Utrikesutskottets betänkande
2002/03:UU15
Svenskt deltagande i Förenta nationernasfredsoperation i Demokratiska republiken Kongo
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens
proposition 2002/03:58 Svenskt deltagande i Förenta
nationernas fredsoperation i Demokratiska republiken
Kongo. Utrikesutskottet har berett försvarsutskottet
tillfälle att yttra sig över propositionen och
därvid erhållit yttrande 2002/03:FöU5y.
Försvarsutskottet tillstyrker i sitt yttrande
regeringens förslag.
I betänkandet föreslår utskottet att riksdagen
bifaller proposition 2002/03:58 och medger att
regeringen ställer en väpnad styrka bestående av
högst 90 personer till förfogande för deltagande i
Förenta nationernas fredsoperation i Demokratiska
republiken Kongo i 12 månader under åren 2003-2004.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen bifaller proposition 2002/03:58 och medger
att regeringen ställer en väpnad styrka bestående av
högst 90 personer till förfogande för deltagande i
Förenta nationernas fredsoperation i Demokratiska
republiken Kongo i tolv månader under åren
2003-2004.
Stockholm den 8 april 2003
På utrikesutskottets vägnar
Urban Ahlin
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban
Ahlin (s), Carl B Hamilton (fp), Carina Hägg (s),
Birgitta Ahlqvist (s), Lars Ohly (v), Kent Härstedt
(s), Göran Lindblad (m), Cecilia Wigström (fp), Agne
Hansson (c), Ewa Björling (m), Lotta N Hedström
(mp), Anita Johansson (s), Inger Segelström (s),
Björn Hamilton (m), Rosita Runegrund (kd), Håkan
Juholt (s) och Kaj Nordquist (s).
2002/03
UU15
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
FN:s fredsoperation i Demokratiska republiken Kongo,
MONUC, upprättades genom säkerhetsrådets resolution
1279 (se bilaga 1) i november 1999. Operationens
huvudsakliga uppgift skulle vara att övervaka
avtalet om eldupphör som undertecknades i Lusaka i
juli samma år. Till en början bestod den av 90
militära sambandsofficerare, men säkerhetsrådet
utökade i februari 2000 mandatet för styrkan till 5
537 personer, inklusive 500 militärobservatörer. FN-
operationens utplacering förhindrades till en början
av regeringen i Kin-
shasa, och i början av 2001 var endast 200
militärobservatörer på plats. Utplacering av trupp
inleddes först när Joseph Kabila kom till makten i
januari 2001. I november 2002 uppgick den faktiska
styrkan till ca 4 200 personer, vilket låg under den
då mandaterade nivån för insatsen.
Den 9 november 2001 gav säkerhetsrådet genom
resolution 1376 (se bilaga 2) stöd för inledandet av
fas III i MONUC:s verksamhet, vilket innebar att
MONUC steg för steg skall inleda arbetet med att
bistå i att avväpna, demobilisera och repatriera
väpnade grupper samtidigt som de huvudsakliga
uppgifterna enligt fas II, att utreda påstådda brott
mot vapenvilan och övervaka tillbakadragandet av
utländska trupper, skall fortsätta. På grund av det
i vissa delar labila säkerhetsläget och bristande
information från parterna om väpnade trupper har
MONUC tidigare haft svårt att genomföra detta arbete
i någon större utsträckning. Avtalen i Pretoria och
Luanda mellan regeringen i Kin-shasa och Rwanda
respektive Uganda samt det snabba tillbakadragandet
av utländska trupper under hösten 2002 har dock
skapat nya och bättre förutsättningar för att
avväpna, demobilisera och repatriera väpnade
grupper.
Mot bakgrund av denna positiva utveckling
beslutade säkerhetsrådet genom resolution 1445 (se
bilaga 3) den 4 december 2002 att öka styrkan för
MONUC till 8 700 personer och förskjuta tyngdpunkten
för verksamheten österut för att snabbt kunna bistå
i frivillig avväpning, demobilisering och
repatriering av väpnade grupper. Planeringen av
MONUC:s fortsatta arbete under fas III beskrivs i
generalsekreterarens specialrapport från den 10
september 2002. Den militära komponenten kommer att
ökas genom upprättande av en framåtriktad styrka som
huvudsakligen skall bestå av två insatsstyrkor
omfattande vardera 1 700 personer. Dessa styrkor
kommer att vara baserade i Kindu och Kisangani men
ha kapacitet att förflytta sig till
demobiliseringsorter i de östra delarna av landet
för att svara för punktsäkerhet, stödja uppbyggnaden
av demobiliseringsläger, förstöra vapen och
ammunition som samlats in samt för viss minröjning.
