Lagutskottets betänkande
2002/03:LU9
Konsumentfrågor
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet ett femtiotal
motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år
2002 på de konsumentpolitiska och konsumenträttsliga
områdena. Motionsyrkandena gäller bl.a. mål och
inriktning av konsumentpolitiken, den svenska
inställningen i fråga om utformningen av den
framtida lagstiftningen på EU-nivå, obeställd e-
postreklam, könsdiskriminerande reklam, reklam
riktad till barn, obligatorisk märkning av varor som
testats på djur, resegarantilagen,
nätverksförsäljning, fakturaskojeri,
konsumentinflytandet inom standardiseringen och
tvistlösning utom domstol.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga
motioner.
I betänkandet finns nitton reservationer och ett
särskilt yttrande.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Mål och inriktning för
konsumentpolitiken
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L247
yrkande 1 och 2002/03:L319 yrkande 1.
Reservation 1 (m, fp)
2. Utformningen av den framtida EU-
lagstiftningen
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L238
yrkande 1 och 2002/03:L319 yrkande 4.
Reservation 2 (fp)
Reservation 3 (v)
3. Effektlandsprincipen
Riksdagen avslår motion 2002/03:L238 yrkande 2.
Reservation 4 (v)
4. Verksamheten vid Konsumentverket
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L247
yrkande 5 och 2002/03:L319 yrkande 20.
Reservation 5 (m, fp)
5. Inrättande av ett konsumentdepartement
Riksdagen avslår motion 2002/03:L319 yrkande 3.
Reservation 6 (fp)
6. Konsumenträtt och offentlig verksamhet
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L247
yrkande 8 och 2002/03:L319 yrkande 15.
Reservation 7 (m, fp, kd, c)
7. Konsumentskydd vid elektronisk handel
Riksdagen avslår motion 2002/03:L284.
8. Obeställd e-postreklam
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L201,
2002/03:L212, 2002/03: L231, 2002/03:L300 och
2002/03:L315.
Reservation 8 (kd, v, c)
9. Nummerpresentation vid
telefonförsäljning
Riksdagen avslår motion 2002/03:L269.
10. Könsdiskriminerande reklam
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L253,
2002/03:L287 och 2002/03: L305.
Reservation 9 (v)
11. Reklam riktad till barn, m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L240,
2002/03:L304, 2002/03: L331 samt 2002/03:L343
yrkandena 2 och 3.
Reservation 10 (v)
12. Marknadsföring av finansiella
tjänster
Riksdagen avslår motion 2002/03:L306.
13. Skuldfällor
Riksdagen avslår motion 2002/03:L319 yrkande
18.
Reservation 11 (fp)
14. Märkning av varor som testats på djur
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L221 och
2002/03:MJ316 yrkande 9.
Reservation 12 (v)
15. S.k. smajlmärkning
Riksdagen avslår motion 2002/03:L319 yrkande
10.
Reservation 13 (fp)
16. Nätverksförsäljning
Riksdagen avslår motion 2002/03:L245.
Reservation 14 (kd)
17. Fakturaskojeri
Riksdagen avslår motion 2002/03:L210 yrkandena
2 och 3.
18. Resegarantilagens tillämpningsområde
Riksdagen avslår motion 2002/03:L263.
19. Resegarantisystemets finansiering
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L311 och
2002/03:L327.
Reservation 15 (m, fp, kd, c)
20. Barnhjälmar
Riksdagen avslår motion 2002/03:L264.
21. Konsumentinflytande inom
standardiseringen
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L272 och
2002/03:N396
yrkande 36.
22. Konsumentorganisationer
Riksdagen avslår motion 2002/03:L336.
23. Konsumentundervisning
Riksdagen avslår motion 2002/03:L247 yrkande 2
i denna del.
Reservation 16 (m, c)
24. Konsumentvägledning för ekonomiskt
svaga grupper
Riksdagen avslår motion 2002/03:L319 yrkande
17.
Reservation 17 (fp, v)
25. Frivillig konsumentvägledning
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L247
yrkande 2 i denna del och 2002/03:L319 yrkande
21.
Reservation 18 (m, fp)
26. Tvistlösning utom domstol
Riksdagen avslår motion 2002/03:L247 yrkande
10.
Reservation 19 (m)
Stockholm den 18 mars 2003
På lagutskottets vägnar
Inger René
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger
René (m), Raimo Pärssinen (s), Jan Ertsborn (fp),
Christina Nenes (s), Hillevi Larsson (s), Tasso
Stafilidis (v), Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg
(m), Rezene Tesfazion (s), Martin Andreasson (fp),
Viviann Gerdin (c), Anneli Särnblad Stoors (s),
Henrik von Sydow (m), Niclas Lindberg (s), Johan
Löfstrand (s), Christin Nilsson (s) och Ingemar
Vänerlöv (kd).
2002/03
LU9
Bakgrund
Mål och inriktning för konsumentpolitiken
Verksamhet med syfte att stödja konsumenter har en
lång tradition i Sverige. Konsumentpolitiska
riktlinjer har fastställts av riksdagen vid fem
tillfällen - första gången år 1972. Därutöver har
riksdagen år 1996 och år 2002 lagt fast mål och
inriktning för det svenska arbetet med
konsumentfrågor inom EU och år 1998 ställt sig bakom
regeringens förslag till handlingsplan för att nå
det år 1995 beslutade miljömålet i
konsumenpolitiken.
Nu gällande riktlinjer för det nationella arbetet
med konsumentfrågor fastställdes av riksdagen i
november 2001 (prop. 2000/01:135, bet. 2001/02:LU2,
rskr. 51). Riksdagsbeslutet innebär att de
nationella målen för konsumentpolitiken skall vara
att konsumenternas ställning och inflytande på
marknaden skall stärkas (inflytandemålet), att
hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja
sina ekonomiska och andra resurser effektivt
(hushållningsmålet), att konsumenternas hälsa och
säkerhet skall skyddas (säkerhetsmålet), att sådana
konsumtions- och produktionsmönster skall utvecklas
som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar
till en långsiktigt hållbar utveckling (miljömålet)
samt att konsumenterna skall ha tillgång till god
vägledning, information och utbildning
(kunskapsmålet). Målen är likställda och skall vara
styrande såväl för det nationella arbetet som för
det svenska arbetet inom EU och andra
internationella forum. I samband med att de
nationella målen lades fast godkände riksdagen även
att delmål skall anges för konsumentpolitiken. I den
proposition som låg till grund för riksdagens beslut
redovisade regeringen vilka delmål som, enligt
regeringens bedömning, borde gälla och vilka
åtgärder som regeringen avsåg att genomföra under
respektive delmål.
