Innehållsförteckning 33
Förslag till riksdagsbeslut 34
Inledning 35
Nationell jämställdhetspolitik 35
Förordning, kommittéhandbok och kommittéberättelse 36
Myndigheternas jämställdhetsarbete 37
Jämställdhetsarbete i utskotten 38
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av en stödfunktion för jämställdhetsarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny jämställdhetsförordning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om högre prioritering av jämställdhetsarbete i budgetdialog och regleringsbrev.1
Riksdagen uppdrar åt riksdagsstyrelsen att vidta åtgärder för att föra upp jämställdhetsfrågor i respektive utskott i enlighet med vad som anförs i motionen.
1Yrkande 3 hänvisat till FiU.
2Yrkande 4 hänvisat till KU.
Jämställdhet handlar om makt och inflytande, om rättvisa och fördelning av ekonomisk och politik makt mellan kvinnor och män. Jämställdhet är således ett ideal dit vi vill nå. I vägen för detta ideal existerar könsdiskriminering och förtryck som begränsar såväl individer som samhällsutveckling. Sverige är i dag, trots formell jämställdhet mellan kvinnor och män, ett samhälle som systematiskt underordnar kvinnor och överordnar män. Vi har i Sverige haft en aktiv jämställdhetspolitik i över tre decennier. Den har förvisso lett fram till framgångar inom exempelvis politisk representation. Alltför många samhällssfärer har dock förblivit opåverkade av jämställdhetspolitiken. Vänsterpartiet menar att den svenska jämställdhetspolitiken inte förmår att utmana könsmaktsordningen. För att bli fruktsam måste politiken på allvar ta till sig en feministisk analys och utifrån detta integrera en ny strategi.
En avgörande del av det befintliga jämställdhetsarbetet utgår från staten, med regering, myndigheter och kommuner som centrala aktörer. Deras arbete måste i högre grad utgå från en feministisk analys. Regeringen har tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet vinnlagt sig om att under mandatperioden forma en feministisk jämställdhetspolitik. Det är därför hög tid att riksdag och regering höjer kraven på den analys och de insatser som man bedriver i det interna arbetet och genom myndigheter och verk.
I sin skrivelse Jämställdhetspolitiken inför 2000-talet konstaterar regeringen följande:
”Det handlar om att bryta den samhällsstruktur som fortfarande råder och som säger oss att: män är norm och kvinnor är undantag, män är överordnade och kvinnor underordnade, män har stor makt, kvinnor liten.”
De nationella jämställdhetsmålen i regeringens politik är följande:
Kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet.
En jämn fördelning av makt och inflytande mellan kvinnor och män.
Samma möjligheter för kvinnor och män till ekonomiskt oberoende.
Lika villkor och förutsättningar för kvinnor och män i fråga om företagande, arbete, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i arbetet.
Lika tillgång för flickor och pojkar, kvinnor och män, till utbildning och utveckling av personliga ambitioner, intressen och talanger.
Delat ansvar för arbetet med hem och barn.
Frihet från sexualiserat (könsrelaterat) våld.
Vänsterpartiet noterar att regeringen, bl a i skrivelse 1999/2000:24, identifierar och benämner könsmaktsordningen som en maktfråga och inte endast som en representationsfråga. Denna insikt är en nödvändig första utgångspunkt för att skapa grundläggande förändringar i samhället i dessa frågor. Jämställdhetsintegrering, eller gender mainstreaming, är den dominerande metoden för att undanröja könsdiskriminering både på europeisk, nationell och regional nivå. Metoden som har som utgångspunkt att ett jämställdhetsperspektiv skall genomsyra all verksamhet har både fördelar och brister. Detta har regeringen också tagit upp, nu senast i Ds 2001:64. Vänsterpartiet utvecklar i en annan motion frågan om en ändring av jämställdhetspolitiken i feministisk riktning. Den föreliggande motionen behandlar frågan om feministisk förändring i verksamhet inom myndigheter och departement.
