1 Innehållsförteckning 27
2 Förslag till riksdagsbeslut 28
3 Flexibilitet vid kommunal planering 28
4 Förenkla plan- och byggprocessen 29
5 Expropriation av mark 29
6 Förvärvslagstiftning 30
7 Förköpslagen 30
8 Strandnära bebyggelse 31
9 Tomträtten 31
10 Handelns lokalisering 32
11 Informations- och samrådsplikt inför markarbeten 32
12 Byggande i vissa miljöer med lokal särprägel 33
13 Kommunala servicezoner 33
14 Vindkraft 34
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om flexibilitet vid kommunal planering.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av lagstiftningen gällande antalet instanser för överklagande av detaljplan och bygglov.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om expropriation.
Riksdagen beslutar om avskaffande av presumtionsregeln vid expropriation i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagstiftning för att ersätta lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastigheter i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att avskaffa den kommunala förköpsrätten i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar om ändring av lagstiftningen för strandskyddet i enlighet med vad som i motionen anförs.1
Riksdagen beslutar att inga nya tomträtter upplåts i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att avskaffa handelsändamålet vid detaljplan i PBL.
Riksdagen beslutar om en lagändring i fråga om underkännande av kommunala detaljplaner. Dessa får endast upphävas när de strider mot uttalade riksintressen, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om information och samrådsplikt inför markarbeten.
Riksdagen begär att regeringen utreder frågan om byggande i vissa miljöer med lokal särprägel i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen utreder frågan om kommunala servicezoner i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar om krav på detaljplaneprövning av vindkraftsetableringar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa respektavstånd mellan bostäder och vindkraftverk.
Riksdagen beslutar att samråd med närliggande kommuner skall krävas vid etablering av vindkraftverk.
Riksdagen beslutar i enlighet med vad som i motionen anförs om krav på miljökonsekvensbeskrivning vid etablering av vindkraftverk.
1Yrkande 7 hänvisat till MJU.
I plan- och bygglagen ges stora möjligheter till flexibilitet. Kommunen kan således i detaljplan eller områdesbestämmelser ställa såväl sänkta som skärpta krav på bebyggelses utformning och bygglovspliktens utformning. Regelverket för byggande har under senare år förändrats. De möjligheter till förenklingar som genomförts har inte tagits till vara fullt ut i kommunerna. Trots att det nu är nästan 15 år sedan plan- och bygglagen trädde i kraft har dock mycket blivit vid det gamla. Flexibiliteten som eftersträvades har i stor utsträckning uteblivit. Det är därför dags att göra en utvärdering om varför kommunerna inte har tagit till vara på flexibiliteten i den kommunala planeringen när det gäller bl.a. bygglov och enkelt planförfarande. Därefter bör åtgärder övervägas. Boverket bör ges ett sådant utvärderingsuppdrag.
I dag kan en detaljplan överklagas i tre instanser. Mycket få överklaganden vinner gehör, men ärendena fördröjs kraftigt. Därefter kan själva bygglovet överklagas i ända upp till fyra instanser. Med dagens lagstiftning kan således plan- och byggprocessen fördröjas i åratal med höga kostnader som följd. Antalet instanser för överklagande av detalj- och bygglovsplan måste minskas. Det faktum att en detaljplan kan överklagas i tre instanser och ett efterföljande bygglov i så många som fyra instanser verkar avskräckande för många intressenter, och de kostnadsökningar som förseningarna medför omöjliggör många projekt. Naturligtvis skall rätten och möjligheten att överklaga både detaljplaner och bygglov kvarstå, men omfattningen i vilken man i dag kan överklaga måste begränsas.
Med markägande följer enligt vår uppfattning rätten att bestämma över, bruka, bebygga och sälja egendom. Expropriation av mark är en kränkning av äganderätten och bör endast komma i fråga i de fall synnerligen viktiga samhällsintressen är påkallade. Statens eller kommunernas inskränkning i enskilda markägares rätt bör endast användas i syfte att skydda människor till liv, hälsa och säkerhet, för att skydda miljön och naturen eller i syfte att kunna genomföra för landet eller kommunen ytterst angelägna uppgifter.
Det är stötande för rättskänslan att till exempel en företagare ges möjlighet att beröva en annan företagare dennes egendom och därmed sammankopplade möjligheter till eget företagande, vinst och utkomst. Det är även stötande när exproprierad egendom kommer att användas för ett annat ändamål än för vilket expropriation skett.