I mars 2002 överlämnade regeringen skrivelsen
2001/02:148 Mål och inriktning för det svenska
arbetet med konsumentfrågor i EU till riksdagen. I
skrivelsen redovisade regeringen sin syn på mål och
inriktning för det svenska arbetet med
konsumentfrågor i EU de kommande fem åren. Vidare
behandlades övergripande frågor om bl.a.
harmonisering av den konsumenträttsliga
lagstiftningen på EU-nivå, tillsyn och
konsumentinflytande. Vad som anfördes i skrivelsen
föranledde inga erinringar från riksdagens sida
(bet. 2001/02:LU28, rskr. 305).
Konsumentpolitiken inom EU
Konsumentpolitiken har fått ökad betydelse inom EU i
takt med att samarbetet inom gemenskapen fördjupats.
Det första konsumentpolitiska programmet antogs
redan år 1975. Det dröjde dock till mitten av 1980-
talet innan arbetet med konkreta konsumentpolitiska
åtgärder på gemenskapsnivå började att ta fart på
allvar. Genom Maastrichtfördraget, som trädde i
kraft hösten 1993, infördes i EG-fördraget dels i
artikel 3 en punkt s (numera punkt t) som innebär
att gemenskapens verksamhet även skall bidra till
att stärka konsumentskyddet, dels i artikel 129a
(numera artikel 153) en särskild bestämmelse om
konsumentskydd.
Amsterdamfördragets ikraftträdande i maj 1999
tydliggjorde att konsumentpolitiken numera är ett
självständigt politikområde inom EU. Enligt den nu
gällande lydelsen av artikel 153 skall gemenskapen,
för att främja konsumenternas intressen och
säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, bidra till
att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och
ekonomiska intressen samt främja konsumenternas rätt
till information och utbildning och deras rätt att
organisera sig för att tillvarata sina intressen.
Dessa mål skall uppnås genom dels åtgärder som
syftar till att förverkliga den inre marknaden, dels
åtgärder som understöder, kompletterar och övervakar
medlemsstaternas politik på det konsumentpolitiska
området. Konsumentskyddskraven skall också beaktas
vid utformningen och genomförandet av gemenskapens
övriga politik och verksamhet.
I oktober 2001 överlämnade kommissionen en grönbok
om konsumentskyddet inom EU, KOM(2001)531.
Grönbokens syfte var att stimulera en debatt om
inriktningen av den framtida konsumentpolitiken inom
EU, särskilt på det marknadsrättsliga området. I
grönboken förde kommissionen fram en idé om ett mer
flexibelt regelverk som skulle kunna inrymma
generella bestämmelser om god sed på marknaden.
Efter ett remissförfarande bland medlemsstaterna och
berörda intressegrupper överlämnade kommissionen i
juli 2002 ett meddelande om uppföljningen av
grönboken, KOM(2002)289. Meddelandet innehöll bl.a.
en handlingsplan för ytterligare samråd och förslag
till frågor som, enligt kommissionen, skulle kunna
omfattas av ett ramdirektiv om god sed.
I sammanhanget bör även nämnas att kommissionen
den 7 maj 2002 beslutat ett meddelande med en
konsumentpolitisk strategi för åren 2002-2006,
KOM(2002)208. Målen för verksamheten skall, enligt
strategin, vara en hög gemensam konsumentskyddsnivå,
en effektiv tillämpning av
konsumentskyddslagstiftningen och inflytande för
konsumentorganisationerna.
Utskottet har i början av mars 2003 företagit en
studieresa till Bryssel och därvid erhållit
information om bl.a. pågående lagstiftningsarbete på
konsumenträttens område.
Konsumenträttslig lagstiftning
Sedan början av 1970-talet har en lång rad lagar
stiftats i syfte att skydda konsumenterna och stärka
deras ställning på marknaden. Den konsumenträttsliga
lagstiftningen består dels av marknadsrättsliga
regler, som syftar till att skydda konsumenternas
kollektiva intressen, dels civilrättsliga regler som
tar sikte på enskilda rättsförhållanden mellan
näringsidkare och konsumenter. Därutöver har även
reformer genomförts för att underlätta tvistlösning
i konsumenttvister.
Den centrala lagen på marknadsrättens område är
marknadsföringslagen (1995:450). Andra viktiga lagar
är produktsäkerhetslagen (1988:1604),
prisinformationslagen (1991:601) och lagen
(1994:1512) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden. På det civilrättsliga området
kan nämnas konsumenttjänstlagen (1985:716),
konsumentköplagen (1990:932) och lagen (1992:1672)
om paketresor. EES-avtalet och Sveriges medlemskap i
EU har föranlett en hel del ändringar i såväl den
civilrättsliga som den marknadsrättsliga
lagstiftningen.
Som ett viktigt komplement till den
konsumenträttsliga lagstiftningen har utvecklats en
omfattande verksamhet inom näringslivet med s.k.
egenåtgärder. Dessa syftar till att lösa eller
förebygga olika konsumentproblem, exempelvis genom
branschvisa regler och riktlinjer, undervisning och
information om gällande regler. Många branscher har
fortlöpande utvecklat olika program för intern
reklambevakning, reklamationshantering och
tvistlösning.
I det sammanhanget bör nämnas att utskottet i
början av mars 2003 beslutat att inleda ett
utvärderingsprojekt rörande tvistlösning inom
näringslivets egenåtgärdssystem.
Utskottet övergår därmed till att under skilda
rubriker behandla de spörsmål som har aktualiserats
i motionerna.
Utskottets överväganden
Mål och inriktning för
konsumentpolitiken
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som
gäller mål och inriktning för det
konsumentpolitiska arbetet. Utskottet
hänvisar till tidigare ställningstaganden.
Jämför reservation 1 (m, fp).
Motionerna
I motion L247 av Inger René m.fl. (m) förespråkas en
annan inriktning av konsumentpolitiken än vad som
gäller enligt de nationella mål som riksdagen
beslutade om hösten 2001. Motionärerna anser att nu
gällande mål för konsumentpolitiken är uttryck för
en förmyndarmentalitet. En modern konsumentpolitik
måste, anförs det i motionen, ge människor möjlighet
att själva fatta beslut om sin konsumtion. Genom en
mer avreglerad konsumentpolitik och ett sunt
underifrånperspektiv ges konsumenterna åter
förtroendet och makten. Den princip som i likhet med
alla andra politikområden måste gälla inom
konsumentpolitiken är att kunden alltid har rätt och
att det är den enskilde medborgaren som skall få
göra sitt val och tryggt kunna förlita sig på sin
egen kunskap, sunda lagar samt en lyhörd och
ansvarstagande marknad som stöd. Konsumentpolitiken
måste, anförs det i motionen, i sin helhet
decentraliseras och konkurrensens betydelse
poängteras. I motionen begärs ett tillkännagivande i
enlighet med det anförda om mål och inriktning för
konsumentpolitiken (yrkande 1).
Lars Leijonborg m.fl. (fp) framhåller i motion
L319 marknadsekonomins betydelse för välstånd och
demokrati. Motionärerna anser att en väl fungerande
marknad är den bästa förutsättningen för att kunna
tillgodose konsumenternas önskemål om bra produkter
till låga priser och god service. Att vårda
marknaden är därför den bästa konsumentpolitiska
insatsen. Fritt in- och utträde på marknaden, fri
prisbildning och fri konkurrens, god information och
marknadsvårdande insatser är, anförs det i motionen,
de viktigaste förutsättningarna för en fungerande
marknad. Detta gäller även inom den offentligt
styrda och finansierade tjänstesektorn.
Konsumentpolitiken bör syfta till att stärka
konsumenternas ställning på marknaden och göra dem
medvetna om att deras val har betydelse. I motionen
begärs ett tillkännagivande om vikten av en stärkt
konsumentmakt (yrkande 1).
Utskottets ställningstagande
Vad först gäller motion L247 yrkande 1 erinrar
utskottet om att ett motsvarande motionsyrkande
avstyrktes då nu gällande nationella mål för
konsumentpolitiken lades fast hösten 2001. Utskottet
anförde därvid i sitt av riksdagen godkända
betänkande 2001/02:LU2 att den svenska
konsumentverksamheten har en lång tradition och att
den förda politiken vid en internationell jämförelse
måste anses ha varit framgångsrik. Utskottet pekade
vidare på att flera olika statliga organ inrättats
för att hjälpa hushållen att effektivt kunna
utnyttja sina resurser och stärka konsumenternas
ställning på marknaden. Ett fruktbart samarbete
mellan den statliga organisationen och den
verksamhet som bedrivs av frivilliga organisationer
hade också vuxit fram, samtidigt som det på många
områden hade etablerats ett konstruktivt samarbete
med näringslivet. Utskottet kunde konstatera att
förslagen och bedömningarna i den då aktuella
propositionen byggde vidare på denna tradition, och
utskottet delade för sin del den grundsyn på
konsumentpolitikens inriktning som regeringen gav
uttryck för i propositionen. Utskottet framhöll att
konsumentpolitiken är en viktig förutsättning för en
fungerande marknadsekonomi och att statens uppgift
måste vara att skapa de spelregler och att
tillhandahålla de marknadsoberoende organ som behövs
för att upprätthålla marknadsekonomin. Vidare
anfördes att konsumentpolitiken är en del av
välfärdspolitiken och att den skall stödja enskilda
människor i deras egenskap av konsumenter för att ge
dem ett större inflytande och få dem att känna sig
trygga på marknaden. Konsumentpolitiken har också,
anförde utskottet, ett fördelningspolitiskt inslag i
och med att den främjar människors möjligheter att
hushålla med sina resurser.
Även i de av riksdagen godkända betänkandena
2001/02:LU18 och 2001/02:LU28 avstyrkte utskottet -
med hänvisning till riksdagens ställningstagande
hösten 2001 - så sent som våren 2002 motionsyrkanden
med samma inriktning som det nu aktuella.
Vad utskottet anfört tidigare i fråga om mål och
inriktning för konsumentpolitiken äger alltjämt
giltighet. Utskottet är således inte berett att
ställa sig bakom den kursändring på området som
förespråkas i motion L247 yrkande 1, och utskottet
föreslår att riksdagen avslår motionsyrkandet.
När det sedan gäller motion L319 yrkande 1 kan
utskottet inte finna att det skulle föreligga någon
avgörande motsättning mellan motionärerna och
regeringens inställning i fråga om marknadsekonomins
betydelse på konsumentområdet. Det saknas därför
skäl för riksdagen att göra något uttalande med
anledning av motionsyrkandet, som därför bör avslås.
Utformningen av den framtida EU-
lagstiftningen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav
på en förändrad inriktning av det svenska
arbetet när det gäller utformningen av den
framtida lagstiftningen på EU-nivå på det
konsumenträttsliga området. Utskottet
hänvisar till riksdagens tidigare
ställningstagande. Jämför reservationerna 2
(fp) och 3 (v).
Bakgrund
Sedan 1980-talet har en rad olika rättsakter,
huvudsakligen direktiv, beslutats inom EU på det
konsumenträttsliga området. Direktiven kan delas in
i två huvudgrupper; dels horisontella direktiv med
allmänna bestämmelser om exempelvis vilseledande
reklam och prismärkning, dels vertikala direktiv som
reglerar olika sektorer eller försäljningsmetoder,
exempelvis hemförsäljning och time-shareavtal.
Flertalet av dessa direktiv är utformade som s.k.
minimidirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna
är oförhindrade att behålla eller införa regler som
är till konsumenternas fördel så länge
bestämmelserna är förenliga med EG-rätten i övrigt.
1996 års konsumentpolitiska beslut innebar att
Sverige inom EU skulle verka för att
medlemsstaterna, med stöd av
subsidiaritetsprincipen, skulle ha möjlighet att ge
konsumenterna ett starkare skydd än vad som följer
av gemenskapslagstiftningen, under förutsättning att
detta inte ledde till hinder för den fria
rörligheten för varor, tjänster och kapital.
Inriktningen skulle också vara att verka för att
tillämpningen av subsidiaritetsprincipen inte ledde
till att konsumentskyddet på gemenskapsnivå blev så
lågt att konsumenterna inte kunde känna förtroende
för den inre marknaden. Den svenska linjen skulle
således vara att i största möjliga mån verka för
minimilagstiftning på det konsumenträttsliga området
(skr. 1995/96:181, bet. LU26).
Som redovisats inledningsvis överlämnade
regeringen våren 2002 skrivelsen 2001/02:148 Mål och
inriktning för det svenska arbetet med
konsumentfrågor i EU till riksdagen. I skrivelsen
anförde regeringen att gemensamma regler med hög
konsumentskyddsnivå gynnar utvecklingen av en
konkurrenskraftig marknad med bredare utbud, större
valmöjligheter och ökad prispress. Gemensamma regler
gör det dessutom, anfördes det vidare, lättare för
konsumenterna att få grepp om sina rättigheter. Att
sträva efter gemensamma regler var således angeläget
på områden där splittrade nationella regler hindrar
utvecklingen av den inre marknaden. Gemensamma
regler med hög skyddsnivå blir också, menade
regeringen, viktiga i samband med att den europeiska
gemenskapen utvidgas till att omfatta nya länder.
