Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att öka boendeintegrationen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av brottsförebyggande policy i kommunernas översiktsplaner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att socialtjänstlagen skall ge stöd för boende som en social rättighet.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av lagstiftningen kring vräkningsförfarande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en rikstäckande kampanj med en nollvision för hemlösheten.1
1Yrkandena 3 och 5 hänvisade till SoU.
En god livsmiljö, inte minst uppväxtmiljön för barn och ungdomar, främjas genom samhälls- och bostadsplanering. Den etniska, ekonomiska och sociala segregation i boendet som skapades främst under 1970- och 80-talen måste brytas. Integration handlar enligt Kristdemokraterna framför allt om tillgång till arbete, sysselsättning och sociala kontakter, men också boendeförhållandena har en avgörande betydelse. Genom att varje bostadsområde tillgodoser önskemål om olika upplåtelseformer skapas en blandad befolkningsstruktur.
Det behövs samlade insatser för att skapa gemenskap, ökad trygghet och social kontroll. Integration kräver också brottsförebyggande insatser. Detta arbete kan stödjas genom tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot brott. Boendeintegration innebär också att tillgängligheten för personer med funktionshinder tillgodoses och att människor inte hamnar utanför bostadsmarknaden. En nollvision mot hemlösheten behöver skapas.
Att människor söker gemenskapen hos andra med samma livssituation och bakgrund skapar inte i sig segregationsproblem. Segregation är inte ett uttryck för valda gemenskaper, utan resultatet av en situation där det inte finns ett val, där människor på grund av sin situation och bakgrund är hänvisade till särskilda bostadsområden. I välfärdsbokslutet SOU 2000:3 konstateras att såväl den ekonomiska som den etniska boendesegregationen fördjupades i Sverige under 1990-talet. Andelen låginkomsttagare har ökat i de bostadsområden där inkomsterna är allra lägst. Än påtagligare är den förstärkta etniska boendesegregationen. Enligt välfärdsbokslutets segregationsindex för utrikes födda personer ökade segregationen i alla de tre storstadsregionerna mellan 1990 och 1998. Segregationens mönster grundlades dock redan under 1970- och 1980-talen.
Den etniska boendesegregationen existerar inte bara i storstäderna, utan i alla typer av orter, men effekterna av segregationen är mer genomgripande där. I storstäderna ökar risken att segregationen leder till skillnader i tillgänglighet till kommersiell och offentlig service och att barn från skilda etniska och sociala miljöer går i olika skolor. Det är svårt att dra säkra slutsatser om hur individer och hushåll påverkas av att bo i segregerade miljöer, i vad mån etnisk eller ekonomisk segregation innebär försämrade livschanser i ett längre perspektiv. Man kan ändå påstå att segregation bryter ned möjligheterna för stadens invånare att utveckla ett gemensamt ”vi”, istället stärks föreställningen om ”dom andra”. Segregationen gör också att människor inte upplever sig ha makt över den egna tillvaron.
Bostadspolitiken har utgjort en av rambetingelserna för den allt stabilare uppdelningen av boendet efter etniska och ekonomiska skiljelinjer. Miljonprogrammet och 1970-talets subventioner av småhusbyggande är statliga beslut som haft stor betydelse för segregationen. Under miljonprogrammets senare del, när en allt större andel av de resursstarka medborgarna flyttade till subventionerade småhus, mötte ett stort antal nyproducerade hyreslägenheter en vikande efterfrågan. Samtidigt ökade invandringen av i synnerhet utomeuropeiska flyktingar med mycket begränsade resurser.
Bostadspolitikens stora utmaning i detta sammanhang är nu att åstadkomma en bebyggelse som inte bara är blandad ifråga om funktioner och upplåtelseformer, utan som också i varje område utgör ett attraktivt och rimligt ekonomiskt alternativ för samhällets alla grupper. Grundläggande för detta är en kraftigt ökad total produktion av bostäder.
Från statsmakternas sida måste också friköp av hyresrätter underlättas för att öka blandningen av upplåtelseformer och därmed människors valfrihet och inflytande över sitt boende. Det behövs en större andel bostadsrätter i många förorter.
I sin översiktsplan ska kommunerna enligt plan- och bygglagen varje mandatperiod redovisa de allmänna intressen som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden. En utvecklad boendeplanering i samband med översiktsplanen bör ge goda möjligheter att stimulera en bättre fördelning av olika boende- och upplåtelseformer i kommunerna.
