Näringsutskottets betänkande
2002/03:NU10

Vissa konkurrenspolitiska frågor

Sammanfattning

Utskottet   behandlar   i   betänkandet   ett  antal
motionsyrkanden  rörande  olika  konkurrenspolitiska
frågor.    Yrkandena    avser   konkurrenspolitikens
inriktning,  konkurrens  på   lika   villkor  mellan
offentlig  och  privat sektor samt kartellsamarbete.
Samtliga motioner avstyrks av utskottet.

När  det  gäller  konkurrenspolitikens  inriktning
redovisar  utskottet   sin   syn   i  frågan.  I  en
reservation (m, fp, kd, c) beskrivs  dessa  partiers
gemensamma    uppfattning    om    inriktningen   av
konkurrenspolitiken.    Beträffande    frågan     om
konkurrens  på  lika  villkor  mellan  offentlig och
privat  sektor  hänvisar  utskottet till regeringens
arbete på området, vilket utskottet  anser  styrs av
en   klar   vilja   att   uppnå   och   upprätthålla
konkurrensneutralitet  mellan  offentlig och  privat
verksamhet.  Arbetet  har  också hög  prioritet.  En
motsatt uppfattning torgförs  i  en  reservation (m,
fp, kd, c), där det efterfrågas kraftfulla  åtgärder
från    regeringens    sida   för   att   driva   på
avregleringsarbetet i syfte  att  skapa  utrymme för
privata initiativ i kommuner och landsting.
Slutligen      avstyrker      utskottet      några
motionsyrkanden  om  olagligt  kartellsamarbete.  En
fråga  gäller  förslag  om  upphävande  av  det s.k.
leniencyprogrammet, som trädde i kraft den 1 augusti
2002.  Syftet  med  detta  program,  som  innebär en
möjlighet   till   nedsättning   och   eftergift  av
konkurrensskadeavgift, är att främja avslöjandet och
bekämpandet  av skadliga karteller. Utskottet  anser
att  leniencyprogrammet   kan   vara  ett  effektivt
instrument  i  bekämpningen av karteller.  Riksdagen
skall anmoda regeringen  att  snarast  lämna förslag
till  upphävande  av  de  aktuella bestämmelserna  i
konkurrenslagen, föreslås det  i en reservation (fp,
c).
Den    andra    här    aktuella   frågan    gäller
kriminalisering av karteller.  Våren  2002 anmodades
regeringen - genom ett tillkännagivande av riksdagen
-   att   utreda   frågan   om  kriminalisering   av
kartellsamarbete;  denna  utredning  har  regeringen
ännu inte tillsatt. Utskottet  inser  problemen  med
ett  sådant  utredningsarbete  mot  bakgrund  av att
leniencyprogrammet  endast  varit  i  kraft under en
begränsad period. I en reservation (m,  fp,  kd,  c,
mp)  föreslås  ett förnyat tillkännagivande i frågan
om kriminalisering av kartellsamarbete, med innebörd
att regeringen anmodas  att omedelbart tillsätta den
av riksdagen tidigare begärda utredningen och senare
återkomma till riksdagen i frågan.



Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1.      Konkurrenspolitikens inriktning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L247 yrkande
3, 2002/03:L319 yrkandena 2 och 12, 2002/03:MJ422
yrkande 15, 2002/03:N227 yrkande 9, 2002/03:N263
yrkande 7, 2002/03:N367 och 2002/03:N395 yrkande 5.
Reservation 1 (m, fp, kd, c)

2.      Konkurrens på lika villkor mellan
offentlig och privat sektor

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fi285 yrkande
3, 2002/03:N212 yrkande 1, 2002/03:N227 yrkande 12,
2002/03:N228, 2002/03:N258, 2002/03:N304 yrkande 10,
2002/03:N331 yrkande 5, 2002/03:N391 yrkande 8,
2002/03:N392 yrkandena 7 och 8, 2002/03:N395 yrkande
3, 2002/03:A241 yrkande 8 och 2002/03:A242 yrkande
12.
Reservation 2 (m, fp, kd, c)

3.      Upphävande av det s.k.
leniencyprogrammet

Riksdagen avslår motion 2002/03:N263 yrkande 10.
Reservation 3 (fp, c)

4.      Kriminalisering av karteller

 Riksdagen avslår motionerna  2002/03:N263 yrkande
9 och 2002/03: N395 yrkande 6.

Reservation 4 (m, fp, kd, c, mp)

Stockholm den 13 maj 2003

På näringsutskottets vägnar


Marie Granlund

Följande ledamöter har deltagit  i beslutet: Marie
Granlund (s), Mikael Odenberg (m), Ingegerd Saarinen
(mp),  Nils-Göran Holmqvist (s), Eva  Flyborg  (fp),
Sylvia  Lindgren   (s),  Ann-Marie  Fagerström  (s),
Lennart Beijer (v),  Karl Gustav Abramsson (s), Ulla
Löfgren (m), Carina Adolfsson  Elgestam  (s), Yvonne
Ångström  (fp), Åsa Torstensson (c), Anne Ludvigsson
(s), Stefan  Hagfeldt  (m),  Lars  Johansson (s) och
Lars Lindén (kd).


2002/03

NU10


Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I  detta  betänkande  behandlas  17  motioner   från
allmänna  motionstiden  om vissa konkurrenspolitiska
frågor.

Bakgrund


Konkurrenslagen (1993:20)  trädde i kraft den 1 juli
1993   (prop.   1992/93:56,   bet.    1992/93:NU17).
Konkurrenslagen   (KL)   är  baserad  på  den   s.k.
förbudsprincipen,  vilken  utgår   från   att  vissa
konkurrensbegränsningar i sig är skadliga och därför
skall  vara  förbjudna. Efter mönster från EG-rätten
innehåller KL  två principiella förbud, nämligen mot
konkurrensbegränsande samarbete mellan företag (6 §)
och mot missbruk  från ett eller flera företags sida
av   en   dominerande   ställning    (19 §).   Dessa
bestämmelser  motsvaras  av  EG-fördragets  artiklar
81.1 (regler beträffande avtal  m.m.  som  har  till
syfte   eller  effekt  att  hindra,  begränsa  eller
snedvrida  konkurrensen)  och 82 (regler beträffande
ett  eller  flera företags missbruk  av  dominerande
ställning),   vilka   ingår   i   de   grundläggande
konkurrensreglerna  för  den gemensamma marknaden. I
konkurrenslagen  finns  också  bestämmelser  rörande
företagskoncentrationer.

Utskottets överväganden


Konkurrenspolitikens inriktning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen   bör   avslå  motionsyrkanden   om
konkurrenspolitikens   inriktning.  Utskottet
redogör för sin syn på inriktningen  av denna
politik,  vilken  överensstämmer med den  som
riksdagen tidigare  ställt  sig bakom. Jämför
reservation 1 (m, fp, kd, c).

Motionerna

Effekterna av genomförda om-  och  avregleringar bör
bli  föremål  för  utredning,  anförs det  i  motion
2002/03:N367 (s). De senaste 10-15 åren har präglats
av omfattande om- och avregleringar av t.ex. posten,
telekommunikationer,  flyg-  och  järnvägsbefordran,
elleveranser,   taxi,   långväga   busstrafik    och
finansiella  tjänster,  säger motionärerna. De anser
att  hur  dessa av- och omregleringar  har  påverkat
utvecklingsförutsättningarna   och   villkoren   för
boende  och företagande i den lokala miljön inte har
utvärderats på ett systematiskt sätt med avseende på
t.ex. tillgänglighet, kvalitet och priser. Uppenbart
är dock att den ökande konkurrensen inom t.ex. tele-
och  postservice  har  inneburit  att  utrymmet  för
Posten  AB och tidigare Telia AB att ta andra hänsyn
än   rent   affärsmässiga    är    borta,    noterar
motionärerna.  De  menar  att  det  därför behövs en
översyn  av  om-  och  avregleringarnas effekter  på
olika  arbetsmarknader. Det  finns  utredningar  som
kartlagt  problem och behov i glesbygden, och staten
och kommuner  har  idéer  om  hur  glesbygden  skall
utvecklas,  säger  motionärerna. De anser emellertid
att   det   saknas  en  sammanställning   av   olika
utredningar och utvärderingar samt analyser av vilka
effekter om-  och  avre-gleringar  haft.  Det behövs
också  förslag  till  åtgärder  för att motverka  de
negativa effekterna, anförs det.

