Alltför ofta handlar de politiska diskussionerna om de stora systemen och alltför sällan om de enskilda arbetslösa människorna som i sin vardag påverkas av stelbenta regler, konstlade åtgärder och omfattande byråkrati. Många arbetslösa far än mer illa därför att arbetsmarknadspolitiken prioriterar generella system i stället för individuella åtgärder.
Sverige har i dag den högsta arbetslösheten i modern tid vid ingången till sämre samhällsekonomiska förutsättningar. Fler än någonsin saknar ett riktigt jobb. Sammanlagt rör det sig om 700 000 personer som saknar ett riktigt arbete eller som vill arbeta mer än de får på arbetsmarknaden.
En vanlig vardag är det sammantaget uppemot 1,5 miljoner svenskar i arbetsför ålder som inte arbetar eller arbetar mindre än de önskar. De är i stället antingen arbetslösa, i arbetsmarknadsåtgärder, latent arbetssökande, långtidssjukskrivna, förtidspensionerade eller undersysselsatta. Det innebär att var fjärde vuxen människa i arbetsför ålder inte arbetar.
Sverige måste skapa en arbetsmarknad som är mer rörlig och öppen – en arbetsmarknad som alltid är tillgänglig för alla. Den geografiska rörligheten behöver öka, men framför allt den sociala. Den stora arbetskraftsreserv av faktiskt arbetslösa människor som finns i Sverige måste mobiliseras och tas till vara, både för den enskildes och för samhällets skull.
För att kunna åstadkomma de förändringar som behövs krävs att en rad konkreta åtgärder genomförs. Vi vill bland annat genomföra en nationell handlingsplan mot ohälsan. Vi vill snabbt genomföra en nationell vårdgaranti. Den innebär att alla har en uttalad rätt att få vård senast inom tre månader efter fastställd diagnos.
Därtill krävs en mängd åtgärder. Det handlar om att skapa förutsättningar för att få fler i arbete och få fler och växande företag. Det kräver bland annat minskat regelkrångel och lägre skatter på arbete och företagande. Utöver detta föreslås genomförande av en ny arbetsmarknadspolitik. Det handlar framför allt om att sätta den arbetslöse i centrum och skapa förutsättningar för en ökad mångfald av åtgärder. Vi vill dessutom införa en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Det växande utanförskapet 3
4.1 Enskilda människor kommer i kläm 4
5 Arbetsmarknaden delar Sverige 5
5.1 700 000 människor är arbetslösa 5
5.2 Arbetsmarknaden är sjukskriven... 5
5.2.1 Fler är sjukskrivna och färre arbetar 5
5.2.2 Den växande sysselsättningsbubblan 6
5.3 ...och förtidspensionerad 7
5.3.1 Kraftig ökning av antalet förtidspensionerade 7
5.3.2 Var sjunde skattekrona används till sjukskrivning och förtidspension... 7
5.3.3 ...motsvarar kostnaden för alla skolor och fritidshem 8
5.4 Många invandrare får aldrig ett arbete 8
5.5 En tudelad arbetsmarknad 9
5.5.1 Såväl gällande arbetslöshet... 9
5.5.2 ...som sjukskrivningar 9
5.6 Svensk arbetsmarknad är medelmåttig i Europa 11
5.6.1 Sverige har högst sjukfrånvaro 11
5.6.2 Sysselsättningen i Sverige ökar långsamt jämfört med övriga EU 11
6 En arbetsmarknad för alla 12
7 Ett reformprogram – en frisk arbetsmarknad 14
7.1 En handlingsplan mot ohälsan 14
7.2 Från bidrag till arbete 14
7.3 Fler och växande företag 15
7.4 Sänkt skatt på arbete 15
7.5 En ny arbetsmarknadspolitik 16
7.5.1 Ett nytt sysselsättningsmål 16
7.5.2 Sätt den arbetslöse i centrum 16
7.5.3 Mångfald ger fler jobb 16
7.5.4 Skapa en individuell arbetsförmedling 17
7.5.5 Mer utbildning – mindre arbetsmarknadspolitik 17
7.5.6 Inför ett individuellt kompetenssparande 17
7.5.7 Ge arbetshandikappade makten över sina liv 18
7.5.8 Skapa en ny effektiv myndighet – lägg ned AMS 18
7.5.9 Inför en allmän arbetslöshetsförsäkring 18
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av att bryta det växande utanförskapet i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att kunna skapa en arbetsmarknad för alla.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lönebildningens betydelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en handlingsplan mot ohälsan.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbete i stället för bidrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fler och växande företag.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sänkt skatt på arbete.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nytt sysselsättningsmål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sätta den arbetslöse i centrum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att mångfald ger fler jobb.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa en individuell arbetsförmedling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mer utbildning och mindre arbetsmarknadspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett individuellt kompetenssparande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge arbetshandikappade makten över sina liv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa en ny effektiv myndighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av en allmän arbetslöshetsförsäkring.
1Yrkande 4 hänvisat till SfU.
2Yrkande 6 hänvisat till NU.
3Yrkande 7 hänvisat till SkU.
De politiska diskussionerna handlar alltför ofta om de stora systemen och alltför sällan om de enskilda människorna som i sin vardag påverkas av stelbenta regler, konstlade åtgärder och krånglig byråkrati. Enskilda individer far illa därför att arbetsmarknadspolitiken prioriterar generella system i stället för individuella åtgärder som tar hänsyn till att alla människor har olika behov.
Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) har jämfört effekten av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det visar sig då att tilldelningen av olika åtgärder är administrativt styrd. Att alla människor är olika och har olika behov av åtgärder är generellt sett inte viktigt för hur arbetsförmedlingen fördelar de olika aktiviteterna. (IFAU Forskningsrapport 2001:2).
Berättelsen om Barbro, 59 år och boende i Stockholm, är talande. Hon är arg. Hon är en av alla dem som regeringen och AMS tvingat att delta i aktivitetsgarantin (Aga). ”Flum, det är rent flum”, säger Barbro. Hennes utbildning inom aga består bland annat i att träna högläsning.
