I motionen presenteras ett antal förslag för en långsiktig, hållbar bostadspolitik för hela landet med en hög flexibilitet för att passa olika lokala förutsättningar och behov. Det som ska genomsyra bostadspolitiken är decentraliseringen av ansvaret för bostadspolitik och samhällsplanering. Människor ska på lokal nivå själva vara med och forma politiken utifrån ortens specifika förutsättningar.
De största problemen som nu måste finna lösningar är bostadsbristen och bostadsöverskottet. Några konkreta åtgärder som kan sätta fart på byggandet av bland annat hyresrätter är bland annat slopad skatt på hyreshus, bättre konkurrens på byggmarknaden, ett reformerat bruksvärdessystem och ett permanentat investeringsbidrag för byggande av studentbostäder. Samtidigt måste vissa problem lösas, t.ex. kommunikationerna i storstadsområdena, den akuta situationen för bostadslösa och svarthandeln med lägenhetskontrakt.
För att lösa bostadsöverskottet är det givetvis stimulerandet av tillväxt och livskraft i hela landet som bör vara den främsta lösningen. Om detta fungerade i högre grad skulle utflyttningen minska och bostadsöverskottet försvinna. Men dagens läge ser annorlunda ut då många, ofta kommunalägda, lägenheter står tomma. Lösningen är att kommunerna själva hanterar obeståndet utan att staten hindrar med regler som t.ex. tillståndsplikten. Staten ska dock kunna hjälpa kommuner vid omstrukturering genom att ställa ut kreditgarantier.
Vid sidan av bostadsbyggandet finns ett behov av att utveckla och förändra de befintliga bostadsområdena. Det måste också till en genomtänkt samhällsplanering och översiktsplan för att de nya bostadsområdena som växer fram ska ge den mångfald i boendeformer och ägarformer som ett livskraftigt samhälle behöver. I planeringen måste brukarna leda besluten och brottsförebyggande aspekter ska finnas med. Det är grupper som funktionshindrade och äldre måste finnas med i och även kunna påverka planeringen. God planering är även en del i ledet att motverka segregation och underlätta integration.
Fastighetsskatten utgör en stor del av boendekostnaden för den som bor i småhus. För att minska boendekostnaderna och göra det möjligt för fler att bo kvar i eller köpa ett småhus är det viktigt att sänka fastighetsskatten. Samtidigt måste taxeringssystemet reformeras för att få en stadig effekt. Centerpartiets förslag till skattesänkningar inom bostadsområdet ger lägre boendekostnader och skapar neutralitet mellan olika boendeformer.
Kretsloppsanpassning och miljö måste ges större utrymme i planeringen av vårt boende. Vi förslår därför ett nationellt handlingsprogram för kretsloppsanpassat byggande samt ett intensifierat nationellt miljöarbete utifrån Agenda 21. Eftersom allergierna ökar, och vi vet att faktorer inomhus såväl som utomhus bidrar till ökningen, föreslår vi även ett nationellt handlingsprogram om boende och hälsa.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 Inledning 7
5 Principer för en hållbar boendepolitik 8
6 Åtgärder för regioner med bostadsbrist 10
6.1 Statens och kommunens ansvar för byggandet 10
6.2 Öka byggandet genom sänkta skatter 11
6.2.1 Slopa fastighetsskatten på hyreshus 12
6.2.2 Slopa uttagsbeskattning på fastighetsarbete i egen regi 12
6.2.3 Se över byggmomsen 12
6.3 Bygg fler hyreslägenheter 12
6.3.1 Bättre konkurrens och nya metoder på byggmarknaden 13
6.3.2 Reformera hyressättningssystemet 14
6.4 Studentbostäder 15
6.5 Bättre kommunikationer 16
6.6 Akutåtgärder för bostadslösa 16
6.7 Svarthandel 17
7 Åtgärder för regioner med bostadsöverskott 17
7.1 Avskaffa tillståndsplikten 18
7.2 Avskaffa Statens bostadsnämnd 19
8 Utformningen av våra livsmiljöer 19
8.1 Förnyelse av bostadsmiljön 19
8.2 Den nya bostadsmiljön 21
8.2.1 Åtgärder mot segregation – för integration i boendet 21
8.2.2 Ökad mångfald i boendet 22
9 Människor ska ha råd att bo och bygga 24
9.1 Reformerad och sänkt fastighetsskatt 24
9.2 Reformera taxeringsförfarandet 25
9.2.1 Minska antalet värdeområden 26
9.2.2 Skapa rättvisa taxeringsvärden 26
9.3 Slopa förmögenhetsskatten 27
9.4 Bostadsbidragen 27
10 Lokala förutsättningar ska forma reglerna 27
11 Bevarandefrågor 28
12 Miljö och kretslopp 29
Riksdagen begär att regeringen utvecklar en ny social bostadspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sätta bostadspolitiken i fokus.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en bostadspolitik som utgår från lokala förutsättningar och behov.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principer för en långsiktigt hållbar bostadspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ta bort statliga hinder för byggandet.
Riksdagen begär att regeringen i utredningen om plan- och bygglagen utvärderar hur möjligheten till flexibilitet har tagits till vara i den kommunala planeringen och utreder hur planprocessen kan förenklas.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att se över boendekostnaderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om slopandet av fastighetsskatt på hyreshus.1
Riksdagen begär att regeringen gör en generell utvärdering av den höjda moms på byggande som infördes i och med 1990 års skattereform.1
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att allsidigt belysa hur förutsättningarna för att bygga och förvalta hyresbostäder kan förbättras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att föra över uppgiften att följa upp Byggkostnadsdelegationens arbete från Boverket till Konkurrensverket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det nationella handlingsprogrammet för byggande i trä fullföljs.
Riksdagen beslutar att slopa allmännyttans hyresledande roll och göra de privata fastighetsföretagen och deras organisation till en reell och fullvärdig förhandlingspart i det kollektiva förhandlingssystemet.
Riksdagen beslutar att undanta nyproducerade lägenheter från bruksvärdessystemet.
Riksdagen beslutar att skapa ett utrymme för individuell hyressättning i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen begär att regeringen förhandlar med de kommuner som får nya högskoleplatser om den studentsociala situationen.
Riksdagen beslutar att permanenta investeringsbidraget för anordnande av bostäder för studenter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa investeringsbidraget för nybyggnation av hyresbostäder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av goda kommunikationer för att minska trycket på de bostadsmarknader som är överhettade.
Riksdagen begär att regeringen utarbetar en strategi för att minska antalet bostadslösa och hemlösa.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om omstrukturering av kommunala bostadsbolag.
Riksdagen beslutar att avskaffa tillståndsplikten vid överlåtelse av vissa allmännyttiga bostadsföretag eller bostäder.
Riksdagen beslutar att avskaffa Statens bostadsnämnd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förnyelse av bostadsmiljön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad stimulans för självförvaltning i boendet.
Riksdagen begär hos regeringen en översyn av lokalhyreslagstiftningen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att brottsförebyggande aspekter måste tas med vid all samhällsplanering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökat brukarinflytande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äldres och funktionshindrades möjligheter att påverka samhällsplaneringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att snarast presentera lagförslag om ägarlägenheter och tredimensionell fastighetsbildning i enlighet med tidigare fattat riksdagsbeslut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stimulera bildandet av bostadsrätter av bostadssociala skäl.
Riksdagen beslutar att 9 kap. 19 § bostadsrättslagen (1991:614) skall ges följande lydelse: En bostadsrättsförenings beslut att förvärva ett hus för ombildning av hyresrätt till bostadsrätt skall fattas på en föreningsstämma. Beslutet är giltigt, om hyresgästerna i mer än hälften av de uthyrda lägenheter som omfattas av förvärvet har gått med på beslutet. Dessa hyresgäster skall vara medlemmar i bostadsrättsföreningen. Vid beräkning av antalet lägenheter tillämpas 1 kap. 5 § andra stycket. Protokollet från föreningsstämman skall innehålla uppgift om hur rösterna har beräknats och hållas tillgängligt för hyresgästerna och ägaren av huset.
Riksdagen beslutar att 3 § andra stycket 2 lagen (1982:352) om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt skall ges följande lydelse: att hyresgästerna i mer än hälften av de uthyrda lägenheterna skriftligen har förklarat sig intresserade av en ombildning av hyresrätt till bostadsrätt, och att dessa hyresgäster är medlemmar i bostadsrättsföreningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sänkta boendeskatter.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ett institut för skydd av mindre grönområden i stadsmiljö i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen begär att regeringen tar fram ett nationellt handlingsprogram för att bevara de mångfasetterade kulturmiljöer och byggnader som finns i vårt land.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nationellt handlingsprogram för kretsloppsanpassat byggande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att på bred front introducera ekologiskt riktiga metoder i allt byggande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att intensifiera det nationella Agenda 21-arbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbjuda installation av direktverkande elvärme både vid nybyggnation och vid omfattande ombyggnader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att belysa olika aspekter på mekanisk och naturlig ventilation samt att föreslå åtgärder så att dessa två system kan samverka.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett nationellt handlingsprogram om boende och hälsa arbetas fram.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i PBL förtydliga vad som i motionen anförs om en opartisk kvalitetsansvarig i byggandet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av grönområden.
1 Yrkandena 8, 9 och 34 hänvisade till SkU.
2 Yrkande 20 hänvisat till SoU.
Bostadspolitik och samhällsplanering bottnar direkt i människors vardag: möjligheten att hitta en bostad då man ska flytta hemifrån eller arbeta på annan ort, upplevelsen av segregation och utanförskap, känslan av trygghet eller otrygghet i bostadsområdet. Bostadspolitiken utnämndes i valrörelsen till välfärdens fjärde ben. Det innebar att bostadsfrågorna ses som så viktiga att medborgarnas trygghet och tillit till samhället äventyras om politikerna inte tar ansvar för sin del i det hela. Följderna av en dåligt förd bostadspolitik har många blivit smärtsamt medvetna om. Vi menar att vi måste planera med långsiktighet för att utveckla den typ av samhälle vi vill ha. Utgångspunkten bör vara människans behov och lika villkor på bostadsmarknaden, oavsett var hon bor eller hur hon vill bo. Rätten till en bostad måste tryggas. Vi vill därför utveckla en ny social bostadspolitik. Detta bör ges regeringen till känna.