Krav på att jämställdhet tas upp i officiella styrdokument och liknande har varit genomgående i det svenska jämställdhetsarbetet. För att säkra att jämställdhetsperspektivet skulle beaktas i kommittéer och utredningar utformades ett direktiv (dir. 1994:124). Direktivet ålade samtliga utredningar att analysera såväl det rådande läget när det gällde jämställdheten inom det egna området som jämställdhetskonsekvenser av de egna förslagen. För att bortse från dessa riktlinjer krävdes att utredaren särskilt angav och motiverade skälen till att dessa inte kunnat uppfyllas. Jämställdhetsdirektivet utgick från ett könsperspektiv och tog även upp faktum som att informella strukturer kan bidra till att förstärka en ojämn maktfördelningen och segregering mellan könen. Direktivet ersattes den 1 januari 1999 med den nya kommittéförordningen (1998:1474).
Vänsterpartiet är av åsikten att ersättningen innebar en tillbakagång i jämställdhetsarbetet och har tidigare motionerat i denna fråga (1999/2000:K265).
I kommittéförordningen anges i 15 §:
”Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen, skall konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.”
Det åligger således varje enskild kommitté eller utredare att avgöra om de egna förslagen kommer att påverka jämställdheten eller inte. Ändringen utgjorde ett avsteg från tidigare strategi där utgångspunkten var att alla förslag ska beakta jämställdhetsaspekten och att ett undantag från detta måste motiveras.
I den nya kommittéhandboken (Ds 2001:1) finns ett avsnitt som har som uppgift att utgöra stöd och vägledning för hur kommittéerna ska beakta konsekvenserna för jämställdheten mellan kvinnor och män av sina förslag. Det finns även utarbetat en checklista för detta arbete. Enligt Ds 2001:64 pågår ett uppföljningsarbete av vilka resultat som blev följden av förändringen från direktiv till kommittéförordning. Vänsterpartiet välkomnar denna uppföljning, men betonar att utvecklingsarbetet inte bör låta sig hejdas av detta mycket begränsade uppdrag, utan att istället påbörja nedan föreslagna åtgärder.
En av feminismens utgångspunkter är att ifrågasätta normen och att ställa kritiska frågor till den rådande verklighetsbeskrivningen. För att detta ska bli verklighet krävs att den politiska dagordningen inte får frågan om utan istället hur kvinnor och män påverkas, samt på vilket sätt maktordningen mellan könen förbättras av politiska förslag. Dessutom utgör utformningen av den nuvarande förordningen en risk att kravet på jämställdhetsperspektiv försvinner i mängden av hänsynstaganden. Denna risk påtalas också av regeringen i Ds 2001:64 Ändrad ordning – strategisk utveckling för jämställdhet. Här konstaterar man också att det tidigare direktivet kan varit mer effektivt. I Ds 2001:64 väcks frågan om skapandet av en ny förordning inspirerad av integrationspolitikens förordning SFS 1999:593:
”1 § Myndigheterna skall fortlöpande beakta samhällets etniska och kulturella mångfald både när de utformar sin verksamhet och när de bedriver den.
Myndigheterna skall verka för lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk eller kulturell bakgrund.
Myndigheterna skall i sin verksamhet särskilt motverka alla former av etnisk diskriminering.”
Utöver att förordningen reglerar statliga myndigheters ansvar för genomförandet av integrationspolitiken fastställer den även samordningen med den stödfunktion som Integrationsverket och DO utgör.
Vänsterpartiet vill först och främst betona vikten av att jämställdhetsfrågorna ges tillräcklig tyngd och prioritering i regeringen avseende fördelningen av statsråd. Vänsterpartiet delar också arbetsgruppens förslag på att stärka institutionaliseringen på jämställdhetsområdet genom inrättandet av en stödfunktion för jämställdhetsarbetet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regering till känna.
