En vanlig vardag är det en och en halv miljon svenskar som inte går till jobbet. Drygt hälften av dessa är sjukskrivna eller förtidspensionerade. Den andra halvan har överhuvudtaget inget jobb att gå till. Därför är det nödvändigt att vi får ett samhällsklimat som gör det lättare att investera i nya företag och nya jobb.
Ett av hindren för de nya jobben är Sveriges ålderdomliga arbetsrättslagstiftning. Den utgörs av ett komplicerat och oöverskådligt regelverk som med sina rötter i en annan tid passar dåligt på den arbetsmarknad som nu växer fram. Det behövs en modernare syn på medarbetarnas och företagens ömsesidiga relationer. När regler och verklighet inte stämmer överens så minskar benägenheten att anställa.
Relationerna på arbetsmarknaden är emellertid också en fråga om respekt för den enskildes rätt. Jag vill att varje svensk löntagare skall vara tillförsäkrad grundläggande rättigheter också på arbetsmarknaden. Det skall han vara just i sin egenskap av anställd – inte därför att han är medlem i en viss organisation eller omfattas av ett visst avtal. Sverige behöver därför reformer på arbetsrättens område som ger större utrymme för nya anställningar och som samtidigt stärker den enskildes egen ställning på arbetsmarknaden.
I denna motion föreslås dels mer begränsade förändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen som kan och bör genomföras skyndsamt, dels ett mer omfattande reformarbete som bör genomföras på lite längre sikt.
1 Sammanfattning 28
2 Innehållsförteckning 29
3 Förslag till riksdagsbeslut 30
4 Lagstiftning från en svunnen tid 30
5 Från industrisamhälle till kunskapssamhälle 30
5.1 Ett individualiserat arbetsliv 31
6 Ett hinder för de nya jobben 31
7 Ett komplicerat och oöverskådligt regelverk 32
7.1 Dagens arbetsrättsliga lagstiftning 33
8 Tid för förändring 37
9 Omedelbara reformer 38
9.1 Avskaffa turordningsreglerna 38
9.2 Land skall byggas med lag – inte med kollektivavtal 39
9.3 Inför regel om proportionalitet i MBL 39
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en genomgripande reformering av den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Riksdagen beslutar att avskaffa turordningsreglerna i lagen (1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den enskildes rätt att teckna egna avtal.
Riksdagen beslutar om införande av en proportionalitetsregel i medbestämmandelagen (1976:580) i enlighet med vad som anförs i motionen.
Sveriges arbetsrättsliga lagstiftning har sina rötter i industrialismens barndom. Sedan skedde det en formlig lagstiftningsexplosion under 1970-talet. Samtidigt inleddes den kräftgång som därefter under 30 år har förpassat Sverige från fjärde till sjuttonde plats i nationernas välfärdsliga.
Den arbetsrättsliga lagstiftningen utformades i en tid som präglades av storskalig industriproduktion. De flesta privatanställda jobbade i stora industriföretag. Företagen hade en hierarkisk arbetsorganisation. De olika parterna hade tydliga roller eller – om man så vill – det fanns en tydligare motsättning mellan arbete och kapital. De löpande banden dominerade i industrin och de anställda sågs som mer eller mindre direkt utbytbara.
Man utgick ifrån att en anställning skulle räcka ett helt yrkesliv om den anställde inte sade upp sig. Och så kunde det vara i en tid när företagen var förhållandevis stabila och personalbehovet oförändrat eller växande. Om företagen fick problem gick det att vidareutbilda och omplacera personalen inom det egna företaget.
Dagens verklighet ser helt annorlunda ut. Alla motsättningar mellan arbetsgivare och löntagare har givetvis inte försvunnit men övergången från industrisamhälle till kunskapssamhälle har ändock inneburit en revolution.
I dagens näringsliv ges medarbetarna ökade befogenheter och större ansvar, vilket ställer högre krav på utbildning och kompetens. De löpande banden för massproduktion ersätts med en mer individanpassad företagsamhet. Medarbetarna är inte längre utbytbara, utan är unika.
Den livslånga, fasta anställningen i ett och samma företag är inte längre det självklara. Storföretagen koncentrerar sig på sina kärnverksamheter och de kan inte längre lätt omplacera personal på en variationsrik inre arbetsmarknad i företagen. Tekniska och kommersiella nyheter sprids globalt. Nya produkter, tjänster och tekniker får omedelbart genomslag och utsätter företagen för ett enormt förändringstryck. Alla företag måste snabbt kunna anpassa sin organisation och produktionsapparat till den föränderliga verkligheten.
Den verkliga tryggheten för dem som förvärvsarbetar finns därför inte i lagen om anställningsskydd utan ligger i det svenska näringslivets flexibilitet och förmåga att anpassa sig till kundernas krav och konkurrenternas förmåga. Om företagen inte ges chansen att lyckas med detta kommer Sverige att fortsätta att rutscha utför i välfärdsligan.
I dagens kunskapssamhälle är rörligheten på arbetsmarknaden oändligt mycket större än den var i industrisamhället. Det växer i snabb takt fram helt nya relationer på arbetsmarknaden. Delägarlösningar blir vanligare och nya kontraktsformer suddar ut gamla gränser mellan anställda, uppdragstagare och ägare. Mer flexibla arbetskontrakt träffas t ex i form av projektanställningar. Distansarbetet ökar i omfattning.
Cirka tio procent av arbetskraften verkar i små, egna företag med sig själva som främsta resurs. Bemanningsföretagen sysselsätter 40 000 anställda. Industriföretagen har givetvis inte spelat ut sin roll men två av tre som arbetar gör det numera i tjänstesektorn. Allt fler har s k kunskapsarbeten. Chefen vet sällan eller aldrig bättre än kunskapsarbetaren.
Lönebildningen har blivit alltmer decentraliserad och sker helt vid sidan av centralorganisationerna på arbetsmarknaden – LO, TCO, SACO och Svenskt Näringsliv. Även uppgörelser om t ex arbetstider och kompetensutveckling träffas i allt större utsträckning direkt i företagen. I de större företagen flyttas beslut från experter vid huvudkontoren till chefer och anställda ute på de enskilda arbetsplatserna.
En annan viktig förändring gäller våra arbetstider. De kommer att variera såväl över konjunkturcyklerna som över våra livscykler. Möjligheterna att ta hänsyn till medarbetarnas personliga önskemål och familjeförhållanden kommer att bli mycket större. I industrisamhället var det självklart att alla skulle arbeta enligt standardiserade tidsregler.
I framtiden kommer både enskilda och företag att vilja och behöva arbeta mer varierat. Det gäller över dagen men också i stort. Perioder av hårt arbete kan komma att varvas med perioder där arbetet inte är lika omfattande. Det här understryker vikten av att arbetstidsbesluten inte fattas i riksdagen av politiker, utan ute på arbetsplatserna av dem som berörs.
Den typ av företag och arbetsplatser som stått modell för svensk arbetsrätt finns inte längre kvar. Arbetsrätten saknar varje referens till det nya som kännetecknar informationssamhället – decentralisering, flexibilitet och småskalighet. Arbetsrätten känner inte och beaktar därför inte företeelser som småföretagens betydelse, den expanderande tjänstesektorn, de många nya anställningsformerna, det stora förändringstrycket, den decentraliserade lönebildningen och arbetsorganisationen. Därför har den gammalmodiga lagstiftningen kommit att bli ett hinder för nya jobb.
Trösklarna för att anställa har helt enkelt blivit för höga och många av de anställningar som skulle behövas kommer aldrig till stånd. Lagstiftningen gynnar de som har lyckats ta sig in på arbetsmarknaden men gör det på bekostnad av dem som ännu inte lyckats göra det. Genom exempelvis turordningsregler och krav på tillsvidareanställningar gynnas de väletablerade. I stället drabbas de nytillträdande – något som inte minst invandrare och ungdomar får känna på.
Lagstiftningen gör det svårt för företagen att förändras
Den hindrar företag och enskilda anställda att träffa överenskommelser som båda parter tycker är bra om t.ex. anställningsform, arbetstid etc.
Företagen vet att de får stora problem om de längre fram skulle tvingas att anpassa sin organisation och produktion efter förändrade krav i omvärlden.
Turordningsreglerna leder till att många företag som tvingas dra ner tappar viktig kompetens och får en snedvriden åldersfördelning bland kvarvarande personal. I värsta fall leder det till en ond cirkel med successivt nya neddragningar.
Nyanställningar är mycket stora investeringsbeslut för de små företagen. Där utgör de arbetsrättsliga reglerna ett särskilt stort problem, vilket också framhållits av regeringens egen Småföretagsdelegation.
Företagen i allmänhet och småföretagen i synnerhet har svårt att överblicka det arbetsrättsliga regelverket och dess konsekvenser. Det bidrar ytterligare till att man avvaktar i det längsta innan man tar det stora steget att anställa en ny medarbetare.
Insikten om företagandets villkor är begränsad inom den offentliga sektorn och bland socialdemokratiska riksdagspolitiker. Detta framgår inte minst när man betraktar Sveriges regering.
Under den förra mandatperioden var statsrådet Mona Sahlin den enda minister som ansågs besitta någon nämnvärd erfarenhet av företagande. Hennes korta karriär handlade emellertid om att vara egenföretagare, utan ansvar för några andra anställda än sig själv. Redan på andra året hade Mona Sahlin AB förbrukat mer än hälften av aktiekapitalet. I början av år 1999 försattes Mona Sahlin AB i likvidation och ägaren återinträdde i politikernas värld.
Det var under sin korta företagarkarriär som Mona Sahlin tyckte att det var en utmärkt idé att undanta två personer från turordningsreglerna. I Dagens Nyheter talade hon klartext om den arbetsrättsliga lagstiftningen:
”Den är föråldrad och bygger på ett annat samhälle.”
(Mona Sahlin i DN 981029)
Det finns en utbredd vanföreställning om att den arbetsrättsliga lagstiftningen är detsamma som lagarna om anställningsskydd (LAS) och medbestämmande i arbetslivet (MBL). Den svenske företagarens verklighet ter sig dock helt annorlunda.
I själva verket omfattar den lagstiftning som berör företagen i deras egenskap av arbetsgivare ett enormt och oöverskådligt regelverk. Omfattningen är inte helt entydig. Utöver det som brukar inrangeras under rubriken arbetsrätt i den juridiska litteraturen så ingår i praktiken också t ex sociallagstiftning om arbetslöshetsförsäkring och pensioner.
Nedan görs ett försök till sammanställning. Jag utesluter inte att det i förteckningen kan ha smugit sig in någon enstaka, numera upphävd författning. Samtidigt ingår inga av alla de kungörelser och föreskrifter som har utfärdats av olika myndigheter på området såsom Arbetsmarknadsverket eller Arbetsmiljöverket.
Lag (1936:320) om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter
Lag (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar
Lag (1962:381) om allmän försäkring – kap. 1, 3, 4, 22 m.fl.
Lag (1963:115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete
Lag (1969:93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt
Lag (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt
Lag (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete
Förmånsrättslag (1970:979)
Skadeståndslag (1972:207)
Sjömanslag (1973:282)
Lag (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder
Lag (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen
Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister
Lag (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning
Förordning (1975:802) om underrättelse till lantbruksstyrelsen i vissa fall angående beslut om avskedande av veterinär
Lag (1976:157) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen
Förordning (1976:267) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen
Lag (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
Lag (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet
Förordning (1976:826) om medling i arbetstvister
Förordning (1976:1021) om statliga kollektivavtal m.m.
Förordning (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd
Semesterlag (1977:480)
Arbetsmiljölag (1977:1160)
Arbetsmiljöförordning (1977:1166)
Lag (1979:84) om delpensionsförsäkring
Lag (1979:1184) om rätt till ledighet för vissa föreningsuppdrag inom skolan m.m.
