För den enskilde är det centralt att ha ett arbete för att ha verklig makt över sin vardag. Arbetslöshet är negativt för individen såväl ur ekonomiskt som socialt perspektiv. Den absolut viktigaste arbetsmarknadspolitiska åtgärden är att skapa ett företagsklimat och skattesystem som gör att nya arbeten kan skapas.
Dagens arbetsmarknadspolitik är alldeles för stelbent och byråkratisk. Den måste reformeras från grunden. AMS skall läggas ned och på central nivå ersättas av en förhållandevis liten organisation för rena myndighetsuppgifter och tillsyn. Den enskilde individen skall ges större frihet att finna olika vägar till ett jobb. Privata arbetsförmedlingar, bemanningsföretag m.fl. skall kunna ta över verksamheten från den statliga arbetsförmedlingen. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna skall utformas utifrån den enskildes behov och möjligheter. En jobb- och utvecklingsgaranti skall införas för dem som fastnat i socialbidragsberoende och en omställningspeng kan vara ett sätt att anpassa arbetsmarknadspolitiken till den enskilde individens förutsättningar. En arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla på arbetsmarknaden och som är en del av den generella välfärdspolitiken skall införas. Försäkringen skall ge tillfälligt inkomstskydd då en arbetslös söker ny anställning.
De funktionshindrades roll på arbetsmarknaden skall stärkas. Folkpartiet föreslår ökade budgetmedel för åtgärder för arbetshandikappade och höjt tak för lönebidrag samt en översyn av Samhalls organisation.
Arbetsrätten skall moderniseras för att underlätta tillkomsten av nya arbeten och för att ge skydd åt dem som i dag saknar det. Arbetstidslagen skall förändras så att den enskilde får mer makt över sin arbetstid.
Sammanfattning 3
Innehållsförteckning 4
Förslag till riksdagsbeslut 5
Arbetets betydelse för individen 7
En politik för fler riktiga jobb 7
Reformera arbetsmarknadspolitiken 8
Lägg ned AMS 8
Arbetsmarknadspolitik med underifrånperspektiv 8
Ökad rörlighet på arbetsmarknaden 9
Platsförmedlingens uppgift 9
Skapa valfrihet 10
Jobb- och utvecklingsgaranti 11
Avveckla Starta-eget-bidrag 12
Kompetensutveckling 12
Lokala arbetsmarknadsprojekt 13
En socialliberal a-kassa 13
Särskilt utsatta grupper 14
Arbetshandikappade 14
Renodla Samhall 15
Äldre arbetskraft 16
Modernisera arbetsrätten 16
Avskaffa åldersdiskrimineringen i LAS 17
Arbetstid 18
Nej till lagstadgad arbetstidsförkortning 18
Ja till flexibel arbetstid 18
Anslagsfrågor 19
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetets betydelse för individen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att skapa fler riktiga jobb.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lägga ned AMS.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett underifrånperspektiv i arbetsmarknadspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ökad rörlighet på arbetsmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om platsförmedlingens uppgift.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om större valfrihet i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att tillsätta en utredning om omställningspeng.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att införa en jobb- och utvecklingsgaranti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kompetensutveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetslöshetsförsäkringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de arbetshandikappades situation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att taket för lönebidragsanställningar bör höjas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om långtidsarbetslöshet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en äldre arbetskraft.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av 3 § tredje stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en modernisering av arbetsrätten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en flexibel arbetstidslagstiftning.
Riksdagen anvisar till utgiftsområde 13 Arbetsmarknad för budgetåret 2002/03 enligt uppställning:
Tusental kronor
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Anslagsförändringar |
|
22:1 Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader |
4 621 614 |
-1 200 000 |
|
22:2 Bidrag till arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd |
36 363 000 |
-3 450 000 |
|
22:2 Höjd egenavgift |
-7 300 000 |
|
|
22:3 Köp av arbetsmarknadsutbildning och övriga kostnader |
4 708 812 |
-1 300 000 |
|
22:4 Särskilda arbetsinsatser för handikappade |
7 185 857 |
+150 000 |
|
22:9 Bidrag till Samhall AB |
4 262 419 |
-100 000 |
|
Nytt jobb-garanti |
+300 000 |
|
|
Summa för utgiftsområdet |
60 306 689 |
-12 900 000 |
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 14 Arbetsliv enligt uppställning:
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Anslagsförändringar |
|
23:1 Arbetsmiljöverket |
650 578 |
-100 000 |
|
23:2 Arbetslivsinstitutet |
317 952 |
-75 000 |
|
23:3 Särskilda utbildningsinsatser |
46 000 |
-36 000 |
|
Summa för utgiftsområdet |
1 147 627 |
-211 000 |
Ett arbete är inte bara av betydelse för individens personliga ekonomi. För de flesta människor innebär värdet i att ha ett jobb också att den enskilde har en uppgift som andra i samhället efterfrågar. Hon eller han har tillgång till det sociala umgänge som arbetsplatsen utgör. Att gå arbetslös en längre period och inte kunna umgås med arbetskamrater är negativt för individen ur både ett ekonomiskt och ett socialt perspektiv. Arbetet och den egna inkomsten är av avgörande betydelse för alla utsatta gruppers integration i samhällslivet. Kvinnofrigörelsen började när kvinnor fick börja arbeta och skaffa sig en egen inkomst. Den egna lönen gav en ekonomisk grund för självständiga beslut över det egna livet. På samma sätt kan inte invandrarna forma sina egna liv så länge som arbetslöshet drabbar dem i mycket stor omfattning. Extra viktigt är det sociala värdet av ett jobb för de arbetshandikappade. Deras ställning är alltid utsatt och därför förordar Folkpartiet ökade satsningar på lönebidrag och anställningsstöd för människor med funktionshinder.