Vid detaljplanearbete är det väsentligt att konsekvensanalyser genomförs utifrån ett integrationsperspektiv. Frågor med påverkan på integrationen måste komma in i ett tidigt stadium och ingå i beslutsunderlaget i hela processen fram till beslut. Det är viktigt att anta lokala integrationsprogram med tydligt formulerade mål och nyckeltal.
Som en del i ett brett angrepp på den rådande situationen måste bostadspolitiken genom andra än sina traditionella verktyg verka för att minska segregation och utanförskap. Inte minst handlar det om att bemöta ett behov av statushöjande insatser i samverkan mellan myndigheter, fastighetsägare och de boende. Olika gruppers kunskaper och erfarenheter måste tas tillvara i detta arbete, inte minst kvinnors och invandrares, som traditionellt fått stå tillbaka. I integrationsarbetet måste också skapas incitament för företag, institutioner och myndigheter att etablera sig i socialt utsatta områden. Satsningar i samverkan med näringslivet har till exempel i Kista i Stockholm lett till att utbildning och arbete förlagts till området med påtaglig förbättring av trivseln som följd. Allt detta måste kombineras med en positiv skol- och fritidsmiljö samt ökat boendeinflytande.
Ur kristdemokratisk synvinkel byggs integrationen upp genom medverkan i små gemenskaper. Då ges människor möjlighet att styra sina egna liv och bli delaktiga i samhällsutvecklingen. På så sätt kan samhället ta tillvara mångfalden.
Även om det är hela städer snarare än vissa bostadsområden som är segregerade, är segregationen nära kopplad till förekomsten av områden som är belastade med och som genererar sociala problem. Utvecklingen i många förortsområden har varit spiralformad mot en allt lägre attraktivitet. Ett utmärkande drag i så kallade utsatta områden är också bristen på delaktighet i den lokala utvecklingen. Det utanförskap som blir en konsekvens av detta leder till motsättningar mellan olika sociala och etniska grupper.
Målsättningen med bostadspolitiken måste vara att alla ska bo i en trygg och attraktiv miljö. Framför allt handlar det om att höja attraktionskraften i storstädernas ytterområden. Levande stadsdelar förutsätter såväl bostäder och arbetsplatser som god kommersiell och offentlig service.
Som ett led i integrationsarbetet måste behovet att förebygga brott uppmärksammas i stadsplaneringen. Även i skötseln och upprustningen av offentliga miljöer och genom bättre belysning kan brott förebyggas. Inte minst gäller detta våldsbrott mot kvinnor. Kommunerna bör upprätta en brottsförebyggande policy som framgår av översiktsplanen. En sådan policy kan innehålla principiella ställningstaganden om hur stadens struktur bör utvecklas för att motverka brott, hur stadskärnan ska utvecklas, och idéer om hur bostäder, arbetsplatser och handel kan blandas i bebyggelsemiljön. Plan- och bygglagen bör ses över i syfte att underlätta införandet av en brottsförebyggande policy i kommunernas översiktsplaner.
Det finns behov av tydligare riktlinjer för kommunerna och bostadsmarknadens aktörer att arbeta utifrån, bland annat behöver hus, portar, gårdar och parkeringsplatser bli ordentligt upplysta.
Viktigt i arbetet med utsatta bostadsområden är att ge de boende en möjlighet till att mer aktivt ta del av planering, beslutsfattande och skötsel av bebyggelse och närmiljö. Hyresgästernas möjligheter till självförvaltning bör stimuleras genom förändringar i skattelagstiftning och regelverk. Självförvaltningen väcker intresse för bostaden och det hus och område den är belägen i. Hyresgästinflytande kan utövas av hyresgästerna tillsammans dels i varje enskild lägenhet, dels i varje kvarter eller bostadsområde. På så sätt stärks grannkontakt, gemenskap och trivsel.
För att främja självförvaltning bör taket för skattefrihet höjas och förbudet mot olika ersättning för dem som deltar i verksamheten upphävas. Att inte olika ersättning får ges är i praktiken en inskränkning mot tidigare gällande principer.
Investeringsprogram för miljonprogramområdena och andra utsatta områden är viktiga. Dessa kan dock inte styras av staten, utan måste växa fram i samarbete mellan de boende och den ansvariga kommunen.
En viktig integrationsfråga för bostadspolitiken är att skapa tillgänglighet för funktionshindrade. Kristdemokraterna har aktivt verkat för nationella mål som berör samhällsplanering och tillgänglighet vad gäller bostäder. För att förverkliga FN:s standardregler måste handikapperspektivet finnas med på alla nivåer och verksamheter i samhället. De nationella målen som riksdagen antagit är grundläggande för hela demokratin.
