Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en utvärdering av bostadsbidragen där de synpunkter som förs fram i motionen beaktas.
Bostadsbidragen skall vara ett bostadspolitiskt instrument med uppgift att ge ekonomiskt svaga hushåll möjligheten att efterfråga goda och tillräckligt rymliga bostäder. Bidraget skall ge ett skydd när hyran är för hög i förhållande till inkomsten och därmed ge hushållen en möjlighet att efterfråga bostad efter behov och inte enbart efter betalningsförmåga.
Under 1990-talet har de fattiga barnfamiljernas ekonomiska villkor försämrats och otryggheten har ökat. De fattiga hushållen har inte ökat i antal under 1990-talet, men de har blivit fattigare. Många hushåll har permanenta svårigheter vad gäller den ekonomiska situationen.
Boverket har med hjälp av Statistiska centralbyrån undersökt den ekonomiska situationen för låginkomsthushåll med barn som bor i hyresrätt år 2000 och jämfört med undersökningen från 1995. Undersökningen visar att ensamstående med barn i storstäderna bara har 2 100 kronor kvar att leva på när de har betalt sina boendekostnader. I reella tal innebär det här en minskning med 1 700 kronor i månaden sedan 1995. I mindre kommuner uppgår försämringen till 1 100 kronor i månaden.
För ensamstående med barn svarar bostadskostnaden för 38 % av inkomsten. Undersökningen visar också att det framför allt är minskade inkomster som ligger till grund för att boendekostnaden tar en allt större del av hushållens budget. I storstäderna är ensamstående med barn i hög grad beroende av samhällets stöd. Bostadsbidraget utgör här 24 % av hushållets inkomster. Bostadsbidraget är alltså en betydelsefull inkomst för ensamstående med barn. Små förändringar i bostadsbidragets storlek kan få förödande konsekvenser för en fattig familjs ekonomi och återbetalningskrav kan få katastrofala följder för dessa familjer.
Bidragen har utretts tillsammans med övriga familjepolitiska stöd. I avvaktan på regeringens proposition fortsätter kostnaderna för bostadsbidragen att sjunka, långt utöver vad som beräknades bli fallet när bostadsbidragsreglerna ändrades i mitten av 1990-talet. De ändringarna hade, som en del av saneringen av statens finanser, som huvudsyfte att få stopp på kostnadsutvecklingen. Det finns anledning att uppmärksamma att besparingarna av förändringarna beräknades uppgå till cirka 2 miljarder kronor, men att det verkliga utfallet fram till 1999 pekar på en minskning med närmare 3 miljarder kronor totalt per år. Kostnaderna för bostadsbidraget sjönk från 9 222 miljoner kronor 1995 till 3 994 miljoner kronor 2001. Enligt budgetpropositionen 2003 kommer minskningen av kostnaden att fortsätta och mellan 2002 och 2004 kommer kostnaderna att sjunka med ytterligare en halv miljard kronor.
Naturligtvis är det ingen självklarhet att kostnaderna för bostadsbidragen skall öka – tvärtom kan det ses positivt om färre människor blir beroende av bidrag för att klara sin försörjning. Att minska kostnaderna för bostadsbidrag genom sänkta boendekostnader och/eller ökade löner och minskad arbetslöshet är det naturliga målet för den boendepolitik Vänsterpartiet förespråkar.
Regeringen förklarar kostnadsminskningen i huvudsak med ökade reallöner och stigande sysselsättning och blundar för det faktum att bostadsbidragsreglerna samt yt- och inkomstgränserna också är skäl till de minskade kostnaderna. Resultatet av Boverkets rapport från februari 2000 Bostadsbidrag under 90-talet visade att bostadsbidraget numera fått en prägel av ensamförälderstöd i framför allt hyresrätt, och att familjer med två inkomsttagare och flera barn alltmer sällan får bostadsbidrag, trots att försörjningsbördan ökar ju fler barn familjen har. Det senare kan förklaras med att bostads- och inkomstgränserna varit oförändrade sedan 1996. För att bostadsbidraget inte skulle urholkas höjdes dessa gränser årligen fram till 1996, i takt med boendekostnads- och inkomstökningarna. De oförändrade inkomstgränserna har därför främst drabbat familjer med två inkomsttagare. De hushåll som nu får del av bostadsbidragen har låga inkomster och få barn: 1999 var genomsnittsinkomsten för ensamstående ca 129 000 kronor och för samboende 134 000 kronor. Av de ensamstående föräldrarna utgör kvinnorna ca 90 %. Bostadsbidragssystemet gör ingen åtskillnad mellan kvinnor och män. De olikheter som kan konstateras bland annat i fråga om antal bidragstagare beror i första hand på att fler ensamstående kvinnor än män har hemmavarande barn och att den bidragsgrundande årsinkomsten skiljer sig mycket mellan de båda grupperna.
