Källor: Regeringens utredning S 2000:7, SOU 2002:5 samt SCB och AKU.Sverige måste skapa en arbetsmarknad som alltid är rörlig och tillgänglig. Så är inte fallet idag. Arbetsmarknaden är orörlig och sluten. Fakta visar att arbetslösa personer söker ett fåtal arbeten. Under fjärde kvartalet i fjol uppgav sex av tio arbetslösa att de inte sökt något arbete den senaste veckan, enligt SCB.
Arbetslösheten är den högsta i modern tid vid ingången till en sämre konjunktur. Det rör sig om 700 000 människor som saknar ett riktigt arbete eller som vill arbeta mer än de får på arbetsmarknaden. En vanlig vardag är det runt 1,5 miljoner människor i arbetsför ålder som inte arbetar. De är antingen arbetslösa, i arbetsmarknadsåtgärder, sjukskrivna, förtidspensionerade eller undersysselsatta. Det motsvarar var fjärde vuxen svensk.
Regeringens proposition för att stärka arbetsmarknadspolitiken antar ett felaktigt perspektiv. Den utgår från grundsynen att det som krävs är att lappa och laga i befintliga system. Den utgår vidare från att det behövs särregler och särlösningar. Denna strategi kommer att misslyckas. Det duger inte att leverera kollektiva särlösningar på problem som i grunden dels är generella, dels samtidigt i hög utsträckning är individuella.
Den svenska arbetsmarknaden fungerar som en sorteringsmaskin. Den utslagning som pågår på arbetsmarknaden börjar emellertid redan i grundskolan och fortsätter genom hela det samlade utbildningsväsendet. Nyckeln till att kunna förändra detta handlar om att skapa rörlighet. Den geografiska rörligheten måste öka, men framför allt den sociala. Det måste bli lättare att kunna byta arbete och yrke.
För att kunna åstadkomma en positiv förändring behövs ett tydligt reformprogram som tar sikte på att öppna upp arbetsmarknaden. Vi skisserar i motionen kortfattat i tio punkter grunderna för ett sådant reformprogram. Det handlar bland annat om att det alltid skall löna sig att arbeta och utbilda sig.
Det handlar också om att införa individuella kompetenskonton, se över utformningen av arbetslöshetsförsäkringen, reformera den arbetsrättsliga lagstiftningen och öka möjligheterna att ta tjänstledigt i syfte att på olika sätt stimulera rörligheten på arbetsmarknaden. Vi måste öka utbudet av arbetskraft bland annat genom att minska sjukfrånvaron och se till att personer med utländsk bakgrund ges ökade möjligheter att varva arbete, praktik och språkträning.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Arbetsmarknadspolitiken – ett misskött område 3
4.1 Bakgrund 3
4.2 Utvärderingar pekar i fel riktning 4
4.3 Propositionen är tunn och ofullständig ... 5
4.4 ... vilket inte hindrar att vissa förslag är bra 7
5 Arbetsmarknaden delar Sverige 8
5.1 Omkring 700 000 människor är fortfarande arbetslösa 8
5.1.1 Arbetslösheten ökar vecka för vecka 9
5.1.2 En tudelad arbetsmarknad 10
5.1.3 Många invandrare får inget arbete 11
5.1.4 Sverige är medelmåttigt i Europa 12
5.2 En sjukskriven arbetsmarknad 13
5.2.1 Kraftig ökning av antalet förtidspensionerade 14
5.2.2 Svenskarna är mest sjukskrivna i Europa 14
5.2.3 En växande sysselsättningsbubbla 15
5.2.4 Var sjunde skattekrona betalar sjukfrånvaron 16
5.2.5 … vilket motsvarar kostnaden för alla skolor och fritidshem 16
5.3 En orörlig arbetsmarknad 17
6 Öppna upp den orörliga arbetsmarknaden 18
7 Ett tydligt reformprogram – en arbetsmarknad för alla 19
Riksdagen avslår regeringens förslag om att öka subventionsgraden och att utvidga målgruppen för det särskilda anställningsstödet i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen avslår regeringens förslag om bristyrkesutbildning för redan anställda inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen avslår regeringens förslag om införande av ett särskilt studerandevillkor för personer som lämnat aktivitetsgarantin i syfte att bedriva heltidsstudier i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen skyndsamt ser över systemen som rör arbetslöshetsförsäkringen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om villkor för ny arbetslöshetsersättning efter arbete och reglerna för återgång till aktivitetsgarantin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att när den arbetssökande börjar i aktivitetsgarantin upphör rätten att återgå till den påbörjade ersättningsperioden i arbetslöshetsförsäkringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka olika grupper av invandrares möjligheter till arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tidigare och effektivare förmedlingsinsatser och arbetsplatsintroduktion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av att öppna upp den orörliga arbetsmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett tydligt reformprogram för en arbetsmarknad för alla.
Den svenska arbetsmarknadspolitiken har under lång tid varit ett av socialdemokratins allra viktigaste redskap i deras systembygge. Den statliga arbetsmarknadspolitiken har av regeringen framhållits som ett föredöme värt att exportera till andra länder. Den nuvarande arbetsmarknadspolitiken har emellertid för länge sedan kommit till vägs ände.
Fakta visar att många av de åtgärder som används snarare bromsar tillväxten av nya arbeten än bidrar till fler arbetstillfällen. Däremot har politiken bidragit till att hålla uppe utbudet av arbetskraft. Den utvecklingen har emellertid kraftfullt motverkats av alltfler sjukskrivningar och förtidspensioner.
Regeringen har under en lång följd av år angivit att full sysselsättning är ett av huvudmålen och att den sociala segregationen måste brytas. År efter år har ungefär samma formuleringar dykt upp i regeringsförklaringar och propositioner, men resultaten är betänkligt blygsamma. Regeringens verklighetsbeskrivning saknar insikt om utmaningarnas omfattning.