Bygglovsprövningen är idag begränsad till frågan om placering och yttre utförande. Byggnadens tekniska egenskaper prövas inte i detta sammanhang. De olika handikapporganisationerna har specifika kunskaper om tillgänglighet. Enligt nuvarande regler ska deras yttrande inhämtas vid byggnation av allmänna byggnader. Utöver det bör de få yttra sig vid övriga byggärenden, om det inte gäller privat enfamiljsbostad. Det finns också generella byggregler för hänsyn till funktionsnedsättning. Vid begäran om bygglov ska det framgå av handlingarna att hänsyn tagits till dessa regler.
De krav som nu finns i PBL (plan- och bygglagen) på tillgänglighet i samband med nybyggnad och ändring på allmänna platser måste förtydligas. Vidare är det viktigt att de kommunala byggnadsnämnderna utvecklar sitt ansvar för tillsyn så att byggnaderna stämmer med de handlingar som kvalitetsansvarig lämnat.
Handikapporganisationernas möjlighet till samråd i plan- och byggärenden måste förstärkas. Det måste skapas rutiner så att de kommer in i ett tidigt skede i planeringen. Olika sorters funktionshinder kräver olika lösningar. Plan- och golvmarkeringar för synskadade kan till exempel upplevas som hinder för personer med demens. Många svenska kommuner har gjort en sammanställning, en så kallad handikappguide, som anger tillgängligheten i olika byggnader och platser inom kommunen. Alla kommuner borde ha en sådan.
Det är av särskild vikt att skapandet av ett tillgängligt samhälle prioriteras under de följande åren. Vi ställer upp på ansvars- och finansieringsprincipen som den grundläggande principen. Denna innebär att kostnaden för att skapa ett tillgängligt samhälle ska delas solidariskt av alla. Om enskilda kommuner, landsting, bostadsbolag, kollektivtrafiken med mera tar sin andel, är det rimligt att staten också är en part inom ansvars- och finansieringsprincipen, och tar sitt ekonomiska ansvar. Detta har inte alltid varit fallet.
Studenternas situation bör särskilt uppmärksammas. Tillgängligheten till universitet och högskolor är ofta bristfällig. Detta måste åtgärdas. Exempelvis när det gäller tillgänglighet till högskolans aula och bibliotek. Kristdemokraterna har vid ett antal tillfällen påtalat att arkitekter, byggherrar, byggingenjörer och beslutsfattare ska ha utbildning i handikappkunskap.
Bankomater betraktas som inredning och omfattas därför inte av bygglagstiftningen. Boverket har i brev till bankernas branschorganisation informerat om att bankerna själva bör arbeta så att deras tjänster ska kunna användas av alla i samhället.
Kristdemokraterna anser att bankomater ska räknas som fasta byggnadsdelar och därför handikappanpassas. En viktig markering för sin självständighet är att människor med funktionshinder själva ska kunna ta ut sina pengar.
Det åligger enligt regeringsformen (1 kap. 2 §) det allmänna att trygga den enskildes rätt till bostad. Kommunerna har denna uppgift. Före 1998 kunde prövning ske genom förvaltningsbesvär. I Sverige finns (frånsett rätten till specialanpassad bostad för äldre och funktionshindrade) ingen rättslig reglering, ingen rätt till bostad ens för de mest utsatta individer som aldrig kommer att få bostad på den vanliga marknaden. Varje persons rätt till bistånd prövas individuellt. Ett fungerande system med sociala förturer, sociala kontrakt och andra former av hjälp med att skaffa en bostad måste vara fundamentalt i socialtjänstlagens yttersta mening. Kristdemokraterna vill därför betona vikten av att socialtjänstlagen också i praktiken ska ge stöd för boende som en social rättighet.
Det är angeläget att det finns ett tillräckligt utbud av hyresbostäder till självkostnad, vilka är attraktiva för alla grupper i samhället. Här spelar givetvis de kommunala bostadsbolagen en viktig roll. Kommunen kan använda en mångfald av boendeformer för de grupper som inte själva klarar att få ett stadigvarande boende. Stödet måste dock riktas till den enskilde och olika kontrakt bör kunna slutas och metoder diskuteras för att uppnå målet för alla. De privata fastighetsägarna arbetar efter ”god sed” och har stora möjligheter att stödja kommunerna för att uppnå ett boendesocialt mål som undanröjer behovet av särskilda ”socialbostäder”.
