I procent av befolkningen i samma åldersgruppI denna motion redogör vi kristdemokrater för vår syn på regeringens förslag till förändringar av arbetsmarknadspolitiken. Regeringen gör en bred och mycket självkritisk analys i propositionen. Tyvärr utmynnar den endast i några detaljförslag som sannolikt inte har någon större betydelse för arbetsmarknadens funktionssätt. De föreslagna förändringarna är otillräckliga och gör regelverk och program än mer ogenomträngliga. Avsaknad av långsiktighet gör arbetsmarknadspolitiken oöverskådlig, inte minst för den som blir arbetslös. Propositionens syfte är att öka arbetsutbudet. De verktyg regeringen använder sig av för att uppnå sitt syfte är försöksverksamhet med arbetsplatsintroduktion för vissa invandrare, ännu en ändring i anställningsstödet, ändrade regler beträffande bristyrkesutbildning samt förändring av lagen om arbetslöshetsförsäkringen.
Vi kristdemokrater vill att frihet och trygghet ska genomsyra arbetsmarknadspolitiken. Frihet i att kunna påverka sin egen situation på arbetsmarknaden. Trygghet genom att man inte står ensam utan stöd om man blir arbetslös. Utifrån denna grund föreslår vi en helt ny arbetsmarknadspolitik med människan i centrum. I denna motion fokuserar vi på förslag som på ett bättre sätt än regeringens proposition stärker den enskilde personen på arbetsmarknaden, samtidigt som arbetsutbudet ökar.
1 Sammanfattning 31
2 Innehållsförteckning 32
3 Förslag till riksdagsbeslut 33
4 Propositionens innehåll 34
5 Läget på arbetsmarknaden 34
6 Kritik mot den nuvarande arbetsmarknadspolitiken 36
6.1 Generell kritik 36
6.2 Kritik mot de föreslagna förändringarna 38
6.2.1 Nej till återkommande regelförändringar i anställningsstödet 38
6.2.2 Arbetsplatsintroduktion i AMS-regi 40
6.2.3 Aktivitetsgarantins effekter på påbörjad period i arbetslöshetsförsäkringen 40
6.2.4 Undantag i arbetslöshetsförsäkringen 41
6.2.5 Bristyrkesutbildning för anställda i AMS-regi 41
7 Kristdemokraternas arbetsmarknadspolitik 42
7.1 Frihet och trygghet ska prägla arbetsmarknadspolitiken 42
7.2 Målen med arbetsmarknadspolitiken 43
7.3 En ny effektiv arbetsmarknadspolitik 44
7.4 Arbetsmarknadspolitik med individen i centrum 44
7.5 Ny myndighet ersätter AMV/AMS 45
7.6 Övergångsarbetsmarknad 46
7.7 Bättre möjligheter för äldre på arbetsmarknaden 46
7.8 Bättre möjligheter för ungdomar på arbetsmarknaden 47
7.9 Ta till vara invandrares kompetens 48
7.10 Arbetskraftsinvandring 49
7.11 Kompetensutveckling 50
7.12 Arbetslöshetsförsäkringen 51
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att en utredning tillsätts med uppgift att se över hela arbetsmarknadspolitiken.
Riksdagen avslår förslaget om ändrade villkor i det särskilda anställningsstödet och tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det särskilda anställningsstödet.
Riksdagen avslår förslaget om bristyrkesutbildning för anställda.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om omställningspeng, mångfald och valfrihet inom arbetsmarknadspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målen för arbetsmarknadspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en s.k. Övergångsarbetsmarknad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de äldres situation på arbetsmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ungdomars situation på arbetsmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jobbguider och att ta till vara invandrares kompetens.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetskraftsinvandring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om individuellt kompetenssparande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetslöshetsförsäkringen.
Regeringens proposition 2002/03:44 gör en bred analys av arbetsmarknadsläget och politikens inriktning. Den utmynnar dock endast i några få konkreta förslag, som inte alls står i proportion till analysen.
Regeringen föreslår försöksverksamhet med arbetsplatsintroduktion för vissa invandrargrupper. AMS ges i uppdrag att föreslå inriktning på verksamheten vad gäller målgrupp och arbetsmetodik. Förslaget är tänkt att träda i kraft den 1 september 2003.
Ändringar i reglerna för det särskilda anställningsstödet föreslås återigen. Anvisning till en anställning med särskilt anställningsstöd ska få göras även för personer som inte fyllt 57 år om de varit inskrivna i aktivitetsgarantin i 18 månader eller mer. För personer som fyllt 61 år föreslås att anvisning till anställning med anställningsstöd hos samma arbetsgivare ska kunna göras tidigare än efter sex månader, i vissa fall.
Möjlighet att inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen bevilja bristyrkesutbildning för redan anställda föreslås. Anställda ska kunna beviljas bristyrkesutbildning och då få aktivitetsstöd.
Regeringen föreslår också att vid inträde i aktivitetsgarantin ska rätten att återgå till en påbörjad ersättningsperiod i arbetslöshetsförsäkringen som föregått deltagande i aktivitetsgarantin upphöra.
Ett särskilt studerandevillkor i arbetslöshetsförsäkringen föreslås. Med det nya förslaget slopar man kvalifikationstiden. Arbetslöshetsersättning ska lämnas antingen enligt grundförsäkringen eller enligt inkomstbortfallsförsäkringen. Förslagen i fråga om arbetslöshetsförsäkringen föranleder ändringar i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 september 2003.
Problemen på den svenska arbetsmarknaden är större än vad den svenska regeringen och dess stödpartier i riksdagen vill erkänna. Både arbetslöshet och sysselsättning har långt kvar till de nivåer som rådde i slutet av 1980-talet.
Hela 70 procent av den så kallade sysselsättningsökningen mellan 1997 och 2001 beror på ökad sjukfrånvaro, inte på att fler jobb faktiskt har skapats, den faktiska andelen sysselsatta i arbete ökade bara med 5 promille.
Antalet arbetade timmar sjönk förra året till i snitt 128,9 miljoner arbetade timmar per vecka jämfört med 130,8 miljoner arbetade timmar 2001. Som jämförelse kan nämnas att vi 1984 låg på samma nivå som nu. Med tanke på att vi haft en befolkningstillväxt sedan dess är statistiken över antalet arbetade timmar ett tydligt bevis på att den svenska ekonomin inte har den kraft som krävs för att vi ska nå målet om ”full sysselsättning och god ekonomisk tillväxt”.
I Sverige varierar arbetsutbudet kraftigt mellan olika grupper i samhället. För till exempel äldre personer och utomnordiska invandrare är arbetsutbudet betydligt lägre än för genomsnittet av arbetskraften.
