Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbetsmiljölagen utformas som en ramlag i linje med andra delar av den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Sambandet mellan arbetsliv och ohälsa aktualiserar en översyn av regelsystemet på arbetsmiljöområdet. Här kan man emellertid konstatera att vi har en internationellt unikt stark lagstiftning, inte minst då det gäller att markera arbetsgivarens långtgående ansvar för att undanröja allt som kan leda till ohälsa eller olycksfall på arbetsplatsen, instruera de anställda i arbetsmiljörisker och allmänt främja arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet. På dessa punkter förstärktes lagen dessutom ytterligare i proposition 2001/02:145, i en skärpning av 3 kap. 2 och 3 §§.
Men trots att vi alltså har en bra lagstiftning finns det anledning att anta att en betydande del av de senaste årens brant stegrade sjuktal har en koppling till försämringar i arbetsmiljön. Mot den bakgrunden måste man rikta blickarna mot lagens tillämpning och eventuella brister på detta område.
För att arbetsmiljölagen ska kunna få fullt genomslag i praktiken krävs en hel kedja av instanser och åtgärder, där styrkan hos varje länk är avgörande för att kedjan ska hålla. Den första länken är det lokala skyddsarbetet, som måste bäras upp av en stark och välutbildad skyddsombudsorganisation såväl som på arbetsmiljöområdet välutbildade arbetsgivare. För att förbättra arbetsmiljöarbetet särskilt gentemot de mindre arbetsplatserna är det nödvändigt med ett förstärkt stöd till inrättandet av flera regionala skyddsombud. Det är också nödvändigt med förnyade utbildningsinsatser. Särskild vikt bör i dessa utbildningar läggas vid de områden i arbetsmiljön där vi kan se en problembild med tydlig koppling till de senaste årens stigande sjuktal. Detta handlar framförallt om belastningsskador, psykosociala arbetsmiljöproblem, bemannings- och arbetsorganisationsfrågor.
Den andra länken är de insatser som ankommer på Arbetsmiljöinspektionen. Man måste konstatera att de är kraftigt underdimensionerade i förhållande till det omfattande ansvarsområdet, med en ständigt föränderlig verklighet på tusentals arbetsplatser att bevaka. Resurser måste därför tillföras för att öka antalet inspektioner och därav påkallade utredningar. Brister i tillämpningen av arbetsmiljölagen måste i större utsträckning än idag leda till förelägganden, och de viten som i detta sammanhang kan aktualiseras måste vara så pass kraftiga att brott mot lagen inte lönar sig i den utsträckning som sker idag. Det är också viktigt att stärka samarbetet och kommunikationen mellan Arbetsmiljöinspektionen och skyddsombudsorganisationen så att brister i arbetsmiljön som inte kan lösas i det lokala skyddsarbetet snabbare kan föras upp på Arbetsmiljöinspektionens agenda.
När det gäller den tredje länken – möjligheterna att beivra arbetsmiljöbrott – har alltför stor uppmärksamhet i debatten riktats mot möjligheterna att föra sådana brott till civil domstol. Frågan är om inte just det faktum att AML är en offentligrättslig lagstiftning är det viktigaste skälet till att AML:s bestämmelser och intentioner visat sig ha så svårt att få genomslag i praktiken, och fått låg status jämfört med andra delar av arbetsrätten, såsom MBL och LAS. I en sådan offentligrättslig lagstiftning vilar tillsyn och efterlevnad ytterst på statliga myndigheter, med straff istället för skadestånd som påföljd vid brott. På detta område visar sig detta medföra att systemet blir byråkratiskt, tungrott och utan effektiva sanktionshot. Istället bör ett större ansvar för lagens tillämpning läggas på de parter som så att säga förfogar över arbetsplatserna – de fackliga organisationerna och arbetsgivarna.
Vad gäller LAS och MBL står vägen öppen för den fackliga organisationen att beivra överträdelser genom tvisteförhandlingar med slutpunkten i ett skadeståndsmål i Arbetsdomstolen. Detta är vad gäller AML bara möjligt i den idag mycket begränsade utsträckning som lagen omsatts i kollektivavtal. Framförallt de delar av AML som förutsätter samverkan mellan parterna lämpar sig för en sådan ordning, dvs hela 6:e kapitlet, reglerna om det systematiska arbetsmiljöarbetet, om kränkande särbehandling samt om arbetsgivarens rehabiliteringsansvar. Om skadeståndsansvar införs på dessa avsnitt blir det möjligt för de fackliga organisationerna att på ett helt annat sätt än idag sätta press på arbetsgivare som inte uppfyller det ansvar som AML ålägger dem.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Siw Wittgren-Ahl (s) |
Rolf Lindén (s) |