Riksdagen avslår regeringens proposition 2002/03:98 Åtgärder för att främja byggande av mindre hyresbostäder och studentbostäder.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om generella skattesänkningar för att öka nyproduktionen av bostäder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av färre regler, ökad konkurrens och förenklad planprocess i syfte att öka nyproduktionen av bostäder.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om att gränsen för skattebefrielse vid uthyrning av stadigvarande del av privatbostad höjs.
I syfte att främja byggande av mindre hyreslägenheter och studentbostäder har regeringen föreslagit att en investeringsstimulans införs. Förslaget innebär att kostnaderna för nyproduktion sänks i och med att en kompensation, som motsvarar mellanskillnaden mellan 25 procent och 6 procent i mervärdesskatt, betalas ut i efterhand till fastighetsägarens skattekonto.
Regeringen fortsätter i gamla hjulspår när det gäller bostadspolitiken. I stället för att ge människor ekonomiska möjligheter att efterfråga bättre boende vill regeringen fortsätta med subventionspolitiken, trots att effekterna är osäkra.
Ur ett principiellt perspektiv anser vi att regeringens förslag är dåligt. I stället för ett riktat bidrag som enbart omfattar en särskild upplåtelseform och med en begränsad yta borde regeringen återkomma med förslag om generella skattesänkningar i syfte att öka nyproduktionen av bostäder.
Villkoren för att få del av investeringsstimulansen är många och krångliga.
Vi kan därtill konstatera att regeringens förslag brister i beredningen. Vi anser att det är nödvändigt att regeringen först inhämtar godkännande från kommissionen, vilket krävs i detta fall. Regeringen borde också ha följt budgetlagens intentioner om att stöd skall bruttoredovisas. Regeringens förslag framstår som ofärdigt och hastigt påkommet. Därför borde regeringen inte ha lagt förslaget i dess nuvarande utformning.
Vi anser att det stora bristen med regeringens förslag är den totala avsaknaden av långsiktighet. En investering i en bostad är en långsiktig investering. För att någon aktör över huvud taget ska våga sig på att bygga krävs klara och långsiktiga regler för vad som gäller. Regeringen kräver långsiktighet av aktörerna på marknaden, men agerar själv väldigt kortsiktigt. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det nya bidraget är tänkt att gälla under fyra år, det vill säga precis lika länge som en mandatperiod.
Flera åtgärder måste vidtas för att skapa en fungerande bostadsmarknad. Vi vill ha generella skattesänkningar som gör det billigare att bygga och bo. Om kostnadsdrivande och fördyrande regler avskaffas kommer vi att ge vårt fulla stöd. Likaså stöder vi gärna en ökad konkurrens och att företagare ges en chans genom en skattepolitik som gör att svartarbete inte lönar sig. Handlar det däremot om att fortsätta med kortsiktiga, illa genomtänkta och snedvridande subventioner och bidrag med skattepengar är vi moderater inte med.
Byggandet drabbas hårt av skattetrycket genom hög beskattning av arbete, höga energiskatter och Europas högsta byggmoms. När någon skall bygga utgår fastighetsskatt, också under själva byggtiden. Vi vill sänka det totala skattetrycket och successivt avveckla fastighetsskatten.
Förändringar i dagens hyressättningssystem måste till för att det skall bli intressant att bygga och förvalta nya hyreslägenheter. En investering i ett hyreshus måste ge långsiktig avkastning. Regeringen måste acceptera att bostadsföretag drivs med vinstsyfte i likhet med många andra branscher.
I dag kan en detaljplan överklagas i tre instanser. Många överklaganden görs med syftet att fördröja en plan. Även själva bygglovet kan överklagas i ända upp till fyra instanser. Med dagens lagstiftning kan således plan- och byggprocessen fördröjas i åratal med höga kostnader, eller uteblivet bygge, som följd. Förenklingar i plan- och byggprocessen måste genomföras. Naturligtvis skall rätten och möjligheten att överklaga både detaljplaner och bygglov kvarstå, men omfattningen i vilken man i dag kan överklaga måste begränsas.
Konkurrensen inom bygg- och byggmaterielsektorn är bristfällig. Många år av subventionspolitik har reducerat förutsättningarna för fri konkurrens. Konkurrensen skall främjas genom att skapa goda förutsättningar för alla att konkurrera på lika villkor. Bland annat bör Konkurrensverket ges starkare ställning, med ökad möjlighet att ingripa med hjälp av konkurrenslagen.
För att ta del av investeringsstimulansen krävs att fastighetsägaren uppfyller en mängd villkor. Några exempel på de krav som den tilltänkta fastigheten skall uppfylla är att den uppförs i tillväxtområden med bostadsbrist, den skall uppfylla areakrav, det finns begränsningar för hyran, kommunerna skall kunna styra förmedlingen av kontrakt, det måste finnas en miljöplan, m.m.
