Näringsutskottets betänkande
2002/03:NU6
Lag om elcertifikat, m.m.
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker - med vissa modifieringar -
regeringens förslag om att ett elcertifikatssystem
skall införas den 1 maj 2003. Den som producerar
förnybar el skall (kostnadsfritt) tilldelas
elcertifikat av staten. Samtidigt åläggs
elanvändarna en skyldighet att förvärva elcertifikat
i förhållande till elförbrukningen (kvotplikt).
Eftersom det blir ekonomiskt fördelaktigt att
förvärva elcertifikat uppstår en marknad där
elcertifikaten åsätts ett pris. Inkomsterna från
försäljningen av elcertifikaten skall täcka
merkostnaderna för produktion av förnybar el.
Utskottet ser positivt på det föreslagna systemet
och anser att det kommer att skapa möjligheter för
en fortsatt utbyggnad av elproduktionen från
förnybara energikällor, samtidigt som det stimulerar
en marknadsdynamik som främjar kostnadseffektivitet
och teknikutveckling. Enligt utskottets uppfattning
finns det behov av en kraftfull satsning på att
främja investeringar i elproduktion från förnybara
energikällor. Elcertifikatssystemet kommer att ge
långsiktiga och stabila förutsättningar så att
investeringar i förnybar elproduktion genomförs. I
en reservation (m, fp, kd) avvisas regeringens
förslag.
I anslutning till ställningstagandet till
elcertifikatssystemet redovisar utskottet också -
med anledning av motionsyrkanden - sin syn på
energipolitikens inriktning. Denna överensstämmer
med den som riksdagen beslöt om våren 2002 med
anledning av den då aktuella energipolitiska
propositionen, vilken byggde på en överenskommelse
mellan företrädare för Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet och Centerpartiet. Beslutet innebar
att det togs ytterligare steg framåt i arbetet för
en trygg, effektiv och miljövänlig energiförsörjning
samtidigt som det var en bekräftelse på att de
energipolitiska riktlinjerna från 1997 års
uppgörelse låg fast. I reservationer (m, fp; kd; mp)
redovisas respektive partiers uppfattning i frågan.
När det gäller den konkreta utformningen av
elcertifikatssystemet föreslår utskottet några
förändringar. En gäller kvotpliktens omfattning.
Regeringen har föreslagit att el som förbrukas i
tillverkningsprocessen inom den elintensiva
industrin skall undantas från kvotplikt. Enligt
utskottets mening bör även träskiveindustrin
undantas. Vidare föreslår utskottet vissa
förtydliganden avseende vilka näringsgrenar som bör
avses med de i lagen angivna industrigrenarna
cementindustri och gruvindustri.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om att
el producerad med användning av vindkraft,
solenergi, vågenergi, geotermisk energi, biobränslen
och viss vattenkraft skall utgöra
certifikatberättigande elproduktion. När det gäller
torv har utskottet kommit till slutsatsen att även
torv bör berättiga till elcertifikat. Skälen för
denna slutsats är miljömässiga. Om torv inte blir
certifikatberättigande kommer torven som bränsle i
kraftvärmeverken att konkurreras ut av kol. Effekten
av en ökad kolanvändning blir ökade miljöstörande
utsläpp. EG-kommissionen har nyligen gjort
bedömningen att elcertifikatssystemet - med den
uppläggning som anges i propositionen - är förenligt
med EG-fördraget. Om torv skall vara
certifikatsberättigande krävs en förnyad prövning av
kommissionen. Enligt utskottets mening bör
regeringen omgående göra en anmälan härom till
kommissionen. Därefter bör regeringen - senast
hösten 2003 i budgetpropositionen för år 2004 -
återkomma till riksdagen med förslag om att torv
skall utgöra elcertifikatsberättigande bränsle.
Utskottet tillstyrker i övrigt regeringens förslag
till utformning av elcertifikatssystemet. I
propositionen föreslås också följdändringar i vissa
andra lagar, vilka tillstyrks av utskottet. I
reservationer (mp) framförs synpunkter på
utformningen av olika delar av elcertifikatssystemet
och lämnas förslag till förändringar.
I betänkandet behandlas också ett antal
motionsyrkanden från allmänna motionstiden avseende
olika elmarknadsfrågor, vilka samtliga avstyrks av
uskottet - i flertalet fall hänvisas till pågående
utrednings- och beredningsarbeten. Yrkandena följs
upp i reservationer - avseende nättariffers
skälighet och tillsyn (m, fp, kd), leverantörsbyte
(m, fp, kd, mp), leveranssäkerhet (m, fp, kd, mp),
nedsättning av nätavgift för småskalig elproduktion
(m, fp, kd), reformering av elmarknaden (v; mp),
centrum för vindkraftsinformation (kd; mp),
kunskapsläget rörande strålningsrisker (fp) och
förlängning av nätkoncession (v, mp).
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Avslag på regeringens förslag om
införande av ett elcertifikatssystem
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:N5 yrkande
1, 2002/03:N6 yrkandena 1 och 2, det förstnämnda
i denna del, 2002/03:N8 yrkande 1, 2002/03:N264
yrkande 6 och 2002/03:N301 yrkande 15.
Reservation 1 (m, fp, kd)
Reservation 2 (mp) - motiv.
2. Riktlinjer för energipolitiken
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:N5
yrkandena 2-5, 2002/03:N6 yrkandena 3 och 4,
2002/03:N7 yrkandena 1-4 och 11, 2002/03:N8
yrkandena 2 och 3, 2002/03:N266 yrkande 10,
2002/03:N338, 2002/03: N339 yrkande 1,
2002/03:N348 yrkandena 2 och 3, 2002/03:N390
yrkande 10 och 2002/03:Bo288 yrkande 2.
Reservation 3 (m, fp)
Reservation 4 (kd)
Reservation 5 (mp)
3. Certifikatberättigande elproduktion och
godkännande av anläggningar
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
elcertifikat såvitt avser 2 kap. 1-3 och 5 §§ och
tillkännager för regeringen som sin mening vad
utskottet anför. Därmed bifaller riksdagen
proposition 2002/03:40 punkt 1 i denna del och
avslår motion 2002/03:N7 yrkandena 5-9.
Reservation 6 (mp)
4. Kvotplikten
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
elcertifikat såvitt avser 4 kap., dock med den
ändring som framgår av utskottets förslag i
bilaga 3. Därmed bifaller riksdagen delvis
proposition 2002/03:40 punkt 1 i denna del och
avslår motionerna 2002/03:N7 yrkande 10,
2002/03:N339 yrkande 2, 2002/03:N348 yrkande 1 i
denna del och 2002/03:N374.
Reservation 7 (mp)
5. Kvotpliktsavgifter
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
elcertifikat såvitt avser 5 kap. Därmed bifaller
riksdagen proposition 2002/03:40 punkt 1 i denna
del och avslår motionerna 2002/03:N339 yrkande 3
och 2002/03:N348 yrkande 1 i denna del.
Reservation 8 (mp)
6. Förslagen om elcertifikatssystemet i
övrigt
a) Riksdagen antar regeringens förslag till lag
om elcertifikat i den mån det inte omfattas av
utskottets förslag till riksdagsbeslut i det
föregående. Därmed bifaller riksdagen proposition
2002/03:40 punkt 1 i denna del.
b) Riksdagen antar regeringens förslag till lag
om ändring i utsökningsbalken. Därmed bifaller
riksdagen proposition 2002/03:40 punkt 2.
c) Riksdagen antar regeringens förslag till lag
om ändring i förmånsrättslagen (1970:979). Därmed
bifaller riksdagen proposition 2002/03:40 punkt
3.
d) Riksdagen antar regeringens förslag till lag
om ändring i sekretesslagen (1980:100).dock med
den ändringen att den av regeringen föreslagna
nya paragrafen i 8 kap. skall betecknas 29 §.
Därmed bifaller riksdagen delvis proposition
2002/03:40 punkt 4.
e) Riksdagen antar regeringens förslag till lag
om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229).
Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:40
punkt 6.
f) Riksdagen antar regeringens förslag till lag
om ändring i lagen (2001:1227) om
självdeklarationer och kontrolluppgifter. Därmed
bifaller riksdagen proposition 2002/03:40 punkt
7.
7. Vissa ändringar av bestämmelserna om
nättariffer på stamnätet
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i ellagen (1997:857) såvitt avser 4 kap.
9 §. Därmed bifaller riksdagen proposition
2002/03:40 punkt 5 i denna del.
8. Undantag från kravet på mätning av
inmatningens fördelning över tiden
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i ellagen (1997:857) i den mån det inte
omfattas av utskottets förslag till
riksdagsbeslut i det föregående, dock med den
ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet
bestäms till den 1 maj 2003. Därmed bifaller
riksdagen delvis proposition 2002/03:40 punkt 5 i
denna del och avslår motion 2002/03:N6 yrkande 1
i denna del.
Reservation 9 (m, kd) - villk.
9. Nättariffers skälighet och tillsyn
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:N301
yrkande 12 i denna del och 2002/03:N390 yrkande
9.
Reservation 10 (m, fp, kd)
10. Leverantörsbyte
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:N264
yrkande 9, 2002/03:N301 yrkande 12 i denna del
och 2002/03:N390 yrkande 8.
Reservation 11 (m, fp, kd, mp)
11. Leveranssäkerhet
Riksdagen avslår motion 2002/03:N378.
Reservation 12 (m, fp, kd, mp)
12. Nedsättning av nätavgift för småskalig
elproduktion
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:N301
yrkande 3 och 2002/03: N315.
Reservation 13 (m, fp, kd)
13. Reformering av elmarknaden
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:N297 och
2002/03:N298.
Reservation 14 (v)
Reservation 15 (mp)
14. Centrum för vindkraftsinformation
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:N206 och
2002/03:N293.
Reservation 16 (kd)
Reservation 17 (mp)
15. Kunskapsläget rörande
strålningsrisker
Riksdagen avslår motion 2002/03:N264 yrkande
11.
Reservation 18 (fp)
16. Förlängning av nätkoncession
Riksdagen avslår motion 2002/03:Bo237 yrkandena
2 och 3.
Reservation 19 (v, mp)
Stockholm den 20 mars 2003
På näringsutskottets vägnar
Marie Granlund
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Marie
Granlund (s), Mikael Odenberg (m)*, Ingegerd
Saarinen (mp), Nils-Göran Holmqvist (s), Eva Flyborg
(fp)**, Sylvia Lindgren (s), Ann-Marie Fagerström
(s), Maria Larsson (kd)*, Lennart Beijer (v), Ulla
Löfgren (m)*, Anne Ludvigsson (s), Stefan Hagfeldt
(m)*, Lars Johansson (s), Reynoldh Furustrand (s),
Nyamko Sabuni (fp)**, Per Erik Granström (s) och
Håkan Larsson (c).
* Har avstått från att delta i besluten under
punkterna 3-6.
** Har avstått från att delta i besluten
under punkterna 3-8.
2002/03
NU6
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
I detta betänkande behandlas
dels proposition 2002/03:40 om elcertifikat för
att främja förnybara energikällor,
dels 4 motioner som väckts med anledning av
propositionen,
dels 16 motioner från allmänna motionstiden.
Upplysningar och synpunkter i ärendet har inför
utskottet lämnats av företrädare för
branschorganisationerna Svensk Energi,
Vindkraftsleverantörerna i Sverige och Vindkraftens
Investerare och projektörer, Svenska
Torvproducentföreningen, Trä- och
Möbelindustriförbundet tillsammans med
Skogsindustrierna och företaget Byggelit AB samt
företaget Karlshamns AB. Utskottet har vidare vid
ett besök hos Statens energimyndighet
(Energimyndigheten) i februari 2003 informerats om
bl.a. myndighetens arbete inför införandet av
elcertifikatssystemet. Ett flertal skrivelser har
också inkommit i ärendet.
Bakgrund
Ellagstiftningen
Riksdagen beslöt hösten 1995 om en ny ellagstiftning
(prop. 1994/95:222, bet. 1995/96:NU1), vilken trädde
i kraft den 1 januari 1996. Lagstiftningen innebär
att konkurrens införts i handeln med el.
Omregleringen syftade till att skapa en ökad pris-
och kostnadspress på elmarknaden, ökad valfrihet och
lägre elkostnader för konsumenterna. En huvudprincip
i den nya ellagstiftningen är att det skall vara en
klar boskillnad mellan å ena sidan produktion och
försäljning av el och å andra sidan överföring av el
(nätverksamhet). Skäligheten i nätavgifter och andra
överföringsvillkor kan granskas av nätmyndigheten
vid Energimyndigheten.
Hösten 1997 beslöt riksdagen (prop. 1996/97:136,
bet. 1997/98:NU3) att införa en ny ellag, vilken
trädde i kraft den 1 januari 1998. Med den nya
ellagen (1997:857) infördes bl.a. bestämmelser som
syftar till att skapa bättre förutsättningar för en
effektivare tillsyn.
För att även de små elkonsumenterna skall kunna
dra nytta av omregleringen genom sänkta elkostnader
beslöt riksdagen hösten 1999 (prop. 1998/99:137,
bet. 1999/2000:NU4) - efter tidigare initiativ av
näringsutskottet - att fr.o.m. den 1 november 1999
avskaffa kravet på timvis mätning. I stället
infördes en schablonbaserad beräkning på
elmarknaden.
Riksdagsbeslut rörande förnybara energikällor
och handel med elcertifikat
Riksdagen ställde sig våren 2002 bakom det mål för
el producerad med förnybar energi som regeringen
lagt fram i propositionen om samverkan för en trygg,
effektiv och miljövänlig energiförsörjning (prop.
2001/02:143, bet. 2001/02:NU17). Det beslutade målet
innebär att användningen av el från förnybara
energikällor skall öka med 10 TWh från 2002 års nivå
till år 2010. Vidare skall det nationella målet för
el producerad med förnybara energikällor utvärderas
år 2004 i samband med den avstämning som då skall
genomföras av klimatarbetet. Om det då finns
förutsättningar för att ytterligare öka
elproduktionen med förnybara energikällor bedömde
regeringen att en lämplig ambitionsnivå skall vara
att öka den förnybara elproduktionen med 15 TWh från
2002 års nivå till år 2012.
I Europaparlamentets och rådets direktiv
(2001/77/EG) om främjande av elproduktion från
förnybara energikällor på den inre marknaden för el,
vilket trädde i kraft i oktober 2001, finns ett
vägledande mål för hur mycket andelen el från
förnybara energikällor skall öka inom unionen fram
till år 2010. Medlemsstaterna är ålagda att senast
ett år efter direktivets ikraftträdande anta och
offentliggöra en rapport med nationella vägledande
mål för den framtida användningen av el producerad
med förnybara energikällor. Vid upprättandet av de
nationella målen skall hänsyn tas till de
referensvärden som anges i en bilaga till
direktivet. För svensk del har kommissionen angett
som referensvärde att målet för de förnybara
energikällornas bidrag till bruttoelanvändningen
skall vara 60 % år 2010. Beroende på hur
elanvändningen utvecklas skulle detta innebära en
ökning med ungefär 25 TWh från den nuvarande nivån.
Detta är dock inget bindande mål som Sverige tagit
på sig att uppnå.
I sitt ställningstagande anförde utskottet att den
svenska elförsörjningen i ökande utsträckning skall
baseras på förnybar energi. Fastställandet av ett
mål för ökningen av el producerad med förnybara
energikällor ansåg utskottet kan ses som ett
tydliggörande av målet för den svenska
energipolitiken, samtidigt som det är i enlighet med
vad som fastlagts i det aktuella EG-direktivet. När
det gäller nivån för målet konstaterade utskottet
att det är i paritet med den kommentar till det
indikativa målet för Sverige som den svenska
regeringen lämnat i samband med antagandet av det
nyssnämnda EG-direktivet. Utskottets bedömning var
att regeringens förslag var väl avvägt med hänsyn
taget till bl.a. miljömässiga, ekonomiska och
tekniska intressen. Samtidigt konstaterade utskottet
att ambitionsnivån kan höjas, om det visar sig att
det finns förutsättningar för att ytterligare öka
elproduktionen med förnybara energikällor, i samband
med den granskning som skall göras av klimatarbetet
år 2004. Målet kan i detta fall sättas till 15 TWh
fram till år 2012 i förhållande till 2002 års nivå.
I en reservation (m, fp) avstyrktes det föreslagna
målet. Reservanterna anförde att redan för
närvarande svarar förnybara energikällor, i form av
framför allt vattenkraft, för ca 50 % av den totala
elproduktionen i Sverige. De menade att det är bra
om andelen förnybar el kan öka ytterligare, men att
det i så fall bör ske utan olika former av
subventioner till olönsam teknik. I en annan
reservation (mp) anfördes att det föreslagna målet
är för lågt och att det ligger väsentligt under de
krav som ställs i det aktuella EG-direktivet. För
Sveriges del skulle direktivet innebära en ökning av
årsproduktionen av el från förnybara energikällor
med ca 25 TWh, och reservanten ansåg att målet för
ökningen till år 2010 borde fastställas till denna
nivå.
När det gäller handel med elcertifikat beslöt
riksdagen hösten 2000, på regeringens förslag, om
riktlinjer beträffande en ny och mer
marknadsorienterad stödform för elproduktion från
förnybara energikällor (prop. 1999/2000: 134, bet.
2000/01:NU3). Systemet skulle bygga på handel med
elcertifikat, kombinerad med en skyldighet att
inkludera en viss andel förnybar el i elleverans
eller elinköp. Utskottet framhöll bl.a. att det nya
systemet kommer att skapa möjligheter för en
fortsatt utbyggnad av elproduktion från förnybara
energikällor, samtidigt som det kommer att stimulera
en marknadsdynamik som främjar kostnadseffektivitet
och teknikutveckling. I en reservation (m, kd, fp)
uttryckte företrädare för dessa partier starka
betänkligheter mot förslaget och ansåg att riksdagen
inte skall avkrävas principiella ställningstaganden
till förslag som inte är färdigutredda.
Våren 2002 redovisade regeringen i propositionen
om samverkan för en trygg, effektiv och miljövänlig
energiförsörjning (prop. 2001/02:143) sina
överväganden om införandet av nämnda system för
handel med elcertifikat i syfte att främja
elproduktion från förnybara energikällor. I
propositionen framhölls att systemet bör bygga på
att producenter av el från förnybara energikällor
tilldelas elcertifikat av staten och att det finns
en kvotplikt. Den el som produceras med hjälp av
vindkraft, solenergi, geotermisk energi, vattenkraft
och vågenergi samt biobränsle är sådan som bör
berättiga anläggningens innehavare till
elcertifikat, sades det i propositionen. Utskottet
konstaterade att den övergripande redogörelsen i
propositionen beträffande införande av ett system
för handel med elcertifikat överensstämde med
utskottets uppfattning i frågan (bet. 2001/02:NU17).
I en reservation (m, kd, fp) förordades att
riksdagen skulle anmoda regeringen att inte lägga
fram ett förslag för handel med elcertifikat i
enlighet med vad som redogjorts för i propositionen.
Genom elcertifikatssystemet osynliggörs
subventionerna till den förnybara elproduktionen
genom att kostnaden flyttas från statsbudgeten
direkt till elkonsumenterna, anförde reservanterna.
I en annan reservation (mp) såg reservanten flera
fördelar med ett stödsystem för förnybara
energikällor som baseras på handel med elcertifikat,
men hon menade att vissa ändringar måste genomföras
i förhållande till vad regeringen redovisat.
Riksdagen beslöt vidare våren 2002 om särskilda
åtgärder för vindkraften (prop. 2001/02:143, bet.
2001/02:NU17). Dessa åtgärder består av tre delar,
nämligen stöd till teknikutveckling och
marknadsintroduktion, ett nationellt planeringsmål
och ett övergångsstöd till vindkraften. För
samverkansprojekt gällande teknikutveckling och
marknadsintroduktion av storskaliga
vindkraftstillämpningar beräknades resursbehovet
till 250 miljoner kronor under en femårsperiod. Det
nationella planeringsmålet för vindkraften
fastställdes till en årlig produktionskapacitet på
10 TWh år 2015. Slutligen ingick i beslutet att den
s.k. miljöbonusen (för närvarande 18,1 öre per kWh)
bör behållas under en övergångsperiod av sju år,
samtidigt som en avtrappning sker. I reservationer
(m, fp; kd; mp) redovisade företrädare för
respektive partier sin syn i frågan.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att en ny lag om
elcertifikat skall införas. Bakgrunden är att
produktion av el med användning av förnybara
energikällor (förnybar el) är mer miljövänlig än om
produktionen sker med användning av konventionella
energikällor, t.ex. fossila bränslen och kärnkraft.
Kostnaderna för att producera förnybar el är
emellertid högre än för övrig el. Lagens syfte är
att främja produktion av förnybar el, så att sådan
el skall kunna hävda sig på elmarknaden.
Elcertifikatssystemet är utformat på följande
sätt. Den som producerar en megawattimme (MWh)
förnybar el tilldelas av staten, utan vederlag, ett
elcertifikat. Elanvändarna åläggs en skyldighet -
kvotplikt - att varje kalenderår förvärva ett antal
elcertifikat i förhållande till elförbrukningen
under kalenderåret. Den elanvändare som efter
utgången av kalenderåret inte kan visa att han
fullgjort sin skyldighet blir tvungen att till
staten betala en kvotplikts-avgift som kommer att
vara högre än kostnaderna för att förvärva
elcertifikat. Eftersom det alltså blir ekonomiskt
fördelaktigt att förvärva elcertifikat kommer det
att uppstå en efterfrågan på dessa. De som
producerar förnybar el kan därmed sälja de
elcertifikat som de blivit tilldelade, varvid
inkomsterna är avsedda att täcka de merkostnader som
uppstår till följd av att förnybara energikällor
används i stället för konventionella.
Elleverantörerna kommer att hantera frågor kring
elcertifikaten för det helt övervägande antalet
elanvändare. Det kommer vidare att bli tillåtet för
alla att handla med elcertifikat. Härigenom uppstår
en marknad, där elcertifikaten åsätts ett pris. Ju
mer en producent kan pressa produktionskostnaderna,
desto större blir skillnaden mellan dessa och
intäkterna från försäljningen av elcertifikat.
Systemet innehåller alltså incitament för
producenterna av förnybar el att vidta
rationaliseringar, vilket på sikt stärker den
förnybara elens konkurrenskraft på marknaden.
Produktion av el som sker med användning av
vindkraft, solenergi, geotermisk energi, viss
vattenkraft och vågenergi samt vissa biobränslen är
sådan produktion som kommer att berättiga
producenten till att bli tilldelad elcertifikat. Den
s.k. kvotplikten skall ökas successivt. Målet är att
användningen av förnybar el skall öka med 10 TWh
till år 2010.
Införandet av elcertifikatssystemet får vissa
konsekvenser för annan lagstiftning. Propositionen
innehåller sålunda förslag till ändringar i
utsökningsbalken, förmånsrättslagen (1970:979),
sekretesslagen (1980:100), inkomstskattelagen
(1999:1229) och lagen (2001:1227) om
självdeklarationer och kontrolluppgifter.
Propositionen innehåller vidare förslag till två
ändringar i ellagen. Den första innebär en
indragning av möjligheten för producenter av
förnybar el att få undantag från kravet på
fördelning över tiden av inmatad el på elsystemet.
Den andra ändringen innebär att vissa kostnader som
Affärsverket svenska kraftnät har för att delta i
ett europeiskt samarbete i syfte att utveckla den
europeiska elmarknaden får tas ut via
stamnätstariffen.
Utskottets överväganden
Elcertifikatssystemet och
energipolitikens inriktning
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör besluta om införande av ett
elcertifikatssystem den 1 maj 2003.
Utskottet anser att systemet kommer att skapa
möjligheter för en fortsatt utbyggnad av
elproduktion från förnybara energikällor,
samtidigt som det stimulerar en
marknadsdynamik som främjar
kostnadseffektivitet och teknikutveckling.
Jämför reservationerna 1 (m, fp, kd) och 2
(mp).
Riksdagen bör också avslå motionsyrkanden om
energipolitikens inriktning. Utskottet
redovisar sin syn i frågan. Jämför
reservationerna 3 (m, fp), 4 (kd) och 5 (mp).
Propositionen
Regeringen föreslår, som redovisats, att det skall
införas en lag om elcertifikat, som skall träda i
kraft den 1 maj 2003. Lagen innebär ett kvotbaserat
system för att främja elproduktion med användning av
förnybara energikällor. Systemet bygger på att
producenterna av sådan el, s.k. förnybar el,
tilldelas elcertifikat av staten och att det finns
en kvotplikt, som innebär en skyldighet för
elanvändare att den 1 april varje år inneha
elcertifikat i förhållande till sin förbrukning av
el under det föregående kalenderåret. Om kvotplikten
inte fullgörs, skall en kvotpliktsavgift betalas
till staten. Regeringen skall utse två myndigheter
som skall handlägga de frågor som enligt den
föreslagna lagen, eller enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen, skall ligga på
tillsynsmyndigheten respektive
kontoföringsmyndigheten.
Den svenska elmarknaden avreglerades år 1996,
vilket bl.a. möjliggjort för elanvändarna att välja
elleverantör, sägs det i propositionen. Successivt
har även en marknad för förnybar el vuxit fram,
vilket innebär att användarna har erbjudits att köpa
el som producerats med användning av förnybara
energikällor, t.ex. vatten- eller vindkraft. Då
produktionskostnaderna för sådan el som produceras
med användning av förnybara energikällor, om den
storskaliga vattenkraften undantas, ofta är högre än
för el som produceras med kärn- eller fossilkraft,
har efterfrågan på el med sådant ursprung inte varit
tillräckligt stor för att ge elpriser som fullt ut
täcker produktionskostnaderna i dessa anläggningar,
anförs det. Regeringen hänvisar till riksdagens
principbeslut hösten 2000, som nyss redogjorts för,
om riktlinjer för en ny och mer marknadsorienterad
stödform för denna elproduktion (prop.
1999/2000:134, bet. 2000/01:NU3). Systemet skall
enligt riktlinjerna bygga på handel med
elcertifikat, kombinerad med en skyldighet att
inkludera en viss andel förnybar el i elleverans
eller elinköp.
Ett antal remissinstanser har pekat på att det
finns andra system, som lika bra uppfyller syftet
att öka produktionen av förnybar el och som
finansieras på ett annat sätt än det föreslagna,
sägs det i propositionen. En upphandlingsmodell
övervägdes i den interdepartementala arbetsgrupp som
utarbetade promemorian Elproduktion från förnybara
energikällor - ekonomiska förutsättningar och
marknadsmekanismer (Ds 2000:20), vilken låg till
grund för den nyssnämnda propositionen.
Arbetsgruppen fann dock några avgörande nackdelar
med ett sådant system. Med den tänkta tillämpningen,
att utgöra en brygga mellan ett gammalt och nytt
system och senare ett komplement till ett nytt
system, skulle den totala stödbilden bli komplicerad
och svår att överblicka. Modellen skulle vara
nationell och därmed diskriminerande mot
elproduktionen i andra EU-länder, och den skulle
därmed inte kunna anpassas till ett internationellt
system. Slutligen var modellen, som skulle
finansieras över stadsbudgeten, beroende av det
statsfinansiella läget, vilket inte är önskvärt.
Modellen övergavs till förmån för ett kvotbaserat
certifikatssystem, som bättre fyller kraven på
marknadsdynamik, tydlig finansiering, låg
statsfinansiell belastning och möjligheten att
utvecklas internationellt, uppger regeringen.
En annan ansats bygger på att förorenaren betalar.
Den innebär att produktion av el med fossila
bränslen eller kärnkraft beläggs med en skatt
motsvarande de miljö- och riskeffekter som
sammanhänger med sådan produktion. Denna produktion
blir således dyrare och på så sätt skall efterfrågan
styras mot förnybar el. Det faktum att
elproducenterna agerar på en internationell marknad
utgör emellertid ett hinder mot att fullt ut
internalisera de nämnda effekterna, såvida inte
motsvarande internalisering görs i
konkurrentländerna, anför regeringen.
Ett fastprissystem innebär att staten bestämmer
ett fast pris på förnybar el. Därutöver krävs att
någon kategori av marknadsaktörer åläggs att köpa
den på detta sätt producerade kraften. I det senare
avseendet skiljer sig fastprissystemet således inte
från det nu föreslagna systemet, konstaterar
regeringen. Nackdelen med ett fastprissystem är i
första hand att det inte skapar ett tydligt
incitament till kostnadsminskningar hos
producenterna. Därmed riskerar det att hämma
teknikutveckling som pressar produktionskostnaderna,
och det leder allmänt sett till lägre
kostnadseffektivitet och sämre konkurrens. Ett
fastprissystem skulle också vara negativt för
producenternas möjlighet att nå det långsiktiga
målet, att producera el på samma kommersiella
villkor som annan elproduktion, anser regeringen.
Den nu föreslagna stödformen för att främja
produktionen av förnybar el innebär ett nytt
tillvägagångssätt, ett kvotbaserat
certifikatssystem, säger regeringen. Detta innebär
att producenter av förnybar el tilldelas
elcertifikat av staten. Certifikaten är avsedda att
omsättas och kommer att efterfrågas av elanvändare,
som åläggs en kvotplikt, dvs. en skyldighet att den
1 april varje år inneha elcertifikat i förhållande
till sin förbrukning av el under det föregående
kalenderåret. Systemet förutsätter dock ett
incitament att fullgöra denna kvotplikt. En
kvotpliktsavgift, som skall betalas i det fall ett
tillräckligt antal elcertifikat inte ges in till
staten, fyller en sådan funktion. Systemet innebär
åligganden för den enskilde och ingrepp i dennes
ekonomiska förhållanden. Det krävs således att ett
antal bestämmelser som skall vara styrande för
systemets olika funktioner meddelas genom lag.
Lagen skall enligt förslaget träda i kraft den 1
maj 2003. Certifikaten skall börja tilldelas
elproducenterna vid samma tidpunkt, och kvotplikten
inträder samtidigt. De som hanterar kvotplikten
skall första gången fullgöra denna plikt år 2004.
När det gäller dem som frivilligt väljer att hantera
sin kvotplikt finns en speciallösning som bygger på
att en registrering för att frivilligt hantera
kvotplikten bara kan ske per kalenderår och som
innebär att dessa kommer att kunna registrera sig
första gången senast den 1 oktober 2003, med
avseende på sin kommande förbrukning år 2004. Det
första år som dessa skall fullgöra kvotplikten blir
således år 2005. Det ger marknadens aktörer
möjlighet att informera sig om och anpassa sig till
systemet, säger regeringen.
Ett genomförande av elcertifikatssystemet
förutsätter en anmälan hos Europeiska kommissionen
och att systemet anses vara förenligt med EG-
fördraget, konstaterar regeringen.
Den föreslagna lagen innebär att ett antal
uppgifter skall utföras av två myndigheter, en
tillsynsmyndighet och en kontoförande myndighet.
Regeringen avser att utse Energimyndigheten
respektive Svenska kraftnät att fullgöra dessa
uppgifter.
Motionerna
I tre av de fyra motioner som väckts med anledning
av propositionen yrkas avslag på regeringens förslag
om införande av ett elcertifikatssystem. Detta
ställningstagande är kopplat till respektive
partiers - Moderata samlingspartiet, Folkpartiet
liberalerna och Kristdemokraterna - syn på
energipolitikens inriktning. Av detta skäl redovisas
i detta avsnitt hela innehållet i dessa motioner.
Som en konsekvens tas här också upp motionsyrkanden
från allmänna motionstiden som rör förnybara
energikällor (bl.a. vindkraft), liksom den motion
från Miljöpartiet de gröna som väckts med anledning
av propositionen vad avser de delar som rör den
allmänna inriktningen av energipolitiken. I senare
avsnitt redovisas regeringens förslag till den
konkreta utformningen av elcertifikatssystemet.
I motion 2002/03:N338 (s) från allmänna
motionstiden begärs ett tillkännagivande om
vindkraft. Omställningen av energisystemet till
förnybar energiproduktion utgör ett av de viktigaste
leden i energipolitiken och klimatpolitiken, säger
motionärerna. De anser att Sverige har mycket goda
förutsättningar för att genomföra en kraftig
utbyggnad av såväl vindkraft som bioenergi och att
en satsning på förnybara energikällor skulle skapa
möjligheter för svensk industri att bli
världsledande inom energi- och miljöteknik. Det
tidigare nämnda EG-direktivet innehåller riktvärden
för förnybar energiproduktion för varje medlemsland,
som för Sveriges del skulle innebära en ökning från
49 % år 1997 till 60 % år 2010, säger motionärerna,
som hyser viss oro för om Sverige skall kunna uppnå
detta. Att byta ut fossilt bränsle mot bioenergi i
befintliga anläggningar är ett mycket viktigt led i
att minska utsläppen av växthusgaser, men för att
uppnå energi- och miljömålen måste också ny
produktion av förnybar el tillföras systemet, anför
motionärerna. Stödet till den förnybara energin
måste utformas så att utbyggnad av nya anläggningar
för såväl vindkraft som solenergi och bioenergi kan
ske parallellt med bränslebyte i befintliga
kraftverk. Vindkraften kan ge det energitillskott på
10 TWh som satts som mål, och genom att ge de rätta
förutsättningarna kan Sverige snabbt bygga ut
vindkraften för att producera 10 TWh eller ca 7 % av
elförbrukningen, anser motionärerna.
I motion 2002/03:N6 (m), som väckts med anledning
av propositionen, föreslås att riksdagen skall avslå
regeringens förslag om införande av
elcertifikatssystemet. Riksdagen bör också besluta
att upphäva tidigare fattade principbeslut om
införande av ett system baserat på elcertifikat. I
motionen begärs vidare tillkännagivanden i två
avseenden, nämligen om principer för energipolitiska
stöd och om nationella mål för förnybar
elproduktion. Elavregleringen har inneburit att
stora steg tagits för att marknadsanpassa
energimarknaden och minska den politiska styrningen
inom energiområdet, och den har också öppnat en
möjlighet för kunderna att genom sin upphandling av
el stödja sådan elproduktion som de vill uppmuntra,
säger motionärerna. De bejakar denna möjlighet,
bl.a. genom en fungerande ursprungsmärkning av el,
som i motsvarande mån minskar behovet av särskilda
stödformer till förnybar elproduktion. Staten måste
anpassa sig till de nya förhållanden som gäller på
den reformerade och avreglerade energimarknaden och
inte fortsätta med en energipolitik som är grundad
på planeringsmål och statlig styrning, anför
motionärerna och hänvisar till riksdagsbeslut om
verksamheten i enskilda elproduktionsanläggningar
(Barsebäcksverket) som ett tydligt uttryck för ett
återfall i gammaldags plantänkande. Huvudansvaret
för utveckling och miljöanpassning av
elproduktionsapparaten bör nu, enligt motionärerna,
läggas där det rätteligen hör hemma, nämligen hos
kraftbranschen själv, vilket elmarknadsreformen ger
förutsättningarna för.
Det är olyckligt med statliga bidrag som tenderar
att bara bli en subvention till gammal, befintlig
teknik, anförs det vidare i motionen. Det finns inga
godtagbara skäl för att behålla stora
subventionssystem för produktion av viss el vare sig
i form av traditionella stöd via statsbudgeten eller
genom tvingande subventioner via elcertifikat, anser
motionärerna. De vill koncentrera statens stöd till
de områden där få andra aktörer har möjlighet att ta
ansvar, vilket främst gäller finansiering av
forskning inom energiområdet, särskilt långsiktig
forskning, men också stöd till information och
insatser som minskar sökkostnaderna för
elkonsumenterna eller som påskyndar spridningen av
ny teknik. I den mån stöd utgår bör det även
framgent redovisas öppet i statens budget, sägs det.
I stället för statliga bidrag eller tvingande
certifikatssystem bör ansatsen, enligt motionärerna,
i stället vara att internalisera energiproduktionens
externa kostnader. De menar att detta företrädesvis
gäller fossila bränslen, där miljöpåverkan i mycket
liten utsträckning åsätts ett pris, medan de externa
kostnaderna för vattenkraft och vindkraft anses vara
jämförelsevis låga. Kärnkraftens externa kostnader
är redan internaliserade genom dels den avgift som
tas ut för finansiering av ett slutförvar, dels den
särskilda kärnkraftsbeskattningen, anför
motionärerna. De anser att mycket talar för att ett
system med överlåtbara utsläppsrätter bör
introduceras - utsläppshandel framstår som ett
betydligt mer kostnadseffektivt sätt att minska
koldioxidutsläppen jämfört med ett
certifikatssystem. Det senare främjar heller inte
sänkta utsläpp globalt, eftersom det inte leder till
en gränsöverskridande optimering av
elproduktionssystemet, säger motionärerna.
Ett kvotbaserat certifikatssystem kan sägas utgöra
ett mer marknadsorienterat stöd till förnybar
elproduktion än de traditionella subventionerna över
statsbudgeten, anför motionärerna, som trots detta
anser att det finns en rad skäl som talar emot
systemet. De avvisar därför förslaget i
propositionen och förordar att riksdagen skall
upphäva de principbeslut som riksdagen tidigare har
fattat om införande av ett sådant system. Det
föreslagna systemet med elcertifikat är, enligt
motionärerna, en komplicerad och tekniskt präglad
reglering som förutsätter en betydande
administration med insatser från såväl myndigheter
som aktörerna på elmarknaden - elproducenter,
kvotpliktiga elleverantörer, kvotpliktiga kunder,
kvotpliktig industri, elintensiv industri, vanliga
elkunder, Svenska kraftnät, Energimyndigheten,
Finansinspektionen och Konkurrensverket. Kostnaderna
för denna administration kan komma att bli
betydande, sägs det.
Systemet med elcertifikat innebär att
subventionerna till förnybar elproduktion försvinner
ur statsbudgeten, påpekar motionärerna. De anser att
förslaget därmed utgör ytterligare ett led i det
budgettricksande som regeringen sägs ägna sig åt i
syfte att frigöra utrymme under det av riksdagen
fastställda utgiftstaket. En effekt av
elcertifikatssystemet är att produktionsanläggningar
och investeringar även framgent kommer att vara
beroende av politiska beslut om andelen certifikat
varje år, säger motionärerna. De anser att systemets
långsiktighet och stabilitet därmed kan
ifrågasättas; det blir riskfyllt att investera i nya
anläggningar när ekonomin kan förändras efter något
år eller efter nästa val. De 60 mest elförbrukande
industriföretagen svarar för cirka en fjärdedel av
den totala elförbrukningen, och för att trygga dessa
företags konkurrenskraft och överlevnad föreslår
regeringen att de skall undantas från kvotplikt,
konstaterar motionärerna. De anser att regeringen
borde ha visat att undantagen är förenliga med EU:s
statsstödsregler och vidare att undantagsreglerna
leder till gränsdragningsproblem. Ett exempel på
detta sägs vara träfiberindustrin som bedriver en
elintensiv tillverkningsprocess, utan att för den
skull omfattas av befrielsen från kvotplikt. Ett
ytterligare problem med regeringens förslag är att
det komplicerar marknadsbilden - systemet med
elcertifikat är nationellt samtidigt som elmarknaden
är nordisk eller europeisk - säger motionärerna. De
hänvisar dessutom till att det inom EU och i Sverige
pågår arbete avseende utsläppsrätter och
koldioxidskatter. Det framstår mot den bakgrunden
som utomordentligt märkligt att regeringen nu
föregriper detta arbete genom att införa ett helt
annat system, anser motionärerna.
