Stärkt skydd för barn i utsatta situationerm.m.

<div class="sidhuvud_publikation">Socialutskottets betänkande</div><div class="sidhuvud_beteckning">2002/03:SOU15</div><h1>Stärkt skydd för barn i utsatta situationerm.m.</h1>
<hr class="sidhuvud_linje"><pre>
Sammanfattning
I betänkandet behandlas regeringens
proposition 2002/03:53 Stärkt skydd för barn
i utsatta situationer m.m., ett trettiotal
motionsyrkanden som väckts med anledning
av propositionen samt ett femtiotal
motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden 2002.
Utskottet tillstyrker i sak regeringens förslag
till ändringar i olika lagar i syfte att stärka
skyddet för barn i utsatta situationer. Utskottet
ställer sig bl.a. bakom förslaget att införa en
lagstadgad skyldighet för socialtjänsten,
hälso- och sjukvården samt förskolan, skolan
och skolbarnsomsorgen att samverka med
samhällsorgan, organisationer och andra som
berörs i frågor som rör barn som far illa eller
riskerar att fara illa. Anmälningsskyldigheten
enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453)
utvidgas till att även omfatta myndigheter
inom kriminalvården och rättspsykiatriska
avdelningar inom Rättsmedicinalverket samt
anställda inom dessa myndigheter. Utskottet
ser också positivt på förslaget att i olika lagar
som reglerar verksamheter där personalen
kommer i kontakt med barn och föräldrar
erinra om anmälningsskyldigheten enligt
socialtjänstlagen. Utskottet tillstyrker även att
det i socialtjänstlagen och lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga
införs bestämmelser om att socialnämnden,
när ett barn har varit placerat i samma
familjehem i tre år, särskilt skall överväga om
det finns skäl att ansöka om överflyttning av
vårdnaden av barnet till
familjehemsföräldrarna enligt 6 kap. 8 §
föräldrabalken.
Liksom justitieutskottet gjort i sitt yttrande i
ärendet tillstyrker socialutskottet regeringens
förslag till ny straffskärpningsgrund i 29 kap.
2 § 8 brottsbalken. Bestämmelsen avser fall
där brottet varit ägnat att skada tryggheten
och tilliten hos ett barn i dess förhållande till
en närstående person. Socialutskottet anser att
riksdagen bör godkänna de förtydligande
uttalanden om bestämmelsens räckvidd som
justitieutskottet gör i sitt yttrande.
Uttalandena innebär bl.a. att den nya
straffskärpningsgrunden kan bli tillämplig
inte enbart i fall där en till barnet närstående
person förgriper sig på antingen en annan
sådan person eller på barnet självt, utan även i
fall där antingen gärningsmannen eller offret
är en till barnet närstående person medan den
andra personen inte tillhör denna krets.
Utskottet tillstyrker även övriga lagförslag i
sak och avstyrker samtliga motioner.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1
juli 2003.
I betänkandet finns 43 reservationer och 3
särskilda yttranden.
</pre><pre>
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1.    Förebyggande och andra
insatser för barn i utsatta situationer
 Riksdagen avslår motionerna
2002/03:So42 yrkande 1, 2002/03:So223,
2002/03:So250 yrkande 3, 2002/03:So307,
2002/03:So328, 2002/03: So360 yrkandena
4-6, 2002/03:So507 yrkandena 4 och 8,
2002/03:Ju320 yrkande 3, 2002/03:Ju361
yrkandena 5 och 7 samt 2002/03:A323
yrkande 5.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (kd)
Reservation 3 (c)
2.    Barn till missbrukare, psykiskt
sjuka m.fl.
 Riksdagen avslår motionerna
2002/03:So247 yrkande 2, 2002/03:So250
yrkande 5, 2002/03:So341 yrkandena 1 och
2, 2002/03:So450 yrkande 4,
2002/03:So507 yrkande 5, 2002/03:So509
yrkande 20 och 2002/03: So515 yrkandena
4 och 5.
Reservation 4 (kd, c, mp)
3.    Barn i ekonomiskt utsattta
familjer
 Riksdagen avslår motionerna
2002/03:So274, 2002/03:So291, 2002/03:
So339 yrkande 2, 2002/03:So377,
2002/03:So399 yrkande 4 och
2002/03:So454 yrkandena 1 och 2.
Reservation 5 (fp)
Reservation 6 (v)
4.    Hedersrelaterat våld m.m.
 Riksdagen avslår motionerna
2002/03:So41, 2002/03:So42 yrkande 2 del-
vis och 2002/03:So232.
Reservation 7 (m)
5.    Sexuell exploatering av barn
 Riksdagen avslår motion 2002/03:So42
yrkande 2 delvis.
Reservation 8 (m)
6.    4 kap. 26 § barnavårdslagen
 Riksdagen avslår motion 2002/03:So42
yrkande 4.
Reservation 9 (m)
7.    Familjerådslag
 Riksdagen avslår motionerna
2002/03:So507 yrkande 7 delvis och
2002/03:Sf380 yrkande 10.
Reservation 10 (kd)
8.    Skyldighet att uppvisa utdrag
ur belastningsregistret
 Riksdagen avslår motion
2002/03:So391.
9.    Forskning om barn i utsatta
situationer
 Riksdagen avslår motionerna
2002/03:So42 yrkande 5 och
2002/03:So360 yrkande 2.
Reservation 11 (m)
Reservation 12 (kd)
10.   Regeringsuppdrag till
Brottsförebyggande rådet
 Riksdagen avslår motion 2002/03:So42
yrkande 6.
Reservation 13 (m)
11.   Samverkan
 Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i socialtjänstlagen
(2001:453) såvitt avser 5 kap. 1 a §, med
den ändringen att efter orden "lag och"
införs "av",
2. lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) såvitt avser      2
f § första stycket, med den ändringen att
efter orden "område och" införs "av",
3. lag om ändring i skollagen (1985:1100)
såvitt avser 1 kap. 2 a § första stycket, med
den ändringen att efter ordet "följer" införs
"av", samt
4. lag om ändring i lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område såvitt avser 2 kap. 1 a §, med den
ändringen att efter orden "lag och" införs
"av".
Riksdagen avslår motion 2002/03:So511
yrkande 1.
12.   Sekretess vid samverkan
 Riksdagen avslår motion 2002/03:So511
yrkande 3.
Reservation 14 (fp)
13.   Familjevåldsenheter
 Riksdagen avslår motion 2002/03:So42
yrkande 7.
Reservation 15 (m)
14.   Familjecentraler
 Riksdagen avslår motionerna
2002/03:So304 och 2002/03:So397 yrkan-
dena 1 och 2.
Reservation 16 (kd)
15.   En utvidgning av
anmälningsskyldigheten enligt
socialtjänstlagen
 Riksdagen antar regeringens förslag till
lag om ändring i socialtjänstlagen
(2001:453) såvitt avser 14 kap. 1 §, med
den ändringen i andra stycket att efter
orden "annan yrkesmässigt bedriven"
införs "enskild".
16.   Hänvisningar till
anmälningsskyldigheten enligt
socialtjänstlagen
 Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt,
2. lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna
m.fl.,
3. lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) såvitt avser      2
f § andra stycket,
4. lag om ändring i polislagen (1984:387),
5. lag om ändring i tandvårdslagen
(1985:125),
6. lag om ändring i skollagen (1985:1100)
såvitt avser 1 kap. 2 a § andra stycket,
7. lag om ändring i lagen (1991:1137) om
rättspsykiatrisk undersökning samt
8. lag om ändring i lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område såvitt avser 2 kap. 2 §.
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:So42
yrkande 8 och 2002/03: So442 yrkande 10.
Reservation 17 (m)
17.   Åtgärder för att öka
benägenheten att anmäla till
socialtjänsten
 Riksdagen avslår motionerna
2002/03:So42 yrkande 9, 2002/03:So43
yrkande 2 och 2002/03:So44 yrkande 1.
Reservation 18 (m, fp, kd)
18.   Dödsfallsutredningar m.m.
 Riksdagen avslår motion 2002/03:So42
yrkande 10.
Reservation 19 (m)
19.   Förslaget till ny
straffskärpningsgrund
 Riksdagen antar regeringens förslag till
lag om ändring i brottsbalken såvitt avser
29 kap. 2 § samt godkänner vad
justitieutskottet anfört om bestämmelsens
räckvidd.
20.   Särreglering av
barnmisshandel m.m.
 Riksdagen avslår motionerna
2002/03:So42 yrkande 11 och 2002/03:
So45 yrkandena 1 och 2.
Reservation 20 (m)
Reservation 21 (c)
21.   Begreppet närstående
person
 Riksdagen avslår motion 2002/03:So45
yrkande 3.
Reservation 22 (c)
22.   En utvärdering av den nya
straffskärpningsgrunden
 Riksdagen avslår motion 2002/03:So44
yrkandena 2 och 3.
Reservation 23 (kd)
23.   Överflyttning av vårdnaden av
barn till familjehemsföräldrar
 Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga
såvitt avser 13 §, med den ändringen i
fjärde stycket att orden "ett barn" ersätts av
"den unge", samt
2. lag om ändring i socialtjänstlagen
(2001:453) såvitt avser 6 kap. 8 §.
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:So43
yrkande 4 delvis och 2002/03:So44 yrkan-
de 4.
Reservation 24 (m, kd)
Reservation 25 (fp)
24.   Social barn- och
ungdomsvård
 Riksdagen avslår motionerna
2002/03:So42 yrkande 13, 2002/03:So240
yrkandena 1-3, 2002/03:So263,
2002/03:So473 yrkandena 1-3, 2002/03:
So507 yrkande 7 delvis, 2002/03:So511
yrkande 5, 2002/03:Ju366 yrkande 6 och
2002/03:L317 yrkande 1.
Reservation 26 (m)
Reservation 27 (fp)
Reservation 28 (kd)
25.   En särskild statlig
tillsynsmyndighet
 Riksdagen avslår motion 2002/03:So42
yrkande 3.
Reservation 29 (m)
26.   En förbättrad
socionomutbildning
 Riksdagen avslår motion 2002/03:So43
yrkande 1.
27.   Legitimation för socionomer
 Riksdagen avslår motionerna
2002/03:So42 yrkande 14, 2002/03:So270
och 2002/03:So350 yrkande 2.
Reservation 30 (m, mp)
28.   Underrättelse enligt 11 kap. 2 §
sista stycket socialtjänstlagen
(2001:453)
 Riksdagen avslår motionerna
2002/03:So43 yrkande 4 delvis, 2002/03:
So511 yrkande 2, 2002/03:Ju234 yrkande
12, 2002/03:Ju279 yrkande 1,
2002/03:Sf226 yrkande 15 och
2002/03:Ub557 yrkande 5.
Reservation 31 (m, fp)
29.   Skyldighet för socialnämnden
att polisanmäla övergrepp mot barn
 Riksdagen avslår motionerna
2002/03:So360 yrkande 1 och 2002/03:
Ju361 yrkande 3.
Reservation 32 (kd)
30.   Målsägande
 Riksdagen avslår motionerna
2002/03:So42 yrkande 12 och 2002/03:
So43 yrkande 3.
Reservation 33 (m, fp, kd, c)
31.   Barn i brottmålsprocessen
 Riksdagen avslår motion 2002/03:So42
yrkande 17.
Reservation 34 (m)
32.   Uppföljning av lagen
(1999:997) om särskild företrädare för
barn
 Riksdagen avslår motion 2002/03:So42
yrkande 16.
Reservation 35 (m)
33.   Husrannsakan i vissa fall
 Riksdagen avslår motion 2002/03:So42
yrkande 15.
Reservation 36 (m)
34.   Behandling av intagna under
straffverkställigheten
 Riksdagen avslår motionerna
2002/03:So42 yrkande 18 och 2002/03:
So44 yrkande 8.
Reservation 37 (m, kd)
35.   Barn i asylprocessen
 Riksdagen avslår motionerna
2002/03:So43 yrkande 5 och 2002/03:
So44 yrkandena 5 och 6.
Reservation 38 (fp)
Reservation 39 (kd)
36.   Mottagandet av
flyktingbarn
 Riksdagen avslår motionerna 2002/03:
So42 yrkande 2 delvis, 2002/03: So43
yrkande 6 och 2002/03:So44 yrkande 7.
Reservation 40 (m)
Reservation 41 (fp)
Reservation 42 (kd)

37.     Ekonomiska konsekvenser
 Riksdagen avslår motionerna
2002/03:So42 yrkande 19 och 2002/03:
So44 yrkande 9.
Reservation 43 (m, kd)
38.   Ingressen till förslaget till lag
om ändring i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga
 Riksdagen antar regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga
såvitt avser ingressen, med den ändringen
att ordet "40," utgår.
39.   1 § förslaget till lag om ändring
i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga
 Riksdagen antar regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga
såvitt avser 1 §, med den ändringen i fjärde
stycket att ordet "andra" förs in före
"åtgärder".
40.   15, 35 och 41 §§ lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga
 Riksdagen antar det av utskottet i bilaga
4 framlagda förslaget till lag om ändring i
lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga.
41.   16 kap. 4 § förslaget till lag om
ändring i socialtjänstlagen (2001:453)
 Riksdagen antar regeringens förslag till
lag om ändring i socialtjänstlagen
(2001:453) såvitt avser 16 kap. 4 §, med
den ändringen att paragrafens nuvarande
andra och tredje stycken kvarstår
oförändrade.
42.   Ingressen till förslaget till lag
om ändring i lagen (1988:870) om vård
av missbrukare i vissa fall
 Riksdagen antar regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1988:870) om vård
av missbrukare i vissa fall såvitt avser
ingressen, med den ändringen att orden
"vård av" förs in före "missbrukare".
43.   Lagförslagen i övrigt
 Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga i
den mån lagförslaget inte omfattas av vad
utskottet föreslagit ovan,
2. lag om ändring i socialtjänstlagen
(2001:453) i den mån lagförslaget inte
omfattas av vad utskottet föreslagit ovan,
3. lag om ändring i brottsbalken i den mån
lagförslaget inte omfattas av vad utskottet
föreslagit ovan,
4. lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) i den mån lagför-
slaget inte omfattas av vad utskottet
föreslagit ovan,
5. lag om ändring i skollagen (1985:1100) i
den mån lagförslaget inte omfattas av vad
utskottet föreslagit ovan,
6. lag om ändring i lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall i den mån
lagförslaget inte omfattas av vad utskottet
föreslagit ovan,
7. lag om ändring i lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område i den mån lagförslaget inte
omfattas av vad utskottet föreslagit ovan,
8. lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar samt
9. lag om ändring i lagen (1998:603) om
verkställighet av sluten ungdomsvård.

Stockholm den 15 maj 2003
På socialutskottets vägnar
Ingrid Burman
Följande ledamöter har deltagit i beslutet:
Ingrid Burman (v), Kristina Zakrisson (s),
Margareta Israelsson (s), Cristina Husmark
Pehrsson (m), Conny Öhman (s), Carl-Axel
Johansson (m), Marina Pettersson (s), Gabriel
Romanus (fp), Christer Engelhardt (s), Elina
Linna (v), Kerstin-Maria Stalin (mp), Martin
Nilsson (s), Jan Emanuel Johansson (s),
Magdalena Andersson (m), Ulrik Lindgren
(kd), Annika Qarlsson (c) och Marita Aronson
(fp).
</pre><pre>
2002/03
SoU15