I    motion   2002/03:N227   (m)   föreslås    ett
tillkännagivande      om      bättre     konkurrens.
Globalisering,           liberalisering          och
informationsteknikens snabba utveckling öppnar stora
möjligheter för de länder och regioner som kan skapa
ett  internationellt konkurrenskraftigt  klimat  för
arbete och företagande, säger motionärerna. De menar
att det  därmed  inte  bara  är de svenska företagen
utan även Sverige som land som  befinner  sig  i  en
skarp konkurrenssituation, varför det är viktigt att
konkurrensen   fungerar   bra   på   alla   områden.
Konkurrensverket  bör  ges  ökade  resurser  för att
bevaka   konkurrensen  på  olika  områden,  förordar
motionärerna. De anser att de räder som verket gjort
mot  vissa   branscher   där   bristande  konkurrens
befarats - ett fenomen som drabbar  nya aktörer hårt
-  har  varit lyckosamma och bör utvecklas.  Privata
monopol och  kartellbildningar  hör  inte hemma i en
marknadsekonomi; tendenser till detta måste bekämpas
med kraft, anför motionärerna.
Riksdagen   bör   göra  ett  tillkännagivande   om
strukturförändringar  i  konkurrensfrämjande  syfte,
anförs  det  i motion 2002/03:L247 (m). Konkurrensen
på den svenska  marknaden  kan  öka  genom  att  nya
företag  etableras  och  konkurrenshinder  tas bort,
säger   motionärerna.   De   framhåller   att  fasta
spelregler och konkurrens på lika villkor är viktiga
förutsättningar   för   att  marknadsekonomin  skall
fungera. Konkurrens är den  bästa  garantin  för att
konsumenter  skall få så bra varor och tjänster  som
möjligt till rimliga  priser, anför motionärerna. De
anser också att det är  av  avgörande  betydelse för
den  internationella styrkan hos svenskt  näringsliv
att  konkurrensen  upprätthålls  på  hemmamarknaden.
Moderat  konsumentpolitik  syftar  till  att öka den
konkurrensutsatta sektorn, vidga området för  privat
näringsverksamhet,  avveckla offentliga monopol  och
minska offentligt ägande  i  näringsverksamhet, sägs
det i motionen.
I     motion     2002/03:L319     (fp)    föreslås
tillkännagivanden i två avseenden, nämligen  om ökad
konkurrens       och       om      Konkurrensverkets
granskningsverksamhet.   Den  totala   prisnivån   i
Sverige  är  betydligt  högre   än   i   övriga  EU,
konstaterar    motionärerna    och   hänvisar   till
Konkurrensverkets rapport Konkurrensen  i Sverige år
2002  (2002:4), enligt vilken den svenska  prisnivån
för de  varor  och  tjänster som ingår i BNP år 2001
låg 11 % över genomsnittet  i  EU. Vid en jämförelse
mellan  den  svenska  prisnivån  och   EMU-ländernas
framkommer  en skillnad på 16 %, varav en  stor  del
enligt   Konkurrensverket   beror   på   brister   i
konkurrensen.   Med  en  hårdare  konkurrens  skulle
priserna kunna hållas  nere,  anför motionärerna. De
menar att effektiv konkurrens i privat och offentlig
verksamhet   är   till   nytta   för  konsumenterna.
Avregleringar  i  konkurrensstimulerande  syfte  har
framför allt ett konsumentintresse och bör fortsätta
på fler marknader, anser motionärerna.
Livsmedelsbranschen  i  Sverige och Europa präglas
av  en alltför stor och ökande  koncentration,  sägs
det vidare  i  motionen.  Ett fåtal dagligvarukedjor
lägger under sig allt större  andelar  av marknaden,
och  ett  alltför nära samarbete - framför  allt  på
inköpssidan  -  mellan  stora  kedjor hotar den fria
konkurrensen  och konsumenternas  valfrihet,  vilket
tenderar att hålla  priserna på en alltför hög nivå,
anför  motionärerna.  De   menar  att  det  dessutom
uppstår   en  allvarlig  risk  för   att   regionala
produkter  och   små   producenter   slås   ut  från
marknaden,  då  de  inte kan tillhandahålla så stora
volymer   som  det  storskaliga   systemet   kräver.
Folkpartiet  anser att Konkurrensverket bör ägna mer
kraft  åt  den  berörda  marknaden  och  att  verket
behöver ökade resurser.  De  nya  livsmedelshallarna
och stormarknaderna har på många orter bidragit till
att  pressa  ned livsmedelspriserna,  samtidigt  som
prisskillnaderna  är  stora  mellan  olika regioner,
säger  motionärerna. Konkurrensverket har  pekat  på
olika kommuners  tillämpning  av plan- och bygglagen
som en viktig förklaringsfaktor  till detta, erinrar
motionärerna  om.  De  noterar  att  det  finns  ett
naturligt kommunalt intresse av att stadsplaneringen
är  god,  infrastrukturen  fungerar,  miljöintressen
värnas och olika typer av servicebehov  tillgodoses.
Kommunernas  planmonopol  skall  användas  för   att
tillgodose  dessa  övergripande  intressen, inte för
att   försvåra   den   lokala  konkurrensen,   anför
motionärerna. De påpekar  att  under  den borgerliga
regeringsperioden ändrades lagstiftningen så att det
inte     längre    blev    möjligt    att    reglera
handelsändamålet genom att särskilja partihandel och
detaljhandel   eller   genom   att   inom  ändamålet
detaljhandel  särskilja  handel  med livsmedel  från
övrig  handel.  Den  möjlighet  till  reglering   av
handelsändamålet   i  detaljplan  som  därefter  har
införts lägger hinder  i  vägen för etableringar och
är  ett  exempel  på  en reglering  som  leder  till
försämrad konkurrens och  därmed  till  högre priser
för konsumenterna, säger motionärerna. De  anser att
bestämmelserna   om   möjlighet  till  reglering  av
handelsändamålet i detaljplan bör tas bort.
Ett  tillkännagivande  om  den  fria  konkurrensen
begärs i  motion  2002/03: N263 (fp). Fri konkurrens
på lika villkor - inom  de  ramar  som  sätts upp av
etiska  principer  och  lagstiftning - är det  bästa
verktyget   för   att   tillgodose    konsumenternas
efterfrågan  och  hushålla med begränsade  resurser,
anför  motionärerna.   De   menar  att  en  effektiv
konkurrens    alltid    i    första   hand    gynnar
konsumenterna. Företagens tävlan  om  att  vara bäst
och  billigast  upprätthåller  en  ständig press  på
priser   och   kostnader   -   men   också  ur   ett
samhällsekonomiskt   perspektiv  är  väl  fungerande
konkurrensmarknader   av   stor   betydelse,   säger
motionärerna.  De  menar  att  konkurrensen  är  den
kanske  viktigaste  drivkraften   för   teknisk  och
ekonomisk   utveckling.  Väl  fungerande  konkurrens
stimulerar    en     kontinuerlig    förnyelse    av
produktionsapparaten  och   leder   därmed  till  en
effektiv användning av samhällets resurser,  och den
medför  inte  bara  mångfald och större valfrihet  i
utbudet av varor och tjänster utan också en mångfald
i företagandet, anför motionärerna. De menar att det
avgörande  för  en fungerande  konkurrens  är  fritt
tillträde   till   marknaderna;   många   offentliga
regleringar   som  införs   för   att   upprätthålla
konkurrens skulle  inte  behövas  om fritt tillträde
till  marknaden rådde. Det är fritt  tillträde  -  i
kombination  med  teknisk och ekonomisk utveckling -
som utgör det främsta  botemedlet mot tendenser till
konkurrensbegränsningar     och    monopol,    anser
motionärerna.   De   förordar   att   de   selektiva
företagsstöden   skall   tas  bort  då   de   skapar
snedvridande konkurrens och  att  de  skall ersättas
med generella stöd. Kommunalt stöd till  företag som
snedvrider   konkurrensen   mellan   företag   måste
upphöra,    anför   motionärerna.   De   menar   att
Konkurrensverket  skall  ges  ökade befogenheter och
resurser och att de gryningsräder  som  verket gjort
mot   vissa   branscher   där  bristande  konkurrens
befarats har varit bra och bör utvecklas.
Konkurrenssituationen inom  livsmedelssektorn  bör
ses  över,  anförs  det i motion 2002/03:MJ422 (fp).
Effektiv konkurrens i  såväl  privat  som  offentlig
sektor      gagnar     konsumenterna,     framhåller
motionärerna.   De   menar   att   regleringar   och
detaljstyrning  kan bidra till onödiga kostnader som
belastar konsumenten eller försvårar för små och nya
aktörer att ta sig  in  på marknaden, vilket drabbar
konsumenten  i  förlängningen.   Konkurrensen   inom
livsmedelssektorn   måste  öka  för  att  bryta  den
rådande koncentrationen  med  några  få aktörer inom
dagligvaruhandeln,   vilken   tenderar   att   hålla
prisnivån  uppe,  anför  motionärerna. De anser  att
Konkurrensverkets  övervakning  är  viktig  och  att
ökade medel bör avsättas för konkurrensverksamheten.
Riksdagen  bör göra  ett  tillkännagivande  om  en
effektivare konkurrenspolitik,  anförs  det i motion
2002/03:N395 (kd). En viktig orsak till att  Sverige
placerar sig dåligt i den s.k. välfärdsligan är  det
höga  prisläget,  till följd av bristande konkurrens
och    delvis    omfattande    regleringar,    säger
motionärerna. Intresset  i debatten fokuseras oftast
helt och hållet på ökningstakten  i  BNP,  men minst
lika  viktigt  - hävdas det i motionen - är vad  som
erhålls från de  medel  som  avsätts  för privat och
offentlig  konsumtion. Marknadsekonomin  förutsätter
en   effektiv   konkurrenspolitik   som   förhindrar
marknadsdelning,   prissamverkan   och   som  utövar
fusionskontroll,  anför  motionärerna. De menar  att
den    svenska    konkurrenspolitiken,    som    bör
harmoniseras med utvecklingen  inom  EU,  kan  dämpa
prisstegringstakten. Det finns många indikationer på
att  en  stor  del av det potentiella nyföretagandet
hindras av ett alltför  omfattande regelverk, varför
en ökad avreglering bör ske  för  att ge utrymme för
konkurrens, säger motionärerna. De  anser  också att
konkurrenslagen  bör  skärpas  och att övervakningen
bör  bli  effektivare,  varvid  såväl   privata  som
offentliga  monopol  och  oligopol  skall motverkas.
Avreglering  bör gå hand i hand med ökat  personligt
ansvar  och  ett  etiskt  riktigt  handlande,  anför
motionärerna.  De  menar  att  minskad  styrning och
reglering  måste  vägas  upp av en personlig,  etisk
kompass.

Vissa kompletterande uppgifter


Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen  avslog  våren  2002   -   i  samband  med
behandlingen av proposition 2001/02:167 om ändringar
i konkurrenslagen för effektivare kartellbekämpning,
m.m.  - motionsyrkanden rörande konkurrenspolitikens
inriktning,   liknande   de   här   aktuella   (bet.
2001/02:NU16). Utskottet erinrade därvid om sin  syn
i   frågan.   I   en  reservation  (m,  kd,  c,  fp)
redovisades  dessa  partiers   gemensamma   syn   på
konkurrenspolitikens inriktning.

Om- och avreglering, EU:s konkurrensregler m.m.

När  det  gäller förslaget i motion 2002/03:N367 (s)
om effekterna  av  genomförda  om- och avregleringar
kan  noteras  att  i regeringsförklaringen  år  2001
sades  att  initiativ   kommer   att   tas  till  en
förutsättningslös  utvärdering  av  de genomgripande
avregleringar    och   förändringar   av   offentlig
verksamhet som genomdrivits  under senare år. Enligt
uppgift från Näringsdepartementet pågår beredning av
uppläggningen av en sådan utvärdering.

Beträffande  Konkurrensverkets  befogenheter,  som
tas upp i några  motioner,  kan  noteras  att verket
sedan  ett  par år har befogenhet att tillämpa  EU:s
konkurrensregler  i de aktuella artiklarna om förbud
mot konkurrensbegränsande  samarbete  mellan företag
(artikel  81) och missbruk av dominerande  ställning
(artikel 82).  Hösten 2002 enades medlemsstaterna om
en   ny   ordning   för    övervakning    av    EU:s
konkurrensregler,  den  s.k. moderniseringsreformen.
Reformen syftar till att effektivisera tillämpningen
av EU:s konkurrensregler  och  att  frigöra resurser
hos EG-kommissionen som i stället skall kunna läggas
på  mer  allvarliga  konkurrensbegränsningar   såsom
karteller.  Den  nya  förordningen innebär bl.a. att
medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och domstolar
får  en  parallell  behörighet  med  kommissionen  i
övervakningen av hur  EU:s  konkurrensregler  följs.
Genom   reformen  decentraliseras  tillämpningen  av
konkurrensreglerna   i   större   utsträckning  från
kommissionen  till  nationella konkurrensmyndigheter
och domstolar. Konkurrensmyndigheterna kommer att ha
ett nära samarbete sinsemellan och med kommissionen.
Vidare   upphör   företagens    möjlighet   att   få
individuella  undantag och icke-ingripandebesked  av
kommissionen. Det  blir i stället upp till företagen
själva  att  avgöra om  de  agerar  i  enlighet  med
regelverket. Förordningen med de nya reglerna kommer
att träda i kraft  den  1  maj  2004. Sverige har en
mycket positiv inställning till reformen, som kommer
att   frigöra  resurser  för  uppspårande   av   mer
allvarliga  konkurrensbegränsningar  och  som  anses
nödvändig inför utvidgningen.
Till   följd  av  de  ändrade  EU-reglerna  beslöt
regeringen  i januari 2003 att tillsätta en särskild
utredare,  justitierådet   Severin  Blomstrand,  med
uppdrag att analysera vilka  eventuella  ändringar i
det  svenska  regelverket  som  behöver  göras   med
anledning  av  moderniseringsreformen (dir. 2003:2).
Utredaren    skall     också     uppmärksamma    hur
förändringarna påverkar ianspråktagandet av resurser
inom    Konkurrensverket    och    de    tillämpande
domstolarna.  För  eventuella budgetära konsekvenser
skall    utredaren    föreslå    finansiering.    En
delredovisning av de delar  som rör följdändringar i
det svenska regelverket skall  lämnas  den  31  juli
2003, och uppdraget skall i övrigt redovisas den  31
januari 2004.
En    annan    pågående   förändring   beträffande
konkurrensregler         inom         EU         rör
företagskoncentrationer.             EG-kommissionen
presenterade  i  december 2002 ett förslag  till  ny
förordning  om kontroll  av  företagskoncentrationer
(företagsförvärv   o.d.).   Förslaget   kommer   att
behandlas  i  en  rådsarbetsgrupp under år 2003, och
förordningen väntas  träda  i  kraft den 1 maj 2004.
Sverige     är     positivt     till    att    ändra
koncentrationsförordningen  på ett  sätt  som  leder
till  ett  mer  effektivt,  flexibelt,   öppet   och
rättssäkert     förfarande     för    kontroll    av
företagskoncentrationer.

Konkurrens inom dagligvaruhandeln

I   några   motioner   berörs   konkurrensen    inom
dagligvaruhandeln.  Konkurrensverket gavs i februari
2002  i  uppdrag av regeringen  att  dels  genomföra
fördjupade  undersökningar av konkurrensförhållanden
i  dagligvaruhandeln,  dels  analysera  prisnivån  i
Sverige   jämfört   med   andra   länder.  Uppdraget
redovisades i december 2002 i två rapporter.  I  den
ena   rapporten,   Dagligvaruhandeln   -   struktur,
ägarform  och  relation  till leverantörer (2002:6),
redovisades   den   del  av  uppdraget   som   avser
konkurrensförhållandena  i dagligvaruhandeln. I rap-
porten  redogjordes för hur  de  olika  aktörerna  i
handelsledet   är   organiserade   med  avseende  på
ägarstruktur,    företagsform    och    förekommande
samarbeten. Vidare ingick en kartläggning av hur den
pågående  centraliseringen  i handelsledet  påverkar
handelns affärsmetoder, särskilt  med  inriktning på
sortimentsstyrningen,   och   en   analys  av  vilka
effekter  den  pågående förändringen får  för  olika
aktörer    i   livsmedelskedjan.    Konkurrensverket
redovisade i  rap-porten  sina slutsatser om vad som
krävs  för  en  bättre  fungerande   konkurrens.  Av
största betydelse är att det finns goda  möjligheter
för   inträde   av   nya   aktörer   på   marknaden.
Konkurrensverket   har   därför  i  olika  rapporter
föreslagit följande:

-  Konkurrensintresset skall  anges  i  plan-  och
bygglagen,   så   att  det  ges  högre  prioritet  i
planläggningen.
- Kommunerna och  länsstyrelserna  skall  i  högre
utsträckning   väga   in   konkurrensintresset   vid
tillämpningen av lagen.

Marknadens  egna  aktörer har ett stort ansvar, sägs
det  i rapporten. Etableringshinder  till  följd  av
strukturen   på   marknaden  bör  så  långt  möjligt
hanteras av aktörerna  själva.  Det  är  viktigt att
handelns  inköpare  och enskilda handlare agerar  så
att effektiva företags  produkter får tillträde till
marknaden för att där utvärderas  av  konsumenterna.
Det  är  utomordentligt  väsentligt för konkurrensen
att konsumenterna agerar och  ger signaler till både
handeln och leverantörerna om vad  som  skall finnas
på  butikshyllorna.  Det finns en naturlig  koppling
mellan konsument- och  konkurrensfrågor  som behöver
betonas   i   konsumentpolitiken.   Konkurrensverket
föreslår  att  konsumentnyttan  av konkurrens  skall
lyftas fram tydligare i konsumentpolitiken.

Den  andra  rapporten,  De  svenska  priserna  kan
pressas! (2002:5), avlämnades också i december 2002.
Sveriges prisnivå för den privata  konsumtionen  låg
19 %  över  EU-genomsnittet  år 2001 (17 % exklusive
moms),   sägs   det   i   rapporten.  För   perioden
januari-augusti  2002  var  motsvarande   tal  20 %.
Livsmedel  var  11 % (6 % exklusive moms) dyrare  än
genomsnittet för  EU.  I  rapporten  redovisas flera
olika   förklaringar  till  Sveriges  höga   priser.
Växelkursförändringar  förklarar  en stor del av den
kortsiktiga fluktuationen av prisnivån,  inte  minst
mellan  åren  2000  och 2001. Även nationalinkomsten
och      arbetskraftskostnaden       är      viktiga
förklaringsfaktorer, men Sverige förefaller även med
hänsyn  till  dessa  faktorer  ha en i EU-perspektiv
relativt  hög  prisnivå,  sägs  det   i   rapporten.
Transportkostnaderna är högre i Sverige på  grund av
läget  och  den glesa befolkningsstrukturen men  kan
enligt verket  troligen  inte  förklara mer än någon
procentenhet  av prisskillnaden.  Parallellimportens
inverkan   är  måttlig.   Enligt   Konkurrensverkets
bedömning förklarar  bristande  konkurrens i Sverige
omkring  hälften av prisskillnaden  gentemot  EU.  I
rap-porten   lämnar  verket  synpunkter  på  hur  de
svenska  priserna   kan   pressas   under   följande
rubriker:   en   effektivare  konkurrenspolitik;  en
bättre fungerande inre marknad; mer forskning.
Rapporterna är för  närvarande  föremål för analys
inom Regeringskansliet.
Vad beträffar plan- och bygglagen  (1987:10; PBL),
som berörs i några motioner, kan noteras  att i juni
2002   tillsattes   en   parlamentariskt  sammansatt
kommitté med uppdrag att se  över  lagen  och  lämna
förslag   till   lagändringar  (dir.  2002:  97).  I
uppdraget      ingår     att      analysera      hur
konkurrensaspekterna   beaktas   vid   den   fysiska
planeringen  och  att  pröva  om  och  i så fall hur
planeringen kan ge bättre förutsättningar  för  ökad
konkurrens inom bl.a. handeln. Slutbetänkandet skall
lämnas senast den 31 december 2004.

Utskottets ställningstagande


Utskottet   redovisade,   som  nämnts,  sin  syn  på
konkurrenspolitikens inriktning  senast  våren 2002.
De  bedömningar  som  då  gjordes  äger  fortfarande
giltighet.  Utskottet anser sålunda att en  effektiv
konkurrens är  en  viktig  förutsättning  för en väl
fungerande  samhällsekonomi. Konkurrens bidrar  till
ett  nödvändigt   omvandlingstryck   och   till  ett
innovativt företagsklimat som stärker tillväxten och
Sveriges    internationella   konkurrenskraft.   För
konsumenterna  betyder detta tillgång till ett brett
utbud av ständigt förbättrade varor och tjänster med
god kvalitet till  rimliga  priser.  Andelen  av den
samlade  ekonomin  där  konkurrens  råder  bör  öka,
eftersom  en  väl  fungerande  konkurrens stimulerar
nytänkande   och   bidrar  till  att  utveckla   nya
produkter och tjänster till nytta för konsumenterna,
vilket  i sin tur ökar  produktiviteten  och  dämpar
prisutvecklingen.  Konkurrenspolitiken har därmed en
viktig   uppgift   att   fylla    inom   ramen   för
näringspolitiken   och   i   ett  samhällsekonomiskt
perspektiv.

Konkurrenspolitiken  skall  ha  följande  allmänna
inriktning:
- Den svenska marknaden är en  del  av  EU:s  inre
marknad;  hinder  för tillträdet skall avlägsnas och
EU:s regler för konkurrensen  skall  kunna tillämpas
också i Sverige.
- Karteller och andra konkurrensbegränsningar  som
allvarligt   skadar   konsumentintresset   kan  inte
accepteras; de medel som staten har att upptäcka och
ingripa  när  företag  sätter  konkurrensen  ur spel
måste bli effektivare.
-  Konsumenternas intresse av effektivt fungerande
konkurrens  måste  väga  tungt när offentliga regler
som påverkar marknadernas funktionssätt utformas.
- Andelen av den samlade  ekonomin  där konkurrens
råder  skall öka. På nya marknader skall  strukturer
och regler  stödja  uppkomsten  av en balanserad och
väl fungerande konkurrens.
-    När    offentliga    aktörer    agerar     på
konkurrensmarknader  får  det inte ske på ett sådant
sätt   att   det   privata   företagandet    hämmas.
Myndighetsuppgifter    skall    hållas   isär   från
kommersiell verksamhet.
-  Statligt stöd får inte snedvrida  konkurrensen;
en  policy   för   det   svenska  statsstödet  skall
understödja Sveriges arbete  i  EU  mot subventioner
som skadar svensk industri.
-  Sverige  skall  aktivt  stödja utvecklingen  av
sunda konkurrensförhållanden i  den globala ekonomin
och  i  samarbete  med  andra  länder   ingripa  mot
internationella konkurrensbegränsningar.

Utskottet finner det alltså viktigt att konkurrensen
utvecklas  till  att  gälla  i  flera  delar av  den
svenska  ekonomin  och att den blir mer effektiv  på
befintliga konkurrensmarknader.  I  detta sammanhang
vill  utskottet framhålla att offentliga  aktörer  i
större  utsträckning  än  för närvarande bör försöka
dela upp upphandlingar för  att främja konkurrensen.
I annat fall kan resultatet bli  att det efter någon
tid endast finns kvar monopolliknanden  företag  som
kan deltaga i kommande upphandlingar.

Det  är  vidare  väsentligt  att  konkurrensen  är
verksam  även  inom  den  globala  ekonomin. För ett
litet land som Sverige med ett stort utlandsberoende
är     det    av    yttersta    vikt    att    sunda
konkurrensförhållanden  råder  på  den globala nivån
och   att   internationella  konkurrensbegränsningar
motverkas.
När  det  gäller   frågan  om  en  utvärdering  av
genomförda  om-  och avregleringar  som  tas  upp  i
motion 2002/03:N367  (s)  noterar  utskottet  att en
sådan   utvärdering  har  aviserats  i  en  tidigare
regeringsförklaring.  Beredning av frågan pågår, som
nämnts, inom Regeringskansliet,  varför någon åtgärd
från  riksdagen  för  närvarande  inte   kan   anses
motiverad.
Frågan om konkurrensen inom dagligvaruhandeln har,
som    redovisats,   berörts   i   några   motioner.
Konkurrensverket   har   nyligen   presenterat   två
rapporter  på området, i vilka bl.a. konstateras att
prisnivån i  Sverige  ligger över den genomsnittliga
nivån inom EU. Rapporterna  är nu föremål för analys
inom   Regeringskansliet.   Utskottet    vill   inte
föregripa  detta  arbete  utan  endast framhäva  det
angelägna  i att åtgärder vidtas för  att  eliminera
sådana  prisskillnader   som   inte   är  rationellt
motiverade.  Utskottet vill också erinra  om  att  i
uppdraget  för   den   parlamentariskt   sammansatta
kommittén  avseende  plan-  och bygglagen ingår  att
analysera hur konkurrensaspekterna  kan  beaktas vid
den fysiska planeringen.
När  det gäller önskemål om en effektivisering  av
konkurrenspolitiken    och    en   förstärkning   av
Konkurrensverket som aktualiseras  i  några motioner
vill  utskottet  framhålla  att  regeringens  arbete
präglas  av  en vilja att på olika sätt  stärka  och
vässa   de   verktyg   som   de   konkurrensvårdande
myndigheterna  har tillgång till. Vidare bör noteras
att   i  uppdraget   för   den   nyligen   tillsatta
utredningen     om     effektivisering     av    det
konkurrensrättsliga  regelverket för företagen  m.m.
ingår  att  pröva  om  det   behövs  förändringar  i
Konkurrensverkets  befogenheter.   Utredaren   skall
också  uppmärksamma  hur de förändringar som kan bli
följden av bl.a. det pågående  moderniseringsarbetet
beträffande  EU:s  konkurrensregler  kan  komma  att
påverka   ianspråktagandet    av    resurser    inom
Konkurrensverket.
Avslutningsvis    vill    utskottet   betona   att
konsumentperspektivet   måste   stå    i   fokus   i
konkurrenspolitiken.     Konkurrens     är     inget
självändamål,   utan   åtgärder   för   att   stärka
konkurrensens effektivitet har till syfte bl.a.  att
ge konsumenten en starkare ställning på marknaden. I
det  sammanhanget  vill utskottet understryka vikten
av  samordning  i  insatserna   från   de  ansvariga
myndigheterna för konkurrens- och konsumentpolitik.
Med  det anförda avstyrker utskottet samtliga  här
aktuella motioner i berörda delar.
Konkurrens på lika villkor mellan
offentlig och privat sektor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen  bör  avslå motionsyrkanden som tar
upp  olika aspekter  på  konkurrens  på  lika
villkor  mellan  offentlig och privat sektor.
Sammantaget anser  utskottet  att regeringens
arbete på området styrs av en klar  vilja att
uppnå  och upprätthålla konkurrensneutralitet
mellan  offentlig   och   privat  verksamhet.
Arbetet  har  också  hög  prioritet.   Jämför
reservation 2 (m, fp, kd, c).

Motionerna

I    motion    2002/03:N227    (m)    föreslås   ett
tillkännagivande     av     riksdagen     om    ökad
etableringsfrihet    och    ändrade    regler    för
upphandling.  Staten, landstingen och kommunerna bör
koncentrera   sig   på   sådana   verksamheter   där
offentliga insatser  kan  förväntas  vara överlägsna
enskilda    och    kooperativa    initiativ,   anför
motionärerna. De anser att storleken på den andel av
den offentliga servicen som skall erbjudas  i privat
regi bör avgöras av medborgarnas val i ett utbud  av
olika  tjänster.  Kommunerna  bedriver  i många fall
verksamhet   som  kan  och  bör  skötas  av  privata
aktörer, menar motionärerna. För att skapa en större
dynamik kring  produktionen  av  offentliga tjänster
förespråkar  de  att  det  skall  införas   en  s.k.
utmaningsrätt   för   företag,  vilken  innebär  att
företag ges möjlighet att  inkomma med önskan om att
en  viss verksamhet skall upphandlas  i  konkurrens.
Utmaningsrätten  innebär  vidare  att kommunen måste
starta en upphandlingsprocess, där  det  initierande
företaget såväl som andra privata aktörer kan delta.
De tre lagar - lagen om offentlig upphandling, lagen
om  ingripande  mot  otillbörligt  beteende avseende
offentlig upphandling och konkurrenslagen  - som rör
upphandling  och  konkurrens  i offentlig och privat
sektor fungerar dåligt, hävdar motionärerna. Därtill
anses  det  finnas  en  gråzon  i kommunallagen.  De
nämnda lagarna bör ses över i syfte  att förverkliga
de  principer  om  affärsmässighet,  konkurrens  och
icke-diskriminering  som  bör  gälla  för  offentlig
upphandling, anför motionärerna. De anser  slutligen
att  ansvarsfördelningen  är oklar mellan de berörda
myndigheterna  Nämnden  för  offentlig   upphandling
(NOU),       Konkurrensverket,      Konkurrensrådet,
Kammarkollegium  och  Kommerskollegium och att denna
splittrade myndighetsbild bör ses över. NOU bör slås
samman med Konkurrensverket, vilket tydligare skulle
visa att den s.k. upphandlingslagen i första hand är
en konkurrenslagstiftning, sägs det.