Den nu lagda propositionen utgör inget undantag. Den innehåller visserligen ett antal förslag som är bra, men också åtskilliga som är dåliga. Detta är emellertid inte det stora problemet, utan det är istället den totala brist på insikt hos regeringen om att det inte duger att försöka lappa och laga i system som inte längre fungerar. Det kommer obönhörligen att misslyckas.
Regeringens avsikter är säkert de allra bästa men oviljan och oförmågan att inse vad som i grunden behöver åstadkommas leder politiken i fel riktning. Det faktum att mer och mer ansvar skall läggas över på AMS tyder på att regeringen inte insett problemens omfattning. Den sociala och geografiska rörligheten på arbetsmarknaden måste öka.
AMS skall uppenbarligen ges ett huvudansvar att stödja och hjälpa alla långtidsarbetslösa, invandrare och långtidssjukskrivna. Vi tror inte att nuvarande system kommer att kunna leverera det som krävs. Alla har rätt till insatser som anpassas efter varje persons förutsättningar och behov. Det förutsätter mångfald och valfrihet, något som nästan helt saknas i dagens AMS-system.
Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) har i åtskilliga rapporter påvisat omfattande brister i den förda arbetsmarknadspolitiken. Den allvarligaste kritiken är att politiken misslyckats med att hjälpa dem som är allra mest utsatta på arbetsmarknaden. Fördelningen av arbetsmarknadsåtgärder styrs i stor utsträckning utifrån arbetsförmedlingarnas administrativa krav och rutiner, inte behoven hos dem som skall genomgå åtgärderna.
Sverige är det land som i förhållande till sin samlade ekonomi satsar mest på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. De faktiska utgifterna uppgår till ungefär 2 procent av BNP. De konkreta resultaten står inte i rimlig proportion till de satsade resurserna.
En rapport från IFAU visar att arbetsmarknadsåtgärder som innebär subventionerad sysselsättning slår ut ordinarie arbeten. Dessa undanträngningseffekter är omfattande. För varje hundratal deltagare i sådana arbetsmarknadsåtgärder försvinner mellan 60 och 70 riktiga jobb.
En annan studie från IFAU visar att sannolikheten att någon flyttar till ett arbete utanför den ursprungliga bostadsregionen minskade efter deltagande i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Tvärtemot ett av de ursprungliga motiven till att genomföra en aktiv arbetsmarknadspolitik som handlade om att stimulera rörligheten såväl geografiskt som yrkesmässigt.
Flera rapporter från IFAU tyder på omfattande brister respektive oklara effekter av arbetsmarknadsinsatser riktade till arbetslösa invandrare. Ett projekt i Rinkeby var visserligen uppskattat av såväl deltagare som personal, men vid en jämförelse med en kontrollgrupp med samma bakgrund och erfarenheter som deltagarna visade det sig att betydligt fler i kontrollgruppen hade arbete 16 månader efter att projektet hade avslutats.
Ett annat projekt riktat till kvinnor med invandrarbakgrund uppmärksammades av IFAU eftersom det visade sig att deltagarna fick ägna sig åt sömnad och exotisk matlagning och de blev ofta satta i åtgärder avsedda att leda till arbeten inom de yrken som är allra tyngst och minst kvalificerade.
En granskning av IFAU gällande utvecklingsgarantin för ungdomar gav också nedslående resultat. Syftet med utvecklingsgarantin var att tidigt bryta passiva perioder i arbetslöshet med åtgärder i regi av AMS eller kommunerna. Resultaten blev varken bättre eller sämre för ungdomarna som omfattades av garantin jämfört med dem som inte tog del av åtgärderna.
Däremot tyder utvärderingar från IFAU på att arbetsmarknadsåtgärder främjar arbets-kraftsutbudet. Resultaten tyder på att åtgärderna kan minska konjunkturvariationer i utbudet av arbetskraft. Men eftersom åtgärderna är kostsamma och påverkar ekonomin är det inte säkert att fördelarna uppväger andra effekter av ett ökat antal personer i arbetsmarknadsåtgärder.
Sammantaget ger studier från IFAU belägg för att en hel del åtgärder gör lite eller ingen nytta alls. IFAU har inte kunnat visa att den förda arbetsmarknadspolitiken i stort har underlättat övergången för deltagarna till riktiga arbeten. Däremot förefaller åtgärder som innebär subventionerad sysselsättning ha sådana effekter, men samtidigt tränger dessa åtgärder undan riktiga arbeten.
Regeringens proposition antar ett felaktigt perspektiv. Den utgår från grundsynen att det som krävs är att lappa och laga i befintliga system. Den utgår vidare från att det behövs särregler och särlösningar. Denna strategi kommer ofelbart att misslyckas. Det duger inte att försöka leverera kollektiva särlösningar på problem som i grunden dels är generella, dels samtidigt i hög utsträckning är individuella.
Förslagen i propositionen visar också tydligt att regeringen har problem att hålla utgiftstaken. Utformningen av de särskilda anställningsstöden som utgår som en kreditering av arbetsgivarnas skattekonto är ett belysande exempel. Till följd av regeringens förslag rörande anställningsstöden ökar andra kostnader, såsom bidrag till förhöjda dagsverkskostnader. Denna ökning kompenserar regeringen genom att minska andra utgifter inom området.
Ett annat exempel är att regeringen, trots ökande arbetslöshet, minskar utgifterna vad gäller arbetsmarknadsutbildning för att kompensera att den föreslagna genomsnittliga subventionen i anställningsstödet beräknas vara högre än den genomsnittliga ersättningen för aktivitetsstöd. Trots att subventionen i anställningsstöden belastar budgetens inkomstsida istället för utgiftssidan.
Denna utformning av de särskilda anställningsstöden gör att regeringens förslag om att öka subventionsgraden och kraftigt vidga vilka som kan ta del av dessa stöd kan genomföras utan att utgifterna synes öka och hota utgiftstaken, men alldeles självklart handlar det om ökade kostnader för arbetsmarknadspolitiken.