Vi kan varje dag läsa i tidningarna om nya varsel och företagsnedläggningar. Den svenska konjunkturen är på nedgång och Sveriges företagsklimat är alldeles för dåligt. Mycket talar därför för att arbetslösheten kommer att öka de närmaste åren.
Högkonjunkturen som Sverige just passerat borde ha varit en gyllene chans att genom strategiska reformer se till så att landet står bättre rustat för nya konjunkturnedgångar. Den chansen missade den socialdemokratiska regeringen. Högkonjunkturen innebar visserligen att arbetslösheten sjönk och sysselsättningen ökade. Men den innebar också att antalet sysselsatta stannade på en betydligt lägre nivå än för tio år sedan. Det är viktigt att konstatera att minskningen i antalet arbetslösa i mångt och mycket motsvaras av den dramatiska uppgång av antalet sjukskrivna som vi sett de senaste åren.
Samtidigt som det är alldeles för få sysselsatta i Sverige råder det arbetskraftsbrist i en rad yrken. Arbetslöshet och arbetskraftsbrist förekommer sida vid sida, vilket visar att den svenska arbetsmarknaden inte fungerar som den skall. Att råda bot på arbetskraftsbristen är centralt för att klara att få fram nya arbetstillfällen och därmed öka sysselsättningen. Bland annat mot den bakgrunden har Folkpartiet i en motion föreslagit att Sverige skall öppnas för arbetskraftsinvandring.
Den absolut viktigaste arbetsmarknadspolitiska åtgärden är att skapa ett företagsklimat och ett skattesystem som gör att nya arbeten kan skapas. Fler människor måste komma i arbete. Den bästa förutsättningen för att få fler arbeten i Sverige är att politiken läggs om radikalt i en riktning som skapar fler jobb genom företag och företagande. Folkpartiet har en hel rad förslag för att förbättra för företagen och företagsamheten. Det handlar främst om sänkta skatter på arbete, att ta bort för företagsamheten skadliga skatter samt att göra det mindre krångligt att starta och driva företag. Folkpartiets förslag för jobb genom företagande återfinns i första hand i vår näringspolitiska motion.
Stora delar av dagens arbetsmarknadspolitik måste reformeras och förnyas. Dagens system kännetecknas av alltför omfattande central byråkrati med regleringar och för lite frihet för den enskilde.
Att inte reformera dagens system vore ett svek mot dem som sitter fast i ett kritiserat och föråldrat system. Folkpartiet föreslår en arbetsmarknads- och integrationsreform som skall leda till att fler får chans att etablera sig på arbetsmarknaden och därmed ges möjlighet att försörja sig själva och en chans att förverkliga sina drömmar och livsprojekt. Att fler människor försörjer sig genom eget arbete är också avgörande för tillväxt och välfärd.
Kännetecknande för dagens AMS är ett alltför detaljerat regelverk. Vi föreslår att Arbetsmarknadsstyrelsen AMS i sin nuvarande form skall läggas ned. AMS skall på central nivå ersättas av en förhållandevis liten organisation för rena myndighetsuppgifter och tillsyn.
Delar av ”servicefunktionen” i arbetsmarknadspolitiken, som jobbförmedling och yrkesutbildning, kan till stor del genomföras av andra aktörer som utbildningsföretag, komvux, folkhögskolor etc. Vi räknar med en framväxt av en rad nya aktörer som privata arbetsförmedlingar, branschvisa arbetsförmedlingar, privata utbildningsföretag, ideella föreningar, kooperativ, nätverk samt nya bemanningsföretag.
Ytterst har det offentliga ansvaret för förmedlingsverksamheten. I glest befolkade och arbetsmarknadssvaga områden i Sverige finns det inte alltid underlag för privata aktörer överallt och där måste det offentliga träda in. Mycket har gjorts under senare tid för att göra den statliga arbetsförmedlingen effektivare och det arbetet bör fortsätta. Vi tänker då speciellt på Socsam-försöken (samordning mellan arbetsförmedling, sjukvård, socialtjänst samt försäkringskassan) och de s.k. modellkontoren.
Arbetsmarknadspolitikens mål skall vara att förstärka de arbetslösas ställning på arbetsmarknaden så att de kan få ett nytt jobb så snart som möjligt efter det att arbetslösheten inletts. Därför måste det finnas en effektiv arbetsmarknadspolitik i hela landet. Arbetsmarknadspolitiken kan dock aldrig och skall ej heller ensamt skapa nya arbetstillfällen.
Arbetsmarknadspolitiken måste istället utgå ifrån vad vi i Folkpartiet valt att kalla ”arbetsmarknadspolitikens tre ben”: En näringslivspolitik för fler jobb genom företagande, en ekonomisk politik för sunda och sanerade statsfinanser samt en offensiv arbetsmarknadspolitik riktad mot den enskilde. De tre benen är beroende av varandra och måste finnas samtidigt för att vi skall kunna nå full sysselsättning i landet.