De  offentliga  monopolen  inom  vård,  skola  och
omsorg måste brytas  upp  och ersättas med mångfald,
konkurrens och öppenhet för  alternativa  lösningar,
anförs  det  i motion 2002/03:N304 (m). De nuvarande
hindren   för  okonventionella   lösningar   behöver
uppmärksammas   i   ett  glesbygdsperspektiv,  säger
motionärerna. De menar  att  större flexibilitet och
individuella lösningar inte behöver bli dyrare, utan
är en fråga om inställning till och öppenhet för nya
arbetsformer och samordning mellan  olika insatser i
ett enhetligt kostnadsperspektiv.
Ett   tillkännagivande   om  betydelsen   av   att
förbättra   möjligheten  för  kvinnors   företagande
föreslås i motion  2002/03:N228  (m). Den offentliga
sektorn   har   för   närvarande   monopol   på   de
kvinnodominerade      verksamhetsområdena      vård,
undervisning och omsorg,  vilket är ett stort hinder
för  jämställdhet  mellan  kvinnor  och  män,  anför
motionären. Hon anser att de  nämnda  monopolen  bör
avskaffas  och  att  de  berörda  verksamheterna bör
konkurrensutsättas. Många kvinnor som  arbetar  inom
den  offentliga  sektorn  vill starta eget men möter
stora hinder, t.ex. den svårighet  en  sjuksköterska
som  ansöker  om  F-skattsedel  har  att erhålla  en
sådan, hävdar motionären. Hon anger att  ytterligare
ett hinder för kvinnors företagande inom t.ex. vård,
skola och omsorg är att detta på många platser måste
konkurrera  med skattesubventionerad kommunal  eller
landstingsdriven  verksamhet. Det har ifrågasatts om
den kommunala näringsverksamheten  är  förenlig  med
kommunallagens  och  konkurrenslagens  bestämmelser,
säger  motionären.  Hon  nämner att Konkurrensverket
får in anmälningar från företagare  som  utsatts för
illojal konkurrens. Konkurrensproblemet är svårt att
komma   åt,   eftersom   möjligheterna   att  få  en
laglighetsprövning   av   den   aktuella   kommunens
näringsverksamhet  är  små  för  en  egenföretagare,
anför  motionären.  Hon menar att om det  skapas  en
möjlighet   till   prövning    för    den   enskilde
företagaren,  tillika  kommuninvånaren, i  fråga  om
laglighet  och  jämlik  konkurrensmöjlighet  kan  en
öppen marknad komma till stånd.
Riksdagen  bör  anmoda  regeringen  att  skyndsamt
lägga fram förslag till beslut om konkurrens på lika
villkor mellan offentlig och  privat  sektor, anförs
det  i  motion 2002/03:N258 (m). Trots förslag  från
Konkurrensrådet    och    i    en    remissbehandlad
departementspromemoria  (Ds 2001:17) har  regeringen
hittills inte varit beredd  att skrida till handling
i den nämnda frågan, säger motionären.  Hon  noterar
att  regeringen  har  ståndpunkten  att  frågan  bör
utredas  vidare  och att den hänvisar bl.a. till att
ett förslag skall ha uppslutning från både offentlig
och privat sektor.  Att  sådan  enighet  ställs  som
villkor för regeringsförslag är inget motionären har
lagt märke till tidigare.
I    motion    2002/03:A241    (fp)   begärs   ett
tillkännagivande om behovet av att konkurrensutsätta
den offentliga sektorn. Kvinnor som arbetar inom den
offentliga    sektorn    är   hänvisade   till    en
arbetsgivare, vilket gör att  de har små möjligheter
att påverka sina löner och sina  arbetstider,  säger
motionärerna.  De  ser  det som en stor utmaning att
bryta  upp  den  existerande   strukturen  inom  den
offentliga  sektorn  och  släppa  in   konkurrerande
arbetsgivare. För närvarande anses det som  fult att
ägna sig åt privat företagsamhet som kan ge vinst om
företagen sysslar med tjänster inom välfärdssektorn,
hävdar motionärerna. De har svårt att förstå  varför
och noterar att företag tillåts tjäna pengar på  att
människor  konsumerar  skadliga  produkter,  förstör
miljön eller dricker alkohol och på människors behov
av mat. Samtidigt skall det vara förbjudet att tjäna
pengar  på  att  göra människor friska, ge äldre  en
värdig ålderdom och lära elever att läsa och skriva,
säger motionärerna.  De  menar  att genom konkurrens
mellan   arbetsgivare  kan  lönenivåerna   inom   de
kvinnodominerade yrkena höjas.
Turistnäringens  konkurrensförhållanden i relation
till  offentlig  näringsverksamhet  är  föremål  för
yrkande i motion 2002/03:N331 (fp). Konkurrensverket
överlämnade hösten 1998 till regeringen en studie av
klagomålsärenden,  Konkurrenshinder  för  småföretag
(1998:2),  i  vilken  tas  upp bl.a. de problem  som
uppstår  när  företag tvingas  konkurrera  med  både
offentlig näringsverksamhet  och  andra  aktörer som
erhåller  skattefinansierat  offentligt stöd,  säger
motionärerna. I rapporten hänvisades  till en studie
från  Umeå  universitet  enligt  vilken myndigheters
agerande på konkurrensmarknader kan få så allvarliga
konsekvenser för småföretag att de  tvingas  upphöra
med sin verksamhet, ett förhållande som motionärerna
finner helt oacceptabelt. Konkurrensverket framförde
i   rapporten   sin   principiella   ståndpunkt  att
myndigheter  inte  bör  bedriva  verksamhet  på  väl
fungerande  konkurrensmarknader  och  efterlyste  en
precisering från statsmakternas sida  av under vilka
förutsättningar   detta   skall   få   ske.   Verket
efterlyste  också  regler  som säkerställer att stöd
inte snedvrider konkurrensen eller hämmar verksamhet
i     företagen.     De     missförhållanden     som
Konkurrensverket har påtalat  har  bäring  även inom
turistnäringen,   där   ett   stort  antal  kommuner
bedriver  näringsverksamhet  inom   ramen  för  sina
turistbyråer,  i  kommunala stiftelser  och  i  hel-
eller delägda bolag,  säger motionärerna. Även annan
offentlig näringsverksamhet förekommer inom området,
framför allt i form av  turistanläggningar  av olika
slag, bl.a. campingplatser, hotell och restauranger.
Kommuner  har  på  detta  sätt  i flera fall lyckats
uppnå  marknadsdominerande  ställning,   vilket  har
försvårat  nyetableringar  och förhindrat uppkomsten
av   livsdugliga,   privata   verksamheter,    anför
motionärerna.
Konkurrensverket   bör   granska  välfärdssektorn,
anförs det i motion 2002/03:N212  (fp). Fler kvinnor
måste ges chansen att starta och driva  företag inom
bl.a. välfärdssektorn, säger motionären.  Han  anser
att  en  större  del av kommunernas och landstingens
verksamhet bör läggas ut på entreprenad. Vård, skola
och omsorg skall vara  offentligt  finansierade  via
skattsedeln  och  ges  till  människor utifrån deras
behov,  men  all  verksamhet måste  inte  utföras  i
offentlig regi, menar  motionären.  Han  noterar att
Konkurrensverket   är   den   myndighet   som  skall
säkerställa att de regler rörande fri konkurrens som
gäller näringslivet i stort efterlevs.
Ett   tillkännagivande   om  kommunernas  roll   i
näringspolitiken  föreslås  i   motion  2002/03:N395
(kd).  Kommuner  och  myndigheter  bedriver  i  ökad
utsträckning           näringsverksamhet          på
konkurrensmarknader,     t.ex.     tvätteritjänster,
fastighetsskötsel, gym, städning och catering, trots
att kommunallagen i princip  förbjuder  kommuner och
landsting  att  konkurrera  på företagens marknader,
säger  motionärerna.  De  anser  att  kommunalt  och
statligt  ägande  bör  avvecklas  på  marknader  där
privata  företag  konkurrerar,  eller  skulle  kunna
konkurrera, och där  inte sociala eller hälsomässiga
restriktioner motiverar ett offentligt ägande. Många
småföretag har problem  med  att  offentligt  stöd i
olika  former  ges  till  deras konkurrenter, uppger
motionärerna  och  hänvisar  till  Konkurrensverkets
rapport  Småföretag  -  förslag  för  ökad  tillväxt
(1997:3), i vilken verket gjorde en  kartläggning av
problemet  och  redovisade exempel på kommuner  vars
agerande verkar konkurrenssnedvridande.  Det handlar
om  kommuner som gett penningbidrag, tillhandahållit
gratis  eller  subventionerad  arbetskraft, nedsatta
lokalhyror, m.m. Sådana stöd är inte tillåtna enligt
kommunallagen,    men   förekommer   ändå,    hävdar
motionärerna. De anser  att Konkurrensverket bör ges
ett vidgat uppdrag att övervaka  även kommunallagens
efterlevnad. Om det framkommer att  kommunen  brutit
mot  lagen  om  ingripande mot otillbörligt beteende
avseende offentlig  upphandling  bör  någon  form av
marknadsstörningsavgift  kunna  dömas  ut,  föreslår
motionärerna  vidare.  De  förordar också att en  ny
representativ taleform, grupptalan, bör införas, med
innebörd att det som ett komplement till det vanliga
rättegångsförfarandet    införs     en     lag    om
grupprättegång  vid  allmän  domstol  och  särskilda
bestämmelser   om  grupprättegång  i  kommunallagen.
Vidare anser motionärerna  att Nämnden för offentlig
upphandling,  i  samband med en  resursförstärkning,
skall   inlemmas  som   en   självständig   del   av
Konkurrensverket.
I    motion     2002/03:N392     (kd)     föreslås
tillkännagivanden   i  två  avseenden,  nämligen  om
rättvis  konkurrens  mellan   offentlig  och  privat
sektor    och    om   avveckling   av   snedvridande
företagsstöd. Motiveringen  är  likartad  med  den i
nyssnämnda  motion  2002/03:N395 (kd). Även i motion
2002/03:Fi285    (kd),   där    det    begärs    ett
tillkännagivande    om     att    konkurrenshämmande
regleringar i den privata sektorn  bör  identifieras
och  avvecklas, är motiveringen likartad med  den  i
motion 2002/03:N395 (kd).
Ett   tillkännagivande  om  konkurrenssnedvridande
kommunal  verksamhet  begärs  i  motion 2002/03:N391
(kd).  En kommun skall inte engagera  sig  i  sådana
aktiviteter  som privata företag kan sköta lika bra,
menar  motionärerna.  De  anser  att  det  kommunala
engagemanget  på turismens område skapar svårigheter
såväl för redan  etablerade  företag som för företag
som vill komma in på marknaden.  Det  är  fel om den
kommunala turistverksamhetens uppbyggnad finansieras
med  skattemedel och den fortsatta driften sker  med
kommunala   driftbidrag,   vilket   ger   en   annan
kostnadsbild  än  för  de  privata  aktörerna, anför
motionärerna. De påpekar att om en kommun ger bidrag
eller fördelaktiga lån till ett företag eller om ett
kommunägt  bolag  förfogar  över resurser  som  inte
konkurrerande aktörer får utnyttja  på samma villkor
snedvrids konkurrensen. Inga sysselsättningsaspekter
kan    berättiga    ett   sådant   beteende,   anser
motionärerna.
Det  behövs  en  ökad   konkurrensutsättning  inom
offentlig   sektor,   särskilt    inom   vård-   och
omsorgssektorn     för     att    främja    kvinnors
arbetsmarknad,  anförs  det  i  motion  2002/03:A242
(kd).      Bemanningsföretagens      inträde      på
arbetsmarknaden samt en ökad mångfald  bland dem som
tillhandahåller  offentligt finansierad service  har
möjliggjort för bl.a. sjuksköterskor att kunna välja
mellan flera arbetsgivare  och  därmed höja sin lön,
säger   motionärerna.   De   anser   att   en   ökad
konkurrensutsättning av verksamheter inom  offentlig
sektor,   t.ex.  äldreomsorg  och  sjukvård,  skulle
utveckla      den       traditionellt      kvinnliga
arbetsmarknaden, men att  regeringen försöker stoppa
detta genom att förbjuda att  sjukhus drivs av olika
huvudmän.

Vissa kompletterande uppgifter


Olika   lagar  reglerar  de  offentliga   aktörernas
agerande  när  det offentliga uppträder som antingen
köpare eller säljare  -  främst lagen (1992:1558) om
offentlig  upphandling (LOU),  lagen  (1994:615)  om
ingripande  mot   otillbörligt   beteende   avseende
offentlig upphandling, kommunallagen (1991:900)  och
konkurrenslagen  (1993:20). Ansvaret för dessa lagar
ligger  på  tre  olika  utskott,  nämligen  finans-,
konstitutions- och näringsutskotten.

