Utrikesutskottets betänkande
2002/03:UU10
Verksamheten inom Europeiska unionenunder 2002
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande
regeringens skrivelse 2002/03:60
Berättelse om verksamheten inom
Europeiska unionen under 2002 samt
därtill ett antal motioner från allmänna
motionstiden 2002/03 som innehåller
yrkanden med avseende på samarbetet inom
Europeiska unionen samt en motion som
väckts med anledning av skrivelse
2002/03:60.
Utrikesutskottet har berett övriga
närmast berörda utskott tillfälle att vad
avser sina respektive beredningsområden
yttra sig över skrivelsen samt de
motioner som behandlas i anslutning till
denna. EU-nämnden har beretts tillfälle
att yttra sig över skrivelsen.
I föreliggande betänkande tar utskottet
upp frågor kring den europeiska säkerhets-
och försvarspolitiken (ESFP) samt
sysselsättningsfrågor till fördjupad
behandling. Utrikesutskottet tar även upp
frågor som gäller övriga samarbetsområden
i anslutning till de motioner som har
väckts. Till följd av att
utvidgningsförhandlingarna avslutades i
december 2002 och nya länder kommer att
tillträda medlemskap under 2004 har även
frågor kring utvidgningen och samarbete
med de blivande grannländerna i öster
givits omfattande utrymme i betänkandet.
I det sammanhanget behandlas även en
faktapromemoria från Regeringskansliet om
ett utvidgat europeiskt grannskap.
Yttranden har inkommit från
konstitutionsutskottet, skatteutskottet,
trafikutskottet och EU-nämnden. Förutom
att dessa yttranden citeras eller
refereras i betänkandet är de i sin
helhet fogade till betänkandet som
bilagor.
Utrikesutskottet föreslår med anledning
av ett motionsyrkande att riksdagen
tillställer regeringen ett
tillkännagivande som gäller
öppenhetsfrågor i unionens institutioner.
Övriga motionsyrkanden avstyrks av
utskottet.
Reservationer och särskilda yttranden
har i enskilda avsnitt i betänkandet
lämnats av Moderata samlingspartiet,
Folkpartiet, Kristdemokraterna,
Vänsterpartiet och Centerpartiet.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Utvidgningen av Europeiska
unionen
Riksdagen avslår motionerna
2002/03:U323 yrkande 1, 2002/03:U324
yrkande 6, 2002/03:U326 yrkande 1 och
2002/03:K432 yrkande 2.
2. Turkiet och
Köpenhamnskriterierna
Riksdagen avslår motion 2002/03:U227
yrkande 6.
Reservation 1 (v)
3. Socialförsäkringssystemen i
anslutningsländerna
Riksdagen avslår motion 2002/03:U237
yrkande 7.
4. Anslutningsländerna och
unionens handelsrestriktioner
Riksdagen avslår motion 2002/03:U237
yrkande 2.
5. Handelsregleringar i
samband med anslutningsländernas
inträde i EU
Riksdagen avslår motion 2002/03:U237
yrkande 3.
6. Bekämpning av
internationell organiserad
brottslighet på Balkan
Riksdagen avslår motion 2002/03:U281
yrkandena 5 och 6.
Reservation 2 (kd)
7. Fri rörlighet för
arbetskraft från anslutningsländerna
Riksdagen avslår motion 2002/03:K432
yrkande 3.
Reservation 3 (m, fp, kd, c)
8. EU:s yttre gränsskydd och
människohandel
Riksdagen avslår motion 2002/03:U281
yrkandena 1 och 2.
Reservation 4 (kd)
9. Unionens utvidgning och det
civila samhällets roll
Riksdagen avslår
motionerna 2002/03:U218 och 2002/03:U2
61 yrkande 3.
10. Information till
allmänheten om utvidgningen
Riksdagen avslår motion 2002/03:U326
yrkande 2.
11. EU:s samarbete med de
blivande grannländerna i öst
Riksdagen avslår motionerna
2002/03:U240 yrkande 5, 2002/03:U280
yrkande 19 samt 2002/03:U326 yrkande
4.
Reservation 5 (kd)
Reservation 6 (c)
12. Handelsregleringar i
samband med de baltiska staternas
inträde i EU
Riksdagen avslår motion 2002/03:U237
yrkandena 4 och 5.
13. Unionens gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitik (GUSP)
Riksdagen avslår motionerna
2002/03:U280 yrkande 17 och 2002/03:
U326 yrkande 5.
Reservation 7 (kd)
Reservation 8 (c)
14. Sverige, EU:s säkerhets-
och försvarspolitik (ESFP) samt den
transatlantiska länken
Riksdagen avslår motionerna
2002/03:U234 yrkande 6, 2002/03:U280
yrkande 18 och 2002/03:U323 yrkande
20.
Reservation 9 (m)
Reservation 10 (fp)
Reservation 11 (kd)
15. ESFP och den civila
krishanteringen
Riksdagen avslår motion 2002/03:K432
yrkande 10.
16. Mandatfrågan i samband med
unionens krishanteringsinsatser
Riksdagen avslår motionerna
2002/03:U299 yrkande 1 och 2002/03:
U323 yrkande 21.
Reservation 12 (m)
Reservation 13 (v)
17. Avvägningen mellan
krishanteringsinsatser inom FN och
EU
Riksdagen avslår motion 2002/03:U299
yrkandena 2 och 3.
18. Alternativ till EU:s
säkerhets- och försvarspolitik
Riksdagen avslår motion 2002/03:U324
yrkande 20.
19. EU:s handelsavtal med
Israel
Riksdagen avslår motionerna
2002/03:U249 yrkande 3 och 2002/03:
U275 yrkande 3.
Reservation 14 (v)
20. EU och
sysselsättningspolitiken
Riksdagen avslår motionerna
1999/2000:U903 yrkande 3 och 2002/03:
U326 yrkande 12.
Reservation 15 (c)
21. Transfererings- och
skattefrågor
Riksdagen avslår motion 2002/03:U323
yrkandena 9 och 11.
Reservation 16 (m)
22. Handelspolitiska frågor
Riksdagen avslår motionerna
2002/03:U262 yrkande 1, 2002/03:U298
yrkande 6 samt 2002/03:Fi289 yrkande
2.
Reservation 17 (kd)
Reservation 18 (c)
23. Sveriges och EU:s utsläpp
av växthusgaser
Riksdagen avslår motion 2002/03:U323
yrkande 15.
Reservation 19 (m)
24. Transportpolitiken och
utsläpp av växthusgaser
Riksdagen avslår motion 2002/03:U324
yrkande 18.
25. Livsmedel och miljö
Riksdagen avslår motionerna
2002/03:U298 yrkande 15 och 2002/03:
U324 yrkande 16.
Reservation 20 (c)
26. Öppenhet i unionens
institutioner
Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad
utskottet anför. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:U5 yrkande 2
samt avslår motionerna 2002/03:U5
yrkande 1 och 2002/03:U326 yrkande 21.
27. Folkomröstning om Sveriges
fortsatta medlemskap i EU
Riksdagen avslår motion 2002/03:U324
yrkande 21.
28. EU-arbetet i riksdagen
Riksdagen avslår motion 2002/03:U326
yrkande 24.
29. EU:s TV-direktiv
Riksdagen avslår motion 2002/03:U323
yrkande 7.
Reservation 21 (m)
30. Regeringens skrivelse
2002/03:60 Berättelse om verksamheten
inom den Europeiska unionen under
2002
Riksdagen lägger skrivelse
2002/03:60 till handlingarna.
Stockholm den 22 maj 2003
På utrikesutskottets vägnar
Göran Lennmarker
Följande ledamöter har deltagit i
beslutet: Göran Lennmarker (m), Berndt
Ekholm (s), Carl B Hamilton (fp), Carina
Hägg (s), Birgitta Ahlqvist (s), Holger
Gustafsson (kd), Lars Ohly (v), Göran
Lindblad (m), Cecilia Wigström (fp), Agne
Hansson (c), Kenneth G Forslund (s), Ewa
Björling (m), Anita Johansson (s), Inger
Segelström (s), Ronny Olander (s) och Kaj
Nordquist (s).
2 Redogörelse för ärendet
2.1 Ärendet och dess beredning, yttranden
från andra utskott, betänkandets
disposition
Skrivelsen 2002/03:60 Berättelse om
verksamheten inom Europeiska unionen
under 2002 behandlas av utrikesutskottet.
I utskottets betänkande behandlas
skrivelsen och ett antal motioner från
allmänna motionstiden 2002/03 som
innehåller yrkanden med avseende på
samarbetet inom Europeiska unionen. Med
anledning av skrivelse 2002/03:60 har en
motion väckts, vilken också den behandlas
i betänkandet.
Utrikesutskottet har berett övriga
utskott tillfälle att yttra sig över
skrivelsen samt de motioner som behandlas
i anslutning till denna i de delar som
har samband med respektive utskotts
beredningsområde. Även EU-nämnden har
beretts tillfälle att yttra sig över
skrivelserna. Utrikesutskottet har
erhållit yttranden över skrivelsen jämte
motioner från konstitutionsutskottet,
skatteutskottet, trafikutskottet samt
yttrande från EU-nämnden.
I de frågor som inte faller inom
utrikesutskottets primära
beredningsområde har relevanta avsnitt ur
de andra utskottens yttranden refererats
eller citerats relativt utförligt.
Yttrandena återges också i sin helhet i
bilaga till betänkandet.
Även bedömningar i de övergripande
frågor som faller inom respektive
utskotts beredningsområde och som
utskotten har presenterat i sina
yttranden redovisas i betänkandet.
Därutöver har utrikesutskottet även i
vissa fall refererat eller citerat egna
betänkanden eller betänkanden från andra
utskott i de delar som berör frågor som
även behandlas i föreliggande betänkande.
Utrikesutskottet har för avsikt, under
den innevarande mandatperioden, att varje
år genomföra en fördjupad behandling av
något eller några av unionens
samarbetsområden. I föreliggande
betänkande är frågor kring den europeiska
säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP)
samt sysselsättningsfrågor föremål för
fördjupad behandling. Utrikesutskottet
tar även upp även frågor som gäller
övriga samarbetsområden i anslutning till
de motioner som har väckts. Till följd av
att utvidgningsförhandlingarna avslutades
i december 2002 och nya medlemsländer
kommer att tillträda medlemskap under
2004 har även frågor kring utvidgningen
och samarbete med de blivande
grannländerna i öster givits ett stort
utrymme i betänkandet.
Betänkandet inleds med att
utrikesutskottet tar upp frågor kring
utvidgningen och unionens
grannlandsrelationer. Därefter behandlas
GUSP- och ESFP-frågor. De avslutande
avsnitten tar upp frågor som rör
samarbetet inom Europeiska gemenskapen
(första pelaren), och utrikesutskottets
ställningstaganden i denna del bygger
till stor del på yttranden från berörda
fackutskott.
I betänkandet behandlas faktapromemoria
2002/03:FPM72 från Regeringskansliet.
Denna har beteckningen kommissionens
meddelande om ett utvidgat europeiskt
grannskap, och i faktapromemorian
redovisas samt kommenteras meddelandet
KOM (2003) 104. Utskottet behandlar
faktapromemorian i avsnitt 3.2.2 EU:s
samarbete med de blivande grannländerna i
öst.
Inom ramen för konventet om unionens
framtidsfrågor har framförts många
förslag som syftar till att utveckla
unionssamarbetet på olika områden genom
ändringar i fördragen. Riksdagen har
inrättat ett särskilt utskott för att
behandla unionens framtidsfrågor, det
sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet (KUU). I föreliggande
betänkande behandlas därför endast frågor
som avser samarbetet på grundval av
gällande fördrag första halvåret 2003.
Frågor avseende fördragsändringar
behandlas i tre betänkanden av det
sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet första halvåret 2003
(2002/03:
KUU1-3) och den intresserade läsaren
hänvisas till dessa betänkanden för
frågor som gäller riksdagspartiernas
uppfattningar i frågor som gäller
fördragsändringar.
2.2 Bakgrund
Enligt 10 kap. 1 § riksdagsordningen
skall regeringen fortlöpande informera
riksdagen om vad som sker inom ramen för
samarbetet i Europeiska unionen samt
varje år till riksdagen lämna en
skrivelse med berättelse över
verksamheten i Europeiska unionen. Med
föreliggande skrivelse 2002/03:60 lämnar
regeringen den avsedda redogörelsen till
riksdagen gällande år 2002.
2.3 Skrivelsens huvudsakliga innehåll
Skrivelse 2002/03:60 Berättelse om
verksamheten inom Europeiska unionen
under 2002 behandlar samtliga
samarbetsområden inom EU, varav särskilt
kan nämnas EU:s övergripande utveckling,
det ekonomiska och sociala samarbetet,
unionens förbindelser med omvärlden,
polissamarbete, straffrättsligt
samarbete, tullsamarbete samt unionens
institutioner. I bilagor redovisas bl.a.
mål av svenskt intresse vid EG-domstolen
och EG:s förstainstansrätt samt viktigare
domar och överträdelseärenden.
Regeringens skrivelse är omfattande och
täcker alla delar av unionssamarbetet.
För den läsare som söker grundinformation
i de frågor som behandlas i föreliggande
betänkande hänvisas till skrivelsen.
2002/03
UU10
Utskottets överväganden
3.1 Övergripande observationer
EU-arbetet under 2002 präglades av
utvidgningsprocessen. Förhandlingarna om
villkoren för anslutning avslutades med
tio kandidatländer. Framsteg skedde även
i förhandlingarna med Bulgarien och
Rumänien. Stats- och regeringscheferna
beslutade i Köpenhamn också att, på
grundval av kommissionens rekommendation,
i december 2004 besluta om Turkiet
uppfyller de politiska
Köpenhamnskriterierna.
Under året inleddes även, inom ramen
för konventet, förberedelserna inför den
regeringskonferens som bl.a. skall
förbereda EU:s beslutsprocesser i en
utvidgad union. Efter en idéinventering
under våren bearbetades olika förslag i
arbetsgrupper under hösten. Beslutsfasen
äger rum första halvåret 2003.
Arbetet med att främja en hållbar
utveckling fortsatte. Samarbetet kring
Lissabonstrategin utvecklades vidare. Ett
världstoppmöte om hållbar utveckling
hölls i Johannesburg.
Under året antogs allmänna riktlinjer
för den ekonomiska politiken i linje med
det förfarande som användes för första
gången under det svenska ordförandeskapet
2001. Riktlinjerna omfattar såväl
makroekonomisk politik som
sysselsättnings- och strukturpolitik och
är ett av de huvudsakliga instrumenten
för att uppnå de strategiska
målsättningarna i Lissabonstrategin. Den
stabilitets- och tillväxtpakt vars syfte
är att säkerställa en varaktig
budgetdisciplin i den tredje etappen i
EMU uppmärksammades också under året. Den
1 januari 2002 infördes sedlar och mynt i
euro i tolv EU-länder. Övergången gick
både bättre och snabbare än förväntat.
Kampen mot terrorism har fortsatt stått
högt på dagordningen. Arbetet med att
genomföra den handlingsplan mot terrorism
som antogs 2001 fortsatte. Rambeslut om
bekämpande av terrorism och om en
europeisk arresteringsorder antogs. Ett
europeiskt åklagarsamarbete, Eurojust,
inrättades under året.
Ett intensivt och omfattande arbete på
det asyl- och migrationspolitiska området
genomfördes. Under våren lades fokus på
asylfrågorna och ökade gemensamma
insatser inom viserings- och
gränskontrollområdet.
Efter en ny folkomröstning om
Nicefördraget i oktober deponerade Irland
sina ratifikationsinstrument i december.
Det blev då klart att fördraget kunde
träda i kraft den 1 februari 2003.
Under året togs beslut om att upprätta
EU:s första krishanteringsinsats, EU:s
polismission i Bosnien-Hercegovina
(EUPM), en milstolpe för den europeiska
säkerhets- och försvarspolitiken. EU:s
säkerhets- och försvarspolitik (ESFP)
inriktades på fortsatt utveckling av
såväl militära som civila kapaciteter
samt vidareutveckling av praktiska
aspekter av krishanteringsinsatser.
Samarbetet med FN utvecklades
ytterligare.
Förhandlingarna i enlighet med den s.k.
utvecklingsdagordningen från Doha
inleddes inom ramen för
världshandelsorganisationen WTO. Där
ingår att underlätta de minst utvecklade
ländernas (MUL) anslutning till WTO samt
tekniskt bistånd. Sverige verkade för att
EU skall säkerställa att
utvecklingsdimensionen genomsyrar alla
delar av WTO-förhandlingarna.
Vad gäller unionens
utvecklingssamarbete med länder i den
tredje världen präglades år 2002 av
arbetet med världskonferensen om
utvecklingsfinansiering i Monterrey och
världstoppmötet om hållbar utveckling i
Johannesburg.
Under hösten antogs riktlinjer för en
ny handlingsplan för Nordiska
dimensionen. Inom ramen för det nuvarande
samarbetet lanserades en stödfond på
miljö- och kärnavfallsområdet med fokus
på Ryssland.
EU och Ryssland arbetade vidare med att
etablera ett gemensamt europeiskt
ekonomiskt område och enades om villkoren
för resande mellan Kaliningrad och övriga
Ryssland efter kandidatländernas
införande av viseringskrav under 2003 i
enlighet med Schengenregelverket. En
diskussion om en ny samarbetsform med
Moldavien, Ukraina och Vitryssland
inleddes inom EU. Relationerna med
Vitryssland var fortsatt ansträngda. EU-
länderna enades om att utöka den
politiska dialogen med länderna i
Centralasien.
I västra Balkan spelade EU en aktiv
roll i upprättandet av ett avtal om en ny
och lösare union mellan Serbien och
Montenegro i mars och antagandet av en
konstitution i slutet av året. Det
multilaterala och bilaterala engagemanget
i Kosovo var fortsatt omfattande, liksom
uppföljningen av Ohridavtalet i
Makedonien. EU var mycket aktiv i
Mellanöstern vad gäller i
ansträngningarna att avbryta våldet och
få parterna att återgå till
förhandlingsbordet. Fredsprocessen och
återuppbyggnaden av Afghanistan låg
fortsatt högt på dagordningen. Även den
ökade spänningen i konflikten mellan
Indien och Pakistan uppmärksammades
kontinuerligt.
Förhandlingar om ett avtal om
straffrättsligt samarbete mellan EU och
USA inleddes under hösten.
Diskussionen om skattepaketets tre
delar skulle enligt en tidigare beslutad
tidsplan avslutas före utgången av år
2002. Eftersom förhandlingarna med
Schweiz inte avslutades enades rådet om
att fortsätta beredningen med sikte på en
överenskommelse våren 2003. Ett nytt
gemenskapsprogram för att förbättra
beskattningssystemets funktion på den
inre marknaden antogs.
Arbetet med åtgärder mot fusk och andra
oegentligheter inriktades under 2002 på
att förbättra den finansiella styrningen
och kontrollen. En ny budgetförordning
antogs.
Vad gäller civilrättsligt samarbete
inriktades arbetet på att förenkla och
effektivisera samarbetet inom EU.
Förfarandet för att verkställa domar på
privaträttens område förenklades genom
antagandet av den s.k. Bryssel I-
förordningen. Beredningen av en europeisk
exekutionstitel för obestridda fordringar
inleddes. Ett direktiv som fastställer
gemensamma minimiregler för rättshjälp i
gränsöverskridande tvister antogs.
Inom ramen för polissamarbete,
straffrättsligt samarbete och
tullsamarbete gjordes under året
ansträngningar för att förbättra den
årliga rapporteringen beträffande
organiserad brottslighet och för att
samordna agerande i arbetet med en
konvention om korruptionsbekämpning.
Framsteg gjordes i samarbetet för att
stärka möjligheterna att genomföra
utredningar och lagföra personer som har
främjat eller medverkat till
krigsförbrytelser eller liknande
allvarliga brott. Det straffrättsliga
samarbetet präglades av uppföljningen av
åtgärdsprogrammet för att genomföra
principen om ömsesidigt erkännande.
Förutom rambeslutet om en europeisk
arresteringsorder antogs ett rambeslut om
gemensamma utredningsgrupper med
brottsutredande myndigheter i olika
medlemsstater och ett om bekämpande av
människohandel. Flera viktiga
principöverenskommelser uppnåddes, bl.a.
om innehållet i ett rambeslut om åtgärder
för att bekämpa sexuellt utnyttjande av
barn samt barnpornografi.
När det gäller visering, asyl,
invandring och annan politik som rör fri
rörlighet för personer uppnådde rådet en
politisk överenskommelse om direktivet om
miniminormer för mottagande av
asylsökande i medlemsstaterna. En
diskussion inleddes också om kriterier
och mekanismer för att avgöra vilken
medlemsstat som har ansvaret för att
pröva en asylansökan. Arbetet med att öka
harmoniseringen av viseringspolitiken
fortsatte. En ny gemensam konsulär
handbok angående viseringar upprättades,
och gemensamma ansökningsformulär för
visering samt en enhetlig utformning av
uppehållstillstånd infördes.
Den gemenskapsmekanism inom
räddningstjänst för samordning av
katastrofinsatser som inrättades 2001
sattes i bruk. Tonvikten lades på
samordning för att förbättra unionens
förmåga att skydda befolkningen och möta
konsekvenserna av nukleär, radiologisk,
biologisk och kemisk (NRBC) terrorism.
Sysselsättningsfrågan fortsatte att
prioriteras högt. Arbetet med
moderniseringen fortsatte, och en ny
rapport om strömlinjeformning av det
ekonomisk-politiska samarbetet antogs.
Framsteg gjordes i arbetet med
arbetsmarknadsfrågor. Ett direktiv om
information till och samråd med
arbetstagare antogs, och direktivet om
skydd för arbetstagarna vid
arbetsgivarens insolvens ändrades för att
underlätta hanteringen när fler
medlemsstater berörs. Vikten av den
sociala dialogen betonades. Kommissionen
väckte under året frågan om att
sammankalla ett socialt trepartstoppmöte
för tillväxt och sysselsättning (rådet,
kommissionen, arbetsmarknadens parter). I
diskussionerna om social trygghet
uppmärksammades pensionssystemen och
färdriktningen inom hälso- och sjukvården
samt äldreomsorgen, i syfte att möta
utmaningarna från ett åldrande samhälle.
Ansträngningarna för att integrera ett
jämställdhetsperspektiv i rådets arbete
fortsatte. Under våren belystes miljö-,
jordbruks- och strukturfondspolitiken.
Under hösten granskades arbetet i rådet
för sysselsättning och socialpolitik, som
har övergripande ansvar för
politikområdet.
Ett samlat folkhälsoprogram för
perioden 2003-2008 antogs i maj. Tre
åtgärdsområden prioriteras: bättre
information, snabba åtgärder vid
hälsorisker samt bestämningsfaktorer för
folkhälsan.
Rådet enades om att inleda en
diskussion som om rörlighet för
patienter. Syftet är att hälso- och
sjukvårdsministrarna tillsammans med
företrädare för bl.a. patienterna,
vårdpersonalen och vårdgivarna skall
kunna träffas under informella former för
att diskutera samarbetet kring hälso- och
sjukvården i framtiden.
Kommissionen presenterade en strategi
för konsumentpolitiken för perioden
2002-2006.
Vid årets översyn av den inre marknaden
valde kommissionen att fokusera på
kontinuitet. De målinriktade åtgärderna
har minskat i antal. Endast specifika,
konkreta och mätbara åtgärder finns med.
Som exempel på mer övergripande åtgärder
nämns behovet av att öka antalet
genomförda direktiv, likaså behovet av
att öka tillämpningen av principen om
ömsesidigt erkännande. Ett åtgärdspaket
för att förbättra och förenkla EU:s
regler antogs av kommissionen. Rådet
enades om innehållet i två direktiv om
offentlig upphandling, dels ett direktiv
om upphandling av varor, tjänster och
byggentreprenader, dels ett direktiv om
upphandling inom områdena vatten-, energi-
, transport- och postsektorerna. Sverige
fick gehör för sitt förslag att integrera
miljöhänsyn och sociala hänsyn. Arbetet
på värdepappersområdet omfattade bl.a.
antagandet av ett direktiv om ställande
av finansiell säkerhet och ett om
insiderhandel. Rådet enades även om
innehållet i ett ändrat förslag till
direktiv om de prospekt som offentliggörs
när värdepapper erbjuds.
Översynen av den samlade
gemenskapslagstiftningen på området för
elektroniska kommunikationer slutfördes.
Reglerna anpassades till en mer
konkurrensutsatt marknad. Förhandlingarna
om förslaget till förordning om
gemenskapspatent fortsatte.
Även unionens konkurrenskraft och
småföretagsfrågorna stod i fokus under
året. Genom en ny förordning fastställdes
det decentraliserade ansvaret för
tillämpningen av EG-fördragets
konkurrensregler. Kravet på
medlemsstaterna att förhandsanmäla
enskilda ärenden gällande statligt stöd
till näringslivet och sysselsättningsstöd
minskades. Schabloniserade regler för
stöd vid större projekt infördes. Kol-
och stålfördraget (EKSG) löpte ut den 23
juli. Forskningen fortsätter i sin
ursprungliga form.
Det sjätte ramprogrammet för forskning
antogs. Sju teman prioriteras: bioteknik,
IT, nanoteknik, flyg- och rymdteknik,
livsmedel, hållbar utveckling samt
medborgarna och styrelseformer i
kunskapssamhället.
Kommissionen presenterade sin andra
rapport om ekonomisk och social
sammanhållning under 2001. Rapporten har
syftet att stimulera en debatt om
riktlinjerna för politiken inför nästa
programperiod efter 2006. Förenkling har
varit ett ledord.
Behovet av att integrera transporterna
i målet om en hållbar utveckling togs upp
i en vitbok och inom en andra översyn av
strategin för hållbar utveckling.
Sjösäkerhetsfrågorna hamnade i fokus
genom den miljökatastrof förlisningen av
oljetankern Prestige orsakade. Beslut
togs om att påskynda utfasningen av
oljetanker utan dubbelt skrov, om att
skapa en europeisk sjösäkerhetsbyrå samt
ett övervaknings- och informationssystem
för sjötrafik i gemenskapen.
En politisk överenskommelse om
inrättandet av ett gemensamt europeiskt
luftrum uppnåddes. En egen byrå för
flygsäkerhet, EASA (European Aviation
Safety Agency) upprättades. EG-domstolen
meddelade i en dom det (s.k. Open Skies-
målet) att de bilaterala luftfartsavtal
som Sverige och sju andra medlemsstater
träffat med USA strider mot
gemenskapsrätten. Kommissionen har begärt
att Sverige säger upp avtalet.
En ny handlingsplan, e-Europa, 2005
antogs. Den omfattar e-förvaltning, e-
lärande, e-hälsovård, dynamisk miljö för
e-affärer, säker
informationsinfrastruktur och bredband.
Handlingsplanen syftar till att skapa en
gynnsam miljö för investeringar och nya
arbetstillfällen, öka produktiviteten,
modernisera de offentliga tjänsterna och
att ge alla möjlighet att delta i det
globala informationssamhället.
En politisk överenskommelse träffades
om el- och gasmarknadsdirektiven samt om
förordningen om gränsöverskridande handel
med el. Full marknadsöppning sker i juli
2007 med möjlighet för företagskunder att
välja leverantör tre år tidigare. Enligt
en gemensam ståndpunkt skall varje
medlemsstat sätta nationella vägledande
mål för introduktionen av biodrivmedel.
Rådet enades även om ett direktiv som
syftar till en effektivare
energianvändning i byggnader.
Arbetet med halvtidsöversynen av
jordbrukspolitiken präglade året. Frågor
som hållbar utveckling och
marknadsorientering stod i fokus. Även
förslag om frikopplade inkomststöd lades
fram, som ersättning för dagens
produktionskopplade direktstöd. En
minskning av inkomststöden föreslogs i
syfte att omfördela medel till miljö- och
landsbygdsutveckling. Måluppfyllelsen
inom åtgärderna för miljövänligt jordbruk
var mycket god. Kommissionen beslutade
att Sverige fram till 2005 får förbjuda
saluföring av gödselmedel som innehåller
kadmium. Vidare fördes en diskussion
mellan kommissionen och Sverige om
tillämpningen av nitratdirektivet.
En gemensam ståndpunkt antogs om
skärpta krav för att förebygga smitta
från djur som kan drabba människor,
zoonoser. Enighet uppnåddes även om
smittskyddskrav vid resa med
sällskapsdjur. Ytterligare steg togs mot
ett slutligt förbud mot antibiotika i
foder. Diskussionen om djurtransporter
fortsatte och kommer att leda till en
revidering av direktivet under nästa år.
Efter en översyn av den gemensamma
fiskeripolitiken förstärktes reglerna
kring långsiktiga förvaltningsplaner,
tillträde till fiskevatten, ekonomiskt
stöd till fiskeflottan och
fiskerikontroll. Därtill antogs en
handlingsplan för att integrera
miljöskyddskraven i politikområdet. En
återhämtningsplan för torsk och kummel
antogs, liksom kraftigt sänkta kvoter
inom ramen för avtalet med Norge.
Under året togs beslut om att inrätta
en europeisk livsmedelsmyndighet (EFSA).
Enighet uppnåddes även om att arbeta för
att skapa en allmän livsmedelslag. Rådet
antog en gemensam ståndpunkt om en
förordning som inför märkning av
livsmedel och foder som är genetiskt
modifierade.
Vad gäller miljö präglades året dels av
arbetet inför och uppföljningen av
världstoppmötet för hållbar utveckling i
Johannesburg, dels av att Europeiska
rådet i Barcelona tog de första konkreta
stegen för att integrera miljöfrågorna i
Lissabonprocessen. Rådet beslutade att
ratificera Kyotoprotokollet till
klimatkonventionen och enades om att
införa ett direktiv för handel med
utsläppsrätter. Rådet enades även om
åtgärder för att begränsa följderna av
olyckshändelser där farliga ämnen ingår.
Enighet uppnåddes även om inriktningen av
arbetet med kemikaliestrategi samt om
strategier dels för hantering av
bekämpningsmedel, dels för markskydd.
Användningen av tungmetaller i fordon
begränsades ytterligare genom förbudet
mot bly i beläggningar för bränsletankar.
Rådet enades vidare om att begränsa
användningen av vissa farliga ämnen i
nytillverkade elektriska och elektroniska
produkter samt om regler för
elektronikavfall. Arbetet med det s.k.
ramdirektivet för vatten slutfördes.
Likaså slutfördes arbetet med två
direktiv som syftar till att förbättra
allmänhetens deltagande i miljöfrågor.
Enighet uppnåddes om att skärpa
avgaskraven för motorcyklar.
Arbetsprogrammet för uppföljning av
utbildningens framtidsmål följdes upp
genom en rådsresolution om livslångt
lärande. Prioritet skall ges åt tillträde
till livslångt lärande för alla,
möjligheter att förvärva grundläggande
färdigheter, lärarutbildning, validering
och erkännande av kvalifikationer samt
studievägledning. Arbetsprogrammet kommer
att omfatta en uppföljning av samtliga
utbildningsinitiativ inom
Lissabonstrategin.
Under hösten påbörjades genomförandet
av den arbetsplan med prioriterade teman
för rådets kulturagenda som antogs i
slutet av 2001. En resolution om
europeiskt mervärde och rörlighet för
personer och spridning av verk antogs.
Syftet är bl.a. att göra det kulturella
samarbetet på gemenskapsnivå mer
sammanhållet, strukturerat och synligt.
Antalet rådskonstellationer minskades
från 16 till 9, och en ny arbetsordning
antogs som bl.a. fastslår ökat samarbete
mellan ordförandeskap, ett årligt
operativt rådsprogram och ett treårigt
strategiskt rådsarbetsprogram samt en ny
öppenhetsartikel för rådets lagstiftande
arbete. Kommissionen antog en
handlingsplan för att förbättra
lagstiftningen i EU, meddelanden om
konsekvensanalyser, minimiriktlinjer för
samrådsförfaranden och bättre
lagstiftning. Arbetet med reformer för en
övergripande modernisering av EU:s
institutioner fortsatte, bl.a. med en
allmän översyn av tjänsteföreskrifterna.
Beredningen av förslaget till gemensamt
regelverk för att reglera löner, skatt
och andra villkor för Europaparlamentets
ledamöter kunde inte avslutas. Ett avtal
med rådet gav Europaparlamentet tillgång
till känslig utrikespolitisk information.
En förändring av reglerna för valen till
Europaparlamentet antogs också. Inom
ramen för Europeiska investeringsbanken
inrättades en särskild lånefacilitet för
Medelhavsområdet.
3.2 Utvidgningen och samarbetet med EU:s
blivande grannländer
(Skr. s. 35-41, 88-90).
3.2.1 Utvidgningen
Efter Berlinmurens fall 1989 och
demokratins återkomst i Central- och
Östeuropa har utvidgningen varit en
alltmer prioriterad fråga för Sverige och
för EU. Vid Europeiska rådets möte i
Köpenhamn i december 2002 kunde de
nuvarande medlemsstaterna och tio
kandidatländer avsluta förhandlingarna om
anslutning till unionen.
Anslutningsfördraget undertecknades av
företrädare för de berörda medlems- och
kandidatländerna den 16 april 2003. De
stater som efter sin interna
beslutsprocedur tar steget in i EU blir
medlemmar fr.o.m. den 1 maj 2004.
Ett flertal motioner tar upp frågan om
utvidgningen. Motionärerna bakom
partimotion U323 (m) yrkande 1 betonar
att utvidgningen av EU till att omfatta
alltfler länder i Central- och Östeuropa
är den viktigaste uppgiften för unionen.
Sverige måste därför verka pådrivande så
att den tidtabell som lagts fast följs
och att de kandidatländer som uppfyller
medlemsvillkoren blir medlemmar år 2004.
Likaså i partimotion K432 (fp) yrkande 2
framhålls vikten av utvidgningen.
Motionärerna menar att ingen utmaning
just nu ter sig större eller mer
historisk än den att utsträcka EU-
samarbetet till att omfatta staterna i
östra och centrala Europa. Regeringen bör
kraftfullt prioritera att EU:s utvidgning
österut förs i hamn. Även motionärerna
bakom partimotion U326 (c) yrkande 1
menar att utvidgningen av EU är en
historisk utmaning. Ytterst handlar det
om att konsolidera grunden för fred,
frihet, demokrati och välstånd i Europa.
I motionen yrkas att de nya
medlemsländerna erhåller fullt tillträde
till unionens inre marknad från första
dagen, och de begär ett riksdagens
tillkännagivande om detta. I den enskilda
motionen U324 (mp) anförs en kritisk
inställning till utvidgning på grund av
att den används som ett argument för att
ytterligare centralisera makten inom EU.
I stället borde utvidgningen handla om
solidaritet med och respekt för
kandidatländerna, och motionärerna begär
i yrkande 6 ett riksdagens
tillkännagivande om detta.
Utrikesutskottet kan inledningsvis
konstatera att villkoren för anslutning
till unionen lades fast vid ett möte i
Europeiska rådet i Köpenhamn 1993.
Därefter inleddes
utvidgningsförhandlingar med sex länder
(Estland, Polen, Slovenien, Tjeckien,
Ungern och Cypern). År 1998 inleddes
förhandlingar med ytterligare sex länder
(Bulgarien, Lettland, Litauen, Rumänien,
Slovakien och Malta). Turkiet erhöll 1999
status som kandidatland.
I december 2000 bekräftade Europeiska
rådet i Nice kommissionens förslag till
s.k. färdplan för de fortsatta
förhandlingarna. I Nice antogs också de
institutionella ramarna för utvidgningen,
i form av Nicefördraget. Detta fördrag,
som godkänts av riksdagen 2001 (prop.
2001/02:8, bet. 2001/02:KUU1, rskr.
2001/02:92) trädde i kraft den 1 februari
2003.
Vid Europeiska rådet i Göteborg i juni
2001 enades medlemsstaterna om att
förhandlingarna skulle kunna avslutas
under 2002 med de kandidatländer som var
färdiga för medlemskap. I december 2001
gjorde Europeiska rådet i Laeken
bedömningen att tio länder - Cypern,
Estland, Ungern, Lettland, Litauen,
Malta, Polen, Slovakien, Tjeckien samt
Slovenien - kunde vara redo för
slutförhandling under 2002 och för
anslutning under 2004.
Förhandlingarna under det spanska
ordförandeskapet våren 2002 fortsatte att
vägledas av den färdplan som lades fast
år 2000. Europeiska rådet i Sevilla
visade en klar politisk vilja från
unionens sida att slutföra
förhandlingarna under 2002 med de länder
som kunde anses färdiga för anslutning
2004. Vissa frågor återstod emellertid
att lösa inom kapitlen Jordbruk,
Regionalpolitik samt Finansiella och
budgetmässiga frågor.
Det danska ordförandeskapet fick
ansvaret att föra förhandlingarna i mål
till Europeiska rådets möte i Köpenhamn i
december 2002. Inför Europeiska rådets
möte i Bryssel i oktober presenterade
kommissionen översynsrapporter för
samtliga tretton kandidatländer. Tio
länder - Cypern, Estland, Lettland,
Litauen, Malta, Polen, Slovakien,
Slovenien, Tjeckien och Ungern - bedömdes
kunna bli färdiga för anslutning 2004.
Kommissionen rekommenderade att
förhandlingarna med dessa länder skulle
slutföras före utgången av 2002.
Europeiska rådet ställde sig bakom
kommissionens förslag att slutföra
förhandlingarna med dessa vid Europeiska
rådet i Köpenhamn i december 2002 och att
underteckna ett anslutningsfördrag i Aten
i april 2003 så att utvidgningen skulle
kunna äga rum i början av 2004.
En historisk cirkel kunde slutas i och
med Europeiska rådets möte i Köpenhamn i
december 2002 då en politisk
förhandlingslösning uppnåddes. Knappt ett
decennium efter det att kriterierna för
EU-medlemskap presenterades i Köpenhamn
1993 kunde de nuvarande medlemsländerna
och tio kandidatländer avsluta
förhandlingarna om anslutning till
unionen. Fördraget mellan EU och
Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland,
Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien
och Slovakien om anslutningen till
unionen undertecknades den 16 april 2003
i Aten. Folkomröstningar där en majoritet
har röstat för medlemskap har t.o.m. maj
2003 hållits i Slovenien, Ungern,
Litauen, Slovakien samt på Malta.
Fördraget skall ratificeras av samtliga
parter i enlighet med deras respektive
konstitutionella krav och träder sedan i
kraft den 1 maj 2004. Om något av
kandidatländerna inte deponerar sitt
ratifikationsinstrument i rätt tid skall
fördraget ändå träda i kraft för de
stater som deponerat sina instrument.
Enligt utskottets mening innebär
utvidgningen i det längre perspektivet
att en konstlad delning av Europa är
förbi och att unionens strävan att bygga
säkerhet genom integration utsträcks till
ytterligare en grupp stater. De
säkerhetspolitiska vinsterna kan i detta
sammanhang inte underskattas, menar
utskottet. Det innebär även att de nya
medlemsländerna får tillgång till EU:s
inre marknad. Den inre marknaden växer
kraftigt och en ny grund för ekonomisk
tillväxt skapas.
Förhandlingsresultatet i form av ett
anslutningsavtal utgör enligt utskottets
mening en stor framgång efter ett
mångårigt och omfattande arbete av
förberedelser och förhandlingar för
medlemskap.
Utskottet kan konstatera att
utvidgningen har haft högsta prioritet
för Sverige alltsedan Sverige blev medlem
i EU år 1995. Under det svenska
ordförandeskapet i EU under första
halvåret 2001 hade
utvidgningsförhandlingarna högsta
prioritet. I ljuset av slutsatserna från
toppmötena i Göteborg och Laeken verkade
Sverige för framsteg enligt tidtabellen
men också för viktiga
förhandlingsprinciper såsom
differentiering, framsteg på egna meriter
och möjlighet till att komma i kapp
länder som inlett förhandlingar tidigare.
Sverige fäste också vikt vid att
överenskommelser som nåtts med ett eller
flera kandidatländer även skulle
tillämpas för övriga kandidatländer med
liknande förutsättningar. Sverige
framhöll även vikten av fortsatta
framsteg i kandidatländernas anpassning
och tillämpning av EU:s regelverk och
betydelsen av att följa färdplanen.
Sveriges ståndpunkter i förhandlingarna
utgick samtidigt från en strävan att
begränsa antalet och omfattningen av
övergångslösningar för tillämpning av
EU:s regelverk. Tidtabellens inverkan
gjorde att förhandlingarna präglades av
betydande ansträngningar från såväl
medlemsstater som kandidatländer att
finna förhandlingslösningar inom de
flesta områden. Utskottet noterar med
tillfredsställelse att Sverige deltog
aktivt i dessa ansträngningar.
För att förbereda kandidatländerna
inför EU-medlemskap antog EU 1997 en
förstärkt förmedlemskapsstrategi. Den
består av tre delar - Europaavtalen,
anslutningspartnerskapen samt
förmedlemskapsstödet. Förhandlingar om
sär-skilda avtal om ömsesidigt erkännande
av produktgodkännanden av industrivaror
(s.k. PECA-avtal) har också förts och
slutits med vissa av kandidatländerna.
Förmedlemskapsstödet är uppdelat i tre
program - Ispa, Sapard och Phare. Den
sammanlagda budgeten för programmen var
för 2002 drygt 3,3 miljarder euro.
Ispaprogrammet omfattar stödinsatser
för strukturomvandling på miljö- och
transportområdet. Sapardprogrammet ger
stöd till jordbruks- och
landsbygdsutveckling och syftar till att
främja införlivandet av EU:s regelverk på
jordbruksområdet. Phareprogrammet utgör
EU:s finansiella instrument för stödet
till ekonomiska och institutionella
reformer i kandidatländerna. Medlen
används för institutionsbyggande insatser
(ca 30 %) och tillhörande investeringar i
infrastruktur (ca 70 %). Programmet är
uppdelat i nationella, gränsöverskridande
och horisontella program.
De nationella programmen, som är
anpassade efter varje lands individuella
behov, har bl.a. innefattat insatser för
att stärka myndigheternas administrativa
förmåga samt bekämpa korruption och
organiserad brottslighet. De
gränsöverskridande programmen har
inriktats på att öka möjligheterna för
kontakter, samarbete och affärsverksamhet
över gränserna. Inom de horisontella
programmen, som riktar sig med likadana
insatser till alla kandidatländer, har
stöd givits för bl.a. kärnsäkerhet, miljö
och statistik. Ansvaret för genomförandet
av programmen har i allt större
utsträckning överlämnats till
kandidatländerna.
För de kandidatländer som avslutat
förhandlingar om EU-medlemskap i
Köpenhamn i december 2002 kommer 2003 att
utgöra det sista reguljära programåret
för Pharestöd. Europeiska rådet i Bryssel
enades om att inrätta en
övergångsmekanism (Transition Facility)
för åren 2004-2006 för att fortsatt
stärka den administrativa kapaciteten i
dessa länder. Stödet skall inriktas på
institutionsbyggande insatser inom t.ex.
rättsväsende, gränsbevakning, miljö,
kärnsäkerhet och statistik. Samarbetet
inom ramen för övergångsmekanismen kommer
att innefatta partnersamverkan (s.k.
twinning). Möjligheten till expertutbyte
under kortare tid kvarstår och väntas öka
i omfattning.
Utgångspunkten i förhandlingarna har
varit att kandidatländerna skall kunna
tillämpa unionens regelverk från första
dagen. På grund av kandidatländernas
utvecklingsnivå har det inte varit
möjligt att uppnå detta mål på alla
områden. I anslutningsavtalet ingår
därför ett antal övergångsregler på olika
områden. Flertalet övergångslösningar som
har förhandlats fram har tillkommit på
begäran av det ansökande landet.
Utskottet menar att
förhandlingsresultatet är rimligt och
balanserat och att vederbörlig hänsyn har
tagits till kandidatländernas förmåga att
på kort och medellång sikt uppfylla
regelverket i alla dess delar. Utskottet
konstaterar att medlemsländerna har visat
på en betydande förståelse för
kandidatländernas svårigheter därvidlag
samt att man i solidarisk anda ändå valt
att slutföra förhandlingarna med en grupp
länder och erbjuda medlemskap från år
2004.
Trafikutskottet tar upp de
transportpolitiska aspekterna av
utvidgningen i sitt yttrande 2002/03:TU5y
och betonar därvid vikten av utvidgningen
och dess effekter i transporthänseende.
Utvidgningen kommer att medföra
förstärkta förutsättningar för en nordlig
dimension i transporthänseende, menar
trafikutskottet. Effektiva transportleder
bör alltså inte bara finnas i en
nordsydlig riktning. Det finns stort
behov av att godsstråk utvecklas även i
östvästlig riktning med förbättrade
möjligheter till effektiva transporter -
t.ex. i form av tågfärjor och anslutande
järnvägsförbindelser.
Utrikesutskottet delar dessa
bedömningar.
Även EU-nämnden tar upp utvidgningen av
unionens medlemskrets i sitt yttrande
2002/03:EUN1y till utrikesutskottet. EU-
nämnden anför följande:
EU-nämnden har även under år 2002
ägnat stor uppmärksamhet åt frågan om
EU:s utvidgning. Det har i första hand
gällt att bevaka "tidtabellen" från
Europeiska rådets möte i Göteborg i
juni 2001, där man för första gången
uttalade att det borde vara möjligt
att före utgången av 2002 slutföra
förhandlingarna med de kandidatländer
som är färdiga för medlemskap. I
december 2001 ställde sig Europeiska
rådet bakom bedömningen att detta
gällde för tio av de tretton
kandidatländerna.
EU-nämnden har således kontinuerligt
följt utvidgningsförhandlingarna.
Dessa har stått på dagordningen för
nästan samtliga möten i allmänna rådet
under året. Inför dessa
ministerrådsmöten har regeringen
lämnat information om
förhandlingsläget, och samrått om den
svenska förhandlingslinjen i de
delfrågor som vid olika tidpunkter
varit aktuella. På motsvarande sätt
har information och samråd om
utvidgningen ägt rum inför Europeiska
rådets möten under 2002. Vidare har EU-
nämnden vid några tillfällen inhämtat
fördjupad information om viktiga
sakområden i förhandlingarna.
Tillsammans med övrig information som
lämnats i riksdagen om
utvidgningsprocessen har regeringens
samråd med EU-nämnden inneburit att
huvuddragen i de överenskommelser som
gjorts är väl kända. Detta bör
möjliggöra en snabb och i huvudsak
positiv behandling i riksdagen av den
väntade propositionen om godkännande
av det anslutningsavtal som
undertecknades den 16 april 2003.
Också i EU-nämndens besöksutbyte och
övriga kontakter med kolleger i andra
berörda parlament har
utvidgningsfrågorna varit ett
dominerande diskussionstema. Under
första delen av år 2002 koncentrerades
intresset till vikten av att hålla
tidtabellen och att finna lösningar i
de svåraste förhandlingsfrågorna. I
takt med att sådana lösningar
avtecknat sig har tyngdpunkten
förskjutits. Gradvis har ökande
uppmärksamhet, även i kontakterna med
parlamentariker från
anslutningsländerna, kommit att ägnas
frågor om EU:s framtida utveckling och
om hur medlemsstaternas nationella
parlament kan arbeta med EU-frågorna.
Utrikesutskottet finner EU-nämndens
redovisning värdefull och konstaterar att
samrådsprocessen mellan regering och
riksdag i denna fråga har fungerat på ett
tillfredsställande sätt.
På grundval av vad ovan anförts avstyrker
utskottet motionerna 2002/03:
U323 (m) yrkande 1, 2002/03:K432 (fp)
yrkande 2, 2002/03:U326 (c) yrkande 1 och
2002/03:U324 (mp) yrkande 6.
Motionärerna bakom kommittémotion U227
(v) tar upp frågan om Turkiets EU-
kandidatur. De menar att EU med ökad
kraft måste inskärpa kravet på hänsyn
till mänskliga rättigheter i Turkiet och
för att Köpenhamnskriterierna skall vara
kompromisslösa villkor för landets
medlemskap. De anför i yrkande 6 att
Sverige inom EU skall verka för en
konkret tidsplan när det gäller Turkiets
förverkligande av Köpenhamnskriterierna.
Utskottet vill i denna del framhålla
att utvidgningsprocessen inte är avslutad
med att tio nya länder kan bli medlemmar
år 2004. Två kandidatländer, Rumänien och
Bulgarien, fortsätter sina förhandlingar.
Utskottet noterar att kommissionen i
översynsrapporten inför Europeiska rådets
möte i Bryssel i oktober 2002 uttalade
sitt stöd för Bulgarien och Rumänien i
deras strävan att bli medlemmar 2007.
Europeiska rådet ställde sig bakom detta
och underströk i Köpenhamn att
utvidgningsprocessen är allomfattande och
oåterkallelig. Beroende av fortsatta
framsteg för att uppfylla
Köpenhamnskriterierna skall målet vara
att Bulgarien och Rumänien blir medlemmar
av EU 2007. Europeiska rådet enades även
om att förstärka Pharesamarbetet med
Bulgarien och Rumänien under perioden
2004-2006.
Vidare vill utskottet framhålla att
flera stater på västra Balkan har ett
medlemskapsperspektiv och att det är
utskottets mening att dessa länders
strävan bör understödjas. Detta har en
stabiliserande inverkan på den politiska
och ekonomiska situationen i regionen.
Flera av dessa stater har upprättat eller
är i färd med att förhandla Europaavtal
med unionen, vilka, enligt utskottets
mening, utgör viktiga steg i dessa
länders integrationssträvanden och i
unionens ansträngning att bidra till
stabilitet och tillväxt på västra Balkan.
Vad gäller Turkiet kan utskottet
konstatera att kommissionen i
översynsrapporten i oktober 2002 bedömde
att landet hade gjort framsteg för att
uppfylla de politiska
Köpenhamnskriterierna. Kommissionen
konstaterade emellertid att ytterligare
ansträngningar behövdes. Betydande
brister i fråga om demokratin och
respekten för de mänskliga rättigheterna
kunde konstateras. Behov fanns för bl.a.
ett kraftigt utökat förmedlemskapsstöd
från 2004, förstärkt politisk dialog,
utvidgad tullunion och utvecklade
handelsförbindelser. Europeiska rådet
ställde sig bakom kommissionens förslag,
välkomnade de omfattande åtgärder som
Turkiet vidtagit för att uppfylla
Köpenhamnskriterierna på det politiska
området och uppmanade Turkiet att
fortsätta reformprocessen och på så sätt
närma sig medlemskap i EU. Om Europeiska
rådet i december 2004 på grundval av en
rapport och rekommendation från
kommissionen beslutar att Turkiet
uppfyller de politiska
Köpenhamnskriterierna kommer
medlemskapsförhandlingar att inledas.
EU:s reviderade anslutningspartnerskap
för Turkiet antogs den 14 april 2003.
Anslutningspartnerskapet innehåller de
prioriteringar som Turkiet bör fokusera
på för att uppfylla Köpenhamnskriterierna
på kort och lång sikt. På grundval av
anslutningspartnerskapet förväntas
Turkiet anta ett reviderat nationellt
program för antagandet av EU:s regelverk
samt genomföra nödvändiga åtgärder.
Enligt utskottets mening är det den
turkiska regeringen som har ansvar för
att ett tidplan för uppfyllandet av
Köpenhamnskriterierna upprättas på
grundval av de observationer och
prioriteringar som har gjorts i det
reviderade anslutningspartnerskapet.
Utskottet ser positivt på de
ställningstaganden som kommissionen och
Europeiska rådet har gjort vad avser
Turkiet. Utskottet anser att det är av
stor vikt att EU fortsatt uppmuntrar den
fortsatta reformprocessen och noggrant
följer utvecklingen i landet. Utskottets
uppfattning är att de politiska
Köpenhamnskriterierna skall vara
uppfyllda i sin helhet innan
medlemskapsförhandlingarna kan inledas.
Utskottet ser även positivt på att stödet
till Turkiet i egenskap av kandidatland
kommer att öka under de närmaste åren.
Med vad som ovan anförts avstyrker
utskottet motion 2002/03:U227 (v) yrkande
6.
Ett flertal motioner tar upp enskilda
aspekter av utvidgningen.
I kommittémotion 2002/03:U237 (m)
behandlas stödet till kandidatländernas
utveckling mot att bli fullvärdiga
medlemmar. Motionärerna menar att de
kommunistiska sociala systemen var
undermåliga. De länder som snabbast har
lämnar de socialistiska systemen har
mindre problem än de länder som inte
reformerats, t.ex. Vitryssland, eller
länder som reformerats långsamt t. ex.
Ukraina, Rumänien och Moldavien. I
motionens yrkande 7 anförs därför vikten
av att främja utvecklingen av
socialförsäkringar.
Inledningsvis vill utskottet framhålla
att i det bilaterala samarbetet med
länderna i Central- och Östeuropa är
Social trygghet ett av sex huvudområden.
Målet för området är bl.a. att ge stöd
till en "uppbyggnad av hållbara
socialtjänst- och
socialförsäkringssystem". Stödet till den
sociala sektorn i stort var 2002 det
tredje största området inom Sidas
samarbete med Central- och Östeuropa,
omfattande en femtedel av de totala
kostnaderna.
Vad gäller de baltiska länderna har det
sociala området under senare år utgjort
ett viktigt område i samarbetet.
Grundläggande system och strukturer har
utvecklats vad gäller social omsorg och
socialförsäkringar. I landstrategierna
för de baltiska länderna 2002-2004, som
antogs av regeringen under 2002,
konstateras dock att det fortfarande
finns brister vad gäller administrationen
av socialförsäkringssystemen.
Det är framför allt
Riksförsäkringsverket (RFV) som har de
mest etablerade kontakterna på
socialförsäkringsområdet och myndigheten
har deltagit i ett flertal olika projekt
i kandidatländerna. För finansieringen av
projekten står bl.a. Sida, Världsbanken
samt EU-programmen Phare, Phare-Consensus
och Tacis.
Utöver redan genomförda eller pågående
projekt kommer RFV att delta i ett Phare-
finansierat twinningprojekt i Litauen som
syftar till att ge Social- och
Arbetsmarknadsministeriet och RFV:s
systermyndighet i landet stöd i frågor om
lagstiftning och administration av deras
planerade pensionsreform, tillsyn över
kvalitetssäkring av det litauiska
integrerade IT-systemet på
socialförsäkringsområdet och
utbildningsinsatser för pensionsreformen
och IT-utvecklingen.
Socialdepartementet och RFV har tagit
emot ett flertal delegationer från
kandidatländerna. Framför allt har den
svenska pensionsreformen föranlett
intresse från kandidatländerna. T.ex. har
Tjeckien, Slovakien, Kroatien och Ungern
fått information om den svenska
pensionsreformen. Besök har också skett
mot bakgrund av twinningprojekten i
Slovenien och Polen. Delegationer från
båda dessa länder har besökt
Socialdepartementet för att diskutera
erfarenheter kring EU-medlemskapet.
Vidare vill utskottet framhålla att
kontakter med kandidatländerna också sker
via olika internationella organisationer
och samarbeten:
International Social Security
Association (ISSA). RFV och
Socialdepartementet är medlemmar. RFV har
en aktiv roll i organisationen. ISSA:s
europeiska region hade tidigare ett
program för stöd till länderna i Central-
och Östeuropa, där RFV 1996 ordnade ett
par seminarier för deltagare från dessa
länder, t.ex. ett symposium om
"Interactions of social security and tax
systems" i samarbete med ISSA, OECD och
US Treasury. De tre baltiska staterna
räknas som medlemmar av den nordiska
gruppen inom ISSA-Europa.
Östersjösamarbetet. Ett informellt
samarbete där länderna runt Östersjön
(inkl. Norge) ingår. Seminarier på olika
teman har anordnats i de olika länderna
ca en gång per år.
Forum Europa på arbetsskadeområdet.
Bland annat Polen finns med. RFV kommer
att ha ordförandeskapet juli 2003-juni
2004 och har f.n. vice ordförandeskapet.
Europarådet. Inom expertgruppen för
tillämpningen av balken om social
trygghet har Socialdepartementet deltagit
i ett samarbete med Litauen med anledning
av deras arbete med att ratificera balken
om social trygghet.
Utskottet har inhämtat att stödet till
den sociala sektorn, inklusive till
uppbyggnad av hållbara
socialförsäkringssystem, kommer fortsatt
att vara prioriterat i samarbetet med
Central- och Östeuropa under perioden
fram till och med 2004 i enlighet med de
landstrategier för de prioriterade
länderna som regeringen beslutade om
under 2002. I landstrategin för Ryssland
konstateras t.ex. att det svenska
utvecklingssamarbetet skall bidra till
den fortsatta reformprocessen genom att
stödja strukturförändringar och
metodutveckling inom sjukvården,
socialtjänsten och de sociala
transfereringssystemen. Det kan handla om
svenskt stöd för strukturellt hållbara
reformer i socialförsäkringssystemen, i
synnerhet vad gäller pensionssystemen.
Inom unionens program Tacis är
verksamhetsområdet "sociala konsekvenser
av den ekonomiska omvandlingen" ett
prioriterat område i partnerländerna.
Projekt inom hälso- och sociala sektorn i
dessa länder åtnjuter starkt stöd hos
EU:s medlemsländer, inte minst Sverige.
En viktig aspekt inom detta område är att
understödja samordning av insatser mellan
de många, både bi- och multilaterala
aktörerna, något som Sverige söker verka
för. Tacisprogrammet stöder bl.a. projekt
inom reformering av hälsosektorn och
socialförsäkringssystem i länder som
Ukraina, Moldavien och Ryssland.
Utskottet kan således konstatera att
mycket redan görs inom det område som
motionärerna efterfrågar och avstyrker
därmed motion 2002/03:U237 (m) yrkande 7.
I samma motion konstateras att
Östersjöregionen är en av de regioner som
vuxit snabbast i världen de senaste åren.
Kandidatländerna Polen, Estland, Lettland
och Litauen har haft en god ekonomisk
utveckling. De nya marknadsekonomierna är
beroende av goda villkor för
marknadstillträde. Motionärerna menar att
det är orimligt att EU å ena sidan
bedriver omfattande stödprogram för att
stärka ländernas ekonomiska utveckling,
samtidigt som EU å andra sidan inte ger
dem fullt marknadstillträde och kan hota
med antidumpningsåtgärder. I motionen
anförs i yrkande 2 att unionens
kvarvarande restriktioner och
antidumpningsåtgärder mot Central- och
Östeuropa bör avskaffas.
Utskottet behandlade ett likalydande
yrkande i sitt betänkande om verksamheten
inom Europeiska unionen 2001 (bet.
2001/02:UU10) och anförde därvid
följande:
Utskottet konstaterar att de
restriktioner i EU:s handel med
kandidatländerna som regleras i
Europaavtalen gradvis håller på att
avvecklas för att säkerställa en
gradvis infasning till medlemskap.
Liberaliseringen sker asymmetriskt,
dvs. kandidatländernas skyddstullar är
högre än EU:s.
Europaavtalen är kompatibla med WTO.
I Europaavtalen finns regler om att
inga tullar eller kvoter får
nyintroduceras eller givna förmåner
försämras.
Utskottet vill framhålla att för
handel med industriprodukter - med
undantag för textilier och EKSG-
produkter - avskaffades i princip
tullar och kvoter när avtalen trädde i
kraft. I vissa fall tillämpar avtalet
en tioårig övergångsperiod, men
därefter råder frihandel. För Estland
gäller frihandel direkt. För Lettland
gäller en fyraårig övergångsperiod
från avtalets ikraftträdande. För
Slovenien och för Litauen gäller en
sexårig övergångsperiod från avtalets
ikraftträdande.
När det gäller jordbruksprodukter kan
utskottet konstatera att frihandel
inte gäller inom detta område.
Parterna ger i stället varandra
koncessioner - tullsänkningar eller
förmånskvoter - för ett antal
produkter. Dessa produkter
specificeras i varulistor i bilagor
och protokoll till avtalen. Dessa
listor är asymmetriskt utformade för
att ge kandidatländerna möjlighet att
exportera vissa av sina
jordbruksprodukter till EU.
Förhandlingar om nya koncessioner för
handeln med jordbruksprodukter
respektive för bearbetade
jordbruksprodukter, fisk samt vin och
sprit sker successivt. De varor som är
aktuella listas i speciella
tilläggsprotokoll till avtalet. Dessa
listor förhandlades klart under år
2000 och en ny förhandlingsrunda kunde
påbörjas under 2001. För närvarande
pågår förhandlingar om nya
koncessioner för fisk och
fiskprodukter.
Vad gäller antidumpning tillämpar EU
strafftullar på olika varor gentemot
länderna i Central- och Östeuropa. År
1998 genomförde EU en förändring för
Ryssland som innebar att
exportföretagen, efter ansökan hos
kommissionen, kunde få s.k.
marknadsekonomistatus om vissa
ekonomiska villkor uppfylldes. I
oktober 2000 utvidgades denna
möjlighet till att även omfatta
exportörerna i Ukraina.
Utskottet kan med tillfredsställelse
konstatera att Sverige i regel verkar
aktivt mot att tillämpa
antidumpningsinstrumentet. Det är
utskottets uppfattning att Sverige
även framgent aktivt bör agera mot
tillämpning av detta instrument.
Utskottet menar att dessa bedömningar
äger fortsatt giltighet.
Utskottet vill dock lämna vissa
kompletterande upplysningar.
Restriktioner finns, förutom på
jordbruksområdet, även på
industrivaruområdet endast gentemot
Vitryssland samt i enlighet med avtal för
vissa stålvaror gentemot Ryssland och
Ukraina. Enligt vad utskottet har
inhämtat har Sverige ifrågasatt
stålrestriktionerna, men ej motsatt sig
dem eftersom avtalen endast är treåriga.
och Ryssland resp. Ukraina har begärt att
få ingå sådana avtal.
Vidare vill utskottet framhålla att
Sverige som enda medlemsstat har avrått
kommissionen från de skyddsåtgärder mot
stålimport som infördes 2002 med
hänvisning till USA:s i mars 2002 införda
extratullar. Kandidatländerna i Central-
och Östeuropa är inte undantagna från
dessa restriktioner.
Utskottet har inhämtat att
antidumpningsåtgärder mot import från
kandidatländerna kommer att avvecklas när
dessa länder ansluts till EU. Det finns
ingen legal grund för ett generellt
beslut om en tidigare avveckling.
Kommissionen har emellertid förklarat sig
beredd att inleda översyner av dessa
åtgärder efter begäran från exportörer i
kandidatländer och under vissa
förutsättningar suspendera eller avveckla
åtgärderna.
Med vad som ovan anförts avstyrker
utskottet motion 2002/03:U237 (m) yrkande
2.
I yrkande 3 i samma motion menar
motionärerna att handel mellan
kandidatländerna inte får återregleras om
de blir medlemmar vid skilda tidpunkter.
Även denna fråga behandlade utskottet i
sitt betänkande om verksamheten inom
Europeiska unionen 2001 (bet.
2001/02:UU10) och anförde därvid
följande:
Utskottet konstaterar att det mesta av
handeln mellan EU och kandidatländerna
i dag är fri i enlighet med
Europaavtalen. Någon omfattande
återreglering kan det således inte bli
frågan om. Skulle det, mot förmodan,
visa sig att något baltiskt land inte
blir medlem vid samma tidpunkt som de
övriga kan en diskussion om
övergångsåtgärder aktualiseras. Det är
dock utskottets ståndpunkt att en
intern återreglering kandidatländer
emellan i görligaste mån skall
undvikas under den övergångsperiod
detta blir aktuellt.
Utskottet menar att dessa bedömningar
äger fortsatt giltighet och avstyrker
motion 2002/03:U237 (m) yrkande 3.
Motionärerna bakom kommittémotion
2002/03:U281 (kd) uppmärksammar vissa
säkerhetsfrågor i anslutning till
utvidgningen av EU. Med fokus på
situationen på Balkan menar motionärerna
att medborgarna måste kunna lita på
polisen och att respekten för lag och
ordning är ett bärande element i ett
fungerande samhälle. Därför, menar
motionärerna i yrkande 5, bör Sverige
verka för att EU genom sitt
utvecklingssamarbete på Balkan stöder en
omfattande kompletteringsutbildning av
poliser. Vidare noterar motionärerna att
nepotism, korruption och organiserad
brottslighet är företeelser som är väl
etablerade på Balkan. I yrkande 6 anförs
att EU bör genomföra en internationell
konferens om transnationell organiserad
brottslighet på Balkan. Till konferensen
bör företrädare för polisväsende, åklagar-
och domstolsväsende, underrättelse- och
säkerhetsorganisationer, företrädare för
den akademiska världen samt journalister
bjudas in.
Utskottet kan konstatera att Sverige
lägger stor vikt vid rättsliga och
inrikesrelaterade frågor där polisen
ingår som en del. Sverige ger i dag, inom
ramen för sitt stora engagemang på västra
Balkan, stöd till omfattande
polisutbildningsinsatser. I Bosnien-
Hercegovina (BiH) bidrar Sverige med 16
poliser till EU:s polismission EUPM. EUPM
är en betydande insats som sysselsätter
omkring 500 personer. Missionens uppdrag
är både av övervakande och utbildande
karaktär och man verkar på flera nivåer.
I Kosovo sekonderar Sverige för
närvarande 40 poliser till UNMIK Police
och två polisutbildare till Kosovo Police
Service School (KPSS) som leds av OSSE. I
Montenegro sekonderar Sverige en
polischef och Sverige stöder också den
stora utbildningsinsats för poliser som
OSSE sedan en tid tillbaka bedriver i
södra Serbien. I Albanien har Sverige
tidigare sekonderat poliser till
internationella polismissioner och har
för avsikt att göra så även med den
nuvarande EU-ledda polismissionen.
Kampen mot den organiserade
brottsligheten bör enligt utskottets
mening ges hög prioritet. Inom EU-
samarbetet åtnjuter kampen mot denna form
av brottslighet jämte korruption mycket
stort engagemang. I november 2002
genomfördes därför den så kallade
Londonkonferensen, vilken lade grunden
för det fortsatta arbetet mot organiserad
brottslighet. Uppföljningen av
Londonkonferensen är av central betydelse
för samarbetet mellan EU och länderna på
västra Balkan i kampen mot organiserad
brottslighet. I nuläget är framtagande av
konkreta åtgärdspaket och modeller för
regionalt samarbete i regionen frågor som
i högsta grad engagerar alla parter med
intressen på detta område.
Inte minst ägnas dessa frågor stor
uppmärksamhet inom den s.k.
Stabilitetspakten för sydöstra Europa.
Utskottet tillmäter uppföljningen av
Londonkonferensen stor prioritet och vill
framhålla att uppföljningsarbetet kommer
att ägnas stor uppmärksamhet vid EU-
ländernas toppmöte med Balkanländerna i
Thessaloniki i juni 2003. Utskottet ser
därför inte nödvändigheten i att för
svensk del ta ett separat initiativ, utan
vill avvakta resultaten av det pågående
arbetet.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts
avstyrker utskottet motion 2002/03:U281
(kd) yrkandena 5 och 6.
Motionärerna bakom partimotion
2002/03:K432 (fp) konstaterar att det i
vissa EU-länder råder en rädsla för
massimmigration från kandidatländer som
Polen och Ungern. Motionärerna menar dock
att Västeuropa behöver en
arbetskraftsinvandring för att
upprätthålla nuvarande ekonomiska
utveckling och klara levnadsstandard,
service och skattetryck. De menar i
yrkande 3 att det borde vara en
självklarhet att alla medborgare i ett
enat Europa kan resa, arbeta och leva på
samma villkor.
Utskottet kan inledningsvis notera att
den fria rörligheten för personer är en
av unionens fyra grundläggande friheter.
EU-reglerna innebär i korthet att en EU-
medborgare har samma rätt att ta
anställning, söka arbete, driva rörelse
och göra praktik i ett annan medlemsland
som landets egna medborgare. Syftet är
att öppna den europeiska arbetsmarknaden
för all arbetstagare inom unionen och
därigenom bidra till det övergripande
målet om fred och välstånd. Rätten till
tillträde till andra medlemsstaters
nationella arbetsmarknader innebär också
rätt till social, ekonomisk och kulturell
integration i värdlandet för de
migrerande arbetstagarna och deras
familjer. Rätten till fri rörlighet för
arbetstagare kompletteras och stöds av
regelverket om tillämpningen av systemen
för social trygghet när anställda,
egenföretagare eller deras
familjemedlemmar flyttar inom unionen.
Vidare kan utskottet notera att den
fria rörligheten för arbetstagare har
varit ett känsligt område i
anslutningsförhandlingarna med
kandidatländerna. Krav från
medlemsstaterna gav upphov till en
övergångsperiod som gäller personers fria
rörlighet. De nuvarande medlemsstaterna
får möjlighet att under nationell rätt
reglera tillträdet till sina
arbetsmarknader för arbetstagare från nya
medlemsländer. Denna möjlighet gäller upp
till sju år efter anslutningen.
Frågan om arbetskraftens fria rörlighet
har behandlats i en utredning (SOU
2002:116). Socialförsäkringsutskottet har
nyligen i ett betänkande tagit upp frågan
om arbetskraftsinvandring och gör
följande referat av utredningens förslag.
I januari presenterades betänkandet
EU:s utvidgning och arbetskraftens
rörlighet (SOU 2002:116). Utredaren
anser att Sverige skall garantera att
seriösa företag och arbetstagare från
de nya medlemsstaterna skall kunna
mötas lika lätt som i övriga EU i dag.
Däremot bör effektiva hinder för
missbruk av välfärdssystemet sättas
upp. Sverige bör använda
övergångsreglerna som skydd mot brott
och missbruk så länge detta är
möjligt. Utredaren föreslår därför att
Sverige inte omedelbart skall tillämpa
EG-reglerna fullt ut, utan i viss
utsträckning behålla den nationella
lagstiftningen. I betänkandet lämnas
också förslag om bl.a. förlängning av
vissa arbetstillstånd, förbättrat
samarbete mellan myndigheter, bättre
kontroll, arbetsmarknadspolitiska
åtgärder för invandrare i bristyrken,
ökat köp av arbetsmarknadsutbildning
från kommunerna inom vårdområdet samt
att regeringen i samarbete med AMS
inbjuder arbetsmarknadens parter till
en överenskommelse om gemensamt
organiserad rekrytering vid stora
arbetskraftsbehov.
Utrikesutskottet noterar att
socialförsäkringsutskottet inte tar
ställning till utredningens förslag och
konstaterar att utredningen under första
halvåret 2003 är föremål för
remissbehandling.
När det gäller regeringens agerande i
denna fråga kan utskottet konstatera att
den under förhandlingarna deklarerade sin
avsikt att redan under inledningsperioden
efter anslutningen ge arbetstagare från
de blivande medlemsländerna möjlighet att
på samma villkor som arbetstagare från
nuvarande medlemsstater söka arbete i
Sverige. Samtidigt framhöll regeringen
att lämpliga åtgärder måste kunna vidtas
om, mot förmodan, allvarliga störningar
uppstår på den svenska arbetsmarknaden.
Utskottet har inget att erinra vad gäller
regeringens hållning i frågan och
avstyrker motion 2002/03:K432 (fp)
yrkande 3.
I kommittémotionen 2002/03:U281 (kd)
uppmärksammas skyddet av unionens yttre
gränser efter utvidgningen. I motionen
betonas att kandidatländernas gränsskydd
måste fungera effektivt, i synnerhet som
de kommer att utgöra unionens skyddande
gräns mot omvärlden. Problem som
korruption och internationell organiserad
brottslighet måste uppmärksammas i
sammanhanget. I yrkande 1 anförs att EU i
sitt samarbete med kandidatländerna skall
ge högsta prioritet till ett fungerande
gränsskydd och korruptionsbekämpning.
Vidare konstateras i motionen att
unionen har inlett ett samarbete med
kandidatländerna kring människosmuggling.
Motionärerna anser att samarbetet måste
intensifieras genom stärkande av
lagstiftning och polismyndigheternas
kompetens samt att ett utökat samarbete
med det civila samhället och
frivilligorganisationer bör genomföras. I
motionens yrkande 2 begärs ett riksdagens
tillkännagivande om vad som i motionen
anförs om en satsning från unionens sida
för att bekämpa människosmuggling via
kandidatländerna.
Utskottet kan konstatera att de frågor
som tas upp i motionen har givits stor
uppmärksamhet och hög prioritet inom
ramen för utvidgningsförhandlingarna och
har i de s.k. anslutningspartnerskapen
upptagits som gemensamma prioriteringar i
den fortsatta förmedlemskapsstrategin.
Det rättsliga området och det
inrikesområdet (RIF) har givits särskild
uppmärksamhet genom att handlingsplaner
har upprättats för olika kandidatländer.
Anslutningspartnerskapen och
handlingsplanerna ligger till grund för
vidare planering och fördelning av
förmedlemskapsstödet inom Phare för att
förstärka kapaciteten i kandidatländerna
inom det rättsliga och inrikes området.
Utskottet har tidigare i detta
betänkande noterat att när
anslutningsländerna blir medlemmar i EU
kommer de inte längre att omfattas av
Phareförordningen. Utskottet menar dock
att det kommer att finnas ett fortsatt
behov av stödåtgärder i de nya
medlemsländerna efter
anslutningstidpunkten. Därför välkomnar
utskottet att Estland, Lettland, Litauen,
Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien och
Slovenien under åren 2004-2006, inom
ramen för den s.k.
transitionsfaciliteten, kommer att kunna
få stöd för institutionsuppbyggande
insatser. De yttre gränserna samt
korruptionsbekämpning kommer att utgöra
prioriterade områden för insatser.
Vad gäller yrkande 2 i motionen kan
utskottet konstatera att i debatten
förväxlas ofta människohandel och
människosmuggling. Det finns dock flera
centrala skillnader. Med
människosmuggling avses illegal transport
av människor över nationella gränser. I
typfallet sammanfaller smugglarnas och de
smugglades intressen vad gäller brottets
fullbordan, även om smugglarna många
gånger hänsynslöst utnyttjar människors
utsatta situation i ursprungsländerna.
Med människohandel avses olika
förfaranden som ingår som led i ett
förflyttande av offren, eller av
kontrollen över dem, från ett land till
ett annat eller inom ett land, och som
begås med användning av någon form av
otillbörligt medel (i form av påverkan
eller utnyttjande) och i syfte att offren
sedan skall exploateras, sexuellt eller
på annat sätt. Om offret är ett barn
krävs dock inte att något otillbörligt
medel har använts för att människohandel
skall anses föreligga.
Inom EU pågår samarbetsprogram med
anslutnings- och kandidatländerna på båda
områdena. Utskottet har inhämtat att
regeringen uppmuntrar gränsöverskridande
samarbete bl.a. inom dessa program.
EU:s program för polisiärt och
rättsligt samarbete i straffrättsliga
frågor (AGIS) har ersatt bl.a. Stop-
programmet som upphörde vid årsskiftet
2002/2003. I AGIS-programmet har såväl
anslutningsländer som övriga
kandidatländer ökade möjligheter till
samverkan i projektform med nuvarande
medlemsstater. Utskottet ser positivt på
detta och uppmuntrar till sådant
samarbete. Som exempel kan nämnas ett
projekt omfattande samtliga medlemsstater
och som berör samtliga anslutnings- och
kandidatländer rörande IT-stöd i kampen
mot människohandeln.
Sverige stöder även bilateralt, främst
via Sida, ett stort antal projekt i
Central- och Östeuropa och på västra
Balkan med direkt bäring på kampen mot
människohandel. Hittills handlar det om
beslut om totalt ca 100 MSEK till direkt
människohandelsrelaterade insatser. I de
baltiska länderna har t.ex. en regional
insats genom International Organisation
of Migration (IOM) fått stöd. I juni 2002
beslutade regeringen att avsätta 9 MSEK
för att ytterligare förstärka insatserna
mot människohandel i främst nordvästra
Ryssland, de baltiska länderna,
Vitryssland och Ukraina, liksom i
Rumänien och Bulgarien. Därutöver kan
många av de insatser som genomförs för
att förbättra situationen för utsatta
barn och familjer samt för ökad
jämställdhet ha en indirekt effekt på
människohandeln genom att de kan bidra
till att göra potentiella offer mindre
sårbara för människohandlare. Därtill kan
nämnas att Estland, Lettland och Litauen
även har deltagit i den nordisk-baltiska
kampanjen mot handel med kvinnor.
Kandidatländerna omfattas även av EU:s
program för administrativt samarbete inom
gränsskydd, visering, asyl- och
invandring - det s.k. Argo-programmet.
I och med undertecknandet av
anslutningsfördraget och fram till EU-
inträdet kommer samtliga
anslutningsländer att delta i EU:s
reguljära rådsarbete och
förvaltningskommittéer genom aktivt
observatörskap.
Utskottet konstaterar att det som
motionärerna efterfrågar redan är under
genomförande och avstyrker därmed motion
2002/03:U281 (kd) yrkandena 1 och 2.
I den enskilda motionen 2002/03:U218
(kd) menar motionären att i den ensidiga
satsningen på ekonomi, tillväxt och
teknik i kandidatländerna finns det en
risk att viktiga mänskliga värden går
förlorade. För att nå och bevara freden i
djupare mening måste människor förstå
varandra och ha respekt för det
kulturella arv som olika nationer är
bärare av. Motionären begär ett
riksdagens tillkännagivande om vad i
motionen anförs om att Sverige skall
verka för en ökad mänsklig och kulturell
förståelse inom EU och i relation till
ansökarländerna. I den enskilda motionen
2002/03:U261 (fp) yrkande 3 konstateras
att en del grupper lever i utanförskap i
kandidatländerna. Motionärerna menar att
ett förnyat och starkt engagerat civilt
samhälle är nödvändigt om utslagning och
utanförskap inte längre skall ge upphov
till djupa klyftor och utbrett missnöje.
Utskottet behandlade liknande yrkanden
i bet. 2001/02:UU10 och framhöll att fram
till år 1989 och de genomgripande
politiska förändringarna i Östeuropa
förhindrades de vardagliga kontakterna
mellan människor i dessa länder och i
Sverige av de kommunistiska regimerna,
och det kulturella utbytet var
outvecklat. Kontakter mellan dessa länder
och Sverige var koncentrerat kring
officiella och näringslivsbaserade
kontakter.
Det allmänna utbytet mellan olika
sektorer i det svenska samhället och det
civila samhället i länder i Central- och
Östeuropa har därefter intensifierats
starkt. Utskottet menade att en
bidragande orsak till den kraftiga
utvecklingen av kontakterna mellan
Sverige och främst Polen, Ryssland,
Estland, Lettland och Litauen har varit
de särskilda resurser som Sverige satsat
på att utveckla kontakterna på kultur-
och utbildningsområdena, stöd till
direkta kontakter mellan regionala och
lokala företrädare och deras
motsvarigheter i dessa länder samt
möjligheten för svenska enskilda
organisationer att ha direktkontakt med
sina motsvarigheter i dessa länder.
Utskottet konstaterade när det gäller
kulturutbyte att det finns ett etablerat
kontaktnät mellan svenska
kulturinstitutioner och deras
motsvarigheter i Baltikum. Omfattningen
av kontakterna varierar, med Estland som
klart ledande kontaktland.
Utskottet kan vidare konstatera att
Svenska institutet (SI) hanterar
merparten av projekten och programmen
inom kultur- och utbildningsområdena.
Inom Svenska institutets ram bedrivs
exempelvis projektet Partnerskap för
kultur, i samarbete mellan
Kulturdepartementet och
Utrikesdepartementet. Projektet syftar
till att bereda väg för dialog och
erfarenhetsutbyte om kulturen och
kulturpolitikens möjlighet att främja
yttrandefrihet och mångfald, demokrati
och gemensam säkerhet. Tanken bakom
projektet, som inleddes 1998, var
ambitionen att bl.a. skapa en mötesplats
för främst unga kulturutövare och
intellektuella från länderna kring
Östersjön samt Vitryssland och Ukraina.
I betänkandet framhöll utskottet även
att vänortssamarbetet förtjänar att
uppmärksammas i detta sammanhang. Det
kännetecknas av enskilda initiativ och är
en del av det civila samhället på båda
sidor av Östersjön. Inom
vänortssamarbetet diskuteras bl.a. på
vilket sätt man kan underlätta turismen
mellan invånare i vänorter/vänregioner.
Stora regionala organisationer som
Sydsam, Östsam (med Baltic Network) och
Mälardalsrådet engagerar sig i
östsamarbetet och deltar i
kontaktutbytet. Baltic Network som
företräder regionala intressen i
Östergötland arbetar i nära samverkan med
Regeringskansliet.
Barentsrådet är en organisation som
enligt utskottets uppfattning på ett
mycket konstruktivt sätt bidrar till att
främja samarbetet mellan regioner i olika
länder. Utskottet framhöll att de
regioner som är berörda av detta
samarbete använder sitt kunnande och sina
erfarenheter för att ge ett aktivt stöd
till de regioner de samarbetar med.
Den övergripande organisationen för
samarbetet mellan länderna kring
Östersjön är Östersjörådet (Council of
the Baltic Sea States, CBSS). Utskottet
noterade att inom ramen för samarbetet
har regionala och lokala företrädare, det
civila samhället samt olika institutioner
viktiga roller. En av Östersjörådets
främsta insatser när det gäller att
främja det mänskliga utbytet är
upprättandet av Eurofakulteten (Euro
Faculty) vid universitetet i Riga med
filialer i Tartu och Vilnius (utbildning
för studenter och universitetslärare i
offentlig administration och
affärsadministration, juridik och
ekonomiska vetenskaper). Universitet och
högskolor i Danmark, Tyskland, Norge,
Sverige och Finland är involverade i
projektet, som genomförs inom ramen för
EU:s Tempusplan.
Därutöver nämnde utskottet särskilt
EU:s Interregprogram. Detta program har
en inriktning på EU-utvidgning och kan
således tjäna som en förberedelse för
medlemskap för de länder som är
kandidater till medlemskap. Dessa kan
delta i Interregprojekt med finansiering
ur EU:s Phareprogram. Inom
Phareprogrammet finns också ett särskilt
underprogram för gränsöverskridande
samarbete i Östersjöregionen. Detta har
funnits sedan 1996 och kommer att
fortsätta under perioden fram t.o.m. år
2006.
Utskottet delade motionärernas
uppfattning att uppbyggande av kontakter
mellan lokala och regionala företrädare
samt utvecklandet av allmänna
mellanmänskliga relationer är mycket
värdefulla när det gäller länder i
Central- och Östeuropa och de bland dessa
som även är kandidatländer. Utskottet
konstaterade att omfattande insatser och
initiativ finns på detta område, vilket
utskottet fann positivt.
Utskottet vill betona att dessa
bedömningar äger fortsatt giltighet. Det
förtjänar att understrykas att alla dessa
kontaktytor förstärker det civila
samhället i länderna i Central- och
Östeuropa vilket underlättar den
demokratiska processen i dessa länder.
Samtidigt bör framhållas att det inte
ankommer på riksdagen att ange hur denna
verksamhet skall utformas eller vilken
inriktning den skall ha. Det är en
uppgift som åvilar de aktörer som redan
är etablerade. Utskottet ser därför inte
behov av någon åtgärd från riksdagens
sida i de frågor som tas upp i
motionerna. Utskottet avstyrker därmed
motionerna 2002/03:U218 (kd) och
2002/03:U261 (fp) yrkande 3.
I partimotion 2002/03:U326 (c) anförs att
människors oro för utvidgningen blir allt
större eftersom de inte har tillräcklig
information om vad utvidgningen kommer
att betyda för dem. Bristen på
information och debatt underblåser
farhågorna för det okända och
främlingsfientligheten. Motionärerna
föreslår därför i yrkande 2 utökad
information till och medverkan av EU:s
nuvarande befolkning när det gäller
utvidgningen.
Utskottet vill inledningsvis i denna
del framhålla att det är av vikt att i
medlemsstaterna öka kännedomen och
kunskaperna om de länder som den
1 maj 2004 ansluter sig till unionen. Det
är angeläget att informera om de följder
utvidgningen kommer att få, såsom
konsekvenser för politisk stabilitet,
hållbar utveckling och miljön. Det
behöver också informeras om de framsteg
som gjorts i kandidatländerna i
Centraleuropa sedan Berlinmurens fall
1989 i fråga om ekonomiska och politiska
reformer. Detta kommer att medverka till
att skingra farhågorna om hur väl rustade
de nya medlemsländerna är inför
anslutningen.
Utskottet kan konstatera att mycket
redan har gjorts och görs på detta
område. I Sverige ges löpande information
till medborgarna om utvidgningen och dess
konsekvenser av flera olika aktörer.
Utskottet vill framhålla att riksdagens
EU-upplysning bidrar med att sprida
information om utvidgningen. Genom bl.a.
databaser tillgängliga via Internet,
faktablad och telefonservice finns
lättillgänglig information både vad
gäller bakgrund och aktuella frågor kring
utvidgningsprocessen. Utskottet vill även
peka på den information som finns
tillgänglig i olika betänkanden från
riksdagens utskott där utvidgningsfrågor
och olika aspekter av denna behandlas.
Vidare noterar utskottet att regeringen
informerar om aktuell svensk EU-politik
såsom den presenteras vid olika möten och
förhandlingar. Varje departement har
dessutom ett ansvar för att informera
allmänheten om EU-relaterade frågor på de
egna sakområdena. Dessutom har
Information Rosenbad information om
regeringens EU-arbete. Genom Internet
erbjuds uppdaterad information om bl.a.
utvidgningen. Även tryckt material finns
tillgängligt såsom statliga offentliga
utredningar 1997 (SOU 1997:143, 149, 150,
153, 156, 159 och 160) om utvidgningens
konsekvenser, Fakta Europa-serien,
tidskriften EU-rapport samt den årliga
skrivelsen till riksdagen om verksamheten
inom EU.
Utskottet konstaterar att regeringen,
på riksdagens initiativ, tillsatte en
utredning om allmänhetens tillgång till
EU-relaterad information (SOU 2002:96). I
utredningens slutrapport framhålls bl.a.
att det är en statlig uppgift att
underlätta för medborgarna att ta del av
information i EU-relaterade frågor, t.ex.
om utvidgningen. Utredningen föreslår en
fortsatt statlig EU-upplysning med
riksdagen som huvudman. Utredningen
remissbehandlas under våren 2003.
Utöver riksdagens EU-upplysningen,
riksdagens utskott och Regeringskansliet
informerar Europaparlamentets och
Europeiska kommissionens
representationskontor i Sverige om
utvidgningen. Europeiska kommissionen har
exempelvis en särskild
kommunikationsstrategi för att stödja
medlemsländerna i deras ansträngningar
att informera sina medborgare om
utvidgningen. Vidare bidrar även svenska
myndigheter och organisationer med
information om utvidgningen och
relaterade EU-frågor riktad till
medborgare, medier, bibliotek, lärare
m.fl.
Utskottet kan således konstatera att det
som efterfrågas i motionen redan utförs i
en omfattande utsträckning. Utskottet ser
därför inget behov av något riksdagens
tillkännagivande i frågan och avstyrker
motion 2002/03:U326 (c) yrkande 2.
3.2.2 EU:s samarbete med de blivande
grannländerna i öst
Centerpartiet menar i partimotion
2002/03:U326 (c) att det är positivt om
EU har ett ekonomiskt, politiskt och
säkerhetspolitiskt samarbete med
Ryssland. De begär i yrkande 4 ett
riksdagens tillkännagivande om vad som i
motionen anförts om unionens samarbete
med Ryssland. I den enskilda motionen
U240 (fp) konstateras att Nordiska rådet
redan vid sin session i Stockholm 1999
antog ett uttalande om Norden och den
nordliga dimensionen. Motionären menar
att det samarbete som Nordiska rådet
utvecklar med nordvästra Ryssland kan bli
en katalysator i utvecklingen i den
nordliga dimensionen. I yrkande 5 anförs
att det nordisk-ryska samarbetet skall
understödjas vid genomförandet av EU:s
nordliga dimension. Motionärerna bakom
kommittémotion 2002/03:U280 (kd) yrkande
19 menar att det är av största
säkerhetspolitiska betydelse att utveckla
förtroendefulla relationer till Ryssland.
Som ovan konstaterats kommer unionen
att genomföra en omfattande utvidgning
2004 och ytterligare länder kommer med
stor sannolikhet att bli medlemmar under
det närmaste decenniet. Det är emellertid
inte tillräckligt enligt utskottets
uppfattning att låta de positiva
effekterna av en ökad integration sluta
vid unionens yttre gränser. Det är av
stor vikt att unionen utvecklar ett brett
samarbete med stater och regioner i dess
närhet, en aktiv närområdespolitik.
Delar av en sådan existerar redan.
Unionen har sedan många år strävat
efter utökade ekonomiska, politiska,
sociala och kulturella förbindelser med
länderna runt Medelhavet. Det har skett
främst inom ramen för Medelhavssamarbetet
och Barcelonaprocessen. I anslutning till
detta har ett antal Europa-Medelhavsavtal
mellan Europeiska gemenskapen och
enskilda länder slutits. Riksdagen har
tidigare godkänt ett flertal avtal med
olika länder inom ramen för
Medelhavssamarbetet. Under 2002 godkände
riksdagen ett Europa-Medelhavsavtal
mellan den Europeiska gemenskapen och
Egypten (prop. 2001/02:78, bet.
2001/02:UU9, rskr 2001/02:169) och under
2003 med Algeriet (prop. 2002/03:115,
bet. 2002/03:
UU17, rskr. 2002/03:155).
En annan viktig del i unionens
närområdespolitik utgörs av
stabilitetspakten som har västra Balkan
som fokus. Stabilitetspakten syftar till
att underlätta handel och utbyte såväl
mellan länder i regionen som mellan dessa
och EU och de stater som ingår i
samarbetet erbjuds ett Europaperspektiv.
Stabilitetspakten har både en ekonomisk
del som skall underlätta tillväxt och
utveckling och en politisk del som syftar
till att skapa inre stabilitet i dessa
länder och yttre stabilitet dem emellan.
Enligt utskottets uppfattning utgör
stabilitetspakten ett mycket värdefullt
bidrag till fred och säkerhet på västa
Balkan.
I sammanhanget förtjänar även att
framhållas Östersjösamarbetet och den
nordliga dimensionen. Samarbetet inom
dessa ramar utgör inte en del av EU-
samarbetet men gemenskapen är en av flera
parter i detta samarbete. I övrigt ingår
medlemsländer, kandidatländer samt länder
som inte har ett medlemskapsperspektiv.
Samarbetet har stor vikt både för
unionens, medlemsländernas och
kandidatländernas relationer till
blivande EU-grannländer som Ryssland och
Vitryssland. Inom dessa samarbeten läggs
grunden för ett konstruktivt samarbete
mellan unionen och dess blivande östliga
grannländer även efter utvidgningen.
Utskottet vill erinra om att också
Nordiska rådet har utvecklat ett
samarbete med nordvästra Ryssland inom
ramen för den nordliga dimensionen,
vilket utskottet ser som värdefullt.
Utskottet menar att regionala
organisationer i norra Europa har en
viktig roll som initiativtagare och
genomförare av samarbetsprojekt inom de
ämnesområden som unionen i juni 2000
beslutade inkludera i den handlingsplan
för den nordliga dimensionen som då
antogs. Denna roll accentueras än
tydligare i de riktlinjer för en ny
handlingsplan som antogs av EU:s
utrikesministrar den 22 oktober 2002.
Dessa riktlinjer, som återspeglar svenska
uppfattningar, ligger till grund för det
arbete som nu inletts för att utarbeta en
andra handlingsplan som löper fr.o.m. den
1 januari 2004 t.o.m. utgången av år
2006.
Nordiskt samarbete och samsyn
beträffande genomförandet av den Nordliga
dimensionen är enligt utskottets mening
viktigt. Minst lika viktigt är emellertid
att även de övriga medlemsländerna i EU
känner fortsatt ansvar för utvecklandet
av de politiska, ekonomiska, sociala och
kulturella relationerna med
partnerländerna inom EU:s nordliga
dimension. Efter utvidgningen av unionen
kommer denna del av unionens politik
sannolikt att visa sig än viktigare som
ett av flera instrument för
förbindelserna mellan unionen och
nordvästra Ryssland. De regionala
organisationerna i norra Europa har
enligt utskottets uppfattning en fortsatt
viktig roll att spela i detta samarbete.
Av betydelse för utvecklingen är
förbättrade kommunikationer i det
nordligaste Europa. Detta lyfts fram i de
antagna riktlinjerna för den nordliga
dimensionen och har också, enligt vad
utskottet inhämtat, varit en viktig fråga
för det svenska ordförandeskap i
Barentsrådet som inleddes i mars 2001 och
som avslutas vid september månads utgång
2003.
Utskottet vill framhålla att unionens
ansträngningar att genom utvidgning bidra
till att stärka demokrati, säkerhet och
stabilitet samt bättre marknadsvillkor,
ökad tillväxt, högre välstånd och en
hållbar utveckling i blivande
medlemsländer inte får stanna vid
unionens gränser. Integrationens och
utvecklingens frukter bör även komma EU:s
blivande grannländer i öster till del.
Unionens blivande östgräns får inte bli
en fattigdomsgräns eller en gräns mellan
demokratier och auktoritära politiska
system. Nya skiljelinjer i Europa måste
undvikas. Det finns enligt utskottets
uppfattning behov av en aktiv politik
gentemot de blivande grannländerna såväl
på multilateral EU-nivå som på bilateral
nivå.
I det perspektivet ser utskottet mycket
positivt på det som kommit att kallas Nya
grannlandsinitiativet och Det utökade
Europa. Förslaget lanserades i form av
rådsslutsatser vid utrikesministrarnas
råd i november 2002, med Sverige som ett
av de pådrivande länderna, och
kommissionen gavs i uppdrag att utreda
förutsättningarna för en mer aktiv
grannlandspolitik från EU:s sida gentemot
de östliga grannländerna. I slutsatserna
från Europeiska rådets möte i Köpenhamn i
december 2002 omtalas att genom
utvidgningen kommer förbindelserna med
Ryssland att stärkas. Europeiska unionen
vill även stärka förbindelserna med
Ukraina, Moldavien, Vitryssland och de
södra Medelhavsländerna på grundval av en
långsiktig strategi för att främja
demokratiska och ekonomiska reformer,
hållbar utveckling och handel, och
utarbetar nya initiativ i denna riktning.
Europeiska rådet välkomnade kommissionens
och generalsekreterarens/den höge
representantens avsikt att lägga fram
förslag i detta syfte.
Kommissionen avlämnade sitt meddelande
i mars 2003 under rubriken "Ett utvidgat
europeiskt grannskap; En ny ram för
förbindelserna med våra grannländer i
öster och söder" [KOM (2003) 104
slutlig]. Meddelandet kom att bilda
utgångspunkten för fortsatta diskussioner
mellan medlemsländerna under det grekiska
ordförandeskapet första halvåret 2003.
Rådsslutsatser i ärendet kan förväntas
först vid möten i rådet för allmänna
frågor och yttre förbindelser under
sommaren 2003.
Kommissionens meddelande syftar till
att erbjuda de nya grannländerna
möjlighet att delta i den europeiska inre
marknaden och i en ytterligare
integration och liberalisering för att
främja den fria rörligheten för personer,
varor, tjänster och kapital.
Vikten av att ha en klar vision för hur
samarbetet med grannländerna skall
utvecklas på medellång och lång sikt slås
fast. EU bör fokusera på två mål. Dels
skapa ett område med delat välstånd och
gemensamma värderingar, dels erbjuda
konkreta fördelar utifrån de framsteg som
länderna uppvisar i form av ekonomiska
och politiska reformer.
Kommissionens meddelande innehåller
flera förslag till att skapa en
sammanhållen framåtsyftande politik.
- Utvidgning av den inre marknaden,
- förmånliga handelsförbindelser och
marknadsöppning,
- möjlighet till laglig invandring och
rörlighet för personer,
- förstärkt samarbete för att förebygga
och bekämpa hot mot den gemensamma
säkerheten,
- ökat politiskt engagemang från EU:s
sida i konfliktförebyggande och
krishantering,
- ökade insatser för att främja de
mänskliga rättigheterna, främja
kulturellt samarbete och öka den
ömsesidiga förståelsen,
- integration i transport-, energi- och
telekommunikationsnät och det europeiska
området för forskningsverksamhet,
- nya hjälpmedel för främjande och
skydd av investeringar,
- stöd till integrering i det globala
handelssystemet,
- ökat bistånd, bättre anpassat till
behoven samt
- nya finansieringskällor.
I meddelandet föreslår kommissionen
utarbetandet av handelsplaner och menar
att genomförandet av dessa skulle kunna
ske i tre steg:
1) dialog inom de befintliga ramarna
med en gemensam analys,
2) utarbetande av handlingsplan för
vart och ett av länderna,
3) årlig översyn av vilka farmsteg som
gjorts i genomförandet av
handlingsplanen.
Vad avser finansieringen av de åtgärder
som handlingsplanerna omfattar, föreslår
kommission i meddelandet att det skall
avspeglas i kommissionens kommande
budgetförslag.
Arbetet kommer nu att bedrivas vidare i
rådets arbetsgrupper och i rådet, och
utskottet får anledning att återkomma
till frågan i samband med föredragning i
utskottet inför möten i rådet för
allmänna frågor och yttre förbindelser.
Utskottet vill emellertid i
sammanhanget framhålla att det är av vikt
att unionen ökar sitt engagemang i
förhållande till de blivande
grannländerna. När det gäller
Medelhavsområdet finns redan lämpliga
instrument i form av Medelhavssamarbete,
Barcelonaprocessen och MEDA-biståndet.
Det saknas dock motsvarande instrument i
förhållande till de nya grannländerna i
öster: Ukraina, Vitryssland och
Moldavien.
Utskottet vill även framhålla att
unionens politik i förhållande till de
blivande grannländerna Ukraina,
Vitryssland och Moldavien inte bör
utesluta ett medlemskapsperspektiv.
Enligt unionsfördragets artikel 49 får
varje europeisk stat som respekterar de
grundläggande principer som anges i
fördragets artikel 6.1 ansöka om att bli
medlem i unionen.
Inom ramen för unionens östpolitik
måste enligt utskottets uppfattning
relationerna med Ryssland ägnas särskild
uppmärksamhet. Som stor exportör av
energi och med en roll inom globala
politiska frågor är det av särskild vikt
att unionen ytterligare utvecklar
förbindelserna med Ryssland. Utskottet
noterar att det sedan tidigare finns en
gemensam strategi för Ryssland och ett
partnerskaps- och samarbetsavtal, vilket
riksdagen godkände 1997 (prop.
1996/97:177, bet. 1997/98:UU5, rskr.
1997/98:1), men att dessa inte i alla
delar har lett till de effekter som
avsågs. Enligt utskottets uppfattning bör
en reviderad strategi utmyntas som i
högre grad kan bidra till att utveckla de
politiska och ekonomiska förbindelserna
och bidra till tillväxt, välstånd och
hållbar utveckling och till att befästa
demokratin i Ryssland. En integration av
Ryssland i europeiskt samarbete gagnar
säkerheten och stabiliteten i Europa.
Strävan efter fördjupade relationer,
både politiska och ekonomiska, och ett
genuint partnerskap är även ett centralt
element i Sveriges förhållande till
Ryssland. Politiken bör enligt utskottets
uppfattning var inriktad på samarbete men
också på tydlighet i frågor där
utvecklingen i Ryssland ger anledning
till oro.
Genom Sveriges bilaterala
utvecklingssamarbete med Ryssland, som
bl.a. har inriktats på stöd till
ekonomisk omvandling, fördjupning av
demokratin, miljösamarbete och sociala
frågor utvecklas Sveriges samarbete med
landet. Stödet uppgår till knappt 300
MSEK om året och inriktas främst mot
nordvästra delen av Ryssland. I samband
med att kandidatstaterna blir
medlemsstater kommer
utvecklingssamarbetet med dessa länder
att fasas ut och fokus i än högre grad
flyttas till nordvästra Ryssland, Ukraina
och Vitryssland. Utskottet välkomnar
detta.
Kaliningrad tillhör även Sveriges
närområde och erhåller, tillsammans med
Rysslands nordvästra regioner, omfattande
stöd inom det svenska
utvecklingssamarbetet. Sida har pågående
projekt i Kaliningrad som uppgår till ca
170 MSEK. Till följd av regionens
geografiska läge och ekonomiska och
sociala situation har stödet främst
koncentrerats till miljö, den ekonomiska
omvandlingen och skapandet av ett socialt
skyddsnät. Sverige strävar även efter att
engagera Ryssland och EU i en gemensam
plan för Kaliningrads utveckling.
Utskottet vill i fråga om Tjetjenien
framhålla att Sverige inte ifrågasätter
Rysslands territoriella integritet och
rätt att bekämpa terrorism. Denna kamp
måste emellertid föras i enlighet med
respekt för de mänskliga rättigheterna
och för den internationella humanitära
rätten samt med medel som utesluter
bryska metoder och som är förenliga med
denna. I grundfrågan menar utskottet att
endast en politisk lösning kan bringa
konflikten i Tjetjenien till ett
varaktigt slut.
När det gäller unionens långsiktiga
förbindelser med Ryssland är det av
särskild betydelse att utveckla handeln
med Ryssland och att landet i högre grad
får tillgång till unionens marknad för
sin export. Det är i ett längre
perspektiv ohållbart att unionen
begränsar Rysslands export till unionen
genom antidumpningsåtgärder och andra
restriktioner. En ökad rysk export är ett
effektivt bidrag till att skapa tillväxt
i landet och därmed förutsättningar för
ökad tillväxt, högre välstånd och i
förlängningen skapa grunder för en stabil
politisk utveckling i landet. Enligt
utskottets uppfattning bör motsvarande
motiv vara för handen för att utveckla
relationerna med Ukraina, Moldavien och
Vitryssland.
En övergipande målsättning för EU borde
enligt utskottets mening vara att det
skapas ett frihandelsområde som på sikt
omfattar medelhavsländerna, Ryssland och
de nya grannländerna Ukraina, Vitryssland
och Moldavien. För att uppnå denna bör EU
i första hand stödja grannländernas WTO-
anslutningar, som innebär flera viktiga
steg mot anpassning till EU-ländernas
lagstiftning. Därefter kan
bilaterala/regionala frihandelsavtal vara
ett sätt att ytterligare fördjupa
samarbete.
Vad gäller Vitryssland utgör regimens
auktoritära karaktär och bristen på
politiska och ekonomiska reformer hinder
för att utveckla förbindelserna mellan EU
och den vitryska administrationen. Det är
däremot fullt möjligt att bedriva
verksamhet i landet genom kontakter med
det civila samhället och den politiska
oppositionen. En central roll kan även
enskilda organisationer från EU:s
medlemsländer spela i att upparbeta
kontakter i Vitryssland och bidra med
sitt kunnande om hur det är att verka i
ett demokratiskt samhälle där respekten
för de mänskliga rättigheterna
upprätthålls och pressfrihet råder. Det
är väsentligt att kontakter utvecklas
både bilateralt och multilateralt för att
stödja de reformvänliga krafterna som
finns i Vitryssland.
Utskottet finner att det som motionärerna
bakom motionerna 2002/03:U326 (c) yrkande
4, 2002/03:U240 (fp) yrkande 5 samt
2002/03:U280 (kd) yrkande 19 efterlyser
redan är för handen och ser inget behov
av ett riksdagens tillkännagivande i
detta sammanhang. Utskottet avstyrker
därmed dessa motioner.
I kommittémotion 2002/03:U237 (m) tar
motionärerna upp relationerna mellan
blivande grannländer om gränsen samtidigt
utgörs av en yttre gräns för EU. De menar
i yrkande 4 att Polens och Litauens öppna
handel med Kaliningrad bör kunna
fortsätta när de blir EU-medlemmar. I
yrkande 5 anförs att unionens yttre
gränsskydd skall utformas med hänsyn
tagen till att människors traditionella
kontakter, handel och rörlighet inte får
inskränkas på ett orimligt sätt.
Den gemensamma handelspolitiken innebär
att nya medlemsländer måste ansluta sig
till EU:s avtal med tredje land. Rätt
hanterad innebär EU-utvidgningen en
möjlighet till utveckling för
Kaliningrad, när den inre marknaden
flyttas till dess omedelbara gräns.
Eftersom EU i dag tillämpar lägre MGN-
tullar/mest gynnad nation) gentemot
Ryssland än vad Polen och Litauen gör
kommer villkoren för rysk export, vilket
dven gäller för Kaliningradområdet, att
förbättras efter dessa staters EU-
inträde.
Regionens framtid ligger enligt
utskottets uppfattning i att dra fördel
av ekonomisk integration mellan
grannländer. Det är viktigt att engagera
Ryssland i denna process och förmå landet
att se EU:s utvidgning som en historisk
utvecklingsmöjlighet. Enligt uppgörelsen
från toppmötet EU-Ryssland den 11
november 2002, har EU beredskap att
tekniskt och finansiellt stödja
Kaliningrads utveckling. Hittills har,
enligt vad utskottet erfarit, inte någon
egentlig diskussion mellan EU och
Ryssland om en gemensam plan kommit till
stånd, men Sverige fäster fortsatt vikt
vid att främja regionens ekonomiska,
sociala och miljömässiga utveckling.
Enligt utskottets uppfattning skall de
nya medlemsländerna även kunna ingå i
Schengensamarbetet när situationen så
tillåter. De ny medlemsländernas
anslutning till Schengen kommer att ske
efter en särskild utvärdering om huruvida
ländernas gränsskydd lever upp till s.k.
Schengenkraven. Därefter fattas ett
särskilt rådsbeslut om
Schengenmedlemskap.
Som utskottet har redogjort för
tidigare i detta betänkande pågår inom EU
en diskussion om hur nya former för
samarbete och kontakt med nya grannar,
främst Ukraina, Vitryssland och
Moldavien, kan utvecklas. Sverige har
varit pådrivande i denna fråga.
Vidare förtjänar det att uppmärksammas
att inom Phare 2003 har särskilda medel
avsatts till ett s.k. Phare External
Border Initiative till stöd för aktioner
av gränsöverskridande karaktär över EU:s
framtida yttre gränser. Sociala och
ekonomiska aktiviteter i gränsregioner
bör enligt initiativet bevaras och
ytterligare stimuleras. Klyftorna mellan
unionen och dess yttre gränser bör
reduceras. Initiativet möjliggör
investeringar i regioner kring ländernas
yttre gränser, bl.a. för stärkt
gränskontroll men även för
gränsöverskridande samarbete. Därtill
syftar Phare External Border Initiative
2003 till att hjälpa kandidatländerna att
förbereda sig inför Interreg 2004-2006
genom förbättring av den administrativa
kapaciteten hos lokala, ekonomiska och
sociala aktörer.
Utskottet kan således konstatera att
mycket har gjorts i de frågor som
åberopas i motionen. Utskottet avstyrker
därför motion 2002/03:U237 (m) yrkandena
4 och 5.
3.3 GUSP och ESFP
(Skr. s. 53-55, 58-66 och s. 82-115)
3.3.1 GUSP
Samarbetet inom EU:s andra pelare benämns
den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken (GUSP). Det har
inrättats som ett fördragsfäst samarbets-
område med Unionsfördraget (även kallat
Maastrichtfördraget) 1993.
Unionsfördraget tillförde nya områden
till det sedan tidigare etablerade
samarbetet inom Europeiska gemenskapen
(EG). De nya områdena som tillfördes 1993
var utrikes- och säkerhetspolitik samt
samarbete i rättsliga och inrikes frågor.
Samarbetet var således redan etablerat
när Sverige trädde in som medlem i EU år
1995.
Målen för den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken
Målen med GUSP är bl.a. att skydda
unionens gemensamma värden och intressen,
stärka unionens säkerhet och främja
internationellt samarbete.
Medlemsstaterna skall stödja unionens
utrikes- och säkerhetspolitik i en anda
av lojalitet och ömsesidig solidaritet.
Samarbetet är mellanstatligt till
karaktären. Beslutsordningen inom GUSP är
så utformad att grundbeslut fattas med
enhällighet och tillämpningsbeslut fattas
med kvalificerad majoritet.
GUSP under 2002
Verksamheten inom GUSP präglades under år
2002 av framsteg och ökat samarbete.
Under året togs beslut om att upprätta
EU:s första krishanteringsinsats, EU:s
polismission i Bosnien-Hercegovina
(EUPM). Samarbetet med FN utvecklades
ytterligare. Rådet enades om en närmare
samverkan med FN när det gäller
utvecklings- och humanitära frågor. En
uppförandekod mot spridning av
ballistiska missiler lanserades i
november. Sverige verkade med framgång
för ökad öppenhet i samarbetet kring EU:s
uppförandekod för vapenexport. En
väsentligt utökad årsrapport
presenterades. Sverige fortsatte att
arbeta för ökat fokus på
rättssäkerhetsfrågorna inom EU och FN.
Rådet godkände mandatet inför kommande
förhandlingar för att anpassa EES-avtalet
till den kommande utvidgningen. Inom
ramen för det nuvarande samarbetet
lyckades Norge och EU nå en
överenskommelse om marknadstillträde för
jordbruksprodukter. Det bilaterala
avtalet mellan EU och Efta-landet Schweiz
trädde i kraft den 1 juni.
Under hösten antogs riktlinjer för en
ny handlingsplan för Nordliga
dimensionen. Inom ramen för det nuvarande
samarbetet lanserades en stödfond på
miljö- och kärnavfallsområdet med fokus
på Ryssland.
EU och Ryssland arbetade vidare med att
etablera ett gemensamt europeiskt
ekonomiskt område, och enades om
villkoren för resande mellan Kaliningrad
och övriga Ryssland efter
kandidatländernas införande av
viseringskrav under 2003 i enlighet med
Schengenregelverket. En diskussion om en
ny samarbetsform med Moldavien, Ukraina
och Vitryssland inleddes inom EU.
Relationerna med Vitryssland var fortsatt
ansträngda. EU enades om att utöka den
politiska dialogen med länderna i
Centralasien.
På västra Balkan spelade EU en aktiv
roll i upprättandet av ett avtal om en ny
och lösare union mellan Serbien och
Montenegro i mars och antagandet av en
konstitution i slutet av året. Det
multilaterala och bilaterala engagemanget
i Kosovo var fortsatt omfattande, liksom
även uppföljningen av Ohridavtalet i
Makedonien. EU uttryckte en beredskap att
ersätta Natoinsatsen i Makedonien.
Förhandlingar om ett stabiliserings- och
associeringsavtal (SAA) inleddes med
Albanien.
Den politiska situationen i
Mellanöstern blev alltmer instabil under
året. EU var mycket aktiv i
ansträngningarna att avbryta våldet och
få parterna att återgå till
förhandlingsbordet.
Dialogen med södra Afrikas länder
(SADC) kom delvis att präglas av
situationen i Zimbabwe. EU och SADC kunde
inte nå enighet i frågan. Allt
biståndssamarbete med Zimbabwe avbröts.
Dock bidrog EU under året med omfattande
humanitärt bistånd med anledning av den
allvarliga livsmedelskrisen i södra
Afrika inklusive Zimbabwe.
För USA var kampen mot terrorismen den
helt dominerande enskilda frågan i såväl
multilaterala som bilaterala sammanhang.
Förhandlingar om ett avtal om
straffrättsligt samarbete mellan EU och
USA inleddes under hösten. Kampen mot
terrorismen satte även sin prägel på
dialogen med Kanada.
EU:s stöd för fredsansträngningarna i
Colombia fortsatte även efter
fredsprocessens sammanbrott i februari.
Utvecklingen i Haiti gav fortsatt
anledning till oro.
Fredsprocessen och återuppbyggnaden av
Afghanistan stod fortsatt högt på
dagordningen. Även den ökade spänningen i
konflikten mellan Indien och Pakistan
uppmärksammades kontinuerligt. EU:s stöd
till försoningsprocessen på Koreahalvön
uppvisade såväl framsteg som motgångar.
EU reagerade med stor oro på uppgifter
under hösten om ett hemligt nordkoreanskt
program för att anrika uran i syfte att
framställa kärnvapen. Ökat samarbete mot
terrorism och utvecklingen på Koreahalvön
var de övergripande frågorna vid årets
ASEM-toppmöte. Terrorattentatet på Bali i
oktober gav upphov till utökade kontakter
mellan EU och Indonesien.
Kampen mot terrorism har fortsatt att
stå högt på EU:s dagordning under året.
En handlingsplan mot terrorism, som
beslutades av Europeiska rådet vid ett
extra möte den 21 september 2001, har
legat till grund för arbetet. Denna
spänner över en mängd områden såsom
utrikespolitik och sjö- och luftsäkerhet,
men har sin tyngdpunkt på straffrättsliga
frågor och polissamarbete. Två
betydelsefulla överenskommelser under
året var antagandet av rambesluten om
bekämpande av terrorism och om den
europeiska arresteringsordern. EU har
dessutom påbörjat överläggningar med USA
om ett avtal om rättslig hjälp i ärenden
som rör terrorism. På polisområdet har
samarbetet inom EU på olika sätt
förstärkts, bl.a. genom ett förbättrat
myndighetssamarbete och genom att Europol
har tillförts särskild expertis i
terrorismfrågor.
GUSP - den institutionella sidan samt
beslutsformer
En del förändringar skedde på den
institutionella sidan. Vid Europeiska
rådets möte i Sevilla kom, som ett led i
arbetet med att reformera rådet och dess
arbetsformer inför utvidgningen, stats-
och regeringscheferna överens om att
minska antalet rådsformationer. I samband
med detta ändrades mötesordningen för
rådet för allmänna frågor (GAC) som
omformades till ett råd för allmänna
frågor och yttre förbindelser (GAERC).
Följden av denna nyordning är att det
numera i GAERC hålls separata möten med
skilda dagordningar för de två
verksamhetsområdena.
Det finns flera instrument tillgängliga
för att genomföra den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken. De viktigaste är
gemensamma strategier, gemensamma
åtgärder, gemensamma ståndpunkter och
gemensamma uttalanden.
Gemensamma strategier beslutas på
grundval av artikel 13 i fördraget om
Europeiska unionen. Det är Europeiska
rådet som beslutar om gemensamma
strategier skall upprättas av unionen på
områden där medlemsstaterna har viktiga
gemensamma intressen. I de gemensamma
strategierna skall mål, varaktighet och
medel som unionen och medlemsstaterna
skall ställa till förfogande anges. Ingen
ny gemensam strategi har antagits under
2002. Sedan tidigare finns gemensamma
strategier för Medelhavet, Ukraina och
Ryssland.
Gemensamma åtgärder beslutas, av rådet,
på grundval av artikel 14 i fördraget om
Europeiska unionen. De gemensamma
åtgärderna skall avse specifika
situationer där operativa insatser från
unionens sida anses nödvändiga. Under
året antogs gemensamma åtgärder som
exempelvis gällde EU:s polismission i
Bosnien-Hercegovina och EU:s bidrag för
att bekämpa destabiliserande anhopning
och spridning av handeldvapen och lätta
vapen.
Gemensamma ståndpunkter antas, av
rådet, på grundval av artikel 15 i
fördraget om Europeiska unionen.
Gemensamma ståndpunkter anger unionens
inställning till en särskild fråga av
geografisk eller tematisk karaktär. Varje
medlemsstat förbinder sig att se till att
dess nationella politik överensstämmer
med innehållet i ståndpunkten. Under 2002
antogs gemensamma ståndpunkter som
exempelvis gällde restriktiva åtgärder
mot Usama bin Ladin och medlemmar av al-
Qaida och associerade till dem samt om
tillfälligt mottagande i EU:s
medlemsstater av en grupp palestinier.
Under året gjordes fler än 200
gemensamma uttalanden inom ramen för
GUSP. Uttalandena gällde bl.a. USA:s
inställning till internationella
brottmålsdomstolen och Mellanöstern.
I den s.k. GUSP-budgeten, som är en del
av EU:s totala budget, uppgick de
finansiella medlen år 2002 till 30
miljoner euro. Under 2002 belastades GUSP-
budgeten framför allt av kostnader i
samband med upprättandet av EU:s
polismission i Bosnien-Hercegovina.
Avtal med tredjeland
EU har avtal och överenskommelser med i
stort sett alla världens länder och
ländergrupper om att föra en regelbunden
dialog om frågor av gemensamt intresse.
En betydande del utgörs av frågor inom
det utrikes- och säkerhetspolitiska
området, den s.k. politiska dialogen.
Dialogen äger rum på regerings- och
statschefsnivå, utrikesministernivå och
tjänstemannanivå.
Utskottets överväganden
I kommittémotion 2002/03:U280 (kd)
yrkande 17 menar motionärerna att
framtida hot mot säkerheten i Europa
företrädesvis bör hanteras inom ett
utvidgat EU. Ett ökat europeiskt ansvar
kräver även praktisk förmåga att hantera
säkerhetspolitiska problem och
motionärerna menar även att det är
viktigt att Sverige medverkar aktivt i
det arbetet.
I partimotion 2002/03:U326 (c) yrkande
5 menar Centerpartiet att den europeiska
unionen skall ha en aktiv utrikespolitik
där respekten för de mänskliga
rättigheterna, demokrati, god
samhällsstyrning, frihandel och respekten
för internationella konventioner och
avtal är fundamentala delar. EU kan
endast spela en betydande roll på den
internationella arenan om unionen är
samlad och talar med en stämma menar
Centerpartiet och begär ett riksdagens
tillkännagivande om detta.
Utskottet kan inledningsvis konstatera
att Sverige, genom medlemskapet i
Europeiska unionen, deltar i ett
samarbete vars uttalade strävan är att
förhindra krig på den europeiska
kontinenten. EU har starkt bidragit till
att bevara freden i Västeuropa under de
senaste 50 åren. Utskottet menar att
unionens fortsatta fördjupning och
utvidgning även i fortsättningen är det
bästa instrumentet för att varaktigt
säkra ett förtroendefullt och nära
samarbete mellan Europas stater.
Möjligheten till integration i EU har
stark dragningskraft och integrationen är
i sig själv säkerhetsbefrämjande. Denna
integration förutsätter demokrati och
goda grannrelationer. Deltagandet i
unionen utvecklar ömsesidig solidaritet,
gemensamma värderingar och gemensamma
politiska intressen.
Utskottet vill betona att hot mot
freden och vår säkerhet bäst kan avvärjas
i samarbete med andra länder. Sverige och
alla andra medlemsländer har i EU-
fördraget åtagit sig att arbeta
tillsammans för att förstärka och
utveckla sin politiska solidaritet, även
inom den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken. Utskottet välkomnar
att EU som en del av detta arbete bygger
upp en sammanhållen civil och militär
krishanteringsförmåga, som ett komplement
till diplomatiska och ekonomiska verktyg.
EU har under 2003 inlett sina första
krishanteringsinsatser, en polisinsats i
Bosnien-Hercegovina och en militär
fredsfrämjande insats i Makedonien,
vilket utskottet ser positivt på. De nya
medlemmarnas erfarenheter och resurser
för att förebygga och hantera konflikter
kommer att stärka unionens förmåga i
detta avseende.
Rollfördelningen mellan institutionerna
i de externa relationerna är olika på
olika områden. Inom den traditionella
utrikespolitiken har rådet den centrala
rollen. EU företräds utåt av såväl
Europeiska rådets som rådets ordförande,
som av den höge representanten. På
handelsområdet och vad gäller unionens
utvecklingsbistånd är det rådet som ger
mandat för internationella förhandlingar,
och beslutar om att ingå avtal, medan
kommissionen för förhandlingarna sköter
verkställigheten.
Det finns enligt utskottets mening
behov av en bättre samordning av EU:s
externa relationer, något som redan
framförts från svensk sida i olika
sammanhang. Det gäller samordning såväl
mellan olika områden, t.ex. mellan
biståndspolitiken och handelspolitiken,
som mellan rådet och kommissionen.
Utskottet konstaterar att svenska
företrädare har tagit upp frågor om
samordning i konventet om unionens
framtid och vill därför på denna punkt
hänvisa till det pågående arbetet i det
sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet.
När det gäller samstämmigheten, eller
brist på sådan, mellan medlemsländerna
vad gäller utrikes- och
säkerhetspolitiska frågor vill utskottet
framhålla att GUSP grundar sig på en
gemensam politik och ej på en enhetlig
politik. I praktiken kan EU endast uttala
sig och agera om det existerar en
intressegemenskap och samstämmiga
positioner mellan medlemsländerna. Det
bör vara målsättningen att arbetet i
rådets skall styras av ambitionen att nå
fram till en gemensam EU-position i olika
utrikes- och säkerhetspolitiska frågor
men det bör samtidigt stå klart att det
inte är politiskt möjligt att alltid
uppnå detta.
Utrikesutskottet ser inte behov av något
riksdagens tillkännagivande i dessa
frågor och avstyrker därmed motionerna
2002/03:U280 (kd) yrkande 17 och
2002/03:U326 (c) yrkande 5.
3.3.2 ESFP
Den del av den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken som har vuxit och fått
allt större utrymme de senaste åren är
EU:s säkerhets- och försvarspolitik
(ESFP), vilken även brukar betecknas som
EU:s krishanteringsförmåga. Steg för steg
har utfästelsen från Amsterdam 1997, om
utvecklandet av en europeisk
fredsfrämjande förmåga, lett till att EU
i dag har lagt till en ny dimension till
sitt utrikespolitiska agerande. Som
utskottet noterat ovan utgör EU:s
polisinsats i Bosnien-Hercegovina och den
militära insatsen i Makedonien år 2003 de
första operationerna inom ramen för
unionens krishanteringsförmåga.
En tillbakablick
Utvecklingen av den europeiska säkerhets-
och försvarspolitiken har sin
utgångspunkt i 1996 års
regeringskonferens (IGC 96) och de
diskussioner som då fördes om
utformningen av en gemensam politik på
detta område. Sverige och Finland
föreslog att EU skulle bygga vidare på
sin grundläggande fredstanke genom att
skaffa sig en förmåga att genomföra
humanitära insatser och
räddningsinsatser, fredsbevarande
insatser och insatser med stridskrafter
vid krishantering inklusive fredsskapande
åtgärder. Det svensk-finska initiativet
fick ett brett stöd och ledde till att
dessa s.k. Petersbergsuppgifter skrevs in
i Amsterdamfördraget från 1997. Fördraget
trädde i kraft 1999.
Inledningsvis var många av unionens
medlemsstater för en lösning som skulle
innebära att Västeuropeiska unionen (VEU)
skulle utföra uppgifterna för EU:s
räkning. Efter den brittisk-franska Saint
Malo-deklarationen från 1998 och de
beslut som fattades vid EU:s och Natos
efterföljande toppmöten ändrades
målsättningen till att EU självt, genom
en egen krishanteringsförmåga och en
närmare relation med Nato, skulle kunna
förebygga och bemöta konflikter och hot
om konflikter med civila och militära
resurser.
Europeiska rådet slog vid sitt möte i
Helsingfors i december år 2000 fast att
processen skulle handla om krishantering
(Petersbergsuppgifterna), inte medföra
inrättandet av en europeisk armé samt att
denna krishantering skulle ske i enlighet
med principerna i FN:s stadga.
Utformningen av ESFP har därefter
fortsatt steg för steg. Nya strukturer
har etablerats, kapacitetsmål har satts
upp och uppfyllts, och koncept har
utvecklats. Samarbetsarrangemang har
utarbetats med Nato, FN, OSSE och tredje
land. Efter Europeiska rådets möte i
Helsingfors 1999 har de civila aspekterna
av krishantering framträtt som ett eget
tydligt spår. Dessutom har ESFP
tillfogats en tredje dimension,
konfliktförebyggande, något Sverige
verkat mycket kraftfullt för.
Vid toppmötet i Laeken 2001
konstaterades att EU var redo att
genomföra vissa typer av
krishanteringsinsatser. Denna
operativitetsförklaring följdes mycket
snart av ett beslut om att etablera den
första insatsen inom ramen för ESFP, EU:s
polismission i Bosnien-Hercegovina
(EUPM). EUPM startade den 1 januari 2003
som en uppföljning av den FN-ledda
polisinsatsen IPTF och skall under tre
års tid arbeta med att stärka
uppbyggnaden av ett fungerande bosniskt
polisväsende. Under våren 2003 etableras
också den första militära ESFP-insatsen,
då EU efter Nato tar över den militära
insatsen i f.d. jugoslaviska republiken
Makedonien. Sverige deltar i denna
operation med militär personal. Riksdagen
har godkänt det svenska deltagandet i
denna operation (prop. 2002/03:43 , bet.
2002/03:UU14).
De nya organen för krishantering
Vid EU-toppmötet i Helsingfors 1999
beslutade medlemsstaterna att inrätta tre
nya organ för planering, beslut och
genomförande av krishanteringsinsatser
inom rådssekretariatets organisatoriska
ram. Man beslöt att inrätta en kommitté
för utrikes- och säkerhetspolitik (KUSP),
med ett övergripande koordinerande ansvar
för politisk kontroll och strategisk
ledning av ESFP-insatser, men också för
övriga GUSP. Man kom även överens om att
inrätta en militärkommitté (EUMC) och en
militär stab (EUMS). Dessa tre organ
började fungera i provisorisk form år
2000 och gjordes senare permanenta under
år 2001.
I maj 2000 inrättades även en särskild
kommitté för civila aspekter av
krishantering, vanligen kallad
civilkommittén (CIVKOM). Liksom
militärkommittén ger civilkommittén råd
till KUSP i olika frågor inom sitt
ansvarsområde. Till stöd för dess arbete
byggs en civil resurs upp inom
rådssekretariatet. Första steget var
inrättandet av en polisenhet i juni 2001.
Förutom dessa organ arbetar också
arbetsgruppen för yttre förbindelser
(Relex) i nära relation till KUSP, bl.a.
med finansiella aspekter av ESFP samt den
politisk-militära gruppen (PMG), som
bereder övergripande civil-militära
frågor.
EU:s krishanteringskapacitet
För genomförandet av
krishanteringsinsatser krävs civila och
militära resurser. Dessa mobiliseras
genom frivilliga bidrag från
medlemsländerna, och beslut om deltagande
i insatser fattas nationellt i varje
enskilt fall.
Militära resurser
Medlemsstaterna beslutade vid toppmötet i
Helsingfors att deras övergripande mål
var att kunna sätta in en militär
kapacitet omfattande 60 000 man inom 60
dagar och under minst ett år samt
stödjande marin- och flygstridskrafter.
Man hade som målsättning att ha dessa
kapaciteter tillgängliga år 2003. Efter
det att man i detalj fastställt vilka
militära resurser som krävs har sedan
parallella processer pågått med att dels
konstatera vilka resurser medlemsstaterna
är beredda att bidra med, dels
identifiera var bristerna finns och hur
dessa skall täckas.
Arbetet med att uppnå kapacitetsmålen
pågår alltjämt men brister kvarstår
främst vad avser vissa strategiska
kapaciteter, framför allt
ledningsförmåga, underrättelseförmåga och
strategisk transportkapacitet. En första
fas av processen beräknas kunna avslutas
som planerat under år 2003.
Som ett led i arbetet med att täcka
bristerna beslutade utrikes- och
försvarsministrarna i november 2001 om
ett handlingsprogram (European Capability
Action Plan - ECAP) för att täcka de
kvarvarande bristerna. Sverige stöder
aktivt arbetet, som är baserat på
frivillighet och med respekt för
nationella beslut. Inom ramen för ECAP
har 18 expertpaneler bildats i syfte att
komma med analyser och förslag till hur
bristerna kan åtgärdas. Medlemsstaterna
har även erbjudits möjligheten att anmäla
kompletterande styrkebidrag. Vid en
planerad kapacitetskonferens i maj 2003
kommer läget i bristtäckningsarbetet att
behandlas.
Civila resurser
Vad gäller civila resurser för
krishantering identifierades vid
toppmötet i Feira 2000 fyra prioriterade
områden, nämligen polis, stärkande av
rättsstaten, stärkande av förvaltningen
och räddningstjänst. Det beslutades att
medlemsstaterna senast år 2003 skall
kunna sätta in upp till 5 000 poliser i
internationella konfliktförebyggande
insatser och krishantering, varav 1 000
skall kunna sättas in inom 30 dagar. Vid
toppmötet i Göteborg 2001 sattes
motsvarande kapacitetsmål upp för
rättsstatsområdet (upp till 200
befattningshavare såsom domare och
åklagare), för förvaltningsområdet (en
generisk expertresursbas) samt
räddningstjänststyrkor (upp till 2 000
personer).
Vid en kapacitetskonferens i november
2002 konstaterades att medlemsstaterna,
genom frivilliga åtaganden, kommer att
kunna nå dessa målsättningar under 2003.
Samarbetet med Nato
Som konstateras ovan var en av
grundförutsättningarna för utvecklingen
av ESFP att EU, förutom uppbyggnaden av
en egen förmåga, etablerade en närmare
relation till Nato. En tanke bakom detta
var att undvika onödig dubblering av
resurser. Såväl Natos toppmöte i
Washington 1999 som EU:s toppmöte i Nice
2000 bekräftade ambitionen att skapa
arrangemang för att EU skulle få tillgång
till nödvändiga resurser inom Nato. Det
rör planeringskapacitet, vissa förmågor
samt ledningsstruktur. En av
förutsättningarna för att EU skulle
överta den militära insatsen i Makedonien
efter Nato var att de praktiska
aspekterna kring detta kunde lösas.
I samband med toppmötet i Köpenhamn
2002 nåddes en principöverenskommelse om
hur detta skall gå till. Under 2003
inleddes arbetet med att färdigställa de
praktiska arrangemangen och på så sätt
skapa förutsättningar för att EU skall
kunna genomföra militära
krishanteringsinsatser med utnyttjande av
Natoresurser. En överenskommelse om
arrangemangen för samarbete mellan EU och
Nato uppnåddes under början av 2003.
Överenskommelsen innefattar bl.a. ett
säkerhetsavtal mellan EU och Nato.
Avtalet möjliggör utbyte av känslig
information, vilket är nödvändigt vid en
krishanteringsinsats.
Under 2003 har EU:s säkerhets- och
försvarspolitik (ESFP) inriktats på
fortsatt utveckling av såväl militära som
civila kapaciteter samt vidareutveckling
av praktiska aspekter av
krishanteringsinsatser.
Samarbetet med andra internationella
organisationer
En utgångspunkt för ESFP är att EU:s
krishanteringsförmåga skall kunna
användas för EU-ledda insatser, men också
tillföra ett mervärde för internationella
organisationer såsom FN och OSSE. Under
det svenska ordförandeskapet inleddes en
process med att utveckla samarbetet
mellan EU och FN vad gäller krishantering
och konfliktförebyggande, och vid
toppmötet i Göteborg antogs principer för
samarbetet på det civila området med
internationella organisationer generellt.
EU:s polisinsats i Bosnien-Hercegovina,
EUPM, är ett praktiskt exempel på ett väl
fungerande samarbete mellan EU och FN.
EUPM tog över efter den FN-ledda
polisinsatsen IPTF. Övertagandet
välkomnades av FN:s säkerhetsråd och
möjliggjorde att FN kunde frigöra
resurser för insatser i andra delar av
världen. Under hela planeringsfasen
samarbetade EU och FN nära på fältet för
att tillförsäkra en smidig övergång
mellan missionerna.
Samarbetet med tredjeland
ESFP är ett öppet projekt. Det innebär
att en viktig aspekt av EU:s
krishantering är möjligheten till
samarbete med tredjeland. Europeiska
rådet i Helsingfors beslutade att
lämpliga strukturer skulle utvecklas för
hur EU:s kandidatländer, europeiska
Natomedlemmar utanför EU och andra
intresserade skulle kunna delta i EU-
ledda krishanteringsinsatser. Arbetet
fördes sedan vidare under det franska
ordförandeskapet hösten 2000, och vid
toppmötet i Nice utvecklades principerna
för tredjelandssamarbetet ytterligare.
Sedan det svenska ordförandeskapet
hålls regelbundet möten i formaten EU +
15 (kandidatländerna och de europeiska
Natoländerna utanför EU) och EU + 6 (de
europeiska Natoländerna utanför EU) på
olika nivåer. Detta format skall nu
anpassas till de nya förutsättningar som
kommer att gälla efter de förestående
utvidgningarna av EU och Nato. Särskilda
arrangemang finns också vad gäller
samarbetet med Kanada, Ryssland och
Ukraina. I och med beslutet att etablera
EUPM har även på KUSP-nivå ett
mötesformat EU + 18 inrättats, som
omfattar de tredjeländer som bidrar med
personal till polismissionen.
ESFP och kampen mot terrorism
Mot bakgrund av händelserna den 11
september 2001 har Europeiska rådet
uttalat att kampen mot terrorism i ännu
högre grad än tidigare skall vara ett
prioriterat mål för EU. Europeiska rådet
har vidare uttalat att EU kommer att
intensifiera sitt engagemang mot
terrorismen genom en samordnad och
områdesövergripande metod som omfattar
unionens samtliga politikområden. Den
gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken, GUSP, har givetvis en
betydelsefull roll i kampen mot
terrorism. Det gäller även ESFP som en
del av GUSP, om än ESFP i första hand
indirekt kan bidra i kampen mot
terrorismen, bl.a. genom att
konfliktförebyggande och fredsfrämjande
insatser bidrar till att undanröja
grogrunden för terrorism. Vid Europeiska
rådets möte i Sevilla antogs en särskild
förklaring om GUSP/ESFP och terrorism.
Utskottets överväganden
Utskottet välkomnar den utveckling som
beskrivits ovan. Unionen måste enligt
utskottets uppfattning besitta en civil
och militär förmåga att hantera kriser
och konflikter i enlighet med de s.k.
Petersbergsuppgifterna såsom de
formulerades i den regeringskonferens som
ledde till Amsterdamfördraget 1997.
Artikel 17.2 i unionsfördraget
specificerar dessa uppgifter
De frågor som avses i denna artikel
skall omfatta humanitära insatser och
räddningsinsatser, fredsbevarande
insatser och insatser med
stridskrafter vid krishantering
inklusive fredsskapande åtgärder.
Riksdagen godkände fördragsändringarna
1998 (prop. 1997/98:58) och
utrikesutskottet framhöll i betänkande
1997/98:UU10 Amsterdamfördraget följande:
När det gäller den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken var
utgångspunkten i regeringskonferensen
att en anpassning måste ske till en ny
säkerhetspolitisk verklighet. Till
detta kommer att ett flertal reformer
inom den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken måste övervägas
inför en utvidgning av EU när antalet
medlemmar på sikt kan bli fler än
tjugofem länder.
Utfallet av regeringskonferensen vad
gäller den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken svarar enligt
utskottets uppfattning mot
förväntningarna och ligger väl i linje
med vad utskottet framhållit i
tidigare betänkanden i anslutning till
regeringskonferensen.
EU och dess medlemsstater måste,
enligt utskottets uppfattning, kunna
agera med olika medel, från preventiv
diplomati till fredsbevarande
insatser.
Enligt Amsterdamfördraget kommer den
preventiva förmågan att förstärkas
genom att en enhet för politisk
planering och tidig förvarning
upprättas vid rådets
generalsekretariat.
Särskilt tillfredsställande är enligt
utskottets uppfattning att
Petersbergsuppgifterna förs in i
fördraget - till följd av ett svensk-
finskt initiativ - vilket innebär att
samarbetet kommer att utvecklas vad
gäller humanitära, fredsbevarande och
fredsfrämjande insatser.
Vid ett besök i unionens institutioner i
Bryssel i januari 2003 hade utskottet
tillfälle att träffa företrädare för de
nya organen inom EFSP samt även med
rådets generalsekreterare och unionens
höge representant för utrikespolitiska
frågor Javier Solana. Utskottet kunde
därvid få en inblick i det arbete som
utförs inom ramen för ESFP-samarbetet.
Utskottet fick även tillfälle att
diskutera frågor kring EU:s första
militära krishanteringsinsats
(Makedonien) med dessa företrädare.
Utskottet noterar att det inom ramen
för konventet har rests ett antal frågor
som syftar till att förändra samarbetet
inom ESFP. Frågor i anslutning till
konventet och förslag till ändringar i
fördragen hanteras i riksdagen av det
sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet (KUU). KUU kommer i sitt
betänkande 2002/03:KUU2 särskilt att
behandla frågor kring förändringar av
samarbetet inom utrikes- och
säkerhetspolitiken (GUSP), inklusive den
europeiska säkerhets- och
försvarspolitiken (ESFP).
Moderata samlingspartiet menar i
partimotion 2002/03:U323 (m) att om
Europa i nära samverkan med Nato tar
större del i och en större andel av
militära insatser på den egna kontinenten
stärks den transatlantiska gemenskapen.
Samtidigt konstaterar motionärerna att
Sverige och flera andra EU-medlemsländer
kraftigt har skurit ned de resurser som
avsätts till försvaret. Motionärerna
menar i yrkande 20 att Sverige skall ta
sitt ansvar och bidra till att
kapacitetsmålen inom ESFP uppnås.
I kommittémotion 2002/03:U234 (fp)
framhåller motionärerna att Europa i
högre grad måste kunna samla sig till
åtgärder av såväl civil som militär
karaktär för att hantera kriser och
konflikter i närområdet. Europa skall
inte alltid behöva förlita sig på en
aktiv närvaro från USA:s sida. Däremot är
det viktigt, menar motionärerna i yrkande
6, att denna utveckling av en europeisk
krishanteringsförmåga sker och även
fortsättningsvis bör ske i nära samarbete
med USA inom det transatlantiska
samarbetet. Varje försök att se dessa
ansträngningar som ett sätt för Europa
att konkurrera med USA bör kraftfullt
motverkas.
Motionärerna bakom kommittémotion
2002/03:U280 (kd) konstaterar att
Europeiska rådets beslut i Helsingfors
1999 medför att EU-staterna senast år
2003 gemensamt skall kunna samla och
sända ut en krishanteringsstyrka på
60 000 man inom 60 dygn. Denna samlade
styrka skall kunna sättas in vid
konflikter i Europa och, efter beslut av
FN:s säkerhetsråd alternativt utifrån
folkrättsligt acceptabla kriterier, även
utanför Europas gränser. I motionens
yrkande 18 anförs att det är av största
vikt att Sverige solidariskt bidrar till
denna insatsstyrka. Sverige satsar hårt
på att öka sin internationella kapacitet,
samtidigt som det nationella försvaret
drabbats av en omfattande nedrustning.
Det är angeläget att tillräckliga
resurser finns avdelade för den
internationella verksamheten. I en tid då
nationell säkerhet i mindre grad än
tidigare kan sökas enbart på nationell
grund är det av mycket stor vikt att hela
försvarsmakten är modern och flexibel och
har hög samverkansförmåga med andra
länders förband. På sikt bör
interoperabiliteten utvecklas så att alla
svenska insatsförband kan ingå i EU-
eller Natoledda krishanteringsinsatser
och fredsfrämjande verksamheter.
Utskottet vill inledningsvis i denna
del erinra om att krishantering som en
uppgift för EU tillkom på grundval av ett
svensk-finskt initiativ i den
regeringskonferens som ledde till
Amsterdamfördraget. Utskottet konstaterar
att internationella insatser är en högt
prioriterad uppgift för Försvarsmakten.
Det militära försvaret genomgår en
utveckling som innebär att alltfler
förbandstyper får en förmåga att uppträda
i sådana insatser. Utvecklingen av
internationella förband och förmåga är en
integrerad del i Försvarsmaktens
ordinarie planerings- och budgetprocess.
Utskottet kan konstatera att enligt vad
riksdagen har uttalat (1999/2000:FöU2) är
det efterfrågan, Sveriges förmåga samt de
praktiska och ekonomiska möjligheterna
som bör styra vilka förband som skall ha
förmåga att delta i internationella
insatser. Avgörande för utvecklingstakten
är dels när resurser för att åstadkomma
den operativa förmågan kan avdelas, dels
inom vilka områden som efterfrågan kan
förväntas bli stor liksom inom vilka
områden som Sverige har goda
förutsättningar att lämna bidrag.
Efter nämnda riksdagsbeslut har Sverige
under de tre senaste åren antagit nya
partnerskapsmål inom ramen för
Partnerskap för fred samt anmält förband
till FN:s och EU:s styrkeregister för
krishantering. Jämfört med Sveriges
tidigare anmälningar av förband till
internationella förbandsregister innebär
dessa beslut en omfattande
internationalisering av kvalificerade
delar av insatsorganisationen. Utöver
tidigare förekommande förbandstyper ur
arméstridskrafterna innehåller anmälan
till FN:s och EU:s styrkeregister även
flera förband ur marin- och
flygstridskrafterna.
De militära resurser som Sverige för
närvarande har anmält till EU:s
styrkeregister består av följande
förbandstyper:
Ledningsresurs
Militärobservatörer
Mekaniserad bataljon
Militärpoliskompani
Ingenjörskompani med ammunitions- och
minröjningsförmåga
Korvettförband
Marin minröjningsstyrka
Spaningsflygförband AJS37
Spanings- och luftförsvarsförband JAS39
Signalspaningsflygplan S102B
Transportflygenhet Tp84
I april 2003 beslutade regeringen att
anmäla följande additionella resurser:
Artillerilokaliseringsgrupp från den 1
januari 2005
NBC-insatsstyrka från den 1 juli 2004
Jägarpluton från den 1 januari 2005
Utskottet kan konstater att Sverige har
tagit sitt ansvar i detta sammanhang och
solidariskt bidrar till unionens och FN:s
insatsstyrkor. Vidare kan utskottet
konstatera att Sverige bidrar med
militära resurser vid ett flertal
pågående internationella operationer.
Tyngdpunkten ligger på bidrag till de
Natoledda insatserna på västra Balkan,
framför allt den svenska bataljonen i
Kosovo. Därutöver lämnar Sverige bidrag
till de FN-sanktionerade insatserna i
Afghanistan, International Security
Assistance Force for Afghanistan (ISAF)
(senaste riksdagsbeslut 2002/03:FöU1 med
anledning av prop. 2002/03:21), och
Folkrepubliken Kongo, Förenta nationernas
fredsoperation i Demokratiska republiken
Kongo (MONUC) (prop. 2002/03:58, bet.
2002/03:UU15). Sverige deltar även i den
EU-ledda fredsstyrkan i Makedonien (prop.
2002/03:43, bet. 2002/03:UU14).
De bidrag som Sverige kan lämna präglas
dessutom av flexibilitet, vilket innebär
att Sverige kan lämna bistånd inom olika
områden vid en militär insats.
Vidare vill utskottet framhålla att
efter det att medlemsstaterna, inklusive
Sverige, hösten 2000 anmält militära
förband till EU:s styrkeregister har
arbetet fortsatt med att identifiera och
åtgärda de brister som finns. Regeringen
beslutade om ytterligare svenska bidrag
hösten 2001 och i april 2003 inför de
kapacitetskonferenser som ägde rum
senhösten 2001 respektive i maj 2003.
Utskottet vill betona att en
grundförutsättning för utvecklingen en
europeisk säkerhets- och försvarspolitik
är att EU, förutom att bygga upp en
krishanteringsförmåga, etablerar en
närmare samarbetsrelation till Nato.
Utskottet vill framhålla att en
grundtanke bakom detta är att EU inte
skall utveckla en egen kapacitet med
militära högkvarter, ledningssystem och
militära strukturer, som skulle kunna
utgöra en dubblering och konkurrerande
struktur i förhållande till Natos
resurser.
Utskottet konstaterar att den primära
organisationen med ömsesidiga
försvarsgarantier för territorialförsvar
i Europa, för de länder som har valt
denna försvarspolitiska linje, är Nato.
Sveriges säkerhetspolitiska vägval som
militärt alliansfri stat ger oss
handlingsfrihet och har tjänat oss väl.
Utskottet menar att EU, med hjälp av
vissa av Natos resurser, skall utveckla
kapacitet för krishantering. Sverige
motsätter sig utvecklingen av ESFP som en
väg för att EU skulle kunna konkurrera
med Nato vad gäller Europas säkerhet samt
utveckla fördragsgrunder och militära
strukturer för ett territorialförsvar med
ömsesidiga försvarsgarantier.
Utskottet noterar att vid såväl Natos
toppmöte i Washington 1999 som EU:s
toppmöte i Nice 2000 bekräftades
ambitionen att skapa arrangemang för att
låta EU få tillgång till nödvändiga
resurser inom Nato. De resurser som EU
behöver kunna utnyttja är
planeringskapacitet, ledningsstrukturer,
transportkapacitet och viss
underrättelseinformation, de s.k.
Berlinplus-arrangemangen.
Utskottet noterar vidare att i samband
med toppmötet i Köpenhamn 2002 nåddes en
principöverenskommelse om hur samarbetet
skulle utformas. Under våren 2003
inleddes arbetet med att färdigställa de
praktiska arrangemangen och på så sätt
skapa förutsättningar för att EU skall
kunna genomföra militära
krishanteringsinsatser även med
utnyttjande av Natoresurser. Ett
säkerhetsavtal mellan EU och Nato har
redan uppnåtts.
Utöver detta element har EU:s
ministerråd redan beslutat att upprätta
en gemensam översynsmekanism för
kapacitetsutveckling. Denna mekanism
innebär att EU och Nato och deras
medlemsstater skall verka för en
enhetlig, öppen och ömsesidigt
förstärkande utveckling av de för båda
organisationerna gemensamma
resursbehoven. Uppställandet av politiska
mål och riktlinjer som berör
resursutveckling skall göras med full
respekt för den politiska autonomin i
EU:s och Natos beslutsfattande.
De båda organisationerna har ett
gemensamt intresse i att säkerställa en
enhetlig utveckling av sina
medlemsstaters militära resurser. De
resurser som de båda organisationerna
behöver överlappar i stor omfattning,
både till karaktär och vad avser vilka
förmågor som krävs. De styrkor och
resurser som står till förfogande är
väsentligen desamma, oavsett om en
militär krishanteringsoperation är Nato-
eller EU-ledd.
Båda organisationerna kommer genom
översynsmekanismen att samarbeta inom en
övergripande ram inom vilken enhetlighet
i resursutvecklingen främjas samtidigt
som man undviker onödig dubblering.
Medlemsstaterna kommer att fortsätta att
använda nuvarande förfaranden för
planering av krishanteringskapaciteter,
dvs. Natos försvarsplanering för de
allierade och Natos planerings- och
översynsprocess (PARP) inom Partnerskap
för fred för de alliansfria länderna, där
även Sverige sedan tidigare deltar. Nato
och PFF utgör samtidigt det enda formatet
för att praktiskt öva den militära
samverkansförmågan mellan EU-länderna.
Ett syfte med arrangemangen mellan EU
och Nato är att garantera enhetlighet och
överensstämmelse mellan nationella
åtaganden, planer och prioriteringar.
Detta gäller vare sig det sker inom ramen
för EU eller Nato eller, för de berörda
länderna, inom de styrkemål som godkänts
inom ramen för Natos planering eller inom
PARP samt för att undvika motstridiga
krav.
Med vad som anförts anser utskottet att
det som motionärerna efterlyser redan är
uppfyllt och avstyrker därför motionerna
2002/03:U323 (m) yrkande 20, 2002/03:U234
(fp) yrkande 10 och 2002/03:U280 (kd)
yrkande 18.
I partimotion 2002/03:K432 (fp)
konstaterar Folkpartiet att ett antal
beslut under senare år har förstärkt den
gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken: utökandet av unionens
generalsekreterares befogenheter att även
vara unionens höge representant för
utrikespolitiska frågor, möjligheter att
utföra humanitära, fredsbevarande och
fredsfrämjande insatser, upprättandet av
en militär kapacitet för krishantering
och fredsuppgifter samt en institutionell
uppbyggnad för detta. Folkpartiet menar
att unionen är på väg att få en
trovärdig, samlad utrikespolitik. Men
åtgärder behövs för att stärka och
effektivisera ESFP menar motionärerna i
yrkande 10. Den civila krishanteringen
måste stärkas.
Utskottet anser att såväl den civila
som den militära krishanteringsförmågan
inom EU skall vara trovärdig. Vidare är
det viktigt att få till stånd en
fungerande samverkan mellan den civila
och militära krishanteringen.
Utskottet kan konstatera att framsteg
gjordes under 2002 vad gäller
utvecklingen av de civila kapaciteter för
att förebygga och hantera kriser som
identifierades vid Europeiska rådets möte
i Santa Maria da Feira år 2000 under det
portugisiska ordförandeskapet. EU:s
medlemsstater åtog sig då att genom
frivilligt samarbete senast år 2003 kunna
bidra med upp till 5 000 poliser för
internationella krishanterings- och
konfliktförebyggande insatser, varav
1 000 skall kunna vara på plats inom 30
dagar. Därutöver identifierades
ytterligare särskilda områden för
mobilisering av nationella resurser,
nämligen stärkande av rättsstaten, civil
förvaltning och räddningstjänst. Under
2001 har medlemsstaterna redovisat vilka
polisiära resurser de kan bidra med i
framtida krishanteringsinsatser. Vid
Europeiska rådets möte i Göteborg den
15-16 juni 2001 antogs en
polishandlingsplan som skall fungera som
vägledning för det fortsatta arbetet för
kommande ordförandeskap.
Vidare kan utskottet konstatera att vid
Europeiska rådets möte i Göteborg
identifierades ytterligare kapacitetsmål
för civil krishantering. EU:s
medlemsstater har åtagit sig att
förbättra förmågan att stärka rättsstaten
genom att medlemsstaterna allmänt
utvecklar sin kapacitet att
tillhandahålla tjänstemän inom
rättsväsendet för internationella
uppdrag. Inom denna allmänna målsättning
har ett särskilt numerärt kapacitetsmål
satts upp för att i första hand göra det
möjligt att komplettera exekutiva
polisinsatser med fungerande
rättskipning. Genom frivilligt samarbete
skall medlemsstaterna i detta syfte år
2003 kunna bidra med upp till 200 domare,
åklagare och andra behövliga tjänstemän
inom sina rättsväsenden. När det gäller
civil förvaltning skall år 2003 en
expertreserv inrättas som med kort varsel
skall kunna skickas ut på uppdrag. På
räddningstjänstområdet beslutade
medlemsstaterna att det år 2003 med
mycket kort varsel skall kunna skickas ut
utvärderings- och samordningsgrupper om
tillsammans 100 särskilt utvalda
experter. Räddningstjänststyrkor på upp
till 2 000 personer skall kunna skickas
ut med kort varsel. Kompletterande och
ytterligare specialiserade
personalresurser skall kunna ha beredskap
att inom två till sju dagar kunna skickas
ut. Det konstaterades vid en
kapacitetskonferens med EU:s
medlemsländer i november 2002 att
medlemsstaterna kommer att kunna nå dessa
målsättningar under 2003.
Utskottet noterar med
tillfredsställelse att regeringen för
svensk del på polisområdet har anmält ett
åtagande om upp till 170 poliser, varav
50 skall kunna skickas ut på kort varsel.
På rättsstatsområdet och
förvaltningsområdet har Sverige
framställt motsvarande åtaganden om 10
respektive 30 befattningshavare. I fråga
om räddningstjänst är det svenska
åtagandet 262 befattningshavare.
På grundval av vad som anförts anser
utskottet att det inte finns behov av
något uttalande från riksdagens sida vad
gäller den civila krishanteringen och
avstyrker därmed motion 2002/03:K432 (fp)
yrkande 10.
Även i kommittémotion 2002/03:U299 (v)
behandlas frågor om unionens militära och
civila krishanteringsförmåga.
Motionärerna menar att FN är den
organisation som har internationellt
rättsligt mandat att auktorisera militära
fredsfrämjande operationer. De finner att
det är oroande att EU kan komma att fatta
beslut om fredsframtvingande insatser
utan FN-mandat och de menar i yrkande 1
att regeringens hållning skall vara att
inlägga veto mot en eventuell
fredsframtvingande insats som inte har
mandat från FN eller från OSSE.
Moderata samlingspartiet anser i
partimotion 2002/03:U323 (m) yrkande 21
att unionens krishanteringsinsatser skall
ske i enlighet med FN-stadgans principer.
Utskottet kan inledningsvis konstatera
att EU:s medlemsstaters stats- och
regeringschefer i Europeiska rådet har
uttalat att EU:s krishanteringsinsatser
skall ske i enlighet med principerna i FN-
stadgan. Att unionens fastställande och
genomförande av utrikes- och
säkerhetspolitiken skall stå i
överensstämmelse med grundsatserna i FN:s
stadga är vidare stadfäst i de
grundläggande bestämmelserna i EU:s
fördrag. Av unionsfördragets artikel 11.1
framgår att
Unionen (.) skall ha som mål att
- - -
bevara freden och stärka den
internationella säkerheten i enlighet
med grundsatserna i Förenta nationernas
stadga samt i enlighet med principerna
i Helsingforsavtalets slutakt och målen
i Parisstadgan, inbegripet de som
gäller yttre gränser,
- - -
Utskottet vill framhålla att en av
principerna i FN-stadgan är att det är
FN:s säkerhetsråd som bär huvudansvaret
för bevarandet av internationell fred och
säkerhet. Utskottet menar att
skrivningarna om att en insats skall ske
i enlighet med principerna i FN:s stadga
skall uttolkas så att ett beslut i FN:s
säkerhetsråd skall föreligga som grund
för unionens deltagande i fredsskapande
insatser. För deltagande i en
fredsbevarande insats är det tillräckligt
om parterna i en konflikt är överens och
begär bistånd i sina fredssträvanden av
det internationella samfundet.
Utskottet menar att de kapaciteter,
såväl civila som militära, som nu
utvecklas inom ramen för den europeiska
säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP)
skall ses som ett stöd till EU:s
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik
i syfte att stärka EU:s roll på den
internationella arenan vad gäller
konfliktförebyggande och krishantering.
Samarbetet inom ESFP är ett
mellanstatligt samarbete. Samtliga
medlemsstater i EU har, enligt fördraget,
rätt att fullt ut delta i EU:s
krishanteringsinsatser, men det finns
ingen skyldighet att delta. Det ankommer
på varje medlemsstat att avgöra om, och i
så fall i vilken omfattning, staten i
fråga vill göra så. Sverige fattar i
varje enskilt fall och i enlighet med
svensk lag beslut om medverkan i en
krishanteringsinsats. En förutsättning
för svensk medverkan i en internationell
fredsfrämjande insats är att denna vilar
på folkrättslig grund. Enligt FN-stadgan
skall beslut om fredsframtvingande
insatser fattas av FN:s säkerhetsråd.
Utskottet ser på grundval av vad som
anförts inget behov av något riksdagens
tillkännagivande med anledning av
motionerna 2002/03:U299 (v) yrkande 1 och
2002/03:U323 (m) yrkande 21 och avstyrker
därmed dessa motioner.
I kommittémotion 2002/03:U299 (v)
framhålls vidare att varje land bara har
en begränsad kapacitet att ställa upp med
militära och civila resurser för
krishantering. Det finns en risk att EU-
insatser prioriteras framför FN-insatser.
I yrkande 2 menar motionärerna att
regeringen skall verka för att unionen
deklarerar att FN-insatser skall ha
företräde framför EU-insatser vad gäller
EU:s medlemsländers militära resurser. I
motionens yrkande 3 anförs vidare att
regeringen skall verka för att EU
deklarerar att unionens
krishanteringsförmåga först och främst
skall utgöra ett stöd till FN:s operativa
krishantering.
Utskottet vill framhålla att
uppbyggnaden av ESFP och de kapaciteter
som där utvecklas även skall kunna bidra
till att stödja FN i genomförandet av
krishanteringsinsatser. Utskottet noterar
i sammanhanget att Europeiska rådet i ett
politiskt uttalande har framhållit att
EU:s framväxande civila och militära
kapaciteter skall utvecklas på så sätt
att de kan tillföra ett mervärde även
till FN.
Ett exempel på samverkan mellan EU och
FN är att EU-polisinsatsen EUPM ersätter
FN:s polismission IPTF i Bosnien-
Hercegovina från den 1 januari 2003 och
att resurser därvid frigjordes som FN kan
använda i andra delar av världen. Vidare
bör det framhållas att de styrkor som
nationellt sätts upp för krishantering
kan användas såväl vid insatser inom
ramen för olika FN-operationer som i
insatser inom ramen för EU:s
krishantering.
Slutligen vill utskottet framhålla att
det faktum att FN har ansvar för
internationell fred och säkerhet inte
innebär att det i alla krissituationer
skall vara FN som genomför de operativa
krishanteringsinsatserna. FN:s
säkerhetsråd kan överlåta på
internationella sammanslutningar av
stater att genomföra de konkreta
insatserna. Så har skett både vad gäller
IFOR och SFOR i Bosnien-Hercegovina samt
ISAF i Afghanistan.
Utskottet avstyrker därmed motion
2002/03:U299 (v) yrkandena 2 och 3.
I den enskilda motionen 2002/03:U324 (mp)
yrkande 20 begärs ett riksdagens
tillkännagivande om vad som i motionen
anförs om Miljöpartiets syn på EU:s
försvars- och utrikespolitik. I motionen
anförs bl.a. att de neutrala länderna har
en viktig roll att spela inom det gröna
säkerhetsbegreppet. Deras oberoende av
militära allianser ger dem en viktig roll
när det gäller förhandlingar, information
och aktivt konfliktförebyggande.
Miljöpartiet anser det därför vara mycket
viktigt att Sverige, Irland, Finland och
Österrike står utanför Nato, VEU och det
militära arbetet inom EU. Natos, VEU:s
och EU:s militära förmåga bör avvecklas
menar motionärerna. De förespråkar i
stället ett stärkt OSSE som den
viktigaste alleuropeiska organisationen
för säkerhet och samarbete. Dessutom
måste FN ges resurser så att
organisationen kan uppfylla FN-stadgans
ambitioner.
Utskottet vill inledningsvis i denna
del återigen framhålla att arbetet med
att bygga den europeiska försvars- och
säkerhetspolitiken (EFSP) syftar till ge
EU en förmåga att genomföra humanitära
uppdrag, räddningsuppdrag samt
fredsbevarande och fredsskapande uppdrag.
EFSP utgör inte en militär allians eller
ett kollektivt europeiskt försvar med
ömsesidiga försvarsgarantier. Den svenska
militära alliansfriheten påverkas inte.
Utskottet vill vidare framhålla att den
fredsfrämjande verksamheten sedan länge
utgör en central del av den svenska
säkerhets-, utrikes- och
försvarspolitiken, och att erfarenheter
från deltagande i det internationella
samarbetet visar att det finns ett
fortsatt behov av att förbättra förmågan
till snabba och tidiga insatser och att
finna vägar att förebygga väpnade
konflikter. Sverige lämnar, som utskottet
har redovisat tidigare i detta
betänkande, effektiva bidrag till EU:s
gemensamma krishanteringsförmåga, vad
gäller såväl den civila som den militära
förmågan. Sverige verkar även aktivt för
att stärka unionens förmåga att arbeta
konfliktförebyggande. Utskottet vill även
betona att de svenska bidragen till såväl
civil som militär krishantering är
frivilliga och bygger på nationellt
beslut i varje enskilt fall.
Det förtjänar vidare att betonas att
jämsides med arbetet inom EU och EFSP
fortsätter Sveriges aktiva medverkan i FN
och OSSE. Det är utskottets uppfattning
att FN:s säkerhetsråd fortfarande har
primärt ansvar för upprätthållandet av
internationell fred och säkerhet. Utökat
samarbete mellan EU och OSSE i
krishantering och konfliktförebyggande,
såväl vad gäller verktyg för praktisk
samverkan som vad gäller konkreta,
aktuella geografiska situationer, är
viktigt och bör även fortsättningsvis ges
stor vikt menar utskottet.
Med vad utskottet ovan anfört avstyrker
utskottet motion 2002/03:U324 (mp)
yrkande 20.
3.3.3 Yttre förbindelser - EU:s
handelsavtal med Israel
(Skr. s. 82-114)
I partimotion 2002/03:U249 (v) behandlas
bl.a. den israelisk-palestinska
konflikten. Vänsterpartiet anser att
regeringen inte har reagerat med
tillräcklig kraft mot Isreal som
ockupationsmakt. I motionens yrkande 3
menar Vänsterpartiet att regeringen bör
uttala ett officiellt stöd för kraven att
EU säger upp frihandelsavtalet med Israel
och på andra sätt ökar trycket på den
israeliska ockupationsmakten i syfte att
Israel på sikt förmås att uppfylla de
krav som folkrätten ställer. Motionärerna
bakom kommittémotion 2002/03:U275 (mp)
menar att Israel har konfiskerat en stor
del av Västbanken för sina ständigt
växande, illegala bostadsområden.
Tvärtemot vad Genèvekonventionen
föreskriver har israeliska företag
etablerats i de ockuperade områdena.
Varor från dessa områden har sedan gått
på export till bl.a. EU och varorna har
varit märkta som israeliska. Motionärerna
menar att den israeliska exporten och
EU:s import av sådana varor strider mot
Genèvekonventionen. Israel bryter även
mot fjärde Genèvekonventionen som
fastställer regler som en ockupationsmakt
måste följa. I motionens yrkande 3 anförs
att regeringen bör ta initiativ till att
EU med omedelbar verkan säger upp EU:s
handelsavtal med Israel till dess att
Israel åter visar respekt för folkrätten
formulerad i den fjärde
Genèvekonventionen och de mänskliga
rättigheterna.
I sammanhanget bör det inledningsvis
uppmärksammas att EU 1995 inledde ett
omfattande samarbete med länderna i
Nordafrika och Mellanöstern, den s.k.
Barcelonaprocessen. Processen omfattar
politisk dialog och ett omfattande
bistånd till de mindre utvecklade
arabiska länderna (MEDA-biståndet). En av
målsättningarna i Barcelonaprocessen är
skapandet av ett frihandelsområde runt
Medelhavet till år 2010.
Detta är i dag det enda forum där
Israel och dess arabiska grannar för en
dialog om politiska frågor regelbundet
och vid samma bord. Skapandet av ett
frihandelsområde runt Medelhavet
förutsätter att EU ingår
associeringsavtal med alla motparter runt
Medelhavet, inklusive Israel. I dag har
sådana avtal framförhandlats med alla
utom Syrien, men sådana förhandlingar
pågår. Utskottet vill framhålla att
avtalen föreskriver frihandel, men även
politisk dialog och samarbete på ett
antal områden och är således mer
omfattande än rena frihandelsavtal.
Avtalet med Israel har varit i kraft i
mer än två år och medförde skapandet av
ett associeringsråd på ministernivå för
den politiska dialogen mellan EU och
Israel. Utskottet menar att om EU skulle
upphäva associeringsavtalet med Israel så
skulle det komma att påverka
Barcelonaprocessen och därmed EU:s arbete
för att skapa stabilitet och utveckling i
Mellanöstern och Nordafrika.
Associeringsavtalet mellan EU och
Israel reglerar frihandeln för varor och
tjänster. Tidigt stod det klart att
frågan om ursprungsregler var en
stötesten, dvs. för varor som härrör från
israeliska bosättningar på de ockuperade
områdena Västbanken, Gaza och Golan.
Associeringsavtalet anger utan närmare
precisering att varor som härrör från
Israel skall vara tullfria. Israel menar
att varor från bosättningarna inbegrips i
begreppet Israel, medan EU:s
medlemsländer samfällt anser motsatsen.
Utskottet har inhämtat att från den
svenska regeringens sida har alltid
understrukits att frågan om varor som
Israel exporterar tullfritt till EU under
förespegling att de härrör från det
egentliga Israel bör få en teknisk
lösning genom någon av de mekanismer som
associeringsavtalet anvisar.
Ett viktigt framsteg för en korrekt
tillämpning av avtalet är enligt
utskottets uppfattning att EU:s
nationella tullmyndigheter nu börjat ta
ut tull för varor man har rimliga skäl
att anta härrör från ockuperat område.
Efter associeringsrådet i november 2001
skickade Europeiska kommissionen ett
meddelande till EU-importörer där man
varnade för att Israel i ursprungsintyg
kan ha uppgett att varor härrör från
Israel, när de i själva verket kom från
bosättningar på ockuperade områden. EU-
importörerna underrättades om att de
måste vidta nödvändiga
försiktighetsåtgärder. Om misstanke
uppstår att en vara härrör från ockuperat
område skall efterhandskontroll göras,
vilket innebär att Israel uppmanas
verifiera varans ursprung.
Utskottet finner att det vore
värdefullt om det i kommande skrivelser
sker en redovisning över vilka produkter
och vilka volymer av dessa produkter från
ockuperat område som Israel försöker
exportera till Sverige.
Avtalet innehåller även en paragraf som
hänvisar till respekten för de mänskliga
rättigheterna. Avtalet innehåller däremot
inga sanktionsbestämmelser som säger vad
som skall hända om respekten för de
mänskliga rättigheterna brister. Det bör
uppmärksammas, menar utskottet, att det
är möjligt att diskutera MR-frågorna inom
ramen för den politiska dialogen i
samband med de associationsrådsmöten om
avtalets tillämpning som regelbundet äger
rum på grundval av denna paragraf.
Utskottet har inhämtat att frågor om
mänskliga rättigheter och internationell
humanitär rätt också är en viktig del av
överläggningarna vid dessa möten.
Associationsavtalet ger således EU en
möjlighet att framföra synpunkter till
Israel och diskutera frågorna direkt med
företrädare för den israeliska
regeringen. Utskottet har erfarit att den
svenska regeringen kommer att fortsätta
att aktivt verka för att EU utnyttjar
detta forum för att kräva att Israel
lever upp till sina förpliktelser enligt
folkrätten och fullgör sina skyldigheter
som ockupationsmakt under den fjärde
Genèvekonventionen. Utskottet förutsätter
att både Sverige och EU kommer att
fortsätta att föra fram detta budskap med
oförminskad kraft även utanför
associeringsrådets ram.
Utskottet vill framhålla att EU (och
därigenom Sverige) samverkar med USA,
Ryssland och FN inom den s.k. Kvartetten
för att få i gång fredsprocessen.
Kvartetten har utarbetat en gemensam
färdplan vars mål är bildandet av en
palestinsk stat inom tre år, vilken har
presenteras för parterna i maj 2003.
Utskottet menar att så länge som det
pågår ett aktivt arbete i syfte att få
parterna att röra sig i en positiv
riktning vore det olämpligt att säga upp
associationsavtalet med Israel. En
uppsägning av associationsavtalet i
närtid skulle sannolikt leda till att
opinionen i Israel riktar sin kritik mot
EU och endast leda till att
fredsprocessen försvåras.
Mot bakgrund av vad utskottet anfört
avstyrker utskottet motionerna
2002/03:U249 (v) yrkande 3 och
2002/03:U275 (mp) yrkande 3.
3.4 Visst samarbete inom ramen för
Europeiska gemenskapen
Sysselsättning och Lissabonprocessen
(Skr. s. 162-166)
I Vänsterpartiets partimotion
1999/2000:U903 (v) yrkande 3 framhåller
motionärerna att regeringen bör ta
initiativ till att uppnå en mellanstatlig
finanspolitisk samordning för fler
arbetstillfällen i Europa. Vidare krävs
gemensamma strukturella reformer som
gäller arbetstider, miljöomställning och
mer aktiv näringspolitik.
I partimotion U326 (c) anför
Centerpartiet att genomförandet av
Lissabonstrategin måste påskyndas för att
en hållbar ekonomi för alla skall kunna
uppnås. Med nuvarande takt kommer målen
inte att uppnås menar motionärerna och
begär i yrkande 12 ett riksdagens
tillkännagivande om vad i motionen anförs
om den avgörande betydelsen av att gå
vidare med Lissabonprocessen.
Utskottet menar att mycket redan görs
på de områden som åberopas i motionerna.
Det kan vara lämpligt menar utskottet att
inledningsvis rekapitulera utvecklingen
sedan Amsterdamfördragets tillkomst då
sysselsättningen fördes in som en del av
samarbetet.
Amsterdamfördraget antogs 1997 och
trädde i kraft 1999. Genom
Amsterdamfördraget fick
sysselsättningspolitiken en egen
avdelning i EG-fördraget och den
rättsliga grunden utmyntades i EG-
fördragets artiklar 125-130. Att EG skall
sträva mot en hög sysselsättningsnivå
blev också ett uttryckligt mål genom de
nya skrivningar i EG-fördragets artikel 2
som tillkom med Amsterdamfördraget:
Luxemburgprocessen
I anslutning till Amsterdamfördragets
tillkomst antog Europeiska rådet en
resolution om att inleda tillämpningen av
fördragsändringarna om
sysselsättningsfrågorna, dvs. inleda ett
samarbete innan fördraget trätt i kraft.
Det ledde till ett extra toppmöte om
sysselsättning i Luxemburg i november
1997, där man bl.a. granskade de bästa
nationella metoderna för att bekämpa
arbetslöshet. Luxemburgmötet resulterade
i samordning av EU-ländernas
sysselsättningspolitik genom riktlinjer
från EU och nationella handlingsplaner
från medlemsländerna, sammantaget kallat
Europeiska sysselsättningsstrategin,
eller Luxemburgprocessen.
Cardiff- och Kölnprocesserna
Vid Europeiska rådets möte i Cardiff i
juni 1998 lades de första nationella
handlingsplanerna fram, och här beslutade
även EU-länderna att samordna ekonomiska
reformer med den europeiska
sysselsättningsstrategin. EU:s samarbete
om ekonomiska reformer inom produkt- och
kapitalmarknaderna inom Cardiffprocessen
syftar till att effektivisera
marknadernas funktionssätt och stärka
potentialen för hög tillväxt och
sysselsättning i EU.
Vid Europeiska rådets möte i Köln under
det första halvåret 1999 utvecklades
denna samordning genom antagandet av en
resolution om den s.k.
sysselsättningspakten eller
Kölnprocessen. En central del i pakten är
den makroekonomiska dialogen inom vilken
företrädare för kommissionen, rådet,
Ekonomiska och finansiella kommittén,
Kommittén för ekonomisk politik, EU-
ländernas centralbanker och
arbetsmarknadens parter gemensamt skall
diskutera den makroekonomiska
utvecklingen och dess påverkan på
sysselsättningspolitiken och omvänt.
Vid Europeiska rådets möte i Köln kom EU-
länderna dessutom överens om att framtida
åtgärder och samarbetsformer kring frågor
om sysselsättning, ekonomiska reformer
och social sammanhållning skulle
diskuteras varje år vid ett extra
toppmöte.
Lissabonstrategin
Det första av dessa extra toppmöten kom
att hållas i Lissabon i mars 2000. Vid
mötet sattes ett mål upp om att EU inom
tio år (dvs. år 2010) skall vara världens
mest konkurrenskraftiga och dynamiska
kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet
till hållbar ekonomisk tillväxt med fler
och bättre arbetstillfällen och en högre
grad av social sammanhållning. Denna
övergripande målsättning går under
beteckningen Lissabonstrategin.
Det är i huvudsak upp till vart och ett
av medlemsländerna att självt prestera
resultat för att nå de uppsatta målen i
strategin. Denna arbetsmodell fungerar
som ett alternativ till samarbete genom
lagstiftning och kallas för den öppna
samordningsmetoden. Metoden innebär att
EU-länderna utbyter och samordnar
erfarenheter samt får en inblick i
varandras arbete och resultat för att på
så sätt sporra varandra att nå de
slutliga målen.
Sysselsättningen spelar en central roll i
Lissabonstrategin. Målet är att 70 % av
den totala befolkningen i yrkesaktiv
ålder och 60 % av den kvinnliga och 50 %
av de äldre skall vara i sysselsättning
år 2010. Av dem som är över 55 år skall
50 % vara i arbete. Ett delmål är satt
till år 2005 då 67 % av den totala
yrkesaktiva befolkningen skall vara
sysselsatt och 57 % av kvinnorna.
Lissabonstrategin rymmer också mål om att
kvaliteten på arbete skall förbättras.
Vid Lissabonprocessens andra
uppföljningsmöte i Barcelona första
halvåret 2002 togs de första konkreta
stegen för att komplettera
Lissabonstrategin i enlighet med den
strategi för hållbar utveckling som
antogs i Göteborg under det svenska
ordförandeskapet första halvåret 2001.
Lissabonstrategin omfattar därmed de
nödvändiga perspektiven på hållbar
utveckling: ekonomiska reformer och
sociala/sysselsättnings- och miljöfrågor.
Åtgärder på EU-nivå
I enlighet med Luxemburgprocessen
(Europeiska sysselsättningsstrategin)
skall kommissionen varje år presentera
ett förslag till riktlinjer för
sysselsättningspolitiken. Riktlinjerna
antas av ministerrådet med kvalificerad
majoritet och skall också samordnas med
de allmänna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken. Riktlinjerna skall
sedan införlivas i medlemsländernas
nationella politik genom att de utarbetar
årliga handlingsplaner (s.k. NAP:s, eng.
National Action Plans). Handlingsplanerna
granskas mot bakgrund av de årliga
riktlinjerna av kommissionen och
ministerrådet. Resultaten av granskningen
presenteras därefter i kommissionens och
ministerrådets årliga gemensamma rapport
om sysselsättningen, som läggs fram för
Europeiska rådet. Av fördraget framgår
att ministerrådet, med kvalificerad
majoritet och på rekommendation av
kommissionen, kan avge rekommendationer
till medlemsländerna om rådet anser det
lämpligt mot bakgrund av granskningen.
Kommissionens utkast till riktlinjer
för det kommande året presenteras
tillsammans med den gemensamma
sysselsättningsrapporten för det
föregående året och rekommendationerna
till medlemsländerna för det innevarande
året som ett s.k. sysselsättningspaket.
På grundval av sysselsättningspaketet
skall Europeiska rådet varje år också
anta slutsatser om
sysselsättningssituationen i EU.
Slutsatserna bildar grunden till
ministerrådets slutliga antagande av
riktlinjerna.
En särskild rådgivande
sysselsättningskommitté har inrättats för
att övervaka sysselsättningssituationen i
EU. Kommittén består av två
representanter från varje EU-land och
skall inhämta synpunkter från
arbetsmarknadens parter.
Framtidens sysselsättningsstrategi
I april 2003 presenterade kommissionen
ett förslag till en ny
sysselsättningsstrategi, bl.a. med syfte
att bättre koordinera den med
Lissabonstrategins mål för
sysselsättningen och att göra den mer
resultatinriktad. Förslaget innehåller
tio olika åtgärdspaket:
1. hjälpa arbetslösa att hitta ett jobb
och förhindra långtidsarbetslöshet,
2. uppmuntra företagande och göra det
lättare att starta nya företag,
3. stödja arbetstagares förmåga till
anpassning och göra det lättare för
företag att ändra inriktning,
4. ordna med mer och bättre investeringar
i humankapital,
5. öka tillgången på arbetskraft och
stödja äldres aktivitet på
arbetsmarknaden,
6. främja jämställdhet,
7. motverka diskriminering,
8. verka för att arbete skall löna sig,
9. minska illegalt arbete samt att
10. främja yrkesrörlighet och geografisk
rörlighet för arbetstagare.
Stödåtgärder inom sysselsättningsområdet
EU har beslutat att avsätta 55 miljoner
euro till ett program för
sysselsättningsåtgärder för perioden
2002-2006. Stödåtgärderna riktas mot
analys, forskning och samarbete mellan EU-
länderna på sysselsättnings- och
arbetsmarknadsområdet. Syftet är att
åtgärderna som finansieras skall bidra
till att nå det övergripande målet för EU
om att höja sysselsättningsgraden.
Stödprogrammet är tänkt att komplettera
satsningar inom ramen för Europeiska
socialfonden.
De allmänna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken
I enlighet med ett förfarande som
användes under det svenska
ordförandeskapet utarbetades även under
2002 allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken i medlemsländerna.
Dessa allmänna riktlinjer utgör det
centrala instrumentet för samordning av
den ekonomiska politiken inom EU.
Riktlinjerna utarbetas årligen och består
av en allmän del, som anger övergripande
riktlinjer för den ekonomiska politiken i
medlemsstaterna och gemenskapen, samt
särskilda rekommendationer till de
enskilda medlemsstaterna. De omfattar
såväl makroekonomisk politik som
sysselsättnings- och strukturpolitik.
De allmänna riktlinjerna är vidare ett
av de huvudsakliga instrumenten för att
uppnå det strategiska målet i
Lissabonstrategin. I riktlinjerna för år
2002 uppmärksammades följande utmaningar
för den ekonomiska politiken - att
- säkerställa och ytterligare utveckla
det makroekonomiska ramverket för att
främja sunda offentliga finanser,
- skapa fler och bättre arbetstillfällen,
öka arbetskraftsutbudet samt åtgärda den
ihållande arbetslösheten,
- stärka förutsättningarna för högre
produktivitetstillväxt samt
- verka för hållbar utveckling.
Utrikesutskottet kan konstatera att det,
som framgår av ovanstående beskrivning,
redan finns ett omfattande samarbete inom
EU syftande till långsiktigt hållbar
utveckling med hög sysselsättning. De
olika delarna som ingår brukar gå under
beteckningen de ekonomisk-politiska
processerna inom EU. Under 2002 har
Europeiska rådet bl.a. beslutat att
tidsplanerna för antagandet av de
allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken och för det årliga
sysselsättningspaketet skall samordnas.
Syftet är att Europeiska rådet skall
kunna avge politiska impulser för
genomförande av åtgärder som är avgörande
för att unionen skall uppnå
Lissabonstrategins långsiktiga
målsättningar om tillväxt och
sysselsättning. Utskottet välkomnar detta
steg som innebär en koordination i tiden
av de två viktigaste instrumenten för att
det strategiska målet i Lissabonstrategin
skall uppnås. Beslutet innebär även att
vårtoppmötet mellan EU:s stats- och
regeringschefer i Europeiska rådet nu får
möjlighet att spela den centrala roll för
EU:s ekonomiska politik som ursprungligen
var avsett.
Vidare kan utskottet konstatera att
flera konkreta framsteg har gjorts inom
Lissabonstrategin under 2002. Vid
Europeiska rådets möte i Barcelona enades
medlemsländerna om att till år 2004 öppna
el- och gasmarknaderna för företagskunder
för konkurrens mellan medlemsländerna.
Senare under året beslöts även att
marknaderna för privatkunder skall öppnas
för konkurrens till år 2007. På det
sociala området fastställde Europeiska
rådet i Barcelona, på svenskt initiativ,
ett kvantitativt mål när det gäller
tillgången på daghemsplatser år 2010 i
syfte att öka arbetskraftsutbudet. På
miljöområdet beslutades bl.a. att
kommissionen skulle presentera en
handlingsplan för miljövänlig teknik samt
att unionen till år 2010 måste uppvisa
avsevärda förbättringar i
energieffektivitet.
Utskottet anser att ett närmare
europeiskt samarbete är det bästa sättet
att påverka globaliseringen. Det
viktigaste instrumentet i detta arbete är
ett EU som verkar för full sysselsättning
samt bevarar den europeiska modellen med
välfärdsstater. Detta är också ett arbete
som Sverige aktivt driver inom ramen för
Lissabonprocessen. För att uppnå
förbättrade sysselsättningsnivåer,
konkurrenskraftiga priser samt hög
kvalitet på varor och tjänster krävs ett
dynamiskt näringsliv och en välfungerande
inre marknad.
Utskottet vill uttrycka sin
tillfredsställelse över att
Lissabonprocessen och dess genomförande
samt sysselsättningssamarbetet är bland
de högst prioriterade frågorna i
regeringens EU-politik. Utskottet ser
positivt på målsättningen att EU skall
bli världens mest dynamiska och
konkurrenskraftiga ekonomi till år 2010
där strävan efter full sysselsättning är
en central komponent. Det är utskottets
uppfattning att Lissabonstrategin i
kombination med de andra ekonomisk-
politiska processerna, Cardiffprocessen
och sysselsättningsstrategin
(Luxemburgprocessen), utgör viktiga
verktyg för att modernisera den
europeiska ekonomin. Dessutom kommer
Lissabonstrategin att utgöra ett
värdefullt redskap för att integrera de
nya medlemsländerna i det europeiska
ekonomiska samarbetet.
Utskottet kan på grundval av vad som
anförts ovan konstatera att det som
motionärerna efterfrågar redan är
genomfört eller på väg att genomföras,
och utskottet ser därför inte behov av
något riksdagens tillkännagivande i
sammanhanget. Utskottet avstyrker därmed
motionerna 1999/2000:U903 (v) yrkande 3
och 2002/03:U326 (c) yrkande 12.
3.5 Samarbetet inom EG - första pelaren
3.5.1 Transfererings- och skattefrågor
(Skr. s. 116-128)
I partimotion 2002/03:U323 (m) yrkande 11
anförs att EU inte skall utvecklas till
att bli en transfereringsunion med
beskattningsrätt. I yrkande 9 i samma
motion begärs ett riksdagens
tillkännagivande om vad i motionen anförs
om stöd till regionalt samarbete.
Motionärerna menar i motionen att
kostnaderna för jordbrukssubventioner och
regionalstöd i de nuvarande
medlemsländerna bör minskas och att
bidragsbestämmelserna skall göras klarare
och mer entydiga. Vidare framhålls att
EU:s regionalpolitik måste reformeras.
Däremot bör EU stödja gränsöverskridande
regionalt samarbete, betonar
motionärerna. Särskilt viktigt är därvid
att stödja samarbete över gränsen mellan
kandidatländer och länder längre österut,
t.ex. mellan Baltikum och Ryssland.
Utskottet kan inledningsvis konstatera
att stödet till den gemensamma
jordbrukspolitiken upptar ca 45 % av EU-
budgeten, och omkring en tredjedel av
budgeten upptas av olika former av
strukturstöd såsom regional- och
arbetsmarknadsstöd. Förutom de av
fördragen fastställda inriktningarna av
EU:s politik har följande tre faktorer
särskilt stor betydelse för EU-budgetens
inriktning och nivå. För det första har
långtidsbudgeten, det finansiella
perspektivet, en avgörande betydelse
genom att den anger ramar för varje
enskild utgiftskategori samt ramen för de
totala utgifterna. För det andra bestäms
inriktningen i stor utsträckning av nivån
på utgifterna inom ramen för EU:s
ordinarie lagstiftningsprocess. För det
tredje spelar EU:s egen årliga
budgetprocess en viktig roll för att
avgöra nivån på utgifterna.
Utskottet noterar att regeringen i
budgetprocessen 2002 verkade för att nå
en EU-budget som är så restriktiv som
möjligt. Detta är något som regeringen
driver generellt inom EU förutom ett så
effektivt utnyttjande av befintliga
resurser som möjligt. Förbättrad
budgetdisciplin vid användningen av EU:s
medel är också en prioriterad fråga.
Vidare har regeringen verkat för att mer
strukturellt inriktade besparingar på
sikt skall genomföras och då framför allt
genom förändringar av jordbruks- och
strukturfondspolitiken. Utskottet ser
positivt på dessa ställningstaganden från
regeringens sida.
Vidare noterar utskottet att processen
för förhandlingarna om EU:s budget under
nästa finansiella perspektiv, vilket
börjar år 2007, kommer att inledas under
2003 och 2004. Utskottet utgår från att
regeringen kommer att vara en aktiv och
konstruktiv aktör i detta
förberedelsearbete utifrån de politiska
prioriteringar som har gjorts.
I det sammanhanget vill utskottet
framhålla att EU även fortsättningsvis
skall finansieras genom medlemsländernas
bidrag och ej genom att utveckla en ny
beskattningsrätt för unionen.
Utskottet konstaterar att regeringens
inställning vad gäller EU:s gemensamma
jordbrukspolitik är att
jordbruksutgifterna bör minska i nästa
finansiella perspektiv. I detta ingår
även att det bör ske en förstärkning av
miljö- och landsbygdsåtgärderna.
Utskottet menar att det för Sveriges del
är viktigt att en omprioritering i
jordbruksbudgeten sker parallellt med en
expansion av de medel som satsas på
landsbygdsutveckling i syfte att en
reduktion av de samlade
jordbruksutgifterna säkerställs.
När det gäller det gränsöverskridande
regionalstödet i perspektivet av nya
medlemsländer har utskottet tidigare i
föreliggande betänkande redogjort för att
det inom EU pågår en diskussion om nya
former för samarbete och kontakt med de
nya grannländerna, främst Ukraina,
Vitryssland och Moldavien. Detta
innefattar bl.a. frågor om hur EU:s olika
stödprogram kan anpassas för att utgöra
ett instrument i denna politik. Utskottet
kan med tillfredsställelse konstatera att
regeringen har varit pådrivande i frågan
om nya grepp inom samarbetet med de nya
grannländerna i öster.
Utskottet vill även framhålla att det
inom Phare 2003 ges särskilt stöd för
aktioner av gränsöverskridande karaktär
över EU:s framtida yttre gränser.
Phareprogrammet är EU:s finansiella
instrument för stödet till ekonomiska och
institutionella reformer i
kandidatländerna. Programmet består bl.a.
av gränsöverskridande samarbete, och
insatser har gjorts för att öka
möjligheterna för kontakter, samarbete
och affärsverksamhet över gränserna
(t.ex. upprättande av gränsövergångar,
modernisering av vägnät, stöd till
samarbetet mellan lokala myndigheter i
gränsnära områden). Därtill syftar Phares
gränsöverskridande satsning för 2003 till
att hjälpa kandidatländerna att förbereda
sig inför Interreg 2004-2006 genom
förbättring av den administrativa
kapaciteten.
Utskottet ser på grundval av det ovan
anförda inget behov av något riksdagens
tillkännagivande i dessa frågor och
avstyrker därmed motion 2002/03:
U323 (m) yrkandena 9 och 11.
Skatteutskottet tar i sitt yttrande
2002/03:SkU2y till utrikesutskottet upp
frågor om skatter och tullar.
Inledningsvis framhåller skatteutskottet
att det fortlöpande följer EU-arbetet och
regelbundet bl.a. från
Finansdepartementet inhämtar en
redovisning om arbetsläget i EU på skatte-
och tullområdet. Alla EU-dokument som
inkommer till riksdagen inom utskottets
beredningsområde sammanfattas på kansliet
och fogas till utskicken inför
utskottssammanträdena. Utskottet gör
också med jämna mellanrum arbetsresor
till EU-institutionerna i Bryssel. Under
besöken brukar utskottet sammanträffa med
bl.a. kommissionären för frågor angående
inre marknad, skatter och tullar. Det
senaste besöket skedde i februari 2003
och gick också till institutionerna i
Luxemburg, bl.a. EG-domstolen och
Revisionsrätten.
Skrivelsen föranleder i övrigt följande
kommentarer från skatteutskottets sida.
När det gäller
företagsbeskattningsområdet och
kommissionens meddelande om en
strategi för företagsbeskattningen,
konstaterar utskottet att det på den
inre marknaden finns betydande hinder
för en gränsöverskridande ekonomisk
verksamhet som bl.a. torde hänga
samman med att företagen måste hantera
många olika regelsystem trots att EU
skall vara en enda marknad. Det är
viktigt att de olika medlemsstaternas
företagsskattesystem inte hindrar att
den inre marknaden fungerar smidigt.
Utskottet anser således att arbetet
med att förbättra de
gemenskapsrättsliga reglerna på
området, med beaktande av de enskilda
medlemsstaternas skatteanspråk, skall
understödjas.
Arbetet med skattepaketet, dvs.
sparandedirektiv, uppförandekod och
ränte- och royaltydirektiv, har pågått
länge, och utskottet hade
förhoppningar om att en
överenskommelse skulle kunna träffas i
början av detta år. På Ekofinrådets
möte i januari 2003 enades
finansministrarna om en uppgörelse om
skattepaketet i dess helhet som
formellt skulle antas före Europeiska
rådets möte i mars 2003. Så blev
emellertid inte fallet eftersom
Italien på Ekofinmötet i mars 2003
förde in en helt ovidkommande fråga,
nämligen frågan om betalningen av
avgifter för överskridna mjölkkvoter.
Utskottet beklagar att en slutlig
överenskommelse ännu inte har träffats
om skattepaketet. Frågan torde
emellertid åter komma upp vid
finansministrarnas möte i maj 2003.
Riksdagen uttalade hösten 2000 i
samband med behandlingen av
regeringens förslag om beskattning av
utländska nyckelpersoner (prop.
2000/01:12, bet. 2000/01:SkU6) att
Sverige vid en översyn av
uppförandekoden för
företagsbeskattning bör arbeta för att
även skadlig skattekonkurrens som
avser löntagare kommer att omfattas av
koden. Av regeringens skrivelse
2002/03:75 Redogörelse för
behandlingen av riksdagens skrivelser
till regeringen (s. 80) framgår att
den planerade översynen av
uppförandekoden ännu inte har kommit
till stånd eftersom det pågående
arbetet med koden inte avslutats.
Enligt vad utskottet erfarit skulle
frågan kunna tas upp i samband med en
översyn under hösten 2003, under
förutsättning att en överenskommelse
nås om skattepaketet senare i vår
eller i sommar.
Arbetet i EU på mervärdesskattens
område uppmärksammades av utskottet så
sent som i mars 2003 i samband med
behandlingen av motioner om
mervärdesskatt från allmänna
motionstiden 2002. Beredningsläget
beskrevs i betänkande 2002/03:SkU10
när det gällde det nya direktivet om
moms på elektronisk handel,
direktivförslaget om avdragsrätt för
ingående moms och förslaget till ny
förordning om administrativt samarbete
inom momsområdet. Det senare förslaget
är ett viktigt led i kampen mot
skatteundandragande och bedrägerier.
Utskottet ställer sig också positivt
till införande av en
gränsöverskridande avdragsrätt för
moms eftersom det är viktigt att
förenkla för företagare att återfå
moms som betalats i andra EU-länder.
Utskottet kan härutöver upplysa om att
utskottet inlett beredningen av
regeringens proposition 2002/03:77
Mervärdesskatteregler för elektronisk
handel samt radio- och TV-sändningar.
Genom förslaget genomförs de
förändringar i mervärdesskattelagen
och skattebetalningslagen som
föranleds av det nya direktivet om
moms på elektronisk handel och den nya
förordningen om administrativt
samarbete.
När det gäller direktivförslaget om
moms på resebyråtjänster anser
utskottet att det är uppenbart att det
behövs förenklingar på området och att
man måste komma till rätta med de
konkurrenssnedvridningar som för
närvarande råder.
Utskottet har i olika sammanhang
(t.ex. 1999/2000:SkU8y) ställt sig
bakom regeringens ansträngningar att
verka för att EU-länderna enas kring
ett energibeskattningsdirektiv som
täcker samtliga energiprodukter - inte
bara mineraloljor. Utskottet
redogjorde för arbetsläget och för den
svenska ståndpunkten i frågan så sent
som i mars 2003 i samband med
behandlingen av motioner om
energibeskattningen från den allmänna
motionstiden 2002 (bet.
2002/03:SkU11). Beskattningen av
energianvändningen har stor betydelse
inte minst för näringslivet, och
utskottet har ofta framhållit
betydelsen av att beskattningen ges en
utformning som ger svensk industri
förutsättningar att konkurrera
internationellt. Utskottet kan upplysa
om att Skattenedsättningskommittén i
dagarna har överlämnat ett betänkande,
SOU 2003:38 Svåra skatter!, med
förslag om ett långsiktigt hållbart
system för energibeskattningen för
näringslivet. Direktivförslagen om
beskattningen av biobränslen och
dieseldrivmedel i yrkesmässig
verksamhet är också mycket
betydelsefulla i sammanhanget, och
tanken är att de skall arbetas in i
energiskattedirektivet. Den svenska
åkerinäringens konkurrensproblem kan,
enligt utskottets mening, visserligen
inte ensidigt knytas till
beskattningen av dieselbränslet men
utskottet anser att förslaget till
dieselskattedirektiv kan komma att ha
en positiv inverkan på
konkurrensförhållandena på EU:s
transportmarknad. Enligt vad utskottet
erfarit var energiskattedirektivet
upptaget på dagordningen för
Ekofinrådets möten i januari, februari
och mars 2003, och EU:s ekonomi- och
finansministrar har vid det sistnämnda
mötet i Bryssel enats om ett
energiskattedirektiv.
Arbetet med att inom EU stärka det
administrativa samarbetet på
skatteområdet är utomordentligt
viktigt. Enligt utskottets mening
kräver avsaknaden av fiskala gränser
ett effektivt samarbete och
informationsutbyte mellan länderna för
att skattekontroller och
bedrägeribekämpning skall kunna
genomföras på ett framgångsrikt sätt.
Balansen mellan de fiskala intressena
och skyddet för den personliga
integriteten måste dock upprätthållas.
Utskottet har nyligen avslutat
beredningen av den del av regeringens
proposition 2002/03:106 som avser
genomförande av det nya direktivet med
tillämpningsföreskrifter till
indrivningsdirektivet. Bedrägerier i
samband med transporter i EU av
alkohol- och tobaksvaror under
skatteuppskov inom ramen för den s.k.
suspensionsordningen är ett stort
problem. I syfte att komma åt den
illegala verksamheten i Sverige
skärpte riksdagen (2002/03:SkU3) så
sent som i höstas sanktionerna mot
förflyttning av punktskattepliktiga
varor i strid mot bestämmelserna om
ledsagardokument, säkerhet och
anmälningsskyldighet. Ett datoriserat
punktskattekontrollsystem som under en
längre tid diskuterats inom EU skulle
enligt utskottets mening på ett
avgörande sätt ytterligare förbättra
möjligheten till transportkontroll,
och utskottet anser att det är
tillfredsställande att Ekofinrådet
uttalat sig för att ett sådant
kontrollsystem nu införs.
När det härefter gäller kommissionens
meddelande om beskattningen av
tjänstepensioner anser utskottet att
det inledda arbetet bör understödjas
för att lösa de problem som pekats ut
i meddelandet. I första hand måste
informationsutbytet förbättras. Det
måste finnas ett fungerande
informationsutbyte om Sverige skall
kunna avstå från kravet på att ett
pensionsinstitut skall vara etablerat
här i landet för att pensionspremier
som betalas till institutet skall få
dras av.
Utskottet anser till sist att det är
angeläget att Sverige fortsätter att
driva på tullsamarbetet i EU. Här
finns mycket att göra i fråga om
förenkling och modernisering,
användningen av IT och rationella
arbetsmetoder. Det är åtgärder som har
stor betydelse för svenska företag. En
effektiv tullförvaltning är också en
förutsättning för att man skall komma
åt den grova gränsöverskridande
brottsligheten.
Utrikesutskottet ställer sig bakom de
överväganden som skatteutskottet har
givit uttryck för i sitt yttrande.
3.5.2 Handelspolitiska frågor
(Skr. s. 67-73)
Motionärerna bakom partimotion
2002/03:Fi289 (v) anför att EU länge har
uppträtt protektionistiskt mot omvärlden.
Det har skett genom tull- och kvotsystem
och genom subventioner av export från EU-
länder. I yrkande 2 anförs att regeringen
inom EU skall verka för att EU:s
protektionistiska drag mot omvärlden
upphör. I kommittémotion 2002/03:U262
(kd) yrkande 1 är perspektivet liknande
och motionärerna anför att regeringen
inom EU skall arbeta för att eliminera
handelshinder för u-ländernas export till
i-länder, i första hand de
ursprungsregler som försvårar
exportmöjligheterna, samt avveckla
unionens exportsubventioner inom
jordbrukspolitiken. Även i kommittémotion
2002/03:U298 (c) är perspektivet en ökad
frihandel för u-ländernas bästa. EU:s
stödnivåer bör sänkas menar motionärerna
men menar i yrkande 6 att en sänkning av
dessa stödnivåer måste följas av liknande
minskningar av subventioner och
stödåtgärder i övriga WTO-länder.
Det är utskottets uppfattning att för u-
länder är en öppen handel ett nödvändigt
steg mot snabbare och mer långsiktig
utveckling. Från i-ländernas sida måste
ett första steg vara snabbare avveckling
av våra handelshinder gentemot produkter
som u-länder kan exportera, exempelvis
produkter från arbetsintensiv industri
som textilier, kläder, jordbruks- och
fiskevaror. Utskottet vill även betona
att minskade handelshinder utgör ett av
de instrument som gynnar vår egen
välfärdsutveckling. De bidrar till
konkurrenskraftiga priser för
konsumenterna och stärker den ekonomiska
konkurrenskraften för de produkter som vi
själva producerar.
Utskottet kan konstatera att regeringen
fortsätter att verka för en öppen och
regelbaserad handel och att den ökade
handeln skall komma de fattiga länderna
till del. Regeringen agerar aktivt inom
EU för att de åtaganden som gjordes vid
WTO:s ministerkonferens i Doha skall
infrias. Det innebär dels att EU skall
verka för ett ökat marknadstillträde för
u-länderna på områden av särskilt
intresse för dem, dels att unionen bistår
fattiga länder med stöd för att bedriva
förhandlingarna på ett effektivt sätt,
vilket kan bidra till att deras intressen
får ökat genomslag. Dessa frågor har
tidigare behandlats av riksdagen (skr.
1998/99:59, bet. 1998/99:NU13).
Utskottet har inhämtat att regeringens
strategi för WTO-förhandlingarna under
utvecklingsdagordningen från Doha (Doha
Development Agenda) genomsyras av
utvecklingsperspektivet. Detta arbete
bedrivs främst genom att söka påverka
Europeiska kommissionen och de andra EU-
länderna i denna riktning. I
förhandlingarnas omedelbara framtid
arbetar regeringen därför för att
- EU skall driva på så att konkreta
framsteg uppnås inom TRIPS och hälsa samt
ett paket för särskild och differentierad
behandling i WTO,
- EU skall verka för att u-ländernas
önskemål om lättnader medges på grund av
deras problem att genomföra flera av de
tidigare ingångna WTO-avtalen, och att i-
länderna lever upp till de åtaganden man
tidigare gjort om minskat användande av
antidumpningsåtgärder och ökad
tekoliberalisering och för att
- EU skall inta en mer kompromissvillig
linje på jordbruksområdet som beaktar
särskilt u-länders intressen såsom ökat
marknadstillträde för u-länders produkter
liksom reform av handelsstörande
subventioner och exportstöd.
Vidare prioriterar regeringen följande
frågor av intresse för u-länderna:
- ambitiös liberalisering av
industrivaror, med särskild fokus på
förbättrat marknadstillträde för
arbetsintensiva produkter såsom teko,
- stramare regler för tillämpning av
antidumpningsåtgärder,
- striktare regler för fiskesubventioner
och
- i tjänstehandeln ge ökad möjlighet för
personer att leverera tjänster i EU och
andra i-länder, vilket är ett vanligt u-
landsönskemål.
Utskottet har vidare inhämtat att i WTO:s
jordbruksförhandling intar regeringen en
öppen attityd till u-ländernas önskemål
om särskilda regler för u-länder i vilka
bl.a. kan ingå undantag från
tullsänkningar i u-länder på särskilt
känsliga varor.
Därutöver tar regeringen genomgående
särskild hänsyn till frågorna om
handelsrelaterat tekniskt bistånd,
inklusive Sveriges förmåga att
tillmötesgå utfästelser inom detta
område, samt horisontella åtaganden om
särskild och differentierad behandling
för u-länder.
Utskottet ser positivt på dessa
ställningstaganden från regeringens sida
och välkomnar att regeringen agerar i
enlighet med detta i kretsen av unionens
medlemsländer.
När det gäller handelsrelaterat bistånd
är utskottets uppfattning att det finns
behov av stöd till u-länders egen
kapacitet att formulera sin
handelspolitik, analysera
handelsförhandlingar, driva sina egna
intressen och genomföra handelspolitiska
åtaganden. Handelsrelaterade
biståndsinsatser behövs också för att
avhjälpa praktiska hinder som begränsar u-
länders exportörer att utnyttja det
marknadstillträde som erbjuds och de
problem som exportörer och importörer
möter på sin egen marknad. Utskottet kan
också konstatera att regeringen har
agerat bilateralt i denna riktning för
att stödja de internationella
frihandelsansträngningarna. Sida har
genom regleringsbrevet fått i uppdrag att
integrera handelsfrågorna i
landstrategiarbetet samt att följa upp
åtagandena om handelsrelaterat bistånd i
utvecklingsagenda från Doha. Vidare
arbetar Sida med att stärka den
handelsrelaterade komponenten i det
svenska utvecklingssamarbetet.
Kommerskollegium har i regleringsbrev
fått i uppdrag att bistå Sida att
leverera handelsrelaterade insatser och
bidra med expertkunskap om olika
handelspolitiska frågor.
Vad avser de preferentiella
tullsänkningarna (General System of
Preferences, GSP) som EU tillämpar i
förhållande till u-länder, för att dessa
skall kunna utnyttja det fördelaktiga
marknadstillträde (exempelvis Everyting
but Arms), utgör ursprungsreglerna ett av
flera hinder. Regeringen verkar därför
för att ursprungsreglerna skall anpassas
och förenklas med utgångspunkt från u-
ländernas exportprodukter. EU har i dag
ett system med detaljerade
ursprungsregler som kräver betydande
administrativa resurser. Det är önskvärt,
menar utskottet, att ursprungsreglerna
görs mindre komplicerade och att kraven
på bearbetning bättre anpassades till u-
ländernas ekonomiska och industriella
förutsättningar. Utskottet ser därför
positivt på att regeringen i
rådsslutsatserna om handel och utveckling
(Rådet för allmänna frågor och yttre
förbindelser, GAERC, 19 november 2002)
drev igenom att rådet gav kommissionen i
uppdrag att föreslå hur GSP-systemet kan
förbättras och ursprungsreglerna
förenklas i samband med nästa översyn av
EU:s GSP-system.
Kommissionen är enligt vad utskottet
erfarit i färd med att utarbeta en
Grönbok som kommer att presenteras under
2003 om hur ursprungsreglerna i EU:s
förmånsförordningar på handelsområdet
skall utformas i framtiden. Alla
intressenter kommer att ges möjlighet att
inkomma med synpunkter för att kunna
påverka denna viktiga fråga om
framtidsutvecklingen av
ursprungsreglerna.
När det gäller jordbruket arbetar, som
utskottet visat tidigare i föreliggande
betänkande, regeringen för att skapa
bättre marknadstillträde för
jordbruksprodukter, minska
handelsstörande internstöd samt minska
och på sikt avskaffa alla former av
exportstöd. Utskottet vill i sammanhanget
betona att Sverige är ett av de länder
inom EU som kraftigast driver på för
fortsatta handelsliberaliseringar på
jordbruksområdet och en genomgripande
reformering av EU:s jordbrukspolitik.
Utskottet kan konstatera att EU, i
likhet med andra länder som har höga
stödnivåer inom jordbruket (t.ex. Japan,
Norge och Schweiz), kommer att behöva
acceptera betydande sänkningar av dessa.
Åtagandet från ministerkonferensen i Doha
gäller alla WTO-medlemmar och regeringen
verkar för att en uppgörelse blir så
balanserad som möjligt enligt vad
utskottet inhämtat. I sammanhanget kan
även nämnas att regeringen intagit
ståndpunkten att alla typer av skadliga
exportstöd skall vara föremål för
reglering och med minskning av dessa som
målsättning. Detta gäller således inte
bara de exportsubventioner som t.ex. EU
tillämpar utan även generösa
exportkrediter, exportkreditgarantier
till det inhemska jordbruket och
villkorat livsmedelsunderstöd till u-
länder som utnyttjas flitigt av USA.
Utskottet kan konstatera att USA:s
kongress nyligen har fattat beslut om att
kraftigt höja subventionerna till
jordbruket. Utskottet har med
tillfredsställelse noterat att regeringen
vid ett flertal tillfällen, både i
bilaterala och multilaterala sammanhang,
har kritiserat denna politik. Även om
stödnivåerna i EU fortfarande är högre än
i USA är den nya amerikanska
jordbrukspolitiken ett steg i negativ
riktning, menar utskottet.
Utskottet ser med anledning av vad
utskottet ovan anfört inget behov av ett
riksdagens tillkännagivande i de frågor
motionärerna tar upp. Utskottet avstyrker
därför motionerna 2002/03:Fi289 (v)
yrkande 2, 2002/03:U262 (kd) yrkande 1
samt 2002/03:U298 (c) yrkande 6.
3.5.3 Transport- och kommunikationsfrågor
(Skr. s. 231-246)
Trafikutskottet behandlar i sitt yttrande
2002/03:TU5y utförligt dessa frågor. Med
anledning av redovisningen i
trafikutskottets yttrande citeras i det
följande under denna rubrik huvuddelen av
yttrande med undantag för vissa delar om
transporter och miljö samt skrivelsens
karaktär och inriktning, vilka redovisas
på annan plats i föreliggande yttrande.
Trafikutskottet anför följande:
Frågor som rör flera transportslag
En gemensam europeisk transportpolitik
Inledningsvis erinrar trafikutskottet
om att utskottet våren 2002 till EU-
nämnden avgav ett yttrande över
kommissionens vitbok, Den gemensamma
transportpolitiken fram till 2010.
Yttrandet överlämnades härefter till
regeringen för beaktande. Utskottet
konstaterar att regeringen i
skrivelsen inte har omnämnt detta
yttrande än mindre har redovisat i
vilka avseenden som regeringen har
tagit fasta på utskottets synpunkter.
- - -
Transeuropeiska nät på
transportområdet
I skrivelsen redovisas revideringen av
riktlinjerna för de europeiska näten
på transportområdet (TEN-T) samt
förslaget om ändring av den s.k.
finansieringsförordningen. Det omtalas
vidare att rådet behandlat frågan om
riktlinjer och prioriterade projekt,
senaste gången i oktober 2002.
Utskottet noterar emellertid att det i
avsnittet inte återfinns någon
redovisning av hur de svenska
projekten har drivits av regeringen
eller hur dessa projekt har behandlats
vid rådets behandling av
prioriteringarna. Detta gäller
särskilt vägnätet, som omfattades av
flera svenska utbyggnadsprojekt.
Vidare är Nordiska triangeln ett
angeläget projekt. Utskottet utgår
från att regeringen fortsättningsvis
tar upp dessa frågor som en stående
punkt i sin redovisning i årsboken.
Enligt utskottets mening är det
angeläget att Sverige inom EU verkar
för att de europeiska
transportnätverken utvecklas till
transportkorridorer som på ett
effektivt sätt kan knyta länderna inom
EU och angränsande områden närmare
varandra. För uppbyggnaden av ett väl
fungerande gränslöst transportsystem
har tidigare en inriktning varit att
utveckla nordsydliga
transportkorridorer i Europa.
Utvidgningen av EU mot östra Europa
och framhävandet av en nordlig
dimension ställer delvis nya krav på
att erbjuda goda transitförbindelser i
internationell samverkan. Det är
därför angeläget att den fortsatta
resultatuppföljningen av arbetet på
området avspeglar de insatser som
Sverige genomför för att denna vidgade
syn på ett ändamålsenligt sätt kan
komma landet till godo.
I sammanhanget vill trafikutskottet
också understryka att det i ökad
utsträckning är nödvändigt att
komplettera det nationella
perspektivet i infrastrukturpolitiken
med ett länderövergripande perspektiv.
- - -
Galileo
Galileo-projektet är, som framgår av
skrivelsen, ett europeiskt
satellitnavigeringssystem avsett att
vara i drift år 2008. En utförlig
redovisning av detta och av
utvecklingen under år 2002 lämnas av
regeringen. Det hade, menar utskottet,
varit av värde med en komplettering
med en beskrivning av den nytta som
förväntas komma ut av projektet, inte
minst för svenskt vidkommande.
Marco Polo
Marco Polo är benämningen på ett
bidragssystem för förbättring av
godstransportsystemets miljöprestanda.
Även beträffande denna del i
skrivelsen hade det varit värdefullt
med en något mer fyllig redovisning,
inte minst när det gäller hur frågorna
om tröskelvärden och budget har
behandlats av regeringen.
Vägtransporter
Vägtrafiksäkerhet
Trafikutskottet har i sitt yttrande
över vitboken, Den gemensamma
transportpolitiken fram till 2010,
särskilt betonat
trafiksäkerhetsfrågornas betydelse.
Utskottet framhöll bl.a. att det är
angeläget med en hög ambitionsnivå på
trafiksäkerhetsområdet även på EU-nivå
och välkomnade därför kommissionens
aviserade planer på ett gemensamt
operativt mål om en halvering av
antalet trafikdödade inom unionen fram
till år 2010.
Enligt utskottets mening finns det en
mångfald av åtgärder som ännu inte
utnyttjats på EU-nivå. Alltjämt finner
utskottet att de mest
kostnadseffektiva åtgärderna är de som
avser alkohol- och drogpåverkan,
hastighetsanpassning och
bilbältesanvändning. Såvitt gäller
åtgärder mot alkoholpåverkan finns
skäl att hänvisa till de goda svenska
erfarenheterna av alkolås och som nu
mynnat ut i att riksdagen nyligen har
fattat beslut om en utvidgning av
försöksverksamheten till att omfatta
flera förarbehörigheter och även
yrkesmässig trafik.
Försöksverksamheten kommer också -
från att endast ha omfattat vissa län
- att kunna bedrivas i hela landet.
Enligt utskottets bedömning kan även
ett system med elektroniska körkort ge
väsentliga bidrag till
trafiksäkerheten. Elektroniska körkort
är försedda med mikrochip med olika
funktioner. En sådan funktion kan vara
en koppling till ett elektroniskt
säkerhetssystem i bilen. Härigenom går
det att tekniskt omöjliggöra olovlig
körning, t.ex. av personer som fått
sitt körkort återkallat på grund av
rattfylleri.
Med hänsyn till
trafiksäkerhetsfrågornas centrala
betydelse ser trafikutskottet det som
angeläget att redovisningen
fortsättningsvis mer tydligt avspeglar
hur Sverige som en ledande nation på
trafiksäkerhetsområdet agerar inom EU-
arbetet.
Harmonisering av fordonsbestämmelser
m.m.
Trafikutskottet anser att
harmonisering av fordonsbestämmelser
är en betydelsefull åtgärd för att
skapa en effektiv europeisk
fordonspark, där tillverkare inte
tvingas beakta en stor mängd
nationella regleringar. Samtidigt kan
det finnas en risk att harmoniserings-
och regelarbetet överarbetas till
förfång för teknisk utveckling och
marknadsanpassning. Det kan alltså i
vissa fall finnas skäl för
restriktivitet vid harmonisering av
andra krav än sådana som uteslutande
gäller säkerhet. Ett exempel i fråga
om de nya bestämmelserna om bussar
gäller ett gemensamt krav på
innerbelysning. Såsom påpekas banar
enhetliga regler väg för produktion i
större serier. Vad som å andra sidan
kan tala för harmoniserade krav, är
att sådana krav kan tänkas minska
behovet av ytterligare - många gånger
mycket specifika och långtgående och
därmed kostnadsdrivande - krav vid
trafikhuvudmännens och andras
upphandling. Det är givetvis viktigt
att tillåta sådan variation i utbudet
att inte en ändamålsenlig
produktutveckling hämmas.
Verksamheten med amatörbyggda och
ombyggda fordon är ett annat område
som berörs av harmoniseringsarbetet.
Trafikutskottet vill påminna om
riksdagens uttalande om regler som
underlättar verksamheten med sådana
slags fordon (bet. 2001/02:TU13, rskr.
2001/02:280). Denna företeelse är lika
utbredd i övriga Europa som i Sverige
och de EG-regler som arbetas fram är
anpassade för den industriella
fordonstillverkningen och inte för
detta slags hobbyverksamhet. Utskottet
sade sig emellertid se positivt på
verksamheten och ansåg att regeringen
borde verka för att även fordon av
detta slag beaktas i samband med
arbetet med gemenskapsreglerna och att
hittillsvarande problem därmed kan
lösas långsiktigt. Enligt
trafikutskottets mening är det mot
denna bakgrund angeläget att denna
fråga följs upp genom fortsatta
resultatbeskrivningar.
Ny typ av digitala färdskrivare
Trafikutskottet noterar vidare vad
regeringen redovisat om en ny typ av
digitala färdskrivare med information
om fordonet och om förarens körning.
Utskottet ser positivt på att sådana
har utvecklats och inom en inte
alltför avlägsen framtid kommer att
sättas in i alla nytillverkade bussar
och tunga lastbilar inom EU. Från
trafiksäkerhetssynpunkt är detta
angeläget då åtgärden syftar till att
det skall bli färre överträdelser av
regelsystemet för kör- och vilotider.
Kan färdskrivaren bidra till att
olyckorna med tunga fordon minskar är
mycket vunnet. Förare som kör för
länge kan vara en säkerhetsrisk; under
senare tid har särskilt trötthet
identifierats som en viktig
olycksorsak. Ytterligare en positiv
effekt av digitala färdskrivare är att
konkurrensen i branschen kan bli mer
rättvis.
Järnvägsfrågor
Avregleringsarbetet
Utskottet delar uppfattningen om
behovet av en reformerad
järnvägssektor inom Europa. Konkurrens
och utveckling är viktiga för att
sektorn skall kunna fungera.
I detta sammanhang vill utskottet
emellertid peka på de problem som kan
uppkomma i samband med avreglering.
Erfarenheterna på många områden - inte
minst transportområdet - visar att det
krävs såväl insikter om effekterna som
en omsorgsfull planering av hur
avregleringen skall genomföras.
Avreglering - såsom en del av arbetet
för en uthållig utveckling av
transportsystemet - kräver ett
långsiktigt och förutseende
förhållningssätt. Det handlar även om
hur upphandlingar genomförs. Utskottet
anser det således angeläget att man -
såväl på EU-nivå som nationellt - kan
finna former för en effektiv
avreglering utan skadliga bieffekter i
fråga om regional balans eller andra
transportpolitiska delmål. För
järnvägsföretagen är vidare entydiga
och klara regler en nödvändighet för
att avregleringen skall kunna fungera
i verkligheten och för att alla
berörda företag skall kunna konkurrera
på samma villkor. En viktig del av
arbetet består i spridande av de goda
exemplen.
Sjöfart
Sjösäkerhet och sjöfartsstöd
I samband med diskussioner om
sjösäkerhet förekommer frågan om s.k.
bekvämlighetsflaggade fartyg.
Trafikutskottet har tidigare betonat
vikten av en ändamålsenlig definition
av begreppet bekvämlighetsflagg.
Enligt utskottets mening är det
viktiga att regelsystemet - syftande
till bl.a. ökad sjösäkerhet och
motverkande av social dumpning - är
enhetligt och gällande för all sjöfart
inom gemenskapen, oavsett i vilket
land som fartyget är registrerat.
Såsom trafikutskottet har framhållit i
skilda sammanhang, bl.a. i sitt
yttrande till miljö- och
jordbruksutskottet om Östersjön som
särskilt känsligt havsområde
(2002/03:TU1y) liksom i sitt
betänkande om sjösäkerhet (bet.
2002/03:TU5), är krav på dubbelskrov
inte den enda lösningen på problemet
vid haverier av oljetankfartyg.
Trafikutskottet vill framhålla vikten
av att Sverige - även inom ramen för
samarbetet inom EU - agerar aktivt för
att Östersjöns vatten skyddas i fråga
om risker vid bl.a. frakter med
oljetankfartyg.
Frågan om bekvämlighetsflagg har
också anknytning till likvärdiga
konkurrensförutsättningar inom
sjöfarten. I detta sammanhang vill
utskottet erinra om sin uppfattning,
senast uttryckt hösten 2001 (bet.
2001/02:TU1 s. 67), nämligen att
utskottet förutsätter att regeringen
inom EU verkar för en ordning som
säkerställer största möjliga
konkurrens-
neutralitet.
Hamndirektivet
Regeringen redovisar att en politisk
överenskommelse om direktivet för
tillträdet till marknaden för
hamntjänster (hamndirektivet) nåddes i
juni 2002. Enligt vad utskottet nu
erfarit har Europaparlamentet i mars
2003 antagit ett ändringsförslag, som
sammanfattningsvis går ut på skärpta
krav när det gäller uppföljning av
medlemsstaternas sociala och
arbetsrättsliga lagstiftning.
Luftfart
Open skies-målet
Trafikutskottet konstaterar att EG-
domstolen hösten 2002 fann att
Sveriges - liksom sju andra
medlemsstaters - bilaterala
luftfartsavtal med USA (det s.k. open
skies-avtalet) på vissa punkter
strider mot EG-rätten. Kommissionen
har nu givits mandat att förhandla med
USA om luftfartsfrågor på
gemenskapsbasis. Vidare har
kommissionen - bl.a. mot bakgrund av
EG-domstolens dom - föreslagit att
tillämpningen av fördragets
konkurrensregler utvidgas till att
även omfatta luftfart mellan
gemenskapen och tredjeland (KOM (2003)
91 slutlig). Bakgrunden anges vara att
antalet internationella allianser och
andra former av samarbetsavtal inom
luftfartssektorn mellan EG-
lufttrafikföretag och företag från
tredjeland har ökat markant samt den
ökade förändringstakten med
omstruktureringar och fusioner som
förväntas ske.
Fördelning av ankomst- och
avgångstider, s.k. slottider
Trafikutskottet vill betona att flyget
är ett viktigt transportslag, såväl
inom Sverige med dess struktur i fråga
om geografi och boende, som för
transporter till och från vårt land
till följd av det nordliga läget.
Flyget kan alltså ses som ett medel
för upprättande av en nordlig
dimension i transporthänseende.
Fördelningen av slottider är ett
viktigt instrument för att släppa in
nya aktörer på marknaden och därmed
åstadkomma en ändamålsenlig
konkurrens. Den översyn av
slotförordningen som pågår får, menar
trafikutskottet, inte leda till
diskriminering av regionalflyget i
Sverige. Begränsningar i fråga om
flygföretagens möjligheter att använda
flygplan av viss storlek skulle
exempelvis allvarligt försämra
förutsättningarna för regional balans.
Möjligheter till utnyttjande av ryskt
luftrum
Trafikutskottet vill i detta
sammanhang påminna om att en ny
flygled mellan Europa och
Nordostasien, den s.k. norra genvägen,
nyligen har öppnats. Flygleden, som
går över ryskt luftrum, förkortar
restiden avsevärt. Genom flygleden
skapas möjligheter till
fraktflygsverksamhet med europeisk bas
i Kallax Cargo flygplats utanför
Luleå. De ryska myndigheterna har
nyligen givit tillstånd till några
europeiska flygbolag.
Enligt trafikutskottets uppfattning
är det angeläget att Sverige driver
denna fråga inom ramen för EU-
samarbetet.
Andra frågor i skrivelsen med
anknytning till transportområdet
Trafikutskottet konstaterar att
skattefrågorna även inom EU i stor
utsträckning har bäring på
transportsektorn. Det handlar inte
bara om konkurrensen mellan olika
transportslag, fordonskategorier m.m.
utan även om hur skattesystemet
påverkar miljön och strukturen för hur
ett effektivt och hållbart
transportsystem skall kunna uppnås.
Återigen finner utskottet emellertid
att det i Årsboken saknas enhetlighet
när det gäller redovisning av svensk
ståndpunkt, utfallet eller vilka
frågor som Sverige har drivit. Inte
heller anges hur den svenska
regleringen förhåller sig till olika
rättsakter, vare sig före eller efter
deras ikraftträdande.
I sammanhanget vill utskottet betona
betydelsen av att en konkurrensneutral
bränslebeskattning utvecklas, för att
på så sätt undvika att man tankar i
det land som har lägst dieselskatt och
därmed lägst literpris. Av stort
intresse för ett mer rättvist
skattesystem är även utvecklingen mot
en kilometerbaserad fordonsbeskattning
av tung trafik.
Vidare vill trafikutskottet påminna
om sina uttalanden om att regeringen
inom ramen för arbetet i EU bör arbeta
för att främja svavelfri diesel. Det
bör noteras att Sverige skulle kunna
utgöra en intressant förebild genom
den teknik som utvecklats i landet.
Elektroniska kommunikationer -
informationsteknik och samhället
Trafikutskottet anser att de
elektroniska kommunikationerna och
informationstekniken har stor
betydelse för samhällsutvecklingen. De
påverkar vår produktionsförmåga och
våra levnadsvillkor liksom
möjligheterna att utveckla vår
demokrati. Enskilda och myndigheter
skall därför ges goda möjligheter att
utnyttja den nya tekniken. Utskottet
har mot denna bakgrund tidigare
betonat angelägenheten av att Sverige
i ett internationellt perspektiv skall
ligga i framkanten av den tekniska
utvecklingen. För IT-politiken har
riksdagen lagt fast att Sverige som
ett första land skall bli ett
informationssamhälle för alla. Sverige
utgör också en av världens mest
framstående IT-nationer med bl.a. en
stark industriell bas, hög användning
av informationsteknik och en väl
utbyggd infrastruktur för elektronisk
kommunikation och IT.
Utskottet konstaterar att den mycket
snabba tekniska utvecklingen inom
området i ökad grad förutsätter ett
internationellt agerande. Det är
därför viktigt att Sverige inom EU
aktivt driver det fortsatta
utvecklingsarbetet. I detta sammanhang
vill utskottet särskilt understryka
behovet av insatser för att uppnå en
ökad säkerhet. För att främja en ökad
användning över öppna nät för företag,
myndigheter och medborgare krävs väl
fungerande säkerhetsfunktioner. Det
handlar bl.a. om att utveckla
krypteringsteknik och elektroniska
signaturer, så att dessa blir mer
allmänt tillgängliga i samhället.
Därmed skapas också förutsättningar
för ökad elektronisk kommunikation och
elektronisk handel. Utskottet har mot
denna bakgrund tidigare påpekat att
tilliten till IT är en fråga som
särskilt bör prioriteras i det
fortsatta arbetet.
Det kan vidare nämnas att
trafikutskottet avser att avge ett
yttrande till EU-nämnden (2002/03:6y)
med anledning av ett förslag från
kommissionen om inrättande av en
europeisk nät- och
informationssäkerhetsbyrå (KOM (2003)
63 slutlig). En sådan
regleringsmyndighet avses bidra till
att säkerställa nätens och
informationssystemens
driftskompatibilitet och därigenom
förbättra den inre marknadens sätt att
fungera. Byrån skall bistå
kommissionen och nationella
regleringsmyndigheter i frågor som rör
nät- och informationssäkerhet.
Utskottet konstaterar i sitt yttrande
att ett IT-säkerhetsarbete på
europeisk nivå är angeläget. Samtidigt
anser utskottet - i enlighet med den
svenska ståndpunkt som föreslås i
motsvarande fakta-PM (fakta-PM 53) -
att medlemsstaternas inflytande i
byrån måste säkras. Utskottet anser
slutligen att Sverige bör komma i
fråga som säte för byrån.
Utskottet vill vidare understryka
vikten av uppföljning och utvärdering
även på området elektroniska
kommunikationer m.m. Många av besluten
inom området har långsiktiga
konsekvenser där beslutsfattandet
delvis måste grundas på strategiska
bedömningar och prognoser för
framtiden. Sådana bedömningar och
prognoser måste fortlöpande stämmas av
mot de snabbt förändrade
förutsättningar som kännetecknar det
framväxande informationssamhället.
Enligt utskottets mening är det mot
denna bakgrund angeläget att
regeringen i lämpligt sammanhang
fortsättningsvis belyser, exempelvis
genom beskrivning av olika relevanta
indikatorer, hur IT-utvecklingen
fortskrider inom EU och Sveriges
position.
Utrikesutskottet har inget att tillföra
utöver vad trafikutskottet har anfört på
dessa områden. Utrikesutskottet utgår
ifrån att regeringens skrivelse kommande
år avspeglar de önskemål som
trafikutskottet framför i yttrandet vad
beträffar en bättre redovisning av
beredningsområdet.
3.5.4 Luftföroreningar
(Skr. s. 268-288)
Moderata samlingspartiet menar i
partimotion U323 (m) yrkande 15 att
regeringen måste ta initiativ för att
minska Sveriges och EU:s utsläpp av
växthusgaser. Ett särskilt problem i
sammanhanget som motionärerna pekar på är
att EU:s medlemsländer och även andra
länder blir mer och mer beroende av
fossila bränslen på grund av en i längden
ohållbar energipolitik som ej står i
samklang med åtagandena i
Kyotoprotokollet.
Utrikesutskottet kan konstatera att
miljö- och jordbruksutskottet (bet.
2002/03:MJU13) nyligen i ett betänkande
har behandlat frågor om reduktion av
växthusgaser i det klimatstrategiska
arbetet. Med anledning av ett
motionsyrkande om höjd ambitionsnivå vad
gäller utsläpp av växthusgaser anförde
miljö- och jordbruksutskottet i
betänkandet följande:
När det gäller målen för det svenska
klimatarbetet vill utskottet hänvisa
till vad utskottet anförde i samband
med att regeringen i proposition
Sveriges klimatstrategi (prop.
2001/02:55) presenterade en rad delmål
och åtgärdsstrategier för det
nationella miljökvalitetsmålet
Begränsad klimatpåverkan (bet.
2001/02:MJU10). Utskottet anförde att
regeringens förslag om ett
reduktionsmål skall ses mot bakgrund
av riksdagens beslut om att
koldioxidutsläppen från fossila
bränslen år 2000 skall stabiliseras på
1990 års nivå för att därefter minska
(prop. 1992/93:179, bet.
1992/93:JoU19, rskr. 1992/93:361). Det
av regeringen föreslagna målet, vilket
riksdagen också kom att anta, innebär
att utsläppen för Sverige av de sex
växthusgaserna som ett medelvärde för
perioden 2008-2012 skall vara minst 4
% lägre än utsläppen år 1990.
Utsläppen skall räknas som
koldioxidekvivalenter och omfatta de
sex växthusgaserna enligt
Kyotoprotokollets och IPCC:s
(Intergovernmental Panel on Climate
Change) definitioner. Som regeringen
också påpekade i propositionen skall
utsläppsvärdena normalårskorrigeras
för att underlätta det svenska
klimatarbetet mellan åren med avseende
på variationer i temperatur och
nederbörd. Utskottet anförde att en
långsiktig politik bäddar för att
omställningen kan ske med bibehållen
stabilitet i samhällsutvecklingen så
att hänsyn kan tas till det kapital
som är bundet i dagens infrastruktur.
Det är därför, anförde utskottet,
viktigt med klara och stabila mål för
hållbar utveckling. Utskottet instämde
vidare i regeringens uppfattning att
genom att ytterligare skärpa det
nationella målet, jämfört med det
åtagande som överenskommits i EU:s
preliminära interna bördefördelning
för åren 2008-2012, vilken innebär en
ökning med 4 % relativt med 1990 års
nivå, understryks vikten av att tidigt
söka möta den utmaning som hotet om
klimatförändringar utgör. Den
klimatstrategi som riksdagen antagit
utgör en ambitiös och långsiktig
strategi med flera
uppföljningsstationer, vilken
utskottet inte finner skäl att nu
ompröva.
Utrikesutskottet konstaterar att den
fråga som motionärerna väcker nyligen har
behandlats av riksdagen och ser inget
behov av något ytterligare riksdagens
uttalande i frågan. Utskottet avstyrker
därför motion 2002/03:U323 (m) yrkande
15.
I den enskilda motionen 2002/03:U324 (mp)
yrkande 18 begärs ett riksdagens
tillkännagivande om vad i motionen anförs
om transportpolitiken. Motionärerna menar
att för att EU skall kunna leva upp till
de åtaganden som har gjorts enligt
Kyotoprotokollet är en förändring av
nuvarande trafik- och transportsituation
nödvändig. Det är särskilt angeläget att
skapa förutsättning för att styra över
väg- och lufttransporter av både gods och
personer till järnväg och sjöfart samt
förbättra möjligheterna för
kollektivtrafiken.
Trafikutskottet menar i sitt yttrande
2002/03:TU5y vad gäller transporter och
miljö att i detta ämne borde regeringens
skrivelse ha kompletterats med en mer
samlad och överskådlig redovisning av
transporternas miljömässiga effekter.
Trafikutskottet anför vidare:
Transporter utgör en betydande källa
till miljöförstöring och EU är det för
Sverige viktigaste samarbetsorganet
för att driva dessa frågor.
Trafikutskottet vill framhålla vikten
av att Sverige understöder arbetet med
hållbara transporter. Emellertid ges
läsaren av skrivelsen intrycket att
man från svensk sida inte har varit
drivande i dessa frågor. Frågan om
biodrivmedel finns visserligen
redovisad, men många av de övriga
delarna saknas. Ett exempel är att det
sjätte miljöhandlingsprogrammet inte
synes vara tillräckligt explicit
inriktat mot transporter, även om
klimatfrågan utgör ett av fyra
prioriterade områden. Även på detta
område saknar utskottet en konkret
redovisning av den svenska regeringens
ansträngningar och vad dessa
resulterat i.
Trafikutskottet anför vidare i yttrandet
att det finns anledning att ställa sig
tveksam till vad som betecknas som ett
mål i fråga om återupprättande av
balansen mellan trafikslagen. Att på
förhand ställa upp en kvotering mellan
transportslagen som ett mål i sig innebär
att man bortser från att
förutsättningarna för de olika
transportslagen skiljer sig mycket mellan
olika medlemsländer och regioner. Det
mest ändamålsenliga är enligt
trafikutskottet att förutsättningar
skapas som innebär att en hållbar
utveckling nås där olika transportslag
utnyttjas på ett samhällsekonomiskt
lämpligt sätt. Utskottet anser vidare att
syftet med åtgärderna beträffande
järnvägen bör vara att nå en optimal
användning av infrastrukturen och en
modernisering av tjänsterna liksom ett
tryggande av säkerheten.
Vidare betonar trafikutskottet vikten av
att priset för transporter bör inkludera
alla de kostnader som uppstår, inklusive
kostnader för externa effekter såsom
påverkan på miljön. Åtgärder för ökad
harmonisering och rättvisande
prissättning inom transportområdet är
därför angelägna. Utskottet ser positivt
på det arbete som nu pågår inom EU i
syfte att nå en ökad enhetlighet i detta
avseende. Enligt utskottets mening är det
angeläget att - inom ramen för den
fortsatta resultatuppföljningen av
verksamheten inom EU - en närmare
redogörelse lämnas över insatser i syfte
att utveckla ett gemensamt
transportpolitiskt kostnadsansvar på
europeisk nivå. I sammanhanget erinrar
trafikutskottet om att Sverige enligt
1998 års transportpolitiska beslut inom
EU bör arbeta för en reformerad
lagstiftning och ökade möjligheter att
använda ekonomiska styrmedel för att
gynna utvecklingen och introduktionen av
miljövänliga och trafiksäkra fordon.
Utrikesutskottet delar dessa synpunkter
och menar att trafikutskottets
ställningstagande vad beträffar balansen
mellan trafikslagen och miljöaspekterna i
samband därmed är väl avvägd. Med
hänvisning till det anförda avstyrker
utrikesutskottet motion 2002/03:U324 (mp)
yrkande 18.
3.5.5 Livsmedel och miljö
(Skr. s. 265-267)
I kommittémotion 2002/03:U298 (c) anförs
att försiktighetsprincipen vad gäller
livsmedel skall tas på allvar för att
skydda människors och djurs hälsa.
Åtgärderna kring BSSE är ett exempel inom
EU. Livsmedelssäkerheten måste beaktas
och detta bör återspeglas i de
regleringer som vidtas inom ramen för
unionens lagstiftning. Värnandet om
livsmedelssäkerheten bör även avspeglas i
EU:s ställningstaganden om dess framtida
jordbrukspolitik och i
handelsförhandlingarna inom WTO. I
yrkande 15 begärs ett riksdagens
tillkännagivande om vad i motionen anförs
om att konsumenternas oro angående
produktionsmetoder och livsmedelssäkerhet
tas på allvar.
I motion 200/03:U324 (mp) yrkande 16
anförs att det är viktigt att utveckla
miljöarbetet och att detta bl.a. kan
göras genom flexibla regler som möjliggör
en progressiv och offensiv politik. Några
viktiga områden är möjligheten att ställa
miljökrav vid offentliga upphandlingar,
tuffare regler för genmanipulerade
livsmedel och hårdare regler vad gäller
miljöinformation till konsumenter.
Utrikesutskottet kan konstatera att år
1998 slog riksdagen fast riktlinjerna för
Sveriges arbete med jordbruks- och
livsmedelspolitiken inom EU (prop.
1997/98:142, bet. 1997/98:JoU23, rskr.
1997/98:241). Av beslutet framgår att
Sverige skall verka för en jordbruks- och
livsmedelspolitik inom EU vars mål är att
främja ett brett och varierat utbud av
säkra livsmedel till skäliga priser,
främja en hållbar jordbruks- och
livsmedelsproduktion samt bidra till
global livsmedelssäkerhet. För att nå
dessa mål krävs att jordbrukspolitiken
reformeras i en marknadsorienterande
riktning samt att i-länderna upphör med
det livsmedelsbistånd - vid sidan om rent
humanitärt livsmedelsbistånd - som består
av subventionerad överskottsproduktion.
Ett steg i denna process togs i EU år
1999 genom Agenda 2000. Beslutet syftade
bl.a. till att öka jordbrukets
konkurrenskraft genom en ökad
marknadsorientering med sänkta
administrativa priser. Beslutet syftade
också till att minska jordbrukets
negativa effekter på miljön och att
förenkla regelverket. För att underlätta
jordbrukets anpassning och
strukturförändring i samband med
reformeringen av marknadsordningarna
föreslogs en integrerad
landsbygdspolitik. Efter den s.k.
Berlinöverenskommelsen 1999 innebär detta
att tidigare regional- och strukturstöd
inom jordbrukssektorn samt s.k.
kompletterande åtgärder m.m. sammanförts
i en enda förordning för landsbygdens
utveckling i rådets förordning (EG) nr
1257/99 om stöd till utveckling av
landsbygden. I förordningen fastställs
ramarna för EU:s stöd till en hållbar
utveckling av landsbygden. Åtgärder för
landsbygdsutveckling skall komplettera
andra delar i den gemensamma
jordbrukspolitiken. Ett särskilt miljö-
och landsbygdsprogram omfattande en rad
miljö- och strukturåtgärder har antagits
för perioden 2000-2006.
Miljöersättningarna inom jordbruket ingår
som en obligatorisk del i programmet. På
toppmötet i Berlin om Agenda 2000
beslutades att programmet skulle ses över
vid halvtid av det finansiella
perspektivet, dvs. 2002-2003. I samband
med översynen skall den gemensamma
jordbrukspolitikens effekter för miljön
och för hållbar utveckling bedömas. Denna
översyn pågår under första halvåret 2003
men först vid ministerrådets möten under
sommaren 2003 kan operativa beslut
förväntas.
När det gäller att trygga försörjningen
av livsmedel till jordens befolkning och
livsmedelssäkerheten i denna del menar
utskottet att en lång rad åtgärder kan
vidtas för att förbättra denna. En viktig
del i förverkligandet av en hållbar
utveckling i såväl de utvecklade länderna
som utvecklingsländerna är den
jordbrukarinriktade strategi som kommer
till uttryck i många av programområdena i
FN:s handlingsprogram för miljö och
hållbar utveckling, antagen under
konferensen i Rio de Janeiro år 1992
(Agenda 21). I handlingsprogrammet anges
att nyckeln till ett framgångsrikt
genomförande av ett hållbart jordbruk och
en hållbar landsbygdsutveckling ligger i
de enskilda jordbrukarnas motivation och
attityder och en statlig politik som ger
jordbrukarna incitament att förvalta
naturresurserna effektivt och på ett
hållbart sätt. Jordbrukare, särskilt
kvinnor, står inför en hög grad av
ekonomisk, rättslig och institutionell
osäkerhet när de investerar i sin jord
och i andra resurser. Decentralisering av
beslutsfattande till lokala
organisationer är enligt programområdet
om främjande av ett hållbart jordbruk och
en hållbar landsbygdsutveckling det bästa
medlet för att ändra människors beteende
och genomföra hållbara
jordbruksstrategier. I programområdet
föreslås bl.a.
- att en decentraliserad beslutsprocess
bör uppmuntras genom att skapa och stärka
organisationer på lokal nivå och bynivå
som kan delegera makt och ansvar till
primära resursanvändare,
- att stödja och öka den rättsliga
kapaciteten hos kvinnor och svagare
grupper vad beträffar tillgång till,
användning av och besittningsrätt till
jord,
- att främja och uppmuntra varaktigt
hållbara jordbruksmetoder och teknik,
- att införa eller stärka en politik som
uppmuntrar till självförsörjning vad
gäller resurs- och energisnål teknik,
inklusive traditionella lokala metoder
och prissättningsmekanismer som
inberäknar miljökostnader,
- att utveckla en policyram som ger
jordbrukare incitament och motivation för
varaktigt hållbara och effektiva
jordbruksmetoder samt
- att stärka jordbrukares medverkan, både
vad gäller kvinnor och män, vid
utformningen och genomförandet av en
politik med detta syfte genom de
organisationer som representerar dem.
Enligt programmet skall genomförandet ske
bl.a. genom att regeringarna främjar
prissättningsmekanismer, handelspolitik,
skattestimulanser och andra politiska
instrument som har en positiv inverkan på
den enskilde jordbrukarens beslut om ett
effektivt och hållbart utnyttjande av
naturresurser samt genom att fullt ut ta
hänsyn till de följder som dessa beslut
får för en trygg livsmedelsförsörjning
för hushållen, jordbruksinkomsterna,
sysselsättningen och miljön. Nationella
och internationella forskningscentrum bör
samarbeta med jordbrukarorganisationer
vid utveckling av miljövänliga
jordbruksmetoder som är anpassade till
lokala förhållanden. Mekanismer bör
inrättas för att dokumentera,
sammanställa och sprida
lokalbefolkningens kunskaper, metoder och
projekterfarenheter för att kunna lära
sig av det förgångna vid utformning och
genomförande av en politik som påverkar
jordbrukares, skogbrukares och fiskares
liv. Vidare bör de institutionella och
juridiska mekanismer som behövs skapas
för att säkerställa en reell
besittningsrätt för jordbrukare.
Avsaknaden av lagstiftning om rätt till
jord har varit ett hinder för åtgärder
mot jordförstöring i många
jordbrukssamhällen i utvecklingsländerna.
Sammanfattningsvis i denna del vill
utskottet betona att livsmedelssäkerhet
för u-länderna innebär att de kan klara
av en större del av livsmedelsförsörjning
på egen hand. Detta underlättas om de får
bistånd för att klara av de reformer som
ryms inom FN:s handlingsprogram för miljö
och hållbar utveckling samt av att i-
länderna minskar sin försäljning av
vverskottsproduktion till subventionerade
priser i dessa länder.
Utskottet menar att bakom kravet på
livsmedelssäkerhet döljer sig ibland
andra motiv som att jordbruksproduktionen
bland kretsen av EU-länder skall värnas
och importen av livsmedel begränsas.
Utskottet menar att det är ett felaktigt
synsätt som leder till höga
budgetkostnader för subventioner och till
höga priser för konsumenterna.
Jordbruksförhandlingarna i
Världshandelsorganisationen (WTO)
inleddes i mars år 2000. På WTO:s
ministermöte i Qatar i november 2001
fattades beslut om en bred handelsrunda
som också omfattar jordbruksprodukter.
Förhandlingarna skall vara avslutade
senast den 1 januari 2005. Vad beträffar
förslagen i motion 2002/03:U298 (c)
yrkande 15 vill utskottet påpeka att EU i
WTO-förhandlingarna driver viktiga
samhälleliga frågor såsom förbättrad
miljö- och djurskyddshänsyn. Utskottet
har inhämtat att den svenska regeringen
stöder detta arbete. Den svenska
regeringen anser att målen skall nås med
riktade, icke-handelsstörande stöd. Den
svenska regeringens linje i WTO-
förhandlingarna följer de riktlinjer som
lagts fast för Sveriges arbete med
reformeringen av den gemensamma
jordbrukspolitiken (CAP). Medel avsedda
för prisstöd och areal- och djurbidragen
reduceras och delar därav omfördelas. En
större del av den gemensamma
jordbruksbudgeten bör enligt regeringen
gå till miljöåtgärder och
strukturomvandling av jordbruket och
landsbygden för att skapa förutsättningar
för ett ekologiskt hållbart jordbruk samt
stärka dess konkurrenskraft och
ekonomiska tillväxt genom effektivisering
och diversifiering. Det är angeläget att
sådana stöd inte utformas på ett sätt som
hindrar utvecklingsländerna från att
utveckla sitt jordbruk. Utskottet vill
dessutom påpeka att regeringen har lagt
fram förslag till förbättringar av
djurskyddet vid arbetet med nya direktiv
och förordningar inom EU och
Europarådet. Den svenska regeringen har
dessutom drivit ståndpunkten att
djurskydd skall omfattas av EU:s
förhandlingsförslag i WTO. Det arbete som
regeringen utför på området innebär
enligt utskottets mening att motion
2002/03:U298 (c) yrkande 15 i denna del
får anses vara tillgodosedd.
Vad gäller offentlig upphandling och
miljöfrågor konstaterar utskottet att
regeringen i skrivelsen redovisar att
rådet efter flera års behandling av
kommissionens direktivförslag har träffat
en politisk överenskommelse om två EG-
direktiv om offentlig upphandling.
Överenskommelsen innehåller bl.a. en
modernisering och förenkling av
upphandlingsprocessen. Från svensk sida
har särskilt framförts betydelsen av
integration av miljöhänsyn och sociala
hänsyn i offentlig upphandling.
Regeringen framhåller i skrivelsen att
Sverige har fått gott gehör för sina
förslag och möjligheterna att ta
miljöhänsyn och sociala hänsyn
förtydligades på flera punkter. I
ingressen hänvisas till principen om
integration av miljöhänsyn. Vidare anges
i vilken utsträckning de upphandlande
enheterna kan ställa krav på
miljömärkning och vilka
miljöledningsåtgärder som leverantören
skall vidta när kontraktet fullgörs. En
ny regel införs som ger upphandlaren rätt
att ställa villkor för hur kontraktet
skall fullgöras. Det anges särskilt att
villkoren kan avse sociala hänsyn och
miljöhänsyn.
Efter överenskommelsen i rådet har EG-
domstolen meddelat dom (mål C-513/99) i
ett mål som ger stöd för uppfattningen
att miljökriterier kan utgöra en grund
för utvärderingen av anbud.
Europaparlamentet genomför under första
halvåret 2003 en andra behandling av
direktivförslagen. Om parlamentet
godkänner den politiska överenskommelsen
eller inte lämnar ett yttrande inom en
tremånadersperiod kan förslagen godkännas
i oförändrat skick av rådet. Har
parlamentet synpunkter på förslagen skall
rådet kalla till
förlikningsförhandlingar. Efter det att
rådet och parlamentet är överens skall
direktiven antas av parlamentet och
rådet.
Utrikesutskottet välkomnar de framsteg
som direktivförslaget innebär. En vidare
värdering av direktivet får dock anstå
till dess att behandlingen av detta i
unionens institutioner är avslutad.
Utskottet vill framhålla att riksdagen
vid flera tillfällen har behandlat
motioner som tagit upp frågan om
miljökrav vid offentlig upphandling.
Riksdagen har senast i samband med ett
tillkännagivande (bet. 2000/01:FiU12)
anfört att det är viktigt att regeringen
fortsätter sitt arbete med att verka för
att EG:s regler och andra internationella
regler på sikt ändras så att det blir
möjligt att ta större hänsyn till miljön
vid upphandling.
Utrikesutskottet menar mot bakgrund av
finansutskottets tidigare uttalanden att
det för tillfället inte finns mer att
tillägga i denna fråga.
På grundval av vad som ovan anförts
avstyrker utrikesutskottet motionerna
2002/03:U298 (c) yrkande 15 samt
2002/03:U324 (mp) yrkande 16.
3.6 Övriga frågor
3.6.1 Öppenhet
(Skr. s. 308)
I kommittémotion 2002/03:U5 (fp) begärs
tillkännagivanden om vissa EU-
institutioners syn på
offentlighetsfrågorna enligt EU-
förordningen 1049/2001 (yrkande 1) och om
behovet av en mer utförlig redovisning av
brister i offentlighetsregler vid EU:s
institutioner och organ i kommande års
skrivelser (yrkande 2).
I motionen anförs att det finns ett
antal EU-organ som inte lever upp till
vad medlemsstaterna och EU-parlamentet
kommit fram till när det gäller
offentlighets- och sekretessfrågorna inom
EU:s förvaltning och domstolar. Den
rekommendation som gjorts om
offentlighets- och sekretessregler i
övriga EU-organ och institutioner är
enligt motionärerna otydlig när det
gäller de krav på offentlighetsprincip
m.m. som från svensk sida ses som
särskilt betydelsefulla. Motionärerna
kritiserar att det inte av regeringens
redovisning framgår hur omfattande de
avsteg är som olika organ gjort eller
avser att göra från förordningens
principer. Offentlighetsprincipen och
därtill knutna bestämmelser bör omfatta
alla organ inom EU, och det är angeläget
att så mycket som möjligt av den svenska
offentlighetsprincipstraditionen kommer
att prägla EU:s förvaltning, domstolar
och andra organ. I skrivelsen anges inte
vilka EU-organ som inte verkar inställda
på att följa rekommendationer om
offentlighetsregler och hur omfattande
avvikelserna är. Riksdagen bör
fortsättningsvis i de årliga skrivelserna
få en förteckning över samtliga EU-organ
och institutioner som har mer inskränkta
regler om offentlighet och sekretess än
vad som gäller hos parlamentet, rådet och
kommissionen enligt förordningen.
Regeringen bör samtidigt för riksdagen
redovisa vilka viktigare förändringar som
behövs i EU-institutionerna för att
förbättra förhållandena när det gäller
handlingars offentlighet.
I partimotion 2002/03:U326 (c) yrkande
21 begär motionärerna ett
tillkännagivande om allmänhetens rätt
till avgiftsfri tillgång till handlingar
på sitt eget språk hos EU-
institutionerna.
Konstitutionsutskottet behandlar dessa
yrkanden i sitt yttrande 2002/03:KU5y
till utrikesutskottet och anför följande:
Konstitutionsutskottet behandlade
våren 2002 en skrivelse från
regeringen (skr. 2001/02:110) med
redogörelse för arbetet inför och
under det svenska ordförandeskapet i
EU första halvåret 2001 med
handlingsoffentlighet i EU:s
institutioner. I redogörelsen lämnades
en historisk bakgrund och redovisades
förutsättningarna för förhandlingarna
samt resultatet av dem. Skrivelsen
innehöll också en beskrivning av
offentlighetsreglerna för EU:s
institutioner.
Bland annat hänvisades till att det
genom Amsterdamfördraget dels infördes
en allmän öppenhetsprincip (artikel 1
andra stycket i EU-fördraget), dels en
grundläggande bestämmelse om
handlingsoffentlighet i
Europaparlamentet, rådet och
kommissionen (artikel 255 i EG-
fördraget, artiklarna 28 och 41 i EU-
fördraget). I EG-fördraget föreskrevs
vidare att allmänna principer för och
begränsningar i rätten att ta del av
institutionernas handlingar skulle
fastställas av Europaparlamentet och
rådet i en rättsakt som skulle gälla
för alla tre institutionerna.
Rättsakten - den ovan nämnda
förordningen (2001/1049/EG) om
allmänhetens tillgång till
Europaparlamentets, rådets och
kommissionens handlingar - antogs den
28 maj 2001.
Konstitutionsutskottet erinrade i
sitt betänkande 2001/02:KU34 över
regeringens skrivelse om att utskottet
hösten 2000 avgett ett yttrande till
EU-nämnden över kommissionens förslag
till förordning (yttr. 2000/01:KU3y)
och om att utskottet i yttrandet
redogjort för den svenska
offentlighetsprincipen och för
riksdagens uttalanden i ämnet inför
och under det svenska medlemskapet i
EU.
Konstitutionsutskottet behandlade i
betänkandet motioner om förbättrad
öppenhet i EU:s institutioner och en
motion om avgiftsfri tillgång till
handlingar. Utskottet hänvisade i sitt
ställningstagande bl.a. till enigheten
och uppslutningen bakom
offentlighetsprincipen i dess svenska
utformning. Den förordning om
handlingsoffentligheten inom EU som
antogs under det svenska
ordförandeskapet och de följdändringar
som institutionerna beslutat utgjorde
enligt utskottets mening en god grund
för fortsatt arbete att vidga
öppenheten inom unionen. Utskottet
konstaterade att ett fortsatt sådant
arbete också var regeringens avsikt.
Utskottet ansåg att något
tillkännagivande inte behövdes.
I regeringens skrivelse 2001/02:115
EU:s framtidsfrågor framhöll
regeringen att öppenheten är en fråga
som kommer att vara avgörande för den
legitimitet EU:s institutioner har i
medborgarnas ögon. Regeringen
hänvisade till den under det svenska
ordförandeskapet antagna förordningen
samt till att det i debatten
diskuterats bl.a. stärkt
yttrandefrihet för EU-tjänstemän och
förbättring av medborgarnas rätt till
tillgång till institutionernas
handlingar. Som svenska utgångspunkter
angavs att Sverige verkar för ett
regelverk som främjar utvecklandet av
en öppenhetskultur inom
institutionerna där tjänstemän ser det
som en naturlig uppgift att svara på
frågor från allmänheten och medier,
att stärkt yttrandefrihet för EU-
tjänstemän bör fördragsfästas samt att
reglerna om handlingsoffentlighet
måste utsträckas till andra EU-
institutioner och organ.
Den nämnda skrivelsen behandlades av
ett sammansatt konstitutions- och
utrikesutskott i betänkande
2001/02:KUU2.
Öppenhetsfrågor har också behandlats
i sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottets betänkande
2002/03:KUU1 Europeiska unionens
framtidsfrågor - ett konstitutionellt
fördrag för EU, där utskottet i sina
överväganden i avsnittet om
grundläggande värderingar och
målformuleringar uttalar följande.
Utskottet noterar att frågorna om
EU:s värderingar och mål blivit
föremål för en stor mängd
ändringsförslag från de svenska
ledamöterna, liksom från ledamöter
från andra länder. Sådana
ändringsförslag som syftar till att
betona öppenhet, jämställdhet och
frihandel får anses naturliga från
svenska utgångspunkter. Med detta sagt
kan det dock även konstateras att de
ursprungliga förslagen från konventets
presidium är en god grund för de
fortsatta diskussionerna. De
förhandlingar inom konventet som
kommer att följa kan från svensk sida
med fördel inriktas på ett fortsatt
arbete för att betona de nämnda
frågorna.
I sammanhanget vill utskottet
särskilt peka på behovet av ett aktivt
svenskt agerande för öppenhet. Dagens
EU-fördrag, artikel 1, talar om
skapandet av "en allt fastare
sammanslutning mellan de europeiska
folken, där besluten skall fattas så
öppet och så nära medborgarna som
möjligt". I texten nämns alltså
öppenhetsprincipen redan i artikel 1,
således mycket högt prioriterad, och
jämställd med subsidiaritetsprincipen.
Det förslag som nu föreligger i
konventet har däremot helt förbisett
öppenhetsprincipen i de 16 inledande
artiklarna, medan subsidiariteten
nämns i artiklarna 8.1, 8.3 och 9.2.
En befarad negativ effekt av detta är
att det kan tolkas som om öppenheten
tar ett steg tillbaka i förhållande
till gällande regler.
I avsnittet om principer och
befogenheter uttalar sammansatta
konstitutions- och utrikesutskottet
följande om öppenheten.
Utskottet vill även här uppmärksamma
öppenheten. För det fall konventets
förhandlingar visar att det inte finns
acceptans för att skriva in öppenhet
som en grundläggande värdering -
vilket utskottet förordar som
förstahandslösning - kan ett
alternativ vara att formulera detta
som en grundläggande princip,
jämställd med de övriga som nämns i
utkastet till konstitutionellt
fördrag, artikel 8.
Utskottet vill, liksom tidigare,
hänvisa till den svenska enigheten och
uppslutningen bakom
offentlighetsprincipen i dess svenska
utformning. Den förordning om
handlingsoffentligheten inom EU som
antogs under det svenska
ordförandeskapet och de följdändringar
som institutionerna beslutat utgör
enligt utskottets mening en god grund
för fortsatt arbete att vidga
öppenheten inom unionen.
Regeringen framhåller i sin skrivelse
att ett flertal EU-organ har antagit
eller inom kort kommer att anta regler
om allmänhetens tillgång till deras
handlingar och att Sverige stöder ett
förslag från kommissionen som innebär
att de befintliga decentraliserade
gemenskapsorganen skall följa
bestämmelserna i förordningen.
Utskottet utgår från att regeringen
även fortsättningsvis kommer att verka
för förbättrad insyn och öppenhet
såväl i EU:s centrala institutioner
som i de decentraliserade
gemenskapsorganen samt i övriga organ.
Med hänsyn till den centrala roll som
offentlighetsprincipen har anser
utskottet att riksdagen bör få en
noggrann redovisning av
öppenhetssituationen och hur den
utvecklas i både de centrala
institutionerna och andra EU-organ.
Redovisningen bör omfatta avvikelserna
i de olika organens regelverk från vad
som gäller i de centrala
institutionerna enligt förordningen,
vilka förändringar som regeringen
bedömer behövas för att förbättra
öppenhetssituationen samt vad
regeringen gör för att en sådan
förbättring skall nås. Redovisningen
bör, som anförs i motion U5 yrkande 2,
lämnas i kommande skrivelser.
Med det anförda anser utskottet att
något tillkännagivande inte behövs med
anledning av motionerna U5 (fp)
yrkande 1 och U326 (c) yrkande 21.
EU-nämnden menar i sitt yttrande
2002/03:EUN1y beträffande
öppenhetsartikeln i ministerrådets
arbetsordning att denna bör utvidgas till
att i princip omfatta inte bara rådets
lagstiftande arbete utan också rådets
verksamhet i övrigt.
Utrikesutskottet delar
konstitutionsutskottets och EU-nämnden
synpunkter. Vidare menar utrikesutskottet
att det ej finns skäl för något
riksdagens tillkännagivande med anledning
av 2002/03:U5 (fp) yrkande 1 och
2002/03:U326 (c) yrkande 21 varför
utskottet avstyrker dessa. Med anledning
av motion 2002/03:U5 (fp) yrkande 2
tillstyrker utskottet att rikdagen ger
regeringen till känna vad i motionen
anförs om mer utförlig redovisning i
kommande års skrivelser, såvitt gäller
brister i offentlighetsregler vid EU:s
institutioner och organ.
3.6.2 Folkomröstning
I den enskilda motionen 2002/03:U324 (mp)
yrkande 21 begärs ett tillkännagivande om
en folkomröstning om Sveriges fortsatta
medlemskap i EU. Svenska folket bör
enligt motionärerna få en chans att säga
ifrån om man gillar den inriktning som EU
har intagit eller om man hellre vill söka
andra samarbetsformer.
I sin behandling av detta motionsyrkande
anför konstitutionsutskottet i sitt
yttrande 2002/03:KU5y följande:
Ett sammansatt konstitutions- och
utrikesutskott behandlade en motion om
folkomröstning vid fördragsändringar i
sitt betänkande 2001/02:KUU2.
Utskottet hänvisade till tidigare
ställningstaganden av konstitutions-
och utrikesutskotten att den
lämpligaste ordningen är att från fall
till fall ta ställning till behovet av
folkomröstning.
I betänkande 2001/02:UU10 hänvisade
utrikesutskottet till uppfattningen
som uttalats av tidigare sammansatt
konstitutions- och utrikesutskott att
någon avgörande förändring av EU-
samarbetets karaktär inte ägt rum
sedan Sverige blev medlem år 1995, och
utskottet såg inte något behov av en
folkomröstning om Sverige skall
fortsätta att vara medlem av EU eller
inte.
I likhet med vad som uttalats
tidigare anser utskottet att de regler
som kan föranleda folkomröstning vid
fördragsändringar är tillfyllest och
att ställning bör tas från fall till
fall i fråga om behovet av
folkomröstning. Utskottet ser inte
något behov av att hålla en
folkomröstning om fortsatt medlemskap.
Motion 2002/03:U324 yrkande 21 avstyrks.
Utrikesutskottet delar
konstitutionsutskottets uppfattning och
avstyrker motion 2002/03:U324 (mp)
yrkande 21.
3.6.3 Skrivelsens inriktning och
omfattning
EU-nämnden anför följande i sitt yttrande
2002/03:EUN1y till utrikesutskottet:
EU-nämnden kan konstatera att
skrivelsens utformning och innehåll
utvecklats och att den utgör en mycket
värdefull översikt över verksamheten i
EU. Den utgör också en bekräftelse på
att regeringen har fullgjort sin
informations- och samrådsskyldighet
visavi riksdagen. Alla viktiga
sakfrågor som tas upp i skrivelsen har
behandlats av EU-nämnden.
- - -
EU-nämnden konstaterade i sitt
yttrande över skrivelsen om
verksamheten år 2000 att regeringen,
efter önskemål från bl.a. EU-nämnden,
i den skrivelsen redovisade hur
Sverige har röstat i rådet när
rättsakter antagits. I den nu aktuella
skrivelsen redovisas på olika ställen
i texten, i anslutning till
redogörelser för vissa sakfrågor, att
Sverige har röstat emot ett beslut
eller avstått från att rösta. Det vore
dock, enligt nämndens mening,
värdefullt om detta också redovisades
samlat i skrivelsen så att riksdagen
kan få en komplett och översiktlig
bild av hur regeringen har agerat i EU
i detta avseende.
Vidare har EU-nämnden i flera
tidigare yttranden framhållit att det
vore värdefullt om skrivelsen
redovisade sådana tillkännagivanden
från riksdagen under det aktuella
verksamhetsåret som har samband med de
frågor som behandlas i skrivelsen, och
att regeringen därvid anger hur
regeringen agerat eller avser att
agera i anledning av sådana
tillkännagivanden. Ett sådant
tillkännagivande på det sociala
området redovisas (s. 182) men andra
aktuella tillkännagivanden nämns inte
i skrivelsen. Det gäller t.ex.
utvärdering av rambeslut (s. 143, se
bet. 2001/02:JuU29), offentlig
upphandling och miljöhänsyn (s. 193,
se bet. 2001/02:FiU12),
pensionsöverföringar till Europeiska
gemenskaperna (s. 307, se bet.
2001/02:SfU9) och stödområdesindelning
i Jämtlands län (s. 225, se bet.
2001/02:MjU15).
EU-nämnden har också tidigare
framhållit att det i skrivelsen bör
redovisas i vilka fall som regeringen
har mottagit yttrande från fackutskott
till EU-nämnden och hur regeringen
agerat eller avser att agera i
anledning av ett sådant yttrande.
Under år 2002 erhöll EU-nämnden ett
sådant yttrande från trafikutskottet
(2001/02:TU2y) angående kommissionens
vitbok Den gemensamma
transportpolitiken fram till 2010:
Vägval inför framtiden. EU-nämnden
beslöt den 22 mars 2003 att överlämna
yttrandet till regeringen. Detta finns
inte redovisat i skrivelsen.
I yttrandet efterlyser EU-nämnden
ytterligare information om
vverträdelseärenden. EU-nämnden anför
följande:
I skrivelsen redovisas också s.k.
överträdelseärenden och mål av svenskt
intresse vid EG-domstolen och EG:s
förstainstansrätt under år 2002. Av
intresse vore här att som en
jämförelse få information om antalet
överträdelseärenden och fällande domar
beträffande övriga medlemsländer.
Skatteutskottet kommenterar regeringens
skrivelse i sitt yttrande 2002/03:
SkU2y och framhåller att den är viktig
för utskottets arbete med EU-frågorna,
och utskottet menar att informationen i
årets skrivelse i huvudsak är bra. De
svenska ståndpunkterna och
prioriteringarna beträffande skatte- och
tullfrågorna är i många fall kända för
utskottet, men det vore ändå värdefullt
med en mer konsekvent redovisning i det
avseendet, menar skatteutskottet.
Även trafikutskottet behandlar dessa
frågor i sitt yttrande 2002/03:TU5y och
anför att skrivelsen alltmer finner sin
form och får ökad användbarhet som
underlag för riksdagens bedömning av EU-
arbetet. Emellertid vill utskottet lyfta
fram några frågor som man menar bör
uppmärksammas inom ramen för det
fortsatta utvecklingsarbetet med
skrivelsen i syfte att skapa en mer
tillgänglig och användbar redovisning.
Trafikutskottet anför vidare:
En viktig utgångspunkt är att
skrivelsen riktas till riksdagen. På
ett enhetligt och strukturerat sätt
borde då samarbetet mellan regeringen
och riksdagen beskrivas, inte bara i
de mer allmänna termer som görs i
inledningen till själva skrivelsen
utan mer konkret i fråga om de
enskilda rådskonstellationerna och
ärendena. I del 6,
Konkurrenskraftsfrågor, finns en
inledande redovisning av kontakterna
med EU-nämnden och näringsutskottet
(skr. s. 188). Någon motsvarande
redogörelse finns inte i del 7,
Transport, telekommunikation och
energi. Rent allmänt skulle skrivelsen
tjäna på att hållas i en mer enhetlig
struktur, så att alla de aspekter som
bör redovisas för riksdagen återkommer
under alla rubriker. Fakta-PM med den
numera väl strukturerade
uppställningen kan, menar
trafikutskottet, tjäna som en förebild
i detta avseende.
Vidare efterlyser trafikutskottet
under varje ämnesrubrik en inledande,
mycket kortfattad
bakgrundsbeskrivning. I vissa fall
synes framställningen i alltför hög
grad ha förutsatt att läsaren redan är
väl förtrogen med ämnet och hela
processen. Det är alltså önskvärt med
ett arbetssätt som tar sikte på
målgruppen och dess förutsättningar. I
bakgrundsbeskrivningen bör ingå en
beskrivning av det gällande svenska
systemet och hur detta kan komma att
påverkas vid ett beslut på EU-nivå.
Visserligen har oftast en sådan
beskrivning lämnats i t.ex. fakta-PM
och ministerrådspromemorior, men det
är angeläget att årsboken kan läsas
som ett självständigt aktstycke.
Den språkliga dräkten är något ojämn.
I vissa fall framstår texten som en
obearbetad översättning från ett annat
språk, exempelvis engelska. Det gör
texten otymplig - ibland inte helt
begriplig - och minskar användbarheten
för läsaren.
För viktigare frågor bör också lämnas
en redovisning av den svenska
ståndpunkten - dvs. den som har
intagits av regeringen i samråd med
riksdagen (jfr s. 223 i skrivelsen).
Likaså bör nämnas i vilken
utsträckning som hävdandet av den
svenska ståndpunkten har lyckats.
Enligt trafikutskottets mening är en
omsorgsfull resultatredovisning en
oundgänglig del i riksdagens arbete,
även när det gäller EU-relaterade
frågor. Skrivelsen bör alltså inte
enbart ses som en historisk återblick,
utan den bör framför allt utgöra en
grund för fortsatta överväganden i
samarbetet mellan riksdagen och
regeringen.
Trafikutskottet avslutar denna del av
yttrandet med att framhålla att det under
respektive avsnitt i övrigt i yttrandet
ger exempel på den additionella
information som är önskvärd vid den
fortsatta utformningen av årsboken. Den
del som avses har redovisats tidigare i
föreliggande betänkande under avsnittet
Transport- och kommunikationsfrågor.
Yttrandet återges även i sin helhet i
bilaga till föreliggande betänkande.
Utrikesutskottet noterar de uttalanden
som EU-nämnden, skatteutskottet och
trafikutskottet gör angående skrivelsens
inriktning och omfattning.
Utrikesutskottet kan instämma i vissa av
de påpekanden som görs, t.ex. att en
uppföljande redovisning av riksdagens
tillkännagivanden vad gäller EU-frågor
skulle ge skrivelsen ett mervärde samt
att regeringens agerande i vissa fall
kunde beskrivas mer utförligt. Samtidigt
vill dock utskottet betona att skrivelsen
har ett gediget omfång, täcker många
frågor och ger en god bild av EU-
samarbetet. Utökade krav på redovisning i
skrivelsen måste enligt utrikesutskottets
mening vägas mot önskemålet att
skrivelsen inte blir alltför omfattande
och att den måste kunna framställas med
en rimlig arbetsinsats.
3.6.4 EU-arbetet i riksdagen
I partimotion 2002/03:U326 (c) yrkande 24
begärs ett tillkännagivande om en tidig
förankringsprocess av EU-frågor i
riksdagsarbetet. Motionärerna hänvisar
till gällande bestämmelser om regeringens
informationsskyldighet gentemot riksdagen
och anför att det inför nästa
regeringskonferens är av yttersta vikt
att medborgarna är en del av den
politiska processen. Riksdagen måste
enligt motionärerna få ta del av frågor i
ett tidigare skede än vad som skett
hittills, och regeringen bör i
fortsättningen lägga ökad vikt vid den
tidiga förankringsprocessen, inklusive
diskussioner med utskott om vitböcker,
samråd med riksdagen om
regeringstjänstemäns arbete i gemensamma
arbetsgrupper, m.m.
Konstitutionsutskottet behandlar detta
yrkande i sitt yttrande 2002/03:KU5y till
utrikesutskottet och anför följande:
Utskottet delar motionärernas
uppfattning om betydelsen av att
ärenden som är aktuella inom EU ges en
tidig förankring i riksdagen.
Utskottet hänvisar till de riktlinjer
som riksdagen antog under våren 2001
och som i delar som rör att tidigt
involvera riksdagen har redovisats
ovan. I dessa riktlinjer läggs stor
vikt både vid regeringens ansvar att
hålla riksdagen informerad och vid
utskottens eget ansvar att följa
viktiga frågor under berednings- och
beslutsprocessen och att låta EU-
frågorna ingå som en integrerad del av
sin ärendehantering.
Utskottet vill särskilt understryka
regeringens ansvar för information
till riksdagen på ett tidigt stadium
om förslag och åtgärder som bereds
eller förbereds inom EU:s
institutioner samt även om egna
planerade åtgärder och
förhållningssätt. Att tala om EU-
frågor som en särskild kategori av
frågor ter sig alltmer oegentligt med
tanke på att beslut och åtgärder "inom
EU" har sina verkningar i
medlemsstaterna - således i Sverige.
Behovet av tidig förankring synliggörs
därmed alltmer.
Utskottet vill också hänvisa till att
frågan om de nationella parlamentens
ställning är en av de centrala
frågorna inför nästa
regeringskonferens och inom EU:s
framtidskonvent, som förbereder
konferensen.
I årets granskning av statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas
handläggning behandlar utskottet
regeringens och statsråds skyldighet
att informera och samråda med
riksdagen inför åtgärder inom EU-
samarbetet av mer informellt slag.
Utskottet återkommer således till
informations- och samrådsfrågan i sitt
betänkande 2002/03:KU30.
Med det anförda avstyrker utskottet
motion 2002/03:U326 yrkande 24.
Utrikesutskottet delar
konstitutionsutskottets överväganden och
konstaterar att riksdagen har tillfälle
att återkomma till dessa frågor även
framdeles. Utskottet ser inte behov av
något nytt ställningstagande i frågan vid
detta tillfälle och avstyrker motion
2002/03:U326 (c) yrkande 24.
EU-nämnden tar i sitt yttrande
2002/03:EUN1y upp frågor kring
ministerrådets arbetsformer och hur
nämndens verksamhet påverkas av dessa.
I yttrandet anför EU-nämnden följande:
När det gäller rådets arbetsformer
anges i skrivelsen att Europeiska
rådet i Sevilla antog en rad
förbättringar av rådets arbetsformer
och beslutade bl.a. om en minskning av
antalet rådskonstellationer från
sexton till nio och en ny
arbetsordning som fastslår bl.a. ett
ökat samarbete mellan ordförandeskap,
ett årligt operativt arbetsprogram
respektive ett treårigt strategiskt
arbetsprogram för rådet och en ny
artikel i rådets arbetsordning om
öppenhet i rådets lagstiftande arbete.
EU-nämnden välkomnar det ökade
samarbetet mellan ordförandeskapen
liksom att operativa och strategiska
arbetsprogram införs. Sådana
arbetsprogram underlättar också för
nationella parlament att följa och få
inflytande i EU-arbetet. Det är enligt
nämndens mening angeläget att
regeringen för riksdagen redovisar och
samråder om utformningen av sådana
program.
Införandet av de nya
rådskonstellationerna har möjligen
förbättrat ministerrådets effektivitet
men snarare försvårat möjligheterna
för EU-nämnden att följa frågorna.
Denna reform har medfört att ett stort
antal frågor av skiftande slag som
sorterar under ett antal olika
departement och statsråd behandlas på
ett och samma rådsmöte. Nämnden vill
framhålla att det är angeläget att det
statsråd som svarar för aktuella
sakfrågor också närvarar vid nämndens
sammanträden.
Nämnden kan dessutom konstatera att
den aktuella rådsreformen inte medfört
någon förändring i övrigt av
beredningen av rådets möten. Några
längre tidsfrister för beredningen av
frågorna har t.ex. inte införts.
Rådsmöten kan inte förberedas
tidigare, eftersom dagordningar och
underlagsmaterial inte finns
tillgängliga och behandlingen i
Coreper inte är avslutad. Detta har
till följd att en mycket ökande mängd
ärenden på flera politikområden skall
läsas in och förberedas av nämndens
ledamöter på samma tid som förut.
Vidare vill EU-nämnden påminna om vad
nämnden tidigare (2001/02:EUN2y)
framhållit om bestämmelsen i
ministerrådets arbetsordning om en
tidsfrist mellan Corepers möten och
ministerrådets möten. EU-nämnden
hänvisade till sina uttalanden i denna
fråga i tidigare yttrande. I detta
hade nämnden konstaterat att nämnden
behandlar ett stort antal rättsakter
på det internationella området liksom
icke-bindande rättsakter av olika slag
och att det är angeläget att
tidsfristen också omfattar sådana
rättsakter.
När det gäller ministerrådets
arbetssätt vill nämnden dessutom
framhålla vikten av att också frågor
som befinner sig på ett förberedande
stadium bereds av ordförandeskapet på
ett sådant sätt att skriftligt
underlag finns tillgängligt vid
behandlingen i EU-nämnden.
Utrikesutskottet delar EU-nämndens
synpunkter i dessa frågor.
3.6.5 EU:s TV-direktiv
(Skr. s. 298)
I motion 2002/03:U323 (m) yrkande 7
begärs ett tillkännagivande om att EU:s
TV-direktiv bör avskaffas.
Konstitutionsutskottet anför följande i
sitt yttrande med anledning av
motionsyrkandet:
Konstitutionsutskottet behandlade ett
likalydande motionsyrkande av
företrädare för Moderata
samlingspartiet i sitt nyligen avgivna
betänkande 2002/03:KU25. Utskottet
redogjorde i betänkandet ingående för
TV-direktivets innehåll och
hanteringen kring det.
Utskottet erinrade om att utskottet
såväl vid föregående riksmöte som vid
riksmötet dessförinnan avstyrkt
motionsyrkanden om att regeringen
skulle verka för ett avskaffande av TV-
direktivet, eftersom utskottet inte
delat motionärernas uppfattning att så
skall ske. Utskottet framhöll att
direktivet tillkommit för att uppnå
den grundläggande harmonisering som
såväl är nödvändig som tillräcklig för
att säkerställa den fria rörligheten
för TV-sändningar inom gemenskapen och
att direktivet getts en sådan
utformning att det står
medlemsstaterna fritt att gentemot de
programföretag som står under dess
jurisdiktion tillämpa mer detaljerade
eller strängare regler för områden som
omfattas av direktivet. Utskottet
ansåg alltjämt inte att TV-direktivet
skall avvecklas och avstyrkte den
föreliggande motionen. - Reservation
avgavs av företrädarna för Moderata
samlingspartiet och Folkpartiet
liberalerna.
Utskottet hänvisar till sitt
ställningstagande i betänkande
2002/03:
KU25 och avstyrker motion 2002/03:U323
yrkande 7.
Utrikesutskottet har ingen annan mening
och avstyrker motion 2002/03:U323 (m)
yrkande 7.
Med vad utskottet anfört i detta
betänkande föreslår utskottet att
riksdagen lägger regeringens skrivelse
2002/03:60 Berättelse om verksamheten i
Europeiska unionen under 2002 till
handlingarna.
4 Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken anges
inom parentes vilken punkt i utskottets
förslag till riksdagsbeslut som behandlas
i avsnittet.
1.Turkiet och Köpenhamnskriterierna
(punkt 2) (v)
av Lars Ohly (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 1. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:U227 yrkande 6.
Ställningstagande
Inom EU finns starka politiska och
ekonomiska intressen som går ut på att
göra goda affärer med Turkiet, intressen
som konkurrerar med kravet på att Turkiet
skall uppfylla Köpenhamnskriterierna.
Samtidigt finns politiska krafter i
Turkiet som menar att Turkiet redan
uppfyller högt ställda krav på mänskliga
rättigheter och rättssäkerhet. Till dessa
måste en klar signal ges om att
kosmetiska förändringar inte duger.
Följaktligen måste EU med ökad kraft
inskärpa kravet på hänsyn till mänskliga
rättigheter i Turkiet och för
uppfyllandet av Köpenhamnskriterierna som
kompromisslösa villkor. I annat fall
kommer EU:s proklamationer och
Köpenhamnskriterierna att eka som tomma
ord och EU:s trovärdighet som en
organisation vilken värnar om mänskliga
rättigheter att gå förlorad. Om något
sådant skulle inträffa kan det få
oöverskådliga konsekvenser när det över
huvud taget gäller respekten för
mänskliga rättigheter inom EU.
För att avvärja ett sådant scenario
anser vi att Sverige inom EU bör verka
för en konkret tidsplan när det gäller
förverkligandet av Köpenhamnskriterierna,
beträffande respekten för mänskliga
rättigheter.
Mina förslag framförs med anledning av
motion 2002/03:U227 (v) yrkande 6.
2.Bekämpning av internationell
organiserad brottslighet på Balkan
(punkt 6) (kd)
av Holger Gustafsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 6 borde ha följande lydelse:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 2. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:U281 yrkandena 5 och 6.
Ställningstagande
Kristdemokraterna anser att respekten för
lag och ordning är ett bärande element i
ett fungerande samhälle. Medborgarna
måste kunna lita på polisen. Korruption,
gynnandet av den egna etniska gruppen
eller släkten urholkar snabbt
medborgarnas tilltro till poliskåren och
rättsväsendet.
Sverige och EU bör därför undersöka
möjligheten till ett tidsbegränsat
projekt, ett till två år, som syftar till
att ge redan utbildade och yrkesverksamma
poliser nödvändig
kompletteringsutbildning för att kunna
verka under de nya förutsättningar som
råder efter det centralplanerade,
kommunistiska Jugoslaviens sammanbrott.
Vidare bör man finansiera och driva ett
tidsbegränsat projekt, tre till fem år,
som syftar till att nyrekrytera och
utbilda nya poliser. Rekryteringen till
utbildningen bör tillgodose kraven på
åldersspridning, rimlig fördelning mellan
kvinnor och män samt etnisk och religiös
tillhörighet. Rekryteringen i respektive
land bör ske i nära samverkan med den EU-
partner som givits utbildningsansvar.
I utbildningen bör särskild tyngdpunkt
läggas vid respekten för de mänskliga
rättigheterna, likhet inför lagen samt
betydelsen av en rättvis och
korruptionsfri handläggning av den
enskildes ärende.
Vid sidan av de åtgärder som
föreslagits ovan borde Sverige utröna
vilka möjligheter som finns för en
internationell konferens kring
transnationell brottslighet kopplad till
Balkan, till vilken företrädare för
polisväsende, åklagar- och
domstolsväsende, underrättelse- och
säkerhetsorganisationer, företrädare för
den akademiska världen samt journalister
bjuds in. Ett viktigt syfte med en sådan
konferens bör vara att, med utgångspunkt
i en toppmötesdeklaration, utarbeta
konkreta riktlinjer för hur det praktiska
arbetet skall genomföras och samordnas.
Den internationella konferensen bör
föregås av genomförandet av en brett
upplagd studie som syftar till att
kartlägga den organiserade brottsligheten
på Balkan och dess förgreningar i Europa
och i världen samt komma med förslag till
konkreta åtgärder för brottsbekämpning
och samordning av denna. En sådan studie
kan till exempel genomföras under
huvudmannaskap av någon av de svenska
underrättelse- och
säkerhetsorganisationerna, men med
deltagande av motsvarande organisationer
från övriga EU-länder.
Mina förslag lämnar med anledning av
motion 2002/03:U281 (kd) yrkandena 5 och
6.
3. Fri rörlighet för arbetskraft från
anslutningsländerna (punkt 7) (m, fp,
kd och c)
av Göran Lennmarker, Göran Lindblad
och Ewa Björling (alla m), Carl B
Hamilton och Cecilia Wigström (båda
fp), Holger Gustafsson (kd) samt Agne
Hansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 7 borde ha följande lydelse:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 3. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:K432 yrkande 3.
Ställningstagande
I vissa EU-länder råder en stark rädsla
för massimmigration från anslutarländer
som Polen och Ungern i och med dessa
länders inträde i EU. Kulturella och
språkliga skillnader talar dock för att
migrationen från öst till väst kan komma
att bli relativt låg, men ändå mycket
betydelsefull. Alla prognoser pekar på
Västra Europas stora behov av
arbetskraftsinvandring, främst av
demografiska skäl, då befolkningen i EU-
länderna blir äldre och äldre. Stora
tillskott i arbetskraften krävs för att
klara tillväxten och välfärden i Sverige
i framtiden.
I Berit Rolléns utredning (SOU
2002:116) om EU:s utvidgning och
arbetskraftens rörlighet föreslås
emellertid att Sverige bör begränsa
tillgången till den svenska
arbetsmarknaden för arbetstagare från
kandidatländerna efter deras EU-inträde.
Detta i syfte att stävja missbruk av
välfärdssystemet. Även vid Sveriges
inträde i EU fanns farhågor om ett
missbruk av välfärdssystemet av andra EU-
medborgare. Detta visade sig ogrundat.
Den fria rörligheten är en hörnsten i
det europeiska samarbetet. Det borde vara
en självklarhet att alla EU-medborgare
skall kunna resa, arbeta och leva på
samma villkor.
Att hindra anslutarländernas medborgare
från att arbeta i Europa efter deras EU-
inträde skulle förneka medborgarna dessa
rättigheter. Sverige har varit pådrivande
i den historiska processen med att förena
öst och väst, men Rolléns förslag
motverkar detta. Därmed skulle också den
demografiska situationen i Sverige
förvärras, och försörjningsbördan och
skattetrycket på den arbetande delen av
befolkningen öka.
Det får inte råda något tvivel om att
regeringen står fast vid sin uppfattning
om att fri rörlighet för arbetstagare
från nya medlemsländer bör tillämpas
redan från anslutningsdagen och att
arbetstagare från dessa länder skall ha
möjlighet att arbeta i Sverige på samma
villkor som nuvarande EU-medborgare.
Detta ställningstagande innebär sålunda
att regeringen också bör avslå de förslag
som presenteras i Rollénutredningen vilka
försvårar för medborgare från nytillkomna
EU-länder som önskar arbeta i Sverige.
Enligt tidningen Riksdag & Departement är
de flesta remissinstanser negativa till
förslagen. Vi skall inte skapa
andraklassens EU-medborgare i Sverige.
Vårt förslag lämnas med anledning av
motion 2002/03:K432 (fp) yrkande 3.
4.EU:s yttre gränsskydd och
människohandel (punkt 8) (kd)
av Holger Gustafsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 8 borde ha följande lydelse:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 4. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:U281 yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
Redan från början av
medlemskapsförhandlingarna har EU betonat
vikten av en fungerande rättsstat och
polis i kandidatländerna. EU skall vara
ett område av frihet, säkerhet och
rättvisa. Blivande medlemsstater måste
uppfylla högt ställda krav på dessa
områden. Genom EU:s samarbetsprogram,
bl.a. Phare, har kandidatländerna höjt
kvaliteten på polis och rättsliga
myndigheter. Stora framsteg har gjorts av
kandidatländerna de senaste åren, vilket
även bekräftas av kommissionens
strategidokument för utvidgningen som
presenterades den 9 oktober 2002. Sverige
har bidragit bl.a. genom nära samarbete
mellan svenska polis- och tullmyndigheter
och motsvarande i länderna kring
Östersjön.
Ändå kvarstår faktum att de
allvarligaste kvarstående bristerna inför
medlemskapet i många fall är inom det
rättsliga området och inrikesområdet. Det
handlar dels om fungerande rättsväsende
och kamp mot omfattande korruption, dels
om ett fungerande gränsskydd.
Korruptionsbekämpning har en nyckelroll i
sammanhanget. Där korruption förekommer
omöjliggörs förtroendefulla
samhällsrelationer, tillit till stat och
myndigheter, och där undergrävs det fria
samhällsskicket.
Kristdemokraterna anser att EU under de
närmaste åren måste ge högsta prioritet
åt att säkerställa kandidatländernas
gränsskydd och korruptionsbekämpning när
det gäller polis och tull.
Kandidatländernas yttre gränsskydd måste
fungera effektivt, i synnerhet som de
kommer att utgöra unionens skyddande
gräns mot omvärlden. I dagsläget återstår
fortfarande mycket att göra på detta
område, vilket även konstateras i
kommissionens strategirapport.
Till detta krävs större resurser inom
unionens samarbetsprogram Phare, liksom
s.k. twinning med EU:s medlemsländer. Det
måste säkerställas att kandidatländerna
till fullo uppfyller unionens krav på
gränsövervakning och kamp mot organiserad
brottslighet. Sverige bör verka för att
stödprogram på de aktuella områdena
fortsätter även efter inträdet i EU.
Bristerna upphör inte i och med
medlemskapet och Sverige bör därför
undersöka möjligheterna att starta ett
särskilt EU-program för samarbete kring
korruptionsbekämpning.
Att säkerställa en effektiv
brottsbekämpning och gränskontroll är
avgörande för att medlemsländernas
medborgare skall kunna känna trygghet
inför utvidgningen. Risken är annars stor
att det politiska stödet för utvidgningen
urholkas.
EU har inlett ett samarbete med
kandidatländerna kring människosmuggling
och människohandel, bl.a. i form av en
dialog med kandidatländernas regeringar
samt en möjlighet till deltagande i EU:s
särskilda arbetsgrupp mot människohandel.
Det har nämligen konstaterats att den
tragiskt ökande människohandeln mycket
ofta härrör från EU: anslutningsländer,
antingen som ursprungs- eller
transitländer.
Därför anser Kristdemokraterna att
samarbetet i denna fråga måste
intensifieras. Det kan handla om
stärkande av lagstiftning eller
polismyndigheternas kompetens, liksom
samarbete med det civila samhället och
frivilligorganisationer. Det handlar inte
minst om en förbättrad jämställdhet och
respekt för människovärdet. Detta kräver
långsiktigt opinionsarbete.
Samarbetsprogrammen Tacis och Phare bör
användas för detta ändamål. Det s.k. Stop-
programmet, som betytt mycket för att
stärka EU-ländernas egen kapacitet att
bekämpa människohandel, bör kunna tjäna
som ett gott exempel för arbetet i
kandidatländerna. Regeringen bör
undersöka möjligheterna att göra ett
liknande Stop-program för
kandidatländerna.
Mina förslag lämnas med anledning av
motion 2002/03:U281 (kd) yrkandena 1 och
2.
5.EU:s samarbete med de blivande
grannländerna i öst (punkt 11) (kd)
av Holger Gustafsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 11 borde ha följande lydelse:
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 5. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:U280 yrkande 19 samt
avslår motionerna 2002/03:U240 yrkande 5
och 2002/03: U326 yrkande 4.
Ställningstagande
Utvecklingen i regionen kring Östersjön
har på det hela taget varit mestadels
positiv och utgör i sig ett gott exempel
på en gemenskap där det bredare
säkerhetsbegreppet utgör ramen för ett
brett samarbete inom exempelvis
krishantering. Demokratiseringen och den
ökade respekten för mänskliga rättigheter
förbättrar närområdets säkerhet och
verkar konfliktförebyggande. Att inlemma
Östersjöområdet i en alleuropeisk och
transatlantisk säkerhetsordning bör vara
en hörnsten i Sveriges säkerhetspolitik.
Häri spelar EU:s utvidgning en
grundläggande roll, liksom ett alltmer
fördjupat PFF-samarbete där Natos
engagemang bidrar till att stärka den
fredliga utvecklingen och säkerheten.
Det ligger i Sveriges intresse att
stödja de baltiska staternas integration
i EU och Nato. En sådan utveckling bör
gagna hela regionens säkerhet, liksom ett
ökat stöd till dessa staters totalförsvar
och suveränitet.
Rysslands inrikespolitiska läge är
förhållandevis stabilt. Med möjligt
undantag för den mycket grymma
Tjetjenienkonflikten så är risken för
sönderfall eller splittring av den ryska
federationen förhållandevis liten. Den
ryska utrikespolitiken har blivit mer
utåtriktad och långsiktig under president
Putins ledning. Krigsmakten genomgår en
reform med syfte att omorganisera och
modernisera de militära styrkorna. Europa
får allt större betydelse för Rysslands
utrikes- och säkerhetspolitik. Ryssland
intar en fortsatt negativ, eller
åtminstone avvaktande, inställning till
de baltiska staternas eventuella
Natomedlemskap. Förhållandet till USA har
förbättrats väsentligt efter den 11
september 2001.
Trots vissa positiva tendenser utgör
Ryssland alltjämt en osäkerhetsfaktor i
det svenska närområdet. Rysslands innehav
av stora mängder NBC-stridsmedel är de
enda permanent stationerade i närområdet.
Barentsregionens omfattande miljöproblem,
Rysslands unionssamarbete med Vitryssland
och Kaliningradområdets ekonomiska och
sociala problem måste beaktas.
Osäkerheten om Rysslands
säkerhetspolitiska strategier och
framtida utveckling måste inkluderas i
svenska säkerhetspolitiska bedömningar.
Av geografiska skäl är det naturligt
att Östersjöregionen är av särskilt
intresse för svensk säkerhetspolitik. Här
har vi goda möjligheter att bidra till
och ta ett större ansvar för regionens
fredliga utveckling. Det är av största
säkerhetspolitiska betydelse att utveckla
förtroendefulla relationer till Ryssland
och att ytterligare förstärka samarbetet
med de nordiska och baltiska staterna.
Sverige måste verka för att alla stater i
regionen får en långsiktig
säkerhetslösning.
Mina förslag framförs med anledning av
motion 2002/03:U280 (kd) yrkande 19.
6.EU:s samarbete med de blivande
grannländerna i öst (punkt 11) (c)
av Agne Hansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 11 borde ha följande lydelse:
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 6. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:U326 yrkande 4 samt avslår
motionerna 2002/03:U240 yrkande 5 och
2002/03:U280 yrkande 19.
Ställningstagande
I en värld där samarbete mellan olika
stater och organisationer blivit alltmer
intensivt är det av största vikt att
samarbetet mellan EU och Ryssland är
gott. Även om Ryssland inte längre är
samma stormakt som Sovjetunionen en gång
var, spelar Ryssland en viktig roll.
EU:s samarbete med Ryssland är viktigt
ur ekonomiskt, politiskt och
säkerhetspolitiskt hänseende. Samarbetet
med Ryssland måste ha som mål att skapa
en säkrare värld för alla. Därför bör EU
dela med sig av sin kompetens och sina
erfarenheter i frågor som rör säkerhet,
nedrustning, bekämpning av sjukdomar samt
hur en hållbar miljö uppnås.
Säkerhetspolitiken har fått ett vidgat
begrepp. Det handlar inte längre om
bomber och missiler, spioneri och hot.
Säkerhetspolitiken innehåller i dag även
frågor om IT-säkerhet, det sårbara
samhället, olika orsaker till grogrunder
för missnöje, såsom fattigdom, avsaknad
av vatten och ren miljö samt människors
känsla av otillräcklighet.
