Riksdagen beslutar att aktivitetsgarantin som arbetsmarknadspolitisk åtgärd bör upphöra omgående, dock senast under 2003.
Aktivitetsgarantin (AGA) infördes den första augusti 2000 och är ett program för arbetssökande som är, eller riskerar att bli, långtidsinskrivna. De skall inom 27 månader erbjudas en heltidsaktivitet inom ramen för aktivitetsgarantin. Det kan beskrivas som ett paraplyprogram där de andra arbetsmarknadspolitiska programmen ingår. Träning i att söka arbete är en annan viktig beståndsdel. De som deltar ska ha en nära och tät kontakt med sin handledare på arbetsförmedlingen. Deltagandet är inte tidsbegränsat utan den som deltar fortsätter till dess att han eller hon får ett arbete som varar i minst sex månader, börjar studera eller väljer att lämna arbetskraften.
Aktivitetsgarantin var från början tänkt att vara en aktivitet på heltid fram till en anställning på den öppna marknaden. Det finns ingen bortre gräns för deltagande. De arbetslösa deltar till dess att de får ett jobb eller påbörjar en reguljär utbildning.
Orsaken till att regeringen och Miljöpartiet de gröna ville ändra på den dåvarande arbetsmarknadspolitiken var att många människor inte hade kunnat få arbete, trots att man sa att det rådde högkonjunktur och att arbetslösheten sjönk. Det behövdes någonting för att stärka dem som hade det besvärligast. Många partier hade skrivit motioner om övergångarbetsmarknader och detta blev upptakten till aktivitetsgarantin, där alla skulle kunna ingå. En proposition skrevs som vi i Miljöpartiet skrev under efter flera ändringar. Viktigt för oss var att man skulle ta hänsyn till den enskildes situation, och de handlingsplaner som föreslogs i propositionen sa vi (mp) skulle utarbetas i samverkan med varje individ. I propositionen hade arbetsförmedlingen, i de första skrivningarna, en stor makt över individen. Detta ändrade vi på. Vi var på den tiden uppbundna i ett samarbete på området arbetsmarknad, till skillnad från nu. Utgångspunkten för förslaget var att alla skulle få chans till utbildning och praktik, för att lättare komma tillbaka till arbete, och att det skulle ske i en heltidsaktivitet. Möjlighet skall finnas att bl.a. komplettera grundutbildning i aktiviteten.
Miljöpartiet har inväntat utvärderingar. Det mesta av det som regeringen utlovat har inte fungerat enligt grundintentionerna, i en första granskning, och aktivitetsgarantin visar sig till och med vara ett brott mot mänskliga rättigheter, om man hårdrar det. Det är därför partiet har omprövat sitt ställningstagande i frågan.
Styrningen av programmets praktiska innehåll har varit svag, konstaterar en rapport från IFAU (2000:2), och verksamheterna har därför till stor del utformats på lokal nivå.1
En stor del av ansvaret för aktiviteternas kvalitet har kommunerna haft. 68 procent av arbetsförmedlingarna uppger sig ha tecknat samverkansavtal med kommunerna. Det som hänt är att många av kommunerna inte har varit beredda och tydligen inte heller haft resurser till förfogande för att ge aktiviteterna det innehåll som ansetts nödvändigt, speciellt inte i storstadsregionerna.2
Aktivitetsgarantin som åtgärd passiviserar deltagarnas sökaktivitet. Det är en av AMS slutsatser i en första utvärdering av aktivitetsgarantin, Första året med aktivitetsgarantin (mars 2002). De ökade resurserna till förmedlings- och övervakningsinsatser bidrar till att de sökande slutar ta egna initiativ och enbart söker jobb genom de kanaler som arbetsförmedlingen tillhandahåller, menar man.
När aktivitetsgarantin införde hösten 2000 var syftet att ”väsentligt förbättra de arbetslösas möjligheter på den reguljära arbetsmarknaden”. När det gäller en varaktig övergång till vanliga fasta anställningar kan man inte se någon positiv effekt alls av att delta i aktivitetsgarantin. AMS konstaterar självt i sin utvärdering att risken för personer i aktivitetsgarantin att åter bli arbetslösa inom ett år ökar med 25 procent jämfört med om man inte deltar i aktivitetsgarantin. Det innebär att en viss andel av dem som fått arbete kommer tillbaka till arbetsförmedlingen i något högre utsträckning än i AMS jämförelsegrupp.