Riksdagen avslog  våren  2002  motionsyrkanden som
tog upp olika aspekter på konkurrens på lika villkor
mellan  offentlig och privat sektor  (bet.  2001/02:
NU16). Sammantaget  ansåg  utskottet att regeringens
arbete på området styrs av en  klar  vilja att uppnå
och   upprätthålla   konkurrensneutralitet    mellan
offentlig och privat verksamhet och att arbetet  har
hög  prioritet.  I  en  reservation  (m,  kd, c, fp)
efterfrågades  kraftfulla  åtgärder från regeringens
sida  för att driva på avregleringsarbetet  i  syfte
att skapa  utrymme  för privata initiativ i kommuner
och landsting.
I den proposition som behandlades i det nyssnämnda
betänkandet  våren  2002  (prop.  2001/02:167)  togs
frågan  upp om konkurrens  på  lika  villkor  mellan
offentlig och privat sektor, dock utan något förslag
till riksdagsbeslut.
Regeringen   tillsatte   år   1997   ett  råd  för
konkurrens  på  lika  villkor  mellan offentlig  och
privat sektor (Konkurrensrådet).  Rådet,  som består
av  representanter  från såväl offentlig som  privat
sektor,  har haft två  huvudsakliga  uppgifter.  Den
första har  gällt  att  rådet skulle belysa enskilda
fall  och  försöka  undanröja   konkurrenskonflikter
genom  dialog och kontakter mellan  berörda  parter.
Rådets  andra   uppgift   har   varit   att  försöka
åstadkomma   en   samsyn   mellan   företrädare  för
offentlig  och  privat sektor om hur de  långsiktiga
spelreglerna  på  området   bäst  skall  formuleras.
Konkurrensrådet redovisade sina samlade erfarenheter
och   de   resultat  som  uppnåtts   i   betänkandet
Konkurrens på  lika  villkor  mellan  offentlig  och
privat  sektor  (SOU 2000:117). De problem som rådet
redovisade uppstår främst när privata och offentliga
aktörer möts på samma marknad, dvs. när det allmänna
bedriver  säljverksamhet  som  är  konkurrensutsatt.
Enligt  rådet   har  verksamheter  där  privata  och
offentliga aktörer  konkurrerar  med  varandra  ökat
påtagligt   under   senare   tid.  Rådet  ansåg  att
problemen   kan   lösas  antingen  genom   att   den
offentliga sektorn drar sig tillbaka eller genom att
konkurrensförutsättningarna   görs   så   lika   som
möjligt.   I  fråga  om  lagreglering  anfördes  att
parterna i rådet  i grunden har olika uppfattning om
behovet av lagändringar.  Det  bedömdes  därför inte
vara  möjligt  att  finna  lösningar  som  fullt  ut
tillgodoser  alla  krav  och önskemål som framförts.
Rådet  enades dock om att i  betänkandet  presentera
ett  sätt   att  åstadkomma  mer  konkurrensneutrala
villkor, nämligen  att  i  konkurrenslagen införa en
bestämmelse   som   tar  sikte  på   att   korrigera
konkurrenssnedvridande   beteenden  från  offentliga
aktörer.     Rådets     rekommendation     är     en
missbruksbestämmelse där  de  offentliga aktörerna i
händelse   av   lagöverträdelse  inte   drabbas   av
ekonomiska sanktioner  för redan inträffat agerande,
utan enbart vitesbelopp  om den berörda aktören inte
rättar  sig  efter  ett  beslut.   Rådet  anser  att
möjligheten    för   en   enskild   att   föra    en
skadeståndstalan  i  sådana  sammanhang bör utredas.
Enligt rådet kan vidare många  av  de  identifierade
konkurrensproblemen lösas på lokal nivå.
Rådet     hade    ursprungligen    en    begränsad
verksamhetstid  på  tre  år, t.o.m. år 2000, men har
fått förlängning i olika omgångar,  nu  senast  till
utgången av juni 2003 (dir. 2002:157).
Med utgångspunkt i Konkurrensrådets betänkande har
en departementspromemoria utarbetats, Konkurrens  på
lika  villkor mellan offentlig och privat sektor (Ds
2001:17).  I  promemorian har lämnats förslag om att
en    konfliktlösningsregel    skall    införas    i
konkurrenslagen.  Enligt  förslaget  skall  förbud i
enskilda   fall   kunna   meddelas   mot   offentlig
konkurrenshämmande   verksamhet   som   bedöms  vara
skadlig  från  allmän synpunkt. Sådana förbud  skall
meddelas   av   Marknadsdomstolen,   på   talan   av
Konkurrensverket,  och  föreslås  kunna  förenas med
vite.  Promemorian  innehåller även förslag  om  att
Konkurrensrådet skall  knytas till Konkurrensverket.
Vidare   föreslås   att   Marknadsdomstolen    skall
förstärkas  med en expert som har särskilda insikter
i  den  berörda   offentliga   verksamheten.   Såväl
betänkandet    som    departementspromemorian    har
remissbehandlats.
Möjligheter     till    objektiv    prövning    av
konkurrensproblem mellan privat och offentlig sektor
stärker förtroendet  mellan aktörerna och undanröjer
tolkningsdiskussioner    om    vilka   grundläggande
principer för sund konkurrens som  bör  gälla,  sade
regeringen i den tidigare nämnda propositionen våren
2002.    Erfarenheterna    av    den   prövning   av
konkurrensproblem   mellan  främst  småföretag   och
offentlig sektor som  bedrivits i Konkurrensrådet är
goda, konstaterade regeringen. Prövningen har, genom
de riktlinjer rådet har  enats  om,  givit offentlig
sektor  vägledning  om vilka allmänna principer  som
bör gälla på området.  Näringslivet  menar  att  ett
prövningssystem  som  det  som nu bedrivs är viktigt
och  kan  skapa  förståelse  och  förtroende  mellan
offentligt och privat företagande.  En förutsättning
för  detta  är  dock  enligt  näringslivet  att  det
ytterst  går  att pröva fall rättsligt.  Företrädare
för kommuner, landsting och statlig sektor ser också
ett prövningsförfarande  som en viktig del i arbetet
för en sund konkurrens mellan  offentlig  och privat
näringsverksamhet. Om en särskild rättslig reglering
skall aktualiseras i dessa frågor menar dock  främst
den  kommunala  sektorn  att  det  är viktigt att se
kopplingarna   till   det   arbete   med   särskilda
konkurrensprogram  som  för  närvarande  bedrivs   i
kommuner    och    landsting,    framhölls   det   i
propositionen.
En   lagreglering   av  konkurrensproblem   mellan
offentlig och privat näringsverksamhet,  som ytterst
innebär  prövning  i domstol, bör enligt regeringens
mening grundas på bredast  möjliga  uppslutning från
berörda   aktörer.   Regeringen   konstaterade   att
promemorians   förslag   till   särskild   regel   i
konkurrenslagen hade givit upphov  till  ytterligare
diskussioner     och     synpunkter    från    olika
utgångspunkter om hur en eventuell  lagreglering bör
utformas.   Det   är  angeläget  att  dessa   frågor
analyseras, och beredningen  av  lagförslaget kommer
därför  att  fortsätta,  sades det i  propositionen.
Inriktningen  i  det arbetet  angavs  vara  att  ett
förslag till lagregel  som  har  en uppslutning både
från  offentlig  och  privat  sektor  skulle   kunna
presenteras före utgången av år 2002.
Enligt  uppgift  från  Näringsdepartementet  pågår
beredningsarbetet,  nu  med  inriktning  på  att ett
förslag till lagregel skall kunna presenteras  i  en
lagrådsremiss  under  våren  2003.  I samband därmed
avser regeringen även att ta ställning  till  frågan
om Konkurrensrådets framtid.
När  det  gäller  lagen  om  offentlig upphandling
beslöt  riksdagen  våren 2002 om vissa  ändringar  i
lagen  (prop.  2001/02:142,   bet.   2001/02:FiU12).
Riksdagen  anmodade regeringen att göra  en  förnyad
prövning av  ställningen  för  Nämnden för offentlig
upphandling  (NOU) i samband med  en  av  regeringen
aviserad översyn  av  myndighetsstrukturen  när  det
gäller  konsument-  och  konkurrensfrågor. Riksdagen
beslöt vidare att upphandlande  enheter  får hänvisa
till  kriterier för miljömärken, om kriterierna  för
märket  har  utarbetats  på grundval av vetenskaplig
information.   Regeringen  uppmanades   därvid   att
fortsätta sitt arbete  med  att  verka  för att EU:s
regler  och  andra  internationella  regler på  sikt
ändras så att det blir möjligt att ta  större hänsyn
till   miljön   vid  upphandling.  Riksdagen  avslog
regeringens förslag  om  att direktupphandling skall
medges  när  upphandlingens  värde  understiger  fem
prisbasbelopp.   Beslut   fattades   också   om   en
förbättring  av  möjligheterna  för leverantörer att
ansöka  om  överprövning  av en upphandlande  enhets
beslut  om  att en viss leverantör  skall  tilldelas
upphandlingskontraktet,    med   innebörd   att   en
upphandlande enhet skall vara  skyldig  att  på eget
initiativ lämna upplysningar till anbudssökande  och
anbudsgivare om tilldelningsbeslutet och att enheten
skall  vara  skyldig att lämna sådana uppgifter till
varje leverantör som så begär.
I  den  nyssnämnda  propositionen  meddelades  att
regeringen   avsåg   att  återkomma  i  frågorna  om
tillsynsmyndighetens                   befogenheter,
sanktionssystemets  närmare  utformning,  frågan  om
talerätt  vid  överprövning  och frågan om möjlighet
att  ingripa  vid otillåten direktupphandling  under
hösten  2002.  I  budgetpropositionen  för  år  2003
(prop. 2002/03:1) angavs att regeringen inte har för
avsikt  att vidta  några  åtgärder  när  det  gäller
myndighetsstrukturen inom konkurrensområdet, men att
det kan finnas  anledning  att återkomma till frågan
om   organisationen   för  Nämnden   för   offentlig
upphandling  i  samband  med   att   regeringen  tar
ställning   till  hur  sanktionssystemet  inom   den
offentliga  upphandlingen  skall  vara  utformat.  I
budgetpropositionen   angavs  tidpunkten  för  denna
proposition till våren  2003.  För  närvarande pågår
beredning inom Finansdepartementet av  den aviserade
propositionen.
När   det   gäller   lagen   om   ingripande   mot
otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling
(LIU)    gavs    Konkurrensverket    i    2003   års
regleringsbrev i uppdrag att kartlägga hur lagen har
tillämpats och huruvida det finns skäl att  se  över
lagen.  Konkurrensverket  redovisade i februari 2003
uppdraget.   I   rap-porten,  som   för   närvarande
analyseras  inom  Regeringskansliet,  dras  följande
slutsatser:
-  Lagens räckvidd  är  mycket  begränsad,  vilket
innebär litet eller inget incitament för företag att
klaga på otillbörliga beteenden.
- Lagen är komplicerad och oklar på flera punkter.
-    Den     institutionella     strukturen     på
upphandlingsområdet,  med  två  myndigheter  och tre
domstolsordningar som har att tillämpa två lagar  på
det  som  kan  vara  ett  och  samma  förfarande, är
splittrad.
- Få klagomålsärenden har blivit ännu  färre under
de  senaste  åren.  En  viktig  förklaring är lagens
oklarheter och ineffektiva sanktionssystem,  snarare
än  att  problemen på upphandlingsområdet skulle  ha
minskat.

Frågor  rörande   kommunal   näringsverksamhet   och
laglighetsprövning  som regleras i kommunallagen har
nyligen behandlats av riksdagen, som avslog motioner
om  likställighetsprincipen,   stöd   till   enskilt
företagande,       kommunal       näringsverksamhet,
laglighetsprövning,   krav   på   överklagande    av
kommunala  beslut och vitesföreläggande för kommuner
(bet.     2002/03:KU21).      Konstitutionsutskottet
hänvisade till tidigare bedömningar  avseende  bl.a.
frågor  om omfattningen av kommunal affärsverksamhet
och om formen för kommunal verksamhet och ansåg dels
att  det inte  finns  skäl  att  införa  regler  som
förbjuder  eller  begränsar  kommunala företag, dels
att  den  kommunala  verksamheten   bör  bedrivas  i
nämndform i största möjliga utsträckning,  dock  att
det   också   kan   finnas   skäl   som   talar  för
bolagsformen.   Konstitutionsutskottet   fann   inte
heller  skäl  att frångå tidigare ställningstaganden
som    innebär    att     verksamhetens    speciella
förutsättningar och den samlade kommunala nyttan bör
vara      utgångspunkten     för     organisatoriska
överväganden,  att  det  inte finns skäl att föreslå
ändringar i kommunallagen om inskränkningar i rätten
att  bilda  bolag eller om avveckling  av  kommunala
bolag och att  det  inte  behövs  några  ytterligare
preciseringar   av  kommunallagens  regler  om   den
kommunala    kompetensen     beträffande    kommunal
näringsverksamhet. Konstitutionsutskottet behandlade
i    det    nyssnämnda    betänkandet   frågor    om
laglighetsprövning av kommunal näringsverksamhet och
ansåg att bedömningen av huruvida  en  verksamhet  i
ett  kommunalt  företag  ligger  inom  ramen för den
kommunala  kompetensen  primärt  är  en uppgift  för
styrelsen  samt  att härutöver en politisk  prövning
sker  av  ägaren, kommunen  eller  landstinget,  som
genom   de  av   fullmäktige   valda   ombuden   vid
bolagsstämma  kan ge styrelsen direktiv om att t.ex.
ändra inriktningen  av  verksamheten,  om  den  inte
uppfyller         vissa        formella        krav.
Konstitutionsutskottet   fann   att   den  beskrivna
ordningen  i  de allra flesta fall fungerar  på  ett
tillfredsställande sätt, en ordning som stämmer helt
överens  med  bolagsformens   principer  vad  gäller
styrning av verksamheten och ansvarsfördelningen. En
möjlighet till laglighetsprövning  ansågs strida mot
de  nyss  nämnda  grundläggande  villkoren   för  en
verksamhet som bedrivs i bolagsform. I reservationer
(m,  fp  respektive  m,  fp,  kd)  framfördes  dessa
partiers   synpunkter   när   det   gäller  kommunal
näringsverksamhet respektive laglighetsprövning.