Det är av stor vikt att denna stödfunktions direktiv och verksamhet utgår från en feministisk grund. Till inrättandet av denna myndighet bör även en ny jämställdhetsförordning skapas liknande den som finns på integrationsområdet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Statliga myndigheter utgör en viktig länk i jämställdhetsarbetet. Förutom verksförordningen styrs myndigheternas verksamhet och inriktning via instruktion och regleringsbrev. Ett sätt att utveckla jämställdhetsarbetet i feministisk riktning är således genom ändrade direktiv för verksamhetsmål och prioriteringar i dess regleringsbrev. RRV granskade, på regeringens uppdrag, jämställdhetsperspektivet i myndigheternas regleringsbrev och hur återrapporteringen från myndigheterna skedde (RRV 2000:17 Jämställdhet – hur styr regeringen). Resultatet av denna granskning visade övergripande och generella brister i regeringens strategi för jämställdhetsarbete. Kritiken avsåg dels att man gav otydliga målbeskrivningar och krav, dels att myndigheterna hade en bristande dialog med departementen. Man ansåg även att det avsattes otillräckliga resurser till externt jämställdhetsarbete.
Vänsterpartiet har i tidigare motioner lyft fram frågan om RRV:s resultat (2000/01:K348). Vi instämmer i den analys och kritik som RRV ger regeringen. RRV anser att regeringen behöver förtydliga sin strategi när det gäller jämställdhetspolitiken. Dels krävs att man definierar, identifierar och formulerar mål, återrapporteringskrav och uppdrag som kan vara gemensamma för statsförvaltningen, dels bör man formulera myndighetsspecifika mål. En uttalad officiell jämställdhetslinje som sedan inte följs upp på ett relevant sätt kan i värsta fall bli kontraproduktiv när otydligheten gör att det inte är möjligt att avgöra om uppställda krav är uppfyllda eller inte. Vänsterpartiet anser i linje med RRV att det är av största vikt att man identifierar tydliga verksamhetsmål. Förutom att dessa mål bör vara relevanta för myndigheten ska de även ha ett tydligt feministiskt perspektiv. Myndigheternas riktlinjer ska syfta till förändring av rådande strukturer. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Könsperspektiv är en kunskapsfråga. Vänsterpartiet menar att man bör prioritera utbildning och kunskapshöjande insatser med könsperspektiv riktade till berörda inom regering och myndigheter. Det kräver även resurser och ett ledningsengagemang. Riksdagen har tidigare i finans- och arbetsmarknadsutskotten kommenterat RRV:s rapport och välkomnat förslag på förändringar i linje med RRV:s förslag (2000/01:FiU20). Vänsterpartiet delar RRV:s kritik och menar att om regeringen avser att prioritera jämställdhetsarbetet hos myndigheterna bör frågan ges större vikt vid budgetdialog och regleringsbrev.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vikten av ett utökat feministiskt fokus och kunskapslyft är av lika stor vikt när det gäller riksdagens utskott. I riksdagsordningen 4 kap. regleras beredningen av ärenden i de olika utskotten. Det som bedöms vara s k jämställdhetspolitik har i dag sin hemvist i arbetsmarknadsutskottet – detta trots att könsperspektivet har lika stor bäring på övriga utskott. Detta faktum leder till att det endast är arbetsmarknadsutskottet som har till uppgift att behandla jämställdhet inom sitt sakområde. Varje annat utskott kan således, om det så vill, förbise könsperspektivet och de konsekvenser de olika förslagen kan få för kvinnor respektive män.
En ny feministisk jämställdhetspolitik ställer högre krav på bredd och djup i det politiska arbetet. Formella instrument kan vara till stöd i detta arbete. Vänsterpartiet anser därför att riksdagsstyrelsen bör pröva vilka åtgärder som är nödvändiga för att riksdagens utskott skall få en formell plattform för att föra upp jämställdhetsfrågor inom sina respektive sakområden. Detta kan ske genom en övergripande tilläggsparagraf eller att det uppdras till samtliga utskott att i sin beredning beakta könsperspektivet.
Detta bör riksdagen uppdra åt riksdagsstyrelsen.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
|
|
Ingrid Burman (v) |
Kalle Larsson (v) |
|
Elina Linna (v) |
Gunilla Wahlén (v) |