Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att mot bakgrund av diskussionen om att heltid bör vara en rättighet och deltid en möjlighet överväga möjligheten till nationella åtgärder för att särskilt uppmärksamma situationen för personer med anhöriganställning.
Under de senaste åren har äldre- och handikappomsorgen genomgått stora omvälvningar. Andelen äldre i befolkningen har ökat och därmed också vårdbehovet bland äldre. Samtidigt blev 90-talets ekonomiska kris med neddragningar som följd mycket kännbar inom omsorgen med färre personal på en växande grupp vårdtagare.
Sedan slutet av1990-talet har också en ny grupp växt sig stor inom äldre- och handikappomsorgen, nämligen sk anhörigvårdare. Efter Ädelreformen utgör idag stödet till anhöriga en viktig del av kommunernas äldrepolitik. I december 1998 beslutade riksdagen att införa ett stimulansbidrag till kommunerna under 1999–2001 på 100 miljoner kronor per år (Anhörig 300). I vissa fall får den som vårdas av anhörig ett bidrag från kommunen. År 2001 var antalet personer 65 år och äldre som beviljades anhörigbidrag cirka 5 000.
En annan form är att kommunen anställer anhöriga som hjälper en äldre eller funktionshindrad person. År 2001 uppgick antalet anhöriganställningar i Sverige till 2 100. De anhörigvårdare som är anställda av kommunen utgör en särskild personalkategori eftersom deras arbete utförs i hemmet. Trots att de anhöriganställda ska omfattas av samma skydd, rättigheter och skyldigheter som övriga offentliganställda riskerar de dock att ibland hamna i kläm.
Anhörigvårdare utför i praktiken arbetsuppgifter som många gånger är att jämställa med en personlig assistents arbete. Skillnaden är att personliga assistenter inte nödvändigtvis är anhöriga. Dessutom finansieras personliga assistenter med statliga medel. När kommunerna bedömer vårdbehovet för en vårdtagare med anhörighjälp ligger det nära till hands att tillämpa samma principer som i övriga fall. Om man strikt ser till behovet av antalet vårdtimmar på exempelvis dagtid förbises dock det faktum att vårdtagare med anhörighjälp i praktiken ges vård och omsorg under hela dygnet.
För en anhörigvårdare som på papperet jobbar 80 procent, men i praktiken är och behöver vara tillgänglig för sin anhörig dygnet runt, är det i regel svårt att dryga ut inkomsten med ett extrajobb. Om rätt till deltid ska vara en möjlighet och heltid en rättighet, även för anhörigvårdare, bör därför procedurerna för värdering av arbetsinsats och antal vårdtimmar ses över för hela personalkategorin. Självfallet vilar här ansvaret på huvudsakligen kommunerna. En viktig åtgärd bör dock vara att inom ramen för de nationella insatser som ska ske för att dels minska antalet ofrivilliga deltidsanställningar, dels höja kvinnolönerna, även uppmärksamma situationen för de anhöriganställda.
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
Anita Jönsson (s) |
Kerstin Engle (s) |