Bostadsbristen och de bostadslösas frustration, bostadsöverskottet och kommuner som hindras att ta tag i det samt segregation och ökande främlingskap är bilder som har dominerat den bostadspolitiska debatten under senare tid. Det talas om en bostadsmarknad i obalans och om att bostadspolitiken måste göras mer social i sin inriktning. Regeringen måste därför ta ett stadigt grepp om bostadspolitiken. Att ta sig an bostadspolitiken är en tung uppgift som kräver fokus. Detta bör ges regeringen till känna.
Att bostadsmarknaden på många håll inte fungerar tar sig olika uttryck. Där det råder bostadsbrist tar svarthandeln med hyreskontrakt fart. Där det är överskott och liten efterfrågan på bostäder sjunker taxeringsvärdet på ett hus i botten, samma hus som i en annan del av landet skulle ligga i en helt annan prisklass. Inflyttning och utflyttning, som till viss del beror på olika politiska beslut, påverkar givetvis bostadsmarknaden. Men en sak är säker: bostadspolitiken måste balanseras mellan de beslut som bör fattas på riksnivå och de som med fördel fattas lokalt. Rikspolitiken ska ge vägledning och staka ut riktlinjer, men kommunerna måste tillåtas ta sitt berättigade ansvar. Utgångspunkten för all bostadspolitik måste vara att skapa livskraftiga samhällen, såväl på landsbygden som i förorten. Då krävs att människorna på lokal nivå själva får vara med och forma bostadspolitiken utifrån ortens specifika förutsättningar. Besluten ska fattas direkt av de folkvalda medborgarna, av människorna som bor i kommunen. Den tendens till centralstyrning som finns idag, där staten ingriper i kommunens beslutsfattande, bör undvikas.
Detta förutsätter en långtgående decentralisering av ansvaret för bostadspolitik och samhällsplanering. Det förutsätter också att människor har möjlighet till självbestämmande och inflytande över sitt boende, antingen genom att äga sin bostad eller genom ett reellt inflytande över bostadens förvaltning.
Sverige lider samtidigt av både bostadsbrist och bostadsöverskott beroende på var man befinner sig. Det är en bild av den regionala klyvningen av landet. Enligt SCB:s statistik för första halvåret 2002 ökade byggandet i Stockholms län medan Göteborgs byggande ökade marginellt. I Stormalmö minskade antalet påbörjade bostäder. I övriga landet finns få tecken på ökat byggande, förutom i vissa högskoleorter.
Även mindre orter är drabbade av bostadsbristen, vilket omedelbart hämmar tillväxten. Bostadspolitiken måste formas utifrån idén om livskraft och lika villkor. Ökat byggande där det råder bostadsbrist hjälper fram tillväxten och utvecklar samhällen. Men förutsättningarna för byggande måste bli bättre. De måste vara lika i hela landet, vilket de inte är idag.
Obalansen mellan tillgång och efterfrågan på bostäder i storstadsområden visar sig också i att taxeringsvärdena på småhus stigit kraftigt. Med detta följer också högre skatteuttag i form av fastighets- och förmögenhetsskatt. Människor har fått svårt att planera och klara sin hushållsekonomi på grund av regeringens undermåliga hantering av fastighetsskatten. Det behövs långsiktighet och tydliga skattesänkningar för att inte göra situationen ohållbar.
Bostadsöverskottet innebär å sin sida minskad efterfrågan på bostadsmarknaden, vilket i sin tur leder till sjunkande marknadsvärden för fastigheter. För dem som äger fastigheter på landsbygden eller i småstäder kan en vikande fastighetsmarknad leda till att de tvingas betala en riskpremie i form av högre ränta på sina lån. För människor som vill bygga på landsbygden kan låga reala värden på fastigheter leda till svårigheter att över huvud taget få ett lån.
Insikten om de diametralt skilda förutsättningar och problem som råder på bostadsmarknader i olika delar av landet är nödvändig för att kunna forma en bostadspolitik som löser dagens problem och framtidens utmaningar. När bostadsmarknaderna skiljer sig åt som de gör idag fungerar inte en bostadspolitik efter modellen ”en-storlek-passar-alla”. De övergripande målen för bostadspolitiken ska ligga fast. Däremot måste medlen anpassas efter människors olika behov och önskemål samt de skilda förutsättningar som råder på olika platser i landet. Bostadspolitiken måste utgå från lokala förutsättningar och behov. Detta bör ges regeringen till känna.
För att forma en hållbar boendepolitik som kan möta människors behov och de skilda förutsättningar som finns i landet bör boendepolitiken utgå ifrån följande principer:
Människan och miljön i centrum. Ansvar för varandra och för naturen ska vara vägledande när samhället formas. Inom bostadspolitiken är det därför möjligheter och konsekvenser för individen, familjen och kretsloppet som är avgörande.
Lokalt utformad boendepolitik. Läget på den lokala bostadsmarknaden och naturgivna förhållanden ger helt skilda förutsättningar för att bygga och bo på olika platser i landet. Olika problem och möjligheter kräver olika lösningar. Därför måste boendepolitiken formas underifrån, med utgångspunkt från de lokala och regionala förutsättningarna.
Demokrati i boende och planering. Människors möjlighet till demokratiskt inflytande blir större, när boendepolitik och planering formas underifrån utifrån de lokala och regionala förutsättningarna. Människor som ges ett reellt inflytande över sitt boende och utvecklingen av sin bygd känner delaktighet och får ett större självbestämmande över sina liv. Den nuvarande centralt utformade bostadspolitiken innebär däremot mindre demokratiskt inflytande.
Valfrihet och mångfald. För att möta människors varierande behov krävs det att människor fritt ska kunna välja mellan en mångfald av boendealternativ. Valfriheten och mångfalden gäller såväl boendeort som form av boende.
Neutralitet mellan boendeformer. Det måste finnas en neutralitet i synen på och i de ekonomiska förutsättningarna för olika boendeformer. Samhället ska inte försöka styra människors val av boende genom att favorisera någon boendeform framför andra.
Ingen ny subventionspolitik. Människors efterfrågan på bostäder ska styra vad som byggs, inte skatter, regler och politiska beslut. Bostadssektorn har tidigare varit helt styrd av subventioner och planekonomiskt tänkande, vilket har gett upphov till dagens problem på bostadsmarknaden. Idag är subventionerna till stor del nedtrappade, skattetrycket är högt och en stor del av regelverket som styr finns kvar. Detta drabbar framför allt marknaden för hyresbostäder. Lösningen på dagens problem är inte att återgå till den subventionspolitik som varit med och skapat problemen. Lösningen är sänkta boendeskatter och minskade klyftor genom ett reformerat taxeringssystem.
Tillgänglighet. Människor med funktionshinder ska kunna verka i samhället som aktiva medborgare. Därför måste tillgängligheten till såväl offentliga lokaler och platser som bostäder och arbetsplatser bli bättre. Människor med olika funktionshinder måste ges bättre möjlighet att vara med och påverka samhällsplaneringen.
Trygga boendemiljöer. En grundläggande förutsättning för att människor ska kunna känna livskvalitet i boendet är att boendemiljön är trygg. Många människor, speciellt kvinnor och unga, känner sig dock otrygga i sin boendemiljö. All planering bör därför uppmärksamma och involvera utsatta grupper för att på så sätt bli trygghetsskapande.
Bra boendemiljö. Bostaden är en viktig del i människors värdeskapande. För att skapa livskvalitet i boendet krävs goda miljöer såväl inomhus som utomhus. Det handlar om att bygga sunda hus och undvika byggfusk. Det handlar också om att planera bostadsområden så att det finns närhet till natur och grönområden.
Enklare regler. Regelverket för planering och byggande behöver förenklas. Byggande och boende i Sverige är av tradition en genomreglerad samhällssektor. Trots att detaljregleringarna minskat är regelverket fortfarande komplext, vilket gör att bostadsmarknaden saknar den dynamik som kännetecknar en marknad som kan tillgodose människors varierande behov och önskemål.
Vad som ovan anförts om principer för en långsiktigt hållbar bostadspolitik bör ges regeringen till känna.
Bostadsbristen är ett komplext problem. Bristande ansvar hos stat och kommun skapar en marknad som inte kan producera de boendeformer som efterfrågas. Samtidigt väljer byggbolagen att producera det som snabbt ger avkastning: bostadsrätter med lyxstandard. Några konkreta åtgärder som kan sätta fart på byggandet av bland annat hyresrätter är bland annat slopad skatt på hyreshus, bättre konkurrens på byggmarknaden, ett reformerat bruksvärdessystem och ett permanentat investeringsbidrag för byggande av studentbostäder. Samtidigt måste vissa problem lösas, t.ex. kommunikationerna i storstadsområdena, den akuta situationen för bostadslösa och svarthandeln med lägenhetskontrakt.
För att på allvar komma till rätta med bostadsförsörjningen behöver byggandet, framför allt av hyresbostäder, öka. Men trots stor efterfrågan på många håll är intresset för att bygga hyreslägenheter relativt lågt. Det finns ett politiskt ansvar, såväl nationellt som kommunalt, för att skapa goda förutsättningar för ökat byggande.
Staten har ansvar för regelverk, finansieringsfrågor och beskattning. Det viktigaste bidraget för att skapa bättre förutsättningar för byggande är att sänka skatterna på boendet och förenkla regelverket. Men staten måste också veta gränsen för sin direkta maktutövning. Regeringens försök att via den tidigare stopplagen hindra utförsäljningen av allmännyttan i Stockholms innerstad misslyckades, men resulterade i att omvandling av hyresrätter till bostadsrätter i miljonprogramsområden försvårades. Det är olyckligt, eftersom en större andel bostadsrätter där skulle vara bra för mångfalden.