Redogörelse för ärendet
Ärendets beredning
Socialutskottet har berett justitieutskottet
tillfälle att yttra sig över propositionen jämte
motioner.
Justitieutskottet begränsar sitt yttrande till
att avse straffrättsliga och processrättsliga
frågor samt frågor med anknytning till
kriminalvården och andra myndigheter inom
utgiftsområde 4 Rättsväsendet. Yttrandet
(2002/03:JuU1y) återfinns i bilaga 3.
I ärendet föreligger även en kortfattad
promemoria från riksdagens utredningstjänst
rörande de ekonomiska konsekvenserna till
följd av propositionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ett antal
lagstiftningsåtgärder i syfte att stärka skyddet
för barn i utsatta situationer.
Anmälningsskyldigheten enligt 14 kap. 1 §
socialtjänstlagen (2001:453) föreslås utvidgas
till att även omfatta myndigheter inom
kriminalvården och rättspsykiatriska
avdelningar inom Rättsmedicinalverket samt
anställda inom dessa myndigheter. I syfte att
öka kunskaperna om anmälningsskyldigheten
och skapa ökad uppmärksamhet kring denna
föreslås hänvisningar till anmäl-
ningsskyldigheten i de lagar som reglerar
verksamheter som regelbundet kommer i
kontakt med barn.
Regeringen anser att det i berörda lagar
skall införas bestämmelser om att
socialtjänsten, hälso- och sjukvården,
förskolan, skolan och skolbarnsomsorgen
skall samverka med bl.a. samhällsorgan och
organisationer kring barn och ungdomar som
far illa eller riskerar att fara illa.
I syfte att skapa förutsättningar för ett
optimalt beslutsunderlag i ärenden där den
eller de som berörs av beslutet inte längre
vistas i kommunen, föreslås en lagstadgad
skyldighet för den nya vistelsekommunen att
på begäran bistå i utredningar som gäller barn
eller missbrukare. Vidare föreslås att det
under vissa förutsättningar skall bli möjligt att
flytta över ett ärende från en socialnämnd till
en annan utan samtycke av den senare.
I lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) fö-
reslås ett antal ändringar i syfte att stärka
barnperspektivet i lagen. Bland annat föreslås
att vad som är bäst för den unge skall vara
avgörande vid alla beslut enligt lagen, att den
unges inställning skall klarläggas samt att
hänsyn skall tas till den unges vilja med
beaktande av hans eller hennes ålder och
mognad. Det tydliggörs att såväl fysisk som
psykisk misshandel kan utgöra risk för att
barnets hälsa och utveckling skadas. Nya
bestämmelser föreslås i socialtjänstlagen och
LVU med innebörden att när ett barn varit
placerat i samma familjehem i tre år skall
socialnämnden överväga om det finns skäl att
ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt
6 kap. 8 § föräldrabalken.
I såväl LVU som i lagen (1988:870) om
vård av missbrukare (LVM) och lagen
(1998:603) om verkställighet av sluten
ungdomsvård (LSU) föreslås bestämmelser
som gör det möjligt att vårda en intagen under
förhållanden som innebär att han eller hon
inte fritt får umgås med andra intagna.
Regeringen föreslår vidare att det införs en
särskild straffskärpningsgrund i brottsbalken
för sådana fall där brottet varit ägnat att skada
tryggheten och tilliten hos ett barn i dess
förhållande till en närstående person. Vidare
föreslås att bl.a. vållande till kroppsskada
eller sjukdom som inte är grovt brott läggs
under allmänt åtal om brottet har riktat sig
mot någon som är under arton år och åtal är
påkallat ur allmän synpunkt.
Till grund för förslagen i propositionen ligger
bl.a. slutbetänkandet från Kommittén mot
barnmisshandel, Barnmisshandel - Att
förebygga och åtgärda (SOU 2001:72), samt
LVU-utredningens betänkande
Omhändertagen - Samhällets ansvar för
utsatta barn och unga (SOU 2000:77).
</pre><pre>
Utskottets överväganden
Att förebygga och åtgärda när barn far illa
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motioner om att
uppmärksamma och stödja barn i olika
utsatta situationer. Utskottet anser
motionerna i huvudsak tillgodosedda mot
bakgrund av vad som anförs i propositionen
och med hänsyn till övriga åtgärder som
pågår eller planeras på området. Riksdagen
bör vidare avslå en motion om att återinföra
en viss paragraf i barnavårdslagen, två
motioner om familjerådslag samt en motion
om att utvidga skyldigheten att lämna utdrag
ur belastningsregistret.
Jämför reservationerna 1 (m), 2 (kd), 3 (c),
4 (kd, c, mp), 5 (fp),    6 (v), 7 (m), 8 (m), 9
(m) och 10 (kd).
Propositionen
I propositionen anförs att det finns barn i
Sverige som av olika skäl lever i en utsatt
situation och därför har behov av skydd och
stöd från samhället. Barn i utsatta situationer
utgör enligt propositionen inte någon
homogen grupp. Utsattheten kan bestå av en
mängd faktorer på samhälls-, grupp- och
individnivå. Det är dock allvaret i det enskilda
barnets problem som skall vara avgörande för
hur samhällets insatser prioriteras och inte
vilken problemgrupp barnet anses tillhöra.
Det handlar således om att uppmärksamma
det enskilda barnet.
Regeringen konstaterar att synen på vad
som gör att barn far illa har förändrats i takt
med att samhällets syn på barn har förändrats.
I dag är mänskliga rättigheter och
demokratiska värderingar fundamentala
principer när det görs bedömningar av barns
och ungas villkor. Barn är bärare av
rättigheter och skall respekteras, anförs det.
Enligt regeringen är det ur ett barnperspektiv
synnerligen angeläget med ett enhetligt
språkbruk bland berörda aktörer när det gäller
utsatta barn. Regeringen understryker vikten
av att det råder en samsyn rörande situationer
och förhållanden som påverkar barns och
ungas livsvillkor negativt. För att uppnå en
sådan samsyn bör den beskrivning som
Kommittén mot barnmisshandel gjort av
dylika situationer användas. Denna
beskrivning kan enligt regeringen tjäna som
ett hjälpmedel för yrkesgrupper som arbetar
med barn och för vuxna som i andra
sammanhang möter barn. Den kan exempelvis
ge vägledning när man bör ingripa för ett
barns skydd. Genom att exemplifiera olika
situationer när ett barn far eller riskerar att
fara illa underlättas även samverkan mellan
olika berörda aktörer. Situationer när ett barn
riskerar att fara illa kan vara t.ex. när barnet
utsätts för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella
övergrepp eller kränkningar eller när barnets
grundläggande fysiska och psykiska behov
försummas.
Enligt regeringen är insatser för att förebygga
och upptäcka att barn far illa av central
betydelse i arbetet med att stärka skyddet för
barn i utsatta situationer. Det förebyggande
arbetet bör därför ges hög prioritet.
Studier som utförts visar på en komplex
bakgrundsbild när barn far illa. Till
bakgrundsfaktorerna hör sådant som allmänna
attityder till aga och barns rätt, familjens
sociala och ekonomiska utsatthet, föräldrars
och barns personlighetsdrag, sjukdomar och
funktionshinder. Arbetet med att förebygga
att barn far illa kräver således en bred ansats.
Ett brett angreppssätt, med kraftfulla
generella familjepolitiska insatser i grunden,
är enligt propositionen sannolikt en av de
viktigaste bakomliggande faktorerna till att
svenska barn redan i dag hör till de i världen
som minst utsätts för fysiska övergrepp. Det
finns således, enligt regeringens uppfattning,
all anledning att fortsätta att utveckla den
generella välfärdspolitiken kompletterat med
vissa riktade insatser.
Regeringen konstaterar att det finns ett
samband mellan barns utsatthet,
familjeekonomi och socialpolitiska insatser. I
propositionen anförs att det i dag sker ökade
satsningar inom skola, vård och omsorg.
Genom att därigenom kunna höja kvaliteten
på dessa verksamheter minskar på sikt trycket
på de behandlande verksamheterna och sänks
sannolikt de totala kostnaderna för vård och
behandling av barn och unga. Regeringen
påpekar bl.a. att ett särskilt statsbidrag riktat
till skolsektorn har inrättats för att öka
personaltätheten i skola och fritidshem. Enligt
propositionen avser regeringen vidare att bl.a.
förlänga föräldraförsäkringen med ytterligare
två månader, höja barnbidraget och införa ett
flerbarnstillägg redan från andra barnet,
genomföra en riktad satsning för att fler skall
anställas i förskolan samt förbättra situationen
för de barn som lever i en utsatt ekonomisk
situation.
Även samhälleliga normer och värderingar
påverkar barns utsatthet. Genom införandet av
agaförbudet har Sverige skapat en tydlig norm
mot våld riktat mot barn. Det pågår ett alltmer
aktivt arbete för att minska våldet inom
familjen, där såväl socialtjänsten och polisen
som frivilliga organisationer, som t.ex.
barnrättsorganisationer och kvinnojourer, gör
värdefulla insatser. Det arbete som bedrivs av
brukar- och frivilligorganisationer i syfte att
utveckla och ge stöd till barn i olika
riskgrupper utgör enligt regeringen ett
betydelsefullt komplement till samhällets
insatser. Vidare har arbetet med att sprida
information och kunskap om FN:s konvention
om barnets rättigheter, barnkonventionen,
bidragit väsentligt till att barn och ungdomar i
skolåldern i dag vet att det är en rättighet att
inte bli slagen eller utnyttjad.
I propositionen anförs att barn är allas ansvar.
När det gäller föräldrarnas ansvar redogörs för
de grundläggande reglerna i 6 kap. 1 och 2 §§
föräldrabalken. Barn har rätt till omvårdnad,
trygghet och en god fostran. Vidare skall barn
behandlas med aktning för sin person och
egenart och får inte utsättas för kroppslig
bestraffning eller annan kränkande
behandling. Den som har vårdnaden om ett
barn, oftast föräldrarna, har ett ansvar för
barnets personliga förhållanden och skall se
till att barnets behov av omvårdnad m.m. blir
tillgodosedda. Vårdnadshavare ansvarar även
för att barnet får den tillsyn som behövs med
hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga
omständigheter och skall bevaka att barnet får
tillfredsställande försörjning och utbildning.
För att förhindra att barnet orsakar skada för
någon annan skall vårdnadshavaren se till att
barnet står under uppsikt eller att andra lämp-
liga åtgärder vidtas.
Enligt regeringen är det viktigt att
uppmärksamma det som slås fast i barn-
konventionen om att familjen måste ges
bistånd och skydd. Ansvaret för det ligger på
samhället. Utifrån barnets perspektiv skall
därför familjen få det bistånd och det skydd
den behöver för att kunna ge barnet kärlek
och en god uppfostran. De flesta barn som
behöver socialtjänstens insatser kommer från
familjer som har det svårt både socialt och
ekonomiskt, så svårt, att det ibland hindrar
föräldrarna att ge barnen kärlek och god
uppfostran, anförs det.
Regeringen understryker betydelsen av hälso-
och sjukvårdens, förskoleverksamhetens,
skolans och skolbarnsomsorgens insatser för
att på en generell nivå förebygga att barn far
illa. Att insatserna är av god kvalitet och
utförs av personal med god kompetens kan
inte nog betonas. Förebyggande arbete inom
samtliga berörda verksamheter är viktigt såväl
ur ett mänskligt som ur ett ekonomiskt
perspektiv. Sådant arbete bör enligt
regeringen således ges hög prioritet.
I propositionen redogörs för de olika
verksamhetsområden inom hälso- och
sjukvården som kommer i kontakt med barn i
utsatta situationer, exempelvis
barnhälsovården och skolhälsovården som
kan följa i stort sett alla barn under lång tid.
Även den föräldrastödjande verksamheten vid
mödra- och barnavårdscentralerna nämns som
betydelsefull när det gäller att förebygga att
barn far illa. Vuxenpsykiatrin och
missbrukarvården nämns som exempel på
verksamheter inom hälso- och sjukvården
som inte träffar barn över huvud taget men
som ändå kan ha anledning att vara särskilt
uppmärksamma på barns förhållanden. Enligt
regeringen måste det alltid finnas en
medvetenhet om hur den vuxnes förhållanden,
exempelvis den vuxnes psykiska ohälsa, kan
påverka barnets situation och möjligheter att
få sina behov tillgodosedda. Regeringen
framhåller att det kan vara livsavgörande för
ett barn att personalen i de olika
verksamheterna inom hälso- och sjukvården
uppmärksammar barn som far illa eller
riskerar att fara illa. Personalen måste därför
ha en beredskap och rutiner för att göra en
anmälan till socialtjänsten. Regeringen erinrar
om förslagen i propositionen för bättre
samverkan och för att göra
anmälningsskyldigheten enligt 14 kap. 1 §
socialtjänstlagen mer känd i olika
verksamheter som möter barn som far illa.
Regeringen betonar vidare vikten av att det
finns en barnkompetens inom hälso- och
sjukvården. Med detta avses att personalen
har en kunskap om barn och barns behov,
barns sätt att uttrycka sig och en förmåga att
kunna lyssna till barn. I syfte att stärka
barnkompetensen inom hälso- och sjukvården
har Socialstyrelsen haft regeringens uppdrag
att föreslå åtgärder för att stärka
barnkompetensen inom hälso- och sjuk-
vården. Socialstyrelsens rapport, som
lämnades till regeringen i oktober 2001 (dnr
S2001/9763/ST), är föremål för beredning
inom Regeringskansliet. I det sammanhanget
kommer regeringen också att överväga
ytterligare förändringar i hälso- och sjuk-
vårdslagstiftningen för att tydliggöra att även
dessa verksamheter skall ha ett barnper-
spektiv.
När det gäller förskoleverksamheten, skolan
och skolbarnsomsorgen betonas i
propositionen att dessa verksamheter är
naturliga delar av barnets vardag och att det
framför allt är här som barn som far illa eller
riskerar att fara illa bör bli upptäckta.
Förskoleverksamheten, skolan och
skolbarnsomsorgen måste enligt regeringens
uppfattning förfoga över all nödvändig
kunskap för att upptäcka, stödja och hjälpa
barn som far illa eller riskerar att fara illa.
Personalen bör ha kompetens för att kunna
avgöra när barn behöver annat professionellt
stöd än det som den egna verksamheten kan
ge. Regeringen betonar vikten av
kompetensutveckling av personalen och av
vägledande rutiner i arbetet med barn som far
illa.
I propositionen understryks sambandet
mellan väl fungerande skolor och elevernas
välbefinnande. En skola med ett gott klimat
kan till viss del kompensera för utsatthet i
närmiljön. Det är också angeläget att det finns
elevvårds- och skolhälsovårdspersonal i
tillräcklig omfattning så att de blir tillgängliga
för både elever och lärare. Regeringen nämner
bl.a. att riksdagen nyligen har antagit
regeringens proposition Hälsa, lärande och
trygghet (prop. 2001/02:14). Utgångspunkten
är att lärande och hälsa påverkas av samma
generella faktorer. Enligt propositionen har all
personal i skolan ett ansvar att utifrån vars
och ens funktion och kompetens delta i
arbetet med att skapa en skola för hälsa,
lärande och trygghet. I det individuellt
inriktade arbetet bör elevhälsan ha ett särskilt
ansvar för att undanröja hinder för varje
enskild elevs lärande och utveckling. De mer
generellt inriktade uppgifterna handlar om
frågor som elevernas arbetsmiljö, arbetet mot
mobbning och kränkande behandling,
undervisning om droger och övrig
livsstilsrelaterad ohälsa, jämställdhet samt
sex- och samlevnadsundervisning.
Regeringen anför att en översyn av
arbetsmiljölagen (1977:1160) ur ett
elevperspektiv kommer att genomföras, bl.a. i
syfte att förtydliga elevernas inflytande över
arbetsmiljön i skolan. Vidare har Skolverket
fått ett uppdrag att genomföra de synsätt som
redovisas i propositionen Hälsa, lärande och
trygghet.
Regeringen anger socialtjänsten som
samhällets yttersta skyddsnät. I propositionen
betonas vikten av att personalen har god
kompetens samt att arbetet är kunskapsbaserat
och insatserna av god kvalitet. Det påpekas att
Socialstyrelsen bl.a. har tagit fram ett
kunskapsmaterial till stöd för socialtjänstens
handläggning av ärenden som rör sexuella
övergrepp. Socialstyrelsen har också
regeringens uppdrag att genomföra ett
nationellt program till stöd för kunskapsutveck-
lingen inom socialtjänsten.
Till skillnad från andra huvudmän kan
socialtjänsten aldrig ange resursbrist som skäl
till att låta bli att agera. Enligt propositionen
har kommunen att se till att socialtjänsten har
tillräckliga resurser för att leva upp till lagstift-
ningens intentioner och krav. Kunskap och
engagemang bör finnas inte bara hos
tjänstemännen utan även hos de förtro-
endevalda som har till uppgift att fatta beslut
om såväl inriktning och omfattning av det
barnavårdande arbetet som beslut i enskilda
barnavårdsärenden.
Frågor om barn som kommer till Sverige
genom människohandel är enligt
propositionen föremål för behandling i en
arbetsgrupp inom Socialdepartementet som
har till uppgift att kartlägga kunskaper om
barn som utsätts för sexuell exploatering i
Sverige (S 2002:B). Arbetsgruppen skall
redovisa sitt uppdrag den 31 maj 2004.
Under senare år har flickor och unga
kvinnor som utsätts för hedersrelaterat våld
eller hot om våld uppmärksammats särskilt.
Regeringen har givit olika myndigheter
uppdrag på området. Bland annat har läns-
styrelserna i de tre storstadslänen kartlagt
behovet av akut skyddat boende. Enligt
propositionen följer regeringen nära
utvecklingen på området och avser att åter-
komma med initiativ som exempelvis kan
underlätta inrättandet av skyddat boende.
När det gäller barn i familjer med knappa
ekonomiska resurser har forskning visat att ju
sämre familjeekonomin är, desto större är
barnets utsatthet. Detta samband talar enligt
regeringen för att det är särskilt viktigt att
följa barns levnadsförhållanden och
uppväxtvillkor. Inom Regeringskansliet har
det påbörjats ett arbete när det gäller
kunskaper om barn som lever i familjer med
knappa ekonomiska resurser. Inriktningen på
det arbetet är att skaffa kunskaper om hur
ekonomiska faktorer påverkar barn ur olika
aspekter, bl.a. avseende insatser från den
sociala barn- och ungdomsvården.
Motioner
I motion A323 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)
yrkas att riksdagen begär att regeringen
återkommer med förslag om stärkt skydd för
barn som är offer för psykisk och fysisk
misshandel eller sexualbrott (yrkande 5).
Förebyggande och andra insatser för utsatta
barn i allmänhet berörs i följande motioner.
I motion So42 av Cristina Husmark Pehrsson
m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om att
ansvaret för barn ytterst vilar på föräldrarna
(yrkande 1). För att kunna komma till rätta
med barns utsatthet måste man börja med den
familjesituation barnen lever i. Trygghet för
barnen skapas inom familjen men påverkas
mycket starkt av hur samhället prioriterar
familjen och föräldraansvaret. Enligt
motionärerna saknar propositionen helt såväl
analys av som förslag till hur samhället kan
stödja och underlätta föräldrars åtaganden. I
motionen yrkas vidare att riksdagen beslutar
att införa den tidigare 26 § barnavårdslagen i
socialtjänstlagen (yrkande 4). Genom den
tidigare gällande bestämmelsen kunde sociala
myndigheter i samverkan med familjen och
på ett tidigt stadium inrikta sitt arbete på att
hjälpa och stötta. Åtgärder vidtogs sedan
stegvis i samråd med familjen och först som
en sista utväg kunde övervakning och
omhändertagande bli aktuellt. Motionärerna
menar att socialtjänstens åtgärder i dag ofta
kommer överraskande och inte sällan för sent.
I motion So507 av Ulrik Lindgren m.fl. (kd)
begärs ett tillkännagivande om behovet av
riktade insatser för att förebygga att barn och
ungdomar far illa (yrkande 4). Motionärerna
anser att generella insatser bör vara grunden
för samhällets stöd till utsatta barn men att
även riktade insatser av olika slag är
nödvändiga. I motionen yrkas vidare att
riksdagen begär att regeringen redovisar hur
bl.a. familjerådslag fungerat (yrkande 7
delvis). Motionärerna anser att ett mer
nätverksinriktat arbetssätt kan hjälpa många
barn. Motionärerna begär även ett
tillkännagivande om behovet av analys och
förslag på insatser för barn i riskzon (yrkande
8). Enligt motionärerna är det orsakerna till
barns ohälsa och utsatthet som vuxenvärlden
måste ta ansvar för och inte i första hand
symtomen.
I motion Sf380 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkas att riksdagen begär att regeringen
återkommer med förslag till hur familjer som
så önskar skall få rätt till familjerådslag eller
annan liknande arbetsmodell (yrkande 10).
I motion So328 av Ingemar Vänerlöv (kd)
begärs ett tillkännagivande om vikten av att
åtgärder sätts in tidigt för att komma till rätta
med minderårigas brottslighet. Det är i första
hand vårdnadshavarna som skall vaka över att
deras barn inte hamnar på brottets bana, men
om det inte fungerar måste samhället gripa in,
anförs det.
I motion So223 av Gunilla Tjernberg (kd)
begärs ett tillkännagivande om behovet av att
personal som arbetar inom förskola och skola
får den utbildning som krävs för att tidigt se
och kunna tolka barns situation.
I motion So250 av Maud Olofsson m.fl. (c)
begärs ett tillkännagivande om ungdomars
utsatthet (yrkande 3). Enligt motionärerna har
samhället ett stort ansvar för att hjälpa och
skydda utsatta barn samt i görligaste mån
stärka deras befintliga uppväxtmiljöer.
Motionärerna vill ha ett samhälle som litar på
familjerna samtidigt som det skall finnas ett
starkt yttre stöd vid kriser. Många barn och
ungdomar lever i dag i en tillvaro där allt
högre krav från samhälle, skola, kamrater och
föräldrar skapar problem. Otrygga uppväxtför-
hållanden bidrar ytterligare till problematiken.
Motionärerna tar upp problem som stress,
depressioner, mobbning och utseendefixering.
I motion So391 av Elisebeht Markström m.fl.
(s) begärs ett tillkännagivande om lagstadgad
skyldighet att visa utdrag ur
belastningsregistret för den som yrkesmässigt
jobbar med barn och unga. Motionärerna
anser att socialtjänstlagen och annan aktuell
lagstiftning bör kompletteras med en liknande
regel som den som gäller för skolan.
Lagändringarna bör medge att även redan
anställd personal på anmodan från
arbetsgivaren har att uppvisa utdrag ur
belastningsregistret.
Några motioner rör bl.a. stöd till
misshandlade och sexuellt utnyttjade barn.
I motion Ju320 av Marietta de Pourbaix-
Lundin (m) yrkas att riksdagen beslutar att
andra meningen i 8 a § socialtjänstlagen
(1980:620) (numera 5 kap. 11 §
socialtjänstlagen (2001:453)) skall lyda:
"Socialnämnden bör härvid särskilt beakta att
kvinnor, barn och ungdomar som är eller har
varit utsatta för våld eller andra övergrepp i
hemmet kan vara i behov av stöd och hjälp för
att förändra sin situation" (yrkande 3).
I motion Ju361 av Ragnwi Marcelind m.fl.
(kd) begärs ett tillkännagivande om att barn
som utsatts för sexualbrott tillsammans med
vårdnadshavaren under en lång tid skall
erbjudas psykologhjälp och vård (yrkande 5).
Motionärerna begär även ett tillkännagivande
om resurser för verksamheter där utsatta kan
få hjälp att bearbeta sina traumatiska
upplevelser (yrkande 7).
I motion So360 av Annelie Enochson (kd)
begärs ett tillkännagivande om att en nationell
kartläggning bör göras av kommunernas
tillämpning av artiklarna 19 och 34 i FN:s
barnkonvention (yrkande 4). Artiklarna
handlar om samhällets ansvar för att skydda
barn mot sexuella övergrepp, fysiskt och
psykiskt våld, vanvård m.m. Vidare begärs ett
tillkännagivande om att en utredning bör
tillsättas med syfte att beskriva förutsättningar
och möjligheter att ta itu med sexuella
övergrepp (upptäcka, anmäla, möta och stödja
barnet) bland samtliga yrkesgrupper som har
anmälningsplikt vid misstanke om sexuella
övergrepp (yrkande 5). Slutligen begärs ett
tillkännagivande om att barnkonventionens
krav på förebyggande arbete mot sexuella
övergrepp bör implementeras i svensk lag
(yrkande 6).
Flera motioner tar upp frågor om barn till
missbrukare och intagna i kriminal-
vårdsanstalt samt barn med psykiskt sjuka
eller utvecklingsstörda föräldrar.
I motion So509 av Alf Svensson m.fl. (kd)
begärs ett tillkännagivande om en lagändring
om information och stöd till barn med
psykiskt sjuka föräldrar (yrkande 20).
Motionärerna anser att en bestämmelse bör
införas i hälso- och sjukvårdslagen om att
sjukvården skall uppmärksamma barns behov
av information och stöd när föräldrarna har
allvarliga sjukdomstillstånd.
I motion So507 av Ulrik Lindgren m.fl. (kd)
begärs ett tillkännagivande om att etablera
samarbete över gränserna inom hälso- och
sjukvården och med kommunernas
socialtjänst (yrkande 5). Motionärerna anför
att när det gäller barn till psykiskt sjuka
föräldrar får socialtjänsten ofta del i ansvaret
för dessa barn i ett sent skede när stora
problem redan blivit befästa och svårare att
åtgärda.
I motion So247 av Tuve Skånberg (kd) begärs
ett tillkännagivande om behovet av kraftfulla
insatser för att stödja familjer med
alkoholproblem (yrkande 2).
I motion So450 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
yrkas att riksdagen begär att regeringen
tillsätter en utredning för att se över
situationen för barn till psykiskt
funktionshindrade och utforma förslag till
åtgärder (yrkande 4).
I motion So250 av Maud Olofsson m.fl. (c)
yrkas att riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag om ytterligare åtgärder för att ge
barn till missbrukare, intagna inom
kriminalvården och psykiskt sjuka ett bättre
stöd (yrkande 5). Dessa barn far ofta illa och
det är enligt motionärerna av yttersta vikt att
de sociala myndigheterna på ett tidigt stadium
får kontakt med barnen och erbjuder dem
hjälp. Vuxenpsykiatrimottagningarna bör
regelbundet ta reda på om en patient har barn
under 18 år samt kontakta socialtjänsten om
så är fallet.
I motion So341 av Margareta Andersson och
Lena Ek (c) begärs ett tillkännagivande om ett
uppdrag till Socialstyrelsen att skärpa
tillsynen av den psykia-triska vården
angående barn till psykiskt sjuka (yrkande 1).
Enligt motionärerna brister vuxenpsykiatrin
när det gäller att anmäla till socialtjänsten att
det finns barn i en familj där en förälder är
intagen för psykiatrisk vård. I motionen
begärs även ett tillkännagivande om att satsa
större resurser för barn till föräldrar med
problem (yrkande 2). Enligt motionärerna bör
samhället inom sina ramar för missbrukarvård
och kriminalvård avsätta särskilda resurser för
att stödja de intagnas familjer, särskilt barnen.
I motion So515 av Maria Wetterstrand m.fl.
(mp) begärs ett tillkännagivande om barn till
sjuka föräldrar (yrkande 4). Motionärerna
anser att barnen behöver få kunskap om sina
föräldrars sjukdom eller missbruk för att
kunna hantera sin livssituation bättre.
Metoder bör utvecklas inom sjukvården för
att kunna hantera barnens behov. Det begärs
även ett tillkännagivande om socialtjänstens
ansvar (yrkande 5). Motionärerna framhåller
socialtjänstens ansvar för att barn och
ungdomar med utvecklingsstörda föräldrar får
det skydd och stöd de behöver.
Barn i ekonomiskt utsatta familjer tas upp i
flera motioner.
I motion So291 av Yvonne Ångström m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om att regeringen
bör presentera en plan för hur
barnfattigdomen i Sverige skall halveras
under innevarande mandatperiod.
Motionärerna pekar på att flera andra länder
har antagit mål och planer för att reducera
barnfattigdomen.
I motion So339 av Ragnwi Marcelind och
Maria Larsson (kd) begärs ett
tillkännagivande om kommunala projekt och
utvecklingsinsatser för att stödja
ensamstående föräldrar med anledning av
kommunernas skyldigheter att efterleva
barnkonventionen (yrkande 2).
Ensamföräldrarnas ansträngda ekonomi med
psykisk press och känsla av otillräcklighet
riskerar att påverka barnen, anför
motionärerna.
I motion So399 av Ingrid Burman m.fl. (v)
begärs ett tillkännagivande om att
Barnombudsmannen bör få i uppdrag att
genomföra en fördjupad analys av barnens
fritidssituation (yrkande 4). Motionärerna
anför att barn från fattiga familjer i dag
knappast har råd att delta i kultur- och
musikskolornas verksamhet. Enligt
motionärerna måste kommunerna ta ett utökat
ansvar när det gäller barns och ungdomars
fritid.
I motion So274 av Helena Zakariasén och
Ann-Kristine Johansson (s) begärs ett
tillkännagivande om att ta fram en nationell
strategi för att motverka barns utsatthet.
Motionärerna pekar på att med fattigdom
följer fysisk och psykisk ohälsa. Barnen kan
inte göra samma saker som barn till föräldrar
med normala inkomster kan, t.ex. gå i
musikskolan, följa med till simhallen eller åka
på skolutflykten.
I motion So377 av Kerstin Andersson och
Carina Adolfsson Elgestam (s) begärs ett
tillkännagivande om behovet av att, med en
studie som utgångspunkt, utarbeta en strategi
för hur man stöder barn till ensamföräldrar.
I motion So454 av Anita Jönsson och Kerstin
Engle (s) begärs ett tillkännagivande om att
kravet på kommunernas redovisning för hur
man lever upp till barnkonventionen
uppmärksammas (yrkande 1). Vidare begärs
ett tillkännagivande om en översyn av hur
barnperspektivet kan förstärkas vid allt besluts-
fattande i kommuner, landsting och riksdag
samt hos myndigheter (yrkande 2).
Exempelvis måste förskolan och skolan blir
bättre och tydligare med att i vardagen se de
skillnader som finns i barnens hem- och
familjeförhållanden och därefter utforma sin
verksamhet.
Några motioner handlar om barn med
invandrarbakgrund.
I motion So42 av Cristina Husmark Pehrsson
m.fl. (m) yrkas att riksdagen begär att
regeringen återkommer med förslag om att
förbättra situationen för barn med
invandrarbakgrund (yrkande 2 delvis).
Motionärerna syftar bl.a. på barn som utsätts
för sexuell exploatering i Sverige och barn
som utsätts för hedersrelaterat våld.
I motion So41 av Maria Hassan (s) begärs ett
tillkännagivande om betydelsen av
utbildningar för invandrarföräldrar. Enligt
motionären krävs det satsningar på utbildning
i frågor om barnkunskap och barnens
rättigheter, svensk familjelagstiftning och
svenska myndigheters arbetssätt.
I motion So232 av Carina Hägg (s) begärs ett
tillkännagivande om behovet av en
undersökning i alla kommuner av hur många
flickor som lever under s.k. hedersförtryck.
Barn i slutna samfund berörs i en motion.
I motion So307 av Carina Hägg (s) begärs ett
tillkännagivande om behovet av att
uppmärksamma villkoren för barn i slutna
samfund. Enligt motionären kan det vara svårt
för utomstående att upptäcka om ett barn
inom en sluten rörelse far illa.
Tidigare behandling och pågående arbete,
m.m.
I det av riksdagen godkända betänkandet
2001/02:SoU23 med anledning av
regeringens skrivelse 2001/02:166
Barnpolitiken - arbetet med strategin för att
förverkliga FN:s konvention om barnets
rättigheter behandlade utskottet senast
motioner om utsatta barn (s. 56 f.). När det
gällde arbetet för utsatta barn i allmänhet
vidhöll utskottet sin tidigare redovisade
inställning att det är viktigt att dessa barn
tidigt uppmärksammas och erhåller stöd. Det
är nödvändigt att de personalgrupper som
kommer i kontakt med barn har kunskap om
hur man upptäcker barn i riskzon och om
anmälningsskyldigheten enligt
socialtjänstlagen. Utskottet framhöll vidare
åter att en fungerande samverkan mellan de
personalgrupper som kommer i kontakt med
barn som far illa är av största värde. Utskottet
såg positivt på Socialstyrelsens arbete med
kunskapsutveckling inom socialtjänsten.
Utskottet kunde också konstatera att omfat-
tande åtgärder hade vidtagits och fortfarande
pågick på det straffrättsliga området när det
gällde att stärka skyddet för barn och
ungdomar mot olika slags övergrepp.
Utskottet noterade vidare de förslag som
Kommittén mot barnmisshandel lagt samt
hänvisade till den nu aktuella propositionen.
Motionerna avstyrktes (res. v resp. kd).
I betänkandet behandlades även motioner
rörande barnmisshandel, sexuella övergrepp
mot barn samt barn till psykiskt sjuka och
missbrukare m.m. Utskottet hänvisade bl.a.
till den kommande propositionen, till den
nyligen tillsatta arbetsgruppen för frågor om
sexuell exploatering av barn samt till arbetet
inom ramen för den nationella
handlingsplanen för att förebygga alkoholska-
dor. Även dessa motioner avstyrktes (res. v,
kd, fp resp. mp).
Motioner om barnfamiljernas ekonomiska
situation behandlades också. I denna del
anförde utskottet följande (s. 14 f.; res. m, kd
resp. c):
Många barnfamiljer har svårt att få
vardagen att gå ihop ekonomiskt. En-
samföräldrarnas ekonomiska situation och
dess konsekvenser för barnen är en fråga
som enligt skrivelsen blivit alltmer
angelägen för regeringen att belysa. I årets
ekonomiska vårproposition betonar
regeringen att det förutom en
tillväxtfrämjande ekonomisk politik även
krävs en aktiv rättvisepolitik för att minska
klyftorna i samhället. Regeringen påtalar
bl.a. vikten av att minska
marginaleffekterna, vilka är högst bland
ensamhushåll med ett eller flera barn och
med låga inkomster. Familjeutredningens
slutbetänkande, som rör dessa frågor, är
under beredning inom Regeringskansliet.
Utskottet kan vidare konstatera att ett antal
förändringar har gjorts sedan 1999 för att
förbättra barnfamiljernas ekonomiska
situation, bl.a. höjningarna av barnbidraget
och flerbarnstillägget samt införandet av
maxtaxan inom barnomsorgen. När det
gäller barn i familjer som uppbär
ekonomiskt bistånd för sin försörjning kan
utskottet konstatera att regeringen har ställt
upp som mål att halvera antalet
socialbidragstagare mellan åren 1999 och
2004, vilket mål riksdagen ställt sig bakom.
Utgångspunkten i detta arbete är att skapa
trygghet och rättvisa samtidigt som
fattigdomsfällor och marginaleffekter görs
så små som möjligt. Ytterst handlar det om
att alla i arbetsför ålder skall ges
möjligheter till en egen försörjning. Mot
bakgrund av det anförda avstyrker utskottet
motionerna ...
Vidare avstyrktes ett yrkande om att
återinföra 4 kap. 26 § barnavårdslagen i
socialtjänstlagen (s. 39 f.). Utskottet framhöll
åter att de åtgärder som var möjliga att vidta
enligt det nämnda lagrummet hade kommit att
sakna betydelse långt innan barnavårdslagen
upphörde att gälla 1982 samt att de möjlig-
heter till förebyggande åtgärder som LVU ger
får anses tillräckliga (res. m).
Utskottet behandlade även motionsyrkanden
om familjerådslag (s. 40 f.). Utskottet erinrade
om att riksdagen hösten 2000 gjort ett
tillkännagivande i frågan (bet. 2000/01:SoU7,
rskr. 2000/01:135) samt konstaterade att reger-
ingen i skrivelsen gjort sin redovisning på
området. Utskottet delade regeringens
bedömning att det inte är lämpligt att lagstifta
om vissa specifika metoder för det sociala
arbetet men att det är angeläget att
socialtjänsten anpassar sitt arbete tll den
enskilda familjens behov. Utskottet
konstaterade att det står kommunerna fritt att
arbeta med familjerådslag eller andra liknande
modeller som tar de närståendes resurser till
vara. Något nytt tillkännagivande i frågan
ansågs inte erforderligt. Motionerna
avstyrktes.
I 5 kap. 11 § socialtjänstlagen (2001:453)
anges att socialnämnden bör verka för att den
som utsatts för brott och dennes anhöriga får
stöd och hjälp. Socialnämnden bör härvid
särskilt beakta att kvinnor som är eller har
varit utsatta för våld eller andra övergrepp i
hemmet kan vara i behov av stöd och hjälp för
att förändra sin situation.
Den 1 juli 2002 infördes ett nytt brott i 4 kap.
1 a § brottsbalken benämnt människohandel
för sexuella ändamål. Brottet tar sikte på
sådan gränsöverskridande handel med
människor som syftar till att dessa skall
utsättas för vissa sexualbrott, utnyttjas för
tillfälliga sexuella förbindelser eller på annat
sätt utnyttjas för sexuella ändamål. Den som
begår i bestämmelsen reglerade gärningar mot
ett barn skall dömas för brott oberoende av
om något otillbörligt medel i form av t.ex.
olaga tvång eller vilseledande har använts.
Regeringen har nyligen presenterat
propositionen 2002/03:70 Ytterligare
åtgärder för att motverka våld i nära
relationer. I propositionen föreslås ett antal
lagändringar som i första hand syftar till att
motverka våld mellan personer som är eller
har varit närstående. Bland annat föreslås en
ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud
som innebär att ett besöksförbud skall kunna
avse den gemensamma bostaden om det på
grund av särskilda omständigheter finns en
påtaglig risk för att den person förbudet avser
kommer att begå brott mot en
sammanboendes liv, hälsa, frihet eller frid. Ett
av skälen för förslaget anges vara behovet av
att skydda de barn som växer upp i familjer
där våld förekommer. Även om inte alla dessa
barn själva utsätts för fysiskt våld så far det
stora flertalet ändå mycket illa, anförs det.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1
september 2003.
I tilläggsbudgeten för år 2003 föreslår
regeringen att 20 miljoner kronor avsätts för
andra halvåret 2003 som ett första steg i en
planerad flerårig satsning på flickor som
riskerar att utsättas för hedersrelaterat våld
(utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar,
anslag 10:2 Integrationsåtgärder).
Länsstyrelserna i de tre storstadslänen får
disponera 4,5 miljoner kronor vardera för
planering och genomförande av skyddat
boende medan övriga 18 länsstyrelser får 300
000 kr vardera för kartläggning av behovet av
skyddat boende i respektive län. Medlen får
också användas till personalutbildning och
liknande åtgärder. Enligt regeringen är
avsikten att skyddat boende i storstadslänen
skall kunna inrättas strax efter halvårsskiftet
2003.
Enligt uppgift från Justitiedepartementet har
regeringen för avsikt att i september 2003
presentera en proposition om Sveriges
antagande av rambeslut om åtgärder för att
bekämpa sexuell exploatering av barn och
barnpornografi.
I tilläggsbudgeten för år 2001 och i
budgetpropositionen för år 2002 anvisades
sammanlagt 75 miljoner kronor för insatser
för barn till missbrukare och barn i familjer
där våld och övergrepp mellan vuxna
förekommer. Resurserna skall enligt
regeringsbeslut i första hand användas för att
stödja ny eller befintlig verksamhet av
permanent natur. Medlen fördelas av
länsstyrelserna efter ansökan från kommuner.
Socialstyrelsen skall senast den 30 juni 2003
till Socialdepartementet redovisa hur medlen
har använts och vilka effekter som har
erhållits av medlens användning.
Nationella Rådet för Kvinnofrid har
uppmärksammat barn i familjer där det
förekommer misshandel, bl.a. genom att ta
fram en skrift, Se till mig som liten är - när
pappa slår mamma.
Regeringen tillsatte i början av 2002
Arbetsgruppen för kunskap om sexuell
exploatering av barn i Sverige.
Arbetsgruppen har haft i uppgift att göra en
nationell inventering av kunskaper om sexuell
exploatering av barn, se över behovet av
insatser för attitydpåverkan kring kommersiell
sexuell exploatering av barn, identifiera
aktörer och bygga nätverk för utbyte av
kunskap och erfarenheter för samverkan, följa
upp den svenska handlingsplanen mot
kommersiell sexuell exploatering av barn
samt att lämna förslag till framtida åtgärder
för den svenska handlingsplanen.
Den 16 april 2003 beslutade regeringen att
en särskild utredare skall fullfölja det arbete
som har bedrivits i den ovannämnda
arbetsgruppen. Utredaren, som har i stort sett
samma uppdrag som arbetsgruppen hade,
skall redovisa sitt arbete senast den 31 maj
2004.
Inom Regeringskansliet kommer en
arbetsgrupp att tillsättas för att kartlägga de
ekonomiskt utsatta barnen i Sverige.
Arbetsgruppen skall sammanställa och
analysera den kunskap och forskning som
finns på området. Syftet är att belysa de
mekanismer som ligger bakom barnens
ekonomiska utsatthet.
På regeringens uppdrag har Socialstyrelsen
ställt samman skriftlig information som stöd
för socialtjänsten i arbetet med att hjälpa och
skydda flickor som lever under hot och tvång
i familjer med starkt patriarkala värderingar
(meddelandeblad 6/2002).
Socialstyrelsen har 2002 även givit ut skriften
Barn i skuggan av våldet.  Där redovisas ett
projekt vid en barn- och ungdomspsykiatrisk
mottagning i Stockholm för barn som
bevittnat familjevåld. Man har där arbetat
fram en metod för gruppbehandling av
förskolebarn vars mammor misshandlats.
Rapporten vänder sig bl.a. till personal inom
socialtjänsten och barn- och
ungdomspsykiatrin och avser att inspirera
andra att pröva liknande insatser.
Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att
bedriva ett utvecklingsarbete till stöd för
socialtjänsten i dess arbete med
brottsofferfrågor. Bland annat skall barn i
våldsutsatta familjer uppmärksammas.
Uppdraget skall redovisas i samband med
årsredovisningen för år 2004.
Barnombudsmannen föreslår i sin årsrapport
2003, Vem bryr sig?, att regeringen stimulerar
kommunerna att stärka öppna förskolor och
andra verksamheter i syfte att ge stöd till
familjer med utländsk bakgrund. Vidare anser
BO att sfi-utbildningen skall innehålla
kursmoment om barns rättigheter i Sverige
och om barnkonventionen. BO föreslår också
att regeringen särskilt utreder stödet till bl.a.
föräldrar med utländsk bakgrund,
ensamstående föräldrar och föräldrar med
funktionshinder.
När det gäller barn till frihetsberövade
föräldrar föreslår BO att kriminalvården
åläggs en skyldighet att skriva i den intagnes
behandlingsjournal om han eller hon har
vårdnad om barn. BO har även olika förslag
som syftar till att förbättra kontakten mellan
de intagna och deras barn, bl.a. om besökslä-
genheter, gratis telefonsamtal och villkoren
för permission.
I forskningsrapporten Familjerådslag i
Sverige - socialtjänstens fortsatta insatser till
barn och föräldrar (Stockholms FoU-enhet
2002:3) beskrivs samhällets insatser för barn
och unga som varit föremål för
familjerådslag. Barnen följdes under tre år
efter det att familjerådslagen genomförts och
jämfördes med en grupp barn och unga som
varit föremål för traditionella
barnavårdsutredningar. Resultaten visade bl.a.
att familjerådslagsbarnen något oftare än de
andra barnen hade blivit föremål för nya
insatser under de tre uppföljningsåren.
Sammanfattningsvis konstaterades att
familjerådslagen bara infriat delar av de
förväntningar som funnits men att det var för
tidigt att döma ut modellen. Det påpekades
bl.a. att familjerådslagsbarnen i högre
utsträckning hade en allvarligare problematik
redan från start.
Enligt lagen (2000:873) om registerkontroll
av personal inom förskoleverksamhet, skola
och skolbarnsomsorg skall den som erbjuds
en anställning inom nämnda verksamheter
lämna ett högst ett år gammalt utdrag ur
belastningsregistret till arbetsgivaren. Den
som inte lämnar ett sådant utdrag får inte
anställas.
Skolverket har i uppdrag att utvärdera
ovannämnda lag. Uppdraget skall redovisas
till regeringen senast den 2 juni 2003.
Av 21 § förordningen (1999:1134) om
belastningsregister följer att uppgift om brott
som föranlett någon annan påföljd än
penningböter skall lämnas ut om det begärs av
en person som beslutar om anställning av
personal inom psykiatrisk sjukvård, vård av
utvecklingsstörda eller vård av barn och ung-
dom, i fråga om den som den enskilde avser
att anställa eller anlita som uppdragstagare.
Utredningen om mottagande av och
introduktion för flyktingar (dir. 2001:87) har i
uppdrag att bl.a. överväga hur alla nyanlända
invandrare, genom introduktionen eller på
annat sätt, skall kunna få ökad kunskap om
och förståelse för grundläggande normer i det
svenska samhället och det svenska demokra-
tiska systemet.
Parallellt med den nyssnämnda utredningen
arbetar Utredningen om utbildning i svenska
för invandrare (dir. 2002:105).
Svenskundervisning för invandrare, sfi, skall
förutom språkkunskaper även ge kunskaper
om det svenska samhället, om lag och rätt och
om centrala normer och värderingar. I
utredarens uppdrag ingår bl.a. att pröva hur
skolformen sfi kan förnyas och organiseras
samt att föreslå hur behovet av
samhällsinformation skall tillgodoses.
Båda utredningarna beräknas vara avslutade
senast den 1 september 2003.
Utskottets ställningstagande
I propositionen presenterar regeringen en rad
åtgärder med syfte att stärka skyddet för barn
i utsatta situationer. Bland annat föreslås
lagstiftningsåtgärder som dels utvidgar
anmälningsskyldigheten enligt 14 kap. 1 §
socialtjänstlagen till att även omfatta bl.a.
kriminalvården, dels skapar ökad uppmärk-
samhet kring anmälningsskyldigheten inom
olika verksamheter som kommer i kontakt
med föräldrar och barn. Andra föreslagna
lagändringar ålägger socialnämnden, hälso-
och sjukvården och skolan att samverka med
samhällsorgan och andra som berörs i frågor
som rör barn och ungdomar som far illa eller
riskerar att fara illa. En särskild
straffskärpningsgrund föreslås i brottsbalken
för sådana fall där brottet varit ägnat att skada
tryggheten och tilliten hos ett barn i dess
förhållande till en närstående person.
Bestämmelsen omfattar även brott som inte
riktats direkt mot ett barn men som förövats i
närvaro av ett närstående barn. Utskottet ser
mycket positivt på dessa förslag som direkt
kommer att stärka skyddet för barn som far
illa eller riskerar att fara illa.
Utskottet kan också konstatera att flera
åtgärder föreslås i syfte att öka kunskaperna
om barn i utsatta situationer, bl.a. genom
forskning, kartläggningar och statistik samt
genom inrättandet av ett nationellt
riskbarncentrum och ett system för
dödsfallsutredningar när barn avlidit på grund
av avsiktligt våld. Dessa förslag ser utskottet
som angelägna att genomföra i det fortsatta
och mer långsiktiga arbetet för att förbättra
situationen för barnen i fråga.
En rad motioner, alla utom en från den
allmänna motionstiden 2002, betonar vikten
av att på olika sätt uppmärksamma och stödja
barn som far illa eller riskerar att fara illa.
Utskottet vidhåller självfallet sin tidigare
redovisade inställning när det gäller arbetet
för utsatta barn, nämligen bl.a. att det är
viktigt att dessa barn tidigt uppmärksammas
samt att de erhåller stöd och hjälp. Såsom
anförs i propositionen är barn allas ansvar.
Föräldrarna, eller andra vårdnadshavare, har
givetvis det primära ansvaret för att barn inte
far illa. Utskottet instämmer därför med
regeringen i att det är viktigt att familjen får
det bistånd och det skydd den behöver för att
kunna ta detta ansvar. I de fall detta inte är
tillräckligt för att tillgodose barnets behov
måste dock samhället träda in. Utskottet delar
regeringens bedömning att insatser för att före-
bygga och upptäcka att barn far illa är av
central betydelse i arbetet med att stärka
skyddet för barn i utsatta situationer samt att
det förebyggande arbetet därför bör ges hög
prioritet. En fortsatt satsning på den generella
välfärdspolitiken, kompletterat med vissa
riktade insatser, bör utgöra grunden för detta
arbete. Enligt regeringen är ett av de mest
grundläggande villkoren för en god
uppväxtmiljö att barn känner sig trygga i sin
familj, i bostadsområdet, i förskolan och i
skolan.
Utskottet delar regeringens bedömning att
hälso- och sjukvården, förskolan, skolan och
skolbarnsomsorgen har mycket viktiga roller i
det förebyggande arbetet. Även
socialtjänstens insatser kan förebygga att barn
i utsatta situationer far fortsatt illa. Liksom
regeringen vill utskottet särskilt betona vikten
av att insatserna är av god kvalitet och utförs
av personal med erforderlig kompetens. Det
är också angeläget att det finns fungerande
rutiner i arbetet med barn i riskzon, bl.a. när
det gäller att göra anmälan till socialtjänsten.
Sammantaget finner utskottet att vad som
anförs i propositionen innebär förbättrade
möjligheter dels att förebygga att barn far illa,
dels att upptäcka och vidta adekvata åtgärder
för barn i utsatta situationer. Utskottet kan kon-
statera att det även i övrigt pågår ett aktivt
arbete i syfte att stärka skyddet för dessa barn,
bl.a. när det gäller att minska våld inom
familjen. Enligt utskottets mening får
motionerna So42 (m) yrkande 1, So223 (kd),
So250 (c) yrkande 3, So307 (s), So328 (kd),
So360 (kd) yrkandena 4-6, So507 (kd)
yrkandena 4 och 8, Ju320 (m) yrkande 3,
Ju361 (kd) yrkandena 5 och 7 samt A323 (v)
yrkande 5 därmed anses i huvudsak
tillgodosedda. Utskottet återkommer nedan
till konkreta lagförslag på olika områden.
I flera motioner berörs barn till missbrukare,
barn till psykiskt sjuka eller utvecklingsstörda
föräldrar och barn till intagna i
kriminalvårdsanstalt. I propositionen anförs
att personal inom exempelvis vuxenpsykiatrin
och missbrukarvården bör vara
uppmärksamma på om den vuxnes
förhållanden kan påverka barnets situation
och möjligheter att få sina behov
tillgodosedda. Vikten av att det finns en
beredskap och rutiner för att göra en anmälan
till socialtjänsten framhålls också. I
propositionen aviserar regeringen att den
kommer att överväga ytterligare förändringar
i hälso- och sjukvårdslagstiftningen för att
tydliggöra behovet av ett barnperspektiv inom
verksamheterna. Utskottet vill även hänvisa
till det arbete för att stödja barn i familjer där
missbruk och våld förekommer som
genomförts inom ramen för den nationella
handlingsplanen för att förebygga
alkoholskador. Mot bakgrund av det anförda
får motionerna So247 (kd) yrkande 2, So250
(c) yrkande 5, So341 (c) yrkandena 1 och 2,
So450 (v) yrkande 4, So507 (kd) yrkande 5,
So509 (kd) yrkande 20 och So515 (mp)
yrkandena 4 och 5 anses i huvudsak
tillgodosedda. Utskottet återkommer till
regeringens lagförslag om dels ökad
samverkan mellan olika verksamheter, dels
anmälningsskyldigheten till socialtjänsten,
bl.a. att den även skall avse kriminalvården.
Forskning har visat att det föreligger ett
samband mellan barns utsatthet och familjens
ekonomiska situation. Utskottet kan
inledningsvis konstatera att barnbidragen och
flerbarnstilläggen har höjts under senare år.
Även införandet av maxtaxan i
förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg har
medfört positiva effekter för barnfamiljernas
ekonomi. Utskottet delar regeringens
bedömning att det är viktigt att följa barns
levnadsförhållanden och uppväxtvillkor och
ser därför positivt på att en arbetsgrupp bl.a.
skall sammanställa och analysera den kunskap
och forskning som finns på området. Syftet
med kartläggningen av de ekonomiskt utsatta
barnen i Sverige är ytterst att ta fram underlag
för vidare överväganden kring hur dessa barns
situation skall kunna förbättras. Barn i
familjer med knappa ekonomiska resurser har
även berörts i flera andra sammanhang, bl.a.
av utredningarna Kommittén Välfärdsbokslut
(SOU 2001:79) och Familjeutredningen (SOU
2001:24). I avvaktan på resultatet av
pågående arbete på området avstyrker
utskottet motionerna So274 (s), So291 (fp),
So339 (kd) yrkande 2, So377 (s), So399 (v)
yrkande 4 och So454 (s) yrkandena 1 och 2.
När det gäller flickor och unga kvinnor som
utsätts för hedersrelaterat våld eller hot om
våld kan utskottet konstatera att denna grupp
har uppmärksammats särskilt under senare år.
Regeringen har givit olika myndigheter
uppdrag på området. Bland annat har
Socialstyrelsen ställt samman skriftlig informa-
tion som skall ge stöd i socialtjänstens arbete
med dessa flickor. Regeringen har i
tilläggsbudgeten för innevarande år
(utgiftsområde 8) föreslagit att sammanlagt 20
miljoner kronor skall avsättas som ett första
steg i en planerad flerårig satsning på flickor
som riskerar att utsättas för hedersrelaterat
våld. Det bör också påpekas att två parallella
utredningar för närvarande ser över hur
behovet av information till invandrare om
bl.a. grundläggande normer i det svenska
samhället skall tillgodoses. Utskottet
förutsätter att regeringen noga följer
utvecklingen på området även utan något
initiativ från riksdagens sida. Motionerna
So41 (s), So42 (m) yrkande 2 delvis och
So232 (s) får anses i huvudsak tillgodosedda.
Beträffande barn som utsätts för sexuell
exploatering i Sverige kommer en nyligen
förordnad utredare att fullfölja det arbete som
hittills har bedrivits av den särskilda
arbetsgruppen på området. Utskottet vill
erinra om att ett särskilt människohandelsbrott
nyligen har införts i brottsbalken. Vidare har
regeringen för avsikt att inom en snar framtid
överlämna en proposition till riksdagen om
Sveriges antagande av rambeslut om åtgärder
för att bekämpa sexuell exploatering av barn
och barnpornografi. Även motion So42 (m)
yrkande 2 delvis får därmed anses i huvudsak
tillgodosedd.
Utskottet har inte ändrat inställning när det
gäller begäran i motion So42 (m) yrkande 4
om att återinföra 4 kap. 26 § barnavårdslagen
i socialtjänstlagen. De åtgärder som var
möjliga att vidta enligt det nämnda lagrummet
hade kommit att sakna betydelse långt innan
barnavårdslagen upphörde att gälla 1982.
Enligt utskottets mening får vidare de
möjligheter till förebyggande åtgärder som
LVU ger anses tillräckliga. Motionen
avstyrks.
Två motioner tar upp familjerådslag.
Utskottet vidhåller sin uppfattning att det inte
är lämpligt att lagstifta om vissa specifika
metoder för det sociala arbetet men att det är
angeläget att socialtjänsten anpassar sitt
arbete till den enskilda familjens behov.
Såsom tidigare konstaterats står det
kommunerna fritt att arbeta med
familjerådslag eller andra liknande modeller
som tar de närståendes resurser till vara.
Hösten 2000 gjorde riksdagen ett tillkännagi-
vande till regeringen rörande familjerådslag.
Regeringen har därefter återkommit med en
redovisning på området. Utskottet anser inte
att riksdagen bör göra något nytt uttalande i
frågan. Motionerna So507 (kd) yrkande 7
delvis och Sf380 (kd) yrkande 10 avstyrks.
I motion So391 (s) begärs att skyldigheten att
uppvisa utdrag ur belastningsregistret
utvidgas till att även avse dels dem som redan
arbetar med barn och unga, dels dem som
erbjuds sådan anställning utanför skolans
verksamhetsområde. Utskottet kan konstatera
att den som beslutar om anställning av
personal inom exempelvis vård av barn och
ungdom har rätt att få ut uppgifter ur
belastningsregistret rörande den som avses
anställas eller anlitas som uppdragstagare.
Vidare genomför Skolverket för närvarande
en utvärdering av lagen (2000:873) om
registerkontroll av personal inom
förskoleverksamhet, skola och
skolbarnsomsorg. Utskottet anser att resultatet
av översynen, vilken skall redovisas senast
den 2 juni 2003, bör avvaktas. Mot bakgrund
av vad som anförts avstyrks motionen.
Behovet av forskning, m.m.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motioner om forskning
om barn i utsatta situationer. Utskottet
hänvisar till de i propositionen aviserade
åtgärderna för att öka kunskaperna på
området. Riksdagen bör vidare avslå ett
yrkande om viss utvidgning av ett
kommande uppdrag till Brottsförebyggande
rådet.
Jämför reservationerna 11 (m), 12 (kd) och
13 (m).
Propositionen
Kommittén mot barnmisshandel konstaterade
att det behövs mer forskning om barn som far
illa. Regeringen anger i propositionen vissa
angelägna forskningsområden, som t.ex.
kvalificerade utvärderingar av insatsbehov
och av kort- och långsiktiga
behandlingsinsatser. Forskning behövs också
om hur olika sociala faktorer inverkar på
barns utsatthet samt om fysisk och psykisk
försummelse av barn. Skillnader i
livssituationen mellan pojkar och flickor skall
uppmärksammas. Regeringen understryker
vikten av tvärvetenskaplig forskning samt att
forskningen tillämpar ett könsperspektiv.
Enligt regeringen behöver en närmare
analys göras av den befintliga forskningen i
Sverige för att kunna bedöma vilka åtgärder
och metoder som bäst förebygger och
avhjälper barns utsatthet. Regeringen avser
därför att ge Forskningsrådet för arbetsliv och
socialvetenskap (FAS) i uppdrag att analysera
den svenska forskningen om barn i utsatta
situationer samt lämna förslag till eventuella
åtgärder för att stärka forskningen.
Regeringen har också för avsikt att ge
Socialstyrelsen i uppdrag att utreda frågan om
inrättandet av ett nationellt riskbarncentrum i
syfte att förstärka och förbättra kvaliteten i
framtida insatser. Kunskapsspridning och
kunskapsanvändning bör också vara centrala
uppdrag för en nationell samordnings-
funktion, anförs det.
I propositionen redogörs för tidigare gjorda
studier av barns och vuxnas inställning till
och erfarenhet av aga, den senaste av
Kommittén mot barnmisshandel. Regeringen
anser att det är viktigt att studier riktade till
barn och ungdomar genomförs och upprepas
med viss regelbundenhet. I sitt remissvar
anför Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att den
officiella rättsstatistiken bör kompletteras
med brottsofferundersökningar. Vartannat år
genomförs t.ex. en skolundersökning med
frågor om skolungdomars delaktighet i brott
och utsatthet för grövre våld. Regeringen
instämmer i BRÅ:s bedömning att frågor om
barns erfarenhet och inställning till
kroppsbestraffning väl kan rymmas i detta
uppdrag. Regeringen avser därmed att ge
BRÅ i uppdrag att regelbundet kartlägga
skolelevers erfarenheter av våld i hemmet, i
skolan och på fritiden. I en sådan kartläggning
kan t.ex. ingå frågor om elevers erfarenheter
av att ha bevittnat våld, sexuella trakasserier
eller psykisk misshandel. Att undersöka
föräldrars erfarenheter av och attityder till
våld mot egna barn ligger dock inte inom
ramen för detta uppdrag. Kommitténs
undersökningar tyder dock på stor
samstämmighet mellan resultaten av studier
riktade till vuxna respektive barn och
ungdomar, anförs det i propositionen.
Motioner
I motion So42 av Cristina Husmark Pehrsson
m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om
forskning kring utsatthet bland barn (yrkande
5). Motionärerna anser att regeringens förslag
för att öka kunskaperna på området framstår
som splittrade och utan tydlig målsättning.
Motionärerna anser vidare att en institution,
t.ex. det föreslagna nationella
riskbarncentrumet, bör få ansvaret att samla in
och sammanställa relevant forskning kring
våld mot barn. I motionen yrkas också att
riksdagen beslutar att Brottsförebyggande
rådet får ett vidgat uppdrag (yrkande 6).
BRÅ:s kommande uppdrag att kartlägga
skolelevers erfarenheter av våld i hemmet
m.m. bör utvidgas till att även innefatta föräld-
rars erfarenheter och attityder till våld.
I motion So360 av Annelie Enochson (kd)
begärs ett tillkännagivande om att forskning
bör utvecklas för sexuellt utsatta brottsoffer
med fokusering på socialt stöd, behandling
och bearbetning av traumat (yrkande 2).
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet delar regeringens bedömning
att det inte ligger inom ramen för det uppdrag
som regeringen avser att ge till BRÅ att
undersöka föräldrars erfarenheter av och
attityder till våld mot egna barn. Motion So42
(m) yrkande 6 bör därför avslås.
Socialutskottets ställningstagande
I propositionen aviseras en rad åtgärder som
syftar till att öka kunskaperna om barn i
utsatta situationer. Forskningen på området
skall stärkas, skolelevers erfarenhet av våld
skall kartläggas och statistik över avsiktligt
våld mot barn skall redovisas regelbundet.
Vidare skall förutsättningarna utredas för att
inrätta ett nationellt riskbarncentrum i syfte
att förstärka och förbättra kvaliteten i framtida
insatser. Utskottet delar inte uppfattningen i
motion So42 (m) yrkande 5 att regeringens
förslag är splittrade och saknar tydlig
målsättning. Utskottet förutsätter att resultaten
av åtgärderna sammantaget kommer att ge ett
viktigt underlag i det fortsatta arbetet för att
förbättra situationen för barn som far illa eller
riskerar att fara illa. Utskottet utgår även från
att det i riskbarncentrumets uppgifter kommer
att ingå att samla in och sammanställa
relevant forskning kring våld mot barn.
Motionen avstyrks därmed. Motion So360
(kd) yrkande 2 om att utveckla forskning
kring sexuella övergrepp mot barn får anses i
huvudsak tillgodosedd. Utskottet vill i
sammanhanget erinra om att den närmare
fördelningen av de statliga
forskningsresurserna ankommer på
forskningsfinansierande myndigheter och på
universitet och högskolor.
I motion So42 (m) yrkande 6 begärs att det
uppdrag som Brottsförebyggande rådet
(BRÅ) skall få av regeringen även skall avse
föräldrars erfarenheter och attityder till våld i
allmänhet. BRÅ genomför vartannat år en
skolundersökning med frågor om elevernas
delaktighet i brott och utsatthet för grövre
våld. Utskottet delar regeringens bedömning
att det i detta uppdrag bör ingå att även
undersöka samma barns erfarenhet av och
inställning till våld i hemmet, i skolan och på
fritiden. Att utvidga den undersökta
personkretsen till att även omfatta föräldrarna
kan emellertid inte anses ingå i det uppdrag
som BRÅ redan har. I likhet med
justitieutskottet anser socialutskottet att
motionsyrkandet bör avslås.
Samverkan
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör, med vissa smärre språkliga
ändringar, anta regeringens förslag till
lagändringar varigenom införs en skyldighet
för socialtjänsten, hälso- och sjukvården
samt förskolan, skolan och
skolbarnsomsorgen att samverka med
samhällsorgan, organisationer och andra
som berörs i frågor som rör barn som far illa
eller riskerar att fara illa. Riksdagen bör
avslå ett motionsyrkande som är tillgodosett
med lagförslagen. I avvaktan på en
pågående utredning bör riksdagen vidare
avslå ett motionsyrkande rörande sekretess
vid samverkan. Utskottet avstyrker även
motioner om särskilda familjevåldsenheter
vid polismyndigheterna samt om
familjecentraler. Jämför reservationerna 14
(fp), 15 (m) och 16 (kd).
Propositionen
Regeringen föreslår att nya lagbestämmelser
om samverkan införs i socialtjänstlagen,
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), lagen
(1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område och i skollagen
(1985:1100). Avsikten är att socialtjänsten,
hälso- och sjukvården samt förskolan, skolan
och skolbarnsomsorgen skall samverka med
samhällsorgan, organisationer och andra som
berörs i frågor som rör barn som far illa eller
riskerar att fara illa. Socialtjänsten skall ha ett
huvudansvar för att samverkan kommer till
stånd. Skyldigheten att samverka skall gälla
såväl offentligt bedriven hälso- och sjukvård,
förskoleverksamhet, skola och barnomsorg
som enskilt bedriven verksamhet. När det
gäller polisverksamheten anser regeringen att
den bestämmelse om samverkan som finns i 3
§ polislagen (1984:387) möjliggör behövlig
samverkan och att det därför inte krävs någon
ändring av polislagen.
Regeringen påpekar att samverkansfrågorna
inte är nya utan att samverkan under många år
har utretts och uppmuntrats i olika
sammanhang. Samverkan har på många håll
varit framgångsrik samtidigt som framgången
har varierat över tid. Samverkan har fungerat
väl där det funnits ett tydligt ställningstagande
för samverkan från ledningsnivån. Enligt
regeringen ger de goda erfarenheter som finns
stöd för fortsatta satsningar på samverkan
såväl på en övergripande som på individuell
nivå.
Regeringen konstaterar att det hittills inte
har formulerats någon uttalad strategi för hur
samverkan skall ske. Samverkansfrågorna är
av speciell betydelse för barn i utsatta
situationer, och det behövs beslut som skapar
förutsättningar för gemensamma uppdrag.
Regeringen avser därför att ge Socialstyrelsen
tillsammans med Rikspolisstyrelsen och
Myndigheten för skolutveckling i uppdrag att
ta fram en sådan övergripande strategi.
Strategin bör kunna ligga till grund för lokala
strategier för kommunernas arbete. Samråd i
detta arbete bör också ske med Brotts-
förebyggande rådet.
Regeringen anser, liksom Kommittén mot
barnmisshandel, att arbetsmetoder och
insatser kan utvecklas utifrån befintliga
sekretessbestämmelser. Enligt dessa kan
samverkan ske om familjen samtycker till
detta. Om föräldrarna inte medger att deras
situation diskuteras i samverkan med andra
berörda får utredningen bedrivas på
sedvanligt sätt där nödvändig information om
barnets förhållanden inhämtas för att kunna
fatta beslut om lämpliga insatser. Dock kan
samverkan enligt 14 kap. 2 § sjunde stycket
sekretesslagen (1980:100) ske mellan
myndigheter inom socialtjänsten och hälso-
och sjukvården utan samtycke när samarbete
behövs för att den enskilde skall få nödvändig
vård, behandling eller annat stöd.
Sekretesslagens bestämmelser anses ofta
utgöra ett hinder för samverkan i enskilda
ärenden. Kommittén mot barnmisshandel
påpekade att det är viktigt att föra dis-
kussioner om hur sekretesslagens regler kan
tillämpas i en fördjupad och mer strukturerad
samverkan. Offentlighets- och
sekretesskommittén (Ju 1999:06) arbetar med
sekretessfrågor ur ett samverkansperspektiv.
Regeringen anser att den samverkan som nu
föreslås kan påbörjas inom gällande
sekretessregler och att det är rimligt att
avvakta Offentlighets- och
sekretesskommitténs arbete innan
förändringar i sekretessreglerna föreslås.
I propositionen nämns några goda exempel
på samverkan, bl.a. de allt vanligare
familjecentralerna. Familjecentralen är oftast
en samordning mellan mödra- och
barnavårdscentraler, socialtjänst och öppen
förskola. Även andra intressenter som kyrka,
familjerådgivning, sfi (svenska för
invandrare) eller någon lokalt förankrad före-
ning kan finnas med i samarbetet.
Familjecentralen är tänkt som en mötesplats
för de boende i området med syfte att stärka
det sociala nätverket runt barn och föräldrar.
Tanken är vidare att erbjuda ett lättillgängligt
stöd med samhällets olika funktioner i
gemensamma lokaler. Rapporter från olika
familjecentraler vittnar om att det också i
praktiken fungerar så att kontakten med
socialsekreteraren eller BVC-psykologen un-
derlättas på familjecentralerna. Sekretessen
som ofta åberopas som ett hinder för
samarbete har på familjecentralerna inte varit
något större problem, eftersom kontakt för-
medlas i samförstånd med besökaren.
Enligt propositionen har Statens
folkhälsoinstitut utvärderat verksamheterna
med familjecentraler (Familjecentraler,
14/2000) och funnit att modellen är
framgångsrik såväl ur ett brukarperspektiv
som ur ett samverkansperspektiv. Regeringen
anser att familjecentralerna är en angelägen
verksamhet med stor framtida utvecklings-
potential.
Motioner
I motion So42 av Cristina Husmark Pehrsson
m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om
samverkan mellan myndigheter (yrkande 7).
Motionärerna framhåller inrättandet av
familjevåldsenheter vid polismyndigheter som
ett lyckat exempel på att samverkan mellan
olika myndigheter kan bli ett naturligt inslag i
arbetet kring utsatta barn. I dag har få
polismyndigheter arbetssätt som motsvarar de
professionella svårigheter som utredningar
rörande våld mot barn medför.
I motion So511 av Kerstin Heinemann m.fl.
(fp) begärs ett tillkännagivande om utökad
skyldighet för myndigheter att samverka i fall
där barn far illa i sina hem (yrkande 1).
Motionärerna anser att förslaget från
Kommittén mot barnmisshandel bör
genomföras. I motionen yrkas vidare att
riksdagen begär att regeringen återkommer
med förslag till ändring i socialtjänstlagen
såvitt gäller sekretessen vid samverkan mellan
socialtjänst och skola (yrkande 3). Enligt
motionärerna bör socialtjänstlagen ändras så
att sekretessen inte hindrar att skola och
socialtjänst samverkar för att skydda utsatta
barn och öka deras chanser att med skolans
hjälp komma rätt i livet.
I motion So304 av Torsten Lindström (kd)
begärs ett tillkännagivande om uppmuntran
till att familjecentraler bildas. Genom berörda
myndigheters försorg bör staten avsätta medel
för att uppmuntra kommuners och landstings
samverkan med familjecentraler, anförs det.
I motion So397 av Maria Larsson (kd) begärs
ett tillkännagivande om att på nationell nivå
stimulera huvudmännen till att bygga upp en
permanent familjecentralsverksamhet i varje
kommun (yrkande 1). Motionären begär även
ett tillkännagivande om att på nationell nivå
organisera insamlande av statistik samt följa
arbetet med familjecentralsverksamhet
(yrkande 2). Staten bör göra en nationell
uppföljning av verksamheten så att
forskningen kan tillgodogöra sig gjorda
erfarenheter och så att statistiskt material kan
samlas och spridas.
Pågående arbete
I Offentlighets- och sekretesskommitténs
uppdrag (dir. 1998:32) ingår bl.a. att utreda
förutsättningarna för att öka möjligheterna att
lämna sekretessbelagda uppgifter mellan och
inom myndigheter i syfte att förbättra
förutsättningarna för deras samverkan.
Uppdraget skall avslutas senast den 31
december 2003.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet behandlar motion So42 (m)
yrkande 7, vari bl.a. betydelsen av särskilda
familjevåldsenheter understryks.
Särskilda familjevåldsenheter har inrättats
inom vissa polismyndigheter för att
effektivisera och snabba upp
utredningsförfarandet vid våld mellan närstå-
ende. Tanken är att polisens utredare skall
arbeta längre tider på familjevåldsenheterna.
Utredarna blir specialiserade på våld i nära
relationer, och därigenom blir det lättare att
utveckla arbetsmetoderna samtidigt som
samarbetet med åklagare, socialtjänst och
andra berörda förbättras. Justitieutskottet in-
stämmer i att det kan finnas stora fördelar i ett
sådant arbetssätt. Organisationen av arbetet på
de enskilda polismyndigheterna är emellertid
inte en fråga för riksdagen, varför motionsyr-
kandet avstyrks.
Socialutskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens uppfattning att de
goda erfarenheter av samverkan som finns
utgör skäl att införa en lagstadgad skyldighet
för socialtjänsten, hälso- och sjukvården samt
förskolan, skolan och skolbarnsomsorgen att
samverka med samhällsorgan, organisationer
och andra som berörs i frågor som rör barn
som far illa eller riskerar att fara illa.
Utskottet instämmer också i att socialtjänsten
bör ha huvudansvaret för att samverkan
kommer till stånd. Utskottet tillstyrker
därmed regeringens förslag till 5 kap. 1 a §
socialtjänstlagen (2001:453), 2 f § första
stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
1 kap. 2 a § första stycket skollagen
(1985:1100) samt 2 kap. 1 a § lagen
(1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område, dock med vissa smärre
språkliga ändringar.
Motion So511 (fp) yrkande 1 är
tillgodosedd med förslagen i propositionen.
Utskottet delar regeringens bedömning att
samverkan enligt de bestämmelser som nu
föreslås kan påbörjas inom ramen för gällande
sekretesslagstiftning samt att Offentlighets-
och sekretesskommitténs arbete bör avvaktas
innan några förändringar i sekretessreglerna
aktualiseras. Motion So511 (fp) yrkande 3
avstyrks därmed.
Liksom justitieutskottet anser socialutskottet
att det kan finnas stora fördelar i att polisen
inrättar särskilda familjevåldsenheter men att
det inte är en fråga för riksdagen hur de
enskilda polismyndigheterna organiserar sitt
arbete. Motion So42 (m) yrkande 7 bör därför
avslås.
Utvärderingar visar att de allt vanligare
familjecentralerna är en framgångsrik
samverkansmodell. Utskottet delar
regeringens uppfattning att familjecentralerna
är en angelägen verksamhet men utgår från att
kommuner och landsting fortsätter att
utveckla denna form av samverkan även utan
något initiativ från riksdagens sida.
Motionerna So304 (kd) och So397 (kd)
yrkandena 1 och 2 avstyrks.
Skyldigheten att anmäla till socialtjänsten
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör, med en viss justering, anta
regeringens förslag till ändring i 14 kap. 1 §
socialtjänstlagen (2001:453), varigenom an-
mälningsskyldigheten enligt paragrafen
utvidgas till att avse även myndigheter inom
kriminalvården och rättspsykiatriska
avdelningar inom Rättsmedicinalverket
samt anställda inom dessa myndigheter.
Utskottet ställer sig också bakom
regeringens förslag att i en rad lagar som
reglerar verksamhet där personal kommer i
kontakt med föräldrar och barn erinra om
anmälningsskyldigheten enligt social-
tjänstlagen. Riksdagen bör avslå ett
motionsyrkande såsom tillgodosett genom
föreslagna lagändringar. Ett motionsyrkande
om vikten av att kriminalvården
uppmärksammar socialtjänsten på att en
intagen skall ha permission bör avslås på de
grunder som justitieutskottet anför i sitt
yttrande. Slutligen bör riksdagen avslå
motioner om olika åtgärder i syfte att öka
benägenheten att anmäla till socialtjänsten.
Utskottet hänvisar till vad regeringen anför i
propositionen om bl.a. en utvärdering av de
föreslagna lagändringarna.
Jämför reservationerna 17 (m) och 18 (m,
fp, kd).
Propositionen
I samband med de ändringar som
genomfördes i socialtjänstlagen (1980:620)
den 1 januari 1998 (prop. 1996/97:124)
vidgades kretsen av anmälningsskyldiga till
att omfatta alla som är verksamma inom en
yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet
som berör barn och ungdom eller inom annan
yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet
inom hälso- och sjukvårdens eller på social-
tjänstens område. Regeringen föreslår nu att
anmälningsskyldigheten enligt 14 kap. 1 §
socialtjänstlagen utvidgas till att även omfatta
myndigheter inom kriminalvården och
rättspsykiatriska avdelningar inom Rätts-
medicinalverket samt anställda inom dessa
myndigheter.
Enligt propositionen kan barn med
frihetsberövade föräldrar ofta antas behöva
någon form av stöd från socialnämndens sida,
och det är därför nödvändigt att
kriminalvården uppmärksammar
socialtjänsten på dessa barn. Lika viktigt är att
de som är anställda inom frivården och som
fungerar som t.ex. övervakare
uppmärksammar och anmäler sin kännedom
om barn som far illa. Det kan enligt
regeringen också finnas skäl för
kriminalvården att uppmärksamma
socialtjänsten på att en intagen i anstalt står
inför frigivning. Anstaltspersonalen kan t.ex.
bedöma att det finns risk för att en person som
avtjänat straff för familjerelaterad
våldsbrottslighet kommer att fortsätta utöva
våld mot sin familj efter frigivningen och att
barnen då riskerar att fara illa. Ytterligare en
situation där det kan vara aktuellt att göra
anmälan till socialnämnden är om anställda
inom kriminalvården får kännedom om att
barn vistas i missbruksmiljöer eller miljöer
som av annan anledning är olämpliga eller
skadliga för barn. Att en intagen avtjänat ett
långt fängelsestraff och inte träffat sina barn
på lång tid kan också utgöra ett skäl för en
anmälan.
I propositionen konstateras att endast en liten
del av de fall där barn misstänks fara illa
anmäls till socialtjänsten. Exempelvis visar
uppföljningar av hur förskolepersonal i
Stockholm följer anmälningsskyldigheten att
endast en tredjedel av de fall där barn
misstänks fara illa har anmälts till
socialtjänsten. Trots den uppmärksamhet som
anmälningsskyldigheten fått under senare år
genom olika larmrapporter är det bara inom
skolans område som det skett en viss ökning i
benägenheten att anmäla. De erfarenheter som
gjorts kring anmälningsskyldigheten under
senare år tydliggör enligt regeringen behovet
av ytterligare åtgärder för att öka
benägenheten att anmäla till socialtjänsten att
barn misstänks fara illa. Det påpekas i
propositionen att många av de yrkesgrupper
som möter barn i deras vardag inte känner till
socialtjänstlagens bestämmelser, men väl den
lagstiftning som reglerar den egna
verksamheten. För att det inte skall råda något
tvivel om gällande bestämmelser föreslås
därför att en hänvisning till 14 kap. 1 §
socialtjänstlagen skall införas i skollagen
(1985:1100), hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763), tandvårdslagen (1985:125), lagen
(1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område, polislagen (1984:387),
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
lagen (1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m.fl. samt i lagen (1991:1137)
om rättspsykiatrisk undersökning. Regeringen
avser att införa samma hänvisning i
förordningen (1998:642) om verkställighet av
frivårdspåföljder.
Kommittén mot barnmisshandel har även
behandlat frågan om påföljd för den som låter
bli att anmäla till socialtjänsten.
Sanktionsmöjligheter kan innebära en press
på de yrkesverksamma att anmäla och därmed
bidra till en ökad anmälningsfrekvens.
Samtidigt kan dock rädslan för en sanktion
riskera att tvinga fram snabba anmälningar för
säkerhets skull, vilket inte gagnar barnet. Den
som låter bli att göra en anmälan riskerar i
dag att dömas till ansvar för tjänstefel enligt
brottsbalken eller att åläggas disciplinpåföljd
enligt lagen (1994:260) om offentlig
anställning (LOA). Det kan också finnas
bestämmelser i kollektivavtal som gör det
möjligt för arbetsgivaren att vidta disciplinåt-
gärder. Enligt propositionen framstår det som
mindre ändamålsenligt att införa en
straffsanktion utöver de sanktioner som redan
i dag står till buds. Det krävs däremot utökad
information och utbildning till samtliga
berörda om gällande bestämmelser, tydligare
rutiner på arbetsplatserna, utökat utnyttjande
av möjligheten att med avidentifierade
uppgifter konsultera socialtjänsten i
tveksamma fall etc.
Enligt regeringen finns det dock skäl att
länsstyrelserna och Socialstyrelsen inom sin
tillsyn av socialtjänstens arbete noga följer
upp och utvärderar hur de föreslagna
lagändringarna påverkar benägenheten att
anmäla till socialtjänsten. Regeringen
kommer därefter att överväga en vidare
utredning av möjligheten att införa något
slags påföljd för den som låter bli att anmäla.
Motioner
I motion So42 av Cristina Husmark Pehrsson
m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om
anmälningsskyldighet i samband med
permission från anstalt (yrkande 8).
Motionärerna framhåller vikten av att
kriminalvården uppmärksammar
socialtjänsten när en våldsbenägen intagen
skall ha permission och inte bara när den
intagne står inför frigivning. I motionen
begärs även ett tillkännagivande om
uppföljning av den utökade
anmälningsskyldigheten (yrkande 9).
Motionärerna önskar bl.a. en analys av varför
anmälningarna är så få.
I motion So43 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om en utredning
av frågan om påföljder vid åsidosatt
anmälningsskyldighet (yrkande 2).
Motionärerna delar uppfattningen hos
Kommittén mot barnmisshandel att frågan om
straffansvar för enskilt verksamma personer
som låter bli att göra anmälan till
socialnämnden bör utredas särskilt.
I motion So442 av Kerstin Heinemann m.fl.
(fp) yrkas att riksdagen begär att regeringen
lägger fram förslag om att anmälningsplikten
till socialtjänsten då barn far illa skrivs in
även i skollagen och i hälso- och
sjukvårdslagen (yrkande 10).
I motion So44 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)
begärs ett tillkännagivande om behovet av
kompetensutveckling för personal som arbetar
inom socialtjänsten, skolan, barnomsorgen
och hälso- och sjukvården (yrkande 1). Om an-
mälningsplikten skall bli ett effektivt verktyg
krävs enligt motionärerna utbildning av
personal för att kunna identifiera problem och
för att våga anmäla.
Bakgrund
Kommittén mot barnmisshandel föreslog i sitt
slutbetänkande (SOU 2001:72, s. 183 f.) att
frågan om straffansvar för enskilt verksamma
personer som låter bli att göra anmälan enligt
14 kap. 1 § socialtjänstlagen skulle utredas i
särskild ordning. Kommittén kunde konstatera
att bestämmelserna i 20 kap. 1 § brottsbalken
om tjänstefel vid myndighetsutövning som
regel endast träffar yrkesutövare i allmän
tjänst samt att bestämmelserna i LOA
huvudsakligen bara omfattar statsanställda.
Kommittén ansåg att mycket talade för att en
straffbestämmelse motsvarande bestämmelsen
om tjänstefel borde införas avseende personer
verksamma i enskild tjänst. En sådan
bestämmelse skulle emellertid knappast
kunna begränsas till att endast vara tillämplig
vid underlåten anmälan enligt
socialtjänstlagen. Frågan borde därför bli
föremål för särskild utredning och prövning,
menade kommittén.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet delar uppfattningen i motion
So42 (m) yrkande 8 att det är lika viktigt att
underrättelse sker vid permissioner som vid
frigivning. Justitieutskottet kan inte se att det
finns några begränsningar i förslaget till
ändring i 5 § lagen om kriminalvård i anstalt
som skulle kunna medföra att socialnämnden
inte fick en anmälan om en intagens
permission i de fall det behövs. Utskottet
utgår också från att kriminalvården, som har
vana vid att hantera liknande anmälningar,
kommer att upprätta väl fungerande rutiner
för att uppfylla anmälningsskyldigheten.
Justitieutskottet tillstyrker lagförslaget och
avstyrker motionsyrkandet.
Socialutskottets ställningstagande
Utskottet ställer sig självklart bakom förslaget
att utvidga anmälningsskyldigheten i 14 kap.
1 § socialtjänstlagen till att även omfatta
myndigheter inom kriminalvården och
rättspsykiatriska avdelningar inom
Rättsmedicinalverket samt anställda inom
dessa myndigheter. Utskottet tillstyrker
därmed regeringens förslag till 14 kap. 1 §
socialtjänstlagen (2001:453), dock med den
ändringen att ordet "enskild" bör föras in
mellan orden "yrkesmässigt bedriven" och
"verksamhet inom" i paragrafens andra
stycke.
Utskottet ser också positivt på förslaget att
erinra om anmälningsskyldigheten enligt
socialtjänstlagen i vissa andra lagar som
reglerar verksamheter där personalen kommer
i kontakt med föräldrar och barn. Liksom
justitieutskottet delar socialutskottet
uppfattningen i motion So42 (m) yrkande 8
att det är lika viktigt att kriminalvården
uppmärksammar socialtjänsten på att en
intagen skall ha permission som på att han
eller hon står inför frigivning. Mot bakgrund
av vad justitieutskottet i övrigt anfört bör
dock motionsyrkandet avslås. Utskottet
tillstyrker regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt, lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl., 2
f § andra stycket hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763), lag om ändring i polislagen
(1984:387), lag om ändring i tandvårdslagen
(1985:125), 1 kap. 2 a § andra stycket
skollagen (1985:1100), lag om ändring i lagen
(1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning
samt 2 kap. 2 § lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område. Motion So442 (fp) yrkande 10 är
tillgodosedd genom de föreslagna ändringarna
i hälso- och sjukvårdslagen och skollagen.
I motionerna So42 (m) yrkande 9, So43 (fp)
yrkande 2 och So44 (kd) yrkande 1 begärs
olika åtgärder i syfte att öka benägenheten att
anmäla till socialtjänsten. Utskottet kan
konstatera att regeringen i propositionen
framhåller behovet av bl.a. utökad
information och utbildning om
anmälningsskyldigheten samt av tydligare
rutiner på arbetsplatserna. Det framgår också
att regeringen, efter en utvärdering av hur de
föreslagna lagändringarna påverkar
benägenheten att anmäla till socialtjänsten,
kommer att överväga en vidare utredning av
möjligheten att införa någon form av påföljd
för den som underlåter att anmäla. Enligt
utskottets mening får motionsyrkandena
därmed anses i huvudsak tillgodosedda.
Dödsfallsutredningar
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om
att införa ett system med
dödsorsaksutredningar, bl.a. på den grunden
att ett sådant system ifrågasätter den
rättsmedicinska undersökningen. Socialut-
skottet och justitieutskottet ställer sig
däremot bakom den planerade verksamheten
med dödsfallsutredningar.
Jämför reservation 19 (m).
Propositionen
I propositionen konstateras att ca 12 barn i
åldern 0-17 år dör av dödligt våld årligen i
Sverige samt att våra kunskaper om barna-
mord och bestående skador efter fysisk
misshandel är bristfälliga. Regeringen anser
det angeläget att ta till vara de erfarenheter
som kan göras genom att bättre analysera de
fall där barn dör på grund av mord, dråp eller
misshandel.
När ett barn dör görs en rättsmedicinsk
undersökning. Syftet med undersökningen är
enligt regeringen att upptäcka, bekräfta eller
utesluta brott. Om brott misstänks görs en
rättsmedicinsk obduktion. I sådana fall
förekommer ett samarbete mellan berörda
rättsläkare, polisen, kriminaltekniker och
ibland även med läkare och åklagare. Genom
detta samarbete mellan experter breddas
underlaget för bedömningen av dödsorsaken
och förutsättningarna för en riktig diagnos
ökar. En säkrare diagnos innebär att brottsliga
handlingar lättare kan både upptäckas och
uteslutas.
Enligt propositionen finns i vissa länder
system för att göra ingående analyser av vad
som egentligen hänt när ett barn dött. Så
kallade dödsfallsutredningar görs inte för att
fastställa dödsorsaken utan för att utifrån ett
helhetsperspektiv försöka förstå vad som
inträffat och hur det kunde ske. Huvudsyftet
är att urskilja mönster, såväl i familjen som i
samhället, som kan antas ha varit av betydelse
för dödsfallet. Dödsfallsutredningar
genomförs oftast på lokal nivå av de
verksamheter som varit inblandade i fallet
med stöd av cen-tralt utfärdade riktlinjer.
Rapporterna sammanställs och analyseras på
nationell nivå. Dödsfallsutredningar ger
information om hur samhällets skyddsnät fun-
gerar för de barn som far mest illa, och utifrån
detta kan slutsatser dras om vilka förändringar
som behöver vidtas. Det kan handla om
lagändringar, metodutveckling, bättre och
tydligare samverkan, forskning och
utbildning.
Regeringen anser att ett system med döds-
fallsutredningar bör prövas. Målgruppen bör
avgränsas till barn i åldrarna 0-17 år som
avlidit på grund av mord, dråp eller
misshandel, vilket i genomsnitt skulle
innebära 10-12 utredningar per år. Det
främsta syftet är att öka kunskaperna om våld
mot barn så att riskfamiljer skall kunna
identifieras och så att förebyggande åtgärder,
utredningar, insatser och samarbete skall
kunna förbättras. Regeringen avser att ge
Socialstyrelsen i uppdrag att utreda och
analysera förutsättningarna för att utforma ett
sådant system för dödsfallsutredningar, bl.a.
med avseende på sekretesshinder och orga-
nisation.
Motion
I motion So42 av Cristina Husmark Pehrsson
m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om en
haverikommission vid dödsfall bland barn
(yrkande 10). Motionärerna föreslår att ett
system med dödsorsaksutredningar införs.
Dödsorsaksutredningar startar med en
rättsmedicinsk undersökning för att diagnosti-
sera dödsfallet, till skillnad från
dödsfallsutredningar som enbart tar upp fall
där dödsorsaken redan fastställts. Enligt
motionärerna visar internationella studier att
mörkertalet kan vara stort och att många
dödsfall till följd av våld inte rubriceras som
brott. En annan skillnad är att vid
dödsorsaksutredningar kan ett eller flera team
sändas till platsen för dödsfallet och samverka
med lokala myndigheter medan enbart lokala
team arbetar med dödsfallsutredningar.
Intervallerna mellan utredningarna kan vara
långa vilket enligt motionärerna talar för
centrala dödsorsaksutredningar, som får en
totalt sett högre kompetens och erfarenhet.
Justitieutskottets yttrande
Det förslag om dödsorsaksutredningar som
läggs fram i motion So42 (m) yrkande 10
innebär såvitt justitieutskottet kan bedöma att
utredningsförfarandet formaliseras redan
innan dödsorsaken fastställts. I övrigt synes
utredningen i stort ha samma inriktning och
syfte som regeringen tänker sig.
Justitieutskottet finner ingen anledning att i
detta ärende föreslå en ordning som innebär
att den rättsmedicinska undersökningen
ifrågasätts. Inte heller ser utskottet för
närvarande någon orsak att på detta
omfattande sätt utreda samtliga dödsfall bland
barn, något som torde bli resultatet av
motionsförslaget. Slutligen anser utskottet det
självklart att sekretessfrågor måste klargöras,
riktlinjer utfärdas och organisationen
övervägas innan en försöksverksamhet kan
starta. Justitieutskottet ser fram emot att
regeringen tar de beslut som krävs för att få
till stånd en verksamhet med
dödsfallsutredningar och avstyrker motionsyr-
kandet.
Socialutskottets ställningstagande
Socialutskottet, som ställer sig positivt till att
pröva ett system med dödsfallsutredningar,
delar justitieutskottets bedömning även när
det gäller yrkande 10 i motion So42 (m).
Motionsyrkandet avstyrks således.
Barnmisshandel i straffrätten
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag till
ny straffskärpningsgrund i 29 kap. 2 § 8
brottsbalken. Lagrummet avser fall där
brottet varit ägnat att skada tryggheten och
tilliten hos ett barn i dess förhållande till en
närstående person. Riksdagen bör även
godkänna de förtydligande uttalanden om
bestämmelsens räckvidd som justitie-
utskottet gör i sitt yttrande i ärendet. I likhet
med justitieutskottet anser socialutskottet att
riksdagen bör avslå motioner om ett särskilt
barnmisshandelsbrott och om skärpt
påföljdspraxis vid barnmisshandel, bl.a.
med hänvisning till vissa
lagstiftningstekniska komplikationer och till
den nya straffskärpningsgrunden. Riksdagen
bör vidare avslå motioner om tolkningen av
begreppet närstående person samt om en
utvärdering av lagändringen.
Jämför reservationerna 20 (m), 21 (c), 22
(c) och 23 (kd).
Propositionen
Enligt regeringen saknas det skäl att
särreglera misshandel som riktar sig mot barn.
Regeringen hänvisar dels till förslaget till ny
straffskärpningsgrund i 29 kap. 2 §
brottsbalken, dels till redan gällande
straffskärpningsbestämmelser.
Bestämmelserna innebär att det faktum att ett
brott direkt eller indirekt drabbar ett barn
kommer att beaktas särskilt vid bestämningen
av straffvärdet. Mot denna bakgrund delar
regeringen Kommittén mot barnmisshandels
bedömning att det inte nu finns skäl att
särreglera misshandel av barn.
Regeringen anser dock att det finns skäl att
fortsätta arbetet med nu aktuella frågor och
därvid analysera om det finns möjligheter att
ytterligare förstärka barns skydd mot våld i
hemmet. Det får inte råda något tvivel om att
barn som direkt eller indirekt drabbas av våld
ges ett så fullgott rättsligt skydd som möjligt,
anförs det.
Regeringen föreslår att det i 29 kap. 2 §
brottsbalken införs en ny straffskärp-
ningsgrund avseende sådana fall där brottet
varit ägnat att skada tryggheten och tilliten
hos ett barn i dess förhållande till en
närstående person.
Bestämmelser om straffmätning, dvs. hur
straffet för brott skall bestämmas inom den
ram som straffskalan ger, finns i 29 kap.
brottsbalken. Där sägs i 1 § att straffet, med
beaktande av en enhetlig rättstillämpning,
skall bestämmas inom ramen för den
tillämpliga straffskalan efter brottets eller den
samlade brottslighetens straffvärde. Vid
bedömningen av straffvärdet skall särskilt
beaktas den skada, kränkning eller fara som
gärningen har inneburit, vad den tilltalade
insett eller borde ha insett om detta samt de
avsikter eller motiv som han eller hon haft. I 2
§ anges i punktform olika omständigheter
som vid bedömningen av straffvärdet, vid
sidan av vad som gäller för varje särskild
brottstyp, särskilt skall beaktas i försvårande
riktning. Uppräkningen är endast
exemplifierande och även andra
omständigheter än de som nämns i bestäm-
melsen kan därför i enskilda fall tillmätas
betydelse. När det gäller brott mot barn torde
det enligt regeringen främst vara punkterna 2,
3 och 4 i 2 § som aktualiseras. Enligt punkt 2
skall som försvårande omständighet vid be-
dömning av straffvärdet särskilt beaktas om
den tilltalade visat särskild hänsynslöshet.
Enligt punkt 3 skall särskilt beaktas om den
tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa
ställning eller särskilda svårigheter att värja
sig. Enligt förarbetena till punkt 3 tar denna
bestämmelse bl.a. sikte på brott som förövats
mot barn, handikappade eller äldre (prop.
1987/88:120 s. 83). Enligt punkt 4 skall som
försvårande beaktas om den tilltalade grovt
utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat
ett särskilt förtroende.
Högsta domstolen har i ett avgörande (NJA
2000 s. 612) beaktat att brottet riktats mot ett
litet barn såväl vid gradindelningen (grov
misshandel) som, såsom en försvårande
omständighet, vid straffmätningen. I samma
mål ansåg Högsta domstolen  det vara av viss
självständig betydelse att ett brott mot ett barn
framstod som ett missbruk av det särskilda
förtroende som barnets mor visat genom att
anförtro barnet i den tilltalades vård.
Genom den nya bestämmelsen skapas enligt
regeringen ett mer heltäckande straffrättsligt
skydd än i dagens lagstiftning för barn i
utsatta situationer. Straffskärpningsgrunden är
inte begränsad till att gälla enbart de fall då
brottet riktat sig direkt mot ett barn utan bör
omfatta även sådana fall då brottet förövats i
närvaro av ett närstående barn, t.ex. fall då ett
barn tvingas bevittna att en förälder blir
slagen av den andre föräldern. Enligt
regeringen torde tillägget också bidra till att
den särskilt stora utsatthet som barn befinner
sig i då förövaren är närstående till barnet i
större utsträckning uppmärksammas i
brottsutredningar och i brottmålsprocessen i
övrigt. Regeringen påpekar att den föreslagna
straffskärpningsgrunden kommer att ha sitt
främsta tillämpningsområde vid vålds- och
sexualbrottslighet men att bestämmelsen kan
vara relevant även vid andra typer av
brottslighet. Som exempel nämns det fallet att
en förälder hotar den andre föräldern eller
inför barnet slår sönder det gemensamma
hemmet.
När det gäller begreppet "närstående
person" i lagtexten anges i special-
motiveringen (s. 111) att till
närståendekretsen främst hör barnets mor eller
far eller fosterföräldrar men att även
samboförhållanden givetvis hör hit. Normalt
sett har barn dock en nära och förtroendefull
relation även till andra vuxna än de som mer
direkt ingår i familjen, såsom t.ex. mor- och
farföräldrar, mostrar och fastrar. Enligt
regeringen bör även dessa omfattas av be-
stämmelsen.
Motioner
I motion So42 av Cristina Husmark Pehrsson
m.fl. (m) yrkas att riksdagen beslutar att
skärpa straffet för barnmisshandel (yrkande
11). Motionärerna anser att grov misshandel
av barn bör rendera minst två års fängelse.
I motion So44 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)
begärs tillkännagivanden dels om en
utvärdering av den särskilda
straffskärpningsgrunden i brottsbalken
(yrkande 2), dels om en översyn av
barnrättsperspektivet i brottsbalken (yrkande
3). Motionärerna anser att en utvärdering bör
göras av domstolarnas praxis och
barnrättsperspektiv efter införandet av den
särskilda straffskärpningsgrunden.
I motion So45 av Kenneth Johansson m.fl. (c)
begärs ett tillkännagivande om att
kriminaliseringen av misshandel som riktar
sig mot barn bör särregleras (yrkande 1).
Motionärerna anser att en sådan särreglering
är nödvändig för att öka skyddet av barnen.
Motionärerna yrkar vidare att riksdagen skall
begära att regeringen återkommer med en
analys av vilka konsekvenser en särreglerad
kriminalisering av barnmisshandel kan få
(yrkande 2). Slutligen begärs i motionen ett
tillkännagivande om att utvidga begreppet
närstående person (yrkande 3). Motionärerna
påpekar att barn kan ha mycket stor tillit även
till andra vuxna personer i sin vardagliga
närhet än släktingar, t.ex. idrottsledare eller
lärare.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet behandlar inledningsvis
begäran i motion So45 (c) yrkandena 1 och 2
om att utreda ett särskilt barnmisshandelsbrott
samt önskemålet i motion So42 (m) yrkande
11 om en skärpt påföljdspraxis vid
barnmisshandel med ett straffminimum på
fängelse två år. Utskottet känner sympati för
motionärernas önskemål. Misshandel av barn
hör till de allra grövsta brotten och det finns
rättspolitiska skäl som talar för att dessa brott
borde ha en särskild brottsrubricering. Enligt
justitieutskottet finns det emellertid en rad
komplikationer av lagstiftningsteknisk natur.
Exempelvis måste tas ställning till om en
särreglering skall omfatta alla personer under
18 år eller enbart barn under en viss lägre
ålder. En annan fråga är hur lagstiftaren vid
en särreglering skall förhålla sig till fall där
offer och gärningsman är relativt jämnåriga.
Det finns risk att gränsdragningsproblem
skapas. Lagstiftaren måste också fråga sig om
det är lämpligt att införa ytterligare brott där
vad gärningsmannen känt till eller bort
misstänka om offrets ålder är avgörande vid
bedömningen av gärningen (jämför sexuellt
utnyttjande av underårig i 6 kap. 4 §
brottsbalken och 6 kap. 11 § samma balk).
Det måste enligt justitieutskottet även tas
ställning till om andra brott som kränker barns
integritet, t.ex. olaga hot, också bör
särregleras. Justitieutskottet anför att
problemen således är många och att det
knappast finns några enkla lösningar.
Utskottet hänvisar dock till att regeringen
avser att fortsätta arbetet med hithörande
frågor i syfte att analysera om det finns
möjligheter att ytterligare förstärka barns
skydd mot våld i hemmet. Det behövs således
inget sådant uttalande om utredningsarbete
som efterfrågas i motion So45 yrkandena 1
och 2.
I avvaktan på resultatet av ytterligare
analyser anser justitieutskottet att den väg
regeringen anvisar framstår som framkomlig.
Genom införande av en ny
straffskärpningsgrund som särskilt tar sikte på
barns trygghet och tillit i förhållande till
närstående vuxna betonas ytterligare det
utomordentligt allvarliga i att vuxna
familjemedlemmar förgriper sig på barn i
familjen och ytterligare möjligheter till
straffskärpning öppnar sig.
Justitieutskottet betonar dock att vad som nu
sagts inte innebär att yrkandet i motion So42
yrkande 11 om ett straffminimum på två år
tillgodosetts. Härför skulle krävas ett särskilt
barnmisshandelsbrott eller, i och för sig, att
straffminimum för grov misshandel höjdes till
fängelse två år. Den frågan är inte aktuell i
detta ärende. När det gäller straffmätningen i
det enskilda fallet måste alltså som hittills
samtliga omständigheter beaktas inom ramen
för det straffbud som skall tillämpas,
naturligtvis med beaktande av reglerna i 29
och 30 kap. brottsbalken. Justitieutskottet
anser att motionsyrkandet bör avslås.
Justitieutskottet behandlar även förslaget i
motion So45 (c) yrkande 3 att begreppet
närstående person skall ges en vidare tolkning
än regeringen föreslagit. Motionärernas tanke
är att det finns fler för barnet viktiga personer,
t.ex. lärare, i barnets närhet och att ett
övergrepp från någon av dem skulle kunna
vara minst lika allvarligt för barnet som om
övergreppet skedde inom familjen.
Justitieutskottet delar inte denna uppfattning.
Utskottet vill göra gällande att relationen
inom familjen, också i den utvidgade
bemärkelse som begreppet används här, har
en annan karaktär, inte minst beroende på
relationerna mellan familjens vuxna.
Relationerna inom familjen kan därför i prin-
cip inte likställas med relationerna till andra i
och för sig viktiga personer för barnet. Om
närståendekretsen görs för vid kan det också i
praktiken bli omöjligt att använda
straffskärpningsbestämmelsen på avsett sätt.
Risk finns i stället att bestämmelsen kommer
att verka i straffskärpande riktning så snart ett
barn bevittnat ett brott oavsett förhållandena i
övrigt. Enligt justitieutskottet är detta inte
avsikten. Utskottet anser att motionsyrkandet
bör avslås.
I sitt yttrande påpekar justitieutskottet att det
av motiveringen till den föreslagna
straffskärpningsbestämmelsen framgår att den
i första hand tar sikte på situationer där en till
barnet närstående person förgriper sig på
antingen en annan sådan person eller på
barnet självt. Justitieutskottet konstaterar
emellertid att bestämmelsen enligt sin
ordalydelse har en längre räckvidd än så. Den
täcker också situationer där antingen
gärningsmannen eller offret är en till barnet
närstående person medan den andra personen
inte tillhör denna krets under förutsättning att
brottet är ägnat att skada barnets trygghet och
tillit till den närstående personen. Dessa fall
har inte närmare övervägts i propositionen.
Enligt justitieutskottets mening kan man dock
inte bortse från att barnets trygghet och tillit
till den närstående i särskilda fall kan ta skada
av att barnet ser den närstående t.ex.
misshandla en tredje person eller barnet ser
honom eller henne bli misshandlad av en
tredje person.
Vidare anser justitieutskottet att det bör
framhållas att den nya bestämmelsen inte
begränsar sig till straffmätningen vid
våldsbrott, även om den kommer att ha sitt
främsta tillämpningsområde när det gäller
sådana brott och sexualbrott. Bestämmelsen
kan också, som regeringen påpekar, vara
tillämplig vid t.ex. olaga hot och vissa fall av
skadegörelse. Däremot är det enligt
justitieutskottets mening svårare att tänka sig
att bestämmelsen skulle komma till
användning vid rena förmögenhetsbrott, även
om det inte helt kan uteslutas att också sådana
brott skulle kunna vara ägnade att skada
barnets trygghet och tillit till en närstående
person. Om en viss gärning skall anses ha
varit ägnad att skada barnets trygghet och tillit
på det sätt som krävs för tillämpning av
bestämmelsen är en fråga som, som
regeringen anför, måste bedömas utifrån
samtliga omständigheter.
Enligt utskottets mening bör riksdagen
beredas tillfälle att godkänna vad utskottet
anfört om straffskärpningsbestämmelsens
räckvidd.
Vid en sammantagen bedömning och med
de förtydligande uttalanden som gjorts i det
föregående tillstyrker justitieutskottet
regeringens förslag till ny
straffskärpningsgrund i 29 kap. 2 § 8
brottsbalken.
När det slutligen gäller motion So44 (kd)
yrkandena 2 och 3, som går ut på att den nya
regleringen bör utvärderas, anför
justitieutskottet att det i princip har samma
uppfattning. Utskottet konstaterar att alla
väsentliga förändringar på straffrättens
område brukar utvärderas efter några år.
Utskottet har ingen anledning att tro att så inte
skulle bli fallet i detta ärende, i synnerhet som
regeringen, som framgått ovan, avser att
fortsätta att arbeta med frågan om skydd för
barn mot våld i hemmet. Något uttalande från
riksdagen behövs inte. Justitieutskottet anser
att motionsyrkandet bör avslås.
Socialutskottets ställningstagande
Socialutskottet delar justitieutskottets
uppfattning att riksdagen dels bör anta
regeringens förslag till ny
straffskärpningsgrund i 29 kap. 2 § 8
brottsbalken, dels godkänna de förtydligande
uttalanden om bestämmelsens räckvidd som
justitieutskottet gör i sitt yttrande i ärendet (s.
143-144).
Såvitt avser motionerna So45 (c) yrkandena 1
och 2 om ett särskilt barnmisshandelsbrott
samt So42 (m) yrkande 11 om skärpt
påföljdspraxis vid barnmisshandel har
socialutskottet heller ingen annan uppfattning
än justitieutskottet. Misshandel av barn hör
till de allra grövsta brotten och det finns
därför all anledning att känna sympati för
motionärernas önskemål. Även socialutskottet
anser dock, med hänvisning till de skäl som
justitieutskottet anfört, att motionsyrkandena
bör avslås.
Liksom justitieutskottet anser socialutskottet
att det skulle föra för långt att ge begreppet
närstående person en sådan utvidgad tolkning
som förordas i motion So45 (c) yrkande 3.
Yrkandet avstyrks därför.
I likhet med justitieutskottet förutsätter
socialutskottet att en utvärdering kommer att
ske av den nya straffskärpningsgrunden även
utan något uttalande från riksdagens sida.
Motion So44 (kd) yrkandena 2 och 3 avstyrks
därför.
Särskild prövning när barnet varit placerat i
tre år
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör, med en smärre språklig
ändring, anta regeringens förslag till vissa
ändringar i socialtjänstlagen (2001:453) och
lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga. Ändringarna innebär att
socialnämnden, när ett barn varit placerat i
samma familjehem i tre år, skall överväga
om det finns skäl att ansöka om
överflyttning av vårdnaden om barnet till
familjehemsföräldrarna. Motioner, vari på
skilda sätt framförs kritik mot lagförslagen,
bör avslås.
Jämför reservationerna 24 (m, kd) och 25
(fp).
Propositionen
Regeringen föreslår nya bestämmelser i
socialtjänstlagen och LVU med innebörden
att när ett barn varit placerat i samma fa-
miljehem i tre år skall socialnämnden
överväga om det finns skäl att ansöka om
överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 §
föräldrabalken.
Lagstiftningens intentioner är sedan länge
att barn skall återförenas med sina föräldrar
när syftet med vården uppnåtts. Socialtjänsten
har ett uttalat ansvar att hjälpa föräldrarna att
komma till rätta med de svårigheter som lett
fram till att barnet placerats utanför hemmet.
Det förekommer dock att det inte är möjligt
att trots omfattande och långvariga insatser
åstadkomma en återförening. Barn som
placeras i familjehem blir ibland kvar i vården
under lång tid. Det är inte ovanligt att barn
lever i ovisshet om var de hör hemma och om
hur länge de får bo kvar i ett familjehem.
Enligt regeringen är det angeläget att dessa
barns situation uppmärksammas och att deras
uppväxt så långt det är möjligt tryggas.
En förälder som brister i omsorgen om ett
barn på ett sådant sätt att det medför
bestående fara för barnets hälsa eller
utveckling kan, enligt 6 kap. 7 §
föräldrabalken, fråntas vårdnaden om barnet. I
6 kap. 8 § föreskrivs att vårdnaden i vissa fall
skall kunna flyttas till familjehemsföräldrar
hos vilka ett barn stadigvarande vårdats och
fostrats om det är uppenbart bäst för barnet att
det rådande förhållandet får bestå. Särskilda
regler finns om hur en ny vårdnadshavare
skall tillsättas om barnets ursprungliga
vårdnadshavare avlider.
Av propositionen Vårdnad och umgänge
m.m. (prop. 1981/82:168) framgår att
överflyttning på grund av förälders
olämplighet endast undantagsvis torde
aktualiseras om barnet inte dessförinnan
beretts vård enligt LVU. Det är först när en
återförening trots långvariga och omfattande
insatser inte kan komma till stånd som det kan
bli fråga om att ändra vårdnaden med stöd av
bestämmelserna i 6 kap. 7 §. När det gäller
bestämmelsen i 6 kap. 8 § klargörs i
propositionen att bestämmelsens främsta syfte
är att förhindra att barn som har rotat sig i ett
familjehem blir uppryckta från en miljö där de
funnit sig till rätta och känner en större
samhörighet och känslomässig förankring än i
det egna hemmet. Barnets inställning är av
stor vikt vid dessa beslut.
Av en undersökning som gjorts av
Socialstyrelsen 2000 framgår att i de få fall
som möjligheten att överflytta vårdnaden
används är det snarare ett sätt att bekräfta en
rådande situation. Barnen har varit placerade
under lång tid och uppfattar
familjehemsföräldrarna som föräldrar.
Familjehemsföräldrarna vill bli
vårdnadshavare och föräldrarna ger sitt
samtycke. Det förefaller som om
överflyttning av vårdnaden inte initieras i de
fall där huvudsyftet är barnets behov av
trygghet i ett längre tidsperspektiv. För 98 %
av barnen som varit placerade i minst fem år
har vårdnaden inte flyttats. Skäl som anges till
att ansökningarna om överflyttning av
vårdnaden förekommer i så liten utsträckning
är rädsla för att kontakten mellan barnet och
föräldrarna skall upphöra helt, att man inte
vill döma ut föräldern som vårdnadshavare
och därför avstår samt att man saknar kunskap
om hur man skall arbeta med överflyttningar
av vårdnaden.
De skäl som redovisats är enligt regeringens
uppfattning inte tillräckligt starka ur ett
barnperspektiv. Genom en överflyttning av
vårdnaden skapas bättre möjligheter för
kontinuitet och trygghet i vården. Att ett
övervägande görs när barnet varit placerat i
tre år i samma hem kan anses rimligt mot bak-
grund av att de flesta barn som blir kvar länge
i vården placerats i åldern noll till tre år. Tre
år är då en lång tid satt i relation till barnets
ålder och mognad. Regeringen framhåller att
det inte kan uteslutas att det kan behövas
längre tid än tre år innan barnet rotat sig och
det kan anses vara till barnets bästa att
vårdnaden överflyttas till familjehemmet. Det
är dock angeläget att en prövning sker
regelbundet. Socialtjänsten bör, vilket
påpekas av JO, noga väga skäl för och emot
och noga motivera och dokumentera det
ställningstagande man kommer fram till. Av
vikt är att alltid beakta hur barnets umgänge
med de biologiska föräldrarna har sett ut och
hur det fungerat. I enskilda fall kan det genom
praktiska hinder, t.ex. vistelse i fängelse,
uppstå en situation som innebär långa
familjehemsvistelser utan att
grundanknytningen till den biologiska
föräldern bryts. Sådana omständigheter bör
beaktas. Regeringen vill dock särskilt betona
att det är det enskilda barnets bästa som skall
vara avgörande vid dessa ställningstaganden.
Motioner
I motion So43 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen begär att regeringen
återkommer med förslag till ändringar av
socialtjänstlagen (yrkande 4 delvis).
Motionärerna anser att en treårsgräns inte bör
gälla i alla fall utan att överväganden om
överflyttning av vårdnaden skall göras
löpande under ärendets gång. Motionärerna
påpekar att det redan i ett tidigt skede kan
vara uppenbart att en överflyttning av
vårdnaden skulle gagna barnet.
I motion So44 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)
begärs ett tillkännagivande om särskild
prövning när barnet varit placerat i tre år
(yrkande 4). Motionärerna anför att barnets
bästa måste vara det grundläggande
perspektivet i frågan om överflyttning av
vårdnaden. Frågan är dock långt mer
komplicerad än vad som framställs i
propositionen. Barn har rätt till en familj för
livet och det bästa är om barnet kan
återförenas med sin ursprungsfamilj.
Samhället bör också tydligt stödja föräldrarna
i deras återtagande av sin föräldraroll. Motio-
närerna anser att regeringens förslag till 6
kap. 8 § andra stycket socialtjänstlagen bör
ändras på så sätt att ordet "skall" ersätts med
"bör".
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning att det
är angeläget att uppmärksamma de barn som
blir kvar i familjehemsvård under en lång tid
och som lever i ovisshet om var de egentligen
hör hemma. Utskottet ställer sig därför bakom
regeringens förslag om en lagstadgad
skyldighet för socialnämnden att i varje
enskilt fall efter en viss tid överväga om en
överflyttning av vårdnaden till
familjehemsföräldrarna bör ske. Utskottet vill
framhålla att lagstiftningens intentioner är att
barn skall återförenas med sina föräldrar när
syftet med vården uppnåtts. Det bör påpekas
att det främsta syftet med möjligheten att
flytta över vårdnaden till
familjehemsföräldrar är att förhindra att barn
som har rotat sig i ett familjehem blir
uppryckta från en miljö där de funnit sig till
rätta och där de känner en större samhörighet
och känslomässig förankring än i det tidigare
hemmet. För att vårdnaden skall kunna flyttas
över krävs att barnet har fått en så stark
bindning till familjehemmet att det uppfattar
det som sitt eget hem. Utskottet instämmer
med regeringen att det är rimligt att
skyldigheten att göra ett övervägande rörande
vårdnaden inträder när ett barn varit placerat i
samma familjehem i tre år. Utskottet vill
betona att den föreslagna bestämmelsen inte
hindrar att socialnämnden ansöker om
överflyttning av vårdnaden efter en kortare
period än tre år. Såsom påpekas i
propositionen kan det också ta längre tid
innan barnet rotat sig och det kan anses vara
till barnets bästa att vårdnaden överflyttas.
Liksom regeringen anser utskottet det
angeläget att socialtjänsten överväger frågan
regelbundet samt därvid beaktar hur barnets
umgänge med de biologiska föräldrarna har
fungerat. Utskottet vill slutligen framhålla att
avgörande vid socialtjänstens
ställningstagande är det enskilda barnets
bästa. Utskottet tillstyrker med det anförda
regeringens förslag till 13 § lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga,
dock med den ändringen i fjärde stycket att
orden "ett barn" bör ersättas av "den unge".
Utskottet tillstyrker även regeringens förslag
till 6 kap. 8 § socialtjänstlagen (2001:453).
Motionerna So43 (fp) yrkande 4 delvis och
So44 (kd) yrkande 4 avstyrks.
En nationell handlingsplan för den sociala
barn- och ungdomsvården, m.m.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå en rad motioner om
olika frågor rörande social barn- och
ungdomsvård. Mot bakgrund av den
aviserade nationella handlingsplanen på
området och övriga pågående och
kommande åtgärder får motionerna anses i
huvudsak tillgodosedda.
Jämför reservationerna 26 (m), 27 (fp) och
28 (kd).
Propositionen
I propositionen redogörs för utvecklingen
inom barn- och ungdomsvården. Bland annat
nämns att antalet barn som vårdas utanför det
egna hemmet ökar, liksom andelen
placeringar i institutionsvård i förhållande till
familjehemsplaceringarna. Orsakerna till
dessa förändringar i institutionsvårdens sam-
mansättning och andel av den totala
dygnsvården kan inte med säkerhet förklaras.
Det råder även oklarheter när det gäller
relationerna mellan utbud och efterfrågan av
de olika vårdinsatserna. Här liksom för andra
insatser inom den sociala barnavården, som
köps upp under mer eller mindre marknads-
mässiga villkor, finns inga systematiska
kunskaper om hur det förhåller sig med kom-
munernas kompetens för upphandling eller
efter vilka principer upphandling görs.
Det påpekas vidare att det på senare tid har
framförts kritik mot på vilket sätt
länsstyrelserna bedriver sin tillsyn av vården
vid hem för vård eller boende (HVB). Även
länsstyrelserna själva har framfört
tveksamheter huruvida deras rutiner och
verktyg är adekvata för att kunna bedriva en
effektiv tillsyn.
I propositionen redovisas även den
granskning som Riksdagens revisorer  har
gjort av i vilken utsträckning
socialtjänstlagstiftningens mål och regler
efterlevs när det gäller familjehemsvården
(rapport 2001/02:16). Revisorerna föreslog
bl.a. att regeringen tar fram en strategi för
familjevårdens fortsatta utveckling. Vidare
nämns att Riksrevisionsverket (RRV) lämnat
rapporten Ingen plats för ungdomar -
Konsekvenser av platsbristen vid de särskilda
ungdomshemmen inom Statens
institutionsstyrelse (SiS) (RRV 2002:13). I
rapporten presenteras förslag som syftar till
att lösa platsbristen inom SiS. RRV ser bl.a.
behov av olika åtgärder i syfte att minska
inflödet till SiS.
Regeringen anför att den sociala barn- och
ungdomsvården under senare decennier har
genomgått stora förändringar. Det rör sig om
en verksamhet med mycket komplexa
samband och det finns i dag en begränsad
kunskap om vad dessa förändringar fått för
konsekvenser för de barn och ungdomar som
är i behov av vård. Det finns också vissa
tecken som tyder på att den sociala barn- och
ungdomsvården inte utvecklas i enlighet med
de mål som riksdagen fastställt. Den sociala
barn- och ungdomsvården tycks, enligt
Kommittén Välfärdsbokslut (SOU 2001:79),
inte ha påverkats av 1990-talets nedskär-
ningar.
Mot denna bakgrund gör regeringen
bedömningen att en utredning bör få i uppgift
att, utifrån en samlad analys av förhållandena
i den sociala barn- och ungdomsvården,
presentera ett förslag till en nationell hand-
lingsplan för att bättre kunna utnyttja
befintliga resurser. Viktiga frågor att utreda
och analysera är enligt regeringen barn- och
ungdomsvårdens inriktning och arbetsmeto-
der, organisation och ansvarsfördelning,
kvalitet, kunskapsuppbyggnad, kompetens
samt rättssäkerhet.
Enligt regeringen finns det all anledning att
ta ökningen när det gäller omhändertaganden
av barn och ungdomar på särskilt allvar
eftersom de innebär stora ingrepp i barns,
ungas och deras familjers liv. Den centrala
frågan är om dygnsvårdsplaceringarna har en
bestående påverkan på ungdomars beteende.
En stor del av placeringarna går inte går att
genomföra som avsett utan avslutas alltför
ofta mot socialtjänstens vilja. För att få
klarhet i vad som påverkar den sociala
barnavården i de enskilda kommunerna krävs
närmare studier av såväl bakgrundsfaktorer
(invånarnas sammansättning, specifika
ungdomsproblem etc.) som institutionella
förhållanden (kommunal organisering, policy,
socialarbetarkulturer, specifika metoder i
socialt arbete osv.). Enligt regeringen är detta
frågor som kommer att hanteras i den samlade
analysen av den sociala barn- och ung-
domsvården.
I propositionen framhålls vikten av att
tillsynen över verksamheter som vårdar barn
och ungdomar utvecklas och förstärks. När
det särskilt gäller tillsynen av hem för vård
eller boende (HVB) påpekas att regeringen
har givit Socialstyrelsen i uppdrag att
förbättra möjligheterna att bedriva en effektiv
tillsyn över dessa hem på ett likartat sätt i hela
landet. Regeringen anser att frågan om
tillsynens framtida roll och funktion inom
barn- och ungdomsvården bör utgöra en del
av den ovannämnda utredningens uppdrag.
I propositionen påpekas att Socialstyrelsen
sedan några år tillbaka genomför projektet
Barns Behov i Centrum (BBiC) i avsikt att
förbättra utredningarna och förberedelserna
inför placeringar liksom genomförandet och
uppföljningen av placeringar. Det långsiktiga
målet är att utveckla ett enhetligt system för
att utreda, bedöma och följa upp insatser inom
den sociala barnavården. Syftet är att stärka
barnets ställning i enlighet med
barnkonventionen och socialtjänstlagen.
Vidare avses att skapa struktur och systematik
i arbetet med att identifiera, dokumentera och
utvärdera barns behov av insatser, verka för
samförstånd genom att bygga ett team kring
barnet (föräldrar, familjehemsföräldrar och
professionella) där alla är klara över sina skyl-
digheter och åtaganden samt att öka kvaliteten
och rättssäkerheten. När projektet slutförts år
2004 är det, enligt regeringens uppfattning,
angeläget att resultaten sprids till samtliga
kommuner i landet.
Motioner
I motion So42 av Cristina Husmark Pehrsson
m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om den
nationella handlingsplanen för den sociala
barn- och ungdomsvården (yrkande 13).
Bland regeringens förslag finns forskning och
samverkan i syfte att förbättra barn- och
ungdomsvården. Motionärerna ifrågasätter
därför vad en nationell handlingsplan kan
tillföra. Motionärerna anser att floran av
utredningar och initiativ som regeringen
beskriver bör realiseras i lagstiftning innan
riksdagen skall ta ställning till ytterligare en
handlingsplan.
I motion So511 av Kerstin Heinemann m.fl.
(fp) begärs ett tillkännagivande om en
utredning  angående förbättrade villkor för
kontaktfamiljer och familjehem (yrkande 5).
Motionärerna framhåller att handledningen
för familjerna är bristfällig och ersättningen
dålig i förhållande till hur svår och slitsam
uppgiften kan vara. Regeringen bör tillsätta en
utredning för att utarbeta förslag till hur
situationen kan förbättras, anförs det.
I motion So263 av Liselott Hagberg (fp)
begärs ett tillkännagivande om att ansvaret för
tillsynen av familjehem överförs från
placerande kommuner till de kommuner där
familjehemmen är belägna. Motionären pekar
på att det inte är ovanligt att barn vårdas på
långt avstånd från hemkommunen. I sådana
fall är risken större än annars att ansvarig
socialnämnd brister i ansvaret gällande
familjehemmens rätt till råd, stöd och hjälp.
I motion So507 av Ulrik Lindgren m.fl. (kd)
yrkas att riksdagen begär att regeringen
redovisar hur bl.a. släktingplaceringar
fungerat (yrkande 7 delvis). Enligt
motionärerna efterlevs inte bestämmelsen om
att socialtjänsten skall överväga placering av
barn hos släktingar i tillräcklig omfattning.
I motion Ju366 av Ragnwi Marcelind m.fl.
(kd) yrkas att riksdagen begär att regeringen
låter utvärdera hur kommunernas bristande
resurser har påverkat omhändertagandet av
unga med sociala problem (yrkande 6).
Motionärerna pekar på att statistik från
Statens institutionsstyrelses institutioner visar
att verksamheten ger goda resultat för de unga
som man har möjlighet att följa under en
längre tid.
I motion So473 av Inger Davidson (kd) yrkas
att riksdagen begär att regeringen snarast
återkommer med en redogörelse för hur
uppföljning och utvärdering av vården vid §
12-hem samt den vård som följer efter en
sådan vistelse fungerar (yrkande 1). Vidare
begärs ett tillkännagivande om en utvärdering
av den behandling som ges vid s.k. HVB
(yrkande 2). Motionären påpekar att nya
rapporter visat att uppföljningen och
utvärderingen av vården är dålig samt att
kunskaperna om effekterna av behandling är
mycket begränsad. Slutligen begärs även ett
tillkännagivande om vikten av välutbildad
behandlingspersonal (yrkande 3).
I motion L317 av Gunilla Wahlén (v) yrkas att
riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppdrag att ta fram förslag
som syftar till att ge barn som växer upp i
familjehem en stödperson enligt vad i
motionen anförs (yrkande 1). Stödpersonen
skall kunna följa barnet under hela dess
uppväxt.
I motion So240 av Birgitta Sellén och Sofia
Larsen (c) begärs ett tillkännagivande om att
det behövs både metodutveckling och
individuella vårdplaner samt en bättre
uppföljning av dokumentationen för dem som
döms till vård inom socialtjänsten (yrkande
1). Det begärs också ett tillkännagivande om
att det behövs en bättre och utökad samverkan
mellan sociala myndigheter, Statens
institutionsstyrelse, barn- och
ungdomspsykiatrin och domstolarna för att
göra och följa upp vårdplanerna (yrkande 2).
Slutligen begär motionärerna ett
tillkännagivande om att regeringen bör utreda
hur tillsynen fungerar inom tvångsvården
(yrkande 3).
Tidigare behandling och pågående arbete
m.m.
Riksdagen har nyligen gjort ett
tillkännagivande till regeringen rörande fa-
miljehemsvård (bet. 2002/03:SoU10, rskr.
2002/03:123-124). Tillkännagivandet går ut
på att den kommande utredningen om den
sociala barn- och ungdomsvården bör vara så
heltäckande som möjligt och därför också ut-
tryckligen bör omfatta de olika brister inom
familjehemsvården som revisorerna påtalat i
sin rapport 2001/02:16. Utskottet delade
revisorernas uppfattning att det bör utarbetas
en strategi för familjehemsvårdens långsiktiga
utveckling. Vidare bör det göras en
kartläggning av den pågående utvecklingen på
området samt en satsning som underlättar
kommunernas rekrytering av nya familjehem.
Utredningen skall också belysa vissa frågor
rörande bl.a. dokumentation och uppföljning,
utredning och utbildning av familjehem,
forskning om vårdens effekter samt tillsyn av
familjehemsvården.
Riksdagen har även gjort ett tillkännagivande
till regeringen angående Statens
institutionsstyrelse (bet. 2002/03:SoU13, rskr.
2002/03:171). Riksdagen biföll därmed i
huvudsak ett förslag från Riksdagens
revisorer (2002/03:RR9). Enligt
tillkännagivandet bör SiS övergripande ansvar
för behandlingen vid institutionerna
förtydligas. SiS bör vidare ges i uppdrag att
fortsätta utveckla sina insatser när det gäller
implementering av metoder som har
vetenskapligt stöd vid institutionerna.
Tillkännagivandet rörde även uppställandet av
mål för verksamheten, arbetet med resultatupp-
följning samt frågor om tillsyn.
Riksrevisionsverket har i en egeninitierad
revision granskat den platsbrist som funnits
sedan år 1999 vid de särskilda
ungdomshemmen inom SiS. Granskningen
redovisas i den i propositionen nämnda
rapporten RRV 2002:13. RRV fann att
platsbristen får allvarliga konsekvenser för
både ungdomar och personal, inte bara under
väntetiden i kommunerna utan även under
vårdtiden på ungdomshemmen. RRV:s
huvudförslag är att den uppkomna situationen
inom ungdomsvården bör lösas genom att
minska inflödet till SiS. Utöver detta föreslås
också vissa åtgärder som har till syfte att
effektivisera SiS samt föreslås en mindre
utökning av platsantalet vid de särskilda ung-
domshemmen.
RRV anför att det i stor utsträckning saknas
kunskap om effekterna av kommunernas och
institutionernas behandlingsarbete. Den vård
som ungdomarna ges i dag saknar ofta grund i
vetenskap och beprövad erfarenhet. RRV
föreslår att Socialstyrelsen och SiS stärker det
pågående arbetet med att utveckla, följa upp
och utvärdera behandlingsinsatser inom
ungdomsvården. Detta kan enligt RRV ses
som ett led i ansträngningarna att genom mera
effektiva vårdinsatser minska behovet av
institutionsvistelser inom SiS.
Den 1 januari 1999 trädde förändringar i
påföljdssystemet för unga i kraft.
Förändringarna innebär bl.a. att påföljden
överlämnande till vård inom socialtjänsten har
gjorts tydligare, att överlämnandepåföljden
kan förenas med ungdomstjänst samt att en ny
påföljd, sluten ungdomsvård, har införts med
syftet att ersätta fängelsestraffen för
ungdomar i åldersgruppen 15-17 år.
Brottsförebyggande rådet, Socialstyrelsen
och Statens institutionsstyrelse har haft
regeringens uppdrag att följa upp och
utvärdera 1999 års påföljdsreform för unga
lagöverträdare. Uppdraget redovisades hösten
2002. Fyra delrapporter sammanfattas i
rapporten Unga lagöverträdare. När det
gäller överlämnande till vård inom
socialtjänsten pekar myndigheterna bl.a. på
behovet av tydliga och välgrundade
vårdplaner från socialtjänsten samt av
uppföljning och utvärdering av insatserna.
Regeringen har tillsatt en särskild utredare
som skall följa upp och vidareutveckla 1999
års påföljdsreform såvitt avser unga
lagöverträdare (dir. 2002:95). Utredaren skall
göra en översyn av påföljdssystemet och
undersöka i vilka former och på vilket sätt det
allmänna skall ingripa när unga begår brott.
De grundläggande principer som redovisades
i samband med 1999 års förändringar skall
enligt direktiven alltjämt vara vägledande.
Det innebär att påföljdssystemet för unga
lagöverträdare skall bygga på principen att
barn och ungdomar som har begått brott i
första hand skall bli föremål för insatser inom
socialtjänsten. En huvuduppgift skall vara att
undersöka möjligheterna att utveckla och
förstärka innehållet i påföljderna samt att
skapa nya alternativ. Avsikten är främst att se
till att påföljdssystemet för unga har ett
pedagogiskt och tydligt innehåll. Uppdraget
skall redovisas senast vid utgången av
september 2004.
Socialstyrelsen har haft i uppdrag av
regeringen att följa upp de ändringar i
socialtjänstlagen som rör barn och ungdomar
och som trädde i kraft den 1 januari 1998
respektive den 1 juli 1999. Uppdraget
slutrapporterades 2001 i rapporten Barnen,
socialtjänsten och lagen - Uppföljning av
ändringar i socialtjänstlagen. Rapporten
omfattar bl.a. den utvidgade
anmälningsskyldigheten till socialtjänsten,
bestämmelsen om barnets bästa samt
socialnämndens skyldighet att överväga
familjehemsplaceringar av barn hos släktingar
eller andra närstående. När det gäller
släktingplaceringarna anförs det i rapporten
att tillgänglig statistik inte visar några tecken
på att lagändringarna skulle ha lett till en
ökning av antalet släktingplaceringar i landet.
Flera förhållanden kan bidra till att
socialtjänsten inte alltid överväger
släktingplaceringar. För det första är inte alla
social- och familjehemssekreterare medvetna
om att detta är en skyldighet. För det andra
har några en negativ inställning till släk-
tingplaceringar, ofta baserad på teorin om det
sociala arvet. För det tredje ingår det inte
alltid i socialsekreterarnas rutiner att kartlägga
nätverket och utreda möjligheten till
släktingplacering, även om de har en positiv
inställning till sådana placeringar.
Utskottets ställningstagande
Utskottet ser positivt på att en nationell
handlingsplan för den sociala barn- och
ungdomsvården skall arbetas fram. Liksom
regeringen anser utskottet att det föreligger
behov av att utreda frågor om bl.a. vårdens
inriktning och arbetsmetoder, organisation
och arbetsfördelning, kvalitet,
kunskapsuppbyggnad, kompetens och
rättssäkerhet. Utskottet delar inte
uppfattningen i motion So42 (m) yrkande 13
om att resultatet av dels redan pågående, dels
i propositionen aviserade åtgärder bör
avvaktas utan anser att en nationell handlings-
plan på området kommer att utgöra ett viktigt
komplement till övriga insatser. Utskottet vill
i sammanhanget erinra om riksdagens nyligen
gjorda tillkännagivanden om
familjehemsvården och om Statens
institutionsstyrelses verksamhet
(betänkandena 2002/03:SoU10 respektive
SoU13). Ett enigt utskott ansåg i det
förstnämnda betänkandet att den kommande
utredningen om den sociala barn- och
ungdomsvården bör vara så heltäckande som
möjligt. Utskottet konstaterar också att en
utredning för närvarande ser över påföljdssy-
stemet för unga lagöverträdare, bl.a. påföljden
överlämnande till vård inom socialtjänsten.
Utredningen skall redovisa sitt uppdrag
hösten 2004. Även Socialstyrelsens projekt
Barns Behov i Centrum bör nämnas i
sammanhanget. Utskottet utgår från att
flertalet av de frågor som tas upp i motionerna
under detta avsnitt kommer att belysas i den
aviserade nationella handlingsplanen för den
sociala barn- och ungdomsvården eller
omfattas av övriga pågående eller kommande
åtgärder på området. Motionerna So42 (m)
yrkande 13, So240 (c) yrkandena 1-3, So263
(fp), So473 (kd) yrkandena 1-3, So507 (kd)
yrkande 7 delvis, So511 (fp) yrkande 5, Ju366
(kd) yrkande 6 och L317 (v) yrkande 1 får
anses i huvudsak tillgodosedda och avstyrks
därmed.
Kvalitet och kompetens
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om
en särskild myndighet för tillsyn av
socialtjänsten. I avvaktan på resultatet av en
översyn av socionomutbildningen bör ett
yrkande om att förbättra utbildningen
avslås. Riksdagen bör även avslå motioner
om att införa ett system med legitimering av
socionomer, bl.a. på den grunden att det i
stället främst krävs bättre utbildning för att
höja kvaliteten i socionomernas insatser.
Jämför reservationerna 29 (m) och 30 (m,
mp).
Motioner
I motion So42 av Cristina Husmark Pehrsson
m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om att en
särskild myndighet bör inrättas för tillsyn av
socialtjänsten (yrkande 3). Motionärerna
anser att länsstyrelsernas och Socialstyrelsens
tillsynsverksamheter bör bilda en ny
fristående myndighet som handhar tillsynen
såväl inom sjukvården som inom
socialtjänsten. En sådan myndighet skulle
både kunna avhjälpa problemet med
Socialstyrelsens i dag dubbla roller och
gränsdragningsproblemet mellan
Socialstyrelsens och länsstyrelsernas
tillsynsområden.
I motion So43 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om förbättrad
socionomutbildning i syfte att förbättra
situationen för utsatta barn (yrkande 1).
Högskoleverket har i en utvärdering av
landets socionomutbildningar funnit att
utbildningarna brister i verklighetsanknytning
och att kraven på studenterna och deras
resultat är för låga. Motionärerna anser att det
är angeläget att höja kvaliteten i utbildningen
samt att det bör utredas om utbildningstiden
skall förlängas.
I tre motioner anförs att det bör införas ett
system med legitimering av socionomer.
I motion So42 av Cristina Husmark Pehrsson
m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om
legitimering av socionomer (yrkande 14).
Motionärerna framhåller detta som ett sätt att
stärka kvaliteten och garantera medborgarna
att de möter en utbildad socionom som
socialsekreterare. Ett system med legitimering
av socionomer innebär även ökade
möjligheter för ansvarsutkrävande och ökad
rättssäkerhet genom att en direkt olämplig
socionom kan förhindras att utöva sitt yrke.
Även i motion So350 av Kerstin-Maria Stalin
m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om
legitimering av socionomer (yrkande 2). Det
skulle enligt motionärerna säkerställa att den
som arbetar med mycket svåra ärenden har en
grundläggande utbildning och erfarenhet.
I motion So270 av Ulla Wester (s) begärs ett
tillkännagivande om att införa statlig
reglering (legitimation) av socionomyrket.
Både klientgruppen och socionomerna skulle
vinna på en statushöjning av yrket, framförs
det bl.a.
Tidigare behandling m.m.
Socialutskottet har vid ett flertal tillfällen
behandlat motionskrav från Moderata
samlingspartiet om en ny fristående statlig
myndighet med uppgift att utöva tillsyn över
hela socialtjänstens och hälso- och
sjukvårdens område. Senast i det av riksdagen
godkända betänkandet 2002/03:SoU9 om
äldrepolitiken avstyrktes ett sådant yrkande
(s. 32 f., res. m).
Utskottet har också vid flera tillfällen
behandlat motionsyrkanden om legitimation
av socionomer, senast i det av riksdagen
godkända betänkandet 2001/02:SoU11
Socialtjänstfrågor (s. 36 f.). Utskottet
hänvisade till Socialstyrelsens arbete med att
genomföra den strategi för
kunskapsutveckling inom socialtjänsten som
finns redovisad i proposition 2000/01:80 med
förslag till ny socialtjänstlag. Även inom
ramen för Socialstyrelsens och
länsstyrelsernas tillsynsarbete vidtogs
åtgärder för att stärka rättssäkerheten och
utveckla kvaliteten i socialtjänsten. Utskottet
ansåg att utfallet av det pågående arbetet på
området borde avvaktas och avstyrkte
motionerna (res. mp).
I budgetpropositionen för 2003 (utg.omr. 9 s.
118 f.) anförs bl.a. att socialtjänstens insatser i
betydligt högre utsträckning än i dag bör vara
baserade på kunskap och beprövad erfarenhet.
Ytterst är det en fråga om rättvisa och
rättssäkerhet för de mest utsatta i vårt
samhälle. Enligt regeringen måste kunskapen
om verksamma metoder och effekterna av
dessa utvecklas. Socialstyrelsen har därför fått
i uppdrag att ge nationellt stöd till
kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten.
Sammanlagt 50 miljoner kronor har avsatts
för detta ändamål för åren 2001-2003.
Socialstyrelsen har under 2002 påbörjat ett
antal delprojekt inom ramen för detta stöd.
Det handlar bl.a. om stöd till forskning,
försök med systematisk koppling mellan
socialtjänsten, lärosäten och forskning,
utveckling av organisation och ledarskap samt
utveckling av instrument för att bedöma
brukarnas behov och insatsernas effekt.
Socialstyrelsens utvecklingsprojekt Barns
Behov i Centrum ingår som en del i pro-
grammet.
Högskoleverket har utvärderat
socionomprogrammet (rapport 2000:6 R). I
rapporten kritiseras utbildningen bl.a. för
bristande verklighetsanknytning. Mot
bakgrund av rapporten fick Högskoleverket
våren 2002 regeringens uppdrag att i
samverkan med Socialstyrelsen göra en
översyn av socionomutbildningen och det
sociala omsorgsprogrammet. I uppdraget
ingår att undersöka vilka krav
arbetsmarknaden ställer på de utexaminerade
studenterna och hur väl utbildningarna svarar
mot dessa kompetenskrav. Frågor om utbild-
ningarnas längd och huruvida båda
utbildningarna bör slås ihop skall också ses
över. Uppdraget skall redovisas den 1 oktober
2003.
Högskoleverket har regeringens uppdrag att
stimulera lärosätena till att finna former för att
integrera barnkonventionen i undervisningen.
I mars 2003 avlämnade verket, såsom en del
av uppdraget, antologin FN:s barnkonvention
angår högskolan (rapport 2003:6 R).
Antologin innehåller artiklar om barn-
konventionens användning inom några
högskoleutbildningar. Bland annat betonas
vikten av att ge mer utrymme åt barnfrågorna
inom socionomutbildningen samt föreslås en
modell som tankeverktyg och inspiration.
Uppdraget skall redovisas senast den 15 juni
2003.
1994 års behörighetskommitté konstaterade i
sitt slutbetänkande Ny behörighetsreglering
på hälso- och sjukvårdens område m.m. (SOU
1996:138) sammanfattningsvis att personal
inom socialtjänsten på ett annat sätt än inom
hälso- och sjukvården är beroende av vad som
beslutats av politiskt tillsatta
nämndledamöter. Någon motsvarighet till
hälso- och sjukvårdspersonalens särskilda
ansvar för medicinska åtgärder bedömdes inte
finnas inom socialtjänsten. Kommitténs
uppfattning var därför att man inte bör skapa
ett legitimationsförfarande för yrken inom
socialtjänsten.
Statsrådet Morgan Johansson besvarade den
20 februari 2003 en fråga i riksdagen om
legitimation för socionomer (fråga
2002/03:476). Statsrådet anförde följande:
I dag saknas nationellt övergripande
beskrivningar av grundläggande och
specialiserad kompetens för olika typer av
arbetsuppgifter inom socialtjänsten. Det är
mot denna bakgrund som regeringens
uppdrag (reg.besl. 2001-04-11, nr 9) till
Socialstyrelsen om nationellt stöd till
kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten
ska ses.
En del av uppdraget handlar om
kompetensbeskrivningar för social-
tjänstpersonal. Syftet är att sammanställa
enhetliga och väl grundade kompetenskrav
som stöd dels för lokalt
kompetensutvecklingsarbete och dels för
utbildningsplanerare. Utgångspunkten för
Socialstyrelsens arbete är de krav på
kunskaper, färdigheter och förhållningssätt
brukare och klienter har rätt att ställa på
den professionella yrkesutövaren. Det är ett
sätt att uttolka vad som menas med lämplig
utbildning och erfarenhet enligt
socialtjänstlagen och precisera vad som
menas med adekvat kompetens enligt de
allmänna råd som finns om
kvalitetssystem.
I framtiden kan resultat från detta projekt
utgöra en grund för diskussioner kring
ansvarsfrågor och system för att handskas
med dessa frågor på ett för alla medborgare
betryggande sätt.
I projektet ingår också att medverka i den
översyn av socionomutbildningen och
sociala omsorgsutbildningen som just har
påbörjats. Högskoleverket har fått
regeringens uppdrag (reg.besl. 2002-05-30,
nr 11) att i nära samarbete med
Socialstyrelsen se över om
målbeskrivningarna för respektive examen
behöver ändras med hänsyn till ändrade
kompetenskrav inom
verksamhetsområdena, om båda examina
ska vara kvar eller sammanföras till en
examen samt utbildningarnas längd.
Jag vill i dag avvakta resultaten från detta
arbete innan jag gör några ytterligare
överväganden.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inte ändrat inställning när det
gäller begäran om en särskild statlig
tillsynsmyndighet. So42 (m) yrkande 3
avstyrks därför.
Såsom framgår ovan pågår för närvarande en
översyn av socionomutbildningen. Uppdraget,
som skall redovisas senast den 1 oktober
2003, omfattar bl.a. de frågor som tas upp i
motion So43 (fp) yrkande 1. Enligt utskottets
mening bör resultatet av översynen avvaktas.
Utskottet delar uppfattningen i motionerna
So42 (m) yrkande 14, So270 (s) och So350
(mp) yrkande 2 att det är angeläget med en
hög kvalitet i socialtjänstens insatser, inte
minst i ärenden där barn far illa eller riskerar
att fara illa. Utskottet kan däremot inte ställa
sig bakom kraven i motionerna på att införa
ett system med legitimering av socionomer.
Enligt utskottets mening medför ett sådant
system i sig inte någon höjning av kvaliteten i
socionomernas insatser. För att åstadkomma
detta krävs i stället främst en bättre grundut-
bildning samt satsningar på
kompetensutveckling. Utskottet kan
konstatera att det pågår ett aktivt arbete på
området. Socialstyrelsen har i uppdrag att
genomföra en strategi för kunskapsutveckling
inom socialtjänsten. Även Högskoleverket har
uppdrag på området, dels att se över
socionomutbildningen och det sociala
omsorgsprogrammet, dels när det gäller
integreringen av barnkonventionen i
högskoleundervisningen. Utskottet vill också
erinra om det tidigare nämnda nationella
riskbarncentrumet som planeras för att förstär-
ka och förbättra kvaliteten i framtida insatser
för barn i utsatta situationer. Utskottet anser
att resultatet av detta arbete bör avvaktas.
Vissa motionärer har även framfört
argumentet att ett system med legitimering av
socionomer skulle öka möjligheten att utkräva
ansvar. Utskottet vill i det sammanhanget
hänvisa till bestämmelserna om tjänstefel i
brottsbalken och om disciplinpåföljd i lagen
(1994:260) om offentlig anställning samt till
de möjligheter till sanktioner som kan finnas i
kollektivavtal. Sammanfattningsvis anser
utskottet att motionerna bör avslås.
Socialtjänstens handläggning av ärenden
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motioner om att
möjliggöra för socialtjänsten att utreda
barns situation utan vårdnadshavarnas
kännedom. Utskottet anser att det av
rättssäkerhetsskäl inte bör göras avsteg från
principen att familjen alltid skall underrättas
om att en utredning pågår samt redogör för
de möjligheter som finns att skydda det en-
skilda barnet. Riksdagen bör även avslå
motioner om att socialnämnden bör vara
skyldig att polisanmäla sexuella och andra
övergrepp mot barn. Utskottet utgår från att
socialnämnderna som regel gör
polisanmälan vid misstanke om sådana
brott.
Jämför reservationerna 31 (m, fp) och 32
(kd).
Motioner
I flera motioner efterlyses bl.a. en möjlighet
för socialtjänsten att utreda barns och
ungdomars situation utan vårdnadshavarnas
kännedom.
I motion Ub557 av Viviann Gerdin m.fl. (c, m,
fp) begärs ett tillkännagivande om att ändra
socialtjänstlagen så att det i undantagsfall blir
möjligt att utreda barn och ungdomar under
18 år under sekretess (yrkande 5). Enligt
motionärernas mening bör det bli möjligt för
socialtjänsten att under sekretess, via dispens
från länsrätten, i extrema fall agera för en
minderårig utan vårdnadshavarens kännedom.
I motion Ju279 av Hillevi Engström (m)
begärs ett tillkännagivande om behovet av en
översyn av socialtjänstlagen avseende
sekretess kring uppgifter om att utredning
inletts (yrkande 1). Enligt motionären bör
socialtjänsten kunna underlåta att informera i
vissa särskilda fall där det finns risk för att en
hjälpsökande ung person kan komma att
skadas psykiskt eller fysiskt av anhöriga.
I motion Sf226 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om att det bör bli
möjligt för socialtjänsten att i extrema fall
agera för en minderårig utan
vårdnadshavarens kännedom (yrkande 15).
I motion So43 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen begär att regeringen
återkommer med förslag till ändringar av
socialtjänstlagen (yrkande 4 delvis). I
normalfallet skall en underrättelse till berörda
föräldrar om att en barnavårdsutredning
påbörjats i normalfallet ske skyndsamt. Detta
anges dock inte i lagtexten. Motionärerna
anser att 11 kap. 2 § sista stycket social-
tjänstlagen bör kompletteras med en
bestämmelse om att en underrättelse enligt
lagrummet skall ske utan dröjsmål. Enligt
motionärernas mening bör det samtidigt
finnas möjlighet att i undantagsfall utreda ett
barns situation utan att informera
vårdnadshavarna om detta. Socialtjänsten bör
om barnet kan antas vara utsatt för ett
allvarligt hot från vårdnadshavare kunna
utreda under sekretess. Motionärerna föreslår
att socialnämnden skall ges möjlighet att hos
länsrätten ansöka om dispens och låta
länsrätten pröva hotbilden mot barnet.
Samma synpunkter när det gäller
möjligheten att utreda ett barns situation utan
vårdnadshavarnas kännedom framförs i
motionerna So511 av Kerstin Heinemann
m.fl. (fp) (yrkande 2) samt Ju234 av Johan
Pehrson m.fl. (fp) (yrkande 12).
I två motioner begärs att socialnämnderna
skall vara skyldiga att göra polisanmälan vid
misstanke om sexuella och andra övergrepp
mot barn.
I motion Ju361 av Ragnwi Marcelind m.fl.
(kd) yrkas att riksdagen begär att regeringen
ser över socialtjänstlagen så att socialtjänstens
personal blir skyldig att göra en polisanmälan
vid misstanke om övergrepp mot barn
(yrkande 3).
I motion So360 av Annelie Enochson (kd)
begärs ett tillkännagivande om att sociala
myndigheters skyldigheter att polisanmäla
sexualbrott mot barn skall skärpas (yrkande
1).
Gällande bestämmelser m.m.
Enligt 11 kap. 2 § tredje stycket
socialtjänstlagen skall den som berörs av en
utredning om socialnämnden behöver ingripa
till ett barns skydd eller stöd underrättas om
att en utredning inleds.
Enligt proposition 1996/97:124, vari
lagändringen föreslogs i den då gällande
socialtjänstlagen (1980:620), hade kritik
riktats mot socialtjänsten för att bedriva
utredningsarbete bakom ryggen på den
enskilde (s. 110). Regeringen uttalade att det
inte får råda något tvivel om att en utredning
pågår. Familjen skall alltid informeras om
nämndens beslut och avsikter i fråga om
utredningens bedrivande. Ett tydligare
utredningsförfarande skapar bättre
förutsättningar för ett ökat förtroende för
socialtjänstens arbete hos allmänhet och hos
andra myndigheter, anfördes det.
Kommittén mot barnmisshandel föreslog i sitt
slutbetänkande (s. 221 f.) att frågan om vilka
möjligheter som bör finnas att tala med barn
utan vårdnadshavarens vetskap när en
anmälan kommer in till socialnämnden bör
utredas.
Statsrådet Morgan Johansson besvarade den
29 april 2003 en interpellation i riksdagen
(interpellation 2002/03:251) om huruvida
socialtjänstlagen bör ses över för att
undersöka möjligheten att bedriva utredning
utan att informera vårdnadshavare. Statsrådet
hänvisade bl.a. till Socialstyrelsens riktlinjer
avseende insatser för flickor som lever under
hot och tvång i familjer med strängt
patriarkala värderingar. Enligt Socialstyrelsen
finns det i dag utrymme för socialtjänsten att
ha rådgivande samtal med flickor utan att
informera vårdnadshavarna. Samtalen syftar
till att ge ett bättre underlag för att kunna be-
döma hotbilden för den enskilda flickan. Om
socialtjänsten misstänker att flickan kan fara
illa om vårdnadshavaren informeras om att en
utredning startas, och det därmed föreligger
ett behov av skydd för flickan, skall social-
tjänsten göra ett omedelbart omhändertagande
med stöd av lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga och därefter
göra utredningen. Statsrådet ansåg att ett
system där länsrätten ger socialtjänsten
dispens att utreda utan vårdnadshavarnas
kännedom riskerar att allvarligt äventyra rätts-
säkerheten eftersom länsrätten skulle ha ett
lika bristfälligt beslutsunderlag som
socialtjänsten. Statsrådet hänvisade vidare till
den särskilda satsningen om 20 miljoner
kronor för år 2003 för att inrätta skyddat
boende och öka kompetensen och
medvetenheten i kommunerna. Enligt
statsrådet beror bristerna i socialtjänstens
arbete med flickor som utsätts för
hedersrelaterat hot och våld inte på
sociallagstiftningen utan på dess tillämpning.
Statsrådet anförde att socialtjänstlagen i dag
ger tillräckliga möjligheter till skydd och stöd
för dessa flickor och att någon översyn av
lagen inte bör göras.
Enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100)
gäller som huvudregel sekretess inom
socialtjänsten för uppgift om enskilds
personliga förhållanden, om det inte står klart
att uppgiften kan röjas utan att den enskilde
eller någon honom närstående lider men.
Av 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen
(1980:100) framgår att sekretess enligt bl.a. 7
kap. 4 § inte hindrar att uppgift som angår
misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap.
brottsbalken mot någon som inte har fyllt
arton år lämnas till åklagarmyndighet eller
polismyndighet. De nämnda kapitlen i
brottsbalken innehåller bestämmelser om bl.a.
mord, dråp, misshandel, människorov, olaga
frihetsberövande och olika sexualbrott.
Begränsning av sekretessen gäller även för
övriga brott för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två år.
12 kap. 10 § socialtjänstlagen reglerar i
vilka fall socialnämnden utan hinder av
sekretess kan polisanmäla brott. Bland annat
hänvisas till bestämmelsen i 14 kap. 2 § femte
stycket sekretesslagen. Någon lagstadgad
skyldighet att göra anmälan om begångna
brott finns inte. Däremot kan den som under-
låter att i tid anmäla eller eljest avslöja vissa
allvarliga brott som är "å färde" dömas för
underlåtenhet enligt 23 kap. 6 § brottsbalken.
Bland annat föreligger skyldighet att avslöja
mord, dråp, grov misshandel, människorov,
olaga frihetsberövande, våldtäkt och grovt
sexuellt utnyttjande av underårig.
Bestämmelsen i 14 kap. 2 § sekretesslagen
om möjligheten att trots sekretesskyddet
polisanmäla vissa brott mot barn infördes på
begäran av socialutskottet i samband med
riksdagsbehandlingen av förslaget till
sekretesslag (prop. 1979/1980:2, bet.
1979/80:KU37, 1979/80:SoU1y). Utskottet
konstaterade i yttrandet att den föreslagna
sekretessen inom bl.a. socialtjänsten i viss
utsträckning kunde hindra polisanmälan om
brott mot underårig. Förslaget i 7 kap. 4 §
sekretesslagen om att uppgiftslämnande till
annan myndighet hindras av att närstående
lider men kunde enligt utskottet innebära att
möjligheterna att ta till vara barnets intressen
försämras jämfört med då gällande bestäm-
melser.
Utskottet resonerade kring möjligheten att
konstruera en generell anmälningsplikt
beträffande brott förövade mot barn. Detta
tedde sig dock enligt utskottets mening
förenat med betydande svårigheter. Utskottet
konstaterade att det på bl.a. socialvårdens
område finns starka skäl som talar mot att
införa en sådan anmälningsskyldighet.
Utskottet ansåg det därför tveksamt om det
var möjligt eller lämpligt att i lag eller
förordning formulera en sådan anmäl-
ningsplikt för det sociala området.
På förslag från socialutskottet utarbetade
konstitutionsutskottet en ändring i den
föreslagna sekretesslagen med den
innebörden att möjligheterna att polisanmäla
brott mot barn inte begränsades jämfört med
då gällande rätt.
Utskottets ställningstagande
I flera motioner anförs att socialtjänsten i
vissa fall bör ges möjlighet att bedriva en
utredning i fråga om ingripande till ett barns
skydd eller stöd utan att informera
vårdnadshavarna härom. Utskottet kan
konstatera att bestämmelsen i
socialtjänstlagen om att socialtjänsten skall
underrätta den som berörs om att en sådan
utredning inleds tillkom just efter kritik mot
att socialtjänsten bedrev utredningsarbete
bakom ryggen på enskilda. Enligt utskottets
mening bör det av rättssäkerhetsskäl inte
göras några avsteg från principen att familjen
alltid skall informeras om att en utredning
pågår. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att
det enskilda barnet skyddas. Utskottet kan
konstatera att socialtjänsten har möjlighet att
genom rådgivande samtal tala med barnet i
fråga utan att blanda in vårdnadshavarna och
därigenom skaffa underlag för om en formell
utredning bör inledas. För det fall barnet
skulle riskera att fara illa om vårdnadshavaren
underrättas om att en utredning påbörjas,
finns möjlighet att omhänderta barnet med
stöd av LVU eller, i fråga om äldre flickor,
erbjuda skyddat boende redan innan
utredningen inleds. Såsom tidigare nämnts har
en flerårig satsning, bl.a. i form av skyddat
boende, nyligen inletts för flickor som
riskerar att utsättas för hedersrelaterat våld.
När det gäller begäran i motion So43 (fp)
om att komplettera socialtjänstlagen med en
bestämmelse om att underrättelsen till den
som utredningen berör skall ske utan
dröjsmål, anser utskottet att någon sådan
lagändring inte är erforderlig.
Sammanfattningsvis anser utskottet att
motionerna So43 (fp) yrkande 4 delvis, So511
(fp) yrkande 2, Ju234 (fp) yrkande 12, Ju279
(m) yrkande 1, Sf226 (fp) yrkande 15 och
Ub557 (c, m, fp) yrkande 5 bör avslås.
Utskottet vidhåller sin uppfattning att det
finns starka skäl mot att införa en generell
anmälningsplikt på socialtjänstens område
beträffande brott förövade mot barn. Utskottet
är inte heller berett att ställa sig bakom kraven
i motionerna So360 (kd) yrkande 1 och Ju361
(kd) yrkande 3 om en begränsad an-
mälningsskyldighet, nämligen vid misstanke
om sexuella och andra övergrepp mot barn.
Utskottet kan dock konstatera att sekretess
inte hindrar att socialnämnden polisanmäler
övergrepp mot barn och utgår från att social-
nämnderna vid misstanke om sådana brott
som regel gör anmälan till polisen. Motioner-
na avstyrks.
Processrättsliga frågor
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motioner om att barn
som bevittnar våld skall kunna betraktas
som målsägande i brottmålsprocessen, bl.a.
mot bakgrund av att det skulle innebära ett
brott mot uppbyggnaden av det rättsliga
systemet. Riksdagen bör även avslå en
motion om att följa upp lagen (1999:997)
om särskild företrädare för barn. En motion
om att ändra socialtjänstlagen i syfte att
möjliggöra husrannsakan i visst fall bör
avslås på den grunden att denna möjlighet
redan föreligger vid misstanke om brott mot
alkohollagen.
Jämför reservationerna 33 (m, fp, kd, c), 34
(m), 35 (m) och 36 (m).
Motioner
I motion So42 av Cristina Husmark Pehrsson
m.fl. (m) yrkas att riksdagen begär att
regeringen återkommer med lagförslag om att
barn som bevittnar övergrepp inom familjen
skall vara målsägande i rättsprocessen
(yrkande 12). Motionärerna hävdar att barn
som bevittnar våld inom familjen är att anse
som brottsoffer. I motionen yrkas vidare att
riksdagen skall besluta om påföljd vid brott
mot besöksförbud enligt 27 §
socialtjänstlagen (numera 5 kap. 2 §
socialtjänstlagen) (yrkande 15). Motionärerna
syftar på fall där vuxna, trots att de ålagts
förbud häremot, bjuder ungdomar på sprit i
sin bostad. I dag kan polisen inte ingripa och
göra en husrannsakan vid misstanke om brott
mot förbudet eftersom brottet enbart kan ge
böter. Motionärerna anser att fängelse i
förslagsvis högst ett år bör ingå i straffskalan.
Motionärerna begär även ett tillkännagivande
om en utvärdering av lagen om särskild
företrädare för barn (yrkande 16). Det begärs
vidare ett tillkännagivande om domstolarnas
handläggning av barnärenden (yrkande 17).
Motionärerna beklagar att frågan om
domstolarnas hantering av barn i
brottmålsprocessen inte belystes av Kom-
mittén mot barnmisshandel. Motionärerna
begär också en utvärdering av 2001 års
ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL).
I motion So43 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om en utredning
av frågan om barns ställning som brottsoffer
(yrkande 3). Motionärerna anser att det bör
utredas hur barn som bevittnat våld inom
familjen även i juridisk mening skall kunna
betraktas som brottsoffer.
Gällande bestämmelser, m.m.
Enligt 28 kap. 1 § rättegångsbalken krävs för
att husrannsakan skall få ske att det
förekommer anledning att brott förövats för
vilket kan följa fängelse.
Enligt 5 kap. 2 § socialtjänstlagen får
socialnämnden, när ett barns bästa kräver det,
förbjuda eller begränsa möjligheterna för en
person som har sitt hem inom kommunen att i
hemmet ta emot andras barn. Av 16 kap. 6 §
följer att den som överträder ett sådant förbud
eller begränsning kan dömas till böter.
Av proposition 2000/01:80 Ny
socialtjänstlag m.m. (s. 166) framgår att syftet
med bestämmelsen är att socialnämnden skall
kunna ingripa när det behövs för att skydda
barn från att vistas i olämpliga miljöer. Som
exempel nämns i propositionen situationer när
en person upplåter sitt hem till ungdomar och
där bjuder på alkohol e.d. och där miljön är
klart olämplig för barn att vistas i.
I 3 kap. 9 § tredje stycket alkohollagen
(1994:1738) stadgas att spritdrycker, vin eller
starköl inte får bjudas den som inte fyllt 20 år,
om det med hänsyn till den bjudnes ålder och
omständigheterna i övrigt är uppenbart
oförsvarligt. Detsamma gäller i fråga om öl
beträffande den som inte fyllt 18 år.
Av 10 kap. 6 § samma lag följer att den som
bryter mot 3 kap. 9 § kan dömas för olovligt
anskaffande av alkoholdrycker till böter eller
fängelse i högst två år eller, om brottet är
grovt, till fängelse i högst fyra år.
Justitieutskottets yttrande
När det gäller motionerna So42 (m) yrkande
12 och So43 (fp) yrkande 3 konstaterar
justitieutskottet att motionärerna efterfrågar
en ordning som innebär att ett barn som blir
vittne till våld betraktas som målsägande i
brottmålsprocessen.
Utskottet anmärker att begreppet brottsoffer
är okänt i den straffprocessuella
lagstiftningen. Den som har blivit utsatt för
brott är målsägande. Det sagda hindrar inte att
en person som inte är målsägande ändå kan
drabbas av verkningarna av ett brott och alltså
i denna bemärkelse vara ett offer för brott.
Justitieutskottet konstaterar kortfattat att ett
barn som bevittnat icke dödligt våld inom
familjen, men som själv inte blivit utsatt för
någon brottslig handling, inte enligt
rättegångsbalken är att anse som en
målsägande som kan inträda i
brottmålsprocessen. Barnet kan dock ha rätt
till skadestånd på civilrättsliga grunder enligt
skadeståndslagen. Enligt rättegångsbalken
kan emellertid ett brottmål rörande t.ex.
misshandel mot barnets mor inte sammanläg-
gas med ett tvistemål rörande barnets
skadeståndstalan mot samma man som är
åtalad i brottmålet. Enligt utskottet skulle det i
och för sig kunna vara en fördel för barnet om
dess skadeståndstalan i här aktuella
situationer kunde prövas i
brottmålsrättegången. Bland annat skulle
processkostnaderna bli lägre om åklagaren
förde barnets talan. Detta måste dock vägas
mot det brott mot uppbyggnaden av det
rättsliga systemet som det skulle innebära om
rätten att föra talan i brottmålsprocessen
utvidgades på det sätt motionärerna
förespråkar. Justitieutskottet anför att det inte
är berett att nu ta ställning till en sådan
ordning utan att motionsyrkandena bör avslås.
Såvitt avser motion So42 (m) yrkande 17
redogör justitieutskottet bl.a. för vissa
bestämmelser i rättegångsbalken och lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare (LUL) när det gäller
handläggningen av brottmål där ett barn
uppträder i processen, antingen som tilltalad
eller som målsägande eller vittne.
Den ändring i LUL som gjordes 2001
innebär att mål mot den som inte fyllt 21 år i
princip skall handläggas av lagfarna domare
och nämndemän som särskilt har utsetts av
domstolen att handlägga sådana mål. I
paragrafens ursprungliga lydelse skulle den
lagfarne domaren med avseende på intresse
och fallenhet för arbete med unga
lagöverträdare i stället vara särskilt lämpad
för uppgiften. Bestämmelsen var och är
avsedd att leda till specialisering bland
domarna. Justitieutskottet kan inte se någon
anledning att redan nu ta initiativ till en ny
översyn av LUL.
Justitieutskottet nämner vidare barnets rätt
till bl.a. målsägandebiträde och stödperson
och att en särskild företrädare kan utses i
vissa fall. Det påpekas att det normalt inte blir
aktuellt att höra ett barn som målsägande eller
vittne i domstolen. Barnet hörs i stället under
förundersökningen, och en videoinspelning av
förhöret spelas upp i rätten. Ibland kan det
dock inte undvikas att ett barn måste komma
till domstolen. Justitieutskottet redogör i det
sammanhanget för de utbildningsinsatser som
Domstolsverket och Riksåklagaren genomför
för domare respektive åklagare.
Justitieutskottet konstaterar slutligen att
olika regelsystem således syftar till att hålla
barn utanför domstolarna och att en rad olika
åtgärder vidtas i detta syfte. I de fall detta
ändå inte är möjligt gör berörda myndigheter
stora insatser på utbildningssidan för att öka
kunskapen om barns behov och för att
underlätta bedömningen av de uppgifter
barnet lämnar. Det finns också möjlighet till
särskilda stödinsatser för barnet inom ramen
för processen. Med den avvägning som görs i
rättssystemet som innebär att barnets behov
av att slippa framträda i en brottmålsrättegång
i största möjliga utsträckning prioriteras kan
justitieutskottet inte förorda en utredning om
domstolarnas hantering av barn i
brottmålsprocessen. Utskottet anser att motion
So42 yrkande 17 bör avstyrkas.
Angående motion So42 (m) yrkande 16 anför
justitieutskottet att lagen (1999:997) om
särskild företrädare för barn trädde i kraft den
1 januari 2000. Lagen innebär att en särskild
företrädare skall kunna förordnas för ett barn
när en vårdnadshavare eller någon som
vårdnadshavaren står i ett nära förhållande till
misstänks för brott mot barnet. Om barnet har
två vårdnadshavare som inte är gifta eller bor
tillsammans under äktenskapsliknande
förhållanden skall det vara möjligt att i stället
förordna att en av dem ensam skall företräda
barnet. Syftet med regleringen är att förbättra
möjligheterna att utreda brott när barn utsatts
för övergrepp. Den särskilda företrädarens
uppgifter är begränsade till att i
vårdnadshavarens ställe ta till vara barnets rätt
under förundersökningen och i efterföljande
rättegång.
Justitieutskottet anför att frågan om en
begränsad uppföljning av lagen om särskild
företrädare för barn nyligen har tagits upp i
utskottets arbetsgrupp för uppföljning och
utvärdering. Avsikten är att ta reda på i vilken
utsträckning den nya regleringen kommit till
användning för att därefter göra en bedöm-
ning av om det är meningsfullt att inleda en
utvärdering. Justitieutskottet, som noterar att
den nya lagen varit i kraft i drygt tre år, anser
att syftet med motionen i denna del är
tillgodosett genom arbetsgruppens planering.
Motionsyrkandet bör avslås.
Socialutskottets ställningstagande
När det först gäller frågan om ett barn som
blir vittne till våld skall kunna betraktas som
målsägande i brottmålsprocessen delar
socialutskottet justitieutskottets bedömning.
Motionerna So42 (m) yrkande 12 och So43
(fp) yrkande 3 avstyrks.
Yrkande 17 i motion So42 (m) rör
domstolarnas hantering av barn i brott-
målsprocessen. Mot bakgrund av vad
justitieutskottet i denna del anfört i sitt
yttrande finner även socialutskottet att
motionsyrkandet bör avslås.
I motion So42 (m) yrkande 16 begärs en
uppföljning av lagen (1999:997) om särskild
företrädare för barn. Socialutskottet gör inte
heller i detta avseende någon annan
bedömning än justitieutskottet. Yrkandet
avstyrks därmed.
I motion So42 (m) yrkande 15 anförs att
fängelse bör ingå i straffskalan när det gäller
brott mot 5 kap. 2 § socialtjänstlagen. Därmed
skulle polisen kunna ingripa genom
husrannsakan i fall där vuxna, i strid mot
förbud enligt nämnda paragraf, bjuder
ungdomar på sprit i sin bostad. Socialutskottet
konstaterar att husrannsakan i dessa
situationer i stället kan ske på den grunden att
det föreligger misstanke om brott mot
alkohollagen, för vilket kan följa fängelse.
Utskottet finner därmed inte någon anledning
att bifalla motionsyrkandet.
Kriminalvårdsfrågor
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motioner rörande
kriminalvårdens behandling av intagna
under straffverkställigheten i syfte att
förebygga våld mot barn. Socialutskottet
delar justitieutskottets bedömning att det,
mot bakgrund av pågående arbete inom
kriminalvården, saknas behov av ytterligare
uttalanden från riksdagen.
Jämför reservation 37 (m, kd).
Motioner
I motion So42 av Cristina Husmark Pehrsson
m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om
behandling för att motverka återfall (yrkande
18). När en förälder döms för barnmisshandel
måste nödvändiga insatser vidtas för att ge
förövaren möjlighet att inse det brott han eller
hon begått och ges hjälp att förändra sitt
beteende med målet att kunna vara en bra
förälder.
I motion So44 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)
begärs ett tillkännagivande om behovet av ett
handlingsprogram för personer dömda för
våld mot barn (yrkande 8). Motionärerna
anser att Kriminalvårdsstyrelsen bör ges i
uppdrag att identifiera och uppmärksamma
dessa personer samt att utarbeta ett handlings-
program som tar sikte på denna grupps behov.
Justitieutskottets yttrande
Kriminalvårdens uppgift är att verkställa
fängelsestraff och icke frihetsberövande
påföljder. Statsmakternas uttalade ambition är
att verkställighetstiden skall tas till vara för
olika rehabiliterande insatser, bl.a. sådana
som tar sikte på att förebygga nya brott av
liknande slag som det den intagne dömts för.
Justitieutskottet nämner t.ex. kriminalvårdens
nationella behandlingsprogram som tar sikte
på sexualbrottsdömda samt arbetet med att ta
fram ett program om våld i nära relationer.
Programmet skall vara forskningsbaserat och
utvärderingsbart och kunna bedrivas både i
anstalt och inom frivården. Vidare påpekas att
ett femtontal kriminalvårdsmyndigheter
samarbetar med socialtjänsten och
frivilligorganisationer m.fl. i syfte att förbättra
rehabiliteringsinsatserna samt att det på
samtliga kriminalvårdsanstalter finns en
särskild föräldrautbildning.
Justitieutskottet konstaterar att inget av de
angivna programmen direkt tar sikte på brott
mot barn även om det förefaller i högsta grad
rimligt att frågor om våld mot barn kommer
upp i samtliga fall. Utskottet måste också
konstatera att programverksamheten ännu inte
har den omfattning som skulle vara önskvärd.
Detta sammanhänger bl.a. med att det ställs
stora krav såväl på programinnehåll som på
den personal som leder verksamheten.
Ytterligare komplikationer när det gäller att se
till att en intagen placeras i rätt behand-
lingsprogram är den höga beläggningsgraden
som försvårar omflyttningar mellan
anstalterna. Detta bidrar också till att det inte
är meningsfullt med en alltför snäv inriktning
på programmen.
Enligt justitieutskottets mening görs ett
ambitiöst arbete inom kriminalvården när det
gäller behandlingsprogram med inriktning att
förebygga misshandel, helt i enlighet med vad
utskottet vid ett antal tidigare tillfällen uttalat.
Utskottet anser det självklart att det i sådana
sammanhang också diskuteras våld mot barn.
Mot den bakgrunden kan utskottet inte se att
det nu finns behov av ytterligare uttalanden
från riksdagen. Snarare gäller det här att på
olika sätt uppmuntra samverkan inom
kriminalvården och mellan kriminalvården
och andra myndigheter och
frivilligorganisationer för att komma till rätta
med de svårigheter som finns. Justitieutskottet
föreslår att motionerna So42 (m) yrkande 18
och So44 (kd) yrkande 8 avslås.
Socialutskottets ställningstagande
Socialutskottet finner inte skäl att göra någon
annan bedömning än justitieutskottet när det
gäller frågan om kriminalvårdens behandling
av intagna under straffverkställigheten.
Motionerna So42 (m) yrkande 18 och So44
(kd) yrkande 8 avstyrks.
Barn i asylprocessen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om
barn i asylprocessen och om mottagandet av
bl.a. ensamkommande flyktingbarn.
Socialutskottet hänvisar bl.a. till den
bedömning som socialförsäkringsutskottet
nyligen gjort samt till pågående arbete på
området.
Jämför reservationerna 38 (fp), 39 (kd), 40
(m), 41 (fp) och 42 (kd).
Propositionen
När det gäller ansvaret för flyktingbarn som
far illa nämns i propositionen (s. 41) att denna
fråga, liksom frågan om ansvaret för de barn
som kommer till Sverige utan
vårdnadshavare, har uppmärksammats under
senare tid. Socialstyrelsen och
Migrationsverket har haft regeringens
uppdrag att lämna förslag till åtgärder för att
förbättra mottagandet av dessa barn. En
rapport med en rad förslag har lämnats, och
den bereds nu vidare inom Regeringskansliet.
Migrationsverket har även haft i uppdrag att
ytterligare analysera kostnaderna för de för-
slag som redan lämnats. Uppdraget har
redovisats och bereds nu inom
Regeringskansliet.
Motioner
I motion So42 av Cristina Husmark Pehrsson
m.fl. (m) yrkas att riksdagen begär att
regeringen återkommer med förslag om att
förbättra situationen för barn med
invandrarbakgrund (yrkande 2 delvis).
Motionärerna syftar bl.a. på flyktingbarn.
I motion So43 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen begär att regeringen
återkommer med förslag till ändring av
utlänningslagens bestämmelser avseende
asylsökande barns situation (yrkande 5).
Motionärerna anser att portalparagrafen i
utlänningslagen med den centrala
formuleringen om barns bästa har visat sig ha
ringa betydelse. Lagen bör kompletteras så att
större hänsyn tas till asylsökande barns
situation vid beviljandet av asyl, anförs det. I
motionen begärs vidare ett tillkännagivande
om omhändertagandet av asylsökande barn
(yrkande 6). Enligt motionärerna måste barn
som kommer till Sverige utan vårdnadshavare
få ett bättre omhändertagande redan från
ankomsten. Motionärerna anser att
socialtjänsten skall ha detta ansvar.
I motion So44 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)
begärs ett tillkännagivande om att barnets
bästa oreserverat skall sättas främst i
utlänningsärenden (yrkande 5).
Grundförutsättningen måste alltid vara att
barn i olika situationer behandlas med respekt
för sina behov och rättigheter. I motionen
begärs även ett tillkännagivande om barnets
rätt att höras i asylutredningar (yrkande 6).
Motionärerna anser, liksom Rädda Barnen i
en nyligen presenterad undersökning, att
myndigheter som huvudregel, utifrån barnets
egna förutsättningar, skall höra varje barn om
dess asylskäl. I de fall barnet inte hörs
personligen skall myndigheten höra barnets
vårdnadshavare om barnets egna asylskäl.
Vidare begärs ett tillkännagivande om snabba
åtgärder för att förhindra att ensamkommande
barn försvinner (yrkande 7). Enligt
motionärerna har i princip ingenting hänt
sedan Migrationsverkets och Socialstyrelsens
rapport rörande ensamkommande barn
presenterades i juni 2002. Motionärerna anser
att Migrationsverkets personal snarast måste
få klara skriftliga direktiv och befogenheter
för sitt arbete. En företrädare för ensamma
asylsökande barn bör utses inom 24 timmar
efter ankomsten. Vidare bör vissa av barnen
snabbt kunna placeras i familjehem.
Motionärerna anser att regeringen omedelbart
bör återkomma till riksdagen med förslag till
förändringar.
Tidigare behandling
I det ovan nämnda betänkandet
2001/02:SoU23 behandlade utskottet även
motioner om barns rättigheter i asylprocessen
(s. 41 f.). Utskottet konstaterade att det vid
bedömningen av frågor om tillstånd enligt
utlänningslagen skall klarläggas vad barn som
berörs av ett beslut i ärendet har att anföra (11
kap.  1 a § utlänningslagen [1989:529]).
Socialutskottet instämde med socialförsäk-
ringsutskottet (bet. 2001/02:SfU8) att det är
av stor vikt att denna bestämmelse får
genomslag så att de asylsökande barnen
verkligen får komma till tals i processen och
så att berörda myndigheter kan klarlägga vad
barnet har att anföra i ärendet. En
förutsättning härför är att de som hör barn har
tillräcklig kompetens. Utskottet konstaterade
att Migrationsverket hade beslutat att
genomföra en utbildning om bl.a.
barnkonventionen och dess betydelse i
utlänningsrätten, om samtalsmetodik och om
hur barn påverkas av en utredningssituation.
Vidare har Utlänningsnämnden en särskild
handläggare som bevakar tillämpningen av
barnkonventionen och den särskilda
bestämmelsen om barnets bästa i
utlänningslagen. Socialutskottet ställde sig
bakom socialförsäkringsutskottets uttalande
att det är särskilt viktigt att barnkonventionen
står i blickpunkten för myndigheternas
agerande när det gäller asylsökande barn
eftersom dessa på olika sätt kan ha varit
utsatta för svåra trauman och andra
umbäranden. Mot bakgrund av det pågående
arbetet i syfte att sätta barn och deras
särskilda behov i fokus i asylprocessen
avstyrkte utskottet motionerna (res. v och kd,
s.y. c).
När det gällde ensamkommande barn
konstaterades att Migrationsverket och
Socialstyrelsen hade fått i uppdrag att
gemensamt och i samråd med
Integrationsverket och Barnombudsmannen
förbättra mottagandet av denna grupp barn. I
likhet med socialförsäkringsutskottet (bet.
2001/02:SfU8) förutsatte socialutskottet att
myndigheterna därvid analyserar innebörden
av begreppet vistelsekommun i
socialtjänstlagen i förevarande situationer.
Socialutskottet delade också
socialförsäkringsutskottets uppfattning att det
är viktigt att mottagandet av ensamkommande
barn snarast förbättras. Mot bakgrund av det
anförda avstyrktes de aktuella motionerna
(res. m resp. kd, s.y. v).
Socialförsäkringsutskottet har i det av
riksdagen nyligen godkända betänkandet
2002/03:SfU8 Migration och asylpolitik bl.a.
behandlat motionsyrkanden om
barnkompetens i asylprocessen m.m.
I betänkandet redogjordes för en rapport
som Migrationsverket presenterat i början av
2001, Barn i utlänningsärenden. I rapporten
lämnas förslag till åtgärder mot de problem
som uppmärksammats i Barnombudsmannens
rap-port Barnets bästa i asylärenden. Som ett
direkt resultat av rapporten har
Migrationsverket beslutat att genomföra en
utbildning om bl.a. barnkonventionen och
dess betydelse i utlänningsrätten,
samtalsmetodik och hur barnet påverkas av en
utredningssituation.
Socialförsäkringsutskottet nämnde även
Rädda Barnens rapport Barns egna asylskäl,
som presenterades i början av 2003. I studien
har undersökts i vilken utsträckning ansvariga
myndigheter hör barn i asylsökande familjer,
om de tar reda på om barnen har egna
asylskäl, eller humanitära skäl, att få
uppehållstillstånd och vilken hänsyn som har
tagits till barnens egna asylskäl. Enligt
rapporten finns det stora brister i hanteringen.
Bland annat har endast en tredjedel av barnen
i familj som åberopat egna asylskäl eller
humanitära skäl fått en noggrann bedömning
av skälen i Migrationsverkets eller Utlän-
ningsnämndens beslut. I rapporten föreslås att
Migrationsverket i princip skall höra varje
barn. Om ett barn inte hörs personligen måste
Migrationsverket höra barnets vårdnadshavare
extra noga om barnets egna asylskäl. Vidare
måste Migrationsverket och
Utlänningsnämnden beakta barns egna
grunder för asyl och göra en noggrann
bedömning av barns skäl i sina beslut.
Slutligen skall asylutredningar av barn ske i
barnanpassad miljö.
Socialförsäkringsutskottet redogjorde vidare
för den offentliga utfrågning som utskottet
genomförde i mars 2003. Migrationsverket
anförde där att det finns visst fog för den
kritik som framförs i Rädda Barnens rapport
men att de ärenden som gåtts igenom är ett år
gamla. Sedan dess har verket genomfört ett
omfattande utbildningsprogram kring
barnkonventionen för all personal.
Generaldirektören angav att det alltid är
föräldrarna som har det yttersta ansvaret men
att barnen som huvudprincip alltid bör få
komma till tals. Barnombudsmannen angav
vid utfrågningen att myndigheten samarbetat
med Migrationsverket när det gäller bl.a.
utbildningsfrågor. Syftet har varit att vidga
kunskaperna om barnkonventionen och att
barnen alltid måste ses som individer i
asylprocessen.
Utlänningsnämnden har en särskilt utsedd
handläggare som bevakar tillämpningen av
barnkonventionen och den särskilda
bestämmelsen om barnets bästa i
utlänningslagen. Enligt Utlänningsnämnden
bör barnperspektivet uppmärksammas i varje
ärende som rör ett barn.
Socialförsäkringsutskottet anförde i sitt
ställningstagande att barnkonventionens
innehåll alltid bör stå i blickpunkten för
myndigheternas agerande i olika situationer.
Det får anses särskilt betydelsefullt i
asylprocessen, då de barn som kommer hit
som asylsökande på olika sätt kan ha varit
utsatta för svåra trauman och andra
umbäranden. Utskottet kunde konstatera att
det pågår ett väl utvecklat arbete som syftar
till att sätta barn och deras särskilda behov i
fokus i asylprocessen och avstyrkte aktuella
motioner.
I det ovannämnda betänkandet 2002/03:SfU8
behandlades även ett antal motioner om de
ensamkommande utländska barnens situation.
Socialförsäkringsutskottet nämnde att
utskottet den 12 mars 2002 hållit en sluten
utfrågning med Migrationsverket, Svenska
Kommunförbundet, Socialstyrelsen och
Rädda Barnen. Rädda Barnen förordade vid
utfrågningen en ansvarsfördelning där det
också i praktiken är socialtjänsten som
ansvarar för omhändertagandet av barnen och
Migrationsverket endast ansvarar för asylut-
redningen. Rädda Barnen påtalade också
behovet av ett ökat samarbete mellan
Migrationsverket och kommunerna.
Socialstyrelsen anförde att enligt
socialtjänstlagen ligger det yttersta ansvaret
för barnen på kommunerna. Det är emellertid
viktigt att barnets bästa tillgodoses fullt ut i
det praktiska utförandet.
I betänkandet påpekades vidare att
riksdagen våren 2002 gjort ett tillkän-
nagivande till regeringen om att regeringen
snarast bör återkomma till riksdagen vad
gäller ansvar för ensamkommande barn
beträffande asylfrågan, boendet och hälsan
(bet. 2001/02:SfU15, rskr. 2001/02:287).
Socialförsäkringsutskottet erinrade även om
att en särskild utredare tillkallats i april 2002
(dir. 2002:55) med uppgift att utvärdera 1995
års förmyndarskapsreform. I ett
tilläggsdirektiv (dir. 2003:23) till utredningen
anges att utredningen med förtur skall
behandla frågan om det rättsliga skyddet för
ensamkommande barn. Utredningen skall
senast den 30 juni 2003 redovisa denna del. I
utredningen rörande översyn av mottagande
av och introduktion för flyktingar (dir.
2001:87) ingår bl.a. att särskilt
uppmärksamma situationen för barn som
kommer till Sverige utan vårdnadshavare.
Utredningen kan inom ramen för sitt direktiv
komma att föreslå ytterligare åtgärder.
Migrationsverket och Socialstyrelsen
redovisade i juni 2002 ett uppdrag att
gemensamt och i samråd med
Integrationsverket och Barnombudsmannen
förbättra mottagandet av de ensamkommande
barnen. I rapporten föreslås bl.a. att
Migrationsverket skall träffa
överenskommelser med ett mindre antal
kommuner om mottagande av
ensamkommande barn. Statlig ersättning
utgår till den kommun som har ansvaret med
full täckning för kostnader för alla
ensamkommande barn, asylsökande såväl
som inte asylsökande. Dessutom föreslås
införandet av ett nytt institut, företrädare för
ensamkommande barn, med större ansvar och
befogenheter än dagens gode män. I övrigt
redovisas förslag om förbättrat samarbete
mellan berörda myndigheter, förbättrad stati-
stik samt förbättrad information till landsting,
kommuner och berörda myndigheter. I
redovisningen anges bl.a. vikten av att
ansvarsfördelningen mellan berörda
myndigheter tydliggörs.
Med anledning av redovisningen gav
regeringen Migrationsverket i uppdrag att, i
samarbete med Svenska Kommunförbundet,
undersöka förutsättningarna för att träffa
överenskommelser med kommuner om att ta
emot ensamkommande barn. I november
2002 redovisade Migrationsverket reger-
ingsuppdraget. Av redovisningen framgår att
förhandlingar pågår mellan verket och
Kommunförbundet om att teckna avtal med
ett 15-tal kommuner. Kommunförbundet har
tillfrågat ett antal kommuner, vilka samtliga
ligger i geografisk närhet till barnpsykiatrisk
klinik och har tidigare erfarenhet av kontakt
med ensamkommande barn. Redovisningen
pekar på vikten av att bygga nätverk i syfte att
få till stånd en god samverkan mellan berörda
myndigheter. De kostnadsberäkningar som
redovisats analyseras för närvarande inom Re-
geringskansliet.
I sin bedömning utgick
socialförsäkringsutskottet från att de problem
som bl.a. Rädda Barnen påtalat vid utskottets
utfrågning år 2002 skyndsamt rättas till.
Utskottet förutsatte att regeringen så snart
som möjligt återkommer enligt riksdagens
tidigare beslut om ansvar för
ensamkommande barn beträffande asylfrågan,
boendet och hälsan och avstyrkte
ifrågavarande motioner.
Regeringen föreslår i tilläggsbudgeten i 2003
års vårproposition (prop. 2002/03:100) att
anslag 12:2 Mottagande av asylsökande under
utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar
ökas med 122 miljoner kronor. Enligt
propositionen behöver asylsökande barn som
kommit till Sverige utan legal vårdnadshavare
skydd och hjälp. Socialnämnden har det
yttersta ansvaret för dem som vistas i
kommunen. Kommunerna skall därför utreda
dessa barns behov av insatser och fatta beslut
om var de skall bo. Boende kan ske i
familjehem, hem för vård eller boende eller i
Migationsverkets gruppboende. Enligt re-
geringen bör kommunerna lämnas ersättning
för vissa utredningskostnader m.m. avseende
asylsökande barn som kommit till Sverige
utan legal vårdnadshavare. Den statliga
ersättningen avses gälla under en
övergångstid. Regeringen avser att under
denna tid och efter samråd med Svenska Kom-
munförbundet och Landstingsförbundet,
pröva och fastställa de närmare grunderna för
statlig ersättning till kommunerna avseende
asylsökande barn m.fl. som kommit till
Sverige utan legal vårdnadshavare.
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner
att ifrågavarande anslag används även för det
angivna ändamålet.
Statsrådet Jan O Karlsson besvarade den 27
mars 2003 en fråga i riksdagen om
asylsökande barn som försvinner. Statsrådet
hänvisade bl.a. till att Migrationsverket för
närvarande gör en grundlig utredning av
orsakerna till att asylsökande barn försvinner
från verkets anläggningar eller från släktingar.
Migrationsverket avser att ta reda på vad som
hänt de barn som försvann under år 2002 och
förväntas redovisa arbetet under våren 2003.
Statsrådet uppgav att han noga följer frågan
om varför barn försvinner och vad som kan
göras för att förhindra detta samt att han är
beredd att vidta de åtgärder som kan
föranledas av Migrationsverkets utredning.
Barnombudsmannen föreslår i sin rapport
2003 bl.a. att Migrationsverket i samverkan
med Svenska Kommunförbundet snarast
sluter avtal med ett antal kommuner som
innebär att ansvaret för barnens vård, boende
och trygghet skall ligga hos kommunernas
socialtjänst. Vidare föreslår BO att en ny lag
om företrädarskap för ensamkommande barn
arbetas fram snarast möjligt. BO anser vidare
att fler familjehem med beredskap att ta hand
om flyktingbarn bör rekryteras och utbildas.
Utskottets ställningstagande
Socialutskottet delar
socialförsäkringsutskottets uppfattning att det
är viktigt att barnkonventionens innehåll står i
blickpunkten för myndigheternas agerande i
olika situationer, inte minst när det gäller
asylsökande barn. Såsom konstaterats av
socialförsäkringsutskottet pågår ett väl
utvecklat arbete som syftar till att sätta barn
och deras särskilda behov i fokus i
asylprocessen. Motionerna So43 (fp) yrkande
5 och So44 (kd) yrkandena 5 och 6 avstyrks
därmed.
När det gäller de asylsökande barnens
situation konstaterar utskottet inledningsvis
att dessa barn i princip har rätt till samma
hälso- och sjukvård som barn som är bosatta i
Sverige samt rätt till barnomsorg och
skolgång. Socialtjänsten har samma ansvar
för asylsökande barn som för andra barn. De
lagstiftningsåtgärder och andra insatser som
föreslås i den nu aktuella propositionen
omfattar även denna grupp barn. Utskottet
kan vidare konstatera att regeringen nyligen
föreslagit att kommunerna under en
övergångsperiod bör kunna få ersättning för
vissa utredningskostnader m.m. avseende
ensamkommande asylsökande barn.
Regeringens avsikt är att efter samråd med
kommunförbunden fastställa närmare grunder
för statlig ersättning till kommunerna
avseende asylsökande barn m.fl. som kommit
till Sverige utan legal vårdnadshavare. När det
gäller asylsökande barn som försvinner från
Migrationsverkets anläggningar eller från
släktingar kan konstateras att
Migrationsverket för närvarande utreder
orsakerna till försvinnandena. Liksom
socialförsäkringsutskottet förutsätter
socialutskottet att regeringen så snart som
möjligt återkommer enligt riksdagens tidigare
beslut om ansvar för ensamkommande barn
beträffande asylfrågan, boendet och hälsan.
Med det anförda avstyrks motionerna So42
(m) yrkande 2 delvis, So43 (fp) yrkande 6 och
So44 (kd) yrkande 7.
Ekonomiska konsekvenser av förslagen i
propositionen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motioner om att
regeringen bör återkomma  med en mer
realistisk ekonomisk konsekvensanalys av
de föreslagna åtgärderna. Utskottet anser att
förslagen bör kunna genomföras inom
ramen för berörda myndigheters redan
föreliggande ansvar. Jämför reservation 43
(m, kd).
Propositionen
Under avsnittet redovisas förslagen till
lagändringar och de aviserade uppdragen till
olika myndigheter. Regeringen bedömer att
förslagen i propositionen inte föranleder nya
kostnader och därmed skall hanteras inom de
nuvarande ekonomiska ramarna.
Förslagen om kompletteringar i viss
befintlig lagstiftning vad gäller skyldigheten
att anmäla till socialnämnden om det finns
misstanke att barn far illa samt vad gäller
bestämmelser om barns bästa medför enligt
regeringen inga ökade kostnader.
Regeringen kommenterar vidare förslaget
att barnperspektivet skall genomsyra alla
beslut inom ramen för LVU, ändringarna i
socialtjänstförordningen i syfte att förtydliga
rätten till en god vård för placerade barn samt
reglerna avseende överflyttning av vårdnaden
av barn i familjehem och barnets rätt till
umgänge med föräldrarna under pågående
vård. Det påpekas också att regeringen i
propositionen understryker att unga som har
psykiska problem har rätt att få stöd och hjälp
inom ramen för samhällets psykiatriska
ansvar. Enligt regeringen ligger förslagen
inom ramen för myndigheternas redan
befintliga skyldighet att ge barnen en god
vård och torde inte medföra ökade kostnader.
Förslagen i avsnitt 7 rörande
ansvarsfördelningen i socialtjänstärenden
mellan kommunerna avser förtydliganden av
gällande regelsystem och bedöms inte
medföra några ökade kostnader.
Förtydligandena bedöms snarare ge
effektivitetsvinster och ytterst gynna vården
av de barn och unga som kan beröras.
Lagändringen som möjliggör att ärenden
överflyttas från en socialnämnd till en annan
även i fall där man inte kunnat träffa frivillig
överenskommelse medför enligt regeringen
inga ökade kostnader eftersom det handlar om
ett nollsummespel mellan berörda kommuner.
Besvär till förvaltningsdomstol över ett beslut
som en länsstyrelse fattat torde ske i yttersta
undantagsfall och medför således endast
försumbara kostnader.
Förslagen som syftar till att förstärka
tillsynen av hem för vård eller boende (avsnitt
8) bedöms rymmas inom befintlig budget.
Förslaget att länsstyrelsernas tillsyn skall utgå
från en samlad strategi och en riskanalys bör
enligt regeringen snarare ge
effektivitetsvinster vad gäller såväl
kostnaderna som resultatet av tillsynen. Det
gäller även regeländringarna som rör den vård
som Statens institutionsstyrelse bedriver.
Motioner
I motion So42 av Cristina Husmark Pehrsson
m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om de
ekonomiska konsekvenserna av regeringens
förslag (yrkande 19). Motionärerna anför bl.a.
att förslaget rörande samverkan knappast kan
ske med dagens resurstilldelning. Regeringen
bör återkomma till riksdagen med en
realistisk ekonomisk konsekvensanalys av de
föreslagna åtgärderna.
I motion So44 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)
begärs ett tillkännagivande om behovet av en
mer utförlig konsekvensbeskrivning av
kostnaderna för förslagen (yrkande 9). Enligt
motionärerna är regeringens redovisning av
de ekonomiska konsekvenserna av förslagen
inte tillfyllest. Det kan inte uteslutas att
många kommuner behöver ökade resurser om
de skall leva upp till de ökade krav som
propositionen ställer. Regeringen måste
återkomma till riksdagen med en tydligare
och mer genomarbetad
konsekvensbeskrivning gällande de
ekonomiska konsekvenserna av förslagen.
Därefter måste en reglering göras enligt
finansieringsprincipen, anförs det.
Övrigt
I ärendet föreligger en promemoria från
riksdagens utredningstjänst (dnr. 2003:672)
angående de ekonomiska konsekvenserna till
följd av propositionen.
Utskottets ställningstagande
Såvitt utskottet kan bedöma bör förslagen i
propositionen kunna genomföras inom ramen
för berörda myndigheters redan föreliggande
ansvar för barn i utsatta situationer samt inom
befintlig budget. Motionerna So42 (m)
yrkande 19 och So44 (kd) yrkande 9 avstyrks
därmed.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga
i övrigt
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör, med vissa justeringar, anta
regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga i övrigt. Riksdagen bör
även anta av utskottet framlagda lagförslag,
vilka syftar till att fullfölja regeringens
avsikt att göra lagen könsneutral.
Utskottets ställningstagande
Utskottet föreslår följande:
Ordet "40," bör utgå ur ingressen till
lagförslaget eftersom regeringen inte föreslår
någon ändring i den paragrafen.
I 1 § fjärde stycket saknas ordet "andra" i
lagrummets nuvarande lydelse. Ordet bör
föras in mellan orden "Vissa" och "åtgärder".
Utskottet tillstyrker i övrigt regeringens
förslag till lag om ändring i lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Regeringen har för avsikt att göra lagen
könsneutral. Ändringar i detta syfte bör därför
göras även i 15, 35 och 41 §§. Utskottets
förslag till ändringar av dessa paragrafer
framgår av bilaga 4.
Övriga lagförslag
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör, med vissa justeringar i
förslagen till lag om ändring i
socialtjänstlagen (2001:453) och lag om
ändring i lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, anta övriga av re-
geringen föreslagna lagändringar.
Utskottets ställningstagande
Utskottet tillstyrker i övrigt regeringens
förslag till lag om ändring i brottsbalken, lag
om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763), lag om ändring i skollagen
(1985:1100) samt lag om ändring i lagen
(1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område.
I 16 kap. 4 § förslaget till lag om ändring i
socialtjänstlagen (2001:453) saknas andra och
tredje styckena i paragrafens nuvarande
lydelse. Någon ändring i denna del är inte
avsedd. Andra och tredje styckena i
paragrafen bör därför kvarstå oförändrade. I
övrigt tillstyrker utskottet förslaget.
I ingressen till förslaget till lag om ändring i
lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall bör orden "vård av" föras in mellan
orden "om" och "missbrukare". I övrigt
tillstyrker utskottet förslaget.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till lag
om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar och lag om ändring i
lagen (1998:603) om verkställighet av sluten
ungdomsvård.
</pre><pre>
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes
vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
1.      Förebyggande och andra insatser för
barn i utsatta situationer (punkt 1)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 1.
Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:So42 yrkande 1 och 2002/03:Ju320
yrkande 3 samt avslår motionerna
2002/03:So223, 2002/03:So250 yrkande 3,
2002/03:So307, 2002/03:So328,
2002/03:So360 yrkandena 4-6,
2002/03:So507 yrkandena 4 och 8,
2002/03:Ju361 yrkandena 5 och 7 samt
2002/03:A323 yrkande 5.
Ställningstagande
Enligt vår mening saknas i propositionen ett
tydligt ställningstagande från regeringen att
det är föräldrarna som är ytterst ansvariga för
sina barn. I arbetet med att komma till rätta
med barns utsatthet måste man börja med den
främsta orsaken till utsattheten, nämligen den
familjesituation som barnen lever i.
Samstämmiga forskningsresultat visar att en
trång ekonomisk situation och liten möjlighet
att styra sin vardag ger frustrerade föräldrar,
en urholkad trygghet och ökad risk för
utsatthet. Tryggheten inom familjen påverkas
mycket starkt av hur samhället och staten
prioriterar familjen och föräldraansvaret. Vi
ställer oss kritiska mot att propositionen helt
saknar såväl analys som förslag till hur
samhället kan stödja och underlätta föräldrars
åtaganden.
I syfte att uppmärksamma de barn som lever
i familjer där det förekommer våld bör
socialnämndens ansvar enligt 5 kap. 11 §
socialtjänstlagen (2001:453) utvidgas till att
även avse barn och ungdomar som är eller har
varit utsatta för våld eller andra övergrepp i
hemmet. Vi anser att regeringen snarast bör
återkomma till riksdagen med ett sådant
förslag.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.