Förslaget om elcertifikat motiveras delvis med
målet att öka den förnybara elproduktionen med 10
TWh från 2002 års nivå till år 2010, ett mål som har
en grund i det tidigare nämnda EG-direktivet,
konstaterar motionärerna. De anser att det är bra
att EU vill främja den förnybara elproduktionen på
den gemensamma europeiska elmarknaden, inte minst
för att nå ambitionerna i FN:s ramkonvention om
klimatförändringar (Kyotoprotokollet). Däremot menar
de att det är fel att på EU-nivå fatta beslut om
nationella mål för användningen av förnybar el.
Sverige är den EU-stat som redan för närvarande har
den i särklass högsta andelen förnybar el, säger
motionärerna och hänvisar till att andelen förnybar
el (vattenkraft och vindkraft) år 2001 uppgick till
50 % av den totala, inhemska elproduktionen.
Därutöver var ytterligare 44 % av elproduktionen, i
form av kärnkraft, helt fri från utsläpp av svavel,
kväveoxider och koldioxid, framhåller motionärerna.
De menar att endast 6 % av den svenska
elproduktionen därmed genererade några tillskott
till nedsmutsning och klimatförändringar, varför
Sverige kan sägas ha ett av de renaste
elproduktionssystemen i hela världen. I Sverige
härrör de klimatpåverkande utsläppen inte från
elproduktionen, utan från värmeproduktionen och
trafiksektorn, ett förhållande som inte beaktas i
EG-direktivet, säger motionärerna.
Också i motion 2002/03:N301 (m) från allmänna
motionstiden föreslås att beslutet om införande av
ett elcertifikatssystem skall rivas upp.
Motionärerna förespråkar i stället en fortsatt
användning av frivillig certifiering av miljövänlig
elproduktion i syfte att öka elkundernas möjlighet
att själva, och på frivillig väg, välja att köpa
sådan el.
I motion 2002/03:N8 (fp) föreslås att riksdagen
skall avslå regeringens proposition. Vidare begärs
två tillkännagivanden - om en utvärdering av
energipolitiken och energiforskningen samt om handel
med utsläppsrätter. Motionärerna anser att en
rationell energipolitik bäst främjas genom fri
energiproduktion. Staten skall uppställa krav
beträffande hälsa, säkerhet och miljö och
kontrollera att kraven uppfylls samt främja
forskning och utveckling men inte förbjuda någon
specifik teknik för energiproduktion, om den
uppfyller miljö- och säkerhetskrav, anför
motionärerna. De anser att den politiska styrningen
av energiproduktionen måste förändras och att
konsumentstyrning och marknadsekonomi skall råda
inom de ramar miljökraven sätter. Det innebär att
alla typer av produktionsanläggningar för energi
skall tillåtas, förutsatt att de uppfyller generella
krav på hälsa, miljö och säkerhet. God tillgång på
energi är en förutsättning för välstånd, säger
motionärerna och menar att regeringens energipolitik
allvarligt skadar Sverige. Den förtida avstängningen
av ren och säker kärnkraft har gjort Sverige sårbart
ur elförsörjningssynpunkt, och vid kapacitetstoppar
är Sverige tvingat att importera el från andra
länder, varvid en stor del är producerad i
miljöskadliga, fossileldade anläggningar, anför
motionärerna.
Regeringens nya förslag när det gäller
omställningen av energisystemet är ett införande av
elcertifikat i syfte att främja förnybara
energikällor, konstaterar motionärerna. De anser att
elcertifikatssystemet har en rad oklarheter, t.ex.
följande: Vad är det som gör att just de utpekade
energislagen är bättre än andra? Vad är att betrakta
som grön el? Vad är att anse som biobränsle? Skall
torv räknas som biobränsle? Enligt det föreslagna
systemet krävs att de kvotpliktiga köper certifikat,
och den som inte klarar av detta åläggs att till
staten erlägga en kvotpliktsavgift, en avgift som
skall utgå även om det inte finns någon grön el att
köpa, påpekar motionärerna. De anser att systemet är
administrativt krångligt och kostnaderna höga. Att
köpa elcertifikat är inget fritt val och det ger
ingen grön el per automatik i kontakterna, och i
propositionen ges heller inga klara besked om vilka
problem systemet skall lösa, säger motionärerna. De
menar att det inte utgör någon lösning på
klimatproblemen. Lagrådet har haft starka
invändningar mot ett tidigare förslag om ett
elcertifikatssystem, erinrar motionärerna om. De
hänvisar dessutom till att många tunga
remissinstanser, t.ex. Lantbrukarnas Riksförbund,
Naturskyddsföreningen och Svenska
Bioenergiföreningen, har avstyrkt förslaget och i
stället förordat ett system där förorenaren betalar
och att Landsorganisationen i Sverige är skeptisk
till förslaget, på grund av osäkerhet om den
teoretiska modellen för systemet kan omsättas i
praktiken.
Folkpartiet delar de invändningar som har förts
fram mot elcertifikatssystemet, och motionärerna
anser därför att propositionen bör avslås. Att
Sverige inte har ett energisystem som är förnybart
beror, enligt motionärerna, på statsmakternas
försummelser under flera årtionden - nya energislag
och ny teknik har endast introducerats i liten
skala. De anser att det därför är fel att den
enskilda individen nu skall "straffas" för detta
genom att den som inte köper förnybar el skall
belastas ekonomiskt. De menar också att det är
olyckligt att systemet skall införas så snabbt som
till den 1 maj 2003.
Folkpartiet anser vidare att hela energipolitiken
och energiforskningen bör utvärderas för att förslag
om en ny och radikalt annorlunda energipolitik skall
kunna läggas fram, sägs det. Den hittills förda
politiken anses felaktig, och forskningen avseende
nya energislag har gått i stå. Det är samma
lösningar på energiproblem som diskuteras nu som för
25 år sedan, anför motionärerna. De föreslår därför
att regeringen under två år skall utvärdera och
analysera energipolitiken i dess helhet. På
energiområdet är det viktigt att lyfta fram det
internationella samarbetet, inte minst inom EU,
eftersom utsläpp från energianläggningar inte känner
några nationsgränser, säger motionärerna. De
förordar ett system med handel av utsläppsrätter och
införande av en europeisk koldioxidavgift.
Också i motion 2002/03:N264 (fp) redovisas
Folkpartiets principiella syn på elcertifikaten och
att partiet är motståndare till ett system med
elcertifikat.
En ordentlig utvärdering av en fortsatt satsning
på vindkraften på Gotland måste omgående komma till
stånd för att klargöra lönsamhet och
miljökonsekvenser, föreslås i motion 2002/03:N266
(fp). Skall Gotland bli en ekokommun måste
grundläggande principer bli kretslopp och
hushållning, anför motionären. Hon anser att den
planerade avvecklingen av kärnkraften medför att
energiplaneringen måste inriktas på en växling till
andra energislag och en effektivisering av
elanvändningen. Det är dock tveksamt om en fortsatt
utbyggnad av vindkraftverken bör ske, säger
motionären. Hon anser att vindkraftverken innebär
ett kraftigt och störande ingrepp i landskapsbilden
och att det är oklart om samhällsekonomiska vinster
uppnås vid en fortsatt kraftig satsning på
vindkraft. Det är dock positivt med ytterligare
försök med vindkraftverk placerade till havs, sägs
det.
Avslag på regeringens förslag krävs också i motion
2002/03:N5 (kd). Vidare föreslås tillkännagivanden i
följande avseenden: om riktlinjer för
energipolitiken; om torvens ställning; om ett
fastprissystem för förnybar energi; om handel med
utsläppsrätter. Kristdemokraterna anser att systemet
med elcertifikat inte har en möjlighet - varken på
kort eller lång sikt - att uppfylla de miljömål som
Sverige enligt EG-direktiv skall uppfylla. Det
föreslagna systemet riskerar att slå ut små
elproducenter och att hindra nyinvesteringar i
förnybar energi som för närvarande inte är
kostnadseffektiv, anför motionärerna. De anser att
systemet medför en omfattande byråkrati och belastar
den enskilde konsumenten med oförsvarbart stora
kostnader i förhållande till miljönyttan.
Kristdemokraterna anser att två principer måste
tillämpas för att skapa goda incitament för ett
uthålligt energisystem med en ökad andel förnybar
energi - dels måste ny teknik ges någon form av
initialt stöd, dels måste principen att förorenaren
betalar tillämpas i större utsträckning.
Kristdemokraterna vill därför utreda ett
fastprissystem för förnybar energi.
Klimatfrågan är en av världssamfundets största
framtidsfrågor och dess lösning har ett starkt
samband med energiproduktion, anför motionärerna. De
anser att Sveriges energiförsörjning skall tryggas
genom en långsiktig energipolitik med fasta
spelregler, där inhemska, förnybara energikällor och
bränslen utgör en växande bas. Arbetet med
energieffektiviseringar måste intensifieras, och
Sverige behöver ett nytt energiskattesystem där
skatter och miljöavgifter utformas med hänsyn till
förhållanden i omvärlden, menar motionärerna.
Systemet skall vara långsiktigt och utformas så att
miljöbelastningen minimeras och tillgången till
billig energi framställd under trygga och säkra
förhållanden säkerställs. Målet är ett ekologiskt
uthålligt energisystem utan drastiska
prisförändringar, elbrist eller andra stora
påfrestningar på välfärd och sysselsättning, anför
motionärerna. För att möjliggöra detta krävs stora
satsningar på energiforskning och energiteknisk
utveckling.
Enligt det aktuella EG-direktivet, som frångicks
genom riksdagsbeslut våren 2002, bör Sveriges
förnybara energiproduktion år 2010 öka med
ca 26 TWh, säger motionärerna. De finner det
anmärkningsvärt att regeringen, tillsammans med
Centerpartiet och Vänsterpartiet, har så låg
ambitionsnivå i förhållande till EG-direktivet.
Kristdemokraterna anser inte att det föreslagna
elcertifikatssystemet är en god lösning på
miljöproblemen, vilket är motionärernas främsta
argument för att avslå förslaget. Förslaget leder
sannolikt till att få nya anläggningar för förnybar
elproduktion kommer att etableras före år 2010,
anför motionärerna. De menar att elcertifikaten
åstadkommer byte mellan energislag men att de inte
skapar incitament till nyetableringar. De olika
elproduktionsteknikerna för förnybar energi befinner
sig i olika mognadsfaser och har därför olika
kostnadseffektivitet, säger motionärerna. De anser
att med det föreslagna systemet, där all förnybar
produktion får samma stöd, finns det en uppenbar
risk att biobaserad kraftvärme som är billig att
producera konkurrerar ut övriga förnybara
energitekniker och att det är kontraproduktivt för
miljönyttan. Kristdemokraterna är övertygade om att
framtidens energisystem måste baseras på många olika
tekniker. De föreslagna elcertifikaten omgärdas
också av en omfattande administration och byråkrati,
vilken särskilt kommer att drabba småskaliga
elleverantörer, anför motionärerna vidare. De
befarar att regeringens förslag kommer att medföra
en utslagning av små elleverantörer till förmån för
större. Systemet med elcertifikat innebär också en
risk att stora elbolag tar ut stora vinster genom
höga priser på elcertifikat som konsumenterna
tvingas att köpa, menar motionärerna.
Kristdemokraterna anser att de små kraftverkens
bidrag till eltillförseln är viktig - ca 1 200 små
vattenkraftverk, ca 500 vindkraftverk och vissa
kraftvärmeverk ger omkring 1,5 % av den totala
elproduktionen. För närvarande går utvecklingen inom
vattenkraftssektorn i fel riktning - företag läggs
ned och kunskap går förlorad, anför motionärerna. De
befarar att om denna trend fortsätter kommer Sverige
att vara åskådare när världsmarknaden för småskalig
vattenkraft förbättras. Stabila villkor och en
rimlig prisnivå är avgörande för den småskaliga
produktionen och dess leverantörer, säger
motionärerna. Kristdemokraterna anser att det är
förvånande att regeringen utesluter torven från
certifikatsystemet. Torvens egenskaper står mycket
nära biomassa och biobränsle enligt
Torvproducentföreningens bedömning och torven kan
tillsammans med trädbränsle spela en viktig roll för
att öka andelen biobränslen i kraftvärmeverk, anför
motionärerna. De menar att om torven exkluderas från
certifikatssystemet uppstår en risk för att
kraftvärmeproduktion med torv ersätts med kol.
Regeringen bör därför ompröva torvens ställning som
ett icke förnybart energislag, föreslår
motionärerna. Kristdemokraterna anser att det är
orimligt att elcertifikatssystemet helt skall
betalas av konsumenten på kort sikt. För det
enskilda hushållet försämras ekonomin med åtskilliga
hundralappar per år och dessutom kan en
administrationsavgift på 200-300 kr tillkomma per
konsument och år, anför motionärerna. De anser också
att den omfattande byråkrati som omgärdar reformen
kräver en längre startperiod än vad regeringen har
föreslagit och att elmarknadens aktörer behöver en
längre tid att anpassa sig till de nya
förutsättningarna.
Eftersom de olika elproduktionsteknikerna för
förnybar energi ligger i olika mognadsfaser vill
Kristdemokraterna ha ett system som ger
differentierat, initialt stöd till olika tekniker.
Motionärerna förordar ett fastprissystem för
förnybar el, där staten garanterar ett visst pris
under ett uppbyggnadsskede, varefter priset skall
fasas ut. Kristdemokraterna delar inte regeringens
uppfattning om att ett fastprissystem skulle
motverka en teknikutveckling av förnybara
energikällor, då det inte längre skulle finnas
incitament att sänka kostnaderna. Fördelen med ett
fastprissystem jämfört med elcertifikaten är att det
förra ger möjlighet till prisdifferentiering mellan
olika förnybara energislag och främjar
nyinvesteringar, säger motionärerna. De hänvisar
till att ett fastprissystem för förnybar energi i
andra länder, t.ex. Tyskland, Spanien och Danmark,
har visat sig vara mycket framgångsrikt.
Motionärerna vill att regeringen skall låta utreda
ett fastprissystem för förnybar energi i stället för
det föreslagna elcertifikatssystemet. Kostnaderna
för den enskilde konsumenten blir med stor
sannolikhet betydligt lägre, då ett fastprissystem
inte blir lika administrativt krävande, sägs det.
På längre sikt måste utgångspunkten för all
elproduktion vara att den skall bära sina
miljökostnader i enlighet med principen om att
förorenaren betalar, anför motionärerna. De menar
att ett hållbart system på lång sikt är handel med
utsläppsrätter och att energipolitiken på sikt måste
övergå från subventioner till förnybara energikällor
till att låta miljöfarlig produktion betala. På
såväl nationell som europeisk nivå har system för
handel med utsläppsrätter utretts - i betänkandena
Förslag till svensk klimatstrategi (SOU 2000:23) och
Handla för att uppnå klimatmål (SOU 2000:45) samt i
EG-kommissionens grönbok om handel med
utsläppsrätter för växthusgaser inom EU. Sverige bör
i EU aktivt arbeta för att det kommer till stånd en
europeisk, avreglerad energimarknad, som inkluderar
en gemensam handel med utsläppsrätter, förordar
motionärerna. De anser att ett nationellt eller
nordiskt system i avvaktan på en europeisk marknad
för utsläppsrätter kan prövas.
I motion 2002/03:N390 (kd) redovisas
Kristdemokraternas inställning till vissa tekniker
och energibärare för energiproduktion. Beträffande
torv sägs att Kristdemokraterna anser att den ringa
andel av energiförsörjningen som utgörs av torv är
acceptabel. Biobränslena spelar en viktig roll i
utvecklingen mot ett uthålligt energisystem, anförs
det i motionen. Medan de fossila bränslena olja, kol
och naturgas släpper ut 202-328 tusen ton koldioxid
per TWh är siffran för biobränslen i praktiken noll,
anför motionärerna. Kristdemokraterna ser positivt
på att biobränslenas andel av den totala
energiproduktionen ökas årligen men är kritiska till
den brist på långsiktighet i planeringen som gäller
svensk energipolitik, inklusive vindkraften och
vattenkraften. När det gäller solenergi sägs
slutligen att Kristdemokraterna länge har arbetat
för att stödja forskningen kring solceller, där
Sverige intar en framskjuten position. Vidare ser
motionärerna positivt på fortsatt statligt stöd till
solenergi men anser det vara förödande att
regeringen endast ger besked för två år framåt.
Ett tillkännagivande om åtgärder för att
underlätta för vindkraftsproducenter att komma ut på
elnätet med den kraft som de producerar, begärs i
motion 2002/03:Bo288 (c). Energisystemet måste
ställas om mot mer uthållig elproduktion, och
koldioxidutsläppen måste minska, anför motionären.
Hon anser att vindkraften, som inte kräver några
transporter och inte ger några utsläpp, är en viktig
komponent i denna process. Danmark, Tyskland och
Spanien satsar storskaligt på vindkraften, vilket
har lett till stor industriell utveckling, säger
motionären och anser att Sverige med sina stora
ytor, långa kuster och goda vindförhållanden har
goda förutsättningar. Vindkraften omgärdas dock,
enligt motionären, av krångel och ekonomisk
osäkerhet som gör utbyggnaden vansklig.
Statsmakterna har en uttalad önskan om en snabb
utbyggnad av förnybar energiproduktion, säger
motionären. Hon anser att det är mycket angeläget
att ta till vara det intresse som finns att satsa på
förnybar, miljövänlig och inhemsk energi och nämner
att ett problem kan vara att elnätet inte är
dimensionerat för att ta emot den producerade
kraften.
I motion 2002/03:N7 (mp), som väckts med anledning
av propositionen, begärs tillkännagivanden i
följande fem avseenden: om att det är viktigt att
den kraftutbyggnad som följer av elcertifikaten
åtföljs av ett instrument för att fasa ut minst lika
stor andel fossil kraft och kärnkraft; om att
arbetet med hushållning och effektivisering,
särskilt av elvärmen, skall drivas med betydligt
större kraft än hittills; om att till den föreslagna
lydelsen av definitionen i 1 kap. 2 § lagen om
elcertifikat "förnybar energikälla: en energikälla
som förnyas på naturlig väg" skall fogas "och som är
koldioxidneutral, enligt de definitioner som gäller
för Sveriges redovisning till klimatkonventionen";
om att ambitionsnivån skall höjas, särskilt för år
2010; om att regeringen skall anmoda alla statliga
förvaltningar och verk att köpa grön el, enligt
Naturskyddsföreningens kriterier för Bra miljöval.
Det finns två principiella metoder att förändra
energisystemet så att ohållbara energikällor fasas
ut och mer hållbara fasas in, sägs det i motionen.
Den ena är att staten pekar ut vad som skall bort,
nämligen fossila bränslen och kärnkraft, och att
förorenaren betalar, t.ex. genom miljöskatter eller
genom administrativa styrmedel. I takt med att den
gamla elproduktionen fasas ut, uppstår en
efterfrågestyrd marknad för förnybar kraft. Den
andra metoden är att bestämma vilka förnybara
energikällor staten vill skall förekomma, t.ex.
vindkraft, och driva fram en utbyggnad genom
reglerade priser eller reglerade kvantiteter.
Förslaget om elcertifikat innebär att staten
kommenderar fram ett visst utbud av förnybar el,
vilket motionärerna anser ligger i linje med en
svensk tradition. Den förstnämnda metoden är enligt
Miljöpartiets mening att föredra och detta av
följande skäl: den är effektivare
nationalekonomiskt, den är rättvisare och den står
framför allt i tydligare relation till målet.
Motionärerna anser att mer kärnkraft och fossilkraft
skulle fasas ut genom åtgärder som riktar sig direkt
mot dessa än genom åtgärder som främjar alternativ.
En fördel med koldioxidskatt är också att den slår
hårdast mot de värsta energikällorna, medan
elcertifikatssystemet inte gör någon sådan
åtskillnad, anför motionärerna. De påpekar att
koldioxidskatt hittills inte alls har använts på el,
med motivering att svenska fossileldade kraftföretag
skulle missgynnas i förhållande till konkurrenter i
andra länder. Enligt motionärernas mening har
regeringen dock inte prövat de möjligheter som finns
till gränsjusterad koldioxidskatt eller försökt
samordna sin koldioxidpolitik med Finland, Danmark
och Tyskland. I den framtida handeln med
utsläppsrätter finns det emellertid en möjlighet att
ändra på detta genom att kraftproduktionen tilldelas
en utsläppskvot som är betydligt mindre än utsläppen
de senaste åren, och att denna kvot dessutom skall
krympa för varje år, säger motionärerna. De anser
också att kärnkraftsskatten - av miljöskäl - borde
höjas och att en avveckling av kärnkraften borde
drivas på, t.ex. genom en skärpning av
säkerhetskraven och att kärnkraftsföretagen åläggs
att betala sina egna försäkringskostnader. Att låta
förorenaren betala har fördelen att
sparande/effektivisering värderas lika högt som
förnybar energi, säger motionärerna
sammanfattningsvis.
Eftersom den svenska elförbrukningen är 2,6 gånger
högre per capita än i resten av EU är det klart att
kärnkraften och den fossila elproduktionen inte kan
ersättas med ny el, utan till största delen måste
effektiviseras eller konverteras bort, anför
motionärerna vidare. De anser att statligt stöd till
ny elproduktion utan föregående avveckling av fossil
kraft och kärnkraft tenderar att leda till en
fastlåsning i överkonsumtion. Sverige utmärker sig
för ett extremt slöseri med el, särskilt elvärme,
vilket leder till effekttoppar som i sin tur leder
till extrema priser och risker för försörjningen,
menar motionärerna. Deras förslag till lösning av
detta problem innebär kraftfulla åtgärder för att få
ned elanvändningen i allmänhet och elvärmen i
synnerhet.
Förutom insatser för att motverka ohållbara
energikällor (fossil- och kärnkraft) behövs det
också någon typ av stöd för den förnybara energin,
bl.a. för att undvika extrem ryckighet i elpriserna
i övergången från ohållbar till hållbar
elproduktion, anför motionärerna. De hänvisar till
tidigare energimotioner från Miljöpartiet, i vilka
har preciserats ett mål om 25 TWh ny förnybar el
fram till år 2010. Under förutsättning att det skall
vara stöd till förnybar el, så är, enligt
motionärerna, ett elcertifikatssystem att föredra
framför ett system med fasta priser, eftersom det
förstnämnda innebär ett visst element av
marknadsvärdering.
Elcertifikaten kommer av många att förväxlas med
det existerande systemet med miljömärkt el, förmodar
motionärerna. De uppger att denna typ av el, med
benämningen Bra Miljöval, redan har en avsevärd
omfattning, ca 15 TWh år 2001, dvs. den är mer
omfattande än vad elcertifikatssystemet kommer att
bli under de närmaste åren. Bra miljöval är mycket
bättre än elcertifikat, eftersom det förstnämnda
systemet innebär att 100 % av elen är någorlunda
hållbar, anser motionärerna. De föreslår att
regeringen skall ålägga samtliga statliga
förvaltningar och verk att köpa Bra miljövals-el.
Elcertifikatssystemet är inte det enda, och inte
heller det viktigaste, instrumentet för att ställa
om energisystemet till hållbarhet, säger
motionärerna. De menar dock att
elcertifikatssystemet - med de i motionen redovisade
reservationerna - kan ge ett bidrag till att minska
koldioxidutsläpp och att fasa ut kärnkraften.
I motion 2002/03:N348 (mp) från allmänna
motionstiden föreslås tillkännagivanden i följande
två avseenden: om en utredning av möjligheten av
kompletterande stöd i form av t.ex. kreditgarantier;
om att regeringen snarast skall utreda möjligheten
att koppla avtrappning av miljöbonusen till
prisutvecklingen på certifikatsmarknaden.
Miljöpartiet stöder principen med elcertifikat under
förutsättning att vissa ändringar görs i förslaget
för att säkerställa långsiktigt stabila ekonomiska
förutsättningar för investeringar i t.ex. vindkraft,
sägs det. Regeringen har föreslagit en bibehållen
miljöbonus som trappas ned till noll under sju år,
konstaterar motionärerna men anser att problemet är
att nya investeringar görs med väsentligt längre
tidshorisont än sju år och att en bibehållen
miljöbonus under sju år således är helt verkningslös
om syftet är att dämpa osäkerhet i ett
inledningsskede. Skall en bibehållen miljöbonus ha
någon effekt, måste en eventuell avtrappning kopplas
till prisutvecklingen på elmarknaden och
elcertifikatsmarknaden, anför motionärerna. De
föreslår att även andra möjligheter till
kompletterande stöd, t.ex. genom kreditgarantier,
skyndsamt skall utredas.
Riksdagen bör göra ett tillkännagivande om mål för
el producerad med förnybara energikällor, anförs det
i motion 2002/03:N339 (mp). Att ställa om det
svenska energisystemet till långsiktigt hållbara
energikällor och komma bort från beroendet av
fossilbränslen och kärnkraft är en av de viktigaste
politiska frågorna, säger motionären. Han menar att
en kraftfull satsning på vindkraft, solenergi och
biobränslen skulle, förutom stora miljövinster, ge
svensk industri en möjlighet att bli världsledande
på teknikområden som har stor tillväxtpotential.
Enligt en FN-rapport kommer 30 % av världens energi
att komma från solen om 30 år, och vindkraft har en
årlig tillväxt på 30 %, säger motionären. Han anser
att den svenska vindkraftsindustrin kan växa, men
att det då krävs en stor hemmamarknad. Systemet med
elcertifikat innebär, enligt motionären, en alltför
låg ambitionsnivå och han befarar att såväl
vindkraft som solenergi kommer att få svårt att
hävda sig. Han hänvisar till utlåtanden från
remissinstanser, enligt vilka systemet kommer att
leda till bränslebyten i befintliga kraftverk men få
nya produktionsanläggningar. Därmed äventyras såväl
målen om minskade utsläpp av växthusgaser som
kärnkraftsavvecklingen, anför motionären.
Vissa kompletterande uppgifter
Ett genomförande av elcertifikatssystemet
förutsätter, som nämnts, en anmälan hos EG-
kommissionen och att systemet anses vara förenligt
med EG-fördraget. Kommissionen har i beslut i
februari 2003 meddelat regeringen att
elcertifikatssystemet delvis inte utgör stöd och
delvis utgör stöd som är förenligt med EG-fördraget.
Kommissionen anser att den förmån som tilldelats
producenter av grön el genom försäljning av
elcertifikat på marknaden inte utgör statligt stöd.
Vidare påpekar kommissionen att garantipriset, som
finns tillgängligt som ett alternativ för
producenter av grön el, utgör statligt stöd till
dessa producenter när det utnyttjas.
När det gäller handel med utsläppsrätter, som
berörs i motionerna, kan noteras att EU:s
miljöministrar har nått en politisk överenskommelse
om en gemensam ståndpunkt avseende ett EG-direktiv
om handel med utsläppsrätter. Direktivet ställer
bl.a. krav på att kraft- och värmeproducerande samt
energiintensiv industri skall inneha tillstånd för
att släppa ut koldioxid. Senast den 1 januari 2005
skall de nationella författningar som är nödvändiga
för att följa direktivet träda i kraft. Regeringen
har tillsatt en parlamentariskt sammansatt
delegation, den s.k. FlexMex2-utredningen (dir.
2001:56), med uppgift att utarbeta ett förslag till
ett svenskt system och ett regelverk för
Kyotoprotokollets flexibla mekanismer, dvs. handel
med utsläppsrätter samt de två projektbaserade
mekanismerna gemensamt genomförande och mekanismen
för ren utveckling. Handel med utsläppsrätter
innebär överlåtelser av utsläppsutrymme mellan
länder utan att överlåtelsen knyts till något visst
konkret projekt. Gemensamt genomförande innebär en
överenskommelse mellan två länder med åtaganden i
Kyotoprotokollet där det ena landet investerar i ett
projekt i det andra landet som resulterar i
utsläppsminskningar som helt eller delvis kan
krediteras investerarlandet. Mekanismen för ren
utveckling liknar gemensamt genomförande men
projektet genomförs i detta fall i ett
utvecklingsland utan något kvantitativt åtagande i
Kyotoprotokollet. Delegationen skall fram till den
31 december 2004 bistå regeringen i utformningen av
kriterier för klimatprojekt inom ramen för gemensamt
genomförande och mekanismen för ren utveckling samt,
på regeringens begäran, löpande yttra sig över
Energimyndighetens förslag till klimatprojekt inom
ramen för gemensamt genomförande och mekanismen för
ren utveckling med utgångspunkt i Kyotoprotokollet
och dess förväntade regler och riktlinjer. Om de
projektbaserade mekanismerna inte kan inkluderas i
ett system för handel med utsläppsrätter skall
delegationen senast den 31 december 2004 lämna
förslag på vilket regelverk och vilka institutioner
som kan behövas för de projektbaserade mekanismerna.
När det gäller utfasning av kärnkraft som berörs i
några motioner kan noteras att regeringen i juni
2002 beslöt om att tillsätta en förhandlingsman
(generaldirektör Bo Bylund) med uppdrag att för
statens del genomföra överläggningar med industrin i
syfte att förbereda en överenskommelse om en
långsiktigt hållbar politik för den fortsatta
kärnkraftsavvecklingen och omställningen av
energisystemet.
Beträffande frågan om hushållning och
effektivisering, särskilt av elvärmen, som tas upp i
en motion kan noteras att i 2002 års energipolitiska
proposition föreslogs insatser motsvarande 200
miljoner kronor årligen under en femårsperiod för
insatser för en effektivare energianvändning (prop.
2001/02: 143, bet. 2001/02:NU17). Häri ingår stöd
till kommunal energirådgivning, insatser för
information, prövning och märkning samt medel för
teknikupphandling. Vidare kan nämnas att Boverket
har getts i uppdrag att utreda förutsättningarna för
att införa förbud mot elvärme i nybyggnation.
Uppdraget skall redovisas den 30 juni 2003.
I en motion refereras till Lagrådets synpunkter på
förslaget om elcertifikatslagen. Lagrådet påpekar i
sitt yttrande (propositionen, bilaga 5) bl.a. att
elcertifikatssystemet erbjuder nya situationer att
bedöma från mer allmänna rättsliga utgångspunkter
för elproducenter och andra på elmarknaden liksom
för myndigheter och domstolar. Lagrådet anför att
även i senare skeden får uppkommande rättsfrågor
till stor del övervägas och lösas i
rättstillämpningen. Mot bakgrund av vad som
framkommit under ärendets beredning bedömer Lagrådet
dock att det knappast finns anledning att befara att
tillämpningsproblemen skall vara av sådant slag att
de inte kan bemästras. Erfarenheterna kan dock snart
visa på komplikationer som för närvarande inte är
tillräckligt skönjbara, säger Lagrådet.
I några motioner tas upp frågan om stöd till
forskning inom energiområdet. I 1997 års
energipolitiska beslut avsattes 5,6 miljarder kronor
för forskningsinsatser under en sjuårsperiod.
Programmet utvärderas för närvarande av en särskild
utredare, direktör Peter Nygårds. Enligt direktiven
(dir. 2001:122) innefattar uppdraget att granska och
utvärdera insatserna inom 1997 års långsiktiga
energipolitiska program och analysera behovet av
förändringar, att lämna förslag till riktlinjer för
den planeringsperiod som inleds år 2003 och att
redovisa insatser som skall leda till en långsiktigt
hållbar energiförsörjning. Vidare skall en fördjupad
analys göras av de resultat som nåtts inom ramen för
det långsiktiga energipolitiska programmet, och
utredaren skall då särskilt granska i vilken
utsträckning omvärldsförändringar har påverkat
förutsättningarna för genomförandet av programmet.
Uppdraget skall vara avslutat senast den 1 juni
2003.
Vid ett besök hos Energimyndigheten i februari
2003 informerades utskottet om myndighetens arbete
inför införandet av elcertifikatssystemet.
Det kan slutligen noteras att regeringen nyligen
fattat beslut om att tillsätta en särskild utredare,
direktör Sten Kjellman, avseende fortsatt utveckling
av el- och naturgasmarknaderna. I uppdraget (dir.
2003:22) ingår följande:
- att följa det pågående arbetet inom EU med att
utforma gemensamma regler för den inre marknaden för
el och naturgas och lämna förslag till lagstiftning
och regelverk i övrigt som krävs för att genomföra
Europeiska gemenskapens reviderade el- och
gasmarknadsdirektiv samt överväga och i förekommande
fall lämna förslag till ändringar som föranleds av
förordningen om gränsöverskridande handel med el,
- att föreslå hur de rapporteringar som krävs i
direktiven skall genomföras,
- att analysera om det finns tänkbara
förbättringar att göra på elmarknaden och
naturgasmarknaden och om så är fallet föreslå
åtgärder för detta,
- att utvärdera hur strukturförändringarna har
påverkat konkurrensen på elmarknaden och belysa
konkurrensen på elmarknaden ur ett nordiskt och
europeiskt perspektiv,
- att analysera hur specifika krav på
elleverantören lämpligen bör utformas,
- att utreda behovet av sanktionssystem mot
nätföretag som inte följer ellagens föreskrifter om
leverantörsbyten,
- att analysera möjligheter till effektivare
tillsyn av anslutningsavgifter,
- att göra en kompletterande analys av frågan om
skärpning av kravet på åtskillnad mellan
elnätsverksamhet och konkurrensutsatt verksamhet,
- att utreda behovet av offentlig upphandling av
anvisad elleverantör,
- att kartlägga konsekvenserna av att bestämmelsen
om att de småskaliga elproducenterna endast skall
betala för den del av nättariffen som motsvarar
årlig kostnad för mätning och rapportering tas bort,
- att bedöma konsekvenserna för resursbehovet för
tillsynen av el- och naturgasmarknaderna av de
förslag som läggs fram.
Uppdraget skall, i den del som avser genomförandet
av el- och gasmarknadsdirektiven och frågan om
skärpning av kravet på åtskillnad mellan
elnätsverksamhet och konkurrensutsatt verksamhet,
redovisas senast den 31 oktober 2003. Övriga frågor
skall redovisas senast den 14 september 2004.
Utskottets ställningstagande
Inledning
Utskottet behandlar först frågan om avslag på
regeringens förslag om införande av ett
elcertifikatssystem och därefter motionsyrkanden om
energipolitikens inriktning.
Avslag på regeringens förslag om införande av
ett elcertifikatssystem
Riksdagen har, som tidigare redovisats, vid två
tillfällen - hösten 2000 och våren 2002 - tagit
ställning i frågan om införande av ett
elcertifikatssystem. Syftet med systemet är att
främja produktion av förnybar el så att sådan el
skall kunna hävda sig på elmarknaden. Enligt den
överenskommelse om energipolitiken som våren 2002
träffades mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
och Centerpartiet skall energiförsörjningen i ökande
utsträckning baseras på förnybara energikällor.
Utskottet återkommer till frågan om de förnybara
energikällornas ställning i det följande avsnittet
om energipolitikens inriktning.
Utskottet ser mycket positivt på det föreslagna
elcertifikatssystemet och anser att det kommer att
skapa möjligheter för en fortsatt utbyggnad av
elproduktionen från förnybara energikällor,
samtidigt som det stimulerar en marknadsdynamik som
främjar kostnadseffektivitet och teknikutveckling.
Utskottet tillstyrker därför regeringens förslag om
att ett sådant certifikatssystem skall införas den 1
maj 2003. Enligt utskottets uppfattning finns det
behov av en kraftfull satsning för att främja
investeringar i elproduktion från förnybara
energikällor. Elcertifikatssystemet kommer att ge
långsiktiga och stabila förutsättningar så att
investeringar i förnybar elproduktion genomförs.
Systemet kan också, som nämnts, genom sin
marknadsdynamik förväntas stimulera teknikutveckling
och kostnadseffektivitet. Samtidigt stimulerar
systemet en konkurrens mellan olika förnybara
energislag, vilket bör medverka till att
produktionskostnaderna pressas ned.
I de motioner i vilka det yrkas avslag på
förslaget om införande av elcertifikatssystemet
anförs som ett argument att systemet är komplicerat
och administrativt krångligt. Utskottet återkommer
till de olika, konkreta delarna i
elcertifikatssystemet i de följande avsnitten. I
detta sammanhang vill utskottet endast notera att
systemet - genom att vara marknadsnära - innebär ett
relativt nytt sätt att hantera frågan om främjande
av produktion av förnybara energikällor. Som med
alla nya system är det rimligt att anta att det kan
komma att uppstå olika inkörningsproblem. Utskottet
utgår från att regeringen och de berörda
myndigheterna kommer att noga följa utvecklingen och
ta initiativ till de eventuella modifieringar av
systemet som kan komma att behövas. Utskottet vill
därvid understryka att det är angeläget att
regeringen löpande håller riksdagen och utskottet
informerade om hur den praktiska tillämpningen av
systemet fungerar.
Modifieringar av elcertifikatssystemet kan också
komma att aktualiseras i samband med
ställningstaganden och beslut på närliggande
områden. Som redovisats pågår olika utrednings- och
beredningsarbeten på skatte- och miljöområdena.
Detta har också uppmärksammats i de här aktuella
motionerna. Utskottet återkommer till denna fråga i
det följande avsnittet.
Med det anförda avstyrker utskottet de här
aktuella motionerna i berörda delar.
Riktlinjer för energipolitiken
Som tidigare redovisats kopplas ställningstagandena
till det föreslagna elcertifikatssystemet i de här
aktuella motionerna till respektive partiers syn på
energipolitiken och synen på förnybara energikällor.
Utskottet behandlar i detta avsnitt frågan om
riktlinjer för energipolitiken.
Utskottets syn på energipolitikens inriktning
överensstämmer med den som riksdagen beslöt om våren
2002 (prop. 2001/02:143, bet. 2001/02: NU17). I sitt
ställningstagande framhöll utskottet att den
överenskommelse som träffats mellan företrädare för
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet
och som realiserades genom den då aktuella
propositionen innebar ytterligare steg framåt i
arbetet för en trygg, effektiv och miljövänlig
energiförsörjning samtidigt som det var en
bekräftelse på att de energipolitiska riktlinjerna
från 1997 års uppgörelse låg fast.
Den svenska energipolitikens mål är enligt
riksdagsbeslutet att på kort och lång sikt trygga
tillgången på el och annan energi på villkor som är
konkurrenskraftiga med dem som gäller i omvärlden i
övrigt. Energipolitiken skall skapa villkoren för en
effektiv och hållbar energianvändning och en
kostnadseffektiv svensk energiförsörjning med låg
negativ påverkan på hälsa, miljö och klimat samt
underlätta omställningen till ett ekologiskt
samhälle. Vidare skall energipolitiken bidra till
att skapa stabila förutsättningar för ett
konkurrenskraftigt näringsliv och en förnyelse och
utveckling av den svenska industrin. Sveriges
elförsörjning skall tryggas genom ett energisystem
som baseras på varaktiga, helst inhemska och
förnybara, energikällor samt en effektiv
energianvändning. Kärnkraften skall ersättas med
effektivisering av elanvändningen, konvertering till
förnybara energislag samt miljömässigt acceptabel
elproduktionsteknik. I ökande utsträckning skall
energiförsörjningen baseras på förnybara
energikällor samtidigt som användningen av fossila
bränslen skall hållas på en låg nivå.