Som liberaler anser vi att det är den enskilda människan som i största möjliga mån skall ha makten över sin vardag. Arbetsmarknadspolitiken måste därför ta sin utgångspunkt utifrån ett underifrånperspektiv, där den enskilde individen står i centrum. Beslutsfattande och planering uppifrån är det som allra minst gagnar en god arbetsmarknadspolitik. En arbetsmarknadspolitik som bygger på en tilltro till individen skall istället skapas.
Mycket talar för att de fasta jobben framöver kanske blir en än mindre vanlig anställningsform än i dag. Projektanställningar, uppdragsjobb och olika former av tidsbegränsade förordnanden står för en allt större andel av de nya jobben.
En fortsatt utveckling i denna riktning innebär att det blir vanligt att byta arbete flera gånger under yrkeslivet, med mellanperioder av arbetssökande eller utbildning. En av arbetsmarknadspolitikens centrala uppgifter kommer framöver att bli att underlätta yrkesmässig och geografisk rörlighet. För utvecklingen av nya företag och nya branscher är rörligheten ofta avgörande.
Att öka den dubbla rörligheten på arbetsmarknaden är och förblir en av arbetsmarknadspolitikens långsiktigt viktigaste uppgifter. Det underlättar framväxten av nya företag och nya branscher. Utbildningsinsatser är det lämpligaste instrumentet för att underlätta främst yrkesmässig rörlighet.
Den allra viktigaste uppgiften för platsförmedlingen är den s.k. matchningen. Med detta menas att förmedla arbete till arbetslösa och arbetskraft till arbetsgivarna på ett snabbt och rationellt sätt.
Folkpartiet vill ha en reformering av platsförmedlingsverksamheten som syftar till att stärka den arbetslöse och den enskilde platsförmedlarens roll i arbetssökningsprocessen. Vi anser att arbetsförmedlingen måste få konkurrens från andra aktörer när det gäller förmedlingsverksamheten. Privata arbetsförmedlingar, branschvisa arbetsförmedlingar, privata utbildningsföretag, ideella föreningar, kooperativ, nätverk och nya bemanningsföretag bör vara komplement till den statliga förmedlingsverksamheten. Frågor kring hanteringen av arbetslöshetsförsäkringen bör lyftas av från platsförmedlingsverksamheten.
En av de viktigaste liberaliseringar som genomfördes under 1990-talet, under starkt motstånd från Socialdemokraterna, var avskaffandet av förbudet mot privat arbetsförmedling. Det öppnade Sverige för personaluthyrningsföretag. Efter en trög start visar det sig nu alltmer att det tillkommit en lång rad av privata arbetsförmedlingar och personaluthyrningsfirmor, speciellt är det förmedlingar som specialiserat sig på ett visst yrkesområde som skapats. Fristående små eller medelstora aktivitetscentrum, produktions- och distributionsagenter, förmedlare av kunskapstjänster (översättningar, intensiv språkutbildning, information och kommunikation om olika branscher och yrken mellan kulturer och länder), stödgrupper för forskare och akademiker, mediefolk och konstnärer har växt fram. Dessa fristående organisationer har skapat en decentraliserad och privatiserad arbetsmarknad där initiativ och ansvar alltmer förflyttas från stora offentliga system till individen och den lilla fristående gruppen. Detta visar med all tydlighet på att lagen fungerar som det var tänkt och vi har fått en mångfald på arbetsförmedlingsområdet som gynnar både arbetsgivare och arbetstagare.
Det finns goda grunder att påstå att uthyrningsföretagen har minskat arbetslösheten, ökat tillväxten, minskat segregationen och pressat upp orimligt låga kvinnolöner, bl.a. i vården. I ett internationellt perspektiv är uthyrningsföretagens andel av den svenska arbetsmarknaden fortfarande låg. I Sverige arbetade 38 000 personer i uthyrningsföretag år 2001, eller 0,87 procent av arbetskraften. Det är lägre än i omvärlden och kan jämföras med 4,3 procent i Nederländerna och 2 procent i Frankrike. EU-genomsnittet är 1,5 procent. I flera andra länder, till exempel Nederländerna, Storbritannien och Nya Zeeland, används privata bemanningsföretag systematiskt i arbetsmarknadspolitiken. Vi vill skapa en sådan utveckling även i Sverige.
Arbetsmarknadsutbildningen präglades länge av en inriktning mot utbildningar som alltför mycket var anpassade för gårdagens arbetsmarknad. En klar förbättring har dock skett under senare år genom att arbetsmarknadsutbildningen, i högre grad, anpassats till den enskildes behov och till förutsättningarna och kraven på dagens arbetsmarknad. Det är nödvändigt att denna förändring av arbetsmarknadsutbildningen får fortsätta att utvecklas.
Arbetsmarknadsutbildningen måste inriktas på en mindre volym med högre kvalitet. Viktigt är att det finns andra anordnare av arbetsmarknadsutbildning utanför det statliga Lernias verksamhetsområde och att den enskilde får större inflytande över hur utbildningen läggs upp. I Folkpartiets förslag till en reformerad arbetsmarknadspolitik ingår också att vissa delar av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan privatiseras eller genomföras av andra aktörer som utbildningsföretag, komvux, folkhögskolor m.fl.