I de fall expropriation är oundviklig skall markägaren få ersättning för fastighetens fulla marknadsvärde samt för de kostnader och det intäktsbortfall som inte kan återvinnas och som eventuellt uppkommer genom åtgärden. Den presumtionsregel som innebär att markägaren har skyldighet att bevisa att ett marknadsvärde på mark som skall exproprieras beror på andra faktorer än själva expropriationen eller dess syfte försätter den enskilde i ett underläge som inte är förenligt med grunderna för en rättsstat. Det enda rimliga förhållandet är att exproprianten skall ha bevisbördan. Presumtionsregeln skall därför avskaffas.
Sedan 1976 finns en särskild lag om förvärv av hyresfastighet m.m., förvärvslagen, vars syfte är att hindra ”oseriösa personer” från att förvärva hyreshus.
I förvärvslagen behandlas skilda kategorier av fastighetsägare på olika sätt. Kommunala bostadföretags förvärv är till exempel helt undantagna från lagstiftningens krav. Genom förvärvslagen försvåras fastighetsmarknadens funktionssätt, främst genom en byråkratisk handläggningsordning och lång tidsutdräkt från överlåtelse till dess att lagfart kan beviljas. Detta drabbar den seriösa merparten av aktörerna. Samtidigt öppnar lagstiftningen för godtycke. Den bygger på en förhandsbedömning av en förvärvares kvalifikationer och intentioner med förvärvet, som i praktiken är mycket svår att göra med någon större träffsäkerhet. Det med förvärvslagen avsedda syfte har heller inte uppnåtts eftersom lagen i praktiken inte lyckats förhindra oseriösa personers förvärv av fastigheter.
Förvärvslagen bör avskaffas. Det berättigande kravet på att kunna skydda hyresgästerna från oseriösa ägare kan och bör inte motivera en byråkratisk och godtycklig förhandsgranskning som drabbar alla seriösa aktörer på fastighetsmarknaden. Hyresgästernas berättigade krav bör i stället lösas genom ordentliga möjligheter till ingripande i de fall där fastighetsägare visar sig inte fullgöra sin förpliktelser gentemot hyresgäster och andra. I SOU 1994:23, Förvalta bostäder, föreslås en lagstiftning med denna inriktning.
Den kommunala förköpsrätten infördes i slutet av 1960-talet. Den har sedan dess byggts ut alltmer och omfattar nu ett stort antal förköpsgrunder. Det kommunala planmonopolet, expropriationslagen och överlägsna ekonomiska personella resurser ger kommunerna en mycket stark ställning gentemot de enskilda fastighetsägarna. Kommunerna har härigenom möjlighet att genomföra sina planer utan att behöva ta till förköpsmöjligheterna. Den kommunala förköpsrätten skall därför avskaffas.
Möjligheterna att bättre utnyttja strandnära områden för bebyggelse skulle genom ny lagstiftning öka i de delar av Sverige som både är glest bebyggda och har långa sjö- och kuststräckor.
Den nuvarande lagstiftningen innebär ett generellt förbud mot att bygga intill 100 meter från hav, insjö eller vattendrag. Länsstyrelsen kan utvidga denna gräns till 300 meter, och dispens ges endast i undantagsfall. Mot bakgrund av att Sverige är rikt utrustat med stränder längs åar, sjöar och hav ter sig detta omotiverat. Totalt finns 92 409 sjöar större än en hektar i Sverige.
Lagstiftningen försvårar också ett bevarande av en levande skärgård. Förbudet mot strandnära bebyggelse har medfört svårigheter att utveckla boende och annan verksamhet. Problemen har även gällt för stora delar av glesbygden. En ökad möjlighet till bebyggelse i strandnära områden skulle kunna skapa bättre förutsättningar för att hålla landskapet levande. Ett ökat befolkningsunderlag skulle också ge bättre förutsättningar för handel och offentlig service. Även i större och mindre tätorter har attraktiv bebyggelse i strandnära områden försvårats. Här skulle många nya bostäder kunna komma till stånd till glädje för de boende och ortens utveckling. Det generella förbudet mot strandnära nybebyggelse innebär också att priser på befintliga fritids- och bostadshus i dessa lägen pressas upp. I kombination med fastighetsskatten leder detta till att endast ett fåtal har råd att bosätta sig eller avnjuta sin fritid i strandnära områden.
Vår uppfattning är att lagstiftning behövs för att skydda känslig fauna och flora samt för att garantera tillgång till bad- och friluftsliv, särskilt i befolkningstäta områden. Utgångspunkten för lagstiftningen bör dock vara den motsatta mot i dag. Vi anser att det skall finnas en generell rätt att bebygga sin mark nära stränder och vattendrag. En kommun skall dock kunna begränsa denna rätt, men endast där så kan motiveras med hänsyn till känsligt djur- och växtliv eller för att garantera allmänhetens tillgång till bad- och friluftsliv. Detta skall då ske genom antagande av detaljplan. Då ges de bästa förutsättningarna för en god sammanvägning av olika intressen.