Barbro känner sig kränkt och ledsen. Hennes självförtroende har minskat och hon tycker att aktivitetsgarantin gör henne passiv. Arbetslösa behandlas som barn, inte som vuxna människor med massor av nyttiga arbetslivserfarenheter. ”Jag kunde inte drömma om att börja på dagis vid 60 års ålder”, säger Barbro. (Expressen 3 januari 2001).
Ett annat exempel är Katarina som är 24 år och ensamstående med två barn. Hon är undersköterska och arbetar deltid. Hennes lön före skatt ligger på strax över 9 000 kronor. För Katarinas del är det tveksamt om det lönar sig att arbeta heltid.
Dagens system ger fel signaler. ”Bidrag skapar bara beroende, anser hon och ser hellre löneökningar inom låglöneyrkena.” Hon hoppas emellertid på en ljusare framtid. ”Jag skulle vilja läsa till läkare. Och studielånen är faktiskt högre än vad jag får ut av lönen som undersköterska.” (Expressen 30 maj 2001).
Ett tredje exempel är Faiz, 39 år och utbildad civilingenjör från Irak. Faiz kom till Sverige 1989. Han sökte hundra olika arbeten – men blev inte kallad till en enda anställningsintervju. I dag arbetar han som samordnare i integrationsfrågor i Linköpings kommun. Det är viktigt arbete. Men Faiz hade kunnat arbeta som ingenjör, vilket är ett yrke som för närvarande präglas av stor arbetskraftsbrist.
Alltifrån fördomar till krångliga regler och ofullständiga system att värdera utländska utbildningar har medfört att Faiz i stället har som yrke att ge andra invandrare chansen att få ett arbete snabbare än han själv fick möjlighet till. (Expressen 10 maj 2001).
Sverige har i dag den högsta arbetslösheten i modern tid vid ingången till sämre samhällsekonomiska förutsättningar. Fler än någonsin saknar ett riktigt jobb. Sammanlagt rör det sig om 700 000 personer som saknar ett riktigt arbete eller som vill arbeta mer än de får på arbetsmarknaden. Nu ökar dessutom det antal personer som antingen är öppet arbetslösa eller som är deltagare i arbetsmarknadspolitiska åtgärder jämfört med motsvarande period förra året.
|
Antal människor som saknar ett arbete eller som vill arbeta mer: |
Antal individer |
I procent av arbetskraften |
|
Officiellt öppet arbetslösa |
187 000 |
4,2 |
|
Officiellt i arbetsmarknadsåtgärder |
117 300 |
2,6 |
|
Sammanlagd officiell arbetslöshet |
304 300 |
6,8 |
|
Arbetssökande heltidsstudenter 1) |
51 000 |
1,1 |
|
Arbetslösa inom kunskapslyftet 2) |
40 000 |
0,9 |
|
Undersysselsatta 3) |
234 000 |
5,3 |
|
Totalt antal personer i arbetsför ålder som inte har ett arbete eller som vill arbeta mer |
629 300 |
13,6 |
|
Övriga latent arbetssökande (risk för viss dubbelräkning) 4) |
85 000 |
1,8 |
|
Totalsumma |
714 300 |
15,5 |
Källa: Statistiska centralbyråns översikt över arbetsmarknadsläget i september år 2002.
Om vi ser till människorna och inte till statistikkolumnerna uppgår den verkliga arbetslösheten till ungefär femton procent snarare än till fyra procent. Då har vi ändå inte räknat med två viktiga grupper av människor som står utanför arbetsmarknaden. De som är långtidssjukskrivna och de som har förtidspensionerats.
Den dystra bilden av arbetsmarknaden förstärks av det faktum att uppemot 70 procent av den påstådda sysselsättningsökningen som skett mellan 1997 och 2001 försvinner genom ett ständigt ökat antal sjukskrivna och förtidspensionerade. Det är dock ett faktum att ökningstakten för sjukskrivningar för närvarande mildras. Ökningen i dag är fem procent jämfört med för ett år sedan. Under perioden 1997–2001 ökade emellertid de långa sjukskrivningarna med över 100 (!) procent.
En vanlig vardag är det sammantaget uppemot 1,5 miljoner svenskar i arbetsför ålder som inte arbetar eller arbetar mindre än de önskar. De är i stället antingen arbetslösa, i arbetsmarknadsåtgärder, latent arbetssökande, långtidssjukskrivna, förtidspensionerade eller undersysselsatta. Det innebär att var fjärde vuxen människa i arbetsför ålder inte arbetar. Om nuvarande utveckling fortsätter kommer snart fler vara sjukskrivna mer än ett år än vad det finns personer i öppen arbetslöshet.
Den öppna arbetslösheten har under de senaste åren minskat och antalet sysselsatta förefaller att ha ökat så att sysselsättningsgraden för befolkningen i åldrarna 20–64 år nu uppgår till 78,7 procent. Men skenet bedrar: När hänsyn tas till att den samlade sjukfrånvaron har ökat med 200 000 personer reduceras den verkliga sysselsättningsökningen till cirka 83 000 personer i stället för den officiella siffran på cirka 280 000 personer.
Så mycket som 70 procent av den officiellt redovisade sysselsättningsökningen är alltså ”luftbubblor” som betalas med ökade sjukskrivnings- och förtidspensionskostnader. Denna utveckling kan sammanfattas med att den sysselsättningsökning som skett under åren 1997–2001 till ungefär 70 procent varit ett utslag för ökad sjukfrånvaro och förtidspension. Andelen människor som faktiskt är i arbete har bara ökat med 0,5 procentenheter under perioden 1997–2001.
Nedan redovisas ett diagram över den tydliga sysselsättningsbubblan på den svenska arbetsmarknaden. Andelen reguljärt sysselsatta mellan 20 och 64 år. Officiella tal och faktisk andel människor i arbete.
