Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att målet för arbetet mot minskat buller inte skall uttryckas i vissa bullernivåer utan i minskade negativa effekter av buller.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ambitionen i det kortsiktiga arbetet skall höjas och de negativa effekterna i form av sömnstörningar, samtalsstörningar och upplevd allmän störning skall minskas med 10 % till år 2010 och med 30 % till år 2020.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vad avser buller från markbunden trafik man – som ett led i arbetet mot minskade negativa effekter – skall eftersträva att även ge boende tillgång till en god, störningsfri ljudmiljö.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckling och användning av bullermässigt fördelaktigare vägbeläggningar intensifieras.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att från svensk sida aktivt driva frågan inom EU om att sänka tillåtna bulleremissionsgränser för bildäck.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ökad vikt läggs vid att bevara hittills tysta områden och miljöer.
1 Yrkandena 4 och 5 hänvisade till TU.
Utvecklingen på samhällsbullerområdet är fortfarande ogynnsam. En mycket hög andel av befolkningen i Sverige är i och kring sina bostäder exponerad för trafikbuller av olika slag och buller från ventilationsanläggningar och liknande, som innebär negativa effekter i form av bl. a. sömnstörning, samtalsstörning och allmänt upplevd störning. Störningarnas omfattning ökar fortfarande snarare än minskar. Buller skiljer sig därmed från flertalet andra stora miljöproblem.
Det är mycket svårt att i ett kort tidsperspektiv lösa dessa samhällsbullerproblem för alla eller merparten av de utsatta. Bullerarbetet kräver därför en hög grad av långsiktighet och ständigt hög beredskap där varje tillfälle till åtgärder tas till vara. Därför krävs en mycket långsiktig och konsekvent kamp mot buller för att tillvarata varje tillfälle till ekonomiska lösningar. Härav följer också att insatserna mot buller måste drivas med konstant hög prioritet så att bullerfrågan beaktas vid varje förnyelse eller utbyggnad av den byggda miljön med sin infrastruktur, arbetsplatser, etc liksom vid bevakningen av emissionsgränser för olika typer av maskiner och fordon.
Den Handlingsplan mot buller, SOU 1993:65, som den borgerliga regeringen lät genomföra och som lades till grund för en proposition med samma namn, 1993/94:215, präglades av denna långsiktighet. Långsiktigheten kräver kraftfull samordning och uppföljning.
Redan i mitten av 60-talet formulerades i de nordiska länderna som långsiktigt mål att bullernivån från trafik (mätt som Laeq,24h, ekvivalentnivå utomhus för dygn – frifältsnivå) skulle understiga 55 dB. Detta mål har också upprepats många gånger i infrastrukturpropositioner och miljömålspropositioner. För flygbuller är det motsvarande målet angivet som en flygbullernivå, FBN, om högst 55 dB. Det har angivits som generationsmålet för god bebyggd miljö som därmed skulle uppfyllas i all bebyggelse år 2020 eller 2025.
Utomhusmålet har kompletterats med ett inomhusmål om 30 dB ekvivalentnivå och 45 dB maximibuller bakom stängda fönster. I proposition 2000/01:130 är ett etappmål för god bebyggd miljö formulerat enligt följande: ”Antalet människor som utsätts för trafikbullerstörningar överstigande de riktvärden riksdagen ställt sig bakom för buller i bostäder skall ha minskat med 5 % till år 2010 jämfört med 1998.” Detta etappmål avser inomhusvärden bakom stängda fönster.
Samtidigt som man tyvärr måste konstatera att det är en mycket långsiktig uppgift att överallt uppfylla 55 dB-målsättningen skall man ha klart för sig att 55 dB inte är en god miljö; det är långt ifrån tyst. I utredningen SOU 1993:65 definierades 55 dB som en under rådande förhållanden acceptabel miljö medan den goda utomhusmiljön definierades som en ekvivalentnivå om högst 40-45 dB i urban bostadsbebyggelse. Vid riksdagens behandling av handlingsplanen i juni 1994 instämde den dåvarande regeringens talesman i denna bedömning: ”I propositionens bakgrundsavsnitt, avsnitt 3.2, återges dock utredningens bedömning att en god yttre miljö i tätort innebär en medelljudnivå understigande 40–45 dB. Därför kan man förutsätta att det är detta som avses med god ljudmiljö.”
