Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att effektivisera planprocessen genom färre överklagandeinstanser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rätten att medge undantag från strandskyddsbestämmelserna överförs till kommunerna och att länsstyrelserna erhåller prövningsrätt.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konsekvensanalyser i samband med stormarknadsetableringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att kommunerna kartlägger tysta zoner i översiktsplanerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att marksaneringsmedel garanteras långsiktigt.1
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att utreda förutsättningarna för att i den fysiska planeringen bättre kunna hantera översvämningsfrågor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av hänsynstaganden till natur- och kulturvärden vid mobilnätsutbyggnaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att områden med riksintresse för vindkraft bör tas fram i samverkan med länsstyrelserna och kommunerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att kommunerna i översiktsplanen tar med områden lämpliga för vindkraftverk.
1Yrkandena 2 och 5 hänvisade till MJU.
Förvaltarskapstanken är ledstjärnan för en kristdemokratisk samhällsplanering. Man ska planera så att kommande generationer också får möjlighet att planera och utveckla det goda samhället. Med detta följer att försiktighet och långsiktighet ska vara framträdande karaktärsdrag vid all planering av mark och vatten.
Kristdemokraterna betonar det ansvar samhällsplaneringen har att se till helheten och att både vårda det som skapats tidigare och utveckla samhället till människors bästa, vilket innebär ekologisk, ekonomisk, kulturell och social hållbarhet.
Konsekvensbeskrivningar av barnens situation ska alltid göras i samband med utveckling av bostadsområden. Barnens intresse ska beaktas i all samhälls- och trafikplanering.
Den totala boendemiljön inkluderar bostadens planlösning, den yttre miljöns utformning med estetiska värden och naturvärden, närheten till service och kommunikation är alla viktiga komponenter i den goda samhällsplaneringen. Människors skiftande önskemål och behov av bostäder och närmiljö är olika under olika skeden i livet och måste tillgodoses till rimliga kostnader. Funktionshindrades tillgänglighet till såväl boendemiljön som den yttre miljön måste förbättras. Målsättningen är att bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden för alla människor.
Planeringen behöver bli mer jämställd. Det är viktigt att kvinnor är med i samhällsplaneringen i ett tidigt skede och att deras kunskaper och erfarenheter, som traditionellt fått stå tillbaka, tas tillvara.
Kristdemokraterna vill också betona vikten av att forskningen inom områdena bebyggelse och samhällsplanering kan förstärkas och att den statliga finansieringen är långsiktig.
Då nya bostadsområden planeras ska det ske med utgångspunkten att inte tillskapa nya sovstäder. En varierad bebyggelse med låghus, höghus och fristående hus i områden med blandade upplåtelseformer är av största vikt. En produktion med lägenheter med olika storlek och skilda upplåtelseformer motarbetar segregationen i boendet. Valfriheten får inte begränsas av brist på alternativ. Service, arbetsplatser, allmänna kommunikationer ska planeras initialt.
Fysisk planering som möjliggör kontakt mellan invånare och besökare är viktigt för trivsel och en god social struktur. En tillräckligt tät belysning och inte minst huskropparnas placering i ett område har stor betydelse för att de boende ska känna sig trygga. Om en sådan grundplanering har gjorts från början försvårar det för brottslighet att få fäste när området är färdigt. Detta bör på ett bättre sätt lyftas fram i det grundläggande planarbetet.
Kommunen bör även tillsammans med byggherrarna planera för ”gröna zoner”, barnvänliga miljöer med goda förutsättningar för lek och idrott nära bostäderna.
Bostadsplaneringen måste i hög grad utgå från barnens och de funktionshindrades perspektiv för att därigenom skapa en så bra boendemiljö som möjligt för alla samhällsgrupper.
