Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en översyn av lagstiftningen för att komma till rätta med den försämring av villkoren på arbetsmarknaden som det ökade antalet behovs-, projekt- och objektanställningar innebär.
Under 1990-talet minskade antalet tillsvidareanställningar på grund av den höga arbetslösheten. Samtidigt ökade de tidsbegränsade arbetstillfällena.
Arbetsmarknadsläget har nu kraftigt förbättrats men andelen som har anställningsformer där otryggheten och osäkerheten inför framtiden är stor fortsätter att öka. De tillfälliga anställningarna har framför allt ökat inom servicesektorerna. Sammanlagt hade under första kvartalet 2001 drygt 525 000 personer någon form av tidsbegränsad anställning. Det innebär att andelen tidsbegränsade anställningar har ökat från drygt 9 procent 1990 till drygt 14 procent idag. Bland många grupper av anställda har ökningen dock varit långt mycket större än så. Bland LO-kvinnor i åldrarna 25–29 år har andelen med tidsbegränsade anställningar fördubblats sedan 1990 från 15 till nästan 30 procent. Under 2001 minskade objekts-/projektanställningarna förvisso något men ligger likväl på en mycket hög nivå. Provanställningarna som minskade markant i början av 90-talet har ökat kraftigt sedan dess. Bara under de senaste fyra åren har det skett mer än en fördubbling.
Den anställningsform som innebär den allra största otryggheten är den s k behovsanställningen, dvs. där arbetsgivaren ringer och erbjuder arbete när behov uppstår. Ofta kan det vara så att arbetstagaren blir uppringd först samma morgon den dag då arbetsgivaren vill att den anställde ska arbeta. Behovsanställningarna har också ökat kraftigt. Sedan 1990 har behovsanställningarna ökat praktiskt taget oavbrutet, från en till elva procent. Behovsanställningar är vanligast bland LO-kvinnor. I t.ex. detaljhandeln utgör behovsanställningarna 36 procent av de tidsbegränsade anställningarna. Det är en fördubbling sedan 1991.
Tillfälliga anställningar skulle kunna utgöra något positivt genom att vara en väg ut i arbetslivet. Ny forskning visar dock att behovsanställningar i mycket liten utsträckning leder till fasta jobb.
När de tillfälliga anställningarna utgör en växande del av arbetstillfällena och när osäkra anställningsförhållanden utgör en växande del av de tillfälliga anställningarna så innebär detta en tydlig försämring av arbetsvillkoren på arbetsmarknaden. En allt större del av de anställda tvingas under en lång period av sitt liv att ta jobb som det är osäkert om de får behålla och som inte tillåter långsiktig planering som att t.ex. ta lån på banken.
Otrygga anställningsformer är en köns- och klassfråga. Från 1 januari 2000 infördes regeln att om en arbetstagare varit anställd hos arbetsgivaren som vikarie i sammanlagt mer än tre år under de senaste fem åren, övergår anställningen till en tillsvidareanställning. Denna regel gäller dock bara vikariat, inte projekt- eller objektanställningar. Självklart borde denna regel kunna gälla fler anställningsformer än bara vikariat för att mer verksamt motverka ofrivilliga tillfälliga anställningar.
”Behovsanställningar” har blivit ett vedertaget begrepp men saknar liksom ”timanställningar” rum i lagstiftningen. Behovsanställningar strider mot intentionerna både i arbetstidslagen och i lagen om anställningsskydd. Enligt arbetstidslagen är det viktigt att arbetstagaren känner till sina arbetstider i förväg och därmed kan kombinera familjeliv, fritid och arbetsliv. Lagen föreskriver att arbetstagaren senast två veckor före arbetets början skall känna till sitt schema. Behovsanställningar innebär däremot, i praktiken, att arbetsgivaren förfogar över både den anställdes arbetstid och fritid. Behovsanställningar är vidare ett sätt för arbetsgivaren att komma förbi bestämmelser kring tillfälliga anställningar som finns i lagen om anställningsskydd. Den behovsanställde är ju, rent juridiskt, fast anställd men saknar arbetstidsmått och ofta schema.
Det behövs en översyn av lagstiftningen för att komma till rätta med den försämring av villkoren på arbetsmarknaden som det ökade antalet behovs-, projekt- och objektanställningar innebär.
|
Stockholm den 15 oktober 2002 |
||
|
Lena Sandlin-Hedman (s) |
Gunilla Carlsson (s) i Hisings Backa |
|