Regeringens egen beskrivning av utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste åren visar med all önskvärd tydlighet att den förda politiken haft, och har, stora brister. Därför har man också misslyckats med att nå sina mål på det arbetsmarknadspolitiska området. Målet om högst 4 procents öppen arbetslöshet sprack, och inget tyder på att sysselsättningsmålet att 80 procent av arbetskraften ska vara sysselsatt 2004 kommer att kunna uppfyllas.
Den senaste arbetslöshetsstatistiken från SCB är dyster läsning. Arbetslösheten forsätter att öka. I februari 2003 var 195 000 personer arbetslösa, eller 4,5 procent av arbetskraften. I februari i år var också 119 000 personer i arbetsmarknadspolitiska program. I tabell 1 redovisas den verkliga arbetslösheten i februari 2003.
Tabell 1. Den verkliga arbetslösheten februari 2003
|
Antal personer som saknar ett reguljärt arbete eller vill arbeta mer: |
Antal individer |
Procent av arbetskraften |
|
|
Officiellt öppet arbetslösa |
195 000 |
4,5 |
|
|
Officiellt i arbetsmarknadsåtgärder |
119 000 |
2,7 |
|
|
Sammanlagd officiell arbetslöshet |
314 000 |
7,2 |
|
|
Arbetssökande heltidsstudenter 1 |
60 000 |
1,4 |
|
|
Arbetslösa inom Kunskapslyftet 2 |
10 000 |
0,2 |
|
|
Undersysselsatta 3 |
252 000 |
5,8 |
|
|
Totalt antal personer i arbetsför ålder som inte har ett arbete på den ordinarie arbetsmarknaden eller som vill arbeta mer |
636 000 |
15,3 |
|
|
Övriga latent arbetssökande (risk för viss dubbelräkning) 4 |
68 000 |
1,6 |
|
|
Totalsumma |
704 000 |
16,2 |
|
Källa: SCB AKU 13 mars 2003
1 Denna grupp räknas i internationell statistik som arbetslös enligt en ILO-konvention.
2 Motsvarar cirka hälften av det sammanlagda antalet studerande inom Kunskapslyftet.
3 Personer som av arbetsmarknadsskäl arbetar mindre än de önskar.
4 Statistiken medger inte klara avgränsningar, men till de ovan angivna grupperna kan läggas huvuddelen av de icke heltidsstuderande personer som i AKU-statistiken räknas som latent arbetssökande samt de som uppger att de vill arbeta, men inte har sökt arbete den vecka AKU-mätningen genomförs, eller varit tillfälligt förhindrade att söka arbete.
Handlingsförlamning. Regeringens handlingsförlamning präglade hela den förra mandatperioden. Tyvärr verkar det inte bli någon bättring denna mandatperiod. Man kan spekulera om vad handlingsförlamningen beror på. En inte alltför kvalificerad gissning är att den socialdemokratiska minoritetsregeringen har problem med att både tillfredsställa LO och de två samarbetspartierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Att LO har stort inflytande på den socialdemokratiska regeringen visade sig inte minst i samband med trepartssamtalen om ohälsan. De ledde ju som bekant till att arbetsgivarsidan till sist såg sig tvungen att dra sig ur. Och när det gäller samarbetspartierna står de ofta på var sin sida om regeringen i synen på reformer och förändringar av den föråldrade svenska arbetsmarknadspolitiken.
När statsrådet Hans Karlsson presenterade propositionen talade han varmt om förslag som skulle leda till ökat arbetsutbud och en starkare ställning för individen. Det är bra att regeringen har dessa ambitioner men tyvärr räcker inte liggande förslag speciellt långt.
När det till sist kom en proposition som är tänkt att förbättra arbetsmarknadspolitiken kan man inte annat än bli besviken.
Socialdemokraterna har de senaste åren inte lyckats presentera mycket till nytänkande eller kreativitet. Sanningen är att Socialdemokraterna har slagit sig till ro, vilket egentligen är mycket märkligt då det finns en rad problem på den svenska arbetsmarknaden. Nedan redovisas några av de problem som vi har identifierat.
Höga kostnader. Arbetsmarknadspolitiken har en relativt liten effekt på arbetslösheten i förhållande till vad den kostar. Om man jämför utvecklingen av sysselsättningen sedan Socialdemokraterna tog över 1994 kommer Sverige först på tolfte plats bland EU:s femton medlemsländer. Men vi ligger i toppskiktet när det gäller kostnaderna för den statliga arbetsmarknadspolitiken. Den kostar varje år ca 60 miljarder kronor.
Uppifrånperspektiv. Kristdemokraterna anser att arbetsmarknadspolitiken i alltför stor utsträckning har ett uppifrånperspektiv. Det är mer av omhändertagande än av stöttande i mötet med människor. Arbetsmarknadspolitiken måste utgå ifrån den enskilda människans behov och önskemål.
Globalisering. Arbetslivet förändras nu i snabb takt. Globalisering och teknikintensifiering leder till ökad rörlighet på arbetsmarknaden. Det blir allt vanligare med flera olika arbetsgivare under arbetslivet, växling mellan utbildning och arbete, företag som expanderar och som avvecklar. Denna utveckling har Socialdemokraterna mött med tystnad och passivitet.
Sjukfrånvaron döljer verkligheten. De ökande sjukskrivningarna har haft större effekt på arbetslöshetsstatistiken än den svenska arbetsmarknadspolitiken de senaste åren. Den skenande sjukfrånvaron avspeglar sig också i att endast ca 70 procent av befolkningen i åldern 20–64 år faktiskt befinner sig i arbete, medan ca 8 procent i samma grupp är sjukfrånvarande. Som sysselsatt räknas i den officiella statistiken både den som faktiskt arbetar och den som är tillfälligt frånvarande från arbetet. Regeringens utredare Jan Rydh har i sitt utredningsmaterial visat att den faktiska andelen människor (20–64 år) i arbete ökade med endast 8 promille mellan 1997 och 2000. Då räknade han ändå med de människor som deltar i vissa arbetsmarknadsåtgärder, men som ändå räknas som sysselsatta i den officiella statistiken. I diagram 1 har detta korrigerats, så att det är andelen reguljärt sysselsatta som redovisas i enlighet med det sysselsättningsmål som regeringen har satt upp. Därtill redovisas andelen människor som faktiskt befinner sig i arbete. Rydhs material har uppdaterats med förhållandena under 2001. Som framgår av diagrammet ökade den faktiska sysselsättningen endast med 5 promille av befolkningen mellan 1997 och 2001. På grund av den skenande sjukfrånvaron minskade till och med andelen människor i arbete från år 2000 till 2001. Sysselsättningen, som den traditionellt mäts, väntas i år vara i stort sett oförändrad enligt regeringen. Det innebär att den faktiska sysselsättningen minskar eftersom sjukskrivningarna fortsätter att öka.