Plan- och byggprocessen måste effektiviseras. Överklagandeskedet svarar i genomsnitt för 20 procent av tidsåtgången i planprocessen. Framförallt är det regeringens prövning som tenderar att dra ut på tiden. Att ändra på denna ordning, så att överklagandetiden minskar, är en viktig åtgärd. Kristdemokraterna anser att den instansordning som bland annat Svenska Kommunförbundet föreslagit, med länsstyrelsen som första instans och en kammarrätt som slutinstans, är den mest fördelaktiga. Genom denna ordning tillvaratas länsstyrelsens kompetens och dess relativt korta handläggningstid. En överföring av prövningen från regeringen till kammarrätten bör förkorta överklagandetiden. Genom att en kammarrätt utses som slutinstans möjliggörs en enhetlig rättstillämpning.
Den parlamentariska kommitté regeringen hösten 2002 slutligen tillsatt för att se över plan- och bygglagen måste så snart som möjligt presentera förslag om en förenklad planprocess för att bostadsbyggandet inte ska sinkas ytterligare.
Regeringen bör pröva ärenden enligt 12 kap. PBL, när riksintressen står mot kommunala intressen, när mellankommunala intressen står mot varandra, när länsstyrelsen bedömer att planerad bebyggelse blir olämplig med hänsyn till hälsa och säkerhet och när en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. i miljöbalken inte iakttas.
Även om regelverket bör förenklas är det, särskilt i samband med mer kontroversiella byggprojekt, viktigt att kommunerna utvecklar och genomför ambitiösa samrådsprocesser. Delaktighet och lyhördhet är viktiga komponenter i planprocessen.
Sveriges fantastiska natur med en lång kustlinje och en rikedom av insjöar och vattendrag är något vi ska värna om och bevara för efterkommande generationer. Människans närvaro utgör både en förutsättning och hot mot dessa olika vattendrag. Eftersom olika områden har skilda värden och möjligheter måste utvecklingen noga anpassas till platsen och den aktuella situationen. Flera skärgårdar är i grunden avfolkningsbygder med ett omfattande säsongsboende. Här är till exempel behoven av stöd till lokalt näringsliv och permanent boende starkare än behovet att reglera.
När vi ser till våra insjöar och olika vattendrag är situationen likadan, det vill säga att bevarandeintressen och utvecklingsintressen måste vägas mot varandra. Denna avvägning måste se olika ut i olika delar av landet. I områden med talrika sjöar och vattendrag och ringa bebyggelsetryck bör viss strandnära byggnation vara möjlig. I många kommuner som hotas av avflyttning kan just det natur- och strandnära boendet vara en attraktionskraft för att behålla eller locka till sig nya invånare.
Det är viktigt att bevarandeintresset balanseras mot utvecklingsintresset. I denna avvägning måste de avgörande besluten överlåtas till kommunerna i nära samråd med de medborgare som berörs. Inom områden med lågt bebyggelsetryck ska kommuner med stöd av analyser i översiktsplanen kunna medge undantag från strandskyddsbestämmelserna om inte det rörliga friluftslivet eller den biologiska mångfalden äventyras.
Det generella strandskyddet i 7 kap. 13 och 14 §§ miljöbalken ska kvarstå för hela landet men beviljande av dispens bör ges på kommunal nivå. Härvid förutsätts att kommunerna inhämtar erforderlig kompetens beträffande de biologiska värdena och om detta ej finns på kommunal nivå ska länsstyrelsens kompetens inhämtas. Därför bör Naturvårdsverkets besvärsrätt i strandskyddsärenden tas bort. Rätten att medge undantag bör överföras till kommunerna och länsstyrelserna erhålla en prövningsrätt liknande den som finns enligt 12 kap. i plan- och bygglagen. Det är dock av största vikt att undantag ges under förutsättning att tillgängligheten till strandlinjen inte äventyras för kommande generationer.
Vid alla stora förändringar av markanvändningen är konsekvensanalyser angelägna.
För att få en balans mellan olika gruppers behov och intressen är det viktigt att konsekvensanalysen väger in hur stormarknadsetableringen påverkar det sociala livet, hur familjers behov tillgodoses, hur äldre och funktionshindrade påverkas, och så vidare. Det behövs även miljökonsekvensanalyser som bland annat tar fasta på förändrade transportmönster till följd av etableringen.
