Allt fler människor upplever sig vara fångade i en stresspiral som snurrar allt fortare. Allt fler upplever sig inte få ihop livspusslet. Detta är ett hot, inte bara mot den enskilda individen utan även mot samhället i stort. Stressen slår hårdast mot kvinnor. Den liberala lösningen för att få livspusslet att gå ihop är att låta människor få mesta möjliga makt över sina liv. Konkret handlar det om att kvinnor måste ges ökad makt över sin arbetssituation och sitt vardagsliv.
Fler alternativ inom den offentliga sektorn gör det möjligt för kvinnor att byta arbetsgivare utan att byta yrke. Det gör det också möjligt att starta eget i kvinnodominerade branscher.
Statusen inom de kvinnodominerade arbetena måste höjas genom höjda löner och förbättrade arbetsvillkor. För varje tiokrona som män tjänar, tjänar kvinnor åtta. Det är dags att de osakliga löneskillnaderna angrips på allvar.
Med aktiv opinionsbildning, krav på att större företag i årsredovisningen presenterar den egna jämställdhetssituationen samt införande av jämställdhetsmärkning av produkter och tjänster kan näringslivet bli mer jämställt.
Med höjt tak och jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen kommer fler pappor att ta ett större ansvar för hem och barn.
Med lägre skatt på hushållsnära tjänster kan fler få tid över till annat än tvättberg och fönsterputsning.
Även gifta människor är individer. Sambeskattningen av förmögenhet bör avskaffas.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
Inledning 5
Liberal feminism 6
Att få livspusslet att gå ihop 6
Skenande sjukskrivningar bromsar Sveriges tillväxtmöjligheter 7
Kvinnor värst drabbade 7
Tio vägar ut ur stressen 8
1. Mer tid för barnen 8
2. Bonus för jämställda! 8
3. Mer pengar kvar! 8
4. Byt dagis eller skola! 8
5. Köp fri tid! 8
6. Jobba när du vill! 8
7. Konkurrens ger valfrihet! 9
8. Byt jobb! 9
9. Bli din egen! 9
10. Låt gamla mamma eller pappa flytta närmare 9
Arbetslivet 9
Ett arbetsliv anpassat efter människan 9
Makt över den egna arbetstiden 10
Individuella kompetenskonton 10
Lönefrågan – en huvudfråga för jämställdheten 11
Den stelbenta offentliga sektorn 12
Gör upp med Florence Nightingale 13
Bekämpa de orättvisa löneskillnaderna – en liberal trestegsstrategi 13
1. Bryt könssegregeringen: höj de kvinnodominerade yrkenas status 14
2. Avskaffa den direkta lönediskrimineringen 14
3. Låt fler kvinnor bli chefer 14
Kvinnliga småföretagare – nyckeln till ökad tillväxt 15
Jämställdheten i näringslivet 15
Kamp mot diskriminering 17
Vardagslivet 17
Delat ansvar för hem och familj 17
Stimulera fler pappor att ta ut föräldraledighet 18
Liberala krav för delat ansvar 19
Hushållstjänster till överkomligt pris 20
Ett mer jämställt skattesystem 20
Sänkt skatt för barnfamiljer 20
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa ett barnkonto för barn i förskoleåldern.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen för att på så sätt stimulera fler föräldrar att dela på föräldraledigheten.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja taken i föräldraförsäkringen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en riktad skattesänkning till barnfamiljer.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sänka skatten på hushållsnära tjänster.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en mer flexibel arbetstidslagstiftning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett system med individuella kompetenskonton.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att konkurrensutsätta den offentliga sektorn.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lönediskrimineringen måste brytas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att diskrimineringstvister bör handläggas av allmänna domstolar i stället för den partssammansatta Arbetsdomstolen (AD).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om aktiv opinionsbildning i näringslivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa jämställdhetsparametrar i årsredovisningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett jämställdhetsmärkningssystem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en sammanhållen lagstiftning mot diskriminering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka anställningsskyddet för gravida och föräldralediga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bättre föräldraförsäkringsvillkor för företagare.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjliggöra att överlåta dagar åt en annan person både vad gäller föräldraförsäkring och tillfällig föräldrapenning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om etableringsfrihet inom barnomsorgen.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att slopa sambeskattningen i förmögenhetsbeskattning.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att resa till och från dagis får räknas in i resan till och från arbetet och därmed berättiga till avdrag.2
1 Yrkandena 1–3, 16 och 17 hänvisade till SfU.
2 Yrkandena 4, 5, 19 och 20 hänvisade till SkU.
3 Yrkande 8 hänvisat till NU.
4 Yrkande 18 hänvisat till UbU.
Det svenska samhället bygger på idén att människor ska ha samma livschanser och möjligheter att förverkliga sina drömmar oavsett kön, social eller etnisk bakgrund. Verkligheten på jämställdhetsområdet visar oss dock en annan bild. Dagens Sverige bjuder på osakliga löneskillnader, få kvinnliga chefer, begränsad makt över det egna arbetslivet och skenande sjukskrivningstal – delvis – som ett resultat av att allt fler inte upplever sig hinna med livstempot. Från politiskt håll är det dags att våga se verkligheten och ta itu med de stora utmaningar vi står inför.
Många, framför allt kvinnor, upplever att deras frihet är starkt kringskuren. Inom både arbets- och familjeliv utgör lagar, regler och såväl formella som informella normer begränsningar. Ytterst handlar jämställdhet om makt och inflytande. Vägen till ökad jämställdhet handlar därför om att kvinnor och män måste ha makt och inflytande på lika villkor.
Liberalismen har en lång och stolt tradition på jämställdhetsområdet. Vi liberaler har under flera decennier slagits för kvinnors och mäns lika rättigheter. Liberaler drev igenom allmän folkskola och lika och allmän rösträtt. Folkpartiet var drivande i arbetet att införa jämställdhetslagen. Och under Bengt Westerbergs tid som jämställdhetsminister lyftes jämställdhetsfrågorna högt på den politiska dagordningen, med skärpt jämställdhetslag, pappamånad och barnomsorgsgaranti som några viktiga resultat.