I motionerna berörs frågan om synen på förnybara
energikällor och det aktuella EG-direktivet.
Riksdagen har, som tidigare redovisats, beslutat om
ett mål för förnybara energikällor som innebär att
användningen av el från sådana energikällor skall
öka med 10 TWh till år 2010. Detta mål är i paritet
med den kommentar till det indikativa målet för
Sverige som den svenska regeringen lämnat i samband
med antagandet av EG-direktivet. Utskottets
bedömning är att detta mål är väl avvägt med hänsyn
tagen till bl.a. miljömässiga, ekonomiska och
tekniska intressen, och utskottet noterar att den
resulterande ökningstakten motsvarar
genomsnittsnivån för ökning per capita enligt EG-
direktivet. Samtidigt vill utskottet framhålla att
ambitionsnivån kan höjas, om det visar sig att det
finns förutsättningar för att ytterligare öka
elproduktionen med förnybara energikällor, i samband
med den granskning som skall göras av klimatarbetet
år 2004. Målet kan i detta fall sättas till 15 TWh
fram till år 2012 i förhållande till 2002 års nivå.
Olika metoder för att främja utvecklingen av
förnybar energi förs fram i motionerna. I
propositionen redovisar regeringen, som redogjorts
för, sin syn på andra system än elcertifikat -
upphandlingsmodell, system baserat på principen om
att förorenaren betalar och fastprissystem. När det
gäller handel med utsläppsrätter pågår arbete både
på nationell nivå och på EU-nivå. Enligt utskottets
mening innebär elcertifikatssystemet inte något
föregripande av ställningstagande till ett system
med utsläppsrätter.
Frågan om verksamhetsförutsättningarna för
vindkraften berörs bl.a. i motionerna 2002/03:N338
(s) och 2002/03:Bo288 (c). Som redovisats beslöt
riksdagen våren 2002 om särskilda åtgärder för
vindkraften, bestående av tre delar, nämligen stöd
till teknikutveckling och marknadsintroduktion, ett
nationellt planeringsmål innebärande en årlig
produktionskapacitet på 10 TWh år 2015 och ett
övergångsstöd i form av en avtrappad miljöbonus.
Enligt vad utskottet erfarit finns det en oro hos
olika vindkraftsintressenter att det - även med det
föreslagna elcertifikatssystemet - kommer att bli
svårt att hos banksektorn erhålla de lån som
erfordras för att den önskade utbyggnaden av
vindkraft skall komma till stånd. Det är därför
angeläget att regeringen noga följer vilka effekter
elcertifikatssystemet kommer att få för
verksamhetsförutsättningarna för vindkraften, bl.a.
när det gäller den nämnda finansieringsfrågan och
att det finns en beredskap för att vidta åtgärder om
så skulle behövas.
När det gäller förslaget i en motion om att koppla
avtrappning av miljöbonus till prisutvecklingen på
elcertifikatsmarknaden gör regeringen enligt uppgift
bedömningen att miljöbonusen bör behållas under en
övergångsperiod samtidigt som en successiv
nedtrappning sker. Ett system med miljöbonus
förutsätter godkännande från EG-kommissionen. Det
pågår för närvarande en diskussion med kommissionen
om olika möjliga utformningar. Regeringen har därför
i budgetpropositionen för år 2003 (prop. 2002/03:1)
sagt att nivån på miljöbonusen (18,1 öre per kWh)
bibehålls till dess att den exakta utformningen och
kommissionens godkännande av det kompletterande
stödet är klart.
I några motioner berörs frågan om utfasning av
kärnkraften. Utskottet vill härvid erinra om det
arbete som en särskilt tillsatt förhandlingsman
bedriver i syfte att söka nå en långsiktig
överenskommelse med den berörda industrin om den
fortsatta kärnkraftsavvecklingen och omställningen
av energisystemet.
Hushållning och effektivisering, som berörs i
några motioner, är enligt utskottets mening viktiga
inslag i en ansvarsfull energipolitik. I riksdagens
energipolitiska beslut våren 2002 ingick också, som
nämnts, insatser motsvarande 200 miljoner kronor
årligen under en femårsperiod för insatser för en
effektivare energianvändning. Det rör sig om
insatser på områdena energirådgivning, information,
prövning, märkning och teknikupphandling. Utskottet
vill också erinra om Boverkets uppdrag om
förutsättningarna för ett förbud mot elvärme i
nybyggnation som skall avrapporteras den 30 juni
2003.
När det gäller frågan om stöd till forskning inom
energiområdet som tas upp i några motioner vill
utskottet hänvisa till att - som tidigare redovisats
- det sjuåriga forskningsprogram som ingick i 1997
års energipolitiska beslut nu är föremål för en
utvärdering. Redovisning av detta utredningsuppdrag
skall ske senast den 1 juni 2003. Utskottet kan inte
se någon anledning att föregripa detta arbete genom
uttalanden om ytterligare utvärderingar.
Beträffande förslaget i en motion om att statliga
myndigheter skall åläggas att köpa el enligt
kriteriet Bra miljöval kan nämnas att statliga
myndigheter, i likhet med alla andra elanvändare,
kommer att omfattas av kvotplikten (se vidare i det
följande) och därmed vara ålagda att inneha
elcertifikat i förhållande till sin förbrukning. Att
statliga myndigheter dessutom skulle åläggas att
köpa el enligt kriteriet Bra miljöval kan utskottet
inte anse motiverat.
Med det anförda avstryker utskottet samtliga här
aktuella motioner i berörda delar.
Certifikatberättigande elproduktion
och godkännande av anläggningar
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag om att
el producerad med användning av vindkraft,
solenergi, vågenergi, geotermisk energi,
biobränslen och viss vattenkraft skall utgöra
certifikatberättigande elproduktion.
Riksdagen bör också genom ett
tillkännagivande anmoda regeringen att vidta
åtgärder så att även torv, av miljömässiga
skäl, skall vara certifikatberättigande.
Regeringen bör omgående göra en anmälan härom
till EG-kommissionen och återkomma till
riksdagen i frågan i budgetpropositionen för
år 2004. Jämför reservation 6 (mp).
Propositionen
Regeringens förslag avseende huvudprinciper för den
certifikatberättigande elproduktionen innebär att
innehavare av en anläggning där el produceras med
användning av vindkraft, solenergi, vågenergi,
geotermisk energi, biobränslen samt viss vattenkraft
skall vara berättigad att bli tilldelad
elcertifikat. Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Energimyndigheten skall få meddela
föreskrifter om vilka krav som skall ställas på
biobränslen för att produktionen av el skall
berättiga till elcertifikat.
Regeringen gör bedömningen att några ytterligare
miljökrav än de som redan finns i annan lagstiftning
inte bör införas för den certifikatberättigande
elproduktionen.
När det gäller vattenkraften föreslår regeringen
begränsningar som innebär att innehavaren av en
anläggning där el produceras med användning av
vattenkraft skall vara berättigad att bli tilldelad
elcertifikat om produktionen sker i följande typer
av anläggningar:
- en anläggning som är i drift vid utgången av
april 2003 och som har en installerad effekt som
inte är högre än 1 500 kW,
- en anläggning som har tagits ur drift före den 1
juli 2001 och som därefter tagits i drift efter
utgången av år 2002,
- en anläggning som tagits i drift första gången
efter utgången av år 2002.
Om produktionskapaciteten efter lagens
ikraftträdande ökats i en anläggning som var i drift
vid utgången av april 2003 skall den ökade
produktionen av el berättiga innehavaren att bli
tilldelad elcertifikat enligt de föreskrifter som
meddelas av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Energimyndigheten. Om flera småskaliga
anläggningar finns i närheten av varandra och
gemensamt matar in el på ledningsnätet, skall de
anses som separata anläggningar vid tillämpningen av
lagen.
När det gäller avgränsningen av vilken
elproduktion som skall omfattas av
elcertifikatssystemet, skall det tidigare nämnda EG-
direktivet vara vägledande, sägs det i
propositionen. I dess andra artikel ges en
definition av el som är producerad med förnybara
energikällor, nämligen elektricitet som är
producerad i kraftverk där enbart förnybara
energikällor används. Den andel av elektriciteten
som produceras med förnybara energikällor i
kraftverk som även använder andra energikällor skall
också, enligt direktivet, omfattas av begreppet. I
direktivets definition av förnybara energikällor
ingår vindkraft, solenergi, geotermisk energi,
vattenkraft, vågenergi och biobränslen, som är icke-
fossila energikällor.
Ett självklart villkor för att elproduktionen
skall omfattas av elcertifikatssystemet är, enligt
regeringen, att produktionsanläggningen uppfyller
svenska miljökrav med tillståndsförfarande,
miljöprövning, individuellt fastställda
emissionsvillkor och kontrollprogram och - i
förekommande fall - gällande EG-direktiv. Det finns
inte anledning att i lagen om elcertifikat införa
ytterligare miljökrav, utöver de som följer av det
regelverk som i övrigt gäller vid elproduktion. Det
är viktigt att många producenter och olika förnybara
energislag ges möjlighet att omfattas av systemet.
Dessa omständigheter har bidragit till att
biobränsleanläggningar och all ny vattenkraft skall
omfattas av systemet, även om den nya, storskaliga
vattenkraftens betydelse i sammanhanget inte skall
överskattas, med hänsyn till den omfattande
tillståndsprövning som krävs för att nya
vattenkraftverk skall få byggas. Vid nybyggnad av
vattenkraft ställs krav på en hög ambitionsnivå
avseende miljökonsekvenser. Regeringen vill även
erinra om propositionen om svenska miljömål (prop.
2000/01:30), där det framhålls att det är av vikt
att utbyggnad av vattenkraft inte tillåts skada
värdefulla vattendrag. I den nyssnämnda
propositionen anförs vidare att utbyggnad av
vattenkraft och andra intrång i vattendrag som i
huvudsak är opåverkade inte bör ske.
Vid gränsdragningen av vilken elproduktion som
skall omfattas av elcertifikatssystemet bör två
utgångspunkter sammanvägas och vara avgörande. Såsom
nyss redovisats skall elcertifikatssystemet omfatta
sådan elproduktion som sker med användning av
förnybara energikällor. Därtill bör hänsyn tas till
om elproduktionen är kommersiellt självbärande,
eller om det finns ett stödbehov. En utgångspunkt
vid utformningen av det nya systemet är att detta
skall ersätta nuvarande stödformer. De anläggningar
för produktion av förnybar el som för närvarande är
i drift kan delas in i tre kategorier, nämligen
anläggningar utan investerings- eller driftstöd,
anläggningar med enbart investeringsstöd och
anläggningar med såväl investerings- som driftstöd.
Frågan om vilka krav som skall ställas på de
biobränslen som skall berättiga
produktionsanläggningens innehavare att bli
tilldelad elcertifikat föranleder detaljerade och
tekniskt komplicerade föreskrifter, säger
regeringen. Synen på vilka biobränslen som är
godtagbara i detta sammanhang kan även förändras
över tiden. Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Energimyndigheten bör därför få
meddela föreskrifter härom. Vid framtagandet av
sådana föreskrifter bör grundprincipen vara att all
elproduktion med användning av biomassa skall vara
certifikatberättigande. Regeringen avser att under
våren 2003 föreslå åtgärder för den framtida
inriktningen för avfallspolitiken och det förslaget
avses ligga till grund för bedömningen av om
elproduktion med vissa avfallsfraktioner skall vara
certifikatberättigande eller ej.
Det tidigare nämnda EG-direktivet definierar
biomassa som den biologiskt nedbrytbara fraktionen
av produkter, avfall och rester från jordbruk,
skogsbruk och närstående industrier samt den
biologiskt nedbrytbara fraktionen av industriavfall
och biologiskt avfall. Regeringens bedömning är att
enbart den energi som utvinns ur material med
biologiskt ursprung bör räknas som
certifikatberättigande, förnybar bioenergi.
Ett par remissinstanser har framfört att
elproduktion som sker med användning av torv bör
vara certifikatberättigande, sägs det i
propositionen. Utgångspunkten för regeringens
kommande bedömning blir härvidlag bl.a. EG-
direktivet och Torvutredningens betänkande Uthållig
användning av torv (SOU 2002:100) och dess
remissbehandling.
När det gäller godkännande av anläggningar
föreslår regeringen att en anläggnings innehavare
skriftligen skall ansöka om godkännande av
anläggningen hos Energimyndigheten, innan
tilldelning av elcertifikat får ske. Innehavaren av
en vattenkraftsanläggning får i det enskilda fallet
medges rätt att bli tilldelad elcertifikat under
följande förutsättningar:
- om ett myndighetsbeslut, eller föreskrifter i
annan lag eller förordning, ställer nya krav på hur
verksamheten skall bedrivas eller hur anläggningen
skall vara utformad och detta innebär att
verksamhetens ekonomiska förutsättningar ändras på
ett sådant ingripande sätt att en långsiktigt lönsam
produktion inte kan ske utan det ekonomiska stöd som
elcertifikaten utgör,
- om anläggningens innehavare i annat fall avser
att göra omfattande ombyggnader, eller andra stora
investeringar i anläggningen, och dessa är så
kostsamma att en långsiktigt lönsam produktion inte
kan ske utan det ekonomiska stöd som elcertifikaten
utgör. En sådan rätt får bara medges innehavaren av
en anläggning vars installerade effekt är högst 15
MW.
Motionen
I motion 2002/03:N7 (mp) begärs tillkännagivande i
följande fem avseenden: om att vattenkraft inte
skall berättiga till certifikat; om att torv inte
skall berättiga till certifikat; om att
skogsbränslen endast skall vara
certifikatberättigande om de kommer från s.k. FSC-
märkt skog; om att småskaligt utnyttjande av biogas
skall ingå i definitionen av biobränslen; om att en
precisering av vilka övriga biobränslen som skall
berättiga till certifikat skall underställas
riksdagen. Miljöpartiet motsätter sig varje
utbyggnad av vattenkraft, sägs det. Småskalig
vattenkraft innebär ofta en skada på naturen som är
utan all proportion till nyttan av extra el, anför
motionärerna. I princip har de inga invändningar mot
att effektivisering av befintliga vattenkraftverk
får elcertifikat för tillskottet, men detta kan
endast tillåtas efter ytterligare utredning. I ett
senare skede är det möjligt att certifikaten blir
föremål för gränsöverskridande handel, säger
motionärerna, och då vill de inte att en suddig
skrivning skall leda till en s.k. guldrusch i de
svenska vattendragen.
Torv är ett fossilt bränsle, som enligt OECD, EU
och FN:s klimatpanel (IPCC) avger koldioxid vid
förbränning, konstaterar motionärerna. De påpekar
att torvtäkter dessutom ofta innebär att stora
naturvärden förstörs. Det bör inte vara regeringen,
utan riksdagen, som bestämmer vad som är
biobränslen, anser motionärerna. Enligt
Miljöpartiets mening bör biogas ingå i
elcertifikatssystemet.
Motionärerna instämmer med följande uttalanden av
Naturskyddsföreningen i remissvaret över
Elcertifikatsutredningens betänkande: om att
skogsbränsle som skall ge certifikatberättigande
bara bör få komma från s.k. FSC-certifierat
skogsbruk; om att kraven på returbränsle måste vara
så höga att spridningen av tungmetaller och t.ex.
dioxiner inte ökar till följd av orena bränslen; om
att förbränning av avfall är en lågvärdig form av
återvinning, varför återanvändning och
materialåtervinning bör prioriteras högre. Det finns
en potential för ett ökat biobränsleuttag, inom
ramen för vad naturen tål, men det finns också en
risk för ett miljömässigt förödande uttag av
biomassa, anför motionärerna. De anser att FSC-
certifierad skog (dvs. skog som är miljöcertifierad
enligt det certifieringssystem som tillämpas av den
internationella organisationen Forest Stewardship
Council, FSC) är ett minimikrav på hållbart uttag.
Största delen av den svenska bolagsskogen är FSC-
certifierad, konstaterar motionärerna. De anser att
om FSC-certifierade skogsägare får ett ekonomiskt
försteg genom elcertifikat, bör detta leda till att
ännu mer skog certifieras, såväl i Sverige som i
länder varifrån Sverige kan importera skogsbränsle.
Vissa kompletterande uppgifter
Torvutredningen säger i sitt tidigare nämnda
betänkande beträffande klassificering av torv att
många internationella organ klassificerar torv som
ett fossilt bränsle, men att någon vetenskaplig
grund för detta inte har redovisats. Utredningen
konstaterar att torv inte kan kategoriseras som
fossilt i geologisk mening, eftersom den inte som
kol, olja och naturgas har omvandlats under tryck
och bäddats in i jordskorpan under loppet av
miljoner år. Torvresurserna nybildas kontinuerligt,
till skillnad från de fossila bränslena. Utredningen
anser att energitorven i nationella sammanhang inte
bör inordnas i något klassificeringssystem eller
hänföras till någon viss kategori, såsom
fossilt/icke fossilt eller förnybart/icke förnybart.
I stället bör det tillämpas en helhetssyn anpassad
för det sammanhang som är aktuellt, t.ex. vid
ställningstaganden till ekonomiska styrmedel som
påverkar torvens konkurrenskraft. Utredningen
förordar att torv i kommande förändringar av olika
styrmedel behandlas likvärdigt med trädbränslen, så
att konkurrensrelationerna inte förändras.
Beträffande elcertifikat anser utredningen att både
trädbränslen och torv bör berättiga till sådana.
Remisstiden för Torvutredningens betänkande utgår
den 28 mars 2003.
Företrädare för Svenska Torvproducentföreningen
har inför utskottet framfört sina synpunkter rörande
frågan om huruvida torv bör utgöra
certifkatberättigande bränsle.
Utskottets ställningstagande
Regeringens förslag innebär alltså att el producerad
med användning av vindkraft, solenergi, vågenergi,
geotermisk energi, biobränslen och viss vattenkraft
skall utgöra certifikatberättigande elproduktion.
Denna avgränsning tar sin utgångspunkt i det
aktuella EG-direktivet. Utskottet delar regeringens
bedömning att de nämnda energikällorna skall
berättiga till elcertifikat.
När det gäller frågan om huruvida torv skall vara
berättigat till elcertifikat tar regeringen inte
direkt ställning i propositionen utan hänvisar till
bl.a. den förestående beredningen av
Torvutredningens betänkande och den nu pågående
remissbehandlingen av betänkandet.
Utskottet har övervägt frågan och kommit till
slutsatsen att torv bör berättiga till elcertifikat.
Skälen för denna slutsats är miljömässiga. Om torv
inte blir certifikatberättigande kommer torven som
bränsle i kraftvärmeverken att konkurreras ut av
kol. Effekten av en ökad kolanvändning blir ökade
miljöstörande utsläpp. Enligt utskottets bedömning
föreligger ingen risk för att torv skall tränga ut
användningen av biobränslen, eftersom torv inte
utgör något alternativ till biobränslen.
Alternativet till torv är som nämnts ökad
kolanvändning.
EG-kommissionen har, som tidigare redovisats,
nyligen gjort bedömningen att elcertifikatssystemet
- med den uppläggning som anges i propositionen - är
förenligt med EG-fördraget. Om torv skall vara
certifikatberättigande krävs en förnyad prövning av
kommissionen. Enligt utskottets mening bör
regeringen omgående göra en anmälan härom till
kommissionen. Därefter bör regeringen - senast
hösten 2003 i budgetpropositionen för år 2004 -
återkomma till riksdagen med förslag om att torv
skall utgöra elcertifikatsberättigande bränsle.
Riksdagen bör genom ett tillkännagivande anmoda
regeringen att vidta åtgärder i enlighet med vad
utskottet anfört.
I motion 2002/03:N7 (mp) framförs, som redovisats,
en rad synpunkter på vilka energikällor som skall
vara certifikatberättigande och farhågor för att
icke önskvärda miljöeffekter kommer att uppstå,
t.ex. när det gäller vattenkraft. Enligt utskottets
mening finns det inte fog för dessa farhågor. Som
sägs i propositionen är det självklart att samma
strikta miljökrav - med tillståndsförfarande,
miljöprövning, emissionsvillkor och kontrollprogram
- som gäller för närvarande också skall gälla den
certifikatberättigande elproduktionen.
Det är inte heller lämpligt - som föreslås i
motionen - att riksdagen skulle besluta om
preciserade krav på vilka biobränslen som skall vara
certifikatberättigande. Den modell som regeringen
föreslår och som innebär att regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Energimyndigheten får
fatta beslut är enligt utskottets mening mer
flexibel och därmed mer ändamålsenlig.
Utskottet avstyrker med det sagda den nyssnämnda
motionen i berörda delar.
Kvotplikten
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör - med vissa ändringar - anta
regeringens förslag avseende kvotplikten.
Utskottet föreslår att även träskiveindustrin
- förutom de i lagen angivna industrigrenarna
inom den elintensiva industrin - skall
undantas från kvotplikten. Vidare föreslår
utskottet vissa förtydliganden avseende vilka
näringsgrenar som bör avses med de i lagen
angivna industrigrenarna cementindustri och
gruvindustri. Jämför reservation 7 (mp).
Propositionen
Regeringen föreslår att det skall införas en
skyldighet för elanvändare eller företrädare för
dessa att senast den 1 april varje år inneha
elcertifikat i förhållande till den egna
förbrukningen av el, en s.k. kvotplikt. Kvotplikten
skall hanteras av följande kategorier:
- elleverantörer, som sålt el till elanvändare som
inte själva hanterar sin kvotplikt,
- elanvändare, som förbrukat el som de själva
producerat, importerat eller köpt direkt från den
nordiska elbörsen,
- elanvändare i den s.k. elintensiva industrin,
- elanvändare som själva vill hantera sin
kvotplikt.
Om flera elleverantörer sålt el till samma
elanvändare, och elanvändaren inte själv skall
hantera kvotplikten för denna el, skall var och en
av leverantörerna hantera kvotplikten för den el de
sålt till elanvändaren. En elleverantör som hanterar
kvotplikten för en elanvändare skall ha rätt att av
elanvändaren ta ut ersättning för den tjänst som
detta innebär. En sådan ersättning skall särskilt
specificeras vid faktureringen till elanvändaren.
Regeringen föreslår vidare att de som skall
hantera kvotplikten skall registreras hos
Energimyndigheten efter egen, skriftlig anmälan.
Elleverantörer, elanvändare som förbrukat el som de
själva producerat, importerat eller köpt från den
nordiska elbörsen samt elanvändare i den s.k.
elintensiva industrin skall anmäla sig för
registrering senast två veckor efter den tidpunkt då
kvotplikten inträtt. Elanvändare i övrigt som själva
vill hantera kvotplikten får anmäla sig för
registrering. En sådan anmälan skall göras senast
den 1 oktober året före det år som kvotplikten avser
och kan gälla ett eller flera kalenderår. Om en
registreringsavgift inte kommit in till myndigheten
senast den 1 oktober skall anmälan om registrering
avvisas. Om en registrering redan skett, skall i
stället registreringen upphävas.
Beträffande kvotpliktiga som underlåtit att anmäla
sig för registrering föreslår regeringen att om
Energimyndigheten har en välgrundad anledning att
anta att någon är en sådan kvotpliktig som självmant
skall anmäla sig för registrering - och denne
underlåtit att göra det - får myndigheten även utan
anmälan registrera denne. Den som berörs av åtgärden
skall beredas tillfälle att yttra sig innan en sådan
registrering sker.
Den som hanterar kvotplikten skall senast den 1
mars varje år lämna en deklaration över den
elförbrukning som skall ligga till grund för
beräkningen av kvotplikten. Även sådan el som
undantas från kvotplikten, s.k. förlustel, frikraft
och hjälpkraft skall deklareras, liksom den el som
förbrukats i tillverkningsprocessen i elintensiv
industri. Deklarationen skall även innehålla en
uppgift om det antal elcertifikat som skall
annulleras på den deklarationsskyldiges
certifikatkonto den 1 april samma år. En elanvändare
som producerar el med användning av förnybara
energikällor för egen förbrukning i en anläggning
vars produktion inte är timmätt skall - om
elanvändaren önskar tillgodoräkna sig den
produktionen för att fullgöra sin kvotplikt -
särskilt ange detta i deklarationen. Deklarationerna
skall inges till Energimyndigheten. Den kvotpliktige
skall vara skyldig att se till att det genom
räkenskaper, anteckningar eller på annat sätt finns
underlag för denna deklarationsskyldighet. Sådana
handlingar skall bevaras i sju år efter utgången av
det år då deklarationsskyldigheten förelåg.
Om den som är deklarationsskyldig inte lämnar
deklarationen i tid eller om den är ofullständig får
Energimyndigheten förelägga den berörde att lämna
deklaration eller att göra de kompletteringar som
behövs. Myndigheten skall få förelägga den som är
deklarationsskyldig att lämna uppgifter, visa upp
handlingar eller ge in kopior av handlingar som
behövs för att kontrollera att uppgifterna i en
deklaration är riktiga. Ett sådant föreläggande
skall få förenas med vite.
Svenska kraftnät skall den 1 april varje år på ett
certifikatkonto annullera det antal elcertifikat som
kontohavaren angivit i sin deklaration till
Energimyndigheten. En sådan annullering får dock
inte gälla elcertifikat som pantsatts, utmätts,
belagts med kvarstad eller blivit föremål för
betalningssäkring enligt registrering på kontot
eller som överlåtits enligt en preliminär
registrering på kontot. Elanvändare som producerar
el från förnybara energikällor för egen förbrukning
i en anläggning vars produktion inte är timmätt får
fullgöra sin kvotplikt, eller del av den, genom att
tillgodoräkna sig denna produktion.
Regeringen föreslår följande undantag vid
beräkningen av kvotplikten:
- el som matats in på det elektriska nätet i syfte
att upprätthålla nätets funktion, s.k. förlustel,
- el som av en leverantör har levererats till en
förbrukare utan ersättning i enlighet med ett avtal
om intrångsersättning, s.k. frikraft, och där
leveransen sker vid en lägre effekt än 50 kW,
- el som förbrukas i tillverkningsprocessen i
stål- och metallverk, massa- och pappersindustrin,
baskemikalieindustrin, gruvindustrin,
cementindustrin och petroleumraffinaderier,
- el som en elanvändare själv producerat och
förbrukat, om produktionsanläggningens generator har
en märkeffekt om högst 50 kW,
- el som har förbrukats i produktionen av el, s.k.
hjälpkraft.
Beträffande kvotens utveckling över tiden föreslår
regeringen att kvotplikten för en elanvändare skall
omfatta det antal elcertifikat i förhållande till
elanvändarens förbrukning av el som framgår av
följande tabell. Antalet certifikat den kvotpliktige
skall inneha den 1 april varje år bestäms för varje
år till ett visst antal certifikat genom avrundning
till närmaste heltal, dock lägst ett. Om en
elanvändares kvotplikt hanteras av en elleverantör
skall elanvändarens förbrukning av el anses motsvara
den mängd el för vilken elanvändaren fakturerats av
leverantören. Detsamma skall gälla när elanvändaren
själv hanterar sin kvotplikt.
----------------------------------------------------
År för vilket kvotplikt Antal elcertifikat
skall per levererad
fullgöras eller förbrukad MWh
----------------------------------------------------
2003
0,074
2004
0,081
2005
0,104
2006
0,126
2007
0,141
2008
0,153
2009
0,160
2010
0,169
----------------------------------------------------
Regeringen gör bedömningen att en översyn av de
framtida kvotnivåerna bör göras vartannat år med
start år 2004. Med hänsyn till kravet på stabilitet
bör omprövningen vid dessa tillfällen inte omfatta
det nästkommande året. I samband med dessa
omprövningar bör möjligheten övervägas att höja
ambitionsnivån när det gäller målet för den framtida
förnybara elproduktionen. År 2004 utgör också en
kontrollstation för den tidigare nämnda
klimatpropositionen, vilket kan få stor betydelse
för den framtida inriktningen.
Regeringens lämnar också förslag om att en
certifikatberättigad producent under åren 2004-2008
till ett fast pris, garantipris, skall kunna lösa in
de elcertifikat som producenten tilldelats det
föregående kalenderåret. Inlösen skall ske fr.o.m.
den 30 april t.o.m. den 30 juni hos
Energimyndigheten. De priser som skall gälla per
certifikat framgår av följande tabell:
----------------------
År Pris (kr)
----------------------
2004 60
2005 50
2006 40
2007 30
2008 20
----------------------
Motionerna
I motion 2002/03:N374 (s) begärs ett tillkännagivande om
att regeringen skall tillse att hushållen inte drabbas av
kraftigt höjda elkostnader med anledning av
elhandelsföretagens administration av elcertifikaten.
Administration och debitering medför fasta kostnader som
är oberoende av om kunden har stor eller liten
elförbrukning, säger motionärerna. De anser att risken
därmed är uppenbar att de små elanvändarna, såsom
hushållen, kommer att drabbas av kraftiga prishöjningar på
grund av elhandelsföretagens administrationskostnader, som
skall fördelas på förhållandevis få kilowattimmar.
Effekten kan bli att hushållen kommer att betala mer för
administrationen än vad de betalar för elcertifikaten,
befarar motionärerna.
Riksdagen bör göra ett tillkännagivande om att
eventuella undantag för kvotplikt till elintensiv industri
skall ställas i relation till pågående utredningar -
Skattenedsättningskommittén, FlexMex2-utredningen och den
aviserade förändringen av kraft- och
fjärrvärmebeskattningen, så att den elintensiva industrin
inte får oskäliga skattelättnader, anförs det i motion
2002/03:N7 (mp). Den elintensiva industrin är inget
homogent block, utan innefattar modern och starkt
föråldrad industri, industri som har stora möjligheter att
minska sin elanvändning och industri som har små sådana
möjligheter samt industri med stor betydelse för ekonomi,
sysselsättning och välfärd och industri med dåliga
förutsättningar för överlevnad, säger motionärerna. De
anser att det är just i den elintensiva industrin som
elcertifikaten skulle kunna ge påtagliga effekter. Om
priset stiger med 1 öre per kWh, påverkar det inte
hushållen särskilt mycket, men om priset höjs med 1 öre
per kWh i den elintensiva industrin motsvarar det en
höjning med 5-10 %, anför motionärerna. De menar att det
kommer att leda till en översyn av elförbrukningen, med
goda möjligheter till kostnadsbesparingar. Att undanta
skogsindustrin från kvotplikt anses särskilt omotiverat,
då både tillverkning av kemisk massa och återvinningsmassa
sägs ha goda förutsättningar att ge ett överskott av
certifikatberättigande el. Att undanta
petroleumraffinaderier från kvotplikt står i
motsatsställning till principen om att förorenaren betalar
och gör det svårare för Sverige att klara det klimatmål
som riksdagen antog år 2002, säger motionärerna. De anser
att elcertifikatsfrågan inte kan ses isolerad och att det
inte får bli så att de stora, enligt motionärerna ofta
kraftigt miljöstörande, elförbrukarna får allt billigare
el, medan hushållskunder får allt dyrare el. Det samlade
resultatet av tidigare nämnda pågående utredningsarbeten
bör vara att svensk industri har ungefär samma elpriser
och villkor som konkurrenterna, anför motionärerna.
I motionen berörs också - dock utan formellt yrkande i
saken - frågan om vem som skall hantera kvotplikten.
Motionärerna anser att det bör utredas om nätbolagen i
förenklande syfte kan hantera kvotplikten i stället för,
som regeringen föreslår, elanvändarna. Ett problem med
elcertifikaten är att de är krångliga och kommer att bidra
till att elräkningarna blir ännu svårbegripligare än för
närvarande, möjligen också till att förnybar energi
upplevs som ytterligare ett sätt för elproducenterna att
ta ut högre priser från hushållen, menar motionärerna. De
befarar att krångel och ökade kostnader för administration
av elcertifikaten kan komma att leda till en ytterligare
minskad vilja att byta elleverantör. Nätbolagen bör kunna
hantera elcertifikaten enklare och billigare än
elanvändarna och de står dessutom under Energimyndighetens
tillsyn, anför motionärerna.
I motion 2002/03:N348 (mp) föreslås ett tillkännagivande
om behovet av översyn och justering av kvotnivåer inom
elcertifikatssystemet. Den viktigaste faktorn för att,
inom certifikatssystemets ramar, skapa de stabila
ekonomiska förutsättningar som krävs för att främja
investeringar är att priset på certifikaten hamnar på en
nivå som gör investeringar lönsamma, anför motionärerna.
De anser att det är mycket tveksamt om detta är fallet i
regeringens förslag. Regeringen bör därför omedelbart se
över kvotnivåer och snarast möjligt genomföra de
justeringar som krävs för att investeringar skall komma i
gång, säger motionärerna.
Även i motion 2002/03:N339 (mp) tas frågan om en höjning
av kvotnivåerna upp. Motionären refererar till ett
tidigare påpekande av Miljöpartiet om att kvotnivån i det
föreslagna elcertifikatssystemet ligger väsentligt under
de krav som ställs i det aktuella EG-direktivet. För
Sveriges del innebär EG-direktivet krav på en ökning av
årsproduktionen av el från förnybara energikällor med ca
25 TWh, säger motionären. Han framhåller att de föreslagna
kvoterna ligger runt hälften av detta och anser att en
uppgradering av kvoterna till en nivå som motsvarar EG-
direktivet måste göras snarast.
Vissa kompletterande uppgifter
De i detta avsnitt aktuella motionerna tar upp tre olika
frågor, nämligen undantag från kvotplikten för vissa
elintensiva industrier, risken för höjda elkostnader för
hushållen och kvotnivåerna.
När det gäller den förstnämnda frågan sägs i
propositionen (s. 100) att den s.k. elintensiva industrin,
som omfattar ett sextiotal företag i landet, representerar
en ansenlig del av den totala elförbrukningen.
Elförbrukningen i dessa företag uppgick till ca 39 TWh av
totalt 150 TWh år 2001. Regeringen föreslår att den el som
förbrukas i tillverkningsprocessen i den elintensiva
industrin skall vara helt undantagen från kvotplikt.
Däremot skall den el som dessa företag förbrukar i kontor,
lager och andra utrymmen omfattas av kvotplikten. Mängden
el som förbrukas i tillverkningsprocesserna i den
elintensiva industrin måste dock komma till
Energimyndighetens kännedom, så att myndigheten kan göra
en korrekt bedömning av kvotpliktens storlek i det
enskilda fallet. Eftersom företagen i den elintensiva
industrin kommer i åtnjutande av den fördel som undantaget
innebär, är det rimligt att de får ett ansvar för att
hantera kvotplikten för hela sin förbrukning av el.
Regeringen anser att företagen i den elintensiva industrin
skall hantera kvotplikten för hela sin förbrukning av el.
I propositionen (s. 110) sägs vidare beträffande den
elintensiva industrin att kostnader motsvarande dem som
kvotplikten medför för svenska företag för närvarande
saknas i flertalet av dessa företags konkurrentländer. Att
ålägga dessa branscher kvotplikt skulle kunna få till
följd att de berörda företagen flyttar sin verksamhet till
andra länder, som har ett lägre kostnadstryck och lägre
miljökrav än Sverige. Det är därtill de branscher som
förbrukar mycket el som drabbas hårdast av kvotplikten,
eftersom den baseras på elförbrukningen. Med detta som
utgångspunkt anser regeringen att det är motiverat att
dessa branscher skall undantas. Undantaget bör dock
begränsas till att omfatta endast de processer som är
specifika för dessa företag när det gäller förbrukningen
av el. Således bör endast den el som förbrukas i
tillverkningsprocesserna i dessa företag undantas från
kvotplikten. Regeringen föreslår alltså att den el som
förbrukas i tillverkningsprocessen i den elintensiva
industrin inte skall beaktas vid beräkningen av
kvotplikten. När det gäller sådan förbrukning som hänför
sig till kontor, lager och andra utrymmen skall den,
liksom annan elförbrukning, däremot omfattas av
kvotplikten.
För närvarande sker, som tidigare nämnts, en översyn av
reglerna för nedsättning av energiskatter för vissa
sektorer (dir. 2001:29). Skattenedsättningskommitténs
huvuduppgift är att utreda utformningen av regler för
nedsättning av skatt på energi inom sektorer som är
utsatta för internationell konkurrens. Den skall också
utreda förutsättningarna för en annan avgränsning av
området för energiskattenedsättning för de
konkurrensutsatta sektorerna än vad som gäller för
närvarande. Kommittén väntas slutföra sitt arbete under
våren 2003. När detta arbete har slutförts finns
förutsättningar att göra en helhetsbedömning av de
framtida villkoren för den elintensiva industrin med
avseende på den samlade belastningen av skatter, avgifter
och kvotplikt. En sådan översyn kan göras i samband med
den kontrollstation för klimatpolitiken som skall
genomföras år 2004. Om liknande system införs i andra
länder, och som innebär att industrin där åläggs en
kvotplikt, bör naturligtvis denna kategori inte längre
undantas, säger regeringen.
Till den elintensiva industrin hör företag inom stål-
och metallverk, massa- och pappersindustrin,
baskemikalieindustrin, gruvindustrin, cementindustrin och
petroleumraffinaderier, sägs det i propositionen. För en
närmare definition av vilken industri som i dessa
sammanhang skall anses vara elintensiv har Statistiska
centralbyråns klassificering efter s.k. SNI-koder (svensk
näringsgrensindelning) varit vägledande. Dessa anges i
propositionen vara 131 (järnmalmsgruvor), 132 (andra
metallmalmsgruvor), 2111 (massaindustri), 2112 (pappers-
och pappindustri), 241 (baskemikalieindustri), 271-273
(järn- och stålverk) och 274 och 275 (andra metallverk;
gjuterier), 265 (cementindustri och kalkbruk) samt 232
(petroleumraffinaderier).
Näringsminister Leif Pagrotsky besvarade i januari 2003
en fråga (fr. 2002/03:461) av Ulla Löfgren (m) om vilka
åtgärder näringsministern avser att vidta för att
träfiberindustrin skall undantas från kvotplikten.
Frågeställaren hänvisar till att det i Sverige finns två
företag i träfiberindustrin och att processen för
framställning av träfiberskivor i princip är densamma som
vid framställning av papper. Energiåtgången för
framställning av träfiberskivor är 1 MWh per ton board,
varför industrin anses böra klassificeras som elintensiv.