Erfarenheterna visar att stormarknader och handel lokaliserad till områden utanför stadskärnorna spelar en viktig roll för att öka konkurrensen och pressa priserna. Extern handel bidrar också till att praktiskt underlätta handlandet för vissa människor, samtidigt som en koncentration av affärer till stormarknader hotar att försämra tillgängligheten för andra samhällsgrupper.
För kommuner som har betydande stormarknadsetableringar är det väsentligt att agera aktivt för att hålla stadskärnan levande. Dessa kommuner måste särskilt noga bevaka utvecklingen för den centralt belägna handeln. Att bevara och utveckla centralorternas och städernas centrum är viktigt i en god samhällsplanering.
Våra avfolkningsområden blir allt större och idag lever 55 procent av befolkningen i kommuner med bostadsöverskott, överdimensionerade infrastrukturer och ödsliga torg. Sedan 1995 har 208 av Sveriges 289 kommuner minskat sin befolkning. Denna utveckling ställer stora och utmanande krav på samhällsplaneringen att kunna krympa kostymen så att den passar till dagens situation. Det måste ges förutsättningar för att kunna vidareutveckla en kommun med vikande befolkningsunderlag.
Områden som särskilt bör uppmärksammas är våra skärgårdar, där man under några korta sommarmånader har en stor befolkning av sommargäster och turister medan man övriga delen av året har tomma hus, ödsliga vägar och brist på serviceinrättningar. Förutsättningarna behöver förbättras för den helårsboende befolkningen att köpa bostäder, så att kvarboendet och inflyttningen stimuleras. Därmed underlättar också möjligheterna för kommunerna att upprätthålla service och arbetstillfällen i de traditionella samhällskärnorna.
Risken är annars stor att våra kustsamhällen kommer att förvandlas till spöksamhällen som lever endast under några korta sommarmånader.
I våra tillväxtkommuner är det ont om centralt placerad mark att bebygga. I takt med att samhället förändras kommer industrimark och mark för upplag att bli intressant för planering av bostäder. Det är då viktigt att marken saneras så att den uppfyller kriterierna för känslig markanvändning. I första hand ska den eller de som förorenat marken bekosta saneringen.
Totalt beräknas det finnas 22 000 förorenade platser i Sverige, av vilka 15 000 platser idag är identifierade. Naturvårdsverket beräknar att den totala framtida kostnaden för efterbehandling av förorenad mark uppgår till 25 miljarder kronor. Detta innefattar även objekt med ansvarig markägare. Av de identifierade objekten uppskattar Naturvårdsverket att cirka 5 000 objekt behöver efterbehandlas och att cirka hälften av dessa saknar någon ansvarig. Ett problem är att den statliga saneringsförsäkringen endast avser förorenad mark där företaget eller ansvarig markägare fortfarande existerar men inte kan betala saneringskostnaderna.
I kommuner med stort exploateringstryck finansieras marksanering av exploatören. I små kommuner där bebyggelsetryck saknas finns inte samma möjlighet. Kommunerna kan då genom länsstyrelsen ansöka om medel för marksanering som Naturvårdsverket ansvarar för. Det finns dock inga klara regler för hur dessa statliga pengar för sanering ska fördelas annat än för att ”åtgärda från rikssynpunkt angelägna objekt”.
Tystnad utomhus i anslutning till städer är på väg att bli en bristvara i vårt land och är det redan nu på kontinenten. Längs våra kuster och i fjällvärlden börjar behovet att bevara tystnaden att bli akut.
Det finns lagstöd för att bevara tysta områden. I miljöbalken 3 kap. 2 § står: Stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön ska så långt som möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt påverka områdenas karaktär. Vidare står det i miljöbalken 3 kap. 6 §: Behovet av grönområden i tätorter och i närheten av tätorter ska särskilt beaktas.
