5.5.1 Statlig skattereduktion kompenserar för den långsamma reallöneökningen 61

2 Förslag till riksdagsbeslut

3 Sverige och den europeiska utvecklingen

Upptäcktsresanden Stanley utforskade Afrikas inre i mitten av 1800-talet. Det berättas att en dag vägrade hans afrikanska bärare att gå längre. Stanley försökte få veta orsaken och fick till svar: ”Vi sitter ner och väntar på vår själ.” De befarade att deras framfart var för snabb så att inte själen skulle hinna med. Takten i arbetslivet har ökat. Sänkt arbetstid är en välfärdsreform som både kan påverka folks psykiska och fysiska hälsa till det bättre. Den ökade produktivitetsjakten har en baksida och konsekvenserna drabbar såväl individers väl och ve som företagens och den svenska statens budgetar.

Att sänka veckoarbetstiden har varit en viktig välfärdsreform under hela 1900-talet. I andra europeiska länder har detta varit ett viktigt sätt att värna om medborgarnas livskvalitet. I Sverige talar emellertid många emot den politiska idén om sänkt arbetstid för att de anser att den skulle vara utopisk. Deras argument är vanligen ekonomiska och det är därför de anser att den inte går att förverkliga. Hur har det då gått för länder som Tyskland, Frankrike, Holland, Norge och Finland vilka genomfört större arbetstidsförkortningar? Har det drabbat deras ekonomier och företag negativt? Låt oss titta närmare på det radikalaste landet av dem alla, Frankrike. I Frankrike sänktes veckoarbetstiden till 39 timmar redan för tjugo år sedan. Den 1 februari år 2000 lagstadgade regeringen om 35 timmars arbetsvecka. Företag med färre än 20 anställda fick en tvåårig respit, men idag är alla företag ålagda att förhandla med de anställda om hur förkortningen ska förverkligas. Det är alltså upp till arbetsgivare och anställda att komma överens om hur förkortningen ska genomföras. För vissa yrkesgrupper kan det innebära förkortad årsarbetstid.

För att finansiera en del av förkortningen har lättnader i de sociala avgifterna lovats, för de som genomför en förkortning. Arbetsgivarna, å sin sida, har fått tillfälle att driva igenom en rad krav som länge stått på önskelistan, exempelvis ökad flexibilitet eller beräkning av arbetstiden på årsbasis.

3.1 Den franska regeringen har utvärderat reformen

Den ekonomiska tillväxttakten har ökat under senare år, arbetslösheten har sjunkit och livskvaliteten har ökat. Enligt den senaste tillgängliga officiella statistiken från februari 2002, utlagd på det franska arbetsmarknadsdepartementets hemsida, så har reformen, när den nått 8,8 miljoner löntagare (av totalt 21,5 miljoner), skapat 345 000 nya jobb och räddat kvar 67 000. Således finns idag 412 000 jobb på den franska arbetsmarknaden som inte funnits där tidigare utan 35h-veckan.¹

Två statistiska metoder har använts för att få fram dessa tal. Den ena, tillämpad av det franska konjunkturinstitutet (OFCE), tar sin utgångspunkt i jämförande internationell statistik, av vilken framgår att ökningen av antalet arbetstillfällen på den franska arbetsmarknaden är större än i andra EU-länder som haft lika hög, eller högre, BNP-tillväxt. Denna employment overshoot är enligt statistikerna svår att hänföra till något annat än arbetstidsförkortningen. Den andra metoden har använts av statistikenheten inom det franska arbetsmarknadsdepartementet (DARES) och där jämför man jobbtillväxten inom snarlika företag (samma bransch och storlek) som hunnit införa 35h-veckan respektive ligger kvar på 39h-vecka, också här för att kunna renodla den jobbtillväxt som beror på arbetstidsförkortningen och inte på de senaste årens högkonjunktur. Båda metodernas slutresultat konvergerar mot siffrorna ovan.

Arbetsgivare, löntagare och stat ska enligt arkitekterna bakom reformen stå för en tredjedel var av kostnaderna. Dock har man försökt undvika minskade vinstnivåer i företagen då detta riskerar att leda till lägre investeringsnivåer och därmed lägre jobbtillväxt i framtiden.

Arbetsgivarnas bidrag till finansieringen har därför istället åstadkommits via organisatoriska förändringar i företagen syftande till ökad produktivitet – 40 % av totalkostnaden för 35h-veckan har enligt preliminär statistik klarats på detta sätt.