Om inte träfiberindustrin (med SNI-kod 20203) undantas
från kvotplikten sägs risken vara överhängande att Sverige
blir utan egen tillverkning av board och att därmed flera
arbetstillfällen försvinner. I sitt svar redovisade
näringsministern att en utgångspunkt för det föreslagna
elcertifikatssystemet är att kostnaderna för den
tillkommande elproduktionen skall belasta dem som använder
el. De kostnader som kvotplikten medför för svenska
företag saknas för närvarande i flertalet av dessa
företags konkurrentländer, varför ett åläggande av
kvotplikt för de berörda branscherna skulle kunna få till
följd att företagen flyttar sin verksamhet till andra
länder med ett lägre kostnadstryck, sade näringsministern.
Det angavs därför vara motiverat att undanta vissa
branscher från kvotplikt för den del av elektriciteten som
förbrukas i tillverkningsprocessen. När det gäller de
föreslagna undantagen från kvotplikt redovisade
näringsministern att regeringens förslag bygger dels på
Elcertifikatutredningens betänkande (SOU 2001:77),
departementspromemorian Lag om elcertifikat (Ds 2002:40)
samt remissinstansernas synpunkter och förslag, dels på
det arbete som bedrivs inom Näringsdepartementet rörande
s.k. långsiktiga avtal med energiintensiv industri. Han
sade sig vara medveten om att avgränsningsproblem alltid
kan förekomma och att regeringen avser att noga följa
utvecklingen av det föreslagna certifikatssystemet,
inklusive frågan om industrin och dess kvotplikt. Han
hänvisade också till att i elcertifikatspropositionen
anförs att regeringen, då Skattenedsättningskommittén har
presenterat sitt förslag, avser att göra en
helhetsbedömning av de framtida villkoren för elintensiv
industri med avseende på den samlade belastningen av
skatter, avgifter och kvotplikt. I detta sammanhang kan
givetvis även avgränsningar prövas.
När det gäller den andra frågan som tas upp i ett par av
de här aktuella motionerna - risken för höjda elkostnader
för hushållen - kan noteras att frågan behandlas i
propositionen (s. 97). Där redovisas att
Elcertifikatutredningen övervägde ett antal olika
lösningar, med utgångspunkt att finna en väldefinierad och
relativt begränsad krets av aktörer, som har
förutsättningar att hantera kvotplikten på ett
professionellt sätt. Utredningen har analyserat
möjligheten att låta nätägare, balansansvariga eller
elleverantörer hantera kvotplikten för de elanvändare som
inte själva kommer att göra det. Nätföretagen är enligt
ellagen skyldiga att mäta och rapportera den mängd el som
de tar emot och distribuerar. De har också en
affärsrelation till slutkunderna och skulle därmed kunna
debitera kostnaden för att hantera kvotplikten i samband
med att de fakturerar nätavgiften. Nätföretagen, vilka är
ca 200 till antalet, är emellertid enligt lag förbjudna
att ägna sig åt handel med el, utom för den el som avses
täcka förlusterna i nätet, och de sysslar uteslutande med
transmission och distribution av elektrisk kraft. Någon
särskild kompetens att hantera omsättningen av
elcertifikat torde normalt inte finnas i sådana företag.
Nätföretagen har dessutom ett legalt monopol, vilket
innebär att de avgifter dessa debiterar sina kunder
omfattas av Nätmyndighetens tillsyn. Det vore således inte
lämpligt att utse dem att hantera kvotplikten.
Elleverantörerna är lätta att identifiera och är så
många, ca 130 stycken, att en marknad för elcertifikaten
har förutsättningar att uppstå. De har en vana vid handel
med el, vilken i vissa avseenden liknar handel med
värdepapper. Cirka ett tiotal av dessa har dessutom
Finansinspektionens tillstånd att bedriva
värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse. Elleverantörerna står i ett
avtalsförhållande till elanvändarna, vilket innebär att de
har information om sina kunders förbrukning och en
möjlighet att debitera kostnaden för tjänsten att hantera
elkundernas kvotplikt. Elleverantörerna agerar, till
skillnad från nätföretagen, på en konkurrensutsatt
marknad. Den avgift som elleverantören debiterar kunden
kommer därför att utsättas för konkurrenstryck, varför en
särskild reglering och därav följande tillsyn av priset
kan undvikas. Några avgörande nackdelar med att låta
elleverantörerna hantera kvotplikten har dessutom inte
framkommit. Vid en samlad bedömning delar regeringen
Elcertifikatutredningens slutsats, att det är mest
ändamålsenligt att utforma systemet så att
elleverantörerna skall hantera kvotplikten i den
utsträckning elanvändarna inte själva gör det.
När det slutligen gäller den tredje frågan - höjden på
kvotnivåerna - som tas upp i ett par av de här aktuella
motionerna är enligt Näringsdepartementet de kvotnivåer
som föreslås i regeringens förslag till lag om
elcertifikat baserade på en ambitiös men realistisk
bedömning av hur mycket ny produktionskapacitet som är
möjlig att nå på den tidsperiod det är frågan om, dvs.
åren 2003-2010. I propositionen (s. 115) sägs att den
framtida utvecklingen av såväl elanvändningen som den
förnybara elproduktionen är förknippad med viss osäkerhet.
Regeringen avser därför att noga följa systemets
utveckling och dess effekter på produktionen av förnybar
el. Denna produktion är även beroende av den övriga
utvecklingen på miljöområdet. Regeringen kommer som
tidigare beskrivits att göra en översyn av kvotnivåerna
vartannat år med start år 2004, en översyn som med hänsyn
till kravet på stabilitet inte kommer att omfatta en
justering av kvoterna det nästkommande året. Omprövningen
år 2004 kommer att avse kvotplikten för åren 2006-2010. År
2004 utgör också en kontrollstation för
klimatpropositionen, vilket kan få betydelse för denna
utvärdering. I samband med dessa omprövningar kommer också
möjligheten till en höjning av ambitionsnivån att
övervägas, med syfte att ytterligare öka ambitionen i
införandet av förnybara energikällor, främst vindkraft, så
att detta kraftslag bidrar på en nivå som är förenlig med
statsmakternas ambition att kraftfullt satsa på
vindkraften, sägs det i propositionen.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot regeringens förslag om
vilka kategorier som skall hantera kvotplikten.
När det gäller det undantag från kvotplikten som skall
gälla för den elintensiva industrin anser utskottet dock
att det behövs vissa justeringar i regeringens förslag.
Dels behöver det göras ett tillägg till den aktuella
bestämmelsen (4 kap. 2 § 3.), dels bör några
förtydliganden av allmän- och specialmotiveringarna i
propositionen göras. I den nyssnämnda bestämmelsen sägs
att vid beräkning av kvotplikten avses inte el som
förbrukats i tillverkningsprocessen i stål- och metallverk
eller i massa- och pappersindustrin,
baskemikalieindustrin, gruvindustrin, cementindustrin
eller i petroleumraffinaderier.
Det tillägg till bestämmelsen som utskottet anser
behöver göras avser trä-skiveindustrin. Det har nämligen
under utskottets beredningsarbete framkommit att denna
industri arbetar under likartade villkor som massa- och
pappersindustrin vad avser elförbrukning i
tillverkningsprocessen. Träskiveindustrin tillhör samma
förädlingskedja som massa- och pappersindustrin, och
tillverkningsprocesserna är likartade. Företagen inom
träskiveindustrin är också utsatta för ett likartat
konkurrenstryck från företag i andra länder där
motsvarande kvotplikt för närvarande saknas. Utskottet
föreslår sålunda att riksdagen skall göra ett tillägg till
den aktuella bestämmelsen på så sätt att ordet
"träskiveindustrin" läggs till efter orden "massa- och
pappersindustrin". Utskottets förslag framgår av bilaga 3.
Den andra förändringen avser förtydliganden av allmän-
och specialmotiveringarna i propositionen. I dessa sägs
(s. 111 och s. 176) att när det har gällt att bestämma
vilka näringsgrenar som skall omfattas av den aktuella
bestämmelsen har Statistiska centralbyråns klassificering
enligt svensk näringsgrensindelning (SNI) varit
vägledande. I propositionen anges att följande
näringsgrenar skall undantas från kvotplikt (SNI-koder
inom parentes): järnmalmsgruvor (131), andra
metallmalmsgruvor (132), massaindustri (2111), pappers-
och pappindustri (2112), baskemikalieindustri (241), järn-
och stålverk (271-273), andra metallverk samt gjuterier
(274 och 275), cementindustri och kalkbruk (265) samt
petroleumraffinaderier (232).
Utskottets beredning av ärendet har dock givit vid
handen att några näringsgrenar som borde ha angivits i
allmän- och specialmotiveringarna inte har medtagits,
trots att de enligt gängse språkbruk inbegrips i de
industrigrenar som anges i den aktuella bestämmelsen. Det
rör sig om näringsgrenen Kalk, gipssten och dolomit (med
SNI-kod 141.2) som enligt vedertaget språkbruk bör
inräknas under ordet cementindustri i lagtexten. Vidare
gäller det näringsgrenarna Brott för kemiska mineral (143)
och Övrig gruv- och utvinningsindustri (145), som bör
inräknas under ordet gruvindustri i lagtexten. Vid
tillämpningen av den aktuella bestämmelsen bör beaktas vad
utskottet anfört. Beträffande träskiveindustrin som
utskottet föreslår skall tillföras den aktuella
bestämmelsen bör också ett förtydligande göras. Den
aktuella näringsgrenen, benämnd Industri för fanér och
träbaserade skivor, har SNI-koden 202.
Utskottet har också gjort en bedömning av huruvida de
föreslagna förändringarna är av den karaktären att
notifiering till EG-kommissionen erfordras. Eftersom det
inte är fråga om något statligt stöd till företagen inom
de berörda näringsgrenarna anser utskottet att det inte
finns något behov av notifiering.
I detta sammanhang kan nämnas att det i den här aktuella
motionen 2002/03:N7 (mp) har framförts synpunkter på att
de föreslagna undantagen skall begränsas. Utskottet vill
härvid erinra om att det rör sig om en relativt kort
tidsperiod på 1-2 år, innan - som sägs i propositionen -
regering och riksdag kommer att få tillfälle att göra en
helhetsbedömning av de framtida villkoren för den
elintensiva industrin med avseende på belastningen av
skatter, avgifter och kvotplikt. En sådan översyn kan
göras efter remissbehandlingen av
Skattenedsättningskommitténs betänkande, som skall
avlämnas våren 2003, och i samband med 2004 års
kontrollstation för klimatpolitiken.
Beträffande frågan om risken för höjda elkostnader för
hushållen till följd av elcertifikatssystemet, som tas upp
i motionerna 2002/03:N374 (s) och 2002/03:N7 (mp), vill
utskottet erinra om att avgiften för tjänsten att hantera
kvotplikten skall specificeras på kundernas elräkningar.
Detta möjliggör för kunden att ta ställning till om någon
annan elleverantör kan tillhandahålla tjänsten på bättre
villkor. Kostnaden är alltså konkurrensutsatt. Utskottet
har i det föregående framhållit att det är angeläget att
regeringen och de berörda myndigheterna noga följer hur
elcertifikatssystemet kommer att fungera i praktiken.
Skulle problem uppstå av det slag som berörs i motionerna,
utgår utskottet från att regeringen agerar.
När det gäller frågan om höjden på kvotnivåerna, som
berörs i motionerna 2002/03:N348 (mp) och 2002/03:N339
(mp), anser utskottet att de förslag som regeringen lägger
fram är väl avvägda. Som sägs i propositionen avser
regeringen att noga följa systemets utveckling och dess
effekter på produktionen av förnybar el. Regeringen
aviserar att en översyn av kvotnivåerna skall göras
vartannat år med start år 2004, varvid omprövningen år
2004 kommer att avse åren 2006-2010. År 2004 skall också,
som nämnts, genomföras en uppföljning av klimatpolitiken,
vilket kan få betydelse för utvärderingen. I samband med
dessa omprövningar kommer möjligheten till en höjning av
ambitionsnivån att övervägas, med syfte att öka ambitionen
i införandet av förnybara energikällor, främst vindkraft.
Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet
propositionen i här berörd del, dock med den ändring av
den aktuella bestämmelsen och den precisering av vilka
näringsgrenar som skall undantas från kvotplikten som
utskottet föreslagit. De tre här aktuella motionerna
avstyrks samtidigt i berörda delar.
Kvotpliktsavgifter
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag om
kvotpliktsavgifter. Utskottet finner förslaget väl
avvägt. Jämför reservation 8 (mp).
Propositionen
Regeringen föreslår att den som hanterar kvotplikten skall
till staten betala en särskild avgift, en s.k.
kvotpliktsavgift, i följande fall:
- om den berörde i sin deklaration angivit ett mindre
antal elcertifikat än som omfattas av kvotplikten,
- i annat fall om det antal elcertifikat som omfattas av
kvotplikten enligt en deklaration inte kunnat annulleras
på certifikatkontot.
Avgiften per certifikat som omfattas av kvotplikten och
som skulle ha annullerats föreslås uppgå till 150 % av det
volymvägda medelvärdet av certifikatspriset under perioden
fr.o.m. den 1 april föregående år t.o.m. den 31 mars
påföljande år. För elcertifikat som skulle ha annullerats
åren 2004 och 2005 föreslås kvotpliktsavgifterna uppgå
till högst 175 kr respektive 240 kr per certifikat.
Kvotpliktsavgiften skall utgöra ett incitament att köpa
elcertifikat och att därmed varje år den 1 april inneha
ett tillräckligt antal elcertifikat i förhållande till den
förbrukning av el som kvotplikten beräknas på, säger
regeringen. För att utgöra ett incitament att fullgöra
kvotplikten, bör kvotpliktsavgiften sättas i relation till
certifikatspriset och vara högre än detta pris. För att få
en rättvisande bild av priset på elcertifikaten under hela
det år som föregår tidpunkten då certifikaten skall
annulleras, bör ett volymvägt medelvärde av de belopp som
betalats för alla sålda certifikat under året tillämpas.
Att bestämma kvotpliktsavgiften till 150 % av detta
medelvärde innebär en avvägning mellan syftet att förmå
dem som hanterar kvotplikten att fullgöra sin kvotplikt
och konsumentintresset att certifikatspriset inte tillåts
att skjuta i höjden. Med en kvotpliktsavgift som relateras
till medelvärdet av certifikatspriset blir gränsen
flytande. Därigenom minskas risken för att
kvotpliktsavgiften i sig blir styrande för priset på
elcertifikaten, särskilt för den inledande handeln under
året. En effektiv prisbildning kommer att innebära att
certifikatspriset kommer att följa det jämviktspris som
uppstår mellan utbud och efterfrågan av certifikaten.
Att väsentligt höja eller sänka kvotpliktsavgiften kan
få oväntade och ogynnsamma konsekvenser för andra delar i
certifikatssystemet, anför regeringen. Ett avgiftstak ger
en entydig prisinformation till marknaden, vilket kan
medföra att det blir styrande för prisbildningen på
elcertifikaten, dvs. att priset på certifikaten styrs in
mot taket. Risken för att detta sker torde vara större om
taket ligger nära marginalpriset för elcertifikaten än om
avståndet dem emellan är större. Elcertifikatutredningen
hade föreslagit ett tak på 200 kr per elcertifikat för
perioden 2003-2008. Regeringen anser att det inte finns
några starka skäl att kraftigt avvika från utredningens
förslag. Det nya för systemet innebär dock en ökad
prisrisk för elleverantörerna under det första året, då
priset på certifikaten är helt okänt och det ännu inte
finns någon historisk prisbildning att använda som
utgångspunkt. För att minska denna prisrisk har regeringen
bedömt att en sänkning av taket till 175 kr för år 2004
kan vara rimlig. För att kompensera för denna sänkning
anser regeringen att taket bör uppgå till 240 kr för år
2005. Regeringens bedömning är att dessa förändringar av
taknivån inte skall påverka möjligheten att öka
användningen av förnybar el i en sådan utsträckning att
kvotutvecklingen inte uppfylls. I takt med att kvoten höjs
och certifikatspriset stiger finns dock enligt regeringens
bedömning en ökad risk för att taket med tiden kommer att
vara styrande för prisbildningen på certifikaten. Denna
risk förstärks också av den osäkerhet som råder när det
gäller framtida produktionskostnader för förnybar
elproduktion. Av detta skäl föreslår regeringen att takets
giltighetstid begränsas till åren 2004 och 2005.
Regeringen kommer att noga följa takets prisstyrande
inverkan, och i samband med den omprövning av kvotens
storlek som planeras till år 2004 kommer behovet av en
förlängning och eventuell förändring av takets utformning
att övervägas.
Regeringen föreslår vidare att Energimyndigheten senast
den 1 september varje år skall fatta beslut om eventuell
kvotpliktsavgift. Om Energimyndigheten inte fattat beslut
om kvotpliktsavgift inom den angivna tiden, har
skyldigheten att betala kvotpliktsavgift för det
föregående kalenderårets förbrukning av el förfallit. Om
den som hanterar kvotplikten i sin deklaration lämnat
oriktiga eller vilseledande uppgifter av betydelse för
kvotpliktens omfattning, får Energimyndigheten fatta
beslut om kvotpliktsavgift eller ändra ett tidigare beslut
om kvotpliktsavgift även efter den 1 september. Sådana
beslut skall dock inte få meddelas efter utgången av det
femte året efter det kalenderår då ett korrekt beslut
skulle ha fattats.
Motionerna
I de två motionerna 2002/03:N348 (mp) och 2002/03:N339
(mp) begärs att riksdagen skall anmoda regeringen att se
över och höja kvotpliktsavgifterna. En viktig faktor för
att, inom elcertifikatssystemets ramar, skapa de stabila
ekonomiska förutsättningar som krävs för att främja
investeringar är att se till att priset på certifikaten
hamnar på en nivå som gör investeringar lönsamma, anför
motionärerna.
Utskottets ställningstagande
Kvotpliktsavgiften skall utgöra ett incitament att köpa
elcertifikat och varje år (den 1 april) inneha ett
tillräckligt antal elcertifikat i förhållande till den
förbrukning av el som kvotplikten beräknas på. Enligt
utskottets mening är regeringens förslag till
kvotpliktsavgifter väl avvägt.
I de två motionerna 2002/03:N348 (mp) och 2002/03:N339
(mp) förordas en översyn och höjning av
kvotpliktsavgifterna. Som sägs i propositionen avser
regeringen att noga följa de för åren 2004 och 2005
föreslagna pristakens prisstyrande inverkan. I samband med
den tidigare nämnda, planerade omprövningen av kvotens
storlek år 2004 kommer regeringen att överväga behovet av
en förlängning och eventuell förändring av takets
utformning. Något behov av ett uttalande av riksdagen kan
utskottet därmed inte se.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen i
här berörd del och avstyrker de båda motionerna i
motsvarande delar.
Förslagen om elcertifikatssystemet i
övrigt
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag om
elcertifikatssystemet i de delar som inte har
behandlats i det föregående.
Inledning
I detta avsnitt redovisas regeringens förslag och
bedömningar avseende de delar av elcertifikatssystemet som
inte föranlett några motionsyrkanden.
Propositionen
Mätning och rapportering
Regeringens bedömning är att flertalet av de anläggningar
som producerar el med användning av förnybara energikällor
torde vara direkt anslutna till koncessionspliktiga elnät
och tillämpa timmätning av produktionen. Rapporteringen
till Svenska kraftnät sker dock i samlad form. Därför
behövs det regler för att kunna härleda från vilken
produktionsanläggning elektriciteten kommer och för att
tilldelningen av elcertifikat skall kunna ske löpande.
Regeringen föreslår att innehavare av
certifikatberättigande anläggningar som inte är direkt
anslutna till koncessionspliktiga elnät skall, för att
tilldelas elcertifikat, själva mäta och rapportera mängden
producerad el till Svenska kraftnät. Elproduktionen i
samtliga anläggningar som skall omfattas av
elcertifikatssystemet skall mätas genom s.k. timmätning.
Om endast en del av elproduktionen i en anläggning
berättigar till elcertifikat, skall innehavaren särskilt
beräkna och rapportera sådan elproduktion till Svenska
kraftnät, enligt de bestämmelser som meddelas av
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Energimyndigheten.
Tilldelning av elcertifikat
Regeringen föreslår att Svenska kraftnät skall tilldela en
certifikatberättigad producent ett elcertifikat för varje
uppmätt och till Svenska kraftnät rapporterad MWh el som
producerats i en godkänd anläggning. Varje certifikat
skall åsättas ett identifieringsnummer och en uppgift om
det datum då det tilldelats producenten.
Elcertifikatens rättsliga natur
Regeringen gör bedömningen att elcertifikaten bör bedömas
som finansiella instrument.
Bokförings- och skattefrågor
Regeringen gör bedömningen att bokföringsskyldigheten och
redovisningen av elcertifikat följer av allmänna regler i
bokföringslagen och årsredovisningslagarna tillsammans med
den kompletterande normgivningen. Beskattningen av
elcertifikat kan ske med tillämpning av gällande
bestämmelser.
Regeringen föreslår en ändring i inkomstskattelagen
(1999:1229) med innebörd att en särskild regel införs om
att elcertifikat skall anses utgöra lager för
certifikatberättigade producenter och för näringsidkare
som hanterar kvotplikten. Vidare föreslås en ändring i
lagen (2001:1227) om självdeklarationer och
kontrolluppgifter med innebörd att en skyldighet införs
för Svenska kraftnät att lämna kontrolluppgift för fysiska
personer och dödsbon om innehav och avyttring av
elcertifikat.
Elcertifikatens giltighetstid
Regeringen föreslår att elcertifikatens giltighetstid inte
skall vara begränsad.
Upprättande av elcertifikatsregistret
Enligt regeringens förslag skall Svenska kraftnät
kontoföra elcertifikat i ett register, ett s.k.
elcertifikatsregister. Kontoföringen skall ske med hjälp
av automatiserad behandling, varför elcertifikaten inte
skall kontoföras enligt lagen (1998:1479) om kontoföring
av finansiella instrument.
Elcertifikatsregistret skall bestå av konton, s.k.
certifikatkonton, som skall läggas upp för
certifikatberättigade producenter och dem som registrerats
som kvotpliktiga. Övriga får ansöka hos Svenska kraftnät
om ett certifikatkonto. En sådan ansökan skall vara
skriftlig och innehålla uppgifter om sökandens namn,
identifieringsnummer, telefonnummer och postadress. Om en
ansökan inte uppfyller de angivna kraven får Svenska
kraftnät förelägga sökanden att komplettera sin ansökan.
Elcertifikaten skall tilldelas de certifikatberättigade
producenterna genom att certifikaten registreras på
producentens certifikatkonto. Registreringen skall ske
utan oskäligt dröjsmål, sedan rapport om den
certifikatberättigande elproduktionen kommit Svenska
kraftnät till handa från anläggningens innehavare eller
annan som rapporterar för dennes räkning.
Efter ansökan eller underrättelse skall Svenska kraftnät
genast på ett certifikatkonto registrera de uppgifter som
anges i en ansökan eller underrättelse och ange tidpunkten
för registreringen. Om samtliga villkor inte är uppfyllda
skall en preliminär registrering av uppgifterna ske. När
samtliga villkor är uppfyllda skall slutlig registrering
ske.
När ett elcertifikat har överlåtits skall detta
registreras i elcertifikatsregistret efter ansökan från
överlåtaren och de överlåtna certifikaten registreras på
förvärvarens certifikatkonto. Har förvärvaren gjort en
sådan ansökan skall en preliminär registrering av
överlåtelsen göras på överlåtarens konto, och Svenska
kraftnät skall därefter förelägga överlåtaren att yttra
sig över ansökan inom två veckor från det att han fick del
av föreläggandet. Om överlåtaren inom den angivna tiden
inte invänder mot ansökan skall de överlåtna certifikaten
registreras på förvärvarens konto.
Om panträtt har upplåtits i ett elcertifikat skall,
efter ansökan från pantsättaren, pantsättningen
registreras på dennes certifikatkonto. Har panthavaren
ansökt om en sådan registrering skall en preliminär
registrering av pantsättningen göras på pantsättarens
certifikatkonto. Svenska kraftnät skall därefter förelägga
pantsättaren att yttra sig över ansökan inom två veckor
från det att han fick del av föreläggandet. Om
pantsättaren inom den angivna tiden inte invänder mot
ansökan skall pantsättningen slutligt registreras på
pantsättarens konto. När en pantsättning av ett
elcertifikat har upphört skall efter ansökan från
panthavaren registreringen om pantsättningen tas bort från
pantsättarens konto. Har pantsättaren gjort en sådan
ansökan skall en preliminär registrering om panträttens
upphörande göras på pantsättarens konto. Svenska kraftnät
skall därefter förelägga panthavaren att yttra sig över
ansökan inom två veckor från det att denne fick del av
föreläggandet. Om panthavaren inom den angivna tiden inte
invänder mot ansökan skall registreringen om
pantsättningen tas bort.
Regeringen föreslår också vissa ändringar i
utsökningsbalken och i förmånsrättslagen (1970:979). Har
Svenska kraftnät underrättats om att en innehavare av ett
certifikatkonto gått i konkurs eller att ett elcertifikat
utmätts, belagts med kvarstad eller blivit föremål för
betalningssäkring skall detta registreras på
certifikatkontot. Om Svenska kraftnät får en underrättelse
om att ett konkursbeslut upphävts, en underrättelse om att
en konkurs avslutats eller en underrättelse om att en
utmätning, kvarstad eller betalningssäkring har upphävts
eller återgått skall registreringen tas bort. Utmätning av
ett elcertifikat eller en rättighet som är registrerad
enligt lagen om elcertifikat skall medföra förmånsrätt
genom registreringen av utmätningen enligt lagen om
elcertifikat. Utmätning av ett elcertifikat eller en
rättighet som är registrerad enligt lagen om elcertifikat
skall säkerställas genom registrering av utmätningen
enligt lagen om elcertifikat. Förmånsrätt skall följa med
panträtt i ett elcertifikat på grund av registrering
enligt lagen om elcertifikat.
En ansökan om registrering i elcertifikatsregistret
skall göras på formulär som tillhandahålls av Svenska
kraftnät. Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av
sökanden eller dennes ombud. En ansökan som inte uppfyller
dessa krav skall omedelbart avvisas. En ansökan får
signeras och överföras elektroniskt på det sätt som
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Svenska
kraftnät föreskriver.
En ansökan om registrering i elcertifikatsregistret
skall innehålla uppgifter om följande:
- den registrering som begärs,
- överlåtarens eller pantsättarens namn,
identifieringsnummer och postadress,
- förvärvarens eller panthavarens namn,
identifieringsnummer och postadress,
- de certifikatkonton som berörs av överlåtelsen eller
pantsättningen och, i förekommande fall,
försäljningspriset för certifikaten.
Om en ansökan inte uppfyller de angivna kraven skall
Svenska kraftnät förelägga sökanden att komplettera sin
ansökan.
Svenska kraftnät skall avslå en ansökan om
certifikatkonto eller en ansökan om registrering på ett
certifikatkonto i följande fall:
- om ett föreläggande om komplettering inte efterföljs,
- om en överlåtare eller en pantsättare gjort invändning
mot en ansökan och invändningen inte uppenbarligen saknar
fog,
- om en panthavare gjort invändning mot en ansökan och
invändningen inte uppenbarligen saknar fog,
- om den ansökta registreringen avser överlåtelse av ett
elcertifikat för vilket pantsättning är registrerad,
- om en ansökan om överlåtelse eller pantsättning av ett
elcertifikat står i strid med en mot kontohavaren gällande
inskränkning att förfoga över certifikaten på kontot.
När Svenska kraftnät gjort en registreringsåtgärd på ett
konto skall kontohavaren skriftligen underrättas om
åtgärden. Om ansökan överförts elektroniskt enligt de
föreskrifter som meddelas med stöd av den föreslagna lagen
får även underrättelsen överföras elektroniskt.
En uppgift på ett certifikatkonto skall rättas, om den
innehåller någon uppenbar oriktighet till följd av
skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende eller till
följd av något tekniskt fel. Den som är berörd av
registreringen skall ges möjlighet att yttra sig, om inte
rättelsen är till förmån för denne eller yttrandet annars
är uppenbart obehövligt.
En innehavare av ett certifikatkonto skall, med de
begränsningar som framgår av kontot, anses ha rätt att
förfoga över de elcertifikat som finns registrerade på
kontot. Har samma elcertifikat överlåtits till flera var
för sig, har den överlåtelse företräde som registrerades
först. Registreringen av överlåtelsen ger dock inte en
överlåtelse företräde framför en tidigare överlåtelse om
förvärvaren, när överlåtelsen registrerades, kände till
eller borde ha känt till den tidigare överlåtelsen. Detta
skall även tillämpas på förvärv genom bodelning, arv,
testamente, bolagsskifte eller liknande förvärvssätt, när
fråga uppkommer om företrädet mellan ett sådant förvärv
och en annan överlåtelse. Har ett elcertifikat i annat
fall överlåtits av någon som inte ägde det, blir
överlåtelsen giltig om certifikatet vid tidpunkten för
överlåtelsen var registrerat på överlåtarens
certifikatkonto och överlåtelsen har registrerats samt
förvärvaren då varken kände till eller borde ha känt till
att överlåtaren inte ägde certifikatet. Detta gäller även
vid överlåtelse från den som ägde elcertifikatet men som
saknade rätt att förfoga över detta genom överlåtelse.
Motsvarande bestämmelser skall tillämpas vid pantsättning
av elcertifikat.
Svenska kraftnät skall vara personuppgiftsansvarigt
enligt personuppgiftslagen (1998:204) för den behandling
av personuppgifter som utförs i elcertifikatsregistret. Om
annat inte följer av den föreslagna lagen eller
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen tillämpas
personuppgiftslagen vid behandling av personuppgifter vid
kontoföring av elcertifikat i elcertifikatsregistret. I
fråga om personuppgifter skall registret ha till ändamål
att innehålla uppgifter för verksamhet för vilken staten
eller kommun ansvarar enligt lag eller annan författning
och i följande fall:
- avseende elcertifikat som registrerats i
elcertifikatsregistret,
- som för att kunna fullgöras förutsätter tillgång till
elcertifikatsanknuten information,
- avseende fullgörande av underrättelseskyldighet.
Registret skall även ha till ändamål att tillhandahålla
uppgifter för omsättningen av elcertifikat eller
affärsverksamhet, kreditgivning eller annan allmän eller
enskild verksamhet där certifikatanknuten information
utgör underlag för prövningar eller beslut.
Energimyndigheten skall få ha direktåtkomst till
elcertifikatsregistret.
Svenska kraftnät skall fortlöpande offentliggöra
information om överlåtelser av elcertifikat. Informationen
skall avse tidpunkten för överlåtelsen, antalet överlåtna
certifikat och priset för certifikaten. Svenska kraftnät
skall vidare fortlöpande offentliggöra dels det volymvägda
medelvärdet av priset på elcertifikaten under de närmast
föregående tolv månaderna, dels antalet certifikat som
tilldelats certifikatberättigade producenter under samma
period. Årligen, senast vid januari månads utgång, skall
Svenska kraftnät skriftligen underrätta
certifikatskontohavaren om innehållet på hans
certifikatkonto per den 31 december föregående kalenderår.
Regeringen föreslår vidare en ändring i sekretesslagen
(1980:100), med innebörd att sekretess skall gälla hos
Svenska kraftnät i verksamhet som avser förandet av
elcertifikatsregistret för uppgift som lämnar eller bidrar
till upplysning om ställningen på ett certifikatkonto, om
det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att
kontoinnehavaren lider skada. Svenska kraftnät skall lämna
ut uppgift i elcertifikatsregistret om ställningen på ett
certifikatkonto till Energimyndigheten.
Marknaden för elcertifikat
Regeringen gör bedömningen att den statliga rollen i
certifikatssystemet bör begränsas till att ge
förutsättningar för aktörerna att själva skapa en marknad
för omsättningen av elcertifikat.
Tillsyn och avgifter
Regeringen föreslår att Energimyndigheten skall ha ett
tillsynsansvar när det gäller efterlevnaden av lagen om
elcertifikat och de föreskrifter som meddelas med stöd av
lagen. Denna tillsyn skall inte omfatta Svenska kraftnäts
verksamhet. Myndigheten skall vid sin tillsyn ha rätt att
vid vite begära in uppgifter och handlingar och meddela de
förelägganden vid vite som krävs för att trygga
efterlevnaden av de föreskrifter som omfattas av
tillsynen. Energimyndigheten skall även ha rätt att få
tillträde till produktions-anläggningar, andra lokaler och
områden som hör till sådana anläggningar, om det behövs
för tillsynen. Detta skall dock inte gälla bostäder.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för
att utöva sådan tillsyn. En ansökan om godkännande av
anläggning, en anmälan om registrering av den som skall
hantera kvotplikten och deklarationer samt därtill hörande
handlingar får överföras elektroniskt på det sätt som
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Energimyndigheten föreskriver.
Energimyndigheten skall återkalla ett godkännande av en
anläggning om denna inte längre uppfyller
förutsättningarna för ett godkännande eller om ett
godkännande har lämnats på grund av oriktiga eller
vilseledande uppgifter i en ansökan om godkännande och
dessa haft betydelse för innehavarens rätt att tilldelas
elcertifikat. Om elcertifikat har tilldelats anläggningens
innehavare på grund av oriktiga eller vilseledande
uppgifter i en ansökan om godkännande av anläggningen
eller på grund av oriktiga eller vilseledande uppgifter
som lämnats av anläggningens innehavare vid rapportering
av certifikatberättigande elproduktion till Svenska
kraftnät, skall anläggningens innehavare betala en
sanktionsavgift till staten för de elcertifikat som
felaktigt tilldelats innehavaren. Frågor om uttagande av
en sådan avgift skall prövas av Energimyndigheten.
Avgiften skall beräknas på samma sätt som
kvotpliktsavgiften, varvid perioden för beräkning av
certifikatspriset skall vara den tolvmånadersperiod som
föregår dagen för Energimyndighetens beslut. Ett sådant
beslut får inte avse elcertifikat som har tilldelats
anläggningens innehavare mer än två år före
Energimyndighetens beslut. En sådan avgift skall, efter
betalningsuppmaning, få verkställas.
En elanvändare som frivilligt registrerar sig hos
Energimyndigheten skall, senast den 1 oktober året före
det år då kvotplikten skall hanteras, betala en avgift
till myndigheten. Avgiften skall år 2003 uppgå till 300 kr
och därefter till 100 kr per år.
Svenska kraftnät skall ha rätt att ta ut avgifter för
kontoföringen av elcertifikat i elcertifikatsregistret
enligt de föreskrifter som regeringen bestämmer. Rätten
att ta ut avgifter skall dock inte gälla vid en sådan
registrering på ett certifikatkonto som sker vid
tilldelning av elcertifikat eller när elcertifikat
annulleras på ett konto.
Den som hanterar kvotplikten och inte lämnar in en
deklaration till Energimyndigheten den 1 mars, skall
betala en förseningsavgift med 1 000 kr. En
förseningsavgift skall efterges om underlåtenheten att
lämna deklaration i rätt tid framstår som ursäktlig med
hänsyn till omständigheter som den deklarationsskyldige
inte har kunnat råda över eller om det framstår som
uppenbart oskäligt att ta ut den. Beslut om
förseningsavgift skall meddelas av Energimyndigheten.
Avgiften skall, efter betalningsuppmaning, få verkställas.
Koncessionshavare skall vara skyldiga att lämna
uppgifter till Energimyndigheten om överföring av el till
elanvändare som hanterar kvotplikten och som har
registrerat sig hos Energimyndigheten. Ett föreläggande
att lämna sådana uppgifter skall få förenas med vite.
Ansvar
Regeringen föreslår att straffansvar skall införas i
följande fall:
- för den som skall hantera kvotplikten och som
uppsåtligen underlåter att anmäla sig för registrering hos
Energimyndigheten,
- för den som lämnar oriktig eller vilseledande uppgift
om mängden förbrukad eller producerad el i en deklaration
till Energimyndigheten.
Oriktiga uppgifter som uppsåtligen eller av oaktsamhet
lämnats till Svenska kraftnät om priset på elcertifikat
skall också omfattas av sådana bestämmelser. Ringa fall
skall inte föranleda ansvar. Om gärningen är belagd med
straff enligt brottsbalken skall inte dömas till ansvar
enligt den föreslagna lagens bestämmelser. Den som har
åsidosatt ett vitesföreläggande skall inte dömas till
ansvar för en gärning som omfattas av föreläggandet.
Den som lider skada på grund av tekniskt fel i
elcertifikatsregistret skall ha rätt till ersättning av
staten. En sådan ersättning skall sättas ned med skäligt
belopp eller helt falla bort om den skadelidande har
medverkat till skadan genom att utan skälig anledning låta
bli att vidta åtgärder för att bevara sin rätt eller om
den skadelidande på något annat sätt har medverkat till
skadan genom eget vållande. En ägare eller
rättighetshavare som drabbas av skada till följd av ett
beslut om rättelse i elcertifikatsregistret skall ha rätt
till ersättning av staten. Ersättning lämnas dock inte om
den skadelidande med hänsyn till felets art eller andra
omständigheter hade bort inse att fel förekommit.
Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om
skadestånd (48 §) gäller vid behandling av personuppgifter
enligt lagen om elcertifikat.
Överklagande
Regeringen föreslår att Energimyndighetens beslut får
överklagas till allmän förvaltningsdomstol i följande
fall:
- godkännande av anläggningar,
- avvisning av anmälan om registrering eller upphävande
av registrering,
- registrering av kvotpliktiga som underlåtit att
registrera sig,
- uttagande av kvotpliktsavgift,
- begäran att få del av uppgifter och handlingar och
andra förelägganden vid vite,
- återkallelse av ett godkännande,
- uttagande av övriga avgifter.
Svenska kraftnäts beslut får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol i följande fall:
- tilldelning av elcertifikat,
- registreringar på ett certifikatkonto,
- avvisning och avslag på ansökan,
- rättelse i elcertifikatsregistret,
- avslag på ansökan om information enligt 26 §
personuppgiftslagen (1998:204),
- annullering av elcertifikat på ett certifikatkonto.
Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till
kammarrätten.
Övergångsbestämmelser
Lagen om elcertifikat föreslås, som tidigare redovisats,
träda i kraft den 1 maj 2003. Om ansökan om godkännande av
produktionsanläggning har inkommit till Energimyndigheten
före den 1 juli 2003 och anläggningen godkänns senare,
skall enligt regeringens förslag anläggningens innehavare
tilldelas elcertifikat fr.o.m. den 1 maj 2003.
Elleverantörer som har gällande avtal med elanvändare som
sträcker sig längre än till den 30 april 2003 skall av en
elanvändare ha rätt att ta ut kostnaden för att hantera
kvotplikten i dennes ställe. Beräkningen av kvotplikten år
2003 skall baseras på åtta tolftedelar av en elanvändares
förbrukning under år 2003.
Myndigheternas uppgifter
Regeringen gör bedömningen att elcertifikatssystemet
ställer delvis nya krav på verksamheten hos
Energimyndigheten och Svenska kraftnät och innebär en
begränsad, tillkommande uppgift för Finansinspektionen.
De tillkommande uppgifter som domstolarna, åklagare och
polisen kommer att få på grund av elcertifikatssystemet
torde enligt regeringen vara begränsade.