Tomträttsinstitutet infördes ursprungligen för att underlätta småhusboende för hushåll med knappa resurser. I dag har detta motiv spelat ut sin roll. Tomträttslagstiftningen har sedan dess genomgått stora förändringar som gör att den alltmer liknar äganderätten – bortsett från att markägaren inte kan dra nytta av de fördelar det innebär att ha äganderätten till sin mark, utan är hela tiden beroende av politiska beslut om tomträttsavgäldens storlek. Den som äger ett hus på tomträttsmark har en svagare position gentemot markägaren – kommunen – eftersom husets värde är beroende av att det har mark att stå på.
Tomträttsinstitutet kan i dag bara motiveras om man av ideologiska skäl vill bekämpa ett spritt och enskilt ägande. Det har visat sig skapa närmast oöverstigliga problem att på ett mer långsiktigt sätt bestämma tomträttsavgäldens storlek, vilket har lett till långvariga tvister. Det framstår dessutom som omotiverat att kommunen subventionerar respektive missgynnar vissa fastighetsägare. Tomträttsinstitutet bör därför begränsas så att inga nya tomträtter upplåts. Samtidigt bör man i kommunerna avveckla tomträtterna genom att erbjuda dem till försäljning.
Detaljhandeln har fortlöpande sedan 1970-talet flyttats ut till tätorternas ytterområden. Skälen har varit bostadsbyggandets lokalisering, kraven på framkomlighet, mark- och fastighetspriserna samt parkeringsmöjligheterna.
Denna strukturrationalisering har dock inte försämrat hushållens tillgänglighet till dagligvaror på något påtagligt sätt. Det har däremot socialdemokraternas vilja att styra etableringar och lokaliseringar av detaljhandeln.
Under den borgerliga regeringsperioden ändrades lagstiftningen så att det inte längre blev möjligt att reglera handelsändamålet genom att särskilja partihandel och detaljhandel eller genom att inom ändamålet detaljhandel särskilja handel med livsmedel från annan handel. Denna möjlighet för en kommun att reglera lokaliseringen av detaljhandeln har emellertid återinförts av socialdemokraterna. Eftersom detta helt uppenbart strider mot konsumenternas intresse av konkurrens och lägre priser bör de lagstadgade möjligheterna att i detaljplan styra handelsändamålet tas bort.
Det har förekommit några fall där Boverket och länsstyrelser har sagt nej till etablering av stormarknader och därmed underkänt detaljplaner antagna av kommunfullmäktige. Detta är inte acceptabelt och ligger inte i konsumenternas intresse. Enligt vår uppfattning är det en kommunal angelägenhet att bestämma om hur marken disponeras i den egna kommunen. Det är då också högst rimligt att besluten fattas av kommunen, som är bäst skickad att bedöma och avgöra sådana frågor. Stöd för detta finns i plan- och bygglagen. Länsstyrelsen och regeringen borde endast kunna upphäva planer när dessa strider mot uttalade riksintressen. Vi föreslår därför en lagändring i detta avseende.
Vi avvisar med bestämdhet alla planer på en lagstiftning mot etablering av stormarknader utanför städer. Beslut om etablering av detaljhandel bör styras av konsumenternas efterfrågan och företagsekonomiska övervägande i enlighet med av kommunfullmäktige antagna detaljplaner.
Arbeten som innebär att gator, torg och andra sådana platser grävs upp gäller i stor utsträckning reparationer av olika ledningsnät, utbyte eller omläggningar av ledningar och dylikt. I sådana fall föreligger normalt inga krav enligt lag att information skall ha lämnats till eller att samråd skall ha skett med berörda i de fastigheter som påverkas av arbetena.
När småföretag drabbas av trafikavstängningar, vägarbeten m.m. innebär det ofta kännbara förluster i intäkterna. Ofta handlar det för näringsidkaren om spontankunder, där bekvämlighet och tillgänglighet är avgörande faktorer och köp kan göras hos många andra näringsidkare. Förluster och andra avbräck kan äventyra näringsidkares fortsatta verksamhet. Särskilt utsatta är de minsta företagen.
De ekonomiska skadorna kan minskas påtagligt om näringsidkarna och övriga berörda informeras i god tid och samråd sker med den som skall utföra markarbetet om tidpunkten för markarbetet, hur tillgängligheten för kunderna skall kunna göras så stor som möjligt under arbetsperioden och hur extra skyltning och dylikt kan minska skadorna för näringsidkaren och övriga berörda. Det kan vara en affär, ett kontor eller bostäder.
Vi föreslår att kommuner eller andra som utför trafikavstängningar, vägarbeten och liknande skall åläggas samrådsplikt enligt plan- och bygglagen med dem som berörs av ingreppen. Skyldighet till samrådsplikt bör inte gälla när det rör sig om akuta reparationer.
