1 Innehållsförteckning 10
2 Förslag till riksdagsbeslut 11
3 Boendeplanering i stället för bostadsförsörjning 11
3.1 Obligatorisk boendeplanering 12
3.2 Obligatorisk bostadsförmedling 12
3.3 Avgifter vid bostadsförmedling 13
3.4 Redovisning av boendeplaneringen 14
4 Miljökvalitet genom boendeplanering 14
5 Boendeplaneringens innehåll 15
5.1 Ekologisk hållbarhet 15
5.2 Utvecklad kvalitet i boendet och dess omgivning 16
5.3 Äldreboende och tillgänglighet 16
5.4 Trygghet i boendet 17
5.5 Integration genom boendeplanering 17
5.6 Krav på boendeplaneringsprogram 18
Riksdagen beslutar om ändring av 1 § lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär – om yrkande 1 avslås – att regeringen lägger fram förslag till ändring av 1 § lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar om ändring av 3 § lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär – om yrkande 3 avslås – att regeringen lägger fram förslag till ändring av 3 § lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar om ändring av 4 § lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär – om yrkande 5 avslås – att regeringen lägger fram förslag till ändring av 4 § lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar om ändring av 5 § lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär – om yrkande 7 avslås – att regeringen lägger fram förslag till ändring av 5 § lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om boendeplanering och miljökvalitetsmål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ekologisk hållbarhet och boendeplanering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om innehållet i kommunal boendeplanering.
Rätten till en bostad har delvis stärkts i samband med införandet av lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Dessvärre är lagen otillräcklig och otydlig i sin nuvarande utformning.
Boverket hade i sitt remissvar en rad kommentarer till lagstiftningens utformning och tankarna kring kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Vänsterpartiet är till stor del eniga med Boverkets synpunkter och följer därför upp med förslag till lämpliga åtgärder och ändrad lydelse i bostadsförsörjningslagen. Den allmänna inriktningen är att skriva om lagen så att den blir en lag för övergripande boendeplanering.
Första paragrafen gäller kravet på att kommunerna skall planera för bostadsförsörjningen. Hur kommunerna skall bedriva sin bostadsförsörjningsplanering framgår inte och vad den skall omfatta regleras inte.
Vänsterpartiet kräver att kommunerna skall upprätta särskilda boendeplaneringsprogram som skall antas av kommunfullmäktige minst en gång per mandatperiod. Samrådsförfarandet mellan berörda kommuner bör regleras när det gäller regionala boendeplaneringsprogram.
Detta kräver en översyn och förändring av det kommunala planmonopolets status i förhållande till den regionala planeringen. Riksdagen bör besluta om ändring av lagen i enlighet med nedanstående förslag. Om yrkandet avslås bör riksdagen begära att regeringen lägger fram förslag till ändring i enlighet med vad som anförs ovan.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
1 § Varje kommun skall planera bostadsförsörjningen i syfte att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och för att främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och genomförs. Vid planeringen av bostadsförsörjningen skall kommunen, om det behövs, samråda med andra kommuner som berörs av planeringen. Riktlinjer för bostadsförsörjningen skall antas av kommunfullmäktige. |
1 § Varje kommun skall upprätta boendeplaneringsprogram i syfte att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och för att främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och genomförs. Kommunen skall samråda med andra kommuner som berörs av planeringen i syfte att skapa regional samordning. Boendeplaneringsprogram skall antas av kommunfullmäktige minst en gång per mandatperiod. |
Tredje paragrafen innebär i nuvarande lydelse att inrättande av bostadsförmedling och regionalt samarbete är frivilligt. Regeringen kan kräva att en kommun anordnar förmedling eller samarbetar regionalt. Vänsterpartiet kräver att bostadsförmedlingarna skall vara obligatoriska med rätt till undantag om vad finns skäl för det.
Riksdagen bör besluta om ändring av lagen i enlighet med nedanstående förslag. Om yrkandet avslås bör riksdagen begära att regeringen lägger fram förslag till ändring i enlighet med vad som anförs ovan.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
3 § Om det behövs för att främja bostadsförsörjningen skall en kommun anordna bostadsförmedling. Om två eller flera kommuner behöver gemensam bostadsförmedling, skall dessa kommuner anordna sådan bostadsförmedling. Regeringen får förelägga en kommun att anordna kommunal bostadsförmedling enligt första stycket. |
3 § En kommun skall anordna bostadsförmedling. Gemensam bostadsförmedling kan anordnas av två eller flera kommuner. Regeringen får bevilja dispens från anordnande av bostadsförmedling om särskilda skäl föreligger. |
Fjärde paragrafen reglerar hur en kommunal bostadsförmedling skall bedrivas och hur köavgift kan tas ut. Eftersom en bostadsförmedling i en hel del frågor har en i det närmaste myndighetsroll är det för oss i Vänsterpartiet en självklarhet att bostadsförmedlingen drivs i kommunal regi.