Den första insatsstyrkan kommer att bemannas av
förband från Sydafrika och beräknas vara operativ i
Kindu i slutet av april 2003. Den andra
insatsstyrkan skall sättas upp först när
generalsekreteraren rapporterat till säkerhetsrådet
att mer kapacitet behövs för att hantera det samlade
antalet personer som är föremål för avväpning,
demobilisering och repatriering.
Regeringen gav den 12 december 2002 Försvarsmakten
i uppdrag att genomföra en rekognosceringsresa till
DR Kongo för att inhämta fördjupat beslutsunderlag
inför ett eventuellt svenskt deltagande med en
flygfältsenhet till MONUC, och Regeringskansliet
(Försvarsdepartementet) har därefter kompletterat
uppdraget med att anmoda Försvarsmakten att redovisa
alternativa möjligheter för ett sådant svenskt
bidrag.
Sverige har först under hand och sedan formellt
den 18 februari 2003 fått förfrågan från FN om att
bidra med flygfältskapacitet till MONUC.
Försvarsmakten redovisade den 10 januari 2003
alternativa möjligheter för ett svenskt bidrag och
förordade en flygfältsenhet bestående av ca 90
personer. Enheten förutsätts svara för flygledning,
meteorologi, passagerarservice, säkerhetskontroll,
trafikledning, lasthantering och brandbekämpning
inom flygfältet. En sådan enhet bedömdes kunna vara
redo för avresa till området fyra månader efter att
beslut fattas om att vidta förberedelser och inleda
rekrytering. Rekrytering av personal och anskaffning
av material förutsätts i huvudsak kunna ske från
Försvarsmaktens grundorganisation. Kostnaden för
insatsen beräknas uppgå till ca 200 miljoner kronor
för en 12-månaders-period.
I avvaktan på en formell förfrågan anvisade
Försvarsdepartementet den 31 januari 2003
Försvarsmakten att planera och vidta förberedelser
för en svensk insats i enlighet med Försvarsmaktens
förordande.
Enligt den formella förfrågan från FN är
inriktningen att det svenska förbandet skall bemanna
och ansvara för drift av ett flygfält i Kindu och
vara klart för avresa till området i månadsskiftet
maj-juni 2003. Sedan den 15 januari 2003 är Kindu
stabsplats för den nya sektorn 5, som kommer att
utgöra centrum för MONUC under inledningen av fas
III. Enligt uppgifter från FN:s enhet för
fredsbevarande operationer kommer ett kinesiskt
fältsjukhus och ett ingenjörsförband också att vara
placerade där. Definitivt besked om grupperingsplats
för den svenska enheten väntas inom kort.
Försvarsmakten genomförde under perioden 22
februari-1 mars 2003 en rekognosceringsresa till DR
Kongo med besök hos MONUC. Besöket bekräftade att
insatsen kan genomföras av ett svenskt förband
enligt planering. Försvarsmakten planerar, under
förutsättning att riksdagen ger sitt medgivande, att
en förtrupp skall avresa till området i
månadsskiftet april-maj 2003.
Utrikesutskottet har berett försvarsutskottet
tillfälle att yttra sig över propositionen och
därvid erhållit yttrande 2002/03:FöU5y.
Inför ärendets beredning har utskottet erhållit
föredragningar från Utrikesdepartementet och
Försvarsmakten.
Bakgrund
Åren efter det att Fristaten Kongo 1960 blev
självständig från kolonialmakten Belgien präglades
av stor politisk oro med ett flertal rebell- och
självständighetsrörelser som ofta verkade med direkt
stöd från utländska regeringar. Genom en statskupp
1965 lyckades generalmajor Joseph Desiré Mobutu ta
makten i landet, som 1971 kom att heta Zaire.
Mobutus 32 år vid makten präglades av korruption,
maktmissbruk och växande despotism. I slutet av 1996
inleddes ett väpnat uppror mot Mobutus korrupta
regim. Det hade sin upprinnelse i de massiva
flyktingströmmar in i östra delarna av Zaire som
följde efter det att tutsidominerade Rwandan
Patriotic Front (RPF) slog tillbaka mot de ansvariga
för folkmordet och tog makten i Rwanda sommaren
1994. En stor del av flyktingarna var medlemmar av
den besegrade rwandiska armén (ex-FAR) och
hutumilisen interahamwe, som var ansvariga för
folkmordet på omkring 800 000, huvudsakligen
tutsier. Från flyktingläger i Zaire fortsatte dessa
grupper att genomföra räder in i Rwanda. Mobutu
vidtog inga kraftfulla åtgärder mot miliserna som
snarast utnyttjade situationen till att
destabilisera Rwanda. Det som började som en rörelse
för att garantera säkerheten till följd av
flyktingströmmarna in i landet utvecklades snabbt
till en rebellrörelse med sikte på att störta
regeringen i Kinshasa. I maj 1997 intog rebellerna
Kinshasa, under ledning av Laurent Kabila och med
stöd av regeringarna i Rwanda och Uganda. Mobutu
flydde landet och Laurent Kabila övertog makten i
landet, som utropades till Demokratiska republiken
Kongo.
Hoppet om att Mobutoregimen skulle ersättas av en
mer demokratisk och ansvarsfull regering blev inte
långlivat. Laurent Kabilas styre var auktoritärt och
odemokratiskt, och relationerna med hans viktigaste
allierade, Rwanda och Uganda, försämrades snabbt.
Säkerhetsproblemen i östra DR Kongo kvarstod, och i
augusti 1998 gick Rwanda och Uganda ånyo in med
militär trupp i DR Kongo för att i samarbete med
lokala rebellgrupper försöka störta Kabila från
makten. Utvecklingen eskalerade snabbt till ett
regelrätt krig, vilket som mest kom att involvera
åtta afrikanska länder, inklusive Angola, Zimbabwe
och Namibia som skickade trupp för att stödja
regeringen i Kin-
shasa. Parternas exploatering av DR Kongos
naturresurser, bl.a. diamanter och mineraler, har
sedan kommit att spela en central roll i konflikten
och har bidragit till att förlänga den.
Den 10 juli 1999 undertecknades i Lusaka mellan DR
Kongos regering och regeringarna för Angola,
Namibia, Rwanda, Uganda och Zimbabwe ett avtal om
eldupphör. De dominerande rebellgrupperna i DR
Kongo, Mouvement pour la Libération du Congo (MLC)
och Rassemblement Congolais pour la Démocratie (RCD)
undertecknade avtalet snart därefter. De tre
centrala elementen i avtalet är överenskommelse om
fullständigt tillbakadragande av alla utländska
trupper från kongolesiskt territorium, avväpning och
demobilisering av väpnade grupper (främst ex-FAR och
interahamwe) samt genomförandet av en inter-
kongolesisk dialog mellan alla kongolesiska parter i
konflikten, den politiska oppositionen och det
civila samhället, i syfte att demokratisera landet.
Parterna begärde också en fredsbevarande FN-styrka.
De följande 18 månaderna efter undertecknandet
skedde dock inga framsteg i fredsprocessen. I
stället fortsatte stridigheterna.
I januari 2001 mördades Laurent Kabila och
efterträddes som president av sin son, Joseph
Kabila. Fredsprocessen fick nytt liv under dennes
ledning. Regeringen i Kinshasa godkände
utplaceringen av FN-trupp, och parternas trupper
drogs tillbaka från frontlinjen i enlighet med ett
nytt gemensamt avtal.
Under 2002 har betydande framsteg gjorts i
fredsprocessen. Den 30 juli undertecknades i
Pretoria ett avtal mellan regeringen i Kinshasa och
Rwanda om tillbakadragande av all rwandisk trupp
från kongolesiskt territorium samt avväpning och
demobilisering av ex-FAR och interahamwe i DR Kongo.