Jämställdhetsfrågorna har stark politisk sprängkraft och visar på tydliga ideologiska skillnader. Inom högern förnekas ofta att det finns samhällsstrukturer som gör att man inte har lika lön för lika arbete. Inom högern blundar man också för det faktum att färre kvinnor än män har reell makt och möjlighet att påverka sin vardag. Men det är inte den enskilda kvinnans fel att det existerar en tämligen utbredd uppfattning att det bara är kvinnor som blir föräldrar och att hon därför förutsätts vara hemma med huvudansvar för hem och familj, med följd att lönen m.m. halkar efter. Och om det vore så att män och kvinnor redan hade lika förutsättningar: Varför finns det då, exempelvis, objektivt påvisbara skillnader i lön mellan män och kvinnor för exakt samma jobb? Högerns resonemang är därför inte trovärdigt.
Vänstern försöker ofta ta monopol på kampen för lika villkor mellan kvinnor och män. Men liksom i andra samhällsfrågor ser vänstern inte individerna utan främst kollektiven. Förslagen till lösningar på jämställdhetsproblemen blir därefter: kvoteringar, regleringar och utbyggnad av den offentliga sektorn som redan idag är stelbent och bidrar till att låsa in kvinnor i låga lönenivåer.
För en liberal är det självklart att diskrimineringens offer är individer: det är enskilda kvinnor som får lägre lön än sina manliga kolleger eller känner frustration över att inte ha makt över sitt eget liv. Kvinnor är precis som män unika individer med olika drömmar och önskemål. Vägen till ökad jämställdhet går via ökade möjligheter för varje enskild kvinna att bestämma över sitt eget liv, inte genom att samtliga kvinnor placeras i en enda mall.
Den liberala jämställdhetspolitiken har sin grund i den liberala feminismen.
Att vara liberal är att se styrkan och potentialen i varje individ, kvinna som man. Att vara feminist är att se de orättvisa strukturerna grundade i en könstillhörighet och att göra något åt det. Därför är liberalism feministisk, men långt ifrån all feminism är liberal.
För en liberal är alltid individens betydelse starkare än könets. Det finns större skillnader mellan individerna än det gör mellan kollektiven kvinna respektive man. Vi är individer som visserligen tillhör ett kön, men som ska ha samma rätt till makten och medlen oavsett detta. Vi är individer och därför krävs unika, individuella lösningar, inte ett nytt socialistiskt, kollektivistiskt system, även om det är skapat i all välmening för att rätta till ”problemet kvinnor har”.
Som liberaler ser vi individens frihet som en av våra ideologiska hörnstenar. Men vad händer om den ene individens frihet går ut över den andres frihet? När blir det privata politiskt?
Är orsaken till att vi ännu inte uppnått reell jämställdhet det faktum att män inte vill ta huvudansvaret för hem och barn eller är orsaken att det inte är lika socialt accepterat, eller ekonomiskt möjligt, för alla att ta samma ansvar? Vad är hönan och vad är ägget? För att ändra ett beteende som anses vara norm krävs ibland att vi som politiker och förmodade visionärer skapar förutsättningar för en ny samhällsbild. När det privata påverkar andras privata sfär måste det kunna bli politiskt även om personliga handlingar inte kan regleras genom poliska beslut.
Att det personliga blir politiskt betyder inte att vi ges allmän rätt att politisera privatlivet. När det personliga agerandet avgör samhälleliga strukturer som i sin tur ingriper i andra individers privata sfär är ett politiskt ingripande som berör den privata sfären inte bara befogat utan nödvändigt för att en förändring ska kunna ske. Att bryta upp könsroller och starka normer är i sig ett uttryck för att skapa förutsättningar för personlig frihet att forma sitt personliga liv efter egna önskemål.
Våra liv kan sägas bestå av två delar; jobb och övrig tid, vad vi kallar fri tid. För att vi ska kunna känna oss någorlunda tillfreds med vår tillvaro bör dessa två delar vara i någorlunda balans. Trots att vårt samhälle erbjuder oss så många möjligheter upplever allt fler sig inte ha balans i sitt liv. Det kan tyckas vara en paradox. Känslan av att vi inte hinner med gör att valmöjligheterna kan kännas begränsande och inte upplevas som stimulerande utmaningar.
Den liberala lösningen för att få livspusslet att gå ihop är att låta människor få mesta möjliga inflytande över sitt eget liv. Konkret handlar det om att framför allt kvinnor måste ges ökad makt över sin arbetssituation och sitt övriga liv. För att vi ska kunna åstadkomma det behövs det en liberal jämställdhetsreform som bland annat inbegriper förbättrade arbetsvillkor med möjlighet till privata alternativ inom vård och skola, fler kvinnor som startar egna företag, ett mer jämställt skattesystem samt ökad vardagsmakt.
Att frågor om stress och psykisk ohälsa kommit högt på den politiska dagordningen beror på att statens kostnader för sjukförsäkringen ökat kraftigt. Detta har utlöst en diskussion om de bakomliggande orsakerna. Sanningen är väl att ingen har någon heltäckande förklaring till den formliga explosion av långtidssjukskrivningar som ägt rum.
Vår uppfattning är att det finns en växande psykisk olust och ohälsa i samhället till följd av ett antal samhällsfenomen. Problemet är i själva verket större än vad sjukskrivningssiffrorna visar. En sak är säker: De kraftigt ökade antalet sjukskrivningar hämmar Sveriges möjligheter att återigen bli en verklig tillväxtnation.
Under de senaste tio åren har andelen kvinnor som varit sjukskrivna mer än en månad ökat med 77 procent. Motsvarande siffra för männen är 41 procent. I mars 2002 var 65 procent av de långtidssjukskrivna kvinnor och 35 procent män. Kvinnorna utgör en klar majoritet av de sjukskrivna.
Enligt statistik från bland annat Riksförsäkringsverket visar det sig att problemet med stressrelaterad ohälsa framför allt drabbar kvinnor och personal inom den offentliga sektorn. Ett exempel är långtidssjukskrivningar bland lärare, som knappt förekom för några år sedan men nu är något mycket vanligt.
Men naturligtvis finns problemen också på den privata sidan. Enligt tjänstepensionsföretaget Alectas Hälsobarometer finns den största ökningen av nya långtidssjukskrivningar bland unga och relativt högt avlönade. Allra värst utsatt är gruppen högavlönade kvinnor under 35 år. Diagnoserna reaktion på svår stress, depression, utbrändhet och utmattning står idag för 4 av 10 nya långtidssjukskrivningar bland privattjänstemän.