Löntagarna bidrar med att gå med på lönestopp i 18 månader (varierar något mellan avtalsområdena, detta är ett genomsnitt) men får i flertalet (92 %) av hittills ingångna avtal bibehållen månadslön. Vidare går löntagarsidan med på ökad flexibilitet vad gäller arbetstidens förläggning – veckoarbetstiden kan nu pendla mellan 0 och 48 timmar så länge snittet, över ett år, ligger på 35 timmar – så istället för 35h-vecka borde man måhända egentligen tala om 1600h-år. Företagen kan på det här sättet finjustera arbetsvolym och orderingång och kan därför ofta drastiskt reducera sina utgifter för övertid. Ett övertidstak på 130 timmar per år har ändå införts, för att inte en del företag trots allt ska börja neutralisera arbetstidsförkortningen med ökat övertidsuttag.

Staten, slutligen, bidrar med att stå för kostnaderna för sänkt arbetsgivaravgift (för de mest lågavlönade) plus en del andra subventioner till företagen. 35h-veckan beräknas brutto belasta den franska statsbudgeten med 80 miljarder francs (Frankrike gick vid årsskiftet över till euro men detta har ännu inte hunnit in i de källor – se nedan – som denna redogörelse bygger på) men 50 miljarder av dessa kommer troligen att balanseras av effekterna av den minskade arbetslösheten – utgifter för arbetslöshetsersättning och socialbidrag blir istället till skatteintäkter från de f d arbetslösa. Återstår en nettokostnad på 30 miljarder francs (40 miljarder kronor), som för ett 60-miljonersland som Frankrike anses vara en tämligen beskedlig siffra – svårt att finna någon i fransk samhällsdebatt, ens bland arbetsgivarekonomerna, som på allvar hävdar att detta belopp ohjälpligt skulle undergräva de franska statsfinanserna (en jämförelse: Frankrikes BNP har under den senaste tioårsperioden ökat med 1 350 miljarder francs). När den förväntade minskningen av sjukfrånvaron också kommer att kunna räknas in på reformens plussida, så minskar kostnaderna ytterligare.

4 Människan och arbetsplatsen

4.1 Arbetets intensitet

Arbetstakten ökar. En av de viktigaste orsakerna till det är personalrationaliseringarna. Idag rationaliserar arbetsgivarna inte av samma anledningar som för tio år sedan. Då var det för att bemöta den sjunkande efterfrågan som lågkonjunkturen genererade. Idag rationaliserar företagen oftare på grund av ökade avkastningskrav, så kallad downsizing. Downsizing uppfattas vanligen som en olycklig händelse för dem som blir avskedade, men det kan faktiskt vara lika jobbigt att tillhöra den skara som får behålla sin anställning. KF visade exempelvis i en uppföljning, två år efter en rationalisering, att de som hade fått behålla sitt arbete hade minst lika stora psykiska besvär som den grupp som blivit arbetslös, bl.a. hade övertidsuttaget ökat dramatiskt.

Det räcker inte med tekniska investeringar för att öka produktiviteten. Företagen är beroende av arbetskraftens prestationer och kan bara öka produktiviteten genom att utnyttja den anställdes arbetsförmåga. Produktivitetshetsen är intimt förknippad med den ständiga jakten på ökad tillväxt. Det är tydligt i finansplanen, september 2000:

Den goda tillväxten är inte enbart en tillfällig konjunkturuppgång, utan en anpassning till ett långsiktigt högre resursutnyttjande.

Det innebär att människor, för att få ökad tillväxt, måste arbeta snabbare och effektivare. Det är det pris vi får betala för att tillväxttakten skall kunna upprätthållas.

4.2 Inlåsning i arbetslivet – ett nytt begrepp

En ny rapport från Arbetslivsinstitutet analyserar effekterna av inlåsning i arbetslivet. Arbetsplatsinlåsning innebär att en person befinner sig i ett icke önskvärt yrke eller på en oönskad arbetsplats. Resultaten visade att 36 procent av dem som hade fast arbete vill byta yrke eller arbetsplats. Motsvarande andel av dem med tillfällig anställning var 62 procent. Undersökningen visade också att de som hamnat på fel ställe i arbetslivet ofta har svårt att ta sig därifrån.

4.3 Dålig arbetsmiljö kostar pengar

Frågan är hur mycket produktiviteten verkligen ökar där nedskärningar gjorts. Under utbränningsprocessen förändras engagemanget för arbetet liksom hållningen till omvärld, framtid och den egna personen. Människor kan inte arbeta under stress under en längre period utan att prestera sämre. Risken för att göra fel ökar dessutom när stressen sänker uppmärksamheten och koncentrationsförmågan. Resultatet blir att de företag som inte tar hänsyn till sina anställdas situation med tiden också urholkar värdet för sina aktieägare.