På samma sätt försvårar den nuvarande tillståndsplikten nödvändig omstrukturering eller utförsäljning på orter där allmännyttan har en alltför dominerande roll. Verkligheten visar att en bostadspolitik som bygger på centralstyrning inte fungerar. Det blir alltid fel någonstans.
Ett problem som uppstår då man ska bygga på mindre orter är den diskriminering vid ansökan om investeringsbidraget för nybyggnation av hyresbostäder som infördes 2001. Storstadsregionerna prioriteras framför de mindre orterna eftersom byggkostnaderna där är högre och antalet bostadssökande är fler. Följden blir att tillväxten hämmas på de mindre orterna. Om investeringsbidraget för byggande av hyreslägenheter avskaffades och det istället gjordes en sänkning av de skatter som rör boende och byggande skulle det slå lika över hela landet. Därmed skulle det ges lika villkor för byggande av bostäder i samtliga orter i Sverige. Detta är ett av många bevis för att bidrag inte kan ge samma effekter som skattesänkningar. Vad som ovan anförts om att ta bort statliga hinder för byggandet bör ges regeringen till känna.
Byggande och boende i Sverige är av tradition en genomreglerad samhällssektor. Det är inte länge sedan vi hade en detaljreglering där måtten på hatthyllan var förutbestämt. Nuvarande byggregler talar mera om vilka funktioner som ska vara uppfyllda. Det är ett steg åt rätt håll, men fortfarande finns det ett omfattande regelverk som styr människors boende. Regelverket gör boendet till ett komplext område för både politiker, näringsidkare och boende, vilket i sin tur gör att bostadsmarknaden saknar den dynamik som kännetecknar en marknad som kan tillgodose människors varierande behov och önskemål.
När plan- och bygglagen infördes gavs möjligheter till ett mer flexibelt regelsystem. Begreppet områdesbestämmelser infördes för att möjliggöra såväl sänkta som skärpta krav på bebyggelses utformning. Trots att det nu är över tjugo år sedan plan- och bygglagen beslutades har mycket blivit vid det gamla. Möjligheterna som finns till förenklingar har inte tagits till vara fullt ut i kommunerna. Flexibiliteten som eftersträvades har i stor utsträckning uteblivit. Utredningen om plan- och bygglagen bör utvärdera hur möjligheten till flexibilitet har tagits till vara i den kommunala planeringen och utreda hur planprocessen kan förenklas. Detta bör ges regeringen till känna.
Kommunernas ansvar omfattar planering, bostadsförsörjning och tilldelning av mark. Deras viktigaste bidrag är att vara förutseende och planera i god tid och att erbjuda tomtmark till rimliga priser. Den ohållbara situationen på bostadsmarknaden i Stockholm är ett sorgligt exempel på hur det går när varken kommunpolitiker eller rikspolitiker tar sitt ansvar. När omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter drivs för långt, vilket är fallet i Stockholms innerstad, är risken uppenbar att hyreslägenheterna på sikt försvinner helt. En bostadsmarknad utan hyresrätter är en marknad utan mångfald.
Det mest konstruktiva som kan göras nu är att ge bostadsbolagen i uppdrag att använda de pengar som kommer in vid omvandlingar till att bygga nya hyresbostäder. Då investeras pengarna tillbaka in i bostadsmarknaden och kan bli till nytta för alla som söker bostad. I Stockholm har utförsäljning och omvandling av hyresrätter inbringat miljardbelopp. Tillsammans med en aktiv mark- och planpolitik kan dessa pengar ligga till grund för nödvändig nybyggnation av hyreslägenheter.
En viktig anledning till att det byggs för lite i Sverige är att bostadssektorn är hårt beskattad. Tidigare subventionerades boendet; nu fungerar boendet i praktiken som en källa för skatteintäkter. Genom 1990 års skattereform finansierades sänkta inkomstskatter till stor del genom höjda indirekta skatter och avgifter som rörde boendekostnaderna. Hyrorna höjdes realt med 40 procent i hela beståndet de följande åren och kostnaderna steg ännu mer för nybyggda bostäder. Eftersom subventionerna dessutom trappades ned, har boendekostnaderna ökat dramatiskt. Idag går i genomsnitt en tredjedel av hushållens disponibla inkomster till boendet. Inget annat OECD-land har så höga boendekostnader. Eftersom boendet är ett grundläggande behov för alla måste boendekostnaderna utredas för att åstadkomma en sänkning. Detta bör ges regeringen till känna.
I 1990 års skattereform ingick bland annat att lägga moms på fastighetsförvaltning. Därtill lades en särskild skatt, en så kallad uttagsskatt, på företag som driver fastighetsskötsel i egen regi. Detta har bland annat drabbat många allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag med ökade hyreskostnader. Uttagsskatten bör slopas. Då blir beskattningen av hyresboendet lägre och missgynnas inte i jämförelse med andra boendeformer. Förslaget om slopad uttagsskatt presenteras i Centerpartiets skattemotion Fi286.
Det finns också anledning att göra en generell utvärdering av den höjning av momsen på byggande som infördes i och med 1990 års skattereform. Sänkt moms på bostadsbyggande skulle inte bara dämpa kostnaderna för nyproduktion utan hålla igen kostnadsutvecklingen för hela beståndet av bostäder.
Även regeringen har insett de negativa konsekvenser för bostadsmarknaden som momshöjningen orsakade. En momssänkning, men bara på vissa former av byggande, har därför föreslagits. Vi vill att allt byggande ska ske på lika villkor. Därför uppmanar vi regeringen att göra en generell utvärdering av den höjning av momsen på byggande som infördes i och med 1990 års skattereform. Detta bör ges regeringen till känna.
Hyresrätten utgör en viktig del av en fungerande bostadsmarknad. Den är ofta det självklara alternativet när unga människor eller nya svenskar ska skaffa sig sitt första boende. På samma sätt efterfrågar människor som vill flytta till en kommun ofta en hyresrätt. Den svåra bostadssituationen i våra storstäder skulle helt klart bli bättre om byggandet av hyresbostäder ökade. Nu bidrar den låga tillgången på hyresrätter till att trissa upp priserna på bostadsrätter och villor.
För Centerpartiet är det viktigt att understryka behovet av att det finns hyresrätter med rimliga hyror att tillgå på bostadsmarknaden, framför allt i kommuner med stor inflyttning. Alla kan inte, eller vill inte, äga sin bostad. Det finns ett stort behov av en boendeform som inte innebär stora kapitalbindningar för de boende.
Trots ett skriande behov av bostäder, framför allt i storstadsområdena och i universitets- och högskoleorter, är intresset för att bygga hyreslägenheter lågt. Merparten av de flerbostadshus som byggs är bostadsrätter. Regeringen bör ges i uppdrag att tillsätta en utredning med uppgift att allsidigt belysa hur förutsättningarna för att bygga och förvalta hyresbostäder kan förbättras.
Det främsta incitamentet för att investera i och bygga hyresfastigheter är att det går att få en rimlig avkastning på det satsade kapitalet. Det viktiga är att få ner byggnads- och boendekostnaderna. Då är det fungerande konkurrens på byggmarknaden samt lägre skatter och avgifter på boendet, och inte fler bidrag, som är avgörande. Förutsättningarna för nyproduktion måste vara sådana att byggande av flerfamiljshus är attraktivt för såväl privata som allmännyttiga fastighetsägare. Samtidigt bör ett stort ansvar läggas på byggföretagen för att pressa produktionskostnaderna och hitta metoder att bygga bostäder till rimlig kostnad.
Byggkostnadsdelegationen har i sitt betänkande (SOU 2000:44) pekat på att det finns stora möjligheter att sänka byggkostnaderna. Delegationen har som en första målsättning sagt att det är möjligt att sänka byggkostnader med 10 procent och minska byggtiderna med 10–20 procent samtidigt som kvalitetsfelen minskar med 20 procent. Centerpartiet anser att denna målsättning är realistisk, men det förutsätter att delegationens arbete följs upp på ett kraftfullt sätt. Regeringen har följt upp Byggkostnadsdelegationens arbete genom att, för en tidsbegränsad period, inrätta ett Byggkostnadsforum vid Boverket. Problemet med höga byggkostnader är alltför omfattande för att kunna åtgärdas med att ge ett tillfälligt uppdrag till Boverket. Eftersom en stor del av de höga byggkostnaderna beror på dålig konkurrens inom byggbranschen bör istället Konkurrensverket ges ett i uppdrag att följa upp Byggkostnadsdelegationens arbete. Vad som ovan anförts angående behovet av att föra över uppgiften att följa upp Byggkostnadsdelegationens arbete från Boverket till Konkurrensverket bör ges regeringen till känna.
En intressant utvecklingsmöjlighet, som förenar miljötänkande med god ekonomi, är att bygga flervåningshus i trä. Skanska och Södra Skogsägarna har visat att det går och att brandrisken inte är större än i andra hus. Däremot är byggkostnaderna lägre än vid byggnation med betong, stål och plast. Trä används ofta i småhus, men på grund av att tidigare byggnormer inte tillät byggande av flervåningshus i trä, ligger Sverige efter utvecklingen i exempelvis USA. Trots att Sverige är rikt på träråvara finns det därför en stor outnyttjad potential för trä som byggnadsmaterial. Centerpartiet lade i höstas fram ett förslag om att regeringen skulle ta fram ett nationellt handlingsprogram för byggande i trä, vilket bifölls av riksdagen. Det är av största vikt att detta handlingsprogram nu fullföljs. Detta bör ges regeringen till känna.
Ett väl fungerande hyressättningssystem är avgörande för att det ska bli intressant att förvalta och bygga nya hyresbostäder. Den så kallade trepartsöverenskommelsen om utveckling av hyresboendet, som tecknats av organisationerna på bostadshyresmarknaden, Hyresgästernas Riksförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund och SABO, bör vara en utgångspunkt för en nödvändig reformering av hyressättningssystemet. Inriktningen på reformeringen bör vara att göra bruksvärdessystemet mer flexibelt och fungera som det var tänkt när det infördes – ett system byggt på avtalsfrihet, men med ett starkt besittningsskydd.