Ytterligare ett hinder för att komma i åtnjutande av den föreslagna investeringsstimulansen är att ”projekt där fastigheten huvudsakligen värms upp av direktverkande elvärme inte bör komma i fråga”. Vi kan inte se att detta förslag har några positiva effekter för hyresgästen, utan det är enbart ett sätt för regeringen att minska elberoendet. Därmed skall regeringen uppnå målsättningen att avveckla kärnkraften.
I ett näringspolitiskt perspektiv framstår villkoren och reglerna för investeringsstimulansen som alltför krångliga, inte minst för småföretagen. Regeringen garanterar genom Simplex ”att alla förslag som kan ha effekter av betydelse för små företag föregås av en särskild konsekvensanalys. Konsekvensanalysen är en viktig del av beslutsunderlaget och ett verktyg för att uppnå mer ändamålsenliga regler”. Vi ifrågasätter om regeringen har gjort någon som helst konsekvensanalys av hur reglerna för investeringsstimulansen påverkar företag verksamma inom byggindustrin, oavsett storlek.
Bostadssituationen för många studenter är besvärlig, och då framför allt i de större universitetsstäderna Stockholm, Uppsala och Lund. Bostadsbristen har blivit ett hot mot valfriheten. Det är därför av yttersta vikt att åtgärder vidtas så att studentbostäder omedelbart kan erbjudas landets bostadslösa studerande. Ett sätt att snabbt få fram många bostäder är att göra det mer attraktivt att hyra ut ett eller flera rum i sin privata bostad.
Dagens skatteregler för uthyrning av privatbostäder är dock ett hinder för detta. I princip skall alla hyresintäkter beskattas, och många drar sig för det extra besvär det innebär att hyra ut. Med en skattelagstiftning som gör det mer intressant att hyra ut privatbostäder skulle många kunna erbjuda bostäder åt studenter. Vi föreslår också i flerpartimotion 2002/03:Sk402 (c, m, kd, fp) en skattereduktion på 50 procent av arbetskostnaden för ROT-arbeten och hushållstjänster som utförs i hemmet. Till exempel har Norge genomfört ett skattesystem som medger att en privatperson hyr ut en del av sin stadigvarande bostad utan att betala skatt för hyresinkomsten.
Enligt en undersökning som Stockholms Handelskammare låtit genomföra kan andelen stockholmare som hyr ut privatbostäder öka från dagens 2 procent till 9 procent. Uppskattningsvis kan således 55 000 stockholmare tänka sig att hyra ut delar av sin bostad, om det vore mer ekonomiskt fördelaktigt.
För att underlätta för unga och studerande att få tag på bostad, bör gränsen för att skattefritt hyra ut del i stadigvarande privatbostad höjas.
Investeringsstimulansen skall utgå till lägenheter som inte är större än 70 kvadratmeter, och subventionen skall omfatta högst 60 kvadratmeter per lägenhet.
Väldigt många remissinstanser är kritiska till areabegränsningen av subventionen. Därtill har Boverket konstaterat att det nu även råder brist på stora lägenheter. Regeringens förslag om en areabegränsning för investeringsstimulansen ter sig därför inaktuell.
Flera remissinstanser avstyrker regeringens förslag. Statskontoret anför att ”effekterna är osäkra och att ett kostnadseffektivt byggande inte förutsätter stöd”. Fastighetsägarna Sverige anser att ”det föreslagna stödet är fel åtgärd för att få igång byggandet av normala hyresbostäder. En betydligt riktigare åtgärd vore att sänka det extrema skattetrycket på nybyggda hyresbostäder”.
Vi ansluter oss till de kritiska invändningar som framförs från flera remissinstanser och ifrågasätter ytterligare subventioner. Vi kan se att decennier av regleringar och subventioner har resulterat i en icke fungerande bostadsmarknad för hyresrätter. I stället för att vara en riktad åtgärd borde regeringens investeringsstöd omvandlas till generella skattesänkningar. Genom en ökad disponibel inkomst kan medborgarnas efterfrågan på bostadsmarknaden öka.
Genom att kreditera fastighetsägarna på ett skattekonto bryter regeringen mot budgetlagens krav på att inkomster och utgifter skall bruttoredovisas i statsbudgeten.
Vi har under senare år sett flera redovisningsskandaler i företag som Enron, Tyco och World Com för att ge några exempel. Nu tvingas vi se hur Sveriges regering struntar i de redovisningsregler som finns i budgetlagen. Riksskatteverket har i ett remissyttrande påpekat att regeringens förslag om en investeringsstimulans står i strid med budgetlagen.
Vi kan inte annat än misstänka att utformningen av regeringens förslag är ett sätt att undvika att investeringsstödet påverkar utgiftstaket. I och med att investeringsstödet bokförs på statsbudgetens intäktssida i form av minskade skatteintäkter syns inte stödet på statsbudgetens utgiftssida. I slutändan märks åtgärden emellertid på budgetsaldot.
För att nå överensstämmelse med budgetlagens intentioner borde därför utgiftstaket reduceras i motsvarande mån.
Regeringen föreslår att riksdagen skall ge regeringen bemyndigande att besluta när den föreslagna lagen om kreditering på skattekonto skall träda i kraft.