I Ryssland i dag lever många på gränsen
till existensminimum. Många av
människorna saknar möjlighet att ta sig
ur sin fattigdom. Sjukdomar såsom hiv och
tbc sprider sig lavinartat. Enligt
UNAIDS, Unicef och WHO är Ryssland det
land som kommer att drabbas hårdast av
hiv efter den afrikanska kontinenten.
Denna aspekt måste vävas in i EU:s
samarbete med Ryssland.
För att bygga gemensam säkerhet i hela
Europa och dess närområde är det
angeläget att samarbetet med Ryssland
vidgas också i fråga om
säkerhetspolitiskt utbyte, såväl militärt
som i en vidgad säkerhetspolitisk analys,
t.ex. i de ovannämnda frågorna. Detta bör
förenas med en än större tydlighet från
unionens sida i fråga om
Tjetjenienkonflikten. Regeringen bör
därför i EU kraftfullare verka för ett
ekonomiskt, politiskt och
säkerhetspolitiskt samarbete med
Ryssland.
Mina förslag framförs med anledning av
motion 2002/03:U326 (c) yrkande 4.
7.Unionens gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik (GUSP) (punkt 13)
(kd)
av Holger Gustafsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 13 borde ha följande lydelse:
13. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 7. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:U280 yrkande 17 samt
avslår motion 2002/03:U326 yrkande 5.
Ställningstagande
Europeiska unionen måste ta ett ökat
ansvar för sin säkerhet. Europas
säkerhetspolitiska beroende av Nato måste
gradvis ersättas av ett partnerskap.
Utvecklingen av en europeisk säkerhets-
och försvarspolitik är tänkt att stärka,
inte försvaga, transatlantiskt och
europeiskt samarbete.
Framtida hot mot säkerheten i Europa
bör företrädesvis lösas och hanteras
gemensamt inom ett utvidgat EU. Ett ökat
europeiskt ansvar kräver också praktisk
förmåga att hantera säkerhetspolitiska
problem. Krishantering enligt
Petersbergsdeklarationen innebär att EU:s
medlemsstater skall bidra med humanitär
och ekonomisk hjälp, uppbyggnadsinsatser
och direkta fredsframtvingande insatser.
Mina förslag framförs med anledning av
motion 2002/03:U280 (kd) yrkande 17.
8.Unionens gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik (GUSP) (punkt 13) (c)
av Agne Hansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 13 borde ha följande lydelse:
13. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 8. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:U326 yrkande 5 samt avslår
motion 2002/03:U280 yrkande 17.
Ställningstagande
Europeiska unionen står för värden som
respekt för mänskliga rättigheter,
jämlikhet, demokrati, god
samhällsstyrning, respekt för
internationella konventioner och avtal.
För att dessa värden skall bli vedertagna
i hela världen bör unionen vara mer
samlad i sin utrikespolitik än den är i
dag. Dessa frågor behandlas mer ingående
i det gemensamma konstitutions- och
utrikesutskottet.
I de utrikespolitiska frågor där EU:s
medlemsländer har samordnat sin syn och
talat med en röst har framgångar rönts.
Exempel på en sådan situation är
Kyotoprotokollet, där unionens
medlemsländer var överens om vikten och
betydelsen av protokollet. Vi vill se mer
sammanhållning inom utrikespolitiken.
Detta betyder inte att vi vill att
Sverige skall överge sin egen
utrikespolitik, den skall finnas kvar.
Det dubbelarbete som i dag existerar
mellan den höge representanten för
utrikespolitik och kommissionären för
externa relationer måste avlägsnas. Om
EU:s ambitioner att spela en roll på den
internationella arenan skall ha framgång
bör det finnas en person som står för
talan utåt. Detta betyder att EU:s
medlemsländer bör, mer än i dag, samordna
sin syn på utrikespolitiska händelser. I
dag saknar EU en samlad syn på områden
som exempelvis massförstörelsevapen.
Varje medlemsland har en egen syn på
detta, men den gemensamma europeiska
saknas.
Kriser, såsom den i Irak i början av
2003, visar tydligt på bristerna med den
nuvarande utrikespolitiken, då enskilda
medlemsländer uppenbarligen satt andra
nationella värden framför en gemensam
europeisk hållning i fråga om konflikten.
Situationen som uppstod i och med kriget
i Irak, och som delade upp de europeiska
länderna i två grupper, nämligen de som
var för ett krig och de som var emot,
skulle ha gått att undvika om
medlemsländerna hade konsulterat varandra
och om unionens utrikespolitik hade
mekanismer och former för hur
utrikespolitiken bör samordnas.
Mina förslag framförs med anledning av
motion 2002/03:U326 (c) yrkande 5.
9.Sverige, EU:s säkerhets- och
försvarspolitik (ESFP) samt den
transatlantiska länken (punkt 14) (m)
av Göran Lennmarker, Göran Lindblad
och Ewa Björling (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 14 borde ha följande lydelse:
14. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 9. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:U323 yrkande 20 samt
avslår motionerna 2002/03:U234 yrkande 6
och 2002/03:U280 yrkande 18.
Ställningstagande
ESFP vilar på två ben:
konfliktförebyggande och krishantering.
Huvudpoängen är att skapa strukturer för
att inte behöva ta till krishantering.
Men det är endast med en trovärdig
krishanteringsförmåga i ryggen som man
kan skapa verkningsfulla
konfliktförebyggande strukturer. Och det
är EU:s medlemsländer som ansvarar för
att kapacitetsmålen uppfylls.
EU:s krishanteringsförmåga är god men
alldeles för liten. Ansvaret för detta
beror på att de flesta medlemsländer,
inklusive Sverige, inte förmår ställa
tillräckliga styrkor till förfogande.
Behovet är mycket stort. Förutom på
Balkan där EU bör ta över behövs det
betydligt större insatser i Afghanistan
och i Afrika där krigen och konflikterna
skördar miljontals döda. Det hjälper inte
med aldrig så goda beslutsordningar och
institutioner om inte kapaciteten finns.
EU måste växa upp och ta ett betydligt
större ansvar.
Vårt förslag framförs med anledning av
motion 2002/03:U323 (m) yrkande 20.
10. Sverige, EU:s säkerhets- och
försvarspolitik (ESFP) samt den
transatlantiska länken (punkt 14) (fp)
av Carl B Hamilton och Cecilia
Wigström (båda fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 14 borde ha följande lydelse:
14. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 10. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:U234 yrkande 6 samt avslår
motionerna 2002/03:U280 yrkande 18 och
2002/03:U323 yrkande 20.
Ställningstagande
Folkpartiet har i sina EU-program och
motioner välkomnat utvecklingen av EU:s
utrikes- och säkerhetspolitik och
beklagar splittringen, främst orsakad av
Frankrike, i samband med Irakfrågans
hantering i FN. Det är bra om EU kan tala
med en samlad röst på den internationella
scenen.
Vi har sett positivt på en europeisk
insatsstyrka som kan rycka in vid olika
krissituationer. En europeisk
krishanteringsförmåga bör ses som ett
värdefullt komplement till Nato och får
endast byggas ut i ett förtroendefullt
samarbete med USA. Några kollektiva
säkerhetsgarantier av den typ som finns i
Natostadgans artikel 5 är naturligtvis
inte aktuella i sammanhanget.
Sverige bör omgående söka medlemskap i
Nato. I ett utvidgat Nato där många av
Sveriges tidigare kamrater i Partnerskap
för fred nu blir Natomedlemmar, blir
Sverige alltmera marginaliserat. Vi får
därmed allt svårare att ta till vara våra
militära och utrikespolitiska
egenintressen. Sveriges säkerhet vilar på
att det finns ett starkt
säkerhetspolitiskt samarbete i Europa och
mellan Europa och USA. Utanför Nato
bidrar vi på intet sätt positivt till
detta samarbete. Vi bör därför vara med
som fullvärdiga medlemmar. Vi menar också
att Sverige har viktiga bidrag att ge
inom Nato: framför allt att säkerställa
den transatlantiska länkens framtid och
styrka. Sverige bör tillsammans med bl.a.
Danmark, Norge, Nederländerna och
Storbritannien inom Nato ingå i fronten
mot de tankar som finns på ett EU-
försvar. Dagens situation att Ryssland
har en närmare formell samarbetsrelation
till Nato än Sverige, är en absurd och
olycklig konsekvens av
utskottsmajoritetens alliansfria politik.
Den transatlantiska länken och Nato bör
vara grundbulten i en europeisk
säkerhetsordning. Vi har betonat vikten
av att vidmakthålla den transatlantiska
länken och gör bedömningen att USA:s
närvaro kommer att vara viktig även
framgent i Europa. Vi är därför helt emot
en inre EU-kärna i försvarspolitiken, och
vi ser med oro på den antiamerikanism som
vuxit fram under de senaste månaderna och
som tagits till intäkt för förnyade
tankar på ett EU-försvar. Samtidigt kan
vi inte blunda för de konflikter som
finns mellan EU och USA och den
långsiktiga intresseförskjutning i USA:s
utrikes- och försvarspolitik bort från
Europa som det kalla krigets avslutande
kan medföra, och som många bedömare menar
att Irakkriget kan skynda på.
Folkpartiet menar att när man begrundar
Europas säkerhet - och därmed
förutsättningarna för Sverige - bör man
klart deklarera om man är anhängare av
ett Natobaserat europeiskt försvar och
därmed är emot ett EU-baserat försvar. Om
man som Folkpartiet är emot ett EU-
baserat försvar innebär det med automatik
att man föredrar ett Natobaserat
europeiskt försvar eftersom de två
alternativen i praktiken (om än inte
alltid i retoriken) är ömsesidigt
uteslutande.
De som föredrar ett Natobaserat försvar
i Europa - vilket naturligtvis även de
kan göra som föredrar alliansfrihet för
egen del - har att ta ställning till
frågan hur Sverige bäst främjar det
intresset. Vi menar att det sker genom
att Sverige - bl.a. inom EU - lägger sig
i den europeiska debatten och deltar
fullt ut. Vi skall inte vara passiva och
inte låta andra sköta debatt och beslut
om Europas försvar. Dessa har nämligen
avgörande betydelse för vårt eget lands
situation och säkerhet. Alternativet är
de facto att abdikera från uppgiften att
ta till vara Sveriges egenintressen
beträffande utformningen av en europeisk
försvars- och säkerhetspolitik. Sverige
har samma rättighet som alla andra EU-
länder att inom EU protestera och
polemisera mot ståndpunkter som går emot
våra intressen och visioner. Fördragen
gäller för Sverige på samma sätt som för
andra EU-länder.
Relationerna mellan EU och USA är i
grunden mycket goda. Det finns en stark
värdegemenskap och en historisk
medvetenhet från Europas sida om att
USA:s närvaro i Europa har varit
nödvändig för att bevara freden och
demokratin. Kandidatländerna är som regel
mycket pro-USA, och samtliga är medlemmar
eller aspiranter till Nato. Efter den 11
september uttryckte EU en omedelbar och
mycket stark lojalitet med USA. Nato
hänvisade för första gången i sin
historia till artikel 5 i stadgan. Det
fanns dock en viss besvikelse över att
USA valde att agera på egen hand i
Afghanistan.
I takt med utvidgningen av Nato finns i
Europa, liksom i många amerikanska
kretsar, en oro för vad som skall hända
med den transatlantiska organisationen.
Kanske kommer den att förvandlas till en
stor diskussionsklubb och USA kommer att
välja att agera på egen hand, tillsammans
med en "koalition av villiga" och
militärtekniskt lika kompetenta länder
som USA.
I vissa avseenden har relationerna över
Atlanten försämrats de senaste åren under
Bushadministrationen. Det handlar bl.a.
om synen på internationella konventioner
där EU mycket hårt drivit t.ex.
konventionen om trampminor, barnsoldater
och Kyotoprotokollet. Det finns en stark
kritik mot USA för att landet hoppat av
Kyotoprocessen och den internationella
krigsförbrytartribunalen ICC som EU
värnar mycket om. EU kritiserar USA för
dödstraffet och för behandlingen av
fångarna på Guantanamobasen. Flera av
fångarna är europeiska medborgare.
Handelshinder för europeiskt stål ledde
till att bl.a. EU använde sig av WTO:s
tvistlösningsmekanism. Omvänt finns det i
USA en irritation (och mycket berättigad
sådan!) över att EU vägrar reformera sin
jordbrukspolitik för att underlätta
"Utvecklingsrundan" inom WTO. EU-länder
har också kritiserat USA för bristande
engagemang i Mellanösternfrågan, som om
EU:s egna insatser vore något att skryta
över. Alla dessa problem löses dock inte
genom konfrontationer utan bäst genom
konstruktiv kritik i en atmosfär av
genuint transatlantiskt förtroende.
Våra förslag framförs med anledning av
motion 2002/03:U234 (fp) yrkande 6.
11. Sverige, EU:s säkerhets- och
försvarspolitik (ESFP) samt den
transatlantiska länken (punkt 14) (kd)
av Holger Gustafsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 14 borde ha följande lydelse:
14. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 11. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:U280 yrkande 18 samt
avslår motionerna 2002/03:U323 yrkande 20
och 2002/03:U234 yrkande 6.
Ställningstagande
Europeiska rådets beslut i Helsingfors
1999 medför att EU:s medlemsstater senast
år 2003 gemensamt skall kunna samla och
sända ut en krishanteringsstyrka på 60
000 man inom 60 dygn. Denna samlade
styrka skall kunna sättas in vid
konflikter i Europa och, efter beslut av
FN:s säkerhetsråd, alternativt utifrån
folkrättsligt acceptabla kriterier, även
utanför Europas gränser. Det är av
största vikt att Sverige medverkar aktivt
i det arbetet och solidariskt bidrar till
denna insatsstyrka.
Dessvärre verkar det finnas ett glapp
mellan politiska deklarationer och
faktiska resurser. En gemensam europeisk
insatsstyrka av nämnd omfattning kräver
stora ansträngningar. Dessa
ansträngningar måste återspeglas i EU-
staternas försvarsbudgetar. Sverige
satsar hårt på att öka sin
internationella kapacitet, samtidigt som
det nationella försvaret drabbats av en
omfattande nedrustning. Det är angeläget
att tillräckliga resurser finns avdelade
för den internationella verksamheten. I
en tid då nationell säkerhet i mindre
grad än tidigare kan sökas enbart på
nationell grund är det av mycket stor
vikt att hela vår försvarsmakt är modern
och flexibel och har hög
samverkansförmåga med andra länders
förband.
Sverige är även medlem i Västeuropeiska
försvarsmaterielsamarbetet (WEAG). Det
ökar möjligheterna att påverka
inriktningen av den europeiska
försvarsindustripolitiken. Det möjliggör
även en högre grad av interoperabilitet
(samverkansförmåga) mellan svenska och
utländska militära system vid gemensamma
internationella insatser. På sikt bör
denna interoperabilitet utvecklas så att
alla svenska insatsförband kan ingå i EU-
eller Natoledda krishanteringsinsatser
och fredsfrämjande verksamheter.
I egenskap av enda kvarvarande
supermakt och dominant inom Nato kommer
USA enligt min mening att under
överskådlig framtid ha stor betydelse för
den europeiska säkerhetspolitiken. Det är
inte sannolikt att EU inom överskådlig
framtid kommer att klara sig helt utan
Natos hjälp för att skapa eller
upprätthålla fred i Europa. Därför ligger
det i Europas intresse att USA och Nato
även fortsättningsvis behåller den
europeiska kontinenten som ett
prioriterat intresseområde. Den
transatlantiska länken får inte brytas.
Mina förslag framförs med anledning av
motion 2002/03:U280 (kd) yrkande 18.
12. Mandatfrågan i samband med
unionens krishanteringsinsatser
(punkt 16) (m)
av Göran Lennmarker, Göran Lindblad
och Ewa Björling (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 16 borde ha följande lydelse:
16. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 12. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:U323 yrkande 21 och avslår
motion 2002/03:U299 yrkande 1.
Ställningstagande
FN:s säkerhetsråd har det övergripande
ansvaret för internationell fred och
säkerhet. Men det är inte alltid
säkerhetsrådet förmår fatta beslut eller
ta sitt ansvar när det verkligen gäller.
I framtiden kan man komma att stå inför
nya kriser där det krävs att det
internationella samfundet agerar och
säkerhetsrådet inte förmår ta sitt
ansvar. Ett sådant agerande skall
naturligtvis alltid vara förenligt med FN-
stadgans principer.
Sverige bör aktivt medverka till att
driva på arbetet med den säkerhets- och
försvarspolitiska dimensionen i EU.
Erfarenheterna från Balkan visar tydligt
att EU:s krishanteringsförmåga måste
stärkas. EU:s insatser skall ske i
enlighet med FN-stadgans principer.
Våra förslag framförs med anledning av
motion 2002/03:U323 (m) yrkande 21.
13. Mandatfrågan i samband med
unionens krishanteringsinsatser
(punkt 16) (v)
av Lars Ohly (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 16 borde ha följande lydelse:
16. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 13. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:U299 yrkande 1 och avslår
motion 2002/03:U323 yrkande 21.
Ställningstagande
Utskottet konstaterar att i planeringen
av militära fredsbefrämjande uppgifter
räknar EU med att krishanterande insatser
skall kunna sättas in i flera olika
sammanhang. Det kan ske för att ge stöd
åt humanitära insatser eller i sammanhang
där båda parter i konflikten samtycker
till ingripande och där vapen endast får
användas i självförsvar.
Det tredje och mest krävande scenariot
är en fredsframtvingande insats där EU
skall sätta in militär för att skilja
stridande parter åt, samtidigt som den
civila befolkningen skall beskyddas. Det
kan t.ex. röra sig om ett inbördeskrig
där regeringssidan försöker trycka ned
ett uppror med metoder som det
internationella samfundet, eller i det
här fallet EU, finner oacceptabla. Dessa
insatser kräver ofta omfattande
våldsanvändning från insatsstyrkans sida.
Enligt de militära planeringsmålen
skall EU:s styrkor kunna ingripa upp till
4 000 kilometer utanför EU:s gränser. Det
finns dock inget politiskt beslut som
begränsar var EU-styrkan kan sättas in.
Det är således fullt möjligt för EU att
om vilja och resurser finns intervenera i
krishärdar världen över. Enligt EU:s
dokument skall militära EU-insatser
genomföras både på begäran från en
ledande organisation, som t.ex. FN eller
OSSE, eller i en självständig EU-aktion.
Alla EU-interventioner skall dock ske
"i enlighet med principerna i FN-
stadgan".
Denna formulering i EU:s dokument om
att EU-interventioner skall ske "i
enlighet med principerna i FN-stadgan" är
betydligt svagare än om man direkt hade
sagt att det skall krävas ett FN-mandat
för tvingande militära insatser i EU:s
regi.
Att man valt en vag formulering som ger
utrymme för olika tolkningar bör ses som
ett resultat av att medlemsländerna har
olika åsikter vad gäller behovet av ett
mandat från säkerhetsrådet. Flera EU-
länder anser att det inte skall krävas
ett FN-mandat för EU-insatser, eftersom
insatsen då skulle kunna stoppas av någon
av säkerhetsrådets fem permanenta
medlemmar.
Storbritanniens företrädare har t.ex.
varit mycket tydlig på den här punkten.
Man har förklarat att även om FN-mandat
är att föredra så är det inte nödvändigt
eftersom EU-insatser då skulle kunna
stoppas av ett veto i säkerhetsrådet.
Den svenska regeringen har å sin sida
menat att fredsframtvingande EU-insatser
kommer att ske med FN-mandat. Det står
visserligen varje medlemsland fritt att
avstå från att delta i en enskild
operation, och den svenska regeringen har
deklarerat att Sverige inte kommer att
delta i fredsframtvingande insatser om
det inte föreligger ett FN-mandat. Varje
medlemsland har emellertid också rätt att
inlägga veto mot en EU-intervention och
därmed hindra att den genomförs.
Det finns en tydlig risk för att EU kan
komma att genomföra fredsframtvingande
insatser utan FN-mandat, även om Sverige
och vissa andra länder inte deltar. En så
negativ utveckling kan dock stoppas. I
ett positivt scenario skulle EU:s
initiativ att bygga upp en
krishanteringsförmåga kunna innebära ett
samordnat europeiskt stöd till FN. Detta
kräver dock självklart att tvingande EU-
insatser sker med FN-mandat. Ett mandat
från FN:s säkerhetsråd skulle ge ökad
legitimitet åt EU:s beslut. Därför är det
nödvändigt att mandat från FN skall vara
en förutsättning för att EU skall kunna
utföra fredsframtvingande operationer.
Den svenska regeringen bör verka för att
EU klart och tydligt deklarerar att EU
endast kommer att genomföra
fredsframtvingande insatser om det
föreligger ett FN-mandat. Den svenska
regeringens hållning bör också vara att
inlägga veto mot en eventuell
fredsframtvingande EU-insats som inte har
mandat från FN eller OSSE.
Mina förslag framförs med anledning av
motion 2002/03:U299 (v) yrkande 1.
14. EU:s handelsavtal med Israel
(punkt 19) (v)
av Lars Ohly (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 19 borde ha följande lydelse:
19. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 14. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:U249 yrkande 3 och avslår
motion 2002/03:U275 yrkande 3.
Ställningstagande
Utskottet anser att de israeliska
myndigheternas och militärens allt
brutalare behandling av palestinierna i
de ockuperade områdena, de flerfaldiga
folkrättsbrotten, raketangrepp i Gaza med
många palestinska civila dödsoffer, de
militära angreppen och isoleringen av
president Arafat i hans högkvarter samt
stöld av palestinsk jord och
vattentillgångar genom byggandet av en
hög mur på palestinsk mark måste medföra
att den svenska regeringen överger sin
tidigare ståndpunkt att Israels brott mot
associationsavtalet med EU betraktas som
en teknisk fråga. I dag krävs såväl
politiska som ekonomiska påtryckningar
för att tvinga den israeliska
ockupationsmakten att följa folkrätten
och respektera de mänskliga
rättigheterna.
Mina förslag framförs med anledning av
motion 2002/03:U249 (v) yrkande 3.
15. EU och
sysselsättningspolitiken (punkt 20)
(c)
av Agne Hansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 20 borde ha följande lydelse:
20. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 15. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:U326 yrkande 12 samt
avslår motion 1999/2000:U903 yrkande 3.
Ställningstagande
Vid toppmötet i Lissabon våren 2000
enades man om målet att EU inom tio år
skall ha blivit världens mest dynamiska
och snabbast växande ekonomi med
bibehållen social profil och miljöhänsyn.
Centerpartiet anser att en hållbar
ekonomisk utveckling med social profil
inte blir framgångsrik om inte
miljömässiga hänsyn tas. För att nå en
hållbar ekonomi måste miljöfrågor ses som
ett grundinslag i ekonomin och inte
enbart som en kostnadsfaktor eller som en
separat politisk fråga. Miljöpolitiken
kan bidra till en produktivitetstillväxt
och ökad konkurrenskraft.
Utskottsmajoriteten omnämner endast att
kommissionen presenterat en handlingsplan
för miljövänlig teknik samt behov av
förbättringar i energieffektivitet.
För att nå målet måste rörligheten inom
unionen göras smidigare. I dag är det
svårt att flytta föräldraersättningar, a-
kasseersättningar och pensioner mellan de
olika europeiska medlemsländerna. Den
senaste årliga rapporten som kommissionen
presenterat visar tydligt att Sverige
lyckats bättre än de flesta andra
medlemsländer inom områden såsom
jämställdhet och arbetsmiljö samt har en
barnomsorg som gör det möjligt att
kombinera föräldraskap och arbete.
Kritiken handlar om för hög skatt på
arbete och att den svenska arbetsrätten
har inverkningar i negativ riktning på
rörligheten.
Centerpartiet anser att det behövs ett
dynamiskt näringsliv och en fungerande
inre marknad för att nå förbättrade
sysselsättningsnivåer, konkurrenskraftiga
priser samt hög kvalitet på varor och
tjänster.
Mina förslag framförs med anledning av
motion 2002/03:U326 (c) yrkande 12.
16. Transfererings- och
skattefrågor (punkt 21) (m)
av Göran Lennmarker, Göran Lindblad
och Ewa Björling (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 21 borde ha följande lydelse:
21. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 16. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:U323 yrkandena 9 och 11.
Ställningstagande
EU skall i framtiden inte ta över de
sociala frågorna. Socialförsäkringar,
social service och annan
skattefinansierad socialtjänst liksom
utbildningssystem är och förblir frågor
för medlemsstaterna eller i vissa fall
under medlemsstaterna. EU skall inte ta
på sig uppgiften att bygga ett socialt
Europa. Det innebär att EU inte skall
utvecklas till att bli en
transfereringsunion med beskattningsrätt.
Nyttan av EU för var och en ligger inte i
att unionen delar ut bidrag på
skattebetalarnas bekostnad.
Våra förslag framförs med anledning av
motion 2002/03:U323 (m) yrkandena 9 och
11.
17. Handelspolitiska frågor
(punkt 22) (kd)
av Holger Gustafsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 22 borde ha följande lydelse:
22. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 17. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:U262 yrkande 1 samt avslår
motionerna 2002/03:U298 yrkande 6 och
2002/03:Fi289 yrkande 2.
Ställningstagande
Trots att frihandeln rymmer stora
möjligheter för de fattigaste länderna
står de i praktiken nästan helt utanför
den globala ekonomin. De minst utvecklade
ländernas (MUL) andel av världshandeln
har sjunkit och ligger nu på ungefär 0,3
%. Den utvecklingen måste brytas.
Handelsreformer är en viktig del i detta
arbete, även om huvuduppgiften blir att
öka u-ländernas produktions- och
exportkapacitet.
Inom EU måste regeringen verka för en
mer renodlad frihandelslinje. Speciellt
viktigt är att öppna marknaden för u-
ländernas exportvaror, inte minst
jordbruksprodukter, tekovaror och
råvaror. Det är i längden inte
försvarbart att genom tullmurar eller
andra handelshinder stänga ute de
exportvaror som är av störst betydelse
för u-länderna. Kristdemokraterna har
därför stött det s.k. Everything But Arms-
beslutet (EBA), som på sikt innebär total
tullfrihet för alla varor utom vapen från
de fattigaste länderna. De
undantagsbestämmelser som finns i EBA är
dock inte tillfredsställande, exempelvis
det faktum att tullarna på ris, socker
och bananer försvinner först 2009, eller
att EU förbehåller sig rätten att införa
skyddsåtgärder om vissa
producentintressen skulle hotas.
Även s.k. tulleskalering, dvs. att
tullarna stiger när en importvara blir
mer förädlad, motverkar u-ländernas
exportmöjligheter och måste minska.
Likaså är det viktigt att EU på sikt
avvecklar de handelsstörande
subventionerna inom t.ex.
jordbruksområdet; det gäller framför allt
dagens exportstöd, som leder till
dumpning av jordbruksprodukter på
världsmarknaden. Flera icke-tariffära
handelshinder måste ses över. Det s.k.
generella preferenssystemet (GSP) måste
fortsatt reformeras för att bli enklare
att förstå och använda, rent
administrativt. Många fattiga länder
upplever reglerna som ett handelshinder.
Glädjande nog har EU nu genomfört en
reform av GSP-reglerna som går i denna
riktning.
I den pågående WTO-rundan måste de
fattigaste ländernas situation göras till
huvudfråga. EU bör driva en balanserad
linje som kombinerar frihandelns
principer med hållbar utveckling och
speciella hänsyn till u-ländernas
situation. EU-länderna bör uppmana den
övriga i-världen att följa EBA-
initiativet och avskaffa alla tullar för
de minst utvecklade länderna, liksom de
icke-tariffära hinder som försvårar u-
ländernas export; dit hör bl.a. vissa
jordbrukssubventioner samt de ofta mycket
restriktiva ursprungsreglerna som innebär
att u-länderna inte får tullfrihet för
varor som innehåller råmaterial
importerat från andra länder.
Mina förslag framförs med anledning av
motion 2002/03:U262 (kd) yrkande 1.
18. Handelspolitiska frågor
(punkt 22) (c)
av Agne Hansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 22 borde ha följande lydelse:
22. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 18. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:U298 yrkande 6 samt avslår
motionerna 2002/03:U262 yrkande 1 och
2002/03:Fi289 yrkande 2.
Ställningstagande
Grunden till EU:s jordbrukspolitik lades
i en tid när livsmedelsbrist och
hungersnöd rådde i Europa. Det europeiska
samhället var inte självförsörjande.
Samtidigt var många sysselsatta inom
jordbruket och gjorde jordbruksnäringen
till en viktig ekonomisk sektor. Det blev
viktigt för de europeiska länderna att
vidta olika åtgärder till stöd och skydd
för det nationella jordbruket.
De europeiska länderna är inte i samma
situation längre. Det europeiska
jordbruket skall inte längre stödjas av
subventioner eller skyddas av tullar.
Reformeringen av den gemensamma
jordbrukspolitiken är välkommen.
EU måste ta sitt ansvar för att bidra
till en rättvisare värld. Ett sätt är att
minska EU:s stödnivåer till jordbruket.
Denna minskning måste följas av liknande
minskningar av subventioner och andra
stödåtgärder i övriga WTO-länder.
Minskningen av stödnivåerna bör ske
gradvis, för att länderna skall ha en
möjlighet att ställa om sina system.
Tidsperioden för denna omställning bör
inte vara för lång.
Mina förslag framförs med anledning av
motion 2002/03:U298 (c) yrkande 6.
19. Sveriges och EU:s utsläpp av
växthusgaser (punkt 23) (m)
av Göran Lennmarker, Göran Lindblad
och Ewa Björling (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 23 borde ha följande lydelse:
23. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 19. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:U323 yrkande 15.
Ställningstagande
Föroreningar i luften och i haven känner
inga gränser. Miljöstörningarna medför
att naturen långsiktigt förändras och att
många arter hotas av utrotning. En
långtgående minskning av den biologiska
mångfalden skulle i sin förlängning hota
jordens förmåga att försörja oss.
Försurningen och miljöföroreningarna i
Europa beror till stor del på nedfall som
kommer från många länder. Vikten av
samarbete över gränserna på miljöområdet
kan inte nog understrykas.
Den senaste tidens utveckling visar att
det är en ohållbar politik att göra
Europa mer beroende av fossila bränslen.
Detta sker för närvarande i många länder,
inklusive Sverige med stängningen av
Barsebäck I som ett generande exempel.
Detta står i rak motsats till åtagandena
i Kyotoprotokollet. Initiativ måste tas
för att minska Sveriges och EU:s utsläpp
av växthusgaser. Det är svårt att ha
moralisk ledning om man uppträder
dubbelmoraliskt.
Vårt förslag framförs med anledning av
motion 2002/03:U323 (m) yrkande 15.
20. Livsmedel och miljö
(punkt 25) (c)
av Agne Hansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 25 borde ha följande lydelse:
25. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 20. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:U298 yrkande 15 samt
avslår motion 2002/03:U324 yrkande 16.
Ställningstagande
Samhällets etiska omsorg och
konsumenternas oro för produktionsmetoder
inom livsmedelssektorn skall tas på
allvar. Detta skall återspeglas i de
försiktighetsmått som skall vidtas i EU:s
lagstiftning. Dessa mycket viktiga
faktorer måste återspeglas i europeiska
ställningstaganden om framtidens
jordbrukspolitik och
handelsförhandlingarna inom WTO. De måste
erkännas som berättigade angelägenheter
av övriga länder i
världshandelsorganisationen.
Försiktighetsprincipen bör därför vara
utgångspunkten i syfte att skydda
människors och djurs hälsa. Åtgärder i
samband med BSE är ett exempel som
tydligt återspeglar detta.
Försiktighetsprincipen måste göras till
ett reellt red-skap i WTO-regelverket.
Mina förslag framförs med anledning av
motion 2002/03:U298 (c) yrkande 15.
21. EU:s TV-direktiv (punkt 29)
(m)
av Göran Lennmarker, Göran Lindblad
och Ewa Björling (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 29 borde ha följande lydelse:
29. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 21. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:U323 yrkande 7.
Ställningstagande
Vi vill framhålla att EU skall arbeta för
en utvidgning av den inre marknaden och
för att få bort offentliga monopol. Det
är därför oacceptabelt att EU ställer
krav på en viss sammansättning av TV-
bolagens program, t.ex. att dessa skall
utgöras av en viss andel europeiska
program. TV-bolag bör enligt vår
uppfattning fritt få förfoga över
programinnehållet i enlighet med
respektive lands yttrandefrihetsrättsliga
bestämmelser. Mot denna bakgrund bör
regeringen verka för att TV-direktivet
avskaffas.
Våra förslag framförs med anledning av
motion 2002/03:U323 (m) yrkande 7.
5 Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har
föranlett följande särskilda yttranden. I
rubriken anges inom parentes vilken punkt
i utskottets förslag till riksdagsbeslut
som behandlas i avsnittet.
1. EU:s yttre gränsskydd och
människohandel (punkt 8) (fp)
av Carl B Hamilton och Cecilia
Wigström (båda fp).
Handel med kvinnor och barn för sexuella
ändamål har under de senaste åren ökat
dramatiskt. International Organisation
for Migration (IOM) uppskattar att 120
000 kvinnor och barn förs in till EU
varje år, de flesta via Balkan. Mellan
200 och 500 kvinnor beräknas årligen
föras till Sverige för att utnyttjas för
sexuella ändamål.
Orsakerna till människohandel är flera.
Gemensamt för de länder de drabbade
kvinnorna och pojkarna kommer ifrån är
att det är länder som i regel genomgått
omvälvande politiska, sociala och
ekonomiska förändringar. I spåren av
dessa förändringar har fattigdom och hög
arbetslöshet följt. Att fattigdomen utgör
en viktig orsak till människohandel är
tydligt vad gäller bl.a. de baltiska
staterna. I Estland t.ex. kommer en
majoritet av de drabbade kvinnorna från
den fattiga rysktalande
minoritetsbefolkningen. I dag är det inte
lagligt för en sextonårig litauisk flicka
att komma till Sverige och arbeta på
restaurang som t.ex. servitris. Om unga
kvinnor och män på laglig väg tillåts
arbeta i Sverige och andra europeiska
västländer, kan det bidra till att färre
faller offer för människohandlare. Både
International Organisation for Migration
(IOM) och den internationella
arbetstagarorganisationen (ILO) stöder
denna uppfattning. I utskottets
uppräkning över olika vägar att arbeta
för att bekämpa kvinnohandel nämns dock
inte detta. Vi anser att Sverige och EU
bör öppna för arbetskraftsinvandring från
länder utanför EU.
2. Unionens gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik (GUSP) (punkt 13) (v)
av Lars Ohly (v).
Vänsterpartiet förespråkar
internationellt samarbete. Även samverkan
i utrikespolitiska frågor är något bra,
men förutsätter att den nationella
bestämmanderätten bevaras. Vetorätten
måste därför finnas kvar vad gäller alla
utrikespolitiska frågor.
Vänsterpartiet vill understryka vikten
av att Sverige inom EU värnar nationernas
självbestämmanderätt. EU bygger på ett
samarbete mellan självständiga stater och
all utveckling mot en europeisk superstat
måste undvikas för att EU:s folkliga
legitimitet inte skall förfalla i ännu
större utsträckning än vad som redan
skett.
Vänsterpartiet är motståndare till att
samarbete betraktas som ett överordnat
mål för utrikespolitiken. Detta betyder
inte att ett gemensamt agerande är
omöjligt i frågor där det är av vikt att
EU agerar i gemensam sak.
Under de senaste femton åren har EU
präglats av en ökad misstro mellan
medborgarna i medlemsstaterna och den
styrande eliten inom EU. Samtidigt har en
betydande maktförskjutning skett där
medlemsländerna fått lämna plats för EU:s
olika institutioner. De fördragsändringar
som antagits i Maast-richt, Amsterdam och
Nice pekar alla i denna riktning. Det
odemokratiska klimat som ofta anses
karaktärisera EU-systemet är något som
inte bör få en utvidgad plats i EU:s
institutionella struktur. Detta gäller i
synnerhet för den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken där det nationella
självbestämmandet är av särskild vikt.
Vänsterpartiet menar att ett bevarande av
vetorätten, och även ett återförande av
fler frågor till enhällighet, är mycket
angeläget och vill med detta understryka
att det mandat den svenska regeringen
gått in med i det europeiska samarbetet
kring utrikes- och säkerhetspolitiken
vilar på att detta skall röra sig om
mellanstatlig samverkan där den
nationella bestämmanderätten bevaras.
Kvalificerad majoritetsomröstning bör
inte tillämpas inom utrikespolitikens
område. Med detta avvisar vi alltså även
nuvarande regler och menar att vetorätt
måste finnas vad gäller samtliga
utrikespolitiska frågor.
Vänsterpartiet ser i och för sig inga
stora problem med att stater agerar på
egen hand eller gemensamt kring vissa
frågor. Det finns dock en överhängande
risk att det är starka stater som kommer
att använda sig av frivilliga koalitioner
för att påverka andra att gå med på deras
linje. Det är därför viktigt att Sverige
står fast vid att enhällighet skall råda
i alla utrikes- och säkerhetspolitiska
frågor.
Genom alliansfriheten har Sverige
kunnat föra en självständig politik.
Neutralitetsoptionen har gett oss den
trovärdighet som behövts för att hävda
den självständiga politiken. Detta
förhållningssätt har aldrig hindrat oss
från att skarpt ta avstånd från brott mot
mänskliga rättigheter eller
internationell lag. Inte heller har den
försvårat vårt deltagande i
fredsbevarande insatser. Vänsterpartiet
vill utveckla alliansfriheten samt värna
den radikala och självständiga
utrikespolitik som varit Sveriges
kännemärke. Detta ställer krav på Sverige
att agera konsekvent. I den
säkerhetspolitiska doktrin som
förhandlats fram mellan
Socialdemokraterna och tre borgerliga
partier, och som utskottets
ställningstagande syftar till, finns
flera skrivningar som öppnar för
tolkningar som ifrågasätter
alliansfriheten.
EU:s snabbinsatsstyrka bör endast
användas efter beslut i FN:s
säkerhetsråd. Alla öppningar för att
denna militära styrka skulle kunna agera
som en offensiv militär enhet utan ett
klart uttalat FN-mandat leder tankarna
till uppbyggandet av en ny supermakt i
Europa. Vänsterpartiet menar att det är
av avgörande betydelse, inte minst för
vår alliansfrihet, att denna svenska
inställning tydliggörs och förklaras.
Vänsterpartiet vill också med
bestämdhet ta avstånd från alla försök
och alla tendenser till ömsesidiga
försvarsbeslut.
3. Sverige, EU:s säkerhets- och
försvarspolitik (ESFP) samt den
transatlantiska länken (punkt 14) (c)
av Agne Hansson (c).
Centerpartiet välkomnar ett nära och
djupt transatlantiskt samarbete, både för
Europas och för USA:s skull. Men ett
fungerande samarbete förutsätter någon
form av jämbördighet. I dag saknas denna
jämbördighet.
Dagens USA har valt bort
internationellt samarbete, rivit upp
internationella avtal och använder sig av
en religiöst präglad retorik om USA:s
rätt att varhelst och närhelst använda
sin militära styrka för att driva igenom
politiska mål. För att USA inte ensamt
skall kunna styra världshändelser behövs
en jämbördig motpart vid
förhandlingsborden. Därför vill
Centerpartiet stärka den europeiska
utrikespolitiken. Först när EU kan vinna
USA:s respekt genom att ta ansvar för
kriser i vårt närområde, som Balkan,
kommer vi att kunna samarbeta på
likvärdiga villkor.
När det gäller internationella kriser
och konflikter är världen i dag helt
beroende av USA:s vilja att ställa upp.
EU själv borde kunna hantera kriser i sin
geografiska närhet, utan att vara
beroende av hjälp från USA. Ett nära
samarbete med Nato samt fullföljande av
åtaganden med anledning av EU:s
krishanteringsstyrka krävs.
EU behövs som motpart till USA för de
erfarenheter och kunskaper som
medlemsländerna besitter. Till dessa hör
fredlig konflikthantering, diplomati,
engagemang i biståndsfrågor samt synen på
miljö och hur dessa resurser skall
användas. Genom dessa skapas en
fredligare värld.
Dock saknar EU komponenter som behövs.
De misslyckanden som vi har sett under
det senaste decenniet vittnar om detta,
misslyckanden såsom forna Jugoslavien och
nu senast Irakkriget.
Hade unionen haft en gemensam policy
för hur kriser som dessa bör hanteras
hade vi kanske kunnat undvika det enorma
mänskliga lidande som skett. Vi behöver
en union med en kapacitet för att hantera
internationella kriser, en kapacitet som
stöder sig på en gemensam analys och en
vilja att driva dessa frågor gemensamt.
Ytterst finns även militära komponenter
- inte för krig, utan för insatser för
fredsbevarande och fredsframtvingande.
Det är därför nödvändigt att fullfölja
insatsstyrkan och stärka dess förmåga att
agera självständigt under FN-mandat.
4. EU:s handelsavtal med Israel (punkt
19) (fp)
av Carl B Hamilton och Cecilia
Wigström (båda fp).
Avtalet som EU har med Israel är ett av
flera liknande avtal med länderna runt
Medelhavet. Det är knappast mer
förmånligt än andra länders. De krav på
respekt för mänskliga rättigheter och
demokrati som finns i avtalets förord
(preamble) bör rimligen hävdas överallt i
världen, dvs. även beträffande andra
länder runt Medelhavet och i Mellersta
Östern som har liknande EU-avtal. Som
Folkpartiet nyligen påpekat är det inte
rimligt att ingå ett sådant avtal med ett
land, Algeriet, som samtidigt som
ratifikationsprocessen pågår ser genom
fingrarna med grova kränkningar av
mänskliga rättigheter.
Om associationsavtalet sägs upp skulle
det drabba enskilda människor som
försörjer sig på att producera bl.a. vin
och frukt. De får minskad efterfrågan,
sämre lönsamhet och färre anställda.
Avtalet mellan EU och Israel omfattar
inte varor från de ockuperade områdena
eftersom EU inte accepterar ockupationen.
Men att i praktiken särskilja dessa varor
från dem som omfattas är sannolikt
omöjligt.
Varför är det just vinodlare och
handelsträdgårdsmästare som förtjänat att
straffas för den politik som förs av
Ariel Sharon och majoriteten i Knesset?
Det är knappast dessa som kraftfullt
behöver påverkas genom hot om eventuell
konkurs. Turistindustrin har redan
drabbats hårt. Investeringarna faller.
Arbetskraft inkallas till armén. Inget av
detta har på minsta vis ökat fredsviljan
hos Ariel Sharons regering.
Israel är en demokrati, till skillnad
från omgivningen i Mellersta Östern.
Oppositionen i Israel har inte krävt
handelsbojkott. Har palestinierna själva
krävt handelsbojkott? Inte såvitt bekant.
Bilaga 1
6 Förteckning över behandlade förslag
6.1 Skrivelsen
Regeringens skrivelse 2002/03:60
Berättelse om verksamheten i Europeiska
unionen under 2002 överlämnas till
riksdagen.
6.2 Följdmotion
2002/03:U5 av Carl B Hamilton m.fl. (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
vikten av att vissa EU-institutioner
inte undandrar sig den för EU-
verksamheten nya syn på
offentlighetsfrågorna som införts med
EU-förordningen 1049/2001.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
mer utförlig redovisning i kommande års
skrivelser, såvitt gäller brister i
offentlighetsregler vid EU:s
institutioner och organ.
6.3 Motioner från allmänna motionstiden
1999/2000:U903 av Gudrun Schyman m.fl.
(v):
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförs om ett finanspolitiskt och
strukturpolitiskt samarbete för att
skapa fler jobb.
2002/03:K432 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att kraftfullt prioritera att EU:s
utvidgning österut nu förs i hamn.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att alla medborgare i ett utvidgat EU
skall kunna resa, arbeta och leva på
samma villkor.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
åtgärder för att stärka och
effektivisera EU:s gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitik.
2002/03:Fi289 av Gudrun Schyman m.fl.
(v):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sverige inom EU skall verka för att
EU:s protektionistiska drag mot
omvärlden bör upphävas.
2002/03:U218 av Yvonne Andersson (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
verka för en ökad mänsklig och kulturell
förståelse inom EU och i relation till
ansökarländerna.
2002/03:U227 av Lars Ohly m.fl. (v):
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sverige inom EU skall verka för en
konkret tidsplan när det gäller
förverkligandet av
Köpenhamnskriterierna.
2002/03:U234 av Carl B Hamilton m.fl.
(fp):
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att utvecklingen av en europeisk
krishanteringsförmåga bör ske i nära
samarbete med USA och att varje försök
av Europa att konkurrera med USA i
detta avseende bör motverkas.
2002/03:U237 av Göran Lennmarker m.fl.
(m):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att EU:s kvarvarande restriktioner och
antidumpningsåtgärder mot Central- och
Östeuropa bör avskaffas.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att handeln inte får återregleras
mellan EU:s kandidatländer om
kandidatländerna blir EU-medlemmar vid
skilda tidpunkter.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Polens och Litauens öppna handel
med Kaliningrad bör kunna fortsätta när
de blir EU-medlemmar.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att EU:s yttre gränsskydd skall
utformas med hänsyn tagen till att
människors traditionella kontakter,
handel och rörlighet inte får
inskränkas på ett orimligt sätt.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att främja utvecklingen av
socialförsäkringar i Central- och
Östeuropa.
2002/03:U240 av Runar Patriksson (fp):
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att understödja det nordisk-ryska
samarbetet vid genomförandet av EU:s
nordliga dimension.
2002/03:U249 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sverige ger officiellt stöd till
kraven att EU säger upp
frihandelsavtalet med Israel och på
andra sätt ökar trycket på den
israeliska ockupationsmakten, så att
Israel på sikt förmås att uppfylla de
krav folkrätten kräver.
2002/03:U261 av Ana Maria Narti (fp):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
EU:s gemensamma aktioner för bekämpning
av segregation, utslagning och
passivitet och om en förstärkning av de
utsatta gruppernas möjlighet att agera
för att hävda sina intressen.
2002/03:U262 av Holger Gustafsson m.fl.
(kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att regeringen inom EU skall arbeta för
att eliminera handelshinder för u-
ländernas export till i-länder, i
första hand de ursprungsregler som
försvårar exportmöjligheterna, samt
avveckla EU:s exportbidrag inom
jordbrukspolitiken.
2002/03:U275 av Lotta N Hedström m.fl.
(mp):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sverige bör ta initiativ till att
EU med omedelbar verkan säger upp EU:s
handelsavtal med Israel till dess att
Israel åter visar respekt för
folkrätten formulerad i den fjärde
Genèvekonventionen och FN-konventionen
för de mänskliga rättigheterna.
2002/03:U280 av Holger Gustafsson m.fl.
(kd):
17. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att framtida hot mot säkerheten i
Europa företrädesvis bör hanteras och
lösas gemensamt inom ett utvidgat EU.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sverige skall bidra till EU:s
krishanteringsstyrka.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att utveckla relationerna till Ryssland
och att ytterligare förstärka
samarbetet med de nordiska och baltiska
staterna.
2002/03:U281 av Rosita Runegrund m.fl.
(kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att EU i sitt samarbete med
kandidatländerna skall ge högsta
prioritet till ett fungerande
gränsskydd och korruptionsbekämpning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
EU-satsningar för att bekämpa
människosmuggling via kandidatländerna.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att verka för att EU genom sitt
utvecklingssamarbete på Balkan stöder
en omfattande kompletteringsutbildning
av poliser.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att EU bör genomföra en internationell
konferens om transnationell organiserad
brottslighet på Balkan.
2002/03:U298 av Agne Hansson m.fl. (c):
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om att en minskning av EU:s
stödnivåer måste följas av liknande
minskningar av subventioner och andra
stödåtgärder i övriga WTO-länder.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om att ta konsumenternas oro för
produktionsmetoder på allvar.
2002/03:U299 av Lars Ohly m.fl. (v):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att den svenska regeringens hållning
skall vara att inlägga veto mot en
eventuell fredsframtvingande EU-insats
som inte har mandat från FN eller OSSE.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sverige skall verka för att EU
deklarerar att FN-insatser skall ha
företräde framför EU-insatser vad
gäller EU:s medlemsländers militära
resurser.
3. Riksdagen begär att regeringen verkar
för att EU tydligt deklarerar att EU:s
krishanteringsförmåga först och främst
skall syfta till att utgöra ett stöd
för FN.
2002/03:U323 av Bo Lundgren m.fl. (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sverige skall driva på att EU
följer sin tidtabell för att vara
beredd att välkomna nya medlemmar år
2004.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att EU:s s.k. TV-direktiv bör
avskaffas.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
stöd till regionalt samarbete.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att EU inte skall bli en
transfereringsunion.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att minska Sveriges och EU:s utsläpp av
växthusgaser.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sverige tar sitt ansvar för att
kapacitetsmålen inom ESDP möts.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att EU:s krishanteringsinsats skall ske
i enlighet med FN-stadgans principer.
2002/03:U324 av Ulf Holm m.fl. (mp):
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
solidaritet med kandidatländerna i
samband med EU:s utvidgning.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
offentlig upphandling, genmanipulerade
livsmedel och miljöinformation till
konsumenter.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
transportpolitiken.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
Miljöpartiets syn på EU:s försvars- och
säkerhetspolitik.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en ny folkomröstning om Sveriges
fortsatta medlemskap i EU.
2002/03:U326 av Maud Olofsson m.fl. (c):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att det är av yttersta vikt att de nya
EU-länderna har fullt tillträde till
EU:s inre marknad från första dagen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
utökad information till och medverkan
av EU:s nuvarande befolkning om
utvidgningen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
EU:s samarbete med Ryssland.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att EU endast kan spela en betydande
roll på den internationella arenan om
unionen är samlad och talar med en
stämma.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
den avgörande betydelsen av att gå
vidare med Lissabonprocessen.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om utveckling av allmänhetens
rätt till avgiftsfri tillgång till
handlingar på sitt eget språk hos EU-
institutionerna.
24. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen anförs
om tidig förankringsprocess av EU-frågor
i riksdagsarbetet.
Bilaga 2
Konstitutionsutskottets yttrande
2002/03:KU5y
Verksamheten i Europeiska unionen under
2002
Till utrikesutskottet
Utrikesutskottet har den 8 april 2003
berett bl.a. konstitutionsutskottet
tillfälle att yttra sig över regeringens
skrivelse 2002/03:60 Berättelse om
verksamheten i Europeiska unionen under
2002.
Av de motioner från allmänna
motionstiden som hänvisats till
utrikesutskottet och som utrikesutskottet
förtecknat i sin remiss avser motionerna
2002/03:U323 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 7, 2002/03:U326 av Maud Olofsson
m.fl. (c) yrkandena 21 och 24 och
2002/03:U324 av Ulf Holm m.fl. (mp)
yrkande 21 frågor som tillhör
konstitutionsutskottets beredning.
Detsamma gäller motion 2002/03:U5 av Carl
B Hamilton m.fl. (fp), som väckts med
anledning av skrivelsen. Även motion
2002/03:U324 av Ulf Holm m.fl. (mp)
yrkande 21 väcker frågor som i huvudsak
tillhör konstitutionsutskottets
beredning.
Motion 2002/03:U5 avser
tillkännagivanden om vissa EU-
institutioners syn på
offentlighetsfrågorna och om behovet av
en mer utförlig redovisning av brister i
offentlighetsregler vid EU:s
institutioner och organ i kommande års
skrivelser. Motion 2002/03:U326 yrkande
21 avser ett tillkännagivande om att
utveckla allmänhetens rätt till
avgiftsfri tillgång till handlingar hos
EU-institutionerna. Motion 2002/03:U326
yrkande 24 avser ett tillkännagivande om
en tidig förankringsprocess av EU-frågor
i riksdagsarbetet. Motion 2002/03:U323
yrkande 7 avser ett tillkännagivande om
att det s.k. TV-direktivet bör avskaffas.
Motion 2002/03:U324 yrkande 21 avser ett
tillkännagivande om en folkomröstning om
Sveriges fortsatta medlemskap i EU.
Med hänsyn till att frågor om
beslutsprocessen och institutionernas
ställning hör till dem som diskuteras
inom EU:s s.k. framtidskonvent inför
nästa regeringskonferens och även
behandlas inom sammansatta konstitutions-
och utrikesutskottet tar
konstitutionsutskottet inte i nu
förevarande sammanhang upp dessa frågor
annat än såvitt avser motionsvis
aktualiserade frågor om öppenheten inom
EU. Utskottet begränsar sitt yttrande
till följande frågor, som aktualiserats
motionsvis
öppenheten inom EU,
TV-direktivet,
förankring i riksdagen av EU-
frågor och
folkomröstning om EU-
medlemskapet.
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
Skrivelsen inleds med ett övergripande
avsnitt om samarbetet i Europeiska
unionen som ett svenskt och europeiskt
intresse. Där framhålls att under året
framsteg har gjorts inom ramen för hela
EU-agendan, även om utvidgningsprocessen
har dominerat arbetet. Där redovisas
också de förberedelser inför den kommande
regeringskonferensen, som bl.a. syftar
till effektivare beslutsprocesser i en
utvidgad union, och som har skett inom
ramen för det s.k. konventet. Vidare
redovisas bl.a. Europeiska rådets möten
under året samt lämnas uppgifter om
regeringens information till och samråd
med riksdagen.
I olika delar av skrivelsen behandlas
den övergripande utvecklingen i unionen,
unionens förbindelser med omvärlden,
ekonomiska och finansiella frågor,
rättsliga och inrikes frågor,
sysselsättning och socialpolitik, hälso-
och sjukvård, konsumentfrågor,
konkurrenskraftsfrågor - den inre
marknaden, industri och forskning,
transport, telekommunikation och energi,
jordbruk och fiske, utbildning, ungdom
och kultur samt unionens institutioner
m.m. I bilagor redovisas mål av svenskt
intresse vid EG-domstolen och EG:s
förstainstansrätt, viktigare domar
meddelade av domstolen och av
förstainstansrätten, överträdelseärenden
samt en lista över Internetadresser.
Inom konstitutionsutskottets område
ligger främst frågor i avsnitten 1
Samarbete i svenskt och europeiskt
intresse, 2 Europeiska rådet under 2002,
6 Nicefördraget och regeringskonferensen
2004 och i del 11 EU:s institutioner m.m.
inklusive bl.a. avsnitt om öppenhet och
insyn och om svenska språket och
regelförbättring samt avsnitt 43.5 TV-
direktivet.
Inom utskottets område ligger också
vissa frågor på inremarknadsområdet och
området för telekommunikation, som
behandlas i avsnitten 26, 28 och 35. Det
gäller bl.a. vissa frågor om bättre och
enklare regler i EU samt elektroniska
kommunikationer - informationsteknik och
samhället. Även avsnitt 21 om kamp mot
diskriminering och i avsnitt 23
redogörelsen för direktiv om reklam för
och sponsring till förmån för tobaksvaror
samt öppenhetsfrågorna i samband med
Århuskonventionen i avsnitt 40 ligger
inom utskottets intressesfär, liksom
vissa frågor inom polissamarbetet och
straffrättsligt samarbete, som behandlas
i skrivelsens avsnitt 16.
Öppenhet och insyn
Skrivelsen och bakgrundsuppgifter
För handlingsoffentligheten inom EU:s
institutioner gäller Europaparlamentets
och rådets förordning 1049/2001/EG om
allmänhetens tillgång till
Europaparlamentets, rådets och
kommissionens handlingar, nedan omnämnd
endast som förordningen.
Förordningen innebär att allmänna
principer och villkor för
handlingsoffentlighet har fastställts i
enlighet med vad som föreskrivits i
Amsterdamfördraget. Förordningen skall
tillämpas på alla handlingar som finns
hos en institution, dvs. handlingar som
upprättats eller mottagits och som
innehas av institutionen, inom samtliga
EU:s verksamhetsområden. Handlingarna
skall göras tillgängliga antingen efter
en skriftlig ansökan eller direkt i
elektronisk form eller genom ett
register. Känsliga handlingar skall vara
föremål för särskild behandling.
Undantagen, dvs. när tillgång till
handlingar skall vägras, anges särskilt i
förordningen.
En ansökan om att få tillgång till en
handling skall ges in i skriftlig form på
valfritt sätt, inklusive i elektronisk
form, på ett av unionens språk1 och vara
tillräckligt utförlig för att
institutionen skall kunna identifiera
handlingen.
I samband med att förordningen antogs
gjorde institutionerna ett gemensamt
uttalande2. Enligt uttalandet är
institutionerna eniga om att myndigheter
och liknande organ som inrättas av
lagstiftaren bör ha bestämmelser om
tillgång till sina handlingar som
överensstämmer med bestämmelserna i
förordningen. Parlamentet och rådet
välkomnade därför kommissionens avsikt
att så snart som möjligt föreslå
ändringar i de rättsakter genom vilka de
befintliga myndigheterna och organen
inrättats och att införa bestämmelser i
kommande förslag om inrättande av sådana
myndigheter och organ. Parlamentet och
rådet åtog sig att snabbt anta de
rättsakter som var nödvändiga. Övriga
institutioner och organ (dvs. sådana som
inte inrättats av lagstiftaren)
uppmanades i uttalandet att anta interna
bestämmelser om allmänhetens tillgång
till handlingar som tar hänsyn till de
principer och gränser som anges i
förordningen.
Förordningen trädde i tillämpning den 3
december 2001. De ditintills gällande
bestämmelserna på arbetsordningsnivå om
handlingsoffentlighet för
Europaparlamentet, rådet och kommissionen
upphörde samtidigt att gälla. För rådets
del antogs nödvändiga följdändringar i
arbetsordningen genom beslut av rådet den
29 november 2001 om ändring av rådets
arbetsordning3. Bestämmelserna har senare
tagits in i rådets beslut 2002/682/EG,
Euratom om antagande av rådets
arbetsordning. Europaparlamentet antog
följdändringar genom beslut den 28
november 2001 om allmänhetens tillgång
till Europaparlamentets handlingar, och
bestämmelser finns nu intagna i artikel
172 i parlamentets arbetsordning.