Allmännyttans hyresledande roll bör slopas och de privata fastighetsföretagen och deras organisation göras till en reell och fullvärdig förhandlingspart i det kollektiva förhandlingssystemet. För över ansvaret till de lokala hyreskommittéer, med företrädare från både hyresgästföreningen, fastighetsägarföretagen och kommunala bostadsföretag, som bildats efter trepartsöverenskommelsen. Uppgifterna för dessa lokala kommittéer ska vara att komma fram till hur hyresgäster värderar lägenheters olika egenskaper, dvs. att bestämma objektiva bruksvärden i enlighet med de principer om bruksvärdet som gällde när bruksvärdessystemet infördes. Riksdagen bör besluta att slopa allmännyttans hyresledande roll och göra de privata fastighetsföretagen och deras organisation till en reell och fullvärdig förhandlingspart i det kollektiva förhandlingssystemet.
Nyproduktion bör undantas från bruksvärdessystemet. Den nuvarande tillämpningen av bruksvärdessystemet gör att byggherrar inte är benägna att bygga hyreshus. En av orsakerna till detta är att bruksvärdessystemet ger hyresgästerna möjlighet att redan efter sex månader få till stånd en prövning av hyran. För en fastighetsägare är detta en stor osäkerhetsfaktor. Hela kalkylen kan spricka om en inflyttningshyra, som framstått som nödvändig och tillräcklig för ett projekt, kan komma att sänkas. Efterfrågan på de nya hyreslägenheterna kan vara stor, men denna risk leder i många fall till att potentiella investerare istället väljer en mindre riskfylld bostadsrättsproduktion.
Detta syns tydligt i Stockholmsregionen där bara en bråkdel av de bostäder som byggs är hyresrätter. Om några nya hyreslägenheter ska byggas måste hyrorna på nybyggda lägenheter bättre spegla efterfrågan. Centerpartiet anser därför att de hyresavtal som tecknas vid nyproduktion inte ska kunna omprövas i efterhand. Tillsammans med ett starkt besittningsskydd för hyresgästen handlar detta om att reformera bruksvärdessystemet, inte om att införa marknadshyror. Riksdagen bör besluta att undanta nyproducerade lägenheter från bruksvärdessystemet.
Hyresgästen bör få större inflytande över sin hyra genom individuell hyressättning. Med möjligheten att själv välja utrustning, nivå på underhåll samt förbrukning av värme och vatten kan hyresgästen aktivt påverka boendekostnaden. Detta innebär billigare boende för till exempel unga. Individuell hyressättning kan dessutom innebära att miljöpåfrestningarna blir mindre. När kostnader som har direkt koppling till boendets miljöpåverkan blir synliga och möjliga att påverka ger det ekonomiska skäl för den enskilde hyresgästen att vara sparsam. Riksdagen bör besluta att skapa ett utrymme för individuell hyressättning.
En stor del av de hyresbostäder som byggs är specialbostäder för exempelvis studenter. Men nybyggnationen av studentbostäder måste öka. Studenter i Göteborg, Lund, Stockholm och Uppsala har det svårare än någonsin att få en studentbostad. I år byggs omkring 4 000 studentbostäder, enligt Sveriges Förenade Studentkårers, SFS, bostadsrapport för våren 2002. Det är en droppe i havet för de tiotusentals studenter som idag står i kö för en bostad.
Regeringen har ansvar för att tillsammans med samtliga berörda parter forma en strategi för hur studentbostadstillgången ska säkras. Användningen av de resurser som avsatts för att stimulera nybyggnation av studentbostäder bör avgöras genom dessa diskussioner. Studenters situation på dagens bostadsmarknad bör särskilt analyseras och belysas mot bakgrund av denna grupps särskilda behov. Regeringen bör få i uppdrag att med de kommuner som får nya högskoleplatser förhandla om den studentsociala situationen. Detta bör ges regeringen till känna.
Att ge så få subventioner som möjligt bör vara bostadspolitikens riktlinje. Endast i vissa speciella fall ska det användas då inga andra politiska beslut tycks ha någon verkan. För att kunna minska bristen på studentbostäder är det fortfarande befogat med subventioner för studentbostäder. Investeringsbidraget för byggande av studentbostäder har, till skillnad mot andra subventioner, visat sig vara effektivt. Men för att byggandet av studentbostäder ska fungera bra behövs dock mer av långsiktighet, vilket man inte kan säga att regeringens politik på området har haft. Det förra investeringsbidraget infördes 1998 och fanns kvar till utgången av 1999, bara för att återkomma i en liknande form från och med våren 2000. Det nuvarande investeringsbidraget räcker till utgången av 2003. Sedan är det oklart hur det blir.
Resultatet av ryckigheten syns tydligt i byggandet, eftersom byggföretagen inte har kunnat lita på att de kan planera utifrån en budget som inkluderar bidrag. För att inte fler byggprojekt ska läggas på is bör regeringen permanenta investeringsbidraget för anordnande av bostäder för studenter. Då kan staten också kräva av kommun, näringsliv, studentbostadsföretag och högskola på respektive ort att agera långsiktigt, exempelvis genom att göra en gemensam planering 5–10 år framåt och bland annat titta på vilka områden det finns att bebygga. Riksdagen bör besluta att permanenta nuvarande investeringsbidrag för anordnande av bostäder för studenter.
Investeringsbidraget för nybyggnad av hyresbostäder infördes ett år efter investeringsbidraget för studentbostäder. Bidragsbeloppet är tre gånger högre per byggd lägenhet. Effekten blir att fastighetsbolagen tjänar mer på att bygga hyresbostäder än studentbostäder. SFS menar att investeringsbidraget för hyresrätter måste utvidgas till att omfatta även studentbostäder. Vår lösning på ”konkurrensen” mellan dessa två bidrag är att avskaffa investeringsbidraget för nybyggnad av hyresbostäder. Med våra förslag för att stimulera byggandet skulle detta bidrag inte behövas. Vad som ovan anförts om att avskaffa investeringsbidraget för nybyggnad av hyresbostäder bör ges regeringen till känna.
Vid nybyggnation är det viktigt att studentbostäderna är tillgängliga för funktionshindrade. Utbudet av tillgängliga studentbostäder är exempelvis i Stockholm i det närmaste obefintligt. Även vid nybyggnationen händer det att man gör avsteg från kravet på tillgänglighet. Detta är inte acceptabelt. Alla studenter ska ha tillgång till studentbostäder.
Bostadsbristen i storstadsområdena kan mildras betydligt genom förbättrade kommunikationer inom regionerna, men också till bostadsmarknader i nära liggande regioner. Goda kommunikationer innebär att den totala restiden för arbetspendling är rimlig och att punktligheten är god. I båda dessa hänseenden finns en stor utvecklingspotential för kollektivtrafiken inom storstadsregionerna. Människor måste kunna lita på att de kommer fram till sitt arbete i tid. Med den tryggheten skulle efterfrågan på bostäder inom storstadsregionerna bli jämnare.
Bra kommunikationer mellan stad och landsbygd gör det också möjligt att bo där man vill. Detta medför inte bara att trycket på de överhettade bostadsmarknaderna i storstadsregionerna blir lägre. Det innebär också utvecklingsmöjligheter för städer och bygder runt storstäderna. Med goda kommunikationer har boende i tätortsnära landsbygd en väldigt hög utvecklingspotential. Att bo på landet, men ändå kunna ta del av arbets- och kulturutbud i en stor stad, innebär för många en hög livskvalitet.
Bättre vägar och högre reseavdrag är också viktiga åtgärder för att förbättra kommunikationerna och möjligheten att arbetspendla. Ett högre reseavdrag ökar den regionala rörligheten på arbetsmarknaden och bidrar till ett större arbetskraftsutbud även i mindre orter, då det finns möjlighet att pendla till näraliggande tätorter. I Centerpartiets skattemotion Fi286 lägger vi fram förslag om att reseavdraget höjs till 20 kronor per mil och att avdragsrätten även ska gälla för resor till och från barnomsorg.
Vad som ovan anförts om vikten av goda kommunikationer för att minska trycket på de bostadsmarknader som är överhettade bör ges regeringen till känna.
För den som är bostadslös är det en klen tröst att byggandet försiktigt börjar ta fart. Det dröjer ju ännu några år innan fastigheterna blir inflyttningsklara. Fortfarande byggs dessutom ofta hyreslägenheter som, trots investeringsbidrag, får en hög hyra. För människor med en skörare ekonomi blir dessa lägenheter inget bostadsalternativ. De får vackert vänta tills någon lämnar sin billigare lägenhet för en av de nybyggda. Vad som behövs är en akut åtgärd för att snabbt förse dessa människor med en bostad.
De idéer och modeller som redan finns bör tas till vara och utvecklas för att på kort sikt akut lösa bostadsbristen. Fram till dess att bostadsmarknaden har återfått balansen kan fler bostadshotell och modullägenheter vara bra temporära lösningar. För att skapa lägenheter med rimliga hyror har även ungdomar själva i olika projekt kunnat renovera äldre lägenheter och därmed sänkt kostnaderna.
Det minskade byggandet av hyresbostäder har gjort situationen ännu svårare för de socialt utslagna och hemlösa i samhället. Temporära lösningar mot hemlöshet är härbärgen i kommunens eller frivilligorganisationers regi som kan kombineras med trappstegsboende. Ökad frivillig samverkan mellan olika grupper i samhället, både ur den offentliga sektorn och det civila samhället, skulle kunna ge fler hemlösa bostad. I Finland finns en förebild i ett landsomfattande projekt. Några större välkända föreningar har tillsammans bildat en stiftelse som köper små lägenheter och överlåter dem till behövande hemlösa. Flera tusen lägenheter har överlåtits på detta sätt.
Politiker på olika nivåer har menat att bostadsbristen löses genom att ökat byggande utlöser en flyttkedja som ska lösgöra de billigare lägenheterna för yngre och hushåll med lägre inkomster. Men behovet är akut och kräver en omedelbar lösning.
Regeringen bör därför genast utarbeta en strategi för att minska antalet bostadslösa och hemlösa.