Lag (1982:80) om anställningsskydd
Förordning (1982:116) om underrättelse till Socialstyrelsen om beslut att avskeda legitimerad yrkesutövare
Arbetstidslag (1982:673)
Arbetstidsförordning (1982:901)
Lag (1982:1004) om skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarsplaneringen
Förordning (1982:1005) om skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarsplaneringen
Tjänstledighetsförordning (1984:111)
Lag (1986:163) om rätt till ledighet för svenskundervisning för invandrare
Lag (1987:439) om inskränkning i rätten att överklaga
Personalföreträdarförordning (1987:1101)
Lag (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda
Förordning (1987:1260) om tillämpning av lagen om styrelserepresentation för de privatanställda
Arbetsrättslig beredskapslag (1987:1262)
Förordning (1988:1137) med instruktion för Arbetsdomstolen
Lag (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård
Lag (1989:532) om tillstånd för anställning på fartyg
Lag (1990:409) om skydd för företagshemligheter
Jämställdhetslag (1991:433)
Lag (1991:852) om betalningsföreläggande för fordringar i arbetstvister och fordringar som skall prövas av Statens va-nämnd
Lag (1991:1047) om sjuklön
Förordning (1991:1438) med instruktion för jämställdhetsombudsmannen
Förordning (1991:1751) om vissa personalfrågor i samband med arbetskonflikter
Lönegarantilag (1992:497)
Lönegarantiförordning (1992:501)
Lag (1993:16) om försäkring mot vissa semesterlönekostnader
Förordning (1993:185) om arbetsförhållanden vid vissa internationella vägtransporter
Lag (1993:440) om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft
Lag (1994:134) om etnisk diskriminering
Lag (1994:260) om offentlig anställning
Lag (1994:261) om fullmaktsanställning
Anställningsförordning (1994:373)
Förordning (1994:1297) om vilotider vid vissa vägtransporter inom landet
Lag (1994:2076) om skydd för anställning vid viss tjänstgöring inom totalförsvaret m.m.
Lag (1994:2077) om arbetsförmedlingstvång
Lag (1995:287) om anställningsstöd
Förordning (1995:521) om behöriga myndigheter m.m. i fråga om kör- och vilotider samt färdskrivare vid vägtransporter
Föräldraledighetslag (1995:584)
Förordning (1995:936) om vissa anställningar som professor och forskarassistent vilka inrättas i jämställdhetssyfte
Förordning (1995:1027) om tidsbegränsning av anställning av personal vid Europaskolorna
Lag (1996:359) om europeiska företagsråd
Lag (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring
Lag (1997:239) om arbetslöshetskassor
Förordning (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring
Förordning (1997:836) om arbetslöshetskassor
Lag (1997:1266) om arbetslivsutveckling
Lag (1997:1268) om kommuners ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år
Förordning (1997:1275) om anställningsstöd
Förordning (1997:1276) om utbildningsstöd
Förordning (1997:1277) om arbetslivsutveckling
Förordning (1997:1278) om kommuners ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år
Förordning (1997:1287) om generationsväxling på arbetsmarknaden
Lag (1997:1293) om rätt till ledighet för att bedriva näringsverksamhet
Lag (1998:209) om rätt till ledighet av trängande familjeskäl
Förordning (1998:895) med instruktion för Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
Lag (1998:958) om vilotid för sjömän
Förordning (1998:962) om vilotid för sjömän
Lag (1998:1781) om arbetsmarknadspolitiska aktiviteter
Förordning (1998:1784) om arbetsmarknadspolitiska aktiviteter
Förordning (1998:1785) om ersättning vid skada till deltagare i vissa arbetsmarknadspolitiska program
Lag (1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet
Lag (1999:131) om Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
Lag (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder
Lag (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning
Förordning (1999:170) med instruktion för Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO)
Förordning (1999:171) med instruktion för Nämnden mot diskriminering
Lag (1999:591) om kreditering av anställningsstöd på skattekonto
Lag (1999:678) om utstationering av arbetstagare
Lag (2000:625) om arbetsmarknadspolitiska program
Förordning (2000:628) om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten
Förordning (2000:634) om arbetsmarknadspolitiska program
Lag (2001:239) om kvalificerad yrkesutbildning
Förordning (2001:1131) om kvalificerad yrkesutbildning
Lag (2002:293) om förbud mot diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning m.m.
Lag (2002:546) om behandling av personuppgifter i den arbetsmarknadspolitiska verksamheten
Förordning (2002:623) om behandling av personuppgifter i den arbetsmarknadspolitiska verksamheten
Under en lång följd av år har ingenting gjorts för att förnya och modernisera lagstiftningen på arbetsrättens område. Detta har varit särskilt påtagligt under de socialdemokratiska regeringarna, som aldrig har förmått att frigöra sig från beroendet av Landsorganisationen och dess konservativa inflytande.
Det är viktigt för varje regering att lyssna på och ta hänsyn till arbetsmarknadens olika parter. Ingen organisation kan dock ges vetorätt mot angelägna reformer som bidrar till en uthållig tillväxt, fler jobb och ökad välfärd för folkflertalet.
Jag anser att regeringen redan i höst bör tillsätta en arbetsrättskommission med uppdrag att under mandatperioden framlägga förslag till en genomgripande modernisering av hela den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Arbetsrättskommissionens arbete bör enligt min mening syfta till följande.
Reformera det traditionella industrisamhällets arbetsrättsliga lagstiftning så att den svarar mot det moderna kunskapssamhällets krav.
Undanröja hinder i lagstiftningen mot nyanställningar i företagen.
Bejaka framväxten av nya anställningsformer med nya och förändrade relationer mellan ägare, uppdragstagare och anställda.
Öppna för ökad flexibilitet och anpassningsförmåga i näringslivet genom bättre möjligheter till lokala överenskommelser anpassade till arbetstagarnas och företagens individuella förutsättningar.
Tillförsäkra alla arbetstagare deras grundläggande rättigheter, oavsett avtalsförhållanden eller facklig tillhörighet.
Garantera alla arbetstagare såväl deras positiva som deras negativa föreningsrätt.
Kraftigt förenkla dagens komplexa regelverk och utmönstra sådana lagar som genom utvecklingen har förlorat sin mening.
I avvaktan på att den föreslagna Arbetsrättskommissionen fullgör sitt arbete bör regeringen skyndsamt föreslå de förändringar som är särskilt angelägna för att öka näringslivets konkurrenskraft och skapa fler jobb.
Under den gångna mandatperioden har riksdagen – mot den socialdemokratiska regeringens vilja – infört ett undantag från turordningsreglerna. I företag med färre än tio anställda får numera två personer undantas vid uppsägning. Detta undantag är bra men otillräckligt.
Enligt min mening bör riksdagen nu slopa turordningsreglerna – sist in, först ut – i lagen om anställningsskydd.
De huvudsakliga skälen är följande.
Turordningsreglerna straffar den som byter jobb med sämre trygghet i anställningen. Det leder till att människor stannar i jobb där de inte trivs och bidrar till de ökade problemen med ohälsa i arbetslivet.
Avskaffade turordningsregler understryker att varje medarbetare är unik och skall behandlas därefter.
Turordningsreglerna avskräcker småföretagen från att anställa nya medarbetare.
Turordningsreglerna försvårar för invandrare, ungdomar och andra nytillträdande att komma in på arbetsmarknaden.
Stelbenta turordningsregler försvårar överlevnaden för företag i kris. När ett företag tvingas till driftsinskränkningar är det särskilt viktigt för att kompetensen inte urholkas mer än nödvändigt.
Det skall understrykas att slopade turordningsregler inte innebär att anställningsskyddet tas bort, något som socialdemokraterna gärna hävdar. Ingen ifrågasätter att det skall finnas saklig grund för att ett företag skall kunna säga upp personal. Bevisbördan skall ligga på arbetsgivaren och varje anställd skall ha rätt att få en uppsägning prövad i domstol.
Enligt dagens praxis betraktas arbetsbrist alltid som saklig grund för uppsägning. Detta förhållande skall naturligtvis inte tillåtas att göra anställningsskyddet rent illusoriskt när turordningsreglerna slopas. Lagstiftningen måste med andra ord utformas så att det inte är möjligt för en arbetsgivare att kringgå kravet på saklig grund för uppsägning genom att bara hänvisa till en arbetsbrist som inte finns i verkligheten.