Källor: Regeringens utredning S 2000:7, SOU 2002:5 samt SCB, AKU
Ett av de snabbast växande problemen på den svenska arbetsmarknaden är de skenande förtidspensioneringarna. I oktober 2002 hade 479 000 människor beviljats förtidspension eller sjukbidrag. Av dessa var 58 procent kvinnor och 42 procent män. Jämfört med motsvarande tidsperiod förra året hade antalet nybeviljade förtidspensionärer ökat med 24 procent.
Landsorganisationen (LO) visar i sin rapport Alla behövs att ju fler inom ett begränsat geografiskt område som är arbetslösa desto fler är också förtidspensionerade. LO:s slutsats är att förtidspensionering till betydande del kan betecknas som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, särskilt bland människor i hög ålder.
Den allvarligaste signalen är att alltfler unga människor går i pension. Var sjunde person som är långtidssjukskriven och under 35 år slås ut från arbetsmarknaden och blir förtidspensionär. Det finns anledning att noggrant analysera utvecklingen vad gäller sjukskrivning och förtidspension.
Tabellen nedan visar utvecklingen av antalet förtidspensionerade.
|
År |
Antal förtidspensionerade |
|
1989 |
350 000 |
|
1996 |
419 000 |
|
2001 |
441 000 |
|
2002 |
479 000 (september) |
Källa: Riksförsäkringsverket.
Utgifterna för sjukpenning respektive förtidspension fortsätter att öka under perioden januari–september 2002. Utgifterna för förtidspension eller sjukbidrag uppgår till 33,1 miljarder kronor och för sjukpenning 30,7 miljarder kronor. Jämfört med motsvarande period förra året har utgifterna för sjukpenning ökat med 14 procent och för förtidspension/sjukbidrag med 8,5 procent.
Var sjunde skattekrona används i statsbudgeten för att betala alla långa sjukskrivningar och förtidspensioner. Regeringen har avsatt 48,9 miljarder kronor till sjukskrivningar och 50,1 miljarder kronor till förtidspensioneringar i statsbudgeten för år 2002. Det innebär att drygt en dag i veckan går alla skatter som används över statsbudgeten till att betala långtidssjukskrivningar och förtidspensioner.
Det motsvarar kostnaden för att driva alla grundskolor och alla gymnasieskolor samt alla fritidshem i Sverige. Därtill kommer alla kostnader för alla dem som är sjukskrivna kortare tid än 15 dagar. Dessa kostnader betalar företagen och de anställda och ytterst deras kunder.
En ny rapport från SCB och Arbetslivsinstitutet visar att sysselsättningen under 1990-talet minskade med 33 procent bland invandrare som varit i Sverige mindre än tio år jämfört med 8 procent bland infödda svenskar. Arbetsinkomsterna för vissa flyktinginvandrare som varit i Sverige mindre än tio år är ungefär 50 procent lägre än för infödda svenskar.
Denna tendens syns lika tydligt gällande det psykiska välbefinnandet, ohälsa och trångboddhet. Fakta från SCB och Arbetslivsinstitutet visar att integrationen av flyktinginvandrare har misslyckats. Andelen fattiga bland invandrare från exempelvis Polen, före detta Jugoslavien och Afrika är uppemot fem gånger högre än bland infödda svenskar.
Författarna till rapporten anger att sysselsättningen är en nyckelfråga. De skriver att ”utbildning som värderas lågt i Sverige, svaga språk- och samhällskunskaper, ingen svensk arbetslivserfarenhet och svagt stöd från samhället leder till låg sysselsättning och hög arbetslöshet. ...Samtidigt har flyktingarna sämre arbetsmiljö, sämre hälsa, svagare socialt nätverk och lägre samhällsdeltagande. Resultaten pekar mot onda cirklar, som tar lång tid att bryta.” Ett fundamentalt problem är validering av utländska utbildningar. Många människor med utländsk bakgrund som är utbildade civilingenjörer arbetar för närvarande med att köra taxi.
Människor med utländsk bakgrund är sålunda ofta de som först av alla hamnar i ett utanförskap. Det börjar redan i skolan och fortsätter på arbetsmarknaden. Den officiella arbetslösheten är två till tre gånger högre bland individer med invandrarbakgrund än för personer födda i Sverige. Av de personer som invandrat efter 1995 har bara ungefär fem av tio arbete. Enligt en rapport från OECD år 2001 var det bara Nederländerna som hade en större andel invandrare som stod utanför arbetsmarknaden än Sverige. Och andelen invandrare i Sverige som inte kommer in på arbetsmarknaden har ökat under en lång följd av år.
Av de flyktingar som har sysselsättning arbetar 79 procent i företag medan enbart 18 procent är anställda inom offentlig verksamhet och 3 procent i övriga organisationer. Detta skall jämföras med att 32 procent av alla svenskfödda arbetar i den offentliga sektorn och 67 procent i näringslivet. Den offentliga sektorn är således betydligt sämre på att anställa flyktingar. Staten är allra sämst på att anställa flyktingar. Om staten sysselsatte en lika hög andel flyktingar som infödda svenskar skulle omedelbart 10 000 fler människor få jobb.
Läget på arbetsmarknaden är värre för människor med invandrarbakgrund ju högre upp i samhällshierarkin man kommer. Ungefär 20 procent av Sveriges invånare har utländsk bakgrund. Deras representation i styrelser och ledningsgrupper inom statliga myndigheter respektive börsnoterade företag är försvinnande liten. Sammantaget ger detta bilden av ett slutet Sverige, där dugliga och kunniga människor sållas bort bland annat på grund av sin utländska bakgrund.
Den svenska arbetsmarknaden är tudelad. I vissa regioner har den officiella arbetslösheten minskat relativt snabbt under senare år, medan den i andra delar av landet bara minskat marginellt.