Diagram 1. Sysselsättningsbubblan. Andelen reguljärt sysselsatta mellan 20 och 64 år.1 Officiella tal och faktisk andel människor i arbete
I procent av befolkningen i samma åldersgrupp
Felaktiga mål. Exemplet med sjukfrånvaron ovan visar tydligt att målen för arbetsmarknadspolitiken är felaktiga. Kristdemokraterna menar att det politiska mål som sätts upp för arbetsmarknaden måste förhålla sig till både arbetskraft, sysselsatta och personer som faktiskt är i arbete. Här är det värt att framhålla Riksdagens revisorers skarpa kritik av den svenska arbetsmarknadspolitiken i 2002/03:RR10 Styrningen av AMS och länsarbetsnämnderna. Riksdagens revisorer kritiserar såväl målet för politikområdet som de mellanliggande målen och verksamhetsmålen. Bland annat påpekar man att det är svårt att kontrollera vilken effekt arbetsmarknadspolitiken har i förhållande till de mellanliggande målen. Samma kritik riktar de mot verksamhetsmålen för AMV. För en djupare analys av detta hänvisas till en särskild motion.
Brist på incitament. I skriften Använd kraften (Reforminstitutet, 2002) diskuterar författarna frågan om arbetsutbudet både utifrån teori och emperi. Fakta visar att arbetsutbudet i grunden styrs av incitament. Åtgärder som påverkar arbetsutbudet positivt är till exempel:
Höjda reallöner påverkar deltagandet i arbetskraften, däremot inte lika säkert mängden arbetade timmar som de som redan är inne på arbetsmarknaden utför.
Sänkta skatter och skattekilar kommer att leda till ökad andel arbetsuppgifter på den reguljära arbetsmarknaden.
För grupper som i dag har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden gäller det att göra perioderna av arbetslöshet så korta som möjligt.
En högre avkastning på utbildning kommer att öka andelen högskoleutbildade och också att öka incitamenten att avsluta utbildningen snabbt.
Som synes handlar frågan om arbetsutbudet om mycket mer än bara arbetsmarknadspolitik. Tyvärr kan vi konstatera att regeringen gjort väldigt lite på de områden som räknas upp ovan. Men inte heller när det gäller de stora frågorna inom ramen för arbetsmarknadspolitiken har regeringen kommit med några konkreta förslag.
Vi väntar fortfarande på ett förslag som öppnar för individuellt kompetenssparande i större omfattning. Inte heller när det gäller frågor som rör sjukskrivningarna, arbetskraftsinvandring och de äldres situation på arbetsmarknaden har regeringen lyckats presentera några konkreta förslag som skulle kunna förbättra läget på arbetsmarknaden.
Utifrån beskrivningen ovan kräver vi kristdemokrater en parlamentarisk översyn av den svenska arbetsmarknadspolitiken.
Nedan kritiserar vi kristdemokrater de konkreta förslag som återfinns i propositionen.
Sedan några år tillbaka finns ett anställningsstöd som ska hjälpa alla som varit arbetslösa i minst tolv månader. Arbetsgivaren får ett bidrag med 50 procent av lönekostnaden i sex månader. Regeringen och riksdagens majoritet föreslog i vårpropositionen 1999 införande av ett förstärkt anställningsstöd för personer som är långtidsinskrivna i mer än tre år på arbetsförmedlingarna från och med den 1 oktober 1999. Rent tekniskt sker det genom en skattereduktion för de arbetsgivare som anställer dessa personer. Det förstärkta stödet uppgår till 75 procent av lönekostnaden de första sex månaderna och till 25 procent av lönekostnaderna i ytterligare 18 månader. Men redan innan det nya systemet hade trätt i kraft föreslogs att stödet skulle omfatta alla som varit långtidsinskrivna i mer än två år, och de nya reglerna började gälla från och med den 1 januari 2000. Dessa regler hade varit i funktion i fyra månader när ytterligare en förändring kom. Då föreslogs införandet av ett särskilt anställningsstöd som innebär att den som fyllt 57 år och varit inskriven på arbetsförmedlingen i två år skulle få ett anställningsstöd under 24 månader omfattande 75 procent av lönekostnaden.
I vårbudgeten år 2000 lade regeringen fram ytterligare ett förslag till förändring av anställningsstödet. Ett utökat särskilt anställningsstöd införs, som riktar sig till dem som varit arbetslösa mer än fyra år, med egna regler för hur stora subventionerna ska vara. Det är fjärde ändringen på ett år. Samtidigt som allt detta sker skriver regeringen hur viktigt det är med regelförenklingar inom arbetsmarknadspolitiken. Inte nog med detta.
Under tiden 1 juni 2002 till 31 maj 2004 finns också en tidsbegränsad försöksverksamhet med anställningsstöd som kombineras med vård- och omsorgsutbildning. I budgeten som lades fram för ett halvår sedan verkade det dock som att regeringen började inse att ”regelverket blivit svåröverskådligt”. Trots den insikt som vi trodde att regeringen nu uppnått genomförs alltså ytterligare förändringar av det svåröverskådliga regelverket. Ändringar i reglerna är ur det perspektivet anmärkningsvärda. Anvisning till en anställning med särskilt anställningsstöd ska nu få göras även för personer som inte fyllt 57 år om de varit inskrivna i aktivitetsgarantin i 18 månader eller mer. Stödet föreslås uppgå till 85 procent av arbetsgivarens lönekostnad, dock högst 750 kronor per dag. Denna stödnivå föreslås gälla även för dem som har fyllt 57 år och som varit inskrivna i aktivitetsgarantin i minst tre månader. För personer som fyllt 61 år föreslås att anvisning till anställning med anställningsstöd hos samma arbetsgivare ska kunna göras tidigare än efter sex månader, i vissa fall.
Det är givetvis positivt att regeringen med stödpartier inser att sänkta arbetskraftskostnader kan öka sysselsättningen. I en uppåtgående ekonomi har också denna åtgärd haft framgång. Men det är viktigt att en åtgärd får verka fullt ut och inte störas av ständiga regeländringar som minskar överskådligheten och ökar byråkratin. Det är också orimligt höga subventionsnivåer under två års tid som det särskilda anställningsstödet innebär.
Till detta måste ytterligare en principiell anmärkning göras. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder finansieras genom anslag och medelstilldelning från AMS ut till länsarbetsnämnderna som i sin tur fördelar anslagen vidare till de lokala arbetsförmedlingarna. Undantaget är anställningsstödet som är utformat som en skattereduktion utan budgetrestriktioner. Det lokala arbetsförmedlingskontoret har därför all anledning att i första hand nyttja anställningsstöden, eftersom det skapar den största möjliga handlingsfriheten ur budgetsynpunkt för kontoret. För varje person som ges anställningsstöd istället för en annan sorts åtgärd ökar möjligheterna att den budget kontoret fått ska räcka hela året. I många enskilda fall kan det vara klokt att i första hand använda anställningsstödet, men det innebär att de olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna inte underställs samma budgetprövning och vägning mot varandra. Det är inte sannolikt att detta i längden leder till den mest optimala avvägningen sett utifrån de mål och anslag som riksdagen beslutat om.