Köavgifterna bör kunna räknas av mot den förmedlingsavgift som den som får en lägenhet måste betala förutom köavgiften. Riksdagen bör besluta om ändring av lagen i enlighet med nedanstående förslag. Om yrkandet avslås bör riksdagen begära att regeringen lägger fram förslag till ändring i enlighet med vad som ovan anförs.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
4 § En kommunal bostadsförmedling som förmedlar lägenheter i turordning efter kötid får, utöver sådan förmedlingsersättning som får tas ut vid yrkesmässig bostadsförmedling enligt 12 kap. 65 a § jordabalken, ta ut en avgift för rätten att stå i kö (köavgift) av den hyressökande. Kravet på förmedling efter kötid skall inte hindra att ett begränsat antal lägenheter som är tillgängliga för kön fördelas enligt ett förturssystem. Köavgiften får tas ut för högst ett år i taget. Kommunen får bestämma avgiften och grunderna för hur den skall tas ut. |
4 § En kommunal bostadsförmedling som förmedlar lägenheter i turordning efter kötid får ta ut en avgift för rätten att stå i kö (köavgift) av den hyressökande. Kravet på förmedling efter kötid skall inte hindra att ett begränsat antal lägenheter som är tillgängliga för kön fördelas enligt ett förturssystem. Köavgiften får tas ut för högst ett år i taget. Kommunen får bestämma avgiften och grunderna för hur den skall tas ut. Förmedlingsersättning som får tas ut vid yrkesmässig bostadsförmedling enligt 12 kap. 65 a § jordabalken, skall reduceras med motsvarande belopp som tas ut i avgift i enlighet med första stycket. |
Femte paragrafen rör kommunernas redovisning av bostadsplaneringen för staten. Lagen gör inte kommunen skyldig att redovisa sina bostadsförsörjningsplaner, men regeringen kan vid behov begära in särskild information om den via länsstyrelsen. Detta är otillräckligt.
Vänsterpartiet kräver att kommunen skall redovisa sina boendeplaneringsprogram minst en gång per mandatperiod till regeringen via länsstyrelsen. Riksdagen bör besluta om ändring av lagen i enlighet med nedanstående förslag. Om yrkandet avslås bör riksdagen begära att regeringen lägger fram förslag till ändring i enlighet med vad som anförs ovan.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
5 § En kommun skall lämna regeringen de uppgifter om kommunens bostadsförsörjningsplanering som regeringen begär. |
5 § En kommun skall lämna länsstyrelsen uppgifter om kommunens boendeplanering minst en gång per mandatperiod. |
Målsättningen om ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle kräver noggrann planering där bostaden är en självklar och viktig del. Bostäders utformning och placering måste kopplas till trafik- och miljöplaneringen och är således en del av infrastrukturplaneringen. Boendet måste även ses i relation till arbete, där tänkandet i arbetsmarknadsregioner bryter kommungränserna och därmed ifrågasätter det kommunala planmonopolet.
Bostäders utformning och placering har stor betydelse för flera sociala frågor, t.ex. segregation, tillgänglighet i inre och yttre miljö, kommunal och kommersiell service, trygghet och trivsel etc. Bostadsområden skall dessutom vara vackra och tillgängliga och erbjuda både privata och offentliga miljöer.
Bland de 15 miljökvalitetsmål som riksdagen antagit finns målet om en god bebyggd miljö med en rad etappmål som skall uppnås redan 2010. Bland dessa kan nämnas följande:
Ett varierat utbud av bostäder, arbetsplatser, service och kultur skall skapas så att bilanvändningen minskar.
Kulturhistoriska och estetiska värden skall tas till vara och utvecklas. År 2010 skall också den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen vara identifierad och ett program för att skydda dessa värden skall finnas.
Grönområden och vattenområden i tätorter och tätortsnära områden skall bevaras och utvecklas.
Miljöbelastningen från energianvändningen i bostäder och lokaler skall minska och vara lägre än 1995.
Trafikbuller i bostäder skall minskas med 5 % jämfört med 1995.