Därefter följde kommissionen genom ett
beslut av den 5 december 2001 om ändring
av dess arbetsordning (2001/937/EG, EKSG,
Euratom).
Regeringen anför i skrivelsen att EU
måste bistås av moderna, öppna och
medborgarorienterade institutioner och
att Sverige under år 2002 fortsatt att
verka för ökad öppenhet och insyn i EU:s
institutioner.
Sverige har enligt regeringen i ärenden
om tillgång till handlingar, då rådet
fattar beslut, agerat för att främja en
tolkning av bestämmelserna i den nya
förordningen som möjliggör största
möjliga öppenhet. Sverige har också
verkat för att övriga EU-institutioner
och organ skall hörsamma
Europaparlamentets, rådets och
kommissionens uppmaning att anta regler
om handlingsoffentlighet som beaktar
principerna i förordningen.
Regeringen framhåller att ett flertal
EU-organ antagit eller inom kort skulle
komma att anta regler om allmänhetens
tillgång till deras handlingar och att
Sverige stöder ett förslag från
kommissionen som innebär att de
befintliga decentraliserade
gemenskapsorganen skall följa
bestämmelserna i förordningen. Förslaget
skulle komma att behandlas under 2003.
Det nämnda förslaget, som enligt
uppgift från Regeringskansliet ännu är
under behandling, är ett förslag till
ändring av grundrättsakter -
huvudsakligen rådsförordningar - för
gemenskapsorgan till följd av antagandet
av den nya budgetförordningen4.
Kommissionen framhåller i motiveringen
till förslaget att institutionerna under
arbetet med omarbetningar av
budgetförordningen enades om att i den
nya texten införa en bestämmelse om att
allmänheten bör få tillgång till de
decentraliserade organens handlingar på
villkor som är i linje med gemenskapens
ramlagstiftning och hänvisar till de tre
institutionernas gemensamma förklaring om
att gemenskapsorganen bör tillämpa
bestämmelser som är identiska med
institutionernas när det gäller
allmänhetens tillgång till handlingar.
Förslaget innebär att bestämmelser med
detta ändamål skall införas i
grundrättsakterna för de 15
gemenskapsorganen.
De organ som omfattas av
kommissionsförslaget - vilket inte
redovisas i skrivelsen - är Europeiskt
centrum för utveckling av yrkesutbildning
(Thessaloniki), Europeiska institutet för
förbättring av levnads- och arbetsvillkor
(Dublin), Europeiska miljöbyrån
(Köpenhamn), Europeiska
yrkesutbildningsstiftelsen (Turin),
Europeiskt centrum för kontroll av
narkotika och narkotikamissbruk
(Lissabon), Europeiska
läkemedelsmyndigheten (London),
Europeiska arbetsmiljöbyrån (Bilbao),
Översättningscentrum för Europeiska
unionens organ (Luxemburg), Europeiskt
centrum för övervakning av rasism och
främlingsfientlighet (Wien), Europeiska
byrån för återuppbyggnad (Thessaloniki),
Europeiska myndigheten för
livsmedelssäkerhet, Europeiska byrån för
luftfartssäkerhet och Europeiska
sjösäkerhetsbyrån. Vidare omfattar
förslaget de två decentraliserade
gemenskapsorganen som inte mottar något
bidrag ur gemenskapens budget, nämligen
Byrån för harmonisering inom den inre
marknaden (Alicante) och Gemenskapens
växtsortsmyndighet (Angers). Förslaget om
ökad insyn och öppenhet omfattar däremot
inte Eurojust, som inrättats enligt
tredje pelaren, och som förordningen inte
är direkt tillämplig på.
Andra EU-organ som avses i skrivelsen
utan att någon närmare redovisning sker
är Europol, EU:s institut för
säkerhetsstudier, EU:s satellitcentrum
och Galileo. Beträffande Europol finns en
allmän riktlinje av rådet från den 19
december 2002. Institutet för
säkerhetsstudier har antagit regler,
medan satellitcentrumet ännu inte gjort
detta. Galileo skall anta regler.
Regeringen framhåller i skrivelsen
också att Sverige inom ramen för
utarbetandet av nya tjänsteföreskrifter
för EU-anställda verkar för långtgående
förändringar i syfte att stärka EU-
tjänstemännens yttrandefrihet.
I skrivelsen påpekas vidare att Sverige
vid Europeiska rådets möte i Sevilla
21-22 juni drev kravet på ökad öppenhet i
rådet. Med anledning av slutsatserna från
Sevilla antog rådet en ny arbetsordning
(beslut 2002/682/EG,
Euratom) som innebär att rådets inledande
och avslutande överläggningar om
viktigare rättsakter, som skall antas med
medbeslutandeförfarande, skall vara öppna
för allmänheten. Sverige avser att
noggrant bevaka tillämpningen av de nya
bestämmelserna och kommer vid behov att
ta upp frågan om öppna rådsmöten till
ytterligare diskussion.
Regeringen redovisar slutligen att
Sverige under året ansökt om intervention
i två mål som gäller tolkningen av
förordningen.
I fråga om Århuskonventionen och
allmänhetens tillgång till
miljöinformation anger regeringen i
skrivelsen att rådet och
Europaparlamentet efter
förlikningsförhandlingar kunnat komma
överens vad gäller direktivet om
allmänhetens tillgång till
miljöinformation (2003/4/EG) och att
direktivet kommer att ersätta ett
tidigare direktiv. Direktivet ger
individer och grupper rätt att hos myndig
heter ta del av s.k. miljöinformation.
Medlemsstaternas myndigheter skall också
aktivt och systematiskt sprida
miljöinformation till allmänheten, och se
till att sådan information fortlöpande
görs tillgänglig via elektronisk
informationsteknologi. En begäran om
utlämnande av miljöinformation får bara
avslås på vissa särskilt angivna grunder.
En person vars begäran om tillgång till
viss information har avslagits skall ha
möjlighet att överklaga beslutet till
domstol eller annat oberoende och
opartiskt organ.
I skrivelsens avsnitt om svenska språkets
ställning framhålls att svenska språkets
ställning som ett av de officiella
språken är av stor principiell betydelse
för Sverige och att en viktig
utgångspunkt är att enskilda har god
möjlighet till kommunikation med EU:s
institutioner på det egna språket och att
folkvalda ledamöter i Europaparlamentet
och rådet har möjlighet att använda
svenska. Regeringens ambition är att
förbättra situationen för svenskan
ytterligare.
Vidare erinras om att rådet fått i
uppdrag att studera frågan om
språkanvändning inför en utvidgad union
och praktiska sätt att förbättra den
nuvarande situationen utan att
ifrågasätta grundprinciperna.
I fråga om kostnaden för att få tillgång
till handlingar hos EU:s institutioner
gäller följande. Sökanden skall enligt
artikel 10.1 i förordningen få tillgång
till en handling antingen genom att få ta
del av den på stället eller genom att
erhålla en kopia, inklusive en kopia i
elektronisk form, om handlingen finns i
sådan form, i enlighet med sökandens
önskemål. Kostnaden för framställning och
utskick av kopior får åläggas sökanden.
Avgiften får inte vara högre än den
faktiska kostnaden för att framställa och
skicka kopiorna. Att ta del av en
handling på stället, erhålla kopior på
färre än 20 A4-sidor och att ges direkt
tillgång i elektronisk form eller via
registret skall vara kostnadsfritt.
Svenska regler om avgifter för att få
ut handlingar finns i avgiftsförordningen
(1992:191). Förordningen gäller för
myndigheter under regeringen. Myndigheten
skall ta ut avgift för kopior av allmänna
handlingar och för utskrifter av
upptagningar för automatisk
databehandling, om beställningen omfattar
tio sidor eller mer. För tio sidor är
avgiften 50 kr, och för varje sida
därutöver 2 kr. Om det finns särskilda
skäl får myndigheten besluta om undantag.
Särskilda regler finns också om kostnader
för avskrifter eller utskrifter av
ljudband. När avgift tas ut, skall
myndigheten samtidigt ta ut ersättning
för portokostnad m.m., om försändelsen
väger mer än vad som motsvarar lägsta
brevporto.
Motioner
Frågor om öppenhet tas upp i två motioner
som behandlas här.
I motion 2002/03:U5 av Carl B Hamilton
m.fl. (fp) begärs tillkännagivanden om
vissa EU-institutioners syn på
offentlighetsfrågorna enligt EU-
förordningen 1049/2001 (yrkande 1) och om
behovet av en mer utförlig redovisning av
brister i offentlighetsregler vid EU:s
institutioner och organ i kommande års
skrivelser (yrkande 2).
I motionen anförs att det finns ett
antal EU-organ som inte lever upp till
vad medlemsstaterna och EU-parlamentet
kommit fram till när det gäller
offentlighets- och sekretessfrågorna inom
EU:s förvaltning och domstolar. Den
rekommendation som gjorts om
offentlighets- och sekretessregler i
övriga EU-organ och institutioner är
enligt motionärerna otydlig när det
gäller de krav på offentlighetsprincip
m.m. som från svensk sida ses som
särskilt betydelsefulla. Motionärerna
kritiserar att det inte av regeringens
redovisning framgår hur omfattande de
avsteg är som olika organ gjort eller
avser att göra från förordningens
principer. Offentlighetsprincipen och
därtill knutna bestämmelser bör omfatta
alla organ inom EU, och det är angeläget
att så mycket som möjligt av den svenska
offentlighetsprincipstraditionen kommer
att prägla EU:s förvaltning, domstolar
och andra organ. I skrivelsen anges inte
vilka EU-organ som inte verkar inställda
på att följa rekommendationer om
offentlighetsregler och hur omfattande
avvikelserna är. Riksdagen bör
fortsättningsvis i de årliga skrivelserna
få en förteckning över samtliga EU-organ
och institutioner som har mer inskränkta
regler om offentlighet och sekretess än
vad som gäller hos parlamentet, rådet och
kommissionen enligt förordningen.
Regeringen bör samtidigt för riksdagen
redovisa vilka viktigare förändringar som
behövs i EU-institutionerna för att
förbättra förhållandena när det gäller
handlingars offentlighet.
I motion 2002/03:U326 av Maud Olofsson
m.fl. (c) yrkande 21 begär motionärerna
ett tillkännagivande om allmänhetens rätt
till avgiftsfri tillgång till handlingar
på sitt eget språk hos EU-
institutionerna.
Tidigare riksdagsbehandling
Konstitutionsutskottet behandlade våren
2002 en skrivelse från regeringen (skr.
2001/02:110) med redogörelse för arbetet
inför och under det svenska
ordförandeskapet i EU första halvåret
2001 med handlingsoffentlighet i EU:s
institutioner. I redogörelsen lämnades en
historisk bakgrund och redovisades
förutsättningarna för förhandlingarna
samt resultatet av dem. Skrivelsen
innehöll också en beskrivning av
offentlighetsreglerna för EU:s
institutioner.
Bland annat hänvisades till att det
genom Amsterdamfördraget dels infördes en
allmän öppenhetsprincip (artikel 1 andra
stycket i EU-fördraget), dels en
grundläggande bestämmelse om
handlingsoffentlighet i
Europaparlamentet, rådet och kommissionen
(artikel 255 i EG-fördraget, artiklarna
28 och 41 i EU-fördraget). I EG-fördraget
föreskrevs vidare att allmänna principer
för och begränsningar i rätten att ta del
av institutionernas handlingar skulle
fastställas av Europaparlamentet och
rådet i en rättsakt som skulle gälla för
alla tre institutionerna.
Rättsakten - den ovan nämnda
förordningen (2001/1049/EG) om
allmänhetens tillgång till
Europaparlamentets, rådets och
kommissionens handlingar - antogs den 28
maj 2001.
Konstitutionsutskottet erinrade i sitt
betänkande 2001/02:KU34 över regeringens
skrivelse om att utskottet hösten 2000
avgett ett yttrande till EU-nämnden över
kommissionens förslag till förordning
(yttr. 2000/01:KU3y) och om att utskottet
i yttrandet redogjort för den svenska
offentlighetsprincipen och för riksdagens
uttalanden i ämnet inför och under det
svenska medlemskapet i EU.
Konstitutionsutskottet behandlade i
betänkandet motioner om förbättrad
öppenhet i EU:s institutioner och en
motion om avgiftsfri tillgång till
handlingar. Utskottet hänvisade i sitt
ställningstagande bl.a. till enigheten
och uppslutningen bakom
offentlighetsprincipen i dess svenska
utformning. Den förordning om
handlingsoffentligheten inom EU som
antogs under det svenska ordförandeskapet
och de följdändringar som institutionerna
beslutat utgjorde enligt utskottets
mening en god grund för fortsatt arbete
att vidga öppenheten inom unionen.
Utskottet konstaterade att ett fortsatt
sådant arbete också var regeringens
avsikt. Utskottet ansåg att något
tillkännagivande inte behövdes.
I regeringens skrivelse 2001/02:115
EU:s framtidsfrågor framhöll regeringen
att öppenheten är en fråga som kommer att
vara avgörande för den legitimitet EU:s
institutioner har i medborgarnas ögon.
Regeringen hänvisade till den under det
svenska ordförandeskapet antagna
förordningen samt till att det i debatten
diskuterats bl.a. stärkt yttrandefrihet
för EU-tjänstemän och förbättring av
medborgarnas rätt till tillgång till
institutionernas handlingar. Som svenska
utgångspunkter angavs att Sverige verkar
för ett regelverk som främjar
utvecklandet av en öppenhetskultur inom
institutionerna där tjänstemän ser det
som en naturlig uppgift att svara på
frågor från allmänheten och medier, att
stärkt yttrandefrihet för EU-tjänstemän
bör fördragsfästas samt att reglerna om
handlingsoffentlighet måste utsträckas
till andra EU-institutioner och organ.
Den nämnda skrivelsen behandlades av
ett sammansatt konstitutions- och
utrikesutskott i betänkande 2001/02:KUU2.
Öppenhetsfrågor har också behandlats i
sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottets betänkande 2002/03:KUU1
Europeiska unionens framtidsfrågor - ett
konstitutionellt fördrag för EU, där
utskottet i sina överväganden i avsnittet
om grundläggande värderingar och
målformuleringar uttalar följande.
Utskottet noterar att frågorna om EU:s
värderingar och mål blivit föremål för
en stor mängd ändringsförslag från de
svenska ledamöterna, liksom från
ledamöter från andra länder. Sådana
ändringsförslag som syftar till att
betona öppenhet, jämställdhet och
frihandel får anses naturliga från
svenska utgångspunkter. Med detta sagt
kan det dock även konstateras att de
ursprungliga förslagen från konventets
presidium är en god grund för de
fortsatta diskussionerna. De
förhandlingar inom konventet som
kommer att följa kan från svensk sida
med fördel inriktas på ett fortsatt
arbete för att betona de nämnda
frågorna.
I sammanhanget vill utskottet
särskilt peka på behovet av ett aktivt
svenskt agerande för öppenhet. Dagens
EU-fördrag, artikel 1, talar om
skapandet av "en allt fastare
sammanslutning mellan de europeiska
folken, där besluten skall fattas så
öppet och så nära medborgarna som
möjligt". I texten nämns alltså
öppenhetsprincipen redan i artikel 1,
således mycket högt prioriterad, och
jämställd med subsidiaritetsprincipen.
Det förslag som nu föreligger i
konventet har däremot helt förbisett
öppenhetsprincipen i de 16 inledande
artiklarna, medan subsidiariteten
nämns i artiklarna 8.1, 8.3 och 9.2.
En befarad negativ effekt av detta är
att det kan tolkas som om öppenheten
tar ett steg tillbaka i förhållande
till gällande regler.
I avsnittet om principer och befogenheter
uttalar sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet följande om öppenheten.
Utskottet vill även här uppmärksamma
öppenheten. För det fall konventets
förhandlingar visar att det inte finns
acceptans för att skriva in öppenhet
som en grundläggande värdering -
vilket utskottet förordar som
förstahandslösning - kan ett
alternativ vara att formulera detta
som en grundläggande princip,
jämställd med de övriga som nämns i
utkastet till konstitutionellt
fördrag, artikel 8.
Konstitutionsutskottets ställningstagande
Utskottet vill, liksom tidigare, hänvisa
till den svenska enigheten och
uppslutningen bakom
offentlighetsprincipen i dess svenska
utformning. Den förordning om
handlingsoffentligheten inom EU som
antogs under det svenska
ordförandeskapet, och de följdändringar
som institutionerna beslutat utgör enligt
utskottets mening en god grund för
fortsatt arbete att vidga öppenheten inom
unionen.
Regeringen framhåller i sin skrivelse
att ett flertal EU-organ har antagit
eller inom kort kommer att anta regler om
allmänhetens tillgång till deras
handlingar och att Sverige stöder ett
förslag från kommissionen som innebär att
de befintliga decentraliserade
gemenskapsorganen skall följa
bestämmelserna i förordningen.
Utskottet utgår från att regeringen
även fortsättningsvis kommer att verka
för förbättrad insyn och öppenhet såväl i
EU:s centrala institutioner som i de
decentraliserade gemenskapsorganen samt i
vvriga organ. Med hänsyn till den
centrala roll som offentlighetsprincipen
har anser utskottet att riksdagen bör få
en noggrann redovisning av
öppenhetssituationen och hur den
utvecklas i både de centrala
institutionerna och andra EU-organ.
Redovisningen bör omfatta avvikelserna i
de olika organens regelverk från vad som
gäller i de centrala institutionerna
enligt förordningen, vilka förändringar
som regeringen bedömer behövas för att
förbättra öppenhetssituationen samt vad
regeringen gör för att en sådan
förbättring skall nås. Redovisningen bör,
som anförs i motion 2002/03:U5 yrkande 2,
lämnas i kommande skrivelser.
Med det anförda anser utskottet att
något tillkännagivande inte behövs med
anledning av motionerna 2002/03:U5
yrkande 1 och 2002/03:U326 yrkande 21.
TV-direktivet
Skrivelsen
I fråga om direktivet TV utan gränser
(direktiv 89/552/EEG ändrat genom
direktiv 97/36/EG), det s.k. TV-
direktivet, redovisar regeringen att
kommissionen nyligen i samband med den
fjärde tillämpningsrapporten, KOM (2002)
778 slutlig, lagt fram en arbetsplan
jämte tidsplan för en översyn av
direktivet. Direktivet innehåller
minimiregler för TV-sändningar när det
gäller europeiskt programinnehåll, reklam
och sponsring, skydd av minderåriga och
rätten till genmäle.
Arbetsplanen innebär i huvudsak att
kommissionen kommer att inleda en
oberoende undersökning av konsekvenserna
av åtgärderna på EU-nivå och på nationell
nivå för att marknadsföra, distribuera
och producera europeiska verk. Översynen
omfattar hela direktivet, men
kommissionen har valt att fokusera på
vissa särskilda teman - tillgång till
evenemang av särskild vikt för samhället,
främjande av kulturell mångfald och av
den europeiska programbranschens
konkurrenskraft, skydd för
allmänintresset i fråga om TV-reklam,
sponsring, köp-TV och egenreklam, skydd
av minderåriga och allmän ordning samt
rätt till genmäle.
Enligt arbetsprogrammet avser
kommissionen att hålla utfrågningar med
berörda parter om dessa teman under våren
2003. Berörda parter skall också kunna ge
in skriftliga synpunkter till
kommissionen. I slutet av 2003
alternativt i början av 2004 avser
kommissionen att anta ett meddelande om
resultatet av den offentliga utfrågningen
och eventuella förslag till revidering.
Under 2002 har ett antal
konsultrapporter, beställda av
kommissionen, slutförts. Studierna har
rört bl.a. nya annonseringsmetoder och
den audiovisuella sektorns framtid.
Vid förhandlingarna inför den senaste
revideringen av TV-direktivet 1997 åtog
sig kommissionen att utföra en studie av
hur TV-reklam och köp-TV påverkar
minderåriga med avsikt att på nytt
granska frågan om TV-reklam riktad till
barn vid nästa revidering av direktivet.
En studie som rymmer en kartläggning av
nationella bestämmelser i Europas stater
och som rör reklam riktad till barn
presenterades under år 2001. I rapporten
fördes dock inga resonemang kring hur
reklam påverkar barn. Inte heller någon
aktuell och relevant sammanställning av
påverkansforskning redovisades.
Regeringen såg detta som en allvarlig
brist, vilket också påpekats för
kommissionen. Regeringen hade vidare
framfört till kommissionen att den vid
översynen av direktivet också bör titta
närmare på den s.k. sändarlandsprincipen
som i huvudsak innebär att det land
varifrån TV-sändningarna härrör är det
land som har jurisdiktion över det
sändande programföretaget, även om
sändningarna ifråga är riktade till en
annan medlemsstat.
Motion
I motion 2002/03:U323 av Bo Lundgren
m.fl. (m) yrkande 7 begärs ett
tillkännagivande om att TV-direktivet bör
avskaffas.
Bakgrund
Konstitutionsutskottet behandlade ett
likalydande motionsyrkande av företrädare
för Moderata samlingspartiet i sitt
nyligen avgivna betänkande 2002/03:KU25.
Utskottet redogjorde i betänkandet
ingående för TV-direktivets innehåll och
hanteringen kring det.
Utskottet erinrade om att utskottet
såväl vid föregående riksmöte som vid
riksmötet dessförinnan avstyrkt
motionsyrkanden om att regeringen skulle
verka för ett avskaffande av TV-
direktivet, eftersom utskottet inte delat
motionärernas uppfattning att så skall
ske. Utskottet framhöll att direktivet
tillkommit för att uppnå den
grundläggande harmonisering som såväl är
nödvändig som tillräcklig för att
säkerställa den fria rörligheten för TV-
sändningar inom gemenskapen och att
direktivet getts en sådan utformning att
det står medlemsstaterna fritt att
gentemot de programföretag som står under
dess jurisdiktion tillämpa mer
detaljerade eller strängare regler för
områden som omfattas av direktivet.
Utskottet ansåg alltjämt inte att TV-
direktivet skall avvecklas och avstyrkte
den föreliggande motionen. - Reservation
avgavs av företrädarna för Moderata
samlingspartiet och Folkpartiet
liberalerna.
Konstitutionsutskottets ställningstagande
Utskottet hänvisar till sitt
ställningstagande i betänkande
2002/03:KU25 och avstyrker motion
2002/03:U323 yrkande 7.
Förankring i riksdagen av EU-frågor
Motion
I motion 2002/03:U326 av Maud Olofsson
m.fl. (c) yrkande 24 begärs ett
tillkännagivande om en tidig
förankringsprocess av EU-frågor i
riksdagsarbetet.
Motionärerna hänvisar till gällande
bestämmelser om regeringens
informationsskyldighet gentemot riksdagen
och anför att det inför nästa
regeringskonferens är av yttersta vikt
att medborgarna är en del av den
politiska processen. Riksdagen måste
enligt motionärerna få ta del av frågor i
ett tidigare skede än vad som skett
hittills och regeringen bör i
fortsättningen lägga ökad vikt vid den
tidiga förankringsprocessen, inklusive
diskussioner med utskott om vitböcker,
samråd med riksdagen om
regeringstjänstemäns arbete i gemensamma
arbetsgrupper, m.m.
Bakgrund
I sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottets ovan nämnda betänkande
2002/03:KUU1 behandlas diskussionen i
framtidskonventet om de nationella
parlamentens roll i den europeiska
strukturen. Utskottet redogör för de
förslag om de nationella parlamentens
roll som lagts fram i konventet.
Arbetsgrupp IV tog i sin slutrapport i
oktober 2002 (dok. CONV 353/02) särskilt
upp
- de nationella parlamentens roll
vid granskningen av regeringarna
(nationella granskningssystem),
-
- de nationella parlamentens roll
när det gäller att kontrollera
tillämpningen av subsidiaritetsprincipen
samt
-
- roll och funktion för
multilaterala nätverk eller mekanismer på
EU-nivå som kan involvera de nationella
parlamenten.
-
I ett förslag till protokoll om de
nationella parlamentens roll i EU (dok.
CONV 579/03) som lämnats av
konventspresidiet tas utgångspunkten i
det protokoll som antogs i samband med
förhandlingarna om Amsterdamfördraget.
Kraven på information till de nationella
parlamenten skärps dock, t.ex. genom att
det explicit sägs att kommissionen skall
skicka samtliga lagstiftningsförslag
direkt till medlemsstaternas nationella
parlament samtidigt som de tillställs
Europaparlamentet och rådet.
I ändringsförslag läggs fram
ytterligare skärpta krav, inte minst när
det gäller tidsgränser i rådets arbete
som skall skapa utrymme för de nationella
parlamenten att hinna granska frågorna.
I sitt ställningstagande vill
sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet i enlighet med
riksdagens tidigare ställningstaganden
framhålla vikten av att de nationella
parlamenten kan spela en aktiv roll i
hanteringen av EU-frågor. Utskottet
välkomnar förslag som innebär att goda
tidsmarginaler skapas på EU-nivå i syfte
att underlätta för parlamenten att följa
frågorna. Därmed skapas utrymme för
påverkan av den egna regeringen.
Även i sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottets kommande betänkanden
2002/03:KUU2 och 2002/03:KUU3 om frågor
inom nuvarande andra respektive tredje
pelaren i ett framtida konstitutionellt
fördrag kan de nationella parlamentens
inflytande på dessa områden förutses bli
behandlade.
Konstitutionsutskottet behandlade i
betänkande 2000/01:KU23 förslag av
riksdagsstyrelsen om riksdagen inför 2000-
talet5. Förslaget omfattade bl.a.
riksdagens arbete med EU-frågor.
Utskottet tillstyrkte
riksdagsstyrelsens förslag om riktlinjer
för riksdagens arbete med EU-frågorna. I
förslaget erinras om att regeringen är
ansvarig inför riksdagen i EU-frågor på
samma sätt som i andra frågor och att
riksdagen kan utöva inflytande genom att
påverka regeringens agerande i EU i
viktiga frågor, varmed avses både sådana
frågor som skulle ha avgjorts av
riksdagen om Sverige inte hade varit
medlem i EU och frågor som av andra skäl
är politiskt intressanta. I riktlinjerna
framhålls att regeringen fortlöpande
skall informera riksdagen och dess
utskott. Informationen skall inbegripa de
tidiga skedena av EU:s beslutsprocess,
dvs. när kommissionen bereder förslag
till lagstiftning, och den fortsatta
beslutsprocessen inom EU.
Riktlinjerna innebär en stark roll för
utskotten. Utskotten skall följa viktiga
frågor under kommissionens
beredningsprocess och under den fortsatta
beslutsprocessen, och EU-frågorna bör
ingå som en integrerad del av deras
ärendehantering. EU-nämnden bör enligt
riktlinjerna fortsätta att verka enligt
den praxis som utvecklats och kammarens
centrala roll för att skapa insyn,
öppenhet och allmän debatt utvecklas
vidare. Information från regeringen om EU-
frågor bör planeras in mer långsiktigt
och systematiskt i kammarens arbete.
Statsministern bör alltid lämna
information i nära anslutning till möten
i Europeiska rådet. När ett nytt
ordförandeland presenterar sitt
arbetsprogram skall det alltid övervägas
om regeringen skall informera kammaren
muntligt om sin syn på programmet.
Regeringen bör överväga i vilken
utsträckning EU-frågor kan tas upp i
särskilda skrivelser eller i
propositioner i olika sakfrågor. En
särskild årlig EU-debatt där en
företrädare för regeringen deltar bör
anordnas.
God planering framhålls minska risken
för att EU-frågorna trängs undan av det
löpande riksdagsarbetet, liksom problemet
med ett svåröverskådligt dokumentflöde.
Kommissionens respektive
ordförandeskapets arbetsprogram framhålls
som viktiga inte minst för utskottens
planering. Det anges som angeläget för
utskotten att få information från
regeringen om vilka frågor som skall
behandlas under ett visst lands
ordförandeskap, och som en möjlighet
nämns att regeringen till riksdagen
överlämnar en samlad promemoria med sin
syn på ordförandeskapets program.
Riksdagen kan också genom att följa
kommissionens meddelanden m.m. få en
uppfattning om vad som sker under
kommissionens beredningsprocess.
Det erinras om att utskottens rätt att
kräva information av regeringen i EU-
frågor är mer långtgående än i andra
frågor och att även minoritetsskyddet i
dessa frågor är mer långtgående.
Samtidigt betonas vikten av att utskotten
själva bedriver ett aktivt
informationsinhämtande.
Vidare innebär riktlinjerna att
kommissionens samrådsdokument, framför
allt grön- och vitböcker, är värda
särskild uppmärksamhet och att samtliga
grön- och vitböcker bör bli föremål för
faktapromemorior. Sådana bör också
upprättas över andra meddelanden med
förslag till viktigare nya regelsystem
eller principiellt viktiga ändringar i
gällande lagstiftning. En faktapromemoria
skall överlämnas till riksdagen senast
fem veckor efter det att kommissionen
presenterat sitt förslag. Varje inkommen
faktapromemoria med till ärendet hörande
handlingar skall enligt de nya
riktlinjerna föras till ett ansvarigt
utskott, som bör rapportera till
kammarkansliet om det vidtar någon åtgärd
i den fråga som faktapromemorian berör.
Faktapromemoriorna bör finnas
lättillgängliga i databas i riksdagen och
publiceras i särskild volym i
riksdagstrycket. Regeringen bör skicka
sina remissvar över kommissionsdokument
till kammarkansliet för vidare befordran
till berört utskott.
I riktlinjerna pekas på att utskotten
bör dra nytta av varandras erfarenheter,
bl.a. genom diskussioner i
ordförandekonferensen. Utskotten bör
upprätta en promemoria om EU-frågorna på
sitt beredningsområde, som uppdateras ett
par gånger per år, t.ex. i samband med
att kommissionen presenterar sitt årliga
arbetsprogram och att ett nytt
ordförandeland redovisar sina
prioriteringar. EU-frågor kan tas upp som
en stående punkt på utskottets
dagordning. Ordningen med muntlig
information av företrädare för regeringen
bör bestå och huvudsakligen inriktas på
långsiktig information. Utskotten bör
även utnyttja möjligheten att kalla till
sig företrädare för myndigheter m.fl. för
information, och även företrädare för
EU:s institutioner kan inbjudas.
Konstitutionsutskottet behandlade de
nationella parlamentens roll i EU:s
beslutsprocess senast i betänkande
2001/02:KU12, vari hänvisades till de
antagna riktlinjerna, och utskottet ansåg
inte att något tillkännagivande med
anledning av den då föreliggande motionen
var nödvändigt.
En motion med anledning av regeringens
skrivelse om verksamheten i EU under 2001
(skr. 2001/02:160) behandlades under
föregående riksmöte av utrikesutskottet i
betänkande 2001/02:UU10. Utrikesutskottet
redogjorde för bl.a. sitt eget arbete med
EU-frågor samt citerade utgångspunkterna
för Riksdagskommitténs förslag som låg
till grund för riksdagsstyrelsens ovan
nämnda förslag. Utskottet ansåg motionen
besvarad med vad utskottet anfört.
EU-nämndens roll behandlades senast i
konstitutionsutskottets betänkande
2002/03:KU19 med anledning av en motion
om att avskaffa nämnden. I betänkandet
hänvisade utskottet till att nämndens
verksamhet för bara ett par år sedan
varit föremål för en översyn och att i
det sammanhanget utskottens grundläggande
betydelse för hanteringen av EU-frågorna
understrukits och att det också
framhållits att EU-nämnden borde
fortsätta att verka enligt den praxis som
utvecklats. Utskottet erinrade om att
resultatet av översynen fått ett positivt
bemötande och att konstitutionsutskottet
delat denna positiva inställning.
Utskottet gjorde inte i det aktuella
betänkandet någon annan bedömning.
Konstitutionsutskottets ställningstagande
Utskottet delar motionärernas uppfattning
om betydelsen av att ärenden som är
aktuella inom EU ges en tidig förankring
i riksdagen. Utskottet hänvisar till de
riktlinjer som riksdagen antog under
våren 2001 och som i delar som rör att
tidigt involvera riksdagen har redovisats
ovan. I dessa riktlinjer läggs stor vikt
både vid regeringens ansvar att hålla
riksdagen informerad och vid utskottens
eget ansvar att följa viktiga frågor
under berednings- och beslutsprocessen
och att låta EU-frågorna ingå som en
integrerad del av sin ärendehantering.
Utskottet vill särskilt understryka
regeringens ansvar för information till
riksdagen på ett tidigt stadium om
förslag och åtgärder som bereds eller
förbereds inom EU:s institutioner samt
även om egna planerade åtgärder och
förhållningssätt. Att tala om EU-frågor
som en särskild kategori av frågor ter
sig alltmer oegentligt med tanke på att
beslut och åtgärder "inom EU" har sina
verkningar i medlemsstaterna - således i
Sverige. Behovet av tidig förankring
synliggörs därmed alltmer.
Utskottet vill också hänvisa till att
frågan om de nationella parlamentens
ställning är en av de centrala frågorna
inför nästa regeringskonferens och inom
EU:s framtidskonvent, som förbereder
konferensen.
I årets granskning av statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas
handläggning behandlar utskottet
regeringens och statsråds skyldighet att
informera och samråda med riksdagen inför
åtgärder inom EU-samarbetet av mer
informellt slag. Utskottet återkommer
således till informations- och
samrådsfrågan i sitt betänkande
2002/03:KU30.
Med det anförda avstyrker utskottet
motion 2002/03:U326 yrkande 24.
Folkomröstning
Motion
I motion 2002/03:U324 av Ulf Holm m.fl.
(mp) yrkande 21 begärs ett
tillkännagivande om en folkomröstning om
Sveriges fortsatta medlemskap i EU.
Svenska folket bör enligt motionärerna få
en chans att säga ifrån om man gillar den
inriktning som EU har intagit eller om
man hellre vill söka andra
samarbetsformer.
Tidigare riksdagsbehandling av fråga om
folkomröstning
Ett sammansatt konstitutions- och
utrikesutskott behandlade en motion om
folkomröstning vid fördragsändringar i
sitt betänkande 2001/02:KUU2. Utskottet
hänvisade till tidigare
ställningstaganden av konstitutions- och
utrikesutskotten att den lämpligaste
ordningen är att från fall till fall ta
ställning till behovet av folkomröstning.
I betänkande 2001/02:UU10 hänvisade
utrikesutskottet till uppfattningen som
uttalats av tidigare sammansatt
konstitutions- och utrikesutskott att
någon avgörande förändring av EU-
samarbetets karaktär inte ägt rum sedan
Sverige blev medlem år 1995, och
utskottet såg inte något behov av en
folkomröstning om Sverige skall fortsätta
att vara medlem av EU eller inte.
Konstitutionsutskottets ställningstagande
I likhet med vad som uttalats tidigare
anser utskottet att de regler som kan
föranleda folkomröstning vid
fördragsändringar är tillfyllest och att
ställning bör tas från fall till fall i
fråga om behovet av folkomröstning.
Utskottet ser inte något behov av att
hålla en folkomröstning om fortsatt
medlemskap. Motion 2002/03:U324 yrkande
21 avstyrks.
Stockholm den 13 maj 2003
På konstitutionsutskottets vägnar
Gunnar Hökmark
Följande ledamöter har deltagit i
beslutet: Gunnar Hökmark (m), Göran
Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund
(s), Helena Bargholtz (fp), Pär Axel
Sahlberg (s), Ingvar Svensson (kd), Mats
Einarsson (v), Mats Berglind (s), Henrik
S Järrel (m), Anders Bengtsson (s),
Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c),
Helene Petersson (s), Nils Fredrik
Aurelius (m), Billy Gustafsson (s),
Gustav Fridolin (mp) och Inger Jarl Beck
(s).
Avvikande meningar
TV-direktivet
av Gunnar Hökmark (m), Helena Bargholtz
(fp), Henrik S Järrel (m), Tobias Krantz
(fp) och Nils Fredrik Aurelius (m).
Vi hänvisar till vårt ställningstagande i
reservation 3 i bet. 2002/03:KU25.
Folkomröstning
av Gustav Fridolin (mp).
Jag anser att en folkomröstning bör
hållas om fortsatt svenskt medlemskap i
EU. Lämplig tidpunkt för en sådan
omröstning bör vara när resultatet av
nästa regeringskonferens föreligger.
Bilaga 3
Skatteutskottets yttrande
2002/03:SkU2y
Skrivelse med berättelse om verksamheten
i Europeiska unionen under år 2002
Till utrikesutskottet
Utrikesutskottet har berett
skatteutskottet och några andra utskott
tillfälle att yttra sig över regeringens
skrivelse 2002/03:60 Årsboken om EU -
Berättelse om verksamheten i Europeiska
unionen under 2002, en motion som väckts
med anledning av skrivelsen samt ett
antal motioner som väckts under den
allmänna motionstiden 2002.
Skatteutskottet tar i yttrandet upp
frågor om skatter och tullar och får
anföra följande.
Verksamheten på skatte- och tullområdet i
EU under 2002
Regeringens skrivelse
I avsnittet om skatter (s. 116) berörs
inledningsvis skattepolitiken inom EU och
Europeiska kommissionens meddelanden på
skatteområdet. Här redovisas att
kommissionen avgivit ett skattepolitiskt
meddelande i maj 2001 där kommissionen
ger uttryck för sin syn på EU:s framtida
prioriteringar på det skattepolitiska
området. Meddelandet är ett försök att
presentera en modell för hur det framtida
arbetet på skatteområdet bör läggas upp
för att unionen skall nå sina
målsättningar. Europaparlamentet antog i
mars 2002 en rapport rörande
kommissionens meddelande. Kommissionen
har vidare utfört en studie av
företagsbeskattningen i medlemsstaterna.
Studien behandlar dels de effektiva
skattesatserna, dels i vilken omfattning
skatteregler kan utgöra hinder för
gränsöverskridande verksamhet. På basis
av studien beslutade kommissionen i
oktober 2001 om ett meddelande om
strategi för företagsbeskattningen.
Kommissionens slutsats av studien var att
väsentliga hinder på
företagsbeskattningens område fortfarande
försvårar gränsöverskridande ekonomisk
verksamhet inom den inre marknaden.
Meddelandet innehåller inte några förslag
till lagstiftning eller förändringar i
existerande regelverk. Ekofinrådet höll
vid sitt möte i juli 2002 en
riktlinjedebatt om
företagsskattemeddelandet.
I skatteavsnittet följer sedan en
redogörelse för arbetet med det s.k.
skattepaketet (s. 116) som har pågått
sedan 1997. Skattepaketet består av olika
delar: ett direktiv om beskattning av
inkomster från sparande i form av
räntebetalningar, en uppförandekod mot
skadlig skattekonkurrens på
företagsbeskattningens område samt ett
direktiv om ett gemensamt system för
beskattning av gränsöverskridande ränte-
och royaltybetalningar mellan närstående
bolag. Avsikten är att de tre delarna
skall antas i ett sammanhang. Enligt en
tidigare beslutad tidsplan skulle arbetet
med skattepaketet vara avslutat före
utgången av 2002. Regeringen redovisar
(s. 117) att det vid Ekofinrådets möte i
december 2002 inte gick att nå en
överenskommelse om hela skattepaketet.
Beträffande sparandedirektivet menade
flera medlemsstater att det alltjämt
fanns oklarheter i den föreslagna
överenskommelsen med Schweiz, som var en
förutsättning för att denna del av
paketet skulle godtas. När det gäller
uppförandekoden återstod bl.a. att bedöma
vissa vidtagna avvecklingsåtgärder. Det
danska ordförandeskapet föreslog att
kommissionen skulle fortsätta
förhandlingarna med Schweiz m.fl. samt ge
uppförandekodgruppen i uppdrag att
granska och rapportera eventuella brister
i fråga om avvecklingen av skadliga
åtgärder. Målsättningen var att en
överenskommelse om hela skattepaketet
skulle kunna träffas före Europeiska
rådets möte i mars 2003.
På mervärdesskattens område redovisar
regeringen (s. 117) att rådet antagit ett
nytt direktiv och en ny förordning om
moms på elektronisk handel. De nya
bestämmelserna innebär att
utsändningstjänster och tjänster som
levereras elektroniskt skall beskattas
inom EU om tjänsterna konsumeras inom EU.
En förenklad beskattningsordning införs
för tredjelandsföretag som levererar
tjänster på elektronisk väg till
privatpersoner. Leveranser från
tredjelandsföretag till näringsidkare i
EU beskattas av köparen, s.k. omvänd
skattskyldighet. Reglerna har
tidsbegränsats till att i första hand
gälla under tre år fr.o.m.
ikraftträdandet den 1 juli 2003.
Regeringen upplyser vidare (s. 118) om
att försöksperioden för lågmoms för vissa
arbetsintensiva tjänster har förlängts
t.o.m. den 31 december 2003 för att ge
kommissionen möjlighet att genomföra en
djupgående utvärdering. Försöket med
lågmoms, som Sverige inte deltar i,
omfattar mindre reparationstjänster,
renovering och reparation av privata
bostäder, fönsterputsning och städning i
privata hushåll, hemtjänster samt
frisörtjänster. Vidare behandlas (s. 118)
ett direktivförslag om ändring i
särordningen för moms på
resebyråtjänster. En ändring i det sjätte
mervärdesskattedirektivet föreslås i
syfte att modernisera och få en mer
enhetlig tillämpning av reglerna om
mervärdesbeskattning av resetjänster.
Förslaget innebär att s.k.
vinstmarginalbeskattning skall tillämpas
inte bara som i dag vid försäljning av
resetjänster till slutlig konsument utan
även vid försäljning av resetjänster
mellan researrangörer. Vidare skall
researrangörer som är etablerade utanför
EU vara skyldiga att registrera sig och
betala mervärdesskatt till den
medlemsstat inom EU dit resetjänsten
tillhandahålls. Regeringen upplyser
slutligen om (s. 119) att Ekofinrådet har
återupptagit granskningen av
kommissionens förslag om avdragsrätt som
överlämnades till rådet redan sommaren
1998. Förslaget består av två delar, dels
ett förslag om harmonisering av reglerna
om avdragsrätt för mervärdesskatt på
kostnader för passagerarfordon, logi, mat
och dryck, dels ett förslag om ett nytt
gränsöverskridande system för avdragsrätt
för mervärdesskatt som betalas i en
medlemsstat där den skattskyldige inte är
etablerad. En lägesrapport om arbetet som
bedrivits under det danska
ordförandeskapet lämnades till rådet i
november 2002. Nästa rapport skall läggas
fram senast den 1 juni 2003.
På punktskatteområdet lämnar regeringen
en lägesrapport (s. 119) när det gäller
arbetet som pågått sedan 1997 med ett
energibeskattningsdirektiv som omfattar
alla energiprodukter. Sverige har
kraftfullt stött arbetet och ett direktiv
skulle ha antagits före utgången av 2002.
Vid årets slut återstod att lösa frågor
som gäller möjligheten att bestämma
nationella skattenivåer under
minimiskattenivåerna, beskattningen av
diesel för yrkesmässigt användande samt
beskattningen av energi som används i
jordbruk, trädgårdsodling, fiskodling
samt skogsbruk. Vidare redovisas (s. 119)
att en politisk överenskommelse har
träffats om beskattningen av biobränsle
som skall arbetas in i
energiskattedirektivet. Enligt
överenskommelsen skall den del som
handlar om främjande av biobränsle för
transporter innehålla indikativa villkor
- och inte tvingande kvoter - för
minimiandelar biobränsle som skall
introduceras i medlemsstaterna.
Regeringen upplyser vidare om att
kommissionen lämnat ett förslag till
direktiv om särskild skattelagstiftning
för diesel som används som motorbränsle
för yrkesmässigt ändamål och en
tillnärmning av skattesatserna på bensin
och diesel. Syftet med förslaget är att
försöka undvika snedvridning i
konkurrensen på EU:s transportmarknad
samt att av miljöskäl kunna höja
beskattningen av diesel för privat bruk.
Regeringen avslutar redogörelsen för
verksamheten på punktskatteområdet med
att ta upp (s. 120) kommissionens
meddelande i september 2002 om
beskattning av personbilar, i vilket man
belyser möjligheter till åtgärder på
nationell nivå och gemenskapsnivå.
Kommissionen rekommenderar att nivåerna
på registreringsskatterna för fordon
gradvis sänks, och i ett längre
perspektiv avskaffas. Enligt kommissionen
bör både registreringsskatten och den
årliga vägtrafikskatten omvandlas till
helt koldioxidbaserade skatter.
Regeringen fortsätter med att redogöra
för (s. 120) verksamheten med att stärka
det administrativa samarbetet på
skatteområdet. Inledningsvis upplyses om
att Ekofinrådet överlämnade en rapport
till Europeiska rådet i Sevilla om läget
i arbetet med att utveckla det
administrativa samarbetet på
skatteområdet. Ett tiotal projekt
uppmärksammas i rapporten. Två av dem,
nämligen automatiskt informationsutbyte
om ränteinkomster och utbyte av
information om internprissättning
(transfer pricing) ingår i skattepaketet.
Härefter behandlas indrivningsdirektivet
(s. 120). Senast den 30 juni 2002 skulle
medlemsstaterna ha genomfört en ändring
som innebär bl.a. att direktivets
tillämpningsområde utvidgas till att
omfatta även direkta skatter på inkomst
och förmögenhet. Ändringsdirektivet
genomfördes i Sverige genom ändring i
lagen (1969:200) om uttagande av utländsk
tull, annan skatt, avgift eller pålaga.
Arbetet under 2002 ägnades åt att utforma
ett nytt direktiv med
tillämpningsföreskrifter till
indrivningsdirektivet. En
försöksverksamhet med elektronisk
kommunikation i indrivningsärenden
bedrevs i anslutning därtill under hösten
i vissa medlemsstater, bland dem Sverige.
Tillämpningsdirektivet beslutades av
kommissionen i december 2002. Vidare har
enligt skrivelsen (s. 121) under hela
året beredning pågått av kommissionens
förslag till ny förordning om
administrativt samarbete på
mervärdesskattens område från 2001.
Förslaget syftar till att genom en enda
rättslig ram med tydliga och bindande
regler stärka samarbetet mellan
medlemsstaterna på mervärdesskattens
område, att ge möjlighet till direkta
kontakter mellan myndigheter och
tjänstemän även på de lokala nivåerna
samt att möjliggöra ett intensivare och
snabbare informationsutbyte. Arbetet med
den nya förordningen kommer att fortsätta
under 2003. Regeringen avslutar denna del
av redogörelsen med (s. 121) en
lägesrapport när det gäller införandet av
ett datoriserat transport- och
kontrollsystem, (EMCS - Excise Movement
Control System). Systemet skall komma
till rätta med skattebedrägerier på
alkohol- och tobaksområdet. Ekofinrådet
uttalade i juni 2002 sin vilja att
avsluta beredningen före den 1 april
2003. Regeringen övergår till en
redogörelse för att ett nytt
gemenskapsprogram för att förbättra
beskattningssystemens funktion på den
inre marknaden antagits,
Fiscalisprogrammet 2003-2007. Programmet
utgör en fortsättning av det tidigare
Fiscalisprogrammet, men har utökats till
att omfatta även direkt skatt.
Programmets verksamhet består av system
för kommunikation och informationsutbyte,
multilaterala kontroller, seminarier,
utbyten, utbildningsverksamhet och andra
arbetsmöten, besök eller liknande
verksamhet inom ramen för programmet.
När det sedan gäller övriga
skattefrågor informerar (s. 122)
regeringen om arbetet med att undanröja
de skatterättsliga hindren för en
fungerande inre marknad för
tjänstepensioner. Arbetet under året
inriktades på att uppnå ett förbättrat
informationsutbyte men också att försöka
finna metoder för att minska de negativa
effekterna av bristerna på samordning i
beskattningen mellan medlemsstaterna.
Beredningen fortsätter under 2003.
I avsnittet om tullsamarbete (s. 155)
anför regeringen att man under året tagit
initiativ till att diskutera utformningen
av en strategi för rådsarbetsgruppen för
tullsamarbete. Syftet är att klargöra
tullförvaltningarnas framtida roll i den
tredje pelaren. Arbetet med att genomföra
tullinformationssystemet (TIS), vilket
avser att underlätta informationsutbytet
mellan EU-länderna i syfte att förbättra
efterlevnaden av tullbestämmelserna, har
fortskridit under året med bl.a.
framtagande av en tillämpningsmanual,
utbildning av medlemsstater och
genomförande av pilotfaser. Systemet
beräknas vara i drift i mars 2003. Ett
tilläggsprotokoll till TIS-konventionen
när det gäller ett gemensamt
utredningsregister (FIDE) har förhandlats
fram under året. Rådet förutses ta beslut
i ärendet i mars 2003. En handbok, som
skall underlätta tullmyndigheternas
praktiska tillämpning av den s.k. Neapel
II-konventionen om ömsesidigt bistånd och
samarbete mellan tullförvaltningar,
färdigställdes.
I avsnittet om svenska övergångsregler
vid medlemsförhandlingarna (s. 180)
erinrar regeringen om att begränsningarna
för privatpersoners skattefria införsel
av alkohol och tobak upphör den 31
december 2003. Införselkvoterna skall
under tiden successivt anpassas till EG:s
allmänna regler för privatinförsel.
Under rubriken Tullunionen (s. 197)
redovisar regeringen slutligen att
kommissionen i början av året lade fram
ett förslag om ett reviderat och förlängt
åtgärdsprogram för tullfrågor i
gemenskapen. Det är det första konkreta
steget mot att förverkliga den strategi
för tullunionen som rådet antog under det
svenska ordförandeskapet. Programmet
präglas av frågor som konsekvent drivits
från svensk sida, framför allt förenkling
och modernisering, användning av IT och
nya, rationella arbetsmetoder i
tullverksamheten. Ett viktigt inslag är
sådana åtgärder som siktar på att
underlätta EU:s kommande utvidgning, inte
minst genom kandidatländernas fulla
medverkan i programmet. I ljuset av bl.a.
de tragiska händelserna den 11 september
2001 har diskussioner inletts om
förstärkt tullsamarbete, dels inom ramen
för relevanta internationella
organisationer såsom
Världstullorganisationen (WCO), dels
mellan EU och USA, om åtgärder för att
minska risken för terroristaktioner i
samband med internationella transporter,
bl.a. containerfrakt.
Utskottets ställningstagande
Det har inte väckts några motioner som
rör skrivelsens avsnitt om skatter och
tullar.
Skatteutskottet följer fortlöpande EU-
arbetet och inhämtar regelbundet bl.a.
från Finansdepartementet en redovisning
om arbetsläget i EU på skatte- och
tullområdet. Alla EU-dokument som
inkommer till riksdagen sammanfattas på
kansliet och fogas till utskicken inför
utskottssammanträdena. Utskottet gör
också med jämna mellanrum studieresor
till EU-institutionerna i Bryssel. Under
besöken brukar utskottet sammanträffa med
bl.a. kommissionären för frågor angående
inre marknad, skatter och tullar. Det
senaste besöket skedde i februari 2003
och gick också till institutionerna i
Luxemburg, bl.a. EG-domstolen och
revisionsrätten. Regeringens årliga
skrivelse med information om verksamheten
inom EU är viktig för utskottets arbete
med EU-frågorna, och utskottet anser att
informationen i årets skrivelse i
huvudsak är bra. De svenska
ståndpunkterna och prioriteringarna
beträffande skatte- och tullfrågorna är i
många fall kända för utskottet, men det
vore ändå värdefullt med en mer
konsekvent redovisning i det avseendet.
Skrivelsen föranleder i övrigt följande
kommentarer från utskottets sida.
När det gäller
företagsbeskattningsområdet och
kommissionens meddelande om en strategi
för företagsbeskattningen, konstaterar
utskottet att det på den inre marknaden
finns betydande hinder för en
gränsöverskridande ekonomisk verksamhet
som bl.a. torde hänga samman med att
företagen måste hantera många olika
regelsystem trots att EU skall vara en
enda marknad. Det är viktigt att de olika
medlemsstaternas företagsskattesystem
inte hindrar att den inre marknaden
fungerar smidigt. Utskottet anser således
att arbetet med att förbättra de
gemenskapsrättsliga reglerna på området,
med beaktande av de enskilda
medlemsstaternas skatteanspråk, skall
understödjas.
Arbetet med skattepaketet, dvs.
sparandedirektiv, uppförandekod och ränte-
och royaltydirektiv, har pågått länge och
utskottet hade förhoppningar om att en
överenskommelse skulle kunna träffas i
början av detta år. På Ekofin-rådets möte
i januari 2003 enades finansministrarna
om en uppgörelse om skattepaketet i dess
helhet som formellt skulle antas före
Europeiska rådets möte i mars 2003. Så
blev emellertid inte fallet eftersom
Italien på Ekofinmötet i mars 2003 förde
in en helt ovidkommande fråga, nämligen
frågan om betalningen av avgifter för
överskridna mjölkkvoter. Utskottet
beklagar att en slutlig överenskommelse
ännu inte har träffats om skattepaketet.
Frågan torde emellertid åter komma upp
vid finansministrarnas möte i maj 2003.
Riksdagen uttalade hösten 2000 i
samband med behandlingen av regeringens
förslag om beskattning av utländska
nyckelpersoner (prop. 2000/01:12, bet.
2000/01:SkU6) att Sverige vid en översyn
av uppförandekoden för
företagsbeskattning bör arbeta för att
även skadlig skattekonkurrens som avser
löntagare kommer att omfattas av koden.
Av regeringens skrivelse 2002/03:75
Redogörelse för behandlingen av
riksdagens skrivelser till regeringen (s.
80) framgår att den planerade översynen
av uppförandekoden ännu inte har kommit
till stånd eftersom det pågående arbetet
med koden inte avslutats. Enligt vad
utskottet erfarit skulle frågan kunna tas
upp i samband med en översyn under hösten
2003, under förutsättning att en
överenskommelse nås om skattepaketet
senare i vår eller i sommar.
Arbetet i EU på mervärdesskattens
område uppmärksammades av utskottet så
sent som i mars 2003 i samband med
behandlingen av motioner om
mervärdesskatt från allmänna motionstiden
2002. Beredningsläget beskrevs i
betänkande 2002/03:SkU10 när det gällde
det nya direktivet om moms på elektronisk
handel, direktivförslaget om avdragsrätt
för ingående moms och förslaget till ny
förordning om administrativt samarbete
inom momsområdet. Det senare förslaget är
ett viktigt led i kampen mot
skatteundandragande och bedrägerier.
Utskottet ställer sig också positivt till
införande av en gränsöverskridande
avdragsrätt för moms eftersom det är
viktigt att förenkla för företagare att
återfå moms som betalats i andra EU-
länder. Utskottet kan härutöver upplysa
om att utskottet inlett beredningen av
regeringens proposition 2002/03:77
Mervärdesskatteregler för elektronisk
handel samt radio- och TV-sändningar.
Genom förslaget genomförs de förändringar
i mervärdesskattelagen och
skattebetalningslagen som föranleds av
det nya direktivet om moms på elektronisk
handel och den nya förordningen om
administrativt samarbete.
När det gäller direktivförslaget om
moms på resebyråtjänster anser utskottet
att det är uppenbart att det behövs
förenklingar på området och att man måste
komma till rätta med de
konkurrenssnedvridningar som för
närvarande råder.
Utskottet har i olika sammanhang (t.ex.
1999/2000:Sk8y) ställt sig bakom
regeringens ansträngningar att verka för
att EU-länderna enas kring ett
energibeskattningsdirektiv som täcker
samtliga energiprodukter - inte bara
mineraloljor. Utskottet redogjorde för
arbetsläget och för den svenska
ståndpunkten i frågan så sent som i mars
2003 i samband med behandlingen av
motioner om energibeskattningen från den
allmänna motionstiden 2002 (bet.
2002/03:SkU11). Beskattningen av
energianvändningen har stor betydelse
inte minst för näringslivet och utskottet
har ofta framhållit betydelsen av att
beskattningen ges en utformning som ger
svensk industri förutsättningar att
konkurrera internationellt. Utskottet kan
upplysa om att
Skattenedsättningskommittén i dagarna har
överlämnat ett betänkande, SOU 2003:38
Svåra skatter!, med förslag om ett
långsiktigt hållbart system för
energibeskattningen för näringslivet.
Direktivförslagen om beskattningen av
biobränslen och dieseldrivmedel i
yrkesmässig verksamhet är också mycket
betydelsefulla i sammanhanget, och tanken
är att de skall arbetas in i
energiskattedirektivet. Den svenska
åkerinäringens konkurrensproblem kan,
enligt utskottets mening, visserligen
inte ensidigt knytas till beskattningen
av dieselbränslet men utskottet anser att
förslaget till dieselskattedirektiv kan
komma att ha en positiv inverkan på
konkurrensförhållandena på EU:s
transportmarknad. Enligt vad utskottet
erfarit var energiskattedirektivet
upptaget på dagordningen för Ekofinrådets
möten i januari, februari och mars 2003
och EU:s ekonomi- och finansministrar har
vid det sistnämnda mötet i Bryssel enats
om ett energiskattedirektiv.
Arbetet med att inom EU stärka det
administrativa samarbetet på
skatteområdet är utomordentligt viktigt.
Enligt utskottets mening kräver
avsaknaden av fiskala gränser ett
effektivt samarbete och
informationsutbyte mellan länderna för
att skattekontroller och
bedrägeribekämpning skall kunna
genomföras på ett framgångsrikt sätt.