Regeringen drog mot den nu redovisade bakgrunden
slutsatsen att Sverige bör verka för att ett
gemensamt konsumentskydd kommer till stånd inom den
gemensamma marknaden så långt det är möjligt och
rimligt. Konsumentskyddet skall, anförde regeringen,
vara det bästa möjliga, och inriktningen skall vara
att uppnå en marknad som är på konsumenternas
villkor i lika hög grad som företagens. Fullt ut
harmoniserade regler är dock, anfördes det i
skrivelsen, inte alltid det mest ändamålsenliga.
Frågan om harmoniseringsgrad måste således, på såväl
det marknadsrättsliga som det civilrättsliga
området, bedömas från fall till fall med hänsyn till
det aktuella ämnet för lagstiftning och vad som mest
gynnar konsumenternas intressen.
Utskottet ställde sig i det av riksdagen godkända
betänkandet 2001/02: LU28 bakom den förändrade
inriktningen av regeringens arbete. Utskottet
underströk dock vikten av att regeringen i kommande
lagstiftningsarbete verkar för att konsumentskyddet
blir så starkt som möjligt, oavsett om det är fråga
om minimiregler eller harmoniserade regler.
Pågående överväganden inom EU
Övergripande frågor rörande harmonisering av
lagstiftningen på EU-nivå har aktualiserats under
senare tid bl.a. med anledning av kommissionens
grönbok om det framtida konsumentskyddet från
oktober 2001 och det meddelande med en strategi för
konsumentpolitiken åren 2002-2006 som kommissionen
beslutade i juli 2002. Sålunda diskuteras i
grönboken hur bestämmelser om affärsmetoder,
exempelvis marknadsföring, kan harmoniseras
ytterligare, antingen från fall till fall eller
genom kompletterande ramlagstiftning. Vidare anger
kommissionen i strategin att ett av de tre mål som
skall gälla för konsumentpolitiken under åren
2002-2006 skall vara en hög gemensam nivå på
konsumentskyddet. I strategin anförs att dagens
situation med olika bestämmelser i varje medlemsstat
måste förändras i riktning mot en mer enhetlig miljö
för konsumentskyddet i hela EU. Ett viktigt inslag i
arbetet att uppnå målet är, enligt strategin, att
införa gemensamma bestämmelser och metoder för
konsumentskyddet. Det handlar om att på lämpligaste
sätt harmonisera inte bara produkt- och
tjänstesäkerhet, utan även de aspekter på
konsumenternas ekonomiska intressen som skapar det
förtroende som krävs för att konsumenterna skall
vara villiga att inleda transaktioner inom den inre
marknaden.
Motionerna
Tasso Stafilidis m.fl. (v) anser i motion L238 att
strävan efter gemensamma regler kommer att
omöjliggöra eller i vart fall göra det mindre
meningsfullt för Sverige att uppställa eller behålla
ett konsumenträttsligt skydd som är högre än vad som
gäller i andra medlemsländer. Den förändrade
inriktningen av regeringens arbete som riksdagen
ställde sig bakom våren 2002 innebär således
nackdelar från konsumentsynpunkt. I motionen begärs
ett tillkännagivande som går ut på att regeringen
skall verka för att systemet med minimiregler inom
EU inte överges till förmån för en harmonisering av
konsumenträtten (yrkande 1).
En annan uppfattning framförs i motion L319 av
Lars Leijonborg m.fl. (fp). Motionärerna anser att
det inte räcker med minimiregler för att garantera
den europeiske konsumenten ett fullgott
konsumenträttsligt skydd. I stället krävs ett visst
mått av enhetlighet för att konsumenterna verkligen
skall kunna dra nytta av de fördelar som den
gemensamma marknaden ger upphov till. Enligt
motionärerna är det därför nödvändigt att på vissa
områden harmonisera de konsumenträttsliga reglerna
inom EU. I motionen begärs ett tillkännagivande om
harmonisering av konsumentlagstiftningen inom EU i
enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande 4).
Utskottets ställningstagande
Som redovisats i det föregående innebär 2002 års
konsumentpolitiska beslut att frågan om
harmoniseringsgrad skall bedömas från fall till fall
med hänsyn till det aktuella ämnet för lagstiftning
och vad som mest gynnar konsumenternas intressen.
Såväl motion L238 yrkande 1 som motion L319 yrkande
4 innebär på olika sätt krav på avsteg från denna
inriktning. Enligt utskottets uppfattning äger de
skäl som anfördes till stöd för den nu gällande
inriktningen av regeringens arbete alltjämt
giltighet. Utskottet är således inte berett att
ompröva sitt tidigare beslut och förorda en annan
linje för regeringens arbete. För det fall nu
pågående arbete på EU-nivå skulle föranleda en
förändrad inställning från svensk sida i
motionsspörsmålet, förutsätter utskottet att
regeringen återkommer till riksdagen i saken.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
L238 yrkande 1 och L319 yrkande 4 skall avslås.
Effektlandsprincipen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande vari
begärs ett tillkännagivande om att Sverige i
det fortsatta lagstiftningsarbetet på
konsumentområdet inom EU skall verka för den
s.k. effektlandsprincipen. Utskottet hänvisar
i huvudsak till pågående lagstiftningsarbete
på EU-nivå. Jämför reservation 4 (v).
Allmän bakgrund
Svensk marknadsrättslig lagstiftning bygger av
tradition på den s.k. effektlandsprincipen, vilken
innebär dels att svensk rätt är tillämplig på
marknadsföring som har effekt på eller riktar sig
mot den svenska marknaden, även om marknadsföringen
härrör från något annat land, dels att svensk
myndighet är behörig att ingripa mot sådan
marknadsföring. Effektlandsprincipen följer inte av
uttrycklig lagstiftning utan grundar sig på
förarbetsuttalanden och rättspraxis (prop. 1970:57,
prop. 1992/93:75 och MD 1989:6).
Ursprungslandsprincipen, också benämnd
sändarlandsprincipen, innebär motsatsen, dvs. att
lagligheten hos exempelvis en tjänst skall bedömas
enligt reglerna och av myndighet i det land där den
som tillhandahåller tjänsten är etablerad och inte
enligt lagstiftningen i det land där tjänsten
marknadsförs.