Avtalet är ett försök att lösa två av de viktigaste
utestående frågorna i Lusaka-avtalet och gav nytt
momentum i fredsprocessen. Ett annat avtal
undertecknades sedan den 6 september 2002 i Luanda
mellan regeringen i Kinshasa och Uganda om
tillbakadragande av ugandisk trupp från kongolesiskt
territorium samt om samarbete och normalisering av
relationerna mellan länderna. Under hösten 2002
överraskade Rwanda många bedömare genom en
omfattande truppreträtt från DR Kongo, vilken
övervakades och verifierades av MONUC och Sydafrika
i enlighet med avtalet. Även tillbakadragandet av
styrkor från Uganda, Zimbabwe och Angola har
fortsatt och verifierats under hösten 2002. Den 17
december 2002 slöts i Pretoria inom ramen för den
inter-kongolesiska dialogen ett avtal om en
övergångsregering, vilket innebär att Joseph Kabila
under en övergångsperiod på två år, att följas av
demokratiska val, sitter kvar som president med fyra
vicepresidenter från vardera regeringen, den
politiska oppositionen och de två viktigaste
rebellrörelserna, RCD-Goma och MLC.
Ett avtal som reglerar regeringens och
parlamentets sammansättning under den tvååriga
övergångsperioden undertecknades i Sydafrika av de
inblandade parterna den 2 april 2003.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Regeringen föreslår i proposition 2002/03:58 att
riksdagen medger att regeringen ställer en väpnad
styrka bestående av högst 90 personer till
förfogande i 12 månader under åren 2003-2004 som ett
svenskt bidrag till den FN-ledda insatsen MONUC i
Demokratiska republiken Kongo.
I propositionen redogör regeringen för bakgrunden
till utvecklingen i DR Kongo, för utvecklingen vad
gäller det internationella samfundets engagemang i
landet samt för förutsättningar för ett svenskt
deltagande i fredsoperation under FN:s ledning och
regeringens bedömningar kring detta.
Regeringen konstaterar i propositionen att
Försvarsmakten i sitt underlag den 10 januari 2003
förordade ett svenskt deltagande med en
flygfältsenhet bestående av omkring 90 personer för
drift och bemanning av en flygplats i östra delarna
av DR Kongo. Försvarsmakten bedömde att förbandet
skulle kunna vara klart för transport till området
fyra månader efter ett beslut om planering och
rekrytering av personal till insatsen. Vidare
framhålls att regeringen den 31 januari 2003
instruerat Försvarsmakten att planera och vidta
förberedelser för en sådan svensk insats.
Av propositionen framgår att de närmare
förutsättningarna för svenskt deltagande i MONUC
kommer att regleras genom ett avtal (Memorandum of
Understanding) mellan Sverige och FN, vilket
reglerar de interna förhållandena mellan Sverige och
MONUC. Förhandlingar om ett sådant avtal kommer
enligt planerna att påbörjas under första delen av
mars i New York. Vidare kommer den rättsliga
statusen för den svenska styrkans personal att
regleras genom ett s.k. Status of Forces Agreement
(SOFA) mellan Sverige och FN.
Regeringen redogör i propositionen även för vilka
humanitära insatser och biståndsinsatser som Sverige
och det internationella samfundet tidigare har
genomfört i landet.
Utskottets överväganden
Utskottet kan inledningsvis konstatera att det under
det senaste året har skett stora framsteg i
fredsprocessen i DR Kongo med fredsavtal mellan
regeringen i landet och regeringarna i Rwanda och
Uganda samt efterföljande tillbakadragande av
utländska trupper från kongolesiskt territorium.
Därtill har den inter-kongolesiska dialogen
resulterat i ett avtal om en övergångsregering som
undertecknats av regeringen, oppositionen och de två
viktigaste rebellgrupperna.
Trots framstegen menar utskottet att stora
utmaningar kvarstår för att uppnå fred och
stabilitet i landet. Genomförandet av det politiska
avtalet kräver god vilja och eftergifter av samtliga
parter. Det tredje centrala elementet i
Lusakaavtalet, avväpning, demobilisering och
repatriering av rwandisk milis, vars verksamhet i
östra DR Kongo fortsatt att utgöra ett säkerhetshot
mot Rwanda, återstår att genomföras. Ett
misslyckande med detta skulle kunna leda till
förnyad militär konflikt med risk för att landet
kastas in i en än djupare kris med allvarliga
regionala effekter. I den nordöstra delen av landet,
i Ituri-provinsen, pågår och fördjupas också en mer
lokal men oroande konflikt med tydliga tecken på
fortsatt inblandning av grannländerna.
Fortsatt starkt internationellt engagemang är
enligt utskottets mening nödvändigt för att föra den
politiska processen framåt. Därtill krävs en stark
FN-ledning och ett välfungerande MONUC som förmår
axla den centrala roll som operationen har som
stabiliserande faktor i DR Kongo. Detta är en viktig
förutsättning för en effektiv process för avväpning,
demobilisering och repatriering av väpnade styrkor.
Utskottet menar att nödvändiga resurser måste
ställas till MONUC:s förfogande för att
fredsoperationen skall kunna genomföras.
Sverige har ett långvarigt engagemang i Kongo.
Svenska missionsorganisationer har varit verksamma i
landet i mer än hundra år och är fortfarande aktiva
med omfattande social verksamhet i Kivu, Bandundu,
Kinshasa och Bas Kongo.
Det svenska humanitära biståndet till DR Kongo,
som kanaliserats genom FN, internationella och
svenska enskilda organisationer samt olika kyrkor
uppgick under 2002 till ca 90 miljoner kronor.
Behovet av humanitära insatser från det
internationella samfundet kommer att förbli stort
under lång tid framåt. På grund av det labila
säkerhetsläget i de östra och nordöstra delarna av
landet har hjälporganisationer endast mycket
begränsat tillträde till drabbade områden. Utskottet
menar att en effektivt genomförd process av
demobilisering, avväpning och repatriering är en
förutsättning för att det humanitära biståndet skall
kunna nå ut till alla behövande människor.
Utskottet vill även erinra om att Sverige mellan
1960 och 1964 deltog i den FN-operation som
upprättades för att återställa ordning och förhindra
inbördeskrig efter det att Katangaprovinsen
förklarade sig självständig 1960. Totalt deltog
Sverige med över 6 000 man.
Utskottet vill vidare framhålla att Sverige har
varit engagerat i fredsprocessen. I MONUC, som
hittills har varit en observatörsmission, har
Sverige deltagit med fem militära observatörer och
tre civilpoliser. Vidare har två tjänstemän från
Utrikesdepartementet varit sekonderade för att
arbeta med fredsprocessen i landet. Sverige har även
givit finansiellt stöd till parternas gemensamma
militära övervakningskommission samt givit
finansiella bidrag till den inter-kongolesiska
dialogen.
Utskottet finner det därför naturligt att Sverige
lämnar ett väsentligt bidrag till fredsoperationen
MONUC även fortsättningsvis, i synnerhet som den nu
utvecklas till en förbandsmission för att mer aktivt
stödja fredsprocessen i landet.
Fredsprocessen är inne i ett avgörande skede, och
det är av vikt att det internationella samfundet
lämnar sitt stöd. Sverige blir den första EU-
medlemsstaten och det första västlandet som ställer
upp med militär trupp till MONUC. Utskottet har
erfarit att det svenska erbjudandet har mottagits
mycket positivt av FN som har förhoppningen att det
kan bidra till att fler västländer kan ställa upp
med trupp i FN-insatser utanför den europeiska
kontinenten. Försvarsutskottet framhåller i sitt
yttrande att insatsen är ett viktigt bidrag för att
stärka förmågan för MONUC i det kritiska läget i
fredsprocessen. Utrikesutskottet delar denna
bedömning och menar att den svenska insatsen även
bidrar till att stärka trovärdigheten för MONUC:s
verksamhet inom ramen för fredsprocessen.
Utskottet kan konstatera att Sverige inte har
bidragit med militär trupp i FN:s fredsoperationer,
men väl i FN-mandaterade operationer, sedan insatser
i Unpredep i Makedonien avslutades i februari 1999.
Utrikesutskottet anser därför, liksom
förvarsutskottet, att Sverige sänder en tydlig
signal om det starka svenska stödet för FN:s
fredsverksamhet genom att återigen bidra med trupp i
en FN-ledd fredsoperation.
Enligt 10 kap. 9 § regeringsformen får svensk
väpnad styrka sändas till annat land om riksdagen
medger det, om det är medgivet i lag som anger
förutsättningarna för åtgärden eller om skyldighet
att vidta åtgärden följer av internationell
överenskommelse eller förpliktelse som har godkänts
av riksdagen.