Det finns många byar som har en särprägel som innebär att näringsverksamhet, ofta jordbruk och annan småföretagsamhet, blandas med bostäder. Gårdarna ligger tätt och livsstilen bygger ofta på gammal tradition. Utvecklingen har inneburit att byarna i dag är värdefulla miljöer med den blandade verksamhet som finns där, och de är ofta attraktiva platser att bosätta sig på. Det är av stor vikt att denna särprägel får bestå. Om det skall kunna ske måste de som bosätter sig i dessa miljöer acceptera och visa hänsyn för att en mångsidig verksamhet bedrivs och får utvecklas. I flera fall har pågående näringsverksamhet inte kunnat utvecklas på ett naturligt sätt inom dessa byar, då närboende har besvärat sig över olika typer av utbyggnad inom ramen för pågående markanvändning. Mot denna bakgrund anser vi att det bör utredas om det inte behövs ett klargörande av nuvarande lagstiftning så att fortsatt diversifierad verksamhet med såväl näringsverksamhet som boende kan fortgå i dessa miljöer.
Möjligheten att få bygga och bo efter individuella önskemål inskränks ofta av kommunpolitikernas möjlighet att inte detaljplanelägga områden. Detta medför att inga bygglov kan beviljas, vilket är ett effektivt sätt för kommunalpolitiker att styra var medborgarna skall bygga och bo. Det finns ofta önskemål om att kunna bosätta sig i till exempel storstadskommunernas glesbygder. Motivering för avslag är att det blir dyrt ur kommunalekonomisk synvinkel med kommunal service som t.ex. skola, skolskjutsar, barn- och äldreomsorg. Här är kommunen ofta dessutom låst av tvingande lagstiftning t.ex. via socialtjänstlagen. Kommunerna framhåller i många fall att dyra lösningar för kommunal anslutning till vatten och avlopp är nödvändiga. Dessa frågor går ofta att lösa med lokala, miljöanpassade lösningar som är bra för både den enskilde medborgaren och kommunen.
Ett sätt att lösa problemen och i princip låta medborgarna bygga och bo mer fritt är att man delar in kommunen i servicezoner.
Förutsättningarna för att införa möjligheten till kommunala beslut om servicezoner enligt denna modell bör snarast utredas. Vi anser inte att servicezoner inskränker likställighetsprincipen eftersom alla har samma rätt att bosätta sig där och vet förutsättningarna från början. Frågan om det skall krävas ändring i kommunallagen, eller andra lagändringar, för införande av kommunala servicezoner bör ägnas särskild uppmärksamhet i den nu förespråkade utredningen.
Problemen kring uppförandet av vindkraftverk runt om i Sverige är stora. I Skåne, Halland, Bohuslän, på Öland och på Gotland har diskussionerna varit många och omfattande. Frågan om etablering av vindkraft är komplicerad. Å ena sidan har den fördelar såsom småskalighet, är förnybar, inhemsk och ren, vilket gör en vindkraftsutbyggnad positiv och önskvärd. Å andra sidan är effektiviteten låg och ojämn, den ger upphov till oljud, skuggbildningar och den förstör landskapsbilden. Därtill kan de kraftiga subventionerna till vindkraften ifrågasättas.
Minimiavståndet mellan bostäder och vindkraftverk borde omfattas av ett regelverk. Grannars legitima krav på en fortsatt god boendemiljö skall beaktas och stor vikt måste läggas vid att bevara värdefulla kultur- och naturvärden.
Vi är av den grundläggande uppfattningen att en markägare själv skall bestämma över sin mark och att han därför skall kunna upplåta den för vindkraft. Men detta kräver att övriga intressen tas till vara på ett bra sätt. Vi menar därför att det bör skapas ett fungerande regelverk som sätter snäva gränser för byggande av vindkraftverk, på samma sätt som det finns regler för andra omfattande ingrepp i landskapsbilden. Mot den bakgrunden vill vi kraftigt understryka vikten av att frågan om lokalisering av vindkraftverk noga övervägs i den kommunala planeringen. Vi anser att det är självklart att detaljplan upprättas för varje etablering. Det är också viktigt att pröva vilka områden, både på land och till havs, som är så värdefulla att de bör undantas från utbyggnad. Boendemiljön i närliggande kommuner kan kraftigt påverkas av vindkraftsetableringar.
Samråd med närliggande kommuner bör därför vara ett krav. Dessutom bör alla vindkraftsprojekt över 125 kilowatt ha en miljökonsekvensbeskrivning.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
|
|
Margareta Pålsson (m) |
Peter Danielsson (m) |
|
Anne Marie Brodén (m) |
Gunnar Axén (m) |
|
Göran Lindblad (m) |