På marknadsrättens område har under senare år
effektlandsprincipen kommit att luckras upp genom
införande av lagstiftning grundad på
ursprungslandsprincipen. Ett exempel på detta är den
s.k. e-handelslagen, som trädde i kraft den 1 juli
2002 (prop. 2001/02:150, bet. LU29, rskr. 306 och
307). Lagen bygger på Europaparlamentets och rådets
direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa
rättsliga aspekter på informationssamhällets
tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre
marknaden, det s.k. e-handelsdirektivet. Med
informationssamhällets tjänster avses en tjänst som
normalt utförs mot ersättning och som tillhandahålls
på distans, på elektronisk väg och på individuell
begäran av mottagaren, exempelvis marknadsföring på
Internet. Såväl e-handelsdirektivet som e-
handelslagen bygger på ursprungslandsprincipen.
Detta innebär dels att en tjänsteleverantör med en
annan etableringsort än Sverige inom EES-området har
rätt att utan hinder av svensk lagstiftning
tillhandahålla tjänstemottagare
informationssamhällets tjänster i Sverige, dels att
svensk rätt skall gälla för de
informationssamhällets tjänster som tillhandahålls
av tjänsteleverantörer med Sverige som
etableringsort, även om tjänsterna helt eller delvis
riktar sig mot tjänstemottagare i någon annan stat
inom EES. Svensk myndighet får således, förutom i
vissa undantagssituationer, inte ingripa mot
marknadsföring som omfattas av direktivet och som
riktar sig mot den svenska marknaden om
marknadsföringen stämmer överens med lagen i det
EES-land där sändaren är etablerad. Däremot är
svensk myndighet, till skillnad från vad som gällt
tidigare, skyldig att se till att marknadsföring som
härrör från Sverige, men som riktar sig mot ett
annat EES-land, överensstämmer med svensk rätt.
Ytterligare ett exempel på ett avsteg från
effektlandsprincipen är bestämmelserna i det s.k.
TV-direktivet (direktiv 89/552/EEG, ändrat genom
direktiv 97/36/EG). Direktivet innehåller regler för
gränsöverskridande TV-sändningar via satellit.
Innebörden av direktivet är att medlemsstaterna är
skyldiga att som huvudregel ta emot de TV-
sändningar som uppfyller nationella regler i
sändarlandet och som i sin tur överensstämmer med
EG-rätten. TV-direktivet är genomfört i svensk rätt
genom ändringar i bl.a. marknadsföringslagen.
I sammanhanget bör också nämnas Europaparlamentets
och rådets direktiv 98/27/EG av den 19 maj 1998 om
förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas
intressen. Direktivets syfte är att stärka
konsumentskyddet vid sådana överträdelser av
bestämmelser som genomför vissa
konsumentskyddsdirektiv när överträdelserna har sitt
ursprung i en medlemsstat men sina skadeverkningar i
en annan medlemsstat. Detta åstadkoms genom att s.k.
godkända organ ges rätt att vända sig till
tillsynsorgan i det land där överträdelsen har sitt
ursprung med yrkande om att den fortsatta
överträdelsen skall stoppas. Direktivet är genomfört
i svensk rätt genom bl.a. lagen (2000:1175) om
talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter
och konsumentorganisationer (prop. 2000/01:34, bet.
LU3). Lagen innebär bl.a. att medlemsländerna ålagts
att utvidga behörigheten för vissa
marknadsövervakande myndigheter till att även
omfatta marknadsföring som riktar sig mot ett annat
land.
Motionen
I motion L238 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) anförs
att det inte kan råda någon tvekan om att
ursprungslandsprincipen är mer integrationsvänlig än
effektlandsprincipen. En tillämpning av
ursprungslandsprincipen innebär nämligen, anförs det
i motionen, att näringsidkarna kan betrakta hela EU
som en enda konsumentmarknad. Det är således möjligt
att bortse från olika nationella regler, så länge
man följer etableringslandets lagstiftning. Enligt
motionärerna är detta bara ytterligare ett sätt att
urholka principen om minimilagstiftning inom
konsumenträtten på EU-nivå. Motionärerna befarar att
det nu pågående arbetet med anledning av
kommissionens grönbok om det framtida
konsumentskyddet inom EU kommer att leda till att
ursprungslandsprincipen blir vägledande även för
kommande direktiv på det konsumenträttsliga området.
I motionen begärs ett tillkännagivande om att
regeringen i arbetet med konsumentfrågor på EU-nivå
inte skall överge effektlandsprincipen till förmån
för ursprungslandsprincipen (yrkande 2).
Tidigare ställningstaganden
Frågor rörande effektlandsprincipen har varit
föremål för utskottets överväganden tidigare.
Sålunda avstyrkte utskottet, vid behandlingen av
regeringens proposition 2000/01:34 med förslag till
lag om talerätt för vissa utländska
konsumentmyndigheter och konsumentorgansiationer,
hösten 2000 i sitt av riksdagen godkända betänkande
2000/01:LU3 ett motionsyrkande vari förespråkades en
allmän övergång till sändarlandsprincipen i
internationella handelsrelationer. Utskottet delade
regeringens uppfattning att det är svårt att ange
generella riktlinjer för i vilka situationer
ursprungslandsprincipen respektive
effektlandsprincipen bör tillämpas vid lagval. Den
omständigheten att e-handelsdirektivet föreskriver
ursprungslandsprincipen som huvudregel kunde dock,
ansåg utskottet, inte läggas till grund för
ställningstagandet att generellt förorda
ursprungslandsprincipen på området, i vart fall inte
i då gällande beredningsläge. I likhet med
regeringen ansåg utskottet att det inte heller kunde
ligga i svenska företags intressen att den svenska
jämförelsevis långtgående kollektiva konsumenträtten
skall utgöra hinder mot att vidta
marknadsföringsåtgärder som är tillåtna för inhemska
företag. Det var sålunda lämpligast att överlämna
frågan till rättstillämpningen.
Vidare avstyrkte utskottet hösten 2001 ett
motionsyrkande som i huvudsak motsvarar det nu
aktuella vid behandlingen av regeringens skrivelse
om mål och inriktning för det svenska arbetet med
konsumentfrågor inom EU (skr. 2001/02:148).