Det krävs ett snabbt beslut om att kommunerna skall upprätta obligatoriska boendeplaneringsprogram för att kunna förverkliga miljökvalitetsmålet och dess etappmål till och med 2010. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad som anförs ovan om boendeplaneringsprogram och miljökvalitetsmålen.
Boendeplaneringen måste utgå från en helhetssyn på samhället. Varje del i samhällsplaneringen påverkar det samlade resultatet. Brister i serviceutbud eller transportsystem försämrar möjligheten att leva och bo i de delarna av samhället. En riktig samhällsplanering måste beakta och väga in alla aspekter och utgå från de lokala och regionala förutsättningarna inom varje sektorsområde och varje geografisk område.
Det är lätt att bygga hus, men det är en svår konst att bygga samhällen. Därför måste samhällsbyggandet ta en ansats utifrån många olika aspekter. Dessa aspekter måste identifieras både på det lokala och det regionala planet.
För att nå framgång i planeringsarbetet är det nödvändigt att så många som möjligt involveras i processen. Detta sker bäst i det offentliga samtalet. Samtalet måste föras såväl mellan kommun och medborgare som mellan de olika sektorerna. Varje kommun bör ge tydliga förklaringar om medborgarnas handlingsutrymme och vilka spelregler som gäller för samhällsplaneringen. När det demokratiska samtalet används som planeringsmetod gynnas utvecklingen av hållbara samhällen.
Genom förbrukningen av naturresurser och energi finns ett direkt samband mellan belastningen på miljön och användningen av mark och vatten. Förändringar i den byggda miljön och hur den förvaltas är av avgörande betydelse för utvecklingen av ett hållbart samhälle.
Vänsterpartiet vill ställa höga krav på samhällelig samverkan för ekologisk hållbarhet. Samtliga aktörer måste ta sitt ansvar i samhällsplanering, byggande, förvaltning och boende. Det omfattar förändringar inom redan byggda miljöer och det ställer höga krav på miljöanpassning i tillkommande bebyggelse. Uppvärmning av bostäder står för en stor del av energiförbrukningen i samhället.
Vid ny- och ombyggnad skall energiförbrukningen minimeras genom bästa möjliga val av uppvärmnings- och ventilationssystem. Transporter till och från bostaden förbrukar mycket energi, särskilt biltransporter. Vid planering av nya bostäder och förändringar i befintlig bebyggd miljö skall höga krav ställas på energisnåla transportmöjligheter och minskad bilanvändning. Genom obligatoriska miljö- och energideklarationer kan miljöbelastning och energianvändning till följd av människors nyttjande av den bebyggda miljön tydliggöras.
Deklarationerna bör omfatta all bebyggd miljö och tillhandahållas av alla fastighetsägare. Det skulle ge de boende ökade möjligheter att ställa krav på sitt boende och dess utveckling mot ekologisk hållbarhet. Det förutsätter ett planeringsperspektiv som väger samman de ekologiska, ekonomiska och sociala aspekterna med markanvändnings- och bebyggelsefrågorna. Det samlade underlaget bör ingå i ett boendeplaneringsprogram.
Framtagandet av boendeplaneringsprogrammen bör ta sin utgångspunkt i det enskilda bostadsområdet, med ett tydligt boendeinflytande och med en helhetssyn där boendet och boendemiljön står i centrum för en rad frågor. Arbetet berör en rad områden och kräver därför ett stort mått av samarbete över förvaltningsgränser och kommunala nämnder, där varje infallsvinkel och synpunkt skall utgå från ett helhetstänkande med målet att uppnå ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle.
Människan skall stå i centrum för utformningen av bostäder och bostadsområden. Hög kvalitet i boendet bidrar till social och ekologisk hållbarhet. Det förutsätter närhet till grönska och vatten, frihet från buller, samt luft och ljus i boendet. Det förutsätter också god estetik och medveten färgsättning och formgivning i boendemiljöerna. Befintlig bebyggelse måste vårdas väl. Kulturhistoriska bebyggelsemiljöer är värdefulla och skall hanteras varsamt och bevaras så långt möjligt.
Boendemiljöer skall anpassas till de människor som bor där. Omfattande krav bör ställas för att garantera hög kvalitet i bostaden och dess omgivning. De problem som uppstår med skadliga ämnen och ljud måste bekämpas med tydliga regler om begränsningar och ansvar. Boende skall skyddas från ohälsosamma boendeförhållanden på grund av radon, mögel, dålig ventilation, buller etc.