Lagstiftningen vad gäller vräkning (jordabalken 12 kap. 42–44 §§) är idag mycket restriktiv. Den enskildes möjligheter blir ytterst beroende av kommunens samarbete med fastighetsägaren. I flera kommuner finns ett gott samarbete där socialtjänsten går in som stöd för den enskilde och fastighetsägaren. Det finns dock ett behov av att utveckla samrådsförfarandet. Kristdemokraterna anser att ett samrådsförfarande bör vara obligatoriskt inför hot om vräkning och att lagstiftningen därför behöver ses över.
Människan utvecklas och mår bäst av att leva i en gemenskap. Alla människor måste räknas och omfattas av en samhällsgemenskap som präglas av omtanke, ansvarstagande och solidaritet. Kraven på normalitet utgör ett hot mot människor som är på väg att slås ut ur samhället, däribland de hemlösa. En stor del av de hemlösa har psykiska problem och befinner sig i hemlöshet på grund av att psykiatrireformens intentioner inte fullt ut genomförts.
Inom missbrukarvården har det skett en förskjutning från långvariga institutionsbehandlingar mot öppenvård, korta vårdtider och skyddat boende med stöd. Detta ställer stora krav på framför allt kommunernas socialtjänst. Sedan många år finns ett antal ideella organisationer som är inriktade på att rehabilitera missbrukare. Stat, landsting och kommuner är i mycket stort behov av alla ideella insatser på detta område. Det frivilliga arbetet är en förutsättning för att missbrukarvården inte helt ska haverera. Olika metoder används för att hjälpa missbrukande hemlösa. Vårdprogram upprättas för att kunna leda till ett eget boende. Krav ställs ofta på absolut drogfrihet, vilket kan utgöra ett hinder för äldre missbrukare. Det måste finnas en öppenhet om vilken metod som bäst gagnar den enskilde.
Som hemlösa räknas uteliggare, boende på härbärgen, ungkarlshotell, hotellhem, kategorihus eller andra bostäder av uppenbart tillfällig karaktär. Hit räknas också bostadslösa som är intagna på institutioner för vård.
Officiellt finns drygt 10 000 hemlösa i vårt land, men mörkertalet är stort. Kvinnor utgör cirka 20 procent. 1993 var genomsnittsåldern bland de hemlösa 38 år. Kvinnorna var yngre än männen. 17 procent av samtliga hemlösa kvinnor hade kvar vårdnaden om sina barn. I slutet av april 1999 fanns det cirka 1 200 personer i Sverige som var uteliggare eller bodde på härbärge. Det var något fler än vid räkningen 1993, då 1 045 personer rapporterades. Av de hemlösa har 20 procent varit det i minst fyra år och 500 personer har varit hemlösa i tio år eller mer. 70 procent i gruppen har missbruksproblem och 35 procent är psykiskt sjuka.
I en kartläggning från 1993 hade enbart 30 procent av dem som kontaktat frivilligorganisationerna också rapporterats från socialtjänsten. Detta tyder på att socialtjänsten och frivilligorganisationerna har olika målgrupper. Det är därför viktigt att de ideella organisationernas roll uppvärderas.
Idag baseras det kommunala ansvaret i bostadsfrågor i allt väsentligt på kommunallagen (1991:900) och socialtjänstlagen (1980:620). Kommunen har enligt socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Kommunerna har ett ansvar att erbjuda bostäder också till hushåll som själva har svårt att göra sig gällande på bostadsmarknaden. De måste därför ha tillgång till bostäder för att kunna möta det sociala bostadsbehovet. Detta sker bäst i samverkan med såväl de allmännyttiga bostadsföretagen som med övriga fastighetsägare.
Var femte anstaltsklient som friges är bostadslös. Det är viktigt att de dömda i alla avseenden förbereds och tränas inför sin kommande frigivning. Ett utslussningsboende måste skapas för att förbättra förutsättningarna för dem som ska anpassa sig till ett liv i frihet.
Till de grundläggande behoven hos människan hör att ha en bostad, en plats som kallas ett hem, en plats som är ens tillflyktsort. Det är därför en skamfläck för oss politiker att veta att kvinnor och män med psykiska funktionshinder bor på gatan. Det behövs en nollvision, en politisk vilja att verkligen lösa problemen kring hemlösheten. Kristdemokraterna anser att regeringen bör ta initiativ till en rikstäckande kampanj med en nollvision för hemlösheten.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Dan Kihlström (kd) |
|
|
Göran Hägglund (kd) |
Johnny Gylling (kd) |
|
Sven Gunnar Persson (kd) |
Björn von der Esch (kd) |
|
Mikael Oscarsson (kd) |