Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en översyn av lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m.
När det gäller bostadsanpassningsbidrag får den som bor i villa oftast bostaden anpassad så att han/hon kan bo kvar. Det innebär inte att man har rätt att vistas i hela huset, men man har rätt att kunna nå så många våningsplan som krävs för att man skall ha tillgång till sovrum, badrum och kök. Detta gäller även om huset är oerhört olämpligt utifrån handikappsynpunkt – t ex ett trevåningsradhus, ett hus med många variationer i golvnivåer.
Om man bor i lägenhet är ofta första budet att flytta till en ledig lägenhet i markplanet eller med hiss. Om man inte har särskilda skäl, t ex barn som går i skolan, förväntas man flytta till en helt annan del av stan. Om man är tillräckligt gammal kan det anses vara ett särskilt skäl, men då skall man vara 85 år – den som är 70 och har bott där i 30–40 år får flytta. Trygghet, trivseln i en lägenhet av visst slag, att man vill bo där man har alla minnen från sin familj trots att man nu är ensam, att man känner grannar och får viss hjälp av dem, vägs över huvud taget inte in, utan får man bara en lägenhet med tillgång till hiss så skall man vara nöjd. Kort sagt, man har ofta ingen möjlighet att välja ett boende som uppfyller de krav man själv tycker är viktigast, trots att man då man är gammal och handikappad vistas mer i bostaden än andra. Är man hyresgäst anses bostaden tydligen vara helt utbytbar.
Att det ser ut på detta vis handlar inte om någon paragraf i lagen om bostadsanpassningsbidrag, utan om en rättspraxis som länsrätt, kammarrätt och regeringsrätt dömer efter.
Eftersom det bara är en praxis och inte framgår av lagen går det inte att hitta några motiv till varför det har blivit så här. Mot bakgrund av det anförda menar vi att det finns skäl att göra en översyn, bland annat med hänvisning till rättspraxis, för att eventuellt göra en ändring i lagen om bostadsanpassningsbidrag så att även en lägenhet respekteras som ett hem och inte bara ses som ett tak över huvudet.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Sonia Karlsson (s) |
Christina Axelsson (s) |