De kommande årtiondena kommer andelen äldre att öka. Det ställer särskilda krav på anpassning av bostäder, bostadsområden, service och trafiksystem. Två huvudspår kan urskiljas i utvecklingen av boendet för äldre, dels ökade möjligheter att bo kvar i den egna bostaden genom anpassningar i det befintliga beståndet, dels ökade möjligheter att få en bostad i någon form av äldreboende.
I båda fallen ställs det särskilda krav på tillgänglighet och handikappanpassning. Samhället har ett omfattande ansvar för en generell tillgänglighet och anpassningen av boendet för människor med olika former av funktionshinder utifrån individuella behov. Funktionshindrade skall ha ett stort inflytande över det egna boendet och dess närmiljö. Rättigheterna att kräva anpassningar och ombyggnader av den egna bostaden bör utökas. Kommunerna skall givetvis behandla frågan om boende för funktionshindrade och äldre i arbetet med boendeplaneringsprogram. Kontrollen och sanktionerna för reglernas efterlevnad skall skärpas.
Problemet med otrygghet och rädsla är mycket komplext och sträcker sig utanför bostadspolitikens gränser. Den fysiska miljön har dock stor betydelse för säkerhet och trygghet, vilket skall beaktas i planering och förvaltning av bostäder. Undersökningar gjorda av Statistiska centralbyrån och Sifo har visat att trygghet är den viktigaste enskilda faktorn i val av bostad samtidigt som många, framför allt unga kvinnor, upplever både otrygghet och rädsla i sin närmiljö. Trygghet i bostadsområdet är väsentligt för trivsel och gemenskap. Boendet är den kanske viktigaste grunden för våra liv och våra möjligheter att förverkliga våra livsprojekt. Om rädsla och otrygghet får breda ut sig i våra bostadsområden hur skall vi då kunna utveckla ett demokratiskt samhälle där alla har en möjlighet att deltaga och bidraga?
Det skall vara en självklarhet att känna sig trygg och säker i sitt eget bostadsområde. Samtidigt är det betydelsefullt att bevara öppenhet och tillgänglighet. Det finns mycket som talar för att situationen i våra bostadsområden snarare försämras än förbättras avseende otrygghet och rädsla, men det går självklart att vända utvecklingen. Detta förutsätter dock att en rad åtgärder sätts in av både förebyggande karaktär och med bättre hjälp åt dem som redan drabbats. Samhället skall aktivt arbeta brottsförebyggande genom breda samverkansprojekt mellan lokala myndigheter, organisationer och medborgare.
I ett boendeplaneringsprogram skall brottsförebyggande arbete vara en självklar del. För att värna kvinnors rätt till trygghet och säkerhet bör kommunerna åläggas att ta fram ett program för kvinnofrid. I den del som handlar om boendet skall kvinnofridsprogrammet vara en del av boendeplaneringen.
I plan- och bygglagens 5 kap. 7 § regleras kommunens möjlighet att utifrån ett program ge förutsättningar för hur ett bostadsområde skall bebyggas, antal lägenheter, upplåtelseform och så vidare. Detta är inget absolut krav. Frånvaron av krav på obligatoriska boendeplaneringsprogram i samband med översynen av översiktsplaner är utan tvivel en orsak till den svaga samhällsdebatten kring boendefrågor.
Med ett krav på obligatoriska boendeplaneringsprogram som bland annat skulle ta med aspekterna kring segregering och lösningar för de grupper som är eller riskerar bli hemlösa skulle vi få en aktiv debatt i kommunerna om hur vi bygger ett samhälle där alla får plats. Genom en medveten boendeplanering som tar sikte på byggande med blandade upplåtelseformer kan vi bryta den segregering som framför allt präglar våra stora städer. Det mesta är redan byggt. Därför är det betydelsefullt att ta hänsyn till det redan byggda och planera på ett sådant sätt att vi bryter segregation och utanförskap.
Det skall vara obligatoriskt för kommunerna att upprätta boendeplaneringsprogram för att garantera hög kvalitet i bostäder och boendemiljöer. Boendeplaneringsprogrammen skall vara heltäckande och övergripande. De skall behandla såväl handlingsplaner för nyproduktion och ombyggnad som förändringar i service, infrastruktur och omgivande miljö. Kvalitetskraven skall utvecklas ytterligare för att omfatta energi- och miljökrav, trygghet och säkerhet, feministiskt perspektiv samt social och ekologisk hållbarhet.
Det som anförs i motionen beträffande innehållet i kommunala boendeplaneringsprogram bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Sten Lundström (v) |
|
|
Owe Hellberg (v) |
Kjell-Erik Karlsson (v) |
|
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
Karin Svensson Smith (v) |
|
Karin Thorborg (v) |