Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om omprövning av gamla vattendomar i syfte att underlätta för nyanläggning av våtmarker.
I jordbrukslandskapet påbörjades dikningsverksamheten redan på 1700-talet, som då till största delen bestod av grunda diken som framför allt skulle avleda ytvatten och endast i mindre omfattning påverkade markvattnet. Under mitten av 1800-talet tog dikningsverksamheten fart, och man började lägga ner rörsystem i marken. Syftet med avrinning var dels att förbättra odlingsbetingelserna på mark som redan användes för odling, dels skapa nya områden för odling. De bakomliggande skälen till den omfattande dikningsverksamheten var livsmedelsförsörjningen i landet. Under 1800-talet fördubblades befolkningen från 2,3 till 5 miljoner invånare. Dikningsföretagen har ända sedan medeltiden reglerats i direktiv från svenska staten. I en lag från år 1734 finns bestämmelser om dikning.
Dikningsföretag har i olika grad påverkat vattenmiljöerna i Skåne. Många biotoper som kärr, fuktängar och strandängar har försvunnit. Vissa vattendrag har lagts i kulvert medan andra har rätats ut, vilket har lett till att en mängd av vattenmiljöernas ekologiska funktioner försämrats eller försvunnit. De hydrologiska förhållandena i landskapet har förändrats. Snabba kraftiga flöden omväxlande med längre perioder där flödena är låga har lett till minskad reningsförmåga, brist på blöta områden och i vissa fall uttorkning. När vattendragen rätades ut, den omgivande vegetationen togs bort och vattendragen kulverterades försvann spridningskorridorer som var viktiga för många växt- och djurarter.
I dag finns det ca 5 900 legaliserade markavvattningsföretag i Skåne. I dessa legaliserade markavvattningsföretag finns fastställda nivåer som markägarna har både rätten och skyldigheten att upprätthålla. I dikningsföretagens handlingar finns detaljerade kartor som visat företagens båtnad (avvattnad yta).
I riksdagsbeslutet om etappmål och strategier för att nå miljömålen finns bl. a. nyanläggning av våtmarker. Återläggning av tidigare våtmarker samt nyanläggning motiveras med att det återskapar de biotoper som behövs för att bevara den biologiska mångfalden. I miljömålspropositionen står följande: ”Miljökvalitetsmålet Myllrande våtmarker bör i ett generationsperspektiv enligt regeringens bedömning innebära bl. a. följande: I hela landet finns våtmarker av varierande slag, med bevarad biologisk mångfald och bevarade kulturhistoriska värden.” Ytterligare ett motiv är strävan att fälla kväve och på så sätt minska övergödningen, som är ett annat miljökvalitetsmål.
I Sverige används den internationella naturvårdsunionens (IUCN) klassificeringssystem för hotade eller missgynnade s.k. rödlistade arter (försvunnen, akut hotad, sårbar, sällsynt eller hänsynskrävande; Konventionen om biologisk mångfald 2001). Av de arter som är rödlistade i Sverige finns drygt hälften, ca 2 000, i odlingslandskapet.
Som ett av delmålen för att nå det övergripande målet senast år 2020 gäller att det i odlingslandskapet skall anläggas eller återställas minst 12 000 hektar våtmarker och småvatten fram till år 2010. För Skånes del har målet satts till att senast år 2010 återskapa 5 000 hektar våtmarker i odlingslandskapet. Även tidigare har anläggning av våtmarker påbörjats som ett led i det naturvårdsarbete många kommuner bedriver. Arbetet tog fart när medfinansiering via de lokala investeringsprogrammen gjordes möjlig. För att nå det långsiktiga målet och etappmålet måste emellertid våtmarksanläggningen öka markant i volym.
Etableringen av växter till följd av Höjeåprojektet, som påbörjades 1991, har visat sig vara snabb. I projektrapporten konstateras:
Totalt påträffades 184 olika arter av kärlväxter i och intill dammarna, varav 113 utgjordes av våtmarksarter som i de flesta fall har kunnat etablera på platsen sig tack vare anläggningarna...Sju arter är upptagna på den nationella rödlistan (Gärdenfors 2000) över hotade arter, varav två stycken, uddnate och borstsäv tillhör hotkategorin ’sårbar’ och kan betecknas som sällsynta i Skåne och i hela landet...Det generellt höga artantalet och den stora förekomsten av hotade och sällsynta arter visar att de nyskapade dammarna utgör en väl fungerande livsmiljö, dit ett stort antal växtarter snabbt förmår sprida sig. Många av dessa växter är idag hårt undanträngda i slättbygden, till följd av den omfattande utdikningen. De nyanlagda dammarna och våtmarkerna ger därför en mycket värdefull ökning av livsrummet för dessa arter.
