Sammansatta utrikes- och miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2002/03:UMJU1
Johannesburg - FN:s världstoppmöte om hållbarutveckling
Sammanfattning
I betänkandet behandlas regeringens skrivelse
2002/03:29 Johannesburg - FN:s världstoppmöte om
hållbar utveckling samt sex följdmotioner med 59
yrkanden. I betänkandet behandlas också 52 yrkanden
från allmänna motionstiden 2002. I skrivelsen
redovisar och värderar regeringen besluten vid
världstoppmötet i Johannesburg den 26 augusti-4
september 2002. Regeringen redogör för pågående
insatser i syfte att nå de mål som ingår i
genomförandeplanen och pekar på vissa utmaningar som
förestår. Dessa gäller såväl arbetet i Sverige som
samarbetet inom EU, FN och andra internationella
samarbetsorgan.
Betänkandet följer den disposition som återfinns i
skrivelsen och behandlar avsnittsvis frågor som rör
globalisering, institutionellt ramverk för hållbar
utveckling, förändrade konsumtions- och
produktionsmönster, stöd till fattigdomsbekämpning,
vatten, energi, hälsa, jordbruk, biologisk mångfald
samt kunskap och information om hållbar utveckling.
Samtliga motionsyrkanden avstyrks. I betänkandet
finns 32 reservationer och 5 särskilda yttranden.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Globalisering
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ7
yrkandena 2 och 9, 2002/03:MJ8 yrkande 6,
2002/03:MJ9 yrkande 1, 2002/03:MJ10 yrkandena 2
och 7, 2002/03:U293 yrkande 3, 2002/03:U294
yrkande 19, 2002/03:U298 yrkandena 11 och 12,
2002/03:U310 yrkandena 2, 11 och 15 samt
2002/03:MJ315 yrkande 17.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (fp)
Reservation 3 (c)
Reservation 4 (mp)
2. Institutionellt ramverk
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ7
yrkandena 1 och 3, 2002/03:MJ10 yrkandena 9 och
25, 2002/03:MJ11 yrkande 1, 2002/03:U239 yrkande
3, 2002/03:U263 yrkande 10, 2002/03:U310
yrkandena 10, 13 och 16, 2002/03:U324 yrkande 9
och 2002/03:MJ428 yrkande 48.
Reservation 5 (kd)
Reservation 6 (fp, c)
Reservation 7 (mp)
3. Hållbarhetskommission
Riksdagen avslår motion 2002/03:MJ8 yrkande 1.
Reservation 8 (fp, kd, c, mp)
4. Förändrade konsumtions- och
produktionsmönster
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ8 yrkande
2, 2002/03:MJ9 yrkande 6, 2002/03:MJ10 yrkandena
12-15, 2002/03:MJ11 yrkande 2, 2002/03:K432
yrkande 17 och 2002/03:U293 yrkande 1.
Reservation 9 (m)
Reservation 10 (fp)
Reservation 11 (kd)
Reservation 12 (mp)
5. Förbud mot HA-oljor
Riksdagen avslår motion 2002/03:MJ10 yrkande
10.
Reservation 13 (kd)
6. Privatbilism
Riksdagen avslår motion 2002/03:MJ9 yrkande 9.
Reservation 14 (m)
7. Fattigdomsbekämpning
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ8 yrkande
7, 2002/03:MJ9 yrkandena 4, 5 och 8, 2002/03:MJ10
yrkandena 3-6 och 17, 2002/03:U239 yrkande 2,
2002/03:U310 yrkandena 12 och 14 samt
2002/03:U313 yrkandena 3 och 4.
Reservation 15 (m)
Reservation 16 (fp)
Reservation 17 (kd)
Reservation 18 (mp)
8. Skuldavskrivningar och demokratiska
respektive ekonomiska reformer
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ7 yrkande
8, 2002/03:MJ8 yrkande 5 och 2002/03:MJ10 yrkande
8.
Reservation 19 (fp, kd, c)
9. Flyktingars och asylsökandes situation
Riksdagen avslår motion 2002/03:MJ10 yrkande
16.
10. Vatten
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ11
yrkande 3, 2002/03:U284 yrkande 26, 2002/03:U290
yrkande 17, 2002/03:U306 yrkandena 2-4,
2002/03:U310 yrkande 5 och 2002/03:MJ432 yrkande
3.
11. Vatten som mänsklig rättighet
Riksdagen avslår motion 2002/03:U306 yrkande 1.
Reservation 20 (mp)
12. Effektivare vattenanvändning
Riksdagen avslår motion 2002/03:MJ10 yrkande
19.
Reservation 21 (kd)
13. Energi
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ7
yrkandena 5 och 6, 2002/03:
MJ8 yrkandena 3 och 4, 2002/03:MJ9 yrkande 10,
2002/03:MJ10 yrkandena 11, 20 och 21,
2002/03:MJ11 yrkande 4, 2002/03:U239 yrkande 5,
2002/03:U284 yrkande 18, 2002/03:U288 yrkandena
1-3, 2002/03:U310 yrkande 7, 2002/03:U313 yrkande
10, 2002/03:U322 yrkande 23, 2002/03:U326 yrkande
11, 2002/03:MJ315 yrkande 2, 2002/03:MJ418
yrkande 1 och 2002/03:MJ428 yrkande 7.
Reservation 22 (m)
Reservation 23 (fp)
Reservation 24 (kd)
Reservation 25 (c)
Reservation 26 (mp)
14. Hälsa
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ7 yrkande
7, 2002/03:MJ9 yrkande 7, 2002/03:MJ10 yrkandena
18 och 22, 2002/03:MJ11 yrkande 5 och
2002/03:U310 yrkande 8.
Reservation 27 (m)
Reservation 28 (kd)
15. Jordbruk
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ9
yrkandena 2 och 3, 2002/03:
MJ10 yrkande 23, 2002/03:U298 yrkandena 9, 13 och
14 samt 2002/03:
U310 yrkande 6.
16. Biologisk mångfald
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ9
yrkandena 11 och 12 samt 2002/03:MJ10 yrkande 24.
Reservation 29 (m)
17. Kunskap och information om hållbar
utveckling
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ7 yrkande
4, 2002/03:MJ9 yrkande 13, 2002/03:MJ10 yrkande
1, 2002/03:U293 yrkande 6 samt 2002/03:U310
yrkandena 1, 3, 4 och 9.
Reservation 30 (m)
Reservation 31 (kd)
Reservation 32 (mp)
18. Skrivelsen
Riksdagen lägger skrivelsen 2002/03:29 till
handlingarna.
Stockholm den 29 april 2003
På sammansatta utrikes-, miljö- och
jordbruksutskottets vägnar
Catharina Elmsäter-Svärd
Följande ledamöter har deltagit i beslutet:
Catharina Elmsäter-Svärd (m), Berndt Ekholm (s),
Sverker Thorén (fp), Carina Hägg (s), Alf Eriksson
(s), Sven Gunnar Persson (kd), Kjell-Erik Karlsson
(v), Ewa Björling (m), Carina Ohlsson (s), Birgitta
Ohlsson (fp), Roger Karlsson (c), Lars Lindblad (m),
Rolf Lindén (s) Rune Berglund (s), Kenneth G
Forslund (s), Lotta N Hedström (mp) och Kaj
Nordquist (s).
2002/03
UMJU1
Redogörelse för ärendet
Bakgrund
Världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg
den 26 augusti-4 september 2002 samlade 20 000
deltagare från 189 medlemsländer samt från mellan-
och icke-statliga organisationer. En politisk
deklaration och en genomförandeplan för hållbar
utveckling antogs. Toppmötet bidrog till att
definitivt erkänna begreppet hållbar utveckling som
en överordnad princip för FN:s arbete och att all
utveckling skall vara hållbar i ekonomisk, social
och miljömässig bemärkelse.
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
I skrivelsen redovisar och värderar regeringen
besluten vid världstoppmötet. Regeringen redogör för
pågående insatser i syfte att nå de mål som ingår i
genomförandeplanen och pekar på vissa utmaningar som
förestår. Dessa gäller såväl i vårt eget land som i
samarbetet inom EU, FN och andra internationella
samarbetsorgan.
Globalisering, på rättvisa villkor som främjar
hållbar utveckling, utgör en av de största
utmaningarna i ansträngningarna att nå målen i
genom-förandeplanen. God samhällsstyrning, inklusive
institutioner för hållbar utveckling, behövs på alla
nivåer - nationellt, regionalt och globalt.
För svenskt vidkommande är genomförandeplanens mål
om förändrade konsumtions- och produktionsmönster
tillsammans med fattigdomsbe-kämpande åtgärder de
mest angelägna uppgifterna i uppföljningsarbetet.
Att åstadkomma ekonomisk tillväxt med social välfärd
utan negativ miljöpåverkan kommer att ställa nya
krav på politiken, men också på samverkan mellan
olika aktörer. Stöd till fattigdomsbekämpning i alla
delar av världen skall ge ökade möjligheter och
resurser för utsatta grupper och individer.
Inför världstoppmötet angav FN:s
generalsekreterare fem områden av särskild betydelse
för hållbar utveckling: vatten, energi, hälsa,
jordbruk och biologisk mångfald. Från svensk sida
görs redan insatser inom dessa områden, vilka
redovisas i skrivelsen, samtidigt som mycket
återstår att göra. Ett kraftfullt arbete kan
understödjas av ökad kunskap och information om
hållbar utveckling.
I slutet av november 2002 var Regeringskansliet en
av arrangörerna bakom en nationell konferens,
Envisions, för att diskutera uppföljningen av
världstoppmötet. I skrivelsen sammanfattas
slutsatserna från konferensen. Avslutningsvis
återges ett urval av målen i genomförandeplanen,
pågående svenska åtgärder för dessas uppfyllelse
samt utmaningar som regeringen avser att ta itu med.
Skrivelsen är avsedd att underlätta för riksdagen
att följa vad som sker i uppföljningen av
världstoppmötet.
Offentligt seminarium
Utskottet anordnade den 11 april 2003 ett
offentligt seminarium om uppföljningen av toppmötet
i Johannesburg med bl.a. miljökommissionären Margot
Wallström, statssekreteraren på Miljödepartementet
Krister Nilsson, företrädare för
intresseorganisationer och forskning (se bilaga 2).
Utskottets överväganden
Inledning
FN:s miljökonferens i Stockholm år 1972 kan ses som
den första milstolpen i arbetet med hållbar
utveckling. Genom Stockholmskonferensen placerades
miljöfrågorna högt på såväl den nationella och som
den internationella politiska dagordningen.
Konferensen utmynnande bl.a. i en deklaration samt
ett handlingsprogram och att FN:s miljöprogram
(UNEP, United Nations Environment Programme)
inrättades. Genom konferensen stimulerades
miljöarbete på alla nivåer: globalt, nationellt och
lokalt. Samtidigt ställde världens utvecklingsländer
kravet att miljöåtgärderna måste kombineras med
verkliga möjligheter till utveckling. Den andra
milstolpen var FN-konferensen om miljö och
utveckling i Rio de Janeiro år 1992. Begreppet
hållbar utveckling diskuterades vid Riokonferensen
men förhandlingarna gällde integration av
miljöaspekter i utvecklingsarbetet. Efter
Riokonferensen initierades under 1990-talet en rad
andra viktiga globala FN-konferenser och toppmöten.
Dessa behandlade bl.a. frågor som rör
befolkningsutveckling (Kairo, september 1994),
social och ekonomisk utveckling (Köpenhamn, mars
1995), kvinnors situation (Peking, september 1995),
boende samt stads- och bebyggelseutveckling
(Istanbul, juni 1996) och livsmedelssäkerhet (Rom,
november 1996). Vid FN:s generalförsamlings toppmöte
i New York i september 2000 antogs millenniemålen.
Vid det därpå följande WTO-mötet i Doha, Qatar, i
november 2001 gjordes ett politiskt genombrott för
miljöfrågorna i WTO. Därefter följde den
internationella konferensen om
utvecklingsfinansiering i Monterrey, Mexiko, i mars
2002 och slutligen toppmötet i Johannesburg,
Sydafrika, i augusti 2002. Dessa konferenser och
toppmöten har var och en utifrån sina
frågeställningar och utgångspunkter utgjort delar i
den pågående processen för att kunna nå det
övergripande globala målet om hållbar utveckling.
Enligt utskottet var det ett framsteg i den
pågående processen att toppmötet i Johannesburg slog
fast att hållbar utveckling är en överordnad princip
för FN:s arbete och att all utveckling skall vara
hållbar i ekonomisk, social och miljömässig
bemärkelse. Resultatet från världstoppmötet är
politiskt och moraliskt förpliktande. Investeringar
i människor och miljö har givits samma dignitet som
handel, ekonomisk tillväxt och territoriell
säkerhet. Genom de ovan nämnda konferenserna har en
global agenda för hållbar utveckling slagits fast
med ett antal konkreta mål som påverkar såväl den
lokala, regionala som globala utvecklingen. Mot
denna bakgrund måste toppmötet i Johannesburg ses
som en slutpunkt på den fas i det internationella
arbetet som har präglats av att sätta den globala
agendan för hållbar utveckling. Med denna agenda bör
arbetet nu koncentreras på genomförande och på
åtgärder globalt, nationellt, regionalt och lokalt.
Enligt utskottets mening bör det i och med
Johannesburg kunna sättas punkt för en relativt lång
tid framåt för ytterligare toppmöten.
När det gäller det konkreta resultatet från
toppmötet i Johannesburg välkomnar utskottet de
framgångar som uppnåddes vad gäller tydliga,
tidsbundna målsättningar och konkreta åtgärdsplaner
för genomförande. I det sammanhanget kan bl.a.
nämnas den globala kemikaliestrategin som skall
finnas på plats senast år 2005, säkerställandet av
att kemikalier används och produceras på ett sätt
som minimerar betydande negativa miljö- och
hälsoeffekter senast år 2020, att kraftigt reducera
förlusten av biologisk mångfald till 2010,
utvecklandet av integrerade vattenhushållningsplaner
och planer för effektivare vattenanvändning senast
år 2005 och halveringen av andelen människor som
saknar tillgång till grundläggande sanitet till år
2015. Enligt utskottets mening hade det dock varit
önskvärt med mer långtgående överenskommelser bl.a.
när det gäller utfasning av miljöskadliga och
handelssnedvridande subventioner. Vidare hade det
varit önskvärt om toppmötet hade kunnat enas om
mätbara mål för introduktionen av förnybar energi
samt att jämställdhetsperspektivet hade kommit till
starkare uttryck. Utskottet anser att det är en
brist att flera områden i genomförandeplanen
fortfarande saknar konkreta och förpliktande
formuleringar.
Som konstaterats ovan innebär världstoppmötet i
Johannesburg på flera områden betydelsefulla
framsteg i arbetet med hållbar utveckling. Utskottet
vill betona att det viktigaste arbetet nu ligger i
att ta till vara dessa framgångar och säkerställa
att de genomförs. Samtidigt vill utskottet lyfta
fram de krav som ställdes av utvecklingsländer redan
vid Stockholmskonferensen 1972. En förutsättning för
att dessa länder skall kunna genomföra de åtgärder
som krävs är att de kombineras med verkliga
möjligheter till utveckling. I-länderna har ett
särskilt ansvar att ge stöd både till genomförande
och utveckling. Detta gäller inte enbart ekonomiskt
bistånd utan också att möjliggöra handel, överföra
kunskap och teknik samt att ingå partnerskap på
olika nivåer.
I de delar där toppmötets resultat är
otillräckligt för att lösa växande globala
miljöproblem och utrota den utbredda fattigdomen
måste Sverige fortsatt arbeta för att länder,
enskilt eller gemensamt med andra, tar initiativ för
att gå väsentligen längre än de målsättningar som
toppmötet satt upp. Som ett positivt exempel vill
utskottet nämna EU:s initiativ att tillsammans med
en grupp andra länder arbeta för att ytterligare
utveckla och främja förnybar energiteknik genom att
sätta och uppnå tydliga och ambitiösa, tidsbundna
mål på nationell och regional nivå och att detta
förhoppningsvis också kommer att ha genomslag på
global nivå. Sverige bör även fortsättningsvis vara
en föregångare i detta arbete. I en utvärdering
genomförd av riksdagens utrikesutskott (1998/99:URD
3) konstateras att den svenska uppföljningen efter
konferensen i Rio de Janeiro 1992 varit framgångsrik
även om de konkreta resultaten i form av nationell
implementering har varierat. Utskottet kan
konstatera att åtskilligt har gjorts på det
nationella planet sedan utvärderingen genomfördes,
inte minst vad gäller arbete med de nationella
miljökvalitetsmålen, samtidigt som åtskilligt
kvarstår. Med genomförande av hållbar utveckling som
det övergripande målet står Sverige inför fortsatta
utmaningar på detta område. Arbetet med
genomförandet måste fortsätta på såväl nationell som
lokal nivå, och alla delar av samhället måste
involveras i detta arbete.
I detta sammanhang vill utskottet peka på
folkvalda parlamentarikers roll i arbetet med
hållbar utveckling. Direkt folkvalda parlamentariker
skall vara representativa för väljarna och har
därigenom en särskild legitimitet. Det
parlamentariska uppdraget lämpar sig väl för
opinionsbildning samt kunskaps- och
informationsspridning om den viktiga och pågående
processen kring hållbar utveckling. Samtidigt
erbjuder det parlamentariska uppdraget möjligheter
att föra vidare medborgarnas synpunkter, idéer och
förslag till ansvariga för genomförandeprocessen.
Nationella parlamentariker utgör således den direkta
länken mellan väljarna och dem som på olika nivåer -
lokalt, regionalt, nationellt och internationellt -
har att svara för genomförandearbetet. Nationella
parlamentariker har därför en central roll i
genomförandet och uppföljningen av redan beslutade
åtaganden av världssamfundet. Deltagandet av
direktvalda parlamentariker stärker därmed
legitimiteten och handlingskraften i hela
implementeringsprocessen.
Globalisering
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (v) om
globalisering av politiken, två yrkanden (fp)
om miljösamverkan och miljöfrämjande
insatser, två yrkanden (fp, c) om frihandel
och ökad liberalisering av u-ländernas
handelspolitik samt nio yrkanden (m, kd, c,
mp) om internationella handelsavtal, WTO och
globalt företagsansvar.
Skrivelsen
Globaliseringen och dess effekter på
förutsättningarna för hållbar utveckling behandlades
i Johannesburg. För första gången gjordes ett försök
att ta ett samlat grepp av världssamfundet. Den
orättvisa resursfördelningen i världen utgör ett
hinder mot global hållbar utveckling. Många
människor har inte fått ta del av globaliseringens
fördelar. De minst utvecklade länderna
marginaliseras alltmer i den globala ekonomin. De
fattigaste människorna har en särskilt sårbar
situation. Regeringen skriver att globaliseringen
måste påverkas så att den sker på rättvisa villkor.
Globaliseringen innebär också ständiga och snabba
förändringar som ytterst berör enskilda människors
livsvillkor. I samma processer ryms både möjligheter
och problem. Välfärd, rättvisa och jämlikhet skall
vara hörnstenar i en globaliserad ekonomi.
Regeringen anser att Sverige i dag är väl
integrerat i världsekonomin och att Sverige genom
den generella välfärden står starkt i
globaliseringsprocessen. Det krävs emellertid en
aktiv politik som drar nytta av globaliseringens
fördelar och bemöter dess utmaningar. Regeringen
hänvisar till den arbetsgrupp för
globaliseringsfrågor som inrättats i syftet att
formulera en samlad svensk globaliseringspolitik.
Regeringen påpekar vidare i skrivelsen att EU är
drivande i det internationella
globaliseringsarbetet, från Bonnmötet om
ratificering av Kyotoprotokollet, WTO:s ministermöte
i Doha och den internationella konferensen om
utvecklingsfinansiering i Monterrey till
världstoppmötet i Johannesburg. Regeringen anser att
EU:s politik, på vissa områden, samtidigt är
motstridig och hänvisar till EU:s jordbrukspolitik
som kan kritiseras för att försvåra fattiga länders
möjligheter att utvecklas.
I skrivelsen anger regeringen att Sveriges
ambition inom ramen för de pågående WTO-
förhandlingarna, den s.k. utvecklingsagendan från
Doha, är att anpassa och reformera de
handelspolitiska spelreglerna så att de uppfyller de
krav som ställs i en världsekonomi som präglas av
ökad integration. WTO:s regelverk behöver utvecklas
så att det underlättar för medlemsländerna att ta
till vara globaliseringens möjligheter och begränsa
dess risker. Då behöver särskild hänsyn tas till
utvecklingsländers kapacitet och utvecklingsbehov.
Sverige fäster stor vikt vid att framtidens
handelsregler utformas så att de bidrar till en
bättre miljö och respekt för mänskliga rättigheter,
något som kan sammanfattas i en handel för hållbar
utveckling.
När det gäller relationen mellan WTO-avtal och
andra internationella avtal skriver regeringen att
det måste finnas en ömsesidigt stödjande relation
mellan WTO:s regelverk och de multilaterala
konventionerna på miljöområdet och på det sociala
området. Internationellt överenskomna miljöregler
skall inte få undergrävas av handelsavtal. För att
uppnå detta behöver bl.a. den internationella
miljöförvaltningen stärkas och det bitvis
fragmenterade internationella miljöarbetet
effektiviseras genom högre grad av samverkan mellan
olika konventioner. Det är också viktigt att stärka
de olika konventionernas sekretariats ställning i
WTO.
Regeringen arbetar aktivt för att EU:s politik
skall bli samstämmig. EU måste ta den politiska
ledningen globalt och agera på ett sätt som skapar
förtroende i utvecklingsländerna, samtidigt som det
gynnar konsumenterna i Europa genom större utbud,
lägre priser samt skydd för hälsa, miljö och
säkerhet. Detta gäller inte minst EU:s
jordbrukspolitik. I enlighet med genomförandeplanen
från Johannesburg bör EU uppmuntra ekologisk
produktion i världen genom att bl.a. främja import
av ekologiska produkter från u-länder. Ett viktigt
steg i denna riktning är att Sverige inom EU arbetar
för en revidering av förordningen 2092/91 om
ekologisk produktion av jordbruksprodukter, vilken
kan utgöra hinder för u-länder att komma in på EU:s
marknad. Regeringen verkar också för att EU skall
inrätta en ombudsmannafunktion dit u-ländernas
exportörer kan vända sig när de stöter på
administrativa och byråkratiska problem.
Genomförandeplanen från Johannesburg tar upp
frågan om ett öppet och rättvist handelssystem som
en förutsättning för hållbar utveckling.
Förutsägbara spelregler krävs, enligt regeringen,
för att främja internationella handels- och
investeringsflöden. Samtidigt kan tydliga regler
aldrig kompensera ett ogynnsamt nationellt
investerings- och företagsklimat. Sverige verkar
därför för att det internationella samarbetet skall
sätta god samhällsstyrning i fokus.
Av skrivelsen framgår att regeringen anser att EU
bör utnyttja den position unionen har i det
internationella samfundet för att förmå andra
aktörer, särskilt den privata sektorn, att ta ett
större gemensamt ansvar för den globala
utvecklingen. EU-samarbetet måste få en stark social
och miljömässig dimension.
Enligt regeringen handlar internationell
solidaritet i en globaliserad värld om mycket mer än
handel och utvecklingssamarbete. Det handlar t.ex.
om att ta ett gemensamt ansvar för alla människors
rätt till trygghet och grundläggande
behovstillfredsställelse och om att värna människors
rätt till sina traditioner och till sitt kulturarv.
Det är, enligt skrivelsen, skälet till att globala
nyttigheter blivit ett prioriterat område för
regeringen. I Johannesburg tog Sverige, tillsammans
med Frankrike, initiativ till att inrätta en
internationell arbetsgrupp för globala nyttigheter,
Task Force for Global Public Goods, med sekretariat
i Stockholm. Globala nyttigheter omfattar frågor
alltifrån finansiell stabilitet till tillgång till
vatten, sanitet, ren miljö och hälsa.
Motionerna
I motion 2002/03:U293 (v) yrkande 3 framhävs behovet
av allianser av progressiva länder som gemensamt
slår fast mer långtgående mål för att vi också skall
få en globalisering av politiken och demokratin och
inte bara av ekonomin. Det finns ett starkt behov av
sådana allianser för att stärka det internationella
samarbetet.
Vikten av miljösamverkan och miljöfrämjande
insatser betonas i två folkpartimotioner. I
motionerna 2002/03:MJ315 (fp) yrkande 17 och
2002/03:
U294 (fp) yrkande 19 anförs att det i miljöpolitiken
och i vårt eget miljömedvetande krävs mer
solidaritet med människor i fattiga länder.
Motionärerna anser att vi måste sträva efter en
miljöutveckling som gynnar hela världen och
vidareutveckla bindande globala överenskommelser,
liksom kunskaps- och tekniköverföring. I båda dessa
motioner, och i motion 2002/03:MJ8 (fp) yrkande 6,
argumenterar Folkpartiet för att frihandel ökar
möjligheterna att lösa många stora miljöproblem och
skapar möjligheter för utvecklingsländerna att bryta
fattigdomen. Frihandel är central i alla
diskussioner om globalisering och utveckling, även
om den ingalunda är den enda frågan. Sverige måste,
enligt motionärerna, driva på så att EU avskaffar
kvoterna inom textilområdet och skyndar på arbetet
för att världens textil- och konfektionshandel blir
fri. En avreglering av EU:s jordbruksmarknad måste
snarast påbörjas. Skyddstullar måste slopas,
exportörer från fattiga länder måste ges fritt
marknadstillträde och jordbrukssubventionerna måste
minskas. Också i motion 2002/03:U298 (c) yrkande 11
framförs att Sverige bör verka för en fortsatt och
ökad liberalisering av u-ländernas egen
handelspolitik genom minskade importhinder, intern
avreglering i form av minskade subventioner,
avskaffad priskontroll, privatisering av statsägda
företag och devalvering av valutor.
Moderaterna anser i motion 2002/03:MJ9 (m) yrkande
1 att det är märkligt att regeringen ensidigt
uppmuntrar ekologisk produktion, i synnerhet som
denna uppmuntran tar sig uttryck i främjande av
import av ekoprodukter från u-länder. Enligt
motionärerna finns det risker förenade med det
ekologiska jordbruk i u-länder som regeringen
förordar. Ett visst bruk av bekämpningsmedel är ofta
nödvändigt i denna biotop. Regeringens främjande får
dessutom imperialistiska drag. Enligt motionen bör
EU varken favorisera ekologiskt eller konventionellt
jordbruk; sådana beslut bör i stället fattas på en
fri marknad.
Handel för hållbar utveckling uppmärksammas i
Kristdemokraternas motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande
2, vari hävdas att WTO-systemet som helhet i
framtiden måste genomsyras av ett
hållbarhetstänkande och att försiktighetsprincipen
måste få ett bättre genomslag. I framtida WTO-rundor
bör man också eftersträva en dialog om de stödsystem
inom t.ex. jordbruk, fiske och energiområdet som
motverkar en hållbar utveckling.
Flera motioner berör specifikt förhållandet mellan
miljöavtal och handelsavtal. Motionärerna bakom
motion 2002/03:U298 (c) yrkande 12 anser att det
behövs klara regler för hur brott mot miljöavtal
skall hanteras i handeln. Hållbar utveckling kräver
att miljö- och handelsfrågor går hand i hand; det
ena skall inte överordnas det andra. Miljöpartiet
ställer sig i motion 2002/03:U310 (mp) yrkande 11
däremot positivt till att Sverige skall driva på för
att FN:s konventioner om miljö och mänskliga
rättigheter rättsligen skall överställas
internationella handelsavtal. FN skulle kunna
stärkas genom att miljöavtalen och hållbar
utveckling överordnas framför allt World Trade
Organization (WTO) och handelsavtalen.
Det är, enligt Miljöpartiets motion 2002/03:U310
(mp) yrkande 2, viktigt att Sverige agerar på ett
konstruktivt sätt inom ramen för WTO-
förhandlingarna, eftersom många av
utvecklingsfrågorna och de frågor som behandlades på
Johannesburgkonferensen kommer att avgöras där.
Miljöpartiet anser att WTO - till skillnad från FN-
systemet när det gäller miljöavtalen - kan använda
sin rättsliga apparat till sanktioner mot länder och
därför sätta kraft bakom förhandlingsresultaten.
Miljöpartiet anser vidare att Sverige bör ta
initiativet till en global diskussion om rättvist
miljöutrymme, faktor 10, och gröna nyckeltal
(yrkande 15).
I motion 2002/03:MJ7 (c) yrkande 2 vill
Centerpartiet att regeringen skall utarbeta etiska
och miljömässiga riktlinjer för de statliga
företagen i syfte att de skall kunna fungera som
föregångare och stimulera näringslivet att arbeta
förebyggande med miljöfrågor och sociala frågor.
Centerpartiet anser också att Sverige
internationellt skall verka för att ett globalt
företagsansvar i FN:s regi införs (yrkande 9).
Kristdemokraterna vill med motion 2002/03:MJ10
(kd) yrkande 7 att regeringen skall ingå partnerskap
med privata företag om att utarbeta strategier för
att öka IT-investeringarna i de fattigaste länderna.
Sida bör söka samarbete med andra länder, t.ex. inom
EU-biståndet och FN-samarbetet, för att gemensamt
rikta insatserna och investeringarna. Det är
motionärernas uppfattning att ett IT-
utvecklingsperspektiv borde genomsyra alla de
nuvarande utvecklingsprogrammen.
Utskottets ställningstagande
Termen globalisering har börjat användas i
sammanhang som inte minst avser förändringar på
världsekonomins område och kopplingar mellan detta
och frågor rörande demokrati och de mänskliga
rättigheterna. Globaliseringsbegreppet används också
i andra sammanhang som när det gäller tendenser till
nya världsomspännande, politiska och sociala
värderingar samt nya kulturella trender. Ett friare
utbyte av information, idéer och kunskap har - anses
det - på avgörande sätt påverkat den globala synen
på kultur, ekonomi och politik. Bakomliggande
faktorer är bl.a. de senaste årens teknologiska
framsteg, exempelvis inom kommunikationsområdet,
samt minskade transportkostnader, friare valuta- och
handelsrörelser och det öppnare världspolitiska
klimatet som kommit att råda efter det kalla krigets
slut.
Globaliseringen är i grunden en positiv process
som om den utvecklas rätt kan bidra till att
förverkliga målen om en rättvisare och tryggare
värld präglad av hållbar utveckling. Globaliseringen
innebär även en rad utmaningar. Utskottet anser dock
att globaliseringen inte i sig innebär ett hot, utan
snarare erbjuder möjligheter, för länder som är
beredda att bedriva en utvecklings- och
tillväxtfrämjande politik, att bl.a. bekämpa
fattigdomen och verka för hållbar utveckling.
Globaliseringen erbjuder möjligheter att uppnå
hållbar utveckling. Global samverkan på miljöområdet
och samarbete för att nå en hållbar utveckling för
hela världen måste prioriteras. Som miljö- och
jordbruksutskottet anfört i sitt betänkande
2001/02:MJU16 (s. 22) är grunden för den svenska
strategin för hållbar utveckling det demokratiska
styrelseskicket med dess värderingar. Genom
demokratin kan vi skapa regler och institutioner som
främjar resurssnåla konsumtions- och
produktionsmönster. Demokratins institutioner ger
oss de redskap vi behöver för att värna de
kollektiva nyttigheter - bl.a. miljö - som utgör
grunden för en hållbar och progressiv
samhällsutveckling. En utmaning inför 2000-talet är
att stärka ett demokratiskt samarbete kring
hållbarhet inte bara nationellt utan också på den
internationella nivån. Världssamfundet har ett
ansvar för att värna kunskapsutveckling, miljö och
hälsa. Handel och kapitalflöden måste utformas på
ett sätt som ger incitament för ett mer långsiktigt
agerande bland marknadens aktörer. En global ekonomi
bör gå hand i hand med en global
hållbarhetsstrategi.
Utskottet bedömer att Sverige har goda
förutsättningar att fungera som ett föredöme i detta
avseende. Förutom att utveckla en egen nationell
strategi för hållbar utveckling verkar Sverige
aktivt för att stärka FN:s arbete med hållbar
utveckling, fattigdomsbekämpning och för att stärka
den internationella miljöförvaltningen. Sverige ger
vidare stöd till u-länder och regioner för att de
skall kunna utveckla egna nationella strategier för
hållbar utveckling. Biståndet avser insatser inom
institutionsutveckling och förvaltningsuppbyggnad på
miljöområdet som direkt eller indirekt bidrar till
utarbetande av nationella strategier för hållbar
utveckling. Målet är att stödja samarbetsländernas
förmåga att formulera en policy samt att planera,
genomföra och följa upp handlingsprogram på
miljöområdet. Prioriterade områden är
miljöstatistik, gröna nationalräkenskaper,
miljöekonomi och miljökonsekvensbedömningar.
Utskottet anser att en globaliserad värld ställer
ökade krav på en värdegemenskap som kan utgöra
grunden såväl för ett konstruktivt samspel som för
åtgärder mot de hot av olika slag som det
internationella samfundet står inför. Av avgörande
betydelse härvidlag är demokrati, mänskliga
rättigheter och fungerande rättsordningar.
Demokratins, de mänskliga rättigheternas och
rättsstatens värden präglar Sveriges agerande i
globala och europeiska forum och utgör viktiga
dimensioner av de direkta kontakterna med andra
länder, utvecklingssamarbetet inräknat.
Globaliseringen rymmer stora möjligheter att sprida
demokrati, mänskliga rättigheter och välstånd.
Globaliseringen öppnar, enligt utskottets mening,
nya möjligheter att lösa problem med orättvisor,
ojämlikhet och fattigdom genom t.ex. ökad
medvetenhet om, och respekt för, gemensamma värden
som demokrati, mänskliga rättigheter och
jämställdhet. Utskottet välkomnar det omfattande
arbete som det internationella samfundet gjort för
kvinnor och kvinnors rättigheter samt för att satsa
på en ökad jämställdhet. Samtidigt återstår mycket
att göra. Jämställdhet är, enligt utskottets mening,
både en fråga om rättvisa och en fråga om bättre
fungerade samhällen. I det framtida arbetet med att
globalt verka för jämställdhet kan flera saker
göras. Arbetet kan bl.a. inriktas på att säkerställa
att internationella lagar och konventioner om
mänskliga rättigheter som de flesta av världens
stater undertecknat också efterlevs. Vidare bör
demokratiarbetet medföra att fler kvinnor kommer med
i beslutande församlingar och i det politiska livet.
Slutligen är det viktigt att få med fler kvinnor
både i konfliktförebyggande åtgärder och i
återuppbyggnaden av samhällen som har upplevt krig.
Den beskrivna utvecklingen påverkar även
parlamentens arbetsformer och efterhand också
parlamenten själva. Utskottet vill i detta
sammanhang erinra om att den av talmanskonferensen
år 1998 tillsatta Riksdagskommittén i sitt
huvudbetänkande år 2001 (2000/01:RS1) i samband med
en genomgång av förändringar av riksdagsarbetets
miljö under 1990-talet konstaterade följande om
globaliseringen och internationaliseringen:
"Tendensen till internationalisering av
riksdagsarbetet är tydlig såväl i fråga om
utbyggnaden av de institutionella kontakterna som
beträffande innehållet i riksdagsarbetet."
Nationella parlament och parlamentariker vinner
insteg i världspolitiken, och varje internationell
organisation med självaktning (även rena
regeringsorganisationer såsom Världsbanken och WTO)
söker nu på olika sätt relatera sig till parlament
och parlamentariker. I genomförandet av de många
långtgående och viktiga förslag som arbetats fram på
toppmöten och FN-konferenser sedan 1990-talet har,
enligt utskottets mening, nationella parlament och
parlamentariker en viktig uppgift. Nationella
parlamentariker utgör den direkta länken mellan
väljarna och dem som på olika nivåer - lokalt,
regionalt, nationellt och internationellt - har att
svara för genomförandearbetet. Deltagandet av
direktvalda parlamentariker stärker också
legitimiteten i implementeringsprocessen.
Det är därför utskottets bestämda uppfattning att
regeringen vid utformandet av en samlad svensk
globaliseringspolitik, men även annorledes, bör
verka för att folkets valda representanter får
vederbörliga påverkansmöjligheter såväl i
förberedelsefasen inför betydelsefulla
internationella konferenser (exempelvis inom
kommittéer som förbereder sådana konferenser) som
när dessa konferenser genomförs. Motsvarande synsätt
bör vara rådande när det i andra sammanhang är
aktuellt att låta utomstående ingå i
regeringsdelegationer. Härvid bör beaktas vikten av
att politiska åsiktsskillnader avspeglas, men också
att den tyngd väljarna givit åt olika uppfattningar
får genomslag.
Enligt utskottets uppfattning krävs det en aktiv
politik som drar nytta av globaliseringens fördelar
och bemöter dess utmaningar. Världssamfundet har
därvid en viktig uppgift att stödja denna utveckling
bl.a. genom att bidra till ett effektivt globalt
styrsystem av samverkande internationella
organisationer. Utskottet anser det vara ett mycket
angeläget arbete som regeringen initierat för att
formulera en samlad svensk globaliseringspolitik.
Utskottet vill framhålla att det i högsta grad är
ett svenskt intresse att värna om frihandel och
förespråka dess principer. Utskottet kan här hänvisa
till tidigare ställningstaganden gjorda av
riksdagens utrikes- respektive näringsutskott (bl.a.
i bet. 1998/99:UU12, 2001/02:UU4, 2001/02:NU15 och
2002/03:
NU5).
Som utrikesutskottet noterat i betänkande
1998/99:UU12 finns det i den svenska riksdagen en
mycket gammal tradition av frihandel, som går
tillbaka åtminstone till 1760-talets riksdagar (se
exempelvis prästeståndets handlingar från 1765 års
riksdag), och den svenske riksdagsmannen och
nationalekonomen Anders Chydenius började utveckla
de teoretiska grundvalarna för frihandeln före de
mera kända brittiska ekonomerna Adam Smith och David
Ricardo. Utrikesutskottet gav i nämnda betänkande
(framför allt i avsnitt 2.2 Frihandelns fördelar)
också en sammanfattande översikt över de moderna
argumenten för frihandel.
Det är utskottets uppfattning att frihandel gynnar
ett lands utveckling. Ensidiga
handelsliberaliseringar befrämjar tillväxt och
välfärd på lång sikt. Övergångsvis kan dock problem
uppkomma, och det finns, särskilt på
jordbruksområdet, anledning att uppmärksamma de
effekter som kan drabba u-länderna. Det råder även
bred enighet om att fri handel över nationsgränserna
generellt leder till högre sysselsättning och ökat
välstånd. Betydelsen av utrikeshandel och
internationella investeringar för ekonomisk
utveckling är också väl dokumenterad. Sammansatta
utskottet vill vidare instämma i vad
utrikesutskottet tidigare framhållit om att
internationell handel, liksom andra former av
samarbete över gränserna, har positiva effekter för
demokrati och mänskliga rättigheter samt bidrar till
att befrämja person- och kunskapsutbyte mellan
länder.
Sverige driver en långtgående frihandelsvänlig
linje inom EU med syfte att successivt eliminera
handelshinder för u-ländernas export till i-länder.
Enligt svensk uppfattning bör u-länderna ges
möjlighet att gradvis öppna sina marknader samtidigt
som handelshinder elimineras i snabbare takt vad
gäller u-ländernas export till i-landsmarknaderna.
Utskottet anser att det finns utrymme att föra en
generös politik vad gäller u-ländernas
implementering av avtal och övergångsregler.
Utskottet ser positivt på att Sverige under lång
tid har verkat för lägre tullar och det stöd som ges
till sådant förhandlingsarbete som syftar till att
reducera, och helst avveckla, tullar. Utskottet vill
också framhålla det angelägna i att det regionala
handelsutbytet u-länderna emellan ökar genom bl.a.
sänkta tullnivåer. Sverige bidrar genom det
handelsrelaterade tekniska biståndet till att
åstadkomma en utvecklingsorienterad handelspolitik i
och mellan u-länder. Som exempel har Sverige
bidragit till ett projekt för att utarbeta en ny
handelspolitik i Tanzania och lämnat stöd till
regionala samarbetssträvanden som syftat till att
öka samordningen i handels- och
investeringspolitiska frågor i östra Afrika.
För att alla länder skall acceptera frihandel och
även kunna tillgodogöra sig de möjligheter som
globaliseringen medför så är det emellertid, enligt
utskottets mening, nödvändigt att de rikare länderna
är beredda att lämna ytterligare ökat tekniskt
bistånd till u-ländernas näringslivsutveckling och
för att underlätta för u-länder att exportera till
i-landsmarknaderna. Det måste också vara en
prioriterad uppgift att på olika vägar bidra till
direkt förhandlingsstöd samt mer långsiktigt till
kapacitetshöjande stöd för att utveckla
institutioner som underlättar handel och för analys
och förhandlingskapacitet på handelspolitikens
område. Detta är viktigt för att förbättra u-länders
möjlighet att dra nytta av WTO:s regelsystem liksom
för att öka förtroendet för WTO och för i-länders
utvecklingssträvanden.
Eftersom hållbar utveckling redan i dag är ett
uttalat mål för WTO anser utskottet att
handelssystemet och WTO måste engageras och ge sitt
bidrag till det globala arbetet med hållbar
utveckling. Detta är nödvändigt för att förtroendet
för organisationen skall upprätthållas och för att
förståelsen för fördelarna med en öppen handel skall
kunna öka. Vad gäller relationen mellan WTO-avtal
och andra internationella avtal vill utskottet gärna
uppmärksamma att EU-länderna vid toppmötet i
Johannesburg fick igenom kravet på att
internationella miljöavtal inte skall underordnas
WTO:s handelsavtal. En hållbar utveckling är redan i
dag ett uttalat mål för WTO. Regelverket inom WTO
liksom multilaterala konventioner på miljöområdet
och det sociala området är viktiga delar av det
internationella regelverk som Sverige och EU har att
leva upp till. Dessa regler får inte spelas ut mot
varandra, utan bör i samverkan användas för att
stärka miljöhänsynen, skyddet för de mänskliga
rättigheterna och frihandeln i världen. Utskottet
anser det angeläget att framtidens handelsregler
utformas på ett sätt som bidrar till en bättre miljö
och respekt för de mänskliga rättigheterna. Det
måste därvidlag finnas en ömsesidigt stödjande
relation mellan WTO:s regelverk och de multilaterala
konventionerna på miljöområdet och det sociala
området.
Vid WTO:s ministermöte i Doha i november 2001 var
Sveriges och EU:s position bl.a. att förhållandet
mellan WTO-regelverket och multilaterala
konventioner på miljöområdet (MEA) skall klargöras.
Syftet var inte att försöka reglera miljöfrågorna
inom WTO utan att verka för att WTO skall stödja det
globala samarbetet i syfte att nå en hållbar
utveckling. Resultatet av ministermötet kan anses
utgöra ett politiskt genombrott för miljöfrågorna i
WTO. Beslut fattades att förhandlingar skulle
inledas om förhållandet mellan WTO:s regler och
handelsrelaterade regler i internationella
miljöavtal samt om procedurer för utbyte av
information mellan WTO och MEA-sekretariaten m.m.
Sverige och EU driver på för att få till stånd ett
snabbt beslut om informationsutbyte mellan MEA och
WTO samt för att lägga fast kriterier för
observatörsstatus för MEA-sekretariaten i WTO-
förhandlingarna.
Arbetet med att nå utvecklingsmålen och bekämpa
fattigdomen är starkt beroende av en ökad tillväxt i
utvecklingsländerna. Det är nödvändigt att
samarbetet ökar mellan näringsliv, handelspolitik
och biståndspolitik. Näringslivet, som genom
enskilda företag varit representerat i olika
samarbetsländer under lång tid, besitter stor
kunskap, insikt och erfarenhet om dessa samhällen
och hur man i dem kan skapa möjligheter till
utveckling och fattigdomsbekämpning. Näringslivet
utgör därför en viktig samverkanspartner i
utvecklingssamarbetet.
Näringsliv och företag, såväl privata som
statliga, har en central roll i uppfyllandet av de
ekonomiska, sociala och miljömässiga dimensionerna
av hållbar utveckling varför det är rimligt att
företagen, framför allt stora multinationella
företag, ges skyldighet att ta ett ökat ansvar för
sin verksamhets sociala och miljömässiga effekter.
Även företagens agerande i konfliktsituationer, i
produktion och beträffande prissättning av
strategiska produkter är viktiga frågeställningar i
diskussionen om vilka krav som kan ställas på
företag. Statliga företag har ett särskilt ansvar
att föregå med gott exempel.
Ett ökat antal företag har på frivillig basis
börjat arbeta med sociala och miljömässiga frågor
samt människorättsfrågor, vilket det sammansatta
utskottet finner positivt. Flera olika initiativ har
tagits inom olika forum. Tre viktiga sådana är FN:s
Global compact, OECD:s riktlinjer för
multinationella företag och det i Sverige initierade
Globalt ansvar.
Global compact är ett FN-initiativ som lanserades
av FN:s generalsekreterare Kofi Annan år 1999.
Syftet är att främja ett ansvarskännande
företagandeskap så att näringslivet kan vara
delaktigt i lösningarna när det gäller
globaliseringens utmaningar. Global compact bygger
på nio principer inom områden som mänskliga
rättigheter, arbetslivet och miljön. Individuella
företag tar själva initiativ till att bli medlemmar
i nätverket, som bl.a. diskuterar policyfrågor och
driver projekt. Global compact är inte baserat på
regelverk och kontrollmekanismer utan vilar på
ansvarskännande, öppenhet, företagens egna intressen
och samhällets initiativ. Sekretariatet finansieras
genom frivilliga bidrag från medlemsländerna, varav
Sverige är den största bidragsgivaren.
OECD:s riktlinjer för multinationella företag
utgör gemensamma rekommendationer till företag från
36 regeringar. Genom den senaste revideringen år
2000 breddades riktlinjerna för företagen, och de
omfattar nu bl.a. respekt för mänskliga rättigheter,
respekt för de anställdas fackliga rättigheter,
skydd för miljö, hälsa och säkerhet, strävan att
överföra teknik och kunskaper till värdlandet m.m.
(för en utförlig beskrivning av OECD:s riktlinjer
hänvisas till betänkande 2000/01:NU9 s. 30).
Globalt ansvar (Swedish partnership for global
responsibility) initierades av regeringen i början
av år 2002. Initiativet innebär ett samarbete mellan
regeringen (Utrikesdepartementet i samverkan med
främst Närings- och Miljödepartementen) och det
svenska näringslivet. Globalt ansvar bygger på
OECD:s riktlinjer för multinationella företag och
principerna i FN:s Global compact. Avsikten är att
svenska företag skall bli ambassadörer för mänskliga
rättigheter, grundläggande ekonomiska och sociala
villkor, en bättre miljö samt korruptionsbekämpning
m.m.
Även inom EU pågår arbete kring frågor som rör
företags utvidgade sociala ansvar och
uppförandekoder. Utskottet har inhämtat att Sverige
deltar aktivt i detta arbete och välkomnar
ansträngningarna att samarbeta inom EU kring dessa
frågor.
Utvecklingen av informations- och
kommunikationsteknik, vanligen förkortat ICT
(Information and Communication Technology), erbjuder
unika möjligheter till kunskap och information. Väl
fungerande infrastruktur och tillgång till telefoni-
och datatjänster framhålls alltmer som avgörande
faktorer för ekonomisk, social och kulturell
utveckling. En alldeles för stor del av världens
befolkning har emellertid inte tillgång till denna
teknologi. Utvecklingen och användningen av IT är
ojämn, både mellan och inom länder. Globaliseringen
riskerar därmed att bidra till en ökning av en
"digital klyfta" som kan riskera att leda till en
ökning även av andra klyftor.
Utrikesutskottet betonade tidigt (yttr.
1995/96:UU6y) betydelsen av utvecklingen på
telekommunikationsområdet och IT-området i övrigt
samt påpekade vilken betydelse detta hade bl.a. för
utvecklingen mot demokrati i vår omvärld.
Utrikesutskottet framhöll också det naturliga i att
IT-frågorna beaktades inom ramen för det
utvecklingsbistånd som Sverige lämnar.
Sverige arbetar nu aktivt med att främja tillväxt
av IT i sina samarbetsländer. Detta sker dels genom
att IT integreras i biståndet som en naturlig del,
dels genom specifika satsningar på IT. Utbyggnad av
IT kan inte ske utan insatser av den privata
sektorn. Det är den som har både kompetens och
kapital. Enligt vad utskottet erfarit stöder Sverige
UNICT Task Force som är en global grupp under FN:s
generalsekreterare med representanter för
regeringar, företag och NGO:er som skall studera hur
man kan använda IT för fattigdomsbekämpning.
Utskottet konstaterar även att Sida - som sedan
länge arbetat med IT inom ramen för t.ex.
förvaltningsbiståndet - integrerar IT som en
naturlig och viktig del av utvecklingssamarbetet och
aktivt deltar i internationellt samarbete om IT i
biståndet samt samverkar med andra biståndsgivare
och med institutioner och företag i Sverige och i
samarbetsländerna. Sida stöder dessutom en snabb
integration av ICT i mottagarländerna för att öka
kommunikationen och kunskapsutbytet inom länderna
och globalt. Sida har vidare tagit initiativet att
genomföra landöversikter över IT-situationen i ett
antal u-länder. Översikterna innehåller information
om nyckeltal, uppkopplingsmöjligheter, tillgång till
ICT, utbildning och kapacitet inom ICT-området samt
befintliga riktlinjer som nationella policier och
ramverket för regleringsfrågor.
I november år 2002 skapades ett nytt sekretariat
på Sida med uppgift att arbeta med IT inom alla
områden och ge råd och utbildningar samt hjälpa till
med utredningar och uppföljningar för ambassader och
Sidas olika avdelningar.
Utskottet ser positivt på de ovan beskrivna
satsningarna på ICT-området.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
2002/03:MJ7 (c) yrkandena 2 och 9, 2002/03:MJ8 (fp)
yrkande 6, 2002/03:MJ9 (m) yrkande 1, 2002/03:MJ10
(kd) yrkandena 2 och 7, 2002/03:U293 (v) yrkande 3,
2002/03:U294 (fp) yrkande 19, 2002/03:U298 (c)
yrkandena 11 och 12, 2002/03:U310 (mp) yrkandena 2,
11 och 15 samt 2002/03:MJ315 (fp) yrkande 17 lämnas
utan åtgärd.
Institutionellt ramverk för hållbar
utveckling
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (kd)
om Agenda 21-arbetet, två yrkanden (c) om den
nationella strategin för hållbar utveckling,
sex yrkanden (kd, mp) om internationell
miljöförvaltning, ett yrkande (c) om en
gemensam europeisk miljöpolitik samt två
yrkanden (m, kd) om EU:s roll för att uppnå
hållbar utveckling. Utskottet avstyrker
vidare ett motionsyrkande (fp) om en
hållbarhetskommission.
Skrivelsen
Regeringen anför i skrivelsen att grunden för det
svenska arbetet med hållbar utveckling är det
demokratiska styrelseskicket med dess värderingar.
Demokratiska institutioner och ett adekvat
regelsystem samt jämställdhet och kulturell mångfald
är förutsättningar för hållbar utveckling. Enligt
regeringen bidrar god policy och styrning till att
de ekonomiska, sociala och miljömässiga
dimensionerna av hållbar utveckling kan förstärka
varandra.
Regeringen anser att resultaten från Johannesburg
kräver effektiva institutioner på alla nivåer om
resultaten framgångsrikt skall kunna genomföras. Den
i Johannesburg antagna genomförandeplanen utgör en
plattform för det vidare arbetet med genomförandet
av Agenda 21 och är ett viktigt bidrag i de globala
ansträngningarna att uppnå millennieutvecklingsmålen
genom nya åtaganden för ökad fattigdomsbekämpning
och hållbar utveckling.
Det är, enligt regeringen, Sveriges avsikt att
bidra till att integrera resultaten från
Johannesburg i arbetet i hela FN-systemet,
Världsbanken, Internationella valutafonden (IMF) och
WTO. Hållbar utveckling skall uppnås genom ökad
samstämmighet mellan olika politikområden, genom
ökad samordning och ökat samarbete. Detta måste ske
såväl i fält som i det internationella
policyarbetet.
Världens regeringar enades i Johannesburg om att
stärka den internationella miljöförvaltningen, i
vilken UNEP (United Nations Environment Programme)
förutsätts utgöra centrum. Samordningen av de
multilaterala miljökonventionerna skall dessutom
öka. Regeringen avser att verka för en ytterligare
konsolidering av UNEP:s roll som global auktoritet
på miljöområdet, vilket bl.a. kräver en förstärkt
finansiering i enlighet med den globala miljöfondens
(Global Environment Facility, GEF) frivilliga
bidragsskala.
Det är tydligt att genomförandeplanen utfärdar
rekommendationer om ökad integration av sociala,
ekonomiska och miljömässiga hänsynstaganden.
Genomförandeplanen kräver förbättrad samstämmighet
och samordning mellan olika politikområden.
Regeringen framhåller i skrivelsen att en sådan
utveckling pågår sedan ett antal år tillbaka inom
EU, främst inom ramen för Cardiffprocessen om
integration av miljöhänsyn i sektorerna, samt genom
EU:s strategi för hållbar utveckling. Sverige sägs
ofta ha varit initiativtagare och pådrivare i dessa
frågor.
Motionerna
Flera motioner berör det institutionella ramverket
för hållbar utveckling. Kristdemokraterna anför i
motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 9, med angivande av
olika exempel, att det lokala arbetet ute i
kommunerna med Agenda 21-frågor måste ges mer stöd
och tas som föredöme i det nationella arbetet. I
motion 2002/03:MJ7 (c) framhåller Centerpartiet att
den nationella strategin för uthållig utveckling
tydligare skall präglas av ett underifrånperspektiv
genom att låta ledorden i arbetet för en hållbar
utveckling vara att skapa möjligheter och tilldela
ansvar (yrkande 1). Samtidigt hävdas att alla
människor måste ges lika villkor till en dräglig
tillvaro, och det finns oerhört mycket kvar att göra
för att lyfta fram kvinnors och barns rättigheter
mycket tydligare (yrkande 3). Folkpartiet föreslår i
motion 2002/03:MJ8 (fp) yrkande 1 att en
hållbarhetskommission tillsätts med uppgift att se
över vilka effektiviseringar och moderniseringar av
samhällets regelverk, styrmedel och
upplysningsverksamhet som behöver göras.
I motion 2002/03:U239 (kd) framförs krav på en
förstärkning av den globala samarbetsarkitekturen på
miljöområdet, eftersom motionärerna anser att det
globala samarbetet i miljöfrågor lider av bristen på
starka institutioner. Kristdemokraterna anser att
det globala ramverket på miljöområdet måste stärkas,
och möjligheterna att skapa en global
miljöorganisation (Global Environment Organisation,
GEO) bör utredas (yrkande 3). Även i motion
2002/03:U310 (mp) yrkande 10 begärs att Sverige
skall verka för att FN-organens rättsliga och
administrativa kompetenser förstärks för att kunna
garantera en hållbar utveckling globalt.
Miljöpartiet vill vidare genom motion 2002/03:U263
(mp) yrkande 10 och med hänvisning till den av
Ingvar Carlsson ledda Commission on Global
Governance få till stånd ett tillkännagivande om att
ett säkerhetsråd inrättas inom ramen för FN som
verkar för en miljömässig, social, ekonomisk och
demokratiskt hållbar utveckling (ett s.k.
hållbarhetens säkerhetsråd). Enligt Miljöpartiet,
motion 2002/03:U310, skall Sverige även verka för
att UNEP uppgraderas till att bli en
världsmiljöorganisation (WEO) som bör följa
genomförandet av internationella
miljööverenskommelser och fungera som ett paraply
för alla de olika sekretariat som arbetar med dessa
(yrkande 13). Sverige bör vidare aktivt driva frågan
om en rättssäker instans för att lösa
internationella miljötvister (yrkande 16). Behovet
av att inrätta en internationell miljödomstol
betonas i motion 2002/03:MJ11 (mp) yrkande 1.
I motion 2002/03:MJ428 (c) yrkande 48 argumenterar
Centerpartiet för att målet för en gemensam
europeisk miljöpolitik (CEP) bör vara tvådelat: dels
måste ambitionsnivån i EU:s inre miljöarbete
stärkas, dels måste EU ta på sig rollen att vara
miljöns stridbare förkämpe i det internationella
samarbetet. Miljöpartiet anser enligt motion
2002/03:U324 yrkande 9 att det krävs en rejäl
omorganisering och ett radikalt nytänkande inom
många av EU:s politikområden för att nå en
ekologiskt hållbar utveckling. Regeringen skall i
ministerrådet i de sammanhang där det lämpar sig
driva frågan om ett ramprogram för integrering av
miljöfrågorna i övrig verksamhet och inrätta en
miljökommitté som granskar Europeiska kommissionens
förslag till beslut utifrån fördragens
miljöprinciper. Även motion 2002/03:MJ10 (kd)
yrkande 25 lyfter fram EU:s roll för hållbar
utveckling. EU har ett ansvar för att implementera
hållbara utvecklingsstrukturer m.m. inom EU:s
gränser, men också utanför dessa gränser.
Utskottets ställningstagande
Genomförandeplanen från Johannesburg betonar
betydelsen av institutioner som främjar hållbar
utveckling. Planen utfärdar också tydliga
rekommendationer om behovet av ökad integration av
sociala, ekonomiska och miljömässiga
hänsynstaganden. Samstämmigheten och samordningen
mellan olika politikområden behöver dessutom
förbättras.
Hållbar utveckling behöver genomsyra all politik
på alla nivåer. Utskottet instämmer därför i
uppfattningen att ett framgångsrikt arbete för
hållbar utveckling endast kan uppnås genom ökad
samstämmighet, samordning och samarbete mellan olika
politikområden och mellan olika institutionella
nivåer lokalt, nationellt och internationellt.
I genomförandet av de många långtgående och
viktiga förslag som arbetats fram på toppmöten och
FN-konferenser sedan 1990-talet har, som utskottet
ovan anfört, nationella parlament och
parlamentariker en viktig uppgift. Nationella
parlamentariker utgör den direkta länken mellan
väljarna och dem som på olika nivåer - lokalt,
regionalt, nationellt och internationellt - har att
svara för genomförandearbetet. Deltagandet av
direktvalda parlamentariker stärker också
legitimiteten i implementeringsprocessen.
Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter,
tillsammans med en sund ekonomisk politik, krävs i
alla världens länder för att målen om hållbar
utveckling skall kunna uppnås. Demokratiska
institutioner samt ett brett demokratiskt engagemang
och deltagande är viktiga förutsättningar för en
sådan utveckling. Grundläggande är även jämställdhet
och kulturell mångfald. Genom en medveten politik
och en samstämmighet i styrning och förvaltning kan
de ekonomiska, sociala och miljömässiga
dimensionerna av hållbar utveckling förstärka
varandra på ett positivt sätt.
Utskottet konstaterar att Sverige inför och under
toppmötet i Johannesburg hade höga ambitioner inte
minst på det institutionella området och lade ned
stor kraft på dessa frågor. Trots höga ambitioner
och ett kraftfullt agerande menar regeringen, enligt
skrivelsen, att genomförandeplanens rekommendationer
inte nådde så långt som regeringen hade önskat.
Utskottet välkomnar därför att regeringen fortsatt
avser att vara aktiv i de institutionella frågorna.
Resultatet från Johannesburg betonar vikten av att
alla aspekter av hållbar utveckling skall beaktas i
FN-systemet liksom på regional, nationell och lokal
nivå. Om genomförandet av resultaten från
Johannesburg skall bli framgångsrikt förutsätts,
enligt utskottets mening, effektiva institutioner på
alla nivåer. Det gäller på såväl lokal som nationell
och internationell nivå. Toppmötesresultaten behöver
integreras i arbetet inom FN-systemet, Världsbanken,
Internationella valutafonden och WTO.
Utskottet anser att kommunerna alltsedan
Riokonferensen har haft en nyckelroll i arbetet med
att genomföra de åtaganden som gjordes i Rio de
Janeiro. Ett omfattande och ambitiöst arbete har
utförts i det stora flertalet kommuner i landet när
det gäller det lokala Agenda 21-arbetet. En mängd
olika aktörer har medverkat, och enligt utskottets
mening utgör Agenda 21-arbetet ett gott exempel på
hur ett brett demokratiskt deltagande och engagemang
kan utformas med många enskilda medborgare och andra
aktörer på olika nivåer. Utskottet bedömer att
Agenda 21-arbetet har ett tydligt under-
ifrånperspektiv där många enskilda medborgare och
olika aktörer på ett positivt och värdefullt sätt
samverkar och skapar möjligheter på lokal, regional,
nationell och internationell nivå utifrån tilldelade
uppgifter och ansvarsområden. Det fortsatta lokala
arbetet med Agenda 21 skulle ytterligare kunna
förstärkas genom en övergripande strategi som
beaktar alla aspekter av hållbar utveckling och som
knyter samman lokal och nationell verksamhet med
regionalt och internationellt samarbete.
Som regeringen redovisar i skrivelsen har de
lokala aktörerna lagt en god grund för ett intensivt
arbete efter världstoppmötet i Johannesburg, inte
minst i anslutning till det fortsatta arbetet med
den nationella strategin för hållbar utveckling.
Nationalkommittén för Agenda 21 och Habitat väntas i
sitt slutbetänkande behandla denna frågeställning.
Även det fortsatta arbetet med den nationella
strategin för hållbar utveckling tar upp de lokala
aktörernas roll. Det är av stor betydelse att det
lokala arbetet ges stöd i form av resurser och hjälp
med informations- och erfarenhetsutbyte. Utskottet
delar regeringens uppfattning att genomförandeplanen
utgör en god plattform för det vidare arbetet med
genomförandet av Agenda 21 och ett viktigt bidrag i
de globala ansträngningarna att uppnå
millennieutvecklingsmålen genom nya åtaganden för
ökad fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling.
Utskottet konstaterar sålunda att det lokala arbetet
ute i kommunerna med Agenda 21-frågor ges ett
omfattande stöd och även fungerar som en förebild
för det nationella och internationella arbetet.
Nationalkommittén för Agenda 21 och Habitat har
precis lagt fram sitt slutbetänkande En hållbar
framtid i sikte (SOU 2003:31). Den parlamentariskt
sammansatta kommitténs uppgift har varit att
förankra, samordna och utveckla arbetet kring Agenda
21 och Habitat i Sverige. Kommittén har lämnat
underlag till FN:s uppföljningsmöten om
Habitatagendan och Agenda 21, i form av dels den
svenska nationalrapport som lades fram vid FN:s
uppföljningskonferens om Habitat (Istanbul+5) i juni
2001, dels nationalrapporten Från vision till
handling, som lades fram inför världstoppmötet i
Johannesburg i augusti-september 2002. I
slutbetänkandet har det lokala, regionala och
nationella arbetet i Sverige sedan
världskonferenserna i Rio de Janeiro respektive
Istanbul och de utmaningar som vi står inför
analyserats. Kommittén presenterar vidare sina
överväganden och åtgärdsförslag i betänkandet. I
arbetet med Agenda 21 och Habitatagendan, vilken rör
hållbar utveckling av städer och bebyggelsemiljöer,
har kommunerna en nyckelroll, eftersom det är på den
lokala nivån som mycket av det praktiska arbetet
måste ske. Det är också där man kan utgå från de
problem och möjligheter som finns i det egna
närområdet och där som man kan nå en bred
delaktighet bland många olika samhällsgrupper.
Kommittén har ansett det viktigt att stötta det
lokala arbetet, t.ex. genom erfarenhetsutbyte,
dialog och spridning av goda exempel.
I genomförandeplanen från Johannesburg anges att
alla nationer skall påbörja genomförandet av de
nationella strategierna för hållbar utveckling
senast år 2005. Den nationella strategin speglar
specifika nationella förhållanden, och genomförandet
skall utföras i överensstämmelse med varje nations
prioriteringar och behov. I enlighet med åtaganden
inom FN och uppmaningar från EU presenterade den
svenska regeringen en nationell strategi för hållbar
utveckling i mars 2002 (skr. 2001/02:172, bet.
2001/02:MJU16, rskr. 2001/02:315). Den svenska
strategin är en del av omställningen till ett mer
hållbart samhälle. Regeringen anger att denna
långsiktiga process kontinuerligt och regelbundet
kommer att följas upp och att strategin kommer att
utvecklas och kompletteras. Regeringen har sedan
november 2001 genomfört konsultationer kring
strategin med olika grupper i samhället. Utskottet
har inhämtat att dessa konsultationer skall
fortsätta och resultaten skall integreras i en
reviderad version av strategin. Som framgår av
skrivelsen avser regeringen att genomföra en första
revidering under år 2003. Nu redovisade ambitioner
när det gäller det fortsatta arbetet främjar
medverkan och delaktighet från många aktörer i
samhället. En revidering av den nationella strategin
för hållbar utveckling måste självfallet utgå från
de ekonomiska, sociala och miljömässiga
dimensionerna av en sådan utveckling. Utskottet
förutsätter därmed att en sådan revidering beaktar
de viktiga förutsättningar för hållbar utveckling
som utskottet i det ovanstående hänvisat till såsom
demokrati och delaktighet, jämställdhet, kulturell
mångfald m.m.