Med den bakgrund som beskrivs ovan är det uppenbart att nya förändringar i anställningsstödet visar hur ogenomtänkt hela regelverket som omgärdar anställningsstöden är. Därför säger vi nej till ytterligare förändringar i den riktning som regeringen föreslår.
Att olika invandrargrupper har särskilt svårt att komma in på arbetsmarknaden är ett problem som talats mycket om på senare tid. Personer med främmande namn kallas inte till anställningsintervjuer. Den öppna arbetslösheten bland utomnordiska medborgare är i Sverige ca 9 procent, vilket är betydligt högre än den generella genomsnittliga arbetslösheten.
Sammantaget visar fakta att vi i Sverige är mycket dåliga på att ta till vara den resurs som invandrarna är. För att komma till rätta med detta problem har det kommit förslag om språktester, kvoteringar och arbetsplatsanknutna språkutbildningar. Förslaget som regeringen här lägger fram påminner en del om Kristdemokraternas förslag om så kallade jobbguider.
För personer med invandrarbakgrund krävs det ibland specifika åtgärder eftersom många saknar ett socialt nätverk, kontakter och erfarenhet av att söka arbete i Sverige. För att möta detta behov har vi kristdemokrater föreslagit införande av så kallade jobbguider. Vi vill också att det ska vara verksamhet som drivs i olika former, till exempel kan föreningslivet säkerligen bidra med både engagemang och kunskap. När det gäller finansieringen anser vi att pengar ska tas inom ramen för AMS/AMV:s anslag.
Den aktivitetsgaranti som riksdagen beslutade om våren 2000 drogs igång 1 augusti samma år för att inom några månader omfatta 30 000 personer. Eftersom försöksverksamheten som föregick aktivitetsgarantin bara varade några månader och förberedelsetiden var mycket kort är det fortfarande osäkert hur garantin kommer att fungera i praktiken. Att aktivitetsgarantin haft grava kvalitetsproblem är därför inte konstigt. Själva grundidén är riktig, det vill säga att de långtidsinskrivna kommer in i ett mer aktivt och nära samarbete med arbetsförmedlingens personal, och att varje individs särskilda behov beaktas i utformningen av en individuell handlingsplan.
En aktivitetsgaranti står och faller med den praktiska tillämpningen. Självklart ska jobbsökaraktiviteter ingå, men det räcker inte. Vad som krävs är tydliga krav som går att leva upp till, stöd och hjälp att bryta arbetslöshetsmönstret och aktiva insatser för att möta den enskilde personens konkreta behov och problem. Det är också viktigt att nära samverkan sker med föreningsliv, näringsliv, privata bemanningsföretag och förmedlare.
Bland de inskrivna i aktivitetsgarantin finns också många människor som inte är anställningsbara på grund av språkproblem, handikapp, sociala problem, dåligt självförtroende och utbildningsnivå med mera. Uppskattningar bland arbetsförmedlare antyder att denna grupp kan utgöra runt 10 000 personer. De har små möjligheter att inom en överskådlig tid komma in på den reguljära arbetsmarknaden eller att börja studera. Dessa människor kräver extra insatser.
Vi anser, utifrån beskrivningen ovan, att aktivitetsgarantin inte fungerar tillfredsställande. Mycket tyder på att vissa saker med tiden har blivit bättre men fortfarande finns det brister i aktivitetsgarantins funktionssätt. I och med den föreslagna förändringen är det än mer viktigt att aktivitetsgarantin verkligen fungerar som den är tänkt.
Regeringen föreslår nu att ett särskilt studerandevillkor införs för arbetssökande som i enlighet med en individuell handlingsplan lämnar aktivitetsgarantin för studier. Arbetslöshetsersättningen ska då betalas utan att sökanden uppfyller arbetsvillkoret om denne har genomgått och avslutat en utbildning om minst ett läsår och är berättigad till studiestöd enligt studiestödslagen.
Det är i och för sig en rimlig åtgärd som föreslås. Behovet av det undantag som regeringen nu föreslår visar samtidigt på bristerna i den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen. I nästa kapitel redogör vi för Kristdemokraternas förslag till en ny och rättvis arbetslöshetsförsäkring.
Satsningar på bristyrkesutbildning är bra. Det råder brist på arbetskraft för flera olika yrkesgrupper, samtidigt som hundratusentals människor är arbetslösa. Bristyrkesutbildningar skulle säkerligen förbättra matchningen mellan arbetslösa och lediga platser. Regeringens förslag innebär att personer kommer att erbjudas bristyrkesutbildning inom områden där det finns risk för flaskhalsar. Till en början tror man att 300 särskilda arbetsförmedlare kan utbildas och att 3 000 personer kan bristyrkesutbildas.
Vi kristdemokrater anser dock inte att AMS ska ha denna uppgift. AMS är en myndighet som ska ägna sig åt att förmedla arbeten för personer som är arbetslösa. Vi anser inte att AMS ska utvecklas till en vidareutbildningsmyndighet. Det finns andra betydligt viktigare insatser som kan göras för att öka rörligheten på arbetsmarknaden. Det reguljära utbildningssystemet måste också rustas för att möta behoven på arbetsmarknaden. Vi presenterar i nästa kapitel en rad viktiga förändringar, till exempel införande av individuellt kompetenssparande och insatser riktade mot äldre personer på arbetsmarknaden.
Människans värde förknippas ofta med innehavet av ett traditionellt förvärvsarbete. Detta är både ett farligt och felaktigt synsätt. Farligt därför att den som blir arbetslös kan känna sig utan värde, felaktigt därför att människans värde ligger i det faktum att hon är en människa, inget annat.
I människans natur ligger ett behov av att få känna gemenskap med andra, ta eget ansvar och utvecklas som person. Aktivt arbete och engagemang, oavsett om det är organiserat förvärvsarbete eller annan form av meningsfullt ansvarstagande för familj, vänner eller andra medmänniskor är därför av största vikt.
Arbetslösheten är ett slöseri med mänskliga resurser och därmed ett uttryck för dåligt förvaltarskap. Full sysselsättning är ett viktigt politiskt mål. En förutsättning för detta är att det svenska näringslivets konkurrenskraft upprätthålls gentemot omvärlden. En långsiktig och stabil ekonomisk politik i samspel med en aktiv arbetsmarknadspolitik är därför nödvändig för att skapa ett gott samhälle där alla får möjlighet att delta i samhällsbyggandet.
