Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en översyn av de långa handläggningstider som miljöprövning och planlagar orsakar större industriinvesteringar.
I en krönika påtalar informationschefen på SCA Forest Products, Björn Lyngfeldt, de långa handläggningstider som en investering inom framför allt basindustrin nu tvingas till. Han skriver:
Någon ny fabrik kommer inte att byggas i Sverige, i alla fall om vi talar om pappersbruk, massafabriker, metall- eller kemiindustri och ytterligare det mesta av den tillverkande industrin. Orsaken är inte hårda miljökrav ... Den kritiska faktorn är istället tid.
Han illustrerar sin tes med exempel från SCA. Det första rör pappersbruket Ortviken som ville bygga ut och som inledde planeringen för det år 1990. Lyngfeldt skriver:
Efter det att planförutsättningarna var på plats skulle miljöprövning, projektering och själva bygget ta vid, en process som i sig skulle ta ett antal år. Detta planärende tog mer än tio år i anspråk, trots att frågan drevs i fullt samförstånd med och med stöd av Sundsvalls kommun och länsstyrelsen.
Som lök på laxen har Sverige som det enda (?) landet i världen en miljöprövning som omfattar även produktionsvolymen. När Ortviken i väntan på planbesluten ansökte om att få utöka (den maximalt tillåtna) produktionsvolymen med 5 % med bibehållna krav på utsläppsnivå avslogs detta efter ett år (!) av utredande. Ortviken skulle inte få öka produktionen med 5 % utan en fullständig ny prövning enligt miljöbalken, en process som skulle ta ett par tre år och kosta ett antal miljoner. Detta alltså trots att bruket förband sig att iaktta alla existerande begränsningar vad avser miljöfarliga utsläpp.
Ett annat fall rör en planerad utbyggnad av sågverket i Tunadal. Analyser visade att bara stadsplanefrågan skulle ta minst 7 år i anspråk och kosta 10–15 miljoner och ovanpå allt detta skulle en miljöprövning som i sig skulle ta ett antal år ske. Först kanske 10 år efter beslut skulle spaden kunna sättas i jorden.
Att arbeta med så långa handläggningstider är ogörligt. Man kan inte planera för en investering som kanske skall komma till stånd om ett eller flera decennier. Det kan i sammanhanget noteras att just SCA (under handläggningstiden) investerat både i Österrike och i England, i tätbebyggda områden med minst lika stränga miljökrav, men där tog handläggningstiden bara några månader.
Detta är allvarligt med tanke på investeringarna och därmed tillväxten. Det finns dock olika vägar att gå om man vill förkorta handläggningen. För det första kan man göra prövningen enligt miljöbalken och planlagen parallellt. Som läget är nu sker ingen miljöprövning förrän alla planfrågor är lösta. En sådan parallellitet skulle väsentligt kunna förkorta handläggningstiderna.
En annan möjlighet är att planfrågorna löses i dialog med myndigheterna så att (ett indirekt) godkännande ges efterhand som ärendet bereds och så att planen, när den är färdig, kan godkännas omedelbart.
En tredje möjlighet är att, som finns vad avser konkurrensärenden, införa en övre gräns, säg tre år, för behandlingen. Om beslut inte fattats inom denna tidsram skall det betraktas som godkänt. Detta gäller nu för konkurrenslagstiftningen, där godkännande av t ex företagsförvärv har en maximal behandlingstid om två år.
En fjärde möjlighet är att man för plan- och bygglagen och miljöbalken, inför en prövning i högre rätt, liknande den som nu finns vid vanliga rättsärenden i Högsta domstolen. Detta skulle innebära att om ett ärende fördes till Regeringsrätten eller Miljööverdomstolen så skedde en förprövning om ärendet skulle anses färdigbehandlat eller ej i lägre instans.
Detta är några av de förenklingar som är möjliga att vidta. Den föreslagna utredningen kan säkert även finna andra alternativ. Målsättningen bör vara att den maximala handläggningstiden och prövningen enligt PBL och miljöbalken inte skall ta mer än maximalt tre år.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Sören Wibe (s) |
Lars Lilja (s) |