Riksdagen beslutar att 22 § lagen (1982:80) om anställningsskydd ges följande lydelse: Vid uppsägning på grund av arbetsbrist skall arbetsgivaren iaktta följande turordningsregler.
Har arbetsgivaren flera driftsenheter, fastställs en turordning för varje enhet för sig. Enbart den omständigheten att en arbetstagare har sin arbetsplats i sin bostad medför inte att den arbetsplatsen utgör en egen driftsenhet. Om arbetsgivaren är eller brukar vara bunden av kollektivavtal, fastställs en särskild turordning för varje avtalsområde. Finns det i ett sådant fall flera driftsenheter på samma ort, skall inom en arbetstagarorganisations avtalsområde fastställas en gemensam turordning för samtliga enheter på orten, om organisationen begär det senast vid förhandlingar enligt 29 §.
Arbetstagarens plats i turordningen bestäms med utgångspunkt i varje arbetstagares sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren. Arbetstagare med längre anställningstid har företräde framför arbetstagare med kortare anställningstid. Vid lika anställningstid ger högre ålder företräde. Kan en arbetstagare endast efter omplacering beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren, gäller som förutsättning för företräde enligt turordningen att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet.
Anställningsskyddet är en av arbetstagarnas viktigaste rättigheter. LAS, lagen om anställningsskydd, syftar till att skapa trygghet och rättssäkerhet för de anställda. Inte minst är det viktigt att skydda löntagarna mot arbetsgivarens godtycke i en uppsägningssituation.
Vid uppsägning på grund av arbetsbrist skall arbetsgivaren enligt regelverket i den ursprungliga lagen om anställningsskydd upprätta en lagturordningslista. Anställda placeras på turordningslistan efter anställningstid, principen sist in först ut ska gälla. Eventuella avsteg från turordningslistan kan ske endast efter förhandlingar mellan de kollektivavtalsslutande parterna. Finns saklig grund, det kan till exempel handla om att behålla för verksamheten nödvändig kompetens, kan parterna komma överens om att göra undantag från turordningen enligt lag.
Dessutom kan den enskilde anställde överklaga ett beslut om uppsägning om hon eller han inte anser sig blivit korrekt behandlad. Arbetsgivaren agerar med andra ord under skadeståndsansvar. Regelverket ger därmed individen en rättstrygghet som vi normalt betraktar som självklar i Sverige. Den 1 januari 2001 ändrades LAS. Det blev då möjligt för arbetsgivare med färre än 10 anställda att ensidigt undanta två anställda från lagturordningslistan. Arbetsgivaren behöver inte visa på saklig grund för dessa undantag. Undantagen kan inte heller prövas rättsligt. Därmed har rättstryggheten för den enskilde satts ur spel.
Att ta ifrån någon människa hennes eller hans arbete innebär ett stort ingrepp. Arbetsgivarnas rätt att numera göra detta utan skadeståndsansvar, utan att behöva anföra sakliga skäl eller i övrigt motivera beslutet och utan att beslutet kan överklagas, är inte bara orimligt, det är rättsvidrigt. Som en följd av denna ”frizon” i arbetslivet har bland annat gravida kvinnor drabbats men säkerligen också andra; både kvinnor och män som utan denna ”frizon” skulle ha fått behålla sina jobb eller åtminstone haft rätten att överklaga och få den sakliga grunden för en uppsägning rättsligt prövad.
Innan försämringen av LAS trädde i kraft befarade kritiker att bland annat gravida och föräldralediga skulle drabbas och att den ökade rättsosäkerheten skulle leda till tystare arbetsplatser i framtiden. Mycket talar för att kritikerna hade rätt. HTF:s Stockholmsavdelning har gått igenom sina av medlemmar anmälda ärenden under 2001 – det första året med de nya undantagen – och hittat ett fyrtiotal anmälda uppsägningsärenden, varav knappt hälften har lett till regelrätta förhandlingar. Anställda känner sig kränkta och utpekade och vill därför inte vara kvar på arbetsplatsen.
Mörkertalet kan vara stort bl a på grund av att regeln ej kan prövas rättsligt. Det blir ett moment 22. Få fall kommer fram på grund av detta, och detta anses bevisa att problemen är få. I betänkande 2000/01:AU4 säger den borgerliga majoriteten: ”Utskottet instämmer med motionärerna att någon rättslig prövning inte skall komma i fråga vare sig av arbetsgivarens urval enligt undantagsregeln eller av en uppsägning som skett till följd av att arbetsgivaren använt sig av rätten att behålla vissa arbetstagare.” Facken kan med andra ord förhandla men ej kräva rättslig prövning. Denna rättsotrygghet drabbar alla även om vissa grupper är utsatta för större risker, t ex gravida, fackligt aktiva, arbetshandikappade, personer med utländsk bakgrund. I synnerhet drabbas nu alltfler långtidssjukskrivna.
Konsekvensen av undantagen i turordningsreglerna är att ingen anställd på ett litet företag har någon anställningstrygghet. Vid arbetsbrist kan arbetsgivaren, utan motivering, i praktiken säga upp vem som helst på arbetsplatsen. Det är huvudskälet till vårt ställningstagande att turordningsreglerna ska återställas. Vi föreslår därför att riksdagen beslutar ta bort de nuvarande undantagen från turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd.
Antalet småföretag blir alltfler. På 10 år har antalet stigit med ca 20 %. Det är viktigt att dessa företag kan växa och anställa fler. Sämre anställningstrygghet lockar inte fler att söka sig till småföretag. Otrygga anställningar utgör konkurrensnackdel inte minst med tanke på framtida risk för arbetskraftsbrist. Bra anställningsförhållanden skapar trygghet, vilket i sin tur bereder väg för kreativitet och nyskapande hos löntagarna. Stark arbetsrätt är också bra för ett öppet diskussionsklimat, tystnaden i arbetslivet måste motverkas. Vägen för att underlätta för småföretag måste ta andra banor än via försämrade villkor för de anställda.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Mats Einarsson (v) |
|
Marie Engström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Berit Jóhannesson (v) |
Sten Lundström (v) |
|
Camilla Sköld Jansson (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Anders Wiklund (v) |
Alice Åström (v) |