Dagens situation på arbetsmarknaden visar att sprickan mellan olika delar av Sverige snarare ökar än minskar. I tillväxtregionerna runt storstäderna och universitetsorterna skapas många nya arbeten. I socialdemokratiskt styrda kommuner i Bergslagen och inre Norrland lyckas man inte alls att få fram särskilt många nya jobb.
|
Placering |
Län |
Sammanlagd arbetslöshet i procent av |
Öppen arbetslöshet i procent av arbetskraften |
I aktiva åtgärder i procent av arbetskraften |
|
1 |
Stockholms |
4,1 |
3,1 |
|
|
2 |
Jönköping |
4,4 |
2,6 |
1,8 |
|
3 |
Uppsala |
5,0 |
3,4 |
1,6 |
|
15 |
Örebro |
8,3 |
4,6 |
3,7 |
|
16 |
Värmlands |
8,6 |
3,8 |
4,8 |
|
17 |
Västernorrlands |
8,7 |
4,7 |
4,0 |
|
18 |
Blekinge |
8,8 |
5,0 |
|
|
19 |
Jämtlands |
9,1 |
4,2 |
4,9 |
|
20 |
Gävleborgs |
10,3 |
5,7 |
4,6 |
|
21 |
Norrbottens |
12,1 |
6,1 |
6,0 |
|
Riket |
21 län |
6,6 |
4,0 |
2,6 |
Källa: AMS, översikt över arbetsmarknadsläget i september år 2002.
Av ovanstående tabell framgår bl a att arbetslösheten i Norrbottens län är fyra gånger högre än den är i Stockholms län. I Gävleborgs län är arbetslösheten mer än dubbelt så hög som i Jönköpings län. I Örebro län är arbetslösheten nästan tre gånger så omfattande som i Stockholms län.
Problemen med skenande sjukskrivningar och förtidspensioner är som mest omfattande inom den offentliga sektorn och i regioner där arbetsmarknaden präglas av bristande mångfald och alternativ. Mönstret är tydligt. Det är så tydligt att LO funnit det nödvändigt att påpeka betydelsen av en väl fungerande arbetsmarknad.
LO skriver i sin rapport, Alla behövs – blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb, ”att det knappast är så att människorna är sjukare i Haparanda än i Danderyd. Höga förtidspensionstal är snarare än fråga om arbetsmarknadens funktionssätt.” Och problemen är enligt LO-rapporten betydligt mer omfattande i regioner där arbetsmarknadsläget rent allmänt är sämre; ju högre arbetslöshet och ju fler personer som är satta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder desto högre är också ohälsotalen och desto fler förtidspensioneringar.
En sammanställning över de olika länen i Sverige visar att i Kronoberg, Stockholm, Halland, Jönköping och Skåne är läget som minst bekymmersamt gällande faktiska och förväntade ohälsotal, sjukskrivningar samt förtidspensioner, enligt AHA-utredningen (Utredningen om analys av hälsa och arbete, SOU 2002:62). Dessa fem län har det gemensamt att de av tradition värnar om småföretagsamheten. Valfrihet och mångfald ses i dessa regioner som någonting positivt för såväl patienter, elever som personal.
I länen Dalarna, Gävleborg, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten är läget som allra sämst avseende faktiska som förväntade ohälsotal, sjukskrivningar samt förtidspensioner. Dessa fem län har det gemensamt att arbetsmarknaden präglas av bristande mångfald och valfrihet och att de alla sedan länge eller alltid styrts av Socialdemokraterna och dess stödpartier. I dessa regioner har ofta såväl patienter som personal bara offentliga arbetsgivare att vända sig till.
Denna tabell visar en sammanställning av ohälsotalen i Sverige. Ohälsotal beräknas som antal utbetalda dagar med sjukpenning, arbetsskadesjukpenning, förtidspension och sjukbidrag från socialförsäkringen per inskriven försäkrad i befolkningen 16–64 år. De faktiska ohälsotalen jämförs sedan med förväntade ohälsotal, som beräknats med respektive läns ålderssammansättning och struktur av befolkning.
|
Placering |
Län |
Faktiska ohälsotal, totalt, per tusen invånare |
Faktiska ohälsotal, kvinnor, per tusen invånare |
Skillnaden mellan faktiska och förväntade ohälsotal, per tusen invånare |
|
1 |
Kronoberg |
27,0 |
33,8 |
-7,5 |
|
2 |
Halland |
29,5 |
35,5 |
-5,3 |
|
3 |
Jönköping |
29,0 |
35,8 |
-5,0 |
|
4 |
Stockholms |
29,5 |
35,2 |
-3,3 |
|
5 |
Skåne |
31,8 |
38,5 |
-2,5 |
|
17 |
Dalarna |
38,4 |
46,9 |
2,5 |
|
18 |
Gävleborg |
39,0 |
48,2 |
3,1 |
|
19 |
Jämtlands |
40,2 |
51,3 |
5,3 |
|
20 |
Västerbotten |
40,6 |
52,6 |
7,2 |
|
21 |
Norrbotten |
44,8 |
53,9 |
9,6 |
Källa: RFV, SCB och SOU 2002:62.
Förklaringar till de tydliga skillnader som finns måste sökas på andra håll än i befolkningens struktur. Regeringen har inte visat tillräckligt intresse för det faktum att det förefaller kunna finnas ett tydligt samband mellan hur arbetsmarknaden fungerar i olika regioner och utvecklingen av sjukskrivningar och förtidspensioner.
En ny studie från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) visar att sjukfrånvaron i Sverige är högst bland länderna inom EU. Till skillnad från andra länder som också har hög sjukfrånvaro fortsätter sjukskrivningarna fortfarande att öka i Sverige. Sjukfrånvaron de fem senaste åren har ökat mest i Sverige.
ESO har jämfört utvecklingen av sjukfrånvaron i åtta europeiska länder, förutom Sverige ingår Norge, Danmark, Finland, Nederländerna, Frankrike, Tyskland och Storbritannien. Sjukfrånvaron är mer än dubbelt så hög i Sverige som genomsnittligt i EU.