I de fall då den försämrade arbetsmiljön leder till att de som inte orkar byts ut kan den ökade personalomsättningen medföra sjunkande produktivitet. Det kostar för företagen att låta kunskaper och erfarenheter gå förlorade.

Många har en bild av att ökad ekonomisk tillväxt är något positivt i sig, men det finns olika slags tillväxt. Ökad välfärd går inte alltid att mäta i ekonomiska termer. På lång sikt hotas hela samhällsgemenskapen. Stressade människor orkar inte ägna sig åt sociala relationer. Om strategierna för att öka den ekonomiska tillväxten innebär sämre minskat umgänge och ökad ohälsa är tillväxten inte av godo. Det finns indikationer på att förändringarna på arbetsmarknaden gjort folk sjukare:

4.4 Stress och utbrändhet behöver inte vara individrelaterat

Människors välbefinnande på arbetsplatser individualiseras ofta. Hur vi mår är visserligen individuellt, men problemet är att arbetsplatsens problem oftast betecknas som individens. På senare år har det funnits en tendens att skuldbelägga individen för utbrändheten. Det är inte ovanligt att arbetsgivarna talar om utbrända som att de har en felaktig inställning till arbetet eller fel ”psyke”, för att fungera på den sortens arbetsplats. Med ovanstående inställning inriktas också åtgärderna på personen, när de i själva verket bör riktas mot arbetsplatsen. Anställda får gå kurser där de lär sig handskas med stressen och på vissa ställen delas gratis gympakort ut för att personalen ska bli starkare. Läkarkåren, å sin sida, ser också de utbrända och stressade ur ett individperspektiv. Rehabilitering är viktigt och bra, men det är i dagens läge lika viktigt att rikta blickarna mot situationen på arbetsplatserna.

4.5 Arbetsplatsen har förändrats

Kopplingen mellan arbetsorganisation och arbetshälsa är fortfarande inte tillräckligt tydlig. Dagens arbetsplatsmiljöer är mycket mer stressande än för bara några år sedan. Det är inte bara arbetstakten som ökat. Arbetets art har förändrats. Alla nya tekniska innovationer har skapat en sorts teknostress. Och i det nya kunskaps- och informationssamhället, där det mentala arbetet ökat, har det blivit allt svårare att försvara sig mot informationsflödet och att lämna arbetet när man går hem. Kraven har också blivit fler. I den slimmade organisationen ska personalen vara mer flexibel och klara fler arbetsuppgifter.

Gunnar Aronsson vid Arbetslivsinstitutet ger en ytterligare bild av orsakerna till den ökande stressen. Han talar om hur farligt det är när människor förlorar kontrollen över sitt arbetsliv:

Gamla gränser monteras ned och arbetslivet har blivit mer föränderligt och flexibelt vad gäller tid, rum, organisation och arbetsförhållanden. Det ger en oförutsägbarhet som individen måste hantera, samtidigt som det blir mer och mer upp till denne att själv göra det. Samtidigt har många organisationer omättliga krav och det blir upp till var och en att ”försvara sig” mot den stress som uppkommer.

På dagens arbetsplatser behövs pauser, speciellt på psykiskt krävande arbetsställen. Alla anställda behöver dessutom bekräftelse, stöd, uppmuntran, klara arbetsinstruktioner och personliga redskap att lösa sina arbetsuppgifter. En tredjedel av alla yrkesverksamma upplever inte att de får det stöd som de behöver. Något av det viktigaste är inflytande. Att inte ha inflytande över sitt arbete är oerhört nedbrytande för människor. På arbetsplatser bör varje individ ges frihet i tanke och handling samt inbjudas att vara med och påverka arbetsmiljön, arbetets utförande och arbetstidens förläggning över året. Allt det här låter som självklarheter, men tillämpas inte alls av många arbetsgivare.

Modern arbetsorganisation måste ta tillvara både teknikens fördelar och individens kompetens. Den måste ge medarbetarna goda möjligheter till lärande och förändring. I arbetsorganisationen måste också ett fungerande signalsystem vara inbyggt, som både varnar för och förebygger olika former av ohälsa, som belastningsskador, stress och utbrändhet.

4.5.1 Tillfällighetsanställningarna ökar stressen

Företag och myndigheter har mer systematiskt än tidigare börjat utnyttja tillfällighetsanställningar. Med tillfällighetsanställningar menas till exempel projektanställda, personaluthyrda etc. Många företag väljer att ta in folk vid produktionstoppar, ett fenomen som brukar kallas ”just in time”, istället för fast anställda. I maj 1990 hade 412 000 anställda tillfälliga jobb. Sammanlagt hade under första kvartalet 2001 drygt 525 000 personer någon form av tidsbegränsad anställning. Det innebär en ökning med så mycket som 150 000 sedan 1990. Annorlunda uttryckt har andelen tidsbegränsade anställningar ökat från drygt 9 procent 1990 till drygt 14 procent. Den nya projekt-kulturen leder till att allt fler, även yngre, drabbas av stress och utbrändhet redan i 30-årsåldern. Många människor i 25–30-årsåldern vill skaffa barn men vågar inte på grund av att de ännu inte fått en tillsvidareanställning. Under 90-talets lågkonjunktur fick ungdomar inga fasta jobb. Tyvärr har denna trend fortsatt. Projektanställningar, vikariat och tidsbegränsade anställningar är numera praxis när ungdomar anställs. Fasta jobb erbjuds sällan till dem under 25.

Många arbetsgivare ser det som något positivt. Den som inte orkar kan lätt bytas ut. Rädslan breder ut sig. De som ställer krav får gå. De fackligt aktiva har inte mycket att sätta emot.

Myten om att vi skulle föredra en flexibel arbetsmarknad med tillfälliga anställningar verkar svår att spräcka. Nästan alla människor tycker att anställningstrygghet är viktigt. Och det är inga skillnader mellan unga och gamla. Det visar flera undersökningar. De allra flesta föredrar fast anställning framför tillfälliga flexibla anställningsformer eller att ha eget företag. De vill snabbt in i en trygg arbetssituation.

Synen på anställningstrygghet är i stort sett densamma mellan olika länder. Minst viktigt är anställningstrygghet i Holland, men där anser ändå 89 procent att det är viktigt, medan övriga undersökta länder som Tyskland, Storbritannien, Italien, Frankrike och Norge har andelar kring 90 procent. Till och med i flexibilitetens förlovade land, USA, är anställningstrygghet betydelsefullt. Där tycker 95 procent, alltså ännu fler än i Sverige, att det är viktigt. Frågan är hur den ökade användningen av tillfällighetsanställningar ska kunna minskas. Vi vill att regeringen utreder det.

För dem som fortsättningsvis kommer att vara tillfällighetsanställda behövs därtill förändringar för att motverka den stress som den utsattheten innebär. Det sociala trygghetssystemet måste ses över så att de med oklara, tillfälliga, anställningsförhållanden omfattas av samma trygghet som fast anställda, vid arbetslöshet och sjukdom.

4.6 Övertidstak

Den nu gällande arbetstidslagen (ATL) från 1982 föreskriver att den ordinarie arbetstiden skall vara högst 40 timmar i veckan. Undantag får göras när det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt under en begränsad period av högst fyra veckor, under förutsättning att genomsnittsarbetstiden ej överstiger 40 timmar i veckan under fyraveckorsperioden.

Finns det särskilt behov av ökad arbetstid får s.k. allmän övertid tas ut med högst 48 timmar per fyraveckorsperiod eller högst 50 timmar under en kalendermånad. Under ett kalenderår tillåts högst 200 timmar övertid. Ytterligare 150 timmar övertid per kalenderår medges i vissa fall genom dispens av Arbetarskyddsstyrelsen. Lagen anger endast att ett särskilt behov skall föreligga, inte de närmare betingelserna för att övertid skall få tas ut, men övertid får inte användas för en permanent förlängning av arbetstiden.

Allt fler arbetar övertid. Fler och fler skriver också bort övertiden i anställningskontrakt, frivilligt eller ofrivilligt, hur man nu vill se det. Frågan om övertid bör ses över och hanteras mer enhetligt. Dagens lagstiftning är till stor del överspelad.

5 En arbetstidsförkortning

Det är svårt att få företagen att förändra arbetsmiljöförhållandena frivilligt. Det är i det sammanhanget som en lagstiftning om en arbetstidsförkortning är motiverad. Arbetstidsförkortningen är också en välfärdsreform, motiverad av jämställdhetsskäl, för folks hälsa och livskvalitet. Det handlar om att sänka normalarbetstiden. Arbetstiden kan sedan via kollektivavtal anpassas till olika branscher. En sänkt arbetstid till 30 eller 35 veckoarbetstimmar skulle kraftigt öka folks möjligheter att orka arbeta.

5.1 Arbetstidsförkortningar i andra europeiska länder

Det finns ingen naturlag som säger att arbetstiden måste vara 40 timmar. Sverige har nu den längsta veckoarbetstiden i Skandinavien, oberoende av om man mäter arbetstiden per vecka eller år. I motsats till Sverige har arbetstiden fortsatt att vara en prioriterad fråga i andra europeiska länder även efter 1970-talet. En jämförelse av arbetstiden i 14 europeiska länder 1994 placerar Sverige på tolfte plats, där endast Luxemburg och Schweiz har längre arbetstid.

Inom övriga Skandinavien har arbetstidsfrågan haft högre prioritet än här. Danmark, Norge och Finland har med början under senare halvan av 1980-talet förkortat ”den normala” veckoarbetstiden till mellan 37 och 37,9 timmar. I Finland har arbetstiden sänkts med regeringens inblandning. Där sänktes årsarbetstiden i fem steg, mellan 1986 och1990. Idag är veckoarbetstiden 37,9 timmar. Holländarna har sänkt arbetstiden.

Tyskland är det land som gjort de största förkortningarna av arbetstiden, med framförhandlade avtal om 35 timmars arbetsvecka inom industrin. Volkswagen har sänkt arbetstiden ytterligare. Där har arbetstidsförkortningen kombinerats med flexiblare arbetstider, och i vissa fall lägre löneökningar. I Tyskland har inte arbetstidsförkortningen lett till ett ökat övertidsuttag. En annan iakttagelse är att löneinkomsterna inte har fallit, dvs. att deras timlöner har ökat i proportion till den kortare arbetstiden.⁶

5.2 Svenska arbetstidsförkortningar under 1900-talet

De förkortningar av arbetstiderna som gjordes fram till 70-talet föregicks ofta av att tjänstemannaförbunden tecknade bättre avtal än lagarna och av politiska krav på att dessa förbättringar skulle gälla alla. Sverige var inte på något sätt ledande i Nordeuropa när det gällde att korta arbetstiden, utan följde mönstret. Däremot gick man längre när det gällde semester. Den första semesterlagstiftningen kom 1938 och stadgade två veckors semester. 1951 förlängdes semestern till tre veckor, 1963 till fyra och 1977 slutligen till fem veckor.

Men sedan 70-talet har det inte hänt någonting. Under tiden har samhällsutvecklingen skenat iväg, hjulen snurrar allt snabbare och arbetstakten ökar samtidigt som kraven på dagens arbetande och föräldrar har ökat.

5.3 Ingen tvingande lagstiftning

Vi föreslår inte någon tvingande lagstiftning, utan vill använda oss av dagens dispositiva lagstiftning, men att normalarbetstiden sänks från 40 timmar till 35 timmar i en första etapp, och sedermera till 30 timmar. En generell lagstiftad arbetstidsförkortning är rättvis. Den sänker heltidsnormen för hela arbetsmarknaden, och inte endast för vissa privilegierade grupper. Övertidsuttaget ska också begränsas från dagens 200 timmar/år till 100 timmar/år. Arbetstidsförkortningen bör genomföras i samspel mellan staten och parterna på arbetsmarknaden, i ett övergripande kontrakt mellan dessa parter, som ger ramarna för arbetstiden.

Att ändra dagens normalarbetstid centralt, istället för att överlåta den eventuella sänkningen till andra intressenter, är viktigt eftersom allt färre arbetsplatser omfattas av kollektivavtal. Andelen småföretag i Sverige ökar, och med det också antalet arbetsplatser som saknar kollektivavtal. Att arbetsgivare och fackliga organisationer motarbetat arbetstidsförkortningar visar historien. Det är en av slutsatserna i en avhandling från Arbetslivsinstitutet, Arbetstidsregleringens utveckling, av Lotti Ryberg Welander, som lades fram i Lund den 29 september 2000. Där konstateras att det är staten och inte facken som har drivit på utvecklingen av arbetstidsregleringen. Tidigare regeringar har sett sig tvungna att genomföra arbetstidsförkortningarna. Det är därför det än idag är befogat att genomföra en arbetstidsförkortning genom en ändring av arbetstidslagen, av rättviseskäl.

Detaljerna kan fastställas i avtal; arbetstidens förläggning, lönen etc. Det behövs alltså både en kombination av ramlagstiftning och avtal enligt vår uppfattning.

