Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regionala skyddsombuds tillträdesrätt till arbetsplatser med skyddskommitté.
Det finns en myt att dagens moderna arbetsliv innebär att arbetsmiljöproblemen nästan är borta. Vi brukar höra att ”Sverige har en stark arbetsmiljölag”. Detta kanske stämmer i teorin, men i verkligheten fungerar lagen inte tillräckligt bra som drivkraft till ett systematiskt och aktivt förebyggande arbetsmiljöarbete.
Under 1990-talet minskade antalet skyddsombud med 30 000, vilket har haft till följd att det har blivit allt svårare att kontrollera att arbetsmiljölagen följs. Ett minskat antal förtroendevalda skyddsombud kan innebära allvarliga konsekvenser för det framtida arbetsmiljöarbetet. Lågkonjunkturen och den höga arbetslösheten under 1990-talet ledde till att förutsättningarna för att driva arbetsmiljöfrågor försämrades. Klimatet för arbetsmiljöarbetet har helt enkelt blivit tuffare. Det har också blivit svårare att rekrytera folk till fackliga uppdrag och då även till uppdraget som skyddsombud. Enligt Metalls register saknas det skyddsombud på 1 600 arbetsplatser med över 5 medlemmar. Smides- och bilarbetarna är de som i högst utsträckning saknar skyddsombud.
Men varför har intresset minskat för att vara skyddsombud? Vågar man inte ta uppdraget eller kan det vara att statusen att vara skyddsombud har minskat? Hur är det med legitimiteten och uppmuntras man av arbetsgivaren att ta skyddsombudsuppdraget för att förbättra arbetsmiljöarbetet? Eller blir man snarare hindrad och ansedd som obekväm när man som löntagare visar intresse för skyddsombudsuppdraget? Nu finns det inga generella svar på dessa frågor. Verkligheten är betydligt mer komplicerad än så. Väldigt ofta har ett bra arbetsmiljöarbete med attityder och goda arbetsmiljötraditioner att göra. Företag vet att en god arbetsmiljö innebär stora vinster, inte minst i bättre hälsa, färre arbetsolycker och förbättrad produktivitet.
Utbildningsbehovet är stort, både bland fackligt förtroendevalda och bland arbetsgivarna. Bara 16 procent av Metalls ensamskyddsombud på arbetsplatser utan klubb kan bekräfta att deras arbetsgivare har gått på grundläggande arbetsmiljöutbildning. Bland skyddsombuden är det också en stor del som inte har den grundläggande arbetsmiljöutbildningen. Siffran uppges vara 20 procent för Metalls del, och bland deras ensamskyddsombud saknar var tredje grundutbildningen.
För att företaget, de fackliga organisationerna och samhället skall få fler löntagare att ta ansvar för dessa viktiga uppdrag fordras det ökade resurser till rekrytering och utbildning av skyddsombud. Även stödet till den regionala skyddsombudsorganisationen måste öka. Vid kontakter med regionala skyddsombud i södra Sverige har det framkommit att det inte har varit möjligt att komma in på alla företag. Vid enkätundersökningar har Metall funnit att ensamskyddsombuden sällan får besök av ett regionalt skyddsombud. Enligt denna undersökning får var fjärde ensamskyddsombud inget årligt besök. En annan oroväckande signal är att de regionala skyddsombuden uppger att de har vetskap om bara ungefär hälften av de olyckor och tillbud som sker.
Att det på papperet finns en skyddskommitté på ett litet företag betyder inte att arbetsmiljöarbetet fungerar. Därför bör det i arbetsmiljölagen skrivas in att de regionala skyddsombuden skall ha tillträde till arbetsplatser även där det finns en skyddskommitté. Om tillträde nekas bör sanktioner kunna riktas mot det enskilda företaget. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 20 oktober 2002 |
|
|
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
Kjell-Erik Karlsson (v) |