Ett system med omställningspeng kan vara ett sätt att öka individens valfrihet. Den arbetslöse vänder sig till en arbetsförmedling för att få hjälp. Den enskilde ansöker då om en ”omställningspeng”. Hur stor pengen skall vara avgörs utifrån vilka åtgärder som krävs. Direkt vid den första kontakten med jobbkontoret delas därför de arbetssökande in i olika grupper utifrån den enskildes behov. Man kan kalla det att man ger den arbetssökande en ”profil”. En sådan indelning finns t ex i den holländska poldermodellen. Konstateras det att den arbetssökande snabbt kan få ett nytt jobb inom sin profil behövs det inte någon större insats från förmedlingskontoret utan man kan få jobb på i stort sett egen hand omgående. Arbetssökande som behöver någon form av utbildningsinsats eller åtgärd för att få ett nytt jobb, och det därmed tar längre tid för att få jobb, bedöms också för att se vilken ”profil” de skall ha och hur lång tid de bör vara i åtgärd innan de kan få ett nytt jobb. Mot bakgrund av det sagda bör en utredning tillsättas om att tillskapa en omställningspeng.
Folkpartiet har under en rad tidigare år kritiserat den socialdemokratiska regeringen för att den inte rensat upp i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Dessa blev under en rad av år under slutet av 1990-talet alldeles för många, inte minst mot bakgrund av det då rådande konjunkturläget. Så många var åtgärderna att risken var stor att den arbetslöse kunde slussas runt mellan dem utan att komma ut i ett riktigt jobb. Det är därför med tillfredsställelse vi nu sedan några år tillbaka kan konstatera att regeringen gått in för att rensa upp och förenkla i åtgärdsfloran.
Inga människor skall behöva leva på bidrag en längre tid. Långtidsarbetslösa som fastnat i bidragsberoende skall därför omfattas av en jobb- och utvecklingsgaranti. Garantin skall upphandlas av bemannings- och uthyrningsföretag som startar bemanningspooler. Även frivilligorganisationer skall kunna delta i detta förfarande. Jobb- och utvecklingsgarantin består av två delar, som kombineras i varierande grad beroende på individens behov. En del består av samhällsnyttigt arbete, som bemanningspoolerna förmedlar. Den andra delen, som också organiseras av bemanningspoolerna, är en utvecklingsdel, bestående av exempelvis språkinlärning, informationsförmedling och yrkesorienterade kurser. Detta moment är viktigt för att förbättra den arbetslöses möjligheter att gå vidare till ett vanligt arbete, som är det egentliga syftet med garantin. Jobb- och utvecklingsgarantin är med andra ord en form av övergångssysselsättning, som så snart som möjligt skall slussa den arbetslöse till den öppna arbetsmarknaden. Ersättningen till den enskilde skall ligga något högre än socialbidraget. Den som utan godtagbar anledning vägrar att medverka i bemanningspoolen kan inte räkna med att få bidrag på socialbidragsnivå utan får en lägre ersättning till sitt uppehälle.
En viktig del i garantin är att den enskildes ställning, i den utsatta situation som råder när hon eller han blir arbetslös, skall stärkas. Dagens ”AMS-kultur” präglas av för mycket byråkrati och långa väntetider. Med vårt förslag kan en radikal förändring ske. Byråkrati och omhändertagandementalitet skall ersättas av effektivitet, handling och krav – krav på alla de inblandade och på oss alla, krav på att inte låta den massiva utslagningen från arbetsmarknaden som har pågått under så lång tid fortsätta.
Starta-eget-bidraget är en form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd som funnits i ett antal år och som under ett halvt år ger bidrag till den som vill starta ett eget företag. Tyvärr finns det stora brister med dagens utformning av starta-eget-bidraget. För det första skapar bidraget en falsk illusion av att det går att få igång ett företag på mycket kort tid. För det andra kan det sätta konkurrensen ur spel då de som har bidraget har lägre kostnader än vad andra näringsidkare har.
Samtidigt måste det finnas någon form av stöd till dem som har en idé och vill starta ett eget företag och inte har något eget kapital att sätta in. Bankerna såväl som Almi är ofta inte en möjlighet, eftersom det först krävs ett eget kapital i botten. Flyktingar, långtidsarbetslösa, ungdomar utan sparkapital, invandrare utan a-kassa eller kvinnor som blir övertaliga efter lågavlönade jobb i offentlig sektor är exempel på människor som normalt har mycket svårt att spara ihop till ett eget kapital. Har man hänvisats till socialbidrag för sin omedelbara försörjning är egna sparpengar uteslutna.
Som ett alternativ till starta-eget-bidraget anser Folkpartiet att det system med mikrokredit som riksdagen beslutade att införa hösten 2001 i samband med behandlingen av den regionalpolitiska propositionen (2001/02:4) måste utvecklas.
Strukturomvandlingen i näringslivet ställer långtgående krav på arbetskraftens kompetens. Det handlar om såväl breda som specialiserade kunskaper och färdigheter, men kanske framför allt om förmågan att inhämta nya kunskaper i ett alltmer föränderligt samhälle. Det finns redan idag behov av återkommande fort- och vidareutbildning och det behovet kommer att öka.
Utbildningssystemet har som främsta uppgift att ge en bra grund för fortsatt, livslångt lärande och skall ses som en investering för framtiden.
