Utrikesutskottets betänkande
2002/03:UU15

Svenskt deltagande i Förenta nationernasfredsoperation i Demokratiska republiken Kongo


Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta  betänkande  regeringens
proposition 2002/03:58 Svenskt deltagande  i Förenta
nationernas fredsoperation i Demokratiska republiken
Kongo. Utrikesutskottet har berett försvarsutskottet
tillfälle  att  yttra  sig  över  propositionen  och
därvid      erhållit     yttrande     2002/03:FöU5y.
Försvarsutskottet   tillstyrker   i   sitt  yttrande
regeringens förslag.

I  betänkandet  föreslår  utskottet att  riksdagen
bifaller  proposition  2002/03:58   och  medger  att
regeringen  ställer  en  väpnad styrka bestående  av
högst 90 personer till förfogande  för  deltagande i
Förenta  nationernas  fredsoperation  i Demokratiska
republiken Kongo i 12 månader under åren 2003-2004.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut



Riksdagen bifaller proposition 2002/03:58 och medger
att regeringen ställer en väpnad styrka bestående av
högst  90 personer till förfogande för deltagande  i
Förenta  nationernas  fredsoperation  i Demokratiska
republiken   Kongo   i   tolv   månader  under  åren
2003-2004.

Stockholm den 8 april 2003


På utrikesutskottets vägnar


Urban Ahlin


Följande  ledamöter har deltagit i  beslutet:  Urban
Ahlin (s),  Carl  B  Hamilton (fp), Carina Hägg (s),
Birgitta Ahlqvist (s),  Lars Ohly (v), Kent Härstedt
(s), Göran Lindblad (m), Cecilia Wigström (fp), Agne
Hansson  (c), Ewa Björling  (m),  Lotta  N  Hedström
(mp), Anita  Johansson  (s),  Inger  Segelström (s),
Björn  Hamilton  (m),  Rosita Runegrund (kd),  Håkan
Juholt (s) och Kaj Nordquist (s).

2002/03

UU15


Redogörelse för ärendet


Ärendet och dess beredning

FN:s fredsoperation i Demokratiska republiken Kongo,
MONUC, upprättades genom  säkerhetsrådets resolution
1279  (se  bilaga 1) i november  1999.  Operationens
huvudsakliga   uppgift   skulle  vara  att  övervaka
avtalet om eldupphör som undertecknades  i  Lusaka i
juli  samma  år.  Till  en  början  bestod den av 90
militära   sambandsofficerare,   men  säkerhetsrådet
utökade i februari 2000 mandatet för  styrkan till 5
537 personer, inklusive 500 militärobservatörer. FN-
operationens utplacering förhindrades till en början
av regeringen i Kin-
shasa,   och  i  början  av  2001  var  endast   200
militärobservatörer  på  plats. Utplacering av trupp
inleddes först när Joseph  Kabila  kom till makten i
januari 2001. I november 2002 uppgick  den  faktiska
styrkan till ca 4 200 personer, vilket låg under den
då mandaterade nivån för insatsen.

Den  9  november  2001  gav  säkerhetsrådet  genom
resolution 1376 (se bilaga 2) stöd för inledandet av
fas  III  i  MONUC:s  verksamhet, vilket innebar att
MONUC steg för steg skall  inleda  arbetet  med  att
bistå  i  att  avväpna,  demobilisera och repatriera
väpnade  grupper  samtidigt   som   de  huvudsakliga
uppgifterna enligt fas II, att utreda påstådda brott
mot  vapenvilan  och  övervaka tillbakadragandet  av
utländska trupper, skall  fortsätta. På grund av det
i  vissa delar labila säkerhetsläget  och  bristande
information  från  parterna  om  väpnade trupper har
MONUC tidigare haft svårt att genomföra detta arbete
i någon större utsträckning. Avtalen  i Pretoria och
Luanda  mellan  regeringen  i  Kin-shasa och  Rwanda
respektive Uganda samt det snabba  tillbakadragandet
av  utländska  trupper  under hösten 2002  har  dock
skapat  nya  och  bättre  förutsättningar   för  att
avväpna,   demobilisera   och   repatriera   väpnade
grupper.
Mot   bakgrund   av   denna   positiva  utveckling
beslutade säkerhetsrådet genom resolution  1445  (se
bilaga  3)  den  4 december 2002 att öka styrkan för
MONUC till 8 700 personer och förskjuta tyngdpunkten
för verksamheten österut  för att snabbt kunna bistå
i    frivillig    avväpning,   demobilisering    och
repatriering  av  väpnade  grupper.  Planeringen  av
MONUC:s fortsatta arbete  under  fas  III beskrivs i
generalsekreterarens  specialrapport  från   den  10
september 2002. Den militära komponenten kommer  att
ökas genom upprättande av en framåtriktad styrka som
huvudsakligen   skall  bestå  av  två  insatsstyrkor
omfattande vardera  1  700  personer.  Dessa styrkor
kommer  att vara baserade i Kindu och Kisangani  men
ha    kapacitet     att     förflytta    sig    till
demobiliseringsorter i de östra  delarna  av  landet
för att svara för punktsäkerhet, stödja uppbyggnaden
av    demobiliseringsläger,   förstöra   vapen   och
ammunition  som samlats in samt för viss minröjning.
Den  första insatsstyrkan  kommer  att  bemannas  av
förband  från Sydafrika och beräknas vara operativ i
Kindu   i  slutet   av   april   2003.   Den   andra
insatsstyrkan    skall    sättas   upp   först   när
generalsekreteraren rapporterat  till säkerhetsrådet
att mer kapacitet behövs för att hantera det samlade
antalet  personer  som  är  föremål  för  avväpning,
demobilisering och repatriering.
Regeringen gav den 12 december 2002 Försvarsmakten
i uppdrag att genomföra en rekognosceringsresa  till
DR  Kongo  för att inhämta fördjupat beslutsunderlag
inför  ett  eventuellt  svenskt  deltagande  med  en
flygfältsenhet  till  MONUC,  och  Regeringskansliet
(Försvarsdepartementet)  har  därefter  kompletterat
uppdraget med att anmoda Försvarsmakten att redovisa
alternativa  möjligheter  för  ett   sådant  svenskt
bidrag.
Sverige  har  först under hand och sedan  formellt
den 18 februari 2003  fått  förfrågan från FN om att
bidra med flygfältskapacitet till MONUC.
Försvarsmakten  redovisade  den  10  januari  2003
alternativa möjligheter för ett  svenskt  bidrag och
förordade  en  flygfältsenhet  bestående  av  ca  90
personer.  Enheten förutsätts svara för flygledning,
meteorologi,  passagerarservice,  säkerhetskontroll,
trafikledning,   lasthantering  och  brandbekämpning
inom flygfältet. En  sådan enhet bedömdes kunna vara
redo för avresa till området  fyra månader efter att
beslut fattas om att vidta förberedelser  och inleda
rekrytering. Rekrytering av personal och anskaffning
av  material  förutsätts  i huvudsak kunna ske  från
Försvarsmaktens  grundorganisation.   Kostnaden  för
insatsen beräknas uppgå till ca 200 miljoner  kronor
för en 12-månaders-period.
I   avvaktan  på  en  formell  förfrågan  anvisade
Försvarsdepartementet    den    31    januari   2003
Försvarsmakten  att  planera och vidta förberedelser
för en svensk insats i  enlighet med Försvarsmaktens
förordande.
Enligt   den  formella  förfrågan   från   FN   är
inriktningen att det svenska förbandet skall bemanna
och ansvara  för  drift  av ett flygfält i Kindu och
vara klart för avresa till  området  i månadsskiftet
maj-juni  2003. Sedan den 15 januari 2003  är  Kindu
stabsplats  för  den  nya  sektorn 5, som kommer att
utgöra centrum för MONUC under  inledningen  av  fas
III.   Enligt   uppgifter   från   FN:s   enhet  för
fredsbevarande   operationer  kommer  ett  kinesiskt
fältsjukhus och ett  ingenjörsförband också att vara
placerade där. Definitivt besked om grupperingsplats
för den svenska enheten väntas inom kort.
Försvarsmakten  genomförde   under   perioden   22
februari-1  mars 2003 en rekognosceringsresa till DR
Kongo med besök  hos  MONUC.  Besöket bekräftade att
insatsen  kan  genomföras  av  ett  svenskt  förband
enligt  planering.  Försvarsmakten  planerar,  under
förutsättning att riksdagen ger sitt medgivande, att
en   förtrupp   skall   avresa    till   området   i
månadsskiftet april-maj 2003.
Utrikesutskottet   har   berett  försvarsutskottet
tillfälle  att  yttra  sig  över  propositionen  och
därvid erhållit yttrande 2002/03:FöU5y.
Inför  ärendets beredning har  utskottet  erhållit
föredragningar    från    Utrikesdepartementet   och
Försvarsmakten.

Bakgrund


Åren  efter  det  att  Fristaten   Kongo  1960  blev
självständig  från kolonialmakten Belgien  präglades
av stor politisk  oro  med  ett  flertal rebell- och
självständighetsrörelser som ofta verkade med direkt
stöd från utländska regeringar. Genom  en  statskupp
1965  lyckades generalmajor Joseph Desiré Mobutu  ta
makten  i  landet,  som  1971  kom  att  heta Zaire.
Mobutus  32  år  vid makten präglades av korruption,
maktmissbruk och växande despotism. I slutet av 1996
inleddes  ett väpnat  uppror  mot  Mobutus  korrupta
regim.  Det   hade  sin  upprinnelse  i  de  massiva
flyktingströmmar  in  i  östra  delarna av Zaire som
följde   efter   det  att  tutsidominerade   Rwandan
Patriotic Front (RPF) slog tillbaka mot de ansvariga
för folkmordet och  tog  makten  i  Rwanda  sommaren
1994.  En stor del av flyktingarna var medlemmar  av
den   besegrade   rwandiska   armén   (ex-FAR)   och
hutumilisen   interahamwe,  som  var  ansvariga  för
folkmordet  på  omkring   800   000,   huvudsakligen
tutsier. Från flyktingläger i Zaire fortsatte  dessa
grupper  att  genomföra  räder  in  i Rwanda. Mobutu
vidtog  inga  kraftfulla åtgärder mot miliserna  som
snarast    utnyttjade     situationen    till    att
destabilisera Rwanda. Det som började som en rörelse
för   att  garantera  säkerheten   till   följd   av
flyktingströmmarna  in  i  landet utvecklades snabbt
till  en  rebellrörelse  med  sikte  på  att  störta
regeringen i Kinshasa. I maj 1997  intog  rebellerna
Kinshasa,  under  ledning av Laurent Kabila och  med
stöd av regeringarna  i  Rwanda  och  Uganda. Mobutu
flydde  landet och Laurent Kabila övertog  makten  i
landet, som  utropades  till Demokratiska republiken
Kongo.

Hoppet om att Mobutoregimen  skulle ersättas av en
mer demokratisk och ansvarsfull  regering  blev inte
långlivat. Laurent Kabilas styre var auktoritärt och
odemokratiskt,  och relationerna med hans viktigaste
allierade, Rwanda  och  Uganda,  försämrades snabbt.
Säkerhetsproblemen i östra DR Kongo  kvarstod, och i
augusti  1998  gick  Rwanda och Uganda ånyo  in  med
militär trupp i DR Kongo  för  att  i  samarbete med
lokala  rebellgrupper  försöka  störta  Kabila  från
makten.  Utvecklingen  eskalerade  snabbt  till  ett
regelrätt  krig,  vilket  som mest kom att involvera
åtta afrikanska länder, inklusive  Angola,  Zimbabwe
och  Namibia  som  skickade  trupp  för  att  stödja
regeringen i Kin-
shasa.   Parternas   exploatering   av   DR   Kongos
naturresurser,  bl.a.  diamanter  och mineraler, har
sedan kommit att spela en central roll  i konflikten
och har bidragit till att förlänga den.
Den 10 juli 1999 undertecknades i Lusaka mellan DR
Kongos   regering   och   regeringarna  för  Angola,
Namibia, Rwanda, Uganda och  Zimbabwe  ett  avtal om
eldupphör.   De  dominerande  rebellgrupperna  i  DR
Kongo, Mouvement  pour  la Libération du Congo (MLC)
och Rassemblement Congolais pour la Démocratie (RCD)
undertecknade  avtalet  snart   därefter.   De   tre
centrala  elementen  i avtalet är överenskommelse om
fullständigt  tillbakadragande   av  alla  utländska
trupper från kongolesiskt territorium, avväpning och
demobilisering av väpnade grupper (främst ex-FAR och
interahamwe)   samt  genomförandet  av   en   inter-
kongolesisk dialog mellan alla kongolesiska parter i
konflikten,  den   politiska  oppositionen  och  det
civila samhället, i  syfte att demokratisera landet.
Parterna begärde också  en fredsbevarande FN-styrka.
De  följande  18  månaderna   efter  undertecknandet
skedde  dock  inga  framsteg  i  fredsprocessen.   I
stället fortsatte stridigheterna.
I   januari   2001  mördades  Laurent  Kabila  och
efterträddes  som   president  av  sin  son,  Joseph
Kabila. Fredsprocessen  fick  nytt  liv under dennes
ledning.     Regeringen    i    Kinshasa    godkände
utplaceringen  av  FN-trupp,  och  parternas trupper
drogs tillbaka från frontlinjen i enlighet  med  ett
nytt gemensamt avtal.
Under   2002   har  betydande  framsteg  gjorts  i
fredsprocessen.  Den   30   juli   undertecknades  i
Pretoria ett avtal mellan regeringen  i Kinshasa och
Rwanda  om  tillbakadragande  av all rwandisk  trupp
från  kongolesiskt  territorium samt  avväpning  och
demobilisering av ex-FAR och interahamwe i DR Kongo.
Avtalet är ett försök  att lösa två av de viktigaste
utestående frågorna i Lusaka-avtalet  och  gav  nytt
momentum   i   fredsprocessen.   Ett   annat   avtal
undertecknades  sedan  den 6 september 2002 i Luanda
mellan   regeringen  i  Kinshasa   och   Uganda   om
tillbakadragande av ugandisk trupp från kongolesiskt
territorium  samt  om samarbete och normalisering av
relationerna  mellan  länderna.  Under  hösten  2002
överraskade   Rwanda   många   bedömare   genom   en
omfattande  truppreträtt   från   DR  Kongo,  vilken
övervakades och verifierades av MONUC  och Sydafrika
i  enlighet  med avtalet. Även tillbakadragandet  av
styrkor  från  Uganda,   Zimbabwe   och  Angola  har
fortsatt och verifierats under hösten  2002.  Den 17
december  2002  slöts  i Pretoria inom ramen för den
inter-kongolesiska  dialogen   ett   avtal   om   en
övergångsregering,  vilket innebär att Joseph Kabila
under en övergångsperiod  på  två  år, att följas av
demokratiska val, sitter kvar som president med fyra
vicepresidenter   från   vardera   regeringen,   den
politiska   oppositionen   och   de  två  viktigaste
rebellrörelserna, RCD-Goma och MLC.
Ett    avtal   som   reglerar   regeringens    och
parlamentets   sammansättning   under  den  tvååriga
övergångsperioden undertecknades  i  Sydafrika av de
inblandade parterna den 2 april 2003.

Propositionens huvudsakliga innehåll


Regeringen  föreslår  i  proposition 2002/03:58  att
riksdagen medger att regeringen  ställer  en  väpnad
styrka   bestående   av   högst   90  personer  till
förfogande i 12 månader under åren 2003-2004 som ett
svenskt  bidrag till den FN-ledda insatsen  MONUC  i
Demokratiska republiken Kongo.

I propositionen  redogör regeringen för bakgrunden
till utvecklingen i  DR  Kongo, för utvecklingen vad
gäller det internationella  samfundets  engagemang i
landet  samt  för  förutsättningar  för  ett svenskt
deltagande  i fredsoperation under FN:s ledning  och
regeringens bedömningar kring detta.
Regeringen   konstaterar   i   propositionen   att
Försvarsmakten  i  sitt underlag den 10 januari 2003
förordade   ett   svenskt    deltagande    med    en
flygfältsenhet  bestående av omkring 90 personer för
drift och bemanning  av en flygplats i östra delarna
av DR Kongo. Försvarsmakten  bedömde  att  förbandet
skulle  kunna  vara klart för transport till området
fyra  månader efter  ett  beslut  om  planering  och
rekrytering   av   personal  till  insatsen.  Vidare
framhålls  att  regeringen   den   31  januari  2003
instruerat  Försvarsmakten  att  planera  och  vidta
förberedelser för en sådan svensk insats.
Av   propositionen   framgår   att   de    närmare
förutsättningarna  för  svenskt  deltagande  i MONUC
kommer  att regleras genom ett avtal (Memorandum  of
Understanding)   mellan   Sverige   och  FN,  vilket
reglerar de interna förhållandena mellan Sverige och
MONUC.  Förhandlingar  om  ett  sådant avtal  kommer
enligt planerna att påbörjas under  första  delen av
mars   i  New  York.  Vidare  kommer  den  rättsliga
statusen  för  den  svenska  styrkans  personal  att
regleras  genom  ett s.k. Status of Forces Agreement
(SOFA) mellan Sverige och FN.
Regeringen redogör  i propositionen även för vilka
humanitära insatser och biståndsinsatser som Sverige
och  det  internationella   samfundet  tidigare  har
genomfört i landet.
Utskottets överväganden


Utskottet kan inledningsvis konstatera att det under
det  senaste  året  har  skett  stora   framsteg   i
fredsprocessen  i  DR  Kongo  med  fredsavtal mellan
regeringen i landet och regeringarna  i  Rwanda  och
Uganda   samt   efterföljande   tillbakadragande  av
utländska  trupper  från  kongolesiskt  territorium.
Därtill   har   den   inter-kongolesiska    dialogen
resulterat  i ett avtal om en övergångsregering  som
undertecknats av regeringen, oppositionen och de två
viktigaste rebellgrupperna.
Trots  framstegen   menar   utskottet   att  stora
utmaningar   kvarstår   för   att   uppnå  fred  och
stabilitet i landet. Genomförandet av  det politiska
avtalet kräver god vilja och eftergifter av samtliga
parter.    Det    tredje    centrala   elementet   i
Lusakaavtalet,    avväpning,   demobilisering    och
repatriering av rwandisk  milis,  vars  verksamhet i
östra  DR Kongo fortsatt att utgöra ett säkerhetshot
mot   Rwanda,    återstår    att   genomföras.   Ett
misslyckande  med  detta  skulle   kunna  leda  till
förnyad  militär  konflikt med risk för  att  landet
kastas  in  i  en  än djupare  kris  med  allvarliga
regionala effekter. I den nordöstra delen av landet,
i Ituri-provinsen, pågår  och fördjupas också en mer
lokal men oroande konflikt  med  tydliga  tecken  på
fortsatt inblandning av grannländerna.
Fortsatt   starkt  internationellt  engagemang  är
enligt utskottets mening nödvändigt för att föra den
politiska processen  framåt.  Därtill krävs en stark
FN-ledning och ett välfungerande  MONUC  som  förmår
axla  den  centrala  roll  som  operationen  har som
stabiliserande faktor i DR Kongo. Detta är en viktig
förutsättning för en effektiv process för avväpning,
demobilisering  och repatriering av väpnade styrkor.
Utskottet  menar  att   nödvändiga   resurser  måste
ställas    till    MONUC:s    förfogande   för   att
fredsoperationen skall kunna genomföras.
Sverige  har  ett långvarigt engagemang  i  Kongo.
Svenska missionsorganisationer har varit verksamma i
landet i mer än hundra  år och är fortfarande aktiva
med omfattande social verksamhet  i  Kivu, Bandundu,
Kinshasa och Bas Kongo.
Det  svenska humanitära biståndet till  DR  Kongo,
som  kanaliserats   genom  FN,  internationella  och
svenska enskilda organisationer  samt  olika  kyrkor
uppgick under 2002 till ca 90 miljoner kronor.
Behovet    av   humanitära   insatser   från   det
internationella  samfundet  kommer  att förbli stort
under  lång  tid  framåt.  På  grund  av det  labila
säkerhetsläget i de östra och nordöstra  delarna  av
landet   har   hjälporganisationer   endast   mycket
begränsat tillträde till drabbade områden. Utskottet
menar   att   en   effektivt  genomförd  process  av
demobilisering, avväpning  och  repatriering  är  en
förutsättning för att det humanitära biståndet skall
kunna nå ut till alla behövande människor.
Utskottet  vill  även erinra om att Sverige mellan
1960  och  1964  deltog   i   den  FN-operation  som
upprättades för att återställa ordning och förhindra
inbördeskrig    efter   det   att   Katangaprovinsen
förklarade  sig  självständig  1960.  Totalt  deltog
Sverige med över 6 000 man.
Utskottet vill vidare  framhålla  att  Sverige har
varit  engagerat  i  fredsprocessen.  I  MONUC,  som
hittills   har  varit  en  observatörsmission,   har
Sverige deltagit  med  fem militära observatörer och
tre civilpoliser. Vidare  har  två  tjänstemän  från
Utrikesdepartementet   varit   sekonderade  för  att
arbeta med fredsprocessen i landet. Sverige har även
givit  finansiellt  stöd  till parternas  gemensamma
militära    övervakningskommission     samt    givit
finansiella   bidrag   till  den  inter-kongolesiska
dialogen.
Utskottet finner det därför  naturligt att Sverige
lämnar  ett väsentligt bidrag till  fredsoperationen
MONUC även  fortsättningsvis, i synnerhet som den nu
utvecklas till en förbandsmission för att mer aktivt
stödja fredsprocessen i landet.
Fredsprocessen  är inne i ett avgörande skede, och
det  är av vikt att  det  internationella  samfundet
lämnar  sitt  stöd.  Sverige  blir  den  första  EU-
medlemsstaten  och det första västlandet som ställer
upp med militär  trupp  till  MONUC.  Utskottet  har
erfarit  att  det  svenska erbjudandet har mottagits
mycket positivt av FN  som har förhoppningen att det
kan bidra till att fler  västländer  kan  ställa upp
med  trupp  i  FN-insatser  utanför  den  europeiska
kontinenten.  Försvarsutskottet  framhåller  i  sitt
yttrande att insatsen är ett viktigt bidrag för  att
stärka  förmågan  för  MONUC  i det kritiska läget i
fredsprocessen.   Utrikesutskottet    delar    denna
bedömning  och  menar  att den svenska insatsen även
bidrar  till att stärka trovärdigheten  för  MONUC:s
verksamhet inom ramen för fredsprocessen.
Utskottet  kan  konstatera  att  Sverige  inte har
bidragit  med militär trupp i FN:s fredsoperationer,
men väl i FN-mandaterade operationer, sedan insatser
i Unpredep  i Makedonien avslutades i februari 1999.
Utrikesutskottet      anser      därför,      liksom
förvarsutskottet,   att  Sverige  sänder  en  tydlig
signal  om  det  starka   svenska  stödet  för  FN:s
fredsverksamhet genom att återigen bidra med trupp i
en FN-ledd fredsoperation.
Enligt  10  kap.  9 § regeringsformen  får  svensk
väpnad styrka sändas  till  annat  land om riksdagen
medger  det,  om  det  är medgivet i lag  som  anger
förutsättningarna för åtgärden  eller  om skyldighet
att   vidta   åtgärden   följer   av  internationell
överenskommelse eller förpliktelse  som har godkänts
av riksdagen.
Regeringen  gör  i  propositionen bedömningen  att
styrkans  sammantagna  storlek   och  sammansättning
medför att den bör betraktas som en  väpnad styrka i
regeringsformens mening. Vidare redovisar regeringen
som  sin  bedömning  att MONUC har ett mandat  under
kapitel   VII   i  FN:s  stadga   som   går   utöver
fredsbevarande  styrkors   rätt  till  självförsvar.
Regeringen  vill  av dessa skäl  inhämta  riksdagens
medgivande till att  sända en väpnad styrka om högst
90  personer  till  DR  Kongo   under  tolv  månader
2003-2004 för deltagande i FN:s fredsoperation.
Det är utskottets bedömning att ett svenskt bidrag
till  denna  fredsoperation  är  av stor  vikt.  Det
svenska bidraget avspeglar, menar  utskottet,  såväl
vårt  engagemang för freden i DR Kongo som vår vilja
att aktivt  bidra till kris- och konflikthantering i
Afrika.
I  propositionen   redovisar  regeringen  att  den
svenska insatsen skall  utgöras av en flygfältsenhet
med  möjlighet  att bistå med  de  tjänster  som  är
nödvändiga   för  verksamhet   vid   ett   flygfält:
flygledning,     meteorologi,     passagerarservice,
säkerhetskontroll,  trafikledning, lasthantering och
passagerarservice.
Utskottet finner att landets storlek och bristande
infrastruktur   gör   MONUC   starkt   beroende   av
flygtransporter. Under  genomförandet  av avväpning,
demobilisering  och repatriering av väpnade  grupper
kommer   behovet   av    flygtransporter   att   öka
ytterligare  både för att tillgodose  interna  behov
vid utökningen  av  insatsen  och för att möjliggöra
transporter vid repatriering av  avväpnade  grupper.
Utöver  de  mobila  flygfältsenheter som kommer  att
vara knutna till insatsstyrkorna  har  FN  behov  av
stationära  flygfältsenheter  som  stöd  för MONUC:s
rörelsefrihet i de östra delarna av landet.  FN  har
tidigare  haft  svårt att erhålla sådana bidrag från
medlemsländer och  har  i  stället varit tvunget att
lösa  uppgifterna  genom  civila   kontrakt,  vilket
medfört  förseningar  och högre kostnader.  Militära
förband är dessutom, menar  utskottet,  att  föredra
eftersom    de    ger    högre    flexibilitet   och
tillgänglighet samt minskar risken  för störningar i
verksamheten.
Utrikesutskottets         bedömning,        liksom
försvarsutskottets, är att insatsen  är  väl  avvägd
och svarar mot ett väsentligt behov inom MONUC.
Regeringen   beräknar   att   totalkostnaden   för
insatsen  uppgår  till ca 200 miljoner kronor, varav
ca 120 miljoner kronor avser 2003 och ca 80 miljoner
kronor avser 2004.  Utgifterna  skall belasta sjätte
utgiftsområdets   anslag,  6:1,  Förbandsverksamhet,
beredskap och fredsfrämjande truppinsatser m.m.
I sitt yttrande till  utrikesutskottet  framhåller
försvarsutskottet bl.a. följande:

Försvarsmakten   har   i   en   föredragning  för
utskottet    närmare   redogjort   för   enhetens
uppgifter,  förläggning,  verksamhetsområde  m.m.
och därvid bl.a. redovisat att risken bedöms vara
mycket liten  för  att  den svenska styrkan skall
utsättas för ett väpnat angrepp  i Kindu-området.
Det   är   snarare  de  medicinska  och  sanitära
förhållandena  -  och i begränsad omfattning även
viss kriminalitet - som kan utgöra någon fara för
den    personal   som   deltar    i    missionen.
Försvarsmakten    framhåller    därför    i   det
sammanhanget att det medicinska understödet  till
förbandet är osedvanligt omfattande.

Försvarsmakten  räknar  med  att  styrkan skall
vara  på  plats  i  Kindu i början av juni  månad
2003.
Försvarsutskottet   tillstyrker   sålunda   att
riksdagen medger att regeringen ställer en väpnad
styrka  bestående  av  högst   90  personer  till
förfogande  för deltagande i Förenta  nationernas
fredsoperation  i Demokratiska republiken Kongo i
12 månader under åren 2003-2004.

Utrikesutskottet      delar       försvarsutskottets
uppfattning och föreslår mot bakgrund av det anförda
att  riksdagen bifaller proposition  2002/03:59  och
medger  därmed  att  regeringen  ställer  en  väpnad
styrka   bestående   av   högst   90  personer  till
förfogande  för  deltagande  i  Förenta  nationernas
fredsoperation i Demokratiska republiken  Kongo i 12
månader under åren 2003-2004.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag


Propositionen

I   proposition  2002/03:58  Svenskt  deltagande   i
Förenta   nationernas   fredsbevarande  operation  i
Demokratiska  republiken Kongo  föreslår  regeringen
att  riksdagen  medger  att  regeringen  ställer  en
väpnad styrka bestående  av  högst  90 personer till
förfogande  för  deltagande  i  Förenta  nationernas
fredsoperation i Demokratiska republiken Kongo  i 12
månader under åren 2003-2004.
Bilaga 2

Försvarsutskottets yttrande
2002/03:UU15

Svenskt deltagande i Förenta
nationernas fredsoperation i
Demokratiska republiken Kongo


Till utrikesutskottet


Utrikesutskottet    har   berett   försvarsutskottet
tillfälle att yttra sig  över proposition 2002/03:58
Svenskt    deltagande    i    Förenta    nationernas
fredsoperation  i  Demokratiska  republiken   Kongo,
jämte eventuella motioner.

Propositionen


Förenta    nationernas    (FN)    fredsoperation   i
Demokratiska republiken Kongo (MONUC)  inrättades  i
november   1999.   Den   4   december   2002   antog
säkerhetsrådet  resolution 1445 som beslutade om  en
utökning av MONUC  med  ytterligare  3  200 personer
till  en  styrka på 8 700 personer. Bakgrunden  till
utökningen av insatsen var det snabba och omfattande
tillbakadragandet  av utländska trupper under hösten
2002 och behovet att snabbt komma i gång med arbetet
att frivilligt avväpna,  demobilisera och repatriera
(DD&R) väpnade grupper i framför  allt  de östra och
nordöstra  delarna av Demokratiska republiken  Kongo
(DR Kongo).

I den rapport  från  den  10  september  2002  som
ligger  till  grund  för säkerhetsrådets resolution,
betonar generalsekreteraren  att  DD&R  ställer höga
krav  på  militär  logistisk  kapacitet  och  därför
efterfrågar särskilt understödjande funktioner  till
huvudstyrkan,  däribland  militära  flygfältsenheter
med  kapacitet inom bl.a. flygledning,  meteorologi,
trafikledning och lasthantering. Generalsekreteraren
påpekar  vidare  att  sådana  grundläggande militära
logistikförband tidigare har varit svåra att erhålla
från  medlemsländer.  Sverige  fick   under   hösten
informellt  en  förfrågan  från  FN att bidra med en
sådan enhet.

Försvarsmakten  förordade  den 10 januari  2003  ett
svenskt  deltagande med en flygfältsenhet  bestående
av omkring  90  personer för drift av en flygplats i
östra delarna av DR Kongo.

Den 18 februari  2003  överlämnade  FN  en formell
förfrågan    till   Sverige   att   bidra   med   en
flygfältsenhet   till  MONUC.  Enligt  förfrågan  är
inriktningen    att   flygfältsverksamheten    skall
bedrivas i området  kring Kindu i östra DR Kongo och
att  förbandet  skall vara  klart  för  avresa  till
operationsområdet i månadsskiftet maj/juni 2003.
Enheten   förutsätts    svara   för   flygledning,
meteorologi,  passagerarservice,  säkerhetskontroll,
trafikledning,   lasthantering  och  brandbekämpning
inom  flygfältet. Kostnaden  för  insatsen  beräknas
uppgå  till  ca  200  miljoner  kronor  för  en  12-
månadersperiod. För att kunna möta FN:s tidskrav för
en  insats  anvisade  Försvarsdepartementet  den  31
januari  2003  Försvarsmakten  att planera och vidta
förberedelser för en svensk insats  i  enlighet  med
Försvarsmaktens förordnande. Försvarsmakten planerar
att   en   förtrupp  skall  avresa  till  området  i
månadsskiftet april/maj 2003.

Försvarsutskottets överväganden


Landets  storlek  och  bristande  infrastruktur  gör
MONUC  starkt  beroende  av  flygtransporter.  Under
avväpningen  och  repatrieringen  kommer  behovet av
flygtransporter  att  öka ytterligare, både för  att
tillgodose interna behov  vid utökningen av insatsen
och för att möjliggöra transporter  vid repatriering
av  avväpnade  grupper.  FN  har  sålunda  behov  av
stationära  flygfältsenheter  som stöd  för  MONUC:s
rörelsefrihet i östra delarna av landet.