Personliga och sociala problem blir ofta följden vid långvarig ofrivillig arbetslöshet eftersom alla människor behöver känna sig efterfrågade och behövda. Ett arbete är för de flesta av största vikt för en god livskvalitet. Den ekonomiska politiken ska skapa förutsättningar för ekonomisk utveckling och ett dynamiskt näringsliv. Med fler sysselsatta kan fler försörja sig själva och därmed få mer makt över sitt liv. Med fler sysselsatta skapas också resurser för att förstärka budgeten och därmed värna välfärdssystemen så att de som bäst behöver samhällets stöd också kan få detta. Därför är tillkomsten av nya jobb den i särklass viktigaste fördelningspolitiska frågan.
Subsidiaritetsprincipen måste vara en grund för arbetsmarknadspolitiken. Det vill säga att det en lägre nivå klarar av på egen hand ska inte högre nivåer lägga sig i.
Arbetsmarknadspolitiken ska vara subsidiär på så sätt att samhällets insatser ska vara stödjande när så krävs, dock utan att skada ordinarie arbetsmarknad.
Fackföreningar som är starka och partipolitiskt obundna är en oundgänglig del av ett demokratiskt samhälle för att tillvarata löntagarnas rättigheter och intressen och skapa effektiva samarbetsformer mellan arbetsgivare och arbetstagare. Företagsdemokratin ska vara så utformad att såväl kapital- som arbetsinsats berättigar till inflytande och medbestämmanderätt. En positiv samverkan grundad på ömsesidigt förtroende mellan alla i ett företag ska eftersträvas.
Aktiva arbetsmarknadsåtgärder ska prioriteras före passivt kontantstöd. Långtidsarbetslöshet ska bekämpas kraftfullt. Ett utvecklat lärlingssystem bör finnas för att inte minst ungdomar ska kunna få yrkes- och arbetslivserfarenhet.
Den statliga arbetsförmedlingen bör vara ett aktivt serviceorgan i arbetsmarknadspolitikens tjänst med nära kontakt med näringslivet. Privat arbetsförmedlingsverksamhet ska också uppmuntras. Bemanningsföretagen har en viktig roll att spela för att minska arbetslösheten. För att hjälpa äldre och långtidsarbetslösa måste arbetsförmedlingarna vara aktiva och uppsökande.
För att garantera alla som blir arbetslösa en grundläggande ekonomisk trygghet vid arbetslöshet ska en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring finnas.
Arbetslöshetsförsäkringen bör finansieras med egenavgifter och arbetsgivaravgifter.
En stor del av arbetsmarknaden är könssegregerad. Aktiva åtgärder för en jämnare fördelning mellan kvinnor och män måste vidtas. Lika lön för likvärdigt arbete och jämställda lönevillkor för kvinnor och män ska gälla.
Diskriminering i arbetslivet ska motarbetas med väl fungerande lagar. Stat och kommun bör föregå med gott exempel, bland annat då det gäller att anställa människor med funktionshinder, äldre arbetskraft, invandrare och personer som är i behov av rehabilitering. Mobbning på arbetsplatsen måste aktivt bekämpas.
Arbetsmiljön ska beaktas redan på planeringsstadiet. Stora ansträngningar bör göras för att anpassa lokaler, maskiner och utrustning, arbetsuppgifter, arbetstempo och arbetstider till de anställdas behov och förutsättningar. Tekniken ska vara underordnad människan. Små enheter ska eftersträvas där människan kan överblicka sin arbetssituation och där goda personliga relationer med arbetskamrater kan utvecklas.
Kristdemokraterna vill att ett nytt övergripande mål för sysselsättningen formuleras. Det behövs ett politiskt mål som visar verkligheten som den är. Man ska inte kunna flytta människor mellan olika boxar för att kunna uppfylla politiska mål och vallöften. I SOU 2002:5 för utredaren Jan Rydh en diskussion om detta. Han påvisar hur missvisande nuvarande mål är och problemen med den nuvarande produktionen av statstik som inte på ett lättillgängligt sätt mäter andelen människor i arbete. Rydh konstaterar att olika statistikproducenter har olika syften med sin statstikproduktion varför till exempel definitioner och åldersindelningar skiljer sig åt. Därför bör regeringen snarast uppdra åt statstikansvariga departement och myndigheter att fastställa gemensamma definitioner och datakällor samt former för en löpande, enhetlig uppföljning och prognostisering av utvecklingen av befolkning, studerande, förtidspensionärer, arbetskraft, sysselsatta, sjukfrånvarande och människor i arbete.
Redovisningen bör i enlighet med förslaget i SOU 2000:5 innehålla följande komponenter:
Befolkning i arbetsför ålder
Förtidspensionärer/sjukbidragsmottagare
Studerande
Övriga (utlandsboende, hemarbetande etc.)
Arbetslösa (friska + sjukskrivna)
=Sysselsatta (anställda + egenföretagare)
Sjukfrånvarande
=Människor i arbete
Kristdemokraterna har tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet och Centern tagit fram riktlinjer för en helt ny arbetsmarknadspolitik. Vi anser det vara av största vikt att Sverige har en aktiv och effektiv arbetsmarknadspolitik som syftar till att snabbt och smidigt bidra till att matcha den arbetssökande med de arbeten som finns tillgängliga och rusta den arbetslöse för att kunna ta de arbeten som finns till förfogande. Den så kallade arbetslinjen ska hävdas, det vill säga att arbetssökande i första hand ska erbjudas arbete eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och först när sådana åtgärder inte finns tillgängliga ska arbetslöshetsunderstöd lämnas. Aktivitet ska således alltid prioriteras före passivt bidragsmottagande.
Mot bakgrund av de brister som råder med dagens system anser vi det angeläget med en radikal omläggning av den svenska arbetsmarknadspolitiken. Våra förslag syftar till ökad trygghet och valfrihet för den enskilde individen. Genom ökad mångfald vad gäller aktörer som tillhandahåller tjänster gentemot den arbetslöse får vi både mer anpassade åtgärder till individen och till arbetsmarknaden. Därmed blir arbetsmarknadspolitiken också mer effektiv.
Förändringen leder också till förändrade uppgifter såväl för den nuvarande arbetsförmedlingen som för ansvarig myndighet. Dagens arbetsförmedlare får en vidgad arbetsmarknad och nya möjligheter att pröva idéer hur verksamheten kan utvecklas och anpassas till olika individers behov. Våra förslag innebär i korthet att:
Servicekontor som ska ge service till den arbetslöse inrättas.
Mångfald och valfrihet ska erbjudas genom fler aktörer.
Omställningspeng ska erbjudas den arbetslöse.