Regeringen gör i propositionen bedömningen att
styrkans sammantagna storlek och sammansättning
medför att den bör betraktas som en väpnad styrka i
regeringsformens mening. Vidare redovisar regeringen
som sin bedömning att MONUC har ett mandat under
kapitel VII i FN:s stadga som går utöver
fredsbevarande styrkors rätt till självförsvar.
Regeringen vill av dessa skäl inhämta riksdagens
medgivande till att sända en väpnad styrka om högst
90 personer till DR Kongo under tolv månader
2003-2004 för deltagande i FN:s fredsoperation.
Det är utskottets bedömning att ett svenskt bidrag
till denna fredsoperation är av stor vikt. Det
svenska bidraget avspeglar, menar utskottet, såväl
vårt engagemang för freden i DR Kongo som vår vilja
att aktivt bidra till kris- och konflikthantering i
Afrika.
I propositionen redovisar regeringen att den
svenska insatsen skall utgöras av en flygfältsenhet
med möjlighet att bistå med de tjänster som är
nödvändiga för verksamhet vid ett flygfält:
flygledning, meteorologi, passagerarservice,
säkerhetskontroll, trafikledning, lasthantering och
passagerarservice.
Utskottet finner att landets storlek och bristande
infrastruktur gör MONUC starkt beroende av
flygtransporter. Under genomförandet av avväpning,
demobilisering och repatriering av väpnade grupper
kommer behovet av flygtransporter att öka
ytterligare både för att tillgodose interna behov
vid utökningen av insatsen och för att möjliggöra
transporter vid repatriering av avväpnade grupper.
Utöver de mobila flygfältsenheter som kommer att
vara knutna till insatsstyrkorna har FN behov av
stationära flygfältsenheter som stöd för MONUC:s
rörelsefrihet i de östra delarna av landet. FN har
tidigare haft svårt att erhålla sådana bidrag från
medlemsländer och har i stället varit tvunget att
lösa uppgifterna genom civila kontrakt, vilket
medfört förseningar och högre kostnader. Militära
förband är dessutom, menar utskottet, att föredra
eftersom de ger högre flexibilitet och
tillgänglighet samt minskar risken för störningar i
verksamheten.
Utrikesutskottets bedömning, liksom
försvarsutskottets, är att insatsen är väl avvägd
och svarar mot ett väsentligt behov inom MONUC.
Regeringen beräknar att totalkostnaden för
insatsen uppgår till ca 200 miljoner kronor, varav
ca 120 miljoner kronor avser 2003 och ca 80 miljoner
kronor avser 2004. Utgifterna skall belasta sjätte
utgiftsområdets anslag, 6:1, Förbandsverksamhet,
beredskap och fredsfrämjande truppinsatser m.m.
I sitt yttrande till utrikesutskottet framhåller
försvarsutskottet bl.a. följande:
Försvarsmakten har i en föredragning för
utskottet närmare redogjort för enhetens
uppgifter, förläggning, verksamhetsområde m.m.
och därvid bl.a. redovisat att risken bedöms vara
mycket liten för att den svenska styrkan skall
utsättas för ett väpnat angrepp i Kindu-området.
Det är snarare de medicinska och sanitära
förhållandena - och i begränsad omfattning även
viss kriminalitet - som kan utgöra någon fara för
den personal som deltar i missionen.
Försvarsmakten framhåller därför i det
sammanhanget att det medicinska understödet till
förbandet är osedvanligt omfattande.
Försvarsmakten räknar med att styrkan skall
vara på plats i Kindu i början av juni månad
2003.
Försvarsutskottet tillstyrker sålunda att
riksdagen medger att regeringen ställer en väpnad
styrka bestående av högst 90 personer till
förfogande för deltagande i Förenta nationernas
fredsoperation i Demokratiska republiken Kongo i
12 månader under åren 2003-2004.