Ur Höjeårapporten kan citeras:
”Fågelfaunan har studerats i 42 anlagda dammar och våtmarker inom Höjeås och Kävlingeåns avrinningsområden under perioden 1994-1998... Av de 55 fågelarter som totalt registrerats vid inventeringarna bedömdes 36 häcka vid dammarna/våtmarkerna ... Några av de häckande fågelarterna; gulärla, storspov, mindre strandpipare, skedand och brunand är upptagna på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2000) över hotade arter och klassificerade som ’missgynnad’ respektive ’sårbar’ (brunand) ... Etableringen av smådjur i dammarna var snabb, och de hade en art- och individrik bottenfauna redan första året ... Rödlistade arter (obs listversion gällande t o m 1999 Ehnström et al 1993) noterades i 25 av de 26 dammarna. Rödlistade och ovanliga arter hittades både i 0,5 år och 6 år gamla dammar. Från hotkategori 3 (sällsynt) noterades en skalbaggsart och från hotkategori 4 (hänsynskrävande) påträffades tre arter skinnbaggar samt tre arter snäckor.”
Återetableringen av stork i Skåne hade varit omöjlig att genomföra utan den nyanläggning av våtmarker som skett till följd av naturvårdsambitioner i de berörda kommunerna samt de statliga anslagen för de lokala investeringsprogrammen (LIP).
De hinder i arbetet för att anlägga våtmarker som identifierats är främst av två slag, bl.a. kommunernas finansiella begränsningar, särskilt sedan LIP-anslagen upphört (behandlas inte i denna motion). I utvärderingen av Kävlingeåprojektet, slutrapporten från Höjeåprojektet och den sammanställning som Världsnaturfonden (WWF) har gjort klargörs ett annat betydande hinder. Sammanställningen grundar sig på synpunkter från tjänstemän i kommuner, länsstyrelse och jordbruksverk, från ideella naturvårdsorganisationer, Jägarförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), enskilda markägare samt experter från Lunds universitet och Kristianstads högskola.
WWF konstaterar att dikningsföretagen anses vara ett stort hinder för att anlägga större våtmarker och återskapa slingrande rinnande vatten och därmed får ses som ett hinder för att nå miljömålet. Det är de gamla vattendomarna som begränsar det allmännas rådighet över vattnet. Kommunen eller länsstyrelsen har inte möjlighet att söka en omprövning för t.ex. ett våtmarksprojekt som inkräktar på ett dikningsföretags intressen, såvida inte tillräckligt med mark kan förvärvas inom det berörda båtnadsområdet.
I slutrapporten från Höjeåprojektet noteras följande om dikningsföretagen:
Det är idag svårt att ändra på de vattennivåer som finns i många vattendrag och diken. Bottennivåer och åsektionernas utseende är ofta fastställda i en s k förrättning, som i princip gäller för all framtid. de rättigheter/skyldigheter som erhållits vid förrättningen förvaltas av ett dikningsföretag. Ett dikningsföretag kan ha från två upptill flera hundra delägare (sakägare). I dikningsföretaget samverkar delägarna för att upprätthålla den avvattnande funktion som vattendraget, diket eller kulverten har för sakägarnas gemensamma avrinningsområde.
En omprövning av ett dikningsföretag kan ske då alla sakägarna är överens om att detta är motiverat eller då sakägare, som innehar mer än 50 % av dikningsföretagets ’nytta’(båtnadsandel) begär det. Omprövningsförrättning kan bli både tidskrävande och dyr. Den sökande står för kostnaden. Endast delägare i företaget har ’rådighet’ att ansöka om omprövning. Detta innebär att t. ex. en kommun inte har möjlighet att ens söka en omprövning i samband med t. ex. ett våtmarksprojekt, såvida kommunen inte är delägare i dikningsföretaget.
Dikningsföretagens juridiska ställning gör det svårt att ändra på vattnets läge och höjd i jordbrukslandskapet. Även ändringar, som i praktiken ej ändrar odlingsbetingelserna, kan vara svåra att få till stånd, eftersom det ofta handlar om att övertyga alla i dikningsföretaget, vilket inte alltid är lätt eftersom förändringar av rådande förhållanden ofta upplevs som osäkra.
Kulturgeografer och historiker har framfört klagomål på att nyanläggningen av våtmarker ibland är okänslig i förhållande till det skånska landskapets historia. Detta kan delvis förklaras med att nyanläggningen görs där detta är möjligt och att gamla vattendomar kan vara ett hinder för våtmarksanläggning på de platser som är optimala ur såväl naturvårds- och kvävefällningssynvinkel som kulturhistorisk synvinkel. I utvärderingen av Kävlingeåprojektet sägs följande:
I praktiken har man i Kävlingeå-projektet hittills undvikit projekt som kräver domstolsprövning eller omprövning av dikningsföretag. Detta med hänsyn till att risken att projektet drar ut på tiden eller går i stöpet. Det vore rimligt att hydrologin i ett vattenföretag skall kunna förändras till gagn för vatten- och naturvård. Om så är fallet borde det finnas en väg för t ex kommunen att ansöka om omprövning av dikningsförtaget. Lagstiftningen behöver ändras både vad gäller dikningsföretagens ställning och vad gäller Miljöbalkens mer eller mindre generella krav på rättslig prövning av allt byggande i vatten.
Vänsterpartiet anser, mot bakgrund av vad som anförts i motionen, att gamla vattendomar bör omprövas i syfte att underlätta för nyanläggning av våtmarker. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 19 oktober 2002 |
|
|
Karin Svensson Smith (v) |
|
|
Owe Hellberg (v) |
Kjell-Erik Karlsson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
|
Karin Thorborg (v) |