Arbetsmarknadspolitiken var tidigare inriktad på att förse de stora industrierna med mer eller mindre utbytbar arbetskraft. En följd av det framväxande kunskapssamhället är att kraven idag ställs högre på kunskaper och personliga färdigheter, t.ex. på kommunikativ förmåga. Det spelar helt enkelt stor roll vilken individ som anställs. Arbetsmarknadspolitiken måste läggas om och inriktas på den faktiska arbetsmarknad som växer fram.
Den snabba teknologiska utvecklingen och nya förutsättningar på de internationella marknaderna gör att planeringshorisonten krymper. Arbetsgivare kan i mindre utsträckning än tidigare bedöma det framtida behovet av arbetskraft. En följd av detta är att de lediga jobb som anmäls till arbetsförmedlingen i mycket stor utsträckning är tidsbegränsade.
Folkpartiet anser att kompetensutveckling är en viktig fråga och vi har i en gemensam motion med Moderaterna, Kristdemokraterna och Centern lagt ett förslag om denna fråga.
Lokala arbetsmarknadsprojekt utifrån individens förutsättningar skall uppmuntras och stödjas. Dessa behöver inte vara begränsade till sådana som arbetsförmedlingen eller Lernia driver. Vi ser gärna att arbetsförmedlingen köper kurser och utbildningar från privata entreprenörer och då gärna från sådana som provar nya grepp för att få folk i arbete eller starta eget.
Framgångsrika exempel går att finna i initiativ startade av olika invandrargrupper – afrikanska projektgrupperna Simba och ”Framtidens företagare”, Integrationscentrum för kvinnor i Göteborg, Stiftelsen Kunskapsforum samt Internationella Företagarföreningen i Sverige, IFS.
Samtidigt ser vi med oro på att det finns kommuner runtom i landet som bygger upp en kommunal arbetsmarknadspolitik som tränger ut riktiga kommunala jobb, men också jobb på den privata marknaden, t ex inom byggsektorn, riskerar att trängas ut om exempelvis kommunalt sysselsatta arbetslösa utför renoveringar på kommunala hus. Marknadsekonomi i offentlig upphandling måste hävdas.
En väl fungerande arbetslöshetsförsäkring är en frihetsfråga för oss liberaler. Den enskildes trygghet och rörligheten på arbetsmarknaden gynnas av att det finns ett försäkringsskydd vid tillfällig arbetslöshet. Därför behövs en arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla på arbetsmarknaden och ger tillfälligt inkomstskydd då en arbetslös söker ny anställning. En sådan försäkring bör vara en del av den generella välfärdspolitiken.
Folkpartiet anser att arbetslöshetsförsäkringen skall utformas som en omställningsförsäkring där en tidsbegränsad ersättning baserad på inkomstbortfall utgår till alla som arbetat länge nog för att kvalificera sig. Ersättningen bör för dessa inledningsvis motsvara 80 procent av inkomstbortfallet för att successivt trappas ned. Den övre gränsen för inkomster som berättigar till inkomstbortfall skall bli densamma som i övriga socialförsäkringar.
Den inkomstrelaterade ersättningen bör vara tidsbegränsad. Genom att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna inriktas på de långtidsarbetslösa kommer antalet utförsäkrade att bli litet. Att mer än en gång kvalificera sig till en ny ersättningsperiod genom deltagande i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd skall ej vara möjligt. För arbetslösa som trots allt blir utförsäkrade, men som står till arbetsmarknadens förfogande, bör ett efterskydd införas på en nivå som visserligen är lägre än a-kassenivån, men som till skillnad från socialbidragen inte sänks på grund av besparingar och fastighetsinnehav. Efterskyddet skall vara kopplat till krav på en insats av den arbetslöse av samma typ som följer av jobbgarantin.
Det finns vissa grupper på arbetsmarknaden som alltid drabbas hårt i tider av hög arbetslöshet. Arbetsmarknadspolitiken måste vara utformad så att stöd och kraft riktas mot dessa grupper.
Oavsett om konjunkturen är bra eller dålig så har de handikappade alltid en svår situation på arbetsmarknaden. De statliga insatserna för att stärka handikappades ställning är därför mycket viktiga och måste alltid prioriteras. Arbetslinjen måste gälla även för handikappade. Förtidspensioneringar skall undvikas i största möjliga utsträckning. Både lönebidrag och anställningar inom Samhall har visat sig vara värdefulla lösningar för många handikappade. Folkpartiet kommer att fortsätta att stödja de arbetshandikappade och vi kommer att gå emot alla eventuella förslag om försämringar för denna grupp. Vi har därför i vårt budgetalternativ anslagit 150 miljoner kronor extra till stöd till jobb för arbetshandikappade för budgetåret 2003.
Undersökningar har visat på att både lönebidragsanställningar och anställningar vid Samhall är mycket billiga om man jämför med alternativen a-kassa eller förtidspension. Det är viktigt att påpeka att lönebidragsanställningar i största möjliga utsträckning måste vara en åtgärd för arbetshandikappade och inte för andra grupper. I ett bättre konjunkturläge måste denna anställningsform renodlas så att det i stort sett bara är arbetshandikappade som kan komma i fråga för en lönebidragsanställning.
Allra svårast är situationen för dem som har någon form av psykiskt funktionshinder, men den är besvärlig också för till exempel personer med hjärt- och kärlsjukdomar, rörelsehinder och dyslexi. Andelen icke sysselsatta ligger i dessa grupper på 40 procent eller mer.