Utvärderingar visar att dessa stöd medför att ordinarie arbeten slås ut. Det särskilda anställningsstödet riskerar även att medföra sämre möjligheter för personer med svag ställning på arbetsmarknaden att få ett arbete utan subvention. Regeringens förslag om ökat kostnadsansvar för arbetsgivarna när det gäller sjukfrånvaron går i samma riktning. De som har allra svagast ställning på arbetsmarknaden löper ökad risk att permanent slås ut från densamma. Vi avstyrker regeringens förslag både avseende att öka subventionsgraden och att utvidga målgruppen för det särskilda anställningsstödet.
Även regeringens förslag gällande bristyrkesutbildning för redan anställda är felriktade och feltänkta. Avsikterna är säkerligen de allra bästa, men särlösningar är inte rätt väg att gå. Det är fel att ge den redan hårt ansträngda arbetsmarknadsutbildningen ytterligare uppdrag som rimligen borde handhas inom det reguljära utbildningsväsendet.
Arbetsmarknadsutbildning skall ges till den som är arbetslös och som har behov av denna utbildning för att snabbt kunna höja sin kompetens och erhålla ett riktigt arbete. Det övergripande syftet anges vara att ge de många utrikes födda människor med högskoleexamen som finns i arbeten de är överkvalificerade för möjlighet att kunna komplettera tidigare utbildning så att de kan få ett arbete i nivå med sina faktiska kvalifikationer. Detta är inte en uppgift för den ordinarie arbetsmarknadsutbildningen. Dessutom löser inte detta problemen med att människor med utländsk bakgrund ofta har arbeten som de är överkvalificerade för. Det handlar istället om att vidta åtgärder för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt.
Vi har länge drivit frågan om att ersätta delar av den förda arbetsmarknadspolitiken med mer reguljär utbildning. En sådan åtgärd är fördubblade satsningar på den kvalificerade eftergymnasiala yrkesutbildningen. Denna utbildning skall bedrivas i ett nära samarbete mellan utbildningsanordnare, högskola, näringsliv och myndigheter. Arbetslösa eller anställda som av olika orsaker vill byta yrke skall beredas plats i denna utbildning. Vi avstyrker regeringens förslag.
När det gäller förslagen i propositionen som rör arbetslöshetsförsäkringen är bilden mer kluven. Det är positivt att regeringen sakta börjar inse att nuvarande system inte stimulerar rörligheten på arbetsmarknaden. Vi konstaterade redan när regeringen föreslog riksdagen att införa sanktioner i form av krav på vidgat geografiskt och yrkesmässigt sökande efter hundra dagar att detta inte skulle behövas om försäkringen innehöll en tydlig tidsgräns. Den nuvarande sökområdesbegränsningen riskerar att leda till längre arbetslöshetstider.
Vi tvingas emellertid konstatera att regeringen visserligen till viss del vill strama upp regelverket men avstår från den väsentliga kärnan: som handlar om frågan om arbetslöshetsförsäkringen skall vara en omställningsförsäkring och ge tillfälligt ekonomiskt skydd i perioder av arbetslöshet eller fungera som en möjlighet att med olika metoder erhålla ersättning från försäkringen under långa perioder.
Vi förordar införande av en tydlig bortre parentes i arbetslöshetsförsäkringen. Men eftersom riksdagen, till följd av Miljöpartiets och Vänsterpartiets stöd för propositionen, för närvarande kommer att vidmakthålla nuvarande system tillstyrker vi regeringens förslag gällande villkor för ny arbetslöshetsersättning efter arbete och reglerna för återgång till aktivitetsgarantin. Vi är dock fortsatt starkt kritiska mot aktivitetsgarantin och hur den fungerar. Vår tidigare framförda kritik håller när den testas mot hur garantin fungerar i verkligheten.
Vi anser fortfarande att aktivitetsgarantin blivit ytterligare en i raden av arbetsmarknadsåtgärder vars syfte snarare är att ge konstlad sysselsättning för stunden än att ge deltagarna den kompetenshöjning som krävs för att kunna få ett nytt arbete. Det är dock bra att regeringen föreslår att när den arbetssökande börjar i aktivitetsgarantin upphör rätten att återgå till den påbörjade ersättningsperioden i arbetslöshetsförsäkringen. Vi tillstyrker regeringens förslag.
Vi avstyrker regeringens förslag gällande införande av ett särskilt studerandevillkor för personer som lämnat aktivitetsgarantin i syfte att bedriva heltidsstudier. Vi anser att i princip endast reguljärt arbete skall få tillgodoräknas för att uppfylla arbetsvillkoret i arbetslöshetsförsäkringen. Det är viktigt att arbetsmarknadspolitiska åtgärder används till det de är avsedda för och inte till att återkvalificera för nya ersättningsperioder. Det är viktigt att försäkringen behandlar alla rättvist. Särregler fungerar i motsatt riktning.
Vi föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att skyndsamt se över systemen som rör arbetslöshetsförsäkringen. Detta är viktigt av minst tre olika skäl: För det första att den skall fungera som en omställningsförsäkring som stimulerar rörligheten på arbetsmarknaden samtidigt som den ger ett fullgott tillfälligt ekonomiskt skydd vid arbetslöshet.
För det andra att den skall vara en allmän obligatorisk försäkring. Den skall omfatta alla arbetstagare som uppfyller arbetsvillkoren. Den skall främja den ekonomiska effektiviteten och ha en tydlig ekonomisk finansiering. Där även de som omfattas av försäkringen bidrar på ett tydligare sätt i försäkringens finansiering.
För det tredje skall den fungera rättvist och präglas av legitimitet och rättssäkerhet i tillämpningen. Regeringens försiktiga förslag, men ändå positiva förändringar i regelverken, visar att nuvarande system innehåller uppenbara brister i dessa hänseenden. En försäkring som omfattar alla med en tydlig bortre gräns är det viktigaste redskapet för att kunna skapa en rättvis och legitim försäkring.