Antalet andrahandsuthyrningar har ökat kraftigt i våra storstäder. På grund av att utbudet av bostäder på marknaden styrs av regleringar, resulterar inte efterfrågan i att det görs investeringar och byggs nya hyreslägenheter. Betalningsviljan syns istället på marknaden för andrahandsuthyrningar och på svarthandel med hyreskontrakt.
För att få en bättre fungerande hyresmarknad i våra storstäder behöver det byggas fler hyreslägenheter. Regeringen gör nu enligt Centerpartiets begäran en översyn över andrahandsuthyrningen och svarthandeln med hyreskontrakt. Det är angeläget att den leder till konkreta förslag och beslut för hur problemen kan lösas som snarast omsätts i handling.
En frisk bostadssituation uppnås genom stimulerandet av tillväxt och livskraft i hela landet. Om detta fungerade i högre grad skulle utflyttningen minska och bostadsöverskottet försvinna. Men dagens läge ser annorlunda ut. Parallellt med utvecklingen i de områden som växer, avfolkas andra delar av landet, med ett bostadsöverskott som följd.
Framför allt är det lägenheter i allmännyttan som står tomma. Det kostar allmännyttan och de kommunala bostadsbolagen pengar, som i sin tur innebär högre hyror för de hyresgäster som ska kompensera för de uteblivna intäkterna. Det kan handla om upp till en tusenlapp i månaden per hushåll. De årliga hyresförlusterna ”balanseras” också med att underhållet av fastigheterna sätts på undantag.
Eftersom driftskostnaderna för hela huset tickar på, även när det bara är delvis bebott, väljer många av allmännyttans bolag att riva. I Boverkets rapport Bostadspolitiken 2002 uppges att ca 75 kommuner överväger att riva bostäder på grund av uthyrningssvårigheter. Nästan 5 500 lägenheter kan komma att rivas under 2002–2003, detta trots att över 20 000 lägenheter har rivits under de senaste sex åren.
Givetvis är det främst kommunen som av egen kraft bör hantera sina bostadsbolag. Kommunen ska inte hindras av statliga regler vid omstrukturering och eventuell försäljning av kommunala bostadsbolag. För kommuner med en väldigt ansträngd ekonomi kan omstruktureringar dock vara svåra att genomföra. Därför är det viktigt att staten kan ställa ut kreditgarantier i samband med obeståndshantering. Som en sista utväg kan staten gå in och hjälpa kommunen, men att staten tar över och äger fastigheter är däremot ingen konstruktiv lösning. Vad som ovan anförts om omstrukturering av kommunala bostadsbolag bör ges regeringen till känna.
Viss utförsäljning av allmännyttan har för många kommuner varit en möjlighet att kunna klara sin ekonomi. Centerpartiet anser att allmännyttan har en viktig roll att fylla för bostadsförsörjningen. Den skapar en bas i bostadsbeståndet, som framför allt vid bostadsbrist är en trygghet och kan komma den breda allmänheten till del. Ur bostadssocial synpunkt är en generell avyttring av bostadsbolagen inte eftersträvansvärd och får inte bli ett självändamål.
I april 2002 lagstiftades om införandet av en tillståndsplikt. Den innebär att kommunerna måste ha länsstyrelsens godkännande vid överlåtelse av aktier eller andelar i ett kommunalt bostadsföretag i den omfattningen att kommunens bestämmande inflytande över företaget upphör. Ett godkännande krävs också vid överlåtelser av hela eller delar av ett kommunalt bostadsföretags bestånd av bostadslägenheter.
Att regeringen via länsstyrelserna ska ha insyn i och kontroll över kommunpolitikernas lagstadgade rätt att fatta beslut på sina invånares vägnar är oacceptabelt. Utifrån vår demokratisyn anser vi att det är kommunernas uppgift att fatta beslutet om de vill eller måste sälja ut de allmännyttiga bostadsföretagen. Även Lagrådet ifrågasätter idén med en tillståndsplikt och konstaterar att ”det rör sig dessutom om en inskränkning av självstyret på ett för kommunerna centralt ansvarsområde, nämligen bostadsförsörjningen”. (se prop. 2001/02:58).
Eftersom bostadssituationen är väldigt skiftande runtom i landet krävs skräddarsydda lösningar istället för centrala direktiv. Vad som ovan anförts om avskaffandet av tillståndsplikten bör ges regeringen till känna.
Samtidigt som regeringen vill hindra kommunerna att själva genomföra de omstruktureringar som anses nödvändiga föreslås att en ny myndighet, Statens bostadsnämnd, inrättas med uppgiften att ge fortsatt statligt stöd till omstrukturering av kommunala bostadsföretag. Vari ligger rimligheten att regeringen först hindrar kommunerna att genomföra nödvändiga omstruktureringar för att sedan med statliga medel hjälpa dem ur den ekonomiska knipa man har försatt dem i? Vi anser att Statens bostadsnämnd bör avvecklas. Detta bör ges regeringen till känna.
Vid sidan av bostadsbyggandet finns ett behov av att utveckla och förändra de befintliga bostadsområdena. Det måste också till en genomtänkt samhällsplanering och översiktsplan för att de nya bostadsområdena som växer fram ska ge den mångfald i boendeformer och ägarformer som ett livskraftigt samhälle behöver. I planeringen måste brukarna leda besluten och brottsförebyggande aspekter ska finnas med. Grupper som funktionshindrade och äldre måste finnas med i planeringen, samtidigt som god planering är en del i ledet att motverka segregation och underlätta integration.
Centerpartiet vill betona att det ställs kvalitetskrav, både fysiska och sociala, för en bra bostadsmiljö. Vid nybyggnation uppfylls oftast rimliga kvalitetskrav. Svårigheterna är framför allt att tillfredsställa sådana i äldre miljöer och alldeles speciellt i en del förortsområden. Det är speciellt viktigt att ta till vara önskemål och synpunkter från de som bor i det aktuella området. Det är de som även i fortsättningen skall utnyttja området och bostäderna. Det gäller särskilt de så kallade miljonprogramsområdena, där förändringen måste gå mot ökad trygghet och andra förbättringar.
Många kommuner har inlett eller genomfört väsentliga miljöförbättringar inom dessa områden, men mycket återstår. Det är viktigt att betona att det är fastighetsägarna och de boende som måste vara pådrivande för en förändring: staten ska inte detaljreglera någon ombyggnad. Staten har ett ansvar för att det utarbetas en konkret strategi för förnyelse och för att lyfta fram goda förebilder. Boverket bör ges i uppdrag att konkretisera hur detta ska ske.
Ett bra underhåll av fastigheter tillhör en god ekonomisk hushållning. Dessvärre kan vi konstatera att underhållet av fastigheter ofta blir eftersatt i svåra ekonomiska tider. 90-talet har varit en sådan period. Många fastighetsägare, ofta i de mindre kommunerna, har endast haft det ekonomiska utrymmet att sköta det inre och mer kosmetiska underhållet medan system- och större underhållsåtgärder skjutits på framtiden.
Sveriges blygsamma byggnadsproduktion innebär att åldrade fastigheter bibehålls, vilket ställer stora krav på ett aktivt underhåll. I jämförelse med grannländerna Norge och Finland framgår det att den svenska underhålls- och reinvesteringsnivån är påtagligt lägre. Detta kommer att kräva stora investeringsinsatser i framtiden.
I stadsmiljön är det av speciell betydelse att grönområden och parker inte reduceras. De har en stor betydelse för människors välbefinnande och trivsel. I vissa fall är det ändå nödvändigt att för annat ändamål utnyttja ett stycke parkmark. Det är då angeläget att detta inte sker på ett sådant sätt att nettoarealen parkmark minskar. Det bör därför finnas möjlighet att ställa krav på kompensationsmark då parkmark tas i anspråk för andra ändamål. Vad som ovan anförts om förnyelse av bostadsmiljön bör ges regeringen till känna.
Ett alltför ensidigt bostadsägande i utsatta bostadsområden bidrar till att sänka standarden. De boende har ingen möjlighet att välja en annan besittningsform eller hyresvärd om de vill lämna området. Det måste vara möjligt att göra bostadskarriär i samma område. De kommunala bostadsbolagen skall därför i högre utsträckning stimulera de boende till självförvaltning av bostadshusen. Detta bör ges regeringen till känna.
Vissa områden saknar post, bank och apotek. Detta gör den vardagliga servicen svårtillgänglig för dem som bor i området. De statliga bolagen har ett ansvar i att upprätthålla och utveckla servicen i utsatta bostadsområden. Om boendeformerna och bostadsägandet tilläts bli mer varierat, skulle också den privata och den offentliga servicen få ett större underlag. För att den lokala utvecklingskraften skall få fäste krävs bra och billiga lokaler. När den lokala hyresmarknaden är överhettad riskerar de mindre företagen att slås ut. Lokalhyreslagstiftningen bör ses över så att mindre serviceföretag inte drabbas av oskäliga hyreshöjningar, som i sin tur medför att tillgång till service går förlorad. Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om en översyn av lokalhyreslagstiftningen, så att mindre serviceföretag inte drabbas av oskäliga hyreshöjningar.
Ett viktigt arbete är att planera bostadsområden som motverkar kriminalitet. Sterila, storskaliga och anonyma bostadsmiljöer fungerar som en katalysator för vandalism och skadegörelse i alla former. Vi är övertygade om att det går att skapa ökad trygghet i bostadsområdena om man planerar varma och välkomnande miljöer. Det är viktigt att de boende själva får möjlighet att föreslå förändringar och medverka i genomförandet. Centerpartiet anser att brottsförebyggande aspekter alltid bör tas med i såväl planeringen av bostadsområden som samhällsplanering i övrigt.
Undersökningar visar det är många människor, särskilt kvinnor och unga, som känner oro eller rädsla i boendet. Därför är det viktigt att ha dessa grupper som en utgångspunkt i arbetet med att skapa tryggare boendemiljöer. Kommunerna bör i sin planeringsprocess systematiskt gå igenom alla åtgärder som kan genomföras för att kvinnor och ungdomar ska känna trygghet där de bor. Kvinnor och ungdomar måste i större utsträckning delta i all samhällsplanering. Kvinnoorgansiationer och ungdomsorganisationer är i detta arbete en tillgång som tänkbara remissinstanser. Vad som anförts om att brottsförebyggande aspekter måste tas med vid all samhällsplanering bör ges regeringen till känna.