Majoriteten av dem med nedsatt arbetsförmåga behöver någon form av hjälp eller anpassning för att kunna arbeta. Det kan handla om hjälpmedel, anpassad lokal, transporter till och från arbetsplatsen eller personligt biträde. Men allra vanligast är behov av anpassning av arbetstiden, arbetstempot eller arbetsuppgifterna. Så långt möjligt skall efterfrågan på arbete för dem med nedsatt arbetsförmåga mötas på den reguljära arbetsmarknaden. Arbetsgivare kan få stöd på olika sätt för att anpassa arbetsplatsen, men utnyttjar dessa möjligheter alltför sällan. Det är därför angeläget att – gärna i samarbete med näringslivets organisationer – bedriva opinionsbildning riktad mot arbetsgivare för att undanröja fördomar och sprida kunskap om de möjligheter som står till buds.
Cirka 50 000 personer har i dag anställningar med lönebidrag. Bidraget utgår normalt under högst fyra år. Enligt vår mening måste antalet lönebidragsanställningar öka för att de behov som finns skall kunna tillmötesgås. Det måste också finnas större möjligheter att inte trappa av eller upphöra med bidraget om detta i praktiken medför att anställningen därmed upphör. Ett alternativ kan vara att inrätta tjänster som inte kräver full arbetskapacitet, såsom vuxna rastvakter i skolan eller personer som kan ledsaga äldre, vid till exempel promenader eller teaterbesök.
Under långa perioder har sådana tjänster i praktiken funnits inom folkrörelse-Sverige, eller i det som numera brukar kallas den sociala ekonomin, där många med nedsatt arbetsförmåga kunnat beredas sysselsättning. Arbetsgivarnas möjligheter att ta över anställningen när lönebidraget upphör är emellertid ofta små eller obefintliga. Anställningen förutsätter därför i praktiken att lönebidraget permanentas. Vi anser att sådana mer eller mindre permanenta lönebidragsanställningar många gånger är det bästa alternativet för dem det berör. Det som annars återstår är ofta förtidspension.
Lönebidragets tak är sedan många år oförändrat. Det har lett till att det blivit svårare för funktionshindrade med kvalificerade utbildningar att få ett adekvat jobb. Folkpartiet anser att taket för lönebidragsanställningar skall höjas.
För de individer som omfattas av LSS är möjligheterna till arbete i regel än mer begränsade. Men också de måste få möjlighet till en daglig verksamhet.
Även för personer som inte kan beredas arbete på den reguljära arbetsmarknaden måste det finnas alternativ. Samhall är ett sådant. Även om verksamheten är förenad med en del problem anser vi det angeläget att den finns kvar. Inte minst i många glesbygdskommuner där det inte finns alternativa arbetsplatser som kan erbjuda arbete med lönebidrag, är Samhalls verksamhet avgörande. Samhalls verksamhet måste renodlas så att den enbart inriktas på funktionshindrade, som inte vare sig med eller utan lönebidrag kan få plats på den reguljära arbetsmarknaden.
Men samtidigt är Samhall ett företag, visserligen med statligt ägande, som konkurrerar på den öppna marknaden. Detta förhållande är inte lyckat. För det första finns det en risk att Samhall AB snedvrider konkurrensförhållandena på marknaden. För det andra har rapporter som kommit på senare tid visat att vinstkravet på Samhall gör att många av de anställda känner sig stressade. Det är viktigt att de handikappade som jobbar inom Samhall kan få känna lugn och trygghet i sitt arbete. Samhalls vinstkrav bör därför ses över. Som ett första steg vill vi minska anslaget till Samhall med 100 miljoner kronor.
Många arbetstagare som fyllt 50 år har det tyvärr betydligt svårare att komma in på arbetsmarknaden efter en period av arbetslöshet än vad yngre har. För äldre kvinnor som blivit arbetslösa kan det vara än svårare. Många arbetsgivare är tveksamma till att anställa äldre arbetslösa som inte har så många år kvar till pensioneringen. Vad som oftast glöms bort är att äldre har stor erfarenhet och kompetens som kan vara bra för många företag att få del av. Inte sällan kan en äldre arbetstagare utgöra en sorts mentor eller förebild för de yngre. Äldre arbetskraft är dessutom ofta mer ”trogen” mot sin arbetsgivare och stannar kvar på sin arbetsplats i högre grad än yngre som har en större tendens till rörlighet. Att anställa en 55-åring som har ca 10 år kvar på arbetsmarknaden kan därför vara mycket lönsamt för arbetsgivaren. Frågan har blivit än mer aktuell idag eftersom det snart finns en möjlighet att stanna på arbetsmarknaden till 67 års ålder.
Folkpartiet är motståndare till alla förslag som innebär att äldre arbetskraft skall pensioneras ut eller generationsväxlas från arbetsmarknaden i förtid. Sådana åtgärder är alldeles för defensiva.
Folkpartiet och dess föregångare har infört både kollektivavtalslagen (på 1920-talet) och den svenska arbetsrätten (på 1970-talet). Tillsammans med Socialdemokraterna röstade vi i mitten av 1970-talet igenom lagen om anställningsskydd (LAS). Vi har nu, 25 år senare, förslag på hur arbetsrätten skall moderniseras, men det är viktigt att konstatera att Folkpartiet är en garant för idéerna om kollektivavtal och arbetsrätt.
