För många människor innebär arbetet mer än bara att det ger försörjning. Arbetet ska kännas meningsfullt så att människor kan utvecklas och känna livskvalitet.
Alltför många människor är arbetslösa idag. För att fler arbetslösa ska kunna få ett jobb vill Centerpartiet införa tre spår till arbete: rätt till grundläggande utbildning, kvalificerade yrkesutbildningar och övergångsarbetsmarknader för långtidsarbetslösa.
Arbetsmarknadspolitiken måste reformeras i grunden. AMS bör minskas till förmån för den lokala nivån, utreda möjligheten att öka de arbetssökandes självbestämmande genom att införa en omställningspeng och öka antalet aktörer som erbjuder arbetsmarknadsutbildningar.
För att minska antalet sjukskrivningar är det viktigt att det förebyggande arbetsmiljöarbetet förbättras. De regionala skillnaderna i ökningen av sjukskrivningar och vilka faktorer som gör att vissa delar av landet har en friskare befolkning bör undersökas. Satsningar på det förebyggande arbetet innebär bland annat förstärkta kunskaper om arbetsmiljöarbete bland arbetsgivare, utvecklande av verktyg för att förbättra den enskildes arbetsmiljö och att kriterier för arbetsmiljöcertifiering tas fram. Utöver detta måste den psykosociala arbetsmiljön uppmärksammas, arbetet med ett barnvänligt arbetsliv ta fart och inflytandet för de anställda öka.
Den sociala ekonomin innebär ett tillskott för demokratin och människors delaktighet. Regelförändringar för att främja detta arbete bör genomföras.
1 Sammanfattning 3
2 Innehållsförteckning 4
3 Förslag till riksdagsbeslut 5
4 Inledning 8
5 Tre spår till arbete 9
5.1 Utbildning 10
5.2 Högkvalitativa yrkesutbildningar 10
5.3 Övergångsarbetsmarknader för långtidsarbetslösa 10
6 Vidareutbildning 11
6.1 Individuellt kompetenssparande 11
6.2 Utländska utbildningar 12
7 Reformerad arbetsmarknadspolitik 12
7.1 Mindre centralstyrning, ökad lokal makt 13
7.2 Omställningspeng 14
7.3 Åtgärder och aktörer 14
7.4 Arbetskraftsbrist 15
8 Arbetsmiljö 16
8.1 Regional klyvning 16
8.2 Förebyggande arbete 17
8.3 Särskilda åtgärder i den offentliga sektorn 18
8.4 Företagshälsovård 19
8.5 Skyddsutrustning 19
8.6 Buller i offentlig miljö 20
8.7 Psykosocial arbetsmiljö och mobbning 20
8.8 Barnvänligt arbetsliv 20
8.9 Arbetstid 21
9 Arbetskraftsinvandring 22
10 Funktionshindrade 22
10.1 Samhall 23
10.2 Lönebidrag 23
11 Åldersdiskriminering i arbetslivet 24
12 Social ekonomi 24
12.1 Arbetslöshetsförsäkringen 25
12.2 Kunskapsspridning och forskning 25
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätt till utbildning motsvarande gymnasienivå.1
Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om att införa övergångsarbetsmarknader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om justeringar av systemet för individuellt kompetenssparande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att validera utländska utbildningar och erbjuda fortbildning för att invandrare skall kunna praktisera sina kunskaper i Sverige.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tydliggöra arbetslösas rättigheter och skyldigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en mer individinriktad arbetsmarknadspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att flytta fler beslut från statlig och regional nivå till lokal nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvärdering av regelverk och organisationen för arbetsförmedlingsnämnderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reformering av AMS/AMV.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda hur den arbetssökandes självbestämmande kan ökas med inriktning mot att införa en omställningspeng.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa auktoriserade aktörer inom arbetsmarknadsområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om att beslut om arbetsmarknadsåtgärder skall fattas lokalt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ta fram strategier för hur man skall möta framtidens behov av utbildad arbetskraft inom offentlig sektor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en kartläggning bör göras kring vilka faktorer som bidrar till skillnader i ökning av sjukfrånvaro mellan olika regioner.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en översyn bör göras av vilka faktorer som bidrar till att vissa yrkesgrupper och regioner är mer långtidsfriska än andra.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kartläggning av arbetsmiljökompetensen hos företagen och en förstärkning av denna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en översyn bör göras av dagens strukturer som styr den enskildes arbetsituation så att verktyg för bättre arbetsmiljöer därigenom kan utvecklas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda kriterier för en god arbetsmiljö och nedsättning av arbetsgivaravgifter för företag som uppfyller dessa.2
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag som förbättrar förutsättningarna för företag att anlita den kompetens för förebyggande insatser som företagshälsovården kan bidra med.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbetsgivare bör ha ett ansvar för att behovs- eller projektanställda och uppdragstagare skall ha tillgång till en personlig skyddsutrustning utformad efter dessas behov och förutsättningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör ta initiativ till en översyn av under vilka förhållanden dagens skyddsutrustning testas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utforma ett program för bullerdämpande åtgärder i offentliga lokaler.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inkludera handlingsplan mot mobbning i åtgärdsplan för en bra arbetsmiljö.
Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till att göra en fördjupad uppföljning av den lagstiftning som reglerar möjligheten till ett barnvänligt arbetsliv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom ramen för de aviserade trepartssamtalen lyfta frågan om arbetstagarnas förbättrade möjligheter till inflytande över arbetstiden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regelverk för en mer generös arbetskraftsinvandring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reglerna för att motverka lönedumpning och urholkande av arbetsrätten för arbetskraftsinvandrare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om metoder för att minska arbetslöshet bland personer med funktionshinder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetslivets tillgänglighet för personer med funktionshinder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda Samhalls verksamhetsmål så att lönsamhetsmål inte går före ansvaret för de funktionshindrade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den bidragsgrundande lönekostnaden, vid nyanställningar och när lönebidragen omförhandlas, bör höjas från dagens 13 700 kr per månad till 15 000 kr per månad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om att tidsbegränsa aktivitetsgarantin till två år och i stället införa möjligheten för arbetslösa över 60 år att erhålla anställning med lönebidrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagstiftning som gör det möjligt för arbetsmarknadsnämnderna i samråd med kommuner och landsting att införa anställningsstöd.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till hur EU:s diskrimineringslagstiftning gällande arbetslivet kan implementeras i svensk lagstiftning inom alla områden som rör det svenska arbetslivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att framtidens välfärd kan, genom den sociala ekonomin, utvecklas utifrån ett underifrånperspektiv.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förtydliga reglerna kring rätten att erhålla ersättning från arbetslöshetsförsäkringen samtidigt som den sökandes engagemang inom den sociala ekonomin kan fortsätta.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda förutsättningarna för att ge ett lärosäte ett nationellt uppdrag att forska om social ekonomi.1
1Yrkandena 1, 4 och 37 hänvisade till UbU.
2Yrkandena 14, 15, 18 och 26 hänvisade till SfU.
3Yrkande 22 hänvisat till BoU.
4Yrkande 35 hänvisat till NU.
Att ha ett arbete är viktigt inte bara för att ha en inkomst utan det är minst lika viktigt för människors självkänsla och självförtroende. Oavsett om man arbetar i privat, offentlig eller kooperativ regi så är arbetet en stor del av människors liv. Arbetet ska kännas meningsfullt för den enskilde och det ska ske i en bra arbetsmiljö. Genom att ge människor ett ökat inflytande över sin arbetssituation och sänka skatter så att alla kan leva på sin lön, ökar också människors självbestämmande. För samhällets del är ökad sysselsättning en grund för högre tillväxt. När fler människor går från bidrag till att försörja sig själva, minskar samhällets kostnader samtidigt som skatteintäkterna ökar. Många människors arbete lägger grunden för en väl utbyggd välfärd.
De två enskilt viktigaste åtgärderna för att öka sysselsättningen handlar om att skapa ett företagsklimat i världsklass och att göra insatser för att minska sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Villkoren för företagen måste förbättras så att de har råd och vågar anställa. Det behövs enklare regler, sänkt skatt på arbete, lika villkor i försäkringssystemen och ökad tillgång till riskkapital. För att minska sjukskrivningarna är det viktigt att snabbt få rehabilitering – man blir inte friskare av att behöva vänta på att få vård. Vi vill därför införa en garanti för att sjuka ska få vård och rehabilitering inom tre månader. Många människor slussas också mellan systemen. Därför vill vi förbättra samordningen mellan hälso- och sjukvården, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och socialtjänsten. Om människor får större delaktighet i arbetslivet såväl som i övrigt minskar ohälsan i samhället. Våra förslag om reformer för att minska sjukskrivningarna och för att underlätta för företagande presenteras i motioner på dessa områden.
Under 90-talets lågkonjunktur skedde stora förändringar på den svenska arbetsmarknaden. Såväl privat som offentlig sektor rationaliserade samtidigt som ny teknik började användas inom nya områden, detta fick till följd att arbetslösheten ökade. För att möta problemen på arbetsmarknaden gjordes en rad insatser och nya åtgärder infördes. Arbetslösheten har sedan dess minskat och det är nu dags för grundläggande reformer av arbetsmarknadspolitiken. Reformerna ska anpassas efter de nya förutsättningarna på arbetsmarknaden och bygga på lärdomar från det gångna decenniet. Framtidens arbetsmarknadspolitik måste syfta till att göra människor redo att möte de förändringar som skett och inte skapa inlåsningseffekter.
Arbetsmarknadspolitiken ska ses i ett helhetsperspektiv. Ett förändrat inkomstskattesystem med lägre skatt för personer med låga och normala inkomster ökar incitamenten för att ta ett arbete samtidigt som det leder till minskade marginaleffekter. Ett reformerat utbildningssystem med en rätt till kunskaper förbättrar människors möjligheter för livslångt lärande. En väl utbyggd infrastruktur tillsammans med höjda reseavdrag ökar den lokala arbetsmarknadens storlek.
Trots den högkonjunktur som Sverige har haft de senaste åren så är det många som hamnat utanför arbetsmarknaden. Enligt AMS arbetslöshetsstatistik var den öppna arbetslösheten i augusti 2002 4,6 procent. Detta är en minskning med 9.000 personer jämfört med året innan. Samtidigt har dock antalet personer i arbetsmarknadsprogram ökat med lika mycket, d v s 9.000 personer. Detta visar på att problemen med arbetslösheten långt ifrån är lösta. Regeringen nådde tillfälligt sitt mål på att sänka den öppna arbetslösheten till 4 procent för att sedan se den återigen öka. Arbetsmarknadspolitiken har mer handlat om sifferexercis än om att skapa förutsättningar för fler att komma ut i riktiga arbeten. En vanlig vardag är det över en miljon svenskar i arbetsför ålder som inte arbetar1. De är i stället arbetslösa, i arbetsmarknadsåtgärder, sjukskrivna eller förtidspensionerade.
Sysselsättningsnivån är idag inte högre än 78 procent och målet på 80 procents sysselsättningsgrad 2004 ser ej ut att kunna uppnås. Trots att regeringen konstaterat att sysselsättningsmålet endast kommer att vara uppfyllt med högtillväxtalternativet så skriver man flera gånger att målet står fast. Det räcker inte att upprepa målet som ett mantra utan det behövs åtgärder för företagande och tillväxt för att få fler i arbete. Tyvärr verkar regeringen vara mer intresserad av att försvara gamla lösningar i stället för att satsa på reformer för framtiden. I stället för att släppa fram lokal makt och nya idéer väljer man att bygga vidare på en politik som redan befunnits otillräcklig.
Alltför många har fastnat i långtidsarbetslöshet – något som inte minst drabbat människor som är 55-plus samt personer med utländskt ursprung. Ökade sjukskrivningar och förtidspensionering har också lett till att sysselsättningsnivån inte är högre. Arbetsmiljön måste förbättras och förebyggande insatser stimuleras för att minska sjukskrivningarna och sänka kostnaderna för företagen och samhället. En bra fysisk och psykisk arbetsmiljö ökar arbetstillfredsställelsen och kreativiteten.
Under 90-talets krisår blev vikten av bra utbildning för att man skulle få jobb tydlig. Trots en hög arbetslöshet hade flera företag svårt att hitta rätt kompetens och avstod därför från att anställa. Varje år försvinner vart sjunde jobb, och det är därför nödvändigt att det finns möjlighet för den enskilde att vidareutbilda och omutbilda sig under hela sitt yrkesverksamma liv.
Centerpartiet föreslår tre spår till arbete:
Rätt till grundläggande utbildning
Högkvalitativa yrkesutbildningar
Övergångsarbetsmarknader för långtidsarbetslösa
På dagens arbetsmarknad är utbildning viktigare än någonsin. Alla ska ges en bra grund i grundskolan och gymnasieskolan. Det är viktigt att man ser att elever lär på olika sätt och att varje elev ges en lust till att lära. För de ungdomar som inte får godkända resultat från grundskolan eller som inte direkt läser vidare på gymnasiet är det viktigt att de har rätt att komma tillbaka och göra det senare i livet. Förutsättningarna för lärlingsutbildningar bör bli mer flexibla. Alla arbetslösa som har en kort utbildning sedan tidigare ska erbjudas en kompletterande utbildning motsvarande gymnasienivå. Detta bör ges regeringen till känna.
För att möjliggöra ett lärande som passar olika människor så är det viktigt med en bredd av olika utbildningsvägar och -former. Den förda arbetsmarknadspolitiken måste ändras från stora utbildningsprogram till att alltmer kunna erbjuda kvalificerade yrkesutbildningar. De arbetsmarknadsprogram som har varit lyckade är små och relativt snävt inriktade.
Exempelvis är lärlingsutbildningar, kvalificerade yrkesutbildningar (KY) och yrkestekniska högskolan viktiga komplement till de mer teoretiska utbildningarna. Utbyggnaden av den högre utbildningen och inrättandet av nya universitet har ökat tillgängligheten till den högre utbildningen. Folkbildningen fyller en mycket viktig funktion då man erbjuder möjlighet till vidareutbildning som ofta passar personer som vanligtvis inte fortbildar sig.
Det är bra med olika sorters vuxenutbildningar men det är viktigt att dessa samordnas och att meritvärdet är tydligt. Flexibiliteten och möjligheten att anpassa sig efter behoven på den lokala arbetsmarknaden måste öka. KY-utbildningar har visat sig vara mycket effektiva i att få fler i arbete och därför bör antalet platser öka. Den lokala möjligheten att göra förändringar i inriktning och antal platser per utbildning bör också öka. Exempelvis ska det vara möjligt att bemöta varsel och uppsägningar lokalt med att erbjuda KY-utbildningar för att utbilda till bristyrken. I vår utbildningsmotion utvecklar vi vidare våra förslag på utbildningsområdet.