Brukarinflytande ökar medborgarnas inflytande och flyttar besluten närmare dem som berörs. Utgångspunkten för gemensamma verksamheter är att brukarna har ett direkt inflytande över den. Brukarinflytandet för till ett exempel idrottsanläggningar, samlingslokaler, fritidsgårdar, skolor och även vård och omsorg skall öka. Detta bör ges regeringen till känna.
Självbestämmandet i boendet måste omfatta livets alla skeden och förutsättningar. För de äldre som har bostad inom den kommunala omsorgen ska det finnas möjlighet till samboende: gifta par ska inte tvingas flytta isär på grund av att de inte klarar av eget boende. Fler äldreanpassade bostäder måste byggas för att ge större möjlighet till eget boende. Icke behovsprövat seniorboende är ett värdefullt komplement till övrigt boende eftersom det erbjuder olika former av närservice.
Människor med funktionshinder ska kunna verka i samhället som aktiva medborgare på lika villkor. Därför måste tillgängligheten till såväl offentliga lokaler och platser som bostäder och arbetsplatser öka. På många håll görs goda insatser för ökad handikappanpassning. Mycket återstår dock att göra, bl.a. så enkla saker som att fasa av trottoarkanter. Människor med funktionshinder ska kunna påverka samhällsplaneringen i större utsträckning än de kan idag.
Vad som ovan anförts om äldres och funktionshindrades möjligheter att påverka samhällsplaneringen bör ges regeringen till känna.
De misstag som begicks i och med planeringen av det s.k. miljonprojektet för några decennier sedan, då många bostäder snabbt producerades, får inte upprepas. Lägenheterna byggdes billigt för att boendekostnaderna skulle bli låga. Resultatet blev bostäder av dålig kvalitet som många av de boende flyttade ifrån när de fick möjlighet. Att projekten dessutom var storskaliga, med stora huskroppar utplacerade på bostadsfält, skapade en stadsbild som ingav en upplevelse av anonymitet och opersonlighet.
Till detta kommer det ensidiga ägandet och de samhällsproblem som det medförde. Ofta var det kommunens bostadsbolag som byggde och förvaltade bostadshusen i miljonprojektet. De boende hade alltså ingen möjlighet att köpa loss sin lägenhet som bostadsrätt. Därmed ökade heller inte gemenskapen mellan de boende och ansvarstagandet för den egna fastigheten, vilket bildandet av en bostadsrättsförening ofta för med sig. Följden blev istället ökad anonymitet.
Bebyggelsen och boendeformerna varierades heller inte i särskilt stor utsträckning. Flerfamiljshus byggdes ofta i större områden för sig, medan radhusen byggdes för sig. På så vis åtskildes, och åtskiljs, människor i olika samhällsgrupper. Resultatet blev segregation och försvårad integration av nya svenskar.
Med facit i hand ser vi att bostadspolitiken skapade sociala problem. När vi nu återigen står inför utmaningen med det stora ansvaret att bygga ett stort antal bostäder, måste vi planera noga för både ägandeformerna i och den fysiska utformningen av bostadsområdena. En blandning av hyresrätter, kooperativa hyresrätter, bostadsrätter och småhus skulle ge bostadsområden med större mångfald och ökad möjlighet till självbestämmande. De enskilda kommunerna kan välja att bryta det ensidiga ägandet i bostadsbestånden och påverka stadsplaneringen mot större variation i bebyggelsen. Kommunerna har i och med den av regeringen startade storstadssatsningen i en dialog kunnat utarbeta strategier för att förhindra boendesegregation.
Siffrorna är dock fortsatt negativa. Integrationsverkets konstaterar i slutrapporten för den nationella utvärderingen av storstadssatsningen, På rätt väg?, att segregeringen fortsätter. Statistiken visar att in- och utflyttningarna i de utsatta bostadsområdena innebär ökad segregation och att den trenden inte ser ut att försvagas. Integrationsverket menar att staten, om den på allvar vill bryta segregationen, behöver ta ett större grepp än storstadssatsningen: integrations- och segregationsperspektivet måste in i den generella politiken, bland annat i samhällsplaneringen på regional och nationell nivå.
Vi anser att det är vikigt att fortsatta utredningar och satsningar har ett tydligt fokus på planering, byggande och boende för att motverka boendesegregationen.
En mångfald av upplåtelseformer ger människor valfrihet och självbestämmande. Centerpartiet anser att en lag som möjliggör tredimensionell fastighetsbildning och ägarlägenheter omedelbart bör införas. Syftet med innehav av en ägarlägenhet är att den skall kunna lagfaras och intecknas på i princip samma sätt som ett småhus. På det sättet skapas större trygghet för finansieringen.
Ägarlägenheter innebär att människor ges möjligheten att själva äga en lägenhet på samma sätt som en villaägare äger sitt hus. Med dagens regler kan man äga bostäder som sitter ihop på längden – radhus – men inte bostäder som sitter ihop på höjden i flerfamiljshus. För att möjliggöra ägarlägenheter måste dagens fastighetsbildningsbegrepp ändras. I dag måste en enskild fastighet stå på jord. Centerpartiet anser att det ska vara möjligt att skapa en enskild fastighet ovanpå en redan befintlig, en så kallad tredimensionell fastighetsbildning.
Möjligheten till tredimensionell fastighetsbildning är särskilt betydelsefull när det är ont om byggbar mark, exempelvis i centrala lägen i större städer. Det öppnar möjligheter för att bygga bostäder uppe på befintliga affärs- eller kontorslokaler. Det är angeläget att regeringen snarast presenterar lagförslag i enlighet med tidigare av riksdagen fattat beslut, för införande av tredimensionell fastighetsbildning och ägarlägenheter. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi strävar efter största möjliga aktiva medverkan från dem som bor och verkar i de utsatta bostadsområdena. Eftersom en blandning av olika upplåtelseformer är eftersträvansvärd bör en större andel lägenheter omvandlas till bostadsrätter i de utsatta bostadsområdena. Familjer med utländsk bakgrund har under 1990-talet tillträtt bostadsrättsmarknaden i snabb takt. Med nuvarande lagstiftning riskerar denna positiva utveckling att stanna av och bostadsmarknaden bli än mer segregerad.
Genom regeringens centralstyrning vill staten sätta sig på kommunerna och på de människor som kanske vill äga sin lägenhet. Bostadsrätten bygger på enskilt ägande i föreningsform med gemensamt ansvarstagande i demokratiska former. Det är således en boendeform som kan erbjuda ökat ansvar och engagemang. Bildandet av bostadsrätter bör stimuleras av bostadssociala skäl. Detta bör ges regeringen till känna.
Våren 1999 beslutade riksdagens vänstermajoritet om restriktioner som försvårade ägandet i bostadsrättsform. För att stärka den enskilde hyresgästens möjlighet att få äga sin bostad som bostadsrätt finns det en rätt för hyresgäster att före andra köpare förvärva den fastighet de bor i för ombildning till bostadsrätt. Tidigare räckte det med att en enkel majoritet av hyresgästerna anmälde sitt intresse för att ombildning. Efter ikraftträdandet av de nya reglerna i ombildningslagen krävs nu en kvalificerad majoritet. De nya reglerna innebär att valfriheten i boendet inskränks. Hyresgäster som vill äga sin bostad hindras på ett omotiverat sätt från detta.
I attraktiva områden är det sällan svårt att få en kvalificerad majoritet av hyresgästerna att anmäla intresse för ombildning. I områden som är mindre attraktiva och där fastigheterna innehåller många lägenheter kan det dock vara svårt att få minst två tredjedelar av hyresgästerna intresserade. Om regeringens syfte med de skärpta reglerna för intresseanmälan och ombildning var att förhindra attraktiva lägenheter i centrala områden att övergå i privat ägo har verkligheten visat att lagstiftningen inte fungerar, samtidigt som de skärpta reglerna minskar valfriheten i mindre attraktiva områden. Sammantaget finns det därför starka skäl att riva upp beslutet om skärpningar i reglerna för ombildning och intresseanmälan och återgå till tidigare regler i lagstiftningen.
Riksdagen bör besluta att 9 kap. 19 § bostadsrättslagen (1991:614) ska ges följande lydelse:
En bostadsrättsförenings beslut att förvärva ett hus för ombildning av hyresrätt till bostadsrätt skall fattas på en föreningsstämma. Beslutet är giltigt, om hyresgästerna i mer än hälften av de uthyrda lägenheter som omfattas av förvärvet har gått med på beslutet. Dessa hyresgäster skall vara medlemmar i bostadsrättsföreningen. Vid beräkning av antalet lägenheter tillämpas 1 kap. 5 § andra stycket. Protokollet från föreningsstämman skall innehålla uppgift om hur rösterna har beräknats och hållas tillgängligt för hyresgästerna och ägaren av huset.
Riksdagen bör besluta att 3 § andra stycket i lagen (1982:352) om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt ska ges följande lydelse:
att hyresgästerna i mer än hälften av de uthyrda lägenheterna skriftligen har förklarat sig intresserade av en ombildning av hyresrätt till bostadsrätt, och att dessa hyresgäster är medlemmar i bostadsrättsföreningen.
Att bo i småhus har blivit en klassfråga. En del kan, oberoende av olika politiska beslut, både bo och bygga nytt. Andra drabbas hårt och måste överväga försäljning av hus och hem då de inte har råd att bo kvar. I början av 1980-talet var nästan hälften av dem som bodde i småhus barnfamiljer. Idag utgör barnfamiljerna bara en tredjedel av småhusägarna. Det återstående boendealternativet är lägenhet, vilket för många innebär trångboddhet.