Propositionens förslag gällande insatser för att öka olika grupper av invandrares möjligheter till arbete är bra om än otillräckliga. Vi delar bedömningen att ökad information kan få fler asylsökande att se möjligheterna att i vissa fall kunna arbeta under den tid då deras ärende prövas. Alla som kan arbeta skall om förutsättningar finns ges den möjligheten. Vi tillstyrker regeringens förslag.
Förslagen om tidigare och effektivare arbetsförmedlingsinsatser för nyanlända invandrare är bra såtillvida att regeringen anger att introduktionen av dessa bör ges en ännu tydligare inriktning mot arbete och egen försörjning. Det vore emellertid olyckligt om invandrare skall särbehandlas.
Regeringen skriver i sin proposition att specialutbildade arbetsförmedlare skall hjälpa och stödja vissa invandrare med att förmedla kontakter med hjälp av en särskild arbetsmetodik. Detta gör oss bekymrade. Det sista dessa människor behöver är särbehandling. Det är bra om invandrare som saknar kontakter och anknytning till arbetsmarknaden ges ett ökat stöd men det borde alltid utgöra det normala förfaringssättet i kontakterna mellan arbetsförmedling och arbetslös.
I detta hänseende skulle regeringens förslag gällande tidigare och effektivare förmedlingsinsatser och arbetsplatsintroduktion må bra av att kompletteras med en förändrad syn på mångfald och konkurrens inom arbetsförmedlingsverksamheten. Alla arbetslösa behöver mer av individuell hjälp och service. Vi tillstyrker emellertid regeringens förslag som några första små försiktiga steg på den vägen. Det är viktigt att dessa förslag utvärderas.
Sverige har idag den högsta arbetslösheten i modern tid vid ingången till en sämre konjunkturutveckling. Sammanlagt rör det sig om 700 000 personer som saknar ett riktigt arbete eller som vill arbeta mer än de får på arbetsmarknaden.
Tabell 1. Visar hur många personer som antingen saknar ett arbete eller som vill arbeta mer än de ges möjlighet att göra på arbetsmarknaden.
|
Antal individer |
I procent av arbetskraften |
|
|
Öppet arbetslösa |
195 000 |
4,5 |
|
Arbetsmarknadsåtgärder |
119 000 |
2,7 |
|
Sammanlagd arbetslöshet |
314 000 |
7,2 |
|
Arbetssökande heltidsstudenter |
60 000 |
1,3 |
|
Arbetslösa inom kunskapslyftet |
25 000 |
0,5 |
|
Undersysselsatta |
252 000 |
5,8 |
|
Totalt antal personer i arbetsför ålder som inte har ett arbete eller som vill arbeta mer |
651 000 |
14,3 |
|
Övriga latent arbetssökande (risk för viss dubbelräkning) |
68 000 |
1,5 |
|
Totalsumma |
719 000 |
15,8 |
Källa: Statistiska centralbyråns översikt över arbetsmarknadsläget i februari år 2003.
Om vi ser till människorna och inte till statistikkolumnerna så uppgår den verkliga arbetslösheten snarare till ungefär 16 procent än till 4 procent. Då har vi ändå inte räknat med två viktiga grupper av människor som står utanför arbetsmarknaden. De som är sjukskrivna under en längre period och de som är förtidspensionerade.
Den öppna arbetslösheten ökar vecka för vecka under början av år 2003. Samtidigt fortsätter regeringen att bedriva en omvänd arbetsmarknadspolitik. Fakta från såväl SCB som AMS visar att arbetslösheten fortsätter att öka samtidigt som regeringen drar ned på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Under förra året, valåret 2002, var utvecklingen den motsatta. Då minskade fortfarande den öppna arbetslösheten samtidigt som fler och fler personer erhöll åtgärder i AMS-regi.
Tabell 2. Visar den negativa utvecklingen av antalet öppet arbetslösa under början av år 2003.
|
Vecka |
Förändring, antal öppet arbetslösa, respektive vecka år 2002 jämfört med respektive vecka år 2003 |
Procentuell förändring, respektive vecka år 2002 jämfört med respektive vecka år 2003 |
|
1 |
+ 14 493 |
+ 6,9 |
|
2 |
+ 13 563 |
+ 6,6 |
|
3 |
+ 13 140 |
+ 6,6 |
|
4 |
+ 11 481 |
+ 5,8 |
|
5 |
+ 8 759 |
+ 4,4 |
|
6 |
+ 12 776 |
+ 6,7 |
|
7 |
+ 13 783 |
+ 7,4 |
|
8 |
+ 15 113 |
+ 8,2 |
|
9 |
+ 12 715 |
+ 6,9 |
|
10 |
+ 18 141 |
+ 10,1 |
|
11 |
+ 20 085 |
+ 11,5 |
Källa: AMS veckostatistik över den öppna arbetslösheten, 2003.
Trenden är tydlig. Utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden går just nu åt fel håll. Antalet öppet arbetslösa har under de första elva veckorna i år stadigt ökat jämfört med motsvarande veckor förra året.
Den svenska arbetsmarknaden är tudelad. Sprickan mellan olika delar av Sverige snarare ökar än minskar. I tillväxtregionerna runt storstäderna och universitetsorterna skapas kontinuerligt nya arbeten, medan man i Bergslagen och inre Norrland inte lyckas alls med att få fram särskilt många nya jobb.
Tabell 3. Visar den geografiska spridningen gällande öppet arbetslösa samt personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder i februari 2003.
|
Placering |
Län |
Sammanlagd arbetslöshet i procent av arbetskraften |
Öppen arbetslöshet i procent av arbetskraften |
I aktiva åtgärder i procent av arbetskraften |
|
1 |
Stockholms |
4,2 |
3,3 |
0,9 |
|
2 |
Jönköpings |
4,7 |
2,9 |
1,8 |
|
3 |
Kronobergs |
5,1 |
3,5 |
1,6 |
|
4 |
Uppsala |
5,3 |
3,8 |
1,5 |
|
5 |
Hallands |
6,7 |
4,1 |
2,6 |
|
6 |
Västra Götalands |
6,8 |
4,5 |
2,3 |
|
15 |
Blekinge |
9,1 |
5,7 |
3,4 |
|
16 |
Dalarnas |
9,2 |
5,1 |
4,1 |
|
17 |
Värmlands |
9,5 |
4,8 |
4,7 |
|
18 |
Västernorrlands |
10,4 |
5,8 |
4,6 |
|
19 |
Jämtlands |
10,6 |
5,0 |
5,6 |
|
20 |
Gävleborgs |
12,0 |
6,9 |
5,1 |
|
21 |
Norrbottens |
12,9 |
6,4 |
6.5 |
|
Riket |
21 län |
7,2 |
4,5 |
2,7 |
Källa: AMS, översikt över arbetsmarknadsläget i februari år 2003.