5.4 Hur påverkas samhällsekonomin?

Det finns inga tecken på att samhällsekonomin påverkats negativt av arbetstidsförkortningen i andra länder. Den svenska oron är starkt överdriven. Det beror på att de samhällsekonomiska beräkningar som gjorts på området ägnat sig åt minussidan i balansräkningen.⁸ Arbetstidsförkortningens motståndare pekar bara på kostnadssidan och talar tyst om de samhällsekonomiska vinsterna.

5.4.1 Produktionsbortfallet blir inte så stort som kritiker hävdat

Arbetstidsförkortningens kritiker tror inte att dagens arbetslösa kan ersätta arbetsgivarna för den uppkomna bristen på arbetskraft som en arbetstidsförkortning skulle medföra. Det stämmer inte, och det av fyra anledningar:

1) En stor del av dagens arbetslösa kan ersätta en del av den uppkomna arbetskraftsbristen. Vad många inte räknat med är alla de som önskar öka sin arbetstid. Det finns många, speciellt kvinnor, som önskar arbeta mer än halvtid, men inte ges den möjligheten för att det saknas arbete. Vissa går och stämplar på arbetsförmedlingen för de resterande timmar som de skulle vilja vara i sysselsättning. Det är bara hälften av de svenska arbetstagarna som har 40-timmarsvecka; 37 % har kortare arbetstid; 11 % längre. Den faktiska medelarbetstiden 1999 var 37,3 timmar/v.⁹

2) Många av dagens arbetslösa är inskrivna på universitet och högskola. Här finns en stor arbetskraftsreserv. Flera är inte motiverade att studera och skulle hellre arbeta om sysselsättning fanns.

3) Om sänkningen av arbetstiden görs gradvis, under ett antal år, behöver inte effekterna på den totala produktionen bli nämnvärda. Då finns det tid att utbilda den delen av de arbetslösa som idag saknar den utbildning eller erfarenhet som arbetsgivarna kräver.

4) Försöken med förkortad arbetstid leder ofta till omprioriteringar på företagen. Kombinerat med flextid kan personalens arbetstid läggas över de perioder på dagen då det behövs mest folk. På det viset behöver inte förkortning få så stora konsekvenser för produktionen.

5.4.2 Statens intäkter ökar

Kostnaderna för arbetslösheten är fortfarande en av de största utgiftsposterna i statens budget. När de arbetslösa börjar arbeta ökar faktiskt skatteintäkterna. 50 000 arbetstillfällen kommer att skapas, enligt statens utredningar, om man bara ser till antalet saknade produktionstimmar. Och arbetstillfällena blir fler om man tar med alla de arbetstillfällen som kommer att skapas inom fritidssektorn, servicesektorn, turistsektorn, biblioteken, idrotten, resebranschen osv.

5.4.3 Produktiviteten ökar

Dagens arbetstakt urholkar i ett längre perspektiv humankapitalet. På kort sikt minskar arbetstagarnas kreativitet och motivation på arbetsplatsen, ja till och med den mentala närvaron. Det kan i sin tur leda till att produktiviteten minskar. Frågan är hur långt människor kan pressas innan de börjar prestera sämre. Vad får det för ekonomiska effekter?

Vi räknar med att 30 procent av arbetstidsförkortningen inte får några effekter på produktionen eftersom produktiviteten ökar. Att produktiviteten ökat såväl kvantitativt som kvalitativt har flera försök visat, bland annat i Södertälje, Stockholms stad och på det finska företaget Esselor.¹⁰ Undersökningsresultat från annat håll visar på varierande utfall, alltifrån noll till femtio procents produktivitetsökning. Statens egen utredning, Ds 2000:22, tror att de förändrade arbetssätt och organisationsformer som reformen medför bara i sig kommer att leda till ökad produktivitet.¹¹ I samma skrift finns Konjunkturinstitutets samhällsekonomiska beräkningar. De har inte utrett huruvida en förkortning kan medföra produktivitetsvinster. I deras samhällsekonomiska kalkyler har den faktorn förbisetts.

5.4.4 För att få tid till fortbildning

På många håll minskar nu möjligheterna till fortbildning, speciellt inom den offentliga sektorn. En arbetstidsförkortning ger mer tid för studier. Det tjänar företagen på. Det företag som inte utbildar sin personal tappar snabbt sin konkurrensstyrka, och att företag som inte satsat på fortbildning även har svårt att behålla personal är också ett faktum. När skall då personalen få tid för kompetensutveckling utan att behöva avstå från familj och fritid på kvällar och helger? Hur ska arbetstagarna få möjlighet att ”utbilda sig hela livet” om inte genom en arbetstidsförkortning?

