Bostadsmarknaden

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffandet av bruksvärdessystemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en fri, marknadsbaserad hyressättning.

En riktig bostadsmarknad

Den svenska bostadsmarknaden är inte en marknad. Det är en sanning som varje människa som under senare år har försökt skaffa sig en bostad känner till.

Kommunala bostadsbolag håller med sin monopolställning hyrorna uppe på orter med låg efterfrågan. Den som vill hyra sin lägenhet tvingas att betala en hyra långt högre än som hade varit fallet på en marknad där det råder någon form av konkurrens. Dessutom tvingas han eller hon att betala ytterligare något för alla lägenheter som bostadsbolaget inte har kunnat hyra ut just därför att hyrorna är för höga.

Ett av de tydligaste bevisen på bostadsmarknadens kollaps är att fler kommunägda lägenheter har rivits än privatiserats de senaste åren. Sådant förekommer inte på den privata lokalmarknaden.

För den kapitalstarke, eller den som har ett fast jobb på en sådan ort, är detta inget större problem, bortsett från en och annan skattekrona som går direkt in i bostadsbolagets svarta hål. Det är bara att bo i villa i stället. Marknadens ofullkomlighet drabbar i stället den som ännu inte har hunnit etablera sig i samhället och skaffat sig en bra bankkontakt på det sätt som anses propert – ungdomar utan fast arbete, invandrare och arbetslösa. I bästa fall kan de hyra en lägenhet till överpris hos monopolföretaget. Det är något som kan vara ett tillräckligt knepigt problem för den som visserligen har inkomster i form av ständiga projektanställningar och vikariat men inte har fast anställning. Tillfälliga första-, andra-, tredje-, fjärde- och t.o.m. femtehandskontrakt är verkligheten för tusen och åter tusen företrädesvis unga människor. I värsta fall är de hänvisade till parkbänken, mamma och pappa eller en soffa hos en kompis. På orter där efterfrågan är hög är läget lite annorlunda – det är ibland ännu värre.

Hyresregleringarna har visserligen lett till att hyrorna i populära innerstadsområden är behagligt låga. Å andra sidan leder detta, i kombination med att omsättningen på hyreskontrakt är närmast obefintlig, till att den som en gång fått tag på en sådan lägenhet aldrig släpper taget om den med ännu lägre omsättning och en omfattande svarthandel av förstahandskontrakt som följd. Dessutom är det förhållandevis dyrt att bo i ytterområdena mot bakgrund av vad man får för pengarna – ett system som knappast förtjänar att kallas rättvist.

Inte heller i detta fall är det den kapitalstarke med fast anställning som drabbas hårdast. Även på en sjuklig marknad där omsättningen av hyreskontrakt är i princip obefintlig finns det förstahandskontrakt att få tag på – om man kan betala för dem. Samma princip kan översättas på köp av bostadsrätt eller – i framtiden – ägarlägenheter. Sådana handlingsalternativ existerar dock inte för det stora flertalet eftersom det även i dessa fall krävs en kapitalinsats som för många utgör rena fantasisummor och en inkomst som är utöver det vanliga. I många fall går det inte ens att få lägenhet i det kommunala bostadsföretagets bestånd – i stadens ytterkanter – om man saknar fast anställning.

Hellre än att erbjuda bostad för en ung människa med projektanställning väljer många företag att låta lägenheten stå tom. Ett sådant beteende vore förstås otänkbart på en frisk marknad.

Den ovan skisserade bilden visar att de människor som även i andra fall är särskilt missgynnade – av en rigid arbetsrätt, av socialförsäkringssystem där de aldrig har fått köpa entrébiljett och av ett kvävande skattesystem – är samma människor som drabbas hårdast av den sönderreglerade hyresmarknaden. Samtidigt som den som redan har etablerat sig i samhället kan dra stora fördelar av systemet, förstärks utanförskapet för de stora grupper av människor som aldrig har blivit insläppta från kylan.

Det blir också alltmer uppenbart att det kommersiella intresset av att erbjuda människor bostäder i dag är mycket svalt. Omsättningen av bostadsfastigheter är låg, det byggs nästan inga nya hyreshus, och de hyreshus som säljs, säljs nästan uteslutande till de boende för ombildning till bostadsrätter. Inom en snar framtid riskerar vi en situation där hyresrätten som upplåtelseform är utraderad från kartan och där den enda nyproduktionen av bostäder utgörs av bostadsrätter och ägarlägenheter. Den som redan i dag har svårigheter att hitta bostad finner, med rätta, en sådan framtidsbild dyster.

Det tycks nu finnas en viss medvetenhet om problemet. Från en del socialdemokrater har idén om ”cityhyror” lanserats som ett sätt att ge den s.k. lägesfaktorn ett större genomslag. Den uppenbara faran med att endast gå halvvägs, vilket skulle bli fallet om cityhyresförslaget skulle få genomslag, är att endast hyreshöjningar kommer till stånd. Däremot är det inte säkert att de hyressänkningar som sannolikt skulle bli fallet i vissa områden med en marknadsprissättning blir naturliga i ett system med cityhyror. Inte heller verkar någon ifrågasätta att en överenskommen hyra skall kunna överprövas av hyresnämnden i enlighet med några just för hyresavtal specifika regler. Problemen löses bättre genom ett avskaffande av bruksvärdessystemet.

För alla de människor som i dag står utanför – unga som inte har möjlighet att flytta hemifrån och invandrare, arbetslösa och låginkomsttagare som betalar överhyror i städernas ytterområden – är det av största vikt att hyresmarknaden blir en riktig marknad.

Det kan knappast betecknas som rättvisa att de människor som aldrig kommer att ha möjlighet att få ihop det kapital som i dag krävs för att få en bostad i ett trevligt område skall betala för att andra skall ha tillgång till ett billigt boende i innerstäderna.

En verklig och frisk marknad för bostäder kan åstadkommas endast genom att utbud och efterfrågan får möjlighet att mötas, genom fri hyressättning, med utgångspunkt i vad människor är beredda att betala för att få bo en i en viss lägenhet. Endast på detta sätt kommer tillgången på lediga hyreslägenheter att räddas, svarthandeln med hyreskontrakt att upphöra och bostäder även fortsättningsvis att byggas och upplåtas med hyresrätt.

Stockholm den 18 oktober 2002
Lars Lindblad (m)	Henrik von Sydow (m)