Balansen mellan de fiskala intressena och
skyddet för den personliga integriteten
måste dock upprätthållas. Utskottet har
nyligen avslutat beredningen av den del
av regeringens proposition 2002/03:106
som avser genomförande av det nya
direktivet med tillämpningsföreskrifter
till indrivningsdirektivet. Bedrägerier i
samband med transporter i EU av alkohol-
och tobaksvaror under skatteuppskov inom
ramen för den s.k. suspensionsordningen
är ett stort problem. I syfte att komma
åt den illegala verksamheten i Sverige
skärpte riksdagen (2002/03:SkU3) så sent
som i höstas sanktionerna mot
förflyttning av punktskattepliktiga varor
i strid mot bestämmelserna om
ledsagardokument, säkerhet och
anmälningsskyldighet. Ett datoriserat
punktskattekontrollsystem som under en
längre tid diskuterats inom EU skulle
enligt utskottets mening på ett avgörande
sätt ytterligare förbättra möjligheten
till transportkontroll, och utskottet
anser att det är tillfredsställande att
Ekofinrådet uttalat sig för att ett
sådant kontrollsystem nu införs.
När det härefter gäller kommissionens
meddelande om beskattningen av
tjänstepensioner anser utskottet att det
inledda arbetet bör understödjas för att
lösa de problem som pekats ut i
meddelandet. I första hand måste
informationsutbytet förbättras. Det måste
finnas ett fungerande informationsutbyte
om Sverige skall kunna avstå från kravet
på att ett pensionsinstitut skall vara
etablerat här i landet för att
pensionspremier som betalas till
institutet skall få dras av.
Utskottet anser till sist att det är
angeläget att Sverige fortsätter att
driva på tullsamarbetet i EU. Här finns
mycket att göra i fråga om förenkling och
modernisering, användningen av IT och
rationella arbetsmetoder. Det är åtgärder
som har stor betydelse för svenska
företag. En effektiv tullförvaltning är
också en förutsättning för att man skall
komma åt den grova gränsöverskridande
brottsligheten.
Stockholm den 29 april 2003
På skatteutskottets vägnar
Arne Kjörnsberg
Följande ledamöter har deltagit i
beslutet: Arne Kjörnsberg (s), Anna
Grönlund (fp), Lennart Hedquist (m), Ulla
Wester (s), Marie Engström (v), Per-Olof
Svensson (s), Anne-Marie Pålsson (m),
Lennart Axelsson (s), Gunnar Andrén (fp),
Inger Nordlander (s), Ulf Sjösten (m),
Catharina Bråkenhielm (s), Fredrik
Olovsson (s), Lars Gustafsson (kd),
Britta Rådström (s) och Marianne
Samuelsson (mp).
Bilaga 4
Trafikutskottets yttrande
2002/03:TU5y
Berättelse om verksamheten i Europeiska
unionen under 2002
Till utrikesutskottet
Utrikesutskottet har berett bl.a.
trafikutskottet tillfälle att yttra sig
över regeringens skrivelse 2002/03:60
Berättelse om verksamheten i Europeiska
unionen under 2002 och följdmotioner samt
vissa motioner från allmänna motionstiden
hösten 2002.
Detta yttrande skall i första hand ses
som en återspegling av vissa frågor som
omnämns i regeringens skrivelse och som
faller inom trafikutskottets
beredningsområde. Därmed är detta
yttrande inte någon heltäckande
redogörelse för trafikutskottets
synpunkter på EU:s transport- och
kommunikationspolitik.
1 Trafikutskottets arbete med EU-frågor
Trafikutskottet är ett av de utskott inom
riksdagen som har störst befattning med
EU-frågorna, bl.a. med avseende på
antalet remitterade kommissionsförslag
och fakta-PM. Beredningen av såväl
propositioner som motioner har också i
många fall en stark EU-dimension.
Utskottets EU-arbete innefattar kontakter
inte bara med Regeringskansliet utan även
med EU:s institutioner. Ett uttryck för
det sistnämnda är det studiebesök i
Bryssel som trafikutskottet genomförde i
januari 2003.
Vidare har en arbetsgrupp upprättats
inom trafikutskottet för beredningen av
vissa EU-relaterade frågor inom
utskottets område. Arbetsgruppen består
av en företrädare för varje
riksdagsparti. En konkret uppgift är att
utarbeta underlag till yttranden till
andra utskott eller EU-nämnden. Mer
löpande innebär uppgiften att behandla
fakta-PM som underlag för eventuella
ställningstaganden från trafikutskottets
sida. Arbetsgruppen avses också få en
roll att - inför de återkommande mötena i
EU-frågor med företrädare för
Näringsdepartementet - överväga vilka
frågor som särskilt bör redovisas för
trafikutskottet. Långsiktigheten i
arbetet kommer att betonas genom att
särskild vikt läggs vid att behandla
regeringens förslag till svenska
prioriteringar på transport- och
kommunikationsområdena inför kommande
ordförandeskap och hur de förhåller sig
till respektive ordförandeskaps
prioriteringar.
I sammanhanget kan vidare nämnas att
fem av utskottets suppleanter också är
suppleanter i EU-nämnden.
2 Allmänna synpunkter på skrivelsen
Inledningsvis vill trafikutskottet
framhålla att skrivelsen, Årsboken om EU,
alltmer finner sin form och får ökad
användbarhet som underlag för riksdagens
bedömning av EU-arbetet. Trafikutskottet
vill emellertid lyfta fram några frågor
som bör uppmärksammas inom ramen för det
fortsatta utvecklingsarbetet i syfte att
skapa en mer tillgänglig och användbar
redovisning.
En viktig utgångspunkt är att
skrivelsen riktas till riksdagen. På ett
enhetligt och strukturerat sätt borde då
samarbetet mellan regeringen och
riksdagen beskrivas, inte bara i de mer
allmänna termer som görs i inledningen
till själva skrivelsen utan mer konkret i
fråga om de enskilda
rådskonstellationerna och ärendena. I del
6, Konkurrenskraftsfrågor, finns en
inledande redovisning av kontakterna med
EU-nämnden och näringsutskottet (skr. s.
188). Någon motsvarande redogörelse finns
inte i del 7, Transport,
telekommunikation och energi. Rent
allmänt skulle skrivelsen tjäna på att
hållas i en mer enhetlig struktur, så att
alla de aspekter som bör redovisas för
riksdagen återkommer under alla rubriker.
Fakta-PM med den numera väl strukturerade
uppställningen kan, menar
trafikutskottet, tjäna som en förebild i
detta avseende.
Vidare efterlyser trafikutskottet under
varje ämnesrubrik en inledande, mycket
kortfattad bakgrundsbeskrivning. I vissa
fall synes framställningen i alltför hög
grad ha förutsatt att läsaren redan är
väl förtrogen med ämnet och hela
processen. Det är alltså önskvärt med ett
arbetssätt som tar sikte på målgruppen
och dess förutsättningar. I
bakgrundsbeskrivningen bör ingå en
beskrivning av det gällande svenska
systemet och hur detta kan komma att
påverkas vid ett beslut på EU-nivå.
Visserligen har oftast en sådan
beskrivning lämnats i t.ex. fakta-PM och
ministerrådspromemorior, men det är
angeläget att Årsboken om EU kan läsas
som ett självständigt aktstycke.
Den språkliga dräkten är något ojämn. I
vissa fall framstår texten som en
obearbetad översättning från ett annat
språk, exempelvis engelska. Det gör
texten otymplig - ibland inte helt
begriplig - och minskar användbarheten
för läsaren.
För viktigare frågor bör också lämnas
en redovisning av den svenska
ståndpunkten - dvs. den som har intagits
av regeringen i samråd med riksdagen (jfr
s. 223 i skrivelsen). Likaså bör nämnas i
vilken utsträckning som hävdandet av den
svenska ståndpunkten har lyckats. Enligt
trafikutskottets mening är en omsorgsfull
resultatredovisning en oundgänglig del i
riksdagens arbete, även när det gäller EU-
relaterade frågor. Skrivelsen bör alltså
inte enbart ses som en historisk
återblick, utan den bör framför allt
utgöra en grund för fortsatta
överväganden i samarbetet mellan
riksdagen och regeringen.
Under respektive avsnitt i det följande
ger trafikutskottet exempel på den
ytterligare information som är önskvärd
vid den fortsatta utformningen av
Årsboken om EU.
3 Transporter
3.1 Frågor som rör flera transportslag
En gemensam europeisk transportpolitik
Inledningsvis erinrar trafikutskottet om
att utskottet våren 2002 till EU-nämnden
avgav ett yttrande över kommissionens
vitbok, Den gemensamma transportpolitiken
fram till 2010. Yttrandet överlämnades
härefter till regeringen för beaktande.
Utskottet konstaterar att regeringen i
skrivelsen inte har omnämnt detta
yttrandet, än mindre har redovisat i
vilka avseenden som regeringen har tagit
fasta på utskottets synpunkter.
När det gäller skrivelsens beskrivning
av transportpolitiken vill utskottet
upprepa vad som uttrycktes i det
nyssnämnda yttrande. Utskottet vill
betona vikten av utvidgningen och dess
effekter i transporthänseende. Den kommer
således att medföra förstärkta
förutsättningar för en nordlig dimension
i transporthänseende. Effektiva
transportleder bör alltså inte bara
finnas i en nord-sydlig riktning. Det
finns stort behov av att godsstråk
utvecklas även i öst-västlig riktning med
förbättrade möjligheter till effektiva
transporter - t.ex. i form av tågfärjor
och anslutande järnvägsförbindelser.
Såsom anfördes i trafikutskottets
yttrande finns det anledning att ställa
sig tveksam till vad som betecknas som
ett mål i fråga om återupprättande av
balansen mellan trafikslagen. Att på
förhand ställa upp en "kvotering" mellan
transportslagen som ett mål i sig innebär
att man bortser från att
förutsättningarna för de olika
transportslagen skiljer sig mycket mellan
olika medlemsländer och regioner. Det
mest ändamålsenliga är alltså att
förutsättningar skapas som innebär att en
hållbar utveckling nås där olika
transportslag utnyttjas på ett
samhällsekonomiskt lämpligt sätt.
Utskottet anser alltjämt att syftet med
åtgärderna beträffande järnvägen bör vara
att nå en optimal användning av
infrastrukturen och en modernisering av
tjänsterna liksom ett tryggande av
säkerheten.
Trafikens verkliga kostnader
Utskottet vill betona vikten av att
priset för transporter bör inkludera alla
de kostnader som uppstår, inklusive
kostnader för externa effekter såsom
påverkan på miljön. Åtgärder för ökad
harmonisering och rättvisande
prissättning inom transportområdet är
därför angelägna. Utskottet ser positivt
på det arbete som nu pågår inom EU i
syfte att nå en ökad enhetlighet i detta
avseende. Enligt utskottets mening är det
angeläget att - inom ramen för den
fortsatta resultatuppföljningen av
verksamheten inom EU - en närmare
redogörelse lämnas över insatser i syfte
att utveckla ett gemensamt
transportpolitiskt kostnadsansvar på
europeisk nivå. I sammanhanget kan
erinras om att Sverige enligt 1998 års
transportpolitiska beslut inom EU bör
arbeta för en reformerad lagstiftning och
ökade möjligheter att använda ekonomiska
styrmedel för att gynna utvecklingen och
introduktionen av miljövänliga och
trafiksäkra fordon.
TEN-T
I skrivelsen redovisas revideringen av
riktlinjerna för de europeiska näten på
transportområdet (TEN-T) samt förslaget
om ändring av den s.k.
finansieringsförordningen. Det omtalas
vidare att rådet behandlat frågan om
riktlinjer och prioriterade projekt,
senaste gången i oktober 2002. Utskottet
noterar emellertid att det i avsnittet
inte återfinns någon redovisning av hur
de svenska projekten har drivits av
regeringen eller hur dessa projekt har
behandlats vid rådets behandling av
prioriteringarna. Detta gäller särskilt
vägnätet, som omfattades av flera svenska
utbyggnadsprojekt. Vidare är Nordiska
triangeln ett angeläget projekt.
Utskottet utgår från att regeringen
fortsättningsvis tar upp dessa frågor som
en stående punkt i sin redovisning i
Årsboken om EU.
Enligt utskottets mening är det
angeläget att Sverige inom EU verkar för
att de europeiska transportnätverken
utvecklas till transportkorridorer som på
ett effektivt sätt kan knyta länderna
inom EU och angränsande områden närmare
varandra. För uppbyggnaden av ett väl
fungerande, gränslöst transportsystem har
tidigare en inriktning varit att utveckla
nord-sydliga transportkorridorer i
Europa. Utvidgningen av EU mot östra
Europa och framhävandet av en nordlig
dimension ställer delvis nya krav på att
erbjuda goda transitförbindelser i
internationell samverkan. Det är därför
angeläget att den fortsatta
resultatuppföljningen av arbetet på
området avspeglar de insatser som Sverige
genomför för att denna vidgade syn på ett
ändamålsenligt sätt kan komma landet till
godo.
I sammanhanget vill trafikutskottet
också understryka att det i ökad
utsträckning är nödvändigt att
komplettera det nationella perspektivet i
infrastrukturpolitiken med ett
länderövergripande perspektiv.
Hållbar utveckling
Inledningsvis anser trafikutskottet att
avsnittet under denna rubrik borde ha
kompletterats med en mer samlad och
överskådlig redovisning av transporternas
miljömässiga effekter. Transporterna
utgör ju en betydande källa till
miljöförstöring och EU är det för Sverige
viktigaste samarbetsorganet för att driva
dessa frågor. Trafiktutskottet vill
framhålla vikten av att Sverige
understöder arbetet med hållbara
transporter. Emellertid ges läsaren av
skrivelsen intrycket att man från svensk
sida inte har varit drivande i dessa
frågor. Frågan om biodrivmedel finns
visserligen redovisad, men många av de
övriga delarna saknas. Ett exempel är att
det sjätte miljöhandlingsprogrammet inte
synes vara tillräckligt explicit inriktat
mot transporter, även om klimatfrågan
utgör ett av fyra prioriterade områden.
Även på detta område saknar utskottet en
konkret redovisning av den svenska
regeringens ansträngningar och vad dessa
resulterat i.
Galileo
Galileoprojektet är, som framgår av
skrivelsen, ett europeiskt
satellitnavigeringssystem avsett att vara
i drift år 2008. En utförlig redovisning
av detta och av utvecklingen under år
2002 lämnas av regeringen. Det hade,
menar utskottet, varit av värde med en
komplettering med en beskrivning av den
nytta som förväntas komma ut av
projektet, inte minst för svenskt
vidkommande.
Marco Polo
Marco Polo är benämningen på ett
bidragssystem för att förbättring av
godstransportsystemets miljöprestanda.
Även beträffande denna del i skrivelsen
hade det varit värdefullt med en något
mer fyllig redovisning; inte minst när
det gäller hur frågorna om tröskelvärden
och budget har behandlats av regeringen.
3. 2 Vägtransporter
Vägtrafiksäkerhet
Trafikutskottet har i sitt yttrande över
vitboken, Den gemensamma
transportpolitiken fram till 2010,
särskilt betonat trafiksäkerhetsfrågornas
betydelse. Utskottet framhöll bl.a. att
det är angeläget med en hög ambitionsnivå
på trafiksäkerhetsområdet även på EU-nivå
och välkomnade därför kommissionens
aviserade planer på ett gemensamt
operativt mål om en halvering av antalet
trafikdödade inom unionen fram till år
2010.
Enligt utskottets mening finns det en
mångfald av åtgärder som ännu inte
utnyttjats på EU-nivå. Alltjämt finner
utskottet att de mest kostnadseffektiva
åtgärderna är dem som avser alkohol- och
drogpåverkan, hastighetsanpassning och
bilbältesanvändning. Såvitt gäller
åtgärder mot alkoholpåverkan finns skäl
att hänvisa till de goda svenska
erfarenheterna av alkolås och som nu
mynnat ut i att riksdagen nyligen har
fattat beslut om en utvidgning av
försöksverksamheten till att omfatta
flera förarbehörigheter och även
yrkesmässig trafik. Försöksverksamheten
kommer också - från att endast ha
omfattat vissa län - kunna bedrivas i
hela landet. Enligt utskottets bedömning
kan även ett system med elektroniska
körkort ge väsentliga bidrag till
trafiksäkerheten. Elektroniska körkort är
försedda med mikrochips med olika
funktioner. En sådan funktion kan vara en
koppling till ett elektroniskt
säkerhetssystem i bilen. Härigenom går
det att tekniskt omöjliggöra olovlig
körning, t.ex. av personer som fått sitt
körkort återkallat på grund av
rattfylleri.
Med hänsyn till
trafiksäkerhetsfrågornas centrala
betydelse ser trafikutskottet det som
angeläget att redovisningen
fortsättningsvis mer tydligt avspeglar
hur Sverige som en ledande nation på
trafiksäkerhetsområdet agerar inom EU-
arbetet.
Harmonisering av fordonsbestämmelser m.m.
Trafikutskottet anser att harmonisering
av fordonsbestämmelser är en
betydelsefull åtgärd för att skapa en
effektiv europeisk fordonspark, där
tillverkare inte tvingas beakta en stor
mängd nationella regleringar. Samtidigt
kan det finnas en risk att harmoniserings-
och regelarbetet överarbetas till förfång
för teknisk utveckling och
marknadsanpassning. Det kan alltså i
vissa fall finnas skäl för restriktivitet
vid harmonisering av andra krav än sådana
som uteslutande gäller säkerhet. Ett
exempel i fråga om de nya bestämmelserna
om bussar gäller ett gemensamt krav på
innerbelysning. Såsom påpekas banar
enhetliga regler väg för produktion i
större serier. Vad som å andra sidan kan
tala för harmoniserade krav, är att
sådana krav kan tänkas minska behovet av
ytterligare - många gånger mycket
specifika och långtgående och därmed
kostnadsdrivande - krav vid
trafikhuvudmännens och andras
upphandling. Det är givetvis viktigt att
tillåta sådan variation i utbudet att
inte en ändamålsenlig produktutveckling
hämmas.
Verksamheten med amatörbyggda och
ombyggda fordon är ett annat område som
berörs av harmoniseringsarbetet.
Trafikutskottet vill påminna om
riksdagens uttalande om regler som
underlättar verksamheten med sådana slags
fordon (bet. 2001/02:TU13, rskr.
2001/02:280). Denna företeelse är lika
utbredd i övriga Europa som i Sverige och
de EG-regler som arbetas fram är
anpassade för den industriella
fordonstillverkningen och inte för detta
slags hobbyverksamhet. Utskottet sade sig
emellertid se positivt på verksamheten
och ansåg att regeringen borde verka för
att även fordon av detta slag beaktas i
samband med arbetet med
gemenskapsreglerna och att
hittillsvarande problem därmed kan lösas
långsiktigt. Enligt trafikutskottets
mening är det mot denna bakgrund
angeläget att denna fråga följs upp genom
fortsatta resultatbeskrivningar.
Ny typ av digitala färdskrivare
Trafikutskottet noterar vidare vad
regeringen redovisat om en ny typ av
digitala färdskrivare med information om
fordonet och om förarens körning.
Utskottet ser positivt på att sådana har
utvecklats och inom en inte alltför
avlägsen framtid kommer att sättas in i
alla nytillverkade bussar och tunga
lastbilar inom EU. Från
trafiksäkerhetssynpunkt är detta
angeläget då åtgärden syftar till att det
skall bli färre överträdelser av
regelsystemet för kör- och vilotider. Kan
färdskrivaren bidra till att olyckorna
med tunga fordon minskar är mycket
vunnet. Förare som kör för länge kan vara
en säkerhetsrisk; under senare tid har
särskilt trötthet identifierats som en
viktig olycksorsak. Ytterligare en
positiv effekt av digitala färdskrivare
är att konkurrensen i branschen kan bli
mer rättvis.
3.3 Järnvägsfrågor
Avregleringsarbetet
Utskottet delar uppfattningen om behovet
av en reformerad järnvägssektor inom
Europa. Konkurrens och utveckling är
viktiga för att sektorn skall kunna
fungera.
I detta sammanhang vill utskottet
emellertid peka på de problem som kan
uppkomma i samband med avreglering.
Erfarenheterna på många områden - inte
minst transportområdet - visar att det
krävs såväl insikter om effekterna som en
omsorgsfull planering av hur
avregleringen skall genomföras. Av-
reglering - såsom en del av arbetet för
en uthållig utveckling av
transportsystemet - kräver ett
långsiktigt och förutseende
förhållningssätt. Det handlar även om hur
upphandlingar genomförs. Utskottet anser
det således angeläget att man - såväl på
EU-nivå som nationellt - kan finna former
för en effektiv avreglering utan skadliga
bieffekter i fråga om regional balans
eller andra transportpolitiska delmål.
För järnvägsföretagen är vidare entydiga
och klara regler en nödvändighet för att
avregleringen skall kunna fungera i
verkligheten och för att alla berörda
företag skall kunna konkurrera på samma
villkor. En viktig del av arbetet består
i spridande av de goda exemplen.
3.4 Sjöfart
Sjösäkerhet och sjöfartsstöd
I samband med diskussioner om sjösäkerhet
förekommer frågan om s.k.
bekvämlighetsflaggade fartyg.
Trafikutskottet har tidigare betonat
vikten av en ändamålsenlig definition av
begreppet bekvämlighetsflagg. Enligt
utskottets mening är det viktiga att
regelsystemet - syftande till bl.a. ökad
sjösäkerhet och motverkande av social
dumpning - är enhetligt och gällande för
all sjöfart inom gemenskapen, oavsett i
vilket land som fartyget är registrerat.
Såsom trafikutskottet har framhållit i
skilda sammanhang, bl.a. i sitt yttrande
till miljö- och jordbruksutskottet om
Östersjön som särskilt känsligt
havsområde (2002/03:TU1y) liksom i sitt
betänkande om sjösäkerhet (bet.
2002/03:TU5), är krav på dubbelskrov inte
den enda lösningen på problemet vid
haverier av oljetankfartyg.
Trafikutskottet vill framhålla vikten av
att Sverige - även inom ramen för
samarbetet inom EU - agerar aktivt för
att Östersjöns vatten skyddas i fråga om
risker vid bl.a. frakter med
oljetankfartyg.
Frågan om bekvämlighetsflagg har också
anknytning till likvärdiga
konkurrensförutsättningar inom sjöfarten.
I detta sammanhang vill utskottet erinra
om sin uppfattning, senast uttryckt
hösten 2001 (bet. 2001/02:TU1 s. 67),
nämligen att utskottet förutsätter att
regeringen inom EU verkar för en ordning
som säkerställer största möjliga
konkurrensneutralitet.
Hamndirektivet
Regeringen redovisar att en politisk
överenskommelse om direktivet för
tillträdet till marknaden för
hamntjänster (hamndirektivet) nåddes i
juni 2002. Enligt vad utskottet nu
erfarit har Europaparlamentet i mars 2003
antagit ett ändringsförslag, som
sammanfattningsvis går ut på skärpta krav
när det gäller uppföljning av
medlemsstaternas sociala och
arbetsrättsliga lagstiftning.
3.5 Luftfart
Open skies-målet
Trafikutskottet konstaterar att EG-
domstolen hösten 2002 fann att Sveriges -
liksom sju andra medlemsstaters -
bilaterala luftfartsavtal med USA (det
s.k. open skies-avtalet) på vissa punkter
strider mot EG-rätten. Kommissionen har
nu givits mandat att förhandla med USA om
luftfartsfrågor på gemenskapsbasis.
Vidare har kommissionen - bl.a. mot
bakgrund av EG-domstolens dom -
föreslagit att tillämpningen av
fördragets konkurrensregler utvidgas till
att även omfatta luftfart mellan
gemenskapen och tredjeland (KOM (2003) 91
slutlig). Bakgrunden anges vara att
antalet internationella allianser och
andra former av samarbetsavtal inom
luftfartssektorn mellan EG-
lufttrafikföretag och företag från
tredjeland har ökat markant samt den
ökade förändringstakten med
omstruktureringar och fusioner som
förväntas ske.
Fördelning av ankomst- och avgångstider,
s.k. slottider
Trafikutskottet vill betona att flyget är
ett viktigt transportslag, såväl inom
Sverige med dess struktur i fråga om
geografi och boende, som för transporter
till och från vårt land till följd av det
nordliga läget. Flyget kan alltså ses som
ett medel för upprättande av en nordlig
dimension i transporthänseende.
Fördelningen av slottider är ett viktigt
instrument för att släppa in nya aktörer
på marknaden och därmed åstadkomma en
ändamålsenlig konkurrens. Den översyn av
slotförordningen som pågår får, menar
trafikutskottet, inte leda till
diskriminering av regionalflyget i
Sverige. Begränsningar i fråga om
flygföretagens möjligheter att använda
flygplan av viss storlek skulle
exempelvis allvarligt försämra
förutsättningarna för regional balans.
Möjligheter till utnyttjande av ryskt
luftrum
Trafikutskottet vill i detta sammanhang
påminna om att en ny flygled mellan
Europa och Nordostasien, den s.k. norra
genvägen, nyligen har öppnats. Flygleden,
som går över ryskt luftrum, förkortar
restiden avsevärt. Genom flygleden skapas
möjligheter till fraktflygsverksamhet med
europeisk bas i Kallax Cargo flygplats
utanför Luleå. De ryska myndigheterna har
nyligen givit tillstånd till några
europeiska flygbolag.
Enligt trafikutskottets uppfattning är
det angeläget att Sverige driver denna
fråga inom ramen för EU-samarbetet.
4 Andra frågor i skrivelsen med
anknytning till transportområdet
Trafikutskottet konstaterar att
skattefrågorna även inom EU i stor
utsträckning har bäring på
transportsektorn. Det handlar inte bara
om konkurrensen mellan olika
transportslag, fordonskategorier m.m.
utan även om hur skattesystemet påverkar
miljön och strukturen för hur ett
effektivt och hållbart transportsystem
skall kunna uppnås. Återigen finner
utskottet emellertid att det i Årsboken
om EU saknas enhetlighet när det gäller
redovisning av svensk ståndpunkt,
utfallet eller vilka frågor som Sverige
har drivit. Inte heller anges hur den
svenska regleringen förhåller sig till
olika rättsakter, vare sig före eller
efter deras ikraftträdande.
I sammanhanget vill utskottet betona
betydelsen av att en konkurrensneutral
bränslebeskattning utvecklas, för att på
så sätt undvika att man tankar i det land
som har lägst dieselskatt och därmed
lägst literpris. Av stort intresse för
ett mer rättvist skattesystem är även
utvecklingen mot en kilometerbaserad
fordonsbeskattning av tung trafik.
Vidare vill trafikutskottet påminna om
sina uttalanden om att regeringen inom
ramen för arbetet i EU bör arbeta för att
främja svavelfri diesel. Det bör noteras
att Sverige skulle kunna utgöra en
intressant förebild genom den teknik som
utvecklats i landet.
5 Elektroniska kommunikationer -
informationsteknik och samhället
Trafikutskottet anser att de elektroniska
kommunikationerna och
informationstekniken har stor betydelse
för samhällsutvecklingen. De påverkar vår
produktionsförmåga och våra
levnadsvillkor liksom möjligheterna att
utveckla vår demokrati. Enskilda och
myndigheter skall därför ges goda
möjligheter att utnyttja den nya
tekniken. Utskottet har mot denna
bakgrund tidigare betonat angelägenheten
av att Sverige i ett internationellt
perspektiv skall ligga i framkanten av
den tekniska utvecklingen. För IT-
politiken har riksdagen lagt fast att
Sverige som ett första land skall bli ett
informationssamhälle för alla. Sverige
utgör också en av världens mest
framstående IT-nationer med bl.a. en
stark industriell bas, hög användning av
informationsteknik och en väl utbyggd
infrastruktur för elektronisk
kommunikation och IT.
Utskottet konstaterar att den mycket
snabba tekniska utvecklingen inom området
i ökad grad förutsätter ett
internationellt agerande. Det är därför
viktigt att Sverige inom EU aktivt driver
det fortsatta utvecklingsarbetet. I detta
sammanhang vill utskottet särskilt
understryka behovet av insatser för att
uppnå en ökad säkerhet. För att främja en
ökad användning över öppna nät för
företag, myndigheter och medborgare krävs
väl fungerande säkerhetsfunktioner. Det
handlar bl.a. om att utveckla
krypteringsteknik och elektroniska
signaturer, så att dessa blir mer allmänt
tillgängliga i samhället. Därmed skapas
också förutsättningar för ökad
elektronisk kommunikation och elektronisk
handel. Utskottet har mot denna bakgrund
tidigare påpekat att tilliten till IT är
en fråga som särskilt bör prioriteras i
det fortsatta arbetet.
Det kan vidare nämnas att
trafikutskottet avser att avge ett
yttrande till EU-nämnden (2002/03:6y) med
anledning av ett förslag från
kommissionen om inrättande av en
europeisk nät- och
informationssäkerhetsbyrå (KOM (2003) 63
slutlig). En sådan regleringsmyndighet
avses bidra till att säkerställa nätens
och informationssystemens
driftskompatibilitet och därigenom
förbättra den inre marknadens sätt att
fungera. Byrån skall bistå kommissionen
och nationella regleringsmyndigheter i
frågor som rör nät- och
informationssäkerhet. Utskottet
konstaterar i sitt yttrande att ett IT-
säkerhetsarbete på europeisk nivå är
angeläget. Samtidigt anser utskottet - i
enlighet med den svenska ståndpunkt som
föreslås i den motsvarande fakta-PM
(2002/03:FPM 53) - att medlemsstaternas
inflytande i byrån måste säkras.
Utskottet anser slutligen att Sverige bör
komma i fråga som säte för byrån.
Utskottet vill vidare understryka
vikten av uppföljning och utvärdering
även på området elektroniska
kommunikationer m.m. Många av besluten
inom området har långsiktiga konsekvenser
där beslutsfattandet delvis måste grundas
på strategiska bedömningar och prognoser
för framtiden. Sådana bedömningar och
prognoser måste fortlöpande stämmas av
mot de snabbt förändrade förutsättningar
som kännetecknar det framväxande
informationssamhället. Enligt utskottets
mening är det mot denna bakgrund
angeläget att regeringen i lämpligt
sammanhang fortsättningsvis belyser,
exempelvis beskrivning av olika relevanta
indikatorer, hur IT-utvecklingen
fortskrider inom EU och Sveriges
position.
Stockholm den 13 maj 2003
På trafikutskottets vägnar
Claes Roxbergh
Följande ledamöter har deltagit i
beslutet: Claes Roxbergh (mp), Carina
Moberg (s), Elizabeth Nyström (m), Jarl
Lander (s), Erling Bager (fp), Hans
Stenberg (s), Krister Örnfjäder (s),
Johnny Gylling (kd), Per Westerberg (m),
Monica Green (s), Sven Bergström (c), Jan-
Evert Rådhström (m), Mikael Johansson
(mp), Christer Winbäck (fp), Karin
Thorborg (v) och Berndt Sköldestig (s).
Bilaga 5
EU-nämndens yttrande
2002/03:EUN1y
Verksamheten i Europeiska unionen under
2002
(skr. 2002/03:60)
Till utrikesutskottet
Utrikesutskottet har den 29 april 2003
beslutat att ge EU-nämnden tillfälle att
yttra sig över regeringens skrivelse
2002/03:60 Berättelse om verksamheten i
Europeiska unionen under 2002.
EU-nämnden behandlar i sitt yttrande
dels vissa övergripande frågor som gäller
skrivelsens innehåll och regeringens
samråd med riksdagen, dels vissa av de
frågor som redovisas i skrivelsen och som
nämnden funnit angeläget att särskilt
uppmärksamma.
Regeringens skrivelse
I skrivelsen om verksamheten i Europeiska
unionen under 2002 behandlas Europeiska
unionens övergripande utveckling (del 1),
unionens förbindelser med omvärlden (del
2), ekonomiska och finansiella frågor
(del 3) och rättsliga och inrikes frågor
(del 4). Vidare behandlas unionens övriga
politikområden (del 5-10). Slutligen
redogörs för unionens institutioner m.m.
(del 11).
EU-nämnden
Allmänna synpunkter på innehållet i
skrivelsen
Enligt 10 kap. 1 § riksdagsordningen
skall regeringen fortlöpande informera
riksdagen om vad som sker inom ramen för
samarbetet i Europeiska unionen samt
varje år till riksdagen lämna en
skrivelse med berättelse över
verksamheten i Europeiska unionen.
Regeringen skall dessutom redovisa sitt
agerande i EU för riksdagen. Den första
skrivelsen lämnades i mars 1996, och
detta är således den åttonde skrivelsen
som lämnas till riksdagen.
EU-nämnden bereddes tillfälle att yttra
sig över skrivelsen för första gången
våren 1999 och har därefter yttrat sig
över varje års skrivelse. EU-nämnden kan
konstatera att skrivelsens utformning och
innehåll har utvecklats och att den utgör
en mycket värdefull översikt över
verksamheten i EU. Den utgör också en
bekräftelse på att regeringen har
fullgjort sin informations- och
samrådsskyldighet visavi riksdagen. Alla
viktiga sakfrågor som tas upp i
skrivelsen har behandlats av EU-nämnden.
När det gäller utformningen av
skrivelsen noterar nämnden att vissa
bilagor tagits bort i den aktuella
skrivelsen och ersatts av en lista över
Internetadresser. Till största delen är
detta, enligt nämnden, en motiverad
åtgärd. En mängd information kan nu
återfinnas på Internet. På GUSP-området
och på området för rättsliga och inrikes
frågor går det att via Internet hitta
förteckningar över antagna beslut. På
gemenskapspolitikens område krävs det
emellertid att en sökfunktion utnyttjas.
Därför hade det, enligt nämndens mening,
för överblickens skull varit värdefullt
om den tidigare bilagan över viktigare
förordningar, direktiv och beslut (dvs.
bindande rättsakter) antagna under
verksamhetsåret, liksom uppgift om
grönböcker och vitböcker beslutade av
kommissionen under året, också
återfunnits i bilaga till den nu aktuella
skrivelsen.
EU-nämnden konstaterade i sitt yttrande
över skrivelsen om verksamheten år 2000
att regeringen, efter önskemål från bl.a.
EU-nämnden, i den skrivelsen redovisade
hur Sverige har röstat i rådet när
rättsakter antagits. I den nu aktuella
skrivelsen redovisas på olika ställen i
texten, i anslutning till redogörelser
för vissa sakfrågor, atti vilka fall
Sverige har röstat emot ett beslut eller
avstått från att rösta. Det vore dock,
enligt nämndens mening, värdefullt om
detta också redovisades samlatpå ett
ställe i skrivelsen så att riksdagen kan
få en komplett och översiktlig bildsamlad
bild av hur regeringen har agerat i EU. i
detta avseende.
Vidare har EU-nämnden i flera tidigare
yttranden framhållit att det vore
värdefullt om skrivelsen redovisade
sådana tillkännagivanden från riksdagen
under det aktuella verksamhetsåret som
har samband med de frågor som behandlas i
skrivelsen, och att regeringen därvid
anger hur regeringen agerat eller avser
att agera med anledning av sådana
tillkännagivanden. Ett sådant
tillkännagivande på det sociala området
redovisas (s. 182), men andra aktuella
tillkännagivanden nämns inte i
skrivelsen. Det gäller t.ex. utvärdering
av rambeslut (s. 143, se bet.
2001/02:JuU29), offentlig upphandling och
miljöhänsyn (s. 193, se bet.
2001/02:FiU12), pensionsöverföringar till
Europeiska gemenskaperna (s. 307, se bet.
2001/02:SfU9) och stödområdesindelning i
Jämtlands län (s. 225, se bet.
2001/02:MJU15).
EU-nämnden har också tidigare
framhållit att det i skrivelsen bör
redovisas i vilka fall somtill regeringen
har mottagit yttrande från fackutskott
till EU-nämnden och hur regeringen agerat
eller avser att agera med anledning av
ett sådant yttrande. Under år 2002 erhöll
EU-nämnden ett sådant yttrande från
trafikutskottet (2001/02:TU2y) angående
kommissionens vitbok Den gemensamma
transportpolitiken fram till 2010:Vägval
inför framtiden. EU-nämnden beslöt den 22
mars 2003 att överlämna yttrandet till
regeringen. Detta finns inte redovisat i
skrivelsen.
Den övergripande utvecklingen i
Europeiska unionen Europa (del 1)
I skrivelsen redogörs i detta avsnitt
bl.a. för regeringens information till
och samråd med riksdagen. Av redogörelsen
framgår, som nämnden också inledningsvis
konstaterat, att regeringen har fullgjort
sin informationsskyldighet bl.a. genom
att överlämna faktapromemorior om
betydelsefulla förslag från kommissionen
och att regeringen har rådgjort med EU-
nämnden om den svenska ståndpunkten dels
inför beslut som regeringen bedömt som
betydelsefulla, dels i andra frågor som
nämnden bestämt. Vidare sägs att
information till fackutskotten om arbetet
inom EU:s olika politikområden har
lämnats fortlöpande under året.
EU-nämnden vill i detta sammanhang
påpeka att regeringens informations- och
samrådsskyldighet gentemot riksdagen
sedan den 1 januari 2003 regleras i 10
kap. 6 § regeringsformen och att närmare
bestämmelser om denna skyldighet finns i
riksdagsordningen. Därutöver vill nämnden
framhålla att nämnden även fått
information om den svenska nationella
handlingsplanen för sysselsättning för år
2002 och om Sveriges uppdaterade
konvergensprogram för perioden 2001-2004
samt att samråd också har ägt rum inför
vissa informella ministermöten.
Regeringen redovisar vidare här
resultaten av Europeiska rådets möten
under året. Den formella
samrådsskyldigheten gentemot riksdagen
gäller beslut som fattas av Europeiska
unionens råd, men enligt av riksdagen
fastställd praxis har regeringen också
samrått med EU-nämnden inför Europeiska
rådets möten. Som anges i skrivelsen har
Europeiska rådet, som inte är en
institution i fördragens mening, har
utvecklats till ett av unionens
viktigaste organ. EU-nämnden anser därför
att det är angeläget att samråd inför
samtliga förekommande möten med
Europeiska rådet kommer att äga rum även
framdeles.
EU-nämnden har även under år 2002 ägnat
stor uppmärksamhet åt frågan om EU:s
utvidgning. Det har i första hand gällt
att bevaka "tidtabellen" från Europeiska
rådets möte i Göteborg i juni 2001, där
man för första gången uttalade att det
borde vara möjligt att före utgången av
2002 slutföra förhandlingarna med de
kandidatländer som är färdiga för
medlemskap. I december 2001 ställde sig
Europeiska rådet bakom bedömningen att
detta gällde för tio av de tretton
kandidatländerna.
EU-nämnden har således kontinuerligt
följt utvidgningsförhandlingarna. Dessa
har stått på dagordningen för nästan
samtliga möten i allmänna rådet under
året. Inför dessa ministerrådsmöten har
regeringen lämnat information om
förhandlingsläget och samrått om den
svenska förhandlingslinjen i de delfrågor
som vid olika tidpunkter varit aktuella.
På motsvarande sätt har information och
samråd om utvidgningen ägt rum inför
Europeiska rådets möten under 2002.
Vidare har EU-nämnden vid några
tillfällen inhämtat fördjupad information
om viktiga sakområden i förhandlingarna.
Tillsammans med övrig information som
lämnats i riksdagen om
utvidgningsprocessen har regeringens
samråd med EU-nämnden inneburit att
huvuddragen i de överenskommelser som
gjorts är väl kända. Detta bör möjliggöra
en snabb och i huvudsak positiv
behandling i riksdagen av den väntade
propositionen om godkännande av det
anslutningsavtal som undertecknades den
16 april 2003.
Också i EU-nämndens besöksutbyte och
övriga kontakter med kollegor i andra
berörda parlament har utvidgningsfrågorna
varit ett dominerande diskussionstema.
Under första delen av år 2002
koncentrerades intresset till vikten av
att hålla tidtabellen och att finna
lösningar i de svåraste
förhandlingsfrågorna. I takt med att
sådana lösningar avtecknat sig har
tyngdpunkten förskjutits. Gradvis har
ökande uppmärksamhet, även i kontakterna
med parlamentariker från
anslutningsländerna, kommit att ägnas
frågor om EU:s framtida utveckling och om
hur medlemsstaternas nationella parlament
kan arbeta med EU-frågorna.
I detta avsnitt nämns också den
kommande regeringskonferensen som
förbereds av det s.k. konventet. EU-
nämnden följer detta arbete genom en
särskild beredningsgrupp med företrädare
för alla riksdagspartier. Inför
Europeiska rådets möte i Köpenhamn
diskuterades i nämnden tidtabellen för
framtidskonventet. Enighet rådde därvid
om att det måste finnas tid för nationell
behandling av konventsförslagen innan
regeringskonferensen inleds.
EU:s förbindelser med omvärlden (del 2)
Under år 2002 har uppbyggnaden av EU:s
säkerhets- och försvarspolitik fortsatt
på grundval av tidigare fastlagda
principer. Inte minst har uppbyggnaden av
såväl militär som civil kapacitet på
området för krishantering stått i
centrum. EU-nämnden har under året haft
möjlighet att behandla de politiskt
relevanta aspekterna av
uppbyggnadsarbetet, medan det inte har
ansetts behövligt att gå in i detalj
beträffande mer tekniska frågor om
truppsammansättning, ledningsstrukturer,
etc.
Regeringen har vidare samrått med EU-
nämnden om sina ställningstaganden inom
ramen för den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken. Ministerrådet, och
därmed EU-nämnden, har kontinuerligt
följt utvecklingen i Afghanistan, i den
israelisk-palestinska konflikten och på
västra Balkan. Vidare har bl.a. EU:s
förbindelser med såväl Ryssland som de
nya grannarna i öst (Vitryssland, Ukraina
och Moldavien) behandlats vid flera
tillfällen.
Som framgår av skrivelsen har EU avtal
av olika slag med i stort sett alla
världens länder och ländergrupper. EU för
inom ramen för avtalen även en dialog om
politiska frågor av gemensamt intresse.
Ofta antar EU gemensamma ståndpunkter som
utgångspunkt för sitt agerande i sådana
sammanhang. Dessa diskuteras sällan i
ministerrådet, men antas ofta i form av
s.k. A-punkter. Den information EU-
nämnden får om dessa är i många fall både
sen och knapphändig. Det försvårar EU-
nämndens bedömning av om ett ärende är av
sådan betydelse att regeringen bör
samråda med EU-nämnden inför det svenska
ställningstagandet. Detta gäller i än
högre grad för de mer än 200 uttalanden
som enligt skrivelsen gjordes inom ramen
för GUSP under år 2002. Dessa uttalanden
görs ofta genom skriftligt godkännande av
medlemsländerna, och med mycket kort
varsel. Detta ligger i sakens natur,
eftersom det i flertalet fall handlar om
att EU snabbt behöver reagera på olika
händelser i omvärlden.
Ekonomiska och finansiella frågor (del 3)
Under denna rubrik behandlas i skrivelsen
främst skattefrågor och frågor rörande
EU:s budget. Det ekonomisk-politiska
samarbetet och frågor om finansiella
tjänster tas däremot upp i andra avsnitt.
De skattefrågor inom EU som främst
stått i fokus för den politiska
uppmärksamheten under 2002 rör dels det
s.k. skattepaketet, dels förslaget till
direktiv som täcker beskattningen av
samtliga energiprodukter. Den svenska
regeringen har, med stöd av EU-nämnden,
drivit på för att snarast möjligt nå
överenskommelser i de utestående
förhandlingsfrågorna.
De finansiella frågorna behandlas i
avsnittet om fri rörlighet för tjänster
och kapital. En viktig fråga under 2002
var beslutet om en ny
lagstiftningsprocess, den s.k.
Lamfalussy-modellen, på
värdepappersområdet. Det har vidare lagts
fram förslag om att förfarandet skall
tillämpas även på bank- och
försäkringsområdet. Reformerna motiveras
av att lagstiftningen på detta område
ofta är mycket teknisk till sin karaktär,
och av att det mot den bakgrunden gått
långsamt att uppnå målet om en effektiv
inre marknad för finansiella tjänster.
Förändringen går ut på att de politiska
ramarna skall anges av ministerrådet och
Europaparlamentet, men att ökad vikt i
övrigt skall läggas på olika typer av
kommittéer.
Europaparlamentet ställde för sin del
ökad insyn och ökat inflytande i
kommittéväsendet som villkor för att
stödja det nya förfarandet. Detta hade
givetvis sin bakgrund i att
Europaparlamentets formella rätt att
delta i beslut om rättsakter begränsar
sig till sådana som behandlas på
ministerrådsnivå, dvs. de omfattar inte
kommittébeslut. Det bör observeras att en
motsvarande svårighet finns ur de
nationella parlamentens perspektiv. Deras
arbete inför antagandet av nya rättsakter
på EU-nivå inriktar sig i huvudsak på att
styra och granska respektive regerings
agerande i ministerrådet, medan man av
både praktiska och andra skäl har svårare
att följa eller påverka vad som sker inom
ramen för kommittéväsendet.
Samarbetet i fråga om den ekonomiska
politiken behandlas i skrivelsen under
avsnittet om den ekonomiska och monetära
unionen - EMU. Det kan i sammanhanget
påpekas att EU-nämnden inte diskuterar
frågan om Sveriges eventuella deltagande
i valutaunionenEMU:s tredje etapp - detta
är tills vidare en fråga för Sverige som
nation men inte för EU:s ministerråd.
Inom ramen för de allmänna riktlinjerna
för den ekonomiska politiken ger
ministerrådet rekommendationer till de
enskilda medlemsländerna, och övervakar
senare uppföljningen av dessa. Vidare
granskar man de uppdaterade stabilitets-
respektive konvergensprogram som varje
land utarbetar i enlighet med
bestämmelserna i stabilitets- och
tillväxtpakten, liksom nationella program
om reformer på produkt- och
kapitalmarknaderna (den s.k. Cardiff-
processen). Det är regeringen, inte EU:s
ministerråd, som beslutar om hur dessa
nationella rapporter skall utformas. EU-
nämnden gör därför inget
ställningstagande till rapporterna som
sådana. Däremot informeras nämnden
regelmässigt inför överlämnandet till EU.
EU-nämndens formella ställningstagande
görs i stället i samband med att
ministerrådet i ett senare skede skall
anta yttrande eller rekommendationer med
anledning av de ekomisk-politiska program
och rapporter som lämnats in från svensk
sida.
Rättsliga och inrikes frågor (del 4)
I skrivelsen redovisas på detta område
bl.a. arbetet med ett antal förslag till
rambeslut, bl.a. om bekämpandet av
barnpornografi, olaglig narkotikahandel
och om förverkande av egendom. I EU-
nämnden, där en majoritet har gett stöd
åt regeringens ståndpunkter, har
samtidigt uttryckts en oro över att
konsekvenserna för det svenska
rättssystemet av rambeslut kan vara svåra
att överblicka. När det gäller åtgärder
mot terrorism nämns också i skrivelsen de
överläggningar som pågår mellan EU och
USA om ett avtal om ömsesidig rättslig
hjälp. EU-nämnden har gett sitt stöd till
att dessa förhandlingar förs och i
nämnden har framförts det angelägna i att
regeringen verkar för att EU för fram
frågan om dödsstraffets avskaffande i
USA.
I skrivelsen redovisas också i denna
del det civilrättsliga samarbetet och
frågor om asyl och invandring samt fri
rörlighet för personer. Dessa
samarbetsområden har genom
Amsterdamfördraget förts över från det
mellanstatliga samarbetet i rättsliga och
inrikes frågor till gemenskapssamarbetet.
De behandlas dock fortfarande av
ministerrådet i konstellationen rättsliga
och inrikes frågor. Asyl- och
migrationspolitiken har föranlett
omfattande diskussioner i EU-nämnden. EU-
nämnden har stött regeringens upplägg att
välkomna utvecklingen av en gemensam
migrationspolitik med ett utökat
samarbete om gränsbevakning som dock inte
får leda till en gemensam
gränskontrollstyrka. När det gäller
miniminormer för mottagande av
asylsökande har EU-nämnden ansett det
angeläget att rådet inte antar någon
lista över s.k. säkra ursprungsländer
utan att möjlighet skall finnas att
behandla varje asylansökan individuellt.
Jordbruk och fiske (del 8)
I enlighet med beslut våren 1999, då de
s.k. finansiella perspektiven för
perioden 2000-2006 fastställdes, inleddes
under 2002 en "halvtidsöversyn" av den
gemensamma jordbrukspolitiken. Sommaren
2002 presenterade kommissionen ett
meddelande, som också innehöll vissa
förslag till reformer på viktiga
delområden. Därefter har
"halvtidsöversynen" varit ett viktigt
tema vid jordbruksministerns samråd med
EU-nämnden.
Kommissionens meddelande innehöll
emellertid inga förslag till rättsakter
vad gäller de olika elementen i den
gemensamma jordbrukspolitiken, utan det
rör sig om mer eller mindre konkreta
riktlinjer för vilka förändringar som bör
göras. EU-nämnden har inte haft några
svårigheter att, som redovisas i
skrivelsen, ställa sig bakom "hållbar
utveckling" och "marknadsorientering" som
ledord för en reformering. I avsaknad av
konkreta förslag har det dock ibland
varit svårt att se - för regeringen såväl
som för nämnden - hur sådana principer
avses bli omsatta i praktiken, och därför
också svårt att se vad ett visst
ställningstagande från svensk sida till
principfrågor kan innebära i praktiken.
Det är därför en viktig markering som
görs i skrivelsen att något slutligt
ställningstagande inte kan göras förrän
förslag till rättsakter föreligger.
(Sådana har lagts fram i början av år
2003, och behandlingen av dessa har
inletts.)
En annan svårighet ur EU-nämndens
perspektiv har varit att man valt att på
dagordningarna för de olika
ministerrådsmötena inte ta upp hela
reformpaketet, utan olika delar av detta.
Samtidigt har alla delar av översynen
varit föremål för diskussion i relevanta
arbetsgrupper och kommittéer på lägre
nivå. Samrådet med EU-nämnden har därför
tenderat att röra de delfrågor som man
vid de olika tillfällena valt att föra
upp till diskussion på politisk nivå,
medan det varit svårt att följa arbetet i
övriga delfrågor och därmed att få en
komplett bild av hur arbetet utvecklats.
Parallellt med den allmänna översynen
av den gemensamma jordbrukspolitiken har,
som framgår av skrivelsen, enskilda
frågor rörande olika marknadsordningar
och stödformer avgjorts under året.
Regeringen har, efter att vid samråd med
EU-nämnden fått stöd för sina förslag
till ståndpunkter, intagit en restriktiv
hållning till många stödformer.
Exempelvis har Sverige röstat emot
fortsatt stöd till tobaksproduktion inom
EU. Dock bör här noteras att regeringen,
i enlighet med EU-nämndens
ställningstagande, stödde beslutet i
december 2001 om ändrade importkvoter för
bananer. Att döma av skrivelsen har
Sverige därefter röstat emot ytterligare
ändringar i den aktuella förordningen.
Inför det sistnämnda beslutet tycks inte
någon information ha lämnats EU-nämnden,
och inte heller har samråd förekommit
(måste kollas/BO).
I anslutning till skrivelsens avsnitt
(38.2) om förvaltning av fiskeresurser
kan nämnas att frågan om ett ensidigt
svenskt stopp för torskfiske i Östersjön
och/eller i Västerhavet togs upp i EU-
nämnden flera gånger under hösten 2002.
Denna fråga utreddes, på regeringens
uppdrag, av Fiskeriverket.
De tilltänkta åtgärderna från svensk
sida var inte i sig ett ärende för EU:s
ministerråd, men anknöt till de förslag
om åtgärder för torsk- och
kummelbeståndens återhämtning som vid
samma tid stod på ministerrådets
dagordning. I det sammanhanget verkade
den svenska regeringen, efter samråd med
EU-nämnden, för ett totalt stopp för
torskfisket. Som framgår av skrivelsen
var övriga medlemsstater dock inte
beredda att gå längre än till att anta en
återhämtningsplan med kraftigt sänkta
kvoter för torskfisket i Nordsjön. Under
2003 har EU för övrigt, i syfte att ge
bestånden möjlighet att återhämta sig,
vidtagit åtgärder som ytterligare
begränsar fångsterna av torsk.
EU:s institutioner m.m. (del 11)
I detta avsnitt redogörs bl.a. för
institutionernas och olika organs
verksamhet, personalpolitik i EU:s
institutioner, öppenhet och insyn samt
svenska språket och regelförenkling.
När det gäller rådets arbetsformer
anges i skrivelsen att Europeiska rådet i
Sevilla antog en rad förbättringar av
rådets arbetsformer och beslutade bl.a.
om en minskning av antalet
rådskonstellationer från sexton till nio
och en ny arbetsordning som fastslår
bl.a. ett ökat samarbete mellan
ordförandeskap, ett årligt operativt
arbetsprogram respektive ett treårigt
strategiskt arbetsprogram för rådet och
en ny artikel i rådets arbetsordning om
öppenhet i rådets lagstiftande arbete.
EU-nämnden välkomnar det ökade
samarbetet mellan ordförandeskapen liksom
att operativa och strategiska
arbetsprogram införs. Sådana
arbetsprogram underlättar också för
nationella parlament att följa och få
inflytande i EU-arbetet. Det är enligt
nämndens mening angeläget att regeringen
för riksdagen redovisar och samråder om
utformningen av sådana program.
Införandet av de nya
rådskonstellationerna har möjligen
förbättrat ministerrådets effektivitet
men snararest försvårat möjligheterna för
EU-nämnden att följa frågorna. Denna
reform har medfört att ett stort antal
frågor av skiftande slag som sorterar
under ett antal olika departement och
statsråd behandlas på ett och samma
rådsmöte. Nämnden vill framhålla att det
givetvis är angeläget att det statsråd
som svarar för aktuella sakfrågor också
närvarar vid nämndens sammanträden.
Nämnden kan dessutom konstatera att den
aktuella rådsreformen inte medfört någon
förändring i övrigt av beredningen av
rådets möten. Några längre tidsfrister
för beredningen av frågorna har t.ex.
inte införts. Rådsmöten kan inte
förberedas tidigare, eftersom
dagordningar och underlagsmaterial inte
finns tillgängliga och behandlingen i
Coreper inte är avslutad. Detta har till
följd att en mycket ökande mängd ärenden
på flera politikområden skall läsas in
och förberedas av nämndens ledamöter på
samma tid som förut.
Vidare vill EU-nämnden påminna om vad
nämnden tidigare (2001/02:EUN2y)
framhållit om bestämmelsen i
ministerrådets arbetsordning om en
tidsfrist mellan Corepers möten och
ministerrådets möten. EU-nämnden
hänvisade till sina uttalanden i denna
fråga i tidigare yttrande. I detta hade
nämnden konstaterat att nämnden behandlar
ett stort antal rättsakter på det
internationella området liksom icke-
bindande rättsakter av olika slag och att
det är angeläget att tidsfristen också
omfattar sådana rättsakter.
När det gäller ministerrådets
arbetssätt vill nämnden dessutom
framhålla vikten av att också frågor som
befinner sig på ett förberedande stadium
bereds av ordförandeskapet på ett sådant
sätt att skriftligt underlag finns
tillgängligt vid behandlingen i EU-
nämnden.
I skrivelsen redogörs för
personalpolitiken i EU:s institutioner.
EU-nämnden välkomnar att regeringen vill
särskilt vill prioritera bl.a. att
yttrandefriheten för EU:s tjänstemän
stärks och att pensionssystemet utformas
på könsneutrala grunder och att
pensionsrättigheter säkerställs utan
pensionsöverföringar. Dessa
prioriteringar överensstämmer med vad som
uttalas i ett tillkännagivande av
riksdagen (se 2001/02:SfU9, rskr. 181).
Beträffande öppenhetsartikeln i
ministerrådets arbetsordning, anser EU-
nämnden att denna bör utvidgas till att i
princip omfatta inte bara rådets
lagstiftande arbete utan också rådets
verksamhet i övrigt.
Angelägna frågor är också arbetet med
regelförbättring och svenska språkets
ställning. I förra årets skrivelse
framhålls att regeringens språkpolicy är
att arbetsdokument med förslag till
rättsakter skall vara översatta till
svenska inom rimlig tid före det rådsmöte
då formellt beslut skall fattas. De
flesta ministerrådsbeslut antas formellt
som s.k. A-punkter, ibland långt efter
det att en politisk överenskommelse i
frågan fattas. EU-nämnden, som i tidigare
yttranden framhållit det angelägna i att
dokument föreligger på svenska inför
beslut i ministerrådet, vill återigen
framhålla att översättning till svenska
bör föreligga redan då ministerrådet
avses fatta någon form av politiskt
beslut i ärendet.
I skrivelsen redovisas också s.k.
överträdelseärenden och mål av svenskt
intresse vid EG-domstolen och EG:s
förstainstansrätt under år 2002. Av
intresse vore här att som en jämförelse
få information om antalet
överträdelseärenden och fällande domar
beträffande övriga medlemsländer.
Stockholm den 9 maj 2003
På EU-nämndens vägnar
Inger Segelström
Följande ledamöter har deltagit i
beslutet: Inger Segelström (s), Sonia
Karlsson (s), Joe Frans (s), Hillevi
Larsson (s), Christina Axelsson (s),
Mikael Odenberg (m), Karin Granbom (fp),
Margareta Andersson (c), Per-Olof
Svensson (s), Ulf Holm (mp), Anders
Karlsson (s), Pär Axel Sahlberg (s), Per
Bill (m), Karin Pilsäter (fp) och Karin
Thorborg (v).
_______________________________
1 Språken anges i artikel 314 i EG-
fördraget.
2 EGT L 173, 27.6.2001, s. 5.
3 2001/840/EG.
4 KOM (2002) 406 slutlig.
5 Förslag 2000/01:RS1.