Internationalisering av elcertifikatsmarknaden
Regeringen föreslår att kvotplikten endast skall kunna
fullgöras med elcertifikat som utfärdats i enlighet med
lagen om elcertifikat. Regeringen gör dock bedömningen att
det är önskvärt att en harmoniserad internationell marknad
för elproduktion baserad på förnybara energikällor
utvecklas. Sverige avser att verka aktivt inom EU och
Norden för en sådan utveckling.
Utskottets ställningstagande
Utskottet tillstyrker regeringens förslag rörande
införande av elcertifikatssystemet i de delar som inte har
behandlats i det föregående.
Vissa ändringar i ellagen
Vissa ändringar av bestämmelserna om nättariffer på
stamnätet
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag, dock med
den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet
bestäms till den 1 maj 2003.
Propositionen
Regeringen föreslår i propositionen också vissa ändringar
i ellagen (1997:857) som inte har någon koppling till den
föreslagna lagen om elcertifikat. Ett förslag innebär att
Svenska kraftnäts kostnader för att delta i det europeiska
samarbete som syftar till att utveckla och vidmakthålla en
fungerande europeisk marknad för el skall få tas ut via
stamnätstariffen.
Det andra förslaget avser en anpassning av
bestämmelserna om stamnätstariffen till de nya
bestämmelserna om utformning av nättariffer som trädde i
kraft den 1 juli 2002 (prop. 2001/02:56, bet.
2001/02:NU9). I ellagen (4 kap. 9 §) finns bestämmelser om
skälighetsbedömningen av nättariffen på stamnätet. Dessa
bestämmelser är emellertid utformade med utgångspunkt i de
bestämmelser om utformningen av nättariffer som gällde
före den 1 juli 2002. Bestämmelserna om
skälighetsbedömningen bör därför modifieras så att de är
kongruenta med de gällande bestämmelserna om utformningen
av nättariffer, säger regeringen.
Motionen
I motion 2002/03:N6 (m) konstateras att propositionen
innefattar förslag till ändring av ellagen (4 kap. 9 § ) i
syfte att underlätta transitering av el, varigenom Svenska
kraftnät får möjlighet till täckning för vissa samarbets-
och transiteringskostnader via stamnätstariffen.
Motionärerna biträder förslaget.
Vissa kompletterande uppgifter
Ändringarna i ellagen föreslås träda i kraft den 1 april
2003. Samtliga övriga lagförslag i propositionen föreslås
dock, som nämnts, träda i kraft den 1 maj 2003. Tidsplanen
för detta betänkande innebär att riksdagen debatterar
ärendet och fattar beslut den 2 april 2003.
Utskottets ställningstagande
Utskottet tillstyrker regeringens förslag i här aktuella
delar, dock med ändring av tidpunkten för ikraftträdandet.
Med hänvisning till vad som nyss redovisats föreslår
utskottet att det här berörda lagförslaget skall träda i
kraft den 1 maj 2003.
Undantag från kravet på mätning av inmatningens
fördelning över tiden
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag, dock med
den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet
bestäms till den 1 maj 2003. Jämför reservation 9
(m, kd).
Propositionen
Regeringen föreslår ytterligare en ändring i ellagen, med
innebörd att möjligheten att få dispens från kravet på
mätning av inmatningens fördelning över tiden beträffande
små produktionsanläggningar skall slopas.
I ellagen (3 kap. 10 §) föreskrivs att en
nätkoncessionshavare är skyldig att utföra mätning av dels
den mängd el som överförs på nätkoncessionshavarens nät,
dels den överförda mängdens fördelning över tiden. Med det
sistnämnda avses att mängden överförd el skall mätas med
vissa tidsintervall. Riksdagen beslöt våren 2002, på
regeringens förslag (prop. 2001/02:56, bet. 2001/02: NU9),
att det i ellagen skulle införas en möjlighet för
nätkoncessionshavare att, under vissa förutsättningar, i
det enskilda fallet få undantag från kravet på mätning av
den inmatade elens fördelning över tiden. Den aktuella
bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 2003. Endast
nätkoncessionshavare får ansöka om undantag. Ett undantag
får bara avse mätningen i inmatningspunkter där el från
små produktionsanläggningar matas in på elnätet. Som små
anses de produktionsanläggningar som har ett
säkringsabonnemang om högst 200 ampere eller som kan
leverera en effekt om högst 135 kW vid lågspänning. Om
undantag beviljas måste det avse samtliga berörda
inmatningspunkter inom koncessionsområdet. Ärenden om
undantag prövas av Svenska kraftnät. Skälen till att denna
möjlighet till undantag har införts är följande. En
elmätare som bara mäter mängden inmatad el är av enkel
konstruktion och därför ganska billig. En elmätare som
därutöver mäter inmatningens fördelning över tiden är mer
komplicerad och därför dyrare både vad gäller installation
och drift. Dessa kostnader ansågs av regeringen inte stå i
rimlig proportion till den ringa mängd el som produceras i
de små produktionsanläggningarna, varför möjligheten till
undantag infördes.
I den här aktuella propositionen lägger regeringen fram
ett förslag till ett system med elcertifikat med syfte att
främja produktion av el med användning av förnybara
energikällor. Kostnaderna för sådan produktion är högre än
för produktion som sker med användning av traditionella
energikällor. Produktionen av el i de anläggningar som
betecknas som små i mätningshänseende sker till
övervägande del med användning av förnybara energikällor.
Det är sådana anläggningar som kan bli undantagna från
kravet på mätning av inmatningens fördelning över tiden.
Av tekniska skäl måste mätning av inmatningens fördelning
över tiden ske för att innehavaren av en
produktionsanläggning skall kunna tilldelas elcertifikat.
Denna ordning kan få olyckliga konsekvenser, sägs det i
propositionen. Om en nätkoncessionshavare beviljas
undantag blir konsekvensen att samtliga de
produktionsanläggningar som omfattas av undantaget inte
kan bli tilldelade elcertifikat eftersom fördelningen över
tiden av deras inmatning inte mäts. Följden blir att
insatserna för att främja produktion av el med användning
av förnybara energikällor inte får avsedd omfattning. Det
leder också till en snedvridning av konkurrensen mellan
innehavarna av de små produktionsanläggningar som kan bli
respektive innehavarna som inte kan bli tilldelade
elcertifikat. Det som nu sagts lindras dock något av en
bestämmelse i regleringen om undantag. Om en
nätkoncessionshavare har beviljats ett undantag kan en
enskild producent begära hos nätkoncessionshavaren att
fördelningen över tiden av hans inmatning mäts trots det
beviljade undantaget. Nätkoncessionshavaren blir då
skyldig att utföra sådan mätning, men producenten blir
tvungen att betala dels kostnaden för den avancerade
mätutrustning som då krävs och för dess installation, dels
merkostnaden för själva mätningen. Elproducenten kan då
visserligen bli tilldelad elcertifikat men konkurrensen
blir snedvriden på grund av de kostnader som producenten
sålunda blir tvungen att betala. Dessa kostnader drabbar
inte elproducenter som matar in el på ett elnät där
nätkoncessionshavaren inte har beviljats undantag. I
sistnämnda fall tas nämligen dessa kostnader ut via
nättariffen, varigenom samtliga kunder på nätet bidrar
till dessa kostnader. Även i detta fall blir alltså
konkurrensen mellan producenterna snedvriden. De små
producenterna hamnar också i en situation som svårligen
kan accepteras. Vad gäller deras möjlighet att bli
tilldelade elcertifikat eller att bli det utan att själva
behöva betala nämnda kostnader blir de helt beroende av
nätkoncessionshavarens ställningstagande i frågan om han
skall ansöka om undantag eller ej. Detta ställningstagande
kan producenterna inte påverka.
Motionen
I motion 2002/03:N6 (m) yrkas avslag på det här aktuella
förslaget. Elmätutrustning för timvis mätning är dyrare än
utrustning som bara mäter mängden inmatad el, säger
motionärerna. De erinrar om att regeringen våren 2002 i
propositionen om energimarknader i utveckling - bättre
regler och tillsyn (prop. 2001/02:56) ansåg att dessa
merkostnader inte stod i rimlig proportion till den ringa
mängd el som produceras i små produktionsanläggningar.
Därför föreslog regeringen införande av en möjlighet till
dispens från kravet på timmätning för el från sådana
anläggningar, vilket godtogs av riksdagen och möjligheten
att slippa timmätning trädde i kraft den 1 januari 2003
(bet. 2001/02:NU9). Motionärerna motsätter sig, som
tidigare redovisats, förslaget till lag om elcertifikat.
Om riksdagen avvisar regeringens förslag bortfaller
motivet för att återkalla dispensmöjligheten från kravet
på timvis mätning, och riksdagen bör således avslå
regeringens förslag till ändringar i ellagen såvitt avser
mätningen av el, anför motionärerna.
Vissa kompletterande uppgifter
Ändringarna i ellagen föreslås, som tidigare redovisats,
träda i kraft den 1 april 2003. Samtliga övriga lagförslag
i propositionen föreslås dock, som nämnts, träda i kraft
den 1 maj 2003. Tidsplanen för detta betänkande innebär
att riksdagen debatterar ärendet och fattar beslut den 2
april 2003.
Utskottets ställningstagande
Utskottet tillstyrker regeringens förslag i här aktuell
del, dock med ändring av tidpunkten för ikraftträdandet.
Med hänvisning till vad som nyss redovisats föreslår
utskottet att lagförslaget skall träda i kraft den 1 maj
2003. Den här aktuella motionen avstyrks samtidigt i
berörd del.
Nättariffers skälighet och tillsyn
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden rörande
nättariffers skälighet och tillsyn, med hänvisning
till bl.a. den förändring av ellagen som riksdagen
beslöt om våren 2002 i syfte att effektivisera
tillsynen av nätföretagen. Jämför reservation 10
(m, fp, kd).
Motionerna
I motion 2002/03:N301 (m) föreslås ett tillkännagivande om
krav på nätföretagen. Regeringen har, trots att
avregleringen av elmarknaden inleddes i mitten av 1990-
talet, ännu inte agerat för att skärpa kraven på
nätföretagen, säger motionärerna. De finner detta mycket
anmärkningsvärt, med hänvisning till uppskattningar som
visar på att mer än hälften av avregleringens positiva
effekter i form av effektivitetsvinster skulle finnas i
nätledet. I Storbritannien tillämpas s.k. benchmarking-
konkurrens för att öka kraven på effektivisering av
nätföretagen. Modellen, som motionärerna anser skulle
kunna tillämpas i Sverige, går ut på att ett index som
mäter befolkningstäthet, geografi, m.m. och som kan
förklara kostnadsbilden i distributionsområdet tas fram
och används för att mäta effektiviteten hos företagen. De
företag som enligt detta index är effektivare och har
lägre konsumenttaxor än genomsnittet får ge ägarna god
avsättning på insatt kapital. Bolag som har högre
konsumenttaxor än genomsnittet förvägras att ge ägarna
avkastning. Motionärerna föreslår att det snarast bör
utredas på vilket sätt denna eller liknande modeller för
att öka konkurrensen mellan nätföretagen skulle kunna
introduceras i Sverige. Avslutningsvis anför motionärerna
att Energimyndighetens tillsyn av nätföretagen måste
skärpas.
Ett tillkännagivande om att Energimyndighetens
handläggningstider för koncessionsärenden måste kortas
begärs i motion 2002/03:N390 (kd). Nätavgiften utgör nära
en tredjedel av totalbeloppet på elfakturan, avgiften
skall enligt ellagen vara skälig, och Energimyndigheten
har ansvar för tillsyn av skäligheten i nättariffer och
andra överföringsvillkor, konstaterar motionärerna. För
att täcka statens kostnader för tillsyn av skäligheten i
nät- och elpriser betalar elkonsumenterna en
nätövervakningsavgift. Det finns drygt 200 nätföretag, och
under år 1999 begärde Energimyndigheten förklaringar från
ca 100 operatörer som höjt eller haft tveksamheter i
sina tariffer, säger motionärerna. De uppger att 46
företag som höjt sina avgifter under år 2000 har förelagts
att sänka dem till 1998 års nivå. Energimyndighetens
beslut har regelmässigt överklagats, och inga beslut har
gett utslag i form av fällande dom, påpekar motionärerna.
De menar att allt "talar för att Energimyndigheten är
alltför tandlös". Därför anses det angeläget att
regeringen påskyndar Energimyndighetens utveckling av
former för bedömning av nättarifferna och ger myndigheten
befogenheter att vidta tvingande åtgärder. Under år 2000
varierade handläggningstiderna från 227 dagar för
tillsynsärenden till 340 dagar för prövningsärenden, säger
motionärerna och finner detta oacceptabelt.
Energimyndigheten måste skapa snabbare rutiner för
handläggning av dessa ärenden, anförs det.
Vissa kompletterande uppgifter
Riksdagen avslog våren 2002 - i anslutning till behandling
av förslag i proposition 2001/02:56 om ändrade
bestämmelser i ellagen avseende nättariffers skälighet och
tillsyn - motionsyrkanden liknande de här aktuella. I sitt
ställningstagande hänvisade utskottet till de förslag som
regeringen lagt fram i den då aktuella propositionen med
syfte att effektivisera tillsynen (bet. 2001/02:NU9 s.
19). I en reservation (m, kd, fp) följdes de då aktuella
motionsyrkandena upp.
Näringsminister Leif Pagrotsky besvarade i februari 2003
en fråga (fr. 2002/03:444) av Lena Ek (c) om vilka
åtgärder han kommer att vidta för att undersöka vilka
effekter de höga nätavgifter som finns i vissa områden har
i konkurrenshänseende och säkerhetshänseende. I sitt svar
konstaterade näringsministern att avregleringen av
elmarknaden innebär att konkurrens införts i handel och
produktion av el, medan nätverksamheten fortfarande
bedrivs som monopol. Monopolverksamheten är reglerad och
övervakas av nätmyndigheten. Att det förekommer skillnader
i nätavgifter beror på flera faktorer, sade
näringsministern vidare. Hur stor denna skillnad skall
eller bör vara är en fråga för tillsynsmyndigheten.
Hittills har tillsynen av nättarifferna varit mycket
resurskrävande för myndigheten, och en stor del av
besluten har överklagats och ligger i högre instans.
Näringsministern erinrade om det tidigare redovisade
riksdagsbeslutet om ändring av ellagen för att
effektivisera tillsynen av nättariffernas skälighet och
Energimyndighetens nya tillsynsmodell, nätnyttomodellen
(se nedan). Den nya modellen bör effektivisera
Energimyndighetens tillsyn avsevärt och bör resultera i
att oförklarliga skillnader i nätavgifterna försvinner,
menade näringsministern.
I Energimyndighetens nätnyttomodell bedöms
nättariffernas skälighet med beaktande av vissa faktorer,
t.ex. befolkningstäthet och kundtyper, som kan förklara
distributionsområdets kostnadsbild. Denna modell skall
tillämpas på samtliga nätföretag, vilket gör att alla
nätområdens tariffer kan skälighetsbedömas årligen. Den
nya modellen bör, enligt Näringsdepartementets bedömning,
effektivisera Energimyndighetens tillsyn och förkorta
handläggningstiden för tillsynsärenden.
I kommissionens förslag till nytt EG-direktiv om
gemensamma regler för den inre marknaden för el, om vilket
en politisk överenskommelse nåddes den 25 november 2002,
anges vad gäller prövningsärenden att tillståndsmyndighet
som i egenskap av tvistlösande myndighet skall fatta
beslut skall göra detta inom två månader från det att
klagomålet mottagits. Denna tidsfrist får förlängas under
vissa omständigheter. I uppdraget för den nyligen
beslutade utredningen om fortsatt utveckling av el- och
naturgasmarknaderna ingår, som redovisats, bl.a. att följa
det pågående arbetet inom EU med att utforma gemensamma
regler för den inre marknaden för el och naturgas och
lämna förslag till lagstiftning och regelverk i övrigt som
krävs för att genomföra EU:s reviderade el- och
gasmarknadsdirektiv samt överväga och i förekommande fall
lämna förslag till ändringar som föranleds av förordningen
om gränsöverskridande handel med el. I det arbetet kommer
enligt uppgift handläggningstider för prövningsärenden att
behandlas.
Utskottets ställningstagande
På den svenska elmarknaden verkar produktions- och
handelsföretag i konkurrens, medan nätverksamheten är ett
naturligt monopol. En central del i ellagstiftningen är
mot denna bakgrund regleringen och tillsynen av
nättarifferna, med syfte att tillse att
nätkoncessionshavarna inte tar ut oskäliga vinster. Det
totala elpriset för en konsument består av fyra delar,
nämligen nätavgift, pris på elenergi, elskatt och
mervärdesskatt. Enligt Elkonkurrensutredningens
slutbetänkande, Konkurrens på elmarknaden (SOU 2002:7),
består hushållskundernas totala elpris efter år 1996 grovt
sett av en tredjedel vardera av nätavgift, elpris och
skatter. Det är således endast en tredjedel av det totala
priset för en konsument som är utsatt för konkurrens,
medan den tredjedel som avser nätavgiften bestäms av en
monopolist. En effektiv reglering och tillsyn av
nättarifferna är således av mycket stor betydelse.
Utskottet anser att den tidigare regleringen och
tillsynen inte hade en tillräckligt effektiv utformning.
Detta låg bakom de förändringar i ellagen som riksdagen
beslöt om våren 2002 och som innebär att skäligheten i
tarifferna skall bedömas utifrån nätföretagets prestation
i stället för som tidigare utifrån företagets kostnader.
Därigenom skapas bättre förutsättningar för
Energimyndigheten att utöva sin tillsyn. Myndigheten har,
som redovisats, tagit fram en modell för bedömning av
nätkoncessionshavarnas tariffer, nätnyttomodellen. Det är
också värt att notera att de nu gällande bestämmelserna
innebär att bevisbördan har flyttats från
Energimyndigheten till nätföretaget. Det är nu företagets
sak att påvisa att en nättariff är skälig i stället för
att, som tidigare, det var myndighetens sak att påvisa
oskälighet.
När det gäller förslag om s.k. benchmarking-konkurrens,
som tas upp i motion 2002/03:N301 (m), kan, enligt
utskottets mening, de nu gällande bestämmelserna ses som
att en form av jämförande konkurrens har införts genom att
det är prestationen i stället för kostnaden som skall
ställas i relation till intäkterna. Även nätnyttomodellen
kan sägas innebära en sorts benchmarking-konkurrens.
Beträffande frågan om långa handläggningstider hos
Energimyndigheten, som tas upp i motion 2002/03:N390 (kd),
kan nätnyttomodellen förväntas komma att effektivisera
Energimyndighetens arbete, och handläggningstiderna för
tillsynsärenden kan därmed komma att minska.
Med det anförda avstyrker utskottet de här aktuella
motionerna i berörda delar.
Leverantörsbyte
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om
leverantörsbyte, med hänvisning till ett nyligen
lämnat utredningsuppdrag. Jämför reservation 11
(m, fp, kd, mp).
Motionerna
I tre motioner berörs frågan om leverantörsbyte och
framläggs förslag om införande av ett sanktionssystem för
att påskynda sådana byten. Möjligheterna att införa en
förseningsavgift för de nätbolag som inte uppfyller
regelverkets krav om att inom fem arbetsdagar bekräfta
(eller anmärka på) en anmälan om leverantörsbyte bör
snabbt utredas, anförs det i motion 2002/03:N301 (m). Av
Energimyndighetens rapportering till regeringen framgår
att systemet med schablonberäkning ännu inte fungerar som
avsett och att många kunders leverantörsbyte har tagit
mycket lång tid, säger motionärerna. De anser att
elmarknadsreformens och elmarknadens trovärdighet kan
skadas om inte situationen snabbt förbättras. Regelverket
anger klart och tydligt hur berörda aktörer skall agera
vid ett leverantörsbyte och vilka tidsfrister som gäller,
konstaterar motionärerna. De menar att det dock saknas en
naturlig mekanism som gör det lönsamt för nätbolagen att
tillhandahålla den information som är nödvändig för en
fungerande elmarknad i konkurrens och att det är mycket
viktigt att rutiner kring leverantörsbyten och
rapportering av mätvärden snabbt förbättras. En anmälan om
ett leverantörsbyte skall innehålla uppgift om
anläggningsidentitet, påpekar motionärerna vidare. Enligt
Energimyndighetens rapportering är denna uppgift dock ofta
okänd för kunderna och kan följaktligen inte heller anges
av elleverantören. Motionärerna anser att det är
självklart att anläggningsidentiteten klart och entydigt
skall framgå av nätfakturan till kunden och att eventuellt
nödvändiga kompletteringar av föreskrifter, inklusive
sanktionsmöjligheter, för att säkerställa att så sker
måste genomföras utan dröjsmål.
Riksdagen bör besluta om att införa ett sanktionssystem
för de nätbolag som fördröjer byte av elleverantör, anförs
det i motion 2002/03:N264 (fp). Avregleringen av
elmarknaden har varit bra - det finns nu alternativ för
den enskilda konsumenten när det gäller val av
elleverantör, säger motionärerna. De beklagar att
konkurrensen dock inte fungerar när det gäller nätsidan,
där det gång på gång talas om nätbolag som försenar
leverantörsbyte. Riksdagen har vid två tillfällen uttalat
att ett sanktionssystem för de nätägare som försvårar
leverantörsbyte för den enskilda kunden skall införas,
erinrar motionärerna om. De beklagar att regeringen ännu
inte kommit med något förslag och befarar att denna
senfärdighet kommer att innebära att många elkunder kan få
vänta mycket länge på leverantörsbyte. Det enda regeringen
har förmått åstadkomma är att en ny utredare skall titta
på frågan igen, säger motionärerna. De föreslår att
riksdagen nu skall fatta beslut i frågan och inte lita på
att regeringen skall komma med ett förslag.
Även i motion 2002/03:N390 (kd) begärs att riksdagen
skall anmoda regeringen att låta införa ett
sanktionssystem mot de nätbolag som inte uppfyller
regelverkets krav vid byte av elleverantör.
Kristdemokraterna vill ha väl fungerande energi- och
elmarknader för att främja näringslivets konkurrenskraft
och ge låga kostnader för hushållen, säger motionärerna.
De framhåller att avregleringen initialt har visat sig ge
lägre elpriser och valfrihet för konsumenterna, trots att
reformen genomfördes snabbt och att därför vissa problem
av övergångsnatur uppstod. Konsumenterna drabbas dock
fortfarande av omotiverat höga nätavgifter, anför
motionärerna.
Vissa kompletterande uppgifter
Riksdagen har vid två tillfällen uttalat sig om att
regeringen bör utreda och framlägga ett förslag om
sanktionssystem mot de nätbolag som inte uppfyller
regelverkets krav vid leverantörsbyten. Riksdagen beslöt
våren 2001, på förslag från ett enhällig utskott, att
anmoda regeringen att skyndsamt utreda förutsättningarna
och formerna för införandet av ett effektivt
sanktionssystem mot de nätbolag som inte uppfyller
regelverkets krav vid byte av elleverantör eller gällande
föreskrifter om angivande av anläggningsidentitet vid
mätrapportering (bet. 2000/01:NU8). I detta sammanhang
anförde utskottet att det är av synnerlig vikt för
elkonsumenterna och för schablonreformens och elmarknadens
trovärdighet att rutinerna kring leverantörsbyten snabbt
förbättras. Enligt utskottet borde regeringen snarast
lägga fram erforderliga förslag till de lagändringar som
krävs för ett snabbt genomförande.
Regeringen har låtit Linklaters Lagerlöf Advokatbyrå
utreda förutsättningarna för att införa ett
sanktionssystem. Utredningen redovisades till
Näringsdepartementet i september 2001. Samtidigt tillsatte
regeringen Elkonkurrensutredningen med uppdrag att se över
konkurrensen på elmarknaden (dir. 2001:69). I uppdraget
ingick bl.a. att utreda betydelsen av olika hinder för
kundernas rörlighet på marknaden, varvid det betonades att
leverantörsbytesprocessen har fungerat bristfälligt och
att detta kan tänkas ha haft en negativ inverkan på
kundernas rörlighet och därmed på konkurrensen på
elmarknaden. Rapporten från Linklaters Lagerlöf
Advokatbyrå överlämnades till utredningen som underlag för
dess ställningstagande i denna fråga.
Elkonkurrensutredningen avlämnade i november 2001 en
delrapport (Vissa frågor kring kunders rörlighet, m.m.)
vari framför allt problem med leverantörsbyten och hinder
mot hushållskundernas rörlighet på marknaden behandlades.
Utredningen föreslog i rapporten att ett sanktionssystem
riktat mot nätföretagen skall införas, varvid
utgångspunkten skall vara att den enskilde kunden alltid
skall hållas skadeståndslös så länge han gjort vad som
krävs av honom. Om kunden på ett korrekt sätt meddelat den
information som är nödvändig för leverantörsbytet men
bytet ändå inte kommer till stånd vid avsett datum bör
någon form av kompensation utgå till kunden. Vidare
betonades i rapporten betydelsen av att det i systemet för
utbyte av information i samband med leverantörsbyte finns
inbyggt automatiska mottagningsbevis.
Frågan om leverantörsbyte togs ånyo upp av utskottet i
februari 2002 i samband med behandlingen av propositionen
om energimarknader i utveckling (prop. 2001/02:56).
Utskottet påpekade i detta sammanhang (bet. 2001/02:NU9)
att regeringen inte hade hanterat frågan på ett
tillfredsställande sätt och att det i propositionen borde
ha framlagts ett förslag till sanktionssystem. Med
anledning därav förordade utskottet att riksdagen skulle
anmoda regeringen att utan ytterligare tidsspillan lämna
ett av riksdagen tidigare begärt förslag om införande av
ett sanktionssystem vid leverantörsbyte. I en reservation
(s, v) angavs att regeringen borde återkomma till
riksdagen under riksmötet 2002/03 så att bestämmelser kan
träda i kraft så fort som möjligt. Riksdagen följde
utskottet.
I propositionen om samverkan för en trygg, effektiv och
miljövänlig energiförsörjning (prop. 2001/02:143) våren
2002 gjorde regeringen bedömningen att om ett system för
sanktioner mot nätägarna skall införas bör det vara
administrativt lätthanterligt samt inbegripa automatiska
mottagningsbevis som entydigt visar om orsaken till en
försening av ett leverantörsbyte ligger hos nätägaren.
Enligt regeringen förutsätter ett väl fungerande
sanktionssystem att krav kan ställas på såväl elhandlare
som nätföretag bl.a. om tillgång till IT-system som kan
frambringa automatiska mottagningsbevis. Därför bör
införandet av ett sanktionssystem samordnas med införandet
av krav med denna inriktning, menade regeringen.
Möjligheten att på frivillig eller annan väg se till att
kunden får en skälig ersättning för den olägenhet som det
uteblivna leverantörsbytet orsakat bör utredas närmare,
sades det i propositionen. Regeringen deklarerade sin
avsikt att återkomma till riksdagen med ett samlat förslag
under riksmötet 2002/03 med den inriktning som redovisades
i propositionen. Regeringen betonade samtidigt att ett
steg för att underlätta leverantörsbyten nyligen tagits av
Energimyndigheten genom den föreskriftsändring som trädde
i kraft i februari 2002. Ändringen innebär att nätföretag
vid rapporteringen av mätarinställningar till elanvändaren
tydligt skall ange anläggningsidentitet och identitet för
schablonberäkningsområde och endast använda sig av dessa
beteckningar.
Mot bakgrund av att regeringen i propositionen meddelat
sin avsikt att återkomma till riksdagen med ett förslag
under riksmötet 2002/03 fann utskottet att ytterligare ett
riksdagsuttalande i frågan kunde undvaras (bet.
2001/02:NU17). Utskottet framhöll dock att detta i sak
inte förändrade något i förhållande till vad riksdagen
tidigare uttalat. I reservationer (kd, fp; mp) efterlystes
åtgärder för att underlätta elleverantörsbyten. Riksdagen
följde utskottet.
Elkonkurrensutredningens tidigare nämnda förslag har
remissbehandlats, men har enligt Näringsdepartement visat
sig svårt att genomföra. Under beredningen av framtagandet
av ett sanktionssystem har det framkommit att det vid
beslut om sanktionsavgift är svårt att bevisa vem som har
gjort fel. Detta kan leda till en stor administrativ börda
för myndigheter och domstolar. Som tidigare redovisats är
regeringens bedömning att ett system för sanktioner mot
nätägarna bör vara administrativt lätthanterligt och bygga
på automatiska mottagningsbevis som entydigt visar om
orsaken till en försening av ett leverantörsbyte ligger
hos nätägaren. Ett väl fungerande sanktionssystem
förutsätter att krav kan ställas på såväl elhandlare som
nätföretag, bl.a. när det gäller tillgång till IT-system
som kan generera automatiska mottagningsbevis. Införandet
av ett sanktionssystem måste därför samordnas med
införandet av krav med denna inriktning. Möjligheten att
på frivillig eller annan väg se till att kunden får en
skälig ersättning för den olägenhet som det uteblivna
leverantörsbytet orsakar bör, enligt regeringens
bedömning, utredas närmare.
I uppdraget för den tidigare nämnda, nyligen tillsattta
utredningen om fortsatt utveckling av el- och
naturgasmarknaderna ingår, som redovisats, att utreda
behovet av sanktionssystem mot nätföretag som inte följer
ellagens föreskrifter om leverantörsbyten. Om utredaren
finner att det behövs skall utredaren föreslå formerna för
ett sådant system. Utredaren skall även beakta möjligheten
att på frivillig väg eller på annat sätt se till att
kunden får en skälig ersättning för den olägenhet som det
uteblivna leverantörsbytet orsakat. Utredaren skall härvid
beakta vad som framkommit i betänkandet Konkurrensen på
elmarknaden (SOU 2002:7). Utredaren skall i detta
sammanhang även se över behovet av sanktioner riktade mot
nätägare som inte följer ellagens regler om avläsning av
elmätare. Om utredaren finner att behov finns skall
utredaren föreslå formerna för ett sådant system.
Utredaren skall rapportera sitt arbete i den delen senast
den 14 september 2004.
Regeringen redovisade också i budgetpropositionen för år
2003 att den erfarit att branschen har beslutat att ta ett
tydligt ansvar för att se till att en kund på ett enkelt
sätt skall kunna få ersättning för de olägenheter ett
försenat leverantörsbyte innebär.
Enligt Näringsdepartementet bör också noteras att det
för närvarande finns möjlighet för Energimyndigheten att
döma ut vite om en nätägare inte fullgör sina åtaganden i
enlighet med ellagens bestämmelser.
När det gäller frågan om angivande av
anläggningsidentitet på elfakturan, som berörs i motion
2002/03:N301 (m), kan noteras att reglerna har skärpts
genom en ändring i Energimyndighetens föreskrifter och
allmänna råd om mätning, beräkning och rapportering av
överförd el, vilken trädde i kraft i februari 2002. I
ellagen (7 kap. 3 §) anges att vid all rapportering till
elanvändare i samband med debitering till följd av
avläsning skall anläggningsidentitet och identitet för
schablonberäkningsområdet, områdesidentitet, anges
tydligt. Några andra beteckningar för uppgifterna får inte
användas. I samband med att denna skärpning infördes har
Energimyndigheten även inom ramen för sin tillsyn bevakat
att anläggningsidentitet faktiskt anges på fakturan till
elanvändarna, och i de fall detta inte anges förelagt
nätföretagen att vidta åtgärder. Denna tillsyn pågår
enligt uppgift fortlöpande hos Energimyndigheten.
Utskottets ställningstagande
Riksdagen har, som tidigare redovisats, vid två tillfällen
- våren 2001 och våren 2002 - uttalat sig om att
regeringen bör utreda och framlägga ett förslag om
sanktionssystem mot de nätbolag som inte uppfyller
regelverkets krav vid leverantörsbyten. Regeringen har
också i enlighet härmed på olika sätt låtit utreda frågan.
När utskottet senast behandlade frågan om
leverantörsbyte, i maj 2002, pågick remissbehandlingen av
Elkonkurrensutredningens betänkande, i vilket föreslogs
införande av ett sanktionssystem riktat mot nätföretagen.
Enligt remissutfallet är emellertid det föreslagna
systemet administrativt krångligt. Mot denna bakgrund har
regeringen, som nämnts, beslutat att i uppdraget för den
nyligen tillsatta utredningen om fortsatt utveckling av
el- och naturgasmarknaderna skall ingå att utreda behovet
av sanktionssystem mot nätföretag som inte följer ellagens
föreskrifter om leverantörsbyten. Möjligheten att på
frivillig väg hantera problemen vid leverantörsbyten skall
också beaktas av utredaren.
Utskottet kan i och för sig beklaga den fördröjning som
har skett i hanteringen av riksdagens beställning när det
gäller frågan om leverantörsbyten. Samtidigt vill
utskottet dock understryka att det är viktigt att ett
eventuellt nytt sanktionssystem blir så enkelt som möjligt
ur administrativ synpunkt. Om det för att uppnå detta
krävs ytterligare tid för utredningsarbete, är utskottet
berett att acceptera detta. Det kan också vara värt att
seriöst pröva möjligheterna att på frivillig väg lösa
problemen vid leverantörsbyten.
När det gäller frågan om angivande av
anläggningsidentitet på elfakturan som berörs i en av de
här aktuella motionerna noterar utskottet att enligt
Energimyndighetens föreskrifter skall detta göras.
Myndigheten bevakar också enligt uppgift inom ramen för
sin tillsyn att så faktiskt sker.
Med det anförda avstyrker utskottet de
här aktuella motionerna i berörda delar.
Leveranssäkerhet
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om
leveranssäkerhet. Utskottet hänvisar till
regeringens och ansvariga myndigheters
uppföljningsarbete. Jämför reservation 12 (m, fp,
kd, mp).
Motionen
Riksdagen bör göra ett tillkännagivande om
leveranssäkerhet i fråga om el, anförs det i motion
2002/03:N378 (s). Elektriciteten är en central del i
människors tillvaro, och elbolagen har ansvar för en säker
leverans, säger motionären. Han påpekar att vid två
tillfällen under de senaste åren har det varit stora
elavbrott vid Järvafältet norr om Stockholm. Strömavbrott
är en del av vardagen i glesbygden, vilket i de flesta
fall beror på dåligt röjda kraftledningsgator och dålig
kvalitet hos ledningarna, påstår motionären. Han anser att
situationen är oacceptabel och att kraftbolagen inte tar
sitt ansvar för att konsumenten skall få den elektricitet
som konsumenten har betalat för. Riksdagen måste därför
ändra lagstiftningen så att säkerhet vid leverans av el
kan garanteras till såväl medborgarna som företagen, anför
motionären.
Vissa kompletterande uppgifter
Riksdagen avslog våren 2002 motionsyrkanden om
leveranssäkerhet (prop. 2001/02:56, bet. 2001/02:NU9). I
den då aktuella propositionen redovisade regeringen
genomförda och pågående insatser inom elbranschen när det
gäller leveranssäkerhet. Av redovisningen framgick bl.a.
att Svensk Energi har tagit fram en branschpraxis för
informationsverksamhet i samband med större störningar och
för förebyggande informationsinsatser inför framtida
störningar i elförsörjningen. Branschen arbetar också med
s.k. storstörningssamverkan, vilket bl.a. innebär att
nätföretagen kommer att samarbeta för att snabbare kunna
åtgärda fel vid strömavbrott. Branschens målsättning är
att ingen enskild nätkund skall vara utan tillgång till el
under mer än 24 timmar. För att klara detta mål kommer
nätföretagen att se över leveranssäkerheten i befintliga
nät. Regeringen redovisade att Svensk Energi arbetar
vidare med att ta fram en s.k. goodwillersättning som
skall utgå om en kund blir utan elleverans i mer än ett
dygn. Regeringen menade att leveranssäkerheten i de
svenska elnäten vid en internationell jämförelse är mycket
hög.
Regeringen nämnde också att dåvarande generaldirektören
vid Elsäkerhetsverket Jörgen Andersson i februari 2001
hade getts i uppdrag att utreda och föreslå vilka åtgärder
som bör vidtas för att minska antalet elavbrott som
uppkommer till följd av störningar i överförings- och
distributionsnäten och minimera konsekvenserna av sådana
elavbrott. En delredovisning lämnades till regeringen i
juni 2001. Utredningen föreslog bl.a. bättre information
till kunder, medier, kommuner m.fl. före och under avbrott
samt ett mer utvecklat samarbete mellan nätföretagen vid
elleveransstörningar. Sammantaget skulle åtgärderna göra
det möjligt att minska avbrottstiderna och ge kunderna
bättre förutsättningar att klara konsekvenserna av
eventuella avbrott. Vidare föreslog utredningen
standardhöjningar i de delar av elnäten som är
oväderskänsliga samt bidrag till de merkostnader denna
ombyggnad skulle innebära för nätföretagen. Detta stöd
skulle finansieras genom införandet av en
leveranssäkerhetsavgift. Utredningen förordade också att
det infördes en utökad rätt till avbrottsersättning i
ellagen. Elavbrottsutredningen slutredovisade sitt uppdrag
i oktober 2001. Detta skedde i form av en promemoria som
bl.a. innehöll förslag om kvalitetskrav på
nätverksamheten.
Regeringen ansåg vidare att förslag om nya kriterier för
skälighetsbedömningen av nättarifferna och om att
överföringen av el skall vara av god kvalitet, tillsammans
med den s.k. nätnyttomodellen som Energimyndigheten
utformar, kommer att skapa incitament för investeringar i
ökad leveranssäkerhet.
Energimyndigheten gavs i regleringsbrevet för år 2002 i
uppdrag att - efter samråd med Elsäkerhetsverket - följa
de satsningar som gjorts inom elbranschen för att minska
elnätets känslighet för snöoväder och liknande
förhållanden samt för att minska konsekvenserna av
strömavbrott. Ett motsvarande uppdrag gavs även i
Energimyndighetens regleringsbrev för år 2003. Detta skall
redovisas före den 15 maj 2003.
Utskottets inställning till regeringens hantering av
frågor om leveranssäkerhet var att det är rimligt att
kräva att nätföretagen har beredskap för att klara av de
problem som uppstår vid normala snöförhållanden. Enligt
utskottets mening är det även en fördel om elbranschen kan
visa sig mogen att själv hantera leveranssäkerheten, utan
att staten skall behöva vidta tvingande åtgärder.
Samtidigt måste staten ta sitt ansvar och noga följa
utvecklingen. I en reservation (m, kd, fp) anfördes att
det frivilliga initiativ som elbranschen har tagit är
mycket positivt, men reservanterna konstaterade samtidigt
att inte förrän samtliga nätföretag ställer sig bakom
överenskommelsen om nätsäkring och åtagandet om ekonomisk
ersättning kan elkunderna förvänta sig säkrare leveranser.
Regelverket kring ersättningarna måste innehålla enhetliga
garantier och göras känt för alla elkunder. Reservanterna
ansåg att det är mycket viktigt att myndigheterna noga
bevakar effekterna av branschens åtaganden och att
regeringen har beredskap för att snabbt presentera
lagförslag om de frivilliga åtagandena visar sig
otillräckliga.