I sin första utvärdering av aktivitetsgarantin visar AMS att sannolikheten att en sökande befinner sig i en anställning ett år efter programstart är 35 procent högre jämfört med sökande utanför aktivitetsgarantin. Det är ett av bevisen till aktivitetsgarantins försvar, menar AMS. Detta visar emellertid inte på aktivitetsgarantins förträfflighet. Orsaken till detta är att de flesta som blivit anställda blivit det med hjälp av ett så kallat anställningsstöd. Aktivitetsgarantin bidrar alltså inte i sig till att öka möjligheterna för ett arbete utan stöd, det vill säga en vanlig fast anställning.
Anställningsstödet är alltså en av de mest effektiva åtgärderna för att få ut långtidsarbetslösa på arbetsmarknaden. Men när det ekonomiska anställningsstödet försvinner, och arbetsgivaren står inför valet att anställa, ja, då väljer många att säga nej. Därför återgår många i regel till arbetslöshet och nya subventionerade åtgärder. I sämsta fall med stukat självförtroende.
Konsekvenserna av aktivitetsgarantin är i värsta fall att riktiga jobb försvinner. En som får ett arbete genom anställningsstöd hade kanske kunnat anställas i alla fall, med riktig lön och avtalsenliga villkor.
Det finns inte någon tidsmässig begränsning för åtgärden. Har någon väl blivit föremål för aktivitetsgarantins åtgärder finns bara ett sätt att komma ur den: att få ett reguljärt arbete. De som inte lyckas är dömda till livstids AGA. Detta faktum, samt avsaknaden av rättigheter att vägra, gör att aktivitetsgarantin inte kan betecknas som annat än tvångsarbete. Detta är inte bara förnedrande och ett brott mot mänskliga rättigheter utan skapar därutöver ett motstånd och förakt från de arbetslösas sida, vilket på sikt ytterligare underminerar deras möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden.
De som tvingas utföra arbetsuppgifter utan riktig lön eller normala rättigheter kan av allmänheten och arbetsgivarna stämplas som andra eller tredje klassens arbetskraft. Det varnar ILO för. När aktivitetsgarantin infördes innebar den egentligen bara en utvidgning av ungdomsgarantin till att omfatta samtliga arbetslösa. Ungdomsgarantin har kritiserats hårt i en rapport från ILO.3 ILO-rapporten är en svidande vidräkning med den nya arbetsmarknadspolitikens omtolkning av de arbetslösa medborgarnas sociala rättigheter. Det hävdas i rapporten att en välfärdspolitik som tvingar behövande medborgare att delta i andra klassens arbete inte baseras på idén om alla medborgares lika värde, utan snarare på tanken att medborgare är olika mycket värda; en del människor ges mindre rättigheter än andra. Denna politik, fortsätter rapporten, visar på ett socialt erkännande enbart av vissa medborgare, och att detta erkännande nekas andra. En sådan politik är diskriminerande.
Det är svårt att förstå hur detta skulle kunna vara en bra väg ut i arbetslivet. Vad händer med de personer som inte trivs med den sysselsättning de tilldelas eller på den arbetsplats där de befinner sig? De har ingen arbetsgivare, inga fackliga rättigheter, inget fack att vända sig till, inga skyddsombud, ingen strejkrätt, ingen avtalsenlig lön. Den som tvingas in i aktivitetsgarantin har inte ens samma rättigheter som andra arbetslösa. Aktiviteterna kvalificerar inte till förnyade ersättningsdagar.
Människan är en intelligent varelse. Vi vill ge henne möjligheter att tänka själv och lösa den egna situationen. Frågan är vad som behövs för att sätta fart på de krafterna. De som varit arbetslösa under en lång tid behöver uppmuntran och handledning. Att så många fortfarande går långtidsarbetslösa beror delvis på att det saknas personal och ibland kunskaper om hur man går tillväga för att lyckas i det arbetet från arbetsförmedlingarnas sida. Metodiken håller på att utvecklas, enligt IFAU.4 På arbetsförmedlingarna anser 60 procent att det saknas personal för att genomföra verksamheterna som det var tänkt, och 17,5 procent säger sig sällan kontrollera de arbetslösas sökintensitet.5 Detta är alarmerande. Med det rätta stödet och en regelbunden feedback kan allt fler finna vägen ut ur arbetslösheten.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Ulf Holm (mp) |
| [1] | http://www.ifau.se/swe/pdf2002/r02-02.pdf, sammanfattningen |
| [2] | http://www.ifau.se/swe/pdf2002/r02-02.pdf s. 44, s. 59 |
| [3] | Workfare Tendencies in Scandinavian Welfare Policies, författare Nanna Kildal, International Labour Office, Geneva February 2001. ILO är en förkortning av International Labour Organisation, ett självständigt FN-organ som arbetar för social rättvisa och humana villkor på arbetsmarknaden. Inom ILO samarbetar regeringar, arbetsgivare och arbetstagare. |
| [4] | |
| [5] |