5.4.5 Utgifterna för sjukskrivningar och sjukvård blir mindre än annars

Långtidssjukskrivningarna är ett stort problem. Värst drabbade är nämligen grupper i offentlig sektor, nämligen de inom vård, skola, omsorg och detta på grund av de besparingar som gjorts i verksamheterna under de senaste decennierna, enligt forskning. Det är dels arbetsmiljöerna och arbetstempot som måste justeras, dels själva arbetstiden.¹²

Konjunkturinstitutet räknar ändå med att en arbetstidsförkortning till 30-timmarsvecka åtminstone kommer att leda till en 15 procents minskad sjukfrånvaro.¹³ Att arbetstidsförkortning leder till minskad förslitning och minskade sjukskrivningar, lägre personalomsättning och bättre trivsel hos personalen visar också försök från hemtjänsten i Södertälje och vid Gullberna sjukhus i Blekinge.¹⁴

5.5 Minskad arbetstid och mer i plånboken

Konjunkturinstitutets utredning har visat hur den ekonomiska tillväxten kommer att te sig de närmaste åren.¹⁵ Förutsatt att ekonomin fortsätter att växa i jämn takt kommer svenskarna de närmaste 15 åren att kunna öka sin konsumtion med 50 procent! Med en arbetstidsförkortning om tio timmar kommer konsumtionsökningen att bli 20 procent. Vi tror att 20 procents konsumtionsökning är tillräcklig. Människor som får mer tid kan därtill göra ekonomiska besparingar som helt eller delvis kompenserar den uteblivna reallöneökningen, mer tid att reparera och renovera, mer tid att laga mat istället för att handla färdiglagat, lägre dagisavgifter etc. En god hälsa och tid för familj och socialt liv är idag viktigare än ökad materiell konsumtionsnivå, enligt attitydundersökningar. När nu ekonomin går bra, men många människor mår dåligt, borde vi därför använda de ökade ekonomiska resurserna till att göra något som minskar stressen och ger folk mer tid att leva.

Den grupp som Konjunkturinstitutet är mest oroad för är pensionärerna.. Enligt följsamhetsindexeringen ska de reala pensionsinkomsterna räknas upp om realinkomsterna för löntagarna ökar med mer än 1,6 procent. Vid en rejäl arbetstidsförkortning ökar inte realinkomsterna mer än 1,6 procent. Konjunkturinstitutets beräkningar är emellertid ofullständiga. Det har inte tagit hänsyn till den ökade produktivitet som en arbetstidsförkortning kan innebära, ej heller till den ökade konsumtion som ökad ledighet kan generera. Vi tror därtill att staten också kan kompensera arbetstagarna för en del av det lönebortfall som Konjunkturinstitutet flaggat för. Då blir inte ökningen av realinkomsten så blygsam.

5.5.1 Statlig skattereduktion kompenserar för den långsamma reallöneökningen

Att garantera bibehållen lön med sänkt arbetstid är emellertid inte politiskt möjligt. Det är en avtalsfråga. En viss del av reformen kan sannolikt komma att finansieras genom minskade reallöneökningar, om avtalsparterna så önskar. En del av förlusten, för låginkomsttagare, bör staten finansiera. Staten skulle vid en sänkning av arbetstiden med fem timmar kunna sätta en stor del av dagens arbetslösa i arbete. Om exempelvis 230 000 personer skulle komma i arbete minskar statens utgifter för arbetslöshetsersättningen med drygt 30 miljarder. Netto förstärks då finanserna med ca 20 miljarder kronor. Den ekonomiska besparing som staten gör på arbetstidsförkortningsreformen kan med fördel användas till att sänka egenavgifterna med 2,5 procentenheter, och/eller till att höja grundavdraget för lågavlönade.

En sammantagen bild av löntagarnas situation: höjd timlön, sänkta egenavgifter och ökat grundavdrag i kombination med att genomförandeårens normala utrymme för reallöneökningar tas i anspråk gör att arbetstidsförkortningen kan genomföras utan att det får några större ekonomiska konsekvenser för gemene man.

5.5.2 Fler händer i vården

I en av de senaste statliga utredningarna oroar man sig för hur det kommer att gå med den offentliga sektorn. Antalet åldringar blir bara fler och fler. Med en arbetstidsförkortning kan det bli problematiskt att finansiera den offentliga konsumtionen av vård och omsorg eftersom skattebasen krymper, menar man. Konjunkturinstitutet beräknar att den offentliga konsumtionen visserligen kommer att öka, men inte lika snabbt som annars, om en förkortning av arbetstiden införs.