Rapporten visar dessutom att det finns ett starkt samband mellan sjukfrånvaro och konjunkturutveckling i Sverige. Detta samband finns inte i Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland och Storbritannien. Studien visar att endast en liten del, fem procent av ökningen, kan förklaras av befolkningens struktur och sammansättning.
ESO-rapporten visar vidare att Norge och Nederländerna är de länder som haft en liknande utveckling som Sverige vad gäller ökningstakt av sjukskrivningar. Deras studie visar emellertid att ökningen av sjukfrånvaron från mitten av 1990-talet varit snabbare i Sverige än i Nederländerna och Norge.
Fakta visar att Sverige har haft den fjärde sämsta utvecklingen av sysselsättningen bland de femton medlemsstaterna i EU sedan Socialdemokraterna tog över makten efter riksdagsvalet hösten 1994. Finland och Danmark har haft en bättre utveckling jämfört med Sverige. Bäst har emellertid utvecklingen varit i Irland, Spanien och Holland.
|
Placering |
Land |
Ökning av sysselsättningen i procent åren 1995–2000 |
|
1 |
Irland |
32,1 |
|
2 |
Spanien |
18,3 |
|
3 |
Holland |
14,8 |
|
4 |
Finland |
11,3 |
|
5 |
Luxemburg |
9,6 |
|
6 |
Portugal |
8,8 |
|
7 |
Storbritannien |
6,7 |
|
8 |
Frankrike |
6,2 |
|
9 |
Belgien |
5,5 |
|
10 |
Italien |
5,2 |
|
11 |
Danmark |
4,8 |
|
12 |
Sverige |
4,2 |
|
13 |
Tyskland |
3,5 |
|
14 |
Österrike |
3,0 |
|
15 |
Grekland |
2,0 |
Källa: OECD och riksdagens utredningstjänst.
Sverige måste skapa en arbetsmarknad som är mer rörlig och öppen – en arbetsmarknad som alltid är tillgänglig för alla. Den geografiska rörligheten behöver öka, men framför allt den sociala. Den stora arbetskraftsreserv av faktiskt arbetslösa människor som finns i Sverige måste mobiliseras och tas till vara, både för den enskildes och för samhällets skull.
Detta handlar först och främst om att skapa ett samhällsklimat som uppmuntrar arbete och kunskap. Det skall alltid löna sig att arbeta och driva företag. Skatten på arbete och kunskap behöver sänkas för alla. Utbildning måste prioriteras i alla led från grundskolan till kontinuerlig vidareutbildning.
Det handlar också om att alla människor, oavsett bakgrund, har kunskap och kompetens som kan tas till vara om bara samhället erbjuder rimliga förutsättningar och möjligheter. I vårt samhälle skall alla få plats och kunna känna genuin delaktighet. I vårt Sverige blir inte hundratusentals arbetslösa invandrare ett alibi att använda som argument för att inte behöva öppna vårt samhälle för den nödvändiga reglerade arbetskraftsinvandring som krävs, inom exempelvis sjukvården.
Alla som kan och vill arbeta behövs på arbetsmarknaden. Alla skall ges rimliga möjligheter att kunna försörja sig själva i stället för att fastna i bidragsberoende. Alla människor kan ta ansvar och vill känna delaktighet. Det är nuvarande system som hindrar dem att ta detta ansvar.
Omfattande byråkrati och regelkrångel kringgärdar start och drift av företag i vårt land. För att underlätta tillkomsten av nya företag behövs en radikal förenkling och minskning av regelsystemen. Det måste också bli enklare att anställa fler medarbetare i företagen. Det är bra för alla om rörligheten på arbetsmarknaden ökar.
Dagens lagstiftning motverkar att man byter arbetsgivare. I stället premieras de som stannar på sitt gamla jobb år efter år. Vi vill avskaffa stelbenta turordningsregler så att fler företag vågar anställa fler och så att fler personer vågar byta arbete oftare. Nuvarande system medför att många människor som återgår till sitt gamla jobb snabbt riskerar att bli sjukskrivna igen.
Så får det inte fortsätta att vara. Den sociala och geografiska rörligheten måste öka. Arbetsmarknaden skall öppnas upp och bli tillgänglig för alla. Det finns ett samband mellan antal sjukskrivna och arbetsmarknadens sätt att fungera. Där den fungerar som allra sämst är också flest människor sjukskrivna. Dessa samband måste ses över noggrant.
De anställda och arbetsgivarna skall genom förhandlingar komma överens om arbetstidens längd och utformning. En allmän lag om minskad arbetstid tar bort rätten för människor att bestämma själva. Det skall vara lönt för den enskilde att arbeta mer och alla skall ha råd att arbeta mindre. Därför skall inte politiker styra över arbetet och arbetstiden.
Lönebildningen måste ske lokalt så att lönerna bestäms så nära den enskildes verklighet som möjligt. Individuella löner belönar mer direkt de anställdas kunskaper och arbetsresultat. Totalt sett fungerar inte lönebildningen tillräckligt väl på den svenska arbetsmarknaden.
Fastighetsskatten slår hårdast mot hushållen i tillväxtregionerna där många av de nya jobben skapas. Fastighetsskatten bidrar därför till att motverka den ekonomiska tillväxten och bör avskaffas.
Arbetsmarknadspolitiken måste läggas om för att uppmuntra och stödja arbetslinjen fullt ut. Vi vill sätta den arbetslöse i centrum. Den arbetslöse skall inte vara en klient hos en arbetsmarknadsmyndighet utan en medborgare med rätt att få kvalificerad service. Den enskilde måste själv få det avgörande inflytandet över vilken utbildning eller aktivitet som han eller hon skall satsa på för att sedan kunna få ett riktigt jobb.