En ny mindre myndighet ersätter nuvarande AMV/AMS.
Servicekontoren ska ge arbetslösa service och en orientering om vilka resurser som står den arbetslöse till förfogande. Servicekontoren ska tillhandahålla databaser och information om lediga jobb. Här ska man också besluta om en så kallad omställningspeng för arbetslösa som inte snabbt får nytt jobb. Storleken på pengen ska styras av olika kriterier, till exempel ålder, utbildning och arbetslivserfarenhet. Omställningspengen är den resurs som finansierar den arbetslöses arbetsmarknadsåtgärd.
Åtgärderna ska utföras av olika aktörer som finns på arbetsmarknaden. Aktörerna kan vara av olika slag, verksamma inom bemanning, rekrytering, utbildning och förmedling. Det kan vara bemannings- och utbildningsföretag, folkhögskolor, fackliga organisationer etc. Arbetslösa ska fritt kunna välja aktör. Aktörerna ökar mångfalden och valfriheten för arbetslösa. Med konkurrens ökar kvaliteten på arbetsmarknadsåtgärderna.
För att sköta den nya arbetsmarknadspolitiken föreslår vi att nuvarande myndighetsstrukturer på arbetsmarknadsområdet ersätts med en ny arbetsmarknadsmyndighet. Denna myndighet har att inom de mål för arbetsmarknadspolitiken som riksdagen fastställer ansvara för följande uppgifter:
Expertorgan till regeringen med uppgift att förse beslutsfattarna med erforderligt underlag, prognoser och analyser av arbetsmarknadsläget.
Drift av servicekontor runtom i landet på ett sådant sätt att alla arbetssökande kan nå ett sådant inom rimligt avstånd från bostadsort eller arbetsplats.
Fördela anslag till servicekontoren runtom i landet.
Auktorisation av aktörerna som får rätt att bedriva förmedlings- och utbildningsverksamhet för arbetslösa som fått omställningspeng. Aktörerna ska kvalitetsgranskas med jämna mellanrum.
Ansvarig för att alla arbetssökande får tillgång till enkel och effektiv information om lediga platser, hur man söker jobb och utbildning samt om vilka jobbkontor som finns och är auktoriserade av den nya myndigheten.
Tillhandahålla platsinformation via ett effektivt Internetbaserat datasystem och tillhörande skriftlig information (motsvarande nuvarande Platsjournalen).
Myndigheten har också till uppgift att garantera att det finns jobbkontor/ bemanningsföretag inom rimligt avstånd för alla jobbsökande i hela landet. Om det inte finns privata aktörer bör myndigheten upphandla sådana tjänster eller i sista hand driva egna. Ambitionen för den nya myndigheten ska vara att genom information och tillhandahållande av exempelvis platsbank på Internet medverka till att så många som möjligt så snabbt som möjligt kan lösa sin arbetslöshetsproblematik själv inom tre månader.
Behovet av en övergångsarbetsmarknad är uppenbart. Bland de långtidsinskrivna vid arbetsförmedlingarna finns, vilket nämndes tidigare i motionen, människor som av olika anledningar inte är anställningsbara. Dessa människor kräver extra insatser. För dessa grupper är det viktigt att system för nära samverkan mellan arbetsförmedling, kommunen, försäkringskassan och de sociala myndigheterna upprättas.
Aktiviteter inom ramen för en så kallad övergångsarbetsmarknad bör kunna ske i kommunal regi eller föreningsregi, så till vida det inte handlar om en sådan arbetsmarknadspolitisk åtgärd som redan i dag kan ske inom privata företag. En rad exempel från kommuner och andra länder finns som kan vara förebilder för en sådan här övergångsarbetsmarknad. Regeringen bör snarast återkomma med ett förslag till hur reglerna bör vara utformade för en sådan övergångsarbetsmarknad. Förslagen bör utformas så att risken för osund konkurrens undanröjs.
Vi kristdemokrater vill skapa möjlighet för fler äldre att delta längre tid i arbetslivet. Förutom att livskvaliteten stiger när jag själv kan påverka mitt liv så vet vi att vi framöver, när de stora fyrtiotalistgenerationerna går i pension, kommer att behöva så många som möjligt i aktivt arbete så länge som möjligt. Vi riskerar då en situation med arbetskraftsbrist som hotar tillväxten och leder till stora påfrestningar på välfärdssystemen.
De äldre är en enorm resurs med kompetens och erfarenhet som svenskt arbetsliv måste ta till vara på ett bättre sätt. Alltför många äldre upplever att den arbetslivserfarenhet och de specifika kunskaper man har fått genom yrkesåren, tas till vara i väldigt liten utsträckning. De äldre som lämnar har erfarenhet som det kommer att ta tid innan de yngre förvärvar. Äldres erfarenhet och förvärvade kompetens gör dem till skickliga yrkesutövare. Deras lojalitet och engagemang skapar stabilitet på arbetsplatsen.
Riksdagen beslutade våren 2001 att alla ska ha rätt att arbeta till 67 års ålder. Det nya pensionssystemet innebär en flexibel pensionsålder mellan 61 och 70 år. Det är givetvis oerhört bra med ökad frihet att välja när vi vill gå i pension. Men ska den här valfriheten bli något annat än vackra ord på ett papper så måste vi skapa ett arbetsliv som gör att människor orkar, vill och upplever det meningsfullt att fortsätta att arbeta längre än i dag. Det faktum att den faktiska pensionsåldern är under 59 år visar att det i dag inte står rätt till.
Bara var fjärde svensk arbetar fram till 65 års ålder. Orsakerna till att de äldre i allt mindre utsträckning finns kvar i arbetslivet är många. Den höga arbetslösheten under 1990-talet har inneburit att många har erbjudits avgångsvederlag och garantipensioner. Och en fysiskt eller psykiskt påfrestande arbetsmiljö har tvingat många till förtidspensionering.
Mycket tyder också på att arbetsgivare inte vill anställa äldre personer. Enligt en enkät från Pensionsforum vill 80 procent av arbetsgivarna inte anställa människor över 55 år. Enligt en studie av Riksrevisionsverket anger över 70 procent av arbetsgivarna att de sällan eller aldrig nyanställer personer över 50 år. Det finns en attityd till äldre i arbetslivet som är skrämmande.
De diskrimineringslagar som finns på arbetsmarknadsområdet bör utökas till att också omfatta förbud mot diskriminering på grund av ålder. Vi vill också starta en informationskampanj om vinsten av äldre i arbetslivet. Det bör finnas ett kompetenscentrum för utveckling av en god seniorpolitik i slutet av arbetslivet.
Rätten att gå ner i arbetstid efter 61 års ålder bör lagstadgas. Med det nya pensionssystemet kan man ju själv, från 61 års ålder, välja hur man vill kombinera arbetstid och pensionsuttag.