Det är viktigt att sätta in extra insatser för de personer som riskerar att bli långtidsarbetslösa. Den som går utan arbete en längre tid riskerar att tappa kontakten med arbetsmarknaden och blir därför mindre anställningsbar samtidigt som självförtroende och självkänsla sjunker till botten.
Det är viktigt att dessa får extra hjälp att återigen komma ut på arbetsmarknaden. Därför bör anställningsstöd, s.k. övergångsarbetsmarknader, utformas. Långtidsarbetslösa kan då få kontakt med arbetsmarknaden, vilket ökar chanserna för att kunna få ett nytt jobb. Förslaget innebär att arbetsgivarna bildar regionala partnerskap där den arbetslöse kan få gå runt och prova på olika arbeten på olika arbetsplatser. Arbetsgivaren kan i sin tur få en nedsättning av arbetsgivaravgiften för en anställd för att man tar emot en arbetslös. Man får då en personlig kontakt med den arbetslöse och kan se vilka kompetenser denne har, vilket ökar chanserna för att bli anställd. Vad som ovan anförts om att inrätta övergångsarbetsmarknader bör ges regeringen till känna.
Det är viktigt att människor under hela livet har god tillgång till vidareutbildning. Den verksamhetsrelaterade vidareutbildningen är arbetsgivaren ansvarig för. Utöver detta behöver det finnas ekonomiska förutsättningar som gör att människor själva kan välja att vidareutveckla sig. Framförallt måste Sverige bli bättre på att ta hand om de kunskaper som människor som invandrar har med sig. Arbete är en av grundförutsättningarna för att människor ska känna sig delaktiga i samhället.
När inhämtande av nya kunskaper och att man under sitt yrkesliv kan vidareutbilda sig blir allt viktigare, är det nödvändigt med en infrastruktur av utbildningar som gör detta möjligt. En viktigt del i detta är att det finns ett generöst system för individuellt kompetenssparande (IKS). Efter påtryckningar lade regeringen ett inriktningsförslag till system för kompetenssparande våren 2002. Förslaget är dock byråkratiskt, snålt och otillräckligt. TCO-utredaren Lena Orpana säger i TCO-tidningen att det kommer att ta mellan sju och tio år för en genomsnittlig tjänsteman att kunna avsätta pengar till kontot så mycket att man kan studera en termin utan att riskera inkomstbortfall. Arbetsgivarnas intresse för att fylla på arbetstagarnas konton riskerar också att försvinna, eftersom spartiderna blir så orimligt långa. Systemet ska träda i kraft 1 juli 2003 och regeringen har aviserat att man avser att återkomma med lagförslag under hösten 2002.
Ett system för kompetenssparande ska bygga på att staten stimulerar såväl arbetstagare som arbetsgivare att göra avsättningar till kompetenssparande. Detta görs lämpligen genom att ge individen möjlighet att göra avdrag för sparandet och genom att ge arbetsgivare en rätt till avdrag för sociala avgifter vid avsättning. Avdragsrätten bör gälla för insättningar på upp till ett prisbasbelopp per år i stället för en fjärdedels prisbasbelopp som regeringen föreslagit. För att även låginkomsttagare ska ges reell möjlighet till sparande bör dessa ges någon form av extra skattekredit eller bidrag. Det är viktigt att även egenföretagare har möjlighet att spara till sin kompetensutveckling. Avkastningen på sparandet bör skattemässigt likställas med vad som gäller för individuellt pensionssparande, d v s att det beskattas med 15 procents avkastningsskatt. Riksdagens inriktningsbeslut innebär att en ny statlig myndighet ska administrera sparandet. I stället bör det bygga på konkurrens mellan exempelvis banker, fondbolag och andra finansiella institut. Vad som ovan anförts om justeringar av systemet för individuellt kompetenssparande bör ges regeringen till känna.
Arbete är en viktigt förutsättning för att flyktingar/invandrare ska lära sig det svenska språket och integreras i det svenska samhället. Idag är arbetslösheten betydligt högre i vissa invandrargrupper än i andra. Detta måste på alla sätt motverkas. Centerpartiet utvecklar sina förslag vidare i sin integrationsmotion. Förutom att det är svårt för personer med invandrarbakgrund att etablera sig på arbetsmarknaden så är det än svårare att få ett arbete utifrån sin kompetens och utbildning. Många är överkvalificerade för sina arbeten. Det är viktigt att utbildningar valideras och att det erbjuds fortbildning för att invandrare ska kunna praktisera sina kunskaper i Sverige. Detta ges regeringen till känna.
Den svenska arbetsmarknaden har genomgått stora förändringar på en kort tid. Detta gäller såväl efterfrågan som utbud av arbetskraft. En majoritet av tillsättningen av lediga tjänster på arbetsmarknaden sker idag genom informella informationskanaler, vilket visar att det behövs en stark lokal kännedom om efterfrågan på arbetsmarknaden. Ytterligare en förändring är det faktum att bemanningsföretagen ger allt fler människor möjlighet till att komma ut på arbetsmarknaden och så småningom erbjudas fast anställning.
Enskilda som hamnat i arbetslöshet har alla olika behov och förutsättningar. Öppenhet och rörlighet på arbetsmarknaden är positivt. Arbetslinjen ska stödjas fullt ut. En framgångsrik arbetsmarknadspolitik måste fokusera på de arbetslösa. Att vara utan ett arbete kan för många tära hårt på självförtroendet. I denna utsatta situation är det än viktigare att rättsäkerheten kan garanteras. Alla ska få hjälp med kostnadsfri arbetsförmedling, man ska själv få välja arbetsförmedling och där kunna räkna med att bli behandlad med respekt och hänsynsfullhet. Arbetslösa har inte bara rättigheter utan också skyldigheter. Personer som utnyttjar systemen för egen vinnings skull drar ner trovärdigheten för hela systemet. Arbetslösas rättigheter och skyldigheter måste tydliggöras. Detta bör ges regeringen till känna.
Det behövs en större flexibilitet för att kunna ta hänsyn till människors olika behov, bakgrund, intressen och förutsättningar. Varje person är bäst lämpad att fatta beslut om sin framtid. Förmedlare ska stödja och ge förutsättningar för att den arbetslöse så långt som möjligt själv ska fatta beslut om åtgärder och utbildningar. Arbetsmarknadspolitiken måste förändras till att bli mer individinriktad. Detta bör ges regeringen till känna.
Utöver detta bör arbetsmarknadspolitiken reformeras kraftigt. Centerpartiet vill minska ned AMV/AMS för att i stället decentralisera beslut och resurser, inrätta en omställningspeng som gör att arbetslösa själva beslutar om vilken åtgärd som behövs och tillåta fler olika aktörer att erbjuda arbetsmarknadsåtgärder.
En lyckad matchning av arbetskraft och företags behov av personal bygger på nära och långsiktiga relationer mellan förmedlare och arbetsgivare. Insatser måste också bygga på hänsyn till lokala förhållanden. Då kan också samordning och samarbete mellan exempelvis hälso- och sjukvård, socialförsäkring och socialbidrag lättare ske. Centrala regleringar kan verka hämmande och i stället bör arbetsförmedlare tillåtas att arbeta på ett friare sätt efter de förutsättningar som finns i närområdet. Vad som ovan anförts om att fler beslut ska flyttas från statlig och regional nivå till lokal nivå bör ges regeringen till känna.
För att arbetsmarknadspolitiken skall bli mer dynamisk behövs lokal förankring och idéer från alla parter. Idag finns lokala arbetsförmedlingsnämnder där kommunerna nominerat representanter, som utgör majoriteten i nämnderna. Därutöver innehåller nämnderna företrädare för näringslivet, fackföreningsrörelsen, arbetsförmedlingarna och länsarbetsnämnderna. Genom denna ordning skulle fler engageras och bli delaktiga i den lokala arbetsmarknadspolitiken. De nya arbetsförmedlingsnämnderna har dock inte haft makten över resurserna, vilket gjort att nämnderna till stor del inneburit ett spel för gallerierna.
Eftersom arbetsmarknadspolitiken behöver förankras lokalt hos de människor som arbetar och berörs av den lokala arbetsmarknaden, bör regelverk och organisationen för arbetsförmedlingsnämnderna utvärderas. Detta bör ges regeringen till känna.
Enligt AMS statistik förmedlar en arbetsförmedlare ett jobb var tredje vecka. Detta kan delvis förklaras med att arbetsförmedlingarna får ge service till dem som har svårast att få en ny anställning. Det visar dock på att det finns flera förändringar som behövs för att arbetsförmedlingen ska kunna bli mer effektiv.
Svensk arbetsmarknadspolitik behöver ej mer av centralisering utan tvärtom behöver makt och resurser alltmer decentraliseras till länsarbetsnämnder, arbetsförmedlingar och ytterst till varje person som är arbetslös. Arbetsmarknadsverket bör därför kraftigt reformeras och minskas. Det behövs en central myndighet för att bland annat samla in statistik, göra kvalitetsbedömningar, ha tillsynsansvar, förmedla omställningspengar och auktorisera aktörer, men i övrigt bör så mycket som möjligt beslutas på en lägre nivå. Vad som ovan anförts om en reformering av AMS/AMV bör ges regeringen till känna.
Det är viktigt att stärka de arbetslösas självbestämmande över åtgärder och utbildningar. En mångfald av olika åtgärder att välja mellan och olika aktörer som erbjuder dessa ökar den enskildes valfrihet.
Ökat självbestämmande skulle kunna åstadkommas genom att införa ett pengsystem, en omställningspeng. Varje person som riskerar att vara arbetslös under en längre period tilldelas då en viss omställningspeng för att sedan själv kunna välja bland olika åtgärdsprogram. Arbetsförmedlingen ska erbjuda god service och stöd för att hjälpa till i detta beslut. Den centrala myndigheten utvärderar utbildningar/åtgärder för att ge arbetssökande ett bra beslutsunderlag vad gäller kvaliteten på olika verksamheter.
Bedömningen av omställningspengens storlek kan göras utifrån behovet och kriterier såsom ålder, utbildning och arbetslivserfarenhet. Resurserna ska kunna användas till att köpa tjänster från auktoriserade aktörer. Vad som ovan anförts om att utreda hur den enskildes självbestämmande kan öka med inriktning mot en omställningspeng bör ges regeringen till känna.
Genom att erbjuda flera olika aktörer som utförare av arbetsmarknadsåtgärder så ökar den arbetslöses valfrihet. Arbetslösa ska själva välja aktör och kan därmed ställa krav på utbildningens kvalitet. Aktörerna ska vara auktoriserade för att få erbjuda sina tjänster till arbetslösa men därutöver ska det vara stor frihet att etablera sig oavsett associationsform eller vilka tjänster man vill erbjuda. En mångfald av olika företag, föreningar eller organisationer – utbildningsföretag, rekryteringsfirmor, ideella organisationer, bemanningsföretag etc – leder också till att utbudet av olika former av åtgärder ökar. Ytterst är det statens ansvar att det finns program och åtgärder på orter där det eventuellt inte etableras några andra aktörer.
Konkurrens och mångfald bland aktörer ökar kvaliteten och valfriheten för den arbetslöse. Fler aktörer ökar kreativiteten när det gäller utformningen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och man kan också ta större hänsyn till lokala förutsättningar och de arbetslösas bakgrund. Betalningen för aktörerna är omställningspengen, och det kan också införas bonus för aktörer som lyckas få arbetslösa i reguljära arbeten och om man lyckas placera personer som riskerar att bli långtidsarbetslösa. Aktörernas resultat följs upp kontinuerligt och ger ett beslutsunderlag för andra arbetssökande när de väljer aktör. Vad som ovan angivits om att tillåta auktoriserade aktörer att erbjuda arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör ges regeringen till känna.
Alltför många av dagens utbildningsprogram som startats för att minska arbetslösheten har visat sig misslyckade. I en utvärdering av den svenska arbetsmarknadspolitiken fann man att de stora volymåtgärderna inte hade lett till att fler fick nya jobb. Ett av de största programmen på senare år är aktivitetsgarantin. I AMS egen utvärdering så sägs att åtgärden inte ökar deltagarnas chanser att få ett reguljärt jobb, däremot ökar chanserna att få ett jobb med stöd. Efter ett år har tio procent fått ett reguljärt arbete vilket är lika stor andel som de som inte placerats i programmet. Ett mål med aktivitetsgarantin är också att bryta rundgången i systemen. Rapporten visar dock att de som deltagit i programmet oftare återkommer i arbetslöshet än andra grupper.
Möjligheten att använda pengarna på ett atypiskt sätt ska öka, exempelvis genom partnerskap med andra aktörer. Det innebär t.ex. att resurser bör kunna användas för att stödja nyetableringar av företag, om detta bedöms ge större positiva effekter. En lokal frihet att besluta över resurserna innebär också ett lokalt ansvar för effekterna av besluten. Det är hög tid att föra över ansvaret för genomförandet av arbetsmarknadspolitiken, vilket innebär såväl åtgärder som förmedling, till lokal nivå. Finansieringen ska garanteras av staten.
Dagens åtgärdsprogram behöver förändras och mångfalden öka. Delvis uppnås detta genom att man tillåter fler aktörer, men det är också viktigt att personer som bor i områden där det inte finns många aktörer att välja mellan får större utbud. Beslut om vilka åtgärder som ska erbjudas ska fattas på lokal nivå. Detta bör ges regeringen till känna.
Den demografiska situationen med många personer som kommer att lämna arbetslivet och gå i pension manar till åtgärder. Om dagens mönster vad gäller ålders- och förtidspension består så kommer 40 procent att lämna arbetslivet fram till 2015. Därutöver är det många människor som inte ingår i arbetskraften på grund av sjukskrivning. Om det låga arbetskraftsdeltagandet håller i sig kommer det att saknas 300.000 personer på arbetsmarknaden år 2015, och till år 2030 måste varje sysselsatt försörja 1,3 personer per år. Det kommer också att vara svårt att får fram personer med rätt kompetens som stämmer med arbetsgivarnas rekryteringsbehov. För den svenska ekonomin och välfärden är det av stor vikt att offentlig sektor och företag kan rekrytera den arbetskraft som behövs.