Få politiska uppgifter är viktigare än att modernisera de regler som styr den svenska arbetsmarknaden. Dagens lagstiftning bidrar till att cementera arbetslösheten på en högre nivå än nödvändigt och till att skapa problem med lönebildningen.
Lönebildningen och arbetsmarknadslagarna skall ses som instrument för att skapa balans mellan arbetsgivare och arbetstagare på arbetsmarknaden. Detta var ett riktigt påpekande såväl när lagstiftningen infördes som idag. Vad som har gått snett är att i många fall organisationerna på både arbetstagar- och arbetsgivarsidan inte sökt eller uppnått en bättre ordning beträffande lönebildning och större inflytande för den enskilde arbetstagaren och arbetsgivaren. Det är ändock viktigt att påpeka att det i huvudsak är avtal mellan arbetsmarknadens parter som skall lösa dessa frågor. Lagstiftning skall endast tillämpas i de fall där det är uppenbart att nuvarande regler inte fungerar som tänkt.
Den borgerliga regeringen genomförde några smärre förändringar i arbetsrätten under 1994. Dessa förändringar återställdes dock av Socialdemokraterna hösten 1994. Ett beslut som var förödande för företagsamheten.
För vart år som går blir det alltmer nödvändigt och uppenbart att lagstiftningen måste förändras och moderniseras. Det går inte att ha en arbetsrättslig lagstiftning som är anpassad till 1970-talets behov och arbetsmarknad där utgångspunkten är att en anställd arbetar hos samma arbetsgivare hela sitt verksamma yrkesliv. Arbetsrätten skapades för att skydda den svagare parten på arbetsmarknaden. I takt med att nya anställningsformer växt fram finns det dock alltfler grupper som saknar arbetsrättsligt skydd. En reform av arbetsrätten skall därför inriktas bl.a. på att se till att även de som är anställda på projektbasis eller i korttidsanställningar skall få ett bättre skydd än i dag.
Dessbättre har en del hänt med lagstiftningen under senare år. Men det har skett utan regeringens medverkan. Genom initiativ från de borgerliga partierna och Miljöpartiet har blockadmöjligheten mot enmans- och familjeföretag tagits bort. Samma politiska gruppering drev igenom en lagstiftning som möjliggör två undantag från turordningen för småföretag. En fortsatt reformering av arbetsrätten brådskar, inte minst mot bakgrund av att arbetsmarknaden hela tiden förändras. Konkret innebär det att Folkpartiet kräver att i MBL bör vetomöjligheterna vid intagande av entreprenader tas bort. De undantag i turordningsreglerna som finns för små företag bör utökas och gälla samtliga företag. Möjligheterna till provanställning bör förlängas från sex till tolv månader. Vi anser även att de regler som reglerar den s.k. Lex Britannia skall slopas. För att få en modern arbetsrätt bör dessutom frågorna bli föremål för en parlamentarisk utredning. En sådan utredning bör bl.a. studera hur de nya anställningsformerna kan komma in i det arbetsrättsliga systemet.
Lagen om anställningsskydd (1982:80) reglerar bland annat vad som händer när anställda sägs upp. Där finns regler som säger att den som är över 45 år skall gynnas när s.k. turordningslistor skall sättas upp, vid återanställningar samt vid skadestånd vid felaktiga uppsägningar och avskedanden. I alla tre fallen får den som är minst 45 år gammal tillgodoräkna sig sin anställningstid dubbelt (upp till 60 månader, alltså fem hela år).
Dessa regler är diskriminerande. De har säkert tillkommit för att skydda äldre anställda men motverkar i dag sitt syfte. Ett av syftena sägs vara att hänsyn skall tas till att äldre anställda oftare har försörjningsansvar för barn. Men är inte sannolikheten lika stor att 35-åringar har barn? Och då har de ju samma försörjningsansvar som en som är över 45 år, samtidigt som 35-åringen inte har kommit lika långt i exempelvis sina eventuella avbetalningar på bostaden. Här är åldersgränsen minst sagt godtycklig och diskriminerar yngre föräldrar.
Men den verkliga diskrimineringen riktar sig mot dem som är minst 45 år och söker ett jobb. Som arbetsmarknaden ser ut i dag, med täta konjunktursvängningar och fler tidsbundna entreprenader, måste företagen allt oftare öka eller minska sina ”kostymer”.
Vilken arbetsgivare väljer att anställa en 45-åring framför en likvärdig 35-åring, när lagen säger att 45-åringen har förtur mot yngre kolleger, den dagen företaget måste säga upp personal? LAS försvårar därmed för medelålders människor som försöker ta sig in på arbetsmarknaden.
Arbetsgivaren ställs också inför dilemmat att se hur yngre anställda blir ”förbisprungna” av senare anställda, när det gäller turordningen vid en eventuell arbetsbrist. En 41-åring som har varit anställd i exempelvis fyra år får tillgodoräkna sig 48 månader om företaget måste avskeda folk. En 45-åring som bara har jobbat hälften så länge får räkna med lika många månader och hamnar på samma plats på turordningslistan.
Av de angivna skälen bör 3 § 3 stycket i LAS ses över.
Arbetstidsfrågan är ständigt aktuell i samhällsdebatten. Regeringens stödpartier driver livligt kravet på en lagstadgad förkortning av normalarbetstiden. Folkpartiet motsätter sig ett sådant förslag eftersom det skulle hota både tillväxt och välfärd.
