Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att öka permanentboendet i vissa kustsamhällen.
Olyckligtvis fortsätter den utveckling vi sett under några decennier med avfolkning av många av våra kustsamhällen. Permanentboendet övergår i fritidsboende i fortsatt hög takt. Även om fritidsboendet idag sträcker sig över en längre tid av året än tidigare innebär övergången till fritidsboende ändå att samhällena avfolkas alltmer under hela vinterhalvåret. Det bidrar till en allt osäkrare för att inte säga försämrad service. Det blir allt svårare att få ett fungerande liv som permanentboende, särskilt när man blir äldre och inte har samma rörlighet som tidigare.
Motåtgärder för att hindra denna utveckling blir alltmer angelägna och behovet är i det närmaste akut. Mycket viktigt blir att tillse att insatser vidtas för att få fram sysselsättningstillfällen i dessa samhällen. För detta krävs en serie åtgärder, bland annat tillgång till mark, goda kommunikationer inklusive tele/IT och bra utbildningsmöjligheter. Vidare måste bättre kollektiva kommunikationer utvecklas som gör det möjligt att bo kvar även om arbetsplatsen förläggs på annan ort. Att underlätta nybyggnad av permanentbebyggelse är en annan viktig åtgärd. Då är det också angeläget att underlätta lokalisering i attraktiva lägen. Vidare att utnyttja planbestämmelser för att den vägen styra mot mer permanentboende. Möjligen kan också fastighetsbeskattningen anpassas så att permanentboendet gynnas.
Men dessa åtgärder räcker inte. Det visar den hittillsvarande utvecklingen. Fastighetsvärdena skjuter i höjden på flera platser. Det gör det omöjligt för väldigt många att permanent bosätta sig i dessa samhällen. Dessa fastigheter blir istället fritidshus för dem som har råd att genomföra köp till de aktuella priserna. Det motiverar andra insatser för att bevara delar av dessa samhällen för permanentboende.
I Norge har sedan lång tid praktiserats ett system som benämns boplikt och som överlag utfallit väl. Syftet är att kunna behålla och helst öka antalet helårsboende och garantera fortsatt service samt att säkra en god boendemiljö genom att hus inte står tomma och mörklagda under vinterhalvåret.
Boplikten innebär att hus, som enligt plan- och bygglagen är ämnade för åretruntboende, måste bebos. Köparen skriver på en försäkran om att huset skall vara bebott hela året. Boplikten är knuten till fastigheten, inte till vem som bor i huset. Ägaren kan sålunda hyra ut sitt hus över vinterhalvåret istället för att själv bo där hela året. Undantag från boplikten kan medges, när så är motiverat. Självfallet finns det ett antal sådana skäl. Fastigheter som ärvs eller skrivs över från föräldrar till barn är undantagna. Man blandar inte heller åretruntfastigheter och fritidsbebyggelse.
Boplikten påminner om den gamla svenska jordförvärvslagstiftningen, som tvingade köparen av en jordbruksfastighet att bruka jorden. Den gäller generellt i hela Norge, men varje enskild kommun beslutar själv om hur strikt den ska tillämpas.
Att omsätta förslaget till Sverige kräver anpassning, eftersom vår övergång till fritidsboende har gått så långt. Det kräver också tydliga övergångsregler för att de ekonomiska konsekvenserna för den enskilde ska bli rimliga. Ett svenskt system måste därför bli mer flexibelt än det norska och kan säkert inte heller bli lika effektivt. Ändå kan det bli ett verksamt bidrag till att mota avfolkningen av våra kustsamhällen. Ett införande bör ske stegvis, där man provar sig fram och successivt utvärderar hur bra det kommer att fungera. Resultatet avgör också hur omfattande systemet kan bli. Det är logiskt att påbörja en introduktion i de områden, som har de största problemen.
Sammanfattningsvis anser vi att fler vägar nu mer aktivt måste prövas för att se till att permanentboendet ökar och inte minskar i våra kustsamhällen. Vi har pekat på några och särskilt utvecklat resonemanget kring boplikt.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Berndt Ekholm (s) |
Catharina Bråkenhielm (s) |