Utskottet konstaterar att FN sedan länge befinner
sig i en reformprocess i syfte att stärka och
revitalisera organisationen. Sverige har sedan länge
haft ett särskilt stort engagemang i denna process,
inte minst genom den av Ingvar Carlsson ledda
Commission on Global Governance ("Carlsson-kommis-
sionen"). Reformprocessen syftar också till att
åstadkomma en mer integrerad och systematisk
hantering av miljö och hållbar utveckling inom alla
FN:s verksamhetsområden. Sverige fäster stor vikt
vid den pågående processen och den svenska
regeringen stöder aktivt generalsekreterarens
ansträngningar att genomföra reformer på en rad
områden. Reformförslagen omfattar bl.a.
säkerhetsrådets sammansättning och arbetsmetoder,
säkerställandet av att FN erhåller tillräckliga
ekonomiska resurser i tid samt bättre intern
samordning. Sverige har även inom EU verkat för att
stärka och rationalisera FN-systemet, inklusive dess
operativa fonder och program. Utskottet utgår ifrån
att Sverige och den svenska regeringen även i
fortsättningen arbetar för att behovet av en
effektiv kontroll och översyn av FN-organen och FN-
processerna kan tillgodoses. Att Sverige skall vara
drivande i denna reformprocess sammanfaller väl med
tidigare uttalanden gjorda vid ett flertal
tillfällen när riksdagen behandlat frågan om en
reformering av FN:s organisation (se bl.a. bet.
2000/01:UU4, 2001/02:UU4 och 2001/02:UU8).
Utskottet kan också konstatera att Sverige i
fackorganens styrelser har agerat på ett ambitiöst
sätt för ökad professionalitet och förbättrade
styrformer. Även om arbetet präglas av tröghet har
reformprocesserna under de senaste åren börjat visa
positiva och påtagliga resultat. Som anförs i
skrivelsen föreslog FN:s generalsekreterare i
september 2002 en rad reformer inom organisationen
som för frågan om ett stärkt FN för hållbar
utveckling ytterligare framåt. I december 2002 antog
dessutom FN:s generalförsamling en resolution som
fastslår att begreppet hållbar utveckling, inklusive
dess tre dimensioner (miljöskydd, social utveckling
och ekonomisk tillväxt), är centralt för FN:s
övergripande verksamhet. Utskottet välkomnar dessa
positiva steg.
Utskottet ser vidare mycket positivt på FN:s
miljöprogram, UNEP (United Nations Environment
Programme), samt det arbete som görs för att
samordna miljöfrågor i FN och ta initiativ i det
internationella miljöarbetet. Det är värt att påtala
att UNEP skapades efter Stockholmskonferensen år1972
med Sverige som en av initiativtagarna. Bland UNEP:s
framgångar märks en snabb utveckling av
internationell miljörätt och positionen som global
auktoritet i utvärderingen av miljötillståndet i
världen. De senare åren har inneburit att UNEP har
förnyats med en ny ledning, en funktionell
organisationsstruktur samt rationaliserad budget-
och programplanering.
Samordning på regional nivå inom FN:s ekonomiska
kommission i Europa, UNECE (United Nations Economic
Commission for Europe), är en viktig förutsättning
för ett framgångsrikt arbete för hållbar utveckling.
Det är därför positivt att hållbar utveckling och
uppföljning av världstoppmötet på regional nivå i
mars 2003 fick en framskjuten plats vid UNECE:s
kommissionsmöte i Genève. Sverige stöder också att
hållbar utveckling kommer upp vid det alleuropeiska
miljöministermötet i Kiev senare i år. Sverige
arbetar vidare för en samordning av arbetet i
Europarådet och UNECE. Ett viktigt samarbete för det
regionala hållbarhetsarbetet sker också på
ministernivå mellan UNECE och WHO om exempelvis
miljö och hälsa. Utskottet ser positivt på detta
arbete.
Utskottet välkomnar att Sverige inom EU och
internationellt aktivt verkar för att stärka och
vidareutveckla den internationella
miljöförvaltningen. Detta innebär, som t.ex.
utrikesutskottet tidigare redogjort för i sitt
betänkande 2001/02:UU8 (s. 122 f.), en stärkt roll
för UNEP och dess roll i relation till de
internationella miljökonventionerna, vilket även är
kopplat till biståndet. EU verkar även för att
miljöavtal och handelsavtal skall vara ömsesidigt
stödjande, och även denna administration förenklas
med en stärkt miljöförvaltning.
Utskottet anser att förstärkningen av den
internationella miljöförvaltningen kan bygga på
befintliga strukturer, särskilt FN:s
miljöorganisation UNEP. Att inleda en förhandling -
som förmodligen skulle ta mycket lång tid - om en
förändrad formell status för UNEP behöver inte
garantera ett kraftfullt resultat när det gäller
UNEP:s politiska och finansiella förstärkning. Innan
det står klart att länder som förespråkar bildandet
av en världsmiljöorganisation är redo att också ta
ett reellt finansiellt ansvar för dess
förverkligande finns det därför anledning att ha en
fortsatt avvaktande syn till en sådan förändrad
formell status.
Förslag om en internationell miljödomstol har
tidigare avvisats av riksdagen i utrikesutskottets
betänkande 1997/98:UU17 (rskr. 1997/98:282). I
samband därmed framhölls bl.a. att det finns
uppenbara fördelar med en enhetlig utveckling av
praxis inom miljörätten. Att genomföra detta genom
ett enhetligt tvistlösningssystem, genom en
miljödomstol, torde emellertid vara förenat med
flera problem med anledning av att den
internationella miljörätten innehåller en stor mängd
konventioner och ett stort antal sinsemellan mycket
olika instrument för att se till att förpliktelserna
efterlevs. Därtill kommer det politiska problemet
att många stater är ovilliga att låta domstolar
slita deras tvister. En enhetlig
tvistlösningsmekanism skulle sannolikt förutsätta
att det infördes bestämmelser därom i ett stort
antal redan befintliga miljörättskonventioner. Om
tvistlösningsklausulerna i befintliga konventioner
inte revideras kan det innebära att parterna får en
valmöjlighet mellan flera
tvistlösningsinstitutioner, vilket ytterligare
skulle undergräva enheten i miljörättens
tillämpning. Sådana nödvändiga omförhandlingar
skulle ta tid och kraft i anspråk samt i vissa fall
kunna leda till att gjorda överenskommelser rivs upp
även i andra avseenden, eftersom det kan hävdas att
konventionen därmed öppnas för omförhandling.
Utskottet påminner också om att det redan finns en
domstol med generell kompetens, nämligen
internationella domstolen i Haag. Haagdomstolen har
en särskild miljökammare. Även om det inte finns
någon instansordning inom folkrätten ger
internationella domstolens auktoritet dess domar en
särskild tyngd.
Utskottet konstaterar vidare att Europeiska
unionen intagit en aktiv hållning för att uppnå
målet om hållbar utveckling. EU:s sjätte
miljöhandlingsprogram fokuserar på hållbar
utveckling och skall utgöra grunden för
miljödimensionen i EU:s strategi för hållbar
utveckling. Den strategi för hållbar utveckling som
antogs av Europeiska rådet i Göteborg under det
svenska ordförandeskapet 2001 syftar till att i
framtiden kunna garantera EU:s medborgare ekonomisk
stabilitet, social trygghet och en ren och hälsosam
miljö. Alla nya viktiga förslag till beslut inom
större politikområden i EU skall bedömas när det
gäller deras ekonomiska, sociala och miljömässiga
effekter. Miljödimensionen lades till den s.k.
Lissabonstrategin om unionens ekonomiska och sociala
utveckling för hållbar tillväxt och full
sysselsättning. EU:s stats- och regeringschefer
skall vid sina årliga vårtoppmöten, i samband med
översynen av Lissabonprocessen, följa upp hur
unionens arbete med hållbar utveckling framskrider.
Detta gjordes första gången vid toppmötet i
Barcelona den 15-16 mars år 2002. Rådets uppföljning
av hållbarhetsstrategin inriktades på en fortsatt
strävan att integrera miljöaspekter med andra
politikområden. Utskottet noterar att vikten av att
få fram bra och mätbara indikatorer för utvecklingen
i miljön betonades. Likaså betonades behovet av
ytterligare åtgärder för att genomföra
hållbarhetsstrategin, bl.a. vad gäller
klimatförändringar, biologisk mångfald och
transporter. Arbetet med förberedelser inför
vårtoppmötet 2003 speglas i de rådsslutsatser som
antogs den 17 oktober förra året. Slutsatserna tar
bl.a. upp behovet av att förstärka miljödimensionen
av Lissabonprocessen och att fortsätta arbetet med
Cardiffprocessen om integrering av miljö i andra
politikområden. När det gäller uppföljningen av
världstoppmötet i Johannesburg betonas vikten av
framsteg i fråga om hållbar utveckling inom alla
politikområden. Rådet uppmuntrade till reformer av
sådana subventioner som har avsevärda negativa
miljökonsekvenser och är oförenliga med en hållbar
utveckling. Rådet enades om att integrera resultatet
från toppmötet i Johannesburg på miljöområdet i EU:s
interna och externa arbete. Hållbar produktion och
konsumtion samt förnyelsebar energi identifierades
som nyckelområden för EU att arbeta vidare med,
liksom målen när det gäller vatten, kemikalier,
biologisk mångfald och fiske.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
2002/03:MJ7 (c) yrkandena 1 och 3, 2002/03:MJ8 (fp)
yrkande 1, 2002/03:MJ10 (kd) yrkandena 9 och 25,
2002/03:MJ11 (mp) yrkande 1, 2002/03:U239 (kd)
yrkande 3, 2002/03:U263 (mp) yrkande 10,
2002/03:U310 (mp) yrkandena 10, 13 och 16,
2002/03:U324 (mp) yrkande 9 och 2002/03:MJ428 (c)
yrkande 48 lämnas utan åtgärd.
Förändrade konsumtions- och
produktionsmönster
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (mp)
om mål för Sverige i termer av "rättvist
miljöutrymme", fyra yrkanden (m, fp, kd) om
olika former och kontroll av märkning samt
ekonomiska styrmedel, ett yrkande (kd) om
livscykelanalyser, ett yrkande (v) om
Sveriges roll i den globala
kemikaliepolitiken samt två yrkanden (kd) om
miljöteknik och samarbete med Kina. Utskottet
avstyrker vidare ett motionsyrkande (kd) om
förbud mot HA-oljor och ett motionsyrkande
(m) om privatbilism.
Skrivelsen
Regeringen avser att fortsatt aktivt verka för, och
vidareutveckla arbetet med, att uppnå hållbara
konsumtions- och produktionsmönster och att bryta
sambanden mellan ekonomisk tillväxt och negativ
miljöpåverkan för att leva upp till åtagandena från
Johannesburg. Sveriges roll, på nationell nivå och i
EU, bör vara att fortsätta miljöanpassningen av
konsumtion och produktion och att därvid utveckla
goda exempel på kunskapsuppbyggnad,
informationsspridning och styrmedel samt på
samverkansformer mellan olika aktörer. I relation
till utvecklingsländerna skall Sverige särskilt
delta i tekniksamarbete och annat erfarenhetsutbyte
samt bidra till kapacitetsuppbyggnad. I
utvecklingssamarbetet skall alla tre dimensionerna
av hållbar utveckling beaktas, såväl ekonomisk som
social och miljömässig utveckling, där
fattigdomsbekämpningen har högsta prioritet.
Regeringen avser att vidareutveckla arbetet med
den miljöorienterade produktpolitiken som omfattar
såväl styrmedel, verktyg och samverkansformer som
åtgärder för att miljöanpassa prioriterade
produktgrupper. Europeiska kommissionen kommer som
en följd av det sjätte miljöhandlingsprogrammet att
ta fram en strategi för hållbar användning och
förvaltning av resurser samt en strategi för
avfallsåtervinning. Sverige kommer att delta aktivt
för att bidra till och påverka dessa båda
strategier. Inom EU har de senaste åren beslutats om
direktiv för deponering respektive förbränning av
avfall som kommer att innebära kraftigt minskade
utsläpp från avfallsförbränning och att en stor
andel av de svenska deponierna kommer att stänga.
Arbetet fortsätter nu med att ta fram gemensamma
mottagningskriterier för avfall som skall deponeras.
Europeiska kommissionen kommer att under år 2003
presentera ett meddelande om integrerad
produktpolitik, IPP. Sverige bidrar i utvecklingen
av IPP genom att bl.a. bistå Europeiska kommissionen
med underlag och att samverka med andra länder i ett
europeiskt IPP-nätverk. I sin skrivelse om en
miljöorienterad produktpolitik anger regeringen att
man avser att arbeta för att få till stånd en
miljöorienterad produktpolitik på global nivå.
Vid världstoppmötet beslutades att till år 2020
skall produktion och användning av kemikalier inte
leda till negativa miljö- och hälsoeffekter.
Genomförandeplanen anger att detta skall ske med
hjälp av vetenskapligt baserad riskbedömning och med
beaktande av försiktighetsprincipen. Sveriges
tillämpning av försiktighetsprincipen och mer
långtgående generationsmål för kemikalier ligger
fast. Viktiga delar i den globala
kemikaliestrategin, som skall finnas på plats år
2005, bör bl.a. vara producentansvaret, industrins
ansvar att ta fram information om kemikaliers
egenskaper, riskbegränsningsåtgärder för särskilt
farliga kemikalier, framtagande och information om
alternativ till farliga kemikalier, stärkt
samordning mellan sekretariaten för
kemikaliekonventionerna och kapacitetsuppbyggnad i
utvecklingsländerna. Det är dessutom viktigt att den
globala kemikaliestrategin omfattar omhändertagande
av det farliga avfallet.
Regeringen avser att vara än mer drivande i att
skapa kontaktytor mellan forskare, företag,
myndigheter och institutioner verksamma inom
miljöteknikområdet i avsikt att skynda på utveckling
och introduktion av teknik och kunnande som tjänar
miljön och bidrar till ett hållbart samhälle, såväl
på den svenska som på mindre utvecklade marknader. I
anslutning till världstoppmötet i Johannesburg
presenterade regeringen ett samarbete med den
kinesiska miljömyndigheten (SEPIA) kring hållbara
städer. Målet är att en längre tids utbyte skall
pågå mellan Sverige och Kina kring policy, teknik
och kunnande för att man i Kina skall kunna hantera
urbanisering och den press på miljön som denna
medför. Regeringen har sedan ett par år tillbaka
också ett samarbete med Thailand och andra länder i
Sydostasien kring miljökrav på produkter. Inom
Regeringskansliet diskuteras fortsatta insatser för
att stödja producenter från dessa länder i deras
miljöarbete och därmed underlätta för dessa företag
att kunna exportera till EU.
Konsumenterna måste med hjälp av olika verktyg ges
förutsättningar att kunna agera miljöanpassat. Detta
slås också fast i regeringens skrivelse Utvärdering
av miljömålet i konsumentpolitiken (skr.
2002/03:31). Miljömärkningen är i detta sammanhang
ett viktigt verktyg genom att den ger konsumenterna
möjlighet att aktivt välja ett ur miljöhänseende
bättre alternativ. Detta kan i sin tur påverka
produktutvecklingen i en mer miljöanpassad riktning.
Etisk märkning ger konsumenter som vill göra val
utifrån etiska aspekter möjlighet att göra det. En
ökad spridning av den etiska märkningen är ett mål
som ligger i linje med regeringens nationella
strategi för hållbar utveckling. Konsumentpolitikens
mål om hållbara konsumtions- och produktionsmönster
innefattar utöver den ekologiska dimensionen även
den sociala och den ekonomiska dimensionen.
En av de stora utmaningarna för framtiden är att
begränsa trafikens utsläpp av koldioxid. Lokalt,
särskilt i större städer och stadsregioner, är det
av både miljö- och hälsoskäl också angeläget att
åtgärda utsläppen av kväveoxider och partiklar. Det
finns en stor potential i energieffektiviseringar.
På längre sikt behöver dock ny teknik introduceras.
För att stimulera en fortsatt introduktion av
alternativa drivmedel har regeringen tagit fram en
särskild skattestrategi som bl.a. innehåller
skattelättnader för koldioxidneutrala drivmedel.
Totalt avsätts 900 miljoner kronor per år fr.o.m.
2003. En kraftansträngning krävs nu för att vända
utvecklingen när det gäller utsläpp av koldioxid
från transportsektorn inom EU. I genomförandeplanen
från Johannesburg åtar sig regeringarna att
genomföra transportstrategier för hållbar utveckling
som bl.a. leder till minskade utsläpp av
växthusgaser. I många utvecklingsländer ses
förbättrade transporter som viktigt bl.a. för att
främja säkerhet och öka fattigas tillgång till
marknader och arbetstillfällen. Den förväntade
ökningen av bilism bland en framväxande medelklass i
befolkningstäta länder utgör samtidigt en stor
utmaning för världsmiljön. Det är av största vikt
att teknologi som minimerar utsläppen av
luftföroreningar sprids globalt i takt med att
vägtransporterna ökar i volym som resultat av en
ekonomisk utveckling. För att begränsa
transportsektorns bidrag till klimatförändringar
krävs vidare på alla nivåer en tydlig politisk
styrning som leder till minskade behov av
privatbilism samtidigt som utsläppen av koldioxid
per kilometer reduceras kraftigt.
Motionerna
I motion 2002/03:MJ11 (mp) anförs i fråga om ändrade
konsumtions- och produktionsmönster att det behövs
tydliga, mätbara, övergripande och långsiktiga mål
liksom uppföljningar av användningen av
naturresurser. Motionärerna anser att regeringen bör
ge Naturvårdsverket och Statistiska centralbyrån i
uppdrag att i samråd med andra formulera mål för
Sverige i termer av "rättvist miljöutrymme".
Myndigheterna bör också ges i uppdrag att fortsätta
utvecklandet av indikatorer för att fortlöpande
kunna mäta användningen av miljöutrymmet i olika
avseenden (yrkande 2).
Enligt motion 2002/03:K432 (fp) yrkande 17 är det
av större vikt än någonsin att EU tar ett såväl
globalt som lokalt initiativ på miljöområdet för en
bättre och effektivare miljöpolitik. Det är också
nödvändigt att bl.a. utveckla ett system för
kontroll av märkningen för att konsumenterna skall
kunna vara säkra på att få korrekt information. EU
bör därför införa en basnivå för
livsmedelssäkerheten. I motion 2002/03:MJ8 (fp)
yrkande 2 framhålls att kunniga och välinformerade
konsumenter är en nyckelfaktor för att uppnå en
hållbar konsumtion i Johannesburgsdokumentets
mening. Det grundläggande kravet är dock att
konsumenten inte vilseleds beträffande produktens
eller tjänstens innehåll och funktioner. Enligt
motion 2002/03:MJ9 (m) finns vissa problem när det
gäller s.k. etisk märkning, vilken påstås ligga i
linje med regeringens nationella strategi för
hållbar utveckling. I likhet med märkningen av
ekologiska jordbruksprodukter rymmer den etiska
märkningen risker. En sådan risk är att produktion
som får den etiska stämpeln inte utsätts för den
viktiga globala konkurrensen (yrkande 6).
Enligt motion 2002/03:MJ10 (kd) bör arbetet med
miljömärkning av trädgårdsredskap, arbetsmaskiner,
motorer och andra miljöpåverkande utrustningar och
produkter intensifieras. Regeringen bör snarast
återkomma till riksdagen med förslag på hur
ekonomiska styrmedel kan användas i syfte att öka
den miljömärkta andelen av sådana maskiner. Förslag
på sådana styrmedel är att biodrivmedel befrias från
koldioxid- och energiskatt (yrkande 15).
I motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkas att det avsätts
större resurser till livscykelanalyser som innebär
totala beräkningar av utsläpp under
produkters/avfalls hela livscykel så att dessa
hanteras på bästa sätt. Syftet är att skapa
resurssnåla kretslopp och bygga upp en effektiv
avfallshantering med väl utformade ekonomiska
styrmedel (yrkande 12).
Enligt motion 2002/03:U293 (v) yrkande 1 bör
Sverige även fortsättningsvis vara drivande i det
internationella arbetet för en global
kemikaliepolitik som bidrar till att fasa ut
kemikalier där vi redan känner till problemen och
att det nyligen aviserade Kemikaliesekretariatet som
regeringen avser inrätta bör kunna ges en viktig
roll i det arbetet. I motion 2002/03:MJ10 (kd)
framförs krav på förbud mot bromerade
flamskyddsmedel och HA-oljor och på att regeringen
säkerställer att giftiga ämnen och kemikalier fasas
ut ur kretsloppen. Regeringen bör också inom ramen
för EU-samarbetet verka för ett sådant förbud i hela
unionen (yrkande 10).
Utveckling och export av miljöteknik är enligt
motion 2002/03:MJ10 (kd) angeläget, men det är av
stor vikt att ett centrum i enlighet med regeringens
förslag för främjande av innovation,
kommersialisering och export av miljöteknik får en
understödjande och samordnande roll som inte kväver
de initiativ och det innovationsarbete som finns på
universitet/högskolor och i privat sektor (yrkande
13). Vidare framhålls att regeringen i sitt
miljötekniksamarbete med Kina också måste kräva
förbättringar av mänskliga rättigheter i Kina
(yrkande 14).
I motion 2002/03:MJ9 (m) yrkande 9 avfärdas
skrivelsen i den delen som avser en tydlig politisk
styrning som leder till minskade behov av
privatbilism eftersom det inte finns något som
hindrar att många fler människor på vår jord
underlättar sina liv genom att äga en bil. Enligt
motionärerna bör man hellre stimulera användning av
befintlig effektiv energiteknik och främja
introduktionen av ny teknik för att komma åt
problematiken kring koldioxidutsläpp.
Utskottets ställningstagande
Av genomförandeplanen antagen av världstoppmötet
framgår att det krävs genomgripande förändringar av
hur samhällen producerar och konsumerar för att
uppnå en global hållbar utveckling. Det konstateras
att alla länder bör främja hållbara konsumtions- och
produktionsmönster i en process där de utvecklade
länderna går i täten och alla länder gynnas. I
planen anges ett antal insatser som krävs för att
uppnå detta. Bland annat nämns främjandet av
utvecklingen av ett tioårigt ramverk för program
till stöd för regionala och nationella initiativ.
Programmen skall påskynda omställningen till en
hållbar konsumtion och produktion. Enligt planen
skall ramverket, med hänsynstagande till
ekosystemens bärkraft, främja social och ekonomisk
utveckling. Detta skall uppnås genom att man
angriper och om lämpligt bryter sambanden mellan
ekonomisk tillväxt och miljöförstöring med hjälp av
åtgärder för att göra resursanvändning och
produktionsprocesser effektivare och mer hållbara.
Vidare måste resursförstöring, föroreningar och
avfall minskas.
En självklar utgångspunkt för diskussionen om
hållbara konsumtions- och produktionsmönster är
enligt utskottets mening att världens rikedomar
fördelas solidariskt så att alla kan njuta av en god
välfärd. I likhet med vad som tidigare anförts av
såväl riksdag som regering så anser utskottet att
ansvaret för att förbättra miljön vilar på alla
delar av samhället. Den offentliga sektorn,
näringslivet, ideella organisationer och enskilda
medborgare måste medverka. En andra utgångspunkt för
hållbar utveckling är de s.k. globala nyttigheterna
(global public goods), vilka förenklat kan beskrivas
som olika internationella angelägenheter som inte
längre kan hanteras eller finansieras på nationell
nivå utan kräver utökat samarbete mellan stater. Det
är de nyttigheter som vi i Sverige i hög grad
förknippar med det goda samhället: hälsa, miljö,
vatten, luft och ett ordnat samhälle. Vi räknar med
att det finns ett starkt samhälle som värnar de
nyttigheterna. I globaliseringens tidevarv har dessa
nyttigheter blivit just globala. Men det finns ingen
ansvarstagare, ingen som värnar dem och ingen som
investerar i dem. Ur detta perspektiv får förändrade
konsumtions- och produktionsmönster en ökad
angelägenhetsgrad.
För att nå förändringar i konsumtions- och
produktionsmönster på såväl global och nationell som
regional och lokal nivå anser utskottet att det är
av stor vikt att ett sådant ramverk av program som
genomförandeplanen tar upp kan komma till stånd så
fort som möjligt. Utskottet delar därvid regeringens
bedömning att Sverige bör fortsätta
miljöanpassningen av konsumtion och produktion och
att Sverige i det globala perspektivet kan bidra med
goda exempel på styrmedel, kunskapsuppbyggnad och
samverkansformer. Bland de åtgärder som
genomförandeplanen nämner finns bl.a. att fastställa
särskilda aktiviteter, verktyg, politiska program,
åtgärder samt övervaknings- och
utvärderingsmekanismer, i lämpliga fall inbegripet
livscykelanalyser och nationella indikatorer för att
mäta framsteg. Utskottet konstaterar att ett stort
antal åtgärder med den inriktning som
genomförandeplanen anger har beslutats i Sverige och
inom EU. I Sverige har arbetet skett bl.a. genom det
omfattande svenska miljömålsarbetet med de femton
miljökvalitetsmålen och delmålen, den
miljöorienterade produktpolitiken och den
redovisning av gröna nyckeltal som sker i
budgetpropositionerna som ett komplement till de
ekonomiska nyckeltalen. När det gäller EU kan bl.a.
arbetet med gemenskapens strategi för hållbar
utveckling, den s.k. Cardiffprocessen, och arbetet
med den integrerade produktpolitiken (IPP) nämnas.
Mot denna bakgrund finner utskottet, i likhet med
regeringen, att det är angeläget att kartlägga vad
som redan görs och har gjorts i Sverige och inom EU
samt vilka ytterligare insatser som krävs dels för
att motsvara genomförandeplanen, dels för att gå
vidare i omställningen. Utskottet finner i detta
sammanhang att det vore önskvärt att resultatet av
kartläggningen får genomsyra det fortsatta arbetet
med hållbar utveckling, t.ex. genom att i kommande
förslag belysa på vilket sätt de framlagda förslagen
kompletterar redan befintliga åtgärder och på vilket
sätt de nya förslagen bidrar till att uppfylla målet
med hållbara konsumtions- och produktionsmönster.
Regeringen har aviserat att den som ett led i
arbetet för att uppnå hållbara konsumtions- och
produktionsmönster under våren 2003 kommer att
presentera en proposition om ett giftfritt och
resurssnålt samhälle. Utskottet förutsätter att
denna proposition också kommer att redogöra för hur
de föreslagna åtgärderna förhåller sig till kraven
på förändrade konsumtions- och produktionsmönster
liksom hur dessa åtgärder förhåller sig till
genomförandeplanen.
Bland de genomgripande förändringar som krävs av
hur samhället producerar och konsumerar för att nå
en hållbar utveckling ingår arbetet med att nå
giftfria och resurssnåla kretslopp. Regeringen har
tagit initiativ till att utveckla en miljöorienterad
produktpolitik (IPP). IPP innebär en samlad strategi
för miljöanpassning av produkter och tjänster i ett
livscykelperspektiv. Strategin behövs för att öka
resurseffektiviteten och för att minska läckage av
gifter och näringsämnen. En produkt påverkar miljön
i olika hög grad under de olika faserna i produktens
livscykel. En produkts negativa påverkan på
människors hälsa och på miljön måste minimeras under
produktens hela livscykel. Utskottet vill
understryka vikten av att miljö- och hälsoaspekter,
inklusive arbetsmiljöaspekter, integreras i
livscykelns alla led. För att kunna sätta relevanta
mål och för att effektivt kunna prioritera mellan
olika åtgärder inom ramen för en miljöorienterad
produktpolitik krävs en ökad kunskap om olika
produkters miljöbelastning under hela livscykeln.
Kravet på ökad kunskap gäller såväl konsumenter som
producenter, och utskottet vill understryka vikten
av att även spridandet av sådan kunskap skall tas in
i detta perspektiv. Livscykelperspektivet kan
dessutom vara svårt att tillämpa för vissa produkter
då delkomponenter köps och säljs av en rad aktörer i
andra delar av världen. Livscykeln kan i sådana fall
bli lång och svår att överblicka. Kravet på ökad
kunskap blir i detta sammanhang ännu större.
Sammanfattningsvis anser utskottet att det är
nödvändigt att använda livscykelperspektivet på
produkter och avfall och att fortsätta arbetet med
att utveckla goda livscykelanalyser. Utskottet vill
i sammanhanget också betona att den globala
konkurrensen och den ekonomiska och politiska
utvecklingen i andra delar av världen är avgörande
för vad som är möjligt att uppnå i Sverige inom
ramen för hållbar utveckling. Få varor både
tillverkas, används och omhändertas inom landet. Den
svenska produktionen och konsumtionen är starkt
integrerad med och beroende av produktion och
konsumtion i andra länder. Globaliseringen av
ekonomin medför att handeln med varor över
nationsgränserna intensifieras och med denna även
den diffusa spridningen av föroreningar via varorna.
Därför är en internationell samverkan absolut
nödvändig för att inte skapa nya handelshinder och
minskad konkurrens. EU:s inre marknadsregler och
internationella produkt- och materialstandarder är
här viktiga utgångspunkter. Genom att integrera
miljöhänsyn och sociala aspekter i den politik som
rör den inre marknadens funktion kan den inre
marknaden vara ett instrument för en hållbar
utveckling. Huvudinriktningen bör därför vara att
fortsätta att sträva efter en internationell,
miljöorienterad produktpolitik i syfte att nå
enhetliga regler och de gemensamma åtgärder som
behöver vidtas för att minska produkters totala
miljöpåverkan.
I livscykelperspektivet spelar också avfall en
stor roll. Ett av avfallspolitikens övergripande mål
är att minska avfallets farlighet. Detta förutsätter
att de farliga materialen kan sorteras ut och
omhändertas på ett miljöriktigt sätt. I dag
återanvänds eller återvinns endast en liten del av
konsumtionsavfallet. En stor del av det avfall som i
dag deponeras kan med fördel återvinnas eller
behandlas på ett miljömässigt bättre sätt. Varje
avfallsslag bör behandlas utifrån dess inneboende
egenskaper och användningsmöjligheter. Genom att
även fortsättningsvis skapa tydliga spelregler och
förutsättningar för såväl avfallsaktörerna som den
enskilda individen underlättas deras möjligheter att
bedriva ett aktivt miljöarbete. Som tidigare anförts
avser regeringen att under våren 2003 presentera en
proposition om ett giftfritt och resurssnålt
samhälle i vilken avfallsproblematiken kommer att
belysas vidare. Propositionen kommer att behandlas
av riksdagen under hösten 2003.
I samband med livscykelperspektivet vill utskottet
även fästa uppmärksamhet på kemikalier och deras
användning. Av genomförandeplanen framgår att andra
åtgärder är att utforma en produktions- och
konsumtionspolitik för att förbättra produkter och
tjänster och samtidigt minska inverkan på miljö och
hälsa, i lämpliga fall med hjälp av vetenskapligt
baserade metoder. Utskottet kan konstatera att
kemikalier spelar en viktig roll i dagens samhälle
och att kemiska produkter används i många
sammanhang. Samtidigt som kemikalierna har bidragit
till vårt välstånd har de också vållat hälso- och
miljömässiga problem. En volymmässigt stor andel av
de kemiska ämnen som hanteras i samhället har
farliga egenskaper i något avseende. Människa och
miljö kan exponeras för dessa ämnen när ämnena
används i kemiska produkter eller genom att ämnena
läcker ut från varor, vilket kan leda till skadliga
hälso- eller miljöeffekter. Sådana effekter kan
uppstå som ett resultat av exponering av ett enskilt
ämne. Det sker också en kontinuerlig exponering för
ett stort antal ämnen i låga doser, där
orsakssambanden mellan exponering och effekt är
svårare att klarlägga. Kunskapsbristen om kemiska
ämnens hälso- och miljöegenskaper är i dag betydande
beträffande det stora antal kemiska ämnen som finns
på marknaden. Ämnen med farliga egenskaper kan vara
avsiktligt tillverkade men de kan även uppkomma
oavsiktligt, t.ex. som ett resultat av nedbrytning
av andra ämnen eller i samband med industriprocesser
eller förbränning. Kunskaperna om oavsiktligt
bildade ämnen är ännu mindre än kunskaperna om de
avsiktligt bildade. Det är över huvud taget till
stor del okänt vilka de ämnen är som bildas
oavsiktligt vid t.ex. förbränning. Riksdag såväl som
regering har vid flera tillfällen anfört att en
snabb lösning på detta kunskapsproblem är en
förutsättning för att målet Giftfri miljö som är ett
led i att nå en hållbar utveckling skall kunna nås
inom en generation. Ämnen med vissa egenskaper kan
ge upphov till särskilt stora problem. Det handlar
om ämnen med allvarliga hälsoeffekter som exempelvis
cancerframkallande (cancerogena),
arvsmassepåverkande (mutagena) och
fortplantningsstörande (reprotoxiska) ämnen. Det
handlar också om ämnen som har sådana egenskaper att
de blir kvar i miljön under lång tid. Ämnen som är
långlivade (persistenta) och som samtidigt kan
ansamlas (bioackumuleras) i levande organismer kan
ge upphov till problem under lång tid. Den långa
bromssträcka som behövs för att få ned halterna av
sådana långlivade ämnen i miljön kräver ett
speciellt förhållningssätt, oavsett om man har
kunskap om deras giftighet eller inte. Det behövs
därför kraftfulla åtgärder mot användningen av
samtliga hälso- och miljöfarliga ämnen. I dag sker
en omfattande handel med varor över
nationsgränserna. De varor och kemikalier som
används i Sverige är till övervägande delen
tillverkade eller framställda i något annat land.
Därför är det viktigt för Sverige att på
internationell och europeisk nivå aktivt och
kraftfullt verka för att farliga ämnen fasas ut.
Genom att arbeta för en omställning i mer
miljöanpassad riktning inom hela unionen kan också
utsläppen av farliga ämnen till luft och vatten
begränsas. Därmed minskas risken för spridning av
farliga ämnen till Sverige via luft och vatten. Det
är också viktigt att EU:s regelsystem används på ett
optimalt sätt. Europeiska kommissionen förväntas
under våren 2003 lägga fram förslag till EU:s
kemikalielagstiftning. I detta sammanhang vill
utskottet betona vikten av att Sverige fortsätter
att vara pådrivande i arbetet med EU:s
kemikalielagstiftning så att den utvidgas och
ställer krav på att industrin skall känna till
egenskaperna hos de kemiska ämnen som marknadsförs
(jfr bet. 2000/01:MJU15). Sverige bör också
fortsätta att aktivt delta i
kemikaliesäkerhetsarbetet inom andra internationella
organisationer och aktivt verka för den globala
kemikaliepolitiken.
Ett annat led för att främja hållbara konsumtions-
och produktionsmönster är enligt genomförandeplanen
att i lämpliga fall och på frivillig grundval
utveckla och införa effektiva, transparenta,
kontrollerbara, icke-vilseledande och icke-
diskriminerande verktyg för konsumentupplysning för
att ge information och ökad kunskap om hållbar
konsumtion och produktion, bl.a. om aspekter som rör
människors hälsa och säkerhet. Under senare år har
det vuxit fram ett antal märkningssystem som syftar
till att visa att vissa produkter eller tjänster
uppfyller särskilda kriterier, exempelvis vad gäller
miljöbelastning eller produktionsförhållanden. På så
sätt ges konsumenten en möjlighet att genom ett
aktivt val av produkt eller tjänst göra ett
ställningstagande, exempelvis i en viss etisk fråga.
Detta anser utskottet är ett viktigt led i
hållbarhetsarbetet. Som exempel på sådan märkning
kan nämnas frivillig rättvisemärkning, positiv
miljömärkning och jämställdhetsmärkning.
När det gäller miljöteknik så delar utskottet
regeringens syn att det finns stora miljövinster att
hämta i användningen av teknik med hög
miljöprestanda. Utskottet anser att det är av stor
vikt att erfarenheter och kunskap inom de områden
där svensk teknik och svenskt kunnande ligger långt
fram i internationella jämförelser tas till vara.
Utskottet ser därför positivt på regeringens
ambitioner att vara än mer drivande i att skapa
kontaktytor mellan forskare, företag, myndigheter
och institutioner verksamma inom miljöteknikområdet.
Härigenom kan utveckling och introduktion av teknik
och kunnande som tjänar miljön och bidrar till ett
hållbart samhälle, såväl på den svenska som på
mindre utvecklade marknader, påskyndas. Utskottet
ser också positivt på det utvecklade samarbetet
kring policy, teknik och kunnande mellan Sverige och
ett antal länder i Asien kring miljökrav på
produkter. Utskottet anser att det är av stor
betydelse att producenterna i dessa länder får stöd
i sitt miljöarbete. Samtidigt måste kraven på
mänskliga rättigheter tillgodoses. Sverige ser
allvarligt på situationen när det gäller de
mänskliga rättigheterna i Kina och kommer att
fortsätta att på hög nivå och vid varje givet
tillfälle uppmana Kinas regering att upphöra med de
kränkningar som rapporteras. Utskottet konstaterar
att Sverige har klargjort att det ser det som
angeläget att omvärlden verkar för att Kina
inkorporerar internationella normer och som
ansvarstagande part engageras i det globala arbetet
för fred och säkerhet, respekt för de mänskliga
rättigheterna, demokrati och frihandel. En politisk
dialog med Kina är ett viktigt medel att främja
denna integrering. Den balans som eftersträvas är
att kombinera en kraftfull kritik mot övergreppen
med en påverkan också genom dialog och samarbete.
Utskottet understryker att det är viktigt att
Sverige klart och tydligt tar avstånd från de
övergrepp som äger rum i Kina.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
2002/03:MJ8 (fp) yrkande 2, 2002/03:MJ9 (m)
yrkandena 6 och 9, 2002/03:MJ10 (kd) yrkandena
12-15, 2002/03:MJ11 (mp) yrkande 2, 2002/03:K432
(fp) yrkande 17 och 2002/03:U293 (v) yrkande 1
lämnas utan vidare åtgärd. Utskottet föreslår vidare
att motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 10 lämnas utan
vidare åtgärd dels mot bakgrund av vad som anförts
ovan, dels med hänvisning till pågående arbete inom
Regeringskansliet och till den av
Kemikalieinspektionen i mars 2003 redovisade
utredningen om förbud mot HA-oljor.
Stöd till fattigdomsbekämpning
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (kd)
om internationell solidaritet och
enprocentsmålet, tre yrkanden (m, fp, kd) om
demokrati, mänskliga rättigheter och
jämställdhet, ett yrkande (m) om samarbetet
mellan staten och frivilligorganisationerna,
ett yrkande (kd) om EG:s bistånd, två
yrkanden (kd, mp) om globala miljöinsatser,
två yrkanden (c) om landsbygds- och
jordbruksutveckling samt fem yrkanden (m, fp,
kd, c, mp) om skuldavskrivningar. Vidare
avstyrker utskottet två motionsyrkanden (kd)
om utsatta barn, ungdomar och flyktingar.
Skrivelsen
I skrivelsen betonas att fattigdom finns i alla
delar av världen. Regeringen anser att det för att
bekämpa fattigdom krävs strategier inriktade på att
skapa ökade möjligheter för individer, stärka deras
makt över sitt eget liv och ge dem ökad trygghet och
säkerhet. Det faktum att sårbarhet, maktlöshet och
brist på möjligheter i högsta grad är ålders- och
genusrelaterade skall beaktas. I Sverige och EU
finns, trots en utbredd välfärd, alltför många
utsatta grupper och individer. Sverige bidrar till
fattigdomsbekämpning i omvärlden både genom Sidas
bilaterala arbete och i samverkan med
internationella och multilaterala aktörer.
Regeringen framhåller att det ytterst är en global
utmaning att utrota fattigdomen.
Sverige har åtagit sig att genom samverkan mellan
olika politikområden bidra till genomförandet av
FN:s åtta s.k. millennieutvecklingsmål. Det
övergripande millenniemålet är att fram till år 2015
halvera den andel människor som lever i absolut
fattigdom och hunger. Övriga mål rör utbildning,
jämställdhet, hälsa, miljö och partnerskap. I
Johannesburg kompletterades utvecklingsmålen med
ytterligare mål som bl.a. rör sanitet, integrerad
vattenförsörjning, biologisk mångfald, kemikalier
och fiske. Målen är globala åtaganden, och den
svenska politiken för global utveckling är ett
bidrag till deras uppfyllelse. Regeringen anser att
det är möjligt att uppnå millennieutvecklingsmålen
även om tidsplanen för vissa mål troligtvis inte
kommer att hålla.
I skrivelsen framhåller regeringen att en
grundläggande förutsättning för utveckling är
bevarande och hållbart utnyttjande av naturresurser.
I ansträngningarna att bekämpa fattigdomen utgör de
biologiska resurserna, i synnerhet de genetiska
resurserna, en potentiell ekonomiskt viktig tillgång
i många utvecklingsländer. Regeringen kommer därför
att främja u-ländernas möjlighet att tillvarata
dessa resurser på bästa sätt för att åstadkomma en
diversifiering av inhemsk produktion och företagande
i kombination med ökade exportinkomster.
I genomförandeplanen från världstoppmötet anges
att ohållbara skuldbördor för fattiga länder skall
minska. Regeringen anför i skrivelsen att
utgångspunkten för svensk skuldpolitik har varit att
lämna stöd till fattiga och skuldtyngda länder som
bedriver en sund ekonomisk politik med en tydlig
inriktning på fattigdomsbekämpning. Det övergripande
ansvaret för landets utveckling vilar därmed på
landet självt. Den svenska skuldpolitiken visavi de
fattiga länderna syftar till att stödja länderna i
deras eget arbete att nå en hanterlig skuldbörda och
därigenom förbättra landets möjlighet att bekämpa
fattigdom. En grundläggande förutsättning för detta
är att orsaken till landets ursprungliga
skuldsituation åtgärdas.
Regeringen framhåller vidare i skrivelsen att den
svenska välfärdspolitikens främsta uppgift är att ge
människor trygghet och möjlighet till utveckling. I
genomförandeplanen från världstoppmötet har alla
regeringar åtagit sig att utveckla nationella
program för att stärka människor som lever i
fattigdom och deras organisationer.
I skrivelsen redovisar regeringen olika
aktiviteter som syftar till att öka välfärden för
utsatta och sårbara människor i Sverige. Regeringen
hänvisar bl.a. till sitt mål att
socialbidragsberoendet skall halveras under perioden
1999 till 2004. Regeringen har också uppdragit åt
Socialstyrelsen att utarbeta en strategi för
nationellt stöd till kunskapsutvecklingen inom
socialtjänsten. Ett omfattande arbete pågår också
kring välfärdspolitikens förutsättningar och
framtida utmaningar. Ytterligare exempel på
regeringens och riksdagens åtgärder är den från den
1 januari 2003 gällande lagen om
äldreförsörjningsstöd. I skrivelsen redovisas också
insatser till stöd för prostituerade att förbättra
sina möjligheter och motivation att lämna
prostitutionen samt insatser på bred front att komma
till rätta med de värderingar som tillåter att
människor reduceras till handelsvaror.
I skrivelsen lyfter regeringen också fram EU:s
arbete mot social utslagning. Samtliga medlemsstater
inom EU utarbetade under våren 2001 tvååriga
nationella genomförandeplaner för att bekämpa
fattigdom och social utslagning.
Motionerna
Stödet för fattigdomsbekämpningen inom det svenska
utvecklingssamarbetet uppmärksammas i flera
motioner.
I motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 3 betonas den
internationella solidariteten. Ett problem med många
länders biståndsintentioner, enligt motionen, är att
de ofta inte bygger på motsvarande ambitioner vad
gäller nivån på biståndsanslagen. I motionens
yrkande 4 anför motionärerna att det är mycket
viktigt att Sverige fortsätter att föregå med gott
exempel och avsätta en vid en internationell
jämförelse hög anslagspost för det internationella
biståndet. Regeringen måste därför påskynda
återgången till enprocentsmålet. Samtidigt anser
motionärerna att det är en absolut nödvändighet för
utvecklingssamarbetet att hela biståndet genomsyras
av mänskliga rättigheter samt att specifika MR-
projekt prioriteras (yrkande 6). Demokrati och
mänskliga rättigheter uppmärksammas också i
moderaternas motion 2002/03:MJ9 (m) yrkande 4 vari
hävdas att Sverige och EU i de u-länder där så
behövs bör verka för ett system för att garantera
mänskliga rättigheter och demokrati. Enligt
motionärerna beror fattigdomen i allmänhet på att de
fattiga ländernas regeringar inte respekterar
välståndets verktyg till vilka mänskliga rättigheter
och demokrati måste räknas. Folkpartiet anser i
motion 2002/03:MJ8 (fp) yrkande 7 att ett
jämställdhetsperspektiv bör föras in i planeringen
av alla biståndsinsatser för att projekt och program
skall komma kvinnor och män till del i lika hög grad
och jämna ut existerande skevheter och orättvisor.
I två motioner önskas förbättringar i biståndet.
Enligt motion 2002/03:MJ9 (m) yrkande 5 bör
samarbete mellan staten och
frivillighetsorganisationer förbättras. I motion
2002/03:MJ10 (kd) yrkande 5 uttrycks kritik mot
Sveriges agerande i EU, där motionärerna anser att
regeringen inte tillräckligt har drivit på EU för
att förbättra biståndet och göra det mer effektivt.
I motion 2002/03:U313 (c) yrkandena 3 och 4
uppmärksammas landsbygds- och jordbruksutvecklingens
betydelse för en framgångsrik bekämpning av
fattigdomen. Motionärerna anser att
jordbrukssektorns tillväxt spelar en nyckelroll för
att öka fattiga människors inkomster, genom
arbetstillfällen inom jordbruket och genom att bidra
till arbetstillfällen inom andra sektorer.
Två motionsyrkanden berör Globala miljöfonden,
Global Environment Facility (GEF). I motion
2002/03:U310 (mp) yrkande 12 argumenteras för att
Sverige skall verka för att GEF får ökade resurser.
Skälet för detta är att miljöfondens arbete anses
vara en positiv innovativ form av global
miljöstyrning och anses ha en strategiskt viktig
funktion för att motverka klimatförändringar, skydda
den biologiska mångfalden och utveckla teknik som är
bättre för miljön. Motionärerna bakom motion
2002/03:U239 (kd) yrkande 2 anser att Sverige bör
vara pådrivande i att utveckla nya
finansieringsmekanismer för globala miljöinsatser,
eftersom privata investeringar i dag är väldigt
koncentrerade till ett begränsat antal u-länder.
Ett flertal motionsyrkanden uppmärksammar behovet
av skuldavskrivningar. I motionerna 2002/03:MJ7 (c)
yrkande 8 och 2002/03:MJ8 (fp) yrkande 5 framhåller
motionärerna att skuldavskrivningar skall kombineras
med demokratiska och ekonomiska reformer och kamp
mot korruptionen. Också motionärerna bakom motion
2002/03:MJ9 (m) yrkande 8 anser att Sverige måste
visa större beredvillighet till skuldavskrivning,
men koppla den samman med stränga krav. I annat fall
kommer avskrivningarna att motverka sitt syfte.
Motionärerna anser att kraven är fyra till antalet:
ingen ny upplåning, ingen korruption, inget
vanstyre, ingen användning i krig. Dessutom måste
skuldavskrivningen komma fattiga människor till
godo. I motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 8 anförs
att det som åstadkommits hittills på Världsbankens
och Internationella valutafondens initiativ inte är
tillräckligt och att Sverige skall vara ett föredöme
i det internationella samfundet och leda den globala
opinionen för skuldavskrivningar. Enligt motion
2002/03:U310 (mp) yrkande 14 bör Sverige arbeta för
en allmän avskrivning av utvecklingsländernas
offentliga skulder till staten, Internationella
valutafonden och Världsbanken.
I motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 16 framhålls
behovet av stöd till utsatta och sårbara människor,
såsom flyktingar. Motionärerna anser att det är
mycket viktigt att det skapas minimikriterier för
asylprövning och invandringspolitik inom EU.
Minimikriterierna måste läggas på en högre nivå än
vad som hittills diskuterats och de kan heller
aldrig accepteras om de inte tillåter en mer generös
nationell hållning.
Barns psykosociala hälsa behandlas i motion
2002/03:MJ10 (kd) yrkande 17. Enligt motionärerna
krävs en kraftsamling för att ta fram tillräckliga
resurser i syfte att ge utsatta barn och ungdomar
det stöd och den hjälp de behöver. Inte minst gäller
detta resurser till de barn- och ungdomspsykiatriska
mottagningarna.
Utskottets ställningstagande
Det är utskottets uppfattning att Sverige på ett
konstruktivt och aktivt sätt vill bidra till att
bekämpa fattigdomen i världen. Det underlättas av
den breda enighet som rått alltsedan riksdagen 1962
antog proposition 100 om att det övergripande målet
för Sveriges bistånd är "att höja de fattiga folkens
levnadsnivå". Det finns, enligt utskottets mening,
inget som talar för att denna övergripande
inriktning inte kommer att kvarstå för det svenska
utvecklingssamarbetet.
Långsiktigt måste målet vara att helt och hållet
utrota fattigdomen i världen. Att utrota fattigdomen
är ytterst en global utmaning. Världssamfundet har
genom de konkreta mål som antogs av FN:s särskilda
millennietoppmöte i september 2000 gemensamt åtagit
sig att andelen människor som lever på mindre än en
dollar per dag skall halveras mellan åren 1990 och
2015.
Det finns många olika och skiftande definitioner
av fattigdomsbegreppet. Världsbanken definierar en
mycket fattig person som en människa som har mindre
än en dollar om dagen att leva på. FN:s
utvecklingsprogram UNDP har utvecklat ett index för
graden av fattigdom som tar hänsyn till en
sammanvägning av flera faktorer som levnadslängd,
läskunnighet och dräglig levnadsnivå.
Fattigdomen som begrepp har dock flera
dimensioner. Fattigdom kan beskrivas som brister i
tre viktiga avseenden: brist på möjligheter, brist
på förmåga och brist på säkerhet. Bristen på
möjligheter att ta sig ur fattigdomen kan handla om
avsaknad av inkomst, utbildning, bostad och frånvaro
av social service. Bristerna handlar också om
maktlöshet och svårigheter att göra sin stämma hörd.
Brist på makt innebär förnedring, inhumant bemötande
samt utnyttjande från staten och samhället i stort.
Fattiga människors möjligheter att agera som fria
individer och att delta i beslutsprocesser som
påverkar deras liv beror ofta på om det i landet
finns en fungerande demokrati. Osäkerhet och
sårbarhet är en ytterligare brist som kännetecknar
fattigdom. Maktmissbruk, missväxt, våld, krig,
väpnade konflikter, hyperinflation, jordbävningar,
valutakriser, arbetslöshet och sjukdomar utgör
exempel på hot som enskilda individer skyddas mot i
olika hög grad i rika och fattiga länder. Fattiga
står i många fall helt utan ett skydd, eller endast
ett rudimentärt utvecklat skydd, i form av allt
ifrån fungerande rättsväsende till hemförsäkringar
och arbetslöshetsunderstöd.
Fattigdomen är således orsakad av en rad
ekonomiska, politiska och sociala faktorer som ofta
tenderar att förstärka varandra på ett negativt
sätt. Utskottet anser att 1990-talets toppmöten och
FN-konferenser har arbetat fram långtgående och
viktiga förslag för att bekämpa fattigdomens alla
dimensioner. Om dessa förverkligas finns stora
möjligheter till en rättvisare värld.
Riksdagen har tidigare ställt sig bakom sex delmål
för att uppnå det övergripande målet i
utvecklingssamarbetet om att höja de fattiga folkens
levnadsnivå. De sex delmålen för det svenska
utvecklingssamarbetet har under lång tid varit:
resurstillväxt, ekonomisk och politisk
självständighet, ekonomisk och social utjämning,
demokratisk samhällsutveckling, en framsynt
hushållning med naturresurser och omsorg om miljön
samt jämställdhet mellan kvinnor och män. Dessa
delmål har under åren 2000 och 2001 varit föremål
för diskussion och överväganden inom ramen för den
parlamentariskt tillsatta kommittén om Sveriges
politik för global utveckling (Globkom), vars
utredningsförslag - En rättvisare värld utan
fattigdom (SOU 2001:96) - presenterades i mars 2002
och sedan har varit föremål för ett
remissförfarande. Regeringen förväntas under våren
överlämna en proposition till riksdagen (Sveriges
politik för global utveckling).
I det internationella utvecklingssamarbetet är
jämställdhetsarbetet både ett viktigt mål i sig och
ett medel för att bekämpa fattigdom bland både
kvinnor och män. Från Sida har utskottet inhämtat
att biståndsinsatser i dag analyseras utifrån
kvinnors och mäns roll och deras relation inbördes.
Metodiken för att främja och uppnå jämställdhet
mellan kvinnor och män har förändrats. Ett viktigt
exempel på förändrad metodik är övergången från
inriktningen på separata, särskilda insatser för
kvinnor till en strategi som går ut på att låta ett
jämställdhetsperspektiv genomsyra hela verksamheten
och som ett komplement till huvudstrategin göra
särskilda insatser för att främja jämställdhet. Ett
annat exempel är introduktionen av en
jämställdhetsansats som innebär ett skifte från
fokus på kvinnor till en inriktning på kvinnor och
män och förhållandena dem emellan.
En självklar utgångspunkt för en framgångsrik
fattigdomsbekämpning är uppslutningen bakom
demokrati och mänskliga rättigheter. Den ökande
förståelsen för att fattigdom också inkluderar brist
på möjligheter och trygghet har satt fokus på
respekten för mänskliga rättigheter som en
utgångspunkt för ett lands utveckling. Mänskliga
rättigheter, demokrati och god samhällsstyrning har
många gemensamma aspekter. De är delvis processer
som är ömsesidigt förstärkande och utgör varandras
förutsättningar. Endast demokratier kan garantera
alla medborgare mänskliga rättigheter. En hållbar
fattigdomsbekämpning kan därför endast uppnås om
vilja till demokratisk samhällsutveckling finns i
landet.
Utskottet menar dock att en framgångsrik
fattigdomsbekämpning även påverkas av den politik
som Sverige och andra länder för när det gäller
exempelvis handel, säkerhet och miljö. Av det skälet
är resultaten av Johannesburgstoppmötet särskilt
viktiga.
Utskottet har tidigare i detta betänkande
(avsnittet Globalisering) lyft fram sambandet mellan
handel och fattigdomsbekämpning. Frihandel gynnar
ett lands utveckling. Ensidiga
handelsliberaliseringar befrämjar tillväxt och
välfärd på lång sikt. Övergångsvis kan dock problem
uppkomma, och det finns anledning att uppmärksamma
de effekter som kan drabba u-länderna.
Utskottet vill också framhålla sambanden mellan
miljö- och fattigdomsproblemen. Fattiga människor
drabbas hårt av såväl lokal som global
miljöförstöring. Miljöproblem av olika slag utgör i
sig ofta ett hinder för minskad fattigdom. Det är de
mest utsatta och fattiga som får sina livsvillkor
försämrade av miljöförstöring och som har minst
möjligheter att motverka de negativa effekterna av
miljöförstöringen. Fattigdom kan också ge upphov
till miljöförstöring. Exempel på det är bl.a.
jorderosion, överbetning, vegetationsutarmning och
förstöring av den marina och kustnära miljön. Inte
sällan kan dessutom utvecklingen vara
självförstärkande och negativ; miljöförstöring och
överexploatering av naturresurser leder till ökad
fattigdom, som leder till en förstärkt tendens till
överexploatering och miljöförstöring. Sambanden
mellan miljö- och fattigdomsproblemen är således
komplicerade och måste, för att överbryggas, ses i
ett helhetsperspektiv om en hållbar utveckling.
Utskottet vill framhålla det samspel som krävs
mellan det internationella samfundet och enskilda
länder för att uppnå utveckling och utrota
fattigdomen. Ett centralt inslag i detta måste vara
att huvudansvaret för enskilda länders utveckling
ligger hos respektive lands regering. Det egna
landets politik är helt avgörande för hur pass
framgångsrikt fattigdomen kan minskas. Det är därför
angeläget att det enskilda landet tar ansvar för
såväl analyser som planer och åtgärder i det egna
landet. Under de senaste åren har nationella
fattigdomsstrategier, s.k. Poverty Reduction
Strategies (PRS), utarbetats i alltfler länder.
Dessa tar ett samlat grepp på utvecklingsfrågorna i
ett enskilt land och arbetas fram i konsultativa
processer inom landet. De olika mål som anges i
genomförandeplanen i avsnittet om
fattigdomsutrotning skall uppnås på sikt inom de
nationella fattigdomsstrategierna, bl.a. genom att
samtliga tre dimensioner av hållbar utveckling
integreras i dessa strategier. Det internationella
samfundet har åtagit sig att samordna sitt stöd inom
ramen för dessa strategier. Ett sextiotal u-länder
arbetar redan med att formulera sina PRS, varav
arton har tagit fram färdiga strategier.
Utskottet kan konstatera att det i Sverige finns
en lång och stark tradition av internationell
solidaritet. Folkrörelser, kyrkor och andra
religiösa samfund, forskningsinstitutioner, fackliga
organisationer och många olika solidaritets- och
biståndsorganisationer har varit viktiga för
framväxten och utvecklingen av det nuvarande svenska
utvecklingssamarbetet. Under många år har de, jämte
politiska partier, skapat opinion för det s.k.
enprocentsmålet.
Det svenska ekonomiska stödet och engagemanget för
att bekämpa fattigdomen i världen är starkt.
Utskottet vill framhålla att det svenska stödet för
enprocentsmålet är väl befäst såväl i riksdagen som
i den allmänna opinionen. Olika undersökningar av
svenskarnas attityder till det svenska biståndet,
som utskottet kunnat ta del av, bekräftar att
biståndsviljan är positiv och att andelen
biståndspositiva har ökat sedan slutet av 1990-
talet. Utskottet instämmer i de ställningstaganden
som utrikesutskottet tidigare gjort genom betänkande
2002/03:UU2 (s. 13 f.). Återgången till
enprocentsnivån är en viktig symbolfråga och
utskottet anser att denna bör prioriteras. En
höjning av biståndet till 1 % av BNI bör därför
genomföras under mandatperioden, om det
statsfinansiella läget så medger.
Utskottet vill vidare framhålla de enskilda
organisationernas viktiga insatser i det svenska
utvecklingssamarbetet. En av grundvalarna i Sidas
samarbete med de svenska enskilda organisationerna
är det s.k. projektbidraget. Det innebär att
organisationerna själva driver och genomför en
verksamhet som Sida ger bidrag till. Målsättningen
är att genom stöd till enskilda organisationers
utvecklingssamarbete främja utveckling av ett
livskraftigt och demokratiskt civilt samhälle och
stärka de lokala samarbetsorganisationerna. Detta
görs genom att svenska organisationer betonar
kunskapsuppbyggnad och kompetensutveckling hos sina
lokala samarbetspartner. Utskottet anser att de
viktiga erfarenheter och insikter som enskilda
organisationer på detta sätt fått i samarbetet med
motsvarande organisationer i andra länder är av
värde också för svenska myndigheter och
beslutsfattare. Utskottet värdesätter den dialog som
finns med det civila samhällets organisationer i
frågor om handels-, utrikes-, miljö-, jordbruks-,
säkerhets- och biståndspolitiken och Sveriges
agerande såväl i bilateralt samarbete som i
multilaterala organisationer.
Utskottet anser vidare att skuldbördan utgör ett
utvecklingshinder i många av de fattigaste länderna.
Utskottet ser därför positivt på svenskt agerande
för ökade skuldnedskrivningar för dessa länder. Det
är också utskottets uppfattning att Sverige på flera
sätt och sedan lång tid har föregått med gott
exempel vad gäller skuldlättnader för de allra
fattigaste länderna. Utgångspunkten för svensk
skuldpolitik har varit att lämna stöd till fattiga
och skuldtyngda länder som bedriver en sund
ekonomisk politik med en tydlig inriktning på
fattigdomsbekämpning. Det övergripande ansvaret för
landets utveckling vilar därmed på landet självt.
Den svenska skuldpolitiken visavi de fattiga
länderna syftar till att stödja länderna i deras
eget arbete att nå en hanterlig skuldbörda och
därigenom förbättra landets möjlighet att bekämpa
fattigdom. En grundläggande förutsättning för detta
är att orsaken till landets ursprungliga
skuldsituation åtgärdas. Sverige har också sedan
starten 1996 varmt välkomnat det s.k. HIPC-
initiativet (Heavily Indebted Poor Countries) som
ett första viktigt steg mot en lösning av
skuldkrisen i de fattiga länderna. Sverige har sedan
starten år 1996 för skuldsaneringsinitiativet för
tungt skuldsatta fattiga länder (HIPC-initiativet)
aviserat och inbetalt tre bidrag om totalt 545
miljoner kronor (100, 125 respektive 320 mnkr) till
Världsbankens HIPC Trust Fund. Under årsmötena i
Världsbanken och IMF i Washington i september 2002
och senare under ett HIPC-möte i Paris aviserade
Sverige ytterligare ett bidrag till HIPC Trust Fund
om sammanlagt 300 miljoner kronor. Detta inkluderar
Sveriges bidrag via EU.
HIPC är ett medel och en möjlighet för de fattiga
och skuldtyngda länderna att permanent ta sig ur sin
ohållbara skuldsituation. En grundläggande
förutsättning för detta är emellertid att orsaken
till landets ursprungliga skuldsituation åtgärdas.
Det är dock inte endast skuldens storlek som är
avgörande för hur landets ekonomi utvecklas.
Skuldhållbarhet är dessutom en funktion av sund
ekonomisk politik, direktinvesteringar, utveckling
av exportmarknader, fattigdomsbekämpning,
skuldhanteringskapacitet m.m. Länderna har härvidlag
ett stort eget ansvar för hur deras framtida skuld
utvecklas. Biståndets roll är att stödja denna
process. Skuldlättnadsprogram formuleras i allmänhet
i internationella sammanhang, och att mottagarländer
för en ansvarsfull ekonomisk politik tillhör de krav
givarna ställer. Som bilateral givare fäster Sverige
vidare stor vikt vid demokratisk utveckling och
respekt för de mänskliga rättigheterna. I detta
sammanhang har Sverige och andra givare alltmer
uppmärksammat korruption som ett utvecklingshinder.
Utskottet noterar vidare att såväl HIPC-initiativet
som svenska insatser till stöd för ekonomiska
reformer och skuldlättnader har varit föremål för
överväganden inom ramen för den särskilda
parlamentariska kommittén om Sveriges politik för
global utveckling (Globkom). Kommittén har
presenterat sitt betänkande En rättvisare värld utan
fattigdom. Betänkande av den parlamentariska
kommittén om Sveriges politik för global utveckling
(SOU 2001:96). Regeringen väntas överlämna en
proposition för en samlad svensk politik för global
utveckling till riksdagen under våren 2003.
Förslag som urskillningslöst syftar till att
totalt skriva ned skulder för alla utvecklingsländer
- i synnerhet medelinkomstländerna - är däremot inte
befogade, enligt utskottets mening. Sådana kan
t.o.m. visa sig kontraproduktiva för dessa länders
strävanden att fullt integrera sig med den
internationella kapitalmarknaden. Anledningen till
detta är att investerare kan tveka eller begära
mycket hög ränta för att låna pengar till de länder
som inte kan betala tillbaka utan måste få skulderna
nedskrivna. Tillgången till privata kapitalflöden
till rimliga räntesatser är avgörande för
medelinkomstländernas utveckling.
Utskottet kan med hänvisning till miljö- och
jordbruksutskottets betänkande 2001/02:MJU16 (s. 83
f.) konstatera att Sverige är pådrivande för att
strategier och riktlinjer för integrering av
miljöhänsyn som en del i arbetet för hållbar
utveckling skall utvecklas eller genomföras inom det
multilaterala utvecklingssamarbetet och inom EG-
biståndet. En viktig komponent i sådana strategier
är att systematiskt göra strategiska
miljöbedömningar och miljökonsekvensbedömningar.
Jordbruks- och landsbygdsutveckling har fått en
större uppmärksamhet de senaste åren i en rad
internationella forum. Direkt bistånd, både bi- och
multilateralt, till jordbrukssektorn och
landsbygdsutveckling har dock internationellt sett
minskat under 1990-talet. Flera faktorer har
medverkat till detta, bl.a. givarnas dåliga
erfarenheter av det tidigare svaga resultatet inom
detta biståndsområde. Samtidigt har nya områden som
demokrati, mänskliga rättigheter och miljöfrågor
fått större prioritet och därmed även påverkat
fördelningen av resurser.
Trots att det direkta stödet till jordbrukssektorn
minskat har indirekt stöd för att öka
försörjningsmöjligheterna för de fattiga framför
allt i Afrika ökat. Detta har främst skett i form av
breda hälso- och utbildningsprogram, stöd till
infrastruktur på landsbygden och nödvändig
institutionsuppbyggnad. Stödet till forskning har
också varit betydande. Världsbanken,
utvecklingsbankerna men även bilaterala givare har
antytt att jordbruks- och landsbygdsutveckling
kommer att få högre prioritet och ökade resurser i
framtiden.
Utskottet vill i detta sammanhang fästa
uppmärksamhet på det viktiga arbete som görs av
Internationella jordbruksutvecklingsfonden (IFAD).
Fonden är ett av FN:s fackorgan med en verksamhet
som inriktas på fördelaktiga lån och projekt för att
förbättra levnadsförhållandena för
landsbygdsbefolkningen i de fattigaste
utvecklingsländerna. Verksamheten har i
utvärderingar bedömts vara av hög kvalitet. Inom
ramen för millennieutvecklingsmålen har IFAD ett
specifikt mandat att genom landsbygdsutveckling
skapa de rätta förutsättningarna så att fattiga på
landsbygden ges möjligheter att förbättra sin
situation. Sverige har under senare år haft en
särskilt aktiv och framträdande roll i
organisationen. Ett arbete för att effektivisera
organisationen har också inletts med bl.a. en
översyn av lednings- och organisationsstrukturen,
chefsrekrytering samt en förstärkning av IFAD:s
policyfunktion. Som stöd i detta arbete lämnade
Sverige ett extra bidrag till IFAD under år 2001.
Utskottet har inhämtat att förhandlingen om
påfyllnaden av fonden för tidsperioden 2004-2006
varit mycket lyckosam och inneburit en kraftig
ökning för fonden. Sverige bibehåller sin andel av
fonden, vilket därmed innebär en ökning av det
svenska åtagandet.
Utskottet vill framhålla att även den Globala
miljöfonden, GEF, finansierar insatser som gynnar
den globala miljön i utvecklingsländer och i länder
med övergångsekonomier. GEF har till uppgift att
finansiera verksamhet i u-länder och länder med
övergångsekonomier som syftar till att uppnå globala
miljövinster inom olika områden. Förhandlingarna om
den tredje påfyllnadsperioden (avseende tidsperioden
1 juli 2002-30 juni 2006) av fonden avslutades under
år 2002 och resulterade i att fonden under den
kommande fyraårsperioden har ca 28 miljarder kronor
till sitt förfogande. Genom att knyta samman FN-
systemet och Världsbanken med sin omfattande budget
anses GEF vara den viktigaste internationella fonden
som arbetar med globala miljöproblem. Sveriges
förhandlade bidrag till fonden uppgår till 664
miljoner kronor. Mot bakgrund av den ökande
betydelsen av globala miljöfrågor och att fonden
fått nya uppgifter har regeringen redan beslutat om
ett extra bidrag till fonden på 100 miljoner kronor.
Utskottet delar regeringens uppfattning att en
grundläggande förutsättning för utveckling är
bevarande och hållbart utnyttjande av naturresurser.
I ansträngningarna att bekämpa fattigdomen utgör de
biologiska resurserna, i synnerhet de genetiska
resurserna, en potentiell ekonomiskt viktig tillgång
i många utvecklingsländer. Det är därför positivt om
Sverige främjar u-ländernas möjlighet att tillvarata
dessa resurser på bästa sätt för att åstadkomma en
diversifiering av inhemsk produktion och företagande
i kombination med ökade exportinkomster.
Utskottet vill i denna del avslutningsvis
framhålla, som framgått i det ovanstående, att det
svenska utvecklingssamarbetet under åren 2000 och
2001 har varit föremål för översyn av en särskild
parlamentarisk kommitté (Kommittén om Sveriges
politik för global utveckling, Globkom). Den har
presenterat sitt betänkande En rättvisare värld utan
fattigdom. Betänkande av den parlamentariska
kommittén om Sveriges politik för global utveckling
(SOU 2001:96). Regeringen väntas överlämna en
proposition för en samlad svensk politik för global
utveckling till riksdagen under våren 2003.
Utskottet noterar att även EG:s bistånd har varit
föremål för reformer och organisationsförändringar.
Regeringen har t.ex. i skrivelse 2001/02:160
(Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen
under 2001) diskuterat de problem i fråga om
effektivitet, öppenhet och samordning som tidigare
präglat EU:s utvecklingssamarbete och som påtalats i
samband med en övergripande utvärdering av EG:s
utvecklingssamarbete år 1999. EU:s ministerråd gav
kommissionen i uppdrag att utarbeta ett åtgärdspaket
för dessa problem och andra missförhållanden.
Kommissionen svarade våren 2000 dels genom att
presentera ett specialprogram för reformering av det
externa stödet, dels genom förslag om en ny
utvecklingspolitik. Under år 2001 fortsatte arbetet
med reformerna och med att förbättra samordningen i
fält. I oktober presenterade kommissionen för första
gången en samlad sammanställning över det yttre
stödet, dvs. biståndet. Som ett led i denna
reformprocess etablerades Byrån för samarbete
EuropeAid (EuropeAid Co-operation Office) i början
av år 2001 som en särskild avdelning inom
kommissionen. EuropeAid är ansvarig för att
genomföra alla EU:s biståndsprogram med undantag av
föranslutningsprogrammen för länderna i Central- och
Östeuropa (vilka koordineras av generaldirektoratet
för utvidgning), humanitärt bistånd (vilket sköts av
Echo), makrofinansiellt stöd, åtgärder inom ramen
för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik
samt åtgärder som genomförs genom mekanismen för
akuta ingripanden. Den politiska styrningen av
biståndsprogrammen sker fortfarande från andra
avdelningar, t.ex. generaldirektoratet för
utvecklingspolitik och generaldirektoratet för yttre
förbindelser. Sverige har varit en av de ivrigaste
förespråkarna för reformerna och
organisationsförändringarna. Vid rådets (utveckling)
möte i maj 2001 fokuserade därför det svenska
ordförandeskapet på hur biståndet skall
effektiviseras. Rådet beslutade om närmare samarbete
mellan EG och FN, bl.a. genom mer flexibla
finansieringsformer. Dessutom fattades beslut om den
handlingsplan och den rapport som kommissionen varje
år skall ställa samman om genomförandet av
utvecklingspolitiken. I oktober presenterade
kommissionen så den första årsrapporten om
genomförandet av det yttre stödet. Vid rådsmötet i
november ansåg utvecklingsministrarna att det var
ett stort framsteg att kommissionen nu för första
gången har tagit fram en sammanställning över hela
biståndsverksamheten. Dock var kommissionen och
medlemsstaterna överens om att rapporten behövde
förbättras vad gäller t.ex. resultatanalys av
genomförandet av utvecklingspolitiken, inklusive
samstämmighetsfrågorna. Vid EU:s ministerrådsmöte
(Allmänna frågor och yttre förbindelse) den 24
februari i år hölls EU:s årliga orienteringsdebatt i
syfte att uppnå en förbättrad effektivitet av EU:s
externa åtgärder och yttre förbindelser genom att
öka överensstämmelsen mellan de politiska
målsättningarna och EU:s utrikespolitiska agerande.
Sverige har välkomnat den uppföljning som sker av
EG:s bistånd. Utskottet välkomnar det svenska
engagemanget i denna viktiga fråga.
I genomförandeplanen från världstoppmötet har alla
regeringar åtagit sig att utveckla nationella
program för att stödja människor som lever i
fattigdom och deras organisationer. I Sverige
fungerar socialtjänstpolitiken som ett skydd för de
allra mest sårbara grupperna i samhället. Ansvaret
för olika former av stödinsatser, såsom socialbidrag
och vård av missbrukare, vilar på kommunerna. Staten
har en viktig uppgift att svara för
lagstiftningsåtgärder, tillsyn, uppföljning och
utvärdering. Det är utskottets uppfattning att
socialtjänstpolitiken alltid måste syfta till att
stärka förmågan och möjligheten till social
delaktighet för människor i ekonomiskt och socialt
utsatta situationer och särskilt stärka skyddet för
barn.
Skyddet för barn i utsatta situationer är särskilt
angeläget att uppmärksamma. Även om barn i Sverige i
allmänhet har goda uppväxtvillkor och en god hälsa
finns det barn som kräver särskild uppmärksamhet.
Barn i socialbidragshushåll, barn till missbrukande
föräldrar och psykiskt sjuka föräldrar samt barn
till ensamföräldrar har i genomsnitt en sämre
hälsoutveckling än andra barn. Barn till flyktingar
och barn som kommer ensamma till Sverige är
riskgrupper ur ett hälsoperspektiv och bör
uppmärksammas. Även skillnaderna i hälsa mellan
flickor och pojkar bör uppmärksammas.
Utskottet vill framhålla den breda enighet som
finns i riksdagen om att målen för barnpolitiken är
att barn och ungdomar skall växa upp under goda och
trygga förhållanden och att insatser för att sätta
barnets bästa i centrum skall genomsyra alla delar
av politiken och all verksamhet i samhället som rör
barn. Intentionerna i FN:s konvention om barnets
rättigheter från 1989 - som alla världens länder med
undantag av USA och Somalia har ställt sig bakom -
skall beaktas inom alla politikområden.
Utskottet vill i detta sammanhang också hänvisa
till att regeringen i en skrivelse till riksdagen
under år 2002 (Barnpolitiken - arbetet med strategin
för att förverkliga FN:s konvention om barnets
rättigheter) presenterade förslag till åtgärder för
att stärka skyddet för barn i utsatta situationer
(skr. 2001/02:166, bet. 2001/02:SoU23, rskr.
2001/02:309). Utrikesutskottet har återkommande
berett frågor rörande barns rättigheter. Senast
gjordes detta i betänkande 2002/03:UU4 Barn i ett
internationellt perspektiv där utrikesutskottet, i
sin sammanfattning av betänkandet, kunde konstatera
att FN:s generalförsamling år 2002 genomförde ett
särskilt möte, UNGASS, kring uppföljningen av målen
från barntoppmötet år 1990. Utrikesutskottet anför
följande: Även om viktiga förbättringar för barn har
uppnåtts under det senaste decenniet står det klart
att förnyade åtaganden är nödvändiga. I dagens
problemspektrum intar de renodlat sociala frågorna
en mer framträdande plats än tidigare. Enligt
utskottets uppfattning vore det därför av värde om
det internationella samfundet kan bidra till att
stärka barnets ställning också i dessa avseenden (s.
1). Utskottet gör inget annat ställningstagande.
Utskottet finner även den ökande förekomsten av
psykisk ohälsa hos barn och ungdomar oroande och
noterar därför med tillfredsställelse att detta
uppmärksammas särskilt i målen för folkhälsan som
riksdagen nyligen ställt sig bakom genom
socialutskottets betänkande 2002/03:SoU7.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
2002/03:MJ7 (c) yrkande 8, 2002/03:MJ8 (fp)
yrkandena 5 och 7, 2002/03:MJ9 (m) yrkandena 4, 5
och 8, 2002/03:MJ10 (kd) yrkandena 3-6, 8 och 17,
2002/03:U239 (kd) yrkande 2, 2002/03:U310 (mp)
yrkande 12 och 14 samt 2002/03:U313 (c) yrkandena 3
och 4 lämnas utan vidare åtgärd. Utskottet föreslår
vidare att motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 16
lämnas utan vidare åtgärd med hänvisning till ett av
socialförsäkringsutskottet nyligen avgivet
betänkande om migration och asylpolitik,
2002/03:SfU8, vari flyktingars och asylsökandes
situation behandlas. Utskottet konstaterar att
Sverige arbetar för att påverka utformningen av de
gemensamma reglerna inom Europeiska unionen på det
flyktingpolitiska området. Utskottet anser, i likhet
med socialförsäkringsutskottet, att det kan behövas
en gemensam politik för invandring och en gemensam
asylpolitik. Flyktingpolitiken bör bygga på
flyktingars rättigheter, internationell solidaritet
och full respekt för internationella åtaganden.
Utskottet utgår, liksom socialförsäkringsutskottet,
från att regeringen arbetar för miniminormer som
höjer den lägsta nivån bland medlemsländerna.
Vatten
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (mp)
om att vatten skall betraktas som en
grundläggande mänsklig rättighet och som en
gemensam global nyttighet, fyra yrkanden (kd,
mp) om tillgången till rent vatten, samt två
yrkanden (mp) om privatiseringar av vatten.
Vidare avstyrker utskottet ett yrkande (kd)
om regionalt samarbete i Afrika kring
vattenpolitik och ett yrkande (kd) om
biståndsinsatser för fungerande reningsverk i
Östersjön.
Skrivelsen
Regeringen framhåller i skrivelsen att
sötvattenfrågorna berörs inom de flesta av
genomförandeplanens områden, men kanske främst i ett
fattigdoms- och naturresursperspektiv. Vid
världstoppmötet gjordes ett nytt åtagande för
sanitet som kompletterar Millenniedeklarationens mål
om dricksvattenförsörjning. Sammantaget är målet
därmed att till år 2015 halvera andelen människor
som inte har tillgång till tjänligt dricksvatten och
som inte har tillgång till grundläggande sanitet
till år 2015. Vidare gjordes ett nytt åtagande om
att varje land skall upprätta en nationell plan för
integrerad vattenresursförvaltning och effektiv
vattenhantering senast år 2005. De marina frågornas
hantering i genomförandeplanen tar avstamp i ett
naturresursperspektiv där hav och kuster lyfts fram
som betydande komponenter för ekonomisk utveckling
och hushållssäkerhet i utvecklingsländerna.
Regeringen hänvisar i skrivelsen till det
nationella arbetet med genomförandet av
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG om
upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder inom
vattenpolitiken. Även arbetet inom Baltic 21 bedrivs
i avsikt att genom aktiviteter i skilda
samhällssektorer säkra tillgången på rent vatten.
Regeringen hävdar i skrivelsen att Sverige
internationellt gör många insatser som kan bidra
till uppfyllandet av målen i genomförandeplanen.
Sidas nuvarande verksamhet omfattar bl.a. stöd till
sektorn vatten och sanitet (landsbygd och stad),
stöd till framtagandet av strategier för integrerad
vattenresursförvaltning för avrinningsområden samt
stöd till mark- och vattenvård. Sida stöder även
samarbete kring gränsöverskridande
avrinningsområden, framför allt i Afrika men även i
Asien, och bl.a. framtagandet av
förvaltningsstrategier. Vidare bidrar Sverige till
metodutveckling inom efterfrågestyrd
vattenresursförvaltning och stöd till etablerande av
övervakningssystem för vattenresurser. Sidas
vattenpolicy ligger, enligt regeringens uppfattning,
väl i linje med genomförandeplanen.
I skrivelsen hänvisar regeringen till att
riksdagen genom beslut i maj 2002 bemyndigade
regeringen att ingå som stiftare i stiftelsen
Swedish International Water Institute (SIWI). Det
huvudsakliga syftet med SIWI:s verksamhet är att
främja forskning och utveckling relaterad till
vatten. Det årligt återkommande Stockholm Water
Symposium är ett centralt inslag i verksamheten som
bl.a. möjliggör en dialog mellan vattenexperter,
beslutsfattare och allmänhet. En betydande del av
SIWI:s verksamhet berör u-länder. Sverige har varit
en av initiativtagarna till den mellanstatliga
medlemsorganisationen Global Water Partnership
Organization (GWPO) som har sitt sekretariat i
Stockholm. GWPO har ett mycket omfattande globalt
nätverk med expertcentrum på flera håll i världen
och har på kort tid blivit världsledande organ för
integrerad vattenförvaltning.
När det gäller marina frågor utgår, enligt
regeringens skrivelse, den svenska miljöpolitiken
från de relevanta miljökvalitetsmålen och de delmål
som antagits av riksdagen. Regeringen hänvisar i
skrivelsen vidare till den av regeringen i juni 2002
tillsatta havsmiljökommissionen med uppdraget att ge
ytterligare förslag på åtgärder och strategier för
hur de nationella miljökvalitetsmålen, med särskild
betoning av den marina miljön, skall kunna uppnås.
Dessutom framhåller regeringen att Nordsjösamarbetet
syftar till att skydda och förbättra Nordsjöns
marina miljö. De deklarationer som antas inom ramen
för Nordsjösamarbetet utgör politiska åtaganden. Vid
den femte Nordsjökonferensen i mars 2002 övertog
Sverige ordförandeskapet samt sekretariatet för
Nordsjösamarbetet.
När det gäller sjösäkerhet och oljeutsläpp samt
transporter drivs, enligt skrivelsen, politiken
främst inom ramen för Internationella
sjöfartsorganisationen (IMO),
Helsingforskommissionen (Helcom) och
Nordsjösamarbetet.
På EU-nivå levererade Europeiska kommissionen i
oktober 2002 ett meddelande om en kommande europeisk
marin strategi som innefattar samtliga
samhällssektorer såsom jordbruk, fiske, transporter
etc., som har en inverkan på den marina miljön.
Meddelandet är enligt Europeiska kommissionen ett
första steg mot att skapa en övergripande gemensam
politik för att skydda haven.
Sida har under år 2002 arbetat fram ett marint
initiativ. De grundläggande principerna sammanfaller
i stora drag med de mål som lagts fast i
genomförandeplanen. Det handlar bl.a. om det
uppenbara behovet av integrering av förvaltningen
för de olika sektorerna (jordbruk, fiske, miljö,
sjöfart, urban utveckling, landsbygdsutveckling
etc.) och lokalbefolkningens deltagande i denna
förvaltning som påverkar den marina miljön. Dessutom
uppmärksammas ökad samordning mellan globala,
regionala och nationella insatser.
Motionerna
Miljöpartiet anser i motion 2002/03:U306 (mp)
yrkande 1 att tillgången till vatten skall betraktas
som en grundläggande mänsklig rättighet och inte kan
betraktas som vilken handelsvara som helst. Vidare
anser partiet, i yrkande 3, att Sverige bör verka
för att vatten internationellt skall betraktas som
en gemensam global nyttighet.
I yrkande 4, samma motion, vill partiet att
Sverige inom FN bör prioritera arbetet med att få
fram resurser till fattiga länder för offentliga
satsningar som syftar till att öka tillgången till
rent vatten enligt FN:s målsättningar.
Kristdemokraterna anser, enligt motion 2002/03:U284
(kd) yrkande 26, att det krävs konkreta mål för att
minska andelen människor som saknar tillgång till
rent vatten och goda sanitära faciliteter. Sverige
måste, enligt motionen, arbeta för att EU och FN
sätter upp mål för att öka andelen människor som har
tillgång till rent vatten och goda sanitära
faciliteter. Målet att till år 2015 halvera antalet
människor som inte har tillgång till tjänligt
dricksvatten måste, enligt vad Kristdemokraterna
anför i motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 19, ske
genom en mycket effektivare vattenanvändning.
Vattenåtgången i konstbevattning måste t.ex. minska.
I motion 2002/03:U310 (mp) yrkande 5 begärs att den
svenska regeringen skall agera kraftigt inom FN och
andra internationella organisationer för att lösa
finansieringsfrågan så att det även i realiteten
skall kunna gå att garantera människors tillgång
till både vatten och sanitet samt att kostnaderna
för vatten inte får bli orimliga. Det saknas, enligt
motionärerna, finansiella åtaganden och garantier
mot privatisering av vatten och sanitet, vilket i
flera fall redan lett till helt orimliga kostnader
och mindre tillgång till vatten för fattiga
människor. Miljöpartiet anser också, i motionerna
2002/03:U306 (mp) yrkande 2 och 2002/03:MJ11 (mp)
yrkande 3, att Sverige skall verka pådrivande inom
IMF och Världsbanken mot privatiseringar av vatten
och för satsningar på offentligt ägda
vattentjänster.
I motion 2002/03:U290 (kd) yrkande 17 begärs av
Kristdemokraterna att regeringen skall verka för att
regeringar och regionala organisationer i Afrika bör
öka samarbetet kring en hållbar vattenpolitik.
Vikten av att ännu under en tid framöver fortsätta
med biståndsinsatser som syftar till att hjälpa
länder som ligger öster och söder om Östersjön med
kunskap och pengar för att få i gång fungerande
reningsverk påtalas i motion 2002/03:MJ432 (kd)
yrkande 3.
Utskottets ställningstagande
Världens regeringar enades i samband med FN:s
millennietoppmöte i september 2000 om målet att till
år 2015 halvera andelen människor utan tillgång till
rent vatten. FN:s millenniedeklaration är även
avsedd att sätta stopp för den ohållbara
exploateringen av vattentillgångar genom att
utveckla strategier för vattenhushållning på
regional, nationell och lokal nivå så att alla får
tillgång till vatten i tillräcklig mängd. Vid
världstoppmötet i Johannesburg enades stats- och
regeringschefer i genomförandeplanen om ett nytt
åtagande för sanitet som kompletterar
Millenniedeklarationens mål om
dricksvattenförsörjning. Sammantaget är målet att
halvera andelen människor som inte har tillgång till
tjänligt dricksvatten och som inte har tillgång till
grundläggande sanitet år 2015 samt att varje land
senast år 2005 skall upprätta en nationell plan för
integrerad vattenresursförvaltning och effektiv
vattenhantering.
Utskottet välkomnar dessa viktiga åtaganden som
världssamfundet gjort och ser positivt på
regeringens utfästelse i skrivelsen att verka för
att målen för vatten och sanitet genomförs
integrerat med hygienutbildning. Därmed kan, enligt
utskottets uppfattning, en förbättring av hälsoläget
uppnås. Det är ävenledes, anser utskottet, angeläget
att fästa uppmärksamhet på ekologisk sanitet.
Uppemot var sjätte människa i världen saknar
tillgång till rent vatten och än fler lever under
otillfredsställande sanitära förhållanden. Tolv
miljoner personer om året dör i vattenrelaterade
sjukdomar enligt bl.a. USAID (United States Agency
for International Development) och enligt
Världshälsoorganisationen, WHO, drabbas fyra
miljarder människor årligen av diarré. Vatten är
dessutom en sårbar resurs och när det utnyttjas
intensivt kan kvaliteten försämras. Utsläpp och
andra föroreningar löses i vattnet, och sjukdomar
och miljöfarliga ämnen kan spridas till människor
och miljö. Vattendrag och kustnära hav påverkas och
bestånden av fisk och andra havslevande organismer
minskar. Färskvattenbrist, utarmade akvatiska
ekosystem och ett klimat under förändring hotar
miljontals människors liv direkt eller indirekt.
Tillgången på dricksvatten, möjligheter till
matproduktion och den fysiska miljön omkring oss är
andra stora globala utmaningar. Utan tvekan tillhör
vattenfrågorna de viktigaste miljö- och
utvecklingsfrågorna. Rent vatten är en förutsättning
för livskvalitet, ekonomisk och social utveckling
samt för ett väl fungerande ekosystem. En säkrad
vattenförsörjning för framtida generationer är
därför en vital global nyttighet.
I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna från 1948 står det i artikel 1 att
"envar har rätt till liv". Vatten är en av de
viktigaste överlevnadsfaktorerna för varje människa
på jorden. Eftersom vatten är en förutsättning för
liv skulle det därför kunna vara möjligt att
betrakta rätten till vatten, om än inte i juridisk
och folkrättslig mening, som en mänsklig rättighet i
realiteten. Utskottet anser att en överdrivet
legalistisk attityd måste undvikas, speciellt i det
praktiska utvecklingssamarbetet, men vill samtidigt
påpeka behovet av kunskap om och förståelse för både
folkrätten och FN-systemet och dess mekanismer samt
de olika regionala instrumenten med dess domstolar
och kommittéer. Utskottet anser att en försiktighet
bör iakttagas så att inte den juridiska basen för de
mänskliga rättigheterna urholkas. Internationell
rätt och juridiskt bindande MR-konventioner erbjuder
konkreta och tydliga referensramar i arbetet för de
mänskliga rättigheterna och för att dessa
verkningsfullt skall kunna bidra i det praktiska
arbetet.
Utskottet vill betona att Sverige nationellt och
internationellt gör många insatser som kan bidra
till uppfyllandet av målen i såväl FN:s
millenniedeklaration som i genomförandeplanen från
världstoppmötet i Johannesburg. Den svenska
politiken bidrar därmed i realiteten till att
garantera människor rätten till vatten.
Nationellt står Sverige bakom kravet på att vi
måste skydda de grundläggande resurser på vilka vår
civilisation vilar och att detta krav utgör
miljöpolitikens mest tvingande plikt. Det råder bred
enighet om att klimatförändringar,
resursexploatering och förgiftning av luft och
vatten är ödesfrågor både för människors överlevnad
och för vår planet, varför Sverige prioriterar
insatser för hållbara vattenresurser.
Rent vatten och god sanitet är en grundförutsättning för
fattigdomsbekämpning. Även inom
utvecklingssamarbetet har Sverige därför sedan många
år prioriterat vattenresursfrågor och god
hushållning med vatten. Utskottet kan konstatera att
Sida har arbetat i över trettio år för att förbättra
människors tillgång till rent vatten och höja den
hygieniska standarden. Stödet har omfattat en mängd
insatser inom bl.a. vattenförsörjning och sanitet,
föroreningsskydd, samt förvaltning av
vattenresurser. Rådgivning och policyfrågor som
syftar till god hushållning med vatten är centrala i
Sidas arbete. Det svenska utvecklingssamarbetet har
också, vilket utskottet återkommer till i det
följande, medverkat till nya och renoverade
reningsverk kring Östersjön. Av Sidas bistånd till
länderna i södra Afrika är en stor del speciellt
inriktad på vattenresurser. Sida stöder bl.a. större
vattenprojekt i Kenya, Tanzania och Zimbabwe. Sida
är också med och finansierar den vattenverksamhet
som drivs av FN:s barnfond Unicef i Uganda, Laos och
Centralamerika.
På internationell nivå samverkar Sida med
Världsbanken och olika FN-organ. Utskottet anser det
positivt att Sverige aktivt bidragit till att skapa
det internationella nätverket för
vattenintressenter, Global Water Partnership, och
givit stöd till Global International Waters
Assessment. Sverige tog dessutom, inför toppmötet i
Johannesburg, initiativ till att stärka nätverket
genom att bilda ett mellanstatligt organ för
vattenfrågorna, Global Water Partnership
Organization (GWPO), med sekretariat i Stockholm.
Som framgår av redovisningen ovan arbetar Sida
intensivt med vattenfrågorna inom
utvecklingssamarbetet. Det sker t.ex. i Sidas arbete
med att öka kunskapen hos beslutsfattare och
lokalbefolkning om hur vatten och vattenresurser kan
användas på ett mer hållbart sätt. Sida arbetar
också med stöd till samarbeten kring delade
vattenresurser eftersom god vattenmiljö och rättvis
fördelning av vatten, såväl inom som mellan länder,
minskar risken för konflikter. Vidare får program
som informerar om sambanden mellan vatten, hygien
och hälsa med syfte att minska förekomsten av
vattenrelaterade sjukdomar stöd från Sida. Utskottet
konstaterar också att Sida genom samarbete och
information på flera nivåer arbetar för att skapa
tekniska och organisatoriska förutsättningar för att
åstadkomma hållbara och lokalt anpassade lösningar
på hushållens vattenförsörjning och sanitet.
Utskottet förutsätter att Sida fortsatt arbetar för
att finna effektivast tänkbara vattenanvändning i
olika bevattningsprojekt och liknande.
Utskottet anser det angeläget att även globala
vattenfrågor diskuteras ur ett genusperspektiv.
Tillgång till rent vatten och till god sanitet, en
grundförutsättning för fattigdomsbekämpningen i
stort, har en särskild påverkan på levnadsvillkoren
för utvecklingsländernas kvinnor och flickor som
ofta är ansvariga för vattenhämtning för hygien,
hälsa, matlagning, tvätt och hushållsjordbruk.
Utskottet har vidare inhämtat att Sida för
tillfället arbetar med att ta fram en ny strategi
för det fortsatta utvecklingssamarbetet inom vatten-
och sanitetsfrågor. Den nuvarande vattenstrategin är
från år 1987 och behandlar främst vattenfrågor på
landsbygden, medan den nya strategin kommer att ge
de urbana frågorna en betydligt mer framträdande
roll. Strategin kommer att vara vägledande för hur
Sida skall hantera vatten- och sanitetsfrågor i
framtiden, såväl på landsbygden som i stadsmiljö.
Den nya strategin skall underlätta för Sida att höja
projektkvaliteten och göra rätt prioriteringar så
att projekten ger människor tillgång till vatten och
sanitet av bra hygienisk standard. I arbetet med den
nya strategin är principer för effektiv användning,
hantering och fördelning av vattnet samt metoder för
rätt prissättning på vatten viktiga inslag.
Enligt utskottets mening bör vattentillgångar inte
privatiseras och kommersialiseras. Utgångspunkten
måste vara att alla människor skall ha tillgång till
vatten. Vatten kan dock inte distribueras helt
gratis och prissättning på vatten är viktigt, inte
minst för att förhindra slöseri och ineffektivt
utnyttjande. Utskottet anser det angeläget att
betona att prissättning på vatten skall ske på ett
sätt som tillvaratar de mest utsattas behov och
intressen. Det är utskottets bestämda uppfattning
att prissättning på vatten inte får komma i konflikt
med fattiga människors tillgång till vatten och
sanitet, och därmed i konflikt med FN:s
millenniedeklaration och genomförandeplanen från
världstoppmötet i Johannesburg. En metod för detta
kan vara differentierad prissättning.
Vattenförsörjning och avloppssystem har i Sverige
byggts upp i kommunal regi, med
självkostnadsprincipen som utgångspunkt, på ett sätt
som kan fungera som ett föredöme i internationella
sammanhang. Utskottet konstaterar att det i de
flesta länder hittills varit naturligt att ha ett
offentligt ansvar för vatten- och
avloppsförsörjning. Det är dock inte i alla länder
som man har klarat av att bygga upp en väl
fungerande vatten- och avloppsförsörjning inom
offentligt satta ramar. Befintliga offentliga system
i utvecklingsländerna kan vara både ineffektiva och
orättvisa. Många utvecklingsländer har dessutom haft
svårigheter att klara av en utbyggnad av befintliga
system eftersom såväl kapital som kompetens saknas.
Det är därför positivt, anser utskottet, att Sverige
verkar för att stärka u-länderna på detta område,
både genom utvecklingssamarbete och i de pågående
tjänstehandelsförhandlingarna i WTO. Det är
utskottets uppfattning att privat medverkan i
vatten- och avloppsförsörjning, där den kommer till
stånd, bör göras inom offentligt satta ramar. Enligt
utskottets mening får det inte heller förekomma att
biståndsgivare och utvecklingsbanker utövar
påtryckningar på u-länder för en privatisering av
vattensektorn.
Världens vattentillgångar är inte jämnt fördelade
inom eller mellan olika regioner och länder i
världen. Länderna i Norden har generellt sett god
tillgång till färskvatten. Vissa uppgifter gör
gällande att en person i t.ex. Sverige har tillgång
till ungefär 21.000 kubikmeter vatten under ett år.
I praktiken innebär det att det finns 21.000
kubikmeter vatten tillgängligt för hushåll, industri
och konstbevattning. I andra länder, som t.ex.
länder i södra Afrika och Israel, är motsvarande
tillgång bara 500 kubikmeter per person och år. Inom
olika regioner och länder kan fördelningen dessutom
vara ojämn och orättvis. Fördelningen av världens
vattentillgångar skapar grogrund för missnöje och
konflikter.
Kopplingen mellan vattenförsörjning och
säkerhetspolitik är i dag uppenbar och självklar för
de flesta. Den nya synen på säkerhet omfattar också
hot som inte är militära. I dag ses miljöhot, ökande
fattigdom, befolkningstillväxt, resursknapphet,
internationell terrorism, okontrollerad
vapenspridning och sårbarheten i det högteknologiska
samhället som mera eller i alla fall lika relevanta
och påtagliga hot som de militära. Översvämningar
och vattenbrist utgör hot mot vår säkerhet.
Motsättningar mellan grannländer om hur gemensamt
vatten skall nyttjas har i många fall lett till
väpnade konflikter och vatten är ofta orsak till
konflikter eller i varje fall en del av dem.
I ett modernt säkerhetspolitiskt perspektiv rymmer
vattenfrågorna såväl individuella som nationella och
globala säkerhetsaspekter. En helhetssyn på
vattenfrågorna innefattar många olika dimensioner
som befolkningsökningen, olika jordbruksmetoder samt
olika kulturer och traditioner.
Förenta nationerna försöker skapa globala regler
för vattenhantering. Syftet med ett sådant gemensamt
regelverk för hela världen skulle vara att undvika
konflikter och lösa problem om hur tvister kring
vatten skall lösas. Den konvention som FN har
arbetat fram, The Law of Non-Navigational Uses of
International Watercourses (1997), har dock bara
undertecknats av sexton länder och ratificerats av
nio. Bland de länder som har ratificerat den kan
förutom Sverige också nämnas Libanon, Syrien och
Jordanien.
Det förtjänar att framhållas, anser utskottet, att
Sverige, med en lång tradition av att värdesätta
freds- och konflikthantering, har varit särskilt
aktivt i frågan om att skapa en fungerande reglering
och förvaltning av gränsöverskridande
vattenresurser, i syfte att undvika konflikter. Även
det svenska utvecklingssamarbetet syftar, enligt
utskottets bedömning, tydligt till god
vattenhållning i nationella och internationella
sammanhang och kan bidra till att förebygga eller
lindra inom- och mellanstatliga konflikter.
Utskottet konstaterar vidare att utrikesutskottet
redan tidigare i betänkande 2001/02:UU2 (s. 47), med
anledning av ett likalydande yrkande om en hållbar
vattenpolitik för Afrika, framhållit att
naturresursfrågor som exempelvis vattenfrågor ofta
berör flera länder, och att Sverige stöder ett
regionalt samarbete. Vattenresursförvaltning är ett
prioriterat område för svenskt bistånd och Sida har
intensifierat insatserna i södra Afrika och stärkt
kapaciteten att förvalta vattenresurser regionalt
och lokalt, bl.a. genom att ta fram strategier för
hur befintliga vattenresurser skall användas. Vidare
kan framhållas att Southern African Water
Partnership - ett regionalt nätverk för främjandet
av integrerad hållbar vattenresursförvaltning - får
svenskt stöd. Sida har vidare fått regeringens
uppdrag att inledabedriver ett långsiktigt samarbete
med länderna runt Victoriasjön i Östafrika i syfte
att vända en mångårig nedåtgående spiral av
fattigdom och miljöförstöring mot en bärkraftig
utveckling.
Skyddet av den marina miljön i Sveriges närområde
är något som utskottet fäster stor vikt vid.
Utskottet finner, liksom utrikesutskottet tidigare
gjort i betänkande 2000/01:UU11 (s. 29 f.),
anledning att hänvisa till FN:s havsrättskonvention
från 1982. Konventionen kan beskrivas som en
grundlag för haven och har i dag över hundra parter.
Nära nog samtliga EU-länder, inklusive Sverige, och
gemenskapen har anslutit sig. Konventionen anger den
folkrättsliga ramen för i stort sett all fredlig
användning av haven och utgör stommen i det
rättsliga nätverk av överenskommelser som rör haven.
Konventionen tog flera år att framförhandla, då den
präglas av en ytterst känslig balans mellan staters
olika intressen och förutsättningar. I
havsrättskonventionen intar skyddet och bevarandet
av den marina miljön en central roll där en balans
mellan flaggstaters, kuststaters och hamnstaters
rättigheter och skyldigheter fastläggs. Utskottet
har inhämtat att Sverige har försökt verka för en
strängare syn på föroreningar men ser risker med att
insistera på att ändra i existerande texter. Det man
främst befarar är att ett försök att genomföra
ändringar av enskilda bestämmelser i ett globalt
regelverk, med den dignitet som
havsrättskonventionen har, får till följd att det
havsrättsliga regelsystemet bryts sönder. Då det
alltjämt finns stora intressemotsättningar, skulle
förslag till ändringar med stor sannolikhet leda
till krav på ändringar i andra delar av
konventionstexten, vilket man vill undvika.
Utskottet har förståelse för detta synsätt.
Alla länder runt Östersjön har ett intresse av att
förbättra miljön i och kring vårt gemensamma hav.
Arbetet tar sin utgångspunkt i flera internationella
och regionala överenskommelser, såsom
Helsingforskonventionen till skydd för Östersjöns
marina miljö (Helcom) och Baltic 21. Vidare ställer
EU hårda krav både på medlemsländer och
kandidatländer när det gäller miljölagstiftning och
genomförandet av miljöskyddsåtgärder, och
miljösamarbete med Ryssland sker i ökande grad inom
ramen för EU:s nordliga dimension. Utskottet
förutsätter att regeringen kommer att prioritera det
nationella arbetet och att Sverige kommer att vara
drivande internationellt för att skydda den marina
miljön.
Sida har sedan början av 1990-talet bidragit i
stor omfattning till arbetet med att förbättra
miljön i Östersjöregionen. Med Sidas stöd har t.ex.
flera avloppsreningsverk tagits i drift i de
baltiska länderna och flera polska städer har fått
bidrag till bättre va-service. Vidare har stöd
givits till en anläggning för hantering av
fartygsavfall och oljespill. Avtal har vidare
ingåtts om investeringar i ytterligare
avloppsreningsverk i Ryssland, Ukraina och de
baltiska länderna.
Utskottet konstaterar att stöd till investeringar
för vattenförsörjning och avloppsrening har utgjort
en central del av det svenska biståndet för att
förbättra miljön i och kring Östersjön. Som framgår
av budgetpropositionen 2002/03:1, utgiftsområde 7,
fäster regeringen fortsatt stor vikt vid att ge stöd
i syfte att bevara, skydda och förbättra miljön i
och omkring Östersjön. Utskottet ser positivt på
detta engagemang från svensk sida.
Utskottet vill i denna del avslutningsvis
framhålla att den tredje internationella
vattenkonferensen - World Water Forum - i slutet av
mars 2003 samlade närmare tio tusen deltagare från
hela världen för att diskutera globala vattenfrågor
och ta ytterligare steg i arbetet med att genomföra
åtagandena från Johannesburg. Under konferensen
diskuterades frågor som klimatförändring,
vattenresurshantering, bevarande av ekosystem,
fattigdomsbekämpning och situationen för kvinnor och
barn. Vid konferensen antog ministrar och
företrädare för över hundra länder en gemensam
deklaration om vatten. I deklarationen betonas bl.a.
vikten av en väl fungerande förvaltning av
gemensamma vattenresurser, något som Sverige drev
under konferensen. Deklarationen konstaterar vidare
att arbetet fortsätter med att halvera den del av
världens befolkning som inte har tillgång till
dricksvatten av god kvalitet och grundläggande
sanitet till år 2015 samt att alla länder skall
utveckla integrerade vattenresursplaner till år
2005.
Utskottet värdesätter den möjlighet till dialog
mellan flera tusen olika aktörer om viktiga globala
vattenfrågor som World Water Forums tredje möte
erbjöd i ett hundratal seminarier och föredrag om
vatten och vattenförsörjning ur olika perspektiv.
Konferensen kunde bidra till en mycket värdefull
kunskapsöverföring och dialog i vattenfrågor, som
också kan öka samförståndet och identifiera centrala
problemområden. Därmed erbjöd ministerkonferensen i
Kyoto en plattform för uppföljning och utveckling av
initiativ och samarbete i vattenfrågor. Utskottet
anser att World Water Forum därmed blev ett viktigt
steg framåt i arbetet med att genomföra åtagandena
från Johannesburg.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
2002/03:MJ10 (kd) yrkande 19, 2002/03:MJ11 (mp)
yrkande 3, 2002/03:U284 (kd) yrkande 26,
2002/03:U290 (kd) yrkande 17, 2002/03:U306 (mp)
yrkandena 1-4, 2002/03:U310 (mp) yrkande 5 samt
motion 2002/03:MJ432 (kd) yrkande 3 lämnas utan
vidare åtgärd.
Energi
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker tio motionsyrkanden (m,
fp, kd, c och v) om den globala
klimatpolitiken och ett yrkande (kd) om
exportkreditnämndernas verksamhet. Utskottet
avstyrker vidare åtta yrkanden (kd, c, mp) om
förnybar energi. Slutligen avstyrker
utskottet två yrkanden (m och c) om
forskningsstrategier och kärnteknikforskning.
Skrivelsen
Av skrivelsen framgår att det inte var möjligt att
enas om ett mätbart mål på energiområdet för
introduktionen av förnybar energi vid toppmötet i
Johannesburg. Däremot beslutade toppmötet att
program för ökad tillgång till energi skall
integreras i nationella utvecklingsplaner och
strategier för fattigdomsbekämpning, och att detta
måste göras på ett hållbart sätt. Det antogs vidare
rekommendationer om att skyndsamt öka andelen
förnybar energi, att alla länder bör växla om från
fossila bränslen till förnybar energi och att en
kraftig ökning av andelen förnybar energi på global
nivå behöver komma till stånd. Dessutom antogs
rekommendationer om att i synnerhet i-länderna skall
fasa ut subventioner till fossila bränslen.
Grunden för ett hållbart energisystem i Sverige
har lagts av regering och riksdag i 2001 års
energipolitiska beslut (prop. 2001/02:143, bet.
2001/02:NU17, rskr. 2001/02:137) och klimatpolitiska
beslut (prop. 2001/02:55, bet. 2001/02:MJU10, rskr.
2001/02:163). Enligt det energipolitiska beslutet är
energipolitikens mål att på kort och lång sikt
trygga tillgången på el och annan energi på med
omvärlden konkurrenskraftiga villkor.
Energipolitiken skall skapa villkoren för en
effektiv och hållbar energianvändning och
kostnadseffektiv energiförsörjning med låg negativ
påverkan på hälsa, miljö och klimat samt underlätta
omställningen till ett ekologiskt uthålligt
samhälle.
Sverige inledde år 1997 en satsning på ekologiskt
hållbara investeringar i kommunerna genom stöd till
s.k. lokala investeringsprogram (LIP). Totalt 6,6
miljarder kronor har avsatts för perioden 1998-2003.
Vidare har regeringen avsatt 900 miljoner kronor
under perioden 2002-2004 till
klimatinvesteringsprogram (KLIMP).
Klimatinvesteringsprogrammet skall under
mandatperioden utökas för att möjliggöra en ökad
takt och höjda ambitioner i klimatarbetet. Syftet är
att såväl minska utsläppen av växthusgaser som att
spara energi. De lokala program som erhåller stöd
skall bidra till positiva strukturförändringar och
involvera flera aktörer i samverkan.
Det energipolitiska beslutet innebär en stor
satsning på förnybar elproduktion. Målet är att
bygga ut den förnybara elproduktionen med 10 TWh
till år 2010. Detta skall stimuleras genom ett
kvotbaserat elcertifikatsystem som föreslås träda i
kraft den 1 maj 2003 (prop. 2002/03:1). Det
energipolitiska beslutet innebär även en ytterligare
effektivisering av energimarknaden. Handeln med el
över Sveriges gränser har sedan avregleringen år
1996 ökat i betydelse. Detta har lett till ett
effektivare utnyttjande av de tillgängliga
resurserna. Arbetet med att integrera elmarknaderna
kommer även fortsättningsvis att vara en central
fråga i svensk energipolitik. Motsvarande arbete har
påbörjats för att avreglera naturgasmarknaden.
EU har ett övergripande vägledande mål att öka
andelen förnybar energi från dagens ca 6 till 12 %
år 2010. Främjande av el från förnybara energikällor
är ytterligare en viktig prioritering för EU.
Främjandet av förnybar energi utgör en viktig del av
det åtgärdspaket som behövs för att uppfylla
Kyotoprotokollet. Även främjande av kraftvärme är en
viktig åtgärd. När det gäller främjandet av förnybar
elproduktion finns en gemensam lagstiftning genom
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG
från den 27 september 2001 om främjande av el från
förnybara energikällor på den inre marknaden för el.
Genomförande av direktivet innebär en ökning av
andelen förnybar elproduktion till ca 22,1 % år
2010. Varje land har i direktivet tilldelats ett
vägledande mål för förnybar elproduktion.
Sverige finansierar utvecklingssamarbete inom
olika sektorer som har betydelse för att minska
utsläppen av växthusgaser och för att öka upptaget
av koldioxid. Merparten av insatserna har inte
minskade utsläpp av växthusgaser som huvudsyfte, men
har på ett direkt eller indirekt sätt betydelse för
klimatfrågan. Satsningar på forskning är av
avgörande betydelse för möjligheten att fatta
informerade beslut syftande till att minimera
klimatförändringarna. Ett viktigt bidrag till
förståelsen av klimatsystemet och de förändringar
som det genomgår till följd av människans utsläpp är
att det finns ett globalt nätverk som förser
forskarna med tillförlitliga observationer och andra
klimatdata.
Motionerna
I motion 2002/03:U239 (kd) yrkande 5 framförs krav
om att Sverige bör driva på för att EU:s
klimathandlingsprogram skall få en global
inriktning. Enligt motionärerna måste unionen hjälpa
u-länderna att bryta kopplingen mellan ekonomisk
tillväxt och ökade koldioxidutsläpp. Det globala
perspektivet, i synnerhet samarbetet med u-länder,
måste integreras i EU:s strategi för hållbar
utveckling och det pågående arbetet inom
klimathandlingsprogrammet. I motion 2002/03:MJ315
(fp) yrkande 2 framförs krav på en världsomspännande
miljöhandlingsplan för att åstadkomma en långsiktigt
hållbar nivå på utsläppen av växthusgaser. Enligt
motionärerna är det ofta de fattigaste ländernas
medborgare som riskerar att drabbas hårdast av
klimatförändringar. Miljöplanen måste därför
redovisa både hur utsläppen skall minska och hur
resurserna skall omfördelas från rika till fattiga
länder.
Enligt motion 2002/03:MJ418 (v) yrkande 1 måste
åtgärder vidtas för att förmå USA att åter delta i
Kyotoprocessen. Motionärerna anför att det är den
viktigaste internationella åtgärden för Sverige och
EU, och att olika åtgärder för att nå dit kan behöva
övervägas. I motion 2002/03:U313 (c) framförs krav
om att Sverige bör utöva påtryckningar för att USA
snarast skall ratificera Kyotoprotokollet
(yrkande10).
Av motion 2002/03:U310 (mp) yrkande 7 framgår att
den svenska regeringen bör vara pådrivande i arbetet
med att samla de länder som frivilligt accepterar
mer långtgående mål, tidtabeller och ökningar av de
förnybara energikällorna och stärka deras
möjligheter att gemensamt föra en sådan politik som
innebär en ökning av de förnybara energikällorna.
Enligt motion 2002/03:MJ8 (fp) yrkande 3 bör det
införas en europeisk koldioxidavgift som ett första
steg mot kraftfullare åtgärder för att motverka de
klimatpåverkande utsläppen internationellt. Enligt
yrkande 4 bör EU, efter det att det införts en
koldioxidavgift inom EU, driva frågan vidare på
global nivå. En global avgift på koldioxid skulle
kunna leda till en kraftfull reducering av
användningen av fossila bränslen.
I motion 2002/03:MJ7 (c) yrkande 6 framförs krav
på att höja den svenska målsättningen i
klimatarbetet eftersom det är viktigt att Sverige
intar en stark position för att driva klimatarbetet
vidare internationellt. I linje med tidigare
förslag, föreslår motionärerna en höjd ambitionsnivå
där ytterligare 2 procents minskning av
växthusgasutsläppen skall eftersträvas jämfört med
regeringens målsättning. Av motion 2002/03:MJ10 (kd)
yrkande 11 framgår att motionärerna delar
regeringens syn på det nationella
klimatinvesteringsprogrammet i Sverige men anser att
det är av yttersta vikt att reglerna som styr
anslaget är strikt fokuserade på åtgärder som direkt
går att hänföra till minskningar av växthusgaser.
Stödet för detta anslag måste, enligt motionärerna,
öka.
Enligt motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 20 bör det
införas ett fastprissystem för förnybara
energikällor. Enligt motionärerna måste Sverige
nationellt överge förslaget med kvotbaserat
elcertifikatsystem och i stället satsa på ett
fastprissystem. Det är också viktigt att Sverige
internationellt, enskilt och via EU, försöker få
till stånd större satsningar på förnybar energi
eftersom målet att öka andelen förnybar energi är så
pass avgörande för utsläppen av förorenande ämnen.
Av yrkande 21 framgår att exportkreditnämndernas
verksamhet bör miljöanpassas. Eftersom en stor del
av energisatsningarna i dag görs med stöd av
exportkreditnämnder måste dessa ge långt större
prioritet åt energieffektivitet och förnybar energi.
Av motion 2002/03:U284 (kd) yrkande 18 bör
multilaterala biståndsgivare göra ökade satsningar
för att skapa bättre energiförsörjning, ett ökat
användande av förnybara energikällor och ökad
tillgång till elektricitet. Framför allt är det
viktigt att investeringarna är ekologiskt hållbara
och energieffektiva. Det är också viktigt att
energin görs tillgänglig för alla, även dem som bor
på landsbygden. I motion 2002/03:U288 (mp) framförs
krav på att Sverige skall verka aktivt för en
ändring av inriktningen i Världsbankens
energiutlåning. Minst 20 % av energiutlåningen bör
gå till hushållning och projekt baserade på
förnybara energikällor (yrkande 1). Motionärerna
anser också att informationen till riksdagen bör
förbättras och att regeringen varje år bör
rapportera till riksdagen om hur hög andel av
bankens energiutlåning som har gått till hushållning
och förnybar energi, och vilken andel som gått till
fossilenergiprojekt (yrkande 2). Regeringen bör
årligen informera riksdagen om de beviljade
fossilenergiprojekt där man haft en avvikande
uppfattning från majoriteten i bankens styrelse
(yrkande 3).
Enligt motion 2002/03:U322 (m) yrkande 23 bör
Sverige inom FN:s ram verka för att få till stånd
begränsningar av koldioxidutsläpp. Enligt
motionärerna ökar halterna av växthusgaser
huvudsakligen på grund av användningen av fossila
bränslen. I det läget borde det vara rimligt att i-
världen fokuserar på kärnkraft och andra alternativa
energikällor. I motion 2002/03:MJ7 (c) yrkande 5
betonas vikten av att fortsatt driva arbetet för en
global tidsplan för införande av alternativ energi
eftersom energianvändning i alla dess former är den
absolut största miljöfrågan. Enligt motionärerna
sker en alltför stor del av energiframställningen
från uran vilket också innebär stora risker för
miljö och hälsa, med en avfallsförvaring med
konsekvenser som det fortfarande inte finns svar på.
Enligt motion 2002/03:MJ11 (mp) yrkande 4 är målet
för energipolitiken , att på kort och lång sikt
trygga tillgången på el och annan energi på med
omvärlden konkurrenskraftiga villkor, otillräckligt.
Det måste klargöras för marknadens aktörer att
svensk kärnkraft skall avvecklas inom en överskådlig
tid.
Enligt motion 2002/03:MJ428 (c) yrkande 7 bör
Sverige inom såväl EU som andra internationella
organ arbeta för att sammanhållna
forskningsstrategier kommer till stånd och ökade
resurser avsätts inom klimatområdet. Enligt
motionärerna är det nödvändigt att en långsiktig
forskningsstrategi för minskning av utsläpp av
växthusgaser tas fram för att målet med minskade
utsläpp av växthusgaser skall kunna nås med en
fortsatt hög tillväxt och standard för befolkningen
i Sverige och andra länder. Enligt motion
2002/03:MJ9 (m) yrkande 10 tolkar motionärerna
regeringens ambition att satsa på vetenskap och
forskning som syftar till att minska utsläppen av
växthusgaser, som en vilja att häva den s.k.
tankeförbudslagen kring kärnteknikutveckling om
kärnkraft och kärnteknikforskning. Motionärerna
uppfattar det som en positiv signal om en vidare
utveckling av olika energislag där även kärnteknik
ingår.
I motion 2002/03:U326 (c) yrkande 11 framförs krav
om att EU skall vara en pådrivande kraft i
internationella miljöfrågor. EU måste ta på sig
rollen att vara miljöns stridbare förkämpe i det
internationella samarbetet. Inom ramen för FN, WTO,
IMF och Världsbanken skall EU vara starkt pådrivande
för att skärpa och utvidga internationella
miljökonventioner och bidra till att anpassa
regelverk för handeln i en riktning som försvårar
miljödumpning. I kraft av en ökad politisk
samstämmighet i miljöfrågorna och en stor ekonomisk
tyngd kan EU som enda globala aktör sätta press på
USA. Den möjligheten bör i ökad utsträckning
användas. EU:s globala miljöpolitik bör ha ett
solidariskt utvecklingsperspektiv gentemot de
fattigare länderna. Ett förstärkt bistånd med tydlig
inriktning mot hållbar utveckling bör vara ett
viktigt fundament.
Utskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar inledningsvis att tillgång
till energi utgör en av grundförutsättningarna för
utveckling och är en vital del i
fattigdomsbekämpningen. Lika viktigt är det att
energiproduktionen är ren. Det är inte ovanligt att
den energiproduktion som finns tillgänglig för de
allra fattigaste är smutsig och orsakar svåra
hälsoproblem. Utskottet delar regeringens bedömning
att Sverige måste bidra internationellt för att lösa
dessa problem och samtidigt motverka
klimatförändringar och andra negativa effekter på
hållbar utveckling. Klimatförändringar till följd av
ökade utsläpp av s.k. växthusgaser på grund av
mänsklig verksamhet är ett av de största globala
miljöproblem som mänskligheten står inför under
2000-talet. Ingen annan fråga påverkar på ett så
genomgripande sätt alla delar av samhället.
Effekterna av klimatförändringarna på jordbruk,
samhällsbyggande, kultur och ekonomi, liksom på
ekosystemen, kan bli stora och negativa.
Klimatfrågan är en av de frågor som tydligast
belyser kopplingen mellan miljö och social och
ekonomisk utveckling. Att komma tillrätta med
klimatförändringarna är en förutsättning för en
långsiktigt hållbar utveckling. De
utsläppsminskningar som krävs för att långsiktigt
hejda klimatförändringarna innebär nödvändiga
förändringar i vårt samhällssystem. Eftersom de
fossila bränslena svarar för drygt 80 % av världens
energiförsörjning har världens länder en omfattande
och komplex uppgift att ta itu med. Industriländerna
bär till stor del det historiska ansvaret för den
stigande halten av växthusgaser i atmosfären och
svarar för drygt hälften av de globala utsläppen i
dag. Variationerna globalt är mycket stora och den
ojämlika fördelningen av utsläpp i kombination med
att det är fattiga länder som troligen kommer att
drabbas hårdast av klimatförändringarna innebär
enligt utskottet att det är industriländerna som
skall gå före med åtgärder på klimatområdet. På sikt
kommer dock utsläpp av koldioxid och andra
växthusgaser att behöva begränsas även i
utvecklingsländerna.
Kyotoprotokollet träder i kraft när det har
ratificerats av minst 55 länder vars utsläppsandel
motsvarar minst 55 % av industriländernas utsläpp år
1990. Internationella interparlamentariska unionen
(IPU) antog i mars 2002 en resolution - Ten years
after Rio: Global degradation of the environment and
parliamentary support for the Kyoto Protocol - till
stöd för Kyotoprotokollet. Resolutionen betonade
vikten av alla staters ratifikation av protokollet.
EU:s femton medlemsstater och EG ratificerade
gemensamt Kyotoprotokollet den 31 maj 2002. Enligt
en uppdatering gjord av IPCC från den 20 mars 2003
framgår att utsläppen från de länder som till detta
datum ratificerat Kyotoprotokollet motsvar utsläpp
på 43, 9 % av de totala utsläppen. Varken Ryssland
eller USA har ratificerat protokollet men
diskussioner med Ryssland pågår. USA står för 25 %
av de globala utsläppen och är därför en viktig
aktör i denna fråga. Utskottet anser att det är
mycket viktigt att USA lever upp till de åtaganden
om en sänkning på 7 % till år 2012 som gjordes år
1997. Utskottet anser att det är ett allvarligt och
långsiktigt hot mot hela processen om USA inte
följer sina åtaganden eftersom landet ensamt står
för en så stor del av världens utsläpp. Utskottet
förutsätter att Sverige både inom EU och som enskilt
land fortsätter att verka för att USA skall
ratificera protokollet. Utskottet finner att det,
förutom miljöpolitiska skäl, även finns ekonomiska
skäl för detta. Om ett industriland inte tar på sig
kostnaden för klimatåtgärder kan det ge
konkurrensfördelar för delar av dess industri. USA:s
medverkan behövs också för att bidra till
finansieringen av de fonder som skall underlätta
utvecklingsländernas klimatarbete.
Utskottet anser också att det är angeläget att
industriländerna verkligen uppfyller sina
skyldigheter gentemot utvecklingsländerna, så som de
kommer till uttryck i klimatkonventionen, bl.a. i
fråga om stöd till kapacitetsuppbyggnad,
tekniköverföring samt anpassning till, och minskad
påverkan på klimatet. Speciell uppmärksamhet bör
riktas mot sådana länder som är särkilt sårbara.
Enligt såväl konventionen som Kyotoprotokollet skall
industriländerna dessutom i sitt arbete för att
uppnå sina utsläppsmål ta hänsyn till eventuella
skadeverkningar i utvecklingsländerna. En annan
fråga är utvecklingsländernas egna åtaganden.
Utskottet kan konstatera att frågan är känslig.
Samtidigt som utvecklingsländerna behöver stöd och
en effektiv energiutveckling, står det klart att
åtminstone vissa utvecklingsländer efter den första
åtagandeperioden 2008-2012 på något sätt också bör
medverka med kvantitativa åtaganden. Det behövs ett
rättvist och samlat handlande som inte äventyrar
utan snarare bidrar till utvecklingsländernas
utveckling och kamp mot fattigdom. Utskottet anser
att det är viktigt att man strävar mot en rättvisare
fördelning mellan olika länder och
befolkningsgrupper i fråga om utsläppsnivåer.
Utskottet utgår från att regeringen under de
närmaste åren prioriterar arbetet för att skapa
förutsättningar för detta.
Enligt utskottets mening är det positivt att
Sverige tillsammans med andra länder och företag
deltar i Världsbankens prototyp för en
internationell klimatfond, Prototype Carbon Fund.
Syftet är att minska klimatpåverkan i såväl
utvecklingsländer som industriländer genom att
åstadkomma projekt som kan ge underlag för
tillgodoräknande enligt bestämmelserna om gemensamt
genomförande respektive mekanismen för en ren
utveckling i Kyotoprotokollet. Ett annat minst lika
viktigt syfte är att åstadkomma kunskapsutveckling
rörande de metodfrågor som aktualiseras i dessa
sammanhang. Utskottet ser även positivt på att
Exportkreditnämnden (EKN) utvärderat miljöpolicyn i
sin garantigivning. Översynen har inkluderat frågor
om klimatpåverkan och växthusgaser. Enligt den
reviderade policyn skall - för projekt som medför
mer än minimal miljöpåverkan - miljögranskningen hos
EKN lägga särskild vikt vid klimatpåverkan. Även
sociala hänsyn skall ingå.
När det gäller EU konstaterar utskottet att det
sedan år 1991, då unionen presenterade sin första
strategi för att begränsa utsläppen av koldioxid,
har lagts fram ett antal klimatrelaterade förslag.
Bland dessa kan nämnas direktiv (2001/77/EG) om
främjande av elproduktion från förnybara
energikällor på den inre marknaden för el,
frivilliga avtal om reducerade kodioxidutsläpp med
europeiska (European Automobile Manufacturers''''''''''''''''
Association - ACEA), japanska (Japan Automobile
Manufacturers'''''''''''''''' Association - JAMA) och koreanska
(Korean Automobile Manufacturers'''''''''''''''' Association -
KAMA) biltillverkare, direktiv om beskattning av
energiprodukter (97/C 139/07). År 1992 lade EG-
kommissionen fram ett förslag om en gemensam energi-
och koldioxidskatt, vilket inte antogs. För
beskattningen av mineraloljor finns ett direktiv men
för övriga energislag, dvs. främst el, kol och
naturgas, finns ingen gemensam reglering.
Kommissionen föreslog år 1997 ett nytt
energiskattedirektiv som täcker samtliga
energiprodukter. Förslaget har därefter diskuterats
inom EU, utan att enighet har kunnat nås. Utskottet
delar regeringens uppfattning att det inom det
nuvarande fördraget finns en god grund för utökat
samarbete på energiområdet - bl.a. bör ett ökat
samarbete syfta till en samsyn på hur varje
medlemsstat skall bidra till att uppnå målen för
energipolitiken i gemenskapen, dvs.
försörjningstryggheten, konkurrenskraften och
skyddet för miljön. Utskottet ser mycket positivt på
initiativet till att arbeta för att ytterligare
utveckla och främja förnybar energiteknik som EU tog
tillsammans med en grupp likasinnade länder i
Johannesburg, som en reaktion på att toppmötet inte
kunde enas om mätbara mål för introduktionen av
förnybar energi. Utskottet anser att det är
angeläget med denna typ av initiativ och att de
fullföljs. Utskottet förutsätter att regeringen
kommer att verka för detta. Utskottet anser även att
det är positivt med initiativ som t.ex. EG-
kommissionens förslag till direktiv om handel med
utsläppsrätter inom EU. Sverige bör även aktivt
driva frågan om en gemensam energibeskattning inom
EU. Samtidigt bör framhållas att energiområdet inte
får bli ett gemensamt politikområde eftersom det
kännetecknas av känsliga nationella politiska beslut
och intressen. När det gäller systemet för handel
med utsläppsrätter inom EU antog ministerrådet en
politisk överenskommelse i december 2002. Systemet
innebär att ett tak sätts för de totala utsläppen
som tillåts inom det system som avgränsas inom
direktivet. Utsläppen fördelas till anläggningar i
form av s.k. utsläppsrätter. Anläggningar som
omfattas av direktivet ges en möjlighet att delta i
utsläppshandel. Målet är att utsläppsreduktioner
skall kunna ske där de är billigast inom unionen och
att det övergripande målet skall kunna nås på ett
kostnadseffektivt sätt. Den första perioden då
direktivet skall gälla omfattar perioden 2005-2007.
Ministerrådets överenskommelse behandlas i enlighet
med bestämmelserna om medbeslutande av
Europaparlamentet, som kommer att avge sitt yttrande
under sommaren 2003.
På nationell nivå har riksdagen tidigare uttalat
att den svenska elförsörjningen i ökande
utsträckning skall baseras på förnybar energi.
Riksdagen har dessutom fastslagit att målet för
ökningen av el producerad med förnybara energikällor
skall vara 10 TWh från 2002 års nivå till år 2010.
Utskottet förutsätter dock att ambitionsnivån höjs,
om det visar sig att det finns förutsättningar för
att ytterligare öka elproduktionen med förnybara
energikällor, i samband med den granskning som skall
göras av klimatarbetet år 2004 (2001/02:NU17). Det
nationella målet står även väl i överensstämmelse
med det ovan nämnda direktivet om främjande av
elproduktion från förnybara energikällor som
innehåller ett vägledande mål för hur mycket andelen
el från förnybara energikällor skall öka inom
unionen fram till år 2010. Utskottet instämmer i
näringsutskottets tillstyrkande till regeringens
förslag om ett system för elcertifikat. Systemet
införs för att gynna utbyggnaden av förnybara
energikällor för el. Avsikten är att elanvändarna
skall vara skyldiga att köpa elcertifikat i relation
till sin förbrukning och att inkomsterna från
försäljningen skall täcka merkostnaden för att
producera förnybar el. Systemet med elcertifikat
kommer att gälla från den 1 maj 2003 (prop. 2002/03:
40, bet. 2002/03:NU6, rskr. 2002/03:133). I detta
sammanhang bör även uppmärksammas att riksdagen även
fattat beslut om ett nytt klimatinvesteringsprogram
(KLIMP). Det nya bidragssystemet har en total budget
på 900 miljoner kronor under åren 2002-2004.
När det gäller energieffektivisering har ett nytt
anslag i statsbudgeten inrättas i enlighet med det
beslut som riksdagen fattade i juni 2002 i samband
med behandlingen av regeringens proposition om
samverkan för en trygg, effektiv och miljövänlig
energiförsörjning (prop. 2001/02:143, bet.
2001/02:NU17, rskr. 2001/02:317). Anslaget avser att
finansiera bidrag för kommunal energirådgivning,
utbildning av och information till energirådgivare
samt stöd till regionala energikontor. Vidare avser
anslaget insatser för informationsspridning,
utveckling och spridning av verktyg och metoder samt
utbildning om energieffektiv teknik. Det
övergripande målet för energiforskning enligt det
energipolitiska programmet från år 1997 är att bygga
upp vetenskaplig och teknisk kunskap och kompetens
på energiområdet inom universiteten, högskolorna och
näringslivet. Insatserna kring forskning, utveckling
och demonstration inom energiområdet skall bidra
till ökad användning av renare och effektivare
energiteknik. Utskottet vill i samband härmed betona
vikten av forskning inom området för och utveckling
av energieffektiviserande teknik. Detta är ett
viktigt led i att nå hållbar utveckling.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
2002/03:MJ7 (c) yrkandena 5 och 6, 2002/03:MJ8 (fp)
yrkandena 3 och 4, 2002/03:MJ9 (m) yrkande 10,
2002/03:MJ10 (kd) yrkandena 11, 20 och 21,
2002/03:MJ11 (mp) yrkande 4, 2002/03:U239 (kd)
yrkande 5, 2002/03:U284 (kd) yrkande 18,
2002/03:U288 (mp) yrkandena 1-3, 2002/03:U310 (mp)
yrkande 7, 2002/03:U313 (c) yrkande 10, 2002/03:U322
(m) yrkande 23, 2002/03:U326 (c) yrkande 11,
2002/03:MJ315(fp) yrkande 2, 2002/03:MJ418 (v)
yrkande 1 och 2002/03:MJ428 yrkande 7 lämnas utan
vidare åtgärd.
Hälsa
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (mp)
om det svenska ohälsoområdet och Sveriges
arbete internationellt för att nå de hälsomål
som sattes i Johannesburg, ett yrkande (kd)
om den svenska narkotikapolitiken samt tre
yrkanden (m, kd och c) om vacciner, hiv/aids-
prevention, tuberkulos och malaria.
Skrivelsen
Av skrivelsen framgår att det nationella
folkhälsoarbetet har inriktats på faktorer som
påverkar hälsan, s.k. bestämningsfaktorer eller
hälsodeterminanter, och inte enbart på enskilda
sjukdomar. I syfte att förbättra folkhälsan, och
bl.a. minska de sociala och könsmässiga skillnaderna
vad gäller hälsa, har regeringen i den kommande
propositionen Mål för folkhälsa (prop. 2002/03:35)
föreslagit ett övergripande nationellt mål för
folkhälsa samt elva målområden för de viktigaste
bestämningsfaktorerna. De elva målområdena är 1.
Delaktighet och inflytande i samhället, 2. Ekonomisk
och social trygghet, 3. Trygga och goda
uppväxtvillkor, 4. Ökad hälsa i arbetslivet, 5.
Sunda och säkra miljöer och produkter, 6. En mer
hälsofrämjande hälso- och sjukvård, 7. Gott skydd
mot smittspridning, 8. Trygg och säker sexualitet
och en god reproduktiv hälsa, 9. Ökad fysisk
aktivitet, 10. Goda matvanor och säkra livsmedel
samt 11. Minskat bruk av tobak och alkohol, ett
samhälle fritt från narkotika och dopning samt
minskade skadeverkningar av överdrivet spelande. Det
nationella målet för folkhälsa bör vara att skapa
samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på
lika villkor för hela befolkningen. I propositionen
redovisas synen på formerna för nationell samordning
samt behovet av en gemensam struktur för det
tvärsektoriella folkhälsoarbetet och en samlad
uppföljning och utvärdering. Möjligheter till
kulturella upplevelser är en viktig del i det
moderna folkhälsoarbetet. Statens folkhälsoinstituts
roll när det gäller samordning och uppföljning
förtydligas genom propositionen. Den första
nationella folkhälsopolitiska rapporten skall
presenteras under mandatperioden. Denna blir ett
betydelsefullt komplement till den kontinuerliga
uppföljningen av hälsoutvecklingen i Sverige. Vidare
har Socialstyrelsen i uppdrag att vidareutveckla
befintliga sammanfattande hälsomått samt
förutsättningarna för ett nationellt folkhälsoindex.
Av handlingsplanen mot narkotika för åren
2002-2005 (prop. 2001/02:91, bet. 2001/02:SoU15,
rskr. 2001/02:193) framgår att förebyggande insatser
riktade mot ungdomar är ett av de prioriterade
områdena. En särskild nationell narkotikasamordnare
har fått i uppdrag att ansvara för genomförandet av
handlingsplanen, för vilken 325 miljoner kronor har
avsatts för de fyra första åren. För det
internationella arbetet tog Sida för två år sedan
fram riktlinjer för narkotikarelaterade
biståndsinsatser och lyfter där särskilt fram det
preventiva arbetet liksom insatser som handlar om
att bygga upp nationell institutionell kapacitet för
att hantera narkotikaproblem.
Inom EU:s utvecklingssamarbete har 22 miljoner
euro avsatts för att motverka hiv/aids i
utvecklingsländerna. Särskild uppmärksamhet skall
ägnas kvinnors behov. Insatser för reproduktiv hälsa
i utvecklingsländerna finansieras med 32 miljoner
euro och skall genomföras i samarbete med FN:s
befolkningsfond (UNFPA) och International Planned
Parenthood Federation (IPPF). Familjeplanering,
folkhälsorådgivning och hälsa samt sexualupplysning
ingår i programmet som skall pågå i tre och ett
halvt år.
Sverige har ett omfattande engagemang
internationellt vad gäller hiv/aids. Strategin
Investing in Future Generations, som godkändes av
regeringen i mars 1999, är utgångspunkten och
betonar hiv/aids som en bred utvecklingsfråga.
Sverige ger stora bidrag till FN:s samlade program
för hiv/aids-insatser, UNAIDS, och till Globala
fonden för hiv/aids, malaria och tuberkulos. Sverige
ingår i den globala fondens styrelse. Inom ramen för
ett omfattande bilateralt utvecklingssamarbete
prioriteras insatser som riktar sig till ungdomar.
Ungdomars rätt till sexualundervisning uppmärksammas
liksom hälso- och sjukvårdssystemens snabbt växande
behov av utökade resurser för hiv/aids-arbetet.
Motionerna
Enligt motion 2002/03:MJ11 (mp) yrkande 5 bör flera
problem inom ohälsoområdet i Sverige lyftas fram.
Bland dem finns gruppen hemlösa, som ibland även har
missbruksproblematik och psykiska problem, barn och
ungdomar, som lever i hushåll som har socialbidrag
eller ekonomiskt knappa resurser, samt flickor i
familjer med starkt patriarkala värderingar. Mäns
övergrepp och våld mot kvinnor får också
hälsokonsekvenser, och den alldeles särskilt utsatta
grupp som befinner sig i Sverige som sexslavar genom
trafficking behöver särskilt lyftas fram. Till detta
kommer också livsstilsproblematik såsom risken för
ökad elallergi, den ökade allergin över huvud taget,
ätstörningar och dåliga matvanor.
Av motion 2002/03:U310 (mp) yrkande 8 framgår att
den svenska regeringen aktivt bör verka för att
målen om hälsa i toppmötets handlingsplan
förverkligas så fort som möjligt.
I motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 18 framförs
krav på ett åtgärdspaket som innefattar utökade
resurser och befogenheter till polis- och
tullmyndigheter för att minska utbudet av narkotika
och förbättringar av och ökade resurser till
missbrukarvården för att hjälpa människor ur
missbruk. Enligt motionärerna är det inte möjligt
att upprätthålla trovärdigheten i målformuleringar
om ett drogfritt samhälle, om det inte omsätts i
insatser.
Av motion 2002/03:MJ7 (c) yrkande 7 framgår att
förebyggande hälsoinsatser bör ges en central plats
i svenskt bistånd och att speciell tyngd läggs vid
målet att bromsa och motverka hiv-epidemin. Hiv-
prevention i olika former måste integreras i alla
länders biståndsprogram på alla de områden där
bistånd ges. Enligt motionärerna behövs det resurser
för att snarast möjligt nå resultat, och därför bör
Sverige senast år 2005 ha uppnått målet att ge en
procent av den svenska bruttonationalinkomsten i
internationellt bistånd. Enligt motion 2002/03:MJ9
(m) yrkande 7 är en god hälsa en förutsättning för
att människor skall kunna bekämpa sin egen
fattigdom. Därför välkomnas regeringens stöd för
Europeiska kommissionens arbete med att öka
tillgången på mediciner, men det krävs fler
ansträngningar. Enligt motionärerna bör Sverige även
stödja vaccinutveckling i preventivt syfte samt öka
åtagandet avseende hivprevention i tredje land. Av
motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 22 framgår att
Sverige bör arbeta inom EU för att öka tillgången på
medicin mot hiv/aids, tbc och malaria. Enligt
motionärerna kräver kampen mot hiv/aids, tuberkulos
och malaria stora resurser men anslagen har inte
motsvarat behoven. Sverige bör därför inom EU
fortsättningsvis arbeta för att tillgången skall öka
på mediciner för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos
(tbc) och malaria.
Utskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar inledningsvis att ohälsa är
ett stort problem såväl nationellt som
internationellt. Bakom ohälsan finns en mängd olika
orsaker, men dessa har ofta ett samband med någon
eller några av de tre dimensionerna i hållbar
utveckling, dvs. sociala, miljömässiga eller
ekonomiska orsaker. Utskottet anser att det är
positivt att sambandet mellan miljö och ohälsa
uppmärksammas alltmer. Utskottet delar regeringens
uppfattning att det övergripande nationella målet
för folkhälsoarbetet bör vara att skapa samhälleliga
förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för
hela befolkningen. En allmän god hälsa utgör i sig
en förutsättning för ett samhälle med en långsiktigt
hållbar utveckling. För att nå målet om en god hälsa
på lika villkor för hela befolkningen krävs ett
långsiktigt, målinriktat och sektorsövergripande
arbete inom samtliga sektorer som har ett avgörande
inflytande på folkhälsans utveckling. Det är viktigt
att få till stånd en bättre samordning på samtliga
nivåer i syfte att uppnå större effektivitet samt
ökade kunskaper om olika åtgärders samlade effekter
på folkhälsan. För att nå målet krävs att delmål
utarbetas. Utskottet instämmer därvid i vad
socialutskottet tidigare anfört om att regeringen
får bestämma de delmål som skall gälla för arbetet
baserat på underlag från bl.a. Statens
folkhälsoinstitut. Utskottet delar också
socialutskottets uppfattning att det är väsentligt
att delmålen är uppföljningsbara så att resultatet
av arbetet kan mätas. Vidare bör betydelsen av en
god hälsa på lika villkor för hela jordens
befolkning uppmärksammas. På det internationella
planet har Sverige sedan länge bedrivit ett aktivt
arbete inom WHO. Utskottet anser att det är
angeläget att Sverige fortsätter att verka aktivt
för folkhälsointresset och att detta ges fortsatt
hög prioritet. Utskottet vill också lyfta fram det
arbete som görs inom EU och att EU:s ministerråd
nyligen har antagit ett nytt folkhälsoprogram som
kommer att bli vägledande för EU:s framtida
folkhälsoarbete.
Ett särskilt målområde för folkhälsan är sunda och
säkra miljöer och produkter. De framtida insatserna
inom området skall utgå ifrån de av riksdagen be-
slutade miljökvalitetsmålen och en
kretsloppsstrategi som inkluderar en miljöorienterad
produktpolitik samt de av riksdagen beslutade
konsumentpolitiska målen. Insatserna för att skapa
en säker trafikmiljö skall på samma vis utgå från de
av riksdagen beslutade målen för transportpolitiken.
När det gäller sambandet hälsa och miljö kan också
en god inomhusmiljö bidra till en bättre hälsa. Det
finns studier som visar att människors
vardagsmiljöer och ekonomiska förutsättningar också
har stor betydelse för stressnivåer och hälsa.
Enligt utskottets mening är det viktigt att de
kopplingar som finns mellan hälsa och de tre
dimensionerna av hållbar utveckling uppmärksammas.
Internationellt har miljöns betydelse för hälsan
också blivit alltmer uppmärksammad inom ramen för
folkhälsoarbetet. Negativa miljöförändringar bidrar
till fler sjukdomar och till ökad fattigdom i många
länder. Problemen och orsakerna är av
gränsöverskridande natur, vilket gör samarbetet
mellan länder och olika sektorer, såsom hälso-,
jordbruk- och undervisning, nödvändigt. Sverige har
en lång tradition vad gäller förebyggande
miljöhälsoarbete, t.ex. insatser som att förbättra
arbetsmiljön och att förhindra trafikolyckor och
skador i hemmet. Utskottet anser att det är
angeläget att denna kunskap används och sprids i det
internationella samarbetet. Biståndsorganet Sida
arbetar bl.a. med miljöhälsoinsatser där svenska
erfarenheter och expertis kan komma till användning
till exempel inom lagstiftning, metod och
kontrollfrågor samt teknologisk överföring. Sida
arbetar också med att hänsyn skall tas till
miljöhälsofrågorna i beredning och uppföljning av
relevanta hälsoinsatser i samarbetsländerna. Det är
angeläget att detta arbete kan fortskrida.
Ett bra arbetsliv med väl fungerande arbetsvillkor
minskar den arbetsrelaterade ohälsan, bidrar till en
allmänt förbättrad folkhälsa och minskar de sociala
skillnaderna i ohälsa. Ökad hälsa i arbetslivet är
därför en viktig fråga att driva såväl
internationellt som nationellt. I de nationella
målen för folkhälsa utgör ökad hälsa i arbetslivet
ett särskilt målområde. Av genomförandeplanen från
Johannesburg framgår att den Internationella
arbetsorganisationens (ILO) och
Världshälsoorganisationens program för att minska
antalet yrkesrelaterade dödsfall, skador och
sjukdomar, skall stärkas. Utskottet vill understryka
att arbetet för en god arbetsmiljö är grundläggande
för arbetet med folkhälsa. Utskottet anser att det
krävs kraftfulla och mångsidiga satsningar för att
minska den arbetsrelaterade ohälsan både på det
internationella och nationella planet. Nationellt
bör arbetet först och främst inriktas på att bryta
utvecklingen med ökande arbetsrelaterad sjukskriv-
ning. Ökad hälsa i arbetslivet är också en nyckel
till att nå målet med minskad fattigdom.
Internationellt sett kan det finnas en motsättning
mellan ökad hälsa i arbetslivet och målet att
övervinna fattigdom. Det är inte ovanligt att t.ex.
små industrier som kan vara en väg ur fattigdom,
samtidigt kan utgöra arbetsplatser med hög risk för
ohälsa. Utskottet anser att Sverige här har ett
särskilt ansvar att bidra med erfarenhet och kunskap
inom området för att överbrygga denna motsättning.
Säkra, hälsosamma arbetsplatser är bidragande till
den sociala och ekonomiska dimensionen av en
långsiktigt hållbar utveckling. Arbetet med att öka
hälsan i arbetslivet och skyddet av miljön har
dessutom i många fall gemensamma element t.ex. vad
gäller kontroll av föroreningar och minskad
exponering för hälsoskadliga ämnen.
Urbaniserings- och boendefrågor har också en nära
koppling till hälsa. Genom Istanbulkonferensen 1996
och Habitatagendan har dessa frågor lyfts upp på den
globala politiska dagordningen. Två övergripande
teman som diskuterats i dessa sammanhang är alla
människors rätt till goda bostäder och goda
boendevillkor, och en hållbar utveckling av
människors boplatser i en värld med växande städer
som betonar att utvecklingen av städer och samhällen
skall ske med hänsyn till miljön samt människors
hälsa och välbefinnande. Utskottet anser att det är
angeläget att genomföra de åtaganden som gjorts inom
ramen för Habitatagendan, för att verka för bättre
levnadsstandard för alla människor med betoning på
bl.a. hemlöshet, fattigdom, social utslagning,
brister i grundläggande infrastruktur och service
samt ökad risk för katastrofer. Utskottet vill i
detta sammanhang framhålla den lokala nivåns och
underifrånperspektivets betydelse för genomförandet.
Vid uppföljningskonferensen, Istanbul+5, i New York
i juni 2001 diskuterades de problem och möjligheter
som följer av den starka tendensen till fortsatt
urbanisering världen runt, där inom en snar framtid
hälften av väldens invånare bor i städer. En av fyra
av världens stadsinvånare lever i dag under
fattigdomsgränsen. En stor del av dessa människor
lever dessutom i trångboddhet och saknar rättslig
säkerhet för sina bostäder. Andra har inte ens en
acceptabel bostad. Dessa förhållanden hotar hälsa
och livskvalitet för miljarder människor. Utskottet
betonar vikten av att konkreta åtgärder vidtas såväl
nationellt som internationellt och att Sverige
verkar aktivt för att hitta lösningar på dessa svåra
frågor.
Utskottet anser att ett jämställdhetsperspektiv är
en självklarhet och att det utgör ett led för att nå
ökad hälsa, inte minst den psykosociala hälsan.
Jämställdhetsperspektivet bör genomsyra arbetet på
alla nivåer och alla delar av politiken. Redan i
december 1979 antog FN:s generalförsamling
konventionen om avskaffande av all slags
diskriminering av kvinnor (konventionen mot
kvinnodiskriminering, CEDAW). Konventionen
ratificerades av Sverige 1980 och trädde i kraft den
3 september 1981. Konventionen mot
kvinnodiskriminering skapades som ett komplement
till de redan existerande grundläggande FN-
konventionerna och syftar till att säkerställa att
kvinnors rättigheter respekteras genom att förbudet
mot diskriminering av kvinnor förtydligas och
förstärks. Ett grundläggande krav på de stater som
anslutit sig till konventionen är att införa
principen om jämställdhet mellan kvinnor och män i
sina rättssystem, bl.a. genom att upphäva alla
författningar som kan innebära diskriminering av
kvinnor och att införa lagstiftning som förbjuder
sådan diskriminering. Konventionsstaterna skall även
vidta lämpliga åtgärder på bl.a. de politiska,
sociala, ekonomiska och kulturella områdena för att
säkerställa jämställdheten mellan könen. Utskottet
kan konstatera att det ännu återstår mycket arbete
innan konventionen kan anses genomförd. I Sverige är
det övergripande målet för jämställdhetspolitiken
att kvinnor och män skall ha samma möjligheter,
rättigheter och skyldigheter inom livets alla
områden. Det förutsätter en jämn fördelning av makt
och inflytande, samma möjligheter till ekonomiskt
oberoende, lika villkor i fråga om företagande,
arbete, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i
arbetet. Målet innebär också tillgång till
utbildning och möjligheter till utveckling av
personliga ambitioner, intressen och talanger, ett
delat ansvar för hem och barn och frihet från
könsrelaterat våld. I maj 1996 beslutade Sveriges
riksdag att främjande av jämställdhet mellan kvinnor
och män skall vara ett mål för svenskt
utvecklingssamarbete. Sverige har också medverkat
till att jämställdhet tas upp i de betydelsefulla
FN-konferenserna under 1990-talet och därvid gjort
åtaganden som omfattar såväl jämställdhet i Sverige
som stöd till jämställdhet i de länder med vilka
Sverige samarbetar - bilateralt, multilateralt och
genom enskilda organisationer. Inom svenskt
biståndssamarbete accepteras inte argument som
hänvisar till kulturella, religiösa eller liknande
specifika förhållanden för att rättfärdiga
kränkningar av mänskliga rättigheter. Utskottet
förutsätter att detta arbete kommer att fortsätta
och att jämställdhetsperspektivet kommer att ha en
fortsatt prioriterad ställning.
En viktig hälsoaspekt är också en trygg och säker
sexualitet och en god reproduktiv hälsa. Utskottet
kan konstatera att Sverige har en lång tradition när
det gäller upplysningsarbete kring frågor relaterade
till sexualitet och samlevnad. Att främja en trygg
och säker sexualitet och en god reproduktiv hälsa i
befolkningen har utgjort en hörnsten i det
folkhälsopolitiska arbetet. En trygg sexualitet, fri
från fördomar, diskriminering, tvång och våld, är
hälsosam. Trygg och säker sexualitet och en god
reproduktiv hälsa skall därför utgöra ett av
målområdena för folkhälsan. Kunskap är en viktig
källa till att nå målet och en bra sex- och
samlevnadsundervisning kan spela en nyckelroll för
ungas utveckling och är särskilt viktig för dem vars
hälsa riskerar att utvecklas ogynnsamt. Rätten att
själv få välja partner, samlevnadsform, om eller när
man skall få barn, borde gälla för alla människor.
Denna rätt är dock långt ifrån säkerställd även om
det skett vissa förbättringar inom området.
Utskottet anser att det är viktigt att sprida denna
rättighet till alla och förutsätter att Sverige även
fortsatt aktivt arbetar internationellt för
människors sexuella och reproduktiva hälsa. Sverige
har goda förutsättningar att dela med sig av sin
tradition när det gäller upplysningsarbete. Även
genom att fortsätta att främja jämställdhet kan en
förbättring ske.
Som en del i rätten till en god hälsa ligger också
ett skydd mot sexuell exploatering. Den 1 juli 2002
infördes ett nytt brott i brottsbalken benämnt
människohandel för sexuella ändamål. Avsikten är att
förstärka det straffrättsliga skyddet mot sådan
handel med människor som syftar till att de skall
utnyttjas för sexuella ändamål. Brottet tar sikte på
sådan gränsöverskridande handel med människor som
syftar till att dessa skall utsättas för
sexualbrott, utnyttjas för tillfälliga sexuella
förbindelser eller på annat sätt utnyttjas för
sexuella ändamål. Samtidigt kriminaliserades försök,
förberedelse och stämpling till människohandel för
sexuella ändamål liksom underlåtenhet att avslöja
sådant brott. De nya reglerna utgör ett första steg
i riktning mot utökad kriminalisering av alla former
av människohandel. Utskottet betonar att det är
angeläget att detta arbete följs upp och
vidareutvecklas såväl nationellt som
internationellt. Utskottet ser mycket positivt på
att regeringen fortsatt kommer att prioritera frågor
som rör handel med människor och att Sveriges
samlade ansträngningar för att genom internationellt
samarbete motverka denna brottslighet fortsätter med
oförminskad kraft. Människohandel är också en
prioriterad fråga för Europeiska polisbyrån
(Europol), där man bl.a. analyserar och utväxlar
information och underrättelser om människohandel,
organiserad illegal invandring, övergrepp mot barn,
däribland barnpornografi på Internet m.m. Utskottet
anser att handeln med människor måste bekämpas med
effektiva och kraftfulla medel.
En grupp vars hälsa är särskilt viktig utgörs av
barn och ungdom, eftersom hälsotillståndet tidigt i
livet har stor inverkan på hälsotillståndet under
resten av livet. För att ge barn och ungdomar så
goda och trygga uppväxtförhållanden som möjligt bör
samhällets barn- och ungdomspolitik anpassas till
den värld barn och ungdomar lever i och som ständigt
förändras på grund av vad som händer i omvärlden.
Utskottet anser att det är en central politisk
uppgift att förbättra för alla barn och ungdomar med
satsningar inom hela detta område - och
ungdomspolitiska satsningar kan ses som en värdefull
investering även för framtiden. När det gäller barn
i familjer som uppbär ekonomiskt bistånd för sin
försörjning vill utskottet lyfta fram det mål som
riksdagen har ställt sig bakom, nämligen att halvera
antalet socialbidragstagare mellan åren 1999 och
2004. Utskottet vill vidare peka på att riksdagen
har godkänt en strategi för att förverkliga FN:s
barnkonvention i Sverige. Målsättningen med
strategin är att konventionen och dess intentioner
skall finnas med i allt offentligt beslutsfattande
som rör barn. Det är utomordentligt angeläget att
barnkonventionen tillämpas och får genomslag på alla
nivåer i samhället och att konventionen genomsyrar
allt arbete hos myndigheter, kommuner och landsting
som direkt eller indirekt rör barn. Utskottet ser
också positivt på regeringens målsättning att
statsbudgeten inom några år skall ha ett tydligt
barnperspektiv. När det gäller förekomsten psykisk
ohälsa hos barn och ungdomar vill utskottet
framhålla att den ökade förekomsten är oroande och
måste föranleda kraftsamlingar både centralt och
lokalt i de verksamheter som möter barn och
ungdomar. Utskottet utgår från att barns och
ungdomars psykiska ohälsa kommer att ingå som en
viktig del i regeringens kommande redovisning av mål
och inriktning för det samlade folkhälsoarbetet. När
det gäller utsatta barn anser utskottet att det är
mycket viktigt att dessa tidigt uppmärksammas och
erhåller stöd. Breda, generella och förebyggande
insatser har stor betydelse i detta sammanhang.
En annan särskilt utsatt grupp är människor med
funktionshinder. Uppskattningsvis sex till sju
procent av jordens befolkning, eller mellan 250 och
300 miljoner människor, har ett funktionshinder. Två
tredjedelar av dessa lever i fattiga länder och
tillhör ofta de fattigaste bland de fattiga. En av
de vanligaste orsakerna till funktionshinder i
fattiga länder är att den medicinska vården inte har
resurser nog. Den brist på bl.a. mat, acceptabel
bostad, inkomst och ökad exponering för sjukdom som
fattigdom innebär, är i många fall också bidragande
orsaker till funktionshinder. Funktionshindrade
människor lever många gånger i en mycket utsatt
situation och möts inte sällan av diskriminering och
oförståelse. Människor med funktionshinder ställs
dessutom ofta utanför samhällsutvecklingen, vilket
också kan innebär ett socialt utanförskap. Utskottet
konstaterar att en befolkning består av de människor
som faktiskt finns med alla deras olika
förutsättningar. Det arbete som pågår både
nationellt och internationellt måste därför inriktas
på att möjliggöra för människor med funktionshinder
att vara delaktiga i utvecklingen i sina respektive
länder och att människor med funktionshinder skall
kunna delta i samhällslivet på de villkor som gäller
för befolkningen som helhet. Ett hållbart samhälle
är ett samhälle där alla människors rättigheter tas
till vara. Riksdagen har antagit en nationell
handlingsplan för handikappolitiken som skall gälla
till 2010 (prop. 1999/2000:79, bet. 1999/2000:SoU14,
rskr. 1999/2000:240). Målet med handikappolitiken är
enligt planen ett samhälle som gör det möjligt för
människor med funktionshinder att bli fullt
delaktiga i samhällslivet. Handikapperspektivet
skall genomsyra alla samhällssektorer.
Diskriminering av människor med funktionshinder
skall bekämpas. I handlingsplanen ställs bl.a. krav
på att offentliga miljöer och allmänna
transportmedel skall vara tillgängliga för alla före
år 2010. Utskottet förutsätter att planen genomförs
och att dess mål också genomsyrar Sveriges arbete
internationellt.
Över 40 miljoner människor är i dag hivsmittade i
världen, en mycket stor andel av dessa är barn och
ungdomar. Hälften av alla nya hivfall i världen
utgörs av ungdomar i åldrarna 15 till 24 år. De
flesta av dessa lever under svåra förhållanden med
fattigdom, drogmissbruk, prostitution, våld och
sexuella övergrepp. Många av de drabbade är både
föräldra- och hemlösa. Endast en bråkdel av dem vet
att de är smittade. De flesta som i dag smittas av
hiv eller påverkas av de negativa konsekvenser
hiv/aids medför är barn och ungdomar.
Hiv/aids är ett av världens allvarligaste
utvecklingsproblem med svåra följder för så gott som
samtliga samhällssektorer i de hårdast drabbade
länderna. Redan vunna framsteg på utvecklingens
område riskerar att rullas tillbaka. Utskottet
konstaterar att fattigdom är både orsak till och
effekt av spridningen av hiv/aids. Situationen är
särskilt dramatisk i södra Afrika och i Östeuropa.
Många länder saknar resurser för förebyggande
åtgärder och för att hantera konsekvenserna av
hiv/aids på ett bra sätt.
Världens regeringar enades i samband med FN:s
millennietoppmöte i september år 2000 om målet att
före år 2015 stoppa spridningen av bl.a. hiv/aids
och malaria. Även i slutdokumentet från
barntoppmötet år 2002 är kampen mot hiv/aids ett av
huvudmålen.
Utskottet kan konstatera att hiv/aids är ett
utvecklingsproblem som kräver ett brett angreppssätt
och åtgärder som tar fasta på såväl förebyggande
arbete som vård, behandling och lindring av
följderna för den enskilde och samhället som helhet.
Sverige verkar såväl bi- som multilateralt för att
samtliga samarbetsländer skall intensifiera sina
ansträngningar i kampen mot hiv/aids. Insatser i
Afrika - där hiv/aids-läget är svårast - bör, enligt
utskottets mening, kompletteras med åtgärder i
regioner där epidemin växer snabbt, framför allt
Asien och delar av Östeuropa.
Utskottet välkomnar att FN inrättar en kommission
på hög nivå om aidssituationen i Afrika. Syftet med
denna är att försöka begränsa spridningen av
hiv/aids i världsdelen. Kommissionen är främst tänkt
att hjälpa afrikanska staters styrande att hantera
verkningarna av den epidemi som allvarligt hotar att
hämma utvecklingen på kontinenten. Den kommer därmed
inte enbart att arbeta med hiv/aids utan också med
förvaltning och good governance. Utskottet
konstaterar i detta sammanhang vikten av att
hiv/aids-problematiken erkänns och uppmärksammas
från det politiska ledarskapet i drabbade länder.
Vid en internationell konferens i Katmandu, Nepal
nyligen diskuterades dessa problem och goda exempel
redovisades. Särskilt viktigt är det att angripa
problemet i de områden där spridningen ännu är
begränsad. Det är likaså angeläget att det sker en
satsning av nationella resurser och att dessa
allokeras till förebyggande åtgärder. Trots att
många afrikanska ledare lyckats höja det allmänna
medvetandet om hiv/aids och hur sjukdomen kan
undvikas, återstår, enligt utskottets förmenande,
mycket att göra i många länder.
Utskottet ser med tillfredsställelse på att
Sverige i det internationella arbetet driver
uppfattningen att sjukdomens allvarliga följder
måste vara styrande för arbetet mot hiv/aids.
Skillnader i kultur, religion och människosyn får
därför inte lägga hinder i vägen för ett effektivt
arbete. Varje enskilt land har ett ansvar att
förebygga och hindra spridningen av hiv/aids och
hantera följderna av hivepidemin. Enligt utskottets
mening bör Sverige i sin dialog med
samarbetsländerna inom utvecklingssamarbetet
särskilt stödja dessa länders eget arbete med att
uppfylla de åtaganden som de gjort i internationella
sammanhang vad gäller bekämpning av sjukdomen.
Den av Sida utarbetade hiv/aids-strategin Att
investera för framtida generation är ett
arbetsverktyg för insatser inom alla sektorer och i
alla samarbetsländer.
Strategin lyfter fram olika typer av insatser som
anses nödvändiga i kampen mot hiv/aids. Det handlar
t.ex. om att öka det politiska ansvaret, bygga ut
effektiva hälsosystem, fortsätta preventionsarbetet,
ge stöd till smittade och drabbade samt planera och
hålla beredskap inom alla sektorer för att hantera
konsekvenserna av epidemin.
Sverige driver också vikten av att integrera
hiv/aids i det arbete som görs av FN:s olika fonder
och program. Under det svenska ordförandeskapet i EU
var t.ex. Sverige mycket aktivt i förhandlingarna om
den deklaration om hiv/aids som FN:s
generalförsamling antog i juni 2001.
Det är utskottets uppfattning att UNAIDS, där
Sverige ingår i styrelsen, under sin korta existens
i hög grad har bidragit till att öka uppmärksamheten
på hiv/aids. Utskottet delar regeringens positiva
syn på det arbete som organisationen hittills
utfört. UNAIDS kommer att spela en betydelsefull
roll i arbetet med att genomföra de åtaganden som
världens länder gjorde i juni 2001 vid
generalförsamlingens särskilda möte om hiv/aids.
Inte minst tydligt är detta i södra Afrika och i
några av länderna i Östeuropa. Samarbetet med den
nybildade Globala fonden mot aids, tuberkulos och
malaria, som Sverige har avsatt 600 miljoner kronor
under tre år till och där Sverige likaledes ingår i
styrelsen, kommer också att ställa ökade krav på
UNAIDS. Sverige har ökat stödet till UNAIDS och
under år 2002 uppgick det till 52 miljoner kronor.
I takt med spridningen av hiv/aids ställs
hälsovårdens resurser i utvecklingsländerna inför
stora utmaningar. Utskottet kan konstatera att ett
mycket viktigt inslag i svenskt utvecklingssamarbete
gäller uppbyggnaden av hälsosystem. Sverige bidrar
aktivt inom både WHO och UNAIDS för att detta skall
prioriteras. Inom den globala fonden har Sverige
också drivit uppfattningen att medel från fonden kan
användas till att bygga upp hälsosystem.
Det kan särskilt framhållas, menar utskottet, att
svensk forskning inom området är internationellt
erkänd. Det gäller såväl specifik medicinsk
forskning om hiv/aids, som forskning om
internationell hälsa och utveckling. Utskottet
konstaterar att Sverige därmed har goda
förutsättningar att bidra till att kunskaper och
erfarenheter inom området får internationell
spridning.
Världens fattigaste drabbas även hårt av andra
sjukdomar som malaria, tuberkulos, mässling.
Utskottet anser att det är mycket angeläget att
stärka det förebyggande arbetet även vad gäller
dessa sjukdomar. Ett led är att göra de vaccin som
finns mot sjukdomarna tillgängliga för alla.
När det gäller droger delar utskottet den av
riksdagen vid flera tillfällen uttalade visionen om
ett narkotikafritt samhälle och att denna vision
skall genomsyra den svenska narkotikapolitiken såväl
nationellt som internationellt. I Sverige sker en
stor satsning på bekämpning av narkotika. I denna
satsning ingår bl.a. det av riksdagen godkända
förslaget till en nationell narkotikahandlingsplan
(prop. 2001/02:91, bet. 2001/02:SoU15, yttr.
2001/02:JuU5y). Den nationella
narkotikahandlingsplanen innehåller bl.a. följande
huvudpunkter: insatser mot efterfrågan, insatser mot
utbudet, insatser inom kriminalvården,
kompetensutveckling, forskning, uppföljning och
statistik samt internationellt samarbete. Riksdagens
justitie- och socialutskott har inlett ett samarbete
kring narkotikafrågor som beräknas pågå hela
innevarande valperiod. I planeringen för det
utvidgade samarbetet ingår att mot slutet av
valperioden göra en gemensam bedömning av hur
framgångsrikt arbetet med narkotikabekämpningen är.
Riksdagen har tillkännagivit att regeringen senast
den 29 april 2005 bör avlämna en resultatskrivelse
till riksdagen. Denna bör innehålla en redogörelse
för utgångsläget vid redovisningsperiodens början,
en beskrivning av vidtagna åtgärder och uppnådda
resultat samt regeringens analys och bedömning (bet.
2002/03:JuU13, prot. 2002/03:92, bet. 2002/03:SoU5,
prot. 2002/03:87). När det gäller Sveriges insatser
mot narkotikan på internationell nivå har riksdagen
vid flera tillfällen under de senaste åren redovisat
sin inställning. Utskottet vill uttrycka sin oro för
den globala utveckling av narkotikahandeln som pågår
och den påverkan utvecklingen har för Sveriges del,
framför allt vad gäller dagens ungdomar. Utskottet
konstaterar också att det alltmer utbredda
missbruket i fattiga länder har förödande
konsekvenser för dess befolkningar och är ett
bidragande hot mot dessa länders möjlighet till
utvecklig. I likhet med vad som tidigare anförts i
riksdagen vill utskottet betona att det är angeläget
att regeringen med kraft fortsätter att bekämpa alla
krav på legalisering av narkotika och liberalisering
av narkotikapolitiken, såväl nationellt som på det
internationella planet och att Sveriges
internationella narkotikapolitik är tydlig,
konsekvent och långsiktig. Det är viktigt att
Sverige arbetar intensivt för att förhindra angrepp
på FN:s narkotikakonventioner från drogliberala
organisationer. Utskottet förutsätter att Sveriges
internationella engagemang för en restriktiv
narkotikapolitik ligger fast och att Sverige
fortsätter att delta mycket aktivt i det interna-
tionella samarbetet på detta område.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
2002/03:MJ7 (c) yrkande 7, 2002/03:MJ9 (m) yrkande
7, 2002/03:MJ10 (kd) yrkandena 18 och 22,
2002/03:MJ11 (mp) yrkande 5 och 2002/03:U310 (mp)
yrkande 8 lämnas utan vidare åtgärd.
Jordbruk
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (m)
om handel på rättvisa villkor, ett yrkande
(mp) om genmodifierad mat och genmodifierat
utsäde, två yrkanden (c) om minskade
jordbrukssubventioner och avskaffade
exportstöd, ett yrkande (kd) om ekologiskt
jordbruk och slutligen ett yrkande (c) om
livsmedelskvalitet och livsmedelssäkerhet.
Skrivelsen
Jordbruk är en mångfacetterad verksamhet, med
multifunktionell betydelse för samhället. Påverkan
på miljön är såväl positiv som negativ. Vid sidan av
livsmedelsproduktionen påverkar jordbruket i olika
former och grad mark, vatten och luft samtidigt som
det skapar en mängd kultur- och naturvärden.
Jordbruket måste därför för att bidra till en
positiv utveckling nationellt, inom EU och på global
nivå vara såväl ekonomiskt, socialt som miljömässigt
hållbart. Ett jordbruk med denna inriktning kan
bidra till bl.a. fattigdomsbekämpning, öka kvinnors
delaktighet i beslut som rör landsbygdsutveckling
och livsmedelsproduktion samt ge ökad
livsmedelssäkerhet.
Målet för livsmedelspolitiken är en miljömässigt,
ekonomiskt och socialt hållbar produktion av
livsmedel. I Sverige är de långsiktiga målen för en
hållbar livsmedelsproduktion i stora delar fastlagda
genom de nationella miljökvalitetsmålen. För
jordbrukssektorn är de mest centrala målen Ett rikt
odlingslandskap, Ingen övergödning, Grundvatten av
god kvalitet och Giftfri miljö. Sverige ligger långt
framme i omställningen till ett ekologiskt hållbart
jordbruk. Den ekologiska odlingen är en av flera
delar i omställningen till ett ekologiskt hållbart
jordbruk. Det är nu drygt 15 procent av åkerarealen
som brukas ekologiskt. Förutsättningarna att nå
regeringens mål om 20 procent ekologiskt odlad mark
år 2005 är goda.
Jordbrukarens val av insatsmedel,
produktionsmetoder m.m. är avgörande för graden av
miljöpåverkan. Här är jordbrukarens kunskap om olika
åtgärders effekt på miljön viktig för framgång i
miljöarbetet. Kunskapsunderlag i form av forskning,
försöks- och utvecklingsverksamhet tillsammans med
en väl fungerande och tillgänglig
rådgivningsverksamhet är viktiga delar i de svenska
nationella åtgärdsprogrammen för jordbrukets
miljöpåverkan.
Betydelsen av en näring som ger arbetsmöjligheter
åt både män och kvinnor är viktig att uppmärksamma.
Kvinnors förutsättningar, kompetens och rätt till
beslutsfattande bör tas till vara i så stor
utsträckning som möjligt, både nationellt och
internationellt. I det nationella perspektivet
arbetar Sverige för att kvinnors betydelse i
jordbruks- och landsbygdssektorn måste uppmärksammas
och deras ställning stärkas. I Sveriges
utvecklingssamarbete skall policy och operativt
bistånd utformas i enlighet med jämställdhetsmålet
och ett genusperspektiv skall genomsyra
verksamheten. Kvinnor i utvecklingsländer är
jordbrukare i hög utsträckning och har en viktig
roll inom livsmedelsförsörjningen.
Åtaganden i Johannesburg om ökat tillträde till
existerande marknader samt utveckling av nya
marknader för förädlade jordbruksprodukter är enligt
svensk mening ett viktigt åtagande som ligger i
linje med svensk strategi på handelsområdet. Inte
minst kan detta få betydelse för de pågående WTO-
förhandlingarna. För att uppnå detta mål förordar
Sverige generella tullsänkningar och en minskning av
spridningen i tullnivåer samt en eliminering av
tulltoppar, dvs. mycket höga tullar i jämförelse med
genomsnittstullen. Sverige driver vidare att
tulleskalering (ju högre en varas förädlingsgrad är
desto högre tull) skall elimineras. Tulleskalering
innebär att tullstrukturen gynnar den inhemska
förädlingsindustrin och drabbar framför allt
utvecklingsländerna, vilket hindrar en utveckling av
deras livsmedelsindustri.
Antalet undernärda människor i världen i dag
beräknas vara drygt 800 miljoner. Av dessa lever 75
% på landsbygden och är helt eller delvis beroende
av småskaligt jordbruk, boskapsskötsel eller fiske
för sin överlevnad. Sverige har ett omfattande
internationellt samarbete, såväl bilateralt som
multilateralt, som syftar till att förbättra den
fattiga landsbygdsbefolkningens situation på ett
hållbart sätt. Insatserna tar sin utgångspunkt i en
helhetssyn där de fattiga hushållens
försörjningssystem och tryggade tillgång till
naturresurser sätts i centrum. Resultatet av
analysen blir ofta att det krävs insatser inom olika
områden och på olika nivåer i samhället. Det kan
handla om allt från det som har med själva
produktionen att göra till kvinnors tillgång till
mark, effekter av hiv/aids, vidareförädling av
grödor eller tillgång till marknader och krediter.
Svenska insatser för jordbruket i u-länder bör, i
enlighet med genomförandeplanen från toppmötet, utgå
från en helhetssyn på hållbar utveckling. I Kambodja
har exempelvis stöd givits till
infrastrukturinvesteringar och lokal
institutionsuppbyggnad på landsbygden. Detta har
bl.a. resulterat i ett ökat kvinnligt deltagande i
beslutsfattande samt att befolkningar från tidigare
gerillaområden har kunnat återintegreras i samhället
med minskad fattigdom som följd. Genom The Regional
Land Management Unit (RELMA) som verkar i östra och
södra Afrika stöder Sverige insatser av innovativt
slag med målet att förbättra livsmedelssäkerheten
bland småbrukare. Insatserna är som regel av
pilotkaraktär, där ny teknik och nya arbetsmetoder
identifieras, testas och utvärderas i nära samarbete
med lokalbefolkningen.
Motionerna
Enligt motion 2002/03:MJ9 (m) måste tullarna på
jordbruksprodukter bort, inte minst eftersom u-
ländernas komparativa fördel är stor inom detta
segment. Särskilt upprörande är tulleskaleringen,
som innebär att de u-länder som förädlar sina
produkter straffas ytterligare för detta (yrkande
2). Enligt motionärerna innebär handel på rättvisa
villkor att få handla fritt i en globaliserad värld
där stater varken subventionerar, främjar
särintressen eller reser tullmurar. Sverige bör
därför i WTO och EU verka för att tullar och
subventioner avskaffas (yrkande 3).
I motion 2002/03:U310 (mp) yrkande 6 framhålls att
den svenska regeringen bör agera kraftfullt i EU och
WTO för att förhindra försäljning av genmodifierad
mat och genmodifierat utsäde till fattigare länder
eftersom livsmedelssäkerheten liksom småböndernas
ekonomi hotas. Dessutom finns risk för eventuella
framtida skador av genmodifierade grödor.
I motion 2002/03:U298 (c) framförs krav på att
Sverige bilateralt men även genom EU samt i
internationella organisationer bör utöva
påtryckningar på USA att minska subventionerna till
jordbruket (yrkande 9). Sverige bör med stor kraft
driva att i-länderna avskaffar exportstöd till
jordbruksprodukter eftersom det utgör ett allvarligt
hinder mot u-ländernas möjligheter att exportera på
världsmarknaden (yrkande 13). Sverige bör dessutom
tydligare driva frågor om livsmedelskvalitet och
livsmedelssäkerhet inför kommande WTO-förhandlingar
eftersom liberaliseringen av import i
utvecklingsländerna har lett till att billigare
import på många håll slagit ut lokal produktion, med
följd att fattiga majs- och risbönder inte längre
kan försörja sig på sitt jordbruk (yrkande 14).
Av motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 23 framgår att
regeringen måste förändra politiska styrmedel och
resurser så att de överensstämmer med en utveckling
mot ett ekologiskt hållbart jordbruk. Enligt
motionärerna är en förutsättning för att jordbruket
skall finnas kvar som basnäring i hela landet att
konkurrensvillkoren är samma som omvärldens bl.a.
genom en reducering av dieselskatten, att staten bär
kostnader för en djurdatabas och viss
avbytarverksamhet samt förenklingar av
jordbruksbyråkratin.
Utskottets ställningstagande
Jordbruket är det största av människan skapade
ekosystemet och som framhålls i skrivelsen en
mångfacetterad verksamhet med multifunktionell
betydelse för samhället. Utskottet gör samma
bedömning som regeringen att jordbruket måste bidra
till en positiv utveckling nationellt, inom EU och
på global nivå. Det måste vara såväl ekonomiskt,
socialt som miljömässigt hållbart. Ett jordbruk som
har denna inriktning har en viktig funktion i
arbetet mot en hållbar utveckling och kan bidra till
bl.a. ökad livsmedelssäkerhet, öka kvinnors
delaktighet i beslut som rör landsbygdsutveckling
och livsmedelsproduktion samt fattigdomsbekämpning.
Rätten till mat är en mänsklig rättighet, som finns
inskriven i flera konventioner. Trots att det i dag
finns tillräckligt med resurser för att producera
livsmedel så att alla skulle kunna få äta sig mätta,
är mer än 800 miljoner människor undernärda och går
ständigt hungriga.
Som ett led i försöken att lösa frågan med
världssvälten arrangerades World Food Summit (WFS),
Världslivsmedelstoppmötet, i Rom hösten 1996.
Resultatet från WFS var en överenskommelse om att
halvera världshungern före 2015. Målet, som nu också
finns med i FN:s millenniemål, kommer med nuvarande
insatser inte att nås. Med nuvarande takt, en årlig
minskning på ca 6 miljoner hungrande, kommer målet
troligen inte att nås förrän år 2030. Med anledning
av detta möttes nationella ledare och delegater ännu
en gång i Rom i juni 2002. Vid de båda toppmötena är
det begreppet livsmedelssäkerhet som har stått i
centrum. I Romdeklarationen definieras
livsmedelssäkerhet som att ". alla människor vid
alla tidpunkter har fysisk och ekonomisk tillgång
till tillräckligt med näringsriktig och säker föda".
I deklarationen placeras begreppet
livsmedelssäkerhet i ett vidare sammanhang genom att
det också kopplas till fattigdomsbekämpning, fred,
uthålligt användande av naturresurser,
handelspolitik och förekomsten av naturkatastrofer .
Utskottet anser att det är angeläget att Sverige
verkar för livsmedelssäkerhet både som en fråga om
tillgång till mat och som säkra livsmedel.
När det gäller livsmedelssäkerhet i u-länder
uppnås sådan i första hand genom en målmedveten
politik för att avskaffa eller reducera fattigdomen.
Ett rättvist och marknadsorienterat system för
handel med jordbruksprodukter kan ge viktiga bidrag
i denna strävan. Det är i detta sammanhang dock
viktigt att identifiera och stödja
utvecklingsländernas behov av att värna egna
produkter liksom deras behov av övergångstider. Ett
rättvist och marknadsorienterat system för handel
med jordbruksprodukter kan ge viktiga bidrag i denna
strävan. Avreglering och liberalisering av i-länders
jordbruks- och handelspolitik är viktiga medel för
att förbättra förutsättningarna för
livsmedelsproduktionen i u-länder. Inom OECD har
jordbruksministrarna överenskommit om ett
långsiktigt mål att verka för påtagliga, progressiva
minskningar av stöd- och skyddsåtgärder. Riksdagen
beslutade år 1998 att Sverige skall arbeta för en
jordbruks- och livsmedelspolitik inom EU som bl.a.
bidrar till global livsmedelssäkerhet. Detta mål
skall uppnås med hjälp av avreglering av de delar av
EU:s jordbrukspolitik som stör världshandeln med
jordbruksvaror och livsmedel, bl.a. genom att pressa
ner världsmarknadspriserna (se vidare nedan).
Riksdagen har vid flera tillfällen framhållit att
EG:s rättsakter på livsmedelsområdet till
övervägande del är totalharmoniserade. Det innebär
att det inte är tillåtet för ett medlemsland att ha
vare sig strängare eller mer liberala bestämmelser.
EG:s regler bygger i stora delar på internationella
rekommendationer från Codex Alimentarius, som är
samlingsnamnet för FAO:s (FN:s livsmedelsorgan Food
and Agriculture Organization) och WHO:s gemensamma
program för bl.a. standarder, riktlinjer och råd.
I januari 2002 beslutades att det skall inrättas
en europeisk myndighet för livsmedelssäkerhet. Den
nyinrättade livsmedelsmyndigheten skall arbeta med
riskvärdering och information på livsmedelsområdet.
Dess arbete är också tänkt att utgöra ett stöd för
kommissionen, medlemsstaterna och Europaparlamentet
i framtida lagstiftningsarbete. Samtidigt antogs
allmänna principer och krav för hur gemenskapen och
medlemsstaterna skall lagstifta inom
livsmedelsområdet. Enligt vad som föreskrivs i
förordningen skall bl.a. livsmedel, foder,
livsmedelsproducerande djur och alla andra ämnen som
är avsedda för eller kan antas ingå i ett livsmedel
eller foder kunna spåras genom hela produktions-,
bearbetnings- och konsumtionskedjan.
Utskottet välkomnar att man inom EU på senare år
har stramat upp insatserna på livsmedelsområdet
väsentligt och att det pågående arbetet kan
förväntas leda till klara förbättringar när det
gäller livsmedelssäkerhet och information om
livsmedel till konsumenterna. Utskottet förutsätter
att Sverige fortsätter att aktivt driva de frågor
som hänger samman med livsmedelssäkerhet. Utskottet
instämmer i vad regeringen tidigare anfört (skr.
2001/02:148 Mål och inriktning för det svenska
arbetet med konsumentfrågor i EU) att Sverige även i
fortsättningen bör ha som mål att verka för att
konsumenternas krav sätts mer i fokus i samband med
hanteringen av och informationen om livsmedel för
att konsumenternas intressen tydligare skall
beaktas.
När det gäller den ekologiska produktionen har
riksdagen anfört att den bör ses som en del i en
strategisk satsning för ett hållbart svenskt
jordbruk. Den ekologiska produktionen är en
spjutspets i arbetet med att miljöanpassa jordbruket
och utvecklingen av denna produktion är ett
prioriterat område. Riksdagen har därför beslutat
att den ekologiskt odlade arealen bör kunna
fördubblas till år 2005 och att den ekologiska
animalieproduktionen bör öka (prop. 1997/98:2, bet.
1997/98:JoU9, rskr. 1997/98:116 samt skr.
1999/2000:14, bet. 1999/2000:MJU2, rskr.
1999/2000:91 och 1999/2000:92). Utskottet
konstaterar att konsumenternas efterfrågan på
ekologiska livsmedel är avgörande för om målen kan
nås. Samtidigt är det viktigt att skapa
förutsättningar för en marknadsutveckling där
efterfrågan på ekologiska livsmedel kan tillgodoses
och där produktionen kan ske utan permanenta
produktionsstöd. Utskottet anser därför att det är
angeläget med en ökad kunskapsuppbyggnad inom den
ekologiska produktionen för att effektivisera
produktionen och bättre tydliggöra den ekologiska
produktionens miljöeffekter.
Frågor om handel med ekologiska produkter från
tredje världen anser utskottet vara i flera
avseenden komplicerade och ibland svårlösta. I EG:s
förordning om ekologisk produktion av
jordbruksprodukter och uppgifter därom på
jordbruksprodukter och livsmedel, ställs krav på att
kontrollorganen skall vara ackrediterade av
nationella organ. Enligt vad utskottet erfarit är en
svårighet i sammanhanget att det i tredje världens
länder ofta saknas sådana inhemska kontrollorgan och
att myndighetsstrukturen ofta inte är sådan att
ackrediterade organ finns. Utskottet förutsätter att
Sverige fortsätter att verka för att överbrygga
dessa svårigheter.
Utskottet vill i detta sammanhang även fästa
uppmärksamhet på den pågående halvtidsöversynen
(MTR) av den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP). De
presenterade förslagen innebär i praktiken en
reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken och
i det sammanhanget måste vikten av integrering av
miljöhänsyn och hållbar utveckling i reformarbetet
uppmärksammas särskilt. Enligt av riksdagen godkända
riktlinjer skall jordbruks- och
livsmedelsproduktionen främjas genom en reform av
jordbruks- och livsmedelspolitiken inom EU med
särskilt avseende på successivt borttagande av EG:s
marknadsordningar och på en avveckling av
gränsskyddet med hänsyn till internationella
åtaganden. I riktlinjerna ligger också en strävan
mot konkurrenskraftiga företag och höga etiska krav
för djurhållningen. Därutöver skall den biologiska
mångfalden främjas och värdefulla natur- och
kulturmiljöer bevaras. Över huvud taget skall
politiken inriktas på ett varierat odlingslandskap
med en minimering av miljöbelastningen samt ett
tillgodoseende av en långsiktig hushållning med
naturresurserna. Utskottet förutsätter att
regeringen aktivt verkar för att den gemensamma
jordbrukspolitiken förändras mot kraftigt minskade
subventioner av jordbruksproduktionen och
livsmedelsexporten.
I det globala perspektivet kan jordbruket ses som
nyckeln till utveckling. Riksdagen har vid ett
flertal tillfällen anfört att Sverige skall verka
för en öppen och regelbaserad handel, som också
kommer de fattiga länderna till del. Detta betyder
dels att Sverige och EU skall vara beredda att öppna
sina marknader på områden av särskilt intresse för
u-länderna, dels att fattiga länder får det stöd de
behöver för att bedriva förhandlingar på ett sådant
sätt att deras intressen får genomslag. Utskottet
anser att ett första steg i denna riktning är en
snabbare avveckling av i-ländernas handelshinder
avseende produkter som u-länder kan exportera,
exempelvis jordbruks- och fiskeprodukter.
Utskottet vill åter igen (se avsnitt
Globalisering) framhålla att det i högsta grad är
ett svenskt intresse att värna om frihandel som
princip och att frihandel kan vara en stark
välståndsskapande kraft såväl för de utvecklade
länderna som för världens fattigaste länder.
Utskottet instämmer i vad näringsutskottet nyligen
konstaterat om att u-länderna har en sämre
utgångsposition, bl.a. beroende på att många
industriländer, inklusive EU-kretsen, fortfarande
har betydande hinder för import av varor som är
viktiga för u-länderna. Dessa länder behöver
tillträde till industriländernas marknader men också
en friare världshandel rent generellt för att kunna
dra nytta av sina komparativa fördelar.
WTO har i dag 144 medlemsländer och ytterligare
ett trettiotal som förhandlar om medlemskap. WTO-
avtalen bygger på principerna om
handelsliberalisering och icke-diskriminering. De
liberaliseringar som två WTO-medlemmar kommer
överens om utsträcks i princip automatiskt till att
omfatta samtliga andra WTO-länder enligt mest-
gynnad-nationsprincipen. Vidare åtar sig varje land
att ge importerade varor samma behandling som
liknande varor som producerats inom landet får med
avseende på t.ex. skatter. I ministerdeklarationen
från Doha, Qatar år 2001 betonas målet om en hållbar
utveckling starkt. Inget land skall hindras från att
vidta åtgärder för att skydda människor, djur,
växter, hälsa eller miljö, samtidigt som sådana
åtgärder inte får användas på ett godtyckligt eller
diskriminerande sätt eller som ett dolt sätt att
begränsa handeln.
I de redan påbörjade jordbruksförhandlingarna är
det långsiktiga målet ett marknadsorienterat system.
Detta kräver fundamentala ändringar för att
korrigera och hindra begränsningar på
världsmarknaden för jordbruksprodukter. En särskild
och förmånlig behandling av u-länder skall utgöra en
integrerad del i alla delar av förhandlingarna, så
att dessa länder kan ta hänsyn till sina
utvecklingsbehov inklusive livsmedelssäkerhet och
landsbygdsutveckling. EU svarar för 92 % av WTO-
medlemmarnas samlade exportbidrag inom
jordbrukssektorn. I de pågående
jordbruksförhandlingarna inom WTO har EU villkorat
sin beredskap till tullsänkningar och utfasning av
exportbidragen med att andra i-länder, inklusive
USA, skall göra motsvarande åtaganden. EU och
Sverige har hävdat ståndpunkten att även andra
former av exportstöd än bidrag bör omfattas av
neddragningskrav och internationell disciplin. Detta
gäller exempelvis subventionselementet i det av USA
tillämpade systemet med krediter och kreditgarantier
vid export. Sverige och EU anser att det är logiskt
att alla exportstöd som verkar handelsstörande
(t.ex. bundet bistånd i form av livsmedelshjälp),
vilka försvårar inte minst u-ländernas
jordbruksexport, skall likabehandlas. Därför bör
inte enbart, som hittills varit fallet,
exportbidragen regleras i WTO:s jordbruksavtal. För
EU var det i Doha mycket svårt att lösa frågan om
huruvida ett åtagande skulle göras om att på sikt
avskaffa exportsubventionerna på jordbruksområdet.
Till slut kunde EU gå med på en kompromiss, nämligen
att en utfasning av exportsubventionerna skall ske
utan att "föregripa utfallet av förhandlingarna".
Utskottet anser att Sverige även fortsättningsvis
bör verka för att den inslagna vägen fullföljs.
Sverige har sedan sitt inträde i EU arbetat för en
avreglering av EU:s tullar och andra handelshinder
och tillhör därigenom de länder som siktar på den
mest långtgående minskningen av tullarna. Utskottet
ser detta som mycket positivt och förutsätter att
Sverige kommer att fortsätta att driva denna linje
inom såväl EU som WTO.
I februari 2001 beslutade EU (allmänna rådet) att
avskaffa tullar och kvoter för alla varor utom vapen
för de 49 fattigaste länderna i världen. För en stor
mängd varor inträdde tullfriheten redan den 5 mars
2001, medan socker, ris och bananer kommer att
åtnjuta tullfrihet först efter en övergångsperiod.
För bananer reduceras tullsatsen årligen med 20 %
under perioden 2002-2006. För ris och socker skall
tullfriheten vara helt införd under år 2009. För att
kompensera de berörda u-länderna för den fördröjda
övergångsperioden har EU erbjudit omedelbart
marknadstillträde för socker och ris upp till vissa
kvantiteter. Processen övervakas av kommissionen,
som också skall avge rapport till ministerrådet år
2005 angående konsekvenserna av det nya systemet för
såväl EU-länderna som för de fattiga länderna.
Utskottet välkomnar denna utveckling inom EU och
riksdagen uttryckte redan för ett år sedan stor
tillfredsställelse över att beslutsprocessen inom EU
hade lett fram till resultatet att de fattigaste
länderna kommer att få fullständig tullfrihet till
EU-länderna. I likhet med vad som anfördes då, vill
utskottet betona att det uppnådda resultatet endast
bör ses som ett steg mot målet och att det bör
följas av ytterligare liberaliseringar av
världshandeln. I likhet med näringsutskottet vill
utskottet framhålla att det är mycket angeläget att
införa bättre tillträde till EU:s och andra i-
länders marknader för t.ex. jordbruksvaror från alla
u-länder - inte enbart från de minst utvecklade
länderna.
Avslutningsvis vill utskottet peka på jordbrukets
stora betydelse som en näring som ger
arbetsmöjligheter åt både män och kvinnor. Utskottet
vill peka på vikten av att regeringen arbetar med
ett tydligt jämställdhetsperspektiv inom jordbruket.
Det är av stor vikt att kvinnors förutsättningar,
kompetens och rätt till beslutsfattande tas till
vara i så stor utsträckning som möjligt, både
nationellt och internationellt. Utskottet delar
regeringens syn att Sverige i det nationella
perspektivet skall arbeta för att kvinnors betydelse
i jordbruks- och landsbygdssektorn uppmärksammas och
att deras ställning stärks.
När det gäller Sveriges utvecklingssamarbete vill
utskottet betona vikten av att allt bistånd utformas
i enlighet med jämställdhetsmålet och att ett
genusperspektiv skall genomsyra verksamheten. I
många av världens länder är merparten av
livsmedelsproducenterna kvinnor men endast en
begränsad del av jordens tillgångar i form av mark,
finansiella resurser, teknologi etc. ägs eller
kontrolleras av kvinnor. En majoritet av världens
1,3 miljarder fattiga är kvinnor, trots att kvinnor
i de flesta länder är mycket ekonomiskt aktiva och
ofta är huvudproducenter av den mat som framställs
för familjen. Det är därmed i stor utsträckning
kvinnorna som tar på sig ansvaret för det ekosystem
jordbruket utgör. Exempel på könsbaserad
diskriminering förekommer världen över vad gäller
tillgång till mark, bostäder, krediter, utbildning,
arbete, lön etc. Kvinnor utesluts dessutom ofta från
beslutande församlingar på alla nivåer i frågor som
rör fördelning av gemensamma ekonomiska resurser.
Utskottet anser att jämställdhet är både ett mål i
sig och ett oundgängligt instrument i arbetet mot
fattigdom och hunger.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
2002/03:MJ9 (m) yrkandena 2 och 3, 2002/03:MJ10 (kd)
yrkande 23, 2002/03:U298 (c) yrkandena 9, 13 och 14
och 2002/03:U310 (mp) yrkande 6 lämnas utan vidare
åtgärd.
Biologisk mångfald
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (m) om
inrättande av en miljöfond, ett yrkande (m)
om avsättning av skogsmark samt ett yrkande
(kd) om fisket i Östersjön.
Skrivelsen
Av skrivelsen framgår att regeringen, som ett led i
arbetet med att bevara och hållbart nyttja den
biologiska mångfalden, har givit Naturvårdsverket
och Centrum för biologisk mångfald (CBM) i uppdrag
att arbeta fram ett underlag till ett nytt sextonde
miljökvalitetsmål för biologisk mångfald. I
uppdraget ingår även att precisera delmål. Arbetet
tar avstamp bl.a. i världstoppmötet i Johannesburg.
Nyligen antog regeringen en samlad naturvårdspolitik
(skr. 2001/02:173) där riktlinjer för den fortsatta
nationella naturvårdspolitiken slås fast. Inte minst
understryks vikten av att verka i nära samarbete med
lokala intressenter, brukare och näringslivet för
att öka sektorsintegreringen och ansvaret avseende
naturvård. Nyligen har Sida tillsammans med CBM
initierat ett projekt för att närmare integrera
biologisk mångfald, naturresursförvaltning,
biosäkerhet och utvecklingsaspekter. Denna koppling
är avgörande för att i framtiden nå hållbar
utveckling och målen i genomförandeplanen.
När det gäller hållbart skogsbruk ligger Sveriges
skogspolitik sedan långt tillbaka väl i linje med
genomförandeplanen från Johannesburg. Regeringen
avser att lägga en proposition som på nytt
stadfäster och utvecklar detta arbete i en anda av
hållbarhetstänkande. Regeringen avser att fram till
år 2010 genom olika mekanismer undanta ytterligare
900 000 hektar skyddsvärd skogsmark från
skogsproduktion i landet. Skogsvårdsorganisationen
har genomfört projektet Grönare skog för att bl.a.
öka kunskapen hos skogsägare om vikten av hållbart
nyttjande och bevarande av skogsmark. Organisationen
arbetar också med skogens sociala värden där
friluftsliv och tätortsnära skogsmiljöer är viktiga
aspekter för bevarande och hållbart nyttjande av
skogen som resurs. Sverige kommer att ge en fortsatt
hög prioritet åt det internationella skogssamarbetet
och verka aktivt för hållbart skogsbruk (Sustainable
Forest Management, SFM) i alla forum. Sverige
stöttar särskilt forskning till stöd för SFM.
Regeringen avser också att lägga en proposition om
bl.a. kust- och insjöfisket som ett led i att skapa
ett hållbart fiske på alla områden. Fiskeriverket
har också fått i uppdrag att utreda hur olika
fiskemetoder såsom drivgarn och bottentrålning
påverkar de marina ekosystemen. Dessutom skall mer
selektiva fångstmetoder även fortsättningsvis
utvecklas för att säkerställa ett hållbart fiske och
att bestånden hålls inom biologiskt säkra gränser.
Regeringen lämnade under året en skrivelse om EU:s
framtida fiskeripolitik, Ansvarsfullt fiske -
Svenska prioriteringar för EU:s framtida
fiskeripolitik, m.m. (skr. 2001/02:152, bet.
2001/02:MJU23, rskr. 2001/02:321), till riksdagen.
Skrivelsen utgår från regeringens mål att
förvaltningen av gemenskapens fiskeresurser skall
ske på ett hållbart sätt och i enlighet med såväl
försiktighetsprincipen som ekosystemansatsen. Det
innebär att förvaltningsbeslut skall baseras såväl
på forskarnas rekommendationer avseende tekniska
åtgärder som på högsta tillåtna fångstmängder och
moratorium. Subventioner som bidrar till
överkapacitet skall fasas ut. En minskning av
fiskeflottans kapacitet är också nödvändig för att
anpassas till resursens storlek. En annan central
förutsättning är en minskning av det olagliga och
oreglerade fisket, vars omfattning dels utgör
allvarliga hot mot bestånden i flera delar av
världen, bl.a. i djuphavsgravar, dels underminerar
de regionala fiskeriorganisationernas verksamhet.
Ett brett och skyndsamt genomförande av den
internationella handlingsplanen för att hindra och
eliminera olagligt, icke rapporterat och oreglerat
fiske är likaså ett prioriterat svenskt område.
Sverige verkar i dag också inom unionen när det
gäller att leva upp till de åtaganden som följer av
konventionen om biologisk mångfald (CBD). Inte minst
blir detta synligt inom jordbruksområdet. Arbetet är
främst inriktat på att EU aktivt skall verka för att
arbetet med och inom CBD och andra internationella
avtal med anknytning till biologisk mångfald drivs
framåt. Bland annat verkar Sverige för att
ytterligare hotade arter skall listas i det s.k.
Bernavtalet och därmed bli skyddade inom EU och
listade på unionens art- och habitatdirektiv.
Sverige driver på samma sätt aktivt frågan om
utveckling och effektivisering av arbetet inom de
internationella avtal som berör frågorna runt
bevarande och hållbart nyttjande av biologisk
mångfald. Inom CBD verkar Sverige bl.a. för att
problematiken runt främmande arter hanteras liksom
vikten av att finna mekanismer för att säkerställa
u-ländernas (och särskilt då ursprungs- och
lokalbefolkningarnas) del av vinsterna som emanerar
från nyttjandet av genetiska resurser och
traditionell kunskap som kommer från dessa länder
och befolkningar.
Motionerna
Enligt motion 2002/03:MJ9 (m) är en orsak till
skogsskövling att fattiga människor röjer i
närområdet för att få ved. Den globala skogsarealen
har under de senaste 33 åren inte fallit med mer än
0,44 procent. Ytterligare orsaker till skövling är
dåligt eller obefintligt definierade
ägarförhållanden. Enligt motionärerna finns det
ingen som värnar om skogen där äganderätten har
satts ur spel. Det gäller även generellt för god
miljövård och tillväxt att det ingen äger, är det
ingen som värnar om. I fallet med skogen vänder
därför motionärerna sig emot regeringens förslag att
avsätta ytterligare 900 000 hektar skog från
skogsproduktion (yrkande 11). Enligt motionärerna
bör det i stället inrättas en miljöfond för
biologisk mångfald för bevarande av värdefulla
miljöer (yrkande 12).
I motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 24 framhålls
att något måste göras för att få bukt med
svartfisket. Överfisket av torsk i Östersjön kan
uppskattas till minst 50 % av de kvoter som
fastställts. Som ett led i att motverka detta kräver
motionärerna ökade kontroller och skärpta sanktioner
vid överträdelser av de bestämmelser som reglerar
fisket. Därutöver krävs även andra åtgärder, som
bl.a. fler och större områden som är fredade för
torskfiske, förlängt fiskeuppehåll under fiskens
lekperiod och utökade minimimått för fångad fisk
genom ytterligare krav på redskapen.
Utskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar inledningsvis att den svenska
naturvårdspolitiken baseras på fem grundläggande
värden: 1) människors hälsa, 2) den biologiska
mångfalden och naturmiljön, 3) kulturmiljön och de
kulturhistoriska värdena, 4) ekosystemens
långsiktiga produktionsförmåga och 5) en god
hushållning med naturresurser. Dessa värden kan inte
ses som enskilda storheter utan är beroende av
varandra och har också varit utgångspunkten för
utformningen av de av riksdagen antagna
miljökvalitetsmålen och de beslutade delmålen (prop.
2000/01:130, bet. 2001/02:MJU3, rskr. 2001/02:36).
Samtliga femton miljökvalitetsmål har åtminstone
indirekta samband med naturvården i och med att de
rör miljökvaliteter eller uttrycker ett önskvärt
miljötillstånd som har betydelse för biosfären,
ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga, de
ekologiska tjänster som ekosystemen tillhandahåller,
de genetiska resurserna m.m. Naturvården har
härigenom stark koppling till hållbar utveckling.