Alla människor är olika. Det är dessa olikheter som är förutsättningen för utveckling. Det är genom att tillägna sig nya kunskaper och erfarenheter som man växer som människa. Varje väg till kunskap är emellertid unik. Därför behövs en arbetsmarknadspolitik som uppmuntrar och möjliggör individuella lösningar.
Vi vill förbättra den enskildes drivkrafter att söka och acceptera jobb som kanske inte är det man egentligen vill arbeta med på längre sikt men som kan duga bra i ett kortare perspektiv. Vi vill att arbetsmarknadspolitiken skall sätta människor i arbete, inte bara bevilja dem nya bidrag. Detta ställer krav på att insatserna anpassas efter varje person. Det förutsätter en mångfald, valfrihet och individualisering som nästan helt saknas i dagens AMS-system.
Ju snabbare man som arbetslös kommer i arbete, desto större är förutsättningarna för att lyckas hålla den totala arbetslösheten på så låga nivåer som möjligt. Det är bättre att arbetslösa utbildar sig eller genomför någon annan konkret åtgärd som leder till bättre förutsättningar att få ett nytt riktigt arbete än att de faller in i ett passivt och hjälplöst bidragsberoende. Därför måste åtgärder som leder till nya arbeten prioriteras framför tillfälliga lösningar med konstlade bidrag och resultatlösa aktivitetsgarantier.
I de följande avsnitten redovisar vi huvuddragen i en genomgripande reformering av den svenska arbetsmarknaden och arbetsmarknadspolitiken.
Om alla sjukskrivna som vill arbeta skall kunna arbeta igen behövs en nationell handlingsplan mot ohälsan. Det är fråga om en klar strategi och konkreta åtgärder som successivt ger fler och fler människor rimliga möjligheter att kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden igen.
Vi vill införa en nationell vårdgaranti från och med den 1 januari 2003. Denna garanti innebär att alla har en uttalad rätt att få vård senast inom tre månader efter fastställd diagnos. Vi förordar vidare bland annat en tidigareläggning av rehabiliteringen. Vi föreslår att en rehabiliteringsutredning skall starta senast den 29:e dagen av frånvaro från arbetet.
Vi föreslår att försäkringskassorna ges 1,15 miljarder kronor i ökade anslag år 2004 för inköp av sjukvård. Medlen skall kunna användas av den enskilde patienten för att tillförsäkra att hon eller han får den vård som behövs.
Försäkringskassornas effektivitet måste förbättras. Vi vill höja försäkringskassornas anslag med 520 miljoner kronor för att köpa rehabiliteringstjänster. Riktlinjer ska införas för försäkringsläkarna.
Vi vill underlätta möjligheten att byta arbetsgivare. En större mångfald av arbetsgivare inom vård, skola och omsorg skulle kunna minska missnöje och frustration bland personalen, vilket i sin tur skulle kunna leda till minskade sjukskrivningar. Det skulle också – om man får tro Kommunals medlemmar – kunna öka deras medbestämmande och välbefinnande på arbetsplatsen.
Sverige måste utvecklas från att vara ett bidragsland till att bli ett land där alla har ett arbete att försörja sig på. Det ska vara rejäla chanser för alla och samtidigt krav som går hand i hand med möjligheterna. Frihet under ansvar där alla är medvetna om att detta innebär både större möjligheter och krav på såväl den enskilde som på samhället.
Arbete i stället för bidrag är den allra viktigaste åtgärden. Alla som kan arbeta skall kunna ha ett arbete att försörja sig på. Skatte- och bidragssystemen skall vara utformade så att det alltid lönar sig att arbeta. Fler jobb skapas främst genom bättre villkor för framför allt mindre och medelstora företag. Den som saknar arbete skall kunna välja arbetsförmedlare. Tillfälligt arbetstillstånd skall automatiskt ges till den som söker asyl.
Kunskaper om svenska samhället och språket skall var ett krav inför medborgarskap. Kunskaperna kan kontrolleras på flera sätt. En väg är allmänna läsförståelseprov som tillämpas i andra länder. Tillgången till arbete underlättar inte bara integrationen utan även språkträningen. Undervisningen i svenska för invandrare måste bli bättre och kraven skärpas. De som skall genomgå svenska för invandrare skall ha rätt att välja och ha rätt till undervisning som anpassas till den enskildes behov och förutsättningar.
Regering och riksdag måste göra det lättare att starta och driva företag. Minska regelkrångel och byråkrati. Det måste skapas en ny och förenklad företagsform för de allra minsta företagen. Genom att avstå från en del av de regler på skatteområdet som inte behöver användas för denna typ av företag kan kraven på redovisning och uppgiftslämnande förenklas.
Migrationsverket skall få mer resurser så att handläggningstiderna för asylutredningar kan kortas. Asylprocessen måste gå fort. Den nuvarande situationen gör att människor som kommer hit ofta hinner hamna i bidragsberoende. Inom ramen för en fortsatt reglerad arbetskraftsinvandring måste det bli lättare att få arbetstillstånd för den som har ett erbjudande om en riktig anställning.
För att snabbt kunna skapa förutsättningar för fler och växande företag krävs en förändrad politik som sätter jobben och företagen främst. Vi vill skapa världens bästa företagsklimat i Sverige. Det är här i Sverige som nya IKEA och SKF skall startas och byggas upp. Det kräver en mängd förändringar och konkreta förslag för att kunna åstadkomma detta.
Det handlar bland annat om att införa en ny och förenklad företagsform, att ta bort byråkrati och regelkrångel i samband med startande och drivande av företag, avvecklande av etableringshinder, ökad rättssäkerhet, en företagarvänligare miljöbalk, bättre konkurrensvillkor och slopad överbeskattning av företagande och investeringar. Därtill krävs bland annat en långsiktigt tryggad energiförsörjning och en väl utbyggd infrastruktur.
En av de allra mest avgörande reformerna för att kunna skapa en rörlig arbetsmarknad som alla människor har tillträde till handlar om att sänka skatten på arbete och mer specifikt att sänka skatten på arbete mest för dem med låga och medelstora inkomster. Det handlar också om kontinuerligt att sänka skatten på utbildning och kunskap.