Den enskilt viktigaste frågan för att förhindra att det uppstår brist på arbetskraft är att få bukt med sjukskrivningarna. Andra åtgärder är att göra reglerna för arbetskraftsinvandring mer generösa samt att genomföra reformer så att fler av de idag arbetslösa kan komma ut på arbetsmarknaden. För en ökad rörlighet på arbetsmarknaden behövs det en infrastruktur på utbildningsområdet som möjliggör ett livslångt lärande. Människor ska kunna vidareutbilda sig ett flertal gånger under sin karriär och för vissa kan det handla om att mer eller mindre helt byta yrke. Eftersom olika människor lär på olika sätt så måste det finnas en mängd olika utbildningsvägar tillgängliga. Inom offentlig sektor, såsom utbildning, vård och omsorg, bör regeringen redan idag ta fram strategier för hur man ska möta framtidens behov av utbildad arbetskraft. Detta bör ges regeringen till känna.
Det senaste halvåret har problemen med de ökande sjukskrivningstalen fått stor uppmärksamhet. Något yrvaket har den socialdemokratiska regeringen föreslagit lösningar på problemen, förslag som de ofta har röstat mot i Sveriges riksdag några månader tidigare. Trots allt är det positivt att regeringen nu äntligen har fått upp ögonen för problematiken.
Debatten har oftast handlat om att rehabilitera dem som redan har blivit sjukskrivna. I det långsiktiga arbetet är det dock än viktigare att arbeta med att förebygga ohälsa. Det förebyggande arbetet vad gäller arbetsmiljön är här centralt och det är viktigt att arbetsgivare tar sitt ansvar för detta arbete.
Riksförsäkringsverkets analys av långtidssjukskrivningarna visar att allt fler blir sjukskrivna under en lång tid och att även förtidspensionerna ökar. Framförallt är det kvinnorna som står för den stora ökningen i slutet av 1990-talet, andelen kvinnor som var långtidssjukskrivna –01 uppgick till 65 procent. Medelåldern ligger på 44 år för de sjukskrivna kvinnorna och 47 år bland männen. Offentliganställda är överrepresenterade och den enskilt största yrkesgruppen är anställda inom vård- och omsorgsyrken. Den nödvändiga saneringen av statens finanser tvingade fram svåra nedskärningar i offentlig sektor men utvecklingen har inte stannat vid det. Även under högkonjunkturen har den offentliga sektorn haft en svår ekonomisk situation. Från statligt håll har man varit generös med att ge nya uppgifter men uppdragen har ofta varit underfinansierade. Detta har resulterat i att färre ska göra mer. Den offentliga sektorn har också svagheter i organisationen. Många gånger är det otydligt ledarskap, stora enheter, mycket ansvar som vilar på personalen men man har inte rätt att besluta om resurser och inflytandet är dåligt.
Den vanligaste diagnosen vid långtidssjukskrivningar är problem med rörelseorganen. Den enskilt största diagnosen här är ryggvärk men även problem med nacke och axlar ingår här. Övriga sjukdomar som står för en stor del av kostnaderna är depression, stressreaktioner, muskelvärk och ångestsyndrom.
Enligt statistik från Eurostat är svenskarna tillsammans med nederländarna de som oftast är borta från jobbet på grund av sjukdom. Det är svårt att bedöma orsakerna till de stora skillnaderna i sjukfrånvaro eftersom försäkringssystemen ser olika ut. Oavsett det är det viktigt att komma till rätta med problemet.
Ytterligare förslag för att minska sjukskrivningarna lägger vi i vår motion om ohälsa.
Det finns en regional aspekt på ohälsan som kan ledas till sociala klyftor i samhället. Medellivslängden i de mest utsatta regionerna av landet är åtta år lägre än den region som har högst medellivslängd. I de regioner som har lägst medellivslängd är ohälsotalen på arbetsmarknaden också de högsta.
Sjukfrånvaron är hög i samtliga regioner i landet men högst är den i Västerbotten, Jämtland och Norrbotten, där antalet sjukpenningdagar per invånare och år är mellan 26 och 28,6 dagar. Lägst antal är det i Halland, Jönköping och Kronoberg där det varierar mellan 16,2 och 17,2 dagar per person och år. Skillnaderna mellan de olika regionerna och även skillnaden i ökning ter sig alltför stor för att detta skall vara en tillfällighet. En kartläggning bör göras kring vilka faktorer som bidrar till skillnader av sjukfrånvaro mellan olika regioner. Detta bör ges regeringen till känna.
Arbetsmiljöforskningen har under lång tid fokuserats på vad som är orsaken till den ökade sjukfrånvaron. Däremot har intresset varit lägre kring vilka ”friskhetsfaktorerna” är i de yrkesgrupper och regioner som under lång tid haft låg sjukfrånvaro. En undersökning bör göras av vilka faktorer som bidrar till att vissa yrkesgrupper och regioner är mer långtidsfriska än andra. Detta bör ges regeringen till känna.
I den nya ekonomin slås företagskultur, lojalitet, förtroende och engagemang ofta sönder genom alla förändringar, de snabba omloppstiderna, kraven på nya produkter och kraven på flexibilitet. Organisationer splittras ständigt och omstruktureras. Marknaden tror att snabba börsvinster skapas genom snabba institutionella förändringar. Stabila organisationer ersätts med nätverksliknande konstruktioner som är mer lättfotade för omstrukturering. Ökat risktagande framhålls som en möjlighet att ge människor en ökad frihet att utforma sina liv. I själva verket inträffar det sällan. Styrmekanismer som är otydliga och instabila och en alltmer svårtolkad maktstruktur har i stället bidragit till en ökad ohälsa.
Detta nämns för att ytterligare tydliggöra att förbättringar av arbetsmiljön kräver många nya grepp. Det är ingen lösning att bara peka på de gamla då fungerande systemen. Det ekonomiska systemets funktion bör givetvis, som redan påpekats, förbättras. Men huvudinriktningen i det nya kommer inte att ändras. Den nya tekniken och globaliseringen av ekonomin är en realitet. I stället måste vi hitta en del nya vägar för att både utveckla Sveriges ekonomi i en ny tid och samtidigt ha goda arbetsmiljöer.
Många av de skador som kan härledas till arbetsmiljön kan förebyggas effektivt, ofta med relativt små insatser till låga kostnader. Det kan handla om att investera i hjälpmedel för tunga lyft eller att arbetsplatserna utformas ergonomiskt riktigt. Andra åtgärder som kan genomföras är av mer organisatorisk art. I båda fallen handlar det i grunden om att arbetsgivaren måste ha egen, alternativt tillgång till annans, kunskap och kompetens i dessa frågor.
Inte minst är det viktigt att kunskapen om skillnader mellan förutsättningar och behov inom arbetsmiljöområdet mellan kvinnor och män kommer arbetsgivarna till del. Detta gäller exempelvis utformningen av arbetsverktyg som skiftnycklar och slagborrmaskiner som är utformade efter den genomsnittliga handstorleken hos en man. Storleken på tangenter och tangentbord eller på datormusen är andra exempel på vanliga arbetsredskap som vanligtvis är utformade efter mäns förutsättningar, för det mesta dessutom högerhänta män.
Regeringen bör med anledning av de aviserade trepartsamtalen med arbetsmarknadens parter göra en närmare studie av hur utbildningen inom arbetsmiljöområdet har utvecklats. Regeringen bör vidare föra en dialog om hur kunskapen och kompetensen inom arbetsmiljöområdet, om detta visar sig vara nödvändigt, kan stärkas ytterligare. Vad som ovan anförts om kartläggning av arbetsmiljökompetensen hos företagen och en förstärkning av denna bör ges regeringen till känna.