Naturvården har historiskt sett sitt ursprung i
områdesskyddet men utskottet kan konstatera att
naturvården har breddats under 1990-talet med
bevarandet av biologisk mångfald, parallellt med
ökat sektorsansvar. I dag är det inte helt lätt att
på ett enkelt sätt definiera och avgränsa begreppet
naturvård. Det hänger nära ihop med samhälls-
utvecklingen i stort och måste ses som en del av
denna. Förutsättningarna för naturvården avgörs ofta
av hur utvecklingen ser ut inom olika samhälls- och
politikområden. Naturvården kommer alltmer att även
handla om att upprätthålla fungerande ekosystem som
inkluderar funktioner, strukturer och processer samt
de principer om bevarande, etik, hållbart nyttjande
och god hushållning som bör gälla. Utskottet anser
det angeläget att denna koppling till utvecklingen
inom olika samhälls- och politikområden görs även i
det fortsatta arbetet och att kunskaperna härom
ständigt förbättras.
Fortsatt kunskapsuppbyggnad, med en vid innebörd,
har en avgörande betydelse för om naturvården
långsiktigt skall nå framgång. Det finns behov av en
gedigen kunskap om naturen och de problem och
hotbilder som finns. Däremot kan lösningar på hur
målen skall nås inte enbart tillhandahållas av
naturvetenskapen. En grundläggande förutsättning för
naturvårdens långsiktiga framgång är graden av
acceptans och engagemang som olika grupper och
intressen har i och för naturvårdens mål. Det
handlar om gemensamma lärande- och beslutsprocesser
och en vilja att förändra den rådande situationen.
Vidare måste kunskap kunna omsättas i konkret
handling. Utskottet anser att det bör ske en
parallell kunskapsuppbyggnad inom olika delar av
vetenskapen. Ett sätt att öka kunskapen på
naturvårdens område är, som regeringen påpekat i sin
skrivelse om den framtida naturvården (skr.
2001/02:173), ett gemensamt lärande i konkreta
projekt och dialoger där olika intressenter och
aktörer bidrar med kunskap och erfarenheter.
I detta sammanhang kan nämnas miljökvalitetsmålet
Levande skogar. För att det skall kunna nås inom en
generation är det angeläget att skogsbolag och
enskilda markägare fortsätter att frivilligt skydda
skogsmark av hänsyn till höga natur- och
kulturmiljövärden och av sociala skäl. Mot den
bakgrunden har miljö- och jordbruksutskottet
tidigare anfört att fortsatta satsningar på
långsiktigt skydd av skogsmark är nödvändiga för att
urskogar och produktiva representativa skogar med
höga biologiska värden bevaras för framtiden.
Riksdagen har fastslagit att ytterligare 900 000 ha
skyddsvärd skogsmark skall undantas från
skogsproduktion till år 2010, varav statens ansvar
för skydd uppskattas till ca 400 000 ha. Delmålet
förutsätter alltså ett frivilligt ansvarstagande för
skydd av minst 500 000 ha skogsmark. Förutom statens
del bygger delmålet på att skogsbolag och enskilda
markägare frivilligt skyddar skogsmark med höga
natur- och kulturvärden, ett arbete som redan i dag
pågår och som utskottet finner mycket positivt.
När det gäller EU kan utskottet konstatera att
åtskilligt har gjorts inom området. I EU:s strategi
för hållbar utveckling ingår ansvarsfull förvaltning
av naturresurserna som ett av fyra prioriterade
områden. Strategin slår fast att hög ekonomisk
tillväxt måste gå hand i hand med hållbar användning
av naturresurser och avfallsnivåer samt med
bibehållandet av biologisk mångfald och bevarandet
av ekosystemen. Enligt EU:s sjätte
miljöhandlingsprogram utgör natur och biologisk
mångfald ett av fyra prioriterade områden inom
gemenskapens miljöarbete. Programmet betonar att en
försiktig användning av naturresurserna och skydd av
det globala ekosystemet tillsammans med ekonomisk
välfärd och en balanserad social utveckling utgör
förutsättningarna för hållbar utveckling. Vidare
framhålls att sunda naturliga system som befinner
sig i balans är en förutsättning för livet på vår
jord.
Utskottet anser att Sverige bör fortsätta att vara
pådrivande inom de delar av naturvårdspolitiken som
är gemensamma för EU. Det gäller framför allt
genomförandet av EU:s strategi för biologisk
mångfald med tillhörande aktionsplaner för
naturresurser, jordbruk, fiske samt utveckling och
bistånd. Det är enligt utskottets mening viktigt att
påpeka att också den gemensamma regional- och
transportpolitiken har kopplingar till naturvård.
Sverige bör driva en fortsatt sektorsintegrering,
dvs. integrera naturvården i relevanta
politikområden, så att fastlagda mål uppnås. Viktiga
utmaningar är reformeringen av fiske- och
jordbrukspolitik i hållbar riktning. En närliggande
fråga är utveckling och samordning av olika
politikområden så att dessa inte motverkar utan
bidrar till att fastlagda miljö- och naturvårdsmål
uppnås. Utskottet vill i sammanhanget framhålla den
nya integrerade jordbruks- och landsbygdspolitik som
håller på att växa fram och den potential som finns
när det gäller att skapa goda förutsättningar för
naturvården. Utskottet anser att det i stor
utsträckning handlar om att nu gemensamt genomföra
de ambitiösa målsättningar som redovisas i sjätte
miljöhandlingsprogrammet. Den stora utmaningen när
det gäller det fortsatta arbetet inom EU ligger i
att förändra och utveckla andra politikområden i en
hållbar riktning så att de bidrar till att de
miljömål som lagts fast inom EU uppnås.
Negativa effekter av förändringarna i den globala
miljön blir först märkbara i de fattiga länderna,
och de fattigaste människorna i dessa länder drabbas
hårdast. Sambanden mellan fattigdom och
miljöförstöring är dock komplexa och det finns många
exempel på fattiga människor som lever i balans med
tillgången på naturresurser. De negativa effekterna
på miljön uppstår oftast när fattigdomen är
kombinerad med andra faktorer som hög befolknings-
tillväxt, brister i ägande- eller nyttjanderätt till
naturresurser, otillräcklig lagreglering, kortsiktig
ekonomisk politik och olika marknadsimperfektioner.
Bristen på kunskap samt frånvaro av demokratiskt in-
flytande och demokratiska kontrollinstrument utgör
andra viktiga faktorer. Genom att ratificera
konventionen om biologisk mångfald har Sverige också
förbundit sig både att bevara den svenska biologiska
mångfalden och att stödja u-länderna i deras
regionala, nationella och lokala arbete för
bevarande och hållbart nyttjande av biologisk
mångfald.
Den ökade globaliseringen berör också naturvården,
framför allt genom ökad frihandel och konsumtion av
varor som produceras långt från hemlandet. Konsum-
tions- och handelsmönster liksom resvanor påverkar
naturvården i många länder, såväl positivt som
negativt. Utrikesutskottet har i sitt betänkande som
bl.a. berör miljö och handel konstaterat att hållbar
utveckling redan i dag är ett uttalat mål för
Världshandelsorganisationen - WTO (bet. 2001/02:UU4,
prot. 2001/02:101). I Marrakechavtalet om
upprättandet av WTO framhålls bl.a. vikten av att
höja levnadsstandarden, säkerställa full
sysselsättning och utnyttja världens resurser i
enlighet med målsättningen om en hållbar utveckling
i syfte att skydda och bevara miljön. Utskottet kan
konstatera att bevarandet av biologisk mångfald
kommer in som en del i detta. Sverige har gjort en
rad åtaganden inom ramen för olika konventioner och
andra internationella processer. Sverige har gjort
flera viktiga åtaganden inom konventionen för
biologisk mångfald. Bland annat skall en översyn av
styrmedel göras, inklusive ekonomiska styrmedel, så
att dessa inte motverkar bevarande och hållbart
nyttjande av biologisk mångfald och biologiska
resurser. Incitament som har negativ påverkan på
biologisk mångfald skall avvecklas och
miljökonsekvensbeskrivningar samt miljöbedömningar
skall tillämpas i syfte att minimera negativ
påverkan på biologisk mångfald och naturmiljön i
övrigt. Vidare skall möjligheter till deltagande
från allmänheten ges i olika processer, vilket även
behandlas specifikt i Århuskonventionen.
Utskottet vill i detta sammanhang också peka på
vikten av samordning och prioritering av
internationella avtal, konventioner och processer
globalt som berör naturvård. Regeringen har tidigare
anfört att en strategi för hur målen skall nås inom
de prioriterade områdena skall läggas upp (skr.
2001/02:173). Utskottet ser positivt på att en sådan
prioritering kommer till stånd inklusive
rapportering om alla processer. Detta innebär en
krävande arbetsuppgift för Sverige men torde vara en
ännu mer svårlöst uppgift för många andra länder med
mindre resurser, t.ex. utvecklingsländer. I likhet
med vad regeringen anfört anser utskottet att det är
mycket angeläget att hitta vägar för att samordna
arbetet för att förenkla såväl rapportering och
deltagande i möten som det viktiga genomförande-
arbetet, utan att förlora i skärpa vad gäller
åtaganden. En förbättrad samordning och förenklad
rapportering underlättar även för såväl enskilda som
företag och myndigheter att följa det pågående
arbetet.
De grundläggande målen i konventionen om biologisk
mångfald är bevarande och hållbart nyttjande av
biologisk mångfald samt rättvis fördelning av
vinster från genetiska resurser. Dessa mål skall
enligt konventionen uppnås genom tillämpning av en
ekosystemansats. Den kan beskrivas som ett samlat
uttryck för att ta ett helhetsgrepp om ekosystemet
när man planerar någon form av förändring av mark-
eller vattenanvändningen. Det innebär att alla olika
faktorer, ekologiska, sociala, ekonomiska och
kulturella, skall beaktas redan på planerings-
stadiet. Utskottet vill betona vikten av att
ekosystemansatsen tillämpas och att Sverige
fortsätter att vara drivande i att få till stånd
denna helhetssyn och driva frågan i internationella
forum.
Ett område där ekosystemansatsen spelar en
särskilt viktig roll är i arbetet med skyddet av den
marina miljön. Av de beslutade miljökvalitetsmålen
är det de två målen Levande sjöar och vattendrag
respektive Hav i balans samt levande kust och
skärgård som tydligast berör fiske och naturvård.
Riksdagen har tidigare konstaterat att regeringen
vidtagit ett flertal åtgärder för att dessa mål
skall kunna uppfyllas. Bland annat kan nämnas att
Fiskeriverket skall arbeta aktivt för att
miljökvalitetsmålen uppfylls inom en generation,
bl.a. genom att uttaget av fisk anpassas till att
fiskresurserna kan återhämta sig, att bifångsterna
minskar, att ett fortsatt och utökat skydd av
skyddsvärda akvatiska miljöer kommer till stånd samt
att åtgärder vidtas för hotade arter och
fiskstammar. Myndigheten skall vidare driva på ut-
vecklingen av selektiva redskap såväl nationellt som
internationellt samt vidta förbättringar för att
minimera bifångster. Inom fiskerikontrollen skall en
vidareutveckling ske av det riskanalysbaserade
fiskerikontrollsystemet i samverkan med
Kustbevakningen.
Riksdagen har vid flera tillfällen framhållit att
målsättningen för den gemensamma fiskepolitiken
skall vara att den bedrivs på ett långsiktig
hållbart sätt. Den framtida fiskepolitiken bör
därför utvecklas så att den bättre bidrar till detta
mål. Arbetet måste utgå från vetenskapliga
bedömningar av bestånden, och försiktighetsprincipen
skall tillämpas. Utskottet förutsätter att det
svenska arbetet när det gäller revideringen av EU:s
gemensamma fiskeripolitik kommer att inriktas mot en
ökad integrering av miljöhänsyn och hållbar
utveckling. Utskottet anser att de viktigaste åtgär-
derna bl.a. är att verka för en anpassning av
fiskeflottan så att en hållbar balans uppnås mellan
fiskeansträngning och tillgängliga fiskeresurser.
Vidare måste regeringen verka för en
ekosystembaserad fiskeriförvaltning, en restaurering
av överutnyttjade fiskbestånd och ett
återuppbyggande av väsentliga fiskbestånd som i dag
befinner sig utanför säkra biologiska gränser. Andra
åtgärder som bör vidtas är införandet av mer
selektiva fiskemetoder, genomförandet av en
åtgärdsplan för biologisk mångfald inom
fiskerinäringen, förbättrad fiskerikontroll och
fortsatt utveckling och främjande av vetenskaplig
forskning om den akvatiska miljön.
Riksdagen har tidigare uppmärksammat att den
bekymmersamma situationen när det gäller
fiskeresurserna i havet tydliggör behovet av det
arbete som redan är påbörjat med att skapa marina
skyddsområden. Detta arbete bör prioriteras och
genomföras skyndsamt. Den rådande situationen vad
gäller fisket visar att behovet av skydds- och
uppväxtområden för fisk är akut. Att inrätta marina
skyddsområden är nödvändigt både med hänsyn till
bevarandet av de marina miljöerna och för att säkra
fiskenäringens ekonomiska förutsättningar (se även
under avsnittet Vatten). Eftersom arbetet med den
marina miljön i stor utsträckning bygger på
internationell samverkan finner utskottet det
nödvändigt att Sverige aktivt verkar för att fisket
bedrivs på ett hållbart sätt såväl inom EU som
internationellt.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
2002/03:MJ9 (m) yrkandena 11-12 och 2002/03:MJ10
(kd) yrkande 24 lämnas utan vidare åtgärd.
Kunskap och information om hållbar
utveckling
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (v
och mp) om partnerskap samt ett yrkande (mp)
om företagens sociala ansvar. Utskottet
avstyrker vidare ett yrkande (m) om bidrag
till ungdoms- och miljöorganisationer samt
ett yrkande (kd) om frivilliga
organisationers och näringslivets deltagande
i det internationella samarbetet. Slutligen
avstyrker utskottet två yrkanden (mp) om
uppföljningen av toppmötet i Johannesburg och
ett yrkande (c) om utbildning om hållbar
utveckling i läroplanen.
Skrivelsen
En samlad kunskap om pågående och nya partnerskap
för hållbar utveckling är önskvärd. Initiativ som
involverar många sektorer och som uppvisar förmåga
att effektivt främja hållbar utveckling bör
framhållas så att lärdomar kan dras. Regeringen
kommer i sin revidering av Sveriges nationella
strategi för hållbar utveckling att beakta hur
samverkansinitiativ kan tas till vara i den samlade
politiken för hållbar utveckling.
De svenska folkrörelserna bär på en tradition som
i hög grad bidragit till vårt lands demokrati,
välfärd och miljöansvar. Folkbildningen som bidragit
till att lägga grunden till allmänhetens medvetenhet
i frågor som rör hållbar utveckling har fortsatt en
viktig roll härvidlag. Människor skall ha bästa
möjliga förutsättningar att bilda och delta i olika
typer av folkrörelser och föreningar. Regeringen
kommer därför att genomföra återkommande s.k.
folkrörelseforum för dialoger mellan regeringen och
företrädare för folkrörelser, föreningar och andra
medborgarsammanslutningar. Under år 2003 kommer ett
sådant folkrörelseforum med tre seminarier och en
stor konferens att arrangeras för att diskutera
förutsättningar för att verka i den ideella sektorn.
Den statliga folkrörelsepolitiken samordnas genom
en arbetsgrupp inom Regeringskansliet med
representanter för samtliga departement (Ju 2001:O).
Ungdomar lämnade ett mycket viktigt bidrag till den
svenska uppföljningen av Riokonferensen 1992 genom
att driva på det lokala Agenda 21-arbetet. Inför
världstoppmötet i Johannesburg gav regeringen stöd
till ungdomsrörelser i syfte att låta dem ge uttryck
för sina idéer och sin kritik. I maj 2001
arrangerade Miljödepartementet, som en del i det
svenska EU-ordförandeskapsprogrammet, en
ungdomskonferens i Borgholm med omkring 250
deltagare från 107 länder. Regeringen ger i
uppföljningen av världstoppmötet stöd till
Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer, LSU,
som genomför en informationsinsats i svenska skolor
om hållbar utveckling.
Genomförandeplanen framhåller att utbildning är en
viktig faktor för att främja hållbar utveckling och
att aspekten hållbar utveckling skall integreras på
alla nivåer av utbildningssystem för att främja
utbildning som en nyckelfaktor för förändring. Alla
medborgare måste dessutom ha tillgång till ett brett
spektrum av formell och informell utbildning för
livslångt lärande och för att främja hållbar
utveckling. Regeringen avser att fortsatt sträva
efter att alla former och nivåer av utbildning i
Sverige skall inkludera aspekten hållbar utveckling.
Det skall ingå som en naturlig del i alla ämnen där
det är relevant men även kunna ges, särskilt vid
högre utbildning, som specialiserade kurser. Lärarna
har en avgörande betydelse för att aspekten hållbar
utveckling inkluderas i undervisningen. Eftersom
denna aspekt omfattar sociala, ekonomiska och
miljömässiga faktorer som är sinsemellan beroende
ökar lärarnas behov av att samarbeta över
ämnesgränser. Utbildningen av lärare måste beakta
detta och dagens lärare ges möjlighet till
kvalificerad kompetensutveckling såväl i valet av
undervisningsmetoder som inom respektive ämne.
Insatser för didaktisk forskning och utveckling med
tanke på utbildning för hållbar utveckling måste
därför ske.
Motionerna
I motion 2002/03:MJ9 (m) yrkande 13 uppmärksammas
behovet av en fortsatt stimulerande debatt från
många oberoende aktörer kring begrepp som hållbar
utveckling samtidigt som vissa aktörers oberoende
ifrågasätts med hänvisning till att de är ekonomiskt
beroende av regeringen. Vidare anförs att det
dessutom är olämpligt att staten genom Landsrådet
för Sveriges ungdomsorganisationer (LSU) behandlar
unga människor som ett kollektiv eftersom ungdomar,
som andra människor, inte har samma åsikter.
Enligt motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 1 bör
frivilliga organisationer (NGO:er) få en tydligare
och starkare ställning i arbetet inför, under och
efter toppmöten av den typ som hölls i Johannesburg.
Det är också viktigt att partnerskap med
näringslivet får större utrymme i det fortsatta
arbetet. I motion 2002/03:U310 (mp) yrkande 3
framförs krav på att Sverige skall ta på sig en roll
att få fram kriterier för och uppföljning av
partnerskapen eftersom slutdokumentet från
Johannesburg inte har några kriterier för vilket
slags samarbete eller program som verkligen bidrar
till hållbar utveckling. I motion 2002/03:U293 (v)
yrkande 6 är motionärerna kritiska mot de
partnerskap som diskuterades i Johannesburg eftersom
det inte finns något regelverk för hur dessa skall
bidra till målen i handlingsprogrammet samt att det
inte finns några ordentliga strategier och mål i
handlingsplanen att bygga partnerskapen på.
Partnerskapen kan dessutom bidra till att makt
flyttas från stater till företag. Regeringen bör ta
initiativ på detta område både internationellt och
nationellt så att företag kan hållas ansvariga för
eventuella brott var de än begås i världen.
I motion 2002/03:U310 (mp) yrkande 4 framförs krav
på att den svenska regeringen skall agera för
tvingande regelverk avseende hur företagen skall
hållas ansvariga för sitt agerande i fattiga länder
och i olika partnerskap, och om en rättsligt
bindande konvention för företagens sociala ansvar
inom FN.
Enligt motion 2002/03:MJ7 (c) yrkande 4 bör
läroplanen/kursplanen innehålla en tydligare
målformulering vad gäller kunskapen om en hållbar
utveckling eftersom kunskap och medvetande om en
hållbar utveckling lägger grunden för allt fortsatt
arbete.
I motion 2002/03:U310 (mp) framförs krav på att
Sverige och den svenska regeringen bör och kan spela
en viktig roll genom att ta initiativ i olika
sammanhang så att det sker en reell uppföljning av
besluten från Johannesburg. Ett första steg på
hemmaplan vore att riksdagen under våren 2003
anordnar en särskild debatt om resultaten från
Johannesburgkonferensen, vad som hänt därefter och
hur man kan gå vidare. Debatten bör ligga till grund
för beslut om vilka internationella initiativ
Sverige skall ta för att åstadkomma en god global
uppföljning av Johannesburgkonferensen (yrkande 9).
Vidare framgår att alla de frågeställningar som
fortfarande inte nått en lösning vid FN-konferensen
i Johannesburg fortsättningsvis bör prioriteras av
den svenska regeringen och svenska myndigheter på
alla nivåer, lokalt, regionalt, nationellt och i
vårt internationella arbete för att nå en hållbar
utveckling (yrkande 1).
Utskottets ställningstagande
För att nå en målet med en långsiktigt hållbar
utveckling vill utskottet understryka vikten av att
alla delar av samhället involveras i arbetet med att
nå målet. Alla aktörer - konsumenter, producenter,
beslutsfattare - har således ett gemensamt ansvar
för genomförandet. Arbetet måste fortsätta på
internationell, nationell och lokal nivå för att de
planer och program som antagits skall kunna
fullföljas. Som framhålls i genomförandeplanen är
det mycket angeläget att både allmänhet och
beslutsfattare har tillgång till kunskap och
information för att kunna delta. I detta sammanhang
vill utskottet peka på Århuskonventionen och dess
genomförande i EG-rätten. Genomförandet innebär att
allmänheten har rätt till information. Rätten till
information enligt Århuskonventionen består av dels
en "aktiv" del som gäller allmänhetens rätt att söka
information hos offentliga myndigheter och en
skyldighet för dessa myndigheter att tillhandahålla
informationen på begäran, dels en "passiv" del som
innebär en skyldighet för myndigheterna att samla in
och sprida information utan att en uttrycklig
begäran föreligger.
Utskottet konstaterar att Agenda 21-arbetet har
varit ett viktigt led i att involvera olika
samhällsgrupper i arbetet med hållbar utveckling.
Det svenska Agenda 21-arbetet är vid en
internationell jämförelse på flera sätt unikt. Redan
år 1993 slogs det fast att genomförandet av besluten
vid FN:s konferens om miljö och utveckling genom
Agenda 21 i första hand var en kommunal angelägenhet
och att inga centrala direktiv om arbetet
utformades. Det svenska arbetet med Agenda 21 och
hållbar utveckling har sedan det påbörjades präglats
av ett tydligt underifrånperspektiv. Agenda 21-
arbetet har på olika sätt bidragit till att
samverkan mellan olika sektorer har ökat. Detta
gäller såväl inom kommunerna som samarbete med andra
aktörer utanför den kommunala sfären. Samrådsgrupper
och nätverk har bildats för att diskutera olika
hållbarhetsfrågor. Skilda former av partnerskap har
också ingåtts för att genomföra olika åtaganden.
Under perioden 1994-96 beviljades 137 olika projekt
medel. Ett åttiotal av dessa följdes upp av
Naturvårdsverket, som i sin utvärdering bedömde att
bidragen givit upphov till flera konkreta
miljöförbättringar. En annan positiv faktor var att
ett antal arbetstillfällen också hade tillskapats.
Utskottet kan konstatera att intensiteten i Agenda
21-arbetet har minskat under senare år men vill ändå
peka på de många positiva effekterna av detta arbete
och framhålla vikten av att det fortsätter.
Nationalkommittén för Agenda 21 och Habitat kommer
under våren 2003 att presentera sina slutsatser av
Agenda 21- och Habitatarbetet och kommer då också
att lägga fram förslag om hur detta arbete kan
vidareutvecklas.
En fråga som fick stort utrymme i Johannesburg var
vilket ansvar som företagen kan ha och bör ta på sig
när det gäller social och miljömässig utveckling i
så kallade partnerskap mellan näringsliv och
samhällsorgan. Vid världstoppmötet lanserades så
kallade typ 2-initiativ. Dessa består av
internationella partnerskapsinitiativ mellan tre
eller fler olika parter - regeringar, näringsliv,
internationella organisationer och
frivilligorganisationer. Syftet är att mer konkret
visa på praktisk handling för att uppnå de
intentioner och rekommendationer som anges i den
överenskomna genomförandeplanen (s.k. typ 1-
initiativ).
Typ 2-initiativen skall ses som ett komplement
till de överenskommelser som träffades. Initiativen
är frivilliga till sin karaktär och skall inte
ersätta andra statliga åtgärder. De skall ha en
koppling till resultatet från mötet i Johannesburg
eller Millenniedeklarationen, och integrera alla tre
aspekterna i hållbarhetsbegreppet. Processen skall
vara öppen och en återkoppling av resultat och
erfarenheter skall ske. Typ 2-initiativen skall vara
förankrade lokalt men samtidigt ha en internationell
koppling. Genomförandeplanen innehåller många
referenser till behovet av att inleda olika former
av partnerskap mellan samhällsaktörer för att
underlätta genomförandet av rekommendationerna inom
planens olika sektorsområden. Utskottet ser positivt
på arbetet med olika partnerskapsinitiativ och ser
dessa som ett nödvändigt komplement till övriga
beslutade åtgärder. Utskottet förordar dock att
formerna och reglerna kring olika partnerskap blir
föremål för fortsatta diskussioner med målsättningen
att det internationella samfundet kan enas om vissa
principer för hur typ 2-initiativen skall följas
upp. Utskottet förutsätter att bl.a. information om
partnerskapens utveckling kommer att följas upp så
att kunskap kan spridas om erfarenheter och uppnådda
resultat.
En nyckel i arbetet med hållbar utveckling är
kunskap och information. Forskning och utveckling
spelar här en viktig roll. Det bedrivs i dag en
omfattande forskning och utveckling vid de svenska
universiteten och högskolorna som på olika sätt
knyter an till hållbar utveckling. Det gäller såväl
grundforskning som tillämpad forskning. För att öka
kvaliteten och takten i omställningsarbetet mot en
hållbar utveckling anser utskottet att det är
viktigt med en ökad samverkan mellan forskare och
praktiker i miljöarbetet på alla nivåer. Även det
civila samhället och intresseorganisationer måste
involveras i detta arbete. Forskningsresultaten
måste göras tillgängliga på ett sådant sätt att de
kan få genomslag på alla nivåer, eftersom ett brett
deltagande är en förutsättning för att kunna nå
målet med hållbar utveckling. Det är vidare
angeläget att främja kontakterna mellan praktiker
och forskare för att utveckla nya tekniker,
kunskaper och att snabbare kunna pröva och använda
dem i större skala. En annan viktig dimension är att
forskarsamhället får en bättre bild av vilka problem
och behov som forskningen kan behöva inriktas mot.
Utskottet anser det viktigt att dessa frågor
utvecklas i det kommande arbetet, som skall leda
fram till den forskningspolitiska proposition som
regeringen avser att lämna till riksdagen under år
2004.
En annan viktig aspekt av kunskap och information
är att målet om hållbar utveckling integreras i
utbildningen. Den 20 december 2002 beslöt FN:s
generalförsamling att förklara åren 2005-2015 som
ett årtionde för utbildning för hållbar utveckling.
Utskottet välkomnar att regeringen i samband med
detta har lyft fram utbildning för hållbar
utveckling genom att bl.a. träffa en överenskommelse
om ett handlingsprogram och mål för utbildning för
hållbar utveckling i Östersjöregionen, Baltic 21
Education, liksom att inom ramen för Nordiska rådet
arrangera en konferens om utbildning för hållbar
utveckling som är planerad till den 12-13 juni i år
i Karlskrona. Utskottet anser vidare att det är
mycket angeläget att universitet och högskolor, inom
ramen för det självständiga ansvar dessa har för att
utveckla kurser och program, beaktar de möjligheter
som finns att genom den högre utbildningen bidra
till en hållbar utveckling. Utskottet kan vidare
konstatera att frågan om utbildning för hållbar
utveckling stärkts i och med världstoppmötet i
Johannesburg. I samband med de diskussioner som
hölls där bjöd regeringen in till ett
internationellt seminarium om utbildning för hållbar
utveckling. Utskottet vill understryka vikten av att
detta seminarium genomförs.
Eftersom människors attityder och livsstil
grundläggs i tidig ålder är det angeläget att redan
i förskolan starta arbetet med att öka intresset och
kunskaperna om hållbar utveckling. Lärandet bör
sedan byggas på genom hela utbildningssystemet.
Detta bör särskilt framgå i läroplanerna för de
olika skolformerna. Eftersom frågor om hållbar
utveckling inte kan föras till ett avgränsat område
utan berör många kunskapsområden bör utbildning för
hållbar utveckling förekomma i alla ämnen och som en
integrerad del i utbildningssystemet.
Utskottet anser vidare att arbetet med hållbar
utveckling är en dynamisk process som förutsätter
ett kontinuerligt kunskapsinhämtande. Alla
medborgare skall ha tillgång till ett brett spektrum
av formell och informell utbildning för ett
livslångt lärande för att främja hållbar utveckling.
Utskottet ser därmed positivt på regeringens
ambition att alla former och nivåer av utbildning i
Sverige skall inkludera aspekten hållbar utveckling.
Det är därvid av stor betydelse att utbildningen
avser alla tre aspekter av hållbar utveckling. Detta
förutsätter i sin tur en satsning på
kompetensutveckling av lärare på alla nivåer.
Utskottet vill också framhålla den betydelsefulla
roll som folkbildningen spelar och ser mycket
positivt på regeringens avsikter att genomföra
återkommande s.k. folkrörelseforum för dialoger
mellan regeringen och företrädare för folkrörelser,
föreningar och andra medborgarsammanslutningar.
Enligt utskottets mening är det viktigt att också
riksdagen involveras i dessa dialoger.
Avslutningsvis konstaterar utskottet att den stora
utmaningen när det gäller att nå hållbar utveckling
ligger i genomförandet. En viktig aspekt av
genomförandet är utvärdering och uppföljning med
vars hjälp man kan få tillstånd bättre samordning av
olika insatser och som kan medverka till att
målkonflikter och suboptimeringar undviks till
förmån för synergieffekter och långsiktiga resultat.
Av skrivelsen framgår att regeringen avser att följa
upp genomförandet av den nationella strategin för
hållbar utveckling under hösten 2003. I samband
därmed kommer slutsatserna och genomförandeplanen
från toppmötet i Johannesburg att belysas särskilt.
Dessutom kommer det av Nationalkommittén för Agenda
21 och Habitat nyligen framlagda slutbetänkandet att
behandlas. Det är angeläget att den analys som
regeringen gör i detta sammanhang tar sin
utgångspunkt i resultaten från samtliga de stora
internationella konferenser som hållits från och med
toppmötet i Rio de Janeiro. I betänkandet En
rättvisare värld utan fattigdom (SOU: 2001:96), som
överlämnades i mars 2002 av den parlamentariska
utredningen för en samlad svensk politik för global
utveckling (Globkom), beskrivs nya förutsättningar
och ambitioner i kampen mot fattigdom. Detta
betänkande kommer att ligga till grund för en
proposition som kommer att föreläggas riksdagen
under år 2003. Som tidigare omnämnts har regeringen
också aviserat att den som ett led i arbetet för att
uppnå hållbara konsumtions- och produktionsmönster
under våren 2003 kommer att presentera en
proposition om ett giftfritt och resurssnålt
samhälle. I tillägg härtill kommer den årliga
uppföljningen av miljömålen. Utskottet förutsätter
att regeringen i sitt arbete kommer att tillämpa den
slutsats som drogs i Johannesburg att all utveckling
skall vara hållbar i ekonomisk, social och
miljömässig bemärkelse och i sitt kommande arbete
redogör för på vilket sätt de föreslagna åtgärderna
bidrar till genomförandet. Utskottet förutsätter
vidare att regeringen i de kommande propositionerna
återkommer med förslag till lösningar av de problem
som utskottet behandlat i detta betänkande.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
2002/03:MJ7 (c) yrkande 4, 2002/03:MJ9 (m) yrkande
13, 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 1, 2002/03:
U293 (v) yrkande 6 och 2002/03:U310 (mp) yrkandena
1, 3, 4 och 9 lämnas utan vidare åtgärd.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Globalisering (punkt 1)
av Catharina Elmsäter-Svärd (m), Ewa Björling (m)
och Lars Lindblad (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 1. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:MJ9 yrkande 1 och avslår
motionerna 2002/03:MJ7 yrkandena 2 och 9,
2002/03:MJ8 yrkande 6, 2002/03:MJ10 yrkandena 2 och
7, 2002/03:U293 yrkande 3, 2002/03:U294 yrkande 19,
2002/03:U298 yrkandena 11 och 12, 2002/03:U310
yrkandena 2, 11 och 15 samt 2002/03:MJ315 yrkande
17.
Ställningstagande
Alltsedan människan växlade från att vara jägare
till jordbrukare har grödor och boskap förädlats.
Grödorna ger större avkastning samtidigt som de blir
mer motståndskraftiga mot oväder och insektsangrepp.
Boskapen blir friskare och lämnar följaktligen också
ifrån sig bättre produkter. Den s.k. gröna
revolutionen har handlat dels om en inre förfining
av djur och växter, dels om ytterligare
förbättringar genom medicinering,
kemikalieanvändning och liknande.
Mot denna bakgrund får ensidig uppmuntran av
ekologisk produktion starkt ifrågasättas, i
synnerhet som denna uppmuntran skulle innebära att
import av eko-produkter från u-länder främjas. Det
finns vissa risker förenade med det ekologiska
jordbruk i u-länder, som förordats av regeringen.
Ett visst bruk av bekämpningsmedel är t.ex. ofta
nödvändigt i denna biotop. Att främja import av eko-
produkter från u-länder får dessutom imperialistiska
drag. Europeiska unionen bör vare sig favorisera
ekologiskt eller konventionellt jordbruk, utan
överlåta dessa beslut på en fri marknad. Moderaterna
anser att jordbruket måste bli mer
konsumentorienterat och vill därför slå vakt om
underifrånperspektivet. Att favorisera eko-
produkter, oavsett om det sker av Europeiska unionen
eller ensidigt av Sverige, är något som starkt bör
avvisas. Ett främjande av import av eko-produkter
blir ytterligare mer anmärkningsvärt med beaktande
av EU:s allmänna jordbrukspolitik. Tullarna på
jordbruksprodukter bör avskaffas, inte minst
eftersom u-ländernas komparativa fördel är stor inom
detta segment. Tullar och subventioner försvårar
u-ländernas utveckling. Särskilt upprörande är den
s.k. tulleskaleringen som innebär att u-länder som
förädlar sina produkter straffas ytterligare.
Rättvisa villkor måste vara att få handla fritt i en
globaliserad värld där stater varken subventionerar,
främjar särintressen eller reser tullmurar. Sverige
bör därför i WTO och EU verka för att tullar och
subventioner avskaffas.
2. Globalisering (punkt 1)
av Sverker Thorén (fp) och Birgitta Ohlsson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 2. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:MJ8 yrkande 6,
2002/03:U294 yrkande 19 och 2002/03:MJ315 yrkande 17
samt avslår motionerna 2002/03:MJ7 yrkandena 2 och
9, 2002/03:MJ9 yrkande 1, 2002/03:MJ10 yrkandena 2
och 7, 2002/03:U293 yrkande 3, 2002/03:U298
yrkandena 11 och 12 samt 2002/03:U310 yrkandena 2,
11 och 15.
Ställningstagande
I miljöpolitiken och i vårt eget miljömedvetande
krävs mer solidaritet med människor i fattiga
länder. De tidigt industrialiserade länderna har en
tradition av att exploatera utvecklingsländernas
resurser i form av människor, råvaror och miljö.
Folkpartiet anser att vi måste eftersträva en
miljöutveckling som gynnar hela världen. Bindande
globala överenskommelser måste vidareutvecklas,
liksom kunskaps- och tekniköverföring. I de fattiga
delarna av världen äventyras människors överlevnad
av brist på rent vatten och odlingsbar mark.
Fattigdomen tvingar ofta fram en livsföring som
allvarligt tär på naturresurser. Genom frihandel
ökar möjligheterna att lösa många stora
miljöproblem.
Genom frihandel ökar möjligheterna att lösa många
stora miljöproblem. Frihandel leder till effektivare
hushållning med resurser, skapar resurser och
effektivare hushållning för att lösa olika typer av
miljöproblem. Den innebär också att miljövänlig
teknik sprids snabbare. Frihandel skapar möjligheter
för utvecklingsländerna att bryta fattigdomen.
Folkpartiet liberalerna anser också att EU
omedelbart skall avskaffa sina tullar mot de
fattigaste utvecklingsländerna. Frihandel skapar
möjligheter för utvecklingsländerna att själva
förädla sina naturtillgångar, vilket kan leda till
minskade transportvolymer. Klimatfrågan är vår tids
största miljöfråga varför åtgärder måste vidtas för
att kraftigt minska klimatpåverkande utsläpp. De
flesta klimatforskare är överens om att jordens
klimat håller på att förändras och att människans
utsläpp av framför allt växthusgaser spelar en stor
roll. Det är ofta de fattigaste ländernas befolkning
som riskerar att drabbas hårdast av
klimatförändringar. En global skatt på koldioxid
skulle kunna leda till en kraftfull reducering av
användningen av fossila bränslen. En sådan måste
dock samordnas med ambitionen att införa en global
handel med utsläppsrätter av koldioxid. Folkpartiet
lägger stor vikt vid miljöfrämjande insatser.
Vi anser att arbetet för att öka frihandeln är en
självklarhet om fattigdomen i världen skall minska
och välfärden öka. För alla är frihandelns fördelar
inte lika självklara. Ökad världshandel anses av
vissa leda till t.ex. negativa miljöeffekter. Handel
behöver dock inte vara skadligt för miljön. Det är
när länder växer, när människor får det bättre som
man kan börja göra något åt miljöproblemen, t.ex.
genom renare metoder för uppvärmning och matlagning,
bättre sanitära förhållanden osv. Människor som är
dömda till fattigdom genom att vi stoppar deras
handel blir inte heller några starka miljökämpar.
Fattigdomen i världen kan mildras genom ekonomisk
tillväxt, särskilt om den kombineras med åtgärder på
den nationella nivån som förbättrar inkomst- och
förmögenhetsfördelningen. En av de viktigaste
förutsättningarna för en ökad tillväxt är en fri
utrikeshandel. Frihandeln är således central i alla
diskussioner om globalisering och utveckling, även
om den ingalunda är den enda frågan. De senaste
decenniernas utveckling visar att u-länder som
öppnat sig för internationella kapital- och
handelsrörelser fått en högre tillväxt och ett
större välstånd jämfört med u-länder som tillämpat
omfattande valutaregleringar, kapitalrestriktioner
och andra typer av protektionistiska åtgärder. För
många u-länder är jordbruks- och textilprodukter den
absolut viktigaste källan till inkomst. Det är
framför allt inom dessa områden som u-länderna är
konkurrenskraftiga gentemot i-världens producenter.
Sverige måste driva på så att Europeiska unionen
avskaffar kvoterna inom textilområdet och arbetar
för att världens textil- och konfektionshandel blir
fri. En avreglering av EU:s jordbruksmarknad måste
snarast påbörjas. Några reformer som behöver
genomföras är bl.a. att slopa skyddstullar, att ge
exportörer från fattiga länder fritt
marknadstillträde och att minska
jordbrukssubventionerna med åtminstone 70 %.
3. Globalisering (punkt 1)
av Roger Karlsson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 3. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:MJ7 yrkande 2 och avslår
motionerna 2002/03:MJ7 yrkande 9, 2002/03:MJ8
yrkande 6, 2002/03:MJ9 yrkande 1, 2002/03:MJ10
yrkandena 2 och 7, 2002/03:U293 yrkande 3,
2002/03:U294 yrkande 19, 2002/03:U298 yrkandena 11
och 12, 2002/03:U310 yrkandena 2, 11 och 15 samt
2002/03:MJ315 yrkande 17.
Ställningstagande
Centerpartiet anser att det är viktigt att få med
näringslivet i arbetet med hållbar utveckling.
Företagare och entreprenörer är bra på nytänkande,
och detta skall vi dra nytta av. Ett miljöanpassat
näringsliv är en viktig förutsättning för att ställa
om Sverige till ett ekologiskt hållbart samhälle.
Den miljödrivna utvecklingen inrymmer en enorm
potential, både för miljön och den ekonomiska
tillväxten. Vid toppmötet i Johannesburg var
näringslivet en part som tilläts vara aktiv och
delaktig. Skillnaden när det gäller näringslivets
delaktighet var stor jämfört med toppmötet i Rio. Nu
vilar ett tungt ansvar på den svenska regeringen att
få en lika konstruktiv dialog med det svenska
näringslivet. Centerpartiet vill rikta en uppmaning
till regeringen att inse vikten av att göra
näringslivet delaktigt i det fortsatta arbetet, inte
minst de små och medelstora företagen. Projektet
Globalt ansvar har inte varit ett lyckat försök att
skapa dialog med svenska företag för en hållbar
utveckling. Endast ett fåtal företag står bakom
projektet. Betydligt fler svenska företag är
anslutna till FN:s mer lyckade projekt Global
Compact. Näringslivet är således på intet vis
ointresserat av hållbar utveckling. Den aktuella
projektformen har dock inte fungerat och haft en
nonchalant och oengagerad hantering. För att
stimulera näringslivet att arbeta förebyggande med
miljöfrågor och sociala frågor är det också viktigt
att de statliga företagen fungerar som föregångare.
Det finns många exempel på när statligt ägda företag
skulle behöva en tydligare etisk och miljömässig
handlingslinje. Riksdagen bör därför uppdra åt
regeringen att utarbeta etiska och miljömässiga
riktlinjer för de statliga företagen.
4. Globalisering (punkt 1)
av Lotta N Hedström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 4. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:U310 yrkandena 2 och 11
samt avslår motionerna 2002/03:MJ7 yrkandena 2 och
9, 2002/03:MJ8 yrkande 6, 2002/03:MJ9 yrkande 1,
2002/03:MJ10 yrkandena 2 och 7, 2002/03:U293 yrkande
3, 2002/03:U294 yrkande 19, 2002/03:U298 yrkandena
11 och 12, 2002/03:U310 yrkande 15 samt
2002/03:MJ315 yrkande 17.
Ställningstagande
En av frågeställningarna som kvarstår efter
Johannesburgkonferensen är relationen mellan FN:s
konventioner om miljö och mänskliga rättigheter och
internationella handelsavtal. Detta har varit en av
de viktigaste frågorna också för folkrörelsearbetet
inför och under förhandlingarna. Målet att FN:s
avtal på t.ex. miljöområdet skall vara överordnade
WTO-avtalet uppnåddes inte, även om vissa framsteg
gjordes. Det finns nu formuleringar om att avtalen
skall vara "ömsesidigt stödjande", men tolkningen av
detta skall diskuteras inom ramen för den ena sidan,
nämligen inom WTO:s arbetsprogram. Det finns därmed
en klar risk för att för stor vikt läggs vid
handelsöverväganden på bekostnad av andra aspekter.
Vidare kan WTO, till skillnad från FN-systemet när
det gäller miljöavtalen, använda sin rättsliga
apparat för sanktioner mot länder och därför sätta
kraft bakom sina slutsatser. Eftersom flera av de
frågor som behandlades på Johannesburgkonferensen i
praktiken kan komma att avgöras inom ramen för WTO
är det viktigt att Sverige betonar andra än rena
handelsperspektiv i sitt agerande inom
organisationen. Sverige bör t.ex. verka för att WTO
blir en mer öppen och demokratisk organisation samt
att det skall införas sociala och miljömässiga
klausuler i handelsavtalen.
Den typ av globalisering som Miljöpartiet de gröna
vill medverka till sker underifrån, på demokratisk
grund, utan en förenklad tillväxttro och med rättvis
frihandel som ledstjärna.
5. Institutionellt ramverk (punkt 2)
av Sven Gunnar Persson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 5. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:U239 yrkande 3 och avslår
motionerna 2002/03:MJ7 yrkandena 1 och 3,
2002/03:MJ10 yrkandena 9 och 25, 2002/03:MJ11
yrkande 1, 2002/03:U263 yrkande 10, 2002/03:U310
yrkandena 10, 13 och 16, 2002/03:U324 yrkande 9 och
2002/03:MJ428 yrkande 48.
Ställningstagande
Kristdemokraterna anser att det globala samarbetet i
miljöfrågor lider av bristen på starka
institutioner. Jämfört med
världshandelsorganisationen WTO, som har en
tvistlösningsmekanism och fungerande
sanktionsmöjligheter, saknar världssamfundet
tillräckliga möjligheter att genomdriva
efterlevnaden av olika miljökonventioner. FN:s
miljöorgan UNEP fyller en viktig funktion men är
mycket begränsat när det gäller resurser, personal
och befogenheter. Det har lett till att många i
stället vänder blicken mot WTO som en mer kraftfull
organisation. WTO kan dock knappast anses vara ett
lämpligt forum för att hantera internationell
miljöpolitik. Det globala ramverket på miljöområdet
måste stärkas, även om de flesta hoten mot en
hållbar utveckling till sist måste åtgärdas på
nationell nivå. Kristdemokraterna anser att detta
bör vara en prioriterad uppgift för Sverige i
uppföljningsarbetet av Johannesburgstoppmötet.
I en rapport från WTO förra året föreslås att
WTO:s samarbetsmodell, med lagbaserade rättigheter
och skyldigheter, kan tjäna som modell för en ny
global samarbetsarkitektur på miljöområdet. Det
förslaget bör utredas ytterligare.
Även EU:s ministerråd har uttryckt stöd för en
starkare global samarbetsarkitektur. Man har
välkomnat den nya arbetsgrupp inom UNEP som skall se
över det internationella miljösamarbetet, inklusive
finansieringsmöjligheterna. En "Global Environment
Organization", GEO, har föreslagits både från UNEP
och från en arbetsgrupp inom FN som förbereder
toppmötet "Finansiering för utveckling". Möjligheten
att skapa en sådan global miljöorganisation bör
snarast utredas. Den skulle ha som uppgift att
övervaka och kontrollera konventionernas
efterlevnad. Den bör också ha resurser att följa
världsutvecklingen på miljöområdet genom samarbete
med nationella myndigheter och oberoende
organisationer. Kunskapen är fortfarande mycket
begränsad på många områden, exempelvis om
utvecklingen i världen på den biologiska mångfaldens
område. En huvuduppgift bör vara att förmedla
kunskaper om hur goda politiska styrmedel och
handlingsprogram kan se ut, inte minst till de
fattigaste länderna. Sverige och de andra EU-
länderna har, trots allt, kommit relativt långt i
arbetet med att konkretisera hållbarhetstänkandet
till praktisk politik. Det gäller exempelvis
integreringen av hållbar utveckling i samtliga
politikområden, kemikaliestrategin, den integrerade
produktpolitiken (IPP), det sjätte
miljöhandlingsprogrammet, klimatförändringsstrategin
och andra pågående åtgärder. Sådana framsteg måste
kommuniceras till omvärlden, och i synnerhet bör
relevant information och erfarenheter delas med u-
länderna. Sådan kunskapsöverföring är en central
förutsättning för att u-länderna skall kunna närma
sig en hållbar utveckling. Lämpliga former för
kunskapsöverföring och erfarenhetsutbyte på det
globala planet bör utvecklas. Detta skulle kunna
göras inom ramen för en starkare global
miljöorganisation, vilket också föreslås i en
nyutkommen UNEP-rapport.
6. Institutionellt ramverk (punkt 2)
av Sverker Thorén (fp), Birgitta Ohlsson (fp) och
Roger Karlsson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 6. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:MJ428 yrkande 48 och avslår
motionerna 2002/03:MJ7 yrkandena 1 och 3,
2002/03:MJ10 yrkandena 9 och 25, 2002/03:MJ11
yrkande 1, 2002/03:U239 yrkande 3, 2002/03:U263
yrkande 10, 2002/03:U310 yrkandena 10, 13 och 16
samt 2002/03:U324 yrkande 9.
Ställningstagande
Europa behöver en gemensam miljöpolitik.
Miljöfrågorna kan inte längre i första hand ses som
en nationell fråga. Global miljösamverkan kan enbart
genomföras genom fast och bindande samarbete.
Sverige bör agera som föredöme när det gäller höga
miljökrav, teknologiskt och solidariskt nytänkande
m.m. För att nå verkliga lösningar på de globala
miljöhoten finns det ingen viktigare förutsättning
än att dramatiskt öka trycket och engagemanget i den
internationella miljöpolitiken. Våra partier delar
och driver uppfattningen att miljöproblem är
gränsöverskridande och bör behandlas i EU. Vi anser
därför att en gemensam europeisk miljöpolitik
(Common Environmental Policy, CEP) bör utarbetas.
Målet för en gemensam europeisk miljöpolitik bör
vara tvådelat. För det första måste ambitionsnivån i
EU:s inre miljöarbete höjas. Europeiska unionen bör
gradvis ställas om till ett ekologiskt hållbart
samhälle. Långtgående miljöskatter och lagstiftning
blir möjliga genom att alla länderna går tillsammans
och alltså inte kan locka till sig företag och jobb
med lägre miljökrav - s.k. miljödumpning. Genom en
fortgående utvidgning med fler länder, och genom ett
massivt miljö- och utvecklingsbistånd till övriga
länder i närområdet, kan miljösituationen i Europa
radikalt förbättras. För det andra måste EU ta på
sig rollen att vara miljöns stridbare förkämpe i det
internationella samarbetet. Inom ramen för FN, VEU,
IMF och Världsbanken skall EU vara starkt pådrivande
för att skärpa och utvidga internationella
miljökonventioner och bidra till att anpassa
regelverk för handeln i en riktning som försvårar
miljödumpning. I kraft av en ökad politisk
samstämmighet i miljöfrågorna och en stor ekonomisk
tyngd kan EU som enda globala aktör sätta press på
USA. Den möjligheten bör i ökad utsträckning
användas. EU:s globala miljöpolitik bör ha ett
solidariskt utvecklingsperspektiv gentemot de
fattigare länderna. Ett förstärkt bistånd med tydlig
inriktning mot hållbar utveckling bör vara ett
viktigt fundament.
7. Institutionellt ramverk (punkt 2)
av Lotta N Hedström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 7. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:MJ11 yrkande 1 och avslår
motionerna 2002/03:MJ7 yrkandena 1 och 3,
2002/03:MJ10 yrkandena 9 och 25, 2002/03:U239
yrkande 3, 2002/03:U263 yrkande 10, 2002/03:U310
yrkandena 10, 13 och 16, 2002/03:U324 yrkande 9 och
2002/03:MJ428 yrkande 48.
Ställningstagande
Miljöpartiet de gröna delar inte uppfattningen att
det "måste finnas en ömsesidigt stödjande relation
mellan WTO:s regelverk och de multilaterala
konventionerna på miljöområdet och det sociala
området". Enligt vår mening är detta en alltför
defensiv hållning eftersom den undviker den centrala
frågan om vad som sker i händelse av konflikt.
Miljöpartiet de gröna anser att det måste
tydliggöras att multilaterala konventioner på såväl
miljöområdet som det sociala området skall tas in i
WTO:s regelverk och ges status som handelsundantag.
Vidare måste internationella miljööverenskommelser
utvecklas och utvidgas. Ökad handel förstärker den
ekonomiska utvecklingen, oavsett om den är hållbar
eller inte. Om miljöregler är eftersatta på
nationell nivå i vissa länder så att en ekonomisk
utveckling ökar miljöbelastningen kan en ökad handel
förstärka denna tendens. Man behöver se över de
paragrafer i världshandelsorganisationens regelverk
och andra handelsrättsliga överenskommelser som
beskriver hur olika länder vid behov skall kunna
skydda sina ekologiskt ansvarstagande industrier
från s.k. dumpning. Att vissa länder skaffar sig
kostnadsfördelar genom att inte ta ansvar för en
hållbar utveckling utgör ett hållbarhetshinder.
Detta bör i längden anses allvarligare än ett
handelshinder. Att komma till rätta med
miljödumpning är viktigt dels för den globala
miljön, dels för de berörda länderna.
Miljöpartiet anser också att en internationell
miljödomstol bör inrättas med just de motiveringar
som utskottet redogör för i den inledande texten.
Avslagsmotiveringen är långsökt och håller inte för
ett närmare skärskådande.
8. Hållbarhetskommission (punkt 3)
av Sverker Thorén (fp), Sven Gunnar Persson (kd),
Birgitta Ohlsson (fp), Roger Karlsson (c) och
Lotta N Hedström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 8. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:MJ8 yrkande 1.
Ställningstagande
Framtidens stora miljöutmaningar måste hanteras med
nya strategier. En lärdom från FN-toppmötet i
Johannesburg är att vi inte kan använda gamla tiders
organisation, regelverk och styrmedel för att
hantera den mycket genomgripande utveckling som
krävs. Det gäller också i hög grad Sverige. Vi tror
inte att det går att klara 2000-talets utmaningar
med en struktur som utvecklats under efterkrigstiden
och präglats av 1970- och 1980-talens
frågeställningar. Det är tydligt att politiken inte
har lyckats finna former för samverkan mellan olika
sfärer i samhället, något som är helt nödvändigt om
vi skall få till stånd en samlad utvecklingskraft.
Vi anser därför att initiativ bör tas till en
djupgående analys av vilka organisatoriska,
lagstiftningsmässiga, ekonomiska samt forsknings-
och utbildningsmässiga förändringar som behövs för
att samhället bättre skall kunna arbeta för en
hållbar utveckling. Särskilt bör denna analys beakta
behoven av tvärdisciplinärt arbete över olika
områdes- eller sektorsgränser. Vi föreslår därför
att en hållbarhetskommission tillsätts med uppgift
att se över vilka effektiviseringar och
moderniseringar av samhällets regelverk, styrmedel
och upplysningsverksamhet som behöver göras, inte
minst för att undvika att samhället motverkar goda
initiativ från individer och företag. Kommissionens
uppgift skall likaså vara att i samråd med
näringsliv och opinionsbildande organisationer finna
former för hur man skall integrera strävandena mot
en hållbar utveckling och hur man bäst organiserar
samhällets behov av utbildningsinsatser inom detta
område. Kommissionen bör ha ekonomiska resurser för
att initiera utredningar och riktad forskning inom
sitt område.
9. Förändrade konsumtions- och
produktionsmönster (punkt 4)
av Catharina Elmsäter-Svärd (m), Ewa Björling (m)
och Lars Lindblad (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 9. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:MJ9 yrkande 6 samt avslår
motionerna 2002/03:MJ8 yrkande 2, 2002/03:MJ10
yrkandena 12-15, 2002/03:MJ11 yrkande 2,
2002/03:K432 yrkande 17 samt 2002/03:U293 yrkande 1.
Ställningstagande
Den tidigare ofta omtalade klyftan mellan i- och u-
länder är på väg att ersättas av en ny klyfta mellan
u-länder som växer ikapp i-världen och u-länder som
stagnerar och blir allt fattigare. Vissa länder som
fått omfattande bistånd under flera decennier har
ändå inte lyckats minska fattigdomen. Enligt
Moderaternas uppfattning måste Sverige i
biståndssamarbetet fokusera på erfarenheter från
länder som har lyckats med en snabb
fattigdomsminskning. En målmedveten förändring av
politiken kan, även för tidigare kraftigt vanstyrda
ekonomier, få till stånd en positiv utveckling från
fattigdom mot tillväxt. Påståendet att de minst
utvecklade länderna marginaliseras alltmer i den
globala ekonomin är felaktigt. Fattiga länder har
tack vare den globala ekonomin en möjlighet att
rekordsnabbt öka välståndet. De minst utvecklade
länderna marginaliseras däremot alltmer i slutna
ekonomier, där endast protektionism och
självförsörjning tillåts. Samma grundläggande
invändning kan riktas mot s.k. etisk märkning,
vilken påstås ligga i linje med arbetet med den
nationella strategin för hållbar utveckling. En risk
med den etiska märkningen är att produktionen inte
utsätts för viktig global konkurrens. Konkurrens har
t.ex. lett till att amerikanska arbetsgivare betalar
åtta gånger högre lön än genomsnittet i de
fattigaste u-länderna.
10. Förändrade konsumtions- och
produktionsmönster (punkt 4)
av Sverker Thorén (fp) och Birgitta Ohlsson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 10. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:MJ8 yrkande 2 och
2002/03:K432 yrkande 17 samt avslår motionerna
2002/03:MJ9 yrkande 6, 2002/03:MJ10 yrkandena 12-15,
2002/03:MJ11 yrkande 2 samt 2002/03:
U293 yrkande 1.
Ställningstagande
För att uppnå en hållbar konsumtion, i
Johannesburgsdokumentets mening, är kunniga och
välinformerade konsumenter en nyckelfaktor. Genom
information om de sociala och miljömässiga följderna
av olika konsumtionsval kan individen göra upplysta
val utifrån sina personliga prioriteringar. Det
grundläggande kravet är dock att konsumenten inte
vilseleds beträffande produktens eller tjänstens
innehåll och funktioner. Vi liberaler vill verka för
säkrare och sundare livsmedel. Inom EU bör målet
vara att utforma en gemensam europeisk
livsmedelspolitik, som gör det möjligt för människor
att känna trygghet med vad de äter - oavsett var de
befinner sig inom EU. Kravet på korrekt information
är absolut, och målet måste vara att all mat skall
vara ofarlig. Inom EU är det är därför nödvändigt
att bl.a. utveckla ett system för kontroll av
märkningen. Ett sådant system borde givetvis vara
globalt, men det vi har makt över och huvudsakligt
ansvar för är den europeiska marknaden. Den i
Johannesburg antagna definitionen av begreppet
hållbar utveckling omfattar ekologisk, ekonomisk och
social hållbarhet. Folkpartiet ser i och för sig att
en utvidgning av begreppet hållbar utveckling kan
tillföra konsumenten mera makt, men vill samtidigt
varna för att det kan vara svårt att kombinera flera
kriterier i en och samma märkningsform. Det finns
därför även i framtiden behov av att särskilja de
olika hållbarhetsmålen från varandra. Stor
försiktighet bör också iakttas med att sätta
likhetstecken mellan etisk och social märkning av de
modeller som förekommer på den svenska marknaden och
ekonomisk och social hållbarhet enligt
Johannesburgsdokumentets definition.
11. Förändrade konsumtions- och
produktionsmönster (punkt 4)
av Sven Gunnar Persson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 11. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:MJ10 yrkande 15 samt avslår
motionerna 2002/03:MJ8 yrkande 2, 2002/03:MJ9
yrkande 6, 2002/03:MJ10 yrkandena 12-14,
2002/03:MJ11 yrkande 2, 2002/03:K432 yrkande 17 och
2002/03:U293 yrkande 1.
Ställningstagande
Arbetet med miljömärkning av trädgårdsredskap,
arbetsmaskiner, motorer och andra miljöpåverkande
utrustningar och produkter måste intensifieras.
Kristdemokraterna menar att regeringen snarast bör
återkomma till riksdagen med förslag till hur
ekonomiska styrmedel kan användas i syfte att öka
andelen miljömärkta arbetsmaskiner m.m. En lösning
skulle t.ex. kunna vara en momssänkning av
miljömärkta gräsklippare och andra arbetsmaskiner
samt av utombordsmotorer. Visar det sig att en
frivillig övergång till miljövänligare motorer inte
går snabbt nog bör ett förbud mot motorer som inte
klarar uppsatta kriterier för emissioner övervägas.
De ekonomiska styrmedlen och de miljöpolitiska
åtgärderna måste också ses över utifrån ett
fördelnings- och glesbygdsperspektiv. Tydliga mål
måste sättas som samverkar med skatteregler och
andra styrmedel.
12. Förändrade konsumtions- och
produktionsmönster (punkt 4)
av Lotta N Hedström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 12. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:MJ11 yrkande 2 samt avslår
motionerna 2002/03:MJ8 yrkande 2, 2002/03:MJ9
yrkande 6, 2002/03:MJ10 yrkandena 12-15,
2002/03:K432 yrkande 17 och 2002/03:
U293 yrkande 1.
Ställningstagande
Miljöpartiet de gröna anser att det är oerhört
väsentligt att vara tydlig med vad som ingår i
begreppet hållbar utveckling. Inom Finans- och
Näringsdepartementen har försök gjorts att precisera
begreppet. Även om, enligt vår mening, departementen
har en ohållbar definition av hållbar utveckling har
den ändå den förtjänsten att den är tydlig och kan
antas få konsekvenser för den förda politiken.
Definitionen går att diskutera, kritisera, försvara,
ansluta sig till eller ta avstånd från. Tyvärr kan
man inte säga detsamma om regeringens föreliggande
skrivelse. Det går inte att utläsa om skrivelsen
ansluter sig till Finans- och Näringsdepartementens
syn eller ej, eller ens om departementens syn är
förenlig med skrivelsen eller ej. Med denna oklarhet
får det antas att Finans- och Näringsdepartementen
kommer att utgå från att skrivelsens syn på hållbar
utveckling är förenlig med deras definition, med
medföljande negativa konsekvenser för den förda
politiken. Miljöpartiet de gröna anser att begreppet
hållbar utveckling måste ges en tydligare innebörd.
Det behövs därför tydliga, mätbara, övergripande och
långsiktiga mål för att skapa hållbara produktions-
och konsumtionsmönster. Det hittills mest
långtgående försöket att formulera sådana mål har
gjorts av miljöorganisationen Friends of the Earth
Europe (i Sverige Miljöförbundet Jordens Vänner) i
termer av "rättvist miljöutrymme". Ett villkor för
ett uthålligt samhälle enligt detta synsätt är ett
samhälle vars resursförbrukning håller sig inom
landets rättvisa andel av miljöutrymmet. Vi anser
att regeringen bör ge i uppdrag åt Naturvårdsverket
och Statistiska centralbyrån att i samråd med andra
formulera mål för Sverige i sådana termer.
Myndigheterna bör också ges i uppdrag att fortsätta
utvecklandet av indikatorer för att kunna
fortlöpande mäta användningen av miljöutrymmet i
olika avseenden.
13. Förbud mot HA-oljor (punkt 5)
av Sven Gunnar Persson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 13. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:MJ10 yrkande 10.
Ställningstagande
När integrering skall ske av sociala, ekonomiska och
miljömässiga hänsynstaganden måste regeringen
säkerställa att giftiga ämnen och kemikalier fasas
ut ur kretsloppen. I ett personbilsdäck ingår cirka
en liter cancerframkallande, mjukgörande HA-oljor
(högaromatiska oljor). HA-oljor är en restprodukt
från raffinering och innehåller polyaromatiska
kolväten, som är ett av de mest angelägna ämnena att
få bort i utsläpp till vatten. På grund av den
miljöskada HA-oljor utgör bör ett förbud mot att
sälja däck som innehåller HA-oljor införas i
Sverige. Kristdemokraterna kräver att regeringen
skyndsamt återkommer till riksdagen med ett sådant
förslag.
14. Privatbilism (punkt 6)
av Catharina Elmsäter-Svärd (m), Ewa Björling (m)
och Lars Lindblad (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 14. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:MJ9 yrkande 9.
Ställningstagande
Välstånd utgör inget hot mot miljön. Tvärtom är det
i välstånd som vi har råd att finna metoder för ett
lägre tärande på naturresurser. Under FN:s konferens
om den mänskliga miljön i Stockholm 1972 uttrycktes
det oro för att olja och andra råvaror höll på att
uttömmas. Den annalkande katastrofen sades hänga
samman med tron på den ständiga tillväxten.
Bekymrade tankar fördes också fram om vad som skulle
hända med världens kopparreserver, när alla kineser
fick råd att skaffa sig telefon. Vad alla sådana
statiska resonemang bortser i från är tillväxtens
förmåga att utnyttja ändliga råvaror alltmer
resurssnålt. De gigantiska kopparkablarna har
ersatts av fiberoptik. Det finns därför inget som
hindrar att många, många fler människor på vår jord
underlättar sina liv genom att äga en bil. Vill man
komma åt problematiken kring koldioxidutsläpp tar
skrivelsen upp en bättre lösning: Stimulera
användning av befintlig effektiv energiteknik och
främja introduktionen av ny. Vi avfärdar därför en
tydlig politisk styrning som leder till minskade
behov av privatbilism.
15. Fattigdomsbekämpning (punkt 7)
av Catharina Elmsäter-Svärd (m), Ewa Björling (m)
och Lars Lindblad (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 15. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:MJ9 yrkandena 5 och 8 samt
avslår motionerna 2002/03:MJ8 yrkande 7, 2002/03:MJ9
yrkande 4, 2002/03:MJ10 yrkandena 3-6 och 17,
2002/03:U239 yrkande 2, 2002/03:
U310 yrkandena 12 och 14 samt 2002/03:U313 yrkandena
3 och 4.
Ställningstagande
Den tidigare ofta omtalade klyftan mellan i- och u-
länder är på väg att ersättas av en ny klyfta mellan
u-länder som växer ikapp i-världen och u-länder som
stagnerar och blir allt fattigare. Vissa länder som
fått omfattande bistånd under flera decennier har
ändå inte lyckats minska fattigdomen. Det är därför
inte riktigt att ställa upp utbetalningsmål för
biståndet. Det är fattigdomsminskningen som måste
vara målet. I detta arbete är det av yttersta vikt
att det utvecklas ett bättre samarbete med
frivilligorganisationer, som t.ex. Röda Korset.
Sverige måste vidare visa större beredvillighet till
skuldavskrivningar. Skuldavskrivningar måste vara
kopplade till stränga krav, eftersom avskrivningarna
annars riskerar att motverka sitt syfte. Vi menar
att Sverige skall ta initiativ till en total
skuldavskrivning år 2004 för högt skuldsatta
låginkomstländer (s.k. HIPC), varav huvuddelen finns
i Afrika söder om Sahara. Fyra krav bör ställas i
detta sammanhang: ingen ny upplåning, ingen
korruption och inget vanstyre, ingen användning i
krig samt att det måste komma fattiga människor till
godo.
16. Fattigdomsbekämpning (punkt 7)
av Sverker Thorén (fp) och Birgitta Ohlsson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 16. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:MJ8 yrkande 7 och avslår
motionerna 2002/03:MJ9 yrkandena 4, 5 och 8,
2002/03:MJ10 yrkandena 3-6 och 17, 2002/03:U239
yrkande 2, 2002/03:U310 yrkandena 12 och 14 samt
2002/03:U313 yrkandena 3 och 4.
