Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över möjligheten till obligatorisk företagshälsovård.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statligt stöd för inrättandet av företagshälsovård.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Arbetsmiljöverket ges i uppdrag att vad gäller företagshälsovård definiera minimikrav men också ange riktlinjer för utvidgade åtaganden med hänsyn till verksamhet och bransch.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att företagshälsovården i dessa minimikrav ges en aktiv och tydlig roll, såväl i det förebyggande arbetsmiljöarbetet som i arbetsrelaterad sjukvård samt rehabilitering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att särskilda åtgärder för att underlätta småföretagens anslutning till det obligatoriska företagshälsovårdssystemet övervägs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att minimikraven även innefattar särskilda skrivningar om den fackliga organisationens inflytande på utformningen av företagshälsovården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en översyn genomförs av de personal-, utbildnings- och forskningsbehov som aktualiseras av en utbyggnad av företagshälsovården.
I debatten om arbetsliv och ohälsa har samtliga partier framhållit en förstärkning av företagshälsovården, FHV, som ett av de mest betydelsefulla instrumenten. Riksdagen står nu inför uppgiften att utforma en konkret politik för hur denna förstärkning ska gå till. Det är då viktigt att man som utgångspunkt lägger en realistisk bild av förutsättningarna som de ser ut inom företagshälsovården idag. Sedan slopandet av statsbidragen 1993 har FHV:s resurser starkt begränsats på praktiskt taget alla områden.
Personalen har skurits ner, och mängder av kompetens har försvunnit ur ”branschen”, inte minst då specialistkompetens – detta i en situation då resurs- och personalbehoven i vårdsektorn överhuvudtaget är mycket stora. En stor del av de anställda är idag inte anslutna till någon företagshälsovård alls, och den som erbjuds har ofta mycket låg kvalitet. Den har därtill oftast en individuell inriktning och bedrivs mer sällan med inriktning mot förekommande ohälsoproblem på den aktuella arbetsplatsen.
Verksamheten utformas istället alltför ofta utifrån kortsiktiga och snäva kostnadshänsyn, vilket skapar en utveckling där de som erbjuder företagshälsovård konkurrerar med minsta möjliga åtaganden till lägsta möjliga pris. Särskilt stora är bristerna i företagshälsovården naturligt nog för de anställda i de mindre företagen.
För att bryta denna utveckling måste det ges mycket tydliga politiska signaler om en ny roll för företagshälsovården och hur denna roll ska utformas och finansieras.
Grunden för ett återuppbyggt och moderniserat system för företagshälsovård är att tillgång till sådan blir en rättighet för alla anställda, och således en obligatorisk skyldighet för alla arbetsgivare. Detta förutsätter att staten beslutar återinföra statsbidrag för företagshälsovård. Med utgångspunkt i ett sådant statligt stöd blir det också möjligt att utarbeta normer som anger minimivillkor för vad en bidragsberättigad företagshälsovård ska innehålla. Arbetsmiljöverket bör åläggas att utarbeta sådana miniminormer.
Vad gäller företagshälsovårdens roll i det förebyggande arbetet ska dessa normer utformas så att nuvarande ensidiga inriktning mot individuell sjukvård ersätts med ett fokus på förekommande ohälsoproblem på den aktuella arbetsplatsen. Detta kräver en systematisk satsning på att återuppbygga en bransch- och företagskompetens inom FHV, liksom en förstärkt anknytning mellan FHV och arbetsmiljö- och yrkesmedicinsk forskning.
Som ett led i det förebyggande arbetet bör FHV ges en ny roll som aktiv kraft när det gäller att på arbetsplatserna implementera de föreskrifter som ges ut av Arbetsmiljöverket. Man bör således åläggas att informera arbetsledning och anställda om innehållet i alla de föreskrifter som berör verksamheten på det anslutna företaget, och om vad som krävs för att arbetet där utformas i överenskommelse med dessa föreskrifter. Arbetsmiljöverkets föreskrifter är av hög kvalitet och en efterlevnad av dem skulle väsentligt reducera såväl olycksfall som arbetsrelaterade sjukdomar. Alltför många arbetsgivare har i dagsläget mycket ringa kunskap om dessa föreskrifters innehåll, och föreskrifterna följs därför i begränsad utsträckning.
Det är viktigt att företagshälsovården har resurser och åläggs ett ansvar även för rent sjukvårdande insatser vid arbetsrelaterad ohälsa. Vårdcentraler och sjukhus skall remittera patienter med sådana symptom till den kompetenta företagshälsovården, på samma sätt som ju FHV remitterar patienter med icke-arbetsrelaterade besvär till sjukvården. FHV får därmed en mer fullständig insikt i den arbetsrelaterade ohälsan, samtidigt som deras möjligheter att arbeta förebyggande och dess roll i rehabiliteringsarbetet förstärks.
Där det finns företagshälsovård har denna i dag framförallt en aktiv roll i ett akut skede av rehabiliteringen, exempelvis genom behandling i form av sjukgymnastik. Men förutsatt att FHV i ovan angiven riktning ges en ökad inriktning på och kompetens kring arbetsplatsens hälsoproblem skapas också förutsättningar för att den kan ges en mer aktiv roll då det gäller att bedöma möjligheterna till omplacering till annat arbete för den skadade. FHV bör allmänt bli en aktiv kraft då det gäller att med förslag och rådgivning påverka arbetsplatsens utformning så att sådana omplaceringsmöjligheter beaktas i utformningen av arbetsmiljö och arbetsorganisation.
De ovan angivna grundläggande normerna för företagshälsovård avser dess minimiåtaganden. Dessa kan och bör naturligtvis sedan kompletteras med tillkommande åtaganden anpassade till förutsättningarna i den aktuella branschen och företaget.
Genom sådana åtaganden möjliggörs utvecklingen av en specialisering och en expertroll för olika FHV-enheter. När det gäller dessa lokalt/bransch-vis tillkommande uppgifter för FHV, liksom när det gäller att bevaka att FHV uppfyller de statliga minimikraven, är det av stor betydelse att den fackliga organisationen ges ett tydligt inflytande. En skrivning om detta bör tillhöra de minimikrav som staten bör ställa på företagshälsovårdens utformning. Ett sådant inflytande är också viktigt för att säkra företagshälsovårdens trovärdighet. I och med att FHV upphandlas i konkurrens finns starka incitament för säljarna på denna marknad att inte riskera sina kontrakt genom att på det ena eller andra sättet komma i konflikt med köparen/företaget. FHV upplevs därför, och alltför ofta med rätta, som arbetsgivarens verktyg.
Med en ökad roll för företagshälsovården såväl i det förebyggande arbetet som i rehabiliteringssammanhang i enlighet med ovanstående förslag blir denna brist på trovärdighet ett stort problem, som måste motverkas genom ett förstärkt inflytande för den fackliga organisationen.
Även med ett återinförande av statsbidrag kommer många småföretag att ha svårt att klara uppgiften att erbjuda sina anställda en högkvalitativ företagshälsovård.
Arbetsgivarringar, där flera mindre företag går samman om köp av FHV-tjänster, skulle vara en stor hjälp i detta sammanhang. Det bör därför utredas om inte någon form av riktat stöd för inrättande av sådana samverkansformer mellan mindre företag kunde inrättas. Sådana arbetsgivarringar skulle ju också, som ofta påpekats, kunna få en positiv roll när det gäller att öka möjligheterna för omplacering i samband med rehabilitering.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Siw Wittgren-Ahl (s) |
Ronny Olander (s) |