Återkommande organisationsförändringar och få fasta strukturer leder till dålig kontinuitet i arbetet och riskerar leda till ökad stress för de anställda. Gällande lagstiftning ger inget stöd i att skapa strukturer och ökad kontinuitet och trygghet. Arbetets förläggning i tid och rum, anställningsvillkor och anställningsformer är områden som tydligt kan avgränsas där insatser behövs. En total översyn bör göras av de strukturer som styr den enskildes arbetssituation så att verktyg för bättre arbetsmiljöer kan utvecklas. Detta bör ges regeringen till känna.
Ett sätt att förbättra det förebyggande arbetet är att utarbeta kriterier för en god arbetsmiljö. Dessa kriterier skall ligga som grund för en arbetsmiljöcertifiering. Företagare som lever upp till dessa kriterier bör få en nedsättning av arbetsgivaravgifterna. Regeringen bör utreda vilka kriterier som bör ingå i denna arbetsmiljöcertifiering. Vad som ovan anförts om att utreda kriterier för en god arbetsmiljö och nedsättning av arbetsgivaravgifter för företag som uppfyller dessa bör ges regeringen till känna.
Som framgått av statistik och annan redovisning finns det anledning till särskilda satsningar för ökad hälsa inom den offentliga sektorn. Särskilt där har arbetsvillkoren försämrats genom ökad press i arbetet och eftersläpande löner. Inom vården, omsorgen och skolan krävs det extraordinära insatser. Även inom statlig verksamhet finns det människor som farit mycket illa vid besparingar och omorganisationer. Dit hör t ex polisväsendet.
Inom den offentliga verksamheten, och särskilt inom vården, omsorgen och skolan, kan den mänskliga arbetskraften inte ersättas av maskiner. Redan nu måste ökade personella resurser tillföras, eftersom budgetsaneringens magra och slimmade organisationer uppenbart lett till stora problem för personalen och dem som skall betjänas. Centerpartiet har medverkat till att överföra ekonomiska resurser bl a från försvaret till sjukvården, men det räcker inte. I framtiden kommer det att bli nödvändigt med ytterligare omfördelningar mellan olika sektorer för att klara vård och omsorg. Problemen blir inte mindre på sikt eftersom ett ökande antal äldres behov ska tillgodoses.
Det behövs bättre chefer i den offentliga verksamheten. Det gäller oavsett om tjänsten tillsätts med en person med lång tid bakom sig i politiken eller inte. Det behov som finns av politiskt och demokratiskt inflytande över viktiga samhällsfunktioner bör normalt tillgodoses på annat sätt än genom politiska tillsättningar av chefstjänster. Det får dock inte vara uteslutet med en tillsättning av en person med en politisk bakgrund. Tillsättningen måste då baseras på en professionell och inte politisk meritvärdering när det gäller ledarskapskompetens. Även de högsta chefstjänsterna bör tillsättas efter ansökningsförfarande och inte avgöras i slutna rum.
Många anställda på större företag har tillgång till någon form av företagshälsovård. Bland företagare är dock anslutningen till företagshälsovård sämre. Det finns även skillnader mellan män och kvinnor som driver företag. 31,2 procent av männen som driver företag har företagshälsovård medan motsvarande siffra bland kvinnor är 18,6 procent.
Företagshälsovården ska ges ansvaret för sjukskrivningar vid arbetsrelaterad ohälsa och möjlighet att ge enklare behandling vid sidan av primärvärden. För många företag utgör företagshälsovården en resurs i arbetsmiljöarbetet. Regeringen bör återkomma med förslag som förbättrar förutsättningarna för företag att anlita den kompetens för förebyggande insatser som företagshälsovården kan bidra med. Detta bör ges regeringen till känna.
Att anställda har tillgång till en väl fungerande skyddsutrustning är av betydelse för att förebygga arbetsskador. I arbetet med att ta fram adekvat skyddsutrustning har bl a företagshälsovården en stor uppgift. Det är viktigt att utformningen på skyddsutrustningen är sådan att det uppmuntrar till användning.
Skyddsutrustning vars passform, vikt och tillgänglighet inte passar arbetstagaren kommer sällan eller aldrig till användning. En stor del av dagens skyddsutrustning är utformad efter traditionella könsmönster på arbetsmarknaden. Detta innebär att utrustning inom exempelvis vård och omsorg ofta är utformade efter kvinnors storlekar och det motsatta inom traditionellt manliga yrkesgrupper.
Exempel på detta kan vara skyddshandskar inom vården kontra skyddshandskar inom tung industri, skyddsskor i rätt storlekar och med låg vikt. Detta ställer till problem för personal som behovs- eller projektanställda och uppdragstagare som är i behov av en personlig skyddsutrustning. Arbetsgivare bör ha ett ansvar för att behovs- eller projektanställda och uppdragstagare ska ha tillgång till en personlig skyddsutrustning utformad efter dessas behov och förutsättningar. Detta bör ges regeringen till känna.
De mätningar som ligger till grund för skyddsutrustningens standard måste ske under realistiska förhållanden och inte i laboratoriemiljö. Detta är nödvändigt för att ett adekvat skydd skall kunna erbjudas vid användning på arbetsplatsen. Regeringen bör ta initiativ till en översyn av under vilka förhållanden dagens skyddsutrustning testas. Detta bör ges regeringen till känna.
Det finns idag god skyddsutrustning mot buller som lindrar effekterna av arbete i bullriga miljöer. Denna skyddsutrustning kan dock inte användas i alla typer av verksamheter. Ett tydligt exempel på detta är verksamheterna barnomsorg och skola i den offentliga sektorn. Under förra året ökade antalet bullerskador hos kvinnor med närmare 60 procent. En stor del av denna ökning torde ha skett inom den offentliga sektorn, där kvinnor är kraftigt överrepresenterade.
Tidigare undersökningar visar bland annat att risken för att drabbas av tinnitus inom förskolan har ökat kraftigt. Orsaken till detta kan vara att större barngrupper vistas i lokaler som inte är avsedda för detta antal barn. Vidare kan valet av byggnadsmaterial påverka resonansen i lokalerna. Införandet av maxtaxan inom förskolan riskerar att leda till att barngrupperna blir ännu större. Detta leder till en allt mer utsatt situation för både barn och personal som vistas i dessa lokaler. Liknande problem finns inom andra områden av den offentliga sektorn. Ett program för bullerdämpande åtgärder i lokaler som används för offentlig verksamhet bör utformas. Detta bör ges regeringen till känna.
Diskussionen om mobbning har varit livlig de senaste åren inte minst på grund av ett antal uppmärksammade fall som gått till domstol för att få ersättning. Nästan uteslutande har det dock enbart rört sig om mobbning mellan elever. Detta skriver vi mer om i vår utbildningsmotion.