Vi vill genomföra en modern inkomstskattereform som innebär att grundavdraget höjs i ytterligare ett antal steg till 50 000 kronor. Det skall alltid löna sig att arbeta. Den lönenivå som krävs för att en individ skall uppfatta det som mer lönsamt att arbeta än att avstå från att arbeta måste sänkas.
Ett förvärvsavdrag skall införas. Det ger ökad motivation att arbeta. Vi vill sänka skatten på hushållstjänster. Rimliga möjligheter att kunna köpa hemservice på den vita marknaden skulle kunna bidra till att bryta trenden med alltfler unga välutbildade sjukskrivna kvinnor.
Ett förslag om sänkt skatt på hushållstjänster skulle dessutom kunna leda till att fler människor kan minska sin arbetstid, dvs. den oavlönade arbetstiden. Därtill skall alla ges rimliga möjligheter att minska sin ordinarie arbetstid samtidigt som det skall vara lönt att arbeta mer. Sänkt skatt på arbete för inkomsttagare med låga- och medelstora inkomster är den viktigaste åtgärden i detta sammanhang.
Nuvarande sysselsättningsmål utvecklas desto bättre ju fler människor som blir sjukskrivna. ”Jag jobbar inte här. Jag är bara anställd.” Det är en klassisk replik som tydligt illustrerar problemen med regeringens nuvarande formulering av sysselsättningsmålet. Detta i kombination med deras fixering att hålla nere den öppna arbetslösheten leder fel. Så kan det inte få fortsätta.
Ett nytt mål skall ersätta det gamla vad gäller att mäta sysselsättningen. Detta mål skall formuleras som andelen sysselsatta minus sjukfrånvarande, det vill säga andel av befolkningen som faktiskt är i arbete. Enligt denna definition var andelen sysselsatta människor år 2001 70,6 procent. Detta är långt ifrån regeringens målsättning om att 80 procent av den arbetsföra befolkningen skall vara sysselsatt.
Den som mist sitt arbete befinner sig i en sårbar och omvälvande situation. Det är en situation som många gånger kräver att den enskilde snabbt kan få stöd och hjälp. Vi vill genomföra en ny arbetsmarknadspolitik som sätter den arbetslöse i centrum. Arbetsmarknadspolitiken måste utgå ifrån att alla människor är olika och därmed har olika behov, intressen, förutsättningar men samma rätt till det stöd hon eller han behöver för att snabbt kunna få ett nytt arbete igen.
Den enskilde individen måste själv få ha ett avgörande inflytande över vilken åtgärd som hon eller han skall satsa på för att sedan kunna finna ett nytt arbete. Vi vill därför markera att den som blivit arbetslös har ett antal rättigheter som staten måste uppfylla. Samtidigt har den som blivit arbetslös ett antal skyldigheter som i sin tur måste uppfyllas gentemot övriga samhället.
Moderata samlingspartiet förespråkar en politik som präglas av mångfald, valfrihet och trygghet. Det gäller även vid genomförande av en ny arbetsmarknadspolitik. Vi anser att konkurrens och mångfald inom arbetsförmedling och utförande av konkreta arbetsmarknadspolitiska åtgärder leder till högre kvalitet och effektivare resultat, d v s att fler arbetslösa snabbare kommer tillbaka till arbetsmarknaden.
Det är självklar att förmedlingsverksamheten utformas utifrån lokala förhållanden. I glesbygd kommer få bemanningsföretag att etablera sig, åtminstone i ett inledande skede. Där inga alternativ växer fram har staten det slutliga ansvaret att se till att alla som är arbetslösa får den service de har rätt att kräva.
Alla arbetslösa skall ha rätt till kostnadsfri arbetsförmedling, men förmedlingstjänsten kan utföras av olika huvudmän. Alla arbetslösa skall samtidigt ha en skyldighet att anmäla sig som arbetslös och stå till arbetsmarknadens förfogande. Alla skall ha rätt att välja arbetsförmedling.
Alla arbetslösa skall ha rätt att få en individuell behandling. Allt stöd från arbetsförmedling till konkreta åtgärder skall ha som enda syfte att ge den arbetslösa maximal möjlighet att kunna finna ett nytt arbete. Det kräver att åtgärderna så långt det är möjligt är utformade efter den enskildes behov.
Flera av de nuvarande arbetsmarknadspolitiska åtgärderna – exempelvis aktivitetsgarantin – bör slopas till förmån för mer individuellt inriktade insatser. Det är emellertid säkert att utbildning av olika slag kommer att utgöra den dominerande insatsen.
En betydande del av denna utbildning kommer inte att betraktas som arbetsmarknadspolitik i traditionell mening. Vi vill exempelvis ersätta traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar under 25 år med en företagsinriktad lärlingsutbildning.
En sådan lärlingsutbildning kan bedrivas av olika aktörer såsom gymnasieskolor, friskolor och utbildningsföretag. Arbetslösa ungdomar med bristfällig grundutbildning ges med en sådan lärlingsutbildning nya möjligheter att ta sig ut på arbetsmarknaden.
Den kvalificerade eftergymnasiala yrkesutbildningen måste förbättras. Vi föreslår i ett första steg en fördubbling av antalet studieplatser inom denna utbildningsform. Den kvalificerade yrkesutbildningen skall bedrivas i ett nära samarbete mellan utbildningsanordnare, högskola, näringsliv och myndigheter. Arbetslösa med ambitioner att skola om sig skall beredas plats i utbildningen.
Utbildning och kompetens är nyckelorden för framtidens arbetsmarknad. Därför skall ett system införas för sparande till kompetensutveckling. Systemet skall vara individuellt och frivilligt. Systemet skall bygga på en möjlighet för fysiska personer att med skattemässig verkan göra insättningar på individuella kompetenssparkonton. Det skall inte bara gälla för anställda, utan det är också viktigt att egenföretagare ges möjlighet att kompetensspara.