Av ovanstående tabell framgår att arbetslösheten i Norrbottens län är mer än tre gånger högre än den är i Stockholms län. I Gävleborgs län är arbetslösheten nära tre gånger så omfattande som i Jönköpings län. Skillnaderna är stora och har varit så under många år. I vissa regioner är man inte i närheten av att kunna uppfylla målet om 4 procents öppen arbetslöshet.
En aktuell rapport från Integrationsverket bekräftar bilden av en delad svensk arbetsmarknad. Av dem som är födda i utlandet är 61 procent sysselsatta jämfört med 76 procent av dem födda i Sverige. För personer som nyligen anlänt till Sverige är läget ännu värre. Av dem som kommit till Sverige under de senaste fyra åren är 52 procent av männen och 39 procent av kvinnorna sysselsatta. Ju kortare tid i Sverige desto svårare, rent generellt, att komma in på arbetsmarknaden.
En ljusning tycks dock ha inträffat. Tidigare har det generellt varit så att invandrare som fått jobb under högkonjunktur snabbare förlorat dessa vid lågkonjunktur. Så tycks dock inte vara fallet just nu. Den försämrade situationen på arbetsmarknaden drabbar för närvarande utrikes och inrikes födda i samma utsträckning.
Den nya rapporten från Integrationsverket bekräftar den förra rapportens bilder av en misslyckad integrationspolitik. Grundbudskapet i förra årets rapport löd: ”Ett segregerat boende och en segregerad arbetsmarknad är vad som väntar merparten av dem som kommer till Sverige.” Det låter likadant i år: ”På arbetsmarknaden, i utbildningen och i boendet missgynnas invandrare och deras barn konsekvent.”
Den tudelning som finns mellan etniska svenskar och nyanlända invandrare är omfattande och ligger fast under överskådlig tid. Även de invandrare som anlände till Sverige för 20 år sedan har fortfarande en lägre sysselsättningsgrad än genomsnittet. Detta är ett ständigt pågående samhällsproblem.
Av de personer som invandrat efter 1995 har bara ungefär fem av tio arbete. Enligt en rapport från OECD år 2001 var det bara Nederländerna som hade en större andel invandrare som stod utanför arbetsmarknaden än Sverige.
Av de flyktingar som har sysselsättning arbetar 79 procent i företag medan enbart 18 procent är anställda inom offentlig verksamhet och 3 procent i övriga organisationer. Detta skall jämföras med att 32 procent av alla svenskfödda arbetar i den offentliga sektorn och 67 procent i näringslivet.
Den offentliga sektorn är således betydligt sämre på att anställa flyktingar. Staten är allra sämst på att anställa flyktingar. Om staten sysselsatte en lika hög andel flyktingar som infödda svenskar skulle omedelbart 10 000 fler människor få jobb.
Sverige är högst medelmåttigt i Europa på att bekämpa arbetslöshet. I tabellen jämförs Sverige med övriga EU. Det är ungefär lika många länder i EU som ligger bättre respektive sämre till än Sverige när det gäller bekämpningen av arbetslösheten. Bäst är Luxemburg, Nederländerna och Österrike. Sämst är Italien, Grekland och Spanien.
Tabell 4. Visar andelen officiellt arbetslösa i de femton EU-länderna.
|
Placering |
Land |
Andelen officiellt arbetslösa i procent |
|
1 |
Luxemburg |
2,6 (november 2002) |
|
2 |
Nederländerna |
2,9 (oktober 2002) |
|
3 |
Österrike |
4,1 (november 2002) |
|
4 |
Irland |
4,4 (november 2002) |
|
5 |
Danmark |
4,7 (oktober 2002) |
|
6 |
Sverige |
5,0 (november 2002) |
|
7 |
Portugal |
5,1 (november 2002) |
|
8 |
Storbritannien |
5,2 (september 2002) |
|
9 |
Belgien |
7,5 (november 2002) |
|
10 |
Tyskland |
8,4 (november 2002) |
|
11 |
Frankrike |
8,8 (november 2002) |
|
12 |
Finland |
8,9 (november 2002) |
|
12 |
Italien |
8,9 (oktober 2002) |
|
14 |
Grekland |
9,9 (september 2002) |
|
15 |
Spanien |
11,8 (november 2002) |
|
Genomsnitt |
EU-länderna |
7,7 (november 2002) |
Källa: Eurostat, januari år 2003.
I EU:s statistik förs även de som är heltidsstuderande men som aktivt söker arbete till gruppen officiellt arbetslösa. Detta förklarar skillnaden mellan statistiken från Eurostat och SCB:s arbetskraftsundersökningar.
En vanlig vardag är det minst 1,5 miljoner svenskar i arbetsför ålder som inte arbetar eller arbetar mindre än de skulle vilja göra. De är antingen arbetslösa, i aktiva åtgärder, latent arbetssökande, sjukskrivna, förtidspensionerade eller undersysselsatta. Det innebär att var fjärde svensk i arbetsför ålder inte arbetar.
Även när det gäller sjukfrånvaron är den svenska arbetsmarknaden delad. Där arbetsmarknaden fungerar som sämst är det också fler människor som är sjukskrivna och förtidspensionerade. Personer som är anställda inom offentlig sektor är kraftigt överrepresenterade bland sjukskrivna.