Vänsterpartiet har redan, i samband med att vissa förändringar i bostadsbidragsreglerna genomfördes, föreslagit att en godtrosparagraf skulle införas i regelsystemet. Dels för att ge större tilltro till systemet och gynna dem som har stora svårigheter att beräkna sina framtida inkomster, dels för att minska marginaleffekterna i systemet. Bostadsbidragets marginaleffekt är ca 20 % för familjer och 33 % för ungdomar.
Riksförsäkringsverket hävdar att bostadsbidragssystemet är enkelt att förutse för den enskilde bidragstagaren genom kopplingen till skattesystemet. För många bostadsbidragstagare är det precis tvärtom. Det är svårt att förutse vilka inkomster man får och därför kan behovet av att få bostadsbidrag variera starkt under året. Kraftigt ändrade inkomster under året leder antingen till återbetalning eller till ett ökat bidrag, dock i efterskott. Den totala inkomstskatten blir däremot oförändrad. Kopplingen till inkomstskattesystemet är därmed svag. Kopplingen mellan bostadsbidragssystemet och socialbidragssystemet är starkare. Båda är behovsprövade utifrån hushållets inkomster och tillgångar. Systemen är också relaterade till varandra. Har man sökt socialbidrag och även beviljats bostadsbidrag baseras beräkningen av socialbidraget på detta faktum. Om socialbidraget upphör på grund av förvärvsarbete kan bidragstagaren bli skyldig att återbetala bostadsbidraget, men kompenseras inte av en höjning av socialbidraget i efterskott. Det betalas inte ut retroaktivt. Trots den svaga kopplingen av bostadsbidragen till inkomstskattesystemet påverkar detta starkt utfallet av bostadsbidragen. Detta gör att många upplever bostadsbidraget som ett tillfälligt lån och inte som en social rättighet. Bostadsbidragets egentliga syfte urvattnas och ekonomiskt svaga hushålls möjlighet att hålla sig med goda och tillräckligt rymliga bostäder försämras.
Om Sverige i likhet med Danmark haft ett förlåtande intervall på 20 000 kronor skulle andelen återbetalningsskyldiga minska från ca 40 % till ca 15 % år 2000. Ett förslag vore att i bostadsbidragsreglerna införa en godtrosparagraf, som säger att den som handlat i god tro och som hela tiden lämnat korrekta uppgifter om ändrade inkomstförhållanden skall kunna få bostadsbidraget baserat på en avstämd inkomst som ger ett förlåtande intervall om högst 20 000 kronor där inte bostadsbidragets storlek påverkas och följaktligen inga återkrav ställs. Kostnaden för detta är naturligtvis svår att beräkna, eftersom det bl.a. beror på hur bidragstagaren lever upp till godtrosparagrafen. Hushållens vilja eller förmåga att anmäla inkomstförändring har hittills varit liten.
En godtrosregel skulle öka träffsäkerheten i systemet och minska riskerna för alltför kraftiga ingrepp i folks ekonomi.
Ett flertal personer har fått återbetalningskrav på grund av att tillfälliga engångsinkomster fallit ut under inkomståret. Det kan vara retroaktiv ersättning av försäkringsförmån eller avgångsvederlag som betalas ut i slutet av året, men som avser ersättning för förlorad arbetsinkomst under påföljande år. Dessa konsekvenser kan inte ses som rimliga.