Det är också viktigt att uppmuntra eget företagande bland exempelvis avtalspensionärer och äldre. Lagen för exempelvis F-skattsedel bör ändras så att verksamhet får bedrivas med den gamla arbetsgivaren som enda kund. Möjliggör också ett livslångt lärande och låt såväl arbetstagare som arbetsgivare avsätta löneutrymme på ett kompetenskonto som beskattas först vid uttag av sparade medel.
Vi vill också införa en rehabiliteringsförsäkring och förstärka resurserna till försäkringskassorna. Snabb rehabilitering är viktigt både utifrån ett individperspektiv och ett samhällsekonomiskt perspektiv.
De ungdomar som trots allt fastnar i långtidsarbetslöshet är oftast de som inte har tillräcklig kompetens, eller av sociala och/eller hälsoskäl inte kommer in på arbetsmarknaden. Det är viktigt att de problem som ligger till grund för arbetslösheten åtgärdas på ett tidigt stadium, och att dessa ungdomar inte hamnar i särskilda program som ”stämplar” dem för livet.
En bättre lönebildning skulle ge ungdomar större möjligheter att komma in på arbetsmarknaden oavsett om man är hög- eller lågutbildad. Det handlar inte enbart om ingångslöner, utan även om att högre utbildning ska löna sig. Börjar man sitt yrkesverksamma liv med ett lärlingsjobb eller låglönejobb så kanske ingångslönen är relativt låg. Har man däremot studerat flera år på universitet så bör lönen självfallet motsvara den formella kompetens man har.
Det är viktigt att man även fortsättningsvis följer olika ungdomsgrupper, så att förändringar som kräver extra åtgärder för att hjälpa vissa av dessa in på arbetsmarknaden kan upptäckas i tid.
Vår målsättning är att alla ungdomar mellan 18 och 24 år skall erbjudas jobb i det reguljära arbetslivet eller meningsfulla studier. Det är av yttersta vikt att allt görs för att denna vision uppfylls. Om samhället inte lyckas med att ge ungdomar meningsfull utbildning eller möjlighet till sysselsättning riskeras ett utanförskap där ungdomar känner att de inte är en del av samhället, och att de inte fyller någon funktion i vardagen. Denna frustration leder lätt till förakt för vuxenvärden och de normer och värderingar som vi anser är grundläggande för demokratin. Rasism, våld och utanförskap hänger ofta ihop. Satsningar på att lösa ungdomsarbetslösheten är därför inte bara en ekonomisk fråga utan det handlar om ungdomarnas möjligheter att komma in och etablera sig i vuxenlivet.
Erfarenheterna från andra länder visar att ett lärlingssystem bland annat kan minska trösklarna för ungdomar att få en första kontakt med arbetsmarknaden, och därtill kraftigt öka möjligheterna till arbete för ungdomar som inte önskar en lång teoretisk utbildning.
De snåriga ersättningsreglerna för arbetslösa, svårigheten att kvalificera sig för a-kassa kombinerat med låga ersättningsnivåer, innebär att många ungdomar måste söka socialbidrag för sin dagliga överlevnad. Det finns även en risk för att många ungdomar fastnar i ett evigt kretslopp av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och ersättningsperioder i öppen arbetslöshet.
Personer med främmande namn kallas inte till anställningsintervjuer. Den öppna arbetslösheten bland utomnordiska medborgare är i Sverige ca 9 procent, det ska jämföras med den genomsnittliga öppna arbetslösheten, vilken är ca 4 procent. Sammantaget visar fakta att vi i Sverige är mycket dåliga på att ta till vara den resurs som invandrarna är.
För många med invandrarbakgrund krävs det ibland specifika åtgärder eftersom många saknar ett socialt nätverk, kontakter och erfarenhet av att söka arbete i Sverige. Ett sätt att möta detta är införande av så kallade jobbguider för invandrare som är nya på den svenska arbetsmarknaden. Funktionen behöver dock inte nödvändigtvis vara i offentlig regi utan kan till exempel vara i ideell regi. Jobbguidens uppgift blir att ha ett personligt ansvar för den arbetssökande och på olika sätt stödja, entusiasmera och lotsa denne fram till ett arbete. Det bör finnas jobbguider med invandrarbakgrund eftersom de har en viktig erfarenhet av arbetsmarknaden ur sitt särskilda perspektiv.
Alla som kommer till Sverige bör naturligtvis utifrån sina förutsättningar anstränga sig för att lära sig bästa möjliga svenska. Alla inser nog att språket är avgörande för om man ska kunna bli integrerad i ett nytt land, men det är oftast klokare att istället för piska använda morot, att hitta sådant som stimulerar till språkstudier. Det bästa sättet för de flesta är att komma in i arbetslivet där man på ett naturligt sätt utvecklar sina språkfärdigheter. Här har den svenska integrationspolitiken misslyckats. Alltför många nya svenskar står vid sidan av arbetsmarknaden och allteftersom tiden går försvåras deras möjligheter att få ett jobb.
Att ställa ett absolut krav på goda kunskaper i svenska är inte rimligt. Det kommer att behöva göras mängder av undantag av många olika skäl, till exempel för små barn, för riktigt gamla och för människor som har vissa funktionsnedsättningar.
Nuvarande ordning leder till att nyanlända både hålls kvar på skolbänken och hamnar i bidragsberoende i onödan. Dagens sfi-kurser (svenska för invandrare) måste förändras genom att de anpassas efter olika utbildningsnivåer och språkgrupper. Det ska även finnas yrkesspecifik språkundervisning. Det ska vara möjligt att kombinera språkundervisning med arbete eller anpassade lärlings- och praktikplatser.
Genom att ha en arbetsmarknad som är öppen för alla skapas en god grund för integration. Den absolut viktigaste integrationsfaktorn är en politik som ser till att invandrare får jobb. Trots att många invandrare har hög utbildningsnivå är det många som har svårt att snabbt komma in på arbetsmarknaden. På många håll ställs fortfarande krav på att först genomgå sfi-undervisning för att över huvud taget stå till arbetsmarknadens förfogande. Vi anser att man alltid ska ha rätt att stå till arbetsmarknadens förfogande, och AMS måste se till att detta synsätt präglar all arbetsförmedlingsverksamhet.
Ett sätt att underlätta inträdet på arbetsmarknaden är att språkundervisningen kombineras med arbete och arbetspraktik. I till exempel Sollentuna har man i ett projekt, där eleverna på ett tidigt skede fick komma ut på en arbetsplats, visat att man lär sig det svenska språket bäst genom att arbeta.
Det finns starka skäl – både ekonomiska och mänskliga – att skapa regler som möjliggör vidgad arbetskraftsinvandring till Sverige. Idag finns regler som endast medger mycket begränsad invandring av främst utländska experter.