Utskottet konstaterade därvid, i sitt av riksdagen
godkända betänkande 2001/02:LU28, att Sverige,
enligt artikel 249 i EG-fördraget, var skyldigt att
i svensk rätt genomföra e-handelsdirektivet, med
dess krav på övergivande av effektlandsprincipen på
de områden som omfattas av direktivet. Utskottet var
då inte berett att göra något särskilt uttalande i
frågan huruvida Sverige skall verka för en återgång
till effektlandsprincipen på det område som omfattas
av direktivet. I stället förutsatte utskottet att
regeringen noga följde tillämpningen av
ursprungslandsprincipen och vidtog de åtgärder på
nationell nivå och på EU-nivå som kunde tänkas bli
erforderliga när större erfarenheter av den nya
lagstiftningen vunnits. Utskottet konstaterade också
att effektlandsprincipen, med vissa undantag,
alltjämt gäller på det marknadsrättsliga området i
svensk rätt och fann inte skäl förorda ett
frångående av denna ordning. Däremot förutsatte
utskottet att regeringen återkom till riksdagen om
skäl för en annan inställning i frågan skulle
uppkomma. I övrigt påminde utskottet om att frågor
rörande tillämplig lag i avtalsförhållanden regleras
på gemenskapsnivå i den s.k. Romkonventionen från år
1980. Utskottet förutsatte att regeringen i arbetet
med att revidera konventionen verkade för att
konsumentskyddsaspekten noga beaktas och att
konventionen inte förändras i en sådan inriktning
att konsumentskyddet försämras.
Utskottets ställningstagande
När nu utskottet på nytt har att ta ställning till
ett motionsyrkande som rör effektlandsprincipen kan
konstateras att även detta motionsspörsmål
innefattas i det pågående arbetet med anledning av
grönboken om det framtida konsumentskyddet inom EU
och kommissionens strategi för konsumentpolitiken
under 2002-2006. En viktig fråga som tagits upp både
i grönboken och strategin är i vilken utsträckning
och på vilket sätt medlemsstaternas
tillsynsmyndigheter på konsumentområdet skall kunna
bistå varandra, exempelvis genom att ingripa mot
gränsöverskridande marknadsföring i näringsidkarens
ursprungsland. Enligt vad utskottet erfarit avser
man inom kommissionen att inom kort lägga fram ett
förslag till någon form av rättsakt som skall
fungera som rättslig ram för tillsynssamarbetet
mellan medlemsstaterna när det gäller
konsumentskyddslagstiftningen. Motionsspörsmålet har
också ett direkt samband med frågan i vilken grad
den marknadsrättsliga lagstiftningen på EU-nivå
skall harmoniseras eller ej. Också på detta område
har kommissionen aviserat ett förslag till
lagstiftning inom en snar framtid.
Utskottet är inte berett att i förevarande
sammanhang förorda något särskilt uttalande från
riksdagens sida i motionsspörsmålet. I stället bör
de konkreta förslag till lagstiftning som
kommissionen aviserat avvaktas.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
avslår motion L238 yrkande 2.
Verksamheten vid Konsumentverket,
m.m.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav
på dels förändringar av Konsumentverkets
uppgifter och organisation, dels inrättandet
av ett konsumentdepartement. Utskottet
hänvisar till riksdagens tidigare
ställningstagande. Jämför reservationerna 5
(m, fp) och 6 (fp).
Bakgrund
Konsumentverket är den centrala
förvaltningsmyndigheten på konsumentområdet och har
huvudansvar för att genomföra den statliga
konsumentpolitiken. Målen för verksamheten motsvarar
de fem övergripande målen för konsumentpolitiken.
Verksamhet och organisation regleras i förordningen
(1995: 868) med instruktion för Konsumentverket.
Konsumentombudsmannen (KO) är chef för verket.
Konsumentverket och KO har tillsyn över ett stort
antal marknadsrättsliga lagar, bl.a.
marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen,
produktsäkerhetslagen och paketreselagen. Vidare
övervakar Konsumentverket och KO tillämpningen av
vissa bestämmelser i bl.a. distansavtalslagen, lagen
om elektronisk handel och konsumentkreditlagen. KO
har även möjlighet att under vissa förutsättningar
biträda enskilda konsumenter i tvister om
finansiella tjänster. Bland verkets uppgifter ingår
också att fånga upp och identifiera konsumentproblem
samt utveckla kunskap genom utredningar och
analyser. Stöd till den kommunala
konsumentverksamheten och utbildningsväsendet samt
frågor om forskning, hushållsekonomi,
varuförsörjning, tillgänglighet till service,
standardisering och produktkontroll är andra
uppgifter som ingår i verksamheten.
Motionerna
Enligt vad som anförs i motion L247 av Inger René
m.fl. (m) leder ett allomfattande statligt
ansvarstagande till passivitet. Vidare skapas en dyr
och otymplig byråkrati som hela tiden ligger efter
utvecklingen på det område som den är satt att verka
inom. För att konsumentsammanslutningar skall kunna
bildas, växa och ta på sig större uppgifter måste,
hävdas i motionen, den offentliga insatsen gradvis
tonas ned. Motionärerna anser att Konsumentverkets
uppgifter för närvarande är alltför omfattande,
vilket leder till splittring av verksamheten.
Verkets myndighetsfunktion bör därför begränsas till
produktkontroll och tillsyn av efterlevnaden av den
konsumenträttsliga lagstiftningen. Verkets
förlagsverksamhet samt provningsverksamhet bör,
menar motionärerna, privatiseras. I motionen yrkas
att riksdagen hos regeringen skall begära att
förlags- och provtagningsverksamheten vid
Konsumentverket avvecklas (yrkande 5).
I motion L319 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
understryks vikten av att myndighetsutövningen vid
Konsumentverket separeras från de opinionsbildande
uppgifterna. En bättre uppdelning av dessa olika
uppgifter skulle, menar motionärerna, främja
marknadens funktionssätt. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att Konsumentverkets
myndighetsorganisation bör ses över (yrkande 20). I
samma motion begärs ett tillkännagivande om att det
bör inrättas ett konsumentdepartement, vilket även
skall ha ansvar för jordbruksfrågorna (yrkande 3).
Utskottets ställningstagande
Vad först gäller motion L247 yrkande 5 erinrar
utskottet om att motsvarande motionsyrkanden
avstyrktes av utskottet då nu gällande mål för
konsumentpolitiken lades fast hösten 2001. Utskottet
hänvisade därvid till sitt ställningstagande i fråga
om inriktningen av konsumentpolitiken och det
statliga engagemanget på konsumentområdet. Som
tidigare framgått står utskottet alltjämt fast vid
detta principiella ställningstagande. Härav följer
att motion L247 yrkande 5 inte bör föranleda någon
riksdagens åtgärd.
När det gäller motion L319 yrkande 20 förutsätter
utskottet att Konsumentverkets uppgifter och
organisation kontinuerligt diskuteras inom ramen för
myndighetsdialogen och att regeringen därvid tar de
inititativ som kan visa sig vara erforderliga.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
L247 yrkande 5 och L319 yrkande 20 skall avslås.