Människor behöver stillhet och naturupplevelser. ”Tysta zoner” är en värdefull resurs även ur fritids-, kultur- och turismsynpunkt. Att höra bäckens porlande, vågornas kluckande mot stranden och fågelkvitter utan ackompanjemang av ett obestämt brus är en väsentlig del av hur vi upplever naturen och livskvalitet. En tyst zon behöver inte bara vara ett naturområde, det kan även vara stadsdelar som är relativt ostörda.
Det bör vara lika självklart att inventera ostörda områden som natur- och kulturintressen och att markera dessa i kommunens översiktsplaner.
Sverige har under de senaste åren drabbats av kraftiga översvämningar i vissa delar av landet. De stora nederbördsmängderna medför att marken blev vattenmättad varpå skred och ras inträffar på utsatta platser. Allteftersom vattenståndet i sjöarna stigit har även flödena i de sjörika vattendragen ökat och orsakat skador på vägar och broar samt på bebyggelse nära vattendragen.
Berörda kommuner drabbas därmed av stora och oförutsedda kostnader. I många fall är det fråga om mindre inlandskommuner med redan ansträngd ekonomi, sviktande befolkningsunderlag och svag arbetsmarknad. Även enskilda personer har drabbats hårt, då vanliga försäkringar normalt inte täcker skador av denna typ.
I plan- och bygglagen kapitel 4 är översvämning en riskfaktor som ska markeras i översiktsplanen. Det finns ibland ett glapp mellan PBL-systemets möjligheter och hur frågorna hittills har hanterats i den praktiska planeringen. Skäl finns därför att noggrant se över denna hantering.
I remisskretsen till översiktsplanen bör regelmässigt räddningstjänsten ingå. Räddningstjänstplanen bör utgöra ett av underlagen för översiktsplaneringen.
Bättre flödesprognoser är nödvändiga med en samlad prognosbild för att kommunerna ska kunna vidta lokala förebyggande åtgärder. Prognoserna bör samordnas med de översiktliga översvämningskarteringar som är gjorda.
När en kommun via Räddningsverket får statsbidrag rörande åtgärder i en älv så måste en samlad konsekvensutredning nedströms göras. Även dagens vattendomar måste ses över; de som finns är ålderstigna och tar inte hänsyn till hela älvsystemet, utan gäller ofta damm för damm.
Då översvämningarna är ofta återkommande och kan drabba mycket stora geografiska områden samtidigt bör staten ansvara för och investera i ett antal regionala översvämningsförråd i landet med gemensam utrustning för att på ett bättre sätt klara av kommande översvämningar.
Regeringen har genom Post- och telegrafstyrelsen i december 2000 gett fyra mobiltelefonioperatörer tillstånd att bygga ut nät för tredje generationens mobiltelefoni (UMTS-nät). Tillstånden är gratis och kravet på motprestation från det offentliga är att nätet ska ge mer än 99,8 procent av befolkningen tillgång till nätet inom högst tre år. Ett ytterligare krav är att varje operatör ska uppnå minst 30 procents täckning med egen utrustning samt att klara detta innan 31 december 2003. Inga krav ställdes vid tillståndsgivningen på hänsyn till natur- och kulturvärden, landskapsbilden eller på samutnyttjande operatörer emellan.
De nya näten kommer att innebära att tiotusentals nya antenner/basstationer behövs för att full täckning ska ske om operatörerna inte samverkar i utbyggnaden. Det är därför av stor vikt att operatörerna samarbetar med länsstyrelserna och kommunerna för att kunna använda befintliga master och höga byggnader som silon, industrier med mera för att på detta sätt minimera antalet nya master. Kommunerna måste också samarbeta över kommungränserna.