2.      Förebyggande och andra insatser för
barn i utsatta situationer (punkt 1)
av Ulrik Lindgren (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 2.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So507 yrkandena 4 och 8 samt avslår
motionerna 2002/03:So42 yrkande 1,
2002/03:So223, 2002/03:So250 yrkande 3,
2002/03:So307, 2002/03:So328,
2002/03:So360 yrkandena 4-6,
2002/03:Ju320 yrkande 3, 2002/03:Ju361
yrkandena 5 och 7 och 2002/03:A323 yrkande
5.
Ställningstagande
Generella och förebyggande insatser bör vara
grunden för samhällets stöd till utsatta barn.
Samtidigt är även riktade insatser nödvändiga.
Socialtjänsten har här det övergripande
ansvaret men även andra verksamheter svarar
för insatser till särskilt utsatta barn och
ungdomar. Utifrån de senaste årens rapporter
om barns situation förefaller dock dessa
insatser vara otillräckliga. Jag anser att det
behövs en mer samlad genomgång och analys
samt förslag på insatser för barn i riskzon. Det
är orsakerna till och inte symptomen på barns
ohälsa och utsatthet som vi i första hand
måste ta ansvar för. I arbetet bör också ingå
en genomgång av den kunskap och forskning
som finns om störningar hos vuxna (t.ex.
missbruk, kriminalitet och psykiska problem)
och de riskindikatorer som finns i barndomen.
Vad jag nu anfört bör ges regeringen till
känna.
3.      Förebyggande och andra insatser för
barn i utsatta situationer (punkt 1)
av Annika Qarlsson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 3.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So250 yrkande 3 och avslår
motionerna 2002/03:So42 yrkande 1,
2002/03:So223, 2002/03:So307,
2002/03:So328, 2002/03:So360 yrkandena 4-
6, 2002/03:So507 yrkandena 4 och 8,
2002/03:Ju320 yrkande 3, 2002/03:Ju361
yrkandena 5 och 7 samt 2002/03:A323
yrkande 5
Ställningstagande
Jag vill framhålla samhällets ansvar för att
hjälpa och skydda utsatta barn samt i
görligaste mån stärka deras befintliga
uppväxtmiljöer. I fall av vanvård måste de
sociala myndigheterna kunna gripa in med
kraft. Jag vill ha ett samhälle som litar på
familjerna samtidigt som det skall finnas ett
starkt yttre stöd vid kriser. Många barn och
ungdomar lever i dag i en tillvaro där allt
högre krav från samhälle, skola, kamrater och
föräldrar skapar problem. Otrygga
uppväxtförhållanden bidrar ytterligare till
problematiken. Hos barnen och ungdomarna
kan detta till exempel ta sig uttryck i stress,
depressioner, mobbning och utseendefixering.
Jag menar att det måste skapas ungdomsfrid i
samhället för att ge den uppväxande
generationen en trygg och sund tillvaro.
Det finns problemområden som enligt min
mening snarast bör uppmärksammas.
Exempel på detta är en ökad andel
psykosomatiska besvär, otrygghet, svaga
föräldrarelationer och mobbning. Under 2001
gällde 18 % av de inkomna samtalen till BRIS
mobbning, vilket är en kraftig ökning jämfört
med tidigare år.
Utseendefixeringen leder till allt större
problem i samhället och den kryper allt längre
ner i åldrarna. Hos många unga leder
utseendefixeringen inte bara till dålig
självkänsla och andra psykiska besvär utan
även till ätstörningar. Enligt min mening
behövs det ytterligare resurser till forskningen
om ätstörningar. Skolan har en nyckelroll för
att arbeta med värderingar och ifrågasätta
utseende- och modefixeringen.
Såväl mobbning som ätstörningar ger en
tydlig bild av psykisk problematik. Allt fler
ungdomar upplever också stress och
depressioner. Alltför ofta besvaras
ungdomarnas problematik med psykofarmaka
och försäljningen har ökat lavinartat under de
senaste åren. Jag anser det oerhört viktigt att
psykofarmaka till ungdomar enbart används
som komplement under terapibehandling.
Dessa frågor måste lyftas fram.
Vad jag nu anfört bör ges regeringen till
känna.
4.      Barn till missbrukare, psykiskt sjuka
m.fl. (punkt 2)
av Kerstin-Maria Stalin (mp), Ulrik
Lindgren (kd) och Annika Qarlsson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 4.
Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:So250 yrkande 5, 2002/03:So507
yrkande 5 och 2002/03:So515 yrkandena 4
och 5 samt avslår motionerna 2002/03:So247
yrkande 2, 2002/03:So341 yrkandena 1 och 2,
2002/03:So450 yrkande 4 och 2002/03:So509
yrkande 20.
Ställningstagande
Vi vill framhålla vikten av att barn till
psykiskt sjuka, utvecklingsstörda,
missbrukare och intagna inom kriminalvården
uppmärksammas och erhåller hjälp och stöd.
Det är av yttersta vikt att de sociala
myndigheterna på ett tidigt stadium får
kontakt med barnen och erbjuder dem hjälp.  I
dag får socialtjänsten ofta del i ansvaret för
dessa barn först när stora problem redan blivit
befästa och svårare att åtgärda. Det är således
viktigt att ett samarbete etableras över
gränserna mellan de olika verksamheterna. Vi
vill också framhålla vikten av barnkompetens
inom exempelvis vuxenpsykiatrin. Enligt vår
mening bör riksdagen hos regeringen  begära
förslag om ytterligare åtgärder för
ifrågavarande kategorier barn.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
5.      Barn i ekonomiskt utsattta familjer
(punkt 3)
av Gabriel Romanus (fp) och Marita
Aronson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 5.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So291 och avslår motionerna
2002/03:So274, 2002/03:So339 yrkande 2,
2002/03:So377, 2002/03:So399 yrkande 4
och 2002/03:So454 yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
År 2000 levde drygt 15 % av alla barn i
Sverige i ekonomiskt utsatta familjer.
Fattigdomen kan på sikt påverka barnens
hälsa och skolgång. Den ekonomiska
utsattheten ger emellertid också omedelbara
konsekvenser, som att inte kunna vara med på
skolutflykten eller friluftsdagar för att man
inte har pengar eller den utrustning som
krävs. Flera andra länder har antagit mål och
planer för att reducera barnfattigdomen. Vi
anser att regeringen för riksdagen snarast
möjligt bör presentera en plan för hur
barnfattigdomen i Sverige skall kunna
halveras under innevarande mandatperiod.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
6.      Barn i ekonomiskt utsattta familjer
(punkt 3)
av Ingrid Burman (v) och Elina Linna (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 6.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So399 yrkande 4 och avslår
motionerna 2002/03:So274, 2002/03:So291,
2002/03:So339 yrkande 2, 2002/03:So377
och 2002/03:So454 yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
Vi vill peka på problemet med att barn i
ekonomiskt utsatta familjer i dag knappast har
råd att delta i exempelvis kultur- och
musikskolornas verksamhet. Det är också så
att fritidsverksamheter som mest drar till sig
flickor genomgående har sämre
samhällsbidrag än de verksamheter som
pojkar som regel är intresserade av. Vi anser
att kommunerna måste ta ett utökat ansvar när
det gäller barns och ungdomars fritid. Enligt
vår mening bör vidare Barnombudsmannen få
i uppdrag att genomföra en fördjupad analys
av barnens fritidssituation.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
7.      Hedersrelaterat våld m.m. (punkt 4)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 7.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So42 yrkande 2 delvis och avslår
motionerna 2002/03:So41 och
2002/03:So232.
Ställningstagande
Barn som utsätts för hedersrelaterat våld eller
hot om våld befinner sig i en på flera sätt svår
situation. Dels är de utsatta för våld eller hot
om våld, dels är de klämda mellan två
kulturer. Vi vill därför understryka vikten av
att regeringen skyndsamt återkommer till
riksdagen med förslag om åtgärder för att
förbättra situationen för denna grupp barn.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
8.      Sexuell exploatering av barn (punkt 5)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 5
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 8.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So42 yrkande 2 delvis.
Ställningstagande
En särskild utredare har nyligen tillsatts i
syfte att fullfölja det arbete som har bedrivits i
den tidigare arbetsgruppen för kunskap om
sexuell exploatering av barn i Sverige. Vi vill
framhålla även dessa barns särskilt utsatta
situation. Det är därför mycket viktigt att
regeringen snarast möjligt återkommer till
riksdagen med förslag om åtgärder för att
förbättra för barn som utsätts för sexuell
exploatering i Sverige.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
9.      4 kap. 26 § barnavårdslagen (punkt 6)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 9.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So42 yrkande 4.
Ställningstagande
Vi vill betona att respekten för en familjs
egna möjligheter skall gälla också i de fall då
ett barn råkat illa ut eller befinner sig i
riskzonen för att göra det. Enligt 4 kap. 26 §
barnavårdslagen, vilken upphörde att gälla
1982, kunde sociala myndigheter i samverkan
med familjen och på ett tidigt stadium inrikta
sitt arbete på att hjälpa och stötta, ofta i
förebyggande syfte. Åtgärder vidtogs sedan
stegvis i samråd med familjen och först som
en sista utväg kunde övervakning och ett
omhändertagande bli aktuellt. I dag kommer
dessvärre socialnämndens åtgärder ofta
överraskande och inte sällan för sent. Vi anser
därför att denna paragraf bör återinföras i
socialtjänstlagen och att regeringen bör
återkomma till riksdagen med ett sådant
förslag.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
10.     Familjerådslag (punkt 7)
av Ulrik Lindgren (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 7
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 10.
Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:So507 yrkande 7 delvis och
2002/03:Sf380 yrkande 10.
Ställningstagande
Jag anser att de familjer som så önskar bör ha
rätt till familjerådslag eller annan
arbetsmodell som i likhet med familjerådslag
tar till vara de närståendes resurser. En
anledning är att de flesta av de barn som blir
föremål för ett familjerådslag placeras hos
släktingar medan släktingplaceringar är
ovanliga bland de barn som utreds på
traditionellt sätt. Regeringen bör återkomma
till riksdagen med ett sådant förslag.
Vad jag nu anfört bör ges regeringen till
känna.