Fastighetsskatten utgör en stor del av boendekostnaden för den som bor i ett eget hus. För att minska boendekostnaderna och göra det möjligt för fler att bo kvar i eller köpa ett småhus är det viktigt att sänka fastighetsskatten. Samtidigt måste taxeringssystemet reformeras för att få en stadig effekt. Centerpartiets förslag till skattesänkningar inom bostadsområdet ger lägre boendekostnader och skapar neutralitet mellan olika boendeformer. Vad som ovan anförts om behovet av sänkta skatter på boende bör ges regeringen till känna.
När en familj investerar i sitt boende är det en av de största ekonomiska satsningarna som görs. Under de första åren blir ofta ekonomin ansträngd. Politiska åtgärder som ändrar förutsättningarna kan stjälpa familjeekonomin. Vad som krävs är långsiktiga beslut så att människor tryggt kan planera sitt boende. Men det hjälper inte med begränsningsregler när taxeringsförfarandet inte ger någon rättssäkerhet. När det nu återigen har tillsatts en utredning för en översyn av reglerna om fastighetsskatt måste detta leda till en mer djupgående förändring av systemet.
Vid den allmänna fastighetstaxeringen för småhus 2003 bör nuvarande fastighetsskatt slopas och ersättas med en schablonintäkt som beskattas som inkomst av kapital. Förslaget är baserat på Fastighetsbeskattningskommitténs slutsatser om likformig och neutral fastighetsbeskattning (SOU 2000:34). Genom denna förändring blir fastighetsbeskattningens koppling till avdragsrätten för räntor tydligare, eftersom räntekostnaderna dras av direkt mot schablonintäkten.
För 2003 ska schablonintäkten beräknas som 3,3 procent av taxeringsvärdet, vilket med en kapitalskatt på 30 procent motsvarar en fastighetsbeskattning på 1 procent av taxeringsvärdet. År 2004 behålls taxeringsvärdena på samma nivå som 2003 och schablonintäkten beräknas som 3 procent av taxeringsvärdet, vilket med en kapitalskatt på 30 procent motsvarar en fastighetsbeskattning med 0,9 procent av taxeringsvärdet.
En konsekvens av att införa en schablonintäkt är också att möjligheterna att tillgodogöra sig avdrag för utgiftsräntor ökar. I samband med 1990 års skattereform begränsades rätten att göra avdrag för räntekostnader. Enligt gällande regler erhålls skattereduktion för underskott i inkomstslaget kapital med 30 procent av den del av underskottet som inte överstiger 100 000 kronor och 21 procent för resten. För den som har höga räntekostnader innebär införandet av en schablonintäkt att full skattereduktion kan uppnås för en större del av utgiftsräntorna.
Möjligheten att dra av räntekostnader är betydelsefull framför allt för unga, högt belånade barnfamiljer. Därför anser Centerpartiet att denna avdragsrätt är viktig att försvara. Fastighetsskatt och ränteavdrag utgör en betydelsefull omfördelning mellan unga familjer med hög belåning och familjer som har större eget kapital och lägre belåningsgrad på sina hus.
Att helt avskaffa beskattningen av småhus är dock inte statsfinansiellt rimligt i konkurrens med andra angelägna skattesänkningar. Ett avskaffande av fastighetsskatten innebär rimligen också att rätten till ränteavdrag skulle försvinna. Det är helt enkelt svårt att motivera en bibehållen avdragsrätt för räntor om fastighetsskatten skulle avskaffas. Dels eftersom så stor del av räntekostnaderna bärs av småhusägare, dels eftersom det skulle skapas orättvisa ekonomiska förutsättningar mellan de som hyr respektive äger sina bostäder om fastighetsskatten avskaffas samtidigt som avdragsrätten bibehålls.
Förslag om införande av en beskattad schablonintäkt presenteras i Centerpartiets skattemotion Fi286.
Det är viktigt att åstadkomma ett taxeringsförfarande som ger rättvisa och rimliga taxeringsvärden. Detta är en viktig utgångspunkt eftersom taxeringsvärdena inte bara har betydelse för fastighets- och förmögenhetsskatt utan också för arvs- och gåvoskatt. Rättvisa och rimliga taxeringsvärden är även, oavsett om de ligger till grund för beräkning av olika skatter, viktiga som underlag vid långivning.
Dagens system för fastighetstaxering ger inte rättvisa och rimliga taxeringsvärden. Många människor har drabbats av kraftigt höjda boendekostnader. Regeringen har länge blundat för de uppenbara orimligheterna i fastighetstaxeringen som låg till grund för den tidigare frysningen av taxeringsvärdena. Nu har en förenklad fastighetstaxering ersatt det tidigare omräkningsförfarandet. Det innebär taxering vart tredje år, vilket överensstämmer med Centerpartiets förslag under förra hösten, istället för en årlig omräkning. Förändringen är bra, men inte tillräcklig. Mycket återstår att göra.
En väldigt enkel åtgärd som bör genomföras är en minskning av antalet värdeområden. Idag finns 7 300 värdeområden. Detta stora antal leder till att få värdeområden uppnår det antal referensförvärv som behövs för att utgöra ett rimligt underlag för att fastställa ett marknadsvärde. Riksskatteverket tvingas därför ”låna ihop” referensförvärv från olika värdeområden för att få ihop ett tillräckligt statistiskt underlag. Dessa så kallade prisutvecklingsområden är inte geografiskt sammanhängande, vilket leder till riktvärden som saknar förankring i verkligheten. Resultatet kan bli ”trappstegseffekter”, där taxeringsvärdena för hus som ligger på olika sidor av en gata räknas upp med olika procentsatser. Detta förfaringssätt främjar godtycke och fiskala intressen på rättvisans bekostnad. Till saken hör att beräkningen av ett värdeområdes riktvärde inte kan kontrolleras eller överklagas eftersom det inte är officiellt hur beräkningen har gått till.
Antalet värdeområden bör därför minskas till cirka 2 000 geografiskt sammanhängande värdeområden. Denna åtgärd skulle dramatiskt minska antalet orimliga trappstegseffekter. Därutöver bör lokala taxeringsnämnder återinföras för att garantera lokalkännedom när skattemyndigheten ska pröva inkomna besvär i samband med fastighetstaxeringen.
Dagens system för beräkning av taxeringsvärden baseras på ett genomsnittligt värde av de referensförvärv som finns inom ett eller flera värdeområden. I den beräkningen rensas köpeskillingar som är låga i förhållande till det gamla taxeringsvärdet regelmässigt bort. Köpeskillingar som är väldigt höga i förhållande till det gamla taxeringsvärdet tas dock med utan urskiljning. Detta förfaringssätt medför att omräkningstalen och därmed de nya taxeringsvärdena blir för höga.
För att få mer rättvisa taxeringsvärden bör marknadsvärdena istället beräknas med hjälp av ett medianvärde, där köpeskillingar i den undre och övre kvartilen regelmässigt räknas bort. Då skulle inte orimligt höga köpeskillingar påverka omräkningen av taxeringsvärdet för övriga fastigheter i värdeområdet. Om en stor andel av referensförvärven är fritidsfastigheter bör taxeringen för dessa ske separat, så att högt upptrissade priser på fritidshus inte slår igenom på de fastboendes taxeringsvärden.
Syftet med att bestämma taxeringsvärdena utgående från ett medianvärde är att inte låta extremt höga eller låga köpeskillingar slå igenom på övriga fastigheters taxeringsvärden. För att inte heller tillfälliga och kraftiga prisförändringar på bostadsmarknaden som helhet ska slå igenom på taxeringsvärdena, bör basen för de taxeringar som görs vart tredje år vara ett medianvärde av de förvärv som skett under den föregående treårsperioden.
Extremt höga priser på fritidshus vid kusterna har dramatiskt drivit upp taxeringsvärdena för de permanentboende i området. Med det nuvarande taxeringssystemet missgynnas den bofasta befolkningen. Taxeringen av fastigheter för fastboende och fritidsboende bör därför skiljas åt.
Förslag om att reformera taxeringsförfarandet genom att minska antalet värdeområden, skilja på taxeringen för fastboende och fritidsboende samt beräkna taxeringsvärden som ett medianvärde av de förvärv som skett under den föregående treårsperioden presenteras i Centerpartiets skattemotion Fi286.
Förmögenhetsskatten är en tung utgiftspost för många småhusägare. Detta gäller särskilt för många äldre personer som amorterat ned sina lån. Nära 40 procent av denna förmögenhetsskatt tas ut på värdet av människors hem. Detta är orimligt. Genom reformer har dessutom verkligt förmögna människor, såsom huvudägare i aktiebolag, befriats från förmögenhetsskatt, medan mindre förmögna människor tvingas betala förmögenhetsskatt för sina hem. Ur rättvisesynpunkt är det naturligtvis oacceptabelt. Centerpartiet anser därför att förmögenhetsskatten successivt bör fasas ut ur det svenska skattesystemet. Ett första steg bör tas redan 2003 genom att slopa sambeskattningen samt att endast halva taxeringsvärdet för småhus ska utgöra underlag för förmögenhetsskatt.
Förslag om att stegvis slopa förmögenhetsskatten presenteras i Centerpartiets skattemotion Fi286.
Hushållen består idag av färre personer än tidigare, och en stor del är ensamhushåll. Höga boendekostnader slår hårt mot dessa människor. De som har de knappaste marginalerna är ensamstående föräldrar med barn. Parallellt med sänkta boendekostnader är det därför angeläget att öka den disponibla inkomsten för människor med låga eller medelinkomster. Centerpartiet presenterar i sin skattemotion (c013) ett förslag till inkomstskattereform som sänker såväl skatteuttag som marginaleffekter i låga inkomstlägen.
Som en följd av detta kommer många människors behov av bostadsbidrag att minska. Men möjligheten att söka bostadsbidrag måste vara densamma som tidigare. Inte minst för många unga är detta viktigt för att man ska kunna flytta från föräldrahemmet. Människors behov av bostadsbidrag bör ingå i den undersökning av boendekostnaderna som föreslogs ovan.