Frågan om möjlighet till grupprättegång  tas upp i
några  motioner.  Lagen (2002:599) om grupprättegång
trädde i kraft den  1  januari 2003. I uppdraget för
den   tidigare   nämnda   särskilda   utredaren   om
effektivisering     av    det    konkurrensrättsliga
regelverket  för  företagen  m.m.  ingår  bl.a.  att
analysera om det finns anledning att utvidga kretsen
skadeståndsberättigade  i konkurrenslagen i fråga om
konsumenter  och,  om så bedöms  vara  fallet,  även
analysera om det är  lämpligt  att  Konkurrensverket
ges  möjlighet att föra offentlig grupptalan  enligt
lagen om grupprättegång.
Kommunernas   möjlighet   att   selektivt   stödja
företag,  som berörs i några motioner, begränsas  av
kommunallagens  bestämmelser.  I  den  mån en kommun
skulle  utnyttja  de  undantagsvisa möjligheter  som
finns att bevilja stöd  är  den  skyldig  att beakta
EU:s regler om statligt stöd. I dessa fall krävs som
regel ett godkännande av kommissionen innan ett stöd
kan  utbetalas. EU:s statsstödsregler har även  s.k.
direkt   effekt,  vilket  innebär  att  ett  enskilt
företag kan vända sig till svensk domstol eller till
kommissionen   med   klagan  om  statligt  stöd  som
misstänks vara otillåtet.  Stöd som konstateras vara
otillåtet  skall  återbetalas.  EG-kommissionen  har
också på egen hand initierat granskningsförfarande i
några fall av icke anmälda kommunala stöd och prövar
då förenligheten med EG-rätten.
Konkurrensverket presenterade våren 2002 rapporten
Vårda och skapa konkurrens (2002:2). Mot bakgrund av
statsmakternas   uttalande    hösten   2000   (prop.
1999/2000:140, bet. 2000/01:NU4)  om  att andelen av
den  samlade ekonomin där konkurrens råder  bör  öka
gjorde  Konkurrensverket en analys av erfarenheterna
av konkurrenslösningar  inom  den offentliga sektorn
och bedömningar av förutsättningarna för att öka den
konkurrensutsatta delen av den  svenska  ekonomin. I
rapporten  föreslogs  bl.a.  att uppdragsverksamhet,
stödfunktioner   m.m.  som  inte  tillhör   statliga
myndigheters          kärnverksamhet           skall
konkurrensutsättas, att monopol skall avvecklas  och
att     den     offentliga    upphandlingen    skall
effektiviseras samt att långsiktiga konkurrensplaner
som anger konkreta  mål,  områden och tidsplaner för
konkurrensutsättning skall upprättas. Erfarenheterna
talar   för  att  man  inte  bör   börja   med   att
konkurrensutsätta  vård  och  omsorg,  utan  att man
först   måste   lära  av  entreprenader  på  "hårda"
områden, såsom lokalvård  och transporter, sägs det.
Att ha viss verksamhet kvar  i egen regi är ett sätt
att behålla beställarkompetensen.  Brukarnas krav på
kontinuitet i verksamheten kan bäst säkerställas med
stabila regler för entreprenad, lämpliga avtalstider
och   bred   politisk   enighet   om   att   använda
konkurrensmodeller.  All  offentlig  verksamhet  som
gäller   myndighetsutövning   kan   eller  får  inte
konkurrensutsättas.  Det  måste också finnas  reella
förutsättningar  för  konkurrens   när   man  börjar
tillämpa   konkurrenslösningar.   Det   finns  klara
indikationer på att marknadskoncentrationen  ökar på
områden där endast kommuner och landsting är kunder,
t.ex. kollektivtrafiken och äldreomsorgen, sägs det.
I rapporten föreslogs en lång rad åtgärder på  olika
områden.
Konkurrensverket gavs i 2003 års regleringsbrev  i
uppdrag att granska tandvårdsmarknaden. Verket skall
närmare  analysera  konkurrensen  på  marknaden  för
tandvård  och  orsakerna  till de brister som finns.
Skillnader   i   konkurrenshänseende    mellan   den
offentligt  drivna  tandvården  och privattandvården
skall belysas. Konkurrensverket skall  analysera hur
en  förbättrad konkurrens kan uppnås och  vid  behov
föreslå åtgärder. Konkurrensverket skall samråda med
Riksförsäkringsverket och Konsumentverket. Uppdraget
skall redovisas senast den 31 december 2003.
Utredningen om vårdens ägarformer överlämnade sitt
slutbetänkande  Vårda  vården  - samverkan, mångfald
och   rättvisa   (SOU  2003:23)  i  mars   2003.   I
betänkandet lämnas förslag till reglering av villkor
för privata vårdgivares  medverkan  i  den gemensamt
finansierade  hälso-  och sjukvården. I vissa  delar
tar  utredningen också upp  förhållanden  som  berör
kommunernas verksamhet. Utöver lagförslag, som avser
hälso-   och   sjukvården,   diskuterar  utredningen
villkoren  för att främja mångfald  av  drifts-  och
ägarformer  inom   vård   och   omsorg  bl.a.  genom
förbättrade villkor för organisationer,  kooperativ,
små företag och andra som vill driva vårdverksamhet.
Utredningen  aktualiserar  också  behovet  av  andra
former  för upphandling av och ersättning för  vård-
och omsorgstjänster.  Förslaget remissbehandlas till
den     30     juni     2003.    Inom     regeringen
(Socialdepartementet)  påbörjas  propositionsarbetet
hösten 2003.

Utskottets ställningstagande


En  bärande  princip inom  näringspolitiken  är  att
likvärdiga villkor  skall gälla för olika aktörer på
marknaden. I det fall  att offentliga aktörer agerar
på konkurrensmarknader får detta sålunda inte ske på
ett sådant sätt att det privata företagandet hämmas;
myndighetsuppgifter   skall    hållas    isär   från
kommersiell  verksamhet.  Enligt  de riktlinjer  för
konkurrenspolitiken som riksdagen fattat  beslut  om
skall andelen av den samlade ekonomin där konkurrens
råder öka, och på nya marknader skall strukturer och
regler  stödja  uppkomsten  av en balanserad och väl
fungerande konkurrens. Vidare  gäller  att  statligt
stöd  inte får snedvrida konkurrensen, dvs. statligt
stöd till  svenska  företag  får  inte  innebära att
andra  företag  konkurreras  ut.  Policyn  för   det
svenska  statsstödet  skall stödja Sveriges arbete i
EU mot subventioner som  skadar  svensk  industri. I
detta  sammanhang kan noteras att enligt en  nyligen
publicerad  s.k.  resultattavla från EG-kommissionen
om statsstöd ligger  Sverige  på andra plats - efter
Storbritannien   -  när  det  gäller   statsstöd   i
förhållande till BNP.  En  låg  andel innebär alltså
att  landet  i  fråga  har  en  liten omfattning  av
statligt stöd i sin ekonomi. Andelen var för Sverige
0,71 % och för Storbritannien 0,66 %.  Finland,  som
relativt  sett  hade  störst andel statstöd, hade en
andel på 1,58 %.

I  vissa  av  de  här aktuella  motionerna  begärs
tillkännagivanden  om   avveckling  av  snedvridande
företagsstöd. Utskottet har  tidigare i avsnittet om
konkurrenspolitikens inriktning  angett  att  en  av
grundpelarna  i  konkurrenspolitiken är att statligt
stöd inte får snedvrida  konkurrensen. Det bör också
noteras  att  EU:s  statsstödsregler   även   gäller
kommunalt stöd.
Beträffande förhållandet mellan småföretag och den
offentliga  sektorn  vill  utskottet  framhålla  - i
linje  med  det  tidigare  sagda  - att en självklar
utgångspunkt  är  att  sund  konkurrens  skall  råda
mellan  privat  och offentlig verksamhet.  Samtidigt
vill  utskottet betona  att  förhållandena  i  olika
kommuner  och  landsting  kan  variera påtagligt. På
vissa  håll  kan  det  privata utbudet  vara  mycket
begränsat.
När  det  gäller  frågan   om   införande   av  en
konfliktlösningsregel    i    konkurrenslagen,   som
efterfrågas    i   några   motioner,   pågår    inom
Regeringskansliet,      som      redovisats,     ett
beredningsarbete   med   inriktning   på    att   en
lagrådsremiss med förslag till en sådan regel  skall
kunna  läggas  fram under våren 2003. Utskottet vill
understryka  vikten   av  att  ett  förslag  snarast
därefter presenteras för riksdagen.
Sammantaget anser utskottet att regeringens arbete
på området styrs av en  klar  vilja  att  uppnå  och
upprätthålla  konkurrensneutralitet mellan offentlig
och  privat  verksamhet.   Arbetet   har  också  hög
prioritet.  Mot denna bakgrund finner utskottet  att
det  saknas  behov   av  något  tillkännagivande  av
riksdagen av det slag som föreslås i de här aktuella
motionerna. De avstyrks därmed i berörda delar.

Kartellsamarbete


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen  bör  avslå ett  motionsyrkande  om
upphävande  av det  s.k.  leniencyprogrammet,
som trädde i kraft den 1 augusti 2002. Syftet
med programmet  är att främja avslöjandet och
bekämpandet av skadliga  karteller. Utskottet
anser  att leniencyprogrammet  kan  vara  ett
effektivt   instrument   i   bekämpningen  av
karteller. Jämför reservation 3 (fp, c).
Riksdagen bör också avslå motionsyrkanden  om
kriminalisering   av  karteller.  Våren  2002
anmodade  riksdagen   regeringen  att  utreda
frågan       om      kriminalisering       av
kartellsamarbete,  en utredning som ännu inte
tillsatts. Utskottet  inser problemen med ett
sådant utredningsarbete  mot  bakgrund av att
leniencyprogrammet endast varit i kraft under
en begränsad period. Jämför reservation 4 (m,
fp, kd, c, mp).

Motionerna

I    motion    2002/03:N263    (fp)    begärs    ett
tillkännagivande om en kriminalisering av karteller.
Vidare  föreslås  att  riksdagen  skall besluta  att
upphäva     det     s.k.    leniencyprogrammet     i
konkurrenslagstiftningen.    Privata   monopol   och
kartellbildningar    hör    inte    hemma    i    en
marknadsekonomi,  anför motionärerna och  menar  att
tendenser  till  detta  måste  bekämpas  med  kraft.
Folkpartiet   anser   att   kartellsamarbete   skall
kriminaliseras  och  beläggas  med höga böter, säger
motionärerna.    De    tar    avstånd    från    det
"tjallerisystem" (leniencyprogrammet) som  riksdagen
våren  2002  beslutade om och som innebär bl.a.  att
konkurrensskadeavgiften för det företag som avslöjar
en kartellbildning kan sättas ned.

Även  i  motion  2002/03:N395  (kd)  föreslås  ett
tillkännagivande  om  kriminalisering  av karteller.
Den   senaste   tiden  har  det  uppdagats  alltfler
olagliga   karteller    där    flyg-,    olje-   och
byggbranscherna har ertappats med prissamarbete  och
uppdelning  av  marknader  i syfte att ge sig själva
ekonomiska  fördelar  på  andras   bekostnad,  anför
motionärerna.    De    anser    att   den   gällande
konkurrenslagstiftningen  är otillräcklig  och  vill
skärpa  den  genom  att  karteller   kriminaliseras.
Straff  som böter eller fängelse bör vänta  dem  som
ertappas   eller   fälls,   eftersom  den  nuvarande
lagstiftningen   där  enbart  företagsböter   utdöms
saknar tillräcklig  verkan,  säger  motionärerna. De
erinrar  om att en riksdagsmajoritet,  bestående  av
Kristdemokraterna,  övriga  borgerliga  partier  och
Miljöpartiet,  har  givit  regeringen  i uppdrag att
utreda  kriminalisering av karteller, vilket  skedde
mot Socialdemokraternas  och  Vänsterpartiets vilja.
Motionärerna förutsätter att ett förslag till ändrad
lagstiftning snarast föreläggs riksdagen.

Vissa kompletterande uppgifter


Riksdagen  beslöt  våren 2002 om  införande  av  ett
program   för   eftergift    och    nedsättning   av
konkurrensskadeavgift,  s.k. leniencyprogram  (prop.
2001/02: 167, bet. 2002/03:NU16).  Utskottet anförde
att    karteller    är    till    stor   skada   för
samhällsekonomin  och  för  konsumenterna   och  att
karteller som rör prisbildning, anbudsgivning  eller
marknadsuppdelning  är  särskilt  allvarliga. Därför
ansågs  en  mer  effektiv  kartellbekämpning  mycket
angelägen.  I två reservationer  (c;  fp)  avvisades
regeringens förslag.

När  det  gällde   frågan  om  kriminalisering  av
kartellsamarbete ansåg utskottet att kriminalisering
kan vara ett verksamt instrument vid bekämpningen av
kartellsamarbete. Att  förlita  sig  till  enbart en
administrativ  sanktionsavgift, som regeringen  hade
föreslagit, ansågs  kunna  leda  till  att företagen
kalkylerar  med  risk  för  upptäckt  och  eventuell
konkurrensskadeavgift och ställer det mot den  vinst
som    kartellsamarbetet    väntas    ge.   Olagligt
kartellsamarbete  bör, menade utskottet,  jämställas
med annan ekonomisk brottslighet. Utskottet föreslog
att  riksdagen  genom  ett  tillkännagivande  skulle
anmoda   regeringen    att    utreda    frågan    om
kriminalisering av kartellsamarbete. Utredningen bör
också  noga  följa  utvecklingen  av  programmet för
eftergift  och  nedsättning av konkurrensskadeavgift
och    ta   med   erfarenheterna    av    detta    i
utredningsarbetet,  sade  utskottet. Efter genomförd
utredning skall regeringen  återkomma till riksdagen
i  frågan.  I  en reservation (s,  v)  förordades  -
samtidigt  som  de   då   aktuella  motionsyrkandena
avstyrktes - att regeringen mycket noga skulle följa
effekterna av det beslutade  programmet  och  ha  en
beredskap  att vidta de ytterligare åtgärder som kan
erfordras.    Det    kan    gälla    införande    av
kriminalisering,   men   också  förändringar  i  det
beslutade programmet. Riksdagen  beslöt  i  enlighet
med  utskottets  förslag och ett tillkännagivande  i
frågan gjordes till regeringen.
Enligt   uppgift  från   Näringsdepartementet   är
Konkurrensverkets   hittillsvarande  erfarenhet  att
leniencyreformen förefaller  ha positiv signaleffekt
och att den har skapat ökat medvetande,  inte  minst
bland     juridiska     ombud.     I     det    s.k.
asfaltkartellärendet  har  de  nya  reglerna rörande
nedsättning  av konkurrensskadeavgift  använts  till
följd av att företag  underlättat  Konkurrensverkets
undersökning. Verket har dock ännu inte vunnit några
erfarenheter beträffande företagens  möjligheter att
som första företag träda fram och avslöja en kartell
och   därigenom   få  konkurrensskadeavgiften   helt
eftergiven. Från departementet sägs att det givetvis
är regeringens avsikt  att  tillsätta en utredning i
enlighet med vad riksdagen har uttalat.
I sammanhanget kan också nämnas  att  Sverige  har
ingått  ett  avtal  med  Danmark,  Island och Norge,
vilket  kommer  att  ge nya möjligheter  att  mellan
länderna utbyta konfidentiell  information  som  kan
underlätta kännedom om karteller. Avtalet kommer att
föreläggas  riksdagen  för  godkännande under hösten
2003.