11.     Forskning om barn i utsatta
situationer (punkt 9)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 11.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So42 yrkande 5 och avslår motion
2002/03:So360 yrkande 2.
Ställningstagande
Vi anser i likhet med regeringen att
kunskapsläget när det gäller utsatthet bland
barn är eftersatt. Det gäller både våld mot
barn och frågor som tangerar eller har
beröring med detta område. Enligt vår
uppfattning framstår emellertid regeringens
förslag för att öka kunskaperna på området
som splittrade och utan tydlig målsättning. Vi
anser att det krävs en sammanhållen och
fokuserad metodik i syfte att öka kunskaperna
kring våld mot barn. Därför bör en institution,
t.ex. det föreslagna nationella
riskbarncentrumet, få till ansvar att samla in
och sammanställa relevant forskning på
området.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
12.     Forskning om barn i utsatta
situationer (punkt 9)
av Ulrik Lindgren (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 9
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 12.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So360 yrkande 2 och avslår motion
2002/03:So42 yrkande 5.
Ställningstagande
Sedan 1970-talet bedrivs forskning om
sexuella övergrepp på barn, om övergreppens
omfattning och om deras konsekvenser. Olika
behandlingsprogram har tagits fram efter
erfarenheter från praxis, och man har börjat
studera trauma, minne och
bearbetningsprocess. I vilken utsträckning
brottsoffren får hjälp är dock en fråga som i
mycket liten omfattning har studerats
internationellt och hittills inte alls har berörts
inom svensk forskning. Jag anser att
forskning bör utvecklas när det gäller sexuellt
utsatta brottsoffer med fokusering på socialt
stöd, behandling och bearbetning av traumat.
Vad jag nu anfört bör ges regeringen till
känna.
13.     Regeringsuppdrag till
Brottsförebyggande rådet (punkt 10)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 10
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 13.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So42 yrkande 6.
Ställningstagande
I propositionen anger regeringen att
Brottsförebyggande rådet skall få i uppdrag
att kartlägga skolelevers erfarenheter av våld i
hemmet, i skolan och på fritiden. Vi anser att
detta uppdrag bör utsträckas till att även
innefatta föräldrars erfarenheter av och
attityder till våld i allmänhet.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
14.     Sekretess vid samverkan
(punkt 12)
av Gabriel Romanus (fp) och Marita
Aronson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 12
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 14.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So511 yrkande 3.
Ställningstagande
Barn som far illa i hemmet, far ofta illa i
skolan också. Vi anser att de stängda dörrarna
mellan skolans elevvård och socialtjänsten
måste öppnas. Socialtjänstlagen bör ändras så
att socialvårdssekretessen inte hindrar att
skola och socialtjänst samverkar för att
skydda utsatta barn och öka deras chanser att
med skolans hjälp komma rätt i livet.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag till sådan ändring i socialtjänstlagen.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
15.     Familjevåldsenheter (punkt 13)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 13
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 15.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So42 yrkande 7.
Ställningstagande
Våld mot barn, framför allt när det handlar
om familjevåld, tillhör de mest komplicerade
utmaningarna inom polisens
utredningsverksamhet. I dag är det få
polismyndigheter som har inrättat arbetssätt
som motsvarar de professionella svårigheter
som barnutredningar medför. Vi ser denna
brist främst i att endast 10 % av anmäld
barnmisshandel föranleder åtal. Vid de
polismyndigheter där familjevåldsenheter
inrättats har samverkan mellan olika myndig-
heter blivit ett naturligt inslag i arbetet,
särskilt med åklagarna. Det har bedrivits
mycket utvecklingsarbete inom detta område,
men implementeringen går alldeles för
långsamt, och det krävs en stark politisk
viljeyttring för att skynda på förbättringar
inom området. Enligt vår mening bör
regeringen få i uppdrag att påskynda
inrättandet av familjevåldsenheter vid landets
polismyndigheter.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
16.     Familjecentraler (punkt 14)
av Ulrik Lindgren (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 14
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 16.
Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:So304 och 2002/03:So397 yrkandena
1 och 2.
Ställningstagande
En familjecentral är en mötesplats för
barnfamiljer där det på ett och samma ställe
finns tillgång till olika tjänster som har
betydelse för barnens och därmed deras
familjers hälsa och välbefinnande. Denna
form av samverkan ger familjerna bättre
service och innebär på sikt en
resursbesparing. Jag anser att det bör göras en
nationell uppföljning av verksamheten med
familjecentraler så att forskningen kan
tillgodogöra sig de erfarenheter som görs och
så att statistiskt material kan samlas och
spridas. Regeringen bör också ta initiativ till
att huvudmännen stimuleras att bygga upp
och utveckla familjecentraler i varje kommun.
Vad jag nu anfört bör ges regeringen till
känna.