Enligt Konjunkturinstitutets rapport ”Samhällsekonomiska effekter av en allmän arbetstidsförkortning” skulle en sänkning av normalarbetstiden med fem timmar per vecka medföra att Sveriges bruttonationalprodukt år 2020 är 9,1 procent lägre än vid oförändrad normalarbetstid.
Rapporten visar alltså att vi skulle bli fattigare av en arbetstidsförkortning, både som privatpersoner och välfärdskonsumenter. Den offentligt finansierade välfärden skulle gå miste om stora resurser. De framtida pensionerna skulle bli lägre, liksom sjukpenning och a-kassa. Sverige skulle ha betydligt mindre resurser till vården och skolan. Arbetstidsförkortningen skulle dessutom göra den förväntade bristen på arbetskraft, när de stora 40-talistkullarna går i pension, ännu besvärligare. Sverige har som bekant en åldersstruktur som innebär att allt färre skall försörja alltfler de närmaste åren. Fler kommer att behöva vård och omsorg men vi kommer att vara färre som betalar för den. Att i ett sådant läge kraftigt förkorta arbetstiden vore för en socialliberal att svika det sociala ansvaret.
Samtidigt som nackdelarna med en politiskt dikterad arbetstidssänkning blivit tydligare har behovet av en ökad individuell bestämmanderätt växt. Tiotusentals svenskar är stressade och har svårt att få tiden att räcka till. De slits mellan familj och arbete och kraven som ställs på dem känns ofta övermäktiga. För dem som drabbas allra värst går det till slut inte ihop – de blir utbrända. Under de senaste åren har larmen om utbrändhet och ett ökat antal sjukskrivna avlöst varandra. För Folkpartiet framstår detta som ett av dagens stora samhällsproblem. Det är ofta en tragedi för den enskilde som tvingas att sjukskriva sig för att hon eller han inte orkar. Det stora antalet sjukskrivna är samtidigt ett samhällsekonomiskt problem; vi klarar inte välfärden om en stor del av den yrkesverksamma befolkningen går sjukskriven.
Vår övertygelse är att stress i första hand uppstår på grund av att människor saknar makt över sin vardag. En del av lösningen är att ge människor större makt över sin arbetstid. En lag bör införas som ger den enskilde möjlighet att ta ut ledighet i timmar. Den femte semesterveckan, inarbetad semester och eventuellt ytterligare lediga dagar skall kunna läggas i en timbank. Den som vill kan använda timbanken för att korta sin normalarbetstid under längre eller kortare perioder. Samtidigt skall det vara möjligt att ta ut tiden i timbanken som lön.
Ur liberal synvinkel är en timbank en stor frihetsökning. Varje arbetstagare skulle få möjlighet att ta ut ledighet i timmar och därmed få betydligt större makt över sin vardag. Den småbarnsförälder som under en period vill minska sin arbetstid skulle få den möjligheten. Den som vill träna en timme i veckan på arbetstid skulle ha den chansen och den som av någon anledning har behov av att ta några timmar ledigt skulle själv kunna bestämma att göra det. Bara känslan av att veta att man kan ta ut några timmars ledighet för att följa sin mamma till sjukhuset, hämta sina barn på dagis eller bara ”strosa på stan” skulle sannolikt minska stressen. Det ligger dessutom en trygghet för den enskilde att hon eller han kan ta ut tiden i timbanken i pengar. Den ekonomiska stressen skulle minska för dem med små marginaler om de vet att de hade en ekonomisk buffert i form av timbanken.
Majoriteten i Kommittén för nya arbetstids- och semesterregler (KNAS) kom i det delbetänkande som presenterades i juni 2002 fram till ett förslag som också bygger på en timbank. Det finns dock två centrala skillnader mellan kommitténs förslag och Folkpartiets. För det första föreslår majoriteten att det skall lagstiftas om fem nya lediga dagar; det rör sig således om en lagstadgad arbetstidsförkortning. En sådan avvisar Folkpartiet av skäl som redovisats ovan. För det andra betror majoriteten inte den enskilde att välja att ta ut tiden i timbanken i form av lön. Med Folkpartiets förslag kan den som vill sänka sin veckoarbetstid göra det och den som vill kan höja sin lön genom att arbeta lite mer. Med majoritetens förslag handlar det om ett politiskt tvång för människor att sänka sin arbetstid och sin lön.
Vi vill reformera arbetsmarknadspolitiken. Därigenom kan mindre resurser ges till den samlade arbetsmarknadspolitiken i och med att effektiviteten ökar. Omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna minskar med vårt förslag. Arbetslöshetsförsäkringen reformeras så att egenavgiften blir högre och de offentliga utgifterna lägre. Den enskilde kompenseras för den högre avgiften genom sänkt skatt. Vi anslår 300 miljoner kronor för att införa den jobbgaranti som beskrivits i motionen och 150 miljoner kronor mer än regeringen för arbetshandikappade.
Under utgiftsområde 14 Arbetsliv lägger vi sparbeting på vissa myndigheter och på anslaget till särskilda utbildningsinsatser.
På inkomstsidan i budgeten går vi emot det riktade anställningsstödet, vilket är en saldopåverkande skatteavvikelse om 1,48 miljarder kronor för år 2003.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Erik Ullenhag (fp) |
|
|
Tina Acketoft (fp) |
Mauricio Rojas (fp) |
|
Cecilia Wikström (fp) |
Birgitta Ohlsson (fp) |