Ställningstagande
Folkpartiet är det parti som tydligast och tidigast
velat föra in jämställdhetsmål och kvinnofrågor i
biståndspolitiken. Jämställdhetsfrågorna skall
utgöra en integrerad del i svensk politik för global
utveckling. Trots att jämställdhetsmålet för svenskt
utvecklingssamarbete nu har funnits sedan mitten av
1990-talet har det inte sällan varit svårt att visa
upp resultat som fått praktiska återverkningar i
större skala. Sverige har förvisso medverkat till
att flytta fram kvinnans position i ett flertal
utvecklingsländer, men också framdeles måste nya
grepp tas samtidigt som jämställdhetsarbetet
utvecklas och prioriteras i ett internationellt
perspektiv. Sverige har både den kunskap och de
erfarenheter som krävs för att vara med och leda
detta arbete i de fattigaste länderna. Folkpartiet
anser att man i planeringen av alla biståndsinsatser
aktivt bör arbeta med att föra in ett
jämställdhetsperspektiv, så att projekt och program
kommer kvinnor och män till del i lika hög grad samt
utjämnar existerande skevheter och orättvisor. I
vissa fall är det berättigat att satsa på riktade
insatser, såväl för kvinnor som för män.
17. Fattigdomsbekämpning (punkt 7)
av Sven Gunnar Persson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 17. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:MJ10 yrkandena 5 och 6 samt
avslår motionerna 2002/03:MJ8 yrkande 7, 2002/03:MJ9
yrkandena 4, 5 och 8, 2002/03:MJ10 yrkandena 3, 4
och 17, 2002/03:U239 yrkande 2, 2002/03:U310
yrkandena 12 och 14 samt 2002/03:U313 yrkandena 3
och 4.
Ställningstagande
Internationell solidaritet kan inte enbart bygga på
att den rika delen av världen delar med sig av sitt
överflöd av resurser. De fattiga länderna är mest
hjälpta av stöd i former som möjliggör för dem att
själva skapa och upprätthålla en god situation för
utveckling och fattigdomsbekämpning. Detta inte är
möjligt att uppnå så länge inte varje enskild
individs mänskliga fri- och rättigheter främjas,
skyddas och institutionaliseras. Inom
biståndspolitiken är mänskliga rättigheter såväl ett
mål som ett medel. Ekonomisk och social utveckling
är en förutsättning för att kunna åtnjuta de
mänskliga rättigheterna fullt ut. Samtidigt är
mänskliga rättigheter normalt sett en förutsättning
för tillväxt och utveckling. Kristdemokraterna anser
därför att det är en absolut nödvändighet för
utvecklingssamarbetet att hela biståndet genomsyras
av mänskliga rättigheter, samt att specifika MR-
projekt prioriteras. På så sätt främjas
människovärdet och möjligheterna att höja
levnadsnivån för de fattigaste.
Europeiska unionen har ett särskilt ansvar för att
verka för en minskning av den globala fattigdomen.
Kristdemokraterna är därför kritiska mot Sveriges
agerande i Europeiska unionen, där regeringen inte
tillräckligt har drivit på EU när det gäller att
förbättra biståndet och göra det mer effektivt.
18. Fattigdomsbekämpning (punkt 7)
av Lotta N Hedström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 18. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:U310 yrkande 14 och avslår
motionerna 2002/03:MJ8 yrkande 7, 2002/03:MJ9
yrkandena 4, 5 och 8, 2002/03:MJ10 yrkandena 3-6 och
17, 2002/03:U239 yrkande 2, 2002/03:U310 yrkande 12
samt 2002/03:U313 yrkandena 3 och 4.
Ställningstagande
Vid millennieskiftet samlades världens ledare i FN:s
generalförsamling för att sätta upp nya och
ambitiösa målsättningar för att bekämpa fattigdomen
i världen. I millenniedeklarationen erkände de ett
"kollektivt ansvar för att principerna om människors
värdighet, jämlikhet och jämställdhet upprätthålls
på det globala planet". De lovade att göra sitt
"yttersta för att befria våra medmänniskor - män,
kvinnor och barn - från den extrema fattigdomens
elände och förnedring".
I millenniedeklarationen finns också en
uppsättning mål för att förverkliga ambitionerna. De
handlar bl.a. om att utradera extrem fattigdom och
hunger, att alla barn skall gå i skolan år 2015, att
främja jämställdhet mellan könen och öka kvinnors
delaktighet, att förbättra mödrahälsan, att bekämpa
hiv/aids, malaria och andra folksjukdomar, att
trygga en hållbar miljö samt att utveckla ett
globalt partnerskap för utvecklingssamarbete.
Millenniemålsättningarna är förpliktande för både
länder och alla internationella organisationer.
Miljöpartiet de gröna anser att de fattiga ländernas
skulder är ett strukturellt hinder för att kunna
förverkliga millenniemålsättningarna. Nödvändiga
medel som behövs för att bekämpa fattigdom och
sjukdomar går i stället till att betala av på ibland
illegitima skulder.
Mot bakgrund av detta anser vi att de fattiga
länder som har höga och ohanterliga skuldbördor
behöver snabbare och effektivare skuldavskrivningar.
För att detta skall bli möjligt bör Sverige verka
för att HIPC-initiativet reformeras så att nivån på
skuldlättnader kopplas till länders möjligheter att
uppnå FN:s millenniemålsättningar.
HIPC-initiativet introducerades 1996 för att
skriva av de allra fattigaste ländernas skulder. I
september 2002 hade endast 6 av de 38 mest
skuldtyngda länderna nått slutpunkten och fått
skuldlättnader till den av Världsbanken och
Internationella valutafonden definierade "hållbara
nivån". Det betyder att skulderna skrivs av till en
"hållbar" nivå, som i de flesta fall definieras som
att den totala skuldbördan inte överstiger 150 % av
de prognostiserade årliga exportinkomsterna.
Definitionen av vad som är en "hållbar" skuldnivå
tar inte heller hänsyn till den rådande situationen
i varje land och i vilken mån det behövs resurser
för att nå de internationella utvecklingsmålen. Det
handlar t.ex. om hur många som lever i fattigdom,
hur många barn som går i skolan och hur många som
har tillgång till hälsovård. HIPC-initiativet har
inte skapat en stabil skuldsituation för de
fattigaste länderna, vilket numera erkänns av
Världsbanken. Bland annat därför diskuteras s.k.
topping up-åtgärder, som handlar om att ge extra
stöd just vid den s.k. slutpunkten av HIPC-
processen.
Definitionen av "hållbar skuldnivå" är således
problematisk. Såväl Världsbanken som Internationella
valutafonden konstaterade i samband med sina
årsmöten i september 2002 att ett flertal av HIPC-
länderna, framför allt på grund av optimistiska
beräkningar av kommande exportintäkter, inte kommer
att ha uppnått en "hållbar skuldbörda" efter att de
har nått utlovade skuldlättnader. Det här innebär
att länderna riskerar att fastna i ännu en
destruktiv skuldspiral med fortsatt omfattande behov
av skuldlättnader.
Miljöpartiet de gröna anser att den ekonomiskt
fyrkantiga och socialt likgiltiga definitionen av
"hållbar skuld" inte beaktar de enskilda ländernas
behov och förutsättningar. Vi anser att HIPC-
initiativet inte räcker. En förutsättning för att nå
de internationella utvecklingsmålen, som de
fastställs i FN:s millenniedeklaration, är att 100 %
av HIPC-ländernas skulder skrivs av.
19. Skuldavskrivningar och demokratiska
respektive ekonomiska reformer (punkt 8)
av Sverker Thorén (fp), Sven Gunnar Persson (kd),
Birgitta Ohlsson (fp) och Roger Karlsson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 19. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:MJ7 yrkande 8,
2002/03:MJ8 yrkande 5 och 2002/03:MJ10 yrkande 8.
Ställningstagande
Världens fattiga länder tyngs av skuldbördor till
både länder och organisationer. För många
utvecklingsländer utgör skuldbördan ett enormt
problem som kraftigt begränsar och ibland omöjliggör
deras möjligheter att utvecklas. Skuldbördan är ett
hinder för dessa länders möjlighet till hållbar
utveckling. Skuldavskrivningar spelar därför en
central roll i frigörandet av resurser i u-länderna,
vilka skall riktas till att uppnå en hållbar
utveckling. Skuldavskrivningarna är ett första
viktigt steg i arbetet för att nå det gemensamma
målet om att halvera fattigdomen till 2015.
Skuldfrågan måste prioriteras högre av de
utvecklade länderna. De rika länderna måste i högre
grad efterskänka de fattiga ländernas skulder.
Sverige borde vara ett föredöme i det
internationella samfundet och leda det globala
arbetet för skuldavskrivningar.
Skuldavskrivningar skall kombineras med
demokratiska och ekonomiska reformer och kamp mot
korruptionen. Det är inte acceptabelt att skulder
avskrivs för icke demokratiska länder som är
ovilliga att genomföra demokratiska och ekonomiska
reformer. Sådana skuldavskrivningar gynnar enbart en
elit och korruptionen i utvecklingsländerna. Utan
reformer kommer länderna aldrig att kunna ta sig ur
den skuldfälla de hamnat i. Vad ovan anförts om att
villkora skuldavskrivningar av tredje världens
skulder med demokratiska och ekonomiska reformer
samt kamp mot korruption bör ges regeringen till
känna.
20. Vatten som mänsklig rättighet (punkt 11)
av Lotta N Hedström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 11
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 20. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:U306 yrkande 1.
Ställningstagande
Rent vatten, vårt viktigaste livsmedel, är en
bristvara på många håll i världen. Trovärdiga
uppgifter gör gällande att ungefär 1,4 miljarder
människor i världen saknar tillgång till rent vatten
och att minst 12 miljoner människor årligen dör till
följd av sjukdomar som har samband med vatten.
Beräkningar visar att år 2025 kommer ca 3 miljarder
människor i världen att bo i områden med dålig
tillgång till vatten. Befolkningstillväxten kommer
att vara störst i städerna där tillgången till
vatten kan begränsa möjligheten till utveckling.
Orsakerna till att de användbara vattenresurserna
minskar dramatiskt är bl.a. ineffektiv användning,
utsläpp av orenat avloppsvatten, fördyrande
privatiseringar och ökat befolkningstryck. Bland de
allvarliga effekter som följer av ökande vattenbrist
finns konflikter om knappa vattenresurser. På många
håll i världen betraktas vattenfrågan redan i dag
som en del av säkerhetspolitiken, och med en alltför
rask takt i WTO-arbetet med avregleringar av
tjänstemarknaden inom ramen för GATS finns starka
farhågor att tillgången till billigt vatten kan
hotas.
Världens regeringar enades i samband med FN:s
millennietoppmöte i september 2000 om målet att till
år 2015 halvera andelen människor utan tillgång till
rent vatten.
I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna från 1948 står det i artikel 1 att
"envar har rätt till liv". Vatten är en av de
viktigaste överlevnadsfaktorerna för varje människa
på jorden. Eftersom vatten är en förutsättning för
liv skall tillgång till vatten betraktas som en
grundläggande mänsklig rättighet. Tillgång till
vatten får inte betraktas som vilken handelsvara som
helst.
Av just dessa skäl behöver vattnet som
mänsklighetens förnämsta livsmedel det starkaste
tänkbara legala skyddet, tvärtemot antydningarna i
majoritetens text.
21. Effektivare vattenanvändning (punkt 12)
av Sven Gunnar Persson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 12
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 21. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:MJ10 yrkande 19.
Ställningstagande
Bristen på färskvatten är akut i ett växande antal
regioner. Målet att halvera antalet människor som
inte har tillgång till tjänligt dricksvatten till
2015 måste ske främst genom en långt effektivare
användning av vattnet. För att målen skall nås krävs
t.ex. att vattenåtgången i konstbevattning minskar
med minst 30 %. Kristdemokraterna anser att
regeringen måste vara pådrivande för att bidra till
att målen uppnås.
22. Energi (punkt 13)
av Catharina Elmsäter-Svärd (m), Ewa Björling (m)
och Lars Lindblad (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 22. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:MJ9 yrkande 10 och
2002/03:U322 yrkande 23 samt avslår motionerna
2002/03:MJ7 yrkandena 5 och 6, 2002/03:MJ8 yrkandena
3 och 4, 2002/03:MJ10 yrkandena 11, 20 och 21,
2002/03:MJ11 yrkande 4, 2002/03:U239 yrkande 5,
2002/03:U284 yrkande 18, 2002/03:U288 yrkandena 1-3,
2002/03:U310 yrkande 7, 2002/03:U313 yrkande 10,
2002/03:U326 yrkande 11, 2002/03:
MJ315 yrkande 2, 2002/03:MJ418 yrkande 1 och
2002/03:MJ428 yrkande 7.
Ställningstagande
Fattigdomsbekämpning framstår som en av de
viktigaste insatserna som kan göras för miljön. Två
miljarder människor i u-världen saknar el, och det
går inte att avskaffa fattigdom utan att varje
hushåll har tillgång till el. Men fattiga länder kan
inte bygga upp sin elförsörjning på kärnkraft,
vattenkraft eller andra avancerade kraftsystem. I
stället är de främst hänvisade till fossila
bränslen. Halterna av växthusgaser ökar i atmosfären
med klimatförändringar som följd. Detta beror
huvudsakligen just på användningen av fossila
bränslen. Det är därför direkt ansvarslöst av
Sverige och många andra i-länder att öka sina egna
behov av fossila bränslen. De tekniskt och
ekonomiskt avancerade länderna bör i första hand
utnyttja tekniskt avancerade kraftsystem. I rådande
läge borde det därför vara rimligt att i-världen
hårdare fokuserade på kärnkraft och andra
alternativa energikällor som kräver tekniskt
avancerade lösningar. Vill man komma åt
problematiken kring koldioxidutsläppen tar
regeringen i skrivelsen upp en bra lösning:
Stimulera användning av befintlig effektiv
energiteknik och främja introduktionen av ny. Vi
tolkar förslaget som ett efterlängtat erkännande av
kärnkraften och framför allt en vidare utveckling av
olika energislag där även olika former av kärnteknik
ingår. Regeringens ambition att satsa på vetenskap
och forskning som syftar till att minska utsläppen
av växthusgaser tolkar vi som en vilja att häva den
s.k. tankeförbudslagen kring kärnteknikutveckling.
23. Energi (punkt 13)
av Sverker Thorén (fp) och Birgitta Ohlsson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 23. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:MJ8 yrkandena 3 och 4
samt 2002/03:MJ315 yrkande 2 och avslår motionerna
2002/03:MJ7 yrkandena 5 och 6, 2002/03:MJ9 yrkande
10, 2002/03:MJ10 yrkandena 11, 20 och 21,
2002/03:MJ11 yrkande 4, 2002/03:U239 yrkande 5,
2002/03:U284 yrkande 18, 2002/03:U288 yrkandena 1-3,
2002/03:U310 yrkande 7, 2002/03:U313 yrkande 10,
2002/03:U322 yrkande 23, 2002/03:U326 yrkande 11,
2002/03:MJ418 yrkande 1 och 2002/03:MJ428 yrkande 7.
Ställningstagande
Globala klimatförändringar som orsakas av människan
är ett av vår tids största miljöhot. Under sommaren
2002 kämpade tusentals människor på den europeiska
kontinenten för att rädda sina hus undan de skyfall
som hotade att dränka deras hem medan vi i Sverige
hade en rekordvarm sommar med temperaturer långt
över det normala för våra breddgrader. De flesta
klimatforskare är överens om att jordens klimat
håller på att förändras och att människans utsläpp
av framför allt växthusgaser spelar en stor roll.
Det är ofta de fattigaste ländernas befolkning som
riskerar att drabbas hårdast av sådana förändringar.
Klimatsystemet är trögt, och vi har troligen därför
endast sett en del av de klimatförändringar som
kommer att ske till följd av de utsläpp som hittills
har gjorts. Den överenskommelse världssamfundet
enades om i Kyoto 1997 innebar endast en liten
reduktion av ökningen av koldioxidutsläpp jämfört
med om inga åtgärder vidtagits. Oavsett om
Kyotoprotokollets mål kommer att nås eller inte
behöver förhandlingar om tillåtna utsläpp efter 2010
påbörjas. Sannolikt kommer utsläppen att behöva
minskas i betydligt högre grad. Kraftfullare
åtgärder mot de klimatpåverkande utsläppen måste
därför göras internationellt. Ett första steg är att
införa en europeisk miniminivå för
koldioxidavgiften. Folkpartiet stöder också de
förslag som finns om handel med utsläppsrätter, men
en europeisk koldioxidavgift och en handel med
utsläppsrätter kommer inte att vara nog för att
klara utmaningen. Frågan om en koldioxidavgift bör
därför drivas vidare på global nivå, efter det att
den införts i EU. En global avgift på koldioxid
skulle kunna leda till en kraftfull reducering av
användningen av fossila bränslen.
24. Energi (punkt 13)
av Sven Gunnar Persson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 13
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 24. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:MJ10 yrkandena 11, 20
och 21 samt 2002/03:U284 yrkande 18 och avslår
motionerna 2002/03:MJ7 yrkandena 5 och 6,
2002/03:MJ8 yrkandena 3 och 4, 2002/03:
MJ9 yrkande 10, 2002/03:MJ11 yrkande 4, 2002/03:U239
yrkande 5, 2002/03:U288 yrkandena 1-3, 2002/03:U310
yrkande 7, 2002/03:U313 yrkande 10, 2002/03:U322
yrkande 23, 2002/03:U326 yrkande 11, 2002/03:MJ315
yrkande 2, 2002/03:MJ418 yrkande 1 och 2002/03:
MJ428 yrkande 7.
Ställningstagande
Det finns i dag ett stort och ökande behov av energi
i utvecklingsländerna, vilket kommer att kräva
enorma investeringar i infrastruktur och tjänster
för energiförsörjning. Tillgången till energi är ett
viktigt instrument för utveckling. Därför behövs det
sunda och samordnade strategier för
energiförsörjningen. Framför allt är det viktigt att
investeringarna är ekologiskt hållbara och
energieffektiva och att energin görs tillgänglig för
alla, även dem som bor på landsbygden. Användandet
av förnybara källor är också en viktig utgångspunkt
för en hållbar utveckling och för minskade
koldioxidutsläpp. För detta behövs också stora
investeringar från i-världen. Samarbete krävs mellan
en rad olika aktörer, såväl av biståndsdonatorer och
-mottagare som av privata företag i både i-världen
och utvecklingsländerna. Vi menar att man bör
miljöanpassa exportkreditnämndernas verksamhet. En
stor del av energisatsningarna görs i dag med stöd
av exportkreditnämnder, och dessa måste ge långt
större prioritet åt energieffektivitet och förnybar
energi. Inför förhandlingarna i Johannesburg hade EU
satt upp som mål att fatta beslut om att öka andelen
förnybar energi med 15 % till 2015. Toppmötet
misslyckades dock att enas om detta mål. Eftersom
målet är så pass avgörande för utsläppen av
förorenande ämnen är det viktigt att Sverige
internationellt, enskilt och via EU, försöker få
till stånd större satsningar på förnybar energi.
Nationellt måste Sverige överge förslaget med
kvotbaserat elcertifikatsystem och i stället satsa
på ett fastprissystem och på så sätt ge förnybara
energikällor bättre förutsättningar till effektiv
tillväxt. Det är dessutom av yttersta vikt att
reglerna som styr anslaget för det nationella
klimatinvesteringsprogrammet är fokuserade på
åtgärder som direkt går att hänföra till minskade
utsläpp av växthusgaser. Kristdemokraterna anser att
programmet är av stor vikt för att minska utsläppen
av växthusgaser och öka energibesparingen och anser
därför att stödet till detta anslag dessutom måste
öka.
25. Energi (punkt 13)
av Roger Karlsson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 13
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 25. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:MJ7 yrkande 5 och
2002/03:MJ428 yrkande 7 samt avslår motionerna
2002/03:MJ7 yrkande 6, 2002/03:MJ8 yrkandena 3 och
4, 2002/03:MJ9 yrkande 10, 2002/03:MJ10 yrkandena
11, 20 och 21, 2002/03:MJ11 yrkande 4, 2002/03:U239
yrkande 5, 2002/03:U284 yrkande 18, 2002/03:U288
yrkandena 1-3, 2002/03:U310 yrkande 7, 2002/03:U313
yrkande 10, 2002/03:U322 yrkande 23, 2002/03:U326
yrkande 11, 2002/03:MJ315 yrkande 2 och
2002/03:MJ418 yrkande 1.
Ställningstagande
Det var ett stort misslyckande att länderna inte kom
överens om en tidsplan för införande av alternativ
energi vid toppmötet i Johannesburg, i synnerhet mot
bakgrund av att energianvändning i alla dess former
är den absolut största miljöfrågan. Alltför stora
delar av energiframställningen sker antingen genom
förbränning av fossila bränslen eller kommer från
uran. Förbränning av fossila bränslen ökar riskerna
för en skadlig växthuseffekt, och energiutvinning
från uran innebär stora risker för miljö och hälsa
samt en avfallsförvaring vars konsekvenser vi
fortfarande inte har svar på. Uran i sig är dessutom
en ändlig resurs som inte hör hemma i en plan för en
uthållig utveckling.
Den långsiktiga och ansvarsfulla energipolitik som
nu har inletts är ett viktigt steg för att vi skall
uppnå målen i den nationella genomförandeplanen för
uthållig utveckling. Mot denna bakgrund bör Sverige
fortsätta där toppmötet i Johannesburg misslyckades
och fortsätta att driva arbetet för en global
tidsplan för införande av alternativ energi.
För att uppnå målet att till år 2050 minska
utsläppen av växthusgaser till 4,5 ton
koldioxidekvivalenter per år och invånare måste
kortsiktiga åtgärder kombineras med långsiktiga
strategier. För att målet skall nås med en fortsatt
hög tillväxt och standard för befolkningen i Sverige
och andra länder, är det nödvändigt att en
långsiktig forskningsstrategi för minskning av
utsläpp av växthusgaser kommer till stånd. Sverige
bör såväl inom EU som i andra internationella organ
arbeta för att sammanhållna forskningsstrategier och
ökade resurser kommer till stånd inom klimatområdet.
26. Energi (punkt 13)
av Lotta N Hedström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 13
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 26. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:U288 yrkandena 2 och 3
samt 2002/03:U310 yrkande 7 och avslår motionerna
2002/03:
MJ7 yrkandena 5 och 6, 2002/03:MJ8 yrkandena 3 och
4, 2002/03:MJ9 yrkande 10, 2002/03:MJ10 yrkandena
11, 20 och 21, 2002/03:MJ11 yrkande 4, 2002/03:U239
yrkande 5, 2002/03:U284 yrkande 18, 2002/03:U288
yrkande 1, 2002/03:U313 yrkande 10, 2002/03:U322
yrkande 23, 2002/03:
U326 yrkande 11, 2002/03:MJ315 yrkande 2,
2002/03:MJ418 yrkande 1 och 2002/03:MJ428 yrkande 7.
Ställningstagande
Tyvärr kunde inte toppmötet i Johannesburg enas om
det blygsamma förslaget att öka nuvarande andel
förnybar energi från 13,9 % till 15 % fram till 2010
utan antog endast rekommendationer om att skyndsamt
öka andelen förnybar energi. Orsaken till
misslyckandet var att oljeländer från både väst och
syd motarbetade förslaget. Grunden i USA:s och de
oljeproducerande ländernas samarbetsorganisation
OPEC:s förhandlingspositioner var att till varje
pris motsätta sig nya eller bindande mål och avtal.
Som en följd av misslyckandet har ett initiativ nu
tagits för en "koalition av de villiga", där man
samlar de länder som frivilligt accepterar mål,
tidtabell och ökningar av de förnybara
energikällorna som går längre än den överenskomna
texten.
Miljöpartiet anser att den svenska regeringen bör
vara pådrivande i detta arbete för att få en ökning
av de förnybara energikällorna. En annan viktig
faktor för en ökad andel förnybar energi är
finansieringen. Världsbanken säger sig vilja satsa
på förnybar energi, men gör tvärtom. Informationen
om bankens energiutlåning ur klimatperspektiv är
bristfällig, och den har inte uppskattat utsläppen
av växthusgaser från ett flertal av sina projekt.
Sedan 1992 uppskattas banken ha satsat närmare 16
miljarder dollar på fossilenergiprojekt, och endast
1 miljard dollar på förnybar energi och hushållning.
Miljöpartiet anser att informationen till riksdagen
om Världsbankens utlåning bör förbättras. Regeringen
bör varje år rapportera till riksdagen vilken andel
av bankens energiutlåning som har gått till
hushållning och förnybar energi, och vilken andel
som gått till fossilenergiprojekt. Regeringen bör
också årligen informera riksdagen om de
fossilenergiprojekt som Världsbanken har beviljat
men där Sverige haft en avvikande uppfattning från
majoriteten i bankens styrelse.
27. Hälsa (punkt 14)
av Catharina Elmsäter-Svärd (m), Ewa Björling (m)
och Lars Lindblad (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 27. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:MJ9 yrkande 7 och avslår
motionerna 2002/03:MJ7 yrkande 7, 2002/03:MJ10
yrkandena 18 och 22, 2002/03:MJ11 yrkande 5 och
2002/03:U310 yrkande 8.
Ställningstagande
En god hälsa är en förutsättning för att människor
skall kunna bekämpa sin egen fattigdom. Därför
välkomnar vi att regeringen stöder Europeiska
kommissionens arbete med att öka tillgången på
mediciner. Det krävs emellertid fler ansträngningar.
Vi förordar att Sverige även stöder vaccinutveckling
i preventivt syfte samt att Sverige ökar sitt
åtagande avseende hivprevention i tredje land. Vi
vill också understryka Sveriges delansvar för att
öka tillgängligheten till redan existerande
vacciner. Detta bör ges regeringen till känna.
28. Hälsa (punkt 14)
av Sven Gunnar Persson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 14
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 28. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:MJ10 yrkandena 18 och 22
samt avslår motionerna 2002/03:MJ7 yrkande 7,
2002/03:MJ9 yrkande 7, 2002/03:MJ11 yrkande 5 och
2002/03:U310 yrkande 8.
Ställningstagande
När det gäller hälsa finns det två områden som
Kristdemokraterna särskilt vill lyfta fram. Det ena
är narkotika och det andra är de tre allvarligaste
överförbara sjukdomar som plågar vår värld i dag,
nämligen hiv/aids, tuberkulos (tbc) och malaria.
När det gäller narkotika har situationen i landet
försämrats genom att utbudet ökat samtidigt som
insatserna mot narkotika minskat. Dessutom har
kompetens, kontinuitet och samordning gått förlorad.
Det förekommer brister inte minst inom den vård och
behandling som erbjuds missbrukare. De stödjande
miljöerna bland barn och unga har också förändrats.
Regeringens narkotikapolitiska handlingsplan saknar
tillräckliga åtgärder. Det behövs ett åtgärdspaket
som innefattar utökade resurser och befogenheter
till polis- och tullmyndigheter. Vidare måste
missbrukarvården förbättras och få mer resurser. Att
upptäcka och inse att ens barn eller tonåring tar
droger är svårt. Föräldrar och familjer som på något
sätt har erfarenhet av en anhörig med
missbruksproblem vittnar om hur svårt det är att
tyda signalerna och även att få hjälp och stöd. På
det här området finns det således mycket övrigt att
önska. Kristdemokraterna anser att vård och omsorg
måste ges en särställning i samhället och därmed
tillförsäkras tillräckliga resurser. Det är också
nödvändigt att göra en översyn av hur kommuner och
landsting samverkar kring vården och
rehabiliteringen av personer som missbrukar alkohol
och/eller narkotika. Det är även viktigt att se över
stödet till individer som genomgått en lyckad
drogrehabilitering. För att kunna klara av en
drogfri vardag krävs ett större personligt stöd än
som i dag ges.
När det gäller det andra området, hiv/aids,
tuberkulos (tbc) och malaria, så drabbar dessa
sjukdomar fattiga i oproportionerlig grad. I slutet
av år 2002 uppskattas antalet hivinfekterade till
omkring 40 miljoner runtom i världen. Vid sidan om
de negativa konsekvenserna för dödligheten,
sjuklighetstalen och medellivslängden är
skadeverkningarna för den samhälleliga och
ekonomiska utvecklingen både långtgående och
ödeläggande. På det individuella planet drivs
människor allt djupare in i misär när familjerna
förlorar sina försörjare, utkomstmöjligheterna
försvagas, produktiva tillgångar säljs och
besparingarna går åt till kostnaderna för hälsovård
och för begravningar. Dessutom riskerar dessa
sjukdomars negativa inverkan på samhället att rubba
stabiliteten i hela samhällen. Risken ökar för
konflikter. Kampen mot hiv/aids, tuberkulos och
malaria kräver stora resurser. Kristdemokraterna har
inom EU gått i täten för att öka resursanslagen för
sjukdomsbekämpning. Dessvärre har anslagen inte
motsvarat behoven. Sverige skall inom EU
fortsättningsvis arbeta för att tillgången skall öka
på mediciner för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos
(tbc) och malaria.
29. Biologisk mångfald (punkt 16)
av Catharina Elmsäter-Svärd (m), Ewa Björling (m)
och Lars Lindblad (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 29. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:MJ9 yrkandena 11 och 12 och
avslår motion 2002/03:MJ10 yrkande 24.
Ställningstagande
En orsak till skogsskövling i u-länder är att
fattiga människor röjer i närområdet för att få ved.
Ved motsvarar visserligen endast omkring 1 % av
världens energiförbrukning, men i u-länderna rör det
sig om 25 % och i Afrika över 50 %. Ytterligare
orsaker till skövling är dåligt eller obefintligt
definierade ägarförhållanden. Det som alla äger,
äger ingen och där äganderätten har satts ur spel
finns det ingen som värnar om skogen. Vi vänder oss
därför emot regeringens förslag att avsätta
ytterligare 900 000 hektar skog från
skogsproduktion. Förutom att det innebär ett
samhällsekonomiskt avbräck av stora dimensioner, är
det ett uttryck för bristande tilltro för
skogsägarnas förmåga att bruka skogen med omsorg.
Skogsskövling är ett lokalt problem som i grunden
bottnar i fattigdom. Globalt har skogsarealen de
senaste 33 åren inte fallit med mer än 0,44 %, och i
Sverige är det inte ovanligt att arealen stiger från
ett år till ett annat. Vad gäller den biologiska
mångfalden föreslår vi i stället inrättandet av en
fond. Medel ur denna fond skall användas för
bevarande av värdefulla miljöer.
30. Kunskap och information om hållbar
utveckling (punkt 17)
av Catharina Elmsäter-Svärd (m), Ewa Björling (m)
och Lars Lindblad (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 30. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:MJ9 yrkande 13 och avslår
motionerna 2002/03:MJ7 yrkande 4, 2002/03:MJ10
yrkande 1, 2002/03:U293 yrkande 6 och 2002/03:U310
yrkandena 1, 3, 4 och 9.
Ställningstagande
Det behövs en fortsatt, stimulerande debatt med
många oberoende aktörer kring begrepp som hållbar
utveckling. En sådan debatt förutsätter emellertid
att aktörerna är just oberoende. Att göra
Världsnaturfonden och Naturskyddsföreningen
ekonomiskt beroende av regeringen försvårar deras
kritiska granskning av staten och den
opinionsbildning som de ägnar sig åt. Det är även
olämpligt att staten genom Landsrådet för Sveriges
ungdomsorganisationer (LSU) behandlar unga människor
som ett kollektiv. Vår egen ungdomsorganisation har
av den anledningen lämnat LSU, eftersom de
kollektivistiska tongångarna strider mot den
moderata ideologin. Dessa kollektivistiska tongångar
går även att finna i regeringens skrivelsen av
vilken det bl.a. framgår att regeringen gav stöd
till ungdomsrörelser i syfte att låta dem ge uttryck
för sina idéer och sin kritik inför toppmötet i
Johannesburg. Detta är ett ensidigt och
styvmoderligt sätt att nalkas unga människor.
Ungdomar har ingen samlad kritik om alla delar, lika
lite som andra människor.
31. Kunskap och information om hållbar
utveckling (punkt 17)
av Sven Gunnar Persson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 17
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 31. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:MJ10 yrkande 1 och avslår
motionerna 2002/03:MJ7 yrkande 4, 2002/03:MJ9
yrkande 13, 2002/03:U293 yrkande 6 och 2002/03:U310
yrkandena 1, 3, 4 och 9.
Ställningstagande
Regeringen konstaterar i sin skrivelse att
resultaten av Johannesburgsmötet inte är
tillräckliga för att lösa problemen när det gäller
att bevara naturresurser, hejda global
miljöförstörelse och utrota fattigdom.
Folkrörelserna som deltog vid mötet var också
kritiska bl.a. mot att de mellanstatliga
överenskommelserna inte var mer långtgående.
Kristdemokraterna instämmer i denna kritik och menar
att frivilliga organisationer måste få en tydligare
och starkare ställning i arbetet inför, under och
efter denna typ av toppmöten. Partnerskap med
näringslivet är också ett mycket viktigt redskap som
måste få större utrymme i det fortsatta arbetet.
Detta bör ges regeringen till känna.
32. Kunskap och information om hållbar
utveckling (punkt 17)
av Lotta N Hedström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 17
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 32. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:U310 yrkandena 1, 3, 4 och
9 samt avslår motionerna 2002/03:MJ7 yrkande 4,
2002/03:MJ9 yrkande 13, 2002/03:MJ10 yrkande 1 och
2002/03:U293 yrkande 6.
Ställningstagande
Den viktigaste FN-konferensen hittills på
miljöområdet var Riokonferensen år 1992. Ett
centralt underlag till konferensen,
Brundtlandkommissionens rapport "Vår gemensamma
framtid" från år 1986, pekade på att de växande
globala miljöhoten var ett resultat av både
fattigdom i de fattiga länderna och överkonsumtion i
de industrialiserade länderna. Konferensen tog fram
ett antal nyckeldokument, som Agenda 21 med dess
ambitiösa visioner om ändringar i både rika och
fattiga länder. Det förespeglades överföringar av
resurser till fattiga länder. Men samtidigt lades
många obekväma frågor åt sidan. Världsbankens
strukturanpassningsprogram som ledde till förödande
sociala konsekvenser ifrågasattes inte. Detsamma
gällde skuldkrisen och världens finansiella system,
trots att de bidrog till en gigantisk kapitalflykt
från de fattiga länderna. Inte heller
problematiserades de multinationella storföretagens
roll.
Inför Johannesburgskonferensen var ambitionen att
i olika avseenden flytta fram positionerna från Rio,
t.ex. genom att fastställa konkreta mål och
tidtabeller för att genomföra de ambitioner som
antagits av FN. Ju närmare konferensen man kom,
desto tydligare blev det att kampen skulle handla om
att värna de resultat som redan uppnåtts i Rio. En
förskjutning skedde där förhållanden i fattiga
länder lyftes fram, medan behovet av förändringar i
rika länder tonades ner. De överenskomna dokumenten
saknar både konkreta målsättningar och tidtabeller
utom inom några få områden.
Visionerna är således borta. I Sverige avspeglas
detta i t.ex. försvagningen av Agenda 21-arbetet i
många kommuner och de fortsatta problemen med att på
allvar integrera miljöhänsyn i centrala
politikområden på riksnivå och inom EU.
Det som presenterades som den stora nyheten var
"partnerskap". Tanken är att företag och regeringar
tillsammans med andra aktörer skall förbinda sig att
finansiera och genomföra utvecklingsprogram runt om
i världen. Det finns dock inte fastslaget några
kriterier för vilket slags samarbete eller program
som verkligen bidrar till hållbar utveckling, och
det finns inga krav på uppföljning eller utvärdering
av programmen.
Miljöpartiet de gröna anser att Sverige skall ta
initiativ för att få fram kriterier för att bedöma
hur partnerskapen kan bidra till en hållbar
utveckling och utforma system för uppföljning av
partnerskapen.
De multinationella företagens styrka och makt i
utvecklingssammanhang föranledde många fristående
organisationer att driva frågan om Corporative
Accountability, dvs. att det skall finnas tvingande
regelverk för hur företagen skall hållas ansvariga
för exempelvis miljökonsekvenser och sociala
konsekvenser av sitt agerande i fattiga länder och i
olika partnerskap. Den överenskomna texten innebär
ett steg framåt, men den är tvetydig. Miljöpartiet
de gröna anser att den svenska regeringen skall
driva frågan om en rättsligt bindande konvention för
företagens sociala ansvar vidare inom FN.
Sedan resultaten från Johannesburgskonferensen
analyserats bör beslut fattas om vilka andra frågor
Sverige bör prioritera i det internationella arbetet
för att åstadkomma en god global uppföljning av
Johannesburgskonferensen. Miljöpartiet de gröna har
i olika sammanhang pekat på några frågor som är
centrala. Det gäller t.ex. att FN:s konventioner om
miljö och mänskliga rättigheter rättsligen skall
överställas internationella handelsavtal, att
Sverige bör ta initiativet till en global diskussion
om rättvist miljöutrymme, faktor 10 och gröna
nyckeltal, att Sverige bör arbeta för en allmän
avskrivning av utvecklingsländernas offentliga
skulder till staten, Internationella valutafonden
och Världsbanken samt en rättssäker instans för att
lösa internationella miljötvister, som omnämnts i
andra reservationer.
Miljöpartiet de gröna anser att alla de frågeställningar som
fortfarande inte nått en lösning i Johannesburg
fortsättningsvis måste prioriteras av den svenska
regeringen och svenska myndigheter på alla nivåer,
lokalt, regionalt, nationellt samt i det
internationella arbetet, för att nå en hållbar
utveckling. Vi anser att uppföljningen av besluten
från konferensen i Johannesburg är synnerligen
betydelsefulla. Sverige och den svenska regeringen
bör och kan spela en viktig roll genom att ta
initiativ i olika sammanhang så att detta verkligen
sker.
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden.
1. Johannesburg - FN:s världstoppmöte om
hållbar utveckling
av Sven Gunnar Persson (kd).
Inledning
Efter FN:s miljökonferens i Rio 1992 var förhoppningarna stora
om vad världstoppmötet i Johannesburg skulle kunna
åstadkomma. Det var i Johannesburg som ambitionerna
från Rio skulle omsättas i konkret handling. Vissa
framsteg gjordes vad gäller energi- och
vattenfrågor, men Kristdemokraterna anser att de
radikala, djärva greppen för att gå till botten med
en rad svåra miljö- och utvecklingsproblem saknas.
Nu har Sverige och EU en viktig uppgift att
fortsätta arbetet för att få till stånd fler
konkreta mål och åtgärder för hållbar utveckling.
Begreppet "hållbar utveckling" definieras ofta som
"en utveckling som tillgodoser dagens behov utan att
äventyra kommande generationers möjligheter att
tillgodose sina behov". Genom att betona
generationsperspektivet återspeglar denna definition
mycket väl en av de principer som är grundläggande
för Kristdemokraternas förhållningssätt till miljön,
det vi kallar förvaltarskapsprincipen. Med detta
menas att människan är förvaltare av - och inte
herre över - bland annat naturen och miljön. Det ger
oss människor ett speciellt ansvar. Vi ska agera med
en långsiktig helhetssyn med respekt för både vår
samtida omgivning och kommande generationer.
Förvaltarskapet gäller både de egna personliga
resurserna och de materiella värdena: miljö- och
naturresurser. Vi ska agera på ett sådant sätt att
vi med stolthet kan överlämna frukterna av vårt
arbete. Det förutsätter att vi förvaltar och inte på
ett ansvarslöst sätt förbrukar ändliga resurser och
naturvärden. Det förutsätter också att agerandet
grundas på försiktighetsprincipen. Med detta menas
att om misstanke finns om hot mot eller
oåterkallelig skada på miljön, måste extra
försiktighet tillämpas. Avsaknad av vetenskapliga
bevis får inte användas som ursäkt för att skjuta
upp åtgärder för att förhindra miljöförstöring.
Det behövs övergripande ramar och förutsättningar
som möjliggör och uppmuntrar en långsiktigt hållbar
livsstil. Miljöhänsyn behöver genomsyra alla
politikområden. Hållbar utveckling förutsätter att
ekologi, ekonomi och sociala hänsyn integreras.
Olika styrmedel, såväl informativa och regulativa
som ekonomiska, kompletterar varandra och kan
användas var för sig eller tillsammans, beroende på
verksamhetsområde. Lagstiftning med förbud och
gränsvärden, en ekologiskt färgad skattepolitik,
miljöledningssystem, miljövänlig upphandling samt
utbildning till konsumentmakt är exempel på
strategiska instrument som måste användas.
Substitutionsprincipen, som innebär att mindre
farliga ämnen så långt möjligt skall ersätta
farliga, är också ett viktigt verktyg.
En marknadsekonomi utifrån ett
förvaltarskapsperspektiv ger möjligheter att driva
utvecklingen så att den blir ekologiskt hållbar. För
att kunna möta en del av de utmaningar som kraven på
en hållbar utveckling innebär krävs också ett
mångfacetterat bistånd som kan skapa balans mellan
utveckling och hänsynstagande, och som kan bidra
till konfliktförebyggande och främja social
utveckling och mänskliga rättigheter. Det går inte
att överskatta vikten av att väva samman
biståndspolitikens olika beståndsdelar till en
handlingskraftig enhet. Det går inte att separera
diskussionen om ekonomisk utveckling och debatten om
hållbar utveckling. Diskussioner om frihandelns
positiva effekter måste balanseras mot, exempelvis,
insikten om att tillgängliga resurser inte är
oändliga. Vi måste också uppmärksamma och angripa
ett antal mycket omfattande problem som hämmar en
positiv utveckling. Ett sådant problem är att dagens
energisystem leder till svåra hälsoeffekter,
förstörelse av skog och mark och ett förändrat
klimat. Den akuta och växande färskvattenkrisen i
ett antal regioner är ett annat problem. Den
omfattande spridningen av hiv/aids ett tredje.
Kristdemokraterna anser att ökad internationell
handel och investeringar leder till ekonomisk och
social utveckling i fattiga länder. Vi ser samtidigt
ett problem i att den livsstil som nu sprids från
den rika världen inte är långsiktigt hållbar. Redan
Riokonferensen 1991 slog fast att västvärldens
konsumtionsvanor leder till katastrofala effekter
för miljö och klimat. Lösningen på problemet är dels
en effektivisering av i-ländernas egen energi- och
resurshantering, dels att i-länderna bistår u-
länderna med teknisk hjälp att hoppa över smutsiga
utvecklingssteg.
De fattiga ländernas utveckling måste alltså
genomsyras av mycket intelligentare energi- och
materialanvändning. Om inte kommer
miljökonsekvenserna lokalt, regionalt men också
globalt att bli katastrofala. Redan i dag finns den
nödvändiga tekniken. Om man satsade på alternativ
energiteknik - som till exempel solceller och vätgas
- skulle miljövinsterna vara mycket stora. Detsamma
gäller reningsteknik. Dessa tekniker och andra typer
av teknik måste överföras till fattiga länder genom
samarbete mellan länder. Problemet är att vi för
närvarande saknar mekanismer för ett sådant
samarbete samt att vi i vår egen region inte ger
tillräcklig stimulans åt miljöanpassad teknik.
Kristdemokraterna menar att det svenska
internationella biståndet i högre grad skall
inriktas på miljövänliga alternativ för en ökad
hållbar tillväxt i utvecklingsländerna.
EU:s roll och ansvar
EU:s roll och betydelse för hållbar utveckling går inte att
överskatta. Kristdemokraterna anser att EU måste
visa en mer öppen attityd mot sin omvärld. EU:s
flyktingpolitik måste bli mer human. Det
utrikespolitiska ansvarstagandet måste bli starkare
och mer gemensamt. Detta gäller såväl rivandet av
handelsmurarna som ansvaret för att implementera
hållbara utvecklingsstrukturer m.m. inom EU:s
gränser, men också utanför dessa gränser.
Vi menar vidare att EU måste driva på för ett
starkare globalt samarbete kring
hållbarhetsfrågorna. Detta är ett moraliskt ansvar
för EU och den rika delen av världen, vars
konsumtionssystem orsakat många av problemen.
Inför Johannesburgstoppmötet pekade EU-
kommissionen på fyra övergripande områden som måste
prioriteras: skydd av de naturresurser som ligger
till grund för ekonomisk utveckling, inte minst
dricksvatten, energi och jord. Målet måste vara att
bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökad
miljöbelastning.
Integration av miljöaspekter och bekämpning av
fattigdomen, dvs. kopplingarna mellan fattigdom och
miljöförstöring måste förstås bättre.
Främjande av en hållbar globalisering, dvs. se
till att den internationella handeln entydigt
främjar hållbar utveckling och inte går på tvärs mot
ambitionerna på t.ex. miljöområdet.
Främjande av god förvaltningssed och större
engagemang, vilket bl.a. handlar om att förstärka
institutioner på både internationell och nationell
nivå.
Med dessa prioriteringar som grund måste EU och
Sverige ta initiativ till ett förstärkt
internationellt samarbete på miljöområdet som också
tar hänsyn till de fattiga ländernas villkor och
akuta problem. Europa har i dag möjlighet att inta
en global ledarroll, inte minst på miljöområdet, i
ett läge där USA tyvärr ofta intar en skeptisk
attityd till internationella avtal, t.ex.
Kyotoprotokollet.
Livscykelanalyser
För att skapa resurssnåla kretslopp och bygga upp en effektiv
avfallshantering är det viktigt att de ekonomiska
styrmedlen är väl utformade. Det måste säkerställas
att dessa understöder tanken med hur vi vill att
avfallet skall hanteras i första hand (den s.k.
avfallshierarkin). För att få fram ett gott
beslutsunderlag måste större resurser avsättas till
livscykelanalyser som innebär totala beräkningar av
utsläpp under produkters/avfalls hela livscykel så
att dessa hanteras på bästa sätt. Kristdemokraterna
anser att hänsyn också måste tas till avfallets
beskaffenhet och eventuella transporters längd, så
att avvägning mot miljönyttan kan ske i enskilda
fall och hänsyn tas till lokala faktorer.
Som tidigare nämnts är viktigt att så tidigt som
möjligt få ut giftiga ämnen ur kretsloppen t.ex.
genom att förbjuda bromerade flamskyddsmedel, HA-
oljor, PFOS etc.
Utveckling av miljöteknik
När det gäller utveckling av miljöteknik har regeringen lagt
förslag om att skapa ett nationellt centrum för
främjande av innovation, kommersialisering och
export av miljöteknik. Utveckling och export av
miljöteknik är angeläget men vi vill också peka på
vikten av att detta centrum får en understödjande
och samordnande roll som inte kväver de initiativ
och det innovationsarbete som finns på
universitet/högskolor och i privat sektor. Dessa bör
i stället få möjlighet till stöd och bidrag t.ex.
genom gemensamma projekt.
Regeringen har också angett att man vill etablera en
längre tids samarbete med Kina för utbyte av policy,
teknik och kunnande. I detta samarbete måste också
kraven på förbättringar av mänskliga rättigheter i
Kina ges ökat utrymme.
Sårbara och utsatta människor samt barns
psykosociala hälsa
Det finns flera områden där särskilda insatser till
stöd för utsatta och sårbara människor är nödvändiga
för att en hållbar social utveckling skall kunna
förverkligas. När det gäller organiserad
människosmuggling, barnens situation och
narkotikapolitiken menar Kristdemokraterna att
ytterligare insatser behöver göras.
Den organiserade människosmugglingen har under de
senaste åren krävt många liv. Utsatta människor som
flyr från svåra omständigheter är beredda att satsa
allt de äger för att ta sig till något annat land
även om ovissheten om utgången är stor. I allt detta
mänskliga lidande finns det de som lever på att
organisera denna flykt. Den flyktingpolitik som förs
inom EU har delvis bidragit till denna mörka
utveckling. Kristdemokraterna anser att det är
mycket viktigt att det skapas minimikriterier för
asylprövning och invandringspolitik inom EU. Vi tror
att man på bästa sätt kan uppnå en human
flyktingpolitik genom att samarbeta. Samtidigt måste
dessa minimikriterier läggas på en högre nivå än vad
som hittills diskuterats. Minimikriterierna kan
heller aldrig accepteras om de inte tillåter en mer
generös nationell hållning. Denna gemensamma asyl-
och flyktingpolitik skall leda till att
medlemsländerna tar ett solidariskt ansvar för
flyktingströmmar och att varje flykting får en
rättssäker och human prövning av sina asylskäl,
oavsett land. Detta är vår utgångspunkt. Däremot
innebär det inte att EU:s medlemsländer skall skapa
en ogenomtränglig mur och därmed urholka asylrätten.
Det skärpta visumkravet, transportörsansvaret,
Dublinkonventionen m.m. har dessvärre lett till en
allmän osäkerhet om vart vi är på väg. Vi får på
intet sätt, genom vår gemensamma asyl- och
flyktingpolitik, skapa en marknad för dem som
smugglar människor.
Särskild uppmärksamhet måste ges till den
människosmuggling som har till syfte att exploatera
kvinnor och barn sexuellt. Ytterligare resurser och
samverkan nationellt och internationellt krävs för
att komma till rätta med denna människoförnedrande
hantering.
Under de senaste åren har det kommit många
signaler om att svenska barn mår allt sämre. För
ansvarstagande politiker går det inte att blunda för
dessa tendenser. När regeringen i den nämnda
skrivelsen (skr. 2001/02:166) anger den framtida
inriktningen av barnpolitiken finns det knappast
något som tyder på att den tagit signalerna om barns
psykiska ohälsa på allvar. I Sverige tas ca 70 000
barn och ungdomar om hand av den öppna barn- och
ungdomspsykiatrin. Under år 2001 ökade köerna med 40
% och väntetiderna kan ibland vara upp till två år.
I den socialdemokratiska barnpolitiken finns
familjen knappast med över huvud taget. Dess roll
intas där av andra aktörer i samhället. Detta är en
del av problemet när det gäller den tilltagande
psykiska ohälsan hos barn. Frågan är vem skall
bestämma - föräldrarna eller regeringen. När
regeringen redogör för vad den gjort för att
uppfylla barnkonventionen är det symtomatiskt att
man pekar på maxtaxan inom förskoleverksamheten som
ett exempel. Nu krävs en kraftsamling för att ta
fram tillräckliga resurser i syfte att ge utsatta
barn och ungdomar det stöd och den hjälp som de
behöver. Inte minst gäller detta resurser till de
barn- och ungdomspsykiatriska mottagningarna. Mer
tid för barnen är viktigare än allt annat.
Narkotikasituationen i landet har försämrats genom
ett ökat utbud samtidigt som insatserna minskat, och
kompetens, kontinuitet och samordning gått
förlorade. Det förekommer brister inte minst inom
den vård och behandling som erbjuds missbrukare. De
stödjande miljöerna bland barn och unga har också
förändrats.
Regeringens narkotikapolitiska handlingsplan
(prop. 2001/02:91) saknade tillräckliga åtgärder för
att minska utbudet av narkotika och hjälpa människor
ur ett missbruk. Det behövs ett åtgärdspaket som
innefattar utökade resurser och befogenheter till
polis- och tullmyndigheter. Vidare måste
missbruksvården förbättras och få mer resurser. Det
är inte möjligt att upprätthålla trovärdigheten i
målformuleringar om ett drogfritt samhälle, om det
inte omsätts i insatser. I dag har vi ett alltför
stort avstånd mellan narkotikapolitikens högt
ställda målsättning och verkligheten.
Att upptäcka och inse att ens barn eller tonåring
tar droger är svårt. Föräldrar och familjer som på
något sätt har erfarenhet av en anhörig med
missbruksproblem vittnar om hur svårt det är att
tyda signalerna och även att få hjälp och stöd. På
det här området finns det således mycket övrigt att
önska.
Kristdemokraterna anser att vård och omsorg måste
ges en särställning i samhället och därmed
tillförsäkras tillräckliga resurser. Därför måste de
resurser som tillförs landsting och kommuner främst
användas till att säkerställa en god vård och omsorg
för svårt och långvarigt sjuka. Den satsning som
regeringen gjort i den senaste budgetpropositionen
är inte tillräcklig för att garantera en god vård
och omsorg.
Det är nödvändigt att göra en översyn av hur
kommuner och landsting samverkar kring vården och
rehabiliteringen av personer som missbrukar alkohol
och/eller narkotika. Det är även viktigt att se över
stödet till individer som genomgått en lyckad
drogrehabilitering. För att kunna klara av en
drogfri vardag krävs ett större personligt stöd än
som i dag ges.
Mycket återstår således att uppnå för att vi
internationellt, regionalt och globalt skall kunna
tala om att en hållbar utveckling är för handen
ekonomiskt, socialt och ekologiskt.
2. Johannesburg - FN:s världstoppmöte om
hållbar utveckling
av Kjell-Erik Karlsson (v).
Globaliseringen
Om bindande regler för transnationella företag
Vänsterpartiet anser att det är positivt att regeringen
redovisar i skrivelse 2002/03:29 hur den avser att
gå vidare med frågan om att på internationell nivå
reglera företagens ansvar. Det är jämfört med
tidigare ställningstaganden från regeringen ganska
långtgående ambitioner för hur företagens ansvar
skall regleras.
För att utveckla denna politik, för att ge
folkrörelser och andra delar av samhället möjlighet
till påverkan samt för att åstadkomma en samlad
politik för företagens ansvar anser jag att
regeringen borde gå vidare med en utredning om en
sådan politik. Vi ser det annars som svårt att
förverkliga de intentioner regeringen beskriver i
skrivelsen.
Stöd till fattigdomsbekämpning
Om skuldsanering
Regeringen redogör i skrivelse 2002/03:29 för den politik som
förs för skuldavskrivning för U-länder. Jag ser
denna politik som otillräcklig och förutsätter att
regeringen gör mer långtgående åtaganden i den
aviserade Utvecklingspropositionen som skall lämnas
till riksdagen under år 2003.
Att vi lever i en förhållandevis god miljö i den
rika delen av världen beror delvis på att en trägen
kamp av arbetar- och miljörörelser har förbättrat
miljön, både på arbetsplatserna och utanför dem. Men
vår relativt goda miljö beror delvis också på att
mycket miljöförstörande produktion nu för tiden sker
i fattigare länder i syd. Vår ekonomiska tillväxt
sker bl.a. tack vare att vi har kunnat konsumera så
mycket naturresurser från länderna i syd, och vi
importerar mer och mer för varje år. Detta leder
till att vi i den rika delen av världen sakta men
säkert har arbetat upp, och fortsätter att arbeta
upp, en ekologisk skuld. Det är en skuld till
kommande generationer, liksom till fattigare länder
och folkgrupper i syd, för alla de naturresurser vi
i praktiken bestulit dem på genom vår
överkonsumtion. Dessa klyftor skär dock inte enbart
mellan länder, utan också genom varje land. En liten
rik elit äger och kontrollerar den betydande delen
av världens resurser. Jag anser att vi i den rika
delen av världen måste ta en betydligt större aktiv
del i minskningen av de fattiga ländernas
skuldbörda.
Vatten
En fråga som nu diskuteras inom WTO är regler för handel med
tjänster. Vi anser att det finns stora risker med
att avreglera detta område eftersom det skulle kunna
försvåra staters möjlighet att garantera alla
invånares rätt till grundläggande välfärdstjänster.
Ett exempel som tydliggör detta är
vattenförsörjningen, vilket tas upp i betänkandet.
Rent dricksvatten är en rättighet och ett gemensamt
ansvar. En förutsättning för att stater skall kunna
garantera sina medborgare den rätten är att staten
har kontroll över vattenförsörjningen eller kan
ställa krav på de bolag som äger
vattendistributionen. De nya regler som diskuteras
inom WTO kring handel med tjänster riskerar att
försvåra för stater att ha den kontrollen. Vi anser
därför den typen av regleringar av företagens
rättigheter kring handel med tjänster som diskuteras
inom WTO som mycket riskfyllda.
Kunskap och information om hållbar utveckling
Om partnerskap mellan regeringar och företag
Vänsterpartiet delar regeringens och utskottets bedömning att
ett arbete med partnerskap mellan regeringar och
företag kan ge positiva bidrag till arbetet med
hållbar utveckling. Men vi ser samtidigt en hel del
risker med det arbetssättet. Bland annat att det
inte finns något officiellt regelverk för hur
partnerskapen skall användas för att bidra till att
målen i handlingsprogrammet nås, att partnerskapen
kan bidra till att makt flyttas från stater till
företag. Det finns inte heller några ordentliga
strategier och mål i handlingsplanen att bygga
partnerskapen på. Det finns också en risk för att
partnerskapen endast blir "öar" av projekt för
hållbar utveckling medan huvudinriktningen i resten
av ekonomin fortsätter som vanligt. Partnerskapen
måste också ses i ljuset av den diskussion som förs
inom WTO om ökad avreglering inom olika områden,
t.ex. inom handel med tjänster. En sådan avreglering
i kombination med att företag förväntas bidra till
lösningar för att tillgodose grundläggande behov kan
driva på en utveckling av privatisering av
försörjningen av viktiga basbehov, såsom exempelvis
vattenförsörjning. En sådan utveckling skulle kunna
försvåra möjligheten att garantera alla rätten till
att få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda.
Vi ser det därför som positivt att regeringen i
skrivelsen skriver att den avser att verka för ett
multilateralt regelverk kring partnerskapen.
3. Johannesburg - FN:s världstoppmöte om
hållbar utveckling
av Lotta N Hedström (mp).
Rättvis frihandel
Miljöpartiet är i stort enigt med utskottet om funktionen av
frihandel, men delar inte synen att frihandel
"enbart" kan skapa välstånd. Just frihandel på de
industrialiserade ländernas villkor utan
rättvisekrav har tvärtom i sekler skapat
missgynnande villkor för fattiga länder, tvingat dem
till avregleringar och exportexponering, t.ex. med
avsalugrödor i stället för inhemsk basproduktion, på
ett sätt som de många gånger inte kunnat och
fortfarande, med nuvarande WTO-struktur, inte kan
dra fördelar av. Vi hade därför konsekvent i hela
betänkandetext hellre sett skrivningen "rättvis
frihandel" för att understryka med vilken
modifiering världshandeln bör försiggå.
Asylpolitik
I en långsiktigt hållbar global politik måste utrymmet för
människor att fritt välja uppehållsort, arbetsort
och bostadsort vara en självklar rättighet.
Problemet med dagens ordning är dels att många delar
av jorden inte kan erbjuda försörjning och trygghet
för hela sin befolkning, varför många tvingas söka
skyl, fly eller flytta mot sin vilja, dels att
mycket av politiken enbart bygger på att stävja för
mottagarländerna oönskad migration. Det senare
gäller i högsta grad för EU:s harmoniserade
regelverk och Miljöpartiet delar inte majoritetens
uppfattning att det behövs en gemensam asylpolitik
för EU-området.
Vår vision om en globaliserad värld innehåller
regler som underlättar frivillig migration, som
verkligen är humana och generösa för asylsökande,
som uppmuntrar arbetskraftsinvandring i områden som
saknar arbetskraft och som är intimt sammanlänkade
med ett genomtänkt integrationsarbete med stark
lagstiftning mot diskriminering, rasism och etnisk
förföljelse. Det skulle leda till positiva och
självreglerande flyttmönster. Vi kan därför inte
dela beskrivningarna i utskottsbetänkandet om den
beskrivna flyktingsituationen.
Utskottets arbete
Miljöpartiet de gröna anser att det sammansatta utrikes-,
miljö- och jordbruksutskottet borde ha tagit
tillfället i akt att i den anda som betänkandet
inleds med också flytta fram positionerna och
besluta om nya tidssatta svenska åtaganden, såsom
utskottet själv initialt föreslagit för att "arbetet
nu koncentreras på genomförande och åtgärder
globalt, nationellt, regionalt och lokalt".
Vi menar att intentionerna om ett fokus på
genomförande och implementering, som pläderas för i
Johannesburgsdokumentet, i regeringens skrivelse och
utskottets inledningskapitel, därmed inte följs och
att riksdagen nu föreläggs en renodlat deskriptiv
text. Betänkandet borde ha åtföljts av en konkret
genomförandeplan med tidsatta åtgärder och mål.
4. Fattigdomsbekämpning
av Sverker Thorén (fp), Sven Gunnar Persson (kd),
Birgitta Ohlsson (fp) och Roger Karlsson (c).
Ett grundläggande problem är nivån på vissa länders
biståndsanslag. Den genomsnittliga biståndsnivån i
procent av ländernas BNP har sedan toppmötet i Rio
minskat avsevärt och ligger nu betydligt under FN:s
rekommendation om att alla länder bör ge minst 0,7 %
av BNP i bistånd. Vi anser att det är mycket viktigt
att Sverige fortsätter att föregå med gott exempel
och avsätter en vid en internationell jämförelse hög
anslagspost för det internationella biståndet.
Sverige måste snabbt återgå till enprocentsmålet.
5. Jordbruk
av Sven Gunnar Persson (kd) och Roger Karlsson
(c).
Ett långsiktigt hållbart jordbruk med goda
möjligheter till produktion av livsmedel av hög
kvalitet är en grundläggande förutsättning för
hållbar utveckling nationellt, regionalt och
globalt. Det förslag till halvtidsöversyn av EU:s
gemensamma jordbrukspolitik (CAP) som utskottet i
positiva ordalag hänvisar till innebär dramatiska
förändringar av förutsättningarna för att driva
jordbruksföretag i Sverige. Vi är starkt kritiska
till att den svenska regeringen med stöd av
utskottsmajoriteten varit pådrivande för de
förändringar som Europeiska kommissionen nu
föreslår. Detta har skett utan att konsekvenserna
för möjligheterna att producera livsmedel av hög
kvalitet i hela landet har utretts. Vi menar att
kommissionens förslag kan komma att innebära en
omfattande utslagning av svensk
livsmedelsproduktion. Särskilt gäller detta i
områden som inte är de allra mest gynnsamma för
sådan produktion, vilket kommer att leda till en
ytterligare utarmning av landsbygdsområden i norra
Sverige samt i skogs- och mellanbygder.
Kommissionens förslag innebär att jordbrukare
erhåller ersättningar utan att dessa är kopplade
till produktion. Enligt flera konsekvensbedömningar
som gjorts under senare tid kommer detta att leda
till en omfattande minskning av antalet betesdjur.
Detta leder i sin tur till att möjligheterna att
hålla landskapet öppet minskas och bevarandet av den
biologiska mångfalden begränsas. Ur ett
hållbarhetsperspektiv är detta mycket viktigt
eftersom en stor del av den biologiska mångfalden i
Sverige finns just i hagmarker som hävdas av betande
djur. Halvtidsöversynen av den gemensamma
jordbrukspolitiken innebär enligt vår mening inte de
positiva konsekvenser för hållbar utveckling som
utskottsbetänkandet ger uttryck för.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Skrivelsen
I skrivelse 2002/03:29 Johannesburg
- FN:s världstoppmöte om hållbar
utveckling redovisar och värderar
regeringen (Miljödepartementet)
besluten vid världstoppmötet i
Johannesburg den 26 augusti-4
september 2002. Regeringen redogör
för pågående insatser i syfte att nå
de mål som ingår i
genomförandeplanen och pekar på
vissa utmaningar som förestår. Dessa
gäller såväl i vårt eget land som i
samarbetet inom EU, FN och andra
internationella samarbetsorgan.
Följdmotioner
2002/03:MJ7 av Jan Andersson m.fl. (c):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den nationella
strategin för uthållig utveckling tydligare skall
präglas av ett underifrånperspektiv.
2. Riksdagen begär att regeringen utarbetar etiska
och miljömässiga riktlinjer för de statliga
företagen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att i revideringen
av den nationella strategin för hållbar utveckling
som skall göras under 2003 måste kvinnors och
barns rättigheter lyftas fram mycket tydligare.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en tydligare
målformulering i läroplanen/kursplanen vad gäller
kunskapen om en hållbar utveckling.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att
fortsatt driva arbetet för en global tidsplan för
införande av alternativ energi.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att höja den
svenska målsättningen i klimatarbetet.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att i svenskt
bistånd ge förebyggande hälsoinsatser en central
plats och då lägga speciell tyngd vid målet att
bromsa och motverka hiv-epidemin.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att villkora
avskrivningen av Sveriges del av tredje världens
skulder med demokratiska och ekonomiska reformer
samt med kamp mot korruption.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige
internationellt verkar för att globalt
företagsansvar i FN:s regi införs.
2002/03:MJ8 av Sverker Thorén m.fl. (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en
hållbarhetskommission.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om begreppet "hållbar
utveckling" i konsumentpolitiken.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en europeisk
miniminivå för koldioxidavgift.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en global
koldioxidavgift.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om bistånd och
skuldavskrivningar.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om frihandel.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om jämställdhet i det
internationella arbetet.
2002/03:MJ9 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om import av
ekologiska produkter från u-länder.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om handel på rättvisa
villkor.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Sveriges
inställning till frihandel gentemot WTO och EU.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU
i de u-länder där så behövs bör verka för ett
system för att garantera mänskliga rättigheter och
demokrati.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett förbättrat
samarbete mellan staten och
frivillighetsorganisationer.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om spridningen av
etisk märkning.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vacciner och
hivprevention.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skuldavskrivning
2004 för högt skuldsatta låginkomstländer.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en politisk
styrning som leder till minskade behov av
privatbilism.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kärnkraft och
kärnteknikforskning.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att avsätta
ytterligare 900 000 hektar skogsmark från
skogsproduktion.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om inrättandet av en
miljöfond för biologisk mångfald.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om bidrag till
ungdoms- och miljöorganisationer.