FN  har  tidigare  haft svårt att  erhålla  sådana
bidrag från medlemsländer  och  har  i stället varit
tvunget att lösa uppgifterna genom civila  kontrakt,
vilket  medfört  förseningar  och  högre  kostnader.
Militära  förband  är  att  föredra eftersom de  ger
högre flexibilitet och tillgänglighet  samt  minskar
risken för störningar i verksamheten.
Kritik  har  enligt regeringen riktats mot att  EU
och andra västländer inte tar sitt ansvar och deltar
på marken i FN-insatser utan att utvecklingsländer i
stor utsträckning får stå för dessa truppbidrag.
Det svenska bidraget  till  MONUC  blir det första
med militär trupp i operationen från något annat EU-
land   eller  västland.  Erbjudandet  har  mottagits
mycket positivt  av  FN som också hoppas att det kan
bidra till att få fler västländer att ställa upp med
trupp   i   FN-insatser   utanför   den   europeiska
kontinenten.  Utskottet  delar   därför  regeringens
bedömning att insatsen är ett viktigt bidrag för att
stärka förmågan för MONUC i detta  kritiska  läge  i
fredsprocessen.
Genom  att  återigen  bidra med trupp i en FN-ledd
fredsoperation, sänder Sverige  en  tydlig signal om
det  starka  svenska  stödet för FN:s fredsbevarande
verksamhet. Insatsen ligger  således väl i linje med
Sveriges omfattande engagemang i DR Kongo och svensk
Afrikapolitik.
Försvarsutskottet  delar  regeringens  uppfattning
att den svenska flygfältsenheten  därför  är ett väl
avvägt  bidrag  till  en högt efterfrågad verksamhet
inom operationen. Enheten  -  som  föreslås  omfatta
högst  90  personer  -  skall svara för flygledning,
meteorologi,  passagerarservice,  säkerhetskontroll,
trafikledning,   lasthantering  och  brandbekämpning
inom flygfältet.
Kostnaden  för  insatsen  beräknas  av  regeringen
uppgå till cirka 200  miljoner  kronor  för  en  12-
månadersperiod.  Försvarsutskottet har ingen erinran
mot att utgifterna  skall  belasta  det  inom sjätte
utgiftsområdet      uppförda     ramanslaget     6:1
Förbandsverksamhet,  beredskap   och  fredsfrämjande
truppinsatser m.m.

Den   svenska  flygfältsenheten  kommer   att   vara
placerad  i  staden  Kindu i östra delen av landet -
ett område där MONUC har mandat att använda militärt
våld  enligt kapitel VII  i  FN-stadgan.  Trots  att
MONUC:s  arbete  med  avväpning,  demobilisering och
reintegrering   fullt  ut  bygger  på  frivillighet,
vilket säkerhetsrådet  understrukit  i  den  senaste
resolutionen  1445,  kan  verksamheten  i  en extrem
situation  även  innefatta  skydd  av  civila, såsom
beskrivits  ovan, vilket skulle kunna betraktas  som
fredsframtvingande.

Försvarsmakten har i en föredragning för utskottet
närmare   redogjort    för    enhetens    uppgifter,
förläggning, verksamhetsområde m.m. och därvid bl.a.
redovisat  att  risken bedöms vara mycket liten  för
att  den  svenska styrkan  skall  utsättas  för  ett
väpnat angrepp  i  Kinduområdet.  Det  är snarare de
medicinska  och  sanitära  förhållandena  -   och  i
begränsad  omfattning  även  viss kriminalitet - som
kan utgöra någon fara för den  personal som deltar i
missionen. Försvarsmakten framhåller  därför  i  det
sammanhanget  att  det  medicinska  understödet till
förbandet är osedvanligt omfattande.
Försvarsmakten räknar med att styrkan  skall  vara
på plats i Kindu i början av juni månad 2003.

Försvarsutskottet  tillstyrker sålunda att riksdagen
medger  att  regeringen  ställer  en  väpnad  styrka
bestående av högst  90  personer till förfogande för
deltagande  i Förenta nationernas  fredsoperation  i
Demokratiska  republiken  Kongo  i  12 månader under
åren 2003-2004.


Stockholm den 8 april 2003


På försvarsutskottets vägnar


Eskil Erlandsson


Följande  ledamöter  har deltagit i beslutet:  Eskil
Erlandsson (c), Tone Tingsgård (s), Ola Sundell (m),
Allan Widman (fp), Ola  Rask  (s),  Michael  Hagberg
(s),  Berit Jóhannesson (v), Berndt Sköldestig  (s),
Rolf Gunnarsson (m), Britt-Marie Lindkvist (s), Heli
Berg (fp),  Åsa  Lindestam  (s),  Karin Enström (m),
Peter Jonsson (s), Lars Ångström (mp),  Marie Nordén
(s) och Else-Marie Lindgren (kd).

Bilaga 3

Resolution 1279













Bilaga 4

Resolution 1376









Bilaga 5

Resolution 1445