En ny och unik studie från Arbetslivsinstitutet om utbrändhet påpekar dock att symtomen är vanligare bland arbetslösa, förtidspensionärer och sjukskrivna än bland personer som jobbar. Det tillför en viktig aspekt till analysen. Lösningen kan inte sökas enbart i förändringar på arbetsplatsen. Lösningen handlar om hela livspusslet. Att kunna lägga livspusslet så att det passar en själv. Att kunna förena förvärvsarbete med föräldraskap. Att ha makt över sin egen ekonomi och sitt eget vardagsliv.
Att betala för att få hjälp med storstädningen, eller med strykbergen och de smutsiga fönstren, för att på så sätt kunna minska något på stressen och pressen, är för många svenska hushåll inte ett realistiskt alternativ. För att få en klarhet i varför måste vi se till könsrollerna. Många kvinnorna tvingas i dag stressa än mer för att många män inte tar sitt ansvar.
Ska Sverige fungera måste vardagen fungera. Vi presenterar nedan ett tiopunktsprogram som syftar till att bryta den stresspiral som allt fler upplever sig oförmögna att ta sig ur.
Många skulle vilja ge barnen mer tid. Folkpartiet föreslår större möjligheter att gå ner i arbetstid och ett barnkonto på 40.000 kronor per barn för barn under förskoleåldern som kan göra det ekonomiskt realistiskt att arbeta lite mindre.
Folkpartiet vill införa ett nytt system kallat jämställdhetsbonus. Det innebär att varje månad som tas ut i föräldraledighet, som motsvaras av en månad som den andra föräldern tar ut, ger 90 procent i ersättning istället för 80. Vi vill också höja taket i föräldraförsäkringen från 80 till 90 procent.
Folkpartiet föreslår, förutom det barnkonto som redan nämnts, en riktad skattesänkning, med samma verkan som en höjt barnbidrag. Barnfamiljer har ofta små marginaler men stora marginaleffekter. Våra förslag minskar den ekonomiska stressen.
För inte så många år sedan var det en självklarhet att man fick besked från kommunen i vilket dagis eller i vilken skola ens barn skulle gå. Folkpartiet vill istället ge möjlighet till föräldrarna själva att välja skola och barnomsorg, så att man kan finna det som passar barnen och föräldrarna bäst.
De flesta vill satsa på både barn och jobb. Om det fanns möjlighet att köpa hushållstjänster till överkomligt pris skulle det minska stressen för många. Folkpartiet vill därför sänka skatten på hushållsnära tjänster.
Vi vill att den femte semesterveckan, inarbetad semester och eventuella ytterligare lediga dagar ska kunna läggas i en timbank. Dessa får tas ut som till exempel kortare veckoarbetstid – men ska också kunna omvandlas till pengar. En ny arbetstidslag ska ge större möjligheter för människor att styra över sin arbetstid.
Kvinnor som arbetar inom den offentliga sektorn är förpassade till en arbetsgivare, vilket gör att de har små möjligheter att påverka sin lön och sina arbetstider. Den stora utmaningen på detta område handlar om att bryta upp den stelbenta strukturen inom den offentliga sektorn och släppa in konkurrerande arbetsgivare.
Ibland kan det bästa sättet att byta livssituation vara att byta arbetsgivare. Det kräver ett företagarklimat som gör att det finns jobb att välja mellan. Vi vill också ha ett system med individuella kompetenskonton så man som individ får större möjligheter att bestämma när man vill skaffa sig en kompletterande utbildning.
För somliga är bästa sättet att få leva det liv man själv vill att bli egen företagare. Förutsättningarna att lyckas som företagare är dock för dåliga i Sverige idag. Vi vill göra det enklare och vi vill sänka flera skatter som hämmar företagandet.
Den makt över den skattefinansierade servicen vi talade om i fråga om skola och daghem ska naturligtvis också gälla i äldreomsorgen. De gamla ska kunna välja hemtjänst och äldreboende. Kommungränser ska inte få hindra en äldre människa att flytta närmare sina barn – så är det tyvärr ofta idag.
Två av tre upplever att kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden påverkas negativt av barn, medan nästan lika många anser att männens möjligheter inte påverkas av ifall man har barn eller inte.
Från fackligt håll är intresset för att skapa ett mer föräldravänligt arbetsliv stort hos centralorganisationer som TCO och SACO. Men i alltför många fall är de fackliga organisationernas intresse svalt, för att inte säga kallt, och det konkreta arbetet lyser ofta med sin frånvaro. Detta gäller inte minst mansdominerade organisationer. Från arbetsgivarhåll står föräldraledighet knappast högt på dagordningen.
Valfrihet är ett grundfundament för att få människor – och därmed Sverige – att växa. Om människor ges möjlighet att i större utsträckning välja arbetsgivare och om de själva vill starta ett eget företag kommer de att bli mer nöjda med sin livssituation. Får människor ökad valfrihet i sina liv leder det också till positiva samhällsekonomiska effekter. Får kvinnor möjlighet att välja mellan fler arbetsgivare leder det till högre löner, förbättrade arbetsvillkor och därmed en generell statushöjning för de kvinnodominerade yrkena.
För oss liberaler är en viktig strategi för att stävja den negativa stressen att stärka de enskilda arbetstagarnas ställning på arbetsmarknaden. Vi anser därför att den enskildes makt över arbetstiden måste stärkas. Detta är mycket viktigt för att kunna hantera över- och underbelastning utan att drabbas av negativ stress. Många föräldrar befinner sig i en situation där tidsekvationen inte går ihop. Men i de allra flesta fall är det kvinnorna som tar konsekvensen av detta och går ner i arbetstid för att kunna hämta barnen på dagis eller skjutsa till olika fritidsaktiviteter. Problemställningen är som så ofta dubbel, kvinnan med ansvaret för hemmafronten skulle behöva en mer flexibel arbets-situation men har i stället den mera stelbenta arbetsorganisationen och de fasta arbetstiderna medan män oftare har ett större inflytande över arbetssituationen men mindre behov av det.
