Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om måltidspausens betydelse för hälsa och trivsel på arbetsplatsen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att staten måste ta sitt arbetsgivaransvar och garantera anställdas möjligheter att få tillräckligt långa måltidspauser.
Kostnaderna för sjukskrivningar på arbetsplatserna måste hejdas. Utvecklingen de senaste åren har varit galopperande. Det finns en rad faktorer som samverkar till detta.
E-post, mobiltelefoner och bärbara datorer har gjort oss ständigt tillgängliga. Kombinationen av en ökad flexibilitet och ett alltmer målstyrt arbete har gjort gränsen mellan arbete och fritid flytande. Samtidigt har en rad hårda effektiviseringar och nedskärningar, inom bland annat den offentliga sektorn genomförts. Begrepp som ”slimmade” eller ”anorektiska” organisationer har gått från ord till realitet.
Parallellt med denna utveckling har det funnits en trend hos arbetsmarknadens parter att förhandla bort rasterna ur kollektivavtalen. Det finns en lockelse i att arbeta så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Tyvärr går denna trend stick i stäv mot arbetstidslagen och arbetsmiljölagens intentioner, lagar som i dagens slitna arbetsklimat bör ha en mer prioriterad ställning.
Offentliganställda nämns ofta i debatten som en av de mest utsatta grupperna för stressrelaterad ohälsa. En undersökning utförd av LUI Marknadsinformation, maj 2000, visade att offentliganställda har sämre villkor kring arbetsmåltiden än sina kollegor inom den privata sektorn.
Offentliganställda har oftare kortare måltidspaus än privatanställda. 41 procent av de offentliganställda har mindre än 31 minuters måltidspaus, dubbelt så många som i den privata sektorn. Samtidigt hade 36 procent av de privatanställda mellan 45 och 60 minuters lunch, mot endast 21 procent av de offentliganställda.
Den här utvecklingen har gjort att det tidigare naturliga måltidsuppehållet mitt på dagen, lunchen, knappt existerar. Det är i dag mycket vanligare att kasta i sig maten i farten, kanske direkt vid arbetsplatsen, eller helt hoppa över den.
Därmed har tre viktiga ingredienser under arbetsdagen gått förlorade: en återhämtande paus, måltidens näringstillskott och den sociala samvaron. Kroppens biologi är inte förhandlingsbar och detta får konsekvenser både för individen och arbetsmarknaden.
Den stressiga livsstilen får långsiktigt negativa konsekvenser för vår folkhälsa. De kortsiktiga konsekvenserna är att slarv med sömn och mat försämrar mental prestation, säkerhet och beslutsförmåga.
Det behövs konkreta och praktiska åtgärder som skapar en långsiktig förändring i vårt förhållningssätt till måltidspauser, dygnsrytm och att skilja på arbete och fritid. Det finns ett tydligt samband mellan stress, ohälsa och att äta dåligt. Staten måste ta sitt arbetsgivaransvar och arbeta aktivt för att motverka normbildning på arbetsplatser som främjar en stressig livsstil.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Nyamko Sabuni (fp) |