Enligt en kartläggning av Tjänstemannaförbundet HTF så utsätts sex procent av deras medlemmar varje vecka för kränkande särbehandling från arbetskamraterna. Det kan handla om förtal, grova orättvisor, social utfrysning eller illvilliga handlingar. På var tionde arbetsplats förekommer regelbundet kränkande särbehandling från chefer mot anställda, vilket skulle innebära att det bara bland HTF:s medlemmar finns minst 13.000 personer som särbehandlas. Ytterst är det arbetsgivarens ansvar att arbetsmiljön både fysiskt och psykiskt är bra. Enligt samma undersökning så har 72 procent aldrig deltagit i en kartläggning av den psykosociala arbetsmiljön på arbetsplatsen. Kvinnorna är ofta de som drabbas värst. På arbetsplatser med hög arbetsbelastning och mycket stress resulterar detta ofta i att de sexuella trakasserierna ökar och könsrollsmönster förstärks. I åtgärdsplan för en god arbetsmiljö ska en handlingsplan mot mobbning ingå. Detta bör ges regeringen till känna.
Många föräldrar stressar för att både hinna med arbetet och att få tid över för sina barn. Detta drabbar speciellt kvinnor då det fortfarande generellt sett är kvinnor som tar ett större ansvar för arbetet i hemmet.
Det så kallade MOA-projektet, Moderna arbets- och livsvillkor för kvinnor och män, har studerat både människors arbetsvillkor och deras livsvillkor. Deras intervjuer visar på att framförallt kvinnor är angelägna att få arbetet att fungera ihop med det övriga livet. Tuffa hemförhållanden kombinerat med pressande arbetsförhållanden samt att kvinnor ofta skuldbelägger sig själva kan bli en allvarlig hälsorisk för många kvinnor. De kvinnor som vill vara kvar i arbetslivet kan tvingas välja bort barn. Svårast är det när barn och arbete ska kombineras. Det är viktigt att det finns en buffert för oförutsedda händelser. Om arbetet är förutsägbart, möjligt att begränsa och arbetstiden regelbunden ökar bufferten, likaså om ansvaret i familjen är jämnt fördelat mellan man och kvinna.
Det är viktigt att såväl arbetsgivare som kollegor har en förståelse för när en förälder behöver gå tidigare från jobbet för att hämta från dagis eller vara hemma med sjukt barn. Föräldrarnas stress drabbar även barnen. Symptom som ont i magen, huvudvärk, sömnsvårigheter och nedstämdhet drabbar alltfler skolbarn. Denna utveckling måste brytas för att ge människor livskvalitet.
Ett barnvänligt arbetsliv bör kännetecknas av hög flexibilitet och tillåtande attityder. Lika villkor för kvinnor och män att förena karriär med familjebildning skall eftersträvas. Det bör därför tas initiativ till överläggningar mellan arbetsmarknadens parter kring frågor om ett barnvänligt arbetsliv. Detta bör ges regeringen till känna.
Tid är bland det dyrbaraste vi har, därför är det viktigt att människor ges makt över sin egen tid i så stor utsträckning som möjligt. Vad tiden används till i verkligheten och hur vi egentligen skulle vilja använda vår tid varierar mellan olika skeden av livet. Under vissa skeden i livet har man en större vilja att använda sin tid till att arbeta, bygga upp ett kapital och karriär. I andra skeden är tiden med familj och anhöriga mer värdefull än den tid som spenderas på arbetet. Detta varierar mycket från person till person.
Tidsmiljön är en allt viktigare arbetsmiljöfaktor. I slimmade organisationer får många en utvidgning av antalet arbetsuppgifter – de anställda ska vara flexibla och kunna rycka in där det bäst behövs för stunden. Även om det kan vara positivt för många att få ett mer omväxlande arbete så är risken att tiden för återhämtning minskar. Många får också skuldkänslor över att aldrig räcka till. Organisationen ska anpassas så att den enskilde arbetstagarens självbestämmande över arbetstiden ökar. Exempelvis kan man inför ett tre/tre-system, d v s att arbetstagaren arbetar tre dagar för att sedan vara ledig tre dagar.
Arbetstidens längd ska i första hand avgöras av arbetstagare och arbetsgivare. Då kan man ta hänsyn till vilken prioritering som varje arbetstagare vill göra i sitt liv just då. Den enskilde arbetstagarens inflytande över arbetstid, över schemaläggning och var arbetet förläggs bör öka. Regeringen bör undersöka hur arbetstagarnas inflytande över arbetstiden kan öka och hur ett flexiblare arbetsliv kan skapas. Detta bör ges regeringen till känna.
Sverige bör tillåta arbetskraftsinvandring i ökad grad för att klara framtidens behov av arbetskraft. Redan idag finns det många som flyttar till Sverige för att arbeta – under år 2001 beviljades fler uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl än permanenta uppehållstillstånd till flyktingar. De flesta tillstånden för arbetskraftsinvandrare är dock tillfälliga. I de flesta fall ges tillstånden till experter, läkare, sportsutövare och artister och de löper på allt från flera år till några dagar. Statsminister Göran Persson har kommenterat frågan om generösare regler för arbetskraftsinvandring med: ”Det vore det dummaste vi kunde göra.” Regeringen anser att först ska dagens arbetslösa komma in på arbetsmarknaden. Arbetsmarknaden är dock inget nollsummespel. I många fall kan det handla om arbeten där det saknas kompetent arbetskraft. En person som kommer hit och arbetar kan skapa möjligheter för företag att utvecklas och växa ytterligare. Regeringens attityd tyder på att man är nöjd med dagens situation där arbetskraftsinvandringen till största delen består av en liten elit i stället för att även välkomna bärplockare och skogsplantssättare för att ge några exempel. Ytterligare ett fall är den turkiske kocken som jobbat i jämtländska Hammarstrand i 18 månader och som inte fick sitt arbetstillstånd förlängt. Restaurangen stod då utan kock och riskerade att tvingas stänga och göra ytterligare fler människor arbetslösa.
De invandrare som ordnat sin försörjning, antingen genom arbete eller eget företagande, ska kunna erhålla uppehållstillstånd i Sverige. Idag nekas utländsk arbetskraft att komma till Sverige även om det är ordnat med arbeten där det inte finns inhemsk arbetskraft att tillgå. Det finns fall där man centralt avslagit ansökningar om arbetskraftsinvandring trots att arbetsgivare, fack och lokal arbetsförmedling samtliga tillstyrkt ansökan. Detta leder till att vissa arbetsuppgifter inte blir utförda. Ett regelverk för en mer generös arbetskraftsinvandring bör tas fram. Detta bör ges regeringen till känna.
Om EU:s utvidgning löper som planerat så kommer 100 miljoner människor till att ha rätt att komma till Sverige och arbeta utan att först ansöka om särskilt arbetstillstånd. Fackföreningar har påtalat risken med lönedumpning och sämre villkor för de personer som arbetskraftsinvandrar. Detta torde vara ett marginellt problem då kollektivavtal och befintlig lagstiftning fortfarande kommer att gälla. Oseriösa arbetsgivare skulle dock kunna utnyttja vissa arbetstagares känsliga situation. Regeringen bör se över reglerna för att motverka lönedumpning och urholkande av arbetsrätten för arbetskraftsinvandrare. Detta bör ges regeringen till känna.
Diskrimineringslagstiftningen förbjuder diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder. Generellt sett ska personer med funktionshinder delta i den öppna arbetsmarknaden. För personer med hinder som innebär nedsatt arbetsförmåga och dessutom utgör ett arbetshandikapp ska alternativ såsom Samhall och lönebidrag ges. Arbetsgivaren har ansvar för att arbetsplatsen till fullo ska vara tillgänglig och anpassad för anställda med funktionshinder. Dagens situation vad gäller arbetshjälpmedel fungerar inte tillfredsställande.