Från vänsterhåll har en generell sänkning av arbetstid länge krävts. Man har lagstiftningsvägen velat tvinga alla anställda och förhandlande parter att generellt sänka arbetstiden, från exempelvis 40 timmars- till 30-timmarsvecka. Förslaget synliggör tydligt skillnaden mellan liberal och socia-listisk politisk. Det finns åtskilliga människor som gärna jobbar mindre, men också många som är nöjda med sin nuvarande arbetstid och även de som i själva verket helst av allt vill jobba mer. En sak har de gemensamt: de vill själva få bestämma mer över sin arbetstid – hur lång den ska vara och när den ska förläggas.
Med liberal politik ökar makten över den egna arbetstiden. Det måste framöver vara möjligt att variera över tid hur mycket man arbetar per dag, per vecka, per månad eller per år. Och om ekonomiskt utrymme skapas för att minska arbetstiden måste varje enskild arbetstagare i görligaste mån själv få bestämma hur den ökade lediga tiden ska tas ut. Det kan ske genom en förkortning av arbetsdagen, några nya lediga dagar då och då eller kanske längre semester. Folkpartiet vill ha en ny arbetstidslag som syftar till att underlätta förhandlingar om mer flexibel arbetstid.
Arbetslivet ställer allt högre krav på kunskap och utbildning. Sverige och resten av västvärlden har gått från industrisamhälle till informationssamhälle. Ett lands främsta konkurrensfördel är inte längre råvaror och naturtillgångar, utan det samlade kunskapskapitalet. När sysselsättningen föll i början på 1990-talet var det främst de arbetsintensiva jobben som försvann. I takt med att sysselsättningen ökade igen var det företrädesvis de kunskapsintensiva jobben som blev fler. Även om vi har gått in i en ny arbetslöshetsvåg är det tydligt att de kunskapsrelaterade yrkena är här för att stanna.
Kunskap är också makt – att kunna byta till ett bättre, intressantare och kanske mer välbetalt jobb. Folkpartiet vill införa ett helt nytt system med individuella kompetenskonton. Regeringen har presenterat ett förslag till ett kompetenskontosystem som vi inte tycker är tillfredsställande. Regeringen föreslog en maximal årlig ersättning på endast en fjärdedels prisbasbelopp. Detta tycker vi är otillräckligt. Regeringen motiverade sitt förslag med att personer med höga inkomster har möjlighet att spara i större utsträckning. Enligt vår mening bör låginkomsttagarnas mer begränsade handlingsutrymme inte föranleda beloppsgränser som gör hela reformen meningslös. Folkpartiet förordar en ordning där varje individ ges möjlighet att göra avdrag vid inkomstbeskattningen för insättningar på ett individuellt kompetenskonto. Det nuvarande avdragsgilla pensionssparandet borde därför breddas till ett ”pensions- och utvecklingssparande”, där individer får göra skattebefriade avsättningar, som senare kan användas för att bekosta studier.
Facit av två mandatperioder med socialdemokraterna vid makten är att kvinnor tjänar i genomsnitt 82 procent av vad män gör. Löneskillnaderna har inte minskat. Om vi på allvar ska kunna göra upp med orättvisa löner och könssegregationen på svensk arbetsmarknad måste två centrala förändringar ske. Det behövs, för det första, fler kvinnor på ledande befattningar, för det andra en allmän press uppåt på lönerna inom de kvinnodominerade yrkena inom skola, vård och omsorg.
Traditionellt kvinnliga yrken är låglöneyrken medan traditionella manliga yrken är högstatus- och därmed också höglöneyrken. Den stora kraften i jämställdhetsarbetet måste därför sättas in i bekämpandet av de mönster som skapar arbetsmarknadssegregationen. Löneskillnaderna finns över hela den svenska arbetsmarknaden – både inom privat och offentlig sektor. Kvinnor, som jobbar privat, tjänar i genomsnitt 84 procent av vad männen tjänar; i den offentliga sektorn är motsvarande siffra 82 procent. I kronor räknat innebär det att en offentliganställd kvinna varje månad tjänar 1 000 kronor mindre än en kvinna som är anställd i ett privat företag.
En betydande del av löneskillnaderna kan förklaras sakligt av att kvinnor arbetar färre timmar än vad män gör. Men det faktum att kvinnor i högre grad än män väljer att arbeta mindre än heltid är ofta ett uttryck för att traditionella könsroller till stor del lever kvar. För att komma till rätta med denna problematik måste man gå på djupet med orsakerna till deltidsarbetet.
Den offentliga sektorn har alltför ofta organiserat arbetet utifrån tankemönstret att personalen har huvudansvar för hem och barn och förvärvsarbetet måste anpassas efter detta. Deltidstjänster och litet inflytande över och ansvar för arbetets utförande är därför regel. Detta i sin tur utnyttjas på ett otillbörligt sätt, främst inom vården och äldreomsorgen, för att låta personalen anpassa sig till arbetsgivarens behov av deras arbetstimmar. Detta är en fråga som de socialistiska partierna i riksdagen uppmärksammar och vill åtgärda, men uppenbart ideologiskt förblindade ser de inte att det är deras egna partikamrater i kommuner och landsting som är ansvariga. Kommuner och landsting, såväl som staten, måste bli avsevärt anständigare som arbetsgivare. Det främsta sättet att tvinga fram detta är uppenbart att deras verksamheter utsätts för konkurrens.
I Sverige är ungefär 30 procent av arbetskraften anställd i offentlig sektor. De flesta är kvinnor. Inom vården är 90 procent av all personal kvinnor. Dessa kvinnor ser till att välfärden fungerar, men de får långt ifrån den lön de förtjänar. Alla dessa är anställda av politiker, samma makthavare som pläderar för ökad jämställdhet, men när det handlar om att sätta lön inom den egna verksamheten finns det uppenbart ingenting kvar till praktiskt agerande. Det är den stelbenta strukturen inom den offentliga sektorn som håller lönerna nere.
Problemet med de orättvisa lönerna inom vård, utbildning och omsorg får livslånga konsekvenser för kvinnorna, i form av minskat utrymme för sparande och pensionssparande, sämre möjligheter att äga sin bostad, svårare att få krediter och slutligen påverkar det pensionsnivåerna negativt. Mätt i livslön uppgår löneskillnaderna till mycket stora belopp.