2002/03:MJ10 av Sven Gunnar Persson m.fl. (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om NGO:er och
näringslivets ställning i det internationella
samarbetet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om handel för hållbar
utveckling.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om internationell
solidaritet.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att återgå till
enprocentsmålet i det internationella biståndet.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förbättrat bistånd
inom EU.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om prioritering av
mänskliga rättigheter.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om informations- och
kommunikationsteknik i utvecklingsprogrammen.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
skuldavskrivningar.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om stöd till Agenda
21-arbetet i kommunerna.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förbud mot
bromerade flamskyddsmedel och HA-oljor.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om inriktningen på
klimatinvesteringsprogrammen.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om resurser till
livscykelanalyser.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utveckling av
miljöteknik.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om samarbete med
Kina.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om miljömärkta
arbetsmaskiner, båtmotorer samt ekonomiska
styrmedel.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om stöd till utsatta
och sårbara människor.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om barns psykosociala
hälsa.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
narkotikapolitiken.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en effektivare
vattenanvändning.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om införande av
fastprissystem för förnybara energikällor.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en miljöanpassning
av exportkreditnämndernas verksamhet.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Sveriges arbete
inom EU för att öka tillgången på medicin mot
hiv/aids, tbc och malaria.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om jordbruket.
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om fiskefrågor.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om EU:s ansvar.
2002/03:MJ11 av Gunnar Goude och Lotta N Hedström
(mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om globalisering
och om en internationell miljödomstol.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om förändrade
produktions- och konsumtionsmönster, behovet av
mätbara mål och uppföljningar av användningen av
naturresurser.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om privatisering
av vatten.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om energi.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om hälsa.
Motioner från allmänna motionstiden
2002
2002/03:K432 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
17.1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om åtgärder för en
bättre och effektivare miljöpolitik samt
livsmedelssäkerhetspolitik.
2002/03:U239 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör
vara pådrivande i att utveckla nya
finansieringsmekanismer för globala miljöinsatser.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förstärka den
globala samarbetsarkitekturen på miljöområdet.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör
driva på för att EU:s klimathandlingsprogram får
en global inriktning.
2002/03:U263 av Lotta N Hedström m.fl. (mp):
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ett
säkerhetsråd inrättas inom ramen för FN som verkar
för en miljömässig, social, ekonomisk och
demokratiskt hållbar utveckling.
2002/03:U284 av Alf Svensson m.fl. (kd):
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökade satsningar
hos multilaterala biståndsgivare för en bättre
energiförsörjning, ett ökat användande av
förnybara energikällor och ökad tillgång till
elektricitet.
26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det krävs
konkreta mål för att minska andelen människor som
saknar tillgång till rent vatten och goda sanitära
faciliteter.
2002/03:U288 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om inriktningen på
Sveriges agerande beträffande energiutlåningen i
Världsbanken och andra internationella
finansieringsinstitutioner.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om regeringens årliga
rapportering till riksdagen om inriktningen på
bankens energiutlåning.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om regeringens årliga
rapportering till riksdagen om dess
ställningstagande angående beviljade
fossilenergiprojekt i banken.
2002/03:U290 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
skall verka för att regeringar och regionala
organisationer i Afrika bör öka sina samarbeten
kring en hållbar vattenpolitik.
2002/03:U293 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en global
kemikaliepolitik.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
allianser av progressiva länder som går före i det
internationella samarbetet för att vi också skall
få en globalisering av politiken och demokratin
och inte bara av ekonomin.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om de partnerskap
mellan stater och företag som diskuterades i
Johannesburg.
2002/03:U294 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om åtgärder för
miljöfrämjande insatser.
2002/03:U298 av Agne Hansson m.fl. (c):
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att Sverige
bilateralt men även genom EU samt internationella
organisationer bör utöva påtryckningar på USA att
minska subventionerna till jordbruket.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att Sverige
bör verka för en fortsatt och ökad liberalisering
av u-ländernas egen handelspolitik.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att det behövs
klara regler för hur brott mot miljöavtal skall
hanteras i handeln.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att Sverige
med stor kraft bör driva att i-länderna avskaffar
exportstöd till jordbruksprodukter.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att Sverige
tydligare bör driva frågor om livsmedelskvalitet
och livsmedelssäkerhet inför kommande WTO-
förhandlingar.
2002/03:U306 av Lotta N Hedström m.fl. (mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att tillgång till
vatten skall betraktas som en grundläggande
mänsklig rättighet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
verka pådrivande inom IMF och Världsbanken mot
privatiseringar av vatten och för satsningar på
offentligt ägda vattentjänster.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör
verka för att vatten skall betraktas som en
gemensam global nyttighet internationellt.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige inom
FN bör prioritera arbetet med att få fram resurser
till fattiga länder för offentliga satsningar som
syftar till att öka tillgången till rent vatten
enligt FN:s målsättningar.
2002/03:U310 av Maria Wetterstrand m.fl. (mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att alla de
frågeställningar som fortfarande inte nått en
lösning vid FN-konferensen i Johannesburg
fortsättningsvis skall prioriteras av den svenska
regeringen och svenska myndigheter på alla nivåer,
lokalt, regionalt, nationellt och i vårt
internationella arbete för att nå en hållbar
utveckling.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det är viktigt
att Sverige agerar på ett konstruktivt sätt inom
ramen för WTO-förhandlingarna, eftersom många av
utvecklingsfrågorna och de frågor som behandlades
på Johannesburgskonferensen kommer att avgöras
där.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
ta på sig en roll att få fram kriterier för och
uppföljning av partnerskapen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den svenska
regeringen skall driva frågan om en rättsligt
bindande konvention för företagens sociala ansvar
vidare inom FN.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den svenska
regeringen skall agera kraftigt inom FN och andra
internationella organisationer för att lösa
finansieringsfrågan så att det även i realiteten
skall kunna gå att garantera människors tillgång
till både vatten och sanitet samt att kostnaderna
för vatten inte får bli orimliga.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den svenska
regeringen skall agera i EU och WTO för att
förhindra försäljning av genmodifierad mat och
utsäde till fattigare länder.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den svenska
regeringen bör vara pådrivande i arbetet med att
samla de länder som frivilligt accepterar mer
långtgående mål, tidtabeller och ökningar av de
förnybara energikällorna och stärka deras
möjligheter att gemensamt föra en sådan politik.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den svenska
regeringen aktivt bör verka för att målen om hälsa
i konferensens handlingsplan skall förverkligas så
fort som möjligt.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om betydelsen av
uppföljning av besluten från konferensen i
Johannesburg.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
verka för att FN-organens rättsliga och
administrativa kompetenser förstärks för att kunna
garantera en hållbar utveckling globalt.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
driva på för att FN:s konventioner om miljö och
mänskliga rättigheter rättsligen skall överställas
internationella handelsavtal.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
verka för att GEF får ökade resurser.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
verka för att UNEP skall uppgraderas till att bli
en världsmiljöorganisation (WEO).
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör
arbeta för en allmän avskrivning av
utvecklingsländernas offentliga skulder till
staten, Internationella valutafonden och
Världsbanken.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ta
initiativet till en global diskussion om rättvist
miljöutrymme, faktor 10, och gröna nyckeltal.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige aktivt
bör driva frågan om en rättssäker instans för att
lösa internationella miljötvister.
2002/03:U313 av Agne Hansson m.fl. (c):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
landsbygds- och jordbruksutvecklingen måste få
högre prioritet i samarbetet med utvecklingsländer
om fattigdomsmålet skall kunna uppnås.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om
jordbrukstillväxtens betydelse för att minska
fattigdomen.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att Sverige
bör utöva påtryckningar för att USA snarast skall
ratificera Kyotoprotokollet.
2002/03:U322 av Bo Lundgren m.fl. (m):
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige inom
FN:s ram bör verka för att få till stånd
begränsningar av koldioxidutsläpp.
2002/03:U324 av Ulf Holm m.fl. (mp):
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att man bör verka
för inrättande av en miljökommitté som enligt
fastlagda principer för miljöpolitiken granskar
förslag till beslut.
2002/03:U326 av Maud Olofsson m.fl. (c):
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU skall vara
en pådrivande kraft i internationella miljöfrågor.
2002/03:MJ315 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om de globala
klimatförändringarna.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av
internationell miljösamverkan.
2002/03:MJ418 av Kjell-Erik Karlsson m.fl. (v):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att åtgärder skall
vidtas för att förmå USA att åter delta i
Kyotoprocessen.
2002/03:MJ428 av Maud Olofsson m.fl. (c):
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör
inom EU såväl som andra internationella organ
arbeta för att sammanhållna forskningsstrategier
och ökade resurser kommer till stånd inom
klimatområdet.
48. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en gemensam
europeisk miljöpolitik (CEP).
2002/03:MJ432 av Alf Svensson m.fl. (kd):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om svenskt bistånd
till de länder på andra sidan Östersjön som, via
sina reningsverk, står för de största utsläppen
till vattnet.
Bilaga 2
Protokoll från offentligt seminarium
om uppföljningen av FN:s
världstoppmöte om hållbar
utveckling i Johannesburg
Tid: Fredagen den 11 april 2003 kl. 10.00-13.00
Lokal: Förstakammarsalen
Externa medverkande
EG-kommissionen
Margot Wallström, kommissionär
Ola Hennung, assistent
Miljödepartementet
Krister Nilsson, statssekreterare
Jakob Ström, departementssekreterare
Helen Ågren, departementssekreterare
Aili Käärik, departementssekreterare
Åsa Andersson, departementssekreterare
Utrikesdepartementet
Kajsa Olovsson, departementsråd, UD-ih
Joakim Reuter, sakkunnig, UD-ih
Daniel Blockert, departementssekreterare, UD-ih
Catarina Hedlund, departementssekreterare, UD-ih
Lennart Hjälmåker, departementsråd, Global
utveckling
Patrick Rabe, departementssekreterare, Global
utveckling
Mikael Ståhl, departementssekreterare, Global
utveckling
Helena Wickström, aspirant
Naturvårdsverket
Ulf Svidén, direktör för internationella
sekretariatet
Inger Klöfver, enhetschef för hållbar produktion och
konsumtion
Kommerskollegium
Tina Trollås, u-landsfrågor
Sida
Jan Olsson, chef för Sidas Policyenhet
Mats Segnestam, chef för Sidas Miljöpolicyenhet
UNDP
Mats Djurberg, UNDP, external affairs officer
Svenskt Näringsliv
Ingela Bendrot, ansvarig för hållbar utveckling
Göran Norén, ansvarig för internationell handel och
samordning
Formas
Lisa Sennerby Forsse, professor
Stockholm Environment Institute
Göran Nilsson Axberg, deputy director
Statens institut för ekologisk hållbarhet (IEH)
Ola Engelmark, direktör
Utrikespolitiska institutet
Elisabeth Corell, doktor, Wallenbergsforskare i
miljö och hållbarhet
Svenska naturskyddsföreningen
Göran Eklöf, avdelningschef, internationella
avdelningen
Världsnaturfonden WWF
Dennis Pamlin, projektledare global miljöpolicy
Rädda Barnen
Eva Clarhäll
MISTRA
Måns Lönnroth, vd
Forum Syd
Åsa Romson, policyenheten
Svenska kyrkan
Karin Lexén
Sveriges Kristna Råd
Lennart Molin, direktor, biträdande
generalsekreterare
Miljöförbundet Jordens Vänner
Anna Jonsson
Tove Zetterström
LO
Sven Nyberg
Svenska Röda korset
Håkan Jarmar
Per-Allan Olsson
Svenska Handikapporganisationers
Internationella Biståndsstiftelse (SHIA)
Jamie Bolling
Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer
(LSU)
Leif Holmberg
Attack i Sverige
Jerker Thorsell
Forskare
Stefan de Vylder
Torbjörn Lundqvist, Institutet för framtidsstudier
Eva Mineur, doktorand, Umeå universitet
Deltagande ledamöter
Catharina Elmsäter-Svärd (m) ordförande
Sinikka Bohlin (s) vice ordförande
Sverker Thorén (fp)
Carina Hägg (s)
Alf Eriksson (s)
Sven Gunnar Persson (kd)
Kjell-Erik Karlsson (v)
Ewa Björling (m)
Roger Karlsson (c)
Lars Lindblad (m)
Rolf Lindén (s)
Mikaela Valtersson (mp)
Rune Berglund (s)
Bengt-Anders Johansson (m)
Rosita Runegrund (kd)
Sermin Özürküt (v)
Christin Nilsson (s)
Kaj Nordquist (s)
Sammansatta utrikes-, miljö- och jordbruksutskottets
seminarium om uppföljningen av FN:s världstoppmöte
om hållbar utveckling i Johannesburg
Ordföranden: Det är nu dags att börja det
sammansatta utrikes-, miljö- och jordbruksutskottets
offentliga seminarium som är en uppföljning av
toppmötet i Johannesburg om en hållbar utveckling.
Det sammansatta utskottet håller nu på att arbeta
med den skrivelse som regeringen har gjort. Och
detta är ett led för oss att ytterligare inhämta
kunskap och få möjlighet att ställa frågor.
De som finns här i dag är representanter för det
sammansatta utskottet och framför allt inbjudna
gäster.
Upplägget för dagens seminarium som är tänkt att
pågå fram till kl. 13 är indelat i tre områden. Den
första tanken var att Margot Wallström, som är vår
kommissionär, skulle inleda. Men jag kan börja med
att tala om att det inte blir så. Hon kommer att
komma hit, men flyget har just landat, och hon
beräknas vara här kl. 10.30. Vi kommer därför att
inleda med att utskottets ledamöter får ställa
frågor till de inbjudna gästerna om globalisering
och institutionellt ramverk för hållbar utveckling.
När Margot Wallström sedan kommer håller hon ett
kortare anförande, och ledamöterna kommer att kunna
ställa en fråga var per parti. Därefter blir det
kaffe. Och sedan har vi den tredje delen som handlar
om förändrade konsumtions- och produktionsmönster
samt stöd till fattigdomsbekämpning.
Hela denna hearing kommer att sändas direkt i TV.
Så förutom er som är här hälsar jag övriga välkomna
till denna hearing samt er som finns uppe på
läktaren.
Det som sägs vid denna utfrågning kommer också att
dokumenteras.
De som kommer att se till att hålla ordning på
detta är bland annat jag själv som heter Catharina
Elmsäter-Svärd, och jag är ordförande i det
sammansatta utskottet. Till min hjälp här i
presidiet finns också Sinikka Bohlin som är vice
ordförande och de två kanslicheferna från vardera
utskottet, Thomas Hörberg, som är kanslichef i
utrikesutskottet, och Björn G:son Wessman, som är
kanslichef på miljö- och jordbruksutskottet.
Välkomna hit. Vi börjar nu utfrågningen.
Rune Berglund (s): Jag vill ställa min fråga till
Svenskt Näringsliv. EU har lagt fram en grönbok om
företagens sociala ansvar. Jag vill fråga vilka
verktyg som behövs för att näringslivet i Sverige
bättre ska kunna medverka till en hållbar utveckling
både socialt och miljömässigt.
Göran Norén: Grönboken innehåller ett antal steg.
Många av dem går ut på att skapa en dialog, som det
ser ut i dag, där man har ett ganska ambitiöst
program med en lång serie möten. Jag tror att det är
30-40. En del av dem kommer att handla om hur man
utvecklar verktyg och mer strömlinjeformade
procedurer. Poängen från vår sida är att det inte
saknas verktyg som det ser ut i dag. Det finns hur
mycket regelverk, hur mycket koder och hur mycket
olika typer av konventioner som helst. Problemet är
nog snarast det motsatta, att man inte riktigt ser
skogen för alla träd. Vad man möjligen skulle önska
sig är någonting som på något sätt underlättar och
strömlinjeformar detta lite grann.
Sedan finns det också ett arbete som pågår
internationellt med att försöka utveckla en standard
på detta område. Riktigt vart det kommer att ta
vägen och vad det kommer att handla om är ganska
oklart i dagsläget.
Men huvudproblemet är inte frånvaron av olika
regelverk och olika instrument utan snarare att det
finns så enormt många att man inte riktigt vet vad
det är som gäller.
Ingela Bendrot: Jag skulle vilja komplettera lite
grann. Jag har varit med både på konferensen i
Johannesburg och på konferensen i Rio för tio år
sedan. Jag tycker att man kan dra vissa paralleller
med utvecklingen som har skett efter Riokonferensen.
Efter Riokonferensen var det också en väldigt stark
fokusering på företagens miljöansvar. Och under
dessa år har det skett en otroligt snabb utveckling,
bland annat när det gäller rapportering och
självpåtaget ansvar till exempel i form av olika
certifierade miljöledningssystem.
Som många av er här säkert vet är Sverige
världsledande när det gäller till exempel antal
certifierade verksamheter enligt ISO 1401. Det är
något som har skett under loppet av bara ett fåtal
år.
Ewa Björling (m): Jag skulle vilja ställa min fråga
till någon från Utrikesdepartementet. En ökad
globalisering är någonting mycket positivt. Det
tycker i alla fall många av oss. Men däremot ställer
vi också högre krav på alla länder. Det innebär som
jag ser det att man i stället numera ska bidra med
det som man är bäst på, det vill säga
spetskompetens.
Min fråga är: Vad är er åsikt om vad Sverige bäst
kan bidra med? Vad är vår spetskompetens inom
området hållbar utveckling, och hur kopplar ni det
sedan vidare till FN:s millenniemål? Ett av de åtta
målen handlar just om hållbar utveckling. Vilken del
där tror ni är svårast att uppnå, och vad bidrar vi
bäst med?
Lennart Hjälmåker: Det är en mycket bred, stor och
relevant fråga. Vi ser förstås globaliseringen som
en väldigt viktig del i utvecklingssamarbetet men
också i den breda utvecklingen.
Jag kan börja med att konstatera att, som är väl
känt av utskotten, regeringen till riksdagen inom
kort kommer att presentera en proposition om en
framtida svensk politik för global utveckling där
många av dessa frågor förstås kommer att täckas in.
Frågan relaterade också till millenniemålen och
hur man skulle uppnå dem. Jag kan konstatera att vi
under 90-talet genom alla FN-konferenser sett hur
samsynen på utvecklingen har blivit allt större och
hur man har kommit fram till en gemensam
internationell syn på vad vi menar med utveckling
och vad som krävs för utveckling och för att uppnå
utveckling. Denna samsyn har bekräftats vid olika
konferenser och sammanfördes i millenniemålen och i
millenniedeklarationen som frågeställaren också tog
upp.
Ett annat tillfälle då detta togs upp var vid FN:s
konferens i Monterrey där man också bekräftade
vikten av att alla aktörer är med för att uppnå
hållbar utveckling. Det talades om de inhemska
aktörerna på nationell nivå. Det talades om
nationella aktörer. Det talades om behovet av en rad
olika åtgärder. Och det talades om behovet av att
göra något på institutionsområdet. Hela begreppet
hållbar utveckling är alltså väldigt brett och ger
utrymme för olika aktörer här.
Anledningen till att jag säger allt detta är att
det är väldigt svårt att säga exakt var
spetskompetensen finns. Vi kommer nämligen in på så
många områden. Jag hade själv glädjen att arbeta i
New York i början av 90-talet när konferensen i Rio
var och när vi första gången etablerade begreppet
hållbar utveckling. Då blev det också väldigt klart
att hållbar utveckling innebär många andra saker än
miljöfrågor. Det är ekonomiska frågor, sociala
frågor och miljöfrågor. Men det handlar också om
good governance, transparency och om hur man sköter
ett land och hur demokratier byggs upp. Det är
väldigt brett. Sverige kommer också in där med sitt
bistånd. Jag skulle vilja konstatera att det är
väldigt svårt att identifiera någon enda
spetskompetens. Däremot kan svensk kompetens komma
in på väldigt många områden i detta breda begrepp.
Sverker Thorén (fp): En av uppgifterna från
Johannesburgsmötet var att gå tillbaka till den
lokala och regionala nivån och se över strukturer,
system och styrmedel för att bättre nå hållbar
utveckling.
Min fråga som är viktig för oss i beslutsfattande
positioner är: Vad ser ni som de största
strukturella hindren eller systemfelen som hindrar
oss att ta rejäla kliv mot hållbar utveckling?
Jag vore tacksam för att under dagen få många svar
på detta. Men jag vänder mig först till dem som står
utanför statliga myndigheter och verk. Jag vänder
mig till Eva Mineur, till Svenskt Näringsliv och
till Svenska naturskyddsföreningen.
Eva Mineur: Du frågade om de största strukturella
hindren för att kunna uppnå hållbar utveckling. Jag
tror att det absolut största hindret är
attitydfrågan. Precis som har nämnts här tidigare
finns det ett regelverk som är ganska väl utvecklat
i Sverige, och vi ligger rätt så långt fram om man
jämför med många andra länder. Men det största
strukturella problemet är alltså attitydfrågan och
att helt enkelt försöka få människor att förstå att
det handlar om individens ansvar i detta.
Hur man ska göra det som politiker är kanske att
försöka nå ned till medborgare. Det finns i dag ett
stort tryck från människor som säger att politik
bedrivs väldigt långt från dem själva. Det är bland
annat det som jag som statsvetare studerar. Jag
tycker att det största uppdraget för politiker är
att försöka hitta en dialog med medborgare där man
trycker på att det är individens ansvar i det hela
som kan göra att vi når en förändring. Då tror jag
inte att det räcker att argumentera för att det
finns regler, lagstiftning och så vidare, utan man
måste helt enkelt försöka vidga demokratin på ett
sådant sätt att människor får förtroende för
politiken och så att de känner att det är de som
individer som har en del i det hela.
Göran Eklöf: Jag ska bygga på det som den tidigare
talaren sade. Det handlar väldigt mycket om att
erbjuda medborgarna möjlighet att göra rätt val. Det
är nämligen inte alltid så lätt att leva så
miljövänligt som man vill. Det handlar då om att
samhället måste skapa de strukturer och erbjuda de
alternativ som gör det lättare och självklart
lättare än att göra de dåliga valen. Då handlar det
om grundläggande saker i samhället som att det finns
tillgång till bra och relevant miljöinformation inte
bara om enstaka produkter utan också om
miljöeffekter och liknande av andra val som man gör.
Det handlar om hur skatte- och avgiftssystemen är
uppbyggda, att man genom ekonomiska styrmedel
befrämjar de miljövänliga alternativen. Det handlar
om hur samhället bygger sin infrastruktur. Det har
också väldigt långsiktiga konsekvenser för att man
inte bygger fast sig i energisystem, transportsystem
eller annat som är väldigt långsiktiga investeringar
och där det som vi vet tar väldigt lång tid att
ställa om till miljövänligare och energisnålare
alternativ.
Att inte bygga fast sig i strukturer, att utforma
ekonomiska styrmedel och incitament som hjälper
medborgarna att fatta rätt val är de huvudsakliga
faktorer som jag skulle vilja identifiera.
Ordföranden: Representanterna för Svenskt Näringsliv
kommer att få svara på den fråga som riktades till
dem. Jag såg också att Röda Korset ville komma in.
Men vi kommer strax att bryta denna talarlista för
att släppa in Margot Wallström.
Ingela Bendrot: För företagens del handlar detta i
mycket hög utsträckning om det lokala
företagsklimatet, det vill säga att politiker och
tjänstemän skapar goda villkor för företagen på den
lokala nivån. Det kan handla om den kommunala
servicen men framför allt om hur man bemöter
företagen. Det handlar väldigt mycket om attityder.
Då kanske någon undrar varför det är så viktigt om
man ser till begreppet hållbar utveckling. Men
Sverige har en väldigt liten andel små och
medelstora företag. Och det vore väldigt bra om vi
kunde få många fler företag i Sverige.
Om vi jämför till exempel med Danmark ser vi att
Sverige ligger långt efter när det gäller nystartade
företag. Jag tror att Sverige ligger på ungefär 30:e
plats när det gäller att starta nya företag.
Danmark ligger också väldigt långt fram när det
gäller att satsa på miljöteknik och miljövänlig
affärsutveckling. Jag tror att det väldigt mycket
beror på att Danmark hela tiden får ett mycket stort
antal nya företag. Och det är en väldigt positivt
bidragande aspekt på det hela.
Ett annat problem i Sverige är att vi har väldigt
långa handläggningstider just nu. Det gör att
förnyelsen och moderniseringen av framför allt
industrin tar mycket längre tid än vad de skulle
behöva. Vi vet alla att det behövs ny teknik och mer
energieffektivisering och nya produkter som kan
utvecklas. Då är det väldigt viktigt att
miljölagstiftningen stöder en sådan utveckling. Det
är därför som det är viktigt med korta
handläggningstider.
Ordföranden: Nu hälsar jag Margot Wallström
välkommen tillbaka hem till Sverige.
Margot Wallström: Det är trevligt att vara tillbaka
i riksdagen. Jag vill först rikta ett tack till det
sammansatta utrikes-, miljö- och jordbruksutskottet
för att jag får chansen att berätta om hur jag ser
på våra möjligheter att följa upp världstoppmötet i
Johannesburg och också tala om globalisering och
hållbar utveckling.
Det är nu snart 20 år sedan den definition
etablerades som har blivit den gängse. Det var Gro
Harlem Brundtland som sade att hållbar utveckling är
en sådan utveckling som gör att vi kan tillgodose
våra egna behov utan att tära på de naturresurser
som framtida generationers välfärd är beroende av.
Det mervärde som denna definition har gett oss är
att det för in framtiden i våra diskussioner och i
våra politiska ställningstaganden. Det ändrar också
vårt geografiska perspektiv, att vi inser att det
som vi gör påverkar inte bara oss i vår del av
världen utan globalt.
Vi kan omkring oss se många exempel på ohållbara
trender, men kanske mer sällan positiva exempel.
Därför ska jag börja med en liten berättelse om San
Martin i Guatemala. Detta var en mycket fattig stad
där de flesta invånarna försörjde sig på jordbruk
men med väldigt magert resultat. Det var dålig
avkastning på åkrarna. Och de som kunde valde att
lämna San Martin.
I början på 70-talet kom det en amerikansk
biståndsorganisation till denna stad och lärde
invånarna ett både billigt och miljövänligt sätt att
öka matproduktionen. Först planterade man gräshäckar
runt åkermarkerna för att förhindra erosion. Man
började växla de traditionella spannmålen med bönor,
ärtor och andra grönsaker för att förbättra
jordmånen. Man kunde också minska konstbevattningen.
Inom bara några år hade man ökat skördarna med
600-900 % utan att använda några kemiska tillsatser.
Och i takt med att tillgången på mat och vatten
förbättrades kunde man också förbättra sin hälsa.
Jordbruken växte, och det gav nya arbetstillfällen
och en ökad köpkraft. Och den här staden fick råd
att satsa på vård, skola och omsorg, och
lantbrukarna fick tid att ägna sig också åt den
lokala politiken och bilda en rörelse som kallas
Jordbrukare för jordbrukare som snabbt växte i denna
region. När man sedan fick orkanen Mitch som
drabbade Centralamerika och förstörde tusentals
konventionella lantbruk klarade sig San Martin och
många andra ekologiska lantbruk. Och en del av
skörden gick till och med att rädda.
Detta exempel illustrerar vad hållbar utveckling
handlar om. Ekonomiska fördelar går hand i hand med
förbättringar inom den sociala sektorn samtidigt som
miljön bevaras. Och då och då måste vi ta ned det
tjusiga begreppet hållbar utveckling till vad det i
realiteten kan innebära.
Tyvärr är San Martin fortfarande ett ganska
isolerat exempel. Trots att välståndet generellt har
ökat under de senaste 20 åren har denna rikedom inte
fördelats rättvist, och det är på bekostnad av en
försämrad miljö. Gapet mellan rika och fattiga har
ökat, och det kan illustreras av att 1 % av världens
rikaste tjänar lika mycket som 57 % av världens
fattiga. Hälften av jordens befolkning saknar
tillgång till sanitära förhållanden, och en
tredjedel saknar elektricitet.
Det har gått elva år sedan mötet i Rio. Det är
viktigt att komma ihåg att det mötet ägde rum i en
helt annorlunda politisk atmosfär. Det var en tid då
optimism och framtidshopp präglade hela
världssamfundet. Kalla kriget var över, den globala
ekonomin började återhämta sig, handelsrundan i
Uruguay var över, och världen såg också en ökad
miljömedvetenhet sprida sig. Man hade väldigt stora
förväntningar på mötet i Rio, och till stor del
tyckte man väl att de infriades. Man förberedde
dessutom en rad konventioner, och man hade praktiska
dokument som man diskuterade. Ändå kan man säga att
det fanns samma kritik från miljöorganisationerna då
som vi faktiskt fick efter detta möte. Det glömmer
man gärna bort. Man ser tillbaka på detta som en
stor framgång, men det var väldigt mycket kritik
också då.
Mötet i Rio har framför allt genom Agenda 21
förberett vägen för det internationella ramverk som
vi i dag har för hållbar utveckling. Agenda 21 är en
sorts överlevnadsprogram för planeten jorden - 40
kapitel, 450 sidor, analyser, åtgärdsprogram och
rekommendationer om allt från fattigdomsbekämpning
till förändrade konsumtionsmönster, hälsovård,
demokrati och kvinnokamp. Det unika med Agenda 21
var och är själva helhetssynen, men också att
budskapen inte bara riktade sig till världens
regeringar utan till en lång rad strategiska grupper
- kvinnor, barn, ungdomar, ursprungsbefolkningar,
miljöorganisationer, kommuner, fackföreningar,
näringslivet, vetenskapsvärlden, lantbrukare. Alla
kan och måste ta ansvar i sin sektor, i sitt
företag, i sin skog, i sin kyrka eller i det privata
hushållet.
Här har Sverige varit världsledande. Vi har haft
ett unikt deltagande med lokala Agenda 21-grupper.
Sverige ligger långt fram i arbetet.
Vi har varit på väg på en resa från Rio till
Johannesburg. Den resan har gått via Doha och
Monterrey. Som en följd av FN:s millenniummöte
fattade handelsministrarna i Doha beslut om att göra
en ny handelsrunda som tog hänsyn till bistånds- och
miljöfrågorna i högre grad.
Under de förhandlingarna var kommissionens och
EU:s prioritering att skyndsamt avsluta Dohas
biståndsagenda, eller komma till ett bra beslut om
Dohas biståndsagenda. Den gör det möjligt för
utvecklingsländerna att få tillträde till våra
marknader, inte minst för ländernas
jordbruksprodukter. Det kan göra en global hållbar
utveckling möjlig.
I Monterrey bara några månader efter Doha
arrangerade FN en internationell biståndskonferens
där 50 stats- och regeringschefer och mer än 200
ministrar samlades för att leva upp till
biståndsmålet från FN:s millenniemål.
EU ger årligen 27 miljarder euro i bistånd. Det
motsvarar mer än hälften av världens samlade
biståndskaka. I Doha bestämde EU att gå från 0,33 %
av BNP upp till 0,39 % av BNP till år 2006. Det är
ett första steg mot FN-målet på 0,7 %. Det ger i
reda pengar ytterligare 6 miljarder euro årligen.
Det är bara fyra medlemsländer som har nått eller
ligger över 0,7 % av BNP. Det är Sverige, Holland,
Luxemburg och Danmark.
Så till Johannesburg. Vilka konsekvenser fick
mötena för Johannesburg? Till skillnad från Rio
möttes man i Johannesburg med en känsla, och det
uttrycktes tydligt, att världen sedan Rio hade
delats upp i vinnare och förlorare. Det var helt
klart vilka det var som var förlorare. Sådan var
stämningen. Det var ett mycket svårare politiskt
läge.
Till skillnad från Rio var det också uppenbart att
alla de tjusiga mål som man enades om i Rio inte
hade lett till konkret handling. De hade inte
omsatts i praktiken. I stället för att minska ökade
både det sociala trycket och miljötrycket under 80-
talet och 90-talet. USA hade lämnat
klimatförhandlingarna. IT-bubblan hade spruckit, och
tillväxten mattades. Här möttes man i en helt annan
stämning.
Jag menar nog att utan EU:s ledande roll hade vi
inte fått en överenskommelse i Johannesburg. Det var
viktigt att någon tog på sig ledartröjan och drev på
för konkreta mål och överenskommelser också i
Johannesburg. Vi drev en ambitiös dagordning. Vi
försökte att skapa ett brett och konkret ramverk för
hållbar utveckling och bygga på Doha och Monterrey.
Den handlingsplan som man kom överens om i
Johannesburg innehåller flera mätbara mål. Det
handlar om sanitet, kemikalier, fiskekvoter,
biologisk mångfald, nationella strategier för
hållbar utveckling och också hållbara konsumtions-
och produktionsmönster.
Det som var positivt i Johannesburg var att också
här var det civila samhället mer aktivt.
Inriktningen var att man skulle skapa partnerskap
för handling. Här var också näringslivet mycket mer
närvarande. Miljöorganisationerna har alltid funnits
där. Utan miljöorganisationerna hade inte mycket
hänt på området eller i kampen för hållbar
utveckling. Nu tillkom också näringslivet som en mer
aktiv part.
De partnerskap som bildades handlade om vatten,
energi, hälsa, biologisk mångfald och jordbruk. Där
finns regeringar, internationella institutioner och
det civila samhället med.
Vi var besvikna att vi inte kom längre när det
gäller målet om förnyelsebar energi. Vi drev kravet
på att få en konkret tidtabell och konkreta mål för
förnyelsebar energi. När vi inte nådde ända fram med
detta skapade vi en frivillig allians av länder som
ville gå längre. I dag är det 80 länder som har
antecknat sig och anslutit sig till vår frivilliga
allians. Det är meningen att vi ska följa upp det
först och främst i juni under gröna veckan. Så
småningom kommer Tyskland också att anordna en stor
konferens för de länderna.
Vi tog också ett eget initiativ på vattenområdet
från EU:s sida. Ett av de viktigaste nya målen som
tillkom i Johannesburg är just detta att halvera
antalet människor som saknar tillgång till
grundläggande sanitet. Det är en ganska
överväldigande siffra på 2,4 miljarder människor som
inte har det.
Det har varit lite tabu. Det medgav man också i
Sydafrika. Vatten är okej att tala om och behovet av
rent dricksvatten. Men man kan inte tala om att
tusentals skolor bara i Sydafrika saknar toalett.
Det kan vara skolor som har tusen elever. Det
drabbar särskilt flickorna. Här kan vi inte ens
föreställa oss det problemet att behöva skicka barn
till en skola som saknar toalett. Detta måste man
börja tala om. Vi har satt upp ett konkret mål. Nu
är det viktigt att vi kan leva upp till detta.
För en vecka sedan skrev också kommissionens
president Romano Prodi till samtliga EU:s stats- och
regeringschefer om vatteninitiativet. Kommissionen
vill etablera en europeisk vattenfond som kan ge
tekniskt stöd och samfinansiera olika vattenprojekt.
Då talar vi om 1 miljard euro. Här ska man i första
hand fokusera på projekt i Afrika. Det är ett sätt
att visa att vi nu skaffar fram pengarna.
Var står vi då i dag med hållbar utveckling? Min
bedömning är att det finns ett globalt partnerskap
för hållbar utveckling på det sättet att det finns
på den politiska dagordningen internationellt och
också i de flesta länder. Det har försett oss med
nya mål och instrument för att uppnå dem. Men om det
ska bli framgångsrikt måste vi väldigt snabbt gå
från ord till handling.
Det var vårt motto från EU:s sida i Johannesburg.
From words to deeds. Vi går nu från ord till
handling. Då behöver vi konkreta handlingsprogram.
Den första stationen på vägen är i New York när
Kommittén för hållbar utveckling och FN:s kommitté
för hållbar utveckling ska ta ställning till frågan.
För min del menar jag att det först och främst är
otroligt viktigt att CSD mäter och rapporterar om
hur det går och hur vi sakta men säkert tar oss mot
de mål vi har kommit överens om.
För det andra måste varje regering nationellt göra
sin hemläxa, öka biståndet, rasera handelsmurar och
avskaffa olika former av exportstöd.
För det tredje ska vi inte heller vara rädda för
att gå våra egna vägar när det behövs. Alliansen om
förnyelsebar energi är ett exempel. Näringslivet
måste också involveras i partnerskapen.
För det fjärde håller vi i gång motorerna under
CSD:s ledning. Det har funnits en idé om att göra en
sorts tillfälliga grupper, eller ad hoc-grupper, med
länder som är villiga att sätta fart på arbetet. Det
kan vara en intressant idé.
På EU-nivå har vi bekräftat vår inställning till
hållbar utveckling senast under vårtoppmötet i
Bryssel. I den så kallade syntesrapporten som man
beslutade om då följer vi upp våra åtaganden från
Johannesburg.
Vi håller på med en ny kemikalielagstiftning. Den
7 maj beslutar kommissionen om den nya
kemikalielagstiftningen och skickar då ut den på en
bred remiss.
Vi har fått beslut om en ny harmoniserad
energiskatt. Vi har lagt fram förslag om
skadeståndsansvar vid miljöskador. Det bygger på att
det är förorenarna som ska betala. Vi har tagit
initiativ för att lyfta fram och förbättra
förutsättningarna för miljövänlig teknik. Det är ett
område där jag vill påstå att vi har många
världsledande företag i Europa.
Vi följer noggrant klimatmålet. Som ni vet driver
vi Kyotoprotokollet och vill nu att ryssarna också
ska ratificera så att det ska träda i kraft.
Jag vill avslutningsvis nämna fyra områden där jag
tror att den svenska riksdagen kan spela en
avgörande roll framöver.
Jag tror att Sverige kan driva på också via CSD,
kommissionen för hållbar utveckling, i FN. Möjligen
ska Sverige också titta på om det är någonting som
kan hjälpa till att man bildar en sorts ad hoc-
grupper på speciella områden där Sverige kan ha ett
intresse och är särskilt ambitiöst och få med sig
ett antal andra länder där man på högsta politiska
nivå vill axla ansvaret. Vi visar vägen och kan
hitta idéer om hur man ska kunna föra arbetet
framåt.
Jag tror att vi alla medlemsländer i EU behöver
göra reklam för vårt vatteninitiativ och mobilisera
svensk expertis på det området. Då menas förstås
inte att bara göra reklam utan att jobba med det
konkret. Här behövs också en nationell checklista
över vad som behöver göras i Sverige för att bidra
till Johannesburg. Det förstår jag att ni redan
förbereder.
Vi måste ta täten och konkretisera arbetet med
hållbara konsumtions- och produktionsmönster. Det
har nu blivit ett allmänt begrepp och koncept som
används. Vad betyder det, och hur får vi det att
komma till liv på ett bra sätt? Hur konkretiserar vi
det?
Jag tror också att man ska förnya arbetet och
engagemanget för Agenda 21 på lokal nivå. Det har
jag förstått redan är på gång.
Naturligtvis är det just nu fokus på kriget i Irak
och vad som händer efteråt. Världsscenen ser nu
också annorlunda ut. Det förstärker bara min tro på
hållbar utveckling. Jag menar att det måste vara den
vägledande visionen för EU inför framtiden. Jag
hoppas att också konventet ska komma fram till
detta.
Det är det sätt på vilket vi kan gifta ihop de
ekonomiska, sociala och miljömässiga målen för EU.
Vi måste bekämpa orsakerna till terrorism, till
exempel fattigdom. Det gör vi bäst genom att sätta
upp hållbar utveckling som ett övergripande mål.
Tack för att ni har lyssnat så länge.
Ordföranden: Tack så mycket, Margot Wallström. Du
får gärna stå kvar i talarstolen. Du höll dessutom
tiden föredömligt, vilket jag som ordförande
uppskattar. Jag tror att det var bra för er som
sitter hemma och lyssnar på diskussionen att kunna
få en sammanfattning av vad det offentliga
seminariet handlar om.
Nu kommer en företrädare för varje parti att ha
möjlighet att ställa frågor direkt till dig. Den som
först ska ställa en fråga är Sven Gunnar Persson
från Kristdemokraterna, och därefter är det Kjell-
Erik Karlsson. Varsågod, Sven Gunnar.
Sven Gunnar Persson (kd): Tack, fru ordförande.
Också jag till tacka för en mycket intressant exposé
över vad som händer på den globala och europeiska
arenan. Jag vill haka på det kommissionären sade om
det viktiga i att nu gå från ord till handling.
En avgörande faktor för om arbetet med hållbar
utveckling ska kunna föras framåt är i vilken
omfattning arbetet kan få en bred folklig förankring
och förankring i näringslivet. Frågorna om
frivilligorganisationerna och näringslivets roll i
arbetet för hållbar utveckling i ett globalt
perspektiv får för lite utrymme.
Jag vill ställa en fråga till kommissionären.
Egentligen skulle jag också vilja fråga några av
frivilligorganisationerna hur de ser på sin roll,
sina möjligheter och vilka hinder som finns. Men i
det här fallet får jag rikta frågan till
kommissionären. Hur ser kommissionen på NGO:er och
näringslivets roll för att komma vidare i arbetet
och vilka möjligheter och resurser som kan behövas
som stöd?
Margot Wallström: Det är helt avgörande att vi kan
mobilisera miljöorganisationerna väldigt brett men
också att vi får med industrins företrädare. Jag
tror ändå att partnerskapen är ett sätt att få med
olika intressegrupper i den konkreta uppföljningen
och i konkreta projekt. Det kan till exempel handla
om vatten.
Vi vet att det i många fall lika mycket är fråga
om att skapa en demokratisk process i till exempel
många av de afrikanska länderna. Där kan våra
miljöorganisationer, som representerar en lång
demokratisk tradition, ha en väldigt viktig roll.
Det vi gör är att vi försöker att finansiera
bidrag ekonomiskt så att miljöorganisationerna kan
jobba. Men det mesta av det konkreta jobbet måste
nog ske i medlemsländerna som är närmast. Här kan vi
hjälpas åt. Vi ser till att alltid formellt ha med
miljöorganisationer och också företrädare för
industrin, och i medlemsländerna tar man i sina
konkreta projekt också med dem. Det är helt
avgörande för om vi ska lyckas.
Vi ska komma ihåg att de som aldrig har vikit från
målen om hållbar utveckling trots allt är
miljöorganisationerna. De har hållit det vid liv. De
har tvingat oss att gång på gång komma tillbaka till
en hållbar utveckling.
Hade vi inte lyckats i Johannesburg, inte kommit
överens och inte fått USA att skriva på
handlingsplanen hade det varit borta. Jag är helt
övertygad om att konceptet om hållbar utveckling
hade varit borta. Det var mycket som stod på spel.
Nu har vi behållit det. Nu gäller det att vi visar
att vi kan tillämpa det.
Ordföranden: Tack för det. Ordet och frågan går
vidare till Kjell-Erik Karlsson, Vänsterpartiet, och
därefter Roger Karlsson. Varsågod.
Kjell-Erik Karlsson: När det gäller bindande regler
för transnationella företag redovisar regeringen i
sin skrivelse hur den avser att gå vidare med frågan
att på internationell nivå reglera företagens
ansvar. Vad anser kommissionen behövs för att
utveckla den politiken för att ge folkrörelser och
andra delar av samhället möjlighet till påverkan och
åstadkomma en samlad politik för företagens ansvar?
Margot Wallström: Det behövs ett mycket större
ansvarstagande av företagen. Inför Johannesburg var
det många miljöorganisationer som drev att man
skulle få ett internationellt regelverk om corporate
social responsibility. Det handlar om företagens
inte bara sociala ansvar utan också miljöansvar.
Tyvärr hade man inte hunnit förbereda det
tillräckligt mycket för att man skulle vara beredd
att fatta beslut i Johannesburg om bindande
internationella regler. Jag tror att man satte i
gång för sent med det arbetet.
Jag är helt inställd på det. Kommissionen menar
att det är nödvändigt att driva det arbetet framåt.
Nästa steg som man kan ta är förmodligen att få
bindande regler om hur man till exempel ska redovisa
sitt miljöarbete. Nu är det frivilligt. Vi har byggt
upp organisationer som ska hjälpa företagen att
också redovisa sina miljöinsatser.
Det är vad jag föreställer mig ska hända som ett
nästa steg. Man får internationella bindande regler
om detta. På samma sätt är det med det sociala
ansvaret så att man bygger ut det mycket tydligare.
För att vara riktigt realistisk har det inte riktigt
tagit form så att man vet vad det är konkret som vi
ska diskutera. Men själva försöker vi att driva det
i den riktningen och se till att vi stöter på
företagen för att de ska rapportera.
Jag tror att det är många företag som accepterar
detta. De säger: Om vi gör det borde man skapa
likartade villkor för företagen. Alla borde tvingas
redovisa hur de jobbar med kanske framför allt
miljöfrågorna så att man får en sådan redovisning
och revision.
Ordföranden: Tack för det. Då är det Roger Karlsson,
Centerpartiet, och därefter Mikaela Valtersson.
Varsågod, Roger.
Roger Karlsson (c): Tack fru ordförande. Jag skulle
först vilja tacka Margot Wallström för ett mycket
engagerat anförande.
Min fråga handlar om kemikalier och
kemikalielagstiftningen. Signaler har nått mig från
miljörörelsen i Sverige att substitutionsprincipen
inom EU håller på att slarvas bort. Kommissionären
nämnde att den 7 maj ska kommissionen fatta beslut
om ett förslag till kemikalielagstiftning som sedan
ska skickas ut på remiss.
Min fråga är: Hur tillämpas substitutionsprincipen
i lagförslaget?
Margot Wallström: Detta är mitt favoritämne. Tack
för att du frågade om kemikaliepolitiken. Den har vi
nu jobbat med länge. Vitboken kom för två år sedan.
Vi satte minst fyra viktiga mål.
Vi sade att vi måste täcka kunskapsgapet som
finns. Vi vet nästan ingenting om de tusentals
kemikalier som vi använder varje dag. Vi måste ändra
bevisbördan så att det inte är myndigheterna som ska
bevisa att en kemikalie är farlig utan producenterna
som ska visa att den antingen är ofarlig eller att
man kan hantera riskerna med den.
Vi måste ändra på den konstiga uppdelning som
finns mellan nya och gamla kemikalier som gör att vi
inte alls prövar hur farliga de gamla är, nämligen
de som producerades före 1981. Det gäller också de
nya som man vill släppa ut på marknaden. Det är en
fullständigt hopplös och långsam procedur för att
introducera nya kemikalier.
Vi måste se till att etablera en hög skyddsnivå
till skydd för människors hälsa och miljön. Det har
vi lyckats med. Vi etablerar nu världens bästa
system för att kontrollera kemikalier. Det är den
mest ambitiösa kemikaliepolitiken i världen. Det är
vad vi ska diskutera den 7 maj och som sedan ska ut
på en Internetremissrunda.
Det är självklart att substitutionsprincipen
ligger bakom hela upplägget. Jag kan bara ge ett
bevis. Det finns naturligtvis i skrift att man ska
ta hänsyn till substitutionsprincipen. Det vi säger
är att det inte kan vara den enda faktorn. Det vet
Sverige av erfarenhet.
Sverige är nog det land där man har försökt detta
mest konsekvent. Vi vet också hur svårt det är att
tillämpa det i allt man gör. Man måste också ta med
andra faktorer i beräkning. Men principen är viktig.
Den finns där och ligger bakom hela upplägget.
Det innebär till exempel att vi har en regel om
kemikalier i produkter. Alla de som nu ska importera
produkter kommer att fråga: Vad är det för
kemikalier i vattenmuggen, eller vad det nu är för
någonting, som jag köper? Kan ni garantera att den
är ofarlig? Kan jag säga till myndigheterna att det
är ofarligt och ingen risk att det kommer ut i
miljön?
Man kommer att driva på utvecklingen mot
substitution och mot ofarligare ämnen. Det är hela
tanken med att ha ett godkännandeförfarande. Det
kommer omedelbart att leda till att man söker efter
mindre farliga alternativ. Det är fortfarande en
vägledande princip i det vi har gjort i
kemikalielagstiftningen.
Sedan kommer vi säkert att bråka om exakt
formulering. Men så är det. Det finns inskrivet
tydligt.
Ordföranden: Tack för det, Margot. Då är det Mikaela
Valtersson, Miljöpartiet, och därefter Alf Eriksson:
Mikaela Valtersson: Min fråga handlar om någonting
som Margot Wallström berörde i sitt anförande om
EU:s roll i processen.
Ett fundamentalt problem i miljöpolitiken är hur
man hanterar de spänningar som uppstår när
miljöhänsyn krockar med andra intressen. Jag tänker
då särskilt på kortsiktiga ekonomiska intressen.
Det ser vi också inom EU. Kommissionen satte till
exempel tidigare i år sina egna intressen före
bevarandet av torsken i Östersjön när Sverige ville
gå in och ta ett ansvar, även om nu kommissionen
sent omsider insett sitt misstag och försöker rätta
till det.
EU:s regler för statsstöd riskerar också att
allvarligt försvåra för Sverige att använda den
kostnadseffektiva skatteväxlingen i klimatpolitiken.
Det har en svensk utredning brottats med i dagarna.
Margot Wallström poängterade i sitt anförande att
EU hade en drivande och ledande roll under
Johannesburgstoppmötet. En sådan roll förpliktigar
och innebär också ett fortsatt ansvar när man ska gå
från ord till handling.
Mot den bakgrunden undrar jag vad du som
miljökommissionär avser att göra för att ge
miljöhänsyn och resursbevarande högre prioritet
framför kortsiktigt ekonomiskt intresse inom EU för
att kunna driva miljöfrågorna med trovärdighet i
uppföljningen av Rio- och Johannesburgstoppmötet i
fortsättningen.
Margot Wallström: Det är precis det vi gör. Vi gör
det i fiskepolitiken, i jordbrukspolitiken och i vår
handelspolitik.
Samtidigt är EU medlemsländerna. I slutänden är
det medlemsländerna som bestämmer. Det är ett
tydligt exempel på detta. Medlemsländerna satte sig
emot torskfiskestoppet och kommissionens förslag
till en radikal neddragning av torskfisket i
Östersjön. Man accepterade inte en lika radikal
neddragning som kommissionen hade föreslagit. Därför
kommer det nu att bli ett torskfiskestopp.
Vi bygger det på vad de ekologiska ramarna ger.
Det är den viktiga omsvängning som sker med till
exempel översynen av fiskepolitiken. Här var det ett
antal medlemsländer som inte ville acceptera detta.
En följd av detta blev att Sverige ville gå längre.
Då ifrågasatte kommissionen vilken effekt det skulle
få.
Man behövde titta på: Vilka är de internationella
reglerna, och vilka är EU:s regler? Men i synen på
att vi måste bevara torsken i Östersjön har vi
absolut ingen annan uppfattning. Kommissionen var
mer ambitiös i sitt ursprungliga förslag än vad
medlemsländerna då var beredda att acceptera.
På samma sätt gör vi när vi nu ser över
jordbrukspolitiken, som är det riktigt känsliga
området. Där återstår väldigt mycket att göra innan
vi kan säga att vi har reformerat den så att vi är
helt nöjda.
Även här har kommissionens förslag inneburit en
tydlig förskjutning mot mer av landsbygdsutveckling
och miljöinsatser. Det ska gynnas i ett framtida
system.
Ni vet också att det finns några stora
medlemsländer som inte vill ändra på
jordbrukspolitiken. De vill behålla den precis som
det ser ut i dag. Det gör det därför också mycket
svårare att tala med en röst i internationella
förhandlingar.
Det är fortfarande så att EU importerar mest
jordbruksprodukter och också mest livsmedel från
fattiga länder. Inte ens om du lägger ihop den
import som sker från USA:s, Japans, Australiens och
Kanadas sida får du lika stor andel som vad EU
importerar. Här har vi öppnat våra marknader till
exempel genom initiativet Everything but arms. Vi
har en helt fri marknad för de fattigaste länderna.
Det är viktigt att vi hela tiden är på vår vakt så
att det inte blir så att den enda handen inte vet
vad den andra gör eller att vi har politikområden
som står i konflikt med varandra. Det finns
fortfarande en hel del att röja upp i. Jag tycker
ändå att vi är på rätt väg. Nu finns hållbar
utveckling som en övergripande och vägledande
princip för EU.
Ordföranden: Då går ordet till Alf Eriksson,
Socialdemokraterna, och därefter till Lars Lindblad.
Varsågod.
Alf Eriksson: Jag vill tacka Margot Wallström för
ett engagerat anförande. Jag har en fråga på ett
svenskt favoritämne, att gå före.
Hållbar utveckling handlar också om välfärd och
välfärdsfrågorna. För många länder, framför allt
utvecklingsländerna, står av naturliga skäl de
grundläggande välfärdsfrågorna överst på
dagordningen. De kan komma i konflikt med
hållbarhetsfrågorna. Det gäller exempelvis
miljöförstöring, kemikalier, exploatering av ändliga
resurser, och så vidare.
Från svensk sida har vi ofta framfört att vi måste
gå före med åtgärder för att visa på goda exempel
och att det går att förena hållbar utveckling med
bibehållen välfärd. Min fråga är: Hur är
kommissionens syn på EU i detta sammanhang? Är det
en likartad syn inom kommissionen att EU bör gå före
och visa på exempel för att få övriga världen med
oss på området?
Margot Wallström: Det är vad vi gör. Vi visar vägen.
På många av de områden som diskuterades i
Johannesburg är det EU som har den mest ambitiösa
lagstiftningen. Vi märkte också hur motståndet såg
ut. Bekymret var också det politiska läget. U-
länderna känner: Vi får inte tillräckligt stor
tillgång till era marknader. Ni sätter upp
handelshinder. Ni ger oss inte tillräckligt bistånd.
Ni lever inte upp till era tjusiga målsättningar.
Risken var att debatten skulle fastna där och att
vi aldrig skulle komma längre. Vi skulle framför
allt inte komma till miljöfrågorna. I dag ser många
u-länder miljöfrågorna som ytterligare ett sätt för
oss att sätta upp handelshinder och göra det
krångligt för dem att komma in på våra marknader.
Våra konsumenter accepterar inte vad som helst. De
tycker att vi bara vill förhindra utveckling i deras
länder. Miljöfrågorna upplevs därför som en sorts
lyxbekymmer och ett lyxproblem som de får ta itu med
sedan.
Precis i det läget var vi i Johannesburg. Trade
and aid var det första som kom upp. Vi försökte att
lösa de frågorna så att vi kunde komma in på
miljöfrågor. Det är också ett misslyckande för oss.
Trots att vi är den största biståndsgivaren i
världen har vi inte lyckats tala tillräckligt
tydligt med biståndsländerna om hållbar utveckling,
klimatfrågan eller allt det som är så viktigt.
Vi måste demonstrera i praktiken att det är till
fördel och inte en kostnad, en börda och ett
bekymmer att investera på miljöområdet. Det är
därför som det är så viktigt med miljövänlig teknik
och att vi hjälps åt med att illustrera det i
verkligheten.
Det var också en sorts pedagogiskt bekymmer i
Johannesburg förutom ett reellt problem att få
tillräckligt starka skrivningar. Du har helt rätt.
All vår miljölagstiftning är minimidirektiv som
tillåter medlemsländerna att gå före.
Jag skulle vilja veta vilket område som finns där
inte vi har den mest ambitiösa miljöpolitiken. Också
på klimatområdet är det vi som visar vägen. Vi är
beredda att genomföra det i praktiken. Vi är också
beredda att börja pröva handel med utsläppsrätter.
Vi jobbar internationellt för att man ska ratificera
Kyotoprotokollet.
Tanken är att vi ska vara goda förebilder.
Lars Lindblad (m): Min fråga rör miljöaspekterna i
hållbar utveckling. Frågan riktas till
miljökommissionären, men jag ser gärna kommentarer
från miljöorganisationerna och Svenskt Näringsliv -
om presidiet så tillåter.
Det kan finnas skäl att påminna om att Sverige har
en relativt god miljö om man jämför med många andra
länder. Säkert beror detta mycket på att vi har en
låg befolkningstäthet och ett renare energisystem.
Inte minst handlar det om att vi har ett näringsliv
som har arbetat med hållbarhetsfrågor i flera
decennier. Det finns många enskilda i befolkningen
som är engagerade i miljöorganisationer eller
enskilt för en bättre miljö.
När vi i den politiska sfären talar om hållbar
utveckling betonar vi nästan alltid
underifrånperspektivet och vikten av att människor
tar egna initiativ. Agenda 21 är ett sådant exempel.
När vi kommer med de konkreta åtgärderna, både från
global nivå, EU-nivå och nationell nivå, handlar det
mycket om den politiska sfärens åtgärder. Lagar,
regler, pengar till myndigheter och så vidare.
Hur ska vi komma ifrån detta perspektiv och hitta
de konkreta verktygen för att få in de enskilda i
arbetet på ett tydligare sätt än vi har lyckats med
hittills?
Margot Wallström: Jag tror att man behöver göra tre
saker.
Man måste jobba med att få rätt priser på saker.
Man måste få in miljöaspekten och miljökostnaderna i
priset, så att man mer använder ekonomiska
styrinstrument. Vi kommer att behöva skatter och
avgifter som ett instrument i miljöpolitiken
framöver. Då kan det inte vara olika i Europa. Där
förespråkar jag en harmonisering av miljöskatter och
avgifter.
Vi måste påverka konsumenterna. Vi kommer att
behöva mobilisera konsumenter och aktiva medborgare
i framtiden. Hur ska man informera, och hur ska man
ge återkoppling, så att det blir en fördel av att
cykla i stället för att ta bilen till jobbet varje
morgon, eller att jag är bra på att sopsortera? De
tror inte sina öron när vi berättar att det i
Sverige finns kameror i soprummen, en övervakning av
vad folk gör i soprummen! De tror inte att det är
sant. Det behövs mer positiv uppmuntran för att
konsumenterna ska vara villiga att göra jobbet.
Man måste påverka produktions- och
konsumtionsmönster. Man måste se till att
produktionen har en livscykelanalys för sina
produkter. Man ska titta på dem från vaggan till
graven, eller helst från vagga till vagga. Det kan
vi göra på olika sätt, producentansvar eller olika
styrinstrument. Det behövs för att komplettera den
lagstiftning vi redan har, de 200-300 lagreglerna.
Vi har en rejäl grund att stå på, men vi kan behöva
använda frivilliga överenskommelser. Det har vi till
exempel med bilindustrin, både den europeiska,
japanska och koreanska bilindustrin. Vi har en
överenskommelse om att de ska minska
koldioxidutsläppen. Där har vi inte lagstiftat utan
i stället kommit överens med dem. Vi följer upp och
övervakar noga. De sakerna är viktiga.
Lars Lindblad (m): Jag skulle gärna vilja ha en
kommentar från Svenskt Näringsliv och
miljöorganisationerna.
Ordföranden: Vi tar det sedan. Vi har all tid i
världen att återkomma.
Sverker Thorén (fp): Jag tar chansen att lyfta upp
den fråga jag har ställt på ett nationellt plan. Det
var en av de frågor som kom tillbaka från
Johannesburg. Det gäller frågan om att gå tillbaka
och finna strukturella systemfel som hindrar oss att
nå hållbar utveckling. När jag har chans att fråga
miljökommissionären vill jag lyfta upp frågan till
EU-nivå. Vad på EU-nivå bedömer Margot Wallström är
de största strukturella hindren eller systemfelen
som måste övervinnas för att ta ett rejält kliv
gentemot hållbar utveckling?
Margot Wallström: Det har att göra med konkreta
politikområden.
Vi måste klara ut hur vi ska transportera oss
framöver om inte det ska bli ett oöverstigligt
bekymmer. Vi måste klara ut energiförsörjningen och
energipolitiken framöver. Vi måste förstås jobba med
jordbrukspolitiken om vi ska kunna ta itu med de
riktigt stora miljöutmaningarna. Det gäller att
integrera miljöaspekten och den sociala aspekten i
alla de ekonomiska bedömningarna mycket tidigare. Än
så länge går det i bästa fall i tre parallella spår.
Varje stort politiskt förslag som läggs fram från
kommissionens sida ska prövas utifrån hur det lever
upp till målet om hållbar utveckling. Numera har vi
sådana utvärderingsinstrument. Det ska bli väldigt
spännande att se hur det fungerar. Det tvingar oss
att börja tänka mer långsiktigt och i ett bredare
geografiskt perspektiv.
Visst finns det många systemfel, och de sitter
framför allt i huvudet. Det är hela attityden, att
vi inte har lärt oss att förstå vad hållbar
utveckling kan ge och hur den ska tillämpas.
Ordföranden: Nu, Margot Wallström, får du sätta dig.
Under de 25 minuter vi har kvar innan vi bryter
för kaffepaus kommer vi att fortsätta med
möjligheten för ledamöter att ställa frågor till er
övriga.
Kaj Nordquist (s): Fru ordförande! Jag vill ställa
en fråga till Svenska Handikapporganisationers
Internationella Biståndsstiftelse.
Hur definierar ni hållbar utveckling? Hur tycker
ni att man ska se till att man faktiskt uppnår en
hållbar utveckling där marginaliserade grupper inte
fortsätter att vara marginaliserade?
Jamie Bolling: Jag ska ge en definition av hur
hållbar utveckling ska uppnås.
Hållbar utveckling inkluderar alla grupper i
samhället, en ekonomi i en värld där alla
inkluderas. De fattiga ska inkluderas.
I dag lever 10 % av världens befolkning med
funktionsnedsättning. Flertalet av dem utestängs
dagligen på alla samhällsområden på grund av fysiska
barriärer, bristande vilja och negativa attityder.
Man ska gå från ord till handling när det gäller
miljöfrågor. Hur ska vi se på det? Man måste från
början inkludera gruppen. Vi har perspektivet. Vi
tittar på vad som krävs för att inkludera människor
med funktionshinder vad gäller miljöfrågor. Vi ska
inte fortsätta att utestänga människor, som det
finns exempel på i alla länder i världen.
För att kunna uppnå detta behövs ett förändrat
synsätt. Vi vill medverka till strategier och
metoder. Vi tar gärna ett helhetsperspektiv. Våra
erfarenheter är att de fattigaste är gruppen
människor med funktionsnedsättningar. Hur inkluderar
vi dem i miljöfrågor? Det gäller att från början ha
korssektoriell vy av saker och ting och inkludera
alla.
Sven Gunnar Persson (kd): Miljökommissionären och
jag var rörande ense om att
frivilligorganisationernas och näringslivets roll
var avgörande för att få riktig kraft i arbetet med
hållbar utveckling. Jag vill föra vidare den fråga
jag var inne på tidigare till några av
organisationerna. Jag vill höra hur till exempel
Svenska naturskyddsföreningen, Rädda Barnen,
Sveriges Kristna Råd och Svenskt Näringsliv ser på
sin roll och sina möjligheter och eventuellt vilka
hinder som finns för att verksamt kunna bidra till
och ha den nyckelroll som de flesta är ense om att
ha.
Eva Carlhäll: Vår roll i Rädda Barnen är att lyfta
fram barnen och barnkonventionen. Den är vårt
verktyg i vårt arbete. I förhållande till hållbar
utveckling ser vi att mycket görs men att det inte
tas så stor hänsyn till barnen, som är framtiden. Vi
inkluderar inte dem i frågan.
De som berörs mest av miljöförstöring är barnen.
Vi måste föra in dem mer i diskussionen än vad vi
gör i dag. I vår verksamhet i världen försöker vi
att lyssna till barnen och höra vad de ser som
problem och vad de har för lösningar.
Margot Wallström tog upp problemet med sanitet.
När vi har frågat barn i till exempel Pakistan säger
de att de inte äter någonting innan de går till
skolan eftersom de inte kan gå på den eventuella
eller obefintliga toaletten. Speciellt flickor har
problem. Det finns otaliga andra vittnesmål från
barn.
Barn syns inte. Vi lyfter inte fram barnen
tillräckligt mycket i debatten.
Hinder är attityder. Vi inser inte att barn och
ungdomar har kapacitet och kan bidra i diskussionen.
Göran Eklöf: Det var en så bred fråga att jag var
tvungen att fundera på vad jag skulle lyfta upp.
Jag tänkte lyfta upp någonting som kanske inte är
så självklart för vilken roll vi spelar i Sverige.
Svenska naturskyddsföreningen samverkar kraftigt
internationellt med miljöorganisationer i andra
delar av världen.
En roll vi kan ha är att i samverkan med
miljöorganisationer i framför allt
utvecklingsländerna men också med övergångsländerna
i öst arbeta fram positioner och förslag som bygger
på ett globalt helhetsperspektiv, som inte bara ser
den svenska miljödebatten och den svenska
välfärdsdebatten utan också integrerar perspektiv
framför allt från de globalt sett marginaliserade
grupperna. En sådan huvuduppgift vi bedriver i vårt
internationella arbete är att slå hål på den
segslitna myten om att fattiga människor inte har
råd att bry sig om miljön. Det är ofta tvärtom. Det
är snarare så att om det är några som verkligen inte
har råd att inte bry sig om miljön är det de fattiga
människorna - som lever direkt av naturresurser,
skogen, jorden, vattnet. Vi ser som en viktig roll
att åskådliggöra och visa hur just de rika ländernas
produktions- och konsumtionsmönster undergräver
möjligheterna för uthållig utveckling i många
utvecklingsländer. I det arbetet finns det långt
kvar att gå innan det globala helhetsperspektivet på
hållbar utveckling slår igenom i det allmänna
medvetandet eller i många politiska församlingar.
Lennart Molin: Sveriges Kristna Råd är
samarbetsorganet i Sverige för kyrkorna i Sverige. I
det här sammanhanget har vi två uppgifter. Den ena
är att samordna kyrkorna i olika insatser och se
till att så många kyrkor som möjligt är med, helst
alla. Den andra uppgiften är att vara kanal mellan
kyrkorna i Sverige och internationella ekumeniska
organisationer, till exempel Kyrkornas Världsråd,
Europeiska Kyrkokonferensen, men också de
internationella katolska organisationerna. Den
katolska kyrkan är i allmänhet inte med i den
internationella ekumeniken men är delaktig i
Sveriges Kristna Råd.
I de här sammanhangen har det länge funnits samtal
och arbete kring hållbar utveckling, med framför
allt en betoning av att hålla ihop de sociala,
ekonomiska och miljömässiga målen. Det har i
Kyrkornas Världsråd funnits en kritik mot begreppet
hållbar utveckling, att det är alltför bestämt av
hur man ser det i ord. Man har hellre velat tala om
hållbara samhällen.