Arbetslösheten bland arbetshandikappade har minskat med 27 procent det senaste året. Trots detta är arbetslösheten bland funktionshindrade dubbelt så stor som för befolkningen som helhet. Regeringen bör återkomma med förslag på metoder för att minska arbetslöshet bland personer med funktionshinder. Detta bör ges regeringen till känna.
Arbetslivet måste också bli mer tillgängligt för personer med funktionshinder. Detta bör ges regeringen till känna.
I vår motion om funktionshinder skriver vi mer om våra förslag på området.
Sedan 1992 har den bidragsgrundande lönekostnaden inom lönebidraget varit oförändrad. Detta har lett till att anställda med lönebidrag har fått en sämre löneutveckling; detta trots att lönebidraget inte ska vara lönegrundande. Däremot har arbetsgivare till anställda med lönebidrag, ofta inom den ideella sektorn, inte haft de ekonomiska förutsättningarna att följa den allmänna löneutvecklingen. Detta har drabbat de arbetshandikappade i form av lägre lön eller uppsägningar. Användningen av medlen bör också vara mer flexibla för att kunna användas efter lokala förutsättningar.
Det är dags att förbättra möjligheterna för arbetsgivarna till lönebidragsanställda att ge sina anställda en rättvis lön. Den bidragsgrundande lönekostnaden bör därför, vid nyanställningar och när lönebidragen omförhandlas, höjas från dagens 13.700 kronor per månad till 15.000 kronor per månad. Detta bör ges regeringen till känna.
Aktivitetsgarantin som infördes av regeringen hösten 2000 måste ses som ett led i att nå målet om 4 procents öppen arbetslöshet. Av många äldre arbetslösa uppfattas aktivitetsgarantin som kränkande och meningslös. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om att tidsbegränsa aktivitetsgarantin till två år och istället införa möjligheten för arbetslösa över 60 år att erhålla anställning med lönebidrag. Detta bör ges regeringen till känna.
Anställningsstöd såsom offentligt skyddat arbete (OSA) och offentligt tillfälligt arbete (OTA) kan vara en sista utväg för personer som inte kommer in på den reguljära arbetsmarknaden och där aktivitetsgarantin upplevs som meningslös. Det ska finnas en lagstiftning som gör det möjligt för arbetsmarknadsnämnderna i samråd med kommuner och landsting att införa liknande åtgärder. Detta ges regeringen till känna.
Många äldre har i dag en besvärlig situation på arbetsmarknaden. Ett långt arbetsliv har lett till att deras arbetslivserfarenhet är stor medan den mer formella utbildningsnivån i vissa fall är något lägre. Detta behöver dock inte innebära att de besitter mindre kunskaper, är mindre behöriga till vissa typer av tjänster eller är mindre benägna till förändring.
Inte desto mindre förekommer en åldersdiskriminering inom arbetsmarknaden, trots att det i EU:s diskrimineringslagstiftningar uttryckligen påpekas att ålder är ett av de områden där diskriminering inte får förekomma. Diskrimineringen kan förekomma mer eller mindre öppet, exempelvis i platsannonser. Regeringen bör återkomma med förslag till hur EU:s diskrimineringslagstiftning gällande arbetslivet kan implementeras i svensk lagstiftning inom alla områden som rör det svenska arbetslivet. Detta bör ges regeringen till känna.
Genom medborgarnas eget engagemang och delaktighet i verksamheten förstärks den lokala demokratin, något som måste ses som positivt. Den sociala ekonomin skapar bättre förutsättningar för människorna att själva ha makten över sina liv, stärka och förbättra välfärden och bidra till en än mer utvecklad medborgardemokrati. Medborgaren reduceras i den sociala ekonomin inte till klient eller kund utan ges möjlighet att bära sitt ansvar som medborgare med de skyldigheter och rättigheter som detta innebär. Framtidens välfärd kan, genom den sociala ekonomin, på detta sätt utvecklas utifrån ett underifrånperspektiv. Detta bör ges regeringen till känna.
För personer verksamma inom den sociala ekonomin kan problem uppstå inom arbetslöshetsförsäkringen, detta på grund av att dagens utformning av trygghetssystem inte är anpassade till de associationsformer som finns inom den sociala ekonomin.
För att få ta del av arbetslöshetsförsäkringen krävs att den enskilde står till arbetsmarknadens förfogande. Som intressent i en ekonomisk förening finns en risk att den enskilde betraktas som näringsidkare genom att det finns ett ägande, direkt eller indirekt, samt ett inflytande över verksamheten i organisationen. Om samtliga företagarkriterier inom exempelvis en ekonomisk förening är uppfyllda, berövas den enskilde möjligheten att erhålla ersättning från arbetslöshetsförsäkringen om inte engagemanget i den ekonomiska föreningen avvecklas.
Regeringen har visserligen uttalat att enbart innehavet av ett förtroendeuppdrag i eller tillhörigheten till ett kooperativ inte skall vara avgörande för den enskildes möjligheter att erhålla arbetslöshetsersättning (prop. 1996/97:107). Detta kan dock inte anses vara tillräckligt för att garantera den enskilde rätten till ersättning. Enligt en rapport från Kulturdepartementet: ”Social ekonomi – en tredje sektor för välfärd, demokrati och tillväxt?” måste den sökandes personliga verksamhet i rörelsen helt ha upphört om samtliga företagarkriterier är uppfyllda. Detta riskerar att hindra utvecklingen inom många kooperativ, ekonomiska eller ideella föreningar. Det finns anledning att förtydliga reglerna kring rätten att erhålla ersättning från arbetslöshetsförsäkringen samtidigt som den sökandes engagemang inom den sociala ekonomin kan fortsätta. Detta bör ges regeringen till känna.
Kunskapen om den sociala ekonomin, dess organisationsformer och verksamheter är begränsad bland den stora allmänheten, tjänstemän och beslutsfattare. Genom att sprida kunskapen om den sociala ekonomin och dess möjligheter kan en ytterligare utveckling inom området ske. Skolan, studieförbunden och den högre utbildningen är i detta arbete värdefulla kontaktytor för att sprida kunskapen och öka intresset för den sociala ekonomin. De lokala kooperativa utvecklingscentrumen besitter en stor kunskap som bör tas tillvara i detta arbete.
Forskningen kring den sociala ekonomin bör utvecklas. Idag bedrivs forskning på exempelvis universitet och högskolor i Göteborg, Jönköping och Mitthögskolan. Denna forskning bör fortsätta men det är också viktigt att kunskaperna samlas på ett lärosäte för att frågorna ska få extra tyngd. Vad som ovan anförts om att utreda förutsättningarna för att ge ett lärosäte ett nationellt uppdrag att forska om social ekonomi bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 15 oktober 2002 |
|
|
Margareta Andersson (c) |
|
|
Claes Västerteg (c) |
Kenneth Johansson (c) |
|
Birgitta Carlsson (c) |
Sofia Larsen (c) |
|
Birgitta Sellén (c) |
Jan Andersson (c) |
| [1] | 213 000 öppet arbetslösa, 102 000 i åtgärder, 323 000 sjukskrivna samt 475 000 förtidspensionerade enligt AMS och RFV:s statistik för augusti 02 (förtidspensioner sept.02). |