Med sitt förslag om en investeringsstimulans tvingar regeringen bostadsbyggandet till en förlängd time-out. Bostadsbyggandet har redan tvingats till en time-out på grund av den osäkerhet som rått sedan Socialdemokraterna i valrörelsen utlovade sänkt byggmoms. Ingen vet när eller ens om dagens förslag kan genomföras eftersom regeringen i propositionen konstaterar att ”åtgärden kan träda i kraft först sedan kommissionen har gett sitt godkännande”.
Till skillnad från en del tidigare förslag från regeringen har man den här gången gjort rätt genom att anmäla förslaget till EU-kommissionen före beslut, för att få ett besked om förslaget är förenligt med statsstödsreglerna. Det är inte självklart med ett godkännande från EU-kommissionen. Först om ett godkännande erhållits kan regeringen besluta om att investeringsstimulansen kan träda i kraft den 1 juli 2003, och retroaktivt från den 1 januari 2003.
Vi anser att regeringen borde ha inväntat ett godkännande från Europeiska kommissionen innan förslaget förelades riksdagen.
Konstitutionsutskottet framhåller i ett yttrande (2001/02:KU4y) i skatteutskottets betänkande 2001/02:Sku26 ”att det självfallet är av grundläggande betydelse att riksdagen när den beslutar en lag också bestämmer den dag lagen skall träda i kraft. Det kan emellertid inte bortses från att det ibland kan finnas starka skäl för en annan ordning. Som exempel nämns lagstiftning som är beroende av konventioner eller när det av tidsskäl är angeläget att riksdagen kan besluta lag trots att det inte framstår som klart när en organisation som krävs för lagtillämpningen är uppbyggd.”
Konstitutionsutskottet anför vidare att ”informationsbehovet är ett viktigt skäl för att riksdagen när den antar en lag också skall bestämma tidpunkten för ikraftträdandet. När allmänheten informeras om att en lag beslutats av riksdagen bör det endast i undantagsfall få förekomma att det fortfarande kvarstår en osäkerhet om när lagen skall börja gälla. Det är därför enligt konstitutionsutskottet angeläget att möjligheten att bemyndiga regeringen att bestämma dagen för lagens ikraftträdande används restriktivt och inte tillämpas annat än undantagsvis när det av alldeles speciella skäl är motiverat. En utveckling mot en vanligare förekommande användning av sådana bemyndiganden bör enligt utskottets mening undvikas.”
Vi moderater reserverade oss också på principiella grunder i skatteutskottets betänkande 2001/02:Sku26 mot att regeringen skall få bestämma när ikraftträdandet skall ske. ”Enligt vår uppfattning är det av grundläggande betydelse att det inte kvarstår en osäkerhet om när en lag som beslutats av riksdagen skall börja gälla. Vi vill, i likhet med konstitutionsutskottet, understryka vikten av att möjligheten att bemyndiga regeringen att bestämma dagen för lagens ikraftträdande används restriktivt och inte annat än i undantagsfall när det av speciella skäl är motiverat.”
Enligt konstitutionsutskottet bör riksdagen ”restriktivt och inte annat än i undantagsfall” genom bemyndigande ge regeringen rätt att besluta om ikraftträdande. Som skäl för att be riksdagen om ett bemyndigande anger regeringen det faktum att ett godkännande inte har inhämtats från kommissionen. Men konstitutionsutskottets villkor är inte tillämpliga i detta fall då ett inhämtande av ett godkännande från kommissionen är en del av beredningsarbetet enligt regeringsformens 7 kap. 2 §. ”Vid beredningen av regeringsärenden skall behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter.” Därför anser vi att riksdagen inte bör ge regeringen bemyndigande att besluta om ikraftträdande.
Som stöd för vår tolkning anför vi finansutskottets ställningstagande i betänkande 2002/03:FiU1, där utskottet avstyrkte regeringens förslag om nya regler för kraftvärmebeskattning till dess att godkännande från kommissionen inhämtats.
Regeringen beräknar den statsfinansiella effekten för investeringsstödet till 4,3 miljarder kronor.
Av den ekonomiska konsekvensanalysen framgår att en investeringssubvention medför undanträngningseffekter för byggnation som inte är berättigad till stöd. Regeringen anlägger enbart ett statsfinansiellt perspektiv på detta problem. Vi anser att denna undanträngningseffekt de facto medför ett moraliskt problem. Statliga subventioner som påverkar den fria företagsamheten, och som medför ett annat utfall än vad som hade blivit fallet av människors fria val, innebär att medborgarnas frihet kringskärs. Vi anser att människors fria val i största möjliga utsträckning skall styra bostadsmarknaden, och att statliga ingrepp bör begränsas.
|
Stockholm den 31 mars 2003 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
|
|
Margareta Pålsson (m) |
Peter Danielsson (m) |
|
Magdalena Andersson (m) |
Gunnar Axén (m) |
|
Göran Lindblad (m) |
Mikael Odenberg (m) |