Energimyndigheten drog följande slutsatser i den
uppföljningsrapport som lämnades till regeringen i maj
2002:
- Nätföretagen har ökat sina insatser och organiserat
sig bättre i arbetet med att förebygga och åtgärda
strömavbrott.
- Investeringarna för att öka leveranssäkerheten på
glesbygdsnätet har ökat, vilket bör leda till minskade
risker för strömavbrott vid snöoväder och andra
väderstörningar.
- Insatserna vid de stora strömavbrotten under den
senaste vintern har förbättrats jämfört med de närmast
föregående åren. En ny form av regionalt samarbete vid
stora störningar har nyttjats för första gången.
- Informationen till de drabbade kunderna synes ha varit
bättre än under tidigare år.
- Nätföretagen har på frivillig väg börjat betala ut
ersättningar i samband med strömavbrott.
Ersättningsnivåerna i denna goodwillersättning är dock
lägre än vad som föreslogs i Elavbrottsutredningen och
betalas ut först efter 24 timmar. I några företag är en
förutsättning för goodwillersättning dock att kunden själv
anmäler elavbrottet.
- De ekonomiska incitamenten för nätföretagen att minska
strömavbrotten kommer att förändras, dels genom företagens
egen goodwillersättning, dels genom den tillsynsmodell av
nätföretagens tariffer som skall tillämpas fr.o.m. år
2003. Detta bör innebära starka motiv för nätföretagen att
förbättra och upprätthålla leveranssäkerheten i
ledningsnäten.
Sårbarhets- och säkerhetsutredningen ansåg i sitt
betänkande Säkerhet i en ny tid (SOU 2001:41) att det
finns anledning att skärpa de grundläggande kraven på
leveranssäkerhet i elsystemet. I juni 2002 fick Svenska
kraftnät i uppdrag av regeringen att utveckla ytterligare
förslag till åtgärder för att bl.a. öka
leveranssäkerheten. En annan bakgrund till uppdraget var
det stora elavbrottet i Akalla, i norra Stockholm, i maj
2002.
Svenska kraftnät redovisade sitt uppdrag i december 2002
och föreslog då bl.a. att de regionala och lokala
elnätsföretagen skall utveckla en branschrekommendation
med de krav som skall gälla för näten samt att
elnätsföretagen genom denna rekommendation skall göra en
aktuell värdering av elavbrottens ekonomiska konsekvenser.
I Elnätsutredningens delbetänkande Elnätsföretag -
regler och tillsyn (SOU 2000:90) berördes frågan om
elkvalitet. Utredningen påtalade att det förekommer att
kvaliteten på den överförda elen ibland inte kan anses
vara godtagbar, eller att en kund i varje fall
ifrågasätter om kvaliteten är godtagbar. Mot bakgrund av
detta föreslog regeringen våren 2002 i den s.k.
energimarknadspropositionen (prop. 2001/02:56) att en
bestämmelse om att överföring av el skall vara av god
kvalitet skulle införas i ellagen. Riksdagen beslöt i
enlighet med detta (bet. 2001/02:NU9). I den aktuella
bestämmelsen, som trädde i kraft den 1 juli 2002, anges
även att nätmyndigheten kan bemyndigas att meddela närmare
föreskrifter om god överföringskvalitet. När det gäller
elkvalitet har det även i ellagen (4 kap. 1 §) vad avser
nättariffernas skälighet införts att nätföretagens sätt
att bedriva verksamheten skall påverka det pris som
nätföretagen tar ut.
Med anledning av tillägget i ellagen vad avser att
överföring av el skall vara av god kvalitet har regeringen
i januari 2003 gett Energimyndigheten i uppdrag att vidare
utreda frågan om leveranskvalitet och ta fram förslag till
föreskrifter om god kvalitet på överföring av el. Som en
del av uppdraget skall bl.a. frågan om riktvärden för vad
som kan anses vara acceptabelt när det gäller strömavbrott
och deras varaktighet behandlas. Energimyndigheten skall
redovisa sitt förslag till föreskrifter senast den 31
oktober 2003.
Utskottets ställningstagande
För det moderna samhället är säker tillgång till el av
avgörande betydelse. Detta gäller för både företag och
hushåll. Vid en internationell jämförelse är
leveranssäkerheten i de svenska elnäten god. Samtidigt kan
konstateras, som nämns i den här aktuella motionen
2002/03:N378 (s), att störningar i elleveranserna kan
förekomma med avsevärda konsekvenser för de drabbade.
Enligt utskottets mening är det rimligt att kräva att
nätföretagen har beredskap för att klara av de problem som
uppstår vid t.ex. normala snöförhållanden. Å andra sidan
kan det inte anses rimligt att nätföretagen skall ha en
gardering mot alla upptänkliga händelser. Som redovisats
görs det inom branschen frivilliga åtaganden, bl.a.
beträffande goodwillersättning. Enligt utskottets
uppfattning är det en fördel om branschen kan visa sig
mogen att själv hantera leveranssäkerheten, utan att
staten skall behöva vidta tvingande åtgärder. Samtidigt
måste staten ta sitt ansvar och noga följa utvecklingen.
Som framgått av den lämnade redovisningen görs detta
också, bl.a. genom Energimyndighetens arbete.
Med det anförda avstyrker utskottet den nyssnämnda
motionen.
Nedsättning av nätavgift för småskalig
elproduktion
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden rörande
nedsättning av nätavgift för småskalig
elproduktion. Frågan ingår i uppdraget för en
nyligen tillsatt utredning. Jämför reservation 13
(m, fp, kd).
Motionerna
I två motioner framförs synpunkter på att de extra
kostnader som en etablering av en småskalig anläggning
innebär inte skall drabba det berörda nätföretaget och
därmed kunderna i det aktuella området. Ett
tillkännagivande av riksdagen om nätavgifter för småskalig
elproduktion föreslås i motion 2002/03:N315 (s). De nu
gällande reglerna för småskaliga elproduktionsanläggningar
som innebär att de endast skall betala den del av
nätavgiften som motsvarar den årliga kostnaden för
mätning, beräkning och rapportering har icke önskvärda
effekter, anför motionärerna. Enligt ellagen skall små
produktionsanläggningar som är belägna i närheten av
varandra och gemensamt matar in el på ledningsnätet
betraktas som separata anläggningar när den aktuella
bestämmelsen tillämpas. Det innebär att även nätavgiften
för större vindkraftsparker beräknas på detta sätt.
Problemet blir mer tydligt på Gotland än inom andra
områden, eftersom där har skett en stor satsning på
vindkraft samtidigt som antalet elabonnenter är relativt
litet, påpekar motionärerna. De uppger att det på Gotland
för närvarande finns 150 vindkraftverk med en sammanlagd
effekt på 80 MW. Verken betalar en anslutningsavgift men
däremot ingen årlig nätavgift. Det är inte rimligt med en
bestämmelse som innebär att kunder i ett visst område får
stå för subventionen till förnybar elproduktion, anser
motionärerna. Elcertifikatutredningen har lämnat ett
förslag till lösning av den aktuella frågan, men
remissinstanserna ansåg att förslaget behövde utredas
ytterligare, en bedömning som regeringen delade, erinrar
motionärerna om. Energimyndigheten har vidare, på
regeringens uppdrag, sett över hur frågan som rör
nätavgifter skall införlivas i ellagen och lämnat en
redovisning hösten 2002. Det är angeläget att en ändring
kan genomföras snabbt, varvid inriktningen skall vara att
kunder i ett visst område inte skall stå för subventionen
till förnybar elproduktion, anför motionärerna.
I motion 2002/03:N301 (m) föreslås att riksdagen skall
begära att regeringen lägger fram förslag som medför att
de extra kostnader som etablering av en småskalig
elproduktionsanläggning innebär inte drabbar nätföretagen
och i förlängningen nätföretagens kunder. Reformeringen
och avregleringen av elmarknaden har varit framgångsrik,
säger motionärerna. De anser dock att statsmakternas
beslut om skatter och subventioner har medfört att
elmarknaden fungerar sämre än vad den skulle kunna göra.
Ett exempel på detta sägs vara det förhållandet att
subventionerna till bl.a. vindkraftverk drabbar människor
boende intill verken trefaldigt. För det första får de via
skattsedeln betala för att vindkraftverken skall kunna
uppföras, för det andra får de en försämrad natur- och
boendemiljö och för det tredje får de via nätavgiften
betala för de merkostnader vindkraftverken orsakar det
lokala nätföretaget.
Vissa kompletterande uppgifter
I ellagen finns en särskild bestämmelse om nätavgiften för
småskaliga elproduktionsanläggningar (4 kap. 10 §). Enligt
denna bestämmelse skall en innehavare av en småskalig
elproduktionsanläggning som kan leverera en effekt om
högst 1 500 kW endast betala den del av nätavgiften som
motsvarar den årliga kostnaden för mätning, beräkning och
rapportering. Innehavaren slipper alltså betala den del av
avgiften som grundas på drift och underhåll av nätet.
Denna kostnad fördelas i stället på övriga kunder i
nätföretagets område. Enligt ellagen skall flera små
produktionsanläggningar som är belägna i närheten av
varandra och som gemensamt matar in el på ledningsnätet
betraktas som separata anläggningar vid tillämpningen av
denna bestämmelse. Det innebär att även nätavgiften för
större vindkraftsparker beräknas på detta sätt. En
kraftfull utbyggnad inom ett begränsat område kan således
innebära att övriga abonnenter inom nätområdet får svara
för en relativt hög andel av kostnaderna.
Riksdagen har våren 2002 - vid två tillfällen - avslagit
motionsyrkanden liknande de här aktuella. Vid det första
tillfället, i samband med behandlingen av proposition
2001/02:56 om energimarknader i utveckling - bättre regler
och tillsyn i februari 2002, hänvisade utskottet (bet.
2001/02:NU9) till att frågan om de framtida
verksamhetsförutsättningarna för små
elproduktionsanläggningar skulle tas upp i den
energipolitiska propositionen som regeringen då hade
aviserat till mars 2002. I en motivreservation (m, kd, fp)
gavs samtidigt stöd för uppfattningen att det inte är
rimligt att de elkonsumenter som råkar bo i områden där
det finns eller planeras många vindkraftverk skall drabbas
av högre nätkostnader än de skulle ha gjort om vindkraften
inte hade funnits i de berörda områdena.
Vid det andra tillfället, i samband med behandlingen av
proposition 2001/02:143 om samverkan för en trygg,
effektiv och miljövänlig energiförsörjning i maj 2002,
hänvisade utskottet (bet. 2001/02:NU17) till vad som sades
i propositionen om att den berörda bestämmelsen i ellagen
har medfört vissa ej önskvärda effekter. Regleringen kan
medföra högre nättariffer för elkunder i vissa områden och
utgöra ett hinder för den fortsatta utvecklingen av
miljövänliga elproduktionsanläggningar, anförde utskottet
och menade att det inte är tillfredsställande att en
bestämmelse som från början var avsedd att främja
småskalig elproduktion kan få motsatt effekt. Av denna
anledning välkomnade utskottet den av regeringen i
propositionen aviserade utredningen av konsekvenserna av
ett borttagande, alternativt en ändring av den aktuella
bestämmelsen. I en reservation (kd, fp) begärdes ett
uttalande av riksdagen om att regeringen snarast skulle
återkomma med förslag som medför att de extra kostnader
som en etablering av en småskalig elproduktionsanläggning
innebär inte särskilt skall drabba de aktuella
nätföretagen. Det är uppenbart att den berörda
bestämmelsen i ellagen har påtagliga negativa effekter,
anförde reservanterna och menade att det faktum att
nätägaren och därmed de elanvändare som finns i det
aktuella nätområdet får svara för hela den kostnad som
regleringen medför innebär en orättvisa för dem som är
boende i dessa regioner. De ansåg det angeläget att det
berörda problemet - utan ytterligare fördröjande
utredningsarbete - skulle få en snar lösning.
I uppdraget för den tidigare nämnda, nyligen tillsatta
utredningen om fortsatt utveckling av el- och
naturgasmarknaderna ingår, som redovisats, att kartlägga
konsekvenserna av att bestämmelsen om att de småskaliga
elproducenterna endast skall betala för den del av
nättariffen som motsvarar årlig kostnad för mätning och
rapportering tas bort. I direktiven refereras till
propositionen om samverkan för en trygg, effektiv och
miljövänlig energiförsörjning (prop. 2001/02:143), i
vilken regeringen presenterade sin bedömning att gällande
bestämmelse om att de småskaliga elproducenterna endast
skall betala för den del av nättariffen som motsvarar
årlig kostnad för mätning och rapportering får vissa
effekter som inte är önskvärda och att den därför bör tas
bort eller ändras. Det saknades dock ett tillräckligt väl
underbyggt underlag för att bedöma vilka konsekvenser
detta kan få för den småskaliga elproduktionen. Utredaren
skall kartlägga konsekvenserna av att ta bort gällande
bestämmelse, men han skall även föreslå alternativ till
att ta bort bestämmelsen.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar de bedömningar som görs i de här aktuella
motionerna 2002/03:N315 (s) och 2002/03:N301 (m) om att de
gällande reglerna för de småskaliga
elproduktionsanläggningarna, som innebär att dessa endast
skall betala den del av nätavgiften som motsvarar den
årliga kostnaden för mätning, beräkning och rapportering,
kan få icke önskvärda effekter. Regleringen kan medföra
högre nättariffer för elkunder i vissa områden och utgöra
ett hinder för den fortsatta utvecklingen av miljövänliga
elproduktionsanläggningar. Det är inte tillfredsställande
att en bestämmelse som från början var avsedd att främja
småskalig elproduktion kan få motsatt effekt.
I uppdraget för den nyssnämnda utredningen om fortsatt
utveckling av el- och naturgasmarknaderna ingår, som
redovisats, att kartlägga konsekvenserna av att den
aktuella bestämmelsen tas bort. Utredaren skall även
föreslå alternativa lösningar. Med detta får de båda
nämnda motionerna anses tillgodosedda och de avstyrks
därmed.
Reformering av elmarknaden
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om en
reformering av elmarknaden. Utskottet hänvisar
till att en utredning om fortsatt utveckling av
el- och naturgasmarknaderna nyligen har tillsatts.
Jämför reservationerna 14 (v) och 15 (mp).
Motionerna
I två motioner från Miljöpartiet förordas att det skall
tillsättas en utredning om elmarknaden. I motion
2002/03:N297 (mp) föreslås ett tillkännagivande av
riksdagen om behovet av en utredning om en reform av
elmarknaden. Ett av flera stora problem med den nuvarande
elmarknaden är att konsumenternas incitament till en
effektiv elanvändning blockeras, anför motionärerna. De
anser att elmarknaden är en onaturlig marknad, eftersom
tillgång och efterfrågan inte matchas med hjälp av priset.
Den nuvarande situationen på marknaden ses som ett arv
från monopoltiden. I syfte att minska oljeberoendet
byggdes kärnkraften ut så mycket att den förutom att förse
industrin med billig kraft även kunde användas för att
värma villor, säger motionärerna. De påpekar att det nu
inte längre finns någon överkapacitet på elmarknaden,
varför den måste reformeras. Den verkliga
konkurrenshandeln med fysisk el sker på spotmarknaden,
anför motionärerna och anser att även konsumenterna måste
få tillgång till denna handel. På spotmarknaden bildas ett
jämviktspris som skapar balans mellan produktion och
konsumtion av fysisk el. För att bilda priset måste
förutom säljbud från producenterna konsumenternas
sammanlagda vilja att konsumera el vid olika prisnivåer
läggas in, vilket Svenska kraftnät skulle kunna göra,
menar motionärerna. De konstaterar att i så fall skulle de
nuvarande elsäljarna inte behövas, och i och med detta
skulle även behovet av att rapportera mätvärden och
leverantörsbyten mellan nätbolagen och säljarna försvinna.
Mätningen och avräkningen av konsumenternas leverans
skulle endast behöva hanteras av de lokala nätbolagen.
Resultatet skulle bli en stor förenkling och
effektivisering, säger motionärerna. De anser att den
föreslagna reformen bör kompletteras med utökad timvis
mätning och system som sprider information om spotpriset
till konsumenterna så att de i ökad omfattning kan styra
sin konsumtion utifrån priset. Konsumenter som vill låsa
priset på el skall kunna göra det med separata
prisförsäkringar, föreslår motionärerna.
Prisförsäkringarnas funktion skulle därmed bli att sprida
investeringsrisker på marknaden. En producent som har
investerat kan sälja prisförsäkringar som motsvarar den
installerade kapaciteten till ett stort antal konsumenter,
varigenom konsumenterna har möjlighet att välja vilka
investeringar som de vill stödja, t.ex. investeringar i
grön el eller effektbesparande åtgärder, anför
motionärerna. De misstänker att avsikten med
organiseringen av den nuvarande elmarknaden är att
avskärma konsumenterna från den egentliga konkurrensen på
elmarknaden och i stället skapa en oligopolmarknad för att
göra Vattenfall AB till en europeisk aktör. Det är
uppenbart att elmarknaden lider av ett stort systemfel,
sägs det.
I den andra här aktuella motionen - 2002/03:N298 (mp) -
begärs ett tillkännagivande om att en utredning bör
tillsättas med syfte att förändra elprissättningen i
riktning mot rörliga priser och förstärkt
effektprissättning. Många miljöproblem hänger samman med
den höga energiförbrukningen och för att minska
energiförbrukningen är ekonomiska styrmedel mycket
effektiva, anför motionärerna. De anser att det inte bara
är högre energipriser som är positiva från miljösynpunkt,
utan prissättningens utformning är också viktig för att
stimulera en effektiv energianvändning. Det är positivt
att konkurrensen på elmarknaden har ökat sedan
omregleringen, men samtidigt upplever många kunder det som
ett stort problem att den fasta nätavgiften är hög, säger
motionärerna. De påpekar att kunderna inte kan välja
nätbolag och genom att det fasta nätpriset utgör en så
stor del av det totala elpriset är incitamentet för
effektiv elanvändning inte så stort som ett helt rörligt
elpris skulle vara. Elpriserna skulle också behöva
förändras i riktning mot mer effektprissättning, anser
motionärerna, med hänvisning till att om det var större
prisskillnad mellan dagar/timmar med stort respektive
litet effektbehov skulle sparande och effektivisering
stimuleras inom hushålls- och företagssektorerna. En
möjlighet för att åstadkomma detta kan vara att lagstifta
om att alla som levererar el skall förse elkunderna med
mätare med kontinuerlig registrering av elförbrukningen,
föreslår motionärerna. De menar dock att frågan om en
utformning av en utökad effektprissättning behöver utredas
innan beslut kan fattas, varför regeringen bör anmodas att
tillsätta en utredning med uppgift att belysa såväl rörlig
prissättning av el som effektprissättning.
Vissa kompletterande uppgifter
I samband med behandlingen av den s.k.
energimarknadspropositionen (prop. 2001/02:56) våren 2002
redovisade direktör Gunnar Fabricius, Svenska Kraftbörsen
AB, i en skrivelse till utskottet, ett förslag till
ändring av ellagstiftningen liknande det som förordas i
den här aktuella motionen. Det föreslagna systemet hade
följande beståndsdelar: nätbolagen skall vara
balansansvariga för konsumenterna; nätbolagen skall
upphandla el på spotmarknaden (i normalfallet motsvarande
den förväntade inmatningen av effekt i nätet); nätbolagen
får endast debitera spotpris per timme för levererad el
och beräknade nätförluster, plus tillägg på nätägarens
kostnader; nätbolagen får inte handla med eller sälja
riskförsäkringar. Vid sidan av handeln med fysisk el
föreslås att en helt separat prisförsäkringsmarknad ges
möjlighet att utvecklas. Utskottet tog i det då aktuella
betänkandet (bet. 2001/02:NU9) inte ställning till
förslaget, eftersom det inte fanns något motionsyrkande i
saken, utan noterade endast att skrivelsen hade inkommit.
Utskottets ställningstagande
Det förslag till reformering av elmarknaden som föreslås i
motion 2002/03:N297 (mp) innebär enligt utskottets mening
en dramatisk förändring av det gällande regelverket. Att
ändra elmarknadens regelverk i den utsträckningen finner
utskottet inte rimligt och det måste anses osäkert om det
skulle komma att ge de vinster som sägs i motionen. Det
skulle bl.a. innebära att nätföretagen hamnar i en
monopolsituation gentemot konsumenterna, varför det inte
skulle finnas några direkta incitament att pressa priserna
på börsen. Det skulle heller inte finnas någon möjlighet
för elkunderna att byta elleverantör om de inte är nöjda
med sitt elpris.
En annan faktor att beakta är att den nuvarande
ellagstiftningen är förenlig med EU:s regelverk. Hur det
förslag som läggs fram i motionen förhåller sig i detta
avseende har inte prövats.
Utskottet noterar också att i uppdraget för den nyligen
beslutade utredningen om fortsatt utveckling av el- och
naturgasmarknaderna ingår, som redovisats, att analysera
om det finns tänkbara förbättringar att göra på
elmarknaden och naturgasmarknaden och om så är fallet
föreslå åtgärder för detta. I direktiven sägs att
ellagstiftningen har förändrats efter avregleringen.
Övergångssystemet med leveranskoncession har avskaffats,
kravet på timvis mätning för byte av elleverantör har
tagits bort och ersatts av ett system som baseras på att
elförbrukningen fördelas över tiden enligt en
schablonkurva som baseras på förbrukningen i ett
nätområde, den s.k. schablonberäkningsreformen. Efter
avregleringen har även omfattande strukturförändringar
skett på elmarknaden. Antalet elleverantörer har minskat
och flera av de aktörer som vid avregleringen gav sig in
på marknaden har lämnat den igen. Utredaren skall
utvärdera elmarknadens funktionssätt med huvudinriktning
på hur strukturförändringarna har påverkat konkurrensen på
elmarknaden och även belysa konkurrensen på elmarknaden ur
ett nordiskt och europeiskt perspektiv. Utredaren skall
även föreslå metoder för hur konkurrensen på elmarknaden
skall följas upp. I uppdraget ingår också att kartlägga
hur konkurrensen på elmarknaden övervakas i andra länder.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
2002/03:N297 (mp) och 2002/03:N298 (mp), den sistnämnda i
här aktuell del.
I den sistnämnda motionen berörs också frågan om fasta
nätavgifter. Nätverksamhet är en kapitalintensiv
verksamhet med höga fasta kostnader som inte påverkas av
mindre variationer i eldistributionen. Nätavgifterna skall
grundas på kostnader som hör till nätverksamheten och de
skall vara kostnadsriktiga. Enligt utskottets mening
faller det sig därför naturligt att en stor del av
nätavgiften är fast. I sammanhanget vill utskottet
dessutom påpeka att praktiskt taget samtliga nätföretag
för närvarande tillämpar en nätavgift som består av både
en fast och en rörlig del. Den rörliga delen av
nätavgiften styrs av konsumentens förbrukning och innebär
således ett incitament till effektivare elanvändning.
Enligt utskottets mening bör inte statsmakterna gripa in
i elmarknaden genom att reglera förhållandet mellan fasta
och rörliga avgifter. Däremot vill utskottet betona vikten
av Energimyndighetens tillsyn av att nätavgifterna är
skäliga. I det sammanhanget har konsumenterna en viktig
funktion att fylla när det gäller att uppmärksamma
myndigheten på de fall av avvikelser från skäligheten i
avgifter som kan förekomma. Det är också angeläget att
myndigheten agerar snabbt och effektivt i dessa fall.
Med detta avstyrks motion 2002/03:N298 (mp) även i denna
del.
Centrum för vindkraftsinformation
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om inrättande
av ett centrum för vindkraftsinformation. Jämför
reservationerna 16 (kd) och 17 (mp).
Motionerna
I två motioner - 2002/03:N293 (s) och 2002/03:N206 (c) -
begärs tillkännagivanden om att det skall inrättas ett
nationellt centrum för vindkraftsinformation som bör
knytas till Högskolan på Gotland. Gotland är världsledande
på ny teknik för integration av vindkraft i elnätet, sägs
det i den förstnämnda motionen. Högskolan på Gotland har
inrättat ett centrum för vindkraftsinformation, med syfte
att samordna och utveckla högskolans forskning och
utbildning inom området samt att verka för inrättandet av
ett nationellt centrum för vindkraftsinformation vid
högskolan, konstaterar motionärerna. De påpekar att
Vindkraftsutredningen i sitt betänkande Rätt plats för
vindkraften (SOU 1999:75) föreslog att ett
informationscentrum för vindkraft skulle inrättas. På
Gotland finns drygt 150 vindkraftverk i drift, det bedrivs
mycket forskning om vindkraft på Gotland och många företag
på Gotland arbetar med vindkraftsprojektering, anför
motionärerna. De menar att verksamheten vid det föreslagna
centrumet kan bestå av följande delar: allmän information
och rådgivning, erfarenhetsåterföring, utredningar och
forskning samt inrättandet av en kunskapsbank. Ett
informationscentrum för vindkraft på Gotland kan
organisatoriskt utgöra en del av högskolans avdelning för
samverkan med näringslivet (Innova), och centrumet bör ha
en egen finansiering för att inte belasta högskolan, säger
motionärerna.
I den andra motionen - 2002/03:N206 (c) - sägs att
behovet av nya kunskaper om vindkraften från tekniska,
miljömässiga och ekonomiska utgångspunkter, liksom av att
sprida information om dessa aspekter, är mycket stort.
Även i denna motion refereras till Vindkraftsutredningens
förslag och till de speciella, gynnsamma förutsättningar
som finns för ett centrum för vindkraftsinformation vid
Högskolan på Gotland. Kommunen är en av få i Sverige som
gjort en fördjupad översiktsplan för vindkraft, och det
finns en samsyn och en bred uppslutning inom regionen för
vindkraften, anför motionären.
Vissa kompletterande uppgifter
Riksdagen avslog våren 2002 motioner med förslag om att
inrätta ett centrum för vindkraftsinformation liknande de
här aktuella (bet. 2001/02:NU17).
Utskottet redovisade att dåvarande näringsminister Björn
Rosengren i mars 2002 hade besvarat en fråga (fr.
2001/02:903) av Lilian Virgin (s) om att inrätta ett
nationellt centrum för vindkraftsinformation på Gotland. I
sitt svar framhöll statsrådet olika satsningar som
regeringen gjorde och avsåg att göra för vindkraften,
däribland förslagen i den då aktuella energipolitiska
propositionen (prop. 2001/02:143). Han påpekade samtidigt
att han inte hade möjlighet att ta ställning till om
inrättandet av ett nationellt centrum för
vindkraftsinformation var aktuellt. Enligt de uppgifter
som utskottet hade inhämtat bereddes då frågan om
inrättande av ett nationellt centrum för
vindkraftsinformation inom Regeringskansliet.
Utskottet såg flera fördelar med att ett sådant
informationscentrum grundas och delade många av de i
motionerna framförda synpunkterna. Utan att ta ställning i
frågan ansåg utskottet att Gotland är en av de platser som
bör övervägas när lokaliseringen av ett eventuellt
informationscentrum diskuteras. Genom att knyta ett
informationscentrum till en högskola kan befintlig
kompetens tillvaratas på ett effektivt sätt, och vid
Gotlands högskola finns kompetens på området som skulle
vara värdefull i detta sammanhang, anförde utskottet. Då
frågan om inrättande av ett vindkraftscentrum bereddes
inom Regeringskansliet menade emellertid utskottet att ett
riksdagsuttalande kunde undvaras.
I en reservation (kd) förordades att regeringen skulle
överväga att ge stöd till ett nationellt centrum för
vindkraftsinformation på Gotland. I en annan reservation
(mp) förordades också att ett informationscentrum skulle
inrättas, varvid Gotlands högskola nämndes som ett
tänkbart alternativ.
Enligt uppgift från Näringsdepartementet finns det flera
universitet och högskolor som har inriktning mot
vindkraftsområdet. Den bedömning som den dåvarande
näringsministern gjorde i mars 2002 om att ett inrättande
av ett nationellt centrum för vindkraftsinformation inte
var aktuellt gäller enligt departementet fortfarande.
Vidare konstateras att det inte finns några medel till
regeringens förfogande för ett eventuellt inrättande av
ett centrum för vindkraftsinformation.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan - som också framhölls våren 2002 då
likartade motionsyrkanden behandlades - se flera fördelar
med att ett centrum för vindkraftsinformation inrättas.
Utskottet delar också många av de i motionerna framförda
synpunkterna. Som nyss redovisats finns det flera
universitet och högskolor, förutom Högskolan på Gotland,
som bedriver verksamhet med inriktning på
vindkraftsområdet. Utskottet ser positivt på en sådan
verksamhet. Att riksdagen skulle göra ett tillkännagivande
av den typ som begärs i motionerna kan utskottet dock inte
förorda; de båda här aktuella motionerna avstyrks därmed.
Strålningsrisker m.m.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om
kunskapsläget rörande strålningsrisker.
Remissbehandling av en rapport på området från
Elsäkerhetsverket pågår. Jämför reservation 18
(fp).
Riksdagen bör också avslå motionsyrkanden om rutiner avseende
förlängning av nätkoncession, med hänvisning till
Energimyndighetens arbete i frågan. Jämför
reservation 19 (v, mp).
Motionerna
I motion 2002/03:N264 (fp) begärs ett tillkännagivande om
strålningsriskerna från kraftledningar. Elsäkerhetsverket
fick våren 2001 i uppdrag av regeringen att utreda frågan
om strålningsrisker, konstaterar motionärerna. De anser
att det är viktigt att denna utredning nu ger resultat i
praktiken. Mot bakgrund av att det för närvarande finns
bostadsområden, skolor och daghem som ligger nära
kraftledningar och där barn dagligen vistas under längre
tid, bör farhågorna om strålningsrisker tas på stort
allvar, anför motionärerna.
Tillkännagivande i följande två avseenden begärs i
motion 2002/03:Bo237 (v): om tydligare bestämmelser vid
ansökan om förlängning av nätkoncession; om
sanktionsmöjligheter mot nätföretag som inte lämnar
ansökan inom fastställd tid. Om den s.k.
försiktighetsprincipen, dvs. att elanläggningar och
byggnader skall utformas och placeras så att exponeringen
för elektromagnetisk strålning begränsas, bör gälla för
nyanläggningar så bör den också gälla för befintliga,
anför motionären. Eftersom flyttning eller nedgrävning av
en befintlig ledning blir en extra kostnad för
nätinnehavaren - i de fall en förändring måste ske före
koncessionens utgång - anser motionären att det är rimligt
att kommunerna eller andra som berörs står för en del av
kostnaderna. Beträffande förlängd koncession är praxis för
närvarande sådan att om nätföretaget lämnar in en
preliminär ansökan, utan t.ex. miljökonsekvensbeskrivning,
en vecka innan koncessionen löper ut, så får
kraftledningen fortsätta att användas, säger motionärerna
Det finns ett krav att ansökan om ny koncession skall
lämnas in två år innan den gällande går ut. Det har dock
visat sig att bestämmelsen ofta inte efterlevs, hävdar
motionären. Hon anser att lämpliga sanktioner för dem som
åsidosätter gällande bestämmelser bör införas.
Vissa kompletterande uppgifter
Riksdagen avslog våren 2002 motioner liknande de här
aktuella (bet. 2001/02:NU9). Utskottet noterade att
regeringen - som svar på det tillkännagivande riksdagen
gjorde våren 2001 om en utredning av åtgärder och metoder
för att reducera strålningsriskerna från kraftledningar
(bet. 2000/01:NU8) - givit Elsäkerhetsverket i uppdrag att
genomföra den begärda utredningen och att uppdraget skulle
redovisas senast den 15 november 2002. I
utredningsuppdraget ingick att ta fram förslag till
incitament för kommuner och kraftbolag för de aktuella
åtgärderna samt en bedömning av kostnaderna för
åtgärderna. Utskottet såg positivt på att den begärda
utredningen kom till stånd. Mot bakgrund av att det finns
bostadsområden, skolor och daghem som ligger nära
kraftledningar, där barn dagligen vistas under längre tid,
ansåg utskottet att farhågor om strålningsrisker bör tas
på allvar. Utskottet framhöll också vikten av att
forskning på det aktuella området drivs vidare.
Elsäkerhetsverket redovisade i november 2002 till
regeringen sitt uppdrag i rapporten, Reduktion av
magnetfält från kraftledningar. Utredningen utgår från
gällande EU-rekommendationer och tidigare gjorda
utvärderingar, bl.a. av dåvarande Rådet för
arbetslivsforskning (RALF) beträffande riskbedömningar. I
rapporten från RALF, Elöverkänslighet och hälsorisker av
elektriska och magnetiska fält, redovisades att det råder
samstämmighet i de internationella utredningar och
utvärderingar som har genomförts under 1990-talet om att
det för närvarande inte finns tillräckligt vetenskapligt
stöd för att lågfrekventa elektriska och magnetiska fält
orsakar negativa hälsoeffekter som skulle motivera
tvingande exponeringsbegränsande åtgärder. En viss
misstanke finns dock om att förhöjd exponering för
magnetfält kan öka risken för att insjukna i vissa former
av cancer.
I Elsäkerhetsverkets rapport genomgås olika strategier
för att begränsa eventuella hälsorisker vid exponering för
elektriska och magnetiska fält. Vidare redogörs för EU:s
rekommendationer som bygger på underlag från den
internationella strålskyddsorganisationen (International
Commission on Non-Ionizing Radiation Protection, ICNIRP).
Bedömningar av ett underorgan till
Världshälsoorganisationen (International Agency for
Research on Cancer, IARC) redovisas och det redogörs
kortfattat för standarder, regelverk och
försiktighetsprinciper. IARC har klassificerat extremt
lågfrekventa magnetfält som möjligen cancerogena. Inga
cancerogena effekter har dock påvisats, varför det finns
behov av ytterligare forskningsinsatser för att avvisa
eller påvisa sådana effekter.
Eftersom ett samband mellan kraftledningars magnetfält
och bl.a. leukemi inte kan uteslutas har i Sverige
Arbetarskyddsstyrelsen, Boverket, Elsäkerhetsverket,
Socialstyrelsen och Statens strålskyddsinstitut i samråd
utarbetat en s.k. försiktighetsprincip. Denna innebär att
om åtgärder som generellt minskar exponeringen kan vidtas
till rimliga kostnader och konsekvenser i övrigt bör det
eftersträvas att reducera fält som avviker starkt från vad
som kan anses normalt i den aktuella miljön. När det
gäller nya elanläggningar och byggnader bör målet redan
vid planeringen vara att utforma och placera dessa så att
exponeringen begränsas. Det övergripande syftet med
försiktighetsprincipen är att på sikt reducera
exponeringen för magnetfält för att minska risken att
människor skadas.
I Elsäkerhetsverkets rapport redovisas och diskuteras
olika metoder och åtgärder för reduktion av magnetiska
fält samt görs olika kostnadsuppskattningar. Vidare görs
en genomgång av incitament för kommuner och kraftbolag att
vidta åtgärder för att reducera verkan av magnetfält från
kraftledningar. I rapporten föreslås följande:
- Tillämpningen av el- respektive miljölagstiftningen
med avseende på hantering av frågor kring elektriska och
magnetiska fält skall klarläggas, och det bör direkt i
ellagen respektive miljöbalken anges vilken lag som är
tillämplig.
- "För ledningar med högre magnetfält än x (T
(mikrotesla( reduceras fälten till minst 0,4 (T. Detta bör
beaktas av kraftbolagen vid såväl nya som förnyade
koncessioner.
- För ledningar som har högre magnetfält än 0,4 (T men
mindre eller lika med x (T bör berörda kommuner och
kraftbolag åläggas att samarbeta för att reducera fälten
ned till minst 0,4 (T."
Elsäkerhetsverket avser att under år 2003 genomföra
studier av antal boende vid kraftledningar med olika
exponeringsnivåer för att få underlag för förslag till
ställningstagande till de olika typer av incitament som
redovisas i rapporten.
Elsäkerhetsverkets rapport har nyligen skickats på
remiss. Remisstiden utgår den 1 juni 2003.
När det gäller den fråga som tas upp i motion
2002/03:Bo237 (v) och som rör hur den tidigare nämnda
försiktighetsprincipen tillämpas för befintliga ledningar
i samband med förlängning av nätkoncession redovisade
utskottet våren 2002 i betänkande 2001/02:NU9 att enligt
gällande bestämmelser (2 kap. 14 och 15 §§ ellagen) skall
förlängning av en nätkoncession prövas enligt samma
kriterier som gäller för en ansökan om ny nätkoncession.
Detta gäller också kravet på miljökonsekvensbeskrivningar
som infördes vid årsskiftet 1998/99. Detta krav hade
medfört bl.a. en stor anhopning av ärenden hos
Energimyndigheten, men myndigheten uppgavs ha kommit till
rätta med de inkörningsproblem som uppstod och
prioriterade att tillse att företagen fullgör sina
skyldigheter och kommer in med ansökan om förlängning av
nätkoncession inom föreskriven tid och med rätt
beslutsunderlag. Utskottet ansåg mot denna bakgrund att
det inte var motiverat att riksdagen skulle göra
uttalanden beträffande tydligare bestämmelser vid ansökan
om förlängning av nätkoncession eller om införande av
sanktionsmöjligheter mot nätföretag som inte lämnar
ansökan inom fastställd tid.
I en reservation (v, c, fp) hävdades att det, trots de
nyssnämnda gällande bestämmelserna, ofta förhåller sig så
att om nätföretaget lämnar in en preliminär ansökan, utan
t.ex. miljökonsekvensbeskrivning, en vecka innan
koncessionen löper ut, så får kraftledningen fortsätta att
användas. Detta gäller trots att det finns ett krav på att
ansökan om ny koncession skall lämnas in två år innan den
gällande går ut. Reservanterna ansåg således att det inte
är något fel på bestämmelsen i sig, men att efterlevnaden
inte är tillfredsställande, varvid ett skäl sades kunna
vara att det inte finns någon sanktionsmöjlighet mot de
företag som inte följer bestämmelsen. För att bestämmelsen
skall få åsyftad effekt förordade reservanterna att någon
form av sanktionsmöjlighet skall införas och att riksdagen
genom ett tillkännagivande skulle uppmana regeringen att
tillse att så sker.
Enligt uppgift från Näringsdepartementet fanns det vid
införandet av den aktuella bestämmelsen i ellagen ett
antal koncessioner som vid den tidpunkten ännu inte hade
gått ut, men som skulle göra det inom en tvåårsperiod.
Dessa koncessioner kunde av naturliga skäl inte uppfylla
kravet på ny ansökan två år före utgången av giltig
koncession. Sedan regelns införande har dock detta
förbättrats, även om det fortfarande finns
koncessionsansökningar som inkommer sent. Enligt uppgift
från Energimyndigheten, som är nätmyndighet och som har
att pröva ansökningar om nätkoncession, har dock detta
förbättrats avsevärt och utgör för närvarande inget stort
problem. Det är nu endast ett fåtal ansökningar som inte
inkommer före den stipulerade tvåårsgränsen.
