Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda konsekvenserna av boendeplikt i skärgården.
Statens miljö- och hushållningsmål för skärgården kan inte uppnås utan en bofast befolkning. Det är tydligt formulerat i betänkandet av Miljövårdsberedningen (SOU 2000:67). Där föreslår också Länsstyrelsen i Västra Götaland införande av förvärvslagstiftning/boendeplikt i syfte att skydda den lokala fastighetsmarknaden. Man menar att detta är av avgörande betydelse för möjligheten att bo och verka i skärgården hela året. Samma länsstyrelse föreslår också att regeringen ska undersöka möjligheterna till att införa begreppen ”fritidsbostad” och ”permanentbostad” i plan- och bygglagen, för att på detta sätt ge kommunerna möjlighet att styra användningen av bostadshus i olika områden. Man föreslår också att en stiftelse upprättas med utökat förvaltnings- och driftansvar för strategiska marker, fastigheter och byggnader i skärgården.
Glesbygdsverket har i sitt remissyttrande över Fastighetskommitténs slutbetänkande påpekat att konsekvenserna av en boplikt bör utredas, eftersom det är bråttom att hejda den pågående utarmningen av våra skärgårdssamhällen. I dess rapport ”Planering för åretruntboende i kust och skärgård” presenteras en översiktlig jämförelse över hur lagstiftning och tillämpning sker i våra grannländer.
Norge har en lagstiftning som ger förutsättningar för den helårsboende befolkningen att köpa bostäder som blir till salu för ett överkomligt pris, vilket i sin tur stimulerar kvarboende och inflyttning. Därmed är möjligheterna att upprätthålla service större.
För oss skärgårdsbor handlar det inte bara om möjligheter att köpa bostäder som blir till salu utan också om vår rätt att bevara och förnya vår kultur och våra livsformer. Det största hotet mot en bärkraftig utveckling är reglerna för fastighetsmarknaden och deras koppling till fastighetsskatten. Görs inget radikalt i denna fråga kommer stora delar av skärgården att avfolkas.
Avfolkningen sker i första hand inte genom att den nuvarande befolkningen tvingas lämna sina samhällen utan därför att inflyttning och de yngres möjligheter till kvarboende effektivt hindras.
Den bofasta befolkningen minskar på så gott som alla öar i Sverige, undantaget de stora öarna på pendlingsavstånd till Göteborg, Stockholm och Karlskrona. En av de viktigaste orsakerna till detta är de orimligt höga boendekostnaderna den så kallade fria handeln med ”skärgårdshus” skapat. För en majoritet av befolkningen är dessa inte anpassade till de inkomster skärgården kan erbjuda. Frågan om ”boendeplikt” skall alltså inte bara ses som en möjlighet för skärgårdsbefolkningen att lokalt och i samarbete med sina politiker kunna avgöra hur dess lokala fastighetsmarknad skall se ut. Ytterst handlar det om att kunna välja bygdens framtid. I många europeiska länder som till exempel Danmark, Åland, Norge, Holland med flera finns en sådan fungerande och av EU godkänd lagstiftning.
EU har också i en särskild rapport, Rural change, som gått ut till alla medlemsländer, påvisat behovet av en sådan laglig möjlighet att skydda lokala bostadsmarknader mot att brytas ned av penningstarka fritidshusspekulanter. Görs inget drastiskt, menar man i utredningen, kommer lokalbefolkningen inte bara i den svenska skärgården utan också på många andra attraktiva fritidsorter tvingas ut ur sina samhällen.
Speciellt gäller detta människor som lever i livsformer knutna till areella näringar, det vill säga fiskare och bönder. För vår del i Sverige handlar det om existensen för de människor som med sina liv skall förverkliga de miljö- och hushållningsmässiga mål för skärgården som riksdagen beslutat om.
En ändring av lagstiftningen behövs så att kommunerna i sin revidering av befintliga planer och vid ny detaljplanering ges möjlighet att avgränsa områden för åretruntboende och där införa boendeplikt.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |