Riksdagen beslutar att omedelbart införa ägarlägenheter enligt av bostadsutskottet utformad lagtext.
Riksdagen beslutar att införa tredimensionell fastighetsbildning enligt av bostadsutskottet utformad lagtext.
Nya tider ställer nya krav. Den moderna stadsutbygganden skulle underlättas med en ny och flexibel lagstiftning på området.
Jordabalken stadgar att fast egendom är jord. Jorden eller marken kan sedan indelas i fastigheter. En fastighet består av ett bestämt markområde. Tillbehör till fastigheten är exempelvis de byggnader och träd som finns på marken. Den som äger marken är, med få undantag, ägare till de byggnader som finns på fastighetens mark. Dagens lagregler gör det omöjligt att förvärva en av lägenheterna i ett flerbostadshus med äganderätt. Reglerna innebär också att man inte kan bygga en ny, fristående fastighet ovanpå en befintlig eftersom den då inte står på jord.
Dagens regler innebär att man kan äga bostäder som sitter ihop, på och bredvid varandra, på längden – radhus – men inte bostäder som sitter ihop på höjden i flerfamiljshus. För att möjliggöra ägandet av bostäder även i flerfamiljshus och för att kunna bygga nya fastigheter på redan befintliga behövs nya regler för fastighetsbildning. I betänkandet Tredimensionell fastighetsindelning, SOU 1996:87, föreslås att tredimensionellt avgränsade fastigheter utan egna markområden skall kunna bildas genom horisontella och vertikala gränser. Enligt betänkandet skall en fastighet utan eget markområde kunna bildas för ett utrymme som upptas av en byggnad eller någon annan anläggning. Det är utrymmet, inte byggnaden i sig, som skall utgöra en fastighet.
Det traditionella fastighetsbegreppet som ett ytbegrepp med två dimensioner räcker inte längre till för att en fastighet skall kunna utnyttjas på ett rationellt sätt. Befintliga lösningar som servitut och bestämmelser om fastighetstillbehör är i många fall otillräckliga.
Vi kan se alla de lösningar som trots avsaknaden av en tredimensionell fastighetsbildning kommit till stånd. Vi kan dock inte se alla de byggnader, konstruktioner och lösningar som hindrats av den bristfälliga lagstiftningen och som därmed aldrig byggts. Vi vet bara att varje bostad som inte byggts är saknad, speciellt i tillväxtregioner med stor bostadsbrist. De hinder för skapande av mänskliga nyttigheter som ligger i dagens fastighetsbildningsbegrepp måste undanröjas. Det är vår uppgift som folkvalda i den lagstiftande församlingen att se till att ett nytt, progressivt och flexibelt fastighetsbildningsbegrepp blir verklighet.
Att äga sin bostad innebär för många människor en social trygghet som inte kan mätas i pengar. Att veta att bostaden är deras och att staten har en lagstiftning som backar upp ägandet är en trygghet för många som bor i eget hus, så kallat egnahemsboende. Med nuvarande svensk lagstiftning är det inte möjligt för människor som av olika skäl föredrar att bo i lägenhet att äga sin bostad. Hyresrätt med besittningsrätt eller bostadsrätt motsvarar inte kraven för dem som ser ett värde i ägandet.
För att ägarlägenheter skall bli en valmöjlighet krävs först att tredimensionell fastighetsbildning blir tillåten i svensk lag. De flesta av våra grannländer har en lagstiftning som tillåter tredimensionell fastighetsbildning och ägarlägenheter, däribland Danmark och Norge, Tyskland, Nederländerna och Belgien. Där är det en uppskattad boendeform som fyller behov som hyresrätt och bostadsrätt inte gör. Ju fler lagliga boendeformer som tillåts, desto fler medborgare kan få bo så som de själva helst önskar med hänsyn till just deras preferenser och krav.
Olika alternativ har sina fördelar och sina brister, och det är bara varje familj eller individ själv som kan avgöra vilken boendeform som passar bäst just för dem. Hyresrätten erbjuder hög service men litet eget inflytande över boendet. Bostadsrätten erbjuder ett mer personligt deltagande men har sina givna nackdelar jämfört med ägarlägenhet eftersom det saknas lagfart och inteckningsrätt för de enskilda lägenheterna. Många bostadsrättsföreningar hamnade i ekonomiska problem när realräntechocken kom kring 1990. Med ägarlägenheter blir ansvaret personligt och risken överblickbar.
Syftet med innehav av en ägarlägenhet är att den skall kunna lagfaras och intecknas på i princip samma sätt som ett småhus. På det sättet skapas större trygghet för finansieringen. Det kan också finnas ett intresse hos bostadsköparen att med eget arbete i lägenhetens färdigställande nedbringa anskaffningskostnaden.
Med tredimensionell fastighetsbildning och ägarlägenheter kan byggandet komma i gång relativt snabbt i de områden där fler bostäder efterfrågas mest, i tillväxtregionerna med bostadsbrist och bostadsköer på upp över 20 år. Ovanpå affärs- och kontorsbyggnader skulle ägarlägenheter i en tredimensionell fastighetsbildning kunna byggas. En trolig positiv sidoeffekt av detta blir mer levande och tryggare stadskärnor när fler bereds möjlighet att bo centralt.
Ett mycket viktigt principiellt skäl för ägarlägenheter är att individer i ett fritt samhälle skall ha möjlighet att välja en sådan boendeform. Regeringens saktfärdighet får inte längre göra det omöjligt för människor att äga sin lägenhet. Vi anser därför att ägarlägenheter omedelbart skall införas i svensk lagstiftning. För att detta skall vara möjligt krävs att tredimensionell fastighetsbildning tillåts och att bostadsutskottet utformar erforderlig lagstiftning. En sådan lagstiftning kan med fördel följa förslagen i betänkandet Tredimensionell fastighetsbildning 1996:87 med vissa justeringar.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 11 oktober 2002 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
|
|
Margareta Pålsson (m) |
Peter Danielsson (m) |
|
Nina Lundström (fp) |
Lars Tysklind (fp) |
|
Göran Hägglund (kd) |
Rigmor Stenmark (c) |