Riksdagen beslutar att slopa glesbygdsbestämmelserna i jordförvärvs-
lagen.
Kravet på förvärvsprövning och boendeplikt vid försäljning och köp av fastigheter i vissa delar av landet innebär bl.a. en klar inskränkning i dispositionsrätten och egendomsskyddet. Säljaren har inte rätt att sälja till vem som helst, och genom tvångsåtgärder i form av återlösen har staten möjlighet att gynna köpare som redan är boende på en ort.
Erfarenheten visar dock att lagstiftningen på intet sätt bidrar till ökad bosättning. Boplikten leder ofta till att det är en befintlig markägare på orten som får köpa fastigheten till ett pris som, på grund av omständigheterna, långt understiger det pris som säljaren skulle ha erhållit om ingen förvärvsprövning funnits. Anledningen kan bl.a. vara att fastigheterna saknar mangårdsbyggnader eller har obeboeliga bostadshus. Att uppföra ett nytt bostadshus innebär en sådan kostnad att fastighetsköpet blir direkt olönsamt och absolut inte kan ge försörjning åt en familj. Ännu mer befängt förefaller detta mot bakgrund av att en person som ärver fastigheten kan vara bosatt i Stockholm. Vid överlåtelse till en person som bor på pendlingsavstånd från fastigheten och som har möjlighet att utföra daglig skötsel kräver staten däremot boendeplikt.
I Jordförvärvsutredningens betänkande SOU 2001:38, som för övrigt inte tycks vara behandlat av regeringen, föreslås att glesbygdsbestämmelserna, d.v.s. boplikten, slopas. Vi biträder den uppfattningen.
|
Stockholm den 16 oktober 2002 |
|
|
Ulla Löfgren (m) |
Elizabeth Nyström (m) |