Utskottets ställningstagande
Inledning
Utskottet behandlar först frågan om kunskapsläget rörande
strålningsrisker och därefter frågan om förlängning av
nätkoncession.
Kunskapsläget rörande strålningsrisker
Utskottet har vid återkommande tillfällen behandlat frågan
om strålningsrisker från kraftledningar i tätbebyggda
områden. Riksdagen hemställde som nämnts våren 2001 hos
regeringen om en utredning med uppdrag att finna åtgärder
och metoder för att reducera strålningsriskerna från
kraftledningar. Elsäkerhetsverket, som gavs i uppdrag att
genomföra den begärda utredningen, presenterade i november
2002 en rapport till regeringen. Remissbehandling av
rapporten pågår nu, och remisstiden går ut den 1 juni
2003. Elsäkerhetsverket avser att under år 2003 genomföra
studier av antal boende vid kraftledningar med olika
exponeringsnivåer för att få underlag för förslag till
ställningstagande till de olika typer av incitament som
redovisades i rapporten.
Med hänvisning till att frågan är under beredning anser
utskottet inte att det finns anledning för riksdagen att
nu göra något nytt uttalande. Mot bakgrund av att det
finns bostadsområden, skolor och daghem som ligger nära
kraftledningar, där barn dagligen vistas under längre tid,
bör farhågor om strålningsrisker tas på allvar. Det är
också viktigt att forskning på det aktuella området drivs
vidare. Med det anförda avstyrks motion 2002/03:N264 (fp)
i berörd del.
Förlängning av nätkoncession
I motion 2002/03:Bo237 (v) berörs frågan om hur den
tidigare nämnda försiktighetsprincipen tillämpas för
befintliga ledningar i samband med förlängning av
nätkoncession. Som redovisats skall enligt gällande
bestämmelser förlängning av en nätkoncession prövas enligt
samma kriterier som gäller för en ansökan om ny
nätkoncession. Detta gäller också kravet på
miljökonsekvensbeskrivningar som infördes vid årsskiftet
1998/99. Enligt uppgift ledde denna regels införande bl.a.
till en stor anhopning av ärenden hos Energimyndigheten.
Detta har dock förbättrats, även om det fortfarande finns
koncessionsansökningar som inkommer sent. Enligt
Energimyndigheten utgör detta för närvarande inget stort
problem. Det är nu endast ett fåtal ansökningar som inte
inkommer före den stipulerade tvåårsgränsen. Med
hänvisning till det anförda avstyrks den nämnda motionen i
berörda delar.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande reservationer. I
rubriken anges inom parentes vilken punkt i utskottets
förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
1. Avslag på regeringens förslag om införande av ett
elcertifikatssystem (punkt 1)
av Mikael Odenberg (m), Eva Flyborg (fp), Maria Larsson
(kd), Ulla Löfgren (m), Stefan Hagfeldt (m) och Nyamko
Sabuni (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde ha
följande lydelse:
1. Riksdagen avslår proposition 2002/03:40 punkterna 1-4,
6 och 7. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:N5
yrkande 1, 2002/03:N6 yrkandena 1 och 2, det förstnämnda i
denna del, 2002/03:N8 yrkande 1, 2002/03:N264 yrkande 6
och 2002/03:N301 yrkande 15.
Ställningstagande
Vi anser - i likhet med vad som anförs i motionerna
2002/03:N6 (m), 2002/03:N8 (fp) och 2002/03:N5 (kd) - att
förslaget om införande av ett elcertifikatssystem bör
avslås av riksdagen. Även i motionerna 2002/03:N301 (m)
och 2002/03:N262 (fp) från allmänna motionstiden tas
avstånd från ett sådant system. Vid de två tillfällen -
hösten 2000 och våren 2002 - då riksdagen tidigare har
behandlat frågan om införande av ett elcertifikatssystem
har företrädare för Moderata samlingspartiet, Folkpartiet
och Kristdemokraterna i reservationer markerat sitt
avståndstagande från planerna på ett sådant system.
Den avreglering av elmarknaden som inleddes år 1996 har
varit positiv; stora steg har tagits för att
marknadsanpassa energimarknaden och minska den politiska
styrningen inom energiområdet. På en avreglerad elmarknad
har kunderna möjlighet att genom sina köpval stödja sådan
elproduktion som de av olika skäl - miljömässiga,
ekonomiska, etc. - vill främja. Det nu aktuella förslaget
om ett elcertifikatssystem kan ses som ett återfall i en
förlegad, politikerstyrd planeringstradition.
Såväl förnybara energikällor som andra energislag måste
klara energimarknadens konkurrens utan omfattande
subventioner. Genom elcertifikatssystemet osynliggörs
subventionerna till den förnybara elproduktionen genom att
kostnaden flyttas från statsbudgeten direkt till
elkonsumenterna. Detta kan ses som ett exempel på det
budgettricksande som regeringen tillämpar för att klara de
uppsatta utgiftstaken. Enligt vår mening är detta inte i
överensstämmelse med budgetlagens anda.
Det kan vidare ifrågasättas hur införandet av ett
elcertifikatssystem förhåller sig till det arbete som
pågår på både nationell nivå och EU-nivå när det gäller
handel med utsläppsrätter. Genom handel med utsläppsrätter
sätts ett marknadspris på miljön och ett starkt incitament
till teknikförbättring skapas. Att främja förnybara
energikällor genom att låta miljöfarlig produktion betala
i stället för att ha omfattande subventioner - via
statsbudgeten eller, som i det nu aktuella förslaget, via
konsumenternas elräkningar - är enligt vår mening att
föredra.
Ett ytterligare starkt argument mot det föreslagna
elcertifikatssystemet är att det omgärdas av en omfattande
administration och byråkrati. Det föreslagna systemet är
en komplicerad och tekniskt präglad reglering, som
förutsätter en betydande administration med insatser från
såväl myndigheter som aktörerna på elmarknaden. Ett stort
antal aktörer är på olika sätt berörda av
elcertifikatssystemet - elproducenter, kvotpliktiga
elleverantörer, kvotpliktiga kunder, kvotpliktig industri,
elintensiv industri, vanliga elkunder, Svenska kraftnät,
Energimyndigheten, Finansinspektionen och
Konkurrensverket. Kostnaderna för denna administration kan
komma att bli omfattande.
Elcertifikatssystemets långsiktighet och stabilitet kan
också ifrågasättas. Det har varit en fördel för den
avreglerade elmarknaden att det finns ett brett politiskt
stöd för den. Så är inte fallet för det föreslagna
elcertifikatssystemet, utan det parlamentariska underlaget
är ganska smalt. Investeringar inom energimarknaden är
till sin karaktär långsiktiga och kräver en lång och
överblickbar planeringshorisont.
Med det anförda avstyrker vi införandet av det
föreslagna elcertifikatssystemet. Därmed blir samtliga här
aktuella motioner tillgodosedda i berörda delar och
tillstyrks.
2. Avslag på regeringens förslag om införande av ett
elcertifikatssystem (punkt 1, motiveringen)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Ställningstagande
Jag har - i likhet med vad som anförs i motion
2002/03:N7 (mp), liksom i andra motioner från företrädare
för Miljöpartiet - olika kritiska synpunkter på det
föreslagna elcertifikatssystemet. Jag ser dock samtidigt
flera fördelar med ett sådant system och är därmed inte
beredd att avslå propositionen i dess helhet.
Miljöpartiets synpunkter på de olika delarna i
elcertifikatssystemet återkommer jag till i anslutning
till respektive avsnitt. Därmed avstyrker jag de här
aktuella motionerna i berörda delar.
3. Riktlinjer för energipolitiken (punkt 2)
av Mikael Odenberg (m), Eva Flyborg (fp), Ulla Löfgren
(m), Stefan Hagfeldt (m) och Nyamko Sabuni (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha
följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2002/03:N5 yrkande 5, 2002/03:N6 yrkandena 3
och 4 och 2002/03:N8 yrkandena 2 och 3, bifaller delvis
motion 2002/03:N266 yrkande 10 och avslår motionerna
2002/03:N5 yrkandena 2-4, 2002/03:N7 yrkandena 1-4 och 11,
2002/03:N338, 2002/03: N339 yrkande 1, 2002/03:N348
yrkandena 2 och 3, 2002/03:N390 yrkande 10 och
2002/03:Bo288 yrkande 2.
Ställningstagande
Vår syn på energipolitikens inriktning i allmänhet och mer
specifikt på förnybara energikällor överensstämmer med den
som kommer till uttryck i motionerna 2002/03:N6 (m) och
2002/03:N8 (fp). Det övergripande målet för
energipolitiken bör enligt vår uppfattning vara att främja
en säker och konkurrenskraftig el- och energiförsörjning i
hela landet, samtidigt som all energiproduktion skall
klara högt ställda miljö- och säkerhetskrav i enlighet med
den generella miljöpolitiken.
Den riktning vi förordar innebär bl.a. att den politiska
styrningen av elproduktionen måste förändras. Valet av
produktionsform skall inte avgöras genom politiska beslut,
utan energipolitiken främjas bäst genom en fri produktion.
Statsmakternas roll bör därför inskränkas till att
fastställa de spelregler som skall gälla på marknaden i
allmänhet och i synnerhet vad gäller miljö, säkerhet och
beredskap. Utöver att fastställa villkoren för marknadens
aktörer skall staten inte försöka styra vilken teknik
eller produktionsform som skall utvecklas.
En bättre konkurrens på energimarknaderna än vad som för
närvarande är fallet är en förutsättning för att
marknaderna skall fungera, varför vi förordar en så fri
konkurrens som möjligt. De olika energislagen skall
användas där de är mest effektiva, och detta skall ske på
en fri, konkurrensutsatt energimarknad. Den politik som
förs för närvarande - och där det nu aktuella förslaget om
införande av ett elcertifikatssystem är ytterligare ett
led - präglas av detaljstyrning, särbeskattning och
subventioner. Denna politik har medfört en sämre
konkurrens än vad som annars skulle ha varit fallet.
Resultatet av detta har bl.a. blivit högre el- och
energipriser för konsumenterna, högre utgifter över
statsbudgeten och ett generellt sämre utnyttjande av de
samhälleliga resurserna.
Beträffande kärnkraften är det vår uppfattning att
riksdagsbeslutet om en förtida avveckling av kärnkraften
måste upphävas. En sådan avveckling leder till allvarliga
negativa konsekvenser för den svenska samhällsekonomin,
sysselsättningen och miljön. Vid kapacitetstoppar är
Sverige tvingat att importera el från andra länder och en
stor del av denna el är producerad i miljöskadliga,
fossileldade anläggningar.
När det gäller förnybara energikällor kan konstateras
att för närvarande svarar dessa, i form av framför allt
vattenkraft, för ca 50 % av den totala elproduktionen i
Sverige. Därutöver är ytterligare 44 % av elproduktionen
(kärnkraft) helt fri från utsläpp av av svavel,
kväveoxider och koldioxid. Det är alltså endast 6 % av den
svenska elproduktionen som genererar några tillskott till
nedsmutsning och klimatförändringar. Vi anser att vid
målformuleringar på såväl nationell nivå som EU-nivå bör
hänsyn tas härtill.
Enligt vår mening behövs det en omprövning och
utvärdering av den förda energipolitiken och
energiforskningen. Behovet av utvärdering tas också upp i
motion 2002/03:N266 (fp), som särskilt inriktar sig på
vindkraften på Gotland.
Riksdagen bör genom ett tillkännagivande anmoda
regeringen att vidta åtgärder i enlighet med vad som här
förordas. Därmed blir motionerna 2002/03:N6 (m) och
2002/03:N8 (fp) tillgodosedda i berörda delar och
tillstyrks. Även den nyssnämnda motionen 2002/03:N266 (fp)
blir till en del tillgodosedd, liksom motion 2002/03:N5
(kd) i den del som rör handel med utsläppsrätter. Övriga
här aktuella motioner avstyrks i berörda delar.
4. Riktlinjer för energipolitiken (punkt 2)
av Maria Larsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha
följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2002/03:N5 yrkandena 2-5, 2002/03:N8 yrkande 3
och 2002/03:N390 yrkande 10 och avslår motionerna
2002/03:N6 yrkandena 3 och 4, 2002/03:N7 yrkandena 1-4 och
11, 2002/03:N8 yrkande 2, 2002/03:N266 yrkande 10,
2002/03:N338, 2002/03: N339 yrkande 1, 2002/03:N348
yrkandena 2 och 3 och 2002/03:Bo288 yrkande 2.
Ställningstagande
Min syn på energipolitikens inriktning och på hur
förnybara energikällor bör främjas överensstämmer med den
som kommer till uttryck i motionerna 2002/03:N5 (kd) och
2002/03:N390 (kd). Klimatfrågan är en av världssamfundets
största framtidsfrågor och dess lösning har ett starkt
samband med energiproduktionen. Sveriges energiförsörjning
skall tryggas genom en långsiktig energipolitik med fasta
spelregler, där inhemska förnybara energikällor och
bränslen utgör en växande bas. Arbetet med
energieffektiviseringar måste intensifieras. Sverige
behöver vidare ett nytt energiskattesystem där skatter och
miljöavgifter utformas med hänsyn till förhållandena i
omvärlden. Systemet skall vara långsiktigt och utformas så
att miljöbelastningen minimeras och tillgången till billig
energi framställd under trygga och säkra förhållanden
säkerställs. Målet är ett ekologiskt uthålligt
energisystem utan drastiska prisförändringar, elbrist
eller andra stora påfrestningar på välfärd och
sysselsättning. För att möjliggöra detta krävs att stora
satsningar görs på energiforskning och energiteknisk
utveckling.
Kärnkraften bör fasas ut ur energisystemet när
energieffektiviseringar och tillförsel av ny elektricitet
möjliggör detta. Tillförseln av ny energi skall vara
baserad på förnybara energikällor.
Enligt min mening måste två principer tillämpas för att
det skall skapas goda incitament för ett uthålligt
energisystem där andelen förnybar energi ökar. Dels måste
ny teknik få någon form av initialt stöd, dels måste
principen att förorenaren betalar tillämpas i större
utsträckning vid elproduktion. Eftersom de olika
elproduktionsteknikerna för förnybar energi ligger i olika
mognadsfaser vill Kristdemokraterna ha ett system som ger
differentierat, initialt stöd till olika tekniker och
förordar ett fastprissystem för förnybar el, där staten
garanterar ett visst pris under ett uppbyggnadsskede.
Detta pris fasas sedan ut så att mindre ersättning utgår
för varje år, då tekniken förväntas bli alltmer
konkurrenskraftig efterhand. Kristdemokraterna delar inte
regeringens uppfattning att ett fastprissystem skulle
motverka en teknikutveckling av förnybara energikällor, då
det inte längre skulle finnas incitament att sänka
kostnaderna. De av staten garanterade priserna för olika
förnybara energislag skall självklart justeras nedåt, så
att en press skapas för teknikutveckling. Fördelen med ett
fastprissystem jämfört med elcertifikaten är att det förra
öppnar för möjligheter till prisdifferentiering mellan
olika förnybara energislag. Dessutom blir ett
fastprissystem incitamentsskapande för nyinvesteringar.
Kostnaderna för den enskilde konsumenten blir dessutom
sannolikt lägre, då ett fastprissystem inte blir lika
administrativt krävande. I andra med Sverige jämförbara
länder har ett fastprissystem för förnybar energi visat
sig vara mycket framgångsrikt. I Tyskland och Spanien där
sådana system tillämpas har också tekniken för förnybar
energi utvecklats betydligt. I Danmark är vindkraftsteknik
den tredje största exportindustrin.
På längre sikt måste utgångspunkten för all elproduktion
vara att den skall bära sina miljökostnader i enlighet med
principen om att förorenaren betalar. Energipolitiken
måste på sikt övergå från subventioner till förnybara
energikällor till att låta miljöfarlig produktion betala,
genom ett system med handel med utsläppsrätter. Ett sådant
system innebär att det sätts ett marknadspris på miljön
och att det skapas ett starkt incitament till
teknikförbättring. Sverige bör i EU aktivt arbeta för att
det kommer till stånd en europeisk, avreglerad
energimarknad, som inkluderar en gemensam handel med
utsläppsrätter. I avvaktan på detta kan ett nationellt
eller nordiskt system prövas.
Jag vill också något erinra om Kristdemokraternas syn på
inhemska, förnybara energikällor och inställningen till
olika tekniker och energibärare för energiproduktion.
Kristdemokraterna anser att det är förvånande att
regeringen utesluter torven från elcertifikatssystemet,
eftersom torvens egenskaper definitionsmässigt står mycket
nära biomassa och biobränsle enligt Svenska
torvproducentföreningens bedömning. Torven kan tillsammans
med trädbränsle spela en viktig roll för att öka andelen
biobränslen i kraftvärmeverk. Att exkludera torven från
elcertifikatssystemet innebär en uppenbar risk för att
kraftvärmeproduktion med torv ersätts med kol. Regeringen
bör ompröva torvens ställning som ett icke förnybart
energislag. Biobränslena spelar en viktig roll i
utvecklingen mot ett uthålligt energisystem. Medan de
fossila bränslena olja, kol och naturgas släpper ut
202-328 tusen ton koldioxid per TWh är siffran för
biobränslen i praktiken noll. Samma mängd som släpps ut
vid förbränning av biobränslen tas upp av växtligheten
igen. Kristdemokraterna ser positivt på att biobränslenas
andel av den totala energiproduktionen ökar. Däremot är
Kristdemokraterna kritiska till den brist på långsiktighet
i planeringen som präglar svensk energipolitik, även
avseende vindkraften och vattenkraften. När det gäller
solenergi bör stödet till forskningen kring solceller, där
Sverige intar en framskjuten position, ökas.
Riksdagen bör genom ett tillkännagivande anmoda
regeringen att vidta åtgärder i enlighet med vad som här
förordas. Därmed blir motionerna 2002/03:N5 (kd) och
2002/03:N390 (kd) tillgodosedda i berörda delar och
tillstyrks. Även de delar av motionerna 2002/03:N6 (m) och
2002/03:N8 (fp) som rör handel med utsläppsrätter blir
tillgodosedda. Övriga här aktuella motioner avstyrks i
berörda delar.
5. Riktlinjer för energipolitiken (punkt 2)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha
följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2002/03:N7 yrkandena 1-4 och 11, 2002/03:N339
yrkande 1 och 2002/03:N348 yrkandena 2 och 3 och avslår
motionerna 2002/03:N5 yrkandena 2-5, 2002/03:N6 yrkandena
3 och 4, 2002/03:N8 yrkandena 2 och 3, 2002/03:N266
yrkande 10, 2002/03:N338, 2002/03:N390 yrkande 10 och
2002/03:Bo288 yrkande 2.
Ställningstagande
Min syn på energipolitikens inriktning och på hur
förnybara energikällor bör främjas överensstämmer med den
som kommer till uttryck i motionerna 2002/03:N7 (mp),
2002/03:N348 (mp) och 2002/03:N339 (mp). Det svenska
energisystemet bör enligt min mening genomgå en total
omställning till elproduktion baserad på förnybara
energislag. Målet för energipolitiken bör vara att, inom
ramen för en ekologiskt bärkraftig utveckling på kort och
lång sikt, skapa förutsättningar för att förse landet med
förnybar energi på ett sätt som medför att näringslivet
ges konkurrenskraftiga villkor och hushållen får rimliga
kostnader. Varje energislag skall långsiktigt bära sina
egna samhällsekonomiska kostnader, inklusive risk- och
miljökostnader. Genom att anpassa energisystemet till vad
som är långsiktigt, ekologiskt hållbart skapas
förutsättningar i Sverige för såväl en robust ekonomisk
utveckling som en god social utveckling. För den fortsatta
kärnkraftsavvecklingen skall marknadsekonomiska styrmedel
användas.
Det finns två principiella metoder att förändra
energisystemet så att ohållbara energikällor fasas ut och
mer hållbara fasas in. Den ena metoden är att staten pekar
ut vad som skall bort, nämligen fossila bränslen och
kärnkraft. Förorenaren betalar, t.ex. genom miljöskatter
eller genom administrativa styrmedel. I takt med att den
gamla elproduktionen fasas ut, uppstår en efterfrågestyrd
marknad för förnybar kraft. Den andra metoden är att
bestämma vilka förnybara energikällor staten anser
önskvärda, t.ex. vindkraft, och att en utbyggnad drivs
fram genom reglerade priser eller reglerade kvantiteter.
Förslaget om elcertifikat innebär att staten kommenderar
fram ett visst utbud av förnybar el, vilket ligger i linje
med en svensk tradition. Det var så vattenkraften och
kärnkraften byggdes ut.
Den förstnämnda metoden är dock att föredra. Den är
effektivare ur nationalekonomisk synpunkt, eftersom den
inte leder till överutbyggnad av kraftsektorn. Den är
rättvisare, då den inte leder till överdriven ersättning
till vissa producenter, och den står framför allt i
tydligare relation till målet. Mer kärnkraft och
fossilkraft fasas ut genom åtgärder som riktar sig direkt
mot dessa än genom åtgärder som främjar alternativ. En
fördel med koldioxidskatt är vidare att den slår hårdast
mot de ur miljösynpunkt sämsta energikällorna.
Elcertifikatssystemet gör ingen sådan åtskillnad. Trots
att ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken lovprisas i
princip har de inte tillämpats särskilt mycket, i
synnerhet inte när det gäller el. Hittills har
koldioxidskatt inte alls använts beträffande el, med
motivering att svenska fossileldade kraftföretag skulle
missgynnas i förhållande till konkurrenter i andra länder.
Enligt Miljöpartiets mening har regeringen inte prövat de
möjligheter som finns till gränsjusterad koldioxidskatt
eller försökt samordna koldioxidpolitiken med Finland,
Danmark och Tyskland. I en framtida handel med
utsläppsrätter finns det dock en möjlighet att rätta till
detta misstag genom att kraftproduktionen tilldelas en
utsläppskvot som är betydligt mindre än utsläppen under de
senaste åren, och genom att en sådan kvot dessutom minskas
varje år framöver.
Eftersom det inte funnits någon koldioxidskatt eller
andra kostnader förknippade med att släppa ut koldioxid
vid elproduktion, har de förnybara energislagen inte fått
någon konkurrensfördel av att de inte producerar
koldioxid. Vindkraften som, till skillnad från
bränsleeldade kraftverk, inte producerar några kväveoxider
har inte någon konkurrensfördel av detta. När
Kyotoprotokollet träder i funktion år 2008 kommer
möjligheterna till export av miljöstörande kraftproduktion
att reduceras. Administrativa styrmedel för att minska
koldioxidutsläppen från elproduktion har hittills nästan
inte alls använts. Kärnkraftsskatten borde av miljöskäl
höjas. Det finns även andra möjligheter att driva på en
avveckling av kärnkraften, såsom en skärpning av
säkerhetskraven och att kärnkraftsföretagen får betala
sina egna försäkringskostnader. Att låta förorenaren
betala har fördelen att sparande/effektivisering värderas
lika högt som förnybar energi.
Den svenska elförbrukningen är 2,6 gånger högre per
capita än i resten av EU. Mot denna bakgrund är det
självklart att kärnkraften och den fossila elproduktionen
inte kan ersättas med ny el, utan dessa energislag måste
till största delen effektiviseras eller konverteras bort.
Statligt stöd till ny elproduktion utan föregående
avveckling av fossil kraft och kärnkraft tenderar endast
att låsa fast Sverige i överkonsumtion. Sverige utmärker
sig alltså för ett omfattande slöseri med el, särskilt med
elvärme, vilket leder till effekttoppar som i sin tur
leder till extrema priser och risker för försörjningen.
För att undanröja detta problem krävs en mycket mer
kraftfull politik än den som hittills bedrivits för att få
ned elanvändningen i allmänhet och elvärmen i synnerhet.
Annars kommer satsningen på förnybara energikällor inte
att leda till någon avveckling av kärnkraft och fossil
kraft, utan endast höja konsumtionen.
Det behövs dock, enligt min mening, också någon typ av
stöd till den förnybara energin, bl.a. för att undvika
ryckighet i elpriserna vid övergången från ohållbar till
hållbar elproduktion. Det finns goda förutsättningar för
att öka produktionen av förnybar el i Sverige.
Miljöpartiet har i tidigare energipolitiska motioner
föreslagit ett mål om 25 TWh ny, förnybar el fram till år
2010, ett mål som givetvis blir svårare att uppnå ju mer
detta årtal närmar sig utan att en effektiv politik
införs. Under förutsättning att det skall vara stöd till
förnybar el, anser jag att ett elcertifikatssystem är att
föredra framför ett fastprissystem, eftersom det
förstnämnda systemet har ett visst marknadsinslag. Den
föreslagna lydelsen av definitionen i 1 kap. 2 § lagen om
elcertifikat bör dock ändras så att till definitionen
"förnybar energikälla: en energikälla som förnyas på
naturlig väg" skall fogas "och som är koldioxidneutral,
enligt de definitioner som gäller för Sveriges redovisning
till klimatkonventionen". Regeringen bör återkomma till
riksdagen med ett förslag till lagändring i enlighet med
vad som här har angivits.
Många elkunder kan förväntas komma att förväxla
elcertifikaten med det existerande systemet med miljömärkt
el. Denna typ av el, med benämningen Bra Miljöval, har
redan en avsevärd omfattning, ca 15 TWh år 2001, dvs. den
är mer omfattande än vad elcertifikatssystemet kommer att
bli under de närmaste åren. Systemet med Bra miljöval är
mycket bättre än elcertifikatssystemet, eftersom
förstnämnda system innebär att 100 % av elen är någorlunda
hållbar. Om regeringen hade en verklig vilja att fasa ut
kärnkraft och fossila bränslen, borde den föregå med gott
exempel och ålägga samtliga statliga förvaltningar och
verk att köpa miljömärkt el. Elcertifikat är inte det
viktigaste instrumentet för att ställa om energisystemet
till hållbarhet, men med ovanstående reservationer kan det
ge ett bidrag till att minska koldioxidutsläppen och till
att fasa ut kärnkraften.
Med det anförda tillstyrker jag de inledningsvis nämnda
tre motionerna i berörda delar. Övriga här aktuella
motioner avstyrks i motsvarande delar.
6. Certifikatberättigande elproduktion och
godkännande av anläggningar (punkt 3)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde ha
följande lydelse:
3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
elcertifikat såvitt avser 2 kap. 1-3 och 5 §§, dock med
den ändring som framgår av förslag i bilaga 4. Därmed
bifaller riksdagen delvis proposition 2002/03:40 punkt 1 i
denna del och bifaller motion 2002/03:N7 yrkandena 5-9.
Ställningstagande
Jag har - med instämmande i vad som anförs i motion
2002/03:N7 (mp) - en rad synpunkter på regeringens förslag
avseende den certifikatberättigande elproduktionen.
Miljöpartiet motsätter sig varje utbyggnad av
vattenkraften och därför bör inte vattenkraft komma i
fråga för elcertifikat. De skyddade älvarna måste förbli
skyddade, och småskalig vattenkraft innebär ofta en skada
på naturen som är utan proportion till nyttan av
tillskottet av el. I princip har jag inget att invända mot
att effektivisering av befintliga vattenkraftverk
berättigar till elcertifikat, men detta kräver i så fall
ytterligare utredning. Miljöpartiet vill alltså att
riksdagen skall uttala sig mot att vattenkraft skall vara
certifikatberättigande. Det kan senare bli aktuellt att
elcertifikaten blir föremål för gränsöverskridande handel,
och då får inte ett oklart ställningstagande av riksdagen
leda till en s.k. guldrusch i Sveriges vattendrag.
När det gäller torv kan konstateras att det rör sig om
ett fossilt bränsle, som enligt OECD, internationella
energiorganet IEA, EU och FN:s klimatpanel (IPCC) avger
koldioxid vid förbränning. Dessutom innebär torvtäkter
ofta att stora naturvärden förstörs. Torv bör alltså inte
vara certifkatberättigande. Regeringen föreslår, som
redovisats, att regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Energimyndigheten skall få meddela
föreskrifter om vilka krav som skall ställas på de
biobränslen som skall vara certifikatberättigande. Enligt
min mening bör det i stället vara riksdagen som beslutar i
denna fråga. När det gäller biogas anser jag att denna
energikälla skall vara certifikatberättigande.
Beträffande skogsbränsle anser jag att endast sådan skog
som kommer från FSC-certifierat skogsbruk (dvs. skog som
är miljöcertifierad enligt det certifieringssystem som
tillämpas av den internationella organisationen Forest
Stewardship Council, FSC) bör komma i fråga för
elcertifikat. Kraven på returbränsle måste vara så höga
att spridningen av tungmetaller och t.ex. dioxiner inte
ökar till följd av orena bränslen. Förbränning av avfall
är en lågvärdig form av återvinning, och återanvändning
och materialåtervinning bör prioriteras högre. Det finns
en potential för ett ökat biobränsleuttag, inom ramen för
vad naturen tål, men det finns också en risk för ett
miljömässigt förödande uttag av biomassa. Uttag från
enbart FSC-certifierad skog är ett minimikrav på vad som
kan sägas vara hållbart uttag. Största delen av den
svenska bolagsägda skogen är FSC-certifierad, och denna
certifiering ökar också i andra länder. Om skogsbränsle
från FSC-certifierade skogsägare blir
elcertifikatberättigande, bör detta leda till att ännu mer
skog certifieras, såväl i Sverige som i länder varifrån
Sverige importerar skogsbränsle.
Sammantaget kan biobränsleanvändningen förväntas öka
starkt till följd av det förslagna elcertifikatssystemet.
Därför bör det vara riksdagen som skall besluta om vilka
biobränslen som skall vara certifikatberättigande - detta
är en viktig politisk fråga.
För att uppnå det som förordas i denna reservation krävs
ändringar i regeringens lagförslag. Detta gäller
bestämmelserna i 2 kap. 1-3 och 5 §§ i den föreslagna
lagen om elcertifikat. Hur bestämmelserna bör lyda framgår
av bilaga 4. Därmed tillstyrks den här aktuella motionen i
berörda delar.
7. Kvotplikten (punkt 4)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde ha
följande lydelse:
4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
elcertifikat såvitt avser 4 kap., dock med den ändring som
framgår av förslag i bilaga 4, och tillkännager för
regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 7.
Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2002/03:40
punkt 1 i denna del, bifaller motionerna 2002/03:N7
yrkande 10, 2002/03:N339 yrkande 2 och 2002/03:N348
yrkande 1 i denna del och bifaller delvis motion 2002/03:
N374.
Ställningstagande
Regeringens förslag om utformning av kvotplikten har - som
påpekas i motionerna 2002/03:N7 (mp), 2002/03:348 (mp) och
2002/03:N339 (mp) - ett antal brister som riksdagen bör
anmoda regeringen att rätta till. En rör det av regeringen
föreslagna undantaget från kvotplikt för den elintensiva
industrin. En betydande del av den svenska elförbrukningen
äger rum inom denna industri. Den utgör dock inte något
homogent block, utan innefattar såväl modern som starkt
föråldrad industri, såväl industri som har stora
möjligheter att minska sin elanvändning som industri som
har små sådana möjligheter, såväl industri med stor
betydelse för Sveriges ekonomi, sysselsättning och välfärd
som industri med dåliga förutsättningar för överlevnad.
Enligt Miljöpartiets mening är det särskilt i den
elintensiva industrin som elcertifikaten skulle kunna ge
påtagliga effekter. Om priset stiger med 1 öre per kWh,
påverkar det inte hushållen särskilt mycket, eftersom
deras pris ligger på ca 1 kr. Om däremot priset höjs med 1
öre per kWh i den elintensiva industrin, från ett
grundpris på 10-20 öre, motsvarar det en höjning med 5-10
%. En sådan höjning skulle motivera en ordentlig översyn
av belysning, pumpar, fläktar, tryckluft och
återvinningspotential, vilket skulle ge goda möjligheter
att spara bort kostnadsökningen. Att, som regeringen
föreslår, undanta skogsindustrin från kvotplikt är
särskilt omotiverat, då både tillverkning av kemisk massa
och återvinningsmassa har goda förutsättningar att ge ett
överskott av certifikatberättigande el. Vidare innebär
regeringens förslag om undantag från kvotplikt för
petroleumraffinaderier en direkt motsats till principen om
att förorenaren betalar, och det gör det svårare för
Sverige att klara det klimatmål som riksdagen antog år
2002.
Elcertifikatsfrågan bör inte ses isolerad från pågående
arbete på skatteområdet. Det får inte bli så att
elcertifikaten är ytterligare ett steg i en utveckling,
där de stora, ofta kraftigt miljöstörande, elförbrukarna
får allt billigare el, medan hushållskunderna får allt
dyrare el. Förändringstrycket skulle därmed bli starkast
där kunskap och förmåga till förändring är minst. Det
sammanvägda resultatet av de ändrade villkor som det
arbete som bedrivs av bl.a. Skattenedsättningskommittén
och FlexMex2-utredningen samt det arbete som bedrivs
avseende en ändrad kraftvärmelagstiftning kan väntas
medföra bör vara att svensk industri får ungefär samma
elpriser och villkor som konkurrenterna. Miljödumpning
måste samtidigt motarbetas.
Ett annat problem med elcertifikaten är att de är
krångliga och kommer att bidra till att elräkningarna blir
ännu svårbegripligare än för närvarande. Det kan möjligen
också leda till att tvånget att elkonsumtionen skall
utgöras av en viss andel förnybar energi kan komma att
upplevas som ytterligare ett sätt från elproducenterna att
pressa folk på pengar. I värsta fall kan krångel och
kostnadspåslag för administration av elcertifikaten komma
att leda till en ytterligare minskad vilja att byta
elleverantör. För att förenkla systemet bör det utredas om
nätbolagen kan hantera kvotplikten för elanvändarna.
Nätbolagen bör kunna hantera elcertifikaten enklare och
billigare än elleverantörerna, och de förstnämnda står
dessutom under Energimyndighetens tillsyn.
Som Miljöpartiet tidigare har påpekat ligger de
föreslagna kvotnivåerna väsentligt under de krav som
ställs i det aktuella EG-direktivet. För Sveriges del
innebär EG-direktivet att det krävs en ökning av
årsproduktionen av el från förnybara energikällor med ca
25 TWh. De kvoter som regeringen nu föreslår motsvarar
runt hälften därav. Målet för utbyggnad av förnybar el i
Sverige måste självklart stå i samklang med EU:s krav. En
uppgradering av kvoterna till en nivå som motsvarar EG-
direktivet måste därför snarast göras. Riksdagen bör
anmoda regeringen att skyndsamt återkomma med förslag om
höjda kvotnivåer.
Med de förbehåll som angivits tillstyrks det här
aktuella förslaget. Riksdagen bör sålunda besluta om en
ändring av 4 kap. så att inget undantag från kvotplikten
skall göras för den elintensiva industrin (se bilaga 4).
Vidare bör riksdagen genom ett tillkännagivande anmoda
regeringen att vidta de åtgärder som förordas i
reservationen. Därmed blir de tre nämnda motionerna
tillgodosedda i berörda delar och tillstyrks. Motion
2002/03:N374 (s) blir också i sak tillgodosedd.
8. Kvotpliktsavgifter (punkt 5)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde ha
följande lydelse:
5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
elcertifikat såvitt avser 5 kap. och tillkännager för
regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 8.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:40 punkt 1 i
denna del och motionerna 2002/03:N339 yrkande 3 och
2002/03:N348 yrkande 1 i denna del.
Ställningstagande
Den viktigaste faktorn för att inom elcertifikatssystemets
ramar skapa de stabila ekonomiska förutsättningar som
krävs för att främja investeringar är - som anförs i
motionerna 2002/03:N348 (mp) och 2002/03:N339 (mp) - att
se till att priset på certifikaten hamnar på en nivå som
gör investeringar lönsamma. Det är dock mycket tveksamt om
detta är fallet i regeringens förslag. Riksdagen bör
därför, genom ett tillkännagivande, anmoda regeringen att
omedelbart se över de föreslagna kvotpliktsavgifterna och
snarast möjligt genomföra de justeringar som krävs för att
investeringar skall komma i gång.
Med ett tillkännagivande av riksdagen av denna innebörd
tillstyrks regeringens förslag i här berörd del. De båda
nämnda motionerna tillstyrks samtidigt.
9. Undantag från kravet på mätning av inmatningens
fördelning över tiden (punkt 8)
av Mikael Odenberg (m), Maria Larsson (kd), Ulla
Löfgren (m) och Stefan Hagfeldt (m).
- under förutsättning av bifall till reservation 1 -
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde ha
följande lydelse:
8. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i ellagen (1997:857) i den mån det inte omfattas
av utskottets förslag till riksdagsbeslut i det
föregående. Därmed avslår riksdagen proposition 2002/03:40
punkt 5 i denna del och bifaller motion 2002/03:N6 yrkande
1 i denna del.
Ställningstagande
Elmätutrustning för timvis mätning är dyrare än utrustning
som bara mäter mängden inmatad el. Våren 2002 ansåg
regeringen i den då aktuella propositionen om
energimarknader i utveckling - bättre regler och tillsyn
(prop. 2001/02:56) att dessa merkostnader inte stod i
rimlig proportion till den ringa mängd el som produceras i
små produktionsanläggningar. Därför föreslog regeringen
införande av en möjlighet till dispens från kravet på
timmätning för el från sådana anläggningar. Detta godtogs
av riksdagen och möjligheten att slippa timmätning trädde
i kraft den 1 januari 2003 (bet. 2001/02:NU9). En dryg
månad efter detta ikraftträdande föreslår regeringen - i
den nu aktuella propositionen - att dispensmöjligheten
skall slopas. Regeringen har upptäckt att det av tekniska
skäl måste ske en timvis mätning även av förnybar el från
små leverantörer, annars kan inte anläggningshavaren
tilldelas elcertifikat.
Vi motsätter oss, som tidigare redovisats, införandet av
elcertifikatssystemet. Om riksdagen bifaller reservation 1
och avvisar regeringens förslag bortfaller motivet för att
återkalla dispensmöjligheten från kravet på timvis
mätning. Riksdagen bör i sådant fall avslå regeringens
förslag till ändringar i ellagen såvitt avser mätningen av
el. Därmed blir motion 2002/03:N6 (m) tillgodosedd i
berörd del och tillstyrks.
10.Nättariffers skälighet och tillsyn (punkt 9)
av Mikael Odenberg (m), Eva Flyborg (fp), Maria Larsson
(kd), Ulla Löfgren (m), Stefan Hagfeldt (m) och Nyamko
Sabuni (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde ha
följande lydelse:
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2002/03:N301 yrkande 12 i denna del och
2002/03:N390 yrkande 9.
Ställningstagande
I likhet med vad som anförs i motionerna 2002/03:N301 (m)
och 2002/03: N390 (kd), liksom i en reservation våren 2002
från företrädare för Moderata samlingspartiet,
Kristdemokraterna och Folkpartiet (bet. 2001/02:NU9),
förutsätter en väl fungerande elmarknad, förutom
konkurrens i handeln med el, även en effektiv och
tillförlitlig nätverksamhet. Eftersom nätverksamheten inte
är konkurrensutsatt är det av avgörande betydelse att en
effektiv tillsyn av denna verksamhet fungerar. Enligt vår
mening har regeringens agerande när det gäller denna fråga
hittills präglats av en anmärkningsvärd passivitet.