I kyrkornas arbete med dessa frågor har de etiska
grundfrågorna varit viktiga. Det är som det har
påpekats här, nämligen att det krävs ett intensivt
arbete för att förändra attityder, ett brett
folkbildningsarbete för att få så stor och bred
delaktighet som möjligt.
Sveriges Kristna Råd har inga egna konkreta
projekt, men det har kyrkorna. Det finns mycket att
berätta. Till exempel kan Karin Lexén berätta om vad
Svenska kyrkan gör. Jag bollar över frågan till
henne.
Ordföranden: Jag kommer inte att låta Karin få ordet
just nu. Vi får återkomma. Det är fem frågeställare
kvar och tio minuter kvar.
Per-Allan Olsson: Internationella Röda Kors-rörelsen
tycker inte att man kan tala om hållbar utveckling
utan att tala om hiv/aids-problemen. Det är en
ohållbar utveckling. Det är ett sådant stort hot mot
de kriterier för utveckling som man har arbetat med
de senaste decennierna. Vi talar om länder med en
infektionsnivå på 30-40 % av befolkningen.
Under den senaste svältkatastrofen i Afrika har
det med önskvärd tydlighet blivit klart att de
mekanismer som finns för återhämtning i byarna,
bland lantbruksbefolkningen, inte gäller längre. Det
betyder att de kriterier som man arbetar med ur ett
utvecklingsperspektiv inte gäller i samma grad. Där
krävs ett helt annat samarbete i humanitärt
multisektorarbete. Hiv/aids-frågan är inte ett
hälsoproblem utan ett utvecklingsproblem och något
som vi måste samlas kring.
Jag nämner ett initiativ. Lake Victoria-
initiativet förenar - inspirerat av
Östersjösamarbetet - både miljöaspekterna och de
socioekonomiska hälsoaspekterna runt sjön och ger en
möjlighet för NGO:er, lokala och internationella
organisationer och regeringar att långsiktigt
försöka göra något.
Ordföranden: Jag vill ge en påminnelse. Det block vi
håller på att ställa frågor om - vi håller på att
glida in på område 2 - är globalisering och
institutionellt ramverk för hållbar utveckling.
Carina Hägg (s): Jag vill rikta min fråga till UD,
men det skulle också vara intressant om Margot
Wallström har möjlighet att ge en kommentar.
Det är viktigt att vi inom svensk politik
självständigt formar de mål och frågor som vi är
beredda att driva, att vi samordnar oss med EU och
ser kommissionen som en resurs. För att veta på
vilket sätt vi bäst driver frågor utanför EU-kretsen
måste vi också veta mer om hur andra länder
prioriterar frågorna. Det är också viktigt att de
länder som har kommit långt när det gäller
ekonomisk, teknisk och politisk utveckling tar
ansvar för frågorna och går före.
Jag har varit lite orolig för att ett så stort
land som USA under Bushadministrationen inte har
varit berett att visa tillräcklig vilja. Det är
möjligt att det har svängt, att det i dag finns ett
större intresse. Är USA i dag, när
Bushadministrationen har suttit på plats ett tag,
mer intresserat av att driva miljöfrågor?
Margot Wallström: Det är enkelt att svara: Nej, de
har verkligen inte demonstrerat något som helst
intresse av att föra upp miljöfrågan allra högst på
den politiska dagordningen. Tvärtom. Det gör oss
bekymrade. Vi får en svag motpart. Vi vill ju gärna
samarbeta med USA, och vi anser att det är absolut
nödvändigt.
De miljöproblem vi ser i dag är i hög grad
globala. De är världsproblem. Vi måste lösa dem
globalt genom samverkan. Därför är det bekymmersamt.
Jag hoppas fortfarande att det kan rätta till sig.
Kanske kan vi visa vägen med Kyotoprotokollet, som
över 100 länder har ratificerat, där vi skapar ett
internationellt regelverk, det enda som existerar.
Förr eller senare måste USA återvända.
Krister Nilsson: Jag kan från Miljödepartementets
sida ge en kort kommentar kring vårt internationella
arbete.
I samarbetet hittar vi positioner och söker
bryggor, inte minst vi i de industrialiserade
länderna och utvecklingsländerna, i syfte att hitta
de mål vi tillsammans kan driva inom EU.
Du pratade om att gå före. I bryggan mellan
utvecklingsländerna och industriländerna måste vi
hitta de prioriterade frågorna och bygga ett
förtroende. Det är avgörande.
Jag kan peka på hur vi aktivt jobbar för att leva
upp till det du pekar på. I samband med
klimatförhandlingarna var det tydligt hur Sverige
tillsammans med kommissionen gjorde ett aktivt
arbete för att söka kontakt med olika länder för att
se vilka gångbara modeller som finns för att gå
vidare. Det relaterade till den allvarliga
situationen när USA sade att man lämnade
förhandlingarna.
Inför Johannesburg hade vi problem med vad det
skulle bli för resultat. Skulle vi hamna i den
situation Margot beskrev tidigare att det skulle bli
ett totalt fiasko utan överenskommelse? Sverige
jobbade tillsammans med Sydafrika och Brasilien för
att bygga en axel från Stockholm -72, Rio -92 till
Sydafrika -02. Vi jobbade aktivt med detta. Jag tror
att det förslag Margot tog upp i sitt anförande om
att bilda allianser på ytterligare områden än
energiområdet kommer att vara viktigt framöver när
det gäller implementeringen av Johannesburgsagendan.
Lars Lindblad (m): I min tidigare fråga till Margot
Wallström påstod jag att politiker oftast har
lättare att hitta konkreta överifrånlösningar i
fråga om miljöutveckling, till exempel när det
gäller att stoppa och hindra företag och enskilda
människor från att göra saker eller att få
myndigheter att med hjälp av tilläggsanslag ta tag i
något. Samtidigt ligger kraften för hållbar
utveckling hos enskilda människor och företagare.
Min fråga till Naturskyddsföreningen och Svenskt
Näringsliv är om ni ser några konkreta verktyg för
hur vi ska få ytterligare fart på
underifrånperspektivet som vi alla efterfrågar.
Ingela Bendrot: Mycket handlar om att skapa
förutsättningar, precis som jag sade tidigare, för
företagsamheten. Det är viktigt att skapa
förutsättningar för företag och enskilda att gå i
rätt riktning. Miljöpolitiken tar ofta sin
utgångspunkt i ett snävt fokus där man sällan eller
aldrig tänker på de ekonomiska konsekvenserna. Jag
tog tidigare upp exemplet med miljölagstiftningen,
där man egentligen har goda ambitioner men där de
långa handläggningstiderna leder till att vi inte
får den modernisering av industrin som är så viktig
för en utveckling som går i rätt riktning. Det är
ett bra exempel där regelverket motverkar hållbar
utveckling. Även om ambitionen är att motverka
miljöproblem blir ambitionen tyvärr den motsatta.
Det finns också sätt att använda för att uppmuntra
företag. En del kommuner sätter ned
tillsynsavgifterna för företag som har
miljöcertifierad verksamhet. Det är ett konkret
exempel på den nationella nivån.
Göran Eklöf: Inom det civila samhället och
miljörörelsen pågår bland annat ett livaktigt
konkret arbete för att uppnå direkta
miljöförbättringar genom olika typer av projekt,
miljömärkningsarbete och opinions- och
attitydförändringsarbete. Även inom många företag
pågår ett aktivt miljöarbete som driver utvecklingen
av anpassad teknik framåt, och så vidare.
Jag vill ändå betona att det är viktigt att den
politiska debatten handlar om och fokuserar på de
politiska lösningarna. Mycket handlar om det som
flera har nämnt om att skapa förutsättningar och att
få fram rätt priser.
Det var en stor debatt i Johannesburg om
partnerskapsinitiativ. Den debatten missuppfattades
ibland som att folk var emot partnerskapsinitiativ,
vilket vi naturligtvis inte är. Debatten handlade om
- och det är viktigt - att politikerna måste ta
ansvaret för att genomföra sina beslut. De kan inte
utlokalisera ett sådant ansvar. Risken var - och
till en liten del blev det så - att de konkreta
politiska åtagandena ersattes av åtaganden som
politikerna inte kan hållas ansvariga för. Därför är
det viktigt att hållbarhetsdebatten i de politiska
församlingarna fokuserar vid vad staten,
institutionerna och myndigheterna ska göra.
Ordföranden: Om Kjell-Erik Karlsson, Vänsterpartiet,
har en kort fråga som kräver ett kort svar är det
okej att ställa den före kaffepausen, annars väntar
vi till efter kaffepausen.
Kjell-Erik Karlsson (v): Nej, den är inte kort.
Ordföranden: Då väntar vi. Vi sätter dig överst. Vi
kommer att bryta nu. Roger Karlsson och Mikaela
Valtersson står på listan efter kaffepausen.
Ordföranden: Välkomna in igen efter kaffepausen till
det offentliga seminariet! Det sammansatta utskottet
här består av utrikes-, miljö- och
jordbruksutskotten. Frågor kan ställas om det som
hände i Johannesburg och vid det toppmöte som då
behandlade hållbar utveckling.
I blocket före kaffepausen var vi inne på det som
handlar om globalisering och institutionellt ramverk
för hållbar utveckling. Jag lovade mina kolleger att
de skulle få återkomma och ställa frågor under
förutsättning att frågorna är korta. Vi har tre
frågor kvar, och därefter ska vi gå över på blocket
som handlar om konsumtions- och produktionsmönster
och stöd till fattigdomsbekämpning.
Kjell-Erik Karlsson (v): Jag skulle vilja ställa en
fråga till Jordens Vänner om WTO och EU:s
investeringsavtal. I dag saknar 1,2 miljarder
människor tillgång till rent dricksvatten. 2,4
miljarder saknar tillräckligt med vatten för avlopp
och tillfredsställande hygien. Med det som bakgrund
vill jag fråga Jordens Vänner: Hur ser ni på vad som
händer med EU:s investeringsavtal och WTO? Skulle ni
kunna utveckla vad ni tror eller vet om vad detta
kommer att leda till?
Tove Zetterström: EU driver ju många av de nya
frågorna i WTO om ett nytt investeringsavtal, om ett
konkurrensavtal och om offentlig upphandling. Det
gäller även huruvida GATS-avtalet om tjänster ska
utvidgas. Det påverkar framför allt
vattendistributionen i många länder, som
privatiseras. Detta gör att många fattiga människor
inte längre har råd med rent vatten. Vatten, som är
ett så grundläggande behov, ses som en handelsvara
bland alla andra.
Alla de nya avtalen som EU driver på hårt för i
WTO ger ökade möjligheter för framför allt
transnationella företag att etablera sig i tredje
världen. Vi inom Jordens Vänner och även Friends of
the Earth International har drivit en kampanj inför
Johannesburg, och vi fortsätter också att göra det,
för att företagens ökade möjligheter och rättigheter
att investera också måste balanseras mot
skyldigheter. Det måste alltså finnas bindande
regler för företagens ansvarighet när det gäller
sociala frågor, miljöfrågor och arbetsrättsfrågor.
Däremot vill vi inte se att detta tas upp inom
WTO. Vi vill inte att WTO:s mandat ska utvidgas
ytterligare, vilket har föreslagits av till exempel
Indien och Kina i WTO:s arbetsgrupp om handel och
investeringar. Vi vill att diskussionerna ska föras
vidare i mer lämpliga forum inom FN.
Anna Jonsson: Jag tänkte kommentera de frågor som
kom upp under det tidigare passet angående vilka
resurser som kan behövas som stöd för
miljöorganisationer. Det ena är finansiellt stöd,
som Margot var inne på. Där kan man se att större
delen av det stöd som finns nationellt blir
projektstöd, vilket innebär att man indirekt styr
miljöorganisationernas arbete in till vissa områden.
Det ser vi som en begränsning. Det innebär att vi
inte alltid kan ta itu med just de frågor som vi ser
som mest akuta.
Det handlar också om praktiska saker. Många av oss
jobbar ideellt. Det kan handla om så enkla saker som
att få en kallelse i tid för att kunna ta ledigt
från jobbet och så vidare. Man ska alltså helt
enkelt vara medveten om att detta är en ganska
resurssvag grupp och att man får anpassa sina
metoder till det.
Roger Karlsson (c): Jag vill rikta en fråga till
Nationalkommittén för Agenda 21 och Habitat. Den
handlar om hållbarhet. Hållbarhet byggs för mig
underifrån. Särskilt viktigt tycker jag att det är i
en alltmer globaliserad värld. Det gäller hållbarhet
som byggs dels av enskilda människor och enskilda
företagare, dels av företag.
Min fråga är: Vilka hot och möjligheter ser
Nationalkommittén för Agenda 21 i att skapa
delaktighet i hållbar utveckling? Jag upplever att
vi trots att vi har jobbat med Agenda 21 i Sverige
inte har kommit ned från kommunerna och ut till
människorna på ett riktigt bra sätt.
Ordföranden: Jag ser att Rolf Lindells plats är tom.
Roger Karlsson (c): Då har jag en alternativ
svarare, nämligen Institutet för framtidsstudier.
Har man studerat .
Ordföranden: Den platsen är också tom. Du får skicka
frågan vidare till någon annan.
Ola Engelmark: Jag kan referera från en Agenda 21-
konferens som vi hade tillsammans med Svenskt
Näringsliv och Naturvårdsverket i förra veckan. Där
deltog Sveriges kommuner, näringslivet, staten och
så vidare.
Inom kort går vi ut med ett upprop där vi
tillsammans visar vad som behövs för att förnya
Agenda 21-arbetet och ge det en förnyad avspark. Det
intressanta är att det verkligen behövs. Man faller
ned på de ganska grundläggande mänskliga aspekterna.
Det behövs fler mötesplatser för kommunikation.
Tyvärr har vi alltför bristfällig kommunikation
mellan aktörsgrupperna. Näringslivet pratar med sina
aktörer inom sina egna nätverk och kommunerna och de
ideella organisationerna gör likadant. Det visar sig
vara en framgångsfaktor med många mötesplatser. Ju
fler mötesplatser det finns där människor kan mötas
- allmänhet, näringsliv, kommuner, myndigheter,
ideella organisationer och inte minst forskare -
desto bättre lyckas man med Agenda 21-arbetet.
Mikaela Valtersson (mp): Några av de svåraste
frågorna i Johannesburgprocessen var handelsfrågorna
och fattiga länders krav på att ges större hänsyn.
Det var särskilt folkrörelserna som uppmärksammade
detta. Jag skulle vilja rikta en fråga till dels UD,
dels Forum Syd, för att höra vilken ni anser att
anledningen mer specifikt var till att
handelsfrågorna var så kontroversiella. Och vad bör
vi i Sverige tänka på avseende detta? Hur bör man
agera framöver i processen för att få med de här
delarna på ett bra och konstruktivt sätt?
Kajsa Olovsson: Det är naturligt att handelsfrågorna
får en viktig roll när man diskuterar hållbar
utveckling mot bakgrund av att det ekonomiska benet
är ett av de viktigare benen för att åstadkomma
hållbar utveckling och för att bidra till
fattigdomsminskning. Där har vi en ganska dålig
tradition när det gäller att öppna våra marknader
för u-länderna och därmed möjliggöra för dem att med
egna medel finansiera sin egen utveckling.
Vad vi kan göra i framtiden är naturligtvis att
fortsätta att driva på för att inom den europeiska
unionen öppna våra marknader, särskilt för produkter
som är av intresse för u-länderna. Vi talar då
framför allt om jordbruksprodukter och även om
tekoprodukter. Vi har också ett ansvar för att ändra
strukturen på våra handelshinder så att vi
underlättar för u-länder att exportera också
produkter som har ett ökat förädlingsvärde.
Åsa Romson: Jag uppmärksammade att man från
Folkrörelsernas sida framför allt lyfte fram att
problemet med handelsfrågorna när de diskuterades i
Johannesburgprocessen handlade om
utvecklingsländernas intressen inom
handelspolitiken, som är underordnade de intressen
som USA och EU driver i handelsorganisationen. Det
handlade också mycket om att FN-systemet höll på att
kapitulera inför världshandelsorganisationen.
Det som jag sade om utvecklingsländernas intressen
i världshandelsorganisationen syftar naturligtvis
delvis till det som Utrikesdepartementet tar upp
här, det vill säga den orättvisa jordbrukspolitiken.
Den pratar vi ganska ofta om i Sverige, och där är
vi nog ganska överens. Men det är också så att
handelsreglerna i dag på jordbruksområdet tvingar
länder att inte - inte ens under kortare
tidsperioder - ha skyddstullar för varor, inte ens
när det finns ett stort behov av att till exempel gå
över till en hållbar utveckling. Vi vet ju att det
kan vara viktigt ibland på jordbrukssidan. Detta
stoppar handelsreglerna som de ser ut i dag, och det
gör naturligtvis inte situationen lättare för
fattiga länder.
Egentligen handlar också obalansen inom
handelsorganisationen om alla de nya avtalen, som
inte primärt är handelsavtal. Det kan handla om
patentregler, det handlar om tjänstehandeln, som
Jordens Vänner tog upp här, och det handlar ännu mer
om de nyare frågorna som föreligger inför nästa
ministermöte - investeringsfrågorna. De har
egentligen inte något intresse i
utvecklingsperspektiv, som vi ser det.
När det gäller FN-systemets kapitulation tryckte
många svenska organisationer hårt på en sak. I och
med att man i Johannesburg diskuterade
handelsfrågorna utifrån att man skulle implementera
Dohaagendan och de beslut som var fattade i WTO så
underställde man sig också därmed en annan
organisation, det vill säga WTO. Många folkrörelser
och, trodde vi, kanske även den svenska regeringen
såg det som naturligt att FN är den organisation som
alltmer är den övergripande organisationen. FN bör
vara det inom det system som har den övergripande
politiken för hållbar utveckling. När man då ser att
mycket i praktiken undermineras eller hindras inom
handelssystemet så ska också FN vara det system som
står upp för hållbar utveckling och inte till en
handelsorganisation lämnar över till exempel
definitionerna av vad som är motiverat ur
miljösynpunkt och vilka åtgärder som kan vara
handelshindrande. Detta bör naturligtvis FN själv se
till, och det tryckte man hårt på från både
miljöorganisationer och det civila samhället i
stort.
Ordföranden: Tack för det! Det här med hållbar
utveckling kan vara hur vitt och hur brett som
helst. Men för att försöka få någon styrning på det
hela i utfrågningen så går vi nu över till nästa
block som frågeställarna kommer att inrikta sig på.
Jag repeterar att det handlar om förändrade
konsumtions- och produktionsmönster samt stöd till
fattigdomsbekämpning.
Nu har vi satt upp en ny talarordning igen. Den
som först kommer att ställa en fråga är Christin
Nilsson. Därefter är det Ewa Björling. Då vill jag
återigen säga, bara så att ni kommer ihåg det:
Försök att ställa en fråga. Den ska också riktas
till en konkret organisation. Det får max vara två.
Och gör helst inte frågan så vid. Vi ska se hur vi
klarar av den här sista timmen. Varsågod Christin
Nilsson, Socialdemokraterna!
Christin Nilsson (s): Tack. Jag har en fråga till
Forum Syd. Den handlar just om fattigdomsbekämpning
kontra hållbar utveckling med inriktning på kvinnor.
Vilka är de viktigaste åtgärder vi kan vidta så att
även kvinnorna kommer in i den här processen?
Åsa Romson: Jag förstår inte riktigt vad du menar
med "den här processen".
Christin Nilsson (s): Processen för en hållbar
utveckling kontra detta med en positiv utveckling
för utvecklingsländerna, och då inriktat på just
kvinnorna.
Åsa Romson: Om kvinnorna inte kommer in i processen
är det ju inte en hållbar utveckling. Det står
väldigt tydligt definierat i processen, såsom jag
uppfattar hållbar utveckling, att kvinnorna som
grupp är väldigt viktiga. De bär i många delar
möjligheten till en hållbar utveckling. Vi vet också
att när det gäller fattigdomsbekämpning är kvinnorna
en oerhört viktig grupp. När den gruppens behov inte
är tillgodosedda får vi inte heller någon effektiv
fattigdomsbekämpning. Så det är naturligtvis en
huvudmålgrupp.
Jag tycker att det dokument som kom fram från
Johannesburg diskuterade denna fråga ganska seriöst.
Vi hade mycket diskussioner mellan de svenska
företrädarna och folkrörelserna omkring hur Sverige
skulle driva att få fokus på kvinnorna som grupp när
det gäller fattigdomsbekämpning. Det här är också en
fråga där jag upplever att Sverige har en ganska god
kompetens på biståndsområdet. Egentligen skulle jag
kanske vilja bolla över detta även till andra
organisationer, som Rädda Barnen eller Svenska
kyrkan.
Ordföranden: Det gör vi ju inte. Vi kan hoppas att
någon kanske har möjlighet att ställa en fråga, inte
minst till Svenska kyrkan som jag har fått säga nej
till två gånger när man har försökt bolla över
frågor. Jag säger det lite tydligt så att någon kan
anta utmaningen. Då går ordet till Ewa Björling,
Moderaterna. Därefter är det Sverker Thorén.
Varsågod, Ewa!
Ewa Björling (m): Tack. Jag skulle vilja ställa min
fråga till Utrikesdepartementet igen. Återigen vill
jag komma in på miljödelmålen. De åtta mål som finns
är av olika art. Det visar sig att det verkar vara
mål åtta som är absolut svårast att uppnå. Det
handlar om globalt partnerskap, utveckling av
frihandel och ekonomi och så vidare. Samtidigt måste
man ta med i det här att mål fyra, som handlar om
att utrota sjukdomar, ändå måste vara det som är
mest akut, som jag ser det. Ska man vara lite mer
drastisk är det så att om vi inte klarar av mål
fyra, att minska hiv, malaria, tuberkulos och alla
andra allvarliga, i vissa fall dödliga, sjukdomar,
kommer fattigdomen så att säga drastiskt att
reducera sig själv.
Hur ser det ut här? Hur arbetar man? Hur fokuserar
man? Det måste ändå vara så att mål fyra är det som
borde komma allra först. Då tänker jag främst på hur
utvecklingen ser ut när det gäller att få fram bra,
billiga mediciner i u-länderna. Hur ser avtalen ut?
Kommer man vidare framåt? Man har kommit en bit på
vägen genom de här partiella patentlösningarna, men
jag skulle vilja se mycket större kraft i just den
biten och en snabbare utveckling.
Ordföranden: Skulle Ewa Björling bara kunna göra det
smidigare för den som ska svara och förtydliga för
alla andra vad som menas med mål åtta och mål fyra?
Ewa Björling (m): Mål åtta handlar om att utveckla
ett globalt partnerskap för utveckling. Det är det
övergripande målet. Det handlar om att diskutera
tullfrihet. Det handlar om att utveckla stabila
ekonomier. Det handlar om att skapa demokrati och
helt enkelt bygga upp bra samhällen att leva i för
u-ländernas folk. Mål fyra handlar om att minska
barnadödligheten. Det är därigenom också kopplat
till mål sex, att bekämpa hiv, malaria och andra
sjukdomar.
Ordföranden: Då har vi Lennart Hjälmåker från UD.
Varsågod!
Lennart Hjälmåker: Tack. Jag återkommer gärna till
millenniemålen. Vi tycker nämligen att de är väldigt
viktiga. Jag är också glad att frågeställaren gör
den här distinktionen mellan mål åtta och de andra
målen. Man kan konstatera att inte bara mål fyra,
utan kanske till och med alla de sju första målen,
handlar väldigt mycket om utvecklingen i våra
samarbetsländer medan det åttonde målet, om
partnerskap, handlar om vad vi kan göra från nord
för syd.
De sju första målen innehåller det här med
sjukdomar, hiv/aids. De handlar också om utbildning
och fattigdomsfrågor i ett brett perspektiv. Jag ska
gärna säga några ord om sjukdomar. Jag kan bara
konstatera, också relaterat till den tidigare frågan
om jämställdhet, att målet om utbildning är väldigt
viktigt. Här talas det om lika villkor mellan pojkar
och flickor, så jämställdhetsaspekten genomsyrar
också de här målen i väldigt hög grad.
Det är mycket viktigt att frågan om hiv/aids
kommer upp. Sverige gör mycket i frågan. Som
frågeställaren säger är det så att om inte folk
överlever blir det inte mycket utveckling. Det är
väldigt viktigt att vi ser hiv/aids som det stora
utvecklingsproblem det är. Det är en ekonomisk och
social fråga och en utvecklingsfråga. Det är en
hälsofråga, men bara till viss del. Det är mycket
mer än en hälsofråga. Vi måste alltså angripa det
här på ett brett sätt.
Det gör Sverige på olika sätt, multilateralt och
bilateralt. På det multilaterala området är våra
största insatser att stödja FN:s program UNAIDS och
att stödja den globala hälsofonden, fonden för de
tre sjukdomarna malaria, tuberkulos och hiv/aids. Vi
sitter i styrelsen och driver en aktiv politik i den
fonden. Det är förstås viktigt att vi jobbar på
basplanet. Det är viktigt att det här genomsyrar
våra breda, fattigdomsinriktade program och att vi
kan komma till rätta med detta på basplanet. Jag
tror att vi driver detta på ett brett och bra sätt.
Ordföranden: Vi tackar för det. Då går vi vidare
till Sverker Thorén, Folkpartiet. Därefter är det
Rosita Runegrund. Varsågod, Sverker!
Sverker Thorén (fp): Ett rejält kliv mot hållbar
utveckling tror jag kommer att tas när vi förmår att
använda vår offentliga upphandling på ett vettigt
sätt. Min fråga är till Krister Nilsson till att
börja med, men jag vädjar också till ordföranden att
någon fristående ska få svara på frågan. Frågan
gäller hur trenden ser ut när det gäller offentlig
upphandling av hållbara varor och tjänster. Finns
det mätningar, och vad görs för att få den rejäla
kraften och drivet mot den här utvecklingen?
Ordföranden: Då ska jag säga, innan Krister Nilsson
börjar svara, att du får välja vem som ska svara.
Sverker Thorén (fp): Då har jag gjort mitt val.
Ordföranden: Du har gjort ditt val. Då svarar
Krister Nilsson. Varsågod!
Krister Nilsson: Tackar. Offentlig upphandling är
naturligtvis oerhört viktigt för att få en
utveckling mot hållbara produktions- och
konsumtionsmönster. Vi har från regeringens sida
aktivt inom ramen för EU drivit att få en tydlig och
klar tolkning. Man kan väl säga att ett av problemen
har varit huruvida man kan ställa tydliga krav eller
inte inom ramen för de direktiv som har funnits i
EU. Den osäkerheten har gjort, kan man väl säga, att
utvecklingen inte har gått så fort och så bra som vi
hade önskat. Direktivet har ändå kommit dithän att
vi känner att det ger ett större stöd.
För att göra ytterligare insatser har det
utvecklats ett system, ett större, ytbaserat stöd,
till offentlig upphandling. Det har vi från
regeringens sida stött. Det kommer att läggas fram
inom ramen för Miljöstyrningsrådet, som är en
samarbetsorganisation mellan kommunerna och
Landstingsförbundet och numera också näringslivet
och staten. Jag tror att utvecklingen av den
offentliga upphandlingen kopplat till upphandling
generellt inom näringslivet och till ökad användning
för produktstandarder kommer att bidra till att vi
inom de närmaste åren kommer att få ett nytt
instrument för det som vi också kallar integrerad
produktpolitik. Vi tror att det ligger något väldigt
positivt i det.
Vi bedriver alltså en aktiv politik där, vilket
jag tror kommer att innebära att vi bättre tar vara
på den potential som vi tror finns. Några exakta
siffror har jag tyvärr dock inte just nu.
Ordföranden: Då tackar vi Krister Nilsson för det.
Då är det Rosita Runegrund, Kristdemokraterna.
Därefter är det Kjell-Erik Karlsson. Varsågod!
Rosita Runegrund: Tack, fru ordförande! Jag skulle
vilja ställa en fråga angående biståndsnivån. I Rio
gavs rekommendationen 0,4 % av BNP. Nu vet man att
det ligger på 0,2 % till 0,3 %. FN:s
rekommendationer är på 0,7 %. Det är viktigt att
arbeta med effektivisering och med kopplingen till
MR och demokrati. Min fråga vill jag ställa till UD.
Vilka är möjligheterna att relativt snabbt öka
biståndsresurserna globalt? Och hur går arbetet med
att effektivisera det tidigare hårt kritiserade EU-
biståndet?
Ordföranden: Vem känner sig manad att svara på det?
Det är Lennart Hjälmåker igen.
Lennart Hjälmåker: Låt mig börja med biståndsvolymen
globalt, som frågan rörde. Där känner vi alla till
att FN har en målsättning på 0,7 % av
bruttonationalinkomsten. Vi har också sett under
många år hur andelen har sjunkit. Den har sjunkit
mycket för att stora givarländer som USA tyvärr har
sänkt sitt bistånd kraftigt. Vi har också sett hur
Japan, som till och med låg över USA för några år
sedan, har tvingats skära ned på sitt bistånd.
När man tittar på biståndsvolymen totalt innebar
Monterreykonferensen ett genombrott. Margot
Wallström var inne på det förut. Det intressanta var
att Europa kunde enas och gå till Monterrey med en
enad röst. Den enade rösten satte press på USA, så
att också USA kom ut på planen i Monterrey. Det som
hände inför Monterrey var att efter en hård kamp
inom i EU, en kamp där Sverige tillsammans med
Holland hade en ledande roll, lyckades EU:s länder
komma överens om det här målet, som Margot Wallström
nämnde, att vi till 2006 ska nå upp till 0,39 % av
BNI.
Det låter inte mycket man talar om procenttal, men
det innebär en ökning fram till 2006 på mellan sex
och sju miljarder dollar. Det är stora pengar i det
här sammanhanget, när det samlade biståndet är
ungefär 50 miljarder dollar. Så Monterrey innebar
ett genombrott, ett trendbrott. Det var glädjande
och viktigt. Det innebar att också USA i Monterrey
kom fram med nya pengar och lade fem nya miljarder
US-dollar på bordet för att matcha de europeiska
insatserna. Vi ser det som väldigt viktigt att ett
enat Europa här kunde sätta press på USA.
När det gäller EU-biståndet för vi på olika sätt
en dialog. Vi följer EU-biståndet. Vi såg att den
parlamentariska kommittén Globcom lade fram sitt
betänkande för ett drygt år sedan. Där fördes det
fram mycket kritik mot EU-biståndet. Detta är en
fråga som säkert också kommer att behandlas i den
proposition som kommer så småningom och som jag
nämnde tidigare i dag, så jag vill inte säga mer om
detta i dag.
Ordföranden: Då går frågan vidare till Kjell-Erik
Karlsson, Vänsterpartiet. Därefter är det Roger
Karlsson. Varsågod, Kjell-Erik!
Kjell-Erik Karlsson (v): Jag vill ställa min fråga
till Forum Syd. Partnerskap mellan regeringar och
företag kan, som många uppfattar det, leda till både
positiva och negativa förändringar i konsumtions-
och produktionsmönster och i fattigdomsbekämpningen.
Kan ni utveckla er syn på partnerskap mellan
regeringar och företag? Ger partnerskap positiva
bidrag till arbetet med en hållbar utveckling eller
ser ni risker med det arbetssättet? Vad jag vet
finns det inte något officiellt regelverk för hur
partnerskap ska användas för att man ska nå målen i
handlingsprogrammet.
Åsa Romson: Återigen vet jag inte om Forum Syd är
den organisation som bäst kan svara på det. Göran
Eklöf från Naturskyddsföreningen var inne på frågan
tidigare. Jag kan bara ge min bild av de
diskussioner som vi har haft under
Johannesburgprocessen kring vad som är många
organisationers syn på det här. Det är, som också
Göran var inne på, inte så att man är negativ till
partnerskap. Det är i Sverige och allmänt känt att
vi har haft väldigt positiva partnerskap i vissa
delar, som miljöcertifiering och sådant, mellan
organisationer, företag och offentliga institutioner
eller förvaltningar.
Det som kom upp inför Johannesburg var som många
uppfattade det, och det är även min analys, något
som störde den här ordningen. Man diskuterade vad
det var man skulle kunna hålla politikerna ansvariga
för. Vad ville man att världens företagare,
statsministrar och statschefer skulle åka till
Johannesburg och ta på sig för ansvar? Man ville
inte att de skulle abdikera från ansvaret genom att
säga att alltihop ska lösas av partnerskap mellan
andra aktörer, eller i samarbete med andra aktörer.
Det var egentligen den diskussionen som man förde
i Johannesburg. Man var positiv till olika
partnerskap. Det fanns olika grenar bland
folkrörelserna. Det var en del som sade att om man
tar in denna typ av partnerskap i den här processen,
Johannesburgsprocessen, då legitimerar man också att
politikerna inte tar sitt ansvar för att genomföra
en mycket bra och framåtsyftande handlingsplan för
den politiska agendan. Det var andra organisationer
som framförde att det ännu så länge inte finns
allmänt vedertagna, bindande regler för hur företag
får agera när det gäller lobbying och påverkan från
kortsiktiga ekonomiska intressen, till skillnad från
företag som naturligtvis också jobbar för de
långsiktiga intressena. De hade svårt att se hur man
skulle hantera det här utan regler kring
partnerskapens funktion och uppföljning, som du
också och pekade på.
Ordföranden: Tack för det, Åsa! Nu har jag på den
föranmälda listan Roger Karlsson, Centerpartiet.
Därefter är det Marianne Samuelsson. Ni har
möjlighet att vinka till min bisittare Sinikka
Bohlin om ni vill komma upp lite mer på talarlistan.
Då ordnar vi det. Ni kan ju fundera på vilka som
ännu inte har fått någon fråga. Då var det Roger
Karlsson, Centerpartiet. Varsågod!
Roger Karlsson (c): Tack, fru ordförande! Jag ska
tillfredsställa fru ordföranden genom att ställa en
fråga till Svenska kyrkan. En viktig del i
förändrade konsumtions- och produktionsmönster tror
jag är kapitalplaceringar, alltså finansiella
tjänster, hur vi väljer att placera vårt kapital,
till exempel premiepensionskapital. Lite är det ju
så att en satsning på etik och miljö blir ett slags
avvikande placering. Frågorna till Svenska kyrkan
skulle i så fall vara: Hur jobbar ni själva med era
kapitalplaceringar? Och hur kan man jobba för att
etik- och miljöaspekter blir det normala när man
placerar kapital?
Ordföranden: Varsågod, nu har ni chansen.
Karin Lexén: Jag hade hoppats att jag skulle få
prata om vårt internationella arbete. Det är
faktiskt det som jag arbetar med. Jag vill ändå bara
passa på att nämna, i relation till detta med
finansieringsfrågor, en fråga som inte har varit
uppe här. Det är en fråga som gäller
fattigdomsbekämpning och som också har med kvinnors
möjligheter att göra. Det är mikrokrediter, som vi
har flera försök omkring. Det är intressant på det
sättet att återbetalningsfrekvensen faktiskt är
väldigt hög från fattiga människor. Det är ofta
kvinnor som lånar lite pengar. De kan inte låna på
någon säkerhet, utan det är deras löfte och moral
som gäller. Och pengarna kommer tillbaka! Därmed
fick jag lyfta fram ett annat exempel.
Placeringar och etik är en jätteviktig fråga som
vi för många diskussioner kring. Jag tror att man
måste se placeringar som ett sätt att stimulera
verksamheter som man tror på. Jag vet inte om det är
ett svar på din fråga när det gäller etik och miljö.
Vill du ställa en följdfråga? Det är ganska brett,
det här också.
Ordföranden: Är du nöjd? Jag tror att Roger Karlsson
också uppskattade det där andra som du lade till, så
det tackar vi för. Då är det Marianne Samuelsson,
Miljöpartiet, varsågod! Därefter är det Rolf Lindén.
Marianne Samuelsson (mp): Tack. Inför Johannesburg
drev miljörörelsen frågan om bindande regler för
stora företags ansvar mot bakgrund av att frivilliga
åtaganden, som man hade utlovat i samband med
Riokonferensen tio år tidigare, inte hade givit så
mycket i praktiken. Mot bakgrund av det undrar jag
vad Svenskt Näringsliv anser om miljörörelsens krav
på bindande regler för storföretags agerande.
För att vara lite mer konkret: Det finns ju i dag
vedertagna regler för ekonomisk redovisning. Skulle
man kunna tänka sig agera för att också
miljöeffekterna skulle kunna redovisas på ett
likartat sätt, till exempel att man ställer krav på
börsbolagen i Sverige att redovisa sina
koldioxidutsläpp enligt en regel som skulle kunna
vara jämförbar?
Ordföranden: Ni får avgöra vem av er som ska svara.
Göran Norén: Jag tror att vad man konsekvent gör fel
i det här sammanhanget, det man underskattar och
missbedömer, är det tryck som kommer från marknaden
själv på olika aktörer. Jag delar nog inte riktigt
uppfattningen att det har hänt så lite sedan 1992.
Jag tror att man kan visa väldigt tydligt att det
inte minst inom svenskt näringsliv har hänt väldigt
mycket när det gäller miljöarbete, utsläpp och
sådana saker.
I dag finns det ett väldigt starkt tryck från hela
marknaden. Det kan vara kunders krav. Det kan vara
anställdas krav. Det kan vara kapitalplacerares krav
på olika typer av agerande från företagen. Det
gäller såväl etik och miljö som sociala faktorer.
Det trycket på företagen är väldigt starkt. Det går,
så att säga på frivillig väg, långt utöver vad
lagstiftningen säger.
En annan fråga som gäller det här med bindande
regler är frågan om huvudproblemet är att företag
inte lever upp till lagstiftningen. Eller är
huvudproblemet att lagstiftningen i många länder är
för dåligt utformad? Mitt svar på frågan är nog att
huvudproblemet är att många stater inte tar sitt
ansvar för att ha en vettig lagstiftning och vettiga
regelverk och att företagen tvärtom går utöver vad
lagstiftningen säger när de agerar på många
marknader.
Ordföranden: Vill du ha en kompletteringsfråga,
Marianne?
Marianne Samuelsson (mp): Innebär det att företagen
skulle vilja ha mer globala regler för företagen,
med lagstiftning som vore global och enhetlig?
Göran Norén: Vi är i nästan alla sammanhang för
klara och tydliga spelregler och bestämda regler att
leva efter. Problemet med kravet på bindande regler
tycker jag fortfarande är att man på något sätt
hamnar i en cirkel. Om huvudproblemet är att ett
stort antal länder inte har tillräcklig
lagstiftning, vad är det som säger att de kommer att
ändra sitt beteende om man har bindande regler för
företagen? Hur ska vi implementera det här?
En internationell konvention implementeras normalt
genom att man gör någonting i sin nationella
lagstiftning som innebär att man kan sätta de här
orden i kraft, så att säga. De länder som i dag ger
sjutton i olika miljökrav, krav på mänskliga
rättigheter eller vad det nu vara månde, vad är det
som talar för att de skulle ändra sitt beteende för
att man har en bindande konvention? Det krävs
fortfarande en implementering i nationell
lagstiftning förutsatt att man inte skapar något
slags superglobal, överstatlig domstol. Det är med
all respekt, tror jag, rätt så långt borta som det
ser ut i dag.
Ordföranden: Då så. Då går vidare i
frågeställningarna. Då är det Rolf Lindén,
Socialdemokraterna. Därefter är det Sven Gunnar
Persson. Varsågod!
Rolf Lindén (s): Tack, fru ordförande! Jag har en
fråga som jag vill ställa till Dennis Pamlin på
Världsnaturfonden. Den handlar om våra skogar. Som
vi alla vet har skogen en stor betydelse för den
biologiska mångfalden. Bland annat motverkar den
jorderosion och störningar i vattenflöden. Dessutom
ger den oss energi av olika slag som vi väl känner
till. Skogen hotas dock som bekant av skövling. Då
är min fråga: Vilka åtgärder anser Världsnaturfonden
att det krävs akut för att stoppa skogsskövlingen?
Dennis Pamlin: Jag måste börja med att säga till dem
som sitter och tittar på det här på TV att det finns
en vital och intressant diskussion kring det här,
med stor passion och massor med kraft. Det är svårt
att få fram den kraften då folk har två minuter på
sig att försöka svara på frågor om några av de
största utmaningar vi står inför. Världsnaturfonden
jobbar vetenskapligt och seriöst med de här frågorna
sedan många år. Det känns faktiskt inte seriöst att
försöka svara på den väldigt viktiga fråga som du
ställer på den korta tid jag har. Jag tar det gärna
med dig efteråt och hoppas att det finns andra forum
där massmedier och andra kan få ta upp sådana här
stora och komplexa frågor. Det här funkar tyvärr
inte riktigt.
Ordföranden: Då får vi nöja oss med det. Vi får väl
hänvisa till någon bra hemsida eller något annat i
ert fortsatta arbete. Så är det naturligtvis. Det
här området är hur vitt och brett som helst. Det
blir lite kort i olika frågor. Vi får ta det för vad
det är. Det är väl en bra upplysning för dem som
tittar på oss. Vill Rolf Lindén fullfölja med någon
annan fråga? Nej, då går vi vidare på listan. Då är
det Sven Gunnar Persson, Kristdemokraterna, och
därefter Carina Hägg. Varsågod!
Sven Gunnar Persson (kd): Tack. Jag ska ställa
frågan till en organisation som inte har fått någon
fråga tidigare, och det är Sida. Det finns en
diskussion om hur utvecklingsländerna ska kunna
tillgodogöra sig ny, avancerad teknik som ofta är
väldigt kostsam men som är mer effektiv och
energisnål utan att gå hela den långa vägen som i-
världen har gjort när det gäller utveckling av denna
teknik. Det handlar alltså om att tillgodogöra sig
tekniksprång. Hur ser utvecklingen ut för närvarande
på det här området nationellt och internationellt
med finansieringsmekanismer, kunskapsöverföring och
sådana saker? Det här tror jag också har väldigt
stor betydelse för den fattiga delen av världen och
dess möjligheter att täta gapet lite snabbare än om
de skulle gå den långa vägen.
Ordföranden: Vem av er två vill haka på?
Jan Olsson: Om vi tar det utifrån vårt perspektiv så
är en väldigt viktig del av Sidas verksamhet att
hjälpa till att bygga kapacitet. Det görs på väldigt
många olika sätt. Det finns något som en gång i
tiden kallades för BITS-kurser, där personer i
utvecklingsländer får möjlighet att komma till
Sverige eller att delta i kurser på annat håll i
världen arrangerade med Sidas stöd. Det finns inom
ett stort antal tekniska områden. Vidare byggs
kapacitet i anslutning till de program och projekt
som vi stöder i länderna. En speciell satsning under
senare år har varit IT-sidan, eftersom vi uppfattar
att det är en förhållandevis billig teknologi som
kan leda väldigt långt och som också är överförbar
på ett ganska snabbt sätt.
Ordföranden: Tack så mycket för det, Jan Olsson från
Sida.
Sven Gunnar Persson (kd): Får jag bara ställa en
liten följdfråga? Är partnerskap i samband med detta
en fungerande metod i arbetet med just att komma
till tekniksprång?
Jan Olsson: Partnerskap är alltid en metod att
sträva efter och en metod som man ska kunna
utnyttja. Om du i partnerskap lägger inte bara en
diskussion regering till regering utan tar med att
det också gäller aktörer i vårt land och aktörer i
våra samarbetsländer, då tror jag att partnerskap är
en väldigt bra metod för att föra ut det här.
Ordföranden: Tack för det. Då har vi Carina Hägg,
Socialdemokraterna, och därefter Sverker Thorén.
Varsågod!
Carina Hägg (s): Tack. Vi vet att livsmedelssäkerhet
och försörjningssystem är avgörande i
fattigdomsbekämpningen. Därför vill jag ställa en
fråga till Sida. Det vore kanske också bra om LO,
som har kontakt med lantarbetarna, kunde få
möjlighet att komplettera svaret. Jag undrar vika
åtgärder man anser vara viktigast för att skapa ett
hållbart jordbruk globalt. Då är det också viktigt
att man tar med genderperspektivet i svaret.
Ordföranden: Vem ska börja, Sida eller LO?
"Varsågod", säger Jan Olsson och räcker ut handen.
Ska vi skicka frågan till LO först då, med
lantarbetarnas perspektiv med i bagaget. Varsågod!
Sven Nyberg: Svenska lantarbetareförbundet, som
numera har gått upp i Kommunal, har varit väldigt
aktiva inom Lantarbetarinternationalen när det
gäller de här frågorna och har drivit en rad projekt
där man har försökt delge svenska och nordiska
erfarenheter kring arbetsmiljöarbete och sådant som
en del i jordbrukspolitiken och
livsmedelssäkerheten. Annars tror jag att det
grundläggande ändå är att jobba via det
internationella regelsystemet. Exempelvis vill jag
nog hävda att en verksamhet som ibland blir lite
förtalad, ILO-arbetet och ILO-konventionerna, har
ett genomslag på bland annat det här området. Trots
många bristfälligheter och problem uppmärksammas
ändå överträdelser inom bland annat den här sektorn
på ett sätt som gör att det är väldigt viktigt att
fortsätta hävda de här frågorna.
Annars vill jag anknyta till en intressant sak om
man tittar på helhetsperspektivet på en hållbar
utveckling, som ju nära anknyter till
livsmedelsfrågorna och skogsfrågorna som vi var inne
på nyss. Då vill jag peka på FSC-certifieringen, som
har förenat ekonomin, miljön och den sociala sidan i
arbetet. Där har vi sett hur arbetsmiljöarbetet har
lyfts, delvis av miljöarbetet. Det är ett bra
exempel på en integrerad syn. Där har också
organisationerna kunnat samarbeta. När vi går in i
den här typen av frivilligt arbete vill vi ändå
betona att det bottnar i att det är ett komplement
till det överenskomna regelsystemet, inte ett
substitut.
Ordföranden: Tack så mycket, Sven Nyberg. Då ska vi
se vad Sida säger. Det är tydligen inte Jan Olsson
som ska svara.
Mats Segnestam: Jag tror inte att det finns något
riktigt enkelt svar på den frågan. Det går nog inte
att i ett svep se till att det blir ett hållbart
jordbruk över jorden. Däremot finns det mängder av
saker som vi kan göra och som vi delvis redan gör
när det gäller att få till stånd ett tänkande åt det
hållet. Ett exempel på detta är hanteringen av
vattenresurser. Det är den fullständigt avgörande
frågan för jordbrukets framtid i världen. Där
arbetar också Sida inom ramen för det EU-
vatteninitiativ som vi hörde om. På några år har
vattenfrågorna seglat upp som en av de verkligt
stora frågorna som världen försöker att hantera, nu
senast vid den stora konferensen i Kyoto. Den frågan
tror jag är avgörande för det som händer på
jordbrukssidan.
Sedan pågår det en hel del forskning på området.
Där är Sida med och stöder jordbruksforskning på
olika sätt. En rätt stor del av jordbruksforskningen
är i dag inriktad på frågorna kring ett hållbart
jordbruk.
Vi går också in och ger direkt stöd till en
miljövänlig jordbruksproduktion i liten skala.
Margot Wallström nämnde ett exempel på detta, och
ibland kan man ana en hållbarhet från såväl social
och ekonomisk som miljömässig utgångspunkt i
förlängningen av sådan produktion. Det pågår
åtskilliga sådana insatser också genom enskilda
organisationer.
Vi stöder också en diskussion kring miljövänlig
produktion i anslutning till handelsfrågorna. En del
har varit inne på det tidigare här i dag. Sida
stöder konsortier av icke-statliga organisationer
som sätter något slags miljöpress på
världshandelsorganisationer. Där är vi inne och
stöder mera direkt certifieringsmöjligheter.
Detta är exempel på ett antal insatser av väldigt
olika slag som tillsammans kan leda till en mer
hållbar jordbruksproduktion.
Carina Hägg (s): Jag skulle gärna vilja ha en liten
komplettering. Det är också viktigt att man tar med
en genderanalys. Jag känner en väldigt stor oro för
att vi i det som vi medverkar till - ofta på väldigt
goda grunder - inte tar med jämställdhetsanalyser.
Därför ställer vi kanske en stor grupp duktiga
jordbrukare - kvinnor, som i många länder står för
merparten av jordbruksproduktionen - åt sidan, och
då får vi en dubbelt negativ inverkan på det som
skulle bli positivt.
Mats Segnestam: Jag kan inte annat än att instämma
helhjärtat. Förlåt att jag glömde bort att svara på
den delen.
Från Sida håller vi precis nu på att göra en total
översyn när det gäller genderaspekter på hela Sidas
verksamhet. Vi håller på att revidera den
handlingsplan för genderfrågor som vi har haft sedan
tidigare. Kopplingen till jordbruket är fullständigt
central i det sammanhanget. Precis som du säger är
det väldigt många av de enskilda jordbruken som
hanteras enbart av kvinnor. Så den frågan är central
för Sida.
Sverker Thorén (fp): Utbildning och kunskap är
avgörande för att kunna förstå hur man ska handla
för en hållbar utbildning. Det är viktigt att den
dimensionen finns med i all utbildning ända från
första början. Min fråga till UD är: Hur agerar
Sverige internationellt för att detta ska bli en
verklighet globalt?
Krister Nilsson: Jag kan nämna några exempel. Just
utbildningens betydelse för att anamma en hållbar
utveckling i generella termer var någonting som
lyftes fram av vår statsminister Göran Persson under
toppmötet i Johannesburg. Han avgav där ett löfte om
att Sverige skulle ta initiativ till att utveckla
dessa delar i både teori och praktik och sedan
återkomma med en konferens under innevarande år. Den
planeras nu för fullt och kommer att genomföras i
höst, och det är Utbildningsdepartementet som har
det ansvaret.
Dessutom har utbildningsfrågorna haft hög
prioritet inom ramen för Baltic 21-arbetet. Som
ansvarigt land driver vi det arbetet vidare. Vi
kommer att fånga upp den tråden i de internationella
möten som vi ska ha under året både i Kiev och när
vi samlar Östersjöstaternas råd för att se hur vi
kan gå vidare med det arbete som Sverige har
bedrivit hitintills.
Sverker Thorén (fp): Det var positivt att höra. Vi
fick ju också ett konkret råd från kommissionär
Wallström om att bilda allianser för att driva
speciella frågor. Det är min förhoppning att Sverige
gör så.
Kaj Nordquist (s): En insikt som mer och mer breder
ut sig är att fattigdom inte bara handlar om att
inte ha någonting att äta eller dricka, utan det
handlar om att man inte har några egentliga
handlingsalternativ beroende på att man är inkapabel
att kontrollera sin egen situation.
Jag vill fråga Sida hur detta kommer att förändra
Sidas biståndsverksamhet och på vilket sätt man
avser att den policy vi står för ska genomsyra
internationella organisationer. På vilket sätt ökar
vi fattiga människors förmåga att kontrollera sin
egen situation för att på det sättet nå fram till en
hållbar utveckling? På vilket sätt kan vi se till -
det som Carina nämnde om genderaspekten är oerhört
viktig - att de människor som får resurser från oss
verkligen ökar sin egen makt och kontroll så att
resurserna inte hamnar hos dem som redan har makten
och som egentligen har varit i vägen för
utvecklingen?
Jan Olsson: Helt riktigt. Fattigdom är inte bara
materiell fattigdom utan det är i mycket stor
utsträckning brist på makt och brist på möjligheter
att påverka sin egen situation. Det så kallade
mångdimensionella fattigdomsbegreppet har nu erkänts
även internationellt, och det är någonting som vi
har arbetat med från svensk sida under de senaste 40
åren.
I samband med den nya internationella agendan har
även Sida sett över sin policy. Det som togs fram i
början av det här året är en övergripande policy som
heter Perspectives on poverty och det ska vara ett
styrdokument för all Sidas verksamhet. I detta
dokument betonas väldigt starkt vikten av att vi ska
grunda vårt samarbete och våra insatser på en väl
genomförd fattigdomsanalys. I denna fattigdomsanalys
är en maktanalys en väldigt viktig del. I denna
maktanalys ska vi alltid definiera och analysera de
så kallade sårbara grupperna. I det internationella
perspektivet består de sårbara grupperna av kvinnor,
barn, äldre, funktionshindrade och etniska
minoriteter - precis samma grupper som man hittar i
deklarationen från Johannesburg.
I det arbete som vi gör, alltifrån landstrategier
som är de stora styrinstrumenten för vår verksamhet
i enskilda länder till enskilda program och projekt,
ska detta synsätt finnas med. Det betyder alltså att
det är väldigt viktigt att maktfrågorna kommer fram
och att stöd i olika former ges.
Eva Björling (m): Jag har tidigare frågat om hälsa,
vaccin och tillgänglighet till medicin framför allt
för världens barn. Men det finns någonting som är
ännu viktigare om man ska överleva, och det är mat.
Därför tänkte jag ställa en fråga som berör både
Miljödepartementet och Utrikesdepartementet angående
GMO, genmodifierade organismer.
Nu finns det ett gyllene ris som är a-
vitaminberikat och som skulle kunna hjälpa många av
världens fattiga, vilket det också gör. Men det
finns också ett stort motstånd bland många i Afrika
just därför att man är osäker. Man vet inte vad det
handlar om. Man har helt enkelt inte kunskaper. Och
det är ju högst förståeligt att det är så här. Men
när man får den här kunskapen måste man också vara
medveten om riskerna och om vilka kontroller som
krävs.
Så min fråga är: Vad bidrar Sverige med
internationellt? Vad gör man internationellt för att
bidra med denna kunskap så att u-länderna får mer
information för att de lättare ska kunna ta
ställning och utöva en egen kontroll?
Daniel Blockert: Jag jobbar på enheten för
internationell handel med jordbruks- och
fiskefrågor. Jag har därför handelsperspektivet på
GMO-frågorna. Jag vet inte om Krister vill
komplettera med Miljödepartementets syn på dessa
frågor.
Det som gör GMO-frågan så oerhört besvärlig är -
precis som det antyds i frågan - att det är en fråga
som styrs av oerhört starka känslor. Det förekommer
många rykten i svang om GMO. Det finns väldigt lite
av vetenskapliga bevis. Det gör att frågan blir
politiskt känslig. Vi från EU har också bidragit
till att skapa en osäker situation framför allt i
många u-länder genom att vi har en inställning till
GMO som har gjort att det blir problematiskt för u-
länder att exportera till EU om de inte uppfyller
vissa krav, vilket har gjort att man har varit
väldigt skeptiskt inställd till GMO.
Som forskningen ser ut på området för tillfället
har vi inte lyckats bevisa eller fastställa att GMO
innebär ett hälsoproblem för människor. Det finns
mycket forskning kvar att göra, framför allt på
miljöområdet när det gäller kontaminering, det vill
säga att GMO skulle sprida sig från
jordbruksproduktion ut i naturen och i så fall hur
detta ska hanteras. Det görs för tillfället ett
stort arbete i många länder där också Sverige bidrar
på många områden. Jag vet att flera svenska företag
är engagerade i den här typen av arbete.
I våra kontakter med u-länder på handelssidan får
vi ofta frågor från u-länder om GMO, om information,
om hur det fungerar och om hur vi ser på GMO. Där är
informationsaspekten väldigt viktig.
Sedan tror jag att mycket kan falla på plats när
lagstiftningen som vi håller på med internt inom EU
är genomförd och implementerad. Det finns beslut och
förhoppningsvis ska detta kunna fungera framåt
hösten eller årsskiftet. Förhoppningsvis får vi
också en lösning på den stora handelskonflikten som
existerar på det här området mellan USA och EU. I
USA har man en syn på det här området som är mycket
avvikande. Den konflikten försvårar väldigt mycket
för u-länderna därför att det blir en stor
förvirring. Jag är säker på att alla känner till de
stridigheter som uppstod om livsmedelsbiståndet till
Zambia när man vägrade att ta emot GMO-majs. Denna
konflikt består till stor del av en i-
landsdiskussion som vi måste hitta en lösning på.
Det absolut bästa som vi kan göra från vår sida är
att se till att det skapas en fungerande
lagstiftning och att vi kan enas om hur vi ska
hantera GMO-produkterna framöver. Då kommer vi också
att få en vettig diskussion om hur vi ska hantera
eventuella risker samtidigt som u-länderna får ett
klarare direktiv om vilka regler som vi ställer upp
och hur vi ska hantera frågan framöver.
Krister Nilsson: Det som är viktigt i EU är att vi
får ett system och en lagstiftning som inte minst
utgår ifrån konsumentperspektivet. Vi från
Miljödepartementet har varit väldigt måna om och har
drivit länge att vi ska ha en lagstiftning som
garanterar både en spårbarhet och märkning så att vi
har baskunskaper om var GMO finns, inte bara GMO som
råvara utan också i förlängningen i livsmedel.
Därför är spårbarhetsperspektivet väldigt viktigt.
Detta är ett absolut fundament för att vi ska kunna
få en utveckling av GMO.
Samtidigt berör detta bara en del. Det som är
viktigt inte minst ur ett u-landsperspektiv är att
man fördjupar kunskapen kring samexistensfrågorna.
Hur verkar GMO när det kommer ut i naturen? Där
finns det en rad exempel på hur GMO har vållat en
hel del diskussioner om rättigheterna för bland
annat vidareförädling. Där kommer vi från
Miljödepartementet tillsammans med
Jordbruksdepartementet att försöka lyfta
diskussionen och höja vår kunskapsnivå när det
gäller hur vi ska hantera detta framöver, och det
kommer vi att göra inom kort.
Eva Björling (m): Mycket kort: FN-systemet borde
kunna spela en viktig roll här. Den här kunskapen
skulle kunna kanaliseras ut via FN på ett mycket
tydligare sätt än vad som görs i dag. FN skulle
kunna vara så att säga u-ländernas advokat. Hur pass
mycket diskuterar man detta i stället för att bara
visa att EU nu är med på tåget?
Daniel Blockert: Tyvärr är den bistra sanningen att
arbetet och diskussionen i många av de FN-organ som
borde vara mer aktivt på det här området - och då
tänker jag framför allt på FAO som jag har arbetat
tillsammans med - tyvärr blockeras av politiska
motsättningar. Det är en så känslig fråga. Därför
har många av FN:s fackorgan som borde ha jobbat mer
med den här frågan inte riktigt vågat ta i den.
Det var också oerhört symtomatiskt att man vid
toppmötet i Johannesburg inte alls berörde
bioteknikfrågor. Det får man se som ett utslag av
att man insåg att om man skulle föra fram den frågan
på dagordningen skulle man aldrig kunna komma
framåt.
Därför återkommer jag till att vi behöver lösa ut
den här frågan på högsta politiska nivå så att det
blir en samsyn kring hur GMO-frågan ska hanteras
framöver. Det är först då som FN kan få en mera
kreativ roll. Jag håller fullständigt med dig om att
det är där som arbetet och framför allt
forskningsarbetet måste skötas framöver.
Christin Nilsson: En fråga som inte har berörts här
speciellt mycket när det gäller fattigdomsbekämpning
är att det av ett högre välstånd också följer att
det blir mera sopor och avfall. Jag undrar vad FN-
förbundet har för syn på detta och hur man jobbar
med den frågan i samband med fattigdomsbekämpning
kontra att åstadkomma ett kretsloppssamhälle. Jag
skulle även vilja ha en kort kommentar från Sida.
Mats Djurberg: Jag kan bara upplysa om att det har
skett ett litet missförstånd. Jag tillhör inte FN-
förbundet, utan jag representerar ett FN-organ som
heter UNDP eller FN:s utvecklingsprogram. Jag vet
inte om jag därmed är rätt person att ställa frågan
till, så jag bollar över den till Sida.
Mats Segnestam: Den frågan är oerhört relevant för
den hållbara utvecklingen framöver. Det finns inget
enkelt svar på den. Men det finns ett antal saker
som man bör tänka på. En sak är möjligheterna till
att diskutera detta inom ramen för Agenda 21-
arbetet, inte bara i Sverige utan i alla möjliga
länder.
Det är kanske inte allmänt känt, men det pågår
alltså ett Agenda 21-arbete i en rad länder runtom i
världen med bland annat svenskt stöd. Det är så stor
efterfrågan på svenska Agenda 21-konsulter i Kina
att man inte hinner med att stödja alla de initiativ
som finns.
Man måste alltså lösa dessa frågor lokalt så
mycket som möjligt. Det finns en hel del tekniker
som vi kan hjälpa till att lära ut med stöd från
Sida.
Sedan finns det en annan aspekt på detta med
avfall som borde diskuteras ännu mera än vad som
görs i dag, och det är det organiska avfallet. Det
pågår en urbanisering i världen. Vi är på väg mot
över 5 miljarder människor i stadsmiljöer. Mat
produceras på landsbygden som sedan forslas till
städerna, men rötslammet går så att säga inte
tillbaka. Här har vi alltså en mycket stor
problematik när det gäller att återskapa
näringsunderlaget för nästa matproduktion. Den
frågan måste vi ta tag i. Vi diskuterar detta på
Sida och kommer att ta med det i en diskussion om
landsbygdsutveckling som vi ska hålla på med under
det kommande året.
Rosita Runegrund (kd): Jag har också en fråga till
någon av forskarna. Jag såg att Stefan de Vylder
gick, men jag ställer frågan så får ordföranden
avgöra vem den ska riktas till. Jag skulle vilja
veta mera om skuldavskrivningarnas roll i
fattigdomsbekämpningen.
Lennart Hjälmåker: Jag kan mycket kort konstatera
att skuldavskrivningarna har en väldigt stor
betydelse i fattigdomsbekämpningen, och det tror jag
också ligger i själva frågan.
Jag har nämnt Monterrey flera gånger, och det
mötet fortsatte sedan i Johannesburg. Om man tittar
på dagordningen i Monterrey och de beslut som
fattades där hade det beslutsdokumentet sex kapitel.
Ett av dessa kapitel handlade enbart om skuldfrågan
och vikten av att uppnå en hållbar skuld. Det är
viktigt att Sverige, EU och det internationella
samfundet jobbar hårt för stora skuldavskrivningar.
Samtidigt behöver inte alla skulder vara fel. För
att u-länderna ska klara av sina investeringar i
framtiden kommer de att behöva låna pengar. Det
gäller därför att hitta en balans i
skuldavskrivningarna, att få en hållbar skuld
samtidigt som man blir kreditvärdig och kan hålla
sig kvar i det internationella systemet och låna
pengar.
Jag kan bara understryka att skulderna är ett
utvecklingshinder. Det behöver göras mycket på
skuldområdet. Mycket har gjorts och mycket görs.
Detta är också ett område där Sveriges och andra
länders regeringar har jobbat mycket tillsammans och
påverkats av påtryckningar och aktioner från det
civila samhället.
Åsa Romson: Som representant för en av
organisationerna inom nätverket Jubel som är svenska
organisationers samverkan kring fattigdomsbekämpning
och skuldavskrivning kan jag bara komplettera
framställningen från UD med att man från NGO:er
anser att de skuldavskrivningar som görs i dag är
otillräckliga framför allt med tanke på det hinder
för fattigdomsbekämpning som de utgör.
Vad man vill sätta fokus på är rättvisan i att
betala gamla skulder då man kan ifrågasätta på vilka
boliner pengarna lånades ut. Det handlar också om
vilka krav som ställs på den ganska stora nya
långivning som görs där kraven på de fattiga
ländernas ekonomiska politik ställs på ett sådant
sätt att vi från NGO:er ifrågasätter om detta är
vägen till hållbar utveckling i framtiden. Det
gäller kanske framför allt från demokratisk synpunkt
hur man skapar samhällen som växer underifrån när så
många av reglerna fastställs av de rika länderna.
Ordföranden: Hur det är att sitta i de här
riksdagsbänkarna har ni nu fått erfara under ganska
lång tid. Jag har själv suttit ganska länge i en
sådan bänk och jag kan garantera att det inte är
skönt. Max brukar ligga på 40 minuter. Men jag
tycker att ni har klarat av det galant. Tack vare
att ni har gjort det allihop har ni också kunnat
vara med i den process som är oerhört viktig för oss
här i riksdagen när vi ska jobba med våra olika
frågor.
Nu vet jag att det är flera som är här än som har
fått komma till tals, och det kan vi bara beklaga.
Men å andra sidan vet vi att ni har kunskapen och vi
vet var vi kan få tag i ytterligare information om
det behövs.
Den skrivelse som regeringen har lagt fram om
toppmötet i Johannesburg är ett arbete som vi just
nu jobbar med i riksdagen. Vi kommer att ha en
debatt om detta i mitten av maj. För att bearbeta
frågan har vi alltså ett sammansatt utskott. Det här
är första gången som miljö- och jordbruksutskottet
och utrikesutskottet samarbetar.
Ni har varit en värdefull del i vårt fortsatta
arbete. För den som är intresserad av regeringens
skrivelse kan man gå in på riksdagens hemsida
-www.riksdagen.se - där den finns att läsa.
Det här ämnet är hur vitt och brett som helst.
Även om vi har haft ett ganska stort register på
våra frågor i dag är det ändå bara en liten del av
allt det som skulle kunna diskuteras kring en
hållbar utveckling.
Jag vill rikta ett stort tack till er som har
orkat sitta med på läktaren. Det är unga människor
som ser ut att vara en framtid som man kan vänta
mycket av. Det är viktigt att man får med också unga
människor i det här arbetet.
Till alla er som har suttit hemma och följt
diskussionen ända från i morse till nu och framför
allt till er som har kommit hit för att svara på
ledamöternas frågor vill jag också rikta ett stort
tack. Tack också till det sammansatta utskottet och
inte minst till våra stenografer som har gjort det
möjligt att allt som har sagts här i dag kommer att
finnas dokumenterat. Jag vill dessutom tacka
presidiet som har hjälpt till att hålla ordning.
Ett stort tack allihop för att ni var villiga att
tillbringa denna fredagseftermiddag här i riksdagen.
Och vem vet, vi kanske hörs och ses snart igen. Tack
så mycket!