Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att låta Boverket utvärdera tillämpningen av PBL:s regler om krav på att bostadsområden planeras med utgångspunkten att ytor för lek och motion tillgodoses.
Fysisk aktivitet främjar hälsan generellt och motverkar uppkomsten av sjukdomar.
Alltfler rapporter läggs fram där man tydligt kan se att livsstilsrelaterade sjukdomar ökar och att detta även sker långt ned i åldrarna. Fetma hos barn och benskörhet på grund av minskad fysisk aktivitet är några exempel.
När det gäller fysisk aktivitet vet vi att tillgängligheten till stimulerande utomhusmiljöer har en helt avgörande betydelse. Av omfattande utredningar framgår att barn i förskoleåldern rör sig inom ett område om 50–150 meter från sitt hem. Lite äldre barn (7–9 år) utökar detta avstånd till omkring 400 meter från hemmet. Bara 15 % av barns rörelse sker i organiserad form inom ramen för idrotten och på anpassade anläggningar. För yngre barn är det, utöver skolgården, den egna gårdsplanen och närmiljön som är de viktigaste platserna för fysisk aktivitet och rörelse.
I riksdagens beslut ”En ny idrottspolitik för 2000-talet” angavs vikten av närmiljöns utformning för människors fysiska aktivitet. Möjlighet till motion och idrott skall därför finnas där människor bor. I både nya och gamla bostadsområden skall det finnas aktivitetsytor som främjar förutsättningarna för goda levnadsvanor för de boende.
Kommunerna har ansvar för boendeplaneringen i besluten om översikts- och detaljplaner men även för skolgårdarnas utformning. Det framgår med all tydlighet i plan- och bygglagen att när ett område tas i anspråk för bostadsbyggande skall det också finnas tillräckligt stor fri yta som är lämplig för lek eller utevistelse i eller i närheten av planområdet.
Trots riksdagens beslut med anledning av den idrottspolitiska propositionen kan man ej märka några förändringar av kommunernas sätt att hantera planeringen av aktivitetsytor i bostädernas närhet. En av anledningarna till detta kan vara att de nuvarande formuleringarna i plan- och bygglagen är så allmänt hållna att planmyndigheten inte uppfattar dem som förpliktigande. Därmed kommer dem till korta i förhållande till de starka ekonomiska intressen som förordar husbyggnad på alla ”lediga” ytor inom planområdet.
Sedan riksdagen beslutade om ”En idrottspolitik för 2000-talet” har idrottsrörelsen aktivt tagit del i diskussionen om aktivitetsytor i närmiljön. Främst har man studerat vårt grannland Norge och förverkligandet av något man kan beteckna som mindre näridrottsplatser. Idrottsrörelsen gör detta naturligtvis utifrån både sitt intresse av att idrotten skall kunna upprätthålla en god aktivitet ute i föreningarna, men också utifrån att man ser sig som en naturlig och aktiv del av folkhälsoarbetet.
Tidigare diskussioner som förts inom detta område har landat i ett konstaterande att det i första hand är ett kommunalt ansvar att under planeringsprocessen beakta sina invånares intressen. Detta har naturligtvis sin riktighet. Men samtidigt har Boverket ett ansvar att följa tillämpningen av lagens regler och ge kommunerna råd och stöd om bebyggelseplaneringen. Huruvida detta ansvar har uppfyllts kan säkert diskuteras. Jag nöjer mig med att konstatera att riksdagens beslut om ”En idrottspolitik för 2000-talet” ännu inte givit några påtagliga effekter vad gäller bebyggelseplaneringen.
|
Stockholm den 14 oktober 2002 |
|
|
Lars Wegendal (s) |