Även om forskningen inte kan påvisa några negativa effekter av strålningen från master och antenner får man inte bortse från den oro som en del människor hyser när det gäller strålningen från master och antenner. Vi vet ännu för lite om vilka konsekvenser denna strålning har på människan, eftersom det är en relativ kort tid som dessa master och antenner varit i bruk. Det är därför av stor vikt att antenner och master placeras så att de boendes oro begränsas. Särskild hänsyn måste också tas till natur- och kulturvärden vid mobilnätsutbyggnaden.
Vårt samhälle måste ställas om till en mer uthållig utveckling. Här kommer vindkraften att spela en allt större roll som en förnyelsebar och ren energikälla som är outsinlig. Dessvärre finns målkonflikter kring denna energikälla.
Vindkraften medför stora ingrepp i landskapsbilden och har nackdelar i form av buller och skuggbildningar. Oftast finns de bästa förutsättningarna för vindkraftverk där turism, friluftsliv och rekreation har sina bästa områden.
Kommer vindkraftsutbyggnaden att öka kraftigt i omfattning i framtiden kan områden av riksintresse behöva pekas ut även för vindkraft. I ett sådant läge måste en dialog ske mellan Energimyndigheten, länsstyrelserna, berörda centrala verk och kommunerna. Först därefter kan avvägningar mellan olika riksintressen prövas. Det som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig utveckling ska ges företräde.
Större vindkraftsutbyggnader bör lokaliseras till områden med en utbyggd infrastruktur vad det gäller elnätets distribution. Sådan områden finns exempelvis vid våra vattenkraftsanläggningar och kärnkraftverk.
Översiktsplaneringen är det enda medel som står till buds för att skapa överblick och därmed förutsättningar för en genomtänkt utbyggnad. Själva planeringen innebär att område för område göra en avvägning mellan motstående intressen och bedöma vad landskapen tål. Kristdemokraterna vill betona vikten av att kommunerna i översiktsplaneringen behandlar områden lämpliga för vindkraftverk.
Kulturmiljön kan beskrivas som det samlade uttrycket för människans materiella och immateriella påverkan på den omgivande miljön. Sambandet mellan kultur, kulturarv och utveckling har allmänt fått en ökad betydelse och kulturmiljöns betydelse för lokal och regional identitet och utveckling har lyfts fram i olika sammanhang. Bevarande av byggda miljöer och värnandet av god byggnadskultur hör till de frågor som engagerar många medborgare. Stora ansträngningar måste därför göras för att nybyggnationer ska anpassas till och integreras i befintlig bebyggelse av kulturhistoriskt värde.
Plan- och bygglagen ändrades 1996 med nya målsättningar om de allmänna intressen som skall beaktas vid beslut. Ändringarna i lagen innebär ett förstärkt krav på att kommunernas planeringsunderlag ska visa vilka värden och kvaliteter som finns i den byggda miljön. I underlagsmaterialet bör miljöns kulturvärden vara redovisade så att man dels förstår värdet hos enstaka objekt eller miljöer, dels sammanhanget i vilket de ingår. I plan- och bygglagen infördes 1999 krav på estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse, grönområden, kommunikationsleder och andra anläggningar. Det finns alltså lagstöd för att beakta våra kulturmiljöer och att anpassa ny bebyggelse till den traditionella byggnadsstilen. Kristdemokraterna ser att det är avgörande att detta också kommer till uttryck i den kommunala planeringen.
EU har utfärdat direktiv för att utse skyddsområden inom olika biotopssystem kallat Natura 2000. Syftet med direktivet är att bidra till att säkerställa den biologiska mångfalden genom bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter inom EU:s territorium. Målsättningen är att tillskapa ett sammanhängande europeiskt ekologiskt nät av skyddade områden – Natura 2000. Detta arbete kan få stora effekter på markanvändningen och kan komma att påverka kulturmiljöer eftersom Natura 2000-områdena kommer att ha status som riksintresse.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Dan Kihlström (kd) |
|
|
Göran Hägglund (kd) |
Johnny Gylling (kd) |
|
Sven Gunnar Persson (kd) |
Björn von der Esch (kd) |
|
Mikael Oscarsson (kd) |