I en globaliserad värld är det naturligt att människor kan röra sig över nationsgränser och bygga sig en ny framtid i ett annat land än födelselandet. Ett Sverige som öppnar för arbetskraftsinvandring ger människor denna möjlighet, samtidigt som arbetskraftsinvandring skulle göra Sverige till en mer dynamisk ekonomi.
Sverige kommer att behöva fler som arbetar för att klara framtidens välfärd och tillväxt. I Sverige råder redan arbetskraftsbrist, samtidigt som en mycket stor andel människor är arbetslösa, sjukskrivna eller sjukpensionerade.
Att som regeringen hänvisa till att de som står utanför arbetsmarknaden först skall få arbete innan arbetskraftsinvandring medges håller inte. Det synsättet innebär ett alldeles för statiskt synsätt på arbetsmarknaden. Framtida arbetskraftsbrist riskerar att leda till lägre tillväxt och därmed till högre arbetslöshet.
I dag står en stor andel av de nya svenskarna utanför arbetsmarknaden och mångas kompetens tas inte till vara. Vi anser det centralt att lyckas med integrationen, men arbetskraftsinvandring står inte emot integration. Snarare tvärtom, arbetskraftsinvandring kan bidra till tillväxt och nya arbetstillfällen. Det är vidare sannolikt att arbetskraftsinvandring, genom att den medför en ökad representation av människor med utländsk bakgrund på arbetsmarknaden, kan leda till förbättrad integration av de invandrare som redan lever i Sverige.
En rad rapporter från bland annat AMS, Kommunförbundet och Svenskt Näringsliv pekar på en kommande brist på arbetskraft. De bekräftar vår bild att dagens omfattning av arbetskraftsinvandringen är för restriktiv.
Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att mot bakgrund av hittillsvarande erfarenheter låta en parlamentarisk utredning studera hur ett vidgat regelverk för arbetskraftsinvandring ska se ut. I detta uppdrag bör ingå att se över hur socialförsäkringar, sociala förmåner och arbetsrätt ska utformas. Lön, försäkringsskydd och övriga anställningsvillkor får inte vara sämre för arbetskraftsinvandrare än vad som gäller för svensk arbetskraft. Sambandet med asylrätten bör också studeras, så att den inte urholkas. Ett EU-perspektiv bör finnas i utredningens arbete.
Framtidens arbetsliv kan te sig motsägelsefullt. Dels kan man se tendenser till flexiblare anställningsformer inom näringslivet, vilket innebär att arbetstagaren byter jobb oftare än vad som gjordes förr. I morgondagens samhälle kommer nästan alla under sitt yrkesliv att avsätta tid för att uppdatera sitt kunnande inom yrkesområdet eller att lära sig något helt nytt. Dels kan man se att specialiseringen blir allt tydligare och personlig kompetens allt viktigare.
Kristdemokraterna har, tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet och Centern, föreslagit ett system för individuella kompetenskonton. Vi föreslår en ordning där varje individ ges möjlighet att göra avdrag vid inkomstbeskattningen för insättningar på ett individuellt kompetenskonto. Avdragsrätten bör gälla för insättningar på upp till ett prisbasbelopp per år.
Regeringens förslag om en maximal årlig avsättning till ett kompetenskonto på endast en fjärdedels prisbasbelopp är helt otillräckligt för att nå reformens syfte. Regeringen motiverar detta med att personer med höga inkomster har möjlighet att spara i större utsträckning. Låginkomsttagarnas mer begränsade handlingsutrymme bör inte föranleda beloppsgränser som gör hela reformen meningslös. I stället förordar vi någon form av extra skattekredit eller bidrag till låginkomsttagare som börjar att kompetensspara.
Hela reformen syftar till att öka rörligheten på arbetsmarknaden. För att detta ska kunna ske krävs att alla människor har verkliga möjligheter att delta i vidareutbildning genom hela livet. Då krävs ett system som stimulerar även arbetsgivarna att delta. Men en aktiv medverkan från arbetsgivarna ändrar inte det faktum att medlen helt disponeras av den enskilde.
Riksdagen beslutade våren 2002 om riktlinjer för ett system med individuellt kompetenssparande. Regeringen skulle återkomma med en mer detaljerad proposition för beslut så att systemet skulle träda i kraft den 1 juli 2003. Ännu har ingen proposition lagts fram till riksdagen, ej heller aviserats. Orsaken är troligen interna stridigheter inom regeringen och mellan samverkanspartierna samt försöken att skapa alltför snåriga och snäva regler kring systemet, vilket gör det svårt att finna lämpliga tekniska lösningar. Hade riksdagen följt de riktlinjer som de borgerliga partierna förordade hade sannolikt ett system kunnat förverkligats från och med den 1 juli 2003. Exempelvis förordade vi att befintliga bank- och försäkringssystem skulle få i uppdrag att administrera systemet, medan regeringen vill bygga upp nya strukturer för detta sparande.
Arbetslöshet innebär stora bekymmer för den enskilde. Den är också det största hotet mot en rättvis fördelning. Arbetet med att skapa förutsättningar för nya jobb är den enskilt viktigaste fördelningspolitiska åtgärden. Tydligt är också att inträde på arbetsmarknaden är svårt för vissa grupper, till exempel invandrare samt äldre som blivit arbetslösa.
För att arbetslöshetsförsäkringen ska bli rättvis och en trygghet för alla arbetstagare pläderar Kristdemokraterna för en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Förslaget innebär nedtrappning av ersättningen till en nedre gräns, utan någon bortre parentes. Samtidigt innebär vårt förslag att alla arbeten som man tar, även om de är av kortare karaktär, höjer ersättningsnivån. Ett sådant system skulle tillsammans med sänkt skatt i form av ett höjt grundavdrag ge starka incitament att aktivt söka arbete.
Genom en högre grad av egenfinansiering uppnås också ett bättre samband mellan lönebildning och arbetslöshet.
Det är dock viktigt att poängtera att alla system måste avvägas så att alla människor får en rimlig grundläggande försörjning, och att inte åtgärder på detta område leder till att människor bara skickas över till kommunernas socialbidragssystem. Vi kräver en utredning som ser över arbetslöshetsförsäkringen i sin helhet. De många regeländringar som skett under senare år har ytterligare stärkt behovet av en rejäl översyn av arbetslöshetsförsäkringen.
Elanders Gotab, Stockholm 2003
|
Stockholm den 24 mars 2003 |
|
|
Stefan Attefall (kd) |
|
|
Annelie Enochson (kd) |
Lars Gustafsson (kd) |
|
Per Landgren (kd) |
Maria Larsson (kd) |
|
Lars Lindén (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Olle Sandahl (kd) |