Under år 2001 stod anställda inom offentlig sektor för 45 procent av all sjukfrånvaro. Den offentliga sektorns andel av personer med anställning är 31 procent. Ju längre tid sjukskrivningarna varar desto mer överrepresenterad är den offentliga sektorn. Av de personer som var sjukskrivna mindre än en månad hade omkring 40 procent anställning i offentlig sektor. Motsvarande tal för den som varit sjukskriven längre än ett år var ungefär 50 procent.
I november 2002 var 302 000 personer sjukskrivna. Motsvarande tal året dessförinnan var 299 000 människor. Det innebär en ökning med 1 procent det senaste året. Av dessa hade 124 600 varit sjukskrivna i mer än ett år. Det innebär att under de senaste tolv månaderna var ökningstakten för de långa sjukskrivningarna ungefär 23 procent.
Det finns dock en liten ljusning, enligt Riksförsäkringsverket, i och med att antalet sjukskrivna kortare tid än ett år minskade under perioden november 2001–november 2002 med 7 800 personer eller 4,2 procent. Ökningstakten av nettosjukpenningdagar har gradvis avtagit under 2002. Under det senaste kvartalet har antalet sjukpenningdagar legat under nivån för motsvarande period år 2001.
Alltfler människor i Sverige blir förtidspensionerade. I december år 2002 uppgick antalet som har förtidspension/sjukbidrag till 488 500 personer. Av dessa var 58 procent kvinnor och 42 procent män. Antalet nya beviljade förtidspensioner/sjukbidrag uppgick till ungefär 70 000 människor under förra året. En ökning med 23 procent jämfört med år 2001.
Den kanske allra mest oroande utvecklingen är att alltfler unga människor går i pension och lämnar arbetslivet. Antalet nya beviljade förtidspensioner/sjukbidrag har ökat stadigt under senare år. Ökningen har varit särskilt kraftig bland personer i åldrarna 30–44 år, vilket ger anledning till betydande oro. Det är människor som under normala omständigheter skulle ha ett stort antal år kvar i arbetslivet. Den kraftigaste ökningen sker bland kvinnor.
Tabell 5. Visar utvecklingen av antalet förtidspensionerade.
|
År |
Antal förtidspensionerade/sjukersättning |
|
1989 |
350 000 |
|
1996 |
419 000 |
|
2001 |
441 000 |
|
2002 |
488 500 (december) |
Källa: Riksförsäkringsverket.
En ny studie från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) visar att sjukfrånvaron i Sverige är högst bland länderna inom EU. Till skillnad från andra länder som också har hög sjukfrånvaro så fortsätter sjukskrivningarna att öka i Sverige. Sjukfrånvaron de fem senaste åren har ökat mest i Sverige.
ESO har jämfört utvecklingen av sjukfrånvaron i åtta europeiska länder. Förutom Sverige ingår Norge, Danmark, Finland, Nederländerna, Frankrike, Tyskland och Storbritannien i undersökningen. Sjukfrånvaron är mer än dubbelt så hög i Sverige som genomsnittet i EU.
Rapporten visar dessutom att det finns ett starkt samband mellan sjukfrånvaro och konjunkturutveckling i Sverige. Detta samband finns inte i Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland och Storbritannien. Studien visar att endast en liten del, 5 procent av ökningen, kan förklaras av befolkningens struktur och sammansättning.
ESO-rapporten visar vidare att Norge och Nederländerna är de länder som haft en liknande utveckling som Sverige vad gäller ökningstakt av sjukskrivningar. Studien visar emellertid att ökningen av sjukfrånvaron från mitten av 1990-talet varit snabbare i Sverige än i Nederländerna och Norge.
Den öppna arbetslösheten minskade stadigt under åren 2000–2001. Samtidigt föreföll sysselsättningen att öka kraftigt. Under slutet av år 2002 och början av år 2003 är läget ett annat. Såväl arbetslösheten som sysselsättningen utvecklas åt fel håll, enligt både SCB och AMS. Men en titt i bakspegeln ger vid handen att utvecklingen inte var så positiv som den beskrevs av regeringen ens under de föregående åren.
När hänsyn tas till den skenande sjukfrånvaron så reduceras den verkliga ökningen av sysselsättningen under åren 1997–2001 från drygt 200 000 personer till ungefär drygt 80 000 människor. Så mycket som kanske 70 procent av den officiellt redovisade sysselsättningsökningen är i själva verket ”luftbubblor” som betalas genom ökade kostnader för sjukskrivningar och förtidspensioner.
Denna utveckling kan beskrivas som att ungefär 70 procent av sysselsättningsökningen i själva verket äts upp av ökad sjukfrånvaro och förtidspension. Andelen människor som faktiskt var på sina arbetsplatser och bidrog till produktionen ökade under åren 1997–2001 med 0,5 procentenheter.
Tabell 6. Visar den växande sysselsättningsbubblan. Andelen reguljärt sysselsatta mellan 20 och 64 år1. Officiella tal och faktisk andel människor i arbete.
Källor: Regeringens utredning S 2000:7, SOU 2002:5 samt SCB och AKU.
Kostnaderna för sjukpenning och förtidspension/sjukersättning fortsatte att öka förra året jämfört med år 2001. Kostnaderna för sjukpenning och rehabiliteringsersättning beräknas, enligt Riksförsäkringsverket, ha uppgått till ungefär 47 miljarder kronor under år 2002 och kostnaderna för förtidspension/sjukbidrag uppgick till 54 miljarder kronor.
I jämförelse med år 2001 ökade därmed kostnaderna förra året för sjukpenning med 11,4 procent och motsvarande ökning för förtidspension uppgick till 11,1 procent. Sammantaget gör emellertid Riksförsäkringsverket bedömningen att kostnaderna för sjukpenningen kommer att plana ut under år 2003. Totalkostnaderna beräknas dock fortsätta att öka genom att den genomsnittliga sjukpenningen blir högre än under föregående år.