Det finns problem när det gäller beräkningen av inkomstunderlaget för fastställandet av taxerad inkomst. Vänsterpartiet vill att dessa problem undanröjs på så sätt att om barnen i en familj har låsta tillgångar skall dessa vid beräkningar av en återbetalningsskyldighet inte ingå i inkomstunderlaget. I flertalet fall gäller det barns inkomster av kapital. Från den 1 juli 1995 finns inga spärrar för föräldrar att använda sina barns inkomster eller själva kapitalet. Det finns dock möjlighet till undantag.
Om det finns angivet att pengarna är spärrade till en viss ålder för att användas till utbildning eller liknande.
Om vårdnadshavaren misskött barnens pengar.
Är beloppet högre än 8 basbelopp (290 000 kronor) skall en årsräkning lämnas till överförmyndaren. Finns det då pengar kvar spärras kontot. Spärren kan, med viss restriktivitet, lyftas för att t.ex. bidra till hyran.
Försäkringspengarna efter avliden förälder sätts in på särskilt konto. Dessa släpps dock av överförmyndaren till den kvarstående föräldern efter några veckor. Socialstyrelsen har, med stöd av överförmyndarna, gått till regeringen med en skrivelse, där man önskar en utredning om barns kapital och kapitalinkomster vad gäller bostadsbidrag, försörjningsstöd, socialbidrag m.m. Denna utredning bör snarast komma till stånd.
Kontrolluppgifter rörande tillgångar i form av bankkonton, fondandelar, obligationer, aktier m.m. lämnas senast den 31 januari året efter beskattningsåret av bank- och kreditinstitut till skattemyndigheten. Riksskatteverket bearbetar inte dessa kontrolluppgifter om värdet understiger 900 000 kronor. Försäkringskassorna har i dag ingen tillgång till dessa kontrolluppgifter, vilket gör att det inte går att göra någon avstämning av förmögenhetsuppgifterna. Det försvårar möjligheterna att stämma av den bostadsbidragsgrundande inkomsten när den som söker bostadsbidrag lämnar uppgift om preliminär inkomst. Av hushållen hade 35 % inkomst av kapital, men bara 2 % uppgav någon sådan inkomst i sin bidragsansökan. Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna bör därför få möjlighet att ta del av dessa uppgifter, något som måste lagregleras.
Alla partier i riksdagen är idag överens om behovet av det livslånga lärandet och rätten att studera när man blivit äldre. För att samhället skall få den kompetensutveckling som behövs är det betydelsefullt att alla har en möjlighet att förstärka sin kompetens. För individens möjlighet att förverkliga sitt livsprojekt måste de ekonomiska förutsättningarna vara goda. Trots insikten om bostadsbidragets betydelse för den studerandes ekonomi ställs en stor grupp utanför rätten till bostadsbidrag. Åldersgränsen för bostadsbidrag för vuxna utan barn kan ha en direkt hämmande effekt för just dessa gruppers möjlighet att studera.
Hemlösekommittén har i sitt slutbetänkande bland annat lyft fram de negativa effekterna av åldersgränsen i bostadsbidraget. Där konstateras att flertalet hemlösa är ensamstående utan barn och äldre än 28 år. Avsaknaden av möjlighet till bostadsbidrag försvårar denna grupps möjlighet att få egen bostad.
Ytnormen kan i vissa fall få direkt negativa effekter. För att få bostadsbidrag kan människor ibland tvingas flytta till mindre bostad med samma eller till och med högre boendekostnader. För att bostadsbidraget skall ge alla rätten till ett gott boende efter behov kan det finnas anledning att även se över effekterna av ytnormen.
Regeringen bör utifrån Boverkets analys utvärdera och lägga förslag till en förändring av bostadsbidragen som tar större hänsyn till både inkomstutvecklingen och boendekostnadsutvecklingen.
Utvärderingen bör i samma sammanhang även beakta vad som ovan sägs om barns kapital och kapitalinkomster, Riksförsäkringsverkets och försäkringskassornas tillgång till kontrolluppgifter samt effekterna av ytnormen på bostadsbidraget. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Sten Lundström (v) |
|
|
Owe Hellberg (v) |
Kjell-Erik Karlsson (v) |
|
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
Karin Svensson Smith (v) |
|
Karin Thorborg (v) |