Debattörer på vänsterkanten påpekar ofta att det är högre värderat att vårda maskiner än människor. Men det är just detta socialistiska synsätt som under årens lopp utgjort ett reellt hinder för till exempel barnmorskor, som därmed måste vara anställda i landstinget medan medicintekniker kan hitta platsannonser från tio arbetsgivare, som de kan välja att söka jobb hos. Fler än en arbetsgivare ökar möjligheten för den arbetssökande/anställde att påverka arbetstid, arbetsvillkor och lön. Att bryta monopolen handlar om att ifrågasätta gamla socialdemokratiska påståenden som att det inte får ”löna sig” att vårda andra och ingen ska ”sko sig” på andras sjukdom. Men vad det innebär är att man berövar stora yrkesgrupper, t.ex. sjuksköterskor, möjligheten att välja arbetsgivare, att konkurrera med sin specialistkompetens eller att tillsammans med kolleger starta och driva en egen verksamhet på vettiga ekonomiska villkor. Även inom arbetarrörelsens egna led har denna ordning börjat ifrågasättas.
Utifrån liberalt perspektiv är det helt avgörande för kvinnornas lönesättning och arbetsmarknad att bryta den socialdemokratiska dogmatik och den fackliga retorik som utgör en bromskloss i det praktiska konkreta jämställdhetsarbetet. Genom konkurrens mellan arbetsgivarna kan lönenivåerna inom de kvinnodominerade yrkena höjas. Detta är inget teoretiskt tankeexperiment utan kan illustreras till exempel med sjuksköterskornas situation. När kommuner och landsting började anlita bemanningsföretag började lönenivåerna stiga. Plötsligt öppnade sig en marknad även för kvinnors traditionella yrken. Det har även i vissa delar av vårt land blivit mer fart på sjuksköterskornas löneutveckling, tack vare att landstingens monopol som arbetsgivare har brutits.
En undersökning för något år sedan av fackförbundet Kommunal, vars medlemmar i huvudsak är kvinnor i den offentliga sektorn, visade att människor som jobbar hos privata vårdarbetsgivare ofta har en mer positiv syn på sin arbetssituation än de som arbetar inom offentliga sektorn. Men det finns exempel där man inom den offentliga sektorn arbetat fram mer flexibla lösningar som lett till mindre sjukskrivningar och mer nöjd personal; Södersjukhusets akutmottagning i Stockholm är ett exempel. De har t.ex. lägre sjukskrivningstal än många andra arbetsplatser. Hemligheten bakom deras lyckade resultat är ökad delaktighet och friare arbetstider. Vi hoppas att SÖS-akutens flexibla arbetsmetoder sprider sig till fler arbetsplatser inom den offentliga och kommunala sektorn.
Idag anses det som fult att ägna sig åt privat företagsamhet som kan ge vinst om företagen sysslar med tjänster inom välfärdssektorn. Vi har svårt att förstå varför. Entreprenörer tillåts driva vinstgivande företag och tjäna pengar på att människor konsumerar skadliga produkter, förstör miljön eller dricker alkohol. Man får tjäna pengar på människors grundläggande behov av mat. Samtidigt ska det tydligen vara förbjudet att tjäna pengar på att göra människor friska, ge äldre en värdig ålderdom och lära elever läsa och skriva i skolan. Vari ligger det hemska att en kvinnlig företagare som exempelvis vårdar gamla människor med pengar som hon har mottagit från kommunen genom solidarisk skattefinansiering kan få en slant över för allt det slit hon lägger ner?
Att svensk debatt har blivit så snedvriden på denna punkt är ett resultat av att gamla invanda föreställningar om manligt och kvinnligt lever kvar och frodas också hos dem som brukar kallar sig feminister. Män ska ha rätt att driva företag och tjäna pengar för i de yrken där de ofta är verksamma är privat företagsamhet i vinstsyfte tillåten. Kvinnor, däremot, förutsätts jobba nästan ideellt; många kvinnodominerade yrken har karaktären av ”kall”. Florence Nightingales ande svävar över debatten som ett spöke från förr.
Strategin för att bekämpa orättvisa löneskillnader mellan män och kvinnor måste bygga på tre fundament:
Den politiska viljan att genomföra förändringar är en avgörande faktor. I Stockholms stad, som var borgerligt styrt 1998–2002, tjänar en sjuksköterska inom den kommunala äldreomsorgen 38 000 kronor mer per år före skatt än sina kolleger i socialdemokratiskt styrda Göteborg och Malmö. Ännu viktigare för löneförhållandena är emellertid om det för arbetstagarna finns mer än en arbetsgivare att välja mellan.
Med fler arbetsgivare ökar konkurrensen om arbetstagarna: underbetalda sjuksköterskor och vårdbiträden kan ställa krav på både högre löner och förbättrade arbetsvillkor i övrigt. En ökad integrering av män och kvinnor på arbetsmarknaden är nyckeln till minskade löneskillnader. För att det ska vara möjligt måste de kvinnodominerade yrkenas status – främst inom vård och omsorg – kraftigt höjas. Om statusen höjs kommer också fler män att söka sig till arbeten inom den så kallade välfärdssektorn. Idag är 90 procent av personalen inom vården kvinnor. Statusen i de kvinnodominerade yrkena måste höjas genom höjda löner och genom en politik som ger betydligt bättre arbetsvillkor, t.ex. när det gäller karriärvägar och möjligheter till kompetensutveckling.
Lönediskriminering, som innebär att kvinnor och män får olika lön för lika eller likvärdigt arbete måste övervinnas. För att bryta lönediskrimineringen behövs ändamålsenliga metoder såsom lönestatistik och bättre och tydligare modeller för arbetsvärdering. Genom sådana verktyg kan diskriminerande löneskillnader synliggöras. Den första jämställdhetslagen infördes av en folkpartiregering 1980 och har sedan dess skärpts på flera punkter.
Lagen består av tre delar, nämligen regler om aktiva jämställdhetsåtgärder, regler om diskrimineringsförbud samt regler om tillsyn av lagens efterlevnad genom en jämställdhetsombudsman, en jämställdhetsnämnd och bestämmelser om rättegångar. Att föra kampen för ökad jämställdhet genom att föra talan i domstol kan vara ett värdefullt verktyg i enskilda fall, men har hittills inte resulterat i några imponerande resultat för kvinnors lönesituation.
Vår uppfattning är att jämställdhetslagen bör ses över och rättegångar i diskrimineringstvister bör handläggas av allmänna domstolar istället för av den partssammansatta Arbetsdomstolen (AD). Parterna, fack och arbetsgivare har ett stort ansvar för den rådande lönesituationen, och därmed ett gemensamt intresse att försvara de avtal som resulterat i den nuvarande lönestrukturen.