Avkastningen på sparandet skall inte beskattas som kapitalinkomst såsom regeringen har föreslagit. I stället bör den skattemässiga behandlingen likställas med vad som gäller för det individuella pensionssparandet (IPS). Det innebär för närvarande att avkastningen beskattas med 15 procent avkastningsskatt i stället för med 30 procent kapitalinkomstskatt.
Medlen på kompetenssparkontot är individens egna och skall kunna användas till sådan kompetensutveckling som den enskilde själv bestämmer. Kompetensutveckling ges en vid definition. Om sparmedlen inte kommer till användning för kompetensutveckling är det vår uppfattning att de vid arbetslivets slut skall kunna användas för att förstärka pensionen.
Moderata samlingspartiet har i olika sammanhang betonat vikten av att individer med olika handikapp skall ges rimliga möjligheter till ett värdigt liv. Alla människor skall få möjlighet att uppleva arbetsgemenskap och tillhörighet. Arbetshandikappade människor måste få rimliga möjligheter till valfrihet. De skall ha rätt till ett liv i värdighet.
Individer med olika funktionshinder är människor som har speciella behov och önskemål. Därför anser vi att samhället måste skapa förutsättningar som mer ser till den enskilde individens behov och mindre till ett kollektivt generellt system.
Vi föreslår att regelverk och föreskrifter måste tydliggöra vem som anses vara arbetshandikappad och därmed i behov av stöd. De som är arbetshandikappade skall ges ett fullgott stöd. De som inte är arbetshandikappade skall inte kunna komma ifråga för anställning inom verksamheter som exempelvis Samhall.
Moderata samlingspartiet vill inrätta en ny effektiv myndighet. Den nya statliga arbetsmarknadsmyndigheten ersätter AMS. Den skall ansvara för att godtagbara förmedlingstjänster erbjuds över hela landet, administrera schabloniserade arbetsmarknadspolitiska stöd som flytt- och starta-eget-bidrag samt bedriva den yttersta myndighetsutövning som fordras för att fördela de medel som anslås över statsbudgeten för övriga insatser.
Den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen måste reformeras. Den har varit tänkt att skydda människor som drabbas av arbetslöshet från betydande inkomstbortfall. Därigenom skulle den arbetslöse under en omställningstid ges möjlighet att söka andra jobb eller utbilda sig för nya. Numera uppfylls inte dessa ambitioner.
Vi vill ha en allmän försäkring. Det innebär att försäkringen blir obligatorisk för alla arbetstagare som uppfyller försäkringens arbetsvillkor. Eftersom försäkringen är ett obligatorium som påtvingas den enskilde arbetstagaren anser vi att den skall administreras av staten. Det är direkt olämpligt att fackföreningsanknutna arbetslöshetskassor övertar det allmännas ansvar.
Vi förordar att de 39 arbetslöshetskassorna upplöses. Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna föreslås överta hela ansvaret för administrationen av den allmänna arbetslöshetsförsäkringen. Detta får vissa ekonomiska konsekvenser. Försäkringskassan måste ges ett utökat anslag.
De föreslagna förändringarna medför ett bortfall av de avgifter om ca 66 miljoner kronor som arbetslöshetskassorna i dag betalar in till staten enligt statsbudgeten. Samtidigt räknar vi med att administrationskostnaderna kan minskas vid en överföring av administrationen från arbetslöshetskassorna till försäkringskassan. Redan i dag beräknar och betalar försäkringskassan exempelvis ut aktivitetsstödet, den s.k. Agan.
Det är angeläget att snabbt kunna återupprätta arbetslöshetsförsäkringen som en omställningsförsäkring. Vi föreslår att ersättning skall kunna utgå under en period om endast 300 ersättningsdagar. Det skall inte vara möjligt att kvalificera sig för en ny ersättningsperiod på något annat sätt än genom att ånyo uppfylla försäkringens s.k. arbetsvillkor, d.v.s. genom att försörja sig i ett riktigt arbete.
Staten skall vara till stöd och hjälp i arbetet att finna ett nytt jobb. Staten skall inte – som i dag – vara en överhet som talar om vad man kan eller måste. Staten skall inte heller vara en kontrollant vars krav man ständigt känner och vars tumme man ständigt har i sitt öga.
En arbetslöshetsförsäkring som är en tydlig omställningsförsäkring gör det möjligt att slopa huvuddelen av de regel-, kontroll- och sanktionssystem som regeringen har tvingats att införa. Det ligger i den enskildes eget intresse att utnyttja sin ersättningsperiod på bästa sätt. En övergångslösning mellan en strikt bortre parentes och socialbidrag måste emellertid samtidigt prövas. Detta gäller i synnerhet äldre arbetslösa, men även alla andra.
Vi vill åstadkomma ett bättre försäkringsmässigt samband genom en utökad egenfinansiering. Detta är betydelsefullt inte bara för att finansiera försäkringen utan också därför att det understödjer en sund lönebildning. Om arbetslösheten ökar till följd av orimliga lönekrav betalas i dag inte den notan av dem som har drivit fram kostnadsökningen utan av skattekollektivet.
Dagens fasta avgifter till a-kassorna skall ersättas med en försäkringspremie, vars storlek relateras direkt till månadslönen. Premien föreslås utgå med två procent på sådana inkomster som är ersättningsberättigade. Inga avgifter skall tas ut på lön som överstiger en ersättningsnivå på 80 procent upp till nuvarande tak. Eftersom den utgående arbetslöshetsersättningen är skattepliktig förordar vi att egenavgiften skall vara avdragsgill vid inkomstbeskattningen.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Anders G Högmark (m) |
|
|
Patrik Norinder (m) |
Henrik Westman (m) |
|
Tobias Billström (m) |
Anna Lindgren (m) |
|
Carl-Axel Johansson (m) |