Självklart är denna lägre nivå än svårare att nå ner till generellt, men dessbättre kan den ofta innehållas i bebyggelse som inte direkt vetter mot trafikleder. Detta bör komma till uttryck på ett tydligt sätt i det långsiktiga arbetet. Alldeles särskilt i de fall när man inte kan innehålla 55 dB vid fasad mot trafikled av tekniska eller ekonomiska skäl är det viktigt att tillse att de boende därför också får tillgång till en tyst sida med god ljudmiljö, dvs en ekvivalentnivå understigande 40–45 dB. Den ger de boende en god ljudmiljö inom räckhåll i den egna bostaden. Det går bra att ha öppet fönster mot den tysta sidan utan att bullret blir särskilt besvärande; det går däremot inte vid ett utomhusbuller om 55dB. I propositionen 1993/94:215 Handlingsplan mot buller togs principen om den tysta sidan upp, och den har tilldragit sig stort intresse både nationellti Sverige och internationellt.
Det blir vidare alltmer ont om friluftsområden och andra naturområden som är tysta och där människor således kan uppleva tystnad utomhus. En viktig aspekt av det långsiktiga bullerbekämpningsarbetet är därför att slå vakt om kvarvarande tysta områden; icke minst sådana som kan finnas i tätorternas närhet.
Samhällsbullerfrågan har också tagits upp inom EU, och sedan 25 juni 2002 föreligger ett direktiv, 2002/49/EC, om gemensamma metoder och åtgärder. Även i detta direktiv uppmärksammas den tysta sidan och de tysta områdena utanför tätbebyggelsen.
Målet 55 dB – således redan från början en kompromiss, ett acceptabelt värde men ingen god miljö – synes mer avlägset nu än när det först formulerades. Då räknade man med att bilar, trafikflygplan och andra transportmedel skulle bli väsentligt tystare inom en tidrymd av ett eller annat decennium, men så har det inte blivit. Vägtrafikens bulleremission som i dominerande grad utgörs av däck- eller vägbanebuller minskar så långsamt att tidperspektivet för att nå målet LAeq,24h < 55 dB – kompromissmålet – nu snarare synes vara 100 år än en generation. Den typiska utomhusnivån vid oskärmad bebyggelse i stadsbygden ligger ofta i intervallet 60–65 dB, och möjligheterna att nämnvärt sänka denna nivå är ytterst begränsade. Vi kan tala om dubbla gap; dels är vi långt från målet, dels representerar det hittills satta målet ingen god miljö.
Så som bullermålen idag är formulerade, dvs som högsta ekvivalentnivå utomhus mot exponerad sida av byggnad resp. som högsta nivå inomhus bakom stängda fönster, består de i Sverige mest använda åtgärderna för att nå målen främst av anläggandet av bullerskärmar eller bullervallar och av fönsterisoleringsåtgärder.
En annan åtgärd som tillämpas i hög omfattning i bl. a. Nederländerna men i ringa omfattning i Sverige är att använda vägbeläggningar som ger låg däck- eller vägbanebulleralstring. Denna metod måste ges hög prioritet även i Sverige. Likaledes bör vi från svensk sida aktivt driva frågan inom EU mot att sänka tillåtna bulleremissionsgränser för bildäck.
Vad gäller skärmar och vallar är det emellertid inte helt ovanligt att effekten i form av upplevd störning inte minskar; den kan även öka. Detta kan bero på att även om bullernivån sjunker något så ändras bullrets frekvensinnehåll, dess spektrum, så att bullret upplevs som mer störande. Skärmar kan också upplevas negativt genom att de tar bort utsikt eller ger negativa effekter ur personlig säkerhetssynpunkt etc. Vidare kan det bli så att bullret minskar nära skärmen men ökar något på större avstånd och därmed ger störningseffekter i områden där de boende tidigare inte var störda. Oavsett vilka åtgärder som vidtages är det därför angeläget att mäta deras inverkan inte bara på bullernivå utan framför allt på de negativa effekterna som bullret ger upphov till. Både etappmål och långsiktiga mål bör därför uttryckas i minskning av bullrets effekter.
Det långsiktiga målet för en hållbar utveckling bör därför vara att buller inte skall ge negativa effekter i form av sömnstörning, samtalsstörning och upplevd allmän störning i bostäder och andra områden där människor vistas. En bebyggd miljö kan ju inte karakteriseras som god om människor i någon omfattning, annat än undantagsvis, är störda av trafikbuller eller buller från ventilationsanläggningar och liknande. Det kortsiktiga målet måste formuleras annorlunda och mer ambitiöst än i propositionen 2000/01:130.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Erling Bager (fp) |