Var sjunde skattekrona används i statsbudgeten till att betala sjukskrivningar och förtidspensioner/sjukersättningar. Det medför att drygt en dag i veckan går alla skatter som används över statsbudgeten till att betala notan för den skenande sjukfrånvaron. Och den notan kommer att fortsätta öka även i år.
De sammanlagda kostnaderna för sjukskrivningar och förtidspensioner motsvarar mer än väl kostnaden för att driva samtliga grundskolor, alla gymnasieskolor samt alla fritidshem i Sverige. Därtill kommer alla kostnader för dem som är sjukskrivna under kortare perioder än 15 dagar. Dessa kostnader betalar företagen och deras anställda och i ett senare skede företagens kunder.
Den svenska arbetsmarknaden är orörlig och sluten. Fakta från SCB visar att personer som är arbetslösa söker få arbeten. Under det sista kvartalet förra året uppgav sex av tio arbetslösa att de inte sökt något arbete den senaste veckan. I genomsnitt söktes färre än två arbeten per vecka. Män har något högre sökintensitet än kvinnor. Skillnaderna har dock successivt minskat.
En studie från IFAU visar att deltagarna i aktivitetsgarantin söker ännu färre arbeten. Rapporten anger att deltagarna i genomsnitt sökt två arbeten den senaste månaden. De deltagare som varit i aktivitetsgarantin under kortare tid eller bor i storstadsregionerna sökte något fler arbeten. I genomsnitt tre till fyra jobb den senaste månaden.
Hälften av de som söker arbete uppger att de endast använder en kanal i sitt jobbsökande och då handlar det ofta om arbetsförmedlingen. Ännu allvarligare är att andelen som söker arbete utanför så kallat normalt pendlingsavstånd minskar enligt AMS sökanderegister. Andelen har sjunkit från 17 procent i december 1999 till 13 procent i december 2002.
Det är dessutom så att regeringens förändring av reglerna för arbetslöshetsersättningen som tillåter en geografisk och yrkesmässig begränsning i sökandet efter ett nytt arbete under de första hundra dagarna inte medfört någon geografisk vidgning av sökandet efter hundra dagar.
Däremot kan en viss yrkesmässig vidgning i sökandet efter ett nytt arbete skönjas, enligt IFAU:s studie. Men det är så många som fyra av tio arbetslösa som inte ens hade uppmanats att söka arbeten inom andra yrkesområden, trots krav på vidgat sökande efter hundra dagar.
Det kan konstateras att sökintensiteten bland arbetslösa personer är låg. Den samlade kunskapen om rörligheten på arbetsmarknaden är dock ytterst begränsad. Det finns emellertid en studie från Nutek som visar att rörligheten på den svenska arbetsmarknaden sjönk under perioden 1987–1996.
Mellan olika branscher minskade rörligheten med ungefär 50 procent. Den geografiska rörligheten har minskat lika mycket. Andelen arbetslösa som har utbildat sig har också halverats. Andelen sysselsatta som bytte arbetsplats minskade med omkring 20 procent. Rapporten visade också att ju högre utbildning en person har desto större benägenhet att söka sig till arbete i tillväxtbranscher och andra regioner.
De undersökningar som finns att tillgå visar att det inte råder någon allmän arbetskraftsbrist men att det inom vissa yrkesområden finns betydande svårigheter för arbetsgivare att kunna rekrytera personal. Långsiktiga beräkningar visar dessutom att problemen kommer att accelerera framöver.
Yrkesområden där bristerna beräknas bli omfattande är inom vården, skolan och industrisektorn. Några yrken som AMS anger är kvalificerade svetsare och bilmekaniker samt andra yrken med olika typer av teknisk kompetens. Lärare och sjuksköterska är andra exempel på yrken där arbetsgivare kommer att få problem att kunna rekrytera tillräckligt med personal.
Studier från Nutek, Svenskt Näringsliv och AMS visar att många arbetsgivare redan uppger att rekryteringsarbetet försvåras av att de arbetssökande inte uppfyller uppställda kompetenskrav. Antalet arbetsgivare som uppger detta som ett problem varierar mellan 35 och 75 procent i de olika undersökningarna.
Den svenska arbetsmarknaden fungerar som en sorteringsmaskin. Den utslagning som pågår på arbetsmarknaden börjar redan i grundskolan och fortsätter genom hela det samlade utbildningsväsendet. I stället för att stimulera social rörlighet har den förda socialdemokratiska politiken haft motsatt effekt.
Det går inte att komma ifrån att arbete tillsammans med goda kunskaper i svenska språket på flera sätt utgör grunden för att komma in i det svenska samhället. I en rapport visar Socialstyrelsen att kunskaper i svenska språket är avgörande för hur väl invandrare lyckas i Sverige.
Det viktigaste är dock att alla som vill och kan arbeta ges den möjligheten. Den svenska arbetsmarknaden ger emellertid inte alla den chansen. Den är idag alldeles för orörlig och stel. Det finns samband som tyder på att där arbetsmarknaden fungerar som sämst och tillväxten är som lägst där är också fler sjukskrivna och förtidspensionerade. Denna utveckling måste brytas.
Regering och riksdag måste skapa förutsättningar som ger alla möjlighet till arbete. En arbetsmarknad som är öppen, tillgänglig och rörlig. Den geografiska rörligheten måste öka, men framförallt den sociala. Den omfattande arbetskraftsreserv som finns tillgänglig i Sverige måste tas tillvara. Främst för de enskilda människornas skull men även för samhällets förmåga att skapa ökat välstånd.
Dagens lagstiftning uppmuntrar inte utan bromsar snarare en ökad social rörlighet. Om man byter arbetsgivare så hamnar man omedelbart längst ut på kanten och löper ökad risk att slås ut i arbetslöshet. Det leder också till att många som är sjukskrivna återgår till sina gamla jobb. Arbeten som kanske i allra högsta grad bidragit till sjukskrivningen.
Alla som lever och bor i Sverige skall ha bästa möjliga förutsättningar att kunna försörja sig själva och sina familjer. Det bidragsberoende som arbetslösa människor hamnar i leder till ett växande utanförskap. Det gör det så mycket svårare för människor att kunna ta ansvar och känna delaktighet.