17.     Hänvisningar till
anmälningsskyldigheten enligt
socialtjänstlagen (punkt 16)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 16
borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt,
2. lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.,
3. lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) såvitt avser 2 f §
andra stycket,
4. lag om ändring i polislagen (1984:387),
5. lag om ändring i tandvårdslagen
(1985:125),
6. lag om ändring i skollagen (1985:1100)
såvitt avser 1 kap. 2 a § andra stycket,
7. lag om ändring i lagen (1991:1137) om
rättspsykiatrisk undersökning samt
8. lag om ändring i lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område såvitt avser 2 kap. 2 §.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 17.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So42 yrkande 8 och avslår motion
2002/03:So442 yrkande 10.
Ställningstagande
Vi tillstyrker samtliga regeringens förslag
rörande anmälningsskyldigheten enligt
socialtjänstlagen. I propositionen understryker
regeringen vikten av att kriminalvården
uppmärksammar socialtjänsten när en
våldsbenägen intagen i anstalt står inför
frigivning. Vi vill emellertid påpeka att det är
lika viktigt att de som varit utsatta för våld
informeras om när den intagne har
permission.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
18.     Åtgärder för att öka
benägenheten att anmäla till
socialtjänsten (punkt 17)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m), Gabriel Romanus (fp),
Magdalena Andersson (m), Ulrik Lindgren
(kd) och Marita Aronson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 17
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 18.
Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:So42 yrkande 9, 2002/03:So43
yrkande 2 och 2002/03:So44 yrkande 1.
Ställningstagande
Anmälningarna till socialtjänsten om att barn
misstänks fara illa är få i dag, vilket betyder
att många utsatta barn troligen inte får det
stöd från samhällets sida som de behöver. Om
anmälningsplikten skall bli ett effektivt
verktyg krävs bättre kunskap hos den personal
som arbetar med eller nära barn. Det behövs
utbildning både för att kunna identifiera barn i
riskzon och för att våga anmäla. Det är också
nödvändigt att hitta metoder i det praktiska
arbetet. Utan utarbetade rutiner och
handlingsplaner är risken stor att misstankar
om t.ex. misshandel inte kommer till
socialtjänstens kännedom. Vi anser det
angeläget att följa upp befintligt
påföljdssystem samt att analysera varför
anmälningarna är så få, vad som avhåller
personal från att anmäla, vad som påverkar en
ökad anmälningsbenägenhet m.m. Liksom
Kommittén mot barnmisshandel anser vi att
frågan om straffansvar för enskilt verksamma
personer som låter bli att göra anmälan till
socialnämnden bör utredas särskilt.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
19.     Dödsfallsutredningar m.m.
(punkt 18)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 18
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 19.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So42 yrkande 10.
Ställningstagande
Vi anser att hela processen när det gäller
dödsfall av barn behöver granskas. Det kan
inte uteslutas att misstag görs redan i det
inledande skedet innan dödsorsaken
fastställts. Det är därför lämpligare att göra en
dödsorsaksutredning eller att skapa en svensk
modell där inslag av båda utredningsalternati-
ven är sammanslagna. De länder som
tillämpar dessa utredningsförfaranden vid
barns död är betydligt större än Sverige både
geografiskt och i befolkningsantal. I det
förslag som regeringen fört fram menar vi att
det finns ett tillräckligt beslutsunderlag för att
genast inleda en försöksverksamhet. Re-
geringen bör få i uppdrag att utan vidare
utredning sätta i gång försöksverksamheten.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.