Centerpartiet anser att det ska råda en stor valfrihet när det gäller utformningen av den lokala kommunala bostadspolitiken och för bostadsområdenas utformning och sammansättning. Staten ska inte centralstyra samhällsplaneringen. Det är kommunmedborgarna och deras förtroendevalda som tillsammans ska utforma sitt lokalsamhälle. Den nuvarande strandskyddslagen är ett bra exempel på en lag som är skapad ur ett Stockholmsperspektiv. Strandskyddet hämmar en positiv utveckling på flera håll i landet. Det finns områden där det behövs ett strikt strandskydd, men samtidigt finns det områden i landet där ett förändrat strandskydd skulle vara till gagn för utvecklingen i hela bygden.
Centerpartiet anser att nuvarande utformning av strandskyddet bör förändras. Genom att tillåta byggnation i strandnära miljöer generellt och låta varje kommun själv avgöra vilka strandområden som skall vara skyddade, kan fler attraktiva boendemiljöer skapas samtidigt som det finns möjlighet att stärka strandskyddet i hårt exploaterade områden. Förslag om att det lokala strandskyddet skall utformas på kommunal nivå presenteras i Centerpartiets regionalpolitiska motion Fi231.
I arbetet för att ge en byggnad eller ett område ett lagstadgat skydd finns ett antal lagar att tillgå. Enstaka byggnader och bebyggelsemiljöer kan enligt kulturminneslagen byggnadsminnesförklaras. Den lagen ger den starkaste formen av lagskydd. Miljöbalken gör det möjligt att peka ut unika kulturmiljöer som är av riksintresse. Plan- och bygglagen ger vidare kommunerna möjligheter att peka ut värdefulla kulturmiljöer vars skydd kan preciseras i detaljplaner och områdesbestämmelser. Det är av största vikt att alla intressenter, inte bara myndigheter och stora aktörer, ges möjlighet att delta i samråd och påverkan.
Endast ett fåtal byggnader och bebyggelseområden från tiden efter andra världskriget är i dag lagskyddade. Det bör därför snarast göras en inventering av efterkrigstidens bebyggelse för att få en översikt över även dessa årtiondens värdefulla bebyggelse.
För att skydda värdefulla naturmiljöer utanför stadsområden finns lämpliga laginstrument. Däremot finns det ett behov av ökade anslag för naturreservat och nationalparker.
I stadsmiljö kan nu genom Centerpartiets tidigare insatser värdefulla naturmiljöer skyddas genom inrättande av nationalstadsparker. Behovet av nationalstadsparker bör inventeras. Samtidigt kan vi konstatera att innebörden av institutet nationalstadspark behöver bli mer känt så att allmänheten kan uppmärksamma det positiva innehållet.
Institutet nationalstadspark täcker dock inte hela det lagtekniska behovet. Ytterligare instrument för skydd av grönområden i stadsmiljö bör övervägas. Det behövs ett ytterligare institut för mindre områden där skyddet kan skrivas in i stadsplanebestämmelserna, men skyddet ska inte kunna undanryckas genom en enkel stadsplaneändring. Riksdagen bör begära att regeringen lägger fram förslag om ett institut för skydd av mindre grönområden i stadsmiljö i enlighet med vad som ovan anförts.
Arkitekturen är har också en stor betydelse för bevarande och utvecklande av stadsmiljöer. Arkitekturen förenar en praktisk, konstruktiv och funktionell sida med en estetisk, harmonisk och symbolisk. Utöver den grundläggande uppgiften att ge skydd och värn hör till arkitekturens värden också att skapa rumslig orientering och ordning.
I vårt land finns på många håll olika sorters hus och kulturella boendemiljöer. De olika funktioner som har funnits och stundtals finns kvar speglas i bostadshus, skolhus, handelsbodar, kraftverk, småindustribyggnader m.m. All denna variationsrikedom utgör vårt byggda kulturarv – ett arv som vi alla kan ta del av men som också behöver omvårdnad och rätt omvårdnad. Därför är det angeläget med ett nationellt handlingsprogram för att bevara de mångfacetterade kulturmiljöer och byggnader som finns i vårt land. Riksdagen bör besluta ge regeringen i uppdrag att ta fram ett nationellt handlingsprogram för att bevara de mångfacetterade kulturmiljöer och byggnader som finns i vårt land.
En god livsmiljö är en avgörande faktor för människors välbefinnande och livskvalitet. Möjligheten att andas ren luft, vara i miljöer fria från buller samt att ha möjlighet att vistas i grönområden är kvaliteter som måste uppfyllas såväl i storstäder som på landsbygden. Hotas miljön minskas människors möjlighet till självbestämmande. Därför är det angeläget att utvecklingen av våra samhällen går mot kretsloppsanpassning.
Det har dock konstaterats att allt färre byggföretag ansöker om bidrag för ekologisk hållbarhet vid byggande. Det naturliga steget vore att informera och arbeta för att fler söker detta bidrag. Regeringens reaktion är istället att i budgeten minska anslagen till dessa bidrag, men regeringen kommer inte med förslag för hur intresset ska öka. Vi ser lösningen i ett nationellt handlingsprogram för kretsloppsanpassat byggande. Detta bör ges regeringen till känna.
I utvecklingen mot ett kretsloppsanpassat samhälle är det hög tid att utnyttja de kunskaper som finns och på bred front introducera ekologiskt riktiga metoder i allt byggande. Ekologiska lösningar kan tillämpas även i stadsmiljö och mer storskaligt byggande samt vid ombyggnad och upprustning av befintliga hus. Kretsloppsanpassade avloppssystem är en möjlighet i stadsområden. Statens stöd för teknisk utveckling på byggområdet måste i fortsättningen utformas ekologisk byggteknik blir möjliga att genomföra så att större byggprojekt i. Detta bör ges regeringen till känna.
I arbetet för ett mer miljöanpassat samhälle är Agenda 21 en viktig punkt. Målet med Agenda 21 är att globala och nationella överenskommelser konkretiseras och omsätts i verklig handling i ett lokalt sammanhang. Utifrån detta arbetar nu ett antal kommuner i Sverige med planering för att åstadkomma ekologiskt hållbara städer och samhällen. På många håll behövs däremot krafttag för att miljöarbetet på allvar ska komma igång och de uppställda målen nås. Det nationella miljöarbetet utifrån Agenda 21 bör därför intensifieras. Detta bör ges regeringen till känna.
Så mycket som 40 % av Sveriges elenergi används för uppvärmning och luftkonditionering av bostäder och lokaler. Idag finns fortfarande möjlighet att installera direktverkande elvärme i en- och tvåbostadshus, vilket gäller både vid ny- och ombyggnation. För att nå målet om lägre energiförbrukning måste installation av direktverkande elvärme vid nybyggnation och omfattande ombyggnation genast förbjudas. Endast fritidshus bör undantas från dessa bestämmelser. Detta bör ges regeringen till känna.
Det finns idag kunskap om ventilationssystem som har visat sig vara mer effektiva, hälsosamma och mindre kostnadskrävande än mekanisk ventilation. Självdrag eller naturlig ventilation är en väl beprövad ventilationsprincip i äldre hus. Med ny teknik är det idag fullt möjligt att utveckla tekniken för nutida energi- och komfortkrav. Gällande bestämmelser och tillämpningar av dessa bestämmelser ger dock inte utrymme för en utveckling som leder till en jämn och god ventilation med låg energiförbrukning och liten materialåtgång. Naturlig respektive mekanisk ventilation bör också kunna kombineras på olika sätt som främjar hälsa och energibesparing.
Utvecklingen på ventilationsområdet är inte för god och resurssnål mänsklig miljö men väl för en god utveckling för ventilationsindustrin. En översyn av gällande bestämmelser för ventilation bör ske så att naturlig ventilation lyfts fram och möjliggörs. Boverkets arbete inom ventilationsområdet bör ingående granskas av opartiskt organ. Ventilationsindustrins påverkan på utvecklingen mot en allt högre grad av mekanisk ventilation bör samtidigt utredas. Vad som ovan anförts om att ge regeringen i uppdrag att belysa olika aspekter på mekanisk och naturlig ventilation samt föreslå åtgärder så att dessa två system kan samverka bör ges regeringen till känna.
Allergierna fortsätter att öka, och vi vet att det är faktorer i vår omgivande miljö, såväl inomhus som utomhus, som orsakar ökningen. Idag finns tillräckliga kunskaper om vad som krävs för att vända den dåliga trenden av ökande allergier. Det finns också kunskaper om den negativa inverkan som buller, magnetiska och elektriska fält, radon samt luftföroreningar från källor utanför byggnader har på människors hälsa. Därför bör regeringen snarast arbeta fram ett nationellt handlingsprogram om boende och hälsa. Detta bör ges regeringen till känna.
Att säkerställa kvaliteten på nya byggnader är en nödvändig förutsättning för en god inomhusmiljö. I den kommande översynen av plan- och bygglagstiftningen ska det utredas hur tillsynen vid nybyggnation ytterligare kan förbättras samt hur information om vilka byggprodukter som har använts i nya byggnader kan göras tillgänglig. Vid kvalitetsinventering är det viktigt att den kvalitetsansvarige är opartisk i ärendet. Vi vill att regeringen genast i PBL förtydligar vikten av en opartisk kvalitetsansvarig vid byggande. Detta bör ges regeringen till känna.
För att städerna ska kunna erbjuda en god livsmiljö måste vi slå vakt om grönområdena. När städer byggs ut bör parker och grönområden planeras in. Såväl i bostadsområden som vid offentliga byggnader som daghem, skolor och sjukhus fyller grönområdena en viktig funktion ur hälsosynpunkt. Eftersom föroreningar och skadliga ämnen i luften tas om hand av ”de gröna lungorna” blir effekten bättre luft både inomhus och utomhus. Den effekten har vi inte råd att vara utan. Vad som anförts om behovet av grönområden bör ges regeringen till känna.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 10 oktober 2002 |
|
|
Maud Olofsson (c) |
|
|
Agne Hansson (c) |
Åsa Torstensson (c) |
|
Kenneth Johansson (c) |
Margareta Andersson (c) |
|
Lena Ek (c) |
Eskil Erlandsson (c) |
|
Sofia Larsen (c) |