Utskottets ställningstagande


Inledning

Utskottet behandlar först frågan  om  upphävande  av
det  s.k.  leniencyprogrammet och därefter frågan om
kriminalisering av karteller.

Upphävande av det s.k. leniencyprogrammet

Riksdagen beslöt  våren  2002,  som  redovisats,  om
införande av ett program med regler om eftergift och
nedsättning  av  konkurrensskadeavgift med syfte att
främja  avslöjandet   och  bekämpandet  av  skadliga
karteller.  Ett av de två  principiella  förbuden  i
konkurrenslagen        är        förbudet        mot
konkurrensbegränsande samarbete mellan företag, dvs.
mot  kartellbildning.  Karteller  är till stor skada
för samhällsekonomin och för konsumenterna. Särskilt
allvarliga   är   karteller  som  rör  prisbildning,
anbudsgivning eller marknadsuppdelning. Under senare
tid  har  avslöjanden  och  misstankar  om  olagligt
samarbete mellan  företag  varit aktuella inom olika
branscher, t.ex. bensinbranschen,  flygbranschen och
byggsektorn.  Att olagliga karteller  fortsätter  är
ett uttryck för  de  stora vinster som företagen gör
på      konsumenternas,     konkurrenternas      och
skattebetalarnas bekostnad.

Karteller  är  emellertid  svåra  att avslöja. Det
ligger  ju  i kartellens natur att den  sker  i  det
fördolda. Så  länge  de  berörda  parterna vinner på
samarbetet  har  de  ett gemensamt intresse  av  att
ingen skall få kännedom  om kartellens existens. Det
leniencyprogram som riksdagen  beslöt  om våren 2002
kan  enligt  utskottets  mening  vara  ett effektivt
instrument i bekämpningen av karteller och  bör inte
upphävas. Därmed avstyrks motion 2002/03:N263 (fp) i
berörd del.

Kriminalisering av karteller

Karteller  är,  som nyss sagts, till stor skada  för
samhällsekonomin  och  för  konsumenterna. Utskottet
anser  att en effektiv kartellbekämpning  är  mycket
angelägen  och  ser  det  program  för eftergift och
nedsättning  av konkurrensskadeavgift  som  infördes
den  1  augusti   2002   som  ett  led  i  en  sådan
effektivisering.

Som  redan beskrivits anmodades  regeringen  våren
2002  - genom  ett  tillkännagivande  -  att  utreda
frågan  om kriminalisering av kartellsamarbete. I en
reservation  (s, v) förordades att regeringen mycket
noga skulle följa  effekterna  av leniencyprogrammet
och ha en beredskap att vid behov  vidta ytterligare
åtgärder. Regeringen har, som redovisats,  ännu inte
tillsatt  någon  utredning  om kriminalisering.  Mot
bakgrund av att leniencyprogrammet  trädde  i  kraft
den   1  augusti  2002  och  att  erfarenheterna  av
programmet   därmed  av  naturliga  skäl  är  mycket
begränsade kan  utskottet  inse  problemen  med  ett
utredningsarbete      om      kriminalisering     av
kartellsamarbete. Utskottet menar dock att det är en
viktig  princip  i  det  demokratiska  systemet  att
riksdagens   beställningar  skall   efterkommas   av
regeringen.

Med  det  sagda  avstyrker  utskottet  de  båda  här
aktuella   motionerna    2002/03:N263    (fp)    och
2002/03:N395 (kd) i berörda delar.



Reservationer



Utskottets    förslag    till   riksdagsbeslut   och
ställningstaganden     har    föranlett     följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag  till  riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.


1. Konkurrenspolitikens inriktning (punkt 1)

av  Mikael Odenberg (m), Eva Flyborg  (fp),  Ulla
Löfgren    (m),   Yvonne   Ångström   (fp),   Åsa
Torstensson  (c),  Stefan  Hagfeldt  (m) och Lars
Lindén (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt  1 borde
ha följande lydelse:

1.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  som  anförs  i  reservation  1.  Därmed
bifaller riksdagen motionerna  2002/03:L247  yrkande
3,  2002/03:L319  yrkandena  2 och 12, 2002/03:MJ422
yrkande  15, 2002/03: N227 yrkande  9,  2002/03:N263
yrkande 7  och  2002/03:N395  yrkande  5  och avslår
motion 2002/03:N367.

Ställningstagande

Vår   syn  på  inriktningen  av  konkurrenspolitiken
överensstämmer  med den som kommer till uttryck i de
här  aktuella  motionerna   från   företrädare   för
Moderata   samlingspartiet,   Kristdemokraterna  och
Folkpartiet,   liksom  i  tidigare   motioner   från
Centerpartiet. Likartade synpunkter framfördes också
i en reservation  (m,  kd,  c,  fp) våren 2002 i det
tidigare nämnda betänkandet 2001/02:NU16.  En  vital
konkurrens    skärper    effektiviteten   och   ökar
välståndet,   varför   insatser   för   att   främja
konkurrensen är viktiga  inslag  i  en  politik  som
stärker  Sveriges utvecklingskraft. Marknadsekonomin
förutsätter   en   effektiv  konkurrenspolitik,  som
förhindrar marknadsdelning  och  prissamverkan  samt
utövar  fusionskontroll.  En  fungerande  och sträng
konkurrenslagstiftning är viktig för att en effektiv
konkurrens  skall  råda  i det privata näringslivet.
Konkurrensutsättning medför  ökad  effektivitet  och
gynnar  konsumenterna.  En  sund  konkurrens på alla
marknadsområden   är  en  förutsättning   för   gott
konsumentinflytande.   En  självständig  och  kunnig
konsument är grunden för  en  väl fungerande marknad
och verkligt inflytande.

Fri konkurrens på lika villkor  inom  de ramar som
sätts  upp  av etiska principer och lagstiftning  är
det    bästa   verktyget    för    att    tillgodose
konsumenternas    efterfrågan   och   hushålla   med
begränsade resurser.  En  effektiv konkurrens gynnar
alltid i första hand konsumenterna, och konkurrensen
är  den kanske viktigaste drivkraften  till  teknisk
och ekonomisk  utveckling. Väl fungerande konkurrens
stimulerar    en    kontinuerlig     förnyelse    av
produktionsapparaten  och  leder  därmed   till   en
effektiv  användning  av  samhällets  resurser, dvs.
graden  av konkurrens på olika marknader  spelar  en
central roll för marknadsekonomins funktionssätt och
för den ekonomiska  tillväxten. Det avgörande för en
fungerande  konkurrens   är   fritt  tillträde  till
marknaderna. Många offentliga regleringar som införs
för att upprätthålla konkurrens  skulle inte behövas
om  det  rådde  fritt  tillträde till  marknaden.  I
kombination   med   den  tekniska   och   ekonomiska
utvecklingen utgör det  fria  tillträdet det främsta
botemedlet         mot         tendenser        till
konkurrensbegränsningar och monopol.
Statens  roll i samhällsekonomin  skall  vara  att
sätta ramar  och övervaka spelreglerna på marknaden,
ansvara för samhällsplanering och infrastruktur samt
att skapa förutsättningar  för  långsiktig tillväxt.
När  staten  agerar  såväl  domare  som  spelare  på
marknaden är risken stor att konkurrensen  snedvrids
och att investeringar inte görs på ett optimalt sätt
i de företag som har de bästa förutsättningarna.
En  viktig  orsak  till  att Sverige placerar  sig
dåligt  i  den  s.k.  välfärdsligan   är   det  höga
prisläget,  till  följd av bristande konkurrens  och
delvis omfattande regleringar.  En  strategi för att
öka det ekonomiska välståndet i Sverige i jämförelse
med andra länder måste innehålla ett  antal reformer
för att öka den inhemska konkurrensen samt sänka det
allmänna  prisläget,  som  också i stor utsträckning
beror   på   höga  skatter.  En  hel   del   viktiga
avregleringar  har  redan gjorts i Sverige, men inom
en   del   sektorer   är  konkurrensen   fortfarande
bristfällig. Det gäller  framför  allt i fråga om de
marknader   där  hushållen  är  köpare,   exempelvis
detaljhandel  och  tjänsteproduktion,  inte  minst i
offentlig  sektor.  Ett  tydligt exempel på det nyss
sagda   utgör  de  rapporter  som   Konkurrensverket
presenterade     i     december     2002.     Enligt
Konkurrensverket  låg den svenska prisnivån för  den
privata konsumtionen  år  2001nästan  20 %  över den
genomsnittliga  nivån  inom EU. Regeringen bör  inte
fördröja  beredningen av  dessa  rapporter  utan  så
snart som möjligt  vidta  åtgärder  och  lägga  fram
förslag  så  att de svenska konsumenterna inte skall
behöva drabbas  av onödigt höga priser. En angelägen
förändring är att  ändra  bestämmelserna i plan- och
bygglagen avseende reglering  av  handelsändamålet i
detaljplan.
För att göra konkurrensen mer effektiv  krävs  det
konkreta  åtgärder  även  på  olika områden. En ökad
avreglering   bör  ske  för  att  ge   utrymme   för
konkurrens. Samtidigt  bör  konkurrenslagen  skärpas
och  övervakningen bli effektivare. Konkurrensverket
bör få  ökade resurser och en mer framträdande roll.
Nya regeringsförslag bör granskas, inte bara utifrån
ett småföretagsperspektiv,  utan  också  utifrån ett
konkurrensperspektiv. Kvarvarande konkurrenshämmande
regleringar  i  den privata sektorn bör identifieras
och avvecklas. Småföretagsdelegationens  förslag bör
snarast genomföras.
Det vi nu har anfört bör riksdagen som sin  mening
ge  regeringen  till  känna.  Därmed  tillstyrker vi
samtliga här aktuella motioner i berörda  delar, med
undantag för motion 2002/03:N367 (s) som avstyrks.

2. Konkurrens på lika villkor mellan offentlig
och privat sektor (punkt 2)

av  Mikael  Odenberg (m), Eva Flyborg (fp),  Ulla
Löfgren   (m),    Yvonne   Ångström   (fp),   Åsa
Torstensson (c), Stefan  Hagfeldt  (m)  och  Lars
Lindén (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

2. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  som  anförs  i  reservation  2.  Därmed
bifaller  riksdagen motionerna 2002/03:Fi285 yrkande
3, 2002/03:N212  yrkande 1, 2002/03:N227 yrkande 12,
2002/03:N228, 2002/03:N258, 2002/03:N304 yrkande 10,
2002/03:N331 yrkande  5,  2002/03:  N391  yrkande 8,
2002/03:N392 yrkandena 7 och 8, 2002/03:N395 yrkande
3,  2002/03:A241 yrkande 8 och 2002/03:A242  yrkande
12.

Ställningstagande

Vi anser  i  likhet  med  vad  som  anförs  i de här
aktuella  motionerna  att  kraftfulla åtgärder måste
vidtas  från  regeringens  sida  för  att  driva  på
avregleringsarbetet i syfte  att  skapa  utrymme för
privata initiativ i kommuner och landsting.