Utrikesutskottet delar försvarsutskottets
uppfattning och föreslår mot bakgrund av det anförda
att riksdagen bifaller proposition 2002/03:59 och
medger därmed att regeringen ställer en väpnad
styrka bestående av högst 90 personer till
förfogande för deltagande i Förenta nationernas
fredsoperation i Demokratiska republiken Kongo i 12
månader under åren 2003-2004.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
I proposition 2002/03:58 Svenskt deltagande i
Förenta nationernas fredsbevarande operation i
Demokratiska republiken Kongo föreslår regeringen
att riksdagen medger att regeringen ställer en
väpnad styrka bestående av högst 90 personer till
förfogande för deltagande i Förenta nationernas
fredsoperation i Demokratiska republiken Kongo i 12
månader under åren 2003-2004.
Bilaga 2
Försvarsutskottets yttrande
2002/03:UU15
Svenskt deltagande i Förenta
nationernas fredsoperation i
Demokratiska republiken Kongo
Till utrikesutskottet
Utrikesutskottet har berett försvarsutskottet
tillfälle att yttra sig över proposition 2002/03:58
Svenskt deltagande i Förenta nationernas
fredsoperation i Demokratiska republiken Kongo,
jämte eventuella motioner.
Propositionen
Förenta nationernas (FN) fredsoperation i
Demokratiska republiken Kongo (MONUC) inrättades i
november 1999. Den 4 december 2002 antog
säkerhetsrådet resolution 1445 som beslutade om en
utökning av MONUC med ytterligare 3 200 personer
till en styrka på 8 700 personer. Bakgrunden till
utökningen av insatsen var det snabba och omfattande
tillbakadragandet av utländska trupper under hösten
2002 och behovet att snabbt komma i gång med arbetet
att frivilligt avväpna, demobilisera och repatriera
(DD&R) väpnade grupper i framför allt de östra och
nordöstra delarna av Demokratiska republiken Kongo
(DR Kongo).
I den rapport från den 10 september 2002 som
ligger till grund för säkerhetsrådets resolution,
betonar generalsekreteraren att DD&R ställer höga
krav på militär logistisk kapacitet och därför
efterfrågar särskilt understödjande funktioner till
huvudstyrkan, däribland militära flygfältsenheter
med kapacitet inom bl.a. flygledning, meteorologi,
trafikledning och lasthantering. Generalsekreteraren
påpekar vidare att sådana grundläggande militära
logistikförband tidigare har varit svåra att erhålla
från medlemsländer. Sverige fick under hösten
informellt en förfrågan från FN att bidra med en
sådan enhet.
Försvarsmakten förordade den 10 januari 2003 ett
svenskt deltagande med en flygfältsenhet bestående
av omkring 90 personer för drift av en flygplats i
östra delarna av DR Kongo.
Den 18 februari 2003 överlämnade FN en formell
förfrågan till Sverige att bidra med en
flygfältsenhet till MONUC. Enligt förfrågan är
inriktningen att flygfältsverksamheten skall
bedrivas i området kring Kindu i östra DR Kongo och
att förbandet skall vara klart för avresa till
operationsområdet i månadsskiftet maj/juni 2003.
Enheten förutsätts svara för flygledning,
meteorologi, passagerarservice, säkerhetskontroll,
trafikledning, lasthantering och brandbekämpning
inom flygfältet. Kostnaden för insatsen beräknas
uppgå till ca 200 miljoner kronor för en 12-
månadersperiod. För att kunna möta FN:s tidskrav för
en insats anvisade Försvarsdepartementet den 31
januari 2003 Försvarsmakten att planera och vidta
förberedelser för en svensk insats i enlighet med
Försvarsmaktens förordnande. Försvarsmakten planerar
att en förtrupp skall avresa till området i
månadsskiftet april/maj 2003.
Försvarsutskottets överväganden
Landets storlek och bristande infrastruktur gör
MONUC starkt beroende av flygtransporter. Under
avväpningen och repatrieringen kommer behovet av
flygtransporter att öka ytterligare, både för att
tillgodose interna behov vid utökningen av insatsen
och för att möjliggöra transporter vid repatriering
av avväpnade grupper. FN har sålunda behov av
stationära flygfältsenheter som stöd för MONUC:s
rörelsefrihet i östra delarna av landet.
FN har tidigare haft svårt att erhålla sådana
bidrag från medlemsländer och har i stället varit
tvunget att lösa uppgifterna genom civila kontrakt,
vilket medfört förseningar och högre kostnader.