Det är nuvarande system som hindrar dem att axla detta ansvar. Därför behövs en öppen och rörlig arbetsmarknad. Det är den enskilt viktigaste uppgiften för att kunna minska arbetslösheten och öka sysselsättningen. I vårt Sverige skall alla få plats och vara delaktiga.
Den svenska arbetsmarknaden behöver ett tydligt reformprogram som tar sikte på att öppna upp arbetsmarknaden i syfte att göra den rörlig och tillgänglig för alla som vill arbeta. Detta kräver en helt annan politik än den nuvarande. Vi skisserar nedan kortfattat i tio punkter grunderna för ett sådant reformprogram.
Det skall alltid löna sig att arbeta. Detta är fortfarande den allra mest avgörande och centrala frågan. Företagandet måste öka. Det får aldrig vara så att bidrag lönar sig bättre än arbete. Skatterna skall sänkas främst för dem med låga och medelstora inkomster. Ingen skall behöva hamna i ett hopplöst bidragsberoende där ständiga arbetsmarknadsåtgärder varvas med ersättning från arbetslöshetskassan.
Stimulera ökad rörlighet på arbetsmarknaden såväl geografiskt som framförallt socialt. Detta handlar först och främst om att se över alla system och all lagstiftning som motverkar social, yrkesmässig och geografisk rörlighet. Konkret rör detta bland annat den arbetsrättsliga lagstiftningen, utformningen av arbetslöshetsförsäkringen och möjligheterna att ta tjänstledigt.
Det skall alltid löna sig att utbilda sig. Denna punkt handlar främst om att skapa ett samhällsklimat som ständigt uppmuntrar och gör det ekonomiskt lönsamt att utbilda sig. Den kanske allra viktigaste faktorn för ett framtida välfärdssamhälle är att dess invånare är välutbildade.
Stimulera och uppmuntra människor att ständigt utbilda och förkovra sig. I denna del handlar det dels om att skapa incitament för att kunna motivera människor att vidareutbilda sig, dels om att skapa ekonomiska förutsättningar för att mitt i livet kunna ha tid och råd att byta yrkesliv mot utbildning eller varva arbete med utbildning. Vårt förslag om införande av individuella kompetenskonton är ett tydligt redskap.
Se till att tillgängligheten och den yrkesmässiga rörligheten på arbetsmarknaden är så stor som möjligt. Detta handlar i grunden om att alla oavsett bakgrund måste få en så tidig kontakt med arbetsmarknaden som det bara är möjligt. Det handlar givetvis också om att satsa på exempelvis kvalificerad yrkesutbildning och öppna upp möjligheterna för tjänstledighet. Det handlar när det gäller personer med utländsk bakgrund om att skärpa kraven gällande det svenska samhället och språket. I syfte att göra detta skall möjligheterna att varva språkträning och praktik öka och undervisningen i svenska för invandrare förbättras, utsättas för konkurrens och kontinuerligt utvärderas. Alla skall ha rätt att välja utbildningsanordnare.
Skapa förutsättningar för ett så omfattande arbetskraftsutbud som möjligt. Här handlar det framförallt om att se till att så många människor som möjligt i arbetsför ålder stannar kvar på arbetsmarknaden. Den skenande sjukfrånvaron måste stoppas. Antalet människor som förtidspensioneras måste begränsas till ett minimum. En ny norm måste skapas som innebär att deltidssjukskrivning är huvudregel, inte heltidssjukskrivning. I denna del kan också effektiva, individuella och moderna arbetsmarknadsåtgärder bidra till ett ökat arbetskraftsutbud.
Inför en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. En försäkring som omfattar alla och som innehåller en tydlig bortre tidsgräns. Den skall uppmuntra rörlighet och effektivt sökande av arbete, inte som idag bromsa och förlänga de genomsnittliga arbetslöshetstiderna. Ju snabbare man som arbetslös får ett arbete, desto större är förutsättningarna för att lyckas hålla nere den totala arbetslösheten.
Skapa en ny och modern arbetsmarknadspolitik. Fokus är att skapa en effektiv och aktiv arbetsmarknadspolitik. Konkret innebär detta att åtgärderna måste ta mer hänsyn till de arbetslösa människornas olika bakgrund, förutsättningar och behov. Varje väg till ny kunskap och ett nytt arbete är individuell. Därför krävs en arbetsmarknadspolitik som sätter den arbetslöse främst, inte de administrativa kraven och rutinerna.
Skapa förutsättningar för en mer individuell arbetsförmedling. Öppna upp för konkurrens mellan olika förmedlingsverksamheter. Detta i syfte att stimulera fram en bättre service och hjälp för de arbetslösa och företagen som söker efter ny arbetskraft. Alla skall ha rätt till kostnadsfri arbetsförmedling. Alla skall ha rätt att välja arbetsförmedling. Alla arbetslösa skall samtidigt ha en skyldighet att anmäla sig som arbetslösa och stå till arbetsmarknadens förfogande. Allt i syfte att ge de arbetslösa maximala möjligheter att snabbt hitta ett arbete.
Skapa en ny och modern organisation som kan genomföra den förändrade arbetsmarknadspolitiken. Vi vill inrätta en ny myndighet som ersätter AMS, som misslyckats med att genomföra sitt huvudsakliga uppdrag. Denna nya myndighet skall bland annat ansvara för att förmedlingstjänster erbjuds över hela landet och bedriva den yttersta myndighetsutövning som krävs för att garantera rättssäkerhet och att regeringens och riksdagens uppdrag till myndigheten genomförs effektivt.
|
Stockholm den 24 mars 2003 |
|
|
Anders G Högmark (m) |
|
|
Patrik Norinder (m) |
Henrik Westman (m) |
|
Tobias Billström (m) |
Anna Lindgren (m) |
|
Carl-Axel Johansson (m) |
| [1] | 1 I procent av befolkningen i samma åldersgrupp. |