Ett medvetet och genomtänkt arbete för att rekrytera fler chefer inom såväl privat som offentlig sektor är en nyckelfaktor i kampen för minskade löneskillnader mellan män och kvinnor. Om fler kvinnor fick chansen att starta och driva företag skulle förebilderna bli fler och fler kvinnor skulle kunna rekryteras till högre positioner inom näringslivet. Det kommer naturligtvis att ta några år tills det får ordentligt genomslag, men desto viktigare är det att stimulera så att fler kvinnor kan bli företagare.
Inom en rad traditionellt kvinnliga yrken i den offentliga sektorn, till exempel inom vården, finns det idag många kvinnliga chefer på ”mellannivå”. Men valet av terminologi kan i vissa fall vara förledande och bidra till att det kvinnliga ledarskapet inte tillmäts det värde det förtjänar. ”Hemtjänst-assistent” är exempelvis en chefsbefattning inom hemtjänsten som skulle kunna bytas ut mot ordet hemtjänstchef. Det finns faktiskt kvinnliga ”mellanchefer” att rekrytera till högre befattningar. Initialt handlar det om att kvinnor måste synliggöras och uppmärksammas när högre tjänstebefattningar diskuteras.
Idag startas cirka vart tredje företag av en kvinna. Statistik på området visar att det skett en generell uppgång gällande nyföretagandet för kvinnor. Vi liberaler är dock inte nöjda förrän det uppnåtts en större jämställdhet på företagsområdet. En av anledningarna till att det är färre kvinnor än män som startar företag sammanfaller i hög grad med det kraftiga motståndet hos framför allt socialdemokrater och vänsterpartister att tillåta privata alternativ inom de yrkesområden där kvinnor traditionellt sett har erfarenhet och kompetens. För oss liberaler är det en självklarhet att det måste bli lättare för de kvinnor som vill att starta företag och driva företag. Sverige har inte råd att vara utan den kompetens som kvinnor besitter.
Ett problem är att många banker under lång tid varit ovilliga att bevilja lån och krediter till kvinnor. Ett annat problem är det krångel och regelverk som genomsyrar företagandet. Ett positivt beslut under de senare åren är systemet med s.k. mikrokrediter som nu gör att det är lättare att få små lån. Småföretagarna är en tillväxtmotor och utgör en viktigt del för att föra Sverige tillbaka till toppen av välståndsligan. Fler måste få chansen att starta och driva företag inom bland annat välfärdssektorn. Det skulle också ge fler kvinnor möjlighet att fungera som chefer och ledare, och skapa en sund konkurrens om en arbetskraft som ofta både har god utbildning och stor erfarenhet.
Det är intressant att de kvinnor som driver företag framför allt driver små företag med ett fåtal anställda. Andelen kvinnor som driver och äger större företag – med fler än tio anställda – är knappt noterbar i statistiken. Det blir som på så många andra områden, att kvinnor visserligen tar sig in på traditionellt mansdominerande yrkesområden, men de sitter sällan på de verkliga maktpositionerna.
Året är 2002. Kvinnorna utgör 50,5 procent av Sveriges befolkning. Åtta av de svenska börsbolagens 335 VD:ar är kvinnor. 99 av börsbolagens 1 611 styrelseledamöter är kvinnor. Ju närmare maktens kärna man kommer, desto färre kvinnor blir synliga. Enligt EU:s statistikmyndighet Eurostat är bara 6,2 procent av toppcheferna i Sverige kvinnor, att jämföra med 20,1 procent i Italien och 14,4 procent i Frankrike.
Kvinnor handlar, män sitter i styrelserummen. Trots många och långa utredningar både i det privata näringslivet och från fack och politiskt håll har vi fortfarande en mycket lång väg att gå till att vi får något som ens liknar jämställdhet i näringslivet. Få kvinnor i maktpositioner ger sämre villkor för kvinnor och för de män som inte heller passar in i den norm de tilldelats i kraft av sitt kön, som arbetar i organisationen. Men den bristande jämställdheten i bolagsstyrelserna är också ett hot mot svensk konkurrenskraft. Det är ett oförsvarligt slöseri med intellektuellt kapital att de personer som ska fatta strategiskt viktiga beslut bara rekryteras ur den halva av befolkningen som är män. Eftersom näringslivet och fackförbunden bevisligen inte lyckats lösa dilemmat är det dags att vi använder oss av politiken och skapar nya strukturer för att ta oss in i det moderna samhället och utveckla det svenska näringslivet.
Aktiv opinionsbildning: Det har under ett flertal decennier talats om problemet att så få kvinnor finns representerade i börsbolagsstyrelser. Utredningar har lagts på hög men konkreta åtgärdsförslag och resultat har uteblivit. Folkpartiet kommer därför att ta initiativ till en aktiv opinionsbildning kring vikten av en mångfald inom ledarskapskulturen. Vi vill ha ett utökat samarbete med börsbolag och andra berörda organisationer och representanter för att hitta lösningar på problemet men kommer också att genom olika aktiviteter belysa dagens situation inom näringslivet för att på så sätt få upp allmänhetens medvetenhet över den skeva situationen.
Ett exempel på ett pågående projekt är Studieförbundet SNS, som har startat projektet ”Fler kvinnor på ledande poster i näringslivet”. Projektet har som syfte att öka andelen kvinnor på ledande poster. Det handlar bl.a. om att arbeta för att chefsutvecklingsprogram och rekryteringsprocesser utvecklas så att kvinnors behov särskilt lyfts fram och att kvinnliga kandidater målmedvetet övervägs för styrelseposter med målet att öka kvinnorepresentationen avsevärt.
Jämställdhet som redovisningskrav: För att förstärka de jämställdhetsplaner som enligt lag ska upprättas vill vi utöka med jämställdhetsparametrar i årsredovisningar i medelstora och stora företag. På detta sätt kan aktieägare och analytiker får en tydligare bild över det intellektuella kapitalet ett företag besitter, samtidigt som övningen i sig bör få organisationerna att ännu en gång tvingas tänka igenom personalstrukturen.