Dagens arbetsrättsliga lagstiftning reglerar bara den positiva föreningsrätten dvs rätten för den anställde att ansluta sig till en facklig organisation. Detta är viktigt men lagen har inte ett ord att säga om den negativa föreningsrätten dvs rätten att stå utanför. Således är det exempelvis fullt lagligt att i kollektivavtal stadga att alla som anställs i ett företag skall tillhöra en viss förening.
En kollektivavtalsbunden arbetsgivare är skyldig att tillämpa kollektivavtalet inte bara mot motpartens medlemmar, utan även gentemot oorganiserad arbetskraft och gentemot arbetstagare som tillhör en annan fackförening. På en arbetsplats där det finns kollektivavtal är det med andra ord omöjligt för en enskild anställd att ställa sig vid sidan om.
Jag bejakar givetvis kollektivavtalsrätten, liksom de internationella konventioner som Sverige har ingått till skydd för denna. Också på morgondagens arbetsmarknad kommer det att vara naturligt för många anställda att genom sin fackliga organisation kollektivt driva gemensamma krav gentemot arbetsgivaren. Däremot är det inte en rimlig ordning när den enskildes rätt träds förnär och att man som arbetstagare är tvingad att underordna sig kollektivavtal även mot sin egen, uttryckliga vilja.
Socialdemokraterna brukar hävda att arbetstagare redan i dag kan träffa enskilda avtal som är bättre än kollektivavtalet. Underförstått skulle en rätt att ställa sig vid sidan om kollektivavtalet bara öppna för sämre anställningsvillkor. Så är givetvis inte fallet. För det första: Vad som är bättre eller sämre villkor när det gäller exempelvis arbetstidens förläggning är inte en objektiv, utan en högst subjektiv fråga. För det andra så får enligt 27 § MBL ingen arbetsgivare och arbetstagare med giltig verkan träffa överenskommelser som strider mot ett ingånget kollektivavtal.
Sammanslutningar av arbetstagare och arbetsgivare har rätt att vidta fackliga stridsåtgärder. Denna möjlighet att driva sina krav är en fundamental och viktig fri- och rättighet.
De grundläggande konfliktreglerna är emellertid genomgående av gammalt datum och är i flera avseenden förlegade. Dagens ekonomi är oändligt mycket mer integrerad och sårbar än gårdagens.
Både inom det privata näringslivet och inom den offentliga sektorn är det fullt möjligt att lamslå hela samhällssektorer genom att ta ut ett fåtal nyckelpersoner i strejk. I realiteten kan motparten heller inte utlösa de motåtgärder som balansen parterna emellan förutsätter. De ekonomiska skadorna för företagen blir helt enkelt för stora om den i teorin tillgängliga stridsarsenalen utnyttjas.
I betänkandet Medling och lönebildning (SOU 1998:141) föreslog den Öbergska utredningen ett krav på proportionalitet. Det skulle enligt utredningen ge en rimligare balans mellan parterna på arbetsmarknaden och begränsa möjligheterna till stridsåtgärder som kostar lite för den egna organisationen men orsakar stora kostnader för motparten eller tredje man. Utredningen framhöll att flera forskare, som utredningen hade anlitat, stödde förslaget om att införa ett lagstadgat krav på proportionalitet. Sådana krav finns i rättstraditionen i flera europeiska länder, däribland i det socialdemokratiskt styrda Tyskland.
Tiden är nu mogen att införa en regel om stridsåtgärders proportionalitet i medbestämmandelagen. En sådan regel bör ta sikte på proportionen mellan en stridsåtgärds omfattning och den skada som drabbar motparten. Även proportionen mellan en stridsåtgärds omfattning och det syfte som åtgärden har bör omfattas av proportionalitetsprincipen.
I det förstnämnda fallet skulle proportionalitetsregeln komma att begränsa möjligheterna till nålsticksåtgärder som lamslår motparten. I det senare fallet skulle möjligheterna begränsas att vidta mycket omfattande stridsåtgärder för att uppnå endast begränsade fördelar.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Mikael Odenberg (m) |