I fråga om kravet i motion L319 yrkande 3 på att
det skall inrättas ett konsumentdepartement kan
utskottet konstatera att det enligt 7 kap. 1 §
regeringsformen är regeringen som fördelar ärendena
mellan departementen och att konstitutionsutskottet
vid behandlingen av liknande motionsyrkanden har
uttalat att riksdagen bör vara ytterst återhållsam
med att uttala sig eller på annat sätt söka påverka
regeringen i fråga om hur den skall organisera sitt
arbete (se bl.a. bet. 1998/99:KU1). Motion L319
yrkande 3 bör därför avslås.
Konsumenträtt och offentlig
verksamhet
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden som rör den
konsumenträttsliga lagstiftningens
tillämplighet på offentliga tjänster bör
avslås. Utskottet hänvisar till tidigare
ställningstaganden. Jämför reservation 7 (m,
fp, kd, c).
Bakgrund
Konsumenttjänstlagen (1985:716) är tillämplig på
avtal om tjänster som näringsidkare utför åt
konsumenter i fall då tjänsten avser 1) arbete på
lösa saker, dock ej behandling av levande djur, 2)
arbete på fast egendom, på byggnader eller andra
anläggningar på mark eller i vatten eller på andra
fasta saker eller 3) förvaring av lösa saker, dock
ej förvaring av levande djur.
Som framgår är konsumenttjänstlagens
tillämpningsområde således begränsat. I praxis
tillämpas dock lagen analogt även på andra tjänster
som formellt sett faller utanför dess
tillämpningsområde, exempelvis kursverksamhet (se
Högsta domstolens dom den 18 december 2002 i mål
T2803-02). Konsumenttjänstlagen är inte tillämplig
på offentliga tjänster, exempelvis sjukvård, skola
och äldrevård. Av Högsta domstolens praxis (NJA 1998
s. 656 I) följer dock att civilrättsliga principer
som kommer till uttryck i den konsumenträttsliga
lagstiftningen, exempelvis påföljder vid fel i
tjänsten, kan tillämpas på avtalsrättsliga moment i
en offentlig tjänst.
I produktsäkerhetslagen (1988:1604), som trädde i
kraft den 1 juli 1989, finns bestämmelser som syftar
till att motverka att farliga varor och tjänster
orsakar person- och egendomsskada. I detta syfte får
en näringsidkare åläggas att lämna
säkerhetsinformation eller förbjudas att
tillhandahålla varor och tjänster. En näringsidkare
kan också åläggas att lämna varningsinformation
eller att återkalla varan. Genom en lagändring, som
trädde i kraft den 1 juli 1991, kan en näringsidkare
vidare förbjudas att exportera varor. I 3 §
produktsäkerhetslagen föreskrivs att ålägganden
eller förbud inte får meddelas om det i en annan
författning eller i beslut av en myndighet har
meddelats särskilda bestämmelser om varan eller
tjänsten med samma ändamål som ett åläggande eller
förbud enligt lagen skulle fylla. Som exempel på
sådana bestämmelser kan nämnas livsmedels- och
läkemedelslagstiftningen, kemikalielagstiftningen
och fordonslagstiftningen.
Ursprungligen omfattade lagens tillämpningsområde
endast varor och tjänster tillhandahållna i
näringsverksamhet. År 1996 utvidgades dock lagens
tillämpningsområde till att även avse varor som
tillhandahålls i offentlig verksamhet (prop.
1995/96:123, bet. LU21, rskr. 211).
Bestämmelser om produktsäkerhet finns på EU-nivå i
direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet som
antogs av Europaparlamentet och rådet hösten 2001.
Direktivet ersätter 1992 års
produktsäkerhetsdirektiv och skall vara genomfört i
medlemsstaterna senast den 15 juni 2004. I likhet
med 1992 års direktiv omfattar det nya direktivet
inte tjänster. För närvarande pågår dock arbete inom
kommissionen med att identifiera behov, möjligheter
och prioriteringar för gemenskapsåtgärder i fråga om
tjänsters säkerhet. Inom ramen för detta arbete
presenterade kommissionen i juli 2002 ett
diskussionsunderlag, som varit föremål för ett
remissförfarande bland medlemsstaterna och berörda
intressen. En rapport i ämnet har aviserats till
våren 2003. Regeringen beslutade den 19 juni 2002
direktiv till en särskild utredare med uppgift att
lämna förslag till hur det nya
produktsäkerhetsdirektivet skall genomföras i svensk
rätt (dir. 2002:88). Uppdraget skall redovisas
senast den 26 september 2003.
Motionerna
I motion L319 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) anförs
att många av de tjänster som betyder mest för
medborgarna i vardagen, bl.a. sjukvård, äldreboende,
utbildning och barnomsorg, är offentligt producerade
och reglerade. Tjänsterna omfattas därmed inte av
den konsumentmakt och konsumenträtt som gäller för
andra varor och tjänster, trots att det på dessa
områden är minst lika viktigt med valfrihet och
möjlighet att kunna hävda sig mot producenterna.
Inom exempelvis barnomsorgen är man, anser
motionärerna, helt utlämnad åt politiska och
administrativa beslut. Motionärerna menar att
konsumenträttens tillämpningsområde bör utvidgas så
att lagstiftningen så långt som möjligt även skall
omfatta offentligt producerad och styrd verksamhet.
I motionen begärs ett tillkännagivande om att
regeringen skall ta initiativ till en utredning av
frågan (yrkande 15).
Inger René m.fl. (m) aktualiserar i motion L247
produktsäkerhetslagens tillämpningsområde.
Motionärerna framhåller att Sverige är inne i en
period av omfattande strukturomvandlingar som
innebär att tidigare gränsdragningar mellan
offentlig och privat verksamhet suddas ut alltmer. I
allt större utsträckning, anförs i motionen, erbjuds
motionärerna ett utbud av tjänster från privat och
offentlig utsträckning inom samma verksamhetsområde.
Enligt motionärerna innebär nuvarande lagstiftning
påtagliga nackdelar när det gäller att kunna
överblicka regelverken och en risk för att vissa
tjänster faller utanför produktsäkerhetsskyddet. Den
nuvarande lagstiftningen är, menar motionärerna,
inte heller konkurrensneutral eftersom den innebär
en risk för att likartade verksamheter kan utsättas
för olika slags kontroll beroende på vem som är
huvudman för verksamheten. I motionen begärs att
regeringen skall ges i uppdrag att lägga fram
lagförslag som innebär att produktsäkerhetslagen
skall omfatta varor och tjänster som tillhandahålls
av den offentliga sektorn (yrkande 8).