Jämställdhetsmärkning: Aktiva konsumenter kan påverka mer kraftfullt och med färre oönskade bieffekter än lagar och regler någonsin kan göra. Det visar inte minst erfarenheterna av miljömärkning. FRIJA-utredningen har i sitt betänkande SOU 2002:30 föreslagit modeller för jämställdhetsmärkning och -certifiering av produkter, tjänster och organisationer. Folkpartiet är positivt till principen om jämställdhetsmärkning.
Många kvinnor – och några män – vittnar om att de blir sämre behandlade på arbetsplatsen efter en föräldraledighet, med omplacering och i vissa fall till och med att föräldralediga och gravida drabbas hårdare vid uppsägningar. Givetvis kan inte småbarnsföräldrar undantas från risken att bli av med sitt arbete, men alltför mycket talar för att det kan behövas skärpta skydd för föräldralediga och gravida. Såväl arbetsgivare som fack har ett stort ansvar att vid neddragningar hantera detta. Vi anser att diskrimineringslagstiftningen inte bara ska omfatta arbetslivet.
Att slå ihop ombudsmannainstitut till en gemensam myndighet vore en riktig åtgärd. Sammanslagningen bör avse Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Handikappombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO). Dagens olika diskrimineringslagar bör samordnas till en gemensam lagstiftning. De metoder som används ska dock även i framtiden kunna vara olika beroende på vilka uttryck diskriminering tar sig.
Vidare anser vi att anställningsskyddet för gravida och föräldralediga måste stärkas. Villkoren vid uppsägningar bör noga granskas, och framkommer det att arbetsgivare och fack missgynnar föräldralediga och gravida vid uppsägningsförhandlingar bör man överväga att skärpa lagstiftningen. En metod är att uppsägningslön ska utgå även till föräldralediga, vilket minskar frestelsen att säga upp föräldralediga för att slippa betala uppsägningslön.
Nyckeln till ett mer föräldravänligt arbetsliv handlar i mångt och mycket om möjligheterna till delat ansvar för familj och barn. På arbetsplatsen måste den enskilde i stället för förväntningar och könsroller bli den norm man bedöms efter. Att förändra villkoren på arbetsmarknaden till ett mer föräldravänligt arbetsliv är ett ansvar för både arbetsgivare och arbetstagare men också för staten.
Mycket av dagens familjepolitik och barnomsorgspolitik förvägrar kvinnor den makt över sin vardag som för så många män är en självklarhet. De socialistiska feministerna pläderar för att politikerna ska ha makten och möjligheterna att bestämma över de resurser som kvinnor och män behöver för att kombinera jobb och barn.
Från högerhåll framförs förslag som är inspirerade av tanken om att kvinnan vill vara hemma, eller reformer som i praktiken skulle leda till att endast den som har lägst lön, vilket oftast är kvinnan, har råd att vara hemma.
Den liberala ambitionen är istället att det är kvinnorna själva som ska bestämma. Folkpartiet förespråkar en skattefinansiering av barnomsorg och äldrevård. Det är en grundläggande förutsättning för att kvinnor ska kunna finnas med på arbetsmarknaden på någorlunda likvärdiga villkor och det är en nödvändig förutsättning för att servicen ska ges efter behov, och inte efter betalningsförmåga. Men en skattefinansiering av omsorgen behöver inte betyda att kommuner och landsting med automatik måste vara de som producerar och politiker de som styr över hur resurserna exakt används.
Den dag mammor och pappor delar mera lika på föräldraledigheten och vardagsansvaret för barnen kommer med all sannolikhet lönestatistiken att se annorlunda ut. Därför var pappamånaden en viktig signal till landets arbetsgivare, både kvinnor och män har rätt att stanna hemma hos sina barn.
Enligt statistik från försäkringskassan utgör männens andel av uttagna föräldrapenningsdagar år 2001 13,8 procent. Motsvarande siffra från 1999 var 11,6 procent. Det är, som siffrorna visar, en stark obalans i uttaget av föräldraförsäkringen.
Att få fler pappor att ta ut sin föräldraledighet är en svår nöt att knäcka; allt kan inte – och bör inte – lösas genom lagar. Alltför många företag visar en negativ inställning till män som vill vara hemma med sina barn. Enligt en undersökning av psykologen Philip Hwang vid Göteborgs universitet gör vart tredje svenskt företag ”passivt motstånd” när män vill ta ut sin föräldraledighet. Och företag som uppmuntrar pappaledighet är ovanliga, endast 6 av 200. Men det finns också företag som går motsatt väg. Telekomföretaget Ericsson är ett av flera sådana exempel. Ericsson betalar en utfyllnad utöver föräldraförsäkringen till pappor och mammor som utnyttjar den. Och det har fått effekt. Utnyttjandet har ökat kraftigt bland pappor.
För oss liberaler är det oerhört viktigt att fler män tar större ansvar för sina barn. Könsrollerna måste brytas underifrån och med praktisk handling. Vi måste ge människor instrument att kunna bestämma själva. Vem som stannar hemma med barnen är också ett ekonomiskt beslut. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor leder till att det oftast blir kvinnan som stannar hemma en större del av tiden. Detta leder i sin tur till att kvinnolönerna dras ner. Detta mönster måste brytas.
För att ”vanliga” kvinnor och män utan stora egna inkomster ska kunna få makt och möjlighet att själva bestämma mer, krävs det att skattefinansieringen som går till barnomsorgen följer med till den barnomsorg föräldrarna vill ha. Det kan till exempel vara ett föräldrakooperativt daghem eller barntillsyn på kvällen i stället för på förmiddagen, om man har andra arbetstider. I dagens samhälle är det endast de riktigt välbeställda som har råd med andra tjänster än den kommunala barnomsorgen. ”Mer tid för barnen” handlar för socialistiska feminister enbart om förkortad arbetstid, aldrig om möjligheten att köpa till exempel hushållstjänster eller om snabbare resor till och från arbetet.
För arbetsgivare är det givetvis lönsamt i längden om de anställda mår bra och kan fungera bra i både sin yrkesroll och sin föräldraroll. Men ändå upplever många att det kan kosta kortsiktigt. Attityden till föräldraansvar måste förändras. Det ska vara lönsamt även för arbetsgivaren att män tar ut föräldraledighet och ledighet för vård av sjukt barn.