Vi anser att skatteintäkterna inte med nödvändighet behöver komma från just arbete. Att skattebelägga andra områden passar egentligen mer det framtida samhället, där ett fåtal försörjer många. Att beskatta konsumtion, skadlig produktion eller dylikt är att föredra.

6 Ett friår

Tänk att kunna ta ledigt för att studera eller vara hemma med barnen. Samtidigt ges en arbetslös arbete. Det är huvuddragen i Miljöpartiet de grönas förslag till friår.

6.1 Så borde friåret genomföras

Miljöpartiets förslag innebär i korthet att den som tar ledigt får 85% av a-kassan som ersättning. För att få ut ersättningen måste arbetsgivaren erbjuda plats åt någon arbetssökande. För statskassan ger detta med våra beräkningar minskade utgifter eftersom ersättningsnivån för friåret är 15% lägre än för den tidigare arbetslöse som nu erbjuds jobb.

Friåret har nu förverkligats i 12 svenska kommuner. Vi vill att friårsreformen blir heltäckande så att alla svenska kommuninnevånare ges möjligheten att pröva det, senast år 2005. Alla tjänar på friårsreformen. Den anställde som väljer att ta ett friår kan berika sitt liv, den arbetslöse får en chans att komma in på arbetsmarknaden och staten betalar ut lägre ersättning än idag - 85% av a-kassenivån för den som tar friår mot 100% för den som är normalt arbetslös.

[1]

Ministère de l'Emploi www.35h.travail.gouv.fr/actualite/bilan/27_02_2002.html , 35 heures, des ambitions aux réalités (La Découverte, 2002) av Jean-Louis Dayan, professor i nationalekonomi vid Sorbonne-universitetet, 35 heures: Le Temps du Bilan (Desclée de Brouwer, 2001), s. 21–50.

[2]

² Ds 2002:49

[3]

³ ibid

[4]

I det arbetstidsförkortningsprojekt som bedrivits i Stockholms stad kom de anställda att i genomsnitt ägna sig 2,4 h mer åt egenvård, vila, motion etc.

[5]

I det arbetstidsförkortningsprojekt som bedrivits i Stockholms stad kom de anställda att i genomsnitt ägna sig 3,4 h mer i veckan åt sina barn.

[6]

Hunt, Jennifer, Has Working-Sharing Worked in Germany?, Quaterly Journal of Economics, feb –99.

[7]

som stegvis infördes fram till 1960.

[8]

Arbetstid, längd, förläggning och inflytande, SOU 1996:145 och Konjunkturinstitutets utredning som gjordes på uppdrag av Regeringskansliets arbetsgrupp Kortare arbetstid – för och emot (Ds 2000:22).

[9]

Ds 2000:22, s. 19.

[10]

Olsson, B, Sex timmars arbetsdag med heltidslön i Stockholms stad. Vad betyder det för personalen, brukarna och ekonomin? Personalekonomiska institutets skriftserie 1999:1, Olsson, B., Skanse, M., & Holmgren, M. Påverkas kvaliteten vid förkortad arbetstid? En utvärdering av kvaliteten på daghemmen i Stockholms stads arbetstidsförsök. Stockholm University, PEI, 1998, Olsson, B., Shorter Working Hours and More Jobs? Could Better Production Economy on the Micro Level Provide the Leverage? IN: Christiansen, Kostinen et al. Working Europe. Reshaping European Employment Systems. AshgatePubl. Aldershot, 1999.

[11]

Ds 2000:22, s. 51.

[12]

Forskningsprojekt II: Utbrändhet inom kommuner och landsting, Arbetslivsinstitutets och Arbetarskyddsstyrelsens forskning.

[13]

Ds 2000:22, s. 14 och s. 52.

[14]

Inom landstinget i Älvsborgs län pågår för närvarande ett försök med förkortad arbetstid på en folktandvårdklinik och försök har också genomförts inom hemtjänsten i Kiruna.

[15]

Ds 2000:22, s. 44.

Stockholm den 17 oktober 2002
Maria Wetterstrand (mp)
Peter Eriksson (mp)	Ulf Holm (mp)
Barbro Feltzing (mp)	Lars Ångström (mp)
Leif Björnlod (mp)	Åsa Domeij (mp)
Gustav Fridolin (mp)	Helena Hillar Rosenqvist (mp)
Mikael Johansson (mp)	Mona Jönsson (mp)
Lotta N Hedström (mp)	Claes Roxbergh (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)	Ingegerd Saarinen (mp)
Kerstin-Maria Stalin (mp)	Mikaela Valtersson (mp)

Arbetstidsförkortning

1 Innehållsförteckning