Militära förband är att föredra eftersom de ger
högre flexibilitet och tillgänglighet samt minskar
risken för störningar i verksamheten.
Kritik har enligt regeringen riktats mot att EU
och andra västländer inte tar sitt ansvar och deltar
på marken i FN-insatser utan att utvecklingsländer i
stor utsträckning får stå för dessa truppbidrag.
Det svenska bidraget till MONUC blir det första
med militär trupp i operationen från något annat EU-
land eller västland. Erbjudandet har mottagits
mycket positivt av FN som också hoppas att det kan
bidra till att få fler västländer att ställa upp med
trupp i FN-insatser utanför den europeiska
kontinenten. Utskottet delar därför regeringens
bedömning att insatsen är ett viktigt bidrag för att
stärka förmågan för MONUC i detta kritiska läge i
fredsprocessen.
Genom att återigen bidra med trupp i en FN-ledd
fredsoperation, sänder Sverige en tydlig signal om
det starka svenska stödet för FN:s fredsbevarande
verksamhet. Insatsen ligger således väl i linje med
Sveriges omfattande engagemang i DR Kongo och svensk
Afrikapolitik.
Försvarsutskottet delar regeringens uppfattning
att den svenska flygfältsenheten därför är ett väl
avvägt bidrag till en högt efterfrågad verksamhet
inom operationen. Enheten - som föreslås omfatta
högst 90 personer - skall svara för flygledning,
meteorologi, passagerarservice, säkerhetskontroll,
trafikledning, lasthantering och brandbekämpning
inom flygfältet.
Kostnaden för insatsen beräknas av regeringen
uppgå till cirka 200 miljoner kronor för en 12-
månadersperiod. Försvarsutskottet har ingen erinran
mot att utgifterna skall belasta det inom sjätte
utgiftsområdet uppförda ramanslaget 6:1
Förbandsverksamhet, beredskap och fredsfrämjande
truppinsatser m.m.
Den svenska flygfältsenheten kommer att vara
placerad i staden Kindu i östra delen av landet -
ett område där MONUC har mandat att använda militärt
våld enligt kapitel VII i FN-stadgan. Trots att
MONUC:s arbete med avväpning, demobilisering och
reintegrering fullt ut bygger på frivillighet,
vilket säkerhetsrådet understrukit i den senaste
resolutionen 1445, kan verksamheten i en extrem
situation även innefatta skydd av civila, såsom
beskrivits ovan, vilket skulle kunna betraktas som
fredsframtvingande.
Försvarsmakten har i en föredragning för utskottet
närmare redogjort för enhetens uppgifter,
förläggning, verksamhetsområde m.m. och därvid bl.a.
redovisat att risken bedöms vara mycket liten för
att den svenska styrkan skall utsättas för ett
väpnat angrepp i Kinduområdet. Det är snarare de
medicinska och sanitära förhållandena - och i
begränsad omfattning även viss kriminalitet - som
kan utgöra någon fara för den personal som deltar i
missionen. Försvarsmakten framhåller därför i det
sammanhanget att det medicinska understödet till
förbandet är osedvanligt omfattande.
Försvarsmakten räknar med att styrkan skall vara
på plats i Kindu i början av juni månad 2003.
Försvarsutskottet tillstyrker sålunda att riksdagen
medger att regeringen ställer en väpnad styrka
bestående av högst 90 personer till förfogande för
deltagande i Förenta nationernas fredsoperation i
Demokratiska republiken Kongo i 12 månader under
åren 2003-2004.
Stockholm den 8 april 2003
På försvarsutskottets vägnar
Eskil Erlandsson
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Eskil
Erlandsson (c), Tone Tingsgård (s), Ola Sundell (m),
Allan Widman (fp), Ola Rask (s), Michael Hagberg
(s), Berit Jóhannesson (v), Berndt Sköldestig (s),
Rolf Gunnarsson (m), Britt-Marie Lindkvist (s), Heli
Berg (fp), Åsa Lindestam (s), Karin Enström (m),
Peter Jonsson (s), Lars Ångström (mp), Marie Nordén
(s) och Else-Marie Lindgren (kd).
Bilaga 3
Resolution 1279
Bilaga 4
Resolution 1376
Bilaga 5
Resolution 1445