Det är en långsiktig vinst för familjen att kvinnan har ett bra jobb och en positiv löneutveckling. När barnet kommer måste någon vara hemma en tid. Eftersom kvinnan i normalfallet redan är ”efter” löne- och karriärmässigt så kostar det mindre för familjen att det är kvinnan som tar huvudansvaret för föräldraledigheten. I och med det uppstår också det mönster som gör att även fortsättningsvis kvinnan tar huvudansvaret för det dagliga hushållsarbetet och barnen. Detta förstärks av normer och könsroller och förväntningar från svärmor, chefen, väninnorna etc. ”Män är oumbärliga på jobbet.”
Därför vill vi, som nämnts ovan, införa en jämställdhetsbonus, som innebär att det föräldrapar som delar mer på ledigheten får höjd ersättning för ”den delade delen”. För varje uttagen månad som motsvaras av en månad som den andra föräldern tar ut, utgår 90 % ersättning istället för 80 %. Det skulle för en familj där mamma tjänar 15 000 kr och pappa 21 000 kr per månad betyda över 10 000 kr i ren förtjänst för en helt delad föräldraledighet, eller annorlunda uttryckt, en dryg femtiolapp mer i handen per pappaledig dag.
Andra viktiga liberala krav för att öka jämställdheten i vardagslivet är följande:
Höjt tak för ersatt lön. Vi vill höja inkomstgränsen för ersättning till drygt 30 000 kronor i månadslön (10 basbelopp) I dag får en av tre heltidsarbetande (oftast män!) mindre än den utlovade 80-procentiga ersättningen vid sjukdom eller föräldraledighet på grund av att taket i försäkringarna inte justeras i takt med löneutvecklingen.
Bättre föräldraförsäkringsvillkor även för företagare. Företagare måste få föräldraförsäkringsvillkor jämställda med arbetstagare. För en företagare kan det vara svårt att ta ut ledigheten, men går det ska också ersättningen vara likvärdig med den för anställda.
Möjlighet att överlåta dagar åt annan person både vad gäller föräldraförsäkring och tillfällig föräldrapenning. Det ska vara möjligt att utnyttja denna förmån för att anlita barnvakt om det inte är möjligt att ta ut själv. Detta kan vara nog så viktigt för småföretagare.
Förbättra etableringsfriheten inom barnomsorgen. Det är en stor stressfaktor för småbarnsföräldrar om man inte tror att barnen trivs. Att kunna byta barnomsorg genom att det införs etableringsfrihet och en barnomsorgspeng som följer med är en viktig del i att skapa mera vardagsmakt för barnfamiljer.
Om människor får mer tid till annat än att skura köksgolv och stryka tvättberg genom att skatten sänks på hushållsnära tjänster, kan vi underlätta för fler att kunna kombinera jobb, familj och fritid. Vi vill därför införa rejäla skattelättnader för köp av hushållstjänster. Vi föreslår en reform som innebär att det vita priset på hushållsnära tjänster i praktiken halveras. Med detta förslag kan tjänsterna bli tillgängliga också för hushåll med normala inkomster och svarta jobb, som tyvärr är vanligt förekommande, bli vita.
Ett argument för att göra hushållsnära tjänster ”vita” är att de som arbetar inom dagens ”svarta” tjänstesektor – framför allt kvinnor – inte har någon trygghet på sitt arbete och inga pensioner den dag de går i pension. Även av denna anledning är det mycket angeläget att öppna upp den vita tjänstesektorn. Dessutom ger en större privat servicesektor möjlighet för fler människor att starta och driva företag.
Ett vanligt argument från motståndare till hushållsnära tjänster är att det skulle leda till att det skulle bli en låglöne- och lågstatusverksamhet där enbart kvinnor skulle passa upp på mer välbeställda kvinnor, vi skulle gå tillbaka till ett s.k. pigsamhälle. Folkpartiet anser att detta är ett fördoms- och föraktfullt sätt att se på både de som erbjuder och de som är nyttjare av dessa tjänster idag. Vi har redan idag både män och kvinnor som arbetar inom sektorn, och brukarsidan utgörs också i allra högsta grad av båda könen.
Sambeskattningen i förmögenhetsbeskattningen är en kvarleva från den tid då skattesystemet byggde på en mer traditionell familjebild. Det grundläggande argumentet för att avskaffa den föråldrade sambeskattningen gäller än idag. Argumentet är att vi alla har rätt att betraktas som individer och detta måste gälla även skyldigheten att betala skatt. Hur man inom en familj väljer att dela upp det ekonomiska ansvaret är en privatsak. Dagens skattesystem måste förändras så att skattekilar och marginaleffekter, som framför allt drabbar barnfamiljer, minskar.
För många småbarnsföräldrar är lämning och hämtning på dagis eller dagmamma en del av resan till och från arbetet. När restidsvinst och behov av bil bedöms får detta stopp inte räknas in. Det bidrar till att många småbarnsföräldrar, de som kanske är mest i behov av bilen till och från jobbet, inte blir berättigade till reseavdrag. Vi liberaler menar att detta är en förlegad och otidsenlig syn på vad som är en arbetsresa och vi vill därför att detta ändras.
Skattesystemet ska ta hänsyn till den extra försörjningsbörda och lägre bärkraft som föräldrar har. Vi anser att de barnfamiljer som har det allra sämst ekonomiskt med de minsta marginalerna och/eller de största marginaleffekterna, ofta studenter eller socialbidragsmottagare, inte ska uteslutas från detta barnstöd. Vi vill förändra studiestödssystemet för att på så sätt öka möjligheten för att ekonomiskt klara vuxenstudier på gymnasienivå – även för den som inte har en hygglig a-kassa.
Utökningen av det generella barnstödet bör därför ske i form av en skattereduktion. Genom denna förändring kommer bortåt flera tusen bidragsmottagare ur fattigdomsfällan och slipper 20 procent extra marginaleffekt, detta i de inkomstlägen där maxtaxan inte fått någon större betydelse.
|
Stockholm den 19 oktober 2002 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Linnéa Darell (fp) |
Tobias Krantz (fp) |
|
Lennart Kollmats (fp) |
Ulf Nilsson (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Yvonne Ångström (fp) |
|
Erik Ullenhag (fp) |
Tina Acketoft (fp) |
|
Mauricio Rojas (fp) |
Birgitta Ohlsson (fp) |
|
Cecilia Wikström (fp) |