20.     Särreglering av barnmisshandel
m.m. (punkt 20)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 20
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 20.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So42 yrkande 11 och avslår motion
2002/03:So45 yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
Vi anser  inte att en särreglering av brott mot
barn bör göras i brottsbalken. Däremot är det
angeläget att straffsatserna för grov
misshandel används i sin fulla utsträckning.
Enligt vårt förmenande bör misshandel av
barn generellt ses som grov. För att signalera
vikten av att denna typ av våldsbrott straffas
hårdare än vad som sker i dag vill vi att
minimistraffet för grov misshandel skall vara
två års fängelse. En sådan åtgärd skulle
skärpa påföljdspraxis generellt men också vad
gäller exempelvis påföljdsval som
samhällstjänst. Regeringen bör snarast
återkomma till riksdagen med förslag till
sådan reglering.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
21.     Särreglering av barnmisshandel
m.m. (punkt 20)
av Annika Qarlsson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 20
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 21.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So45 yrkandena 1 och 2 och avslår
motion 2002/03:So42 yrkande 11.
Ställningstagande
Jag anser att det bör införas ett särskilt brott,
barnmisshandel. Jag är övertygad om att de
lagtekniska svårigheterna går att bemästra.
Regeringen bör få ett uppdrag som går ut på
att låta utreda frågan och därefter återkomma
till riksdagen med ett förslag. En sådan
utredning bör ske under medverkan av
parlamentariker.
Vad jag nu anfört bör ges regeringen till
känna.
22.     Begreppet närstående person
(punkt 21)
av Annika Qarlsson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 21
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 22.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So45 yrkande 3.
Ställningstagande
Jag anser att begreppet närstående i den nya
straffskärpningsbestämmelsen har fått en
alltför snäv utformning. Närståendekretsen
bör omfatta inte bara familjen som den
definieras i detta ärende utan även andra
vuxna som barnet ser upp till och litar på och
som har ett speciellt ansvar att inte svika
barnets förtroende. Regeringen bör snarast
återkomma till riksdagen med förslag till
sådan reglering.
Vad jag nu anfört bör ges regeringen till
känna.
23.     En utvärdering av den nya
straffskärpningsgrunden (punkt 22)
av Ulrik Lindgren (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 22
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 23.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So44 yrkandena 2 och 3.
Ställningstagande
Jag tillstyrker förslaget till ny
straffskärpningsgrund. Den nya lagstiftningen
är emellertid behäftad med en del
tveksamheter som gör att det är lämpligt att
redan nu fatta beslut om en utvärdering inom
något år. Utvärderingen bör särskilt ta sikte på
barnrättsperspektivet. Regeringen bör få i
uppdrag att vidta erforderliga åtgärder för att
en utvärdering skall komma till stånd.
Vad jag nu anfört bör ges regeringen till
känna.
24.     Överflyttning av vårdnaden av
barn till familjehemsföräldrar
(punkt 23)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m), Magdalena Andersson
(m) och Ulrik Lindgren (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 23
borde ha följande lydelse:

Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga
såvitt avser 13 §, med de ändringarna i fjärde
stycket att orden "ett barn" ersätts av "den
unge" och att ordet "skall" ersätts med "bör",
samt
2. lag om ändring i socialtjänstlagen
(2001:453) såvitt avser 6 kap. 8 §, med den
ändringen i andra stycket att ordet "skall"
ersätts med "bör".
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So44 yrkande 4 och avslår motion
2002/03:So43 yrkande 4 delvis.
Ställningstagande
Enligt vår mening är frågan om överflyttning
av vårdnaden av barn till fosterhemsföräldrar
långt mer komplicerad än vad som framställs i
propositionen. Barn har rätt till en familj för
livet, och det bästa är om barnet kan
återförenas med sin ursprungsfamilj.
Samhället bör också tydligt stödja föräldrarna
i återtagandet av sin föräldraroll. Dessutom
spelar de biologiska föräldrarna en viktig roll
även om barnet bor i ett familjehem. Vad som
är bäst för barnet handlar även om att få bästa
möjliga förhållande till de biologiska
föräldrarna och andra till barnet närstående
personer. Vi anser därför att regeringens
förslag till 6 kap. 8 § andra stycket
socialtjänstlagen (2001:453) och 13 § fjärde
stycket lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) bör
ändras på så sätt att socialnämnden bör
överväga om det finns skäl att ansöka om
överflyttning av vårdnaden. Vidare bör en
smärre språklig ändring göras i ifrågavarande
bestämmelse i LVU.
25.     Överflyttning av vårdnaden av
barn till familjehemsföräldrar
(punkt 23)
av Gabriel Romanus (fp) och Marita
Aronson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 23
borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga
såvitt avser 13 §, med den ändringen i fjärde
stycket att orden "ett barn" ersätts av "den
unge", samt
2. lag om ändring i socialtjänstlagen
(2001:453) såvitt avser 6 kap. 8 §.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 25.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So43 yrkande 4 delvis och avslår
motion 2002/03:So44 yrkande 4.
Ställningstagande
Regeringen föreslår att när ett barn varit
placerat i samma familjehem under tre år skall
socialnämnden överväga om det finns skäl att
ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt
6 kap. 8 § föräldrabalken. Vi anser att tidpunk-
ten för en sådan prövning bör vara beroende
av situationen och barnets ålder. Således skall
inte en gräns om tre år gälla för alla. Tre år är
en lång period i ett spädbarns liv, men kortare
för en femtonåring. I vissa ärenden är det
redan i ett tidigt skede av
familjehemsplaceringen uppenbart att en
överflyttning av vårdnaden skulle gagna
barnet. Överväganden om överflyttning av
vårdnaden skall därför göras löpande under
ett ärendes gång och dokumenteras. Vi anser
att regeringen bör utarbeta ett förslag i
enlighet med vad som anförts och snarast
återkomma till riksdagen. I avvaktan därpå
tillstyrks regeringens förslag i aktuella delar,
dock med en smärre språklig ändring i
förslaget till ändring i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
26.     Social barn- och ungdomsvård
(punkt 24)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 24
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 26.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So42 yrkande 13 och avslår
motionerna 2002/03:So240 yrkandena 1-3,
2002/03:So263, 2002/03:So473 yrkandena 1-
3, 2002/03:So507 yrkande 7 delvis, 2002/03:
So511 yrkande 5, 2002/03:Ju366 yrkande 6
och 2002/03:L317 yrkande 1.
Ställningstagande
För närvarande finns det nio nationella
handlingsplaner som regeringen initierat.
Flera av handlingsplanerna berör angelägna
samhällsfrågor men inkräktar på den
kommunala självstyrelsen. Vi anser att de
problem som lagstiftaren uppmärksammar
primärt bör lösas genom lagstiftning. Bland
regeringens förslag i propositionen
förekommer forskning och samverkan i syfte
att förbättra barn- och ungdomsvården. Enligt
vår mening finns det därför anledning att
ifrågasätta vad en nationell handlingsplan på
området tillför. Vi anser att floran av
utredningar och initiativ som regeringen
beskriver bör realiseras i lagstiftning innan
riksdagen skall ta ställning till ytterligare en
handlingsplan.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
27.     Social barn- och ungdomsvård
(punkt 24)
av Gabriel Romanus (fp) och Marita
Aronson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 24
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 27.
Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:So263 och 2002/03:So511 yrkande 5
samt avslår motionerna 2002/03:So42
yrkande 13, 2002/03:So240 yrkandena 1-3,
2002/03:So473 yrkandena 1-3, 2002/03:
So507 yrkande 7 delvis, 2002/03:Ju366
yrkande 6 och 2002/03:L317 yrkande 1.
Ställningstagande
Många unga som tidigare placerades på
institution placeras i dag i familjehem.
Handledningen av de privatpersoner som tar
på sig dessa uppdrag är ibland bristfällig,
samtidigt som den arbetsbörda de tar på sig
kan vara både svårbemästrad och påfrestande.
Dessutom är ofta ersättningen dålig med
hänsyn till hur svår och slitsam uppgiften kan
vara. Vi anser att det i uppdraget till den
kommande utredningen på området bör ingå
att utarbeta förslag på hur villkoren för
kontaktfamiljer och familjehem kan
förbättras.
Ansvaret för familjehemmet och
vårdtagaren åvilar socialtjänsten i den
placerande kommunen. Det är emellertid inte
ovanligt att barn vårdas på långt avstånd från
hemkommunen. I sådana fall är risken stor att
ansvarig socialnämnd brister i sitt ansvar när
det gäller att ge familjehemmen råd, stöd och
den övriga hjälp de så väl behöver. I dessa fall
finns det också en risk för att oseriösa hem
kommer undan kontroll. Enligt vår
uppfattning vore det därför naturligt att
tillsynen över familjehemmen, i likhet med
tillsynen över hem för vård eller boende,
överfördes till de kommuner där
familjehemmen är belägna.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
28.     Social barn- och ungdomsvård
(punkt 24)
av Ulrik Lindgren (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 24
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 28.
Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:So473 yrkandena 1-3,
2002/03:So507 yrkande 7 delvis och
2002/03:Ju366 yrkande 6 samt avslår
motionerna 2002/03:So42 yrkande 13,
2002/03:So240 yrkandena 1-3,
2002/03:So263, 2002/03:So511 yrkande 5
och 2002/03:L317 yrkande 1.
Ställningstagande
Enligt nya rapporter är uppföljningen och
utvärderingen dålig både när det gäller § 12-
hemmen och hemmen för vård eller boende,
s.k. HVB. Kunskaperna om effekten av
behandling i § 12-hem och andra
behandlingsformer är fortfarande mycket
begränsad. Detta är i första hand oacceptabelt
för ungdomarna men också för att vård av
detta slag är mycket kostsam. Regeringen bör
därför snarast återkomma till riksdagen med
en redogörelse för hur uppföljning och
utvärdering av vården vid § 12-hem samt den
vård som följer efter en sådan vistelse
fungerar. Vidare bör en utvärdering göras av
den behandling som ges vid s.k. HVB. Jag vill
i sammanhanget framhålla vikten av att
personalen vid dessa hem är välutbildad och
erfaren. Det är troligen den viktigaste faktorn
för hur utfallet av vården blir.
Statistik från Statens institutionsstyrelses
institutioner visar att verksamheten ger goda
resultat för de unga som man har möjlighet att
följa under en längre tid. Jag anser det därför
angeläget att kommunernas och
socialtjänstens bristande resurser inte
påverkar hur länge den unge är placerad. En
utvärdering av hur kommunernas bristande
resurser har påverkat omhändertagande av
unga med sociala problem bör göras.
Enligt min mening kan ett mer
nätverksinriktat arbetssätt hjälpa många barn.
Bestämmelsen i socialtjänstlagen om
släktingplaceringar praktiseras dock inte i
tillräcklig omfattning, trots en positiv
inställning. Jag anser att lagen måste
efterlevas, främst för barnens skull, men även
för de anhöriga som förvägras inflytande över
besluten. Regeringen bör därför återkomma
till riksdagen med en redovisning om hur
lagen efterlevs och med förslag till åtgärder.
Vad jag nu anfört bör ges regeringen till
känna.
29.     En särskild statlig
tillsynsmyndighet (punkt 25)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 25
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 29.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So42 yrkande 3.
Ställningstagande
Vi anser att länsstyrelsernas och
Socialstyrelsens tillsynsverksamheter bör
bilda en statlig oberoende tillsynsmyndighet
som handhar tillsynen inom hela vård- och
socialtjänstområdet. En sådan lösning skulle
kunna avhjälpa problemen med
Socialstyrelsens i dag dubbla roller och den
otydliga gränsdragningen mellan
Socialstyrelsens och länsstyrelsernas
verksamheter. Vi vill betona att tillsyn skall
ske på lika villkor, oavsett om verksamheten
bedrivs i privat eller offentlig regi.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
30.     Legitimation för socionomer
(punkt 27)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m), Kerstin-Maria Stalin
(mp) och Magdalena Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 27
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 30.
Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:So42 yrkande 14, 2002/03:So270
och 2002/03:So350 yrkande 2.
Ställningstagande
I dag råder det brist på socionomer i hela
landet. Detta har inneburit att även personer
utan adekvat utbildning erhåller anställning
som socialsekreterare. En annan konsekvens
är att helt nyutexaminerade socionomer
tvingas utföra de svåraste arbetsuppgifterna
utan stöd av erfarna kolleger. Ett system med
legitimering av socionomer skulle stärka
kvaliteten i det sociala arbetet, öka
rättssäkerheten och förbättra möjligheterna att
utkräva ansvar.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
31.     Underrättelse enligt 11 kap. 2 §
sista stycket socialtjänstlagen (2001:453)
(punkt 28)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m), Gabriel Romanus (fp),
Magdalena Andersson (m) och Marita
Aronson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 28
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 31.
Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:So43 yrkande 4 delvis,
2002/03:So511 yrkande 2, 2002/03:Ju234
yrkande 12, 2002/03:Ju279 yrkande 1,
2002/03:Sf226 yrkande 15 och
2002/03:Ub557 yrkande 5.
Ställningstagande
I ett ärende hos socialtjänsten om att ingripa
till ett barns skydd eller stöd är
vårdnadshavaren part och skall alltid
informeras om nämndens beslut och avsikter i
fråga om utredningens bedrivande. Det ligger
i sakens natur att underrättelse till berörda
föräldrar om en påbörjad barnavårdsutredning
i normalfallet skall ske skyndsamt. Detta
anges dock inte i lagtexten. Vi anser att 11
kap. 2 § sista stycket socialtjänstlagen
(2001:453) bör kompletteras med en
bestämmelse om att underrättelse enligt
lagrummet skall ske utan dröjsmål.
Samtidigt bör det enligt vår mening finnas
möjlighet att i undantagsfall utreda ett barns
situation utan att informera vårdnadshavarna
om detta. Det finns nämligen tecken på att
många utsatta barn, särskilt flickor som lever
under hot och tvång i familjer med strängt
patriarkala värderingar, inte vågar vända sig
till socialtjänsten av rädsla för att föräldrarna
skall bli informerade. Detta är ett allvarligt
problem som måste åtgärdas. En ordning som
innebär att socialnämnden skall ansöka om
dispens från underrättelseskyldigheten hos
länsrätten bör övervägas. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med förslag i
enlighet med vad som anförts.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
32.     Skyldighet för socialnämnden att
polisanmäla övergrepp mot barn
(punkt 29)
av Ulrik Lindgren (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 29
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 32.
Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:So360 yrkande 1 och 2002/03:Ju361
yrkande 3.
Ställningstagande
Socialtjänsten är den myndighet som oftast
kommer i kontakt med barn som misstänks ha
blivit utsatta för sexuella eller andra
övergrepp. Socialtjänsten har genom en
sekretessbrytande regel möjlighet - men
ingen skyldighet - att göra en polisanmälan
vid misstanke om övergrepp mot barn. Jag
anser att lagstiftningen bör ändras så att
personalen inom socialtjänsten blir skyldig att
göra en polisanmälan vid misstanke om
övergrepp mot barn. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med ett sådant
förslag.
Vad jag nu anfört bör ges regeringen till
känna.
33.     Målsägande (punkt 30)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m), Gabriel Romanus (fp),
Magdalena Andersson (m), Ulrik Lindgren
(kd), Annika Qarlsson (c) och Marita
Aronson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 30
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 33.
Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:So42 yrkande 12 och 2002/03:So43
yrkande 3.
Ställningstagande
Frågan om barns brottsofferstatus är
komplicerad och berör centrala begrepp i
straffprocessen. Vi anser att regeringen bör
arbeta fram förslag till hur barnets rättsliga
ställning i familjevåldssituationer kan stärkas.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
34.     Barn i brottmålsprocessen
(punkt 31)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 31
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 34.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So42 yrkande 17.
Ställningstagande
Domstolarnas insatser är avgörande för
helhetsbedömningen av rättsväsendets
bemötande av barn. Det har emellertid inte
gjorts någon granskning av barns situation i
brottmålsprocesser i domstol. Vi anser det
angeläget att en sådan genomförs, särskilt
med tanke på att 2002 års vårdnadsutredning
har i uppdrag att genomlysa barns situation i
vårdnadsprocesser i domstol.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
35.     Uppföljning av lagen (1999:997)
om särskild företrädare för barn
(punkt 32)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 32
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 35.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So42 yrkande 16.
Ställningstagande
Lagen (1999:997) om särskild företrädare för
barn syftade till att förbättra möjligheterna att
utreda brott mot barn när vårdnadshavaren
eller någon som denne står i ett nära
förhållande till misstänks för brottet.
Exempelvis har polisen nu möjlighet att tala
med barnet och låta genomföra läkarundersök-
ningar utan föräldrarnas samtycke.
Socialnämndens befogenhet att kontakta barn
som misstänks befinna sig i utsatta situationer
är väsentligt mer beskuren. Bland annat
Justitieombudsmannen har ansett att frågan
om det under vissa förutsättningar skall vara
möjligt för socialnämndens företrädare att
samtala med en underårig utan
vårdnadshavarens samtycke bör utredas
närmare. Vi instämmer i denna uppfattning.
Vi anser att en första utvärdering av lagen om
särskild företrädare för barn bör genomföras
och att det samtidigt utreds om en liknande
lagstiftning kan införas på socialtjänstens
område.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
36.     Husrannsakan i vissa fall
(punkt 33)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 33
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 36.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So42 yrkande 15.
Ställningstagande
I dag ingår inte fängelse i straffskalan för
brott mot ett förbud enligt 5 kap.    2 §
socialtjänstlagen (2001:453) mot att i hemmet
ta emot andras barn. I de fall misstanke
samtidigt föreligger om ett sådant brott för
vilket kan följa fängelse, t.ex. vissa brott mot
alkohollagen, kan polisen ingripa genom hus-
rannsakan. Enligt vår mening bör det dock
vara möjligt att genomföra husrannsakan även
i övriga fall där det kan misstänkas att ett
förbud enligt 5 kap. 2 § socialtjänstlagen har
överträtts. Vi anser därför att lagstiftningen
bör ändras så att det för brott mot
bestämmelsen i fråga kan följa fängelse. Re-
geringen bör snarast återkomma till riksdagen
med ett sådant förslag.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
37.     Behandling av intagna under
straffverkställigheten (punkt 34)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m), Magdalena Andersson
(m) och Ulrik Lindgren (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 34
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 37.
Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:So42 yrkande 18 och 2002/03:So44
yrkande 8.
Ställningstagande
Vi anser att kriminalvården måste satsa stort
på att förebygga återfall i våldsbrott. När det
gäller gärningar begångna mot barn finns det
inte något program. Härför krävs större
ekonomiska resurser än kriminalvården för
närvarande disponerar. Dessutom behövs en
översyn av regelverket med sikte på att
deltagande i programverksamhet med
behandlingssyfte skall vara obligatoriskt för
den intagne. Regeringen bör få i uppdrag att
återkomma till riksdagen med förslag till
åtgärder.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
38.     Barn i asylprocessen (punkt 35)
av Gabriel Romanus (fp) och Marita
Aronson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 35
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 38.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So43 yrkande 5 och avslår motion
2002/03:So44 yrkandena 5 och 6.
Ställningstagande
Asylsökande barn är som regel också utsatta
barn. De bär ofta med sig traumatiska
upplevelser som de inte får möjlighet att
bearbeta. Vi anser att det i asylprocessen i dag
tas för lite hänsyn till barnens situation.
Portalparagrafen i utlänningslagen, med den
centrala formuleringen om att barnets bästa
skall styra flyktingpolitiken, har här visat sig
ha ringa betydelse. Enligt vår mening bör
utlänningslagen därför kompletteras så att
större hänsyn tas till asylsökande barns
situation vid beviljandet av asyl. Regeringen
bör återkomma med förslag till lagstiftning
om detta.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
39.     Barn i asylprocessen (punkt 35)
av Ulrik Lindgren (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 35
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 39.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So44 yrkandena 5 och 6 och avslår
motion 2002/03:So43 yrkande 5.
Ställningstagande
Enligt min uppfattning skall barnets bästa
oreserverat sättas främst i utlänningsärenden.
Jag anser vidare att myndigheter som
huvudregel, utifrån barnets egna
förutsättningar, skall höra varje barn om dess
asylskäl. Om det är olämpligt eller barnet inte
vill bli hört skall detta respekteras och
redovisas i ärendet. I de fall ett barn i en
familj inte hörs personligen skall
myndigheten noga höra barnets
vårdnadshavare om barnets egna asylskäl.
Vad jag nu anfört bör ges regeringen till
känna.
40.     Mottagandet av flyktingbarn
(punkt 36)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m) och Magdalena
Andersson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 36
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 40.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So42 yrkande 2 delvis samt avslår
motionerna 2002/03:So43 yrkande 6 och
2002/03:So44 yrkande 7.
Ställningstagande
I den i ärendet aktuella propositionen anges
att en rapport med förslag om åtgärder i syfte
att förbättra mottagandet av flyktingbarn
bereds inom Regeringskansliet. Vi vill
framhålla att barn som kommer till Sverige
som flyktingar är väldigt utsatta. Vi kan på
goda grunder anta att de när de kommer till
Sverige redan varit med om traumatiska
upplevelser. Det är därför mycket angeläget
att regeringen skyndsamt återkommer till
riksdagen med förslag till åtgärder för att
förbättra för dessa barn.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
41.     Mottagandet av flyktingbarn
(punkt 36)
av Gabriel Romanus (fp) och Marita
Aronson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 36
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 41.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So43 yrkande 6 och avslår
motionerna 2002/03:So42 yrkande 2 delvis
och 2002/03:So44 yrkande 7.
Ställningstagande
Barn som kommer till Sverige utan
vårdnadshavare måste få ett bättre om-
händertagande redan från ankomsten. Vi anser
att socialtjänsten skall ha detta ansvar.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.
42.     Mottagandet av flyktingbarn
(punkt 36)
av Ulrik Lindgren (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 36
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 42.
Riksdagen bifaller därmed motion 2002/03:
So44 yrkande 7 och avslår motionerna
2002/03:So42 yrkande 2 delvis och
2002/03:So43 yrkande 6.
Ställningstagande
Det har nu gått ungefär två år sedan bristerna i
mottagandet av de ensamkommande barnen
uppmärksammades, bl.a. att barn försvinner
från förläggningar. Trots att det presenterats
förslag till olika lösningar har i princip ing-
enting hänt. Jag anser att detta är
oacceptabelt. En förändring måste snarast ske
för att tillförsäkra barnen en trygg situation
under vistelsen i Sverige.
Barnombudsmannen har föreslagit att
ensamma asylsökande barn skall få en
företrädare utsedd inom 24 timmar efter det
att barnet har anlänt och att denna person
skall ha en form av vårdnadsansvar för barnet.
Jag stöder Barnombudsmannens förslag men
vill gå ännu längre. Vissa barn skulle snabbt
kunna få en familjehemsplacering. Ett
familjehem skulle till exempel knappast dröja
med att anmäla ett försvinnande. Att
kortsiktiga åtgärder nu vidtas hindrar givetvis
inte att mer långsiktiga insatser utreds
parallellt. Regeringen bör omedelbart
återkomma till riksdagen med förslag till
förändringar.
Vad jag nu anfört bör ges regeringen till
känna.
43.     Ekonomiska konsekvenser
(punkt 37)
av Cristina Husmark Pehrsson (m), Carl-
Axel Johansson (m), Magdalena Andersson
(m) och Ulrik Lindgren (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 37
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 43.
Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:So42 yrkande 19 och 2002/03:So44
yrkande 9.
Ställningstagande
Regeringen gör bedömningen att de förslag
som redovisas i propositionen inte kommer att
föranleda några nya kostnader för berörda
huvudmän. Vi anser emellertid att regeringens
redovisning av de ekonomiska
konsekvenserna inte är realistisk. Det kan inte
uteslutas att många kommuner behöver ökade
resurser om de skall kunna leva upp till de
ökade krav som propositionen ställer. Vi har
exempelvis svårt att se att en sådan
omfattande samverkan som föreslås i
propositionen kan ske med dagens
resurstilldelning. Det bör påpekas att ca 75 %
av landets kommuner i dag har problem med
att finansiera den löpande verksamheten.
Enligt vår mening bör regeringen återkomma
till riksdagen med en tydligare och mer
genomarbetad och realistisk beskrivning av de
ekonomiska konsekvenserna av förslagen.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.

Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden.
1. Stödperson till barn i familjehem
av Ingrid Burman (v) och Elina Linna (v).
Vi anser att barn som placeras i familjehem
bör få tillgång till en stödperson som han eller
hon kan ha kontinuerlig kontakt med.
Stödpersonen skall följa barnet under hela
dess uppväxt, oavsett hur barnets övriga
nätverk i form av familj, skola eller dagis
förändras. Alla barn kan inte få en familj för
livet, men de skulle kunna få en vän för livet.
Vi anser det angeläget att den kommande
utredningen med uppdrag att presentera en
nationell handlingsplan för den sociala barn-
och ungdomsvården ser över frågan om
stödpersoner till barn i familjehem. Vi avser
att noga följa denna fråga och förbehåller oss
rätten att återkomma.
2. Asylsökande barns situation
av Ingrid Burman (v) och Elina Linna (v).
I Sverige har vi i dag ett stort antal barn som
är asylsökande, antingen tillsammans med
föräldrar eller andra anhöriga eller ensamma.
Många av dessa barn tar ett stort ansvar både
för sig själva och sina närmaste. Asylsökande
barn bär ofta på minnen av svåra övergrepp
och smärtsamma händelser. Dessa barn
behöver inte sällan insatser från såväl
socialtjänsten som sjukvården, och i vissa fall
kan barnens föräldrar vara i en sådan situation
att de periodvis inte kan bära sitt
föräldraansvar utan omgivningens aktiva stöd.
Det finns ett stort antal rapporter om
asylsökande barns situation i Sverige och de
brister i omhändertagandet som föreligger.
Samverkan mellan olika myndigheter i syfte
att tillvarata och se till barnets bästa är
bristfällig. Detta kan exempelvis innebära att
ett barn som i ena stunden bedömts ha behov
av ett omhändertagande i nästa stund skall
avvisas tillsammans med föräldrarna.
Situationen har då ofta föregåtts av
traumatiska separationer i samband med
omhändertagandet. Asylprocessen är i sig en
psykiskt mycket påfrestande process för ett
barn och dess familj.
Vänsterpartiet anser att de brister som
föreligger måste åtgärdas skyndsamt. Vi kan
konstatera att detta bereds och utgår ifrån att
asylsökande barns situation stärks och att
bristerna snarast åtgärdas.

3. Barn i asylprocessen
av Kerstin-Maria Stalin (mp).
Regeringens uppmärksamhet på och kunskap
om asylsökande barn och mot-tagandet av
flyktingbarn (vare sig de kommer hit
ensamma eller har föräldrar med sig) har ökat.
Det kan emellertid inte nog påpekas att man
måste ta särskild hänsyn till frågor om
mottagandet av dessa barn samt om deras
boende och hälsotillstånd. Asylsökande barn
är ofta mycket utsatta barn, som i regel bär
med sig traumatiska upplevelser. Även om
föräldrarna finns med är det inte säkert att
dessa förmår ge sina barn tröst, trygghet och
bearbetning. Föräldrarna är ofta själva i
psykiskt instabila tillstånd. Portalparagrafen
om barnets bästa får inte endast bli tomma
ord.
Jag kommer att noga följa utvecklingen på
området och förbehåller mig rätten att
återkomma.

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
</pre><pre>
Propositionen
2002/03:53:
Regeringen föreslår att riksdagen antar
regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga.
2. lag om ändring i socialtjänstlagen
(2001:453).
3. lag om ändring i brottsbalken.
4. lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar.
5. lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt.
6. lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
7. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763).
8. lag om ändring i polislagen (1984:387).
9. lag om ändring i tandvårdslagen
(1985:125).
10. lag om ändring i skollagen (1985:1100).
11. lag om ändring i lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall.
12. lag om ändring i lagen (1991:1137) om
rättspsykiatrisk undersökning.
13. lag om ändring i lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och  sjukvårdens
område.
14. lag om ändring i lagen (1998:603) om
verkställighet av sluten ungdomsvård.</pre><pre>
Följdmotioner
2002/03:So41 av Maria Hassan (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om betydelsen
av utbildningar för invandrarföräldrar.
2002/03:So42 av Cristina Husmark Pehrsson
m.fl. (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
ansvaret för barn ytterst vilar på föräldrarna.
2. Riksdagen begär att regeringen återkommer
med förslag om att förbättra situationen för
barn med invandrarbakgrund.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att en
särskild myndighet inrättas för tillsyn av
socialtjänsten.
4. Riksdagen beslutar att införa den tidigare
26 § barnavårdslagen i socialtjänstlagen i
enlighet med vad som anförs i motionen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
forskning kring utsatthet bland barn.
6. Riksdagen beslutar att Brottsförebyggande
rådet får ett vidgat uppdrag i enlighet med
vad som anförs i motionen.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
samverkan mellan myndigheter.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
anmälningsskyldighet i samband med
permission från anstalt.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
uppföljning av utökad
anmälningsskyldighet.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en haverikommission vid dödsfall bland
barn.
11. Riksdagen beslutar att skärpa straffet för
barnmisshandel i enlighet med vad som
anförs i motionen.
12. Riksdagen begär att regeringen
återkommer med lagförslag om att barn som
bevittnar övergrepp inom familjen skall vara
målsägande i rättsprocessen i enlighet med
vad som anförs i motionen.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
den nationella handlingsplanen för den
sociala barn- och ungdomsvården.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
legitimering av socionomer.
15. Riksdagen beslutar om påföljd vid brott
mot besöksförbud enligt 27 §
socialtjänstlagen i enlighet med vad som
anförs i motionen.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en utvärdering av lagen om särskild
företrädare för barn.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
domstolarnas handläggning av barnärenden.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
behandling för att motverka återfall.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
de ekonomiska konsekvenserna av
regeringens förslag.
2002/03:So43 av Kerstin Heinemann m.fl.
(fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som i motionen anförs om
förbättrad socionomutbildning i syfte att
förbättra situationen för utsatta barn.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som i motionen anförs om
utredning av frågan om påföljder vid
åsidosatt anmälningsskyldighet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som i motionen anförs om
utredning av frågan om barns ställning som
brottsoffer.
4. Riksdagen begär att regeringen återkommer
med förslag till ändringar av
socialtjänstlagen i enlighet med vad som
anförs i motionen.
5. Riksdagen begär att regeringen återkommer
med förslag till ändring av utlänningslagens
bestämmelser avseende asylsökande barns
situation, i enlighet med vad som anförs i
motionen.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som i motionen anförs om
omhändertagande av asylsökande barn.
2002/03:So44 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
behovet av kompetensutveckling för
personal som arbetar i socialtjänst, skola,
barnomsorg och hälso- och sjukvård.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om en
utvärdering av den särskilda
straffskärpningsgrunden i brottsbalken.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om en
översyn av barnrättsperspektivet i
brottsbalken.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
särskild prövning när barnet varit placerat i
tre år.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
barnets bästa oreserverat skall sättas främst i
utlänningsärenden.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
barnets rätt att höras i asylutredningar.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
snabba åtgärder för att förhindra att
ensamkommande barn försvinner.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
behovet av ett handlingsprogram för
personer dömda för våld mot barn.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om behovet
av en mer utförlig konsekvensbeskrivning av
kostnaderna för förslagen.

2002/03:So45 av Kenneth Johansson m.fl. (c):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
kriminaliseringen av misshandel som riktar
sig mot barn bör särregleras.
2. Riksdagen begär att regeringen återkommer
med en analys av vilka konsekvenser en
särreglerad kriminalisering av
barnmisshandel kan få i enlighet med vad
som i motionen anförs.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
utvidga begreppet närstående person.
Motioner från allmänna motionstiden
2002/03:So223 av Gunilla Tjernberg (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
att personal som arbetar inom förskola och
skola får den utbildning som krävs för att
tidigt se och kunna tolka barns situation.
2002/03:So232 av Carina Hägg (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
en undersökning i alla kommuner av hur
många flickor som lever under s.k.
hedersförtryck.
2002/03:So240 av Birgitta Sellén och Sofia
Larsen (c):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att det
behövs både metodutveckling, individuella
vårdplaner och en bättre uppföljning av
dokumentationen för dem som döms till
vård i socialtjänsten.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att det
behövs en bättre och utökad samverkan
mellan sociala myndigheter, Statens
institutionsstyrelse, barn- och
ungdomspsykiatrin och domstolarna för att
göra och följa upp vårdplanerna.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
utreda hur tillsynen fungerar inom
tvångsvården.
2002/03:So247 av Tuve Skånberg (kd):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
behovet av kraftfulla insatser för att stödja
familjer med alkoholproblem.
2002/03:So250 av Maud Olofsson m.fl. (c):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
ungdomars utsatthet.
5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om ytterligare åtgärder för att ge
barn till missbrukare, intagna inom
kriminalvården och psykiskt sjuka ett bättre
stöd.
2002/03:So263 av Liselott Hagberg (fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
ansvaret för tillsynen av familjehem överförs
från placerande kommuner till de kommuner
där familjehemmen är belägna.
2002/03:So270 av Ulla Wester (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa
statlig reglering (legitimation) av
socionomyrket.
2002/03:So274 av Helena Zakariasén och
Ann-Kristine Johansson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att ta
fram en nationell strategi för att motverka
barns utsatthet.
2002/03:So291 av Yvonne Ångström m.fl.
(fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en plan för
hur barnfattigdomen i Sverige skall halveras
under innevarande mandatperiod.
2002/03:So304 av Torsten Lindström (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
uppmuntran till att familjecentraler bildas.
2002/03:So307 av Carina Hägg (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
att uppmärksamma villkoren för barn i slutna
samfund.
2002/03:So328 av Ingemar Vänerlöv (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om vikten
av att åtgärder sätts in tidigt för att komma till
rätta med minderårigas brottslighet.
2002/03:So339 av Ragnwi Marcelind och
Maria Larsson (kd):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
kommunala projekt och utvecklingsinsatser
för att stödja ensamstående föräldrar med
anledning av kommunernas skyldigheter att
efterleva barnkonventionen.
2002/03:So341 av Margareta Andersson och
Lena Ek (c):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om ett
uppdrag till Socialstyrelsen att skärpa
tillsynen av den psykiatriska vården
angående barn till psykiskt sjuka.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
satsa mer resurser för barn till föräldrar med
problem.
2002/03:So350 av Kerstin-Maria Stalin m.fl.
(mp):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
legitimering av socionomer.
2002/03:So360 av Annelie Enochson (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
sociala myndigheters skyldigheter att
polisanmäla sexualbrott mot barn skall
skärpas.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
forskning utvecklas för sexuellt utsatta
brottsoffer med fokusering på socialt stöd,
behandling och bearbetning av traumat.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att en
nationell kartläggning görs av kommunernas
tillämpning av FN:s barnkonvention,
artiklarna 19 och 34.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att en
utredning tillsätts med syfte att beskriva
förutsättningar och möjligheter att ta itu
med sexuella övergrepp (upptäcka, anmäla,
möta och stödja barnet) bland samtliga
yrkesgrupper som har anmälningsplikt vid
misstanke om sexuella övergrepp.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
barnkonventionens krav på förebyggande
arbete mot sexuella övergrepp
implementeras i svensk lag.
2002/03:So377 av Kerstin Andersson och
Carina Adolfsson Elgestam (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
att, med en studie som utgångspunkt, utarbeta
en strategi för hur man stöder barn till
ensamföräldrar.
2002/03:So391 av Elisebeht Markström m.fl.
(s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om lagstadgad
skyldighet att visa utdrag ur
belastningsregistret för den som yrkesmässigt
jobbar med barn och unga.
2002/03:So397 av Maria Larsson (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att på
nationell nivå stimulera huvudmännen till
att bygga upp en permanent
familjecentralsverksamhet i varje kommun.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att på
nationell nivå organisera insamlande av
statistik samt följa arbetet med
familjecentralsverksamhet.
2002/03:So399 av Ingrid Burman m.fl. (v):
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
Barnombudsmannen får i uppdrag att
genomföra en fördjupad analys av barnens
fritidssituation.
2002/03:So442 av Kerstin Heinemann m.fl.
(fp):
10. Riksdagen begär att regeringen
återkommer med lagförslag om att anmäl-
ningsplikten till socialtjänsten då barn far
illa skrivs in även i skollagen och hälso- och
sjukvårdslagen.
2002/03:So450 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
4. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning för att se över situationen för barn
till psykiskt funktionshindrade och utforma
förslag till åtgärder.
2002/03:So454 av Anita Jönsson och Kerstin
Engle (s):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
kravet på kommunernas redovisning för hur
man lever upp till barnkonventionen
uppmärksammas.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om en
översyn av hur barnperspektivet kan
förstärkas vid allt beslutsfattande i
kommuner, landsting och riksdag samt hos
myndigheter.
2002/03:So473 av Inger Davidson (kd):
1. Riksdagen begär att regeringen snarast
återkommer med en redogörelse till
riksdagen för hur uppföljning och
utvärdering av vården vid § 12-hem samt
den vård som följer efter en sådan vistelse
fungerar.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om en
utvärdering av den behandling som ges vid
s.k. HVB.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om vikten
av välutbildad behandlingspersonal.
2002/03:So507 av Ulrik Lindgren m.fl. (kd):
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
behovet av riktade insatser för att förebygga
att barn och ungdomar far illa.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
etablera samarbete över gränserna inom
hälso- och sjukvården och med
kommunernas socialtjänst.
7. Riksdagen begär att regeringen låter
redovisa för riksdagen hur familjerådslag
och släktingsplaceringar fungerat.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
behovet av analys och förslag på insatser för
barn i riskzon.
2002/03:So509 av Alf Svensson m.fl. (kd):
20. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en lagändring om information och stöd till
barn med psykiskt sjuka föräldrar.
2002/03:So511 av Kerstin Heinemann m.fl.
(fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
utökad skyldighet för myndigheter att
samverka i fall där barn far illa i sina hem.
2. Riksdagen begär att regeringen återkommer
med förslag till ändring i socialtjänstlagen
såvitt gäller möjlighet till dispens från
plikten att informera vårdnadshavare om
utredning.
3. Riksdagen begär att regeringen återkommer
med förslag till ändring i socialtjänstlagen
såvitt gäller sekretessen vid samverkan
mellan socialtjänst och skola.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om en
utredning angående förbättrade villkor för
kontaktfamiljer och familjehem.
2002/03:So515 av Maria Wetterstrand m.fl.
(mp):
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i motionen om
barn till sjuka föräldrar.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i motionen om
socialtjänstens ansvar.
2002/03:Ju234 av Johan Pehrson m.fl. (fp):
12. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
socialtjänstens möjlighet att utreda enligt
sekretesslagen,
2002/03:Ju279 av Hillevi Engström (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
behovet av en översyn av socialtjänstlagen
avseende sekretess kring uppgifter om att
utredning inletts.
2002/03:Ju320 av Marietta de Pourbaix-
Lundin (m):
3. Riksdagen beslutar att andra meningen i 8 a
§ socialtjänstlagen (1980:620) skall lyda:
"Socialnämnden bör härvid särskilt beakta
att kvinnor, barn och ungdomar som är eller
har varit utsatta för våld eller andra
övergrepp i hemmet kan vara i behov av
stöd och hjälp för att förändra sin situation."
2002/03:Ju361 av Ragnwi Marcelind m.fl.
(kd):
3. Riksdagen begär att regeringen ser över
socialtjänstlagen så att socialtjänstens
personal är skyldig att göra en polisanmälan
vid misstanke om övergrepp mot barn.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
barn som utsatts för sexualbrott tillsammans
med vårdnadshavaren under en lång tid skall
erbjudas psykologhjälp och vård.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
resurser för verksamheter där utsatta kan få
hjälp att bearbeta sina traumatiska
upplevelser.
2002/03:Ju366 av Ragnwi Marcelind m.fl.
(kd):
6. Riksdagen begär att regeringen låter
utvärdera hur kommunernas bristande
resurser har påverkat omhändertagandet av
unga med sociala problem.
2002/03:L317 av Gunilla Wahlén (v):
1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppdraget att ta fram förslag
som syftar till att ge barn som växer upp i
familjehem en stödperson enligt vad i
motionen anförs.
2002/03:Sf226 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
15. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att det bör bli möjligt för socialtjänsten att i
extrema fall agera för en minderårig utan
vårdnadshavarens kännedom.
2002/03:Sf380 av Alf Svensson m.fl. (kd):
10. Riksdagen begär att regeringen
återkommer med förslag till hur familjer
som önskar skall få rätt till familjerådslag
eller annan liknande arbetsmodell.
2002/03:Ub557 av Viviann Gerdin m.fl. (c, m,
fp):
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
förändra socialtjänstlagen så att det i
undantagsfall blir möjligt att utreda barn och
ungdomar under 18 år under sekretess.
2002/03:A323 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):
5. Riksdagen begär att regeringen
återkommer med förslag om stärkt skydd för
barn som är offer för psykisk och fysisk
misshandel eller sexualbrott.
</pre><pre>
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga
Härigenom föreskrivs att 1, 2, 11, 13, 14, 15
b, 15 c, 17, 19, 21, 22, 24, 31, 36, 40, 42 och
43 §§ lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §1
Insatser inom
socialtjänsten för barn
och ungdom skall
göras i samförstånd
med den unge och
hans vårdnadshavare
enligt be-
stämmelserna i
socialtjänstlagen
(2001:453).

Den som är under
18 år skall dock
beredas vård enligt
denna lag, om någon
av de situationer som
anges i 2 eller 3 §
föreligger och det kan
antas att behövlig
vård inte kan ges den
unge med samtycke
av den eller dem som
har vårdnaden om
honom och, när den
unge har fyllt 15 år,
av honom själv.
Insatser inom
socialtjänsten för barn
och ungdom skall
göras i samförstånd
med den unge och
hans eller hennes
vårdnadshavare enligt
bestämmelserna i
socialtjänstlagen
(2001:453).
Insatserna skall
präglas av respekt för
den unges människo-
värde och integritet.
Den som är under
18 år skall dock
beredas vård enligt
denna lag, om någon
av de situationer som
anges i 2 eller 3 §
föreligger och det kan
antas att behövlig
vård inte kan ges den
unge med samtycke
av den eller dem som
har vårdnaden om
honom eller henne
och, när den unge har
fyllt 15 år, av honom
eller henne själv.
Vård med stöd av 3 § får även beredas den
som har fyllt 18 men inte 20 år, om sådan
vård med hänsyn till den unges behov och
personliga förhållanden i övrigt är lämpligare
än någon annan vård och det kan antas att
behövlig vård inte kan ges med den unges
samtycke.
Vissa åtgärder får vidtas utan samtycke
enligt 22 och 24 §§.
Vid beslut enligt
denna lag skall vad
som är bäst för den
unge vara avgörande.
Den unges
inställning skall så
långt möjligt
klarläggas. Hänsyn
skall tas till den unges
vilja med beaktande
av hans eller hennes
ålder och mognad.
2 §
Vård skall beslutas
om det på grund av
misshandel,
otillbörligt
utnyttjande, brister i
omsorgen eller något
annat förhållande i
hemmet finns en
påtaglig risk för att
den unges hälsa eller
utveckling skadas.
Vård skall beslutas
om det på grund av
fysisk eller psykisk
misshandel,
otillbörligt
utnyttjande, brister i
omsorgen eller något
annat förhållande i
hemmet finns en påtag-
lig risk för att den
unges hälsa eller
utveckling skadas.
11 §
Socialnämnden
bestämmer hur vården
av den unge skall
ordnas och var han
skall vistas under
vårdtiden.
Nämnden får medge
att den unge vistas i
sitt eget hem, om
detta kan antas vara
bäst ägnat att främja
vården av honom.
Vård med stöd av
denna lag skall dock
alltid inledas utanför
den unges eget hem.
Socialnämnden
bestämmer hur vården
av den unge skall
ordnas och var han
eller hon skall vistas
under vårdtiden.
Nämnden får medge
att den unge vistas i
sitt eget hem, om
detta kan antas vara
bäst ägnat att främja
vården av honom
eller henne. Vård med
stöd av denna lag
skall dock alltid
inledas utanför den
unges eget hem.
Om nämndens beslut enligt första eller
andra stycket inte kan avvaktas, får
ordföranden eller någon annan ledamot som
nämnden har förordnat besluta i frågan.
Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa
sammanträde.
Nämnden eller den
åt vilken nämnden har
uppdragit vården skall
ha uppsikt över den
unge och, i den
utsträckning det
behövs för att
genomföra vården,
bestämma om hans
personliga för-
hållanden.
Nämnden eller den
åt vilken nämnden har
uppdragit vården skall
ha uppsikt över den
unge och, i den
utsträckning det
behövs för att
genomföra vården,
bestämma om hans
eller hennes per-
sonliga förhållanden.
Nämnden har under
vårdtiden samma
ansvar som
vårdnadshavaren för
att den unges grund-
läggande rättigheter
enligt 6 kap. 1 §
föräldrabalken
tillgodoses.
13 §
Socialnämnden skall noga följa vården av
den som får vård med stöd av denna lag.
Har den unge beretts vård med stöd av 2 §,
skall socialnämnden minst en gång var sjätte
månad överväga om vård enligt lagen
fortfarande behövs.
Har den unge beretts vård med stöd av 3 §,
skall socialnämnden inom sex månader från
dagen för verkställighet av vårdbeslutet pröva
om vård med stöd av lagen skall upphöra.
Denna fråga skall därefter prövas fortlöpande
inom sex månader från senaste prövning.
När ett barn har
varit placerad i
samma familjehem
under tre år från det
att placeringen
verkställdes, skall
socialnämnden
särskilt överväga om
det finns skäl att an-
söka om överflyttning
av vårdnaden enligt 6
kap. 8 § föräldra-
balken.

14 §
Socialnämnden har
ett ansvar för att den
unges behov av um-
gänge med föräldrar
eller andra som har
vårdnaden om honom
så långt möjligt
tillgodoses.
Om det är
nödvändigt med hän-
syn till ändamålet
med vård enligt denna
lag, får
socialnämnden
1. besluta hur den
unges umgänge med
föräldrar eller andra
som har vårdnaden
om honom skall
utövas, eller
Socialnämnden har
ett ansvar för att den
unges behov av um-
gänge med föräldrar
och vårdnadshavare
så långt möjligt till-
godoses.
Om det är
nödvändigt med hän-
syn till ändamålet
med vård enligt denna
lag, får
socialnämnden
1. besluta hur den
unges umgänge med
vårdnadshavare och
med föräldrar som
har umgängesrätt
reglerad genom dom
eller beslut av dom-
stol eller genom avtal
skall utövas, eller
2. besluta att den unges vistelseort inte skall
röjas för föräldrar eller vårdnadshavare.
Socialnämnden skall minst en gång var
tredje månad överväga om ett sådant beslut
som avses i andra stycket fortfarande behövs.
15 b §2
Den intagne får
beredas vård vid en
enhet inom hemmet
som är låsbar eller på
annat sätt inrättad för
särskilt noggrann
tillsyn, om det är
nödvändigt med
hänsyn till den
intagnes, övriga
intagnas eller per-
sonalens säkerhet,
eller om det är
nödvändigt för att
förhindra att den
intagne avviker eller
för att i övrigt
genomföra vården.



Den intagne får
vårdas vid en sådan
enhet under högst två
månader i följd. Om
särskilda behand-
lingsskäl föranleder
det, får dock vården
vid enheten pågå
längre tid, förutsatt att
något av de fall som
anges i första stycket
fortfarande föreligger
och att den intagne
samtidigt ges
möjlighet till vistelse
i öppnare former eller
utanför hemmet.
Den intagne får
beredas vård vid en
enhet inom hemmet
som är låsbar eller på
annat sätt inrättad för
särskilt noggrann
tillsyn, om det är
nödvändigt med
hänsyn till den
intagnes, övriga
intagnas eller per-
sonalens säkerhet,
eller om det är
nödvändigt för att
förhindra att den
intagne avviker eller
för att i övrigt
genomföra vården.
Om det krävs med
hänsyn till den
intagnes speciella
behov av vård, hans
eller hennes säkerhet
eller övriga intagnas
säkerhet, får en
intagen på en sådan
enhet hindras från att
träffa andra intagna
(vård i enskildhet).
Den intagne får
vårdas vid en sådan
enhet under högst två
månader i följd. Om
särskilda behand-
lingsskäl föranleder
det, får dock vården
vid enheten pågå
längre tid, förutsatt att
något av de fall som
anges i första stycket
fortfarande föreligger
och att den intagne
samtidigt ges
möjlighet till vistelse
i öppnare former eller
utanför hemmet. En
fråga om vård i en-
skildhet skall prövas
fortlöpande och alltid
omprövas inom sju
dagar från senaste
prövning.

15 c §3
Om det är särskilt
påkallat på grund av
att den intagne
uppträder våldsamt
eller är så påverkad
av berusningsmedel
att han eller hon inte
kan hållas till
ordningen, får den
intagne hållas avskild
från de övriga vid
hemmet. Han eller
hon skall då stå under
fortlöpande uppsikt
av personalen. Den
intagne får dock inte
hållas i sådan
avskildhet längre tid
än vad som är ound-
gängligen nödvändigt
och inte i något fall
under längre tid än 24
timmar i följd.
Om det är särskilt
påkallat på grund av
att den intagne
uppträder våldsamt
eller är så påverkad
av berusningsmedel
att han eller hon inte
kan hållas till
ordningen, får den
intagne hållas i
avskildhet. Han eller
hon skall då stå under
fortlöpande uppsikt
av personalen. Den
intagne får dock inte
hållas i sådan
avskildhet längre tid
än vad som är
oundgängligen
nödvändigt och inte i
något fall under
längre tid än 24
timmar i följd.
Är den intagne under 15 år skall läkare
skyndsamt yttra sig om varje åtgärd som
vidtas enligt första stycket. Om läkaren begär
det skall åtgärden genast avbrytas.
17 §
Om det anses
påkallat, får den som
omfattas av
bestämmelserna i
15 § kroppsvisiteras
eller ytligt
kroppsbesiktigas, när
han kommer till
hemmet, för kontroll
av att han inte bär på
sig något som han
inte får inneha där.
Detsamma gäller om
det under vistelsen i
hemmet uppkommer
misstanke att sådan
egendom skall
påträffas hos honom.
Om det anses
påkallat, får den som
omfattas av
bestämmelserna i
15 § kroppsvisiteras
eller ytligt
kroppsbesiktigas, vid
ankomst till hemmet,
för kontroll av att
denne inte bär på sig
något som han eller
hon inte får inneha
där. Detsamma gäller
om det under
vistelsen i hemmet
uppkommer
misstanke att sådan
egendom skall
påträffas hos honom
eller henne.
Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning
får inte göras mer ingående än vad ändamålet
med åtgärden kräver. All den hänsyn som om-
ständigheterna medger skall iakttas. Om
möjligt skall ett vittne närvara.
19 §
Den som omfattas av bestämmelserna i 15 §
får underkastas övervakning av sina brev och
andra försändelser, om detta är påkallat med
hänsyn till ordningen vid hemmet eller till den
unges särskilda förhållanden. För detta
ändamål får den som förestår vården vid
hemmet öppna och ta del av försändelser som
kommer till eller sänds från den unge. Om en
ankommande försändelse innehåller egendom
som den unge inte får inneha enligt 16 §, skall
egendomen omhändertas.
Brev mellan den
unge och en svensk
myndighet eller
advokat eller hans
offentliga biträde
skall vidarebefordras
utan föregående
granskning.
Brev mellan den
unge och en svensk
myndighet eller
advokat eller hans
eller hennes
offentliga biträde
skall vidarebefordras
utan föregående
granskning.

21 §
När vård med stöd
av denna lag inte
längre behövs, skall
socialnämnden
besluta att vården
skall upphöra.
Nämnden skall noga
förbereda den unges
återförening med den
eller dem som har
vårdnaden om
honom.
När vård med stöd
av denna lag inte
längre behövs, skall
socialnämnden
besluta att vården
skall upphöra.
Nämnden skall noga
förbereda den unges
återförening med den
eller dem som har
vårdnaden om honom
eller henne.
Vård som har beslutats med stöd av 2 §
skall upphöra senast när den unge fyller 18 år.
Vård som har beslutats med stöd av 3 §
skall upphöra senast när den unge fyller 21 år.
22 §
Om det kan antas att
den som är under 20
år till följd av ett
beteende som avses i
3 § kommer att
behöva beredas vård
enligt denna lag om
beteendet fortsätter
och det stöd eller den
behandling som den
unge behöver inte kan
ges med samtycke av
honom själv, om han
har fyllt 15 år, och av
hans vårdnadshavare,
får socialnämnden
besluta
1. att den unge skall
hålla regelbunden
kontakt med en
särskilt utsedd
kontaktperson, eller
2. att den unge skall
delta i behandling i
öppna former inom
socialtjänsten.
Om det kan antas att
den som är under 20
år till följd av ett
beteende som avses i
3 § kommer att
behöva beredas vård
enligt denna lag om
beteendet fortsätter
och det stöd eller den
behandling som den
unge behöver inte kan
ges med samtycke av
den unge själv, om
han eller hon har fyllt
15 år, och av hans
eller hennes
vårdnadshavare, får
socialnämnden
besluta
1. att den unge skall
hålla regelbunden
kontakt med en
särskilt utsedd
kontaktperson, eller
2. att den unge skall
delta i behandling i
öppna former inom
socialtjänsten.
När ett sådant beslut meddelas skall en
särskild behandlingsplan finnas.
Bestämmelserna i 13 § första och tredje
styckena samt 21 § första och tredje styckena
gäller i tillämpliga delar också i fråga om
beslut enligt första stycket. Prövning enligt 13
§ tredje stycket av frågan om sådant beslut
skall upphöra att gälla skall ske första gången
inom sex månader från dagen för nämndens
beslut.
24 §4
Länsrätten får efter
ansökan av
socialnämnden för
viss tid eller tills
vidare förbjuda den
som har vårdnaden
om en underårig att ta
denne från ett hem
som avses i 6 kap. 6 §
socialtjänstlagen
(2001:453) om det
finns en påtaglig risk
för att den unges
hälsa eller utveckling
skadas om han skiljs
från hemmet
(flyttningsförbud).
Länsrätten får efter
ansökan av
socialnämnden för
viss tid eller tills
vidare förbjuda den
som har vårdnaden
om en underårig att ta
denne från ett hem
som avses i 6 kap. 6 §
socialtjänstlagen
(2001:453) om det
finns en påtaglig risk
för att den unges
hälsa eller utveckling
skadas om han eller
hon skiljs från
hemmet (flyttnings-
förbud).