Det totala elpriset för en konsument består av fyra
delar, nämligen nätavgift, pris på elenergi, elskatt och
mervärdesskatt. Enligt Elkonkurrensutredningens
slutbetänkande, Konkurrens på elmarknaden (SOU 2002:7),
består hushållskundernas totala elpris efter år 1996 grovt
sett av en tredjedel vardera av nätavgift, elpris och
skatter. Det är således endast en tredjedel av det totala
priset för en konsument som är utsatt för konkurrens,
medan den tredjedel som avser nätavgiften bestäms av en
monopolist. En skärpt tillsyn av priser på monopolområden
måste syfta till att skydda konsumenterna från att drabbas
av oskäliga priser och att uppmuntra till
rationaliseringar. Dessutom bör en skälig andel av
rationaliseringsvinsterna komma konsumenterna till godo
genom lägre priser. Det finns uppskattningar som pekar på
att mer än hälften av avregleringens positiva effekter i
form av effektivitetsvinster skulle finnas i nätledet.
Den förändring av ellagen som riksdagen beslöt om våren
2002 kan ses som ett försök att effektivisera tillsynen av
nätföretagen. Enligt vår mening är detta dock inte
tillräckligt. En åtgärd som omgående bör vidtas är
införande av s.k. benchmarking-konkurrens, som tillämpas i
t.ex. Storbritannien. Detta går ut på att ett index som
mäter befolkningstäthet, geografi, m.m. och som kan
förklara kostnadsbilden i distributionsområdet tas fram
och används för att mäta effektiviteten hos företagen. De
företag som enligt detta index är effektivare och har
lägre konsumenttaxor än genomsnittet får ge ägarna god
avsättning på insatt kapital. Bolag som har högre
konsumenttaxor än genomsnittet förvägras att ge ägarna
avkastning.
Energimyndigheten har i sitt hittillsvarande
tillsynsarbete varit alltför passiv. Myndighetens tillsyn
av nätföretagen måste skärpas, och regeringen bör ge
myndigheten befogenhet att, om så erfordras, vidta
tvingande åtgärder. I detta sammanhang vill vi också
framhålla att handläggningstiderna för koncessionsärenden
hos Energimyndigheten måste kortas. Under år 2000
varierade handläggningstiderna från 227 dagar för
tillsynsärenden till 340 dagar för prövningsärenden,
vilket är oacceptabelt.
Riksdagen bör genom ett tillkännagivande anmoda
regeringen att vidta åtgärder i enlighet med vad som här
förordas. Därmed tillstyrks de båda här aktuella
motionerna i berörda delar.
11.Leverantörsbyte (punkt 10)
av Mikael Odenberg (m), Ingegerd Saarinen (mp), Eva
Flyborg (fp), Maria Larsson (kd), Ulla Löfgren (m),
Stefan Hagfeldt (m) och Nyamko Sabuni (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde ha
följande lydelse:
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2002/03:N301 yrkande 12 i denna del och
2002/03:N390 yrkande 8 och bifaller delvis motion
2002/03:N264 yrkande 9.
Ställningstagande
Vi konstaterar - i likhet med vad som görs i motionerna
2002/03:N301 (m), 2002/03:N264 (fp) och 2002/03:N390 (kd)
- med djup otillfredsställelse att de beställningar som
riksdagen vid två tillfällen gjort till regeringen rörande
leverantörsbyte och införande av ett sanktionssystem
riktat mot nätägarna ännu inte har effektuerats. Vid det
första tillfället, våren 2001, beslöt riksdagen som
nämnts, på förslag av ett enhälligt utskott, att anmoda
regeringen att skyndsamt utreda förutsättningarna och
formerna för införande av ett effektivt sanktionssystem
mot de nätbolag som inte uppfyller regelverkets krav vid
byte av elleverantör. Nu, två år senare, beslutar
regeringen att begrava frågan i ytterligare en utredning.
Dessutom ger skrivningarna i direktiven intryck av att
några tidigare utredningar av frågan inte har gjorts. Som
redovisats skall utredaren utreda behovet av
sanktionssystem mot nätföretag som inte följer ellagens
föreskrifter om leverantörsbyten och vid behov föreslå
formerna för ett sådant system. Vi finner det ytterst
märkligt att någon hänvisning till de nyssnämnda två
riksdagsbeställningarna inte görs i direktiven.
Förslag från den nämnda utredningen kan förväntas i
september 2004. Därefter följer sedvanlig remissbehandling
och beredning, varefter ett eventuellt förslag till
riksdagen kan komma. De nya bestämmelser som i så fall kan
bli aktuella skulle då kunna komma att träda i kraft år
2005 eller år 2006. Enligt vedertaget språkbruk kan den av
riksdagen våren 2001 begärda skyndsamheten inte anses vara
förenlig med fyra till fem års fördröjning.
Regeringens hantering av frågan om leverantörsbyte kan
ses som ytterligare ett exempel på att riksdagens
tillkännagivanden inte tillmäts tillräcklig vikt. Som
riksdagen, på förslag av ett enhälligt utskott, uttalade i
december 2002 - i betänkande 2002/03:NU1 om utgiftsområde
24 Näringsliv i anslutning till en då aktuell fråga
rörande Patent- och registreringsverket - är
tillkännagivanden ett instrument som riksdagen förfogar
över för att anmoda regeringen att vidta åtgärder i en
fråga. Det får inte uppstå en situation där det kan skapas
ett intryck av att regeringen inte tillmäter detta
instrument dess rättmätiga betydelse.
En förutsättning för att konkurrensen på en marknad
skall kunna fungera är att kunderna har tillgång till
olika leverantörer av en tjänst eller vara. På den del av
elmarknaden som är konkurrensutsatt är tillgången på olika
elleverantörer som kunderna kan vända sig till sålunda av
stor betydelse. För att kunderna på elmarknaden skall
kunna använda sin konsumentmakt som ett medel för att
effektivisera konkurrensen krävs dessutom att byte av
elleverantör fungerar smidigt och inte försvåras av
elleverantörerna. Ett väl fungerande system för
leverantörsbyte är en förutsättning för att kunderna skall
kunna vara aktiva på elmarknaden. Svårigheter att byta
leverantör försvårar kundernas rörlighet och därmed såväl
konkurrensen som effektiviteten på elmarknaden.
Riksdagen bör genom ett tillkännagivande uppmana
regeringen att omgående tillse att frågan om
leverantörsbyte får en lösning. Självklart har regeringen
ett ansvar för att nya eller ändrade regler uppfyller
rättssäkerhetskrav, krav på enkelhet, etc. Detta faktum är
dock inget skäl för att ytterligare förhala frågan. Om
frågan om sanktionssystem och leverantörsbyte skall
behandlas av den nyligen tillsatta utredningen om fortsatt
utveckling av el- och naturgasmarknaderna måste utredaren
ges tilläggsdirektiv om att frågan skall behandlas med
förtur och redovisas före sommaren 2003. Regeringen kan då
hösten 2003 lämna förslag till riksdagen i
budgetpropositionen för år 2004. Med det anförda
tillstyrks de tre här aktuella motionerna i berörda delar.
12.Leveranssäkerhet (punkt 11)
av Mikael Odenberg (m), Ingegerd Saarinen (mp), Eva
Flyborg (fp), Maria Larsson (kd), Ulla Löfgren (m),
Stefan Hagfeldt (m) och Nyamko Sabuni (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde ha
följande lydelse:
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller riksdagen
delvis motion 2002/03:N378.
Ställningstagande
Vad gäller leveranssäkerhet, som aktualiserats genom
motion 2002/03:N378 (s), delar vi de bedömningar som våren
2002 gjordes i en reservation av företrädare för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet (bet.
2001/02:NU9). De senaste vintrarnas snöoväder har visat på
stora brister i underhållet av näten. Monopolformen och
den bristande tillsynen har medverkat till att det i vissa
områden är alltför låg standard på nätverksamheten. Vi
anser att de frivilliga åtaganden som görs inom
elbranschen är mycket positiva, men konstaterar samtidigt
att sådana åtaganden måste omfattas av samtliga nätföretag
för att elkunderna skall kunna förvänta sig säkrare
leveranser. Regelverket kring ersättningarna måste
innehålla enhetliga garantier och göras känt för alla
elkunder. Vi anser att det är mycket viktigt att
myndigheterna noga bevakar effekterna av branschens
åtaganden och att regeringen har beredskap för att snabbt
presentera lagförslag om de frivilliga åtagandena visar
sig otillräckliga.
Riksdagen bör genom ett tillkännagivande uppmana
regeringen att agera i enlighet med vad som här förordas.
Därmed blir den nyssnämnda motionen i sak tillgodosedd.
13.Nedsättning av nätavgift för småskalig
elproduktion (punkt 12)
av Mikael Odenberg (m), Eva Flyborg (fp), Maria Larsson
(kd), Ulla Löfgren (m), Stefan Hagfeldt (m) och Nyamko
Sabuni (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde ha
följande lydelse:
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2002/03:N301 yrkande 3 och 2002/03:N315.
Ställningstagande
Det är uppenbart att den berörda bestämmelsen i ellagen,
vilken innebär att småskalig kraftproduktion endast skall
betala en årlig avgift för mätning, beräkning och
rapportering och inte någon årlig avgift för själva
överföringen av el, har påtagliga negativa effekter. Att
nätägaren och därmed de elanvändare som finns i det
aktuella nätområdet får svara för hela den kostnad som
regleringen medför innebär en orättvisa för dem som är
boende i dessa regioner. Vi finner det angeläget att detta
problem - utan ytterligare fördröjande utredningsarbete -
får en snar lösning. Frågan bör alltså inte hänföras till
den nyligen beslutade utredningen om fortsatt utveckling
av el- och naturgasmarknaderna. Riksdagen bör i stället
genom ett uttalande begära att regeringen snarast skall
återkomma med förslag som medför att de extra kostnader
som en etablering av en småskalig elproduktionsanläggning
innebär inte särskilt skall drabba de aktuella
nätföretagen. Därmed tillstyrks de här aktuella yrkandena
i motionerna 2002/03:N301 (m) och 2002/03:N315 (s).
14.Reformering av elmarknaden (punkt 13)
av Lennart Beijer (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 13 borde ha
följande lydelse:
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller riksdagen
delvis motion 2002/03:N298 och avslår motion 2002/03:N297.
Ställningstagande
Jag anser att den del av utskottets ställningstagande som
börjar med "I den" och slutar med "denna del" borde ha
följande lydelse:
När det gäller frågan om fasta nätavgifter som tas upp i
motion 2002/03:N298 (mp) anser jag att systemet med fasta
nätavgifter minskar motivationen för stora kundgrupper att
dra ned på elanvändningen och bli mer eleffektiva. Enligt
min mening är det nu dags att gå vidare i utvecklingen av
elmarknaden. Jag anser att de särskilda nätavgifterna bör
slopas och att det i stället bör införas ett system där
nätägarna tar betalt för nätverksamheten av
eldistributörerna som använder nätet. Detta innebär att
det rörliga elpriset skulle bli högre än för närvarande,
men samtidigt skulle det bli intressant för de flesta
hushåll att bli mer eleffektiva och att minska sin
elanvändning. Jag anser att ett elprissystem med enbart
rörlig avgift bör utredas.
Riksdagen bör göra ett tillkännagivande av här angiven
innebörd. Därmed bli den nyssnämnda motionen tillgodosedd
i berörd del.
15.Reformering av elmarknaden (punkt 13)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 13 borde ha
följande lydelse:
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2002/03:N297 och 2002/03:N298.
Ställningstagande
Jag anser - i likhet med vad som anförs i motionerna
2002/03:N297 (mp) och 2002/03:N298 (mp) - att elmarknaden
behöver reformeras och att en utredning bör tillsättas i
detta syfte. Ett stort problem med den nuvarande
elmarknaden är att konsumenternas incitament till en
effektiv elanvändning blockeras. Elmarknaden är en
onaturlig marknad, eftersom tillgång och efterfrågan inte
matchas med hjälp av priset.
Den nuvarande situationen på elmarknaden är ett arv från
monopoltiden. I syfte att minska oljeberoendet byggdes
kärnkraften ut så mycket att den förutom att förse
industrin med billig kraft även kunde användas för elvärme
i villor. Nu finns det inte längre någon överkapacitet på
elmarknaden, varför den måste reformeras. Den verkliga
konkurrenshandeln med fysisk el sker för närvarande på
spotmarknaden. Även konsumenterna måste få tillgång till
denna handel. På spotmarknaden bildas ett jämviktspris som
skapar balans mellan produktion och konsumtion av fysisk
el. För att bilda priset måste, förutom säljbud från
producenterna, konsumenternas sammanlagda vilja att
konsumera el vid olika prisnivåer läggas in, vilket
Svenska kraftnät skulle kunna göra. De nuvarande
elsäljarna skulle därmed inte behövas, och i och med detta
skulle även behovet av att rapportera mätvärden och
leverantörsbyten mellan nätbolagen och säljarna försvinna.
Mätningen och avräkningen av konsumenternas leverans
skulle endast behöva hanteras av de lokala nätbolagen.
Resultatet skulle bli en oerhörd förenkling och
effektivisering.
Den föreslagna reformen bör kompletteras med utökad
timvis mätning och ett system som sprider information om
spotpriset till konsumenterna, så att de i ökad omfattning
kan styra sin konsumtion utifrån priset. Konsumenter som
vill låsa priset på el skall kunna göra det med separata
prisförsäkringar, varvid det är viktigt att
prisförsäkringarna bestäms på förhand. Efter ett införande
av den föreslagna reformen skulle prisförsäkringarna komma
att få en annan funktion än för närvarande - de skulle
kunna användas för att sprida investeringsrisker på
marknaden. En producent som investerat kan sälja
prisförsäkringar som motsvarar den installerade
kapaciteten till ett stort antal konsumenter, varigenom
konsumenterna har möjlighet att välja vilka investeringar
som de vill stödja, t.ex. investeringar i grön el eller
effektbesparande åtgärder. Den nuvarande utformningen av
elmarknaden ger upphov till en misstanke om att avsikten
är att avskärma konsumenterna från den egentliga
konkurrensen på elmarknaden. Regeringen satsar i stället
på en oligopolmarknad för att göra Vattenfall AB till en
europeisk aktör. Det är uppenbart att elmarknaden lider av
ett stort systemfel. Därför måste en reform i enlighet med
vad som här har skisserats utredas och om möjligt
genomföras utan dröjsmål.
Utskottsmajoriteten hävdar att den föreslagna reformen
skulle innebära en dramatisk förändring av det gällande
regelverket och att det inte är rimligt att ändra
regelverket i den utsträckningen. Enligt min mening skulle
reformen i stället innebära en dramatisk förenkling och
effektivisering av elmarknaden. Samtidigt bör noteras att
det är troligt att den skulle kunna genomföras med
begränsade förändringar i regelverket. En förhållandevis
liten insats skulle alltså resultera i ett mycket stort
nyttovärde. Det hävdas också att det är osäkert om
reformen kommer att ge de vinster som ställs i utsikt,
eftersom nätföretagen skulle hamna i en monopolsituation
gentemot konsumenterna. Det föreslagna systemet skulle
dock fungera så att Svenska kraftnät skulle anmäla
konsumtionen till spotmarknaden, men det skulle vara
konsumenterna som sköter upphandlingen. Det är bara
konsumenterna själva som kan pressa priset genom att dra
ned på konsumtionen när priset stiger på spotmarknaden.
Den föreslagna modellen hindrar inte affärsuppgörelser
mellan parter i Sverige eller andra länder. Konsumenterna
skulle alltså, i ekonomisk mening, kunna byta leverantör.
Beträffande synpunkterna på förenligheten med EU:s
regelverk vill jag framhålla att de svenska och nordiska
elmarknaderna var bland de första att avregleras och har
till stor del stått modell vid utformningen av EU:s
regelverk. Upptäcks allvarliga brister i det svenska
systemet bör dessa rättas till, varigenom avregleringen
inom EU kan ledas i rätt riktning. Det finns dessutom, som
nämnts, inget som hindrar bilaterala affärsuppgörelser,
utan det blir snarare enklare att genomföra affärer då den
fysiska elen levereras automatiskt över spotmarknaden och
affärstransaktioner sker med finansiella avtal. Den nya
modellen bör alltså i funktionell mening anses vara
förenlig med EU:s regelverk.
Riksdagen bör således genom ett tillkännagivande anmoda
regeringen att tillsätta en utredning med det uppdrag som
här har angivits. I denna utredning bör också frågan om en
förändring av elprissättningen mot rörliga priser ingå.
Därmed blir de båda nämnda motionerna tillgodosedda och
tillstyrks.
16.Centrum för vindkraftsinformation (punkt 14)
av Maria Larsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 14 borde ha
följande lydelse:
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller riksdagen
delvis motionerna 2002/03:N206 och 2002/03:N293.
Ställningstagande
Jag anser - i likhet med vad som anfördes våren 2002 i en
reservation från företrädare för Kristdemokraterna när
likartade motionsyrkanden behandlades (bet. 2001/02:NU17)
- att det finns ett omfattande behov av en saklig
informationsbank för vindkraftsinformation. Därför
förordar jag att regeringen skall överväga att ge stöd
till ett nationellt centrum för vindkraftsinformation på
Gotland. Genom sin koppling till högskolan kan detta
centrum bli ett värdefullt kunskapscentrum för vindkraft.
Riksdagen bör genom ett tillkännagivande anmoda
regeringen att agera i enlighet med vad som här förordas.
Därmed blir de båda aktuella motionerna tillgodosedda.
17.Centrum för vindkraftsinformation (punkt 14)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 14 borde ha
följande lydelse:
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 17. Därmed bifaller riksdagen
delvis motionerna 2002/03:N206 och 2002/03:N293.
Ställningstagande
Jag anser - i likhet med vad som anfördes våren 2002 i en
reservation från företrädaren för Miljöpartiet när
likartade motionsyrkanden behandlades (bet. 2002/03:NU17)
- att ett kompetenscentrum för vindkraft bör inrättas.
Kompetenscentrumet bör bistå med fackkompetens inom plan-,
bygg-, energi-, miljö-, naturvårds- och
kulturminnesvårdsområdena. Det är lämpligt att centrumet
lokaliseras vid en högskola för att därigenom kunna
nyttiggöra högskolekompetens på området. Sådan kompetens
finns bl.a. på Gotlands högskola.
Riksdagen bör genom ett tillkännagivande anmoda
regeringen att agera i enlighet med vad som här förordas.
Därmed blir de båda aktuella motionerna tillgodosedda.
18.Kunskapsläget rörande sStrålningsrisker
(punkt 15)
av Eva Flyborg (fp) och Nyamko Sabuni (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde ha
följande lydelse:
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 18. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:N264 yrkande 11.
Ställningstagande
Kunskapsläget när det gäller strålningsrisker från
kraftledningar är, enligt vår mening och i likhet med vad
som anförs i motion 2002/03:N264 (fp), inte betryggande.
Forskningsresultaten avseende magnetfält och
strålningsrisker är inte entydiga, men samhället borde
ändå prioritera nedgrävning av kraftledningar i
tätbebyggda områden där barn vistas. Hösten 2000
presenterade en internationell forskargrupp vid Institutet
för miljömedicin en analys av studier som gjorts av ett
eventuellt samband mellan kraftledningars magnetfält och
barnleukemi. Analysen visar att det inte finns någon ökad
risk för barnleukemi för flertalet barn som bor i närheten
av kraftledningar och att den ytterst lilla cancerrisk som
finns endast gäller dem som utsätts för mycket höga
strålningsstyrkor. Problemet med att definitivt belägga
ett samband består i att forskarna inte kan förklara hur
den lågfrekventa strålningen kan orsaka uppkomsten av
leukemi eller andra cancerformer. För en tid sedan
bekräftades sambandet mellan luftledningsmagnetfält och
barnleukemi av en annan internationell studie.
Eftersom ett samband mellan kraftledningars magnetfält
och bl.a. leukemi inte kan uteslutas har
Arbetarskyddsstyrelsen, Boverket, Elsäkerhetsverket,
Socialstyrelsen och Statens strålskyddsinstitut i samråd
utarbetat en s.k. försiktighetsprincip. Denna princip
innebär att om åtgärder som generellt minskar exponeringen
kan vidtas till rimliga kostnader och konsekvenser i
övrigt bör det eftersträvas att reducera fält som avviker
starkt från vad som kan anses normalt i den aktuella
miljön. När det gäller nya elanläggningar och byggnader
bör målet redan vid planeringen vara att utforma och
placera dessa så att exponeringen begränsas. Det
övergripande syftet med försiktighetsprincipen är att på
sikt reducera exponeringen för magnetfält för att minska
risken att människor skadas. Mot bakgrund av att det för
närvarande finns bostadsområden, skolor och daghem som
ligger nära kraftledningar och där barn dagligen vistas
under längre tid, bör farhågorna om strålningsrisker tas
på stort allvar.
Det otillfredsställande kunskapsläget framkom också i
ett nyligen sänt TV-program, där en företrädare för
Statens strålskyddsinstitut ansåg att kunskapsläget i de
här aktuella frågorna inte är betryggande. Vi vill i detta
sammanhang erinra om att Folkpartiet tidigare har
föreslagit att det skall tillsättas en kommission med
uppgift att utreda kunskapsläget på området och lämna
förslag till rekommendationer.
Elsäkerhetsverket fick, som nämnts, i regleringsbrevet
för år 2002 - efter beslut av riksdagen - i uppdrag av
regeringen att utreda frågan om strålningsrisker.
Remissbehandling av verkets rapport pågår för närvarande.
Det är viktigt att praktiska resultat kommer ut av
Elsäkerhetsverkets utredningsarbete. Detta är dock inte
tillräckligt. Riksdagen bör dessutom nu genom ett
tillkännagivande anmoda regeringen att vidta ytterligare
åtgärder i syfte att eliminera de brister i kunskapsläget
avseende strålningsrisker från kraftledningar som
fortfarande finns. Därmed tillstyrks den nämnda motionen i
berörd del.
19.Förlängning av nätkoncession (punkt 16)
av Ingegerd Saarinen (mp) och Lennart Beijer (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde ha
följande lydelse:
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 19. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:Bo237 yrkande 3 och avslår motion
2002/03:Bo237 yrkande 2.
Ställningstagande
I motion 2002/03:Bo237 (v) berörs frågan om hur den
tidigare nämnda försiktighetsprincipen tillämpas för
befintliga ledningar i samband med förlängning av
nätkoncession. Som redovisats skall enligt gällande
bestämmelser förlängning av en nätkoncession prövas enligt
samma kriterier som gäller för en ansökan om ny
nätkoncession. Detta gäller också kravet på
miljökonsekvensbeskrivningar som infördes vid årsskiftet
1998/99.
Beträffande förlängd koncession fungerar det emellertid
enligt vad vi har erfarit för närvarande ofta så att om
nätföretaget lämnar in en preliminär ansökan, utan t.ex.
miljökonsekvensbeskrivning, en vecka innan koncessionen
löper ut, så får kraftledningen fortsätta att användas.
Detta gäller trots att det finns ett krav på att ansökan
om ny koncession skall lämnas in två år innan den gällande
går ut. Det är således inte något fel på bestämmelsen i
sig, men det har visat sig att efterlevnaden inte är
tillfredsställande. Ett skäl till detta kan vara att det
inte finns någon sanktionsmöjlighet mot de företag som
inte följer bestämmelsen. För att bestämmelsen skall få
åsyftad effekt bör därför, som föreslås i den nämnda
motionen, någon form av sanktionsmöjlighet införas.
Riksdagen bör genom ett tillkännagivande uppmana
regeringen att se till att så sker. Därmed tillstyrks
motionen i denna del.
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har föranlett följande
särskilda yttranden. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Avslag på regeringens förslag om införande av ett
elcertifikatssystem (punkt 1)
av Mikael Odenberg (m), Maria Larsson (kd), Ulla
Löfgren (m) och Stefan Hagfeldt (m).
Vårt ställningstagande innebär att vi inte deltar i
besluten under punkterna 3-6 som rör den konkreta
utformningen av elcertifikatssystemet.
2. Avslag på regeringens förslag om införande av ett
elcertifikatssystem (punkt 1)
av Eva Flyborg (fp) och Nyamko Sabuni (fp).
Vårt ställningstagande innebär att vi inte deltar i
besluten under punkterna 3-8 som rör de olika förslagen i
propositionen.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Proposition 2002/03:40
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens
förslag till
1. lag om elcertifikat,
2. lag om ändring i utsökningsbalken,
3. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),
4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
5. lag om ändring i ellagen (1997:857),
6. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229),
7. lag om ändring i lagen (2001:1227) om
självdeklarationer och kontrolluppgifter.
Motioner med anledning av propositionen
2002/03:N5 av Maria Larsson m.fl. (kd):
1. Riksdagen avslår regeringens proposition 2002/03:40 om
att införa elcertifikat för att främja förnybara
energikällor.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om riktlinjer för energipolitiken.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om torvens ställning.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ett fastprissystem för förnybar
energi.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om handel med utsläppsrätter.
2002/03:N6 av Mikael Odenberg m.fl. (m):
1. Riksdagen avslår regeringens lagförslag utom såvitt
avser bestämmelserna om nättariffer på stamnätet (4 kap.
9 § ellagen).
2. Riksdagen beslutar upphäva tidigare fattade
principbeslut (bet. 2000/01: NU3, rskr. 2000/01:111 och
bet. 2001/02:NU17, rskr. 2001/02:317) om införande av
ett system baserat på elcertifikat.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om principer för energipolitiska
stöd.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om nationella mål för förnybar
elproduktion.
2002/03:N7 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att det är viktigt att den kraftutbyggnad som följer av
elcertifikaten åtföljs av ett instrument för att fasa ut
minst lika stor andel fossil kraft och kärnkraft.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att hushållning och effektivisering, särskilt av
elvärmen, drivs med betydligt större kraft än hittills.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att till definitionen i 1 kap. 2 § förslaget till lag om
elcertifikat "förnybar energikälla : en energikälla som
förnyas på naturlig väg" fogas "och som är
koldioxidneutral, enligt de definitioner som gäller för
Sveriges redovisning till klimatkonventionen".
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att ambitionsnivån höjs, särskilt för år 2010.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att vattenkraft inte skall berättiga till elcertifikat.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att torv inte skall berättiga till elcertifikat.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att skogsbränslen endast skall vara
elcertifikatsberättigade om de kommer från FSC-märkt
skog.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att småskaligt utnyttjande av biogas skall ingå i
definitionen av biobränslen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att en precisering av vilka övriga biobränslen som skall
berättiga till elcertifikat skall underställas
riksdagen.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att om förslaget genomförs skall eventuella undantag för
kvotplikt till elintensiv industri ställas i relation
till övriga pågående utredningar om skattenedsättningar
(SNED), flexmex2-utredningen och den uppskjutna
förändringen av kraft- och fjärrvärmebeskattning så att
den svenska elintensiva industrin inte får oskäliga
skattelättnader.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att regeringen anmodar alla statliga förvaltningar och
verk att köpa grön el, enligt Naturskyddsföreningens
kriterier för Bra miljöval.
2002/03:N8 av Eva Flyborg m.fl. (fp):
1. Riksdagen avslår regeringens proposition 2002/03:40.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en utvärdering av
energipolitiken och energiforskningen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om handel med utsläppsrätter.
Motioner från allmänna motionstiden
2002/03:N206 av Rigmor Stenmark (c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att
ett nationellt centrum för vindkraftsinformation bör
bildas och etableras vid Högskolan på Gotland.
2002/03:N264 av Eva Flyborg m.fl. (fp):
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om s.k. gröna certifikat.
9. Riksdagen beslutar att införa ett sanktionssystem för
de nätbolag som fördröjer byte av elleverantör.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om strålningsriskerna från
kraftledningar.
2002/03:N266 av Helena Bargholtz (fp):
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en utvärdering av vindkraften
på Gotland.
2002/03:N293 av Lilian Virgin och Christer Engelhardt (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att ett nationellt centrum för
vindkraftsinformation bör knytas till Högskolan på
Gotland.
2002/03:N297 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av en utredning om en reform av
elmarknaden.
2002/03:N298 av Åsa Domeij m.fl. (mp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att en utredning bör tillsättas med
syfte att förändra elprissättningen i riktning mot rörliga
priser och förstärkt effektprissättning.
2002/03:N301 av Mikael Odenberg m.fl. (m):
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som
medför att de extra kostnader som etablering av en
småskalig elproduktionsanläggning innebär inte drabbar
nätföretagen.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om krav på nätföretagen och
förutsättningarna för byte av elleverantör.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om handel med certifikat.
2002/03:N315 av Lilian Virgin och Christer Engelhardt (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om nätavgifter för småskalig elproduktion.
2002/03:N338 av Lennart Klockare och Lars U Granberg (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om vindkraft.
2002/03:N339 av Lars Ångström (mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om mål för el producerad med
förnyelsebara energikällor.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om kvotnivåer i det föreslagna
systemet med gröna elcertifikat.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om nivån på sanktionerna i det
föreslagna systemet med gröna elcertifikat.
2002/03:N348 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om översyn och justering av
kvotnivåer och sanktionsavgifter inom
certifikatsystemet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att utreda möjligheten av
kompletterande stöd i form av t.ex. kreditgarantier.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att snarast utreda möjligheten
att koppla avtrappning av miljöbonus till prisutveckling
på certifikatmarknaden.
2002/03:N374 av Anita Johansson m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att regeringen tar initiativ till att
förhindra att hushållen drabbas av kraftigt höjda
elkostnader med anledning av elhandelsföretagens
administration av elcertifikaten.
2002/03:N378 av Börje Vestlund (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om leveranssäkerhet av el.
2002/03:N390 av Maria Larsson m.fl. (kd):
8. Riksdagen begär att regeringen låter införa ett
sanktionssystem mot de nätbolag som inte uppfyller
regelverkets krav vid byte av elleverantör.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att Energimyndighetens handläggningstider för
koncessionsärenden måste kortas.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om inhemska förnybara
energikällor.
2002/03:Bo237 av Gunilla Wahlén (v):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om tydligare bestämmelser vid
ansökan om förlängning av nätkoncession.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om sanktionsmöjligheter mot
nätföretag som inte lämnar ansökan inom fastställd tid.
2002/03:Bo288 av Birgitta Carlsson (c):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att underlätta för
vindkraftsproducenter att komma ut på elnätet med den
kraft som de producerar.
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
1. Förslag till lag om elcertifikat
2. Förslag till lag om ändring i
utsökningsbalken
3. Förslag till lag om ändring i
förmånsrättslagen (1970:979)
4. Förslag till lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100)
5. Förslag till lag om ändring i ellagen
(1997:857)
6. Förslag till lag om ändring i
inkomstskattelagen (1999:1229)
7. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om
självdeklarationer och kontrolluppgifter
Bilaga 3
Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag
till lag om elcertifikat
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag Utskottets förslag
-----------------------------------------------------
4 kap. Kvotplikt m.m.
Kvotpliktens omfattning
-----------------------------------------------------
2 § Vid beräkning av
kvotplikten beaktas inte 2 § Vid beräkning av
följande sorters el. kvotplikten beaktas inte
följande sorters el.
1. El som matats in på
det elektriska nätet i 1. El som matats in på
syfte att upprätthålla det elektriska nätet i
nätets funktion syfte att upprätthålla
(förlustel). nätets funktion
(förlustel).
2. El som en leverantör
har levererat till en 2. El som en leverantör
förbrukare utan har levererat till en
ersättning i enlighet med förbrukare utan
ett avtal om ersättning i enlighet med
intrångsersättning. Detta ett avtal om
gäller dock bara om intrångsersättning. Detta
leveransen sker vid en gäller dock bara om
lägre effekt än 50 leveransen sker vid en
kilowatt (frikraft). lägre effekt än 50
kilowatt (frikraft).
3. El som förbrukats i
tillverkningsprocessen i 3. El som förbrukats i
stål- och metallverk tillverkningsprocessen i
eller i massa- och stål- och metallverk,
pappersindustrin, massa- och
baskemikalieindustrin, pappersindustrin,
gruvindustrin, träskiveindustrin,
cementindustrin eller i baskemikalieindustrin,
petroleumraffinaderier. gruvindustrin,
cementindustrin eller
4. El som en elanvändare petroleumraffinaderier.
själv producerat och
förbrukat, om 4. El som en elanvändare
produktionsanläggningens själv producerat och
generator har en förbrukat, om
märkeffekt om högst 50 produktionsanläggningens
kilowatt. generator har en
märkeffekt om högst 50
5. El som har förbrukats kilowatt.
i produktionen av el
(hjälpkraft). 5. El som har förbrukats
i produktionen av el
(hjälpkraft).
-----------------------------------------------------
Bilaga 4
Reservantens förslag
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag Reservantens förslag
-----------------------------------------------------
2 kap. Förutsättningar för att tilldelas
elcertifikat
Elproduktion som berättigar till elcertifikat
-----------------------------------------------------
1 § Berättigad att bli
tilldelad elcertifikat är 1 § Berättigad att bli
innehavaren av en enligt tilldelad elcertifikat är
5 § godkänd innehavaren av en enligt
produktionsanläggning där 5 § godkänd
el produceras med produktionsanläggning där
användande av en eller el produceras med
flera av följande användande av en eller
förnybara energikällor: flera av följande
förnybara energikällor:
1. vindkraft,
1. vindkraft,
2. solenergi,
2. solenergi,
3. vågenergi,
3. vågenergi,
4. geotermisk energi,
eller 4. geotermisk energi,
eller
5. biobränslen, enligt
de närmare föreskrifter 5. biobränslen, enligt
som meddelas av de närmare föreskrifter
regeringen eller, efter som meddelas av
regeringens bemyndigande, riksdagen.
tillsynsmyndigheten.
2 § Berättigad att bli
tilldelad elcertifikat är
även innehavaren av en
enligt 5 § godkänd
produktionsanläggning där
el produceras med
användande av
vattenkraft, om
produktionen sker
1. i en anläggning som
var i drift vid utgången
av april 2003 och som då
hade en installerad
effekt som inte var högre
än 1 500 kilowatt,
2. i annat fall än som
avses i 1
a) i en anläggning som
har tagits ur drift före
den 1 juli 2001 och som
därefter tagits i drift
efter utgången av 2002,
eller
b)i en anläggning som
tagits i drift första
gången efter utgången av
2002.
Om flera sådana
anläggningar som avses i
första stycket 1 finns i
närheten av varandra och
gemensamt matar in el på
ledningsnätet, skall de
anses som separata
anläggningar vid
tillämpningen av denna
lag.
Om
produktionskapaciteten
efter lagens
ikraftträdande ökats i en
anläggning som var i
drift vid utgången av
april 2003, skall den
ökade produktionen av el
berättiga innehavaren att
bli tilldelad
elcertifikat enligt de
närmare föreskrifter som
meddelas av regeringen
eller, efter regeringens
bemyndigande,
tillsynsmyndigheten.
3 § Tillsynsmyndigheten
får i det enskilda fallet
medge innehavaren av en
produktionsanläggning,
där el produceras med
användande av vattenkraft
och som inte omfattas av
bestämmelsen i 2 §, rätt
att bli tilldelad
elcertifikat om
1. ett myndighetsbeslut,
eller föreskrifter i
annan lag eller
förordning, ställer nya
krav på hur verksamheten
skall bedrivas eller hur
anläggningen skall vara
utformad och detta
innebär att verksamhetens
ekonomiska
förutsättningar ändras på
ett sådant ingripande
sätt att en långsiktigt
lönsam produktion inte
kan ske om innehavaren
inte tilldelas
elcertifikat, eller
2. innehavaren i annat
fall än som avses i 1
avser att göra omfattande
ombyggnader eller andra
stora investeringar i
anläggningen och dessa är
så kostsamma att en
långsiktigt lönsam
produktion inte kan ske
om innehavaren inte
tilldelas elcertifikat.
Rätt till tilldelning av
elcertifikat enligt
första stycket 2 har
endast innehavare av en
anläggning som har en
installerad effekt om
högst 15 megawatt.
Ansökan om medgivande
enligt denna paragraf
skall ske samtidigt med
ansökan om godkännande av
anläggningen enligt 5 §.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
Utskottets förslag Reservantens förslag
-----------------------------------------------------
Godkännande av anläggningar
-----------------------------------------------------
5 § Elcertifikat får bara 5 § Elcertifikat får bara
tilldelas för produktion tilldelas för produktion
av förnybar el som sker i av förnybar el som sker i
en produktionsanläggning en produktionsanläggning
som har godkänts av som har godkänts av
tillsynsmyndigheten. tillsynsmyndigheten.
Godkännande skall Godkännande skall
meddelas på skriftlig meddelas på skriftlig
ansökan från ansökan från
anläggningens innehavare anläggningens innehavare
om anläggningen uppfyller om anläggningen uppfyller
kraven i 1 eller 2 § kraven i 1 § samt
eller innehavaren medges anläggningen har
rätt till tilldelning av utrustning för sådan
elcertifikat enligt 3 § mätning och rapportering
samt anläggningen har som anges i 4 § första
utrustning för sådan stycket.
mätning och rapportering
som anges i 4 § första
stycket.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
4 kap. Kvotplikt m.m.
Kvotpliktens omfattning
-----------------------------------------------------
2 § Vid beräkning av
kvotplikten beaktas inte 2 § Vid beräkning av
följande sorters el. kvotplikten beaktas inte
följande sorters el.
1. El som matats in på
det elektriska nätet i 1. El som matats in på
syfte att upprätthålla det elektriska nätet i
nätets funktion syfte att upprätthålla
(förlustel). nätets funktion
(förlustel).
2. El som en leverantör
har levererat till en 2. El som en leverantör
förbrukare utan har levererat till en
ersättning i enlighet med förbrukare utan
ett avtal om ersättning i enlighet med
intrångsersättning. Detta ett avtal om
gäller dock bara om intrångsersättning. Detta
leveransen sker vid en gäller dock bara om
lägre effekt än 50 leveransen sker vid en
kilowatt (frikraft). lägre effekt än 50
kilowatt (frikraft).
3. El som förbrukats i
tillverkningsprocessen i
stål- och metallverk
eller i massa- och
pappersindustrin,
baskemikalieindustrin,
gruvindustrin,
cementindustrin eller i 3. El som en elanvändare
petroleumraffinaderier. själv producerat och
förbrukat, om
4. El som en elanvändare produktionsanläggningens
själv producerat och generator har en
förbrukat, om märkeffekt om högst 50
produktionsanläggningens kilowatt.
generator har en
märkeffekt om högst 50 4. El som har förbrukats
kilowatt. i produktionen av el
(hjälpkraft).
5. El som har förbrukats
i produktionen av el
(hjälpkraft).
-----------------------------------------------------