Utskottets ställningstagande
Vad först gäller motion L319 yrkande 15 erinrar
utskottet om att frågan om civilrättens betydelse
inom offentlig verksamhet diskuterades av regeringen
i den proposition med förslag till nationella mål
för konsumentpolitiken som överlämnades till
riksdagen i juni 2001 (prop. 2000/01:135).
Regeringen konstaterade därvid att civilrättsliga
regler fått ökad betydelse inom flera av de
offentligrättsligt reglerade tjänsteområdena genom
Högsta domstolens resonemang i det ovan redovisade
rättsfallet NJA 1998 s. 656 I. Detta fick dock inte
leda till att medborgarperspektivet i den politiska
diskussionen gick förlorad. Det vore således, menade
regeringen, olyckligt med en utveckling som betonar
konsumentrollen på bekostnad av rollen som
medborgare. En vanlig kritik som, enligt vad som
anfördes i propositionen, riktas mot begreppet kund
eller konsument är att det inte pekar på det
medansvar och den delaktighet i tjänsternas
utformning som den som tar emot offentliga tjänster
har. Den idealtypiske kunden visar således, anfördes
det vidare, sitt missnöje genom att byta producent,
medan den idealtypiske brukaren påverkar producenten
att förbättra den befintliga verksamheten. Även i
fråga om tjänster där den offentliga finansieringen
numera är begränsad kan det således finnas ett
allmänintresse av att diskutera tjänsternas
utformning för att tillgodose allas rätt till en
viss grundläggande standard. Nivån på denna standard
är, framhölls det, en politisk fråga där alla
medborgare skall ha rätt att lämna synpunkter. -Vad
regeringen anförde föranledde inga erinringar från
riksdagens sida.
Enligt utskottets mening äger de uttalanden som
gjordes i samband med att nu gällande nationella mål
för konsumentpolitiken lades fast alltjämt
giltighet, och utskottet är inte berett att ställa
sig bakom en utvidgning av tillämpligheten av den
civilrättsliga lagstiftningen på konsumentområdet
till att gälla även inom den offentligt reglerade
tjänstesektorn. Någon utredning av frågan bör
således inte komma till stånd.
När det sedan gäller frågan om
produktsäkerhetslagens tillämpningsområde som tas
upp i motion L247 yrkande 8 kan utskottet konstatera
att riksdagen vid flera tidigare tillfällen avslagit
motioner med samma inriktning som den nu aktulla (se
bl.a. bet. 1995/96:LU21, bet. 1995/96:LU26, bet.
1996/97: LU13, bet. 1997/98:LU21, bet.
1998/1999:LU10, bet. 1999/2000:LU5 och bet.
2001/02:LU2). Utskottet har därvid bl.a. hänvisat
till att sådana offentliga tjänster som det är fråga
om i hög grad är föremål för specialreglering och
att det inte framkommit något behov av att låta
lagen bli tillämplig på tjänster som tillhandahålls
inom den offentliga sektorn.
Utskottet finner inte skäl att nu ändra sin
inställning i förevarande fråga. Som redovisats i
det föregående har dock frågan om tjänsters säkerhet
uppmärksammats med anledning av antagandet av det
nya produktsäkerhetsdirektivet. Utskottet
förutsätter att regeringen tar initiativ till
förnyade överväganden i motionsspörsmålet om
utvecklingen på området inom EU eller arbetet med
att genomföra det nya produktsäkerhetsdirektivet
skulle föranleda det.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
avslår motionerna L247 yrkande 8 och L319 yrkande
15.
Konsumentskydd vid elektronisk
handel
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå en motion som gäller
konsumentskydd vid elektronisk handel.
Utskottet anser att det inte föreligger någon
motsättning mellan motionärernas uppfattning
och inriktningen på regeringens arbete på
området.
Bakgrund
Under de senaste decennierna har en lång rad
åtgärder vidtagits på nationell nivå, inom EU och i
andra internationella sammanhang i syfte att främja
utvecklingen av den elektroniska handeln. Rättsliga
frågeställningar som uppmärksammats i dessa
sammanhang har gällt bl.a. ingående av avtal på
elektronisk väg, lagvalsfrågor, marknadsföring på
Internet, säkra betalningssystem, elektroniska
signaturer, personlig integritet och beskattning. På
EU-nivå har detta arbete bl.a. resulterat i ett
antal direktiv som direkt eller indirekt har som
syfte att stärka konsumentskyddet vid elektronisk
handel. Bland dessa kan nämnas direktiv 97/7/EG av
den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal
(distansavtalsdirektivet), direktiv 1999/93/EG av
den 13 december 1999 om ett gemenskapsramverk för
elektroniska signaturer, direktiv 2000/31/EG av den
8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på
informationssamhällets tjänster, särskilt
elektronisk handel, på den inre marknaden (e-
handelsdirektivet), direktiv 2002/65/EG av den 23
september 2002 om distansförsäljning av finansiella
tjänster och direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002
om behandling av personuppgifter och
integritetsskydd inom sektorn för elektronisk
kommunikation (kommunikationsdataskyddsdirektivet).
I den s.k. Romkonventionen, som ingicks mellan
EG:s dåvarande medlemsstater den 19 juni 1980, finns
vidare tvingande konsumentskyddsregler för
situationer där flera länders lagstiftning kan vara
tillämplig på en tvist som bl.a. innebär att
konsumentens hemlands lag under vissa
förutsättningar alltid skall vara tillämplig. För
närvarande övervägs inom kommissionen huruvida
konventionen bör omvandlas till en förordning. Inom
ramen för detta arbete presenterade kommissionen i
januari 2003 en grönbok i ämnet, KOM(2002) 654. I
grönboken diskuteras bl.a. flera olika tänkbara
framtida utformningar av konsumentskyddsreglerna i
fråga om lagval. Grönboken är för närvarande föremål
för ett remissförfarande bland medlemsstaterna och
berörda intressegrupper.
Motionen
I motion L284 av Göte Wahlström m.fl. (s) anförs att
e-handeln är på frammarsch i Sverige, men att många
konsumenter känner oro vid handel på Internet, bl.a.
när det gäller frågor rörande betalning över nätet
och tillämplig lag. Det är, anförs det i motionen,
inte rimligt att konsumenterna skall behöva känna
till alla länders konsumenträttsliga lagstiftning.
Konsumenternas hemlands lagstiftning bör därför
gälla vid konsumentköp. I motionen begärs ett
tillkännagivande om vad