31 §
Om det är
nödvändigt med hän-
syn till ändamålet
med ett flytt-
ningsförbud eller ett
tillfälligt flytt-
ningsförbud, får
socialnämnden
besluta hur den unges
umgänge med
föräldrar eller andra
som har vårdnaden
om honom skall
utövas.
Om det är
nödvändigt med hän-
syn till ändamålet
med ett flytt-
ningsförbud eller ett
tillfälligt flytt-
ningsförbud får
socialnämnden be-
sluta hur den unges
umgänge skall utövas
med vårdnadshavare
och med föräldrar
som har
umgängesrätt
reglerad genom dom
eller beslut av
domstol eller genom
avtal.

36 §5
Om den unge har
fyllt 15 år, har han
rätt att själv föra sin
talan i mål och
ärenden enligt denna
lag.
Om den unge har
fyllt 15 år, har han
eller hon rätt att själv
föra sin talan i mål
och ärenden enligt
denna lag.
Den som är förordnad som offentligt biträde
enligt 39 § för någon som är under 15 år, utan
att samtidigt vara biträde för
vårdnadshavaren, är utan särskilt förordnande
den unges ställföreträdare i det mål eller
ärende som förordnandet avser.

Barn som är yngre
än 15 år bör höras,
om det kan vara till
nytta för utredningen
och det kan antas att
barnet inte tar skada
av att höras.
Barn som är yngre
än 15 år bör höras,
om det kan vara till
nytta för utredningen
och det kan antas att
han eller hon inte tar
skada av att höras.

42 §6
Beslut av den som
förestår vården vid ett
hem för särskilt nog-
grann tillsyn får
överklagas hos
länsrätten, om
beslutet innebär
inskränkningar i
särskilt fall av rätten
för den som vistas i
hemmet att enligt 15 a
§ föra telefonsamtal
eller ta emot besök
eller avser förstörande
eller försäljning av
egendom enligt 20 §.
Beslut av den som
förestår vården vid ett
hem för särskilt nog-
grann tillsyn får
överklagas hos
länsrätten, om
beslutet
1. innebär
inskränkningar i sär-
skilt fall av rätten för
den som vistas i
hemmet att enligt 15 a
§ föra telefonsamtal
eller ta emot besök,
2. gäller vård i
enskildhet enligt
15 b §, eller
avskildhet enligt
15 c § eller
3. avser förstörande
eller försäljning av
egendom enligt 20 §.
Prövningstillstånd
krävs vid över-
klagande till
kammarrätten.

43 §
Polismyndigheten skall lämna biträde för att
på begäran av
1. socialnämnden eller nämndens
ordförande eller rätten bereda en läkare, som
avses i 32 §, tillträde till den unges hem eller
för att föra den unge till läkarundersökningen,
2. socialnämnden eller någon ledamot eller
tjänsteman som nämnden har förordnat
genomföra beslut om vård eller
omhändertagande med stöd av denna lag, och
3. den som förestår
vården vid ett hem för
särskilt noggrann till-
syn efterforska och
återhämta den som
vårdas där på någon
grund som anges i 3
§, om den unge har
avvikit från hemmet,
eller för att ombesörja
någon annan förflytt-
ning av honom.
3. den som förestår
vården vid ett hem för
särskilt noggrann till-
syn efterforska och
återhämta den som
vårdas där på någon
grund som anges i 3
§, om den unge har
avvikit från hemmet,
eller för att ombesörja
någon annan förflytt-
ning av honom eller
henne.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.
Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen
(2001:453)
Härigenom föreskrivs i fråga om
socialtjänstlagen (2001:453)
dels att 6 kap. 6, 8 och 9 §§, 11 kap. 4 §, 14
kap. 1 §, 16 kap. 1 och 4 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny
paragraf, 5 kap. 1 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.
1 a §
Socialnämnden
skall i frågor som rör
barn som far illa eller
riskerar att fara illa
samverka med
samhällsorgan,
organisationer och
andra som berörs. I
fråga om utlämnande
av uppgifter gäller de
begränsningar som
följer av 15 kap.
denna lag och
sekretesslagen
(1980:100). Nämnden
skall aktivt verka för
att samverkan
kommer till stånd.

6 kap.
6 §
Ett barn får inte
utan socialnämndens
medgivande tas emot
för stadigvarande
vård och fostran i ett
enskilt hem som inte
tillhör någon av
föräldrarna eller
någon annan som har
vårdnaden om honom
eller henne. Som ett
medgivande anses
socialnämndens
beslut att bereda
barnet vård i ett visst
familjehem.
Socialnämnden får
inte lämna
medgivande utan att
förhållandena i det
enskilda hemmet och
förutsättningarna för
vård i hemmet är
utredda.
Ett barn får inte
utan socialnämndens
medgivande eller
beslut om vård tas
emot för stadig-
varande vård och
fostran i ett enskilt
hem som inte tillhör
någon av föräldrarna
eller någon annan
som har vårdnaden
om honom eller
henne.

Socialnämnden får
inte lämna
medgivande eller
fatta beslut om vård
utan att förhållandena
i det enskilda hemmet
och förutsättningarna
för vård i hemmet är
utredda. Om
nämndens prövning
gäller ett hem i en
annan kommun, skall
nämnden informera
och samråda med den
kommunen innan den
fattar sitt beslut.
8 §
Vårdas ett barn med stöd av denna lag i ett
annat hem än det egna, skall socialnämnden
minst en gång var sjätte månad överväga om
vården fortfarande behövs.
När barnet har varit
placerat i samma
familjehem under tre
år från det att
placeringen verkställ-
des, skall
socialnämnden
särskilt överväga om
det finns skäl att an-
söka om överflyttning
av vårdnaden enligt 6
kap. 8 § föräldrabal-
ken.

9 §
Ett medgivande
enligt 6 § att ta emot
ett barn för
stadigvarande vård
och fostran meddelas
av socialnämnden i
vårdnadshavarens
hemkommun. Om
nämndens prövning
gäller ett hem i en
annan kommun, skall
nämnden informera
och samråda med den
kommunen innan den
fattar sitt beslut.
Ett medgivande
enligt 6 § att ta emot
ett barn för
stadigvarande vård
och fostran meddelas
av socialnämnden i
vårdnadshavarens
hemkommun.


Den nämnd som har lämnat medgivande
enligt 6 § fullgör skyldigheterna enligt 7 §.
11 kap.
4 §
Socialnämnden är
skyldig att slutföra en
utredning enligt 2 §
och fatta beslut i
ärendet även om bar-
net byter
vistelsekommun. Det-
samma gäller om en
utredning inletts
enligt 1 § och ärendet
avser vård av
missbrukare.


Första stycket gäller
inte om den nya
vistelsekommunen
samtycker till att ta
över utredningen av
ärendet.

Socialnämnden är
skyldig att slutföra en
utredning enligt 2 §
och fatta beslut i
ärendet även om bar-
net byter
vistelsekommun. Det-
samma gäller om en
utredning inletts
enligt 1 § och ärendet
avser vård av
missbrukare. Den nya
vistelsekommunen är
skyldig att på
begäran bistå med
den utredning som
socialnämnden kan
behöva för att fatta
beslut i ärendet.
Första stycket gäller
inte om den nya
vistelsekommunen
samtycker till att ta
över utredningen av
ärendet eller om
ärendet annars flyttas
över.


14 kap.
1§1
Var och en som får kännedom om något
som kan innebära att socialnämnden behöver
ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta
till nämnden.
Myndigheter vars
verksamhet berör
barn och ungdom
samt andra
myndigheter inom
hälso- och sjukvården
och socialtjänsten är
skyldiga att genast
anmäla till
socialnämnden om de
i sin verksamhet får
kännedom om något
som kan innebära att
socialnämnden
behöver ingripa till ett
barns skydd. Detta
gäller även dem som
är anställda hos
sådana myndigheter.
Sådan
anmälningsskyldighet
gäller också dem som
är verksamma inom
yrkesmässigt bedri-
ven enskild
verksamhet inom
hälso- och sjukvården
eller på
socialtjänstens
område. För fa-
miljerådgivning gäller
i stället vad som sägs
i tredje stycket.


De som är
verksamma inom fa-
miljerådgivning är
skyldiga att genast
anmäla till
socialnämnden om de
i sin verksamhet får
kännedom om att ett
barn utnyttjas sexuellt
eller misshandlas i
hemmet.
Myndigheter vars
verksamhet berör
barn och ungdom
samt andra
myndigheter inom
hälso- och sjuk-
vården, annan
rättspsykiatrisk un-
dersökningsverksamh
et, socialtjänsten och
kriminalvården är
skyldiga att genast
anmäla till social-
nämnden om de i sin
verksamhet får
kännedom om något
som kan innebära att
socialnämnden
behöver ingripa till ett
barns skydd. Detta
gäller även dem som
är anställda hos
sådana myndigheter.
Sådan
anmälningsskyldighet
gäller också dem som
är verksamma inom
yrkesmässigt bedri-
ven enskild
verksamhet som berör
barn och unga eller
annan yrkesmässigt
bedriven verksamhet
inom hälso- och
sjukvården eller på
socialtjänstens
område. För fa-
miljerådgivning gäller
i stället vad som sägs
i tredje stycket.
De som är
verksamma inom fa-
miljerådgivning är
skyldiga att genast
anmäla till
socialnämnden om de
i sin verksamhet får
kännedom om att ett
barn utnyttjas sexuellt
eller utsätts för fysisk
eller psykisk miss-
handel i hemmet.
Myndigheter, befattningshavare och
yrkesverksamma som anges i andra stycket är
skyldiga att lämna socialnämnden alla
uppgifter som kan vara av betydelse för
utredning av ett barns behov av skydd.
Om anmälan från Barnombudsmannen
gäller bestämmelserna i 7 § lagen (1993:335)
om Barnombudsman.
16 kap.
1 §
Ett ärende som
avser vård eller någon
annan åtgärd i fråga
om en enskild person
kan flyttas över till en
annan socialnämnd,
om denna nämnd
samtycker till det.
Ett ärende som
avser vård eller någon
annan åtgärd i fråga
om en enskild person
kan flyttas över till en
annan socialnämnd.
Överflyttning skall
ske om den som
berörs av ärendet har
starkast anknytning
till den andra kom-
munen och det med
hänsyn till den
enskildes önskemål,
hjälpbehovets
varaktighet och
omständigheterna i
övrigt framstår som
lämpligt.
Om berörda
kommuner inte kan
komma överens om
överflyttning, får den
kommun där frågan
om överflyttning
kommit upp ansöka
om överflyttning av
ärendet hos den
länsstyrelse där den
andra kommunen
ligger.
Uppgifter som
behövs för att en
socialnämnd skall
kunna ta över ett
ärende skall lämnas
ut av den soci-
alnämnd från vilken
överlämnandet sker.

4 §2
Länsstyrelsens
beslut i ärenden om
tillstånd enligt 7 kap.
1 §, omhändertagande
av personakt enligt 7
kap. 5 § eller
föreläggande eller
förbud enligt 13 kap.
6 § får överklagas hos
allmän förvaltnings-
domstol.
Länsstyrelsens
beslut i ärenden om
tillstånd enligt 7 kap.
1 §, omhändertagande
av personakt enligt 7
kap. 5 §, föreläggande
eller förbud enligt 13
kap. 6 § samt över-
flyttning av ärende
enligt 16 kap. 1 § får
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.


Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 12 §, 5 kap.
5 § och 29 kap. 2 § brottsbalken skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 kap.
12 §1
Vållande till kroppsskada eller sjukdom får,
om brottet inte är grovt, åtalas av åklagare
endast om målsäganden anger brottet till åtal
och åtal är påkallat ur allmän synpunkt.
Angivelse från
målsäganden krävs
dock inte om brottet
riktar sig mot någon
som inte har fyllt
arton år.

5 kap.
5 §2
Brott som avses i 1-
3 §§ får inte åtalas av
annan än målsägande.
Om målsäganden
anger brottet till åtal
och åtal av särskilda
skäl anses påkallat ur
allmän synpunkt, får
dock åklagare åtala
för
Brott som avses i 1-
3 §§ får inte åtalas av
annan än målsägande.
Om brottet riktar sig
mot någon som är
under arton år eller
om i annat fall
målsäganden anger
brottet till åtal, får
åklagaren väcka åtal
om detta av särskilda
skäl anses påkallat ur
allmän synpunkt och
åtalet avser
1. förtal och grovt förtal,
2. förolämpning mot någon i eller för hans
eller hennes myndighetsutövning,
3. förolämpning mot någon med anspelning
på hans eller hennes ras, hudfärg, nationella
eller etniska ursprung eller trosbekännelse,
eller
4. förolämpning mot någon med anspelning
på hans eller hennes homosexuella läggning.
Har förtal riktats mot avliden, får åtal
väckas av den avlidnes efterlevande make,
bröstarvinge, fader, moder eller syskon samt,
om åtal av särskilda skäl anses påkallat ur
allmän synpunkt, av åklagare.
Innebär brott som avses i 1-3 §§, att någon
genom att förgripa sig på en främmande
makts statsöverhuvud som vistas i Sverige
eller på en främmande makts representant i
Sverige har kränkt den främmande makten,
får brottet åtalas av åklagare utan hinder av
vad som föreskrivs i första stycket. Åtal får
dock inte ske utan förordnande av regeringen
eller den regeringen har bemyndigat därtill.

29 kap.
2 §3
Såsom försvårande omständigheter vid
bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan
av vad som gäller för varje särskild brottstyp,
särskilt beaktas
1. om den tilltalade avsett att brottet skulle
få betydligt allvarligare följder än det faktiskt
fått,
2. om den tilltalade visat särskild
hänsynslöshet,
3. om den tilltalade utnyttjat någon annans
skyddslösa ställning eller särskilda
svårigheter att värja sig,
4. om den tilltalade grovt utnyttjat sin
ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt
förtroende,
5. om den tilltalade förmått någon annan att
medverka till brottet genom allvarligt tvång,
svek eller missbruk av dennes ungdom,
oförstånd eller beroende ställning,
6. om brottet utgjort
ett led i en brottslig
verksamhet som varit
särskilt noggrant
planlagd eller
bedrivits i stor
omfattning och i
vilken den tilltalade
spelat en betydande
roll, eller
6. om brottet utgjort
ett led i en brottslig
verksamhet som varit
särskilt noggrant
planlagd eller
bedrivits i stor
omfattning och i
vilken den tilltalade
spelat en betydande
roll,
7. om ett motiv för
brottet varit att kränka
en person, en
folkgrupp eller en
annan sådan grupp av
personer på grund av
ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt
ursprung,
trosbekännelse,
sexuell läggning eller
annan liknande
omständighet.
7. om ett motiv för
brottet varit att kränka
en person, en
folkgrupp eller en
annan sådan grupp av
personer på grund av
ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt
ursprung,
trosbekännelse,
sexuell läggning eller
annan liknande
omständighet, eller
8. om brottet varit
ägnat att skada
tryggheten och tilliten
hos ett barn i dess
förhållande till en
närstående person.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.


Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen
(1971:289) om allmänna förvalt-
ningsdomstolar1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

18 §2
Länsrätt är domför med en lagfaren domare
ensam
1. när åtgärd som avser endast måls
beredande vidtages,
2. vid sådant förhör med vittne eller
sakkunnig som begärts av annan länsrätt,
3. vid beslut som avser endast rättelse av
felräkning, felskrivning eller annat uppenbart
förbiseende,
4. vid annat beslut som inte innefattar
slutligt avgörande av mål.
Om det inte är påkallat av särskild
anledning att målet prövas av fullsutten rätt,
är länsrätt domför med en lagfaren domare
ensam vid beslut som inte innefattar prövning
av målet i sak.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett
mål och som inte är av sådant slag att de bör
förbehållas lagfarna domare får utföras av en
annan tjänsteman vid länsrätten som har
tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare
bestämmelser om detta meddelas av
regeringen.
Vad som sägs i andra stycket gäller även vid
avgörande i sak av
1. mål av enkel beskaffenhet,
2. mål enligt lagen (1994:466) om särskilda
tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet,
enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring
för skatter, tullar och avgifter, om besiktning
enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152),
om handlings undantagande från
taxeringsrevision, skatterevision eller annan
granskning och om befrielse från skyldighet
att lämna upplysningar, visa upp handling
eller lämna kontrolluppgift enligt
skatteförfattningarna,
3. mål om
omedelbart om-
händertagande enligt
6 § lagen (1990:52)
med särskilda bestäm-
melser om vård av
unga, mål om
tillfälligt
flyttningsförbud
enligt 27 § samma
lag, mål om omedel-
bart omhändertagande
enligt 13 § lagen
(1988:870) om vård
av missbrukare i vissa
fall, mål om tillfälligt
omhändertagande
enligt 37 §
smittskyddslagen
(1988:1472), mål
enligt 12 § första
stycket och 33 § lagen
(1991:1128) om psyk-
iatrisk tvångsvård,
mål enligt 18 § första
stycket 2-4 såvitt
avser de fall då
vården inte har för-
enats med särskild
utskrivningsprövning
eller 5 lagen
(1991:1129) om rätts-
psykiatrisk vård, mål
om förvar och uppsikt
enligt utlänningslagen
(1989:529), mål
enligt lagen
(1974:202) om
beräkning av strafftid
m.m., mål enligt
lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt
samt mål enligt lagen
(1963:193) om samar-
bete med Danmark,
Finland, Island och
Norge angående
verkställighet av
straff m.m.,




3. mål om
omedelbart om-
händertagande enligt
6 § lagen (1990:52)
med särskilda bestäm-
melser om vård av
unga, mål om vård i
enskildhet enligt
15 b § samma lag,
mål om avskildhet
enligt 15 c § samma
lag, mål om tillfälligt
flyttningsförbud
enligt 27 § samma
lag, mål om omedel-
bart omhändertagande
enligt 13 § lagen
(1988:870) om vård
av missbrukare i vissa
fall, mål om vård i
enskildhet eller
avskildhet enligt 34 §
samma lag, mål om
vård i enskildhet
enligt 14 § lagen
(1998:603) om
verkställighet av
sluten ungdomsvård,
mål om avskildhet
enligt 17 § samma
lag, mål om tillfälligt
omhändertagande
enligt 37 §
smittskyddslagen
(1988:1472), mål
enligt 12 § första
stycket och 33 § lagen
(1991:1128) om
psykiatrisk
tvångsvård, mål enligt
18 § första stycket 2-
4 såvitt avser de fall
då vården inte har
förenats med särskild
utskrivningsprövning
eller 5 lagen
(1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård,
mål om förvar och
uppsikt enligt
utlänningslagen
(1989:529), mål
enligt lagen
(1974:202) om
beräkning av strafftid
m.m., mål enligt
lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt
samt mål enligt lagen
(1963:193) om
samarbete med Dan-
mark, Finland, Island
och Norge angående
verkställighet av
straff m.m.,
4. mål enligt folkbokföringsförfattningarna,
mål rörande preliminär skatt eller om anstånd
med att betala skatt eller avgifter enligt skatte-
författningarna,
5. mål enligt lagen (1992:1528) om offentlig
upphandling,
6. mål som avser en fråga av betydelse för
inkomstbeskattningen, dock endast om värdet
av vad som yrkas i målet uppenbart inte
överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203)
om kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt1 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 §
Kriminalvården i anstalt skall planläggas
och genomföras i nära samverkan mellan
kriminalvårdens olika organ. I den mån ett
förverkligande av vårdens syfte kräver
insatser av andra samhälleliga organ, skall
erforderlig samverkan ske med företrädare för
sådant organ.
Vid planläggningen av den intagnes
behandling skall samråd äga rum med denne.
I den utsträckning det lämpligen kan ske bör
samråd ske även med hans närstående. Den
intagne skall beredas tillfälle yttra sig om
tillämnade åtgärder som rör honom särskilt,
om ej synnerliga skäl talar däremot.
Bestämmelser om
skyldighet att anmäla
till socialnämnden att
ett barn kan behöva
nämndens skydd finns
i 14 kap. 1 §
socialtjänstlagen
(2001:453).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.


Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371)
om behandlingen av häktade och anhållna
m.fl.
Härigenom föreskrivs att det i lagen
(1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl. skall införas en ny paragraf, 27
§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

27 §
Bestämmelser om
skyldighet att anmäla
till socialnämnden att
ett barn kan behöva
nämndens skydd finns
i 14 kap. 1 §
socialtjänstlagen
(2001:453).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.



Förslag till lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763)
Härigenom föreskrivs att det i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763)1 skall införas en
ny paragraf, 2 f §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 f §
Hälso- och
sjukvården skall på
socialnämndens
initiativ, i frågor som
rör barn som far illa
eller riskerar att fara
illa, samverka med
samhällsorgan,
organisationer och
andra som berörs. I
fråga om utlämnande
av uppgifter gäller de
begränsningar som
följer av 2 kap. 8-
11 §§ lagen
(1998:531) om
yrkesverksamhet på
hälso- och
sjukvårdens område
och sekretesslagen
(1980:100).
Bestämmelser om
skyldighet att anmäla
till socialnämnden att
ett barn kan behöva
nämndens skydd finns
i 14 kap. 1 §
socialtjänstlagen
(2001:453).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.


Förslag till lag om ändring i polislagen
(1984:387)
Härigenom föreskrivs att 3 § polislagen
(1984:387) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Polisen skall samarbeta med
åklagarmyndigheterna. Samarbete skall också
äga rum med andra myndigheter och
organisationer vilkas verksamhet berör
polisverksamheten. Särskilt åligger det därvid
polisen att fortlöpande samarbeta med
myndigheterna inom socialtjänsten och sna-
rast underrätta dessa om förhållanden som bör
föranleda någon åtgärd av dem.
Bestämmelser om
skyldighet att anmäla
till socialnämnden att
ett barn kan behöva
nämndens skydd finns
i 14 kap. 1 §
socialtjänstlagen
(2001:453).
Andra myndigheter skall ge polisen stöd i
dess arbete.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.


Förslag till lag om ändring i tandvårdslagen
(1985:125)
Härigenom föreskrivs att 3 § tandvårdslagen
(1985:125) skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Tandvården skall bedrivas så att den
uppfyller kravet på en god tandvård. Detta
innebär att den skall
1. vara av god kvalitet och lägga särskild
vikt vid förebyggande åtgärder,
2. tillgodose patientens behov av trygghet i
vården och behandlingen,
3. vara lätt tillgänglig,
4. bygga på respekt för patientens
självbestämmande och integritet,
5. främja goda kontakter mellan patienten
och tandvårdspersonalen.
Vården och behandlingen skall så långt det
är möjligt utformas och genomföras i samråd
med patienten.
Patienten skall upplysas om sitt
tandhälsotillstånd och om de behand-
lingsmetoder som står till buds.
Bestämmelser om
skyldighet att anmäla
till socialnämnden att
ett barn kan behöva
nämndens skydd finns
i 14 kap. 1 §
socialtjänstlagen
(2001:453).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

Förslag till lag om ändring i skollagen
(1985:1100)
Härigenom föreskrivs i fråga om skollagen
(1985:1100)1
dels att 1 kap. 1 § skall ha följande lydelse,
dels att det i 1 kap. skall införas en ny
paragraf, 2 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §2
För barn och ungdomar anordnar det
allmänna utbildning i form av förskoleklass,
grundskola och gymnasieskola samt vissa
motsvarande skolformer, nämligen särskola,
specialskola och sameskola.
Förskoleklassen, grundskolan,
gymnasieskolan, särskolan, specialskolan och
sameskolan bildar det offentliga skolväsendet
för barn och ungdom. Dessutom finns
särskilda utbildningsformer som anordnas av
det allmänna för dem som till följd av
sjukdom eller av annat skäl inte kan delta i
skolarbetet inom det offentliga skolväsendet.
Det allmänna
anordnar också pe-
dagogisk verksamhet
i form av för-
skoleverksamhet och
skolbarnsomsorg. För
dessa verksamheter
gäller i denna lag
endast bestäm-
melserna i 2 a kap.
och 15 kap. 5 §.
Det allmänna
anordnar också pe-
dagogisk verksamhet
i form av för-
skoleverksamhet och
skolbarns-omsorg.
För dessa
verksamheter gäller i
denna lag endast
bestämmelserna i 1
kap. 2 a §, 2 a kap
och 15 kap. 5 §.
2 a §
Förskoleverksamhet
en, skolan och
skolbarnsomsorgen
skall på social-
nämndens initiativ i
frågor som rör barn
som far illa eller
riskerar att fara illa
samverka med
samhällsorgan,
organisationer och
andra som berörs. I
fråga om utlämnande
av uppgifter gäller de
begränsningar som
följer 2 a kap. 18 §
och 9kap. 16 a §
denna lag och  av
sekretesslagen
(1980:100).
Bestämmelser om
skyldighet att anmäla
till socialnämnden att
ett barn kan behöva
nämndens skydd finns
i 14 kap. 1 §
socialtjänstlagen
(2001:453).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall
Härigenom föreskrivs att 34 och 44 §§ lagen
(1988:870) om missbrukare i vissa fall skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

34 §1
Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-
hem för särskilt noggrann tillsyn får hindras
att lämna hemmet och i övrigt underkastas
den begränsning i rörelsefriheten som är
nödvändig för att vården skall kunna
genomföras.
Den intagne får
beredas vård vid en
enhet inom hemmet
som är låsbar eller på
annat sätt inrättad för
särskilt noggrann
tillsyn, om det är
nödvändigt med
hänsyn till den
intagnes, övriga
intagnas eller per-
sonalens säkerhet,
eller om det är
nödvändigt för att
förhindra att den
intagne avviker eller
för att i övrigt
genomföra vården.



Den intagne får
vårdas inom en sådan
enhet under högst två
månader i följd. Om
särskilda behand-
lingsskäl föranleder
det, får dock vården
vid enheten pågå
längre tid, förutsatt att
något av de fall som
anges i andra stycket
fortfarande föreligger
och att den intagne
samtidigt ges
möjlighet till vistelse
i öppnare former eller
utanför hemmet.

Om det är särskilt
påkallat på grund av
att den intagne
uppträder våldsamt
eller är så påverkad
av berusningsmedel
att han eller hon inte
kan hållas till
ordningen, får den
intagne hållas avskild
från de övriga vid
hemmet. Han eller
hon skall då stå under
fortlöpande uppsikt
av personalen. Den
intagne får dock inte
hållas i sådan
avskildhet längre tid
än vad som är ound-
gängligen nödvändigt
och inte i något fall
under längre tid än 24
timmar i följd.
Den intagne får
beredas vård vid en
enhet inom hemmet
som är låsbar eller på
annat sätt inrättad för
särskilt noggrann
tillsyn, om det är
nödvändigt med
hänsyn till den
intagnes, övriga
intagnas eller per-
sonalens säkerhet,
eller om det är
nödvändigt för att
förhindra att den
intagne avviker eller
för att i övrigt
genomföra vården.
Om det krävs med
hänsyn till den
intagnes speciella
behov av vård, hans
eller hennes säkerhet
eller övriga intagnas
säkerhet får en inta-
gen på en sådan enhet
hindras från att träffa
andra intagna (vård i
enskildhet).
Den intagne får
vårdas inom en sådan
enhet under högst två
månader i följd. Om
särskilda behand-
lingsskäl föranleder
det, får dock vården
vid enheten pågå
längre tid, förutsatt att
något av de fall som
anges i andra stycket
fortfarande föreligger
och att den intagne
samtidigt ges
möjlighet till vistelse
i öppnare former eller
utanför hemmet. En
fråga om vård i en-
skildhet skall prövas
fortlöpande och alltid
omprövas inom sju
dagar från senaste
prövning.
Om det är särskilt
påkallat på grund av
att den intagne
uppträder våldsamt
eller är så påverkad
av berusningsmedel
att han eller hon inte
kan hållas till
ordningen, får den
intagne hållas i
avskildhet. Han eller
hon skall då stå under
fortlöpande uppsikt
av personalen. Den
intagne får dock inte
hållas i sådan
avskildhet längre tid
än vad som är
oundgängligen
nödvändigt och inte i
något fall under
längre tid än 24
timmar i följd.

44 §2
Beslut av den som
förestår vården vid ett
LVM-hem får
överklagas av den
enskilde hos
länsrätten, om be-
slutet avser
överflyttning enligt
25 §, innebär
inskränkningar i
särskilt fall av rätten
för den som vistas i
hemmet att enligt 33 a
§ föra telefonsamtal
eller ta emot besök
eller avser avslag på
begäran om
utskrivning eller
förstörande eller
försäljning av egen-
dom enligt 36 §.
Beslut av den som
förestår vården vid ett
LVM-hem får
överklagas av den
enskilde hos
länsrätten, om be-
slutet
1. gäller
överflyttning eller av-
slag på begäran om
utskrivning enligt 25
§,
2. innebär
inskränkningar i sär-
skilt fall av rätten för
den som vistas i
hemmet att enligt 33 a
§ föra telefonsamtal
eller ta emot besök,
3. gäller vård i
enskildhet eller
avskildhet enligt 34 §,
eller
4. gäller förstörande
eller försäljning av
egendom enligt 36 §.
Prövningstillstånd
krävs vid över-
klagande till
kammarrätten.
Andra beslut enligt denna lag av den som
förestår vården vid ett LVM-hem får inte
överklagas.
Beslut om läkarundersökning enligt 9 § eller
11 § tredje stycket får inte överklagas.
Beslut om omhändertagande enligt 13 §
första eller andra stycket får inte överklagas.
Överklagande av rättens beslut om
omhändertagande enligt 13 § tredje stycket är
inte inskränkt till viss tid.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

Förslag till lag om ändring i lagen
(1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning
Härigenom föreskrivs att det i lagen
(1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning
skall införas en ny paragraf, 14 a §, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

14 a §
Bestämmelser om
skyldighet att anmäla
till socialnämnden att
ett barn kan behöva
nämndens skydd finns
i 14 kap. 1 §
socialtjänstlagen
(2001:453).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.


Förslag till lag om ändring i lagen (1998:531)
om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen
(1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område
dels att 2 kap. 2 § skall ha följande lydelse,
dels att det i 2 kap. skall införas en ny
paragraf, 1 a § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
1 a §

Den som tillhör
hälso- och sjuk-
vårdspersonalen skall
i frågor som rör barn
som far illa eller
riskerar att fara illa
samverka med sam-
hällsorgan,
organisationer och
andra som berörs. I
fråga om utlämnande
av uppgifter gäller de
begränsningar som
följer av 2 kap. 8-11
§§ denna lag och
sekretesslagen
(1980:100).

2 §1
Den som har ansvaret för hälso- och
sjukvården av en patient skall se till att
patienten ges individuellt anpassad
information om sitt hälsotillstånd och om de
metoder för undersökning, vård och
behandling som finns.
Om informationen inte kan lämnas till
patienten skall den i stället lämnas till en
närstående till patienten. Informationen får
dock inte lämnas till patienten eller någon
närstående om det finns hinder för detta i 7
kap. 3 eller 6 § sekretesslagen (1980:100)
eller i 8 § andra stycket eller 9 § första stycket
i detta kapitel.
Bestämmelser om
skyldighet att anmäla
till socialnämnden att
ett barn kan behöva
nämndens skydd finns
i 14 kap. 1 §
socialtjänstlagen
(2001:453).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.


Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603)
om verkställighet av sluten ungdomsvård
Härigenom föreskrivs att 14 och 17 §§ lagen
(1998:603) om verkställighet av sluten
ungdomsvård skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

14 §
Verkställigheten skall inledas på en låsbar
enhet. Så snart förhållandena medger det,
skall den dömde ges möjlighet till vistelse
under öppnare former.
Frågan om den dömde kan ges möjlighet till
vistelse under öppnare former skall prövas
fortlöpande, dock minst en gång varannan
månad.
Om det krävs med
hänsyn till den
dömdes speciella
behov av vård, hans
eller hennes säkerhet
eller övriga intagnas
säkerhet får en dömd
som vårdas på en
låsbar enhet hindras
från att träffa andra
intagna (vård i
enskildhet). En fråga
om vård i enskildhet
skall prövas
fortlöpande och alltid
omprövas inom sju
dagar från senaste
prövning.

17 §
Om det är särskilt
påkallat av att den
dömde uppträder
våldsamt eller är så
påverkad av berus-
ningsmedel att han
inte kan hållas till
ordningen, får han
hållas avskild från de
övriga vid hemmet
under förutsättning att
han står under
fortlöpande uppsikt
av personalen. Han
får dock inte hållas i
sådan avskildhet
längre tid än som är
absolut nödvändigt
och inte i något fall
under längre tid än 24
timmar i följd.
Om det är särskilt
påkallat av att den
dömde uppträder
våldsamt eller är så
påverkad av berus-
ningsmedel att han
eller hon inte kan
hållas till ordningen,
får den dömde hållas i
avskildhet under
förutsättning att han
eller hon står under
fortlöpande uppsikt
av personalen. Den
dömde får dock inte
hållas i sådan
avskildhet längre tid
än som är absolut
nödvändigt och inte i
något fall under
längre tid än 24
timmar i följd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

Bilaga 3
Justitieutskottets yttrande 2002/03:JuU1y
Stärkt skydd för barn i utsatta situationer
Till socialutskottet
Sammanfattning
I detta yttrande behandlar justitieutskottet
propositionen Stärkt skydd för barn i utsatta
situationer (prop. 2002/03:53) jämte fem med
anledning av propositionen väckta motioner.
Förslagen i propositionen täcker ett brett fält
av åtgärder inom framför allt socialtjänstens
och straffrättens områden. För
justitieutskottets del fästs fokus på förslaget
till ändring i brottsbalken om en ny
straffskärpningsgrund som kan tillämpas om
brottet varit ägnat att skada tryggheten och
tilliten hos ett barn i dess förhållande till en
närstående person. Straffskärpningsgrunden
är tänkt att tillämpas i första hand vid våld
mellan närstående som riktats mot barnet eller
som förekommit inom familjen i barnets
närvaro. Justitieutskottet tillstyrker förslaget
med ett kompletterande uttalande om
tolkningen av lagtexten. Även i övrigt
tillstyrker justitieutskottet regeringsförslaget.
Utskottet avstyrker också samtliga av
utskottet behandlade motionsyrkanden.
Till yttrandet har fogats fyra avvikande
meningar (m, fp, kd respektive c).


Ärendet och dess beredning
Proposition 2002/03:53 Stärkt skydd för barn
i utsatta situationer m.m. har hänvisats till
socialutskottet. Den 6 mars 2003 beslutade
socialutskottet att bereda justitieutskottet
tillfälle att yttra sig över propositionen jämte
med anledning av propositionen väckta
motioner.
Med anledning av propositionen har väckts
fem motioner, 2002/03:So41-So45.
Till grund för förslagen i propositionen
ligger bl.a. Kommittén mot barnmisshandels
betänkanden Barnmisshandel - Polisens och
åklagarnas handläggningstider och
arbetsmetoder (SOU 2000:42), Barn och
misshandel - En rapport om kroppslig
bestraffning och annan misshandel i Sverige
vid slutet av 1900-talet (SOU 2001:18) samt
slutbetänkandet Barnmisshandel - Att
förebygga och åtgärda (SOU 2001:72) och
remissbehandlingen av dessa.
Utskottets beredningsområde omfattar bl.a.
den centrala straffrätten, processrätten och
frågor med anknytning till kriminalvården och
andra myndigheter inom utgiftsområde 4
Rättsväsendet. Utskottet begränsar sitt
yttrande till att avse frågor inom detta
område. I anslutning härtill behandlar
utskottet några av de motioner som väckts
med anledning av propositionen. De be-
handlade yrkandena framgår av en till
yttrandet fogad förteckning över behandlade
motionsförslag.
Propositionen föranleder följande yttrande
från justitieutskottet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ett antal
lagstiftningsåtgärder i syfte att stärka skyddet
för barn i utsatta situationer. I
socialtjänstlagen (2001:453), SoL, utvidgas
anmälningsskyldigheten enligt 14 kap. 1 § till
att omfatta myndigheter inom kriminalvården
och rättspsykiatriska avdelningar inom
Rättsmedicinalverket samt anställda inom
dessa myndigheter. I syfte att öka
kunskaperna om anmälningsskyldigheten och
skapa ökad uppmärksamhet kring denna inom
berörda verksamheter införs hänvisningar till
anmälningsskyldigheten i de lagar som
reglerar verksamheter som regelbundet
kommer i kontakt med barn.
Det införs en gemensam skyldighet för
polisen, hälso- och sjukvården, förskolan,
skolan och skolbarnsomsorgen i respektive
lag att på socialtjänstens initiativ samverka
kring barn och ungdomar som far illa eller
riskerar att fara illa.
I syfte att skapa förutsättningar för ett
optimalt beslutsunderlag för en socialnämnd
som har att fatta beslut i ett ärende, där den
eller de som berörs av beslutet inte längre
vistas i kommunen, införs i SoL en lagstadgad
skyldighet för vistelsekommunen att på
begäran bistå med utredning om barn och
vård av missbrukare. Vidare införs en
möjlighet att flytta över ett ärende från en
socialnämnd till en annan utan samtycke av
den senare. Detta gäller under förutsättning att
den enskilde har starkare anknytning till den
andra kommunen och det med hänsyn till
hans eller hennes vilja, varaktigheten av
hjälpbehovet och omständigheterna i övrigt
framstår som lämpligt.
I lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) fö-
reslås ett antal ändringar i syfte att stärka
barnperspektivet i lagen. Bland annat föreslås
att vad som är bäst för den unge skall vara
avgörande vid alla beslut enligt lagen och att
den unges inställning skall klarläggas och att
hänsyn skall tas till den unges vilja med
beaktande av hans eller hennes ålder och
mognad. Det tydliggörs att såväl fysisk som
psykisk misshandel kan utgöra risk för att
barnets hälsa och utveckling skadas. En ny
bestämmelse införs i såväl SoL som LVU
med innebörden att när ett barn varit placerat i
samma familjehem i tre år skall
socialnämnden överväga om det finns skäl att
ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt
6 kap. 8 § föräldrabalken.
I såväl LVU som i lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall och i lagen
(1998:603) om verkställighet av sluten
ungdomsvård förs in bestämmelser som gör
det möjligt att - om det är särskilt påkallat
med hänsyn till den intagnes speciella behov
av vård, hans eller hennes säkerhet eller
övriga intagnas säkerhet - vårda en intagen
under förhållanden som innebär att han eller
hon inte fritt får umgås med andra intagna.
En särskild straffskärpningsgrund införs i
brottsbalken för sådana fall där brottet varit
ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett
barn i dess förhållande till en närstående
person. Vidare läggs vållande till kroppsskada
eller sjukdom som inte är grovt brott under
allmänt åtal om brottet riktat sig mot någon
som är under 18 år och åtal är påkallat ur
allmän synpunkt. Detsamma gäller brotten
förtal och grovt förtal samt vissa uttryckligen
angivna fall av förolämpning under den
ytterligare förutsättningen att åtal av särskilda
skäl anses påkallat ur allmän synpunkt.
Utskottets överväganden
Misshandel
Som framgår av 3 kap. 5-6 §§ brottsbalken
skall den som tillfogar en annan person
kroppsskada, sjukdom eller smärta eller
försätter honom eller henne i vanmakt eller
något annat sådant tillstånd, dömas för
misshandel till fängelse i högst två år eller,
om brottet är ringa, till böter eller fängelse i
högst sex månader. Är brottet grovt skall  för
grov misshandel dömas till fängelse, lägst ett
och högst tio år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas om
gärningen var livsfarlig eller om
gärningsmannen tillfogat måls-äganden svår
kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller
eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet.
Vid påföljdsbestämningen gäller de
allmänna bestämmelserna i 29 och 30 kap.
brottsbalken.
Misshandel räknas till de s.k. artbrotten, se
30 kap. 4 § sista stycket. Brottslighetens art
anses alltså i princip kräva att ett
fängelsestraff utdöms. Utskottet bortser här
från att påföljdspraxis i någon utsträckning
förändrats genom nya påföljdskombinationer
innehållande samhällstjänst. Utskottets
bedömning är nämligen att de nya reglerna
inte påverkat påföljdspraxis i fall där offret
varit ett litet barn och gärningsmannen en
vuxen person. Utgångspunkten i dessa fall är
således att gärningsmannen skall dömas till
fängelse.
När det gäller straffvärdet och därmed
strafftidens längd finns regler i 29 kap.
brottsbalken om omständigheter som skall
beaktas i såväl mildrande som skärpande
riktning inom ramen för den angivna straffska-
lan.
Omständigheterna i här aktuella fall torde
endast sällan vara sådana att det finns
förmildrande omständigheter som skall
beaktas (jfr 29 kap. 3 §).  Intresset
koncentreras därför på de försvårande
omständigheter som anges i 29 kap. 2 §. Av
särskilt intresse vid misshandel av barn är
punkterna 2, 3 och 4.
Enligt punkt 2 skall särskilt beaktas om
gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet.
Enligt punkt 3 skall särskilt beaktas om
gärningsmannen utnyttjat någon annans
skyddslösa ställning eller särskilda
svårigheter att värja sig - bestämmelsen tar
särskilt sikte på brott som riktat sig mot barn,
handikappade eller äldre. Enligt punkt 4 skall
särskilt beaktas om gärningsmannen grovt
utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat
ett särskilt förtroende. Även övriga punkter i
2 § kan naturligtvis tänkas bli tillämpliga.
Högsta domstolen har i ett avgörande (NJA
2000 s. 612) beaktat att brottet riktade sig mot
ett litet barn såväl vid gradindelningen (grov
misshandel) som, såsom en försvårande
omständighet, vid straffmätningen. I samma
mål ansåg Högsta domstolen det vara av viss
självständig betydelse att ett brott mot ett barn
framstod som ett missbruk av det särskilda
förtroende som barnets mor visat genom att
anförtro barnet i den tilltalades vård.
I propositionen tar regeringen ställning mot
att nu införa ett särskilt barnmisshandelsbrott.
Detta innebär att regeringen intar samma
ståndpunkt som Kommittén mot
barnmisshandel. Regeringen föreslår däremot,
också i enlighet med Kommittén mot
barnmisshandels förslag, en ny
straffskärpningsgrund i 29 kap. 2 §
brottsbalken. Enligt förslaget skall den nya
straffskärpningsgrunden omfatta fall där
brottet varit ägnat att skada tryggheten och
tilliten hos ett barn i dess förhållande till en
närstående person. Med barn förstås i enlighet
med barnkonventionens definition en person
som inte fyllt 18 år.
I motion So45 yrkandena 1 och 2 (c) begärs
en utredning om ett särskilt
barnmisshandelsbrott. En liknande inriktning
finns i motion So42 yrkande 11 (m) där
motionärerna önskar se en skärpt
påföljdspraxis vid barnmisshandel med ett
straffminimum på fängelse två år.
Utskottet gör följande överväganden. Det är
inte svårt att känna sympati för motionärernas
önskemål. Misshandel av barn hör till de allra
grövsta brotten och det finns rättspolitiska
skäl som talar för att dessa brott borde ha en
särskild brottsrubricering.  Det finns
emellertid en rad komplikationer av
lagstiftningsteknisk natur som utskottet för
närvarande inte har underlag att bedöma om
de går att lösa. Utskottet vill ändå nämna
några. Enligt barnkonventionen är ett barn
som framgått en person under 18 år. Vid en
särreglering måste ställning tas till om
regleringen skall omfatta alla barn eller barn
under en viss lägre ålder. En annan fråga är
hur lagstiftaren vid en särreglering skall
förhålla sig till fall där offer och gärningsman
är relativt jämnåriga. Det finns risk att
gränsdragningproblem skapas. Lagstiftaren
måste också fråga sig om det är lämpligt att
införa ytterligare brott där vad
gärningsmannen känt till eller bort misstänka
om offrets ålder är avgörande vid
bedömningen av gärningen (jmf. sexuellt
utnyttjande av underårig i 6 kap. 4 §
brottsbalken  och 6 kap.11 § samma balk).
Kommittén mot barnmisshandel nämner
särskilt frågan hur lagstiftaren bör ställa sig
till andra brott som kränker barns integritet,
t.ex. olaga hot - ställning måste tas till om
sådana brott i sådana fall också bör särre-
gleras.
Problemen är med andra ord många, och
enkla lösningar finns knappast. Regeringen
avser dock att fortsätta arbetet med hithörande
frågor i syfte att analysera om det finns
möjligheter att ytterligare förstärka barns
skydd mot våld i hemmet. Det behövs således
inget sådant uttalande om utredningsarbete
som efterfrågas i motion So45.
I avvaktan på resultatet av ytterligare
analyser anser utskottet att den väg regeringen
i denna proposition anvisar framstår som
framkomlig. Genom införande av en ny
straffskärpningsgrund, som särskilt tar sikte
på barns trygghet och tillit i förhållande till
närstående vuxna, betonas ytterligare det
utomordentligt allvarliga i att vuxna
familjemedlemmar förgriper sig på barn i
familjen, och ytterligare möjligheter till
straffskärpning öppnar sig.
Vad som nu sagts innebär inte att yrkandet i
motion So42 om ett straffminimum på två år
tillgodosetts. Härför skulle krävas ett särskilt
barnmisshandelsbrott eller, i och för sig, att
straffminimum för grov misshandel höjdes till
fängelse två år. Den frågan är inte aktuell i
detta ärende. När det gäller straffmätningen i
det enskilda fallet måste alltså som hittills
samtliga omständigheter beaktas inom ramen
för det straffbud som skall tillämpas,
naturligtvis med beaktande av reglerna i 29
och 30 kap. brottsbalken. Motionsyrkandet
bör avslås.
Utskottet vill ändå i detta sammanhang
nämna Riksåklagarens Rättsutvecklingsplan
2002-2003. I denna stryker Riksåklagaren
under att straffmätningen måste differentieras
och nyanseras och hela straffskalan utnyttjas
när det gäller påföljden för grova våldsbrott.
Riksåklagaren anför att den vida straffskalan
för grov misshandel (som ovan framgått
omfattar den fängelse från ett till tio år) är ett
uttryck för att gärningstypen spänner över
gärningar med olika straffvärde. Den
återhållsamhet som enligt riksåklagaren ofta
präglat domstolarnas värdering av straffvärdet
svarar dåligt mot den nyanserade syn på grov
misshandel som den vida straffskalan
påkallar. Ytterligare en punkt i
rättsutvecklingsplanen är att samhällets syn på
våld mot kvinnor och annat våld inom
familjen måste få tydligt genomslag vid
påföljdsvalet och straffmätningen.
Riksåklagaren har nyligen överklagat ett
mål till Högsta domstolen för prövning av
påföljdsfrågan. Målet gäller ett åtal mot ett
treårigt barns styvfar för grov misshandel och
grovt vållande till annans död. Påföljden
bestämdes av Svea hovrätt till fängelse fem
år.
Enligt förslaget till 29 kap. 2 § 8
brottsbalken skall det alltså vara en särskild
straffskärpningsgrund att brottet varit ägnat
att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i
dess förhållande till en närstående person.
Genom ordvalet markeras att det handlar om
en särskilt kvalificerad form av trygghet,
nämligen den i relationen mellan föräldrar,
andra vuxna närstående och barn. Enligt
specialmotiveringen till den nya
bestämmelsen (prop. s. 111) skall med
närstående person förstås i första hand vuxna
familjemedlemmar - mamma, pappa och i
tillämpliga fall respektive förälders make eller
sambo, fosterföräldrar, mor- och farföräldrar
och föräldrarnas syskon. Uppräkningen är inte
uttömmande, och utskottet ser det som
självklart att en bedömning även här måste
göras i varje enskilt fall för att konstatera om
en viss person tillhör närståendekretsen.
Uppräkningen får dock anses ge god
vägledning vid bedömningen. Den nya
straffskärpningsgrunden är tillämplig inte
bara när brottet riktats direkt mot barnet utan
omfattar också sådana fall där barnet bevittnat
- sett eller hört - t.ex. att en förälder blir
slagen av den andra föräldern.
I motion So45 yrkande 3 föreslås att
begreppet närstående person skall ges en
vidare tolkning än regeringen föreslagit.
Motionärernas tanke är att det finns fler för
barnet viktiga personer, t.ex. lärare, i barnets
närhet och att ett övergrepp från någon av
dem skulle kunna vara minst lika allvarligt för
barnet som om övergreppet skedde inom
familjen.
Här har utskottet en annan uppfattning.
Utskottet vill göra gällande att relationen
inom familjen, också i den utvidgade
bemärkelse som begreppet används här, har
en annan karaktär, inte minst beroende på
relationerna mellan familjens vuxna.
Relationerna inom familjen kan därför i
princip inte likställas med relationerna till
andra i och för sig viktiga personer för barnet.
Om närståendekretsen görs för vid kan det
också i praktiken bli omöjligt att använda
straffskärpningsbestämmelsen på avsett sätt.
Risk finns i stället att bestämmelsen kommer
att verka i straffskärpande riktning så snart ett
barn bevittnat ett brott oavsett förhållandena i
övrigt. Detta är inte avsikten. Utskottet anser
att motion So45 i här behandlad del bör
avslås.
Det framgår av motiveringen till den
föreslagna bestämmelsen (prop. s. 69 f. och s.
111 f.) att den i första hand tar sikte på
situationer där en till barnet närstående person
förgriper sig på antingen en annan sådan
person eller på barnet självt. Enligt sin
ordalydelse har bestämmelsen emellertid en
längre räckvidd än så. Den täcker också
situationer där antingen gärningsmannen eller
offret är en till barnet närstående person
medan den andra personen inte tillhör denna
krets under förutsättning att brottet är ägnat
att skada barnets trygghet och tillit till den
närstående personen. Dessa fall har inte
närmare övervägts i propositionen. Enligt
utskottets mening kan man dock inte bortse
från att barnets trygghet och tillit till den
närstående i särskilda fall kan ta skada av att
se den närstående t.ex. misshandla en tredje
person eller av att se honom eller henne bli
misshandlad av en tredje person.
Det bör slutligen framhållas att den nya
bestämmelsen inte begränsar sig till
straffmätningen vid våldsbrott även om den
kommer att ha sitt främsta
tillämpningsområde när det gäller sådana
brott och sexualbrott. Bestämmelsen kan
också, som regeringen påpekar, vara
tillämplig vid t.ex. olaga hot och vissa fall av
skadegörelse. Däremot är det enligt utskottets
mening svårare att tänka sig att bestämmelsen
skulle komma till användning vid rena
förmögenhetsbrott även om det inte helt kan
uteslutas att också sådana brott skulle kunna
vara ägnade att skada barnets trygghet och
tillit till en närstående person. Om en viss
gärning skall anses ha varit ägnad att skada
barnets trygghet och tillit på det sätt som
krävs för tillämpning av bestämmelsen är en
fråga som, som regeringen anför, måste
bedömas utifrån samtliga omständigheter.
Enligt utskottets mening bör riksdagen
beredas tillfälle att godkänna vad utskottet
anfört om straffskärpningsbestämmelsens
räckvidd.
Vid en sammantagen bedömning och med
de förtydligande uttalanden som utskottet
gjort i det föregående tillstyrker utskottet
regeringens förslag till ny
straffskärpningsgrund i 29 kap. 2 § 8
brottsbalken.
Slutligen behandlar utskottet i detta avsnitt
motion So44 yrkandena 2 och 3 som går ut på
att den nya regleringen bör utvärderas.
Utskottet har i princip ingen annan
uppfattning. Utskottet kan också konstatera
att alla väsentliga förändringar på straffrättens
område brukar utvärderas efter några år.
Utskottet har ingen anledning att tro att så inte
skulle bli fallet i detta ärende, i synnerhet som
regeringen, som framgått ovan, avser att
fortsätta att arbeta med frågan om skydd för
barn mot våld i hemmet. Något uttalande från
riksdagen behövs inte. Motion So44 i här
aktuella delar bör avslås.
Barn som brottsoffer
Målsägande
I motionerna So42 yrkande 12 (m) och So43
yrkande 3 (fp) efterfrågas en ordning som
innebär att ett barn som blir vittne till våld
betraktas som måls-ägande i
brottmålsprocessen. Barnet skulle med andra
ord vara part i brottmålet och t.ex. kunna föra
skadeståndstalan.
Frågan behandlas inte i propositionen.
Däremot tar utskottet upp samma
frågeställning i sitt betänkande Våldsbrott och
brottsoffer (bet. 2002/03:
JuU11).
Utskottet börjar där med att anmärka att
begreppet brottsoffer är okänt i den
straffprocessuella lagstiftningen. Den som har
blivit utsatt för brott är målsägande. Det sagda
hindrar inte att en person som inte är
målsägande ändå kan drabbas av
verkningarna av ett brott och alltså i denna
bemärkelse vara ett offer för brott. Detta kan
t.ex. gälla barn i familjer där det förekommer
våld. Ett sådant barn kan också, som strax
framgår, ha rätt till skadestånd på
civilrättsliga grunder.
Målsägande är en person mot vilken brott är
begånget eller som därav blivit förnärmad
eller lidit skada (20 kap. 8 § fjärde stycket
rättegångsbalken). En målsägande kan inträda
i brottmålsrättegången som part när han eller
hon framställer ett yrkande om ansvar eller
skadestånd. I praxis har kretsen av personer
som är att anse som målsägande och därmed
kan inträda i processen som part hållits
relativt snäv. I 20 kap. 13 § första stycket
rättegångsbalken finns ett undantag för fall
när någon dödats genom brott. I de fallen får
den avlidnes anhöriga, t.ex. den avlidnes barn,
samma rätt att som målsägande i
brottmålsprocessen bl.a. föra talan med
anledning av brottet. Av det nu anförda följer
att ett barn som bevittnat icke dödligt våld
inom familjen, men som själv inte blivit utsatt
för någon brottslig handling, inte är att anse
som en målsägande som kan inträda i
brottmålsprocessen.
Den nu redovisade regleringen avser endast
barnets processuella ställning i
brottmålsprocessen. Barnets rätt till
skadestånd på grund av åsamkad personskada,
t.ex. i form av psykiskt lidande av övergående
eller bestående art, regleras i
skadeståndslagen (1972:207). För att barnet
skall anses berättigat till sådant skadestånd
krävs i och för sig inte att barnet blivit utsatt
för ett brott, det avgörande för
skadeståndsskyldigheten är om någon bedöms
uppsåtligen eller av vårdslöshet ha vållat
barnets skada. En talan om sådant skadestånd
handläggs som ett tvistemål vid tingsrätten.
Reglerna i rättegångsbalken om domstolens
sammansättning och om sammanläggning av
mål, s.k. kumulation, innebär ett hinder mot
att ett brottmål rörande t.ex. misshandel mot
barnets mor sammanläggs med ett tvistemål
rörande barnets skadeståndstalan mot samma
man som är åtalad i brottmålet (jfr 1 kap. 3 a-
3 b §§ samt 22 kap. 1 § rättegångsbalken)
trots att grunden för åtalet och för
skadeståndskravet, nämligen misshandeln av
kvinnan, är densamma.
Utskottet anmärker först att det i och för sig
skulle kunna vara en fördel för barnet om dess
skadeståndstalan i här aktuella situationer
kunde prövas i brottmålsrättegången. Bland
annat skulle processkostnaderna bli lägre om
åklagaren förde barnets talan. Detta måste
dock vägas mot det brott mot uppbyggnaden
av det rättsliga systemet som det skulle
innebära om rätten att föra talan i
brottmålsprocessen utvidgades på det sätt
motionärerna förespråkar. Utskottet är inte
berett att nu ta ställning till en sådan ordning.
Motionerna So42 och So43 i berörda delar
bör avslås.
Barn i brottmålsprocessen
I motion So42 yrkande 17 (m) begärs en
utredning om domstolarnas hantering av barn
i brottmålsprocessen. Motionärerna beklagar
att frågan inte belystes av Kommittén mot
barnmisshandel. I motionen begärs också en
utvärdering av 2001 års ändring i lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare (LUL).
Frågan behandlas inte i propositionen.
I rättegångsbalken, där straffprocessen i
huvudsak regleras, finns endast ett fåtal regler
som tar sikte på enbart barn. Det gäller två
bestämmelser i 5 kap. Enligt 1 § tredje stycket
får således förhör med barn under 15 år ske
inom stängda dörrar och enligt 2 § kan rättens
ordförande förvägra en person under 18 år
tillträde till en offentlig förhandling om det
finns skäl till det. Enligt 36 kap. 4 § skall
rätten med hänsyn till omständigheterna pröva
om ett barn under 15 år får höras som vittne.
När det gäller unga lagöverträdare måste
först konstateras att endast den som fyllt 15 år
vid brottets begående kan vara tilltalad i ett
brottmål (jfr 1 kap. 6 § brottsbalken). När det
gäller ungdomar mellan 15 och 18 eller i vissa
fall 21 år kompletteras rättegångsbalkens
bestämmelser med bestämmelserna i LUL. En
översyn av lagstiftningen gjordes för några år
sedan (prop. 1994/95:12, bet. 1994/95:JuU1).
Därefter har en uppföljning gjorts av de nya
bestämmelserna. Uppföljningen ledde till
vissa kompletteringar (prop. 2001/01:56, bet.
2000/01:JuU18).
Enligt 25 § LUL skall mål i tingsrätt och
hovrätt mot den som inte fyllt 21 år i princip
handläggas av lagfarna domare som särskilt
har utsetts av domstolen att handlägga sådana
mål. Detsamma gäller nämndemän i sådana
mål. I paragrafens ursprungliga lydelse skulle,
enligt 1994 års ärende, den lagfarne domaren
med avseende på intresse och fallenhet för
arbete med unga lagöverträdare i stället vara
särskild lämpad för uppgiften. Bestämmelsen
var och är avsedd att leda till specialisering
bland domarna. Ändringen i 2001 års ärende
tillstyrktes av ett enigt utskott.
Regleringen i LUL ställer krav på ett nära
samarbete mellan socialtjänsten polisen,
åklagarna och domstolarna. Regleringen är
utformad för att åstadkomma en snabb
handläggning genom tidiga kontakter mellan
berörda myndigheter samtidigt som behovet
av specialisering inom rättsväsendet i fråga
om barns och ungdomars brottslighet
tillgodoses.
Utskottet vill också nämna att det enligt
LUL, jämfört med vad som gäller för vuxna,
finns relativt långtgående möjligheter för
åklagaren att meddela beslut om
åtalsunderlåtelse. Ett syfte med den
regleringen är att i möjligaste mån undvika att
ungdomar ställs inför rätta. I stället skall
andra åtgärder vidtas, t.ex. enligt SoL eller
LVU.
Utskottet kan för sin del inte se någon
anledning att redan nu ta initiativ till en ny
översyn av LUL.
När barn i andra fall uppträder i
brottmålsprocessen är det antingen som
målsägande, det vill säga som part, eller som
vittne. Som målsägande har barnet rätt till
målsägandebiträde och stödperson (se 20 kap.
15 § rättegångsbalken och lagen [1988:609]
om målsägandebiträde). Barnet kan också ha
ett ombud eller rättshjälpsbiträde om det för
skadeståndstalan i brottmålet och åklagaren
inte för barnets talan i den delen. I vissa fall
kan en särskild företrädare utses för barnet.
Detta blir  aktuellt om barnets vårdnadshavare
begått brott mot barnet - utskottet
återkommer nedan till lagstiftningen om
särskild företrädare för barn.
Om barnet skall höras som vittne eller
målsägande finns det som framgått möjlighet
att av hänsyn till barnet höra det inom stängda
dörrar. Handläggningen av frågor om
vittnesmål och målsägandeförhör med barn är
normalt emellertid sådan att det inte blir
aktuellt att höra barnet i domstolen. I stället
hörs barnet under förundersökningen, förhöret
spelas in på video och spelas upp i rätten.
Enligt utskottets mening har förfarandet från
barnets synpunkt både för- och nackdelar. En
fördel är att barnet slipper konfronteras med
den tilltalade och att förhöret kan ske under
lugna förhållanden som i största möjliga ut-
sträckning har anpassats till barnets behov. En
nackdel är att förhörets bevisvärde kan bli
lägre, t.ex. därför att det inte finns möjlighet
för rätten att ställa frågor till barnet. Detta är
till nackdel för barnet, åtminstone om brottet
begåtts mot barnet, och det minskar sannolikt
något åklagarens möjlighet till en fällande
dom. Som regel får man dock anta att
fördelarna uppväger nackdelarna. Detta är
också bakgrunden till den fasta praxis som
finns på området.
I vissa fall kan det emellertid inte undvikas
att ett barn måste komma till domstolen.
Frågan är då vilken beredskap som finns i
domstolarna för att tillgodose barnets behov
inom de ramar som brottmålsprocessen sätter.
Detta är en fråga som utskottet behandlat vid
ett stort antal tidigare tillfällen, senast i
budgetbetänkandet för år 2003 (bet.
2002/03:JuU1 s. 82).
I budgetbetänkandet redovisar utskottet att
Domstolsverket ålagts att återrapportera på
vilket sätt bestämmelserna i FN:s
barnkonvention och intentionerna bakom dem
har beaktats i utbildningsverksamheten. Av
verkets rapportering för år 2001 framgår att
barnkonventionen är ett stående inslag i
Domstolsverkets seminarier om vårdnadsmål
för domare vid allmän domstol. Syftet med
seminarierna är att förmedla kunskap i frågor
som har anknytning till mål om vårdnad,
boende och umgänge samt att ge tillfälle att
från olika erfarenheter diskutera processuella
frågor och frågor om handläggning av sådana
mål. Vidare framgår att konventionen också
är ett stående inslag i verkets seminarier om
verkställighetsmål för domare i allmän
förvaltningsdomstol. Det framgår också att
den obligatoriska utbildningen för nyutnämn-
da domare innehåller inslag om barnets
ställning i rättsprocessen. Här liksom i den
obligatoriska utbildningen för ordinarie
domare i allmän förvaltningsdomstol ingår ett
särskilt avsnitt om barnkonventionen. Från
och med år 2002 kommer barnkonventionen
att ingå även i den utbildning som erbjuds
icke ordinarie domare i de båda
domstolsorganisationerna. Intervjumetodik -
hur barn minns och berättar om våld och
övergrepp - har också tagits upp i verkets
kursverksamhet. Såvitt framgår av
Domstolsverkets årsredovisning för 2002
hade utbildningsinsatserna en liknande
inriktning förra året.
Det har också sin betydelse vilken
erfarenhet av och kunskap om barnförhör
åklagaren har. Här framgår av Riksåklagarens
årsredovisning för år 2001 (s. 43) att åtgärder
vidtagits för att utveckla hanteringen av
ärenden som rör våldsbrott. I denna del anförs
bl.a. att en särskild utbildningssatsning genom-
förts för ett antal åklagare som ingår i lokala
familjevåldsgrupper och för specialiståklagare
som handlägger sexualbrott mot barn och
barnmisshandel. Satsningen ingår i den
utbildning som startats under år 2001 för
åklagarorganisationens specialiståklagare.
Under år 2001 kompletterade dessutom Riks-
åklagaren en promemoria med stöd för
utredningar om sexualbrott mot barn så att
den numera även omfattar våldsbrott mot
barn. Förutom den utbildning som
genomfördes i Riksåklagarens regi
genomförde åklagarmyndigheterna egna
utbildningsinsatser. Enligt vad som anförs i
årsredovisningen medförde vidtagna
utbildningsinsatser och samverkan med andra
myndigheter att kunskapen och
medvetenheten om dessa brott ökat, vilket i
sin tur medfört att samtliga åklagarkammare
prioriterar utredningar rörande våld mot
kvinnor och barn. Insatserna fortsatte under år
2002. Av årsredovisningen för 2002 (s. 39)
framgår bl.a. att Riksåklagaren i
specialistutbildningen för handläggare av
sexualbrott mot barn lagt in ett längre avsnitt
om barnkonventionen, kunskaper om barns
utveckling, skadebilden vid barnmisshandel
och barns trovärdighet.
Utskottet måste alltså konstatera att olika
regelsystem syftar till att hålla barn utanför
domstolarna. En rad olika åtgärder vidtas i
detta syfte. I de fall detta ändå inte är möjligt
gör berörda myndigheter stora insatser på
utbildningssidan för att öka kunskapen om
barns behov och för att underlätta be-
dömningen av de uppgifter barnet lämnar. Det
finns också möjlighet till särskilda
stödinsatser för barnet inom ramen för
processen. Med den avvägning som görs i
rättssystemet som innebär att barnets behov
av att slippa framträda i en brottmålsrättegång
i största möjliga utsträckning prioriteras kan
utskottet inte förorda en utredning om
domstolarnas hantering av barn i brottmålspro-
cessen. Yrkandet härom i motion So42
avstyrks.
Samverkan mellan myndigheter
I propositionen föreslås en ny regel i 5 kap 1 a
§ SoL som tydliggör socialtjänstens
skyldighet att samverka med olika
samhällsorgan, institutioner och andra som
kommer i kontakt med barn som far illa eller
riskerar att fara illa. Socialtjänsten har
huvudansvaret för att samverkan kommer till
stånd.
I motion So42 yrkande 7 (m) framhålls
vikten av att särskilt polisen samverkar med
andra samhällsorgan för att förstärka skyddet
för barn i familjer där det förekommer våld.
Betydelsen av särskilda familjevåldsenheter
understryks.
Enligt 3 § polislagen (1984:387) har polisen
skyldighet att samarbeta med myndigheter
och organisationer vilkas verksamhet berör
polisverksamheten. Särskilt åligger det
polisen att fortlöpande samarbeta med
myndigheterna inom socialtjänsten och
snarast underrätta dessa om förhållanden som
bör föranleda någon åtgärd av dem. Det
åligger andra myndigheter att stödja polisen i
dess arbete. I detta ärende föreslår regeringen
ett tillägg i 3 § där det erinras om
bestämmelsen i 14 kap. 1 § SoL om
skyldighet att anmäla till socialnämnden att
ett barn kan behöva nämndens skydd.
Enligt utskottets bedömning möjliggör
lagregleringen samverkan på alla
samhällsnivåer beträffande här aktuella barn.
Någon ytterligare lagstiftningsåtgärd inom
utskottets beredningsområde behövs inte.
När detta väl är sagt tar utskottet upp frågan
om särskilda familjevåldsenheter. Frågan
behandlas också i utskottets betänkande
Våldsbrott och brottsoffer (bet.
2002/03:JuU11).
Särskilda familjevåldsenheter har inrättats
inom vissa polismyndigheter för att
effektivisera och snabba upp
utredningsförfarandet vid våld mellan närstå-
ende. Tanken är att polisens utredare skall
arbeta längre tider på familjevåldsenheterna.
Utredarna blir specialiserade på våld i nära
relationer och därigenom blir det lättare att
utveckla arbetsmetoderna samtidigt som
samarbetet med åklagare, socialtjänsten och
andra berörda förbättras.
Utskottet kan för sin del instämma i att det
kan finnas stora fördelar i ett sådant
arbetssätt. Det handlar då inte endast om att
utredningsarbetet bör bli effektivare genom
att bl.a. kunskapen om och förståelsen för
barn i svåra situationer ökar. Med den
erfarenhet av familjer i kris som efter en tid
kommer att ha samlats på en sådan enhet bör
det också bli lättare att på ett adekvat sätt
förmedla kontakten med andra myndigheter
som berörs. Hur arbetet organiseras på de
enskilda polismyndigheterna är emellertid
inte en fråga för riksdagen. Utskottet av-
styrker bifall till motion So42 i berörd del.
Dödsfallsutredningar
I propositionen aviserar regeringen sin avsikt
att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utreda och
analysera förutsättningarna för ett system för
dödsfallsutredningar, när barn avlidit på
grund av mord, dråp eller misshandel, bl.a.
med avseende på sekretesshinder och
organisation. Regeringen anser att ett system
med dödsfallsutredningar bör prövas.
Förslaget kritiseras i motion So42 yrkande
10 (m). Motionärerna anser dels att förslaget
inte är tillräckligt långtgående, dels att en
försöksverksamhet med
dödsorsaksutredningar genast borde inledas.
När ett barn dör görs en rättsmedicinsk
undersökning. Syftet med undersökningen är,
enligt regeringen, att vid oklara dödsfall
upptäcka, bekräfta eller utesluta brott. Om
brott misstänks görs en rättsmedicinsk
obduktion. I sådana fall förekommer ett
samarbete mellan berörda rättsläkare, polisen,
kriminaltekniker och ibland även med läkare
och åklagare. Genom detta samarbete mellan
olika experter breddas underlaget, framhåller
regeringen, och förutsättningarna för en riktig
diagnos ökar.
Enligt regeringens bedömning skall en
dödsfallsutredning göras efter det att
dödsorsaken fastställts. Syftet med
dödsfallsutredningen är brett. Det handlar inte
om att fastställa dödsorsaken utan om att
utifrån ett helhetsperspektiv försöka förstå
vad som inträffade och varför. Huvudsyftet är
enligt regeringen att urskilja mönster, såväl i
familjen som i samhället, som kan antas vara
av betydelse för dödsfallet.
Dödsfallsutredningen skall som regel
genomföras på lokal nivå i enlighet med
centralt utfärdade riktlinjer. Döds-
fallsutredningarna sammanställs och
analyseras sedan på central nivå. Genom den
förbättrade kunskap om dödligt våld mot barn
som på detta sätt uppnås skall det bli bl.a.
lättare att identifiera riskfamiljer, och
förebyggande insatser skall kunna förbättras.
Det förslag om dödsorsaksutredningar som
läggs fram i motion So42 innebär såvitt
utskottet kan bedöma att
utredningsförfarandet formaliseras redan
innan dödsorsaken fastställts. I övrigt synes
utredningen i stort ha samma inriktning och
syfte som regeringen tänker sig.
Utskottet har ingen anledning att i detta
ärende föreslå en ordning som innebär att den
rättsmedicinska undersökningen ifrågasätts.
Inte heller ser utskottet för närvarande någon
orsak att på detta omfattande sätt utreda
samtliga dödsfall bland barn, något som torde
bli resultatet av motionsförslaget. Slutligen
anser utskottet det självklart att
sekretessfrågor måste klargöras, riktlinjer
utfärdas och organisationen övervägas innan
en försöksverksamhet kan starta. Utskottet ser
alltså fram emot att regeringen tar de beslut
som krävs för att få till stånd ett verksamhet
med dödsfallsutredningar. Motion So42 i
denna del avstyrks.
Kriminalvårdsfrågor
Anmälningsskyldighet vid permissioner
I propositionen föreslås ett tillägg i 5 § lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL).
I tillägget erinras om skyldigheten för
kriminalvården och dess anställda att enligt
vad som föreslås i detta ärende anmäla till
socialnämnden att ett barn kan behöva
nämndens skydd.  Regeringen avser att göra
motsvarande förändring i förordningen
(1998:642) om verkställighet av frivårdspå-
följder.
Avsikten med förslaget är flera. Det finns en
önskan om att försäkra barn till
frihetsberövade föräldrar om socialtjänstens
stöd och skydd. Det kan också finnas
anledning, t.ex. om den dömde begått
våldsbrott mot barnet eller någon
familjemedlem, att underrätta om att den
dömde kommer att friges. Kriminalvården
kan också av den intagne få veta att barnet
vistas i olämpliga miljöer och att det kan
finnas skäl för socialnämnden att ingripa.
I motion So42 yrkande 8 (m) anförs att det
är lika viktig att underrättelse sker vid
permissioner som vid frigivning.
Utskottet har ingen annan uppfattning.
Utskottet konstaterar också att det inte finns
några undantag till anmälningsskyldigheten.
Detta innebär att barnets skyddsbehov skall
anmälas till socialnämnden t.ex. när en
våldsbenägen intagen får permission eller
friges. En jämförelse kan göras med den
uppräkning som görs i 35 § KvaL. Där slås
fast att en målsägande skall tillfrågas om hon
vill ha underrättelse om den intagne i en rad
olika situationer som innebär att
begränsningarna i den intagnes frihet antingen
upphört som vid permission, frigivning och
rymning, eller minskat som vid placering på
en öppen anstalt. En förutsättning är att den
intagne dömts för brott som riktats mot
målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid.
Utskottet vill också anmärka att
anmälningsskyldigheten till socialtjänsten är
mer långtgående än den som finns i 35 §.
Enligt förslaget till 5 § skall anmälan göras så
snart barnet kan behöva nämndens skydd.
Utskottet kan alltså inte se att det finns några
begränsningar i lagförslaget som skulle kunna
medföra att socialnämnden inte fick en
anmälan om en intagens permission i de fall
det behövs. Utskottet utgår också från att
kriminalvården som har vana vid att hantera
liknande anmälningar kommer att upprätta väl
fungerande rutiner för att uppfylla an-
mälningsskyldigheten. Utskottet tillstyrker
lagförslaget i denna del och avstyrker
motsvarande del av motion So42.
Behandling under straffverkställigheten
I motionerna So42 yrkande 18 (m) och So44
yrkande 8 (kd) efterlyses åtgärder inom
kriminalvården för att förhindra återfall i
misshandelsbrott som riktats mot barn.
Frågan behandlas inte i propositionen.
Kriminalvårdens uppgift är att verkställa
fängelsestraff och icke frihetsberövande
påföljder. Statsmakternas uttalade ambition är
att verkställighetstiden skall tas till vara för
olika rehabiliterande insatser. Dessa kan vara
av skiftande slag. Det handlar om t.ex.
arbetsdrift, utbildning och
programverksamhet. Inom
programverksamheten, som i detta
sammanhang står i fokus, görs olika direkt
behandlande insatser som tar sikte på att
förebygga nya brott av liknande slag som det
den intagne dömts för. Sålunda håller
kriminalvården på att införa ett nationellt
behandlingsprogram som tar sikte på
sexualbrottsdömda. I samarbete med engelska
myndigheter pågår arbete med att ta fram ett
program om våld i nära relationer.
Programmet skall vara forskningsbaserat och
utvärderingsbart och kunna bedrivas både i
anstalt och inom frivården. I samband med
denna programutveckling har ett s.k. risk- och
behovsbedömningsinstrument - SARA -
börjat användas. Det finns också ett särskilt ag-
gressionsprogram (ART - Aggression
Replacing Training) där syftet är att lära ut
andra sätt att hantera vrede än att slå. Ett
femtontal kriminalvårdsmyndigheter har
samarbete med socialtjänsten och
frivilligorganisationer m.fl. i syfte att förbättra
rehabiliteringsinsatserna. Slutligen bör det i
detta sammanhang nämnas att det på samtliga
kriminalvårdsanstalter finns en särskild för-
äldrautbildning.
Utskottet konstaterar att inget av de angivna
programmen direkt tar sikte på brott mot barn
även om det förefaller i högsta grad rimligt att
frågor om våld mot barn kommer upp i
samtliga fall. Utskottet måste också
konstatera att programverksamheten ännu inte
har den omfattning som skulle vara önskvärt.
Detta sammanhänger bl.a. med att det ställs
stora krav såväl på programinnehåll som på
den personal som leder verksamheten.
Ytterligare komplikationer när det gäller att se
till att en intagen placeras i rätt behandlings-
program är den höga beläggningsgraden som
försvårar omflyttningar mellan anstalterna.
Detta bidrar också till att det inte är
meningsfullt med en alltför snäv inriktning på
programmen.
Enligt utskottets mening görs ett ambitiöst
arbete inom kriminalvården när det gäller
behandlingsprogram med inriktning att
förebygga misshandel, helt i enlighet med vad
utskottet vid ett antal tidigare tillfällen uttalat.
Utskottet anser det självklart att det i sådana
sammanhang också diskuteras våld mot barn.
Mot den bakgrunden kan utskottet inte se att
det nu finns behov av ytterligare uttalanden
från riksdagen. Snarare gäller det här att på
olika sätt uppmuntra samverkan inom
kriminalvården och mellan kriminalvården
och andra myndigheter och
frivilligorganisationer för att komma till rätta
med de svårigheter som finns. Utskottet
föreslår att motionerna So42 och So44 i här
behandlade delar avslås.
Kartläggning av erfarenhet av våld
I propositionen (s. 56) aviserar regeringen sin
avsikt att ge BRÅ i uppdrag att regelbundet
kartlägga skolelevers erfarenheter av våld i
hemmet, i skolan och på fritiden. Detta skulle
kunna ske inom ramen för den
skolundersökning som BRÅ genomför
vartannat år.
I motion So42 yrkande 6 (m) begärs att
uppdraget till BRÅ utvidgas till att omfatta
även föräldrars erfarenheter och attityder till
våld.
Regeringen överväger också den frågan i
propositionen och anför att det inte ligger
inom ramen för det uppdrag regeringen avser
att ge BRÅ att undersöka föräldrars
erfarenheter av och attityder till våld mot egna
barn. Regeringen pekar på att Kommittén mot
barnmisshandels undersökningar tyder på stor
samstämmighet mellan resultaten av studier
riktade till vuxna respektive till barn och
ungdomar.
Utskottet delar regeringens bedömning.
Motion So42 i denna del bör av- slås.
Särskild företrädare för barn
I motion So42 yrkande 16 (m) begärs en
utvärdering av lagen (1999:997) om särskild
företrädare för barn.
Frågan behandlas inte i propositionen.
Lagen om särskild företrädare för barn
trädde i kraft den 1 januari 2000. Lagen
innebär att en särskild företrädare skall kunna
förordnas för ett barn när en vårdnadshavare
eller någon som vårdnadshavaren står i ett
nära förhållande till misstänks för brott mot
barnet. Om barnet har två vårdnadshavare
som inte är gifta eller bor tillsammans under
äktenskapsliknande förhållanden skall det
vara möjligt att i stället förordna att en av dem
ensam skall företräda barnet. Syftet med
regleringen är att förbättra möjligheterna att
utreda brott när barn utsatts för övergrepp.
Den särskilda företrädarens uppgifter är såle-
des begränsade till att i vårdnadshavarens
ställe ta till vara barnets rätt under förunder-
sökningen och i efterföljande rättegång.
Frågan om en begränsad uppföljning av
lagen om särskild företrädare för barn har
nyligen tagits upp i utskottets arbetsgrupp för
uppföljning och utvärdering. Avsikten är att ta
reda på i vilken utsträckning den nya
regleringen kommit till användning för att
därefter göra en bedömning av om det är me-
ningsfullt att inleda en utvärdering.
Utskottet, som noterar att den nya lagen
varit i kraft i drygt tre år, anser att syftet med
motion So42 i denna del är tillgodosett genom
arbetsgruppens planering. Motionen i denna
del bör avslås.
Övrigt
I övrigt har utskottet ingenting att anföra med
anledning av propositionen och motionerna.
Stockholm den 27 mars 2003
På justitieutskottets vägnar
Johan Pehrson
Följande ledamöter har deltagit i beslutet:
Johan Pehrson (fp), Susanne Eberstein (s),
Alice Åström (v), Margareta Sandgren (s),
Beatrice Ask (m), Lennart Nilsson (s), Helena
Zakariasén (s), Ragnwi Marcelind (kd),
Elisebeht Markström (s), Jeppe Johnsson (m),
Yilmaz Kerimo (s), Johan Linander (c),
Göran Norlander (s), Cecilia Magnusson (m),
Joe Frans (s), Leif Björnlod (mp) och Karin
Granbom (fp).


Avvikande meningar
1. Barnmisshandel
Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och
Cecilia Magnusson (m) anför:
Enligt vår mening borde utskottet ha tillstyrkt
motionerna 2002/03:So42 yrkande 11 och
2002/03:So45 yrkandena 1 och 2.
Vi anser  inte att en särreglering om brott
mot barn bör göras i brottsbalken. Däremot är
det angeläget att  straffsatserna för grov
misshandel används i sin fulla utsträckning.
Enligt vårt förmenande bör misshandel av
barn generellt ses som grov. För att signalera
vikten av att denna typ av våldsbrott straffas
hårdare än vad som sker i dag vill vi att
minimistraffet för grov misshandel skall vara
två års fängelse. En sådan åtgärd skulle
skärpa påföljdspraxis generellt men också vad
gäller exempelvis påföljdsval som samhälls-
tjänst.
2. Målsägande
Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och
Cecilia Magnusson (m) anför:
Enligt vår mening borde utskottet ha tillstyrkt
motionerna 2002/03:So42 yrkande 12 och
2002/03:So43 yrkande 3.
Nuvarande lagstiftning medger inte att
rättsväsendet fäster tillräcklig uppmärksamhet
vid barn som utsätts för familjevåld. Detta
måste förändras. Frågan är komplicerad då
den berör centrala begrepp i straffprocessen.
Vi anser att regeringen bör arbeta fram förslag
till hur barnets rättsliga ställning i
familjevåldssituationer kan stärkas, med t. ex.
den nyzeeländska lagstiftningen som en
inspirationskälla.
3. Barn i brottmålsprocessen
Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och
Cecilia Magnusson (m) anför:
Enligt vår mening borde utskottet ha tillstyrkt
motion 2002/03:So42 yrkande 17.
Domstolarnas insatser är avgörande för
helhetsbedömningen av rättsväsendets
bemötande av barn. Det har inte gjorts någon
granskning av barns situation i
brottsmålsprocesser i domstol. Vi anser det
angeläget att en sådan genomförs. Särskilt
med tanke på på att 2002 års
vårdnadsutredning har i uppdrag att
genomlysa barns situation i
vårdnadsprocesser i domstol. Regeringen bör
få i uppdrag att låta göra denna granskning.

4. Samverkan mellan myndigheter
Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och
Cecilia Magnusson (m) anför:
Enligt vår mening borde utskottet ha tillstyrkt
motion 2002/03:So42 yrkande 7.
Våld mot barn, framför allt när det handlar
om familjevåld, tillhör de mest komplicerade
utmaningarna inom polisens
utredningsverksamhet. I dag är det få
polismyndigheter som har inrättat arbetssätt
som motsvarar de professionella svårigheter
som barnutredningar medför. Vi ser denna
brist främst i att endast 10 % av anmäld
barnmisshandel föranleder åtal. Vid de
polismyndigheter där familjevåldsenheter
inrättats har samverkan mellan olika myndig-
heter blivit ett naturligt inslag i arbetet,
särskilt med åklagarna. Det har bedrivits
mycket utvecklingsarbete inom detta område,
men implementeringen går alldeles för
långsamt och det krävs en stark politisk
viljeyttring för att skynda på förbättringar
inom området. Regeringen bör få i uppdrag
att påskynda inrättandet av
familjevåldsenheter vid landets
polismyndigheter.
5. Dödsfallsutredningar
Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och
Cecilia Magnusson (m) anför:
Vi anser att utskottet borde ha tillstyrkt
motion 2002/03:So42 yrkande 10.
Vi anser att hela processen när det gäller
dödsfall av barn behöver granskas. Det kan
inte uteslutas att misstag görs redan i det
inledande skedet innan dödsorsaken
fastställts. Det är därför lämpligare att göra en
dödsorsaksutredning eller att skapa en svensk
modell där inslag av båda utredningsalternati-
ven är sammanslagna. De länder som
tillämpar dessa utredningsförfaranden vid
barns död är betydligt större än Sverige både
geografiskt och i befolkningsantal. I det
förslag som regeringen fört fram menar vi att
det finns ett tillräckligt beslutsunderlag för att
genast inleda en försöksverksamhet. Re-
geringen bör få i uppdrag att utan vidare
utredning sätta i gång försöksverksamheten.
6. Behandling under straffverkställigheten
Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och
Cecilia Magnusson (m) anför:
Enligt vår mening borde utskottet ha tillstyrkt
motionerna 2002/03:So42 yrkande 18 och
2002/03:So44 yrkande 8.
Vi anser att kriminalvården måste satsa stort
på att förebygga återfall i våldsbrott. När det
gäller gärningar begångna mot barn finns det
inte något program. Härför krävs dels större
ekonomiska resurser än kriminalvården för
närvarande disponerar, dels klarare
instruktioner från lagstiftaren och till sist
krävs det längre strafftider för att genomföra
effektivare behandlingsprogram. Dessutom
behövs en översyn av regelverket med sikte
på att deltagande i programverksamhet med
behandlingssyfte skall vara obligatoriskt för
den intagne. Regeringen bör få i uppdrag att
återkomma till riksdagen med förslag till
åtgärder.
7. Kartläggning av erfarenhet av våld
Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och
Cecilia Magnusson (m) anför:
Enligt vår mening borde utskottet ha tillstyrkt
motion 2002/03:So42 yrkande 6.
Vi anser att föräldrarnas erfarenhet av och
attityder till våld är centrala när det gäller hur
de behandlar de egna barnen. Med ökad
kunskap i denna del blir det lättare att påverka
föräldrar att bryta med sina egna erfarenheter
och ge de egna barnen en bättre start i livet än
de själva fick. Ökad kunskap kan också bidra
till att det blir lättare att identifiera barn i
riskzonen. Regeringen bör få i uppdrag att
utvidga den undersökning i BRÅ:s regi som
planeras.
8. Särskild företrädare för barn
Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och
Cecilia Magnusson (m) anför:
Enligt vår mening borde utskottet ha tillstyrkt
motion 2002/03:So42 yrkande 16.
Vi anser det angeläget att lagen om särskild
företrädare för barn utvärderas.
Erfarenheterna bör sammanställas och
eventuella utvecklingsåtgärder vidtas som inte
enbart kan gälla justitieutskottets
beredningsområde. Riksdagen bör initiera  en
sådan utvärdering.
9. Målsägande
Johan Pehrson (fp) och Karin Granbom
(fp) anför:
Enligt vår mening borde utskottet ha tillstyrkt
motionerna 2002/03:So42 yrkande 12 och
2002/03:So43 yrkande 3.
Vi anser att frågan om barns
brottsofferstatus är komplicerad. Den berör
centrala begrepp i straffprocessen. Enligt vår
mening är frågan också angelägen; det
handlar t.ex. om rätten att föra talan om
skadestånd i brottmålsprocessen och om
rätten till brottsskadeersättning. Enligt vår
mening bör frågan snarast utredas. Det får
ankomma på regeringen att tillsätta en
utredning med uppdrag att utreda dessa
frågor.
10. Barnmisshandel
Ragnwi Marcelind (kd) anför:
Enligt min mening borde utskottet ha tillstyrkt
motion 2002/03:So44 yrkandena 2 och 3.
Jag anser att den nya lagstiftningen är
behäftad med en del tveksamheter som, även
om jag i och för sig tillstyrker den, gör att det
är lämpligt att redan nu fatta beslut om en
utvärdering inom något år. Utvärderingen bör
särskilt ta sikte på barnrättsperspektivet.
Regeringen bör få i uppdrag att vidta erforder-
liga åtgärder för att en utvärdering skall
komma till stånd.
11. Behandling under
straffverkställigheten
Ragnwi Marcelind (kd) anför:
Enligt min mening borde utskottet ha tillstyrkt
motionerna 2002/03:So42 yrkande 18 och
2002/03:So44 yrkande 8.
Jag anser att kriminalvården måste satsa
stort på att förebygga återfall i våldsbrott,
särskilt mot barn. Härför krävs större
ekonomiska resurser än kriminalvården för
närvarande disponerar. Dessutom behövs en
översyn av regelverket med sikte på att
deltagande i programverksamhet med behand-
lingssyfte skall vara obligatoriskt för den
intagne. Regeringen bör få i uppdrag att
återkomma till riksdagen med förslag på
åtgärder.
12. Barnmisshandel
Johan Linander (c) anför:
Enligt min  mening borde utskottet ha
tillstyrkt motion 2002/03:So45.
Jag anser att det bör införas ett särskilt brott,
barnmisshandel. Jag är övertygad om att de
lagtekniska svårigheterna går att bemästra.
Regeringen bör få ett uppdrag som går ut på
att låta utreda frågan och därefter återkomma
till riksdagen med ett förslag. En sådan
utredning bör ske under medverkan av
parlamentariker.
Jag anser vidare att begreppet närstående i
den nya straffskärpningsbestämmelsen fått en
alltför snäv utformning. Närståendekretsen
bör omfatta inte bara familjen som den
definieras i detta ärende utan även andra
vuxna som barnet ser upp till och litar på och
som har ett speciellt ansvar att inte svika
barnets förtroende.

Bilaga 4
Av utskottet framlagt lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga
Härigenom föreskrivs att 15, 35 och 41 §§
lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
15  §
Om den unge vårdas
på någon grund som
anges i 3 § och vistas
i ett hem för särskilt
noggrann tillsyn, får
han hindras att lämna
hemmet och i övrigt
underkastas den
begränsning av
rörelsefriheten som är
nödvändig för att
vården skall kunna
genomföras. Den
unges rörelsefrihet får
också inskränkas när
det behövs av hänsyn
till andra intagnas
eller personalens
säkerhet.
Om den unge vårdas
på någon grund som
anges i 3 § och vistas
i ett hem för särskilt
noggrann tillsyn, får
han eller hon hindras
att lämna hemmet och
i övrigt underkastas
den begränsning av
rörelsefriheten som är
nödvändig för att
vården skall kunna
genomföras. Den
unges rörelsefrihet får
också inskränkas när
det behövs av hänsyn
till andra intagnas
eller personalens
säkerhet.

35  §
I mål om beredande
eller upphörande av
vård eller om
flyttningsförbud
enligt denna lag skall
länsrätten och
kammarrätten hålla
muntlig förhandling,
om detta inte är uppen-
bart obehövligt.
Muntlig förhandling
skall alltid hållas, om
någon part begär det.
Parterna skall
upplysas om sin rätt
att begära muntlig
förhandling.
Om en enskild part
som har kallats vid
vite att inställa sig
personligen till en
förhandling uteblir,
får rätten förordna att
han skall hämtas till
rätten antingen
omedelbart eller till
en senare dag.
I mål om beredande
eller upphörande av
vård eller om
flyttningsförbud
enligt denna lag skall
länsrätten och
kammarrätten hålla
muntlig förhandling,
om detta inte är uppen-
bart obehövligt.
Muntlig förhandling
skall alltid hållas, om
någon part begär det.
Parterna skall
upplysas om sin rätt
att begära muntlig
förhandling.
Om en enskild part
som har kallats vid
vite att inställa sig
personligen till en
förhandling uteblir,
får rätten förordna att
han eller hon skall häm-
tas till rätten antingen
omedelbart eller till
en senare dag.


41  §
Socialnämndens
beslut får överklagas
hos länsrätten, när
nämnden har
1. beslutat om var
vården av den
unge skall inledas
eller beslutat i
fråga om att flytta
den unge från det
hem där han
vistas,
2.
3. beslutat i fråga
om fortsatt vård
med stöd av
lagen,
4.
5. med stöd av 14 §
beslutat i fråga
om umgänge eller
beslutat att den
unges vistelseort
inte skall röjas,
6.
7. fattat beslut enligt
22 § eller prövat
om ett sådant
beslut skall
upphöra att gälla,
8.
9. med stöd av 31 §
beslutat i fråga
om umgänge,
eller
10.
11. beslutat i
fråga om fortsatt
flyttningsförbud.
12.
Andra beslut av
nämnden enligt denna
lag får inte
överklagas.
Rättens beslut enligt
8 § i fråga om
förlängd
ansökningstid och
enligt 32 § om
läkarundersökning får
inte överklagas.
Socialnämndens
beslut får överklagas
hos länsrätten, när
nämnden har
1. beslutat om var
vården av den
unge skall inledas
eller beslutat i
fråga om att flytta
den unge från det
hem där han eller
hon vistas,
2.
3. beslutat i fråga
om fortsatt vård
med stöd av
lagen,
4.
5. med stöd av 14 §
beslutat i fråga
om umgänge eller
beslutat att den
unges vistelseort
inte skall röjas,
6.
7. fattat beslut enligt
22 § eller prövat
om ett sådant
beslut skall
upphöra att gälla,
8.
9. med stöd av 31 §
beslutat i fråga
om umgänge,
eller
10.
11. beslutat i
fråga om fortsatt
flyttningsförbud.
12.
Andra beslut av
nämnden enligt denna
lag får inte
överklagas.
Rättens beslut enligt
8 § i fråga om
förlängd
ansökningstid och
enligt 32 § om
läkarundersökning får
inte överklagas.
____________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.
Elanders Gotab, Stockholm  2003


1 Senaste lydelse 2001:466.
2 Senaste lydelse 2001:466
3 Senaste lydelse 2001:466
4 Senaste lydelse 2001:466
5 Senaste lydelse 1996:1648
6 Senaste lydelse 2001:466
1 Senaste lydelse 2002:378
2 Senaste lydelse 2002:437
1 Senaste lydelse 1991:679
2 Senaste lydelse 1998:393
3 Senaste lydelse 2002:332
1 Lagen omtryckt 1981:1323
2 Senaste lydelse 2000:355
1 Lagen omtryckt 1990:1011
1 Lagen omtryckt 1992:567
1 Lagen omtryckt 1997:1212
2 Senaste lydelse 2001:799
1 Senaste lydelse 2001:464
2 Senaste lydelse 2001:464
1 Senaste lydelse 1998:1661
2002/03:SoU15      SOU15

SOU15      2002/03:SoU15

2
1

1
2002/03:SoU15

2002/03:SoU15

8
15
2002/03:SoU15

2

2002/03:SoU15

2002/03:SoU15

10
17
2002/03:SoU15

10

2002/03:SoU15

2002/03:SoU15

70
48
2002/03:SoU15

11
2002/03:SoU15

2002/03:SoU15

96
97
2002/03:SoU15

74

2002/03:SoU15

2002/03:SoU15

102
99
2002/03:SoU15

98

2002/03:SoU15      BILAGA 1

BILAGA 1      2002/03:SoU15

108
107
2002/03:SoU15

100

2002/03:SoU15      BILAGA 2

BILAGA 2      2002/03:SoU15

110
137
2002/03:SoU15

109
2002/03:SoU15      BILAGA 3

BILAGA 3      2002/03:SoU15

156
157
2002/03:SoU15

138

2002/03:SoU15      BILAGA 4

BILAGA 4      2002/03:SoU15

160
159
2002/03:SoU15

158
</pre>