De  stora  offentliga  monopol  som för närvarande
svarar för tjänsteproduktionen inom sjukvård, skola,
åldringsvård, etc. bör stegvis avregleras  så att en
privat    tjänsteproduktion   inom   dessa   områden
skyndsamt kan utvecklas. Det är viktigt att kommunal
eller annan offentlig verksamhet inte konkurrerar ut
jobb eller  hindrar  tillväxt  i  privat verksamhet.
Samtidigt kan det privata utbudet på vissa håll vara
mycket  begränsat.  Riksdagen  bör  hos   regeringen
begära förslag om ändringar i de lagar som  styr den
obligatoriska,  kommunala  verksamheten  vad  gäller
sådana  bestämmelser  som  förhindrar  uppkomsten av
konkurrerande alternativ till det rådande  monopolet
i det allmännas regi. Detta skulle skapa möjligheter
för   en   mängd   småföretagare  att  utveckla  och
expandera egna verksamheter  inom  tjänstesektorn  i
form  av kooperativ och egna företag. Inte minst för
de kvinnor  som  nu  till  stor  del  svarar för den
offentliga  välfärdsproduktionen  vore det  positivt
att övergå från att vara anställd till  att bli egen
företagare.  Om  flera aktörer tillåts komma  in  på
områden som nu är  stängda  för  privata  alternativ
kommer  det  att  leda  till  nya  arbetstillfällen,
samtidigt som ökad konkurrens innebär en effektivare
användning  av  skattemedel. Enligt vår  uppfattning
skulle  det dessutom  leda  till  en  mer  småskalig
företagsamhet, närhet i omsorgen, ökad valfrihet och
en förbättrad välfärd för medborgarna.
Vidare   vill   vi   betona   betydelsen   av  att
konkurrensbegränsande    förfaranden    från   olika
kommunala aktörers sida påtalas och åtgärdas. Enligt
vår  uppfattning  har regeringen intagit en  alltför
avvaktande hållning. Konkreta åtgärder lyser med sin
frånvaro. Inrättandet  av  Konkurrensrådet  har inte
räckt.     Rådet     har     inte     haft     några
sanktionsmöjligheter  till  sitt  förfogande för att
komma till rätta med missbruk från  företrädare  för
stat,  kommuner  och  landsting  riktat  mot privata
entreprenörer   i   syfte   att   gynna   den   egna
produktionen. Vi anser att det inte räcker att genom
diskussion och informationsspridning om goda exempel
söka åstadkomma rättelse så att förfördelade privata
entreprenörer  kan  konkurrera  på samma villkor som
offentliga producenter.
Regeringens hantering av frågan om införande av en
konfliktlösningsregel  i konkurrenslagen  utgör  ett
flagrant exempel på den avvaktande attityd och brist
på   handling   som  har  kännetecknat   regeringens
agerande.  Trots  förslag   från  Konkurrensrådet  i
december   2000   och  i  en  departementspromemoria
utarbetad  inom  Näringsdepartementet  år  2001  har
regeringen ännu inte  lagt  fram  något  förslag för
riksdagen.
Riksdagen  bör  anmoda  regeringen  att omedelbart
vidta      åtgärder     för     att     reda     upp
konkurrenssituationen  mellan  offentlig  och privat
sektor.  Konkurrensverket har i den tidigare  nämnda
rapporten,  Vårda  och  skapa  konkurrens,  liksom i
andra  rapporter, föreslagit en rad åtgärder som  vi
anser omedelbart  bör  genomföras.  Det  rör  sig om
följande:
-  inför särskilda bestämmelser i lag som gör  det
möjligt    att    ingripa    mot   andra   slag   av
konkurrenssnedvridande  förfaranden   än   dem   som
omfattas av konkurrenslagen;
-  avskilj organisatoriskt och redovisningsmässigt
myndighetsuppgifter       från      konkurrensutsatt
verksamhet;
- ändra kommunallagen så  att  företag  ges bättre
möjligheter  att  få  prövat  i  domstol  om det  är
förenligt  med  lagen  att  kommunala aktörer börjar
driva näringsverksamhet på konkurrensmarknader;
-  ge  den myndighet som har  tillsynen  över  den
offentliga  upphandlingen  rätt att föra talan om en
marknadsskadeavgift om en upphandlande  enhet brutit
mot lagen om offentlig upphandling;
-    integrera   tillsynen   av   den   offentliga
upphandlingen   med  övriga  myndighetsuppgifter  på
konkurrensområdet;
-   ersätt   successivt    nuvarande    form    av
inköpssamordning/ramavtal    och    ej   preciserade
inköpsvolymer  med frivilligt samarbete  myndigheter
emellan om inköp utifrån förutbestämda volymer;
- klargör att  kommunernas  och landstingens inköp
från egna företag omfattas av upphandlingsreglerna;
- komplettera upphandlingsreglerna  för  att komma
till rätta med avbrutna anbudstävlingar;
-  inför  bestämmelser om att myndigheterna  skall
beakta effekterna  på  konkurrensen  vid stödgivning
och att företagen skall få bättre möjligheter att få
lagligheten av ett kommunalt stöd prövat.

Det vi nu har anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Med det sagda tillstyrker  vi
de här aktuella motionerna i berörda delar.

3.     Upphävande av det s.k.
leniencyprogrammet (punkt 3)

av Eva Flyborg (fp), Yvonne Ångström (fp) och Åsa
Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

3. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  som  anförs  i  reservation  3.  Därmed
bifaller   riksdagen   delvis   motion  2002/03:N263
yrkande 10.

Ställningstagande

Vi  anser,  i  likhet  med vad som anförs  i  motion
2002/03:N263   (fp),   att  det   tidigare   införda
leniencyprogrammet bör upphävas.  Självfallet är det
av  stor vikt - inte minst för konsumenterna  -  att
olagliga  karteller  undanröjs  och  att  det  finns
effektiva  instrument för bekämpningen av karteller.
Det leniencyprogram som infördes den 1 augusti 2002,
och     som     innebär     att     eftergift     av
konkurrensskadeavgift kan ges till den kartellmedlem
som lämnar sådan  information  till Konkurrensverket
att  kartellen  kan  avslöjas,  strider   emellertid
enligt vår mening mot svensk rättsordning. Principen
om  att  den som begår ett brott även skall straffas
för detta  är  viktig.  Denna  inställning har också
kommit  till  uttryck i tidigare riksdagsbeslut  som
tagit   avstånd   från    att    införa   ett   s.k.
kronvittnessystem.  Innebörden av leniencyprogrammet
är  att  rättvisan  blir   förhandlingsbar  och  att
företag  som  tjänat  pengar på  olagligt  samarbete
kommer  att kunna gå helt  skadefria,  medan  övriga
kartellmedlemmar  kan  komma att dömas till kännbara
böter. Likhet inför lagen måste upprätthållas.

Med  hänvisning  till det  anförda  anser  vi  att
riksdagen bör anmoda  regeringen  att  snarast lämna
förslag    till    upphävande    av    de   aktuella
bestämmelserna i konkurrenslagen. Därmed blir motion
2002/03:N263 (fp) i sak tillgodosedd i denna del.

4. Kriminalisering av karteller (punkt 4)

av  Mikael Odenberg (m), Ingegerd Saarinen  (mp),
Eva  Flyborg   (fp),  Ulla  Löfgren  (m),  Yvonne
Ångström  (fp),  Åsa   Torstensson   (c),  Stefan
Hagfeldt (m) och Lars Lindén (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt  4 borde
ha följande lydelse:

4.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  som  anförs  i  reservation  4.  Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2002/03:N263 yrkande 9
och 2002/03:N395 yrkande 6.

Ställningstagande

Kartellbildning är enligt vår  mening mycket skadlig
för  samhällsekonomin  och  måste betraktas  som  en
brottslig   handling.   Det   finns    ett    starkt
konsumentintresse av att olagliga karteller bekämpas
effektivt.  I  slutändan är det alltid konsumenterna
som  får svara för  kostnaderna  för  en  ineffektiv
konkurrens i form av högre priser eller sämre utbud.
Karteller     innebär     också     en    orättmätig
förmögenhetsöverföring   från   konsumentkollektivet
till de företag som bryter mot konkurrenslagen.

Riksdagen  gjorde våren 2002 ett  tillkännagivande
om   att   regeringen   skall   utreda   frågan   om
kriminalisering  av  kartellsamarbete  och återkomma
till  riksdagen i frågan. Kriminalisering  kan  vara
ett  verksamt   instrument   vid   bekämpningen   av
kartellsamarbete, och att förlita sig till enbart en
administrativ          sanktionsavgift,          som
leniencyprogrammet   innebär,   kan  leda  till  att
företagen  kalkylerar  med  risk  för  upptäckt  och
eventuell konkurrensskadeavgift och  ställer det mot
den vinst som kartellsamarbetet väntas  ge,  anförde
utskottet.  Olagligt  kartellsamarbete  bör,  menade
utskottet,    jämställas    med    annan   ekonomisk
brottslighet.  Med  en kriminalisering  av  olagligt
kartellsamarbete blir lagen också mer tydlig och kan
därmed   ha  en  preventiv   effekt.   Den   begärda
utredningen  bör  också  noga  följa utvecklingen av
leniencyprogrammet  och  ta  med  erfarenheterna  av
detta  i  utredningsarbetet,  sade utskottet.  Efter
genomförd  utredning skall regeringen,  som  nämnts,
återkomma till riksdagen i frågan.
Vi kan nu  -  ett  år  efter  riksdagens  beslut -
konstatera    att   regeringen   uppenbarligen   har
negligerat att tillsätta den begärda utredningen. Vi
menar   att  en  mycket   viktig   princip   i   det
demokratiska     systemet    är    att    riksdagens
beställningar skall  efterkommas  av  regeringen. Om
regeringen av någon anledning inte anser  att  detta
är möjligt måste det anmälas till riksdagen, t.ex. i
en    proposition.    Utskottet    har   inom   sitt
ansvarsområde under det senaste året  haft ett antal
fall    där    regeringen    inte    har    hanterat
tillkännagivanden  av  riksdagen  på ett tillbörligt
sätt. Det har gällt en fråga om byte av elleverantör
och     en     fråga     rörande     Patent-     och
registreringsverket.    Tillkännagivanden   är   ett
instrument  som  riksdagen  förfogar  över  för  att
anmoda regeringen att vidta åtgärder i en fråga. Det
får inte uppstå en  situation där det kan skapas ett
intryck  av  att  regeringen  inte  tillmäter  detta
instrument dess rättmätiga betydelse.
Riksdagen bör göra  ett förnyat tillkännagivande i
frågan om kriminalisering  av  kartellsamarbete  och
anmoda  regeringen  att  omedelbart tillsätta den av
riksdagen tidigare begärda utredningen och återkomma
till riksdagen i frågan. Därmed  blir  de  båda  här
aktuella    motionerna    2002/03:N263    (fp)   och
2002/03:N395 (kd) tillgodosedda i berörda delar  och
tillstyrks.


Bilaga

Förteckning över behandlade förslag



Motioner från allmänna
motionstiden

2002/03:Fi285 av Olle Sandahl m.fl. (kd):

3.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening    vad    i    motionen   anförs   om   att
konkurrenshämmande  regleringar   i   den  privata
sektorn bör identifieras och avvecklas.

2002/03:L247 av Inger René m.fl. (m):

3.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening     vad     i    motionen     anförs     om
strukturförändringar i konkurrensfrämjande syfte.

2002/03:L319 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om ökad konkurrens.

12.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs  om Konkurrensverkets
granskningsverksamhet.

2002/03:MJ422 av Lennart Fremling m.fl. (fp):

15.  Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att  se över
konkurrenssituationen inom livsmedelssektorn.

2002/03:N212 av Tobias Krantz (fp):

1.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening    vad    i    motionen   anförs   om   att
Konkurrensverket bör granska välfärdssektorn.

2002/03:N227 av Bo Lundgren m.fl. (m):

9. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om bättre konkurrens.

12.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening   vad   i   motionen   anförs    om    ökad
etableringsfrihet och regler för upphandling.

2002/03:N228 av Catharina Elmsäter-Svärd (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om betydelsen av att förbättra
möjligheten för kvinnligt egenföretagande.

2002/03:N258 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen anförs om behovet av att regeringen
skyndsamt   framlägger   förslag   till   beslut  om
konkurrens  på  lika  villkor  mellan offentlig  och
privat sektor.

2002/03:N263 av Eva Flyborg m.fl. (fp):

7.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen   anförs   om   den  fria
konkurrensen.

9.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som  sin
mening    vad   i   motionen   anförs    om    ett
kriminaliserande av karteller.

10.  Riksdagen   beslutar   att   upphäva  det  s.k.
Leniencyprogrammet i konkurrenslagstiftningen.

2002/03:N304 av Mikael Odenberg m.fl. (m):

10.  Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening   vad   i  motionen  anförs  om  att  öppna
offentliga monopol inom vård, skola och omsorg för
konkurrens.

2002/03:N331 av Eva Flyborg m.fl. (fp):

5. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen anförs om turistnäringens
konkurrensförhållanden  i  relation till offentlig
näringsverksamhet.

2002/03:N367 av Ann-Kristine Johansson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs om effekterna  av  om-  och
avregleringar.

2002/03:N391 av Lars Lindén m.fl. (kd):

8. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening     vad     i     motionen     anförs    om
konkurrenssnedvridande kommunal verksamhet.

2002/03:N392 av Maria Larsson m.fl. (kd):

7.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om rättvis konkurrens
mellan offentlig och privat sektor.

8. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om avveckling av
snedvridande företagsstöd.

2002/03:N395 av Alf Svensson m.fl. (kd):

3.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om kommunernas roll i
näringspolitiken.

5. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs om en effektivare
konkurrenspolitik.

6.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om kriminalisering av
karteller.

2002/03:A241 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

8. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen  anförs om behovet av att
konkurrensutsätta den offentliga sektorn.

2002/03:A242 av Annelie Enochson m.fl. (kd):

12. Riksdagen tillkännager  för regeringen som sin
mening   vad   i   motionen   anförs  om   en   ökad
konkurrensutsättning inom offentlig sektor, särskilt
inom  vård-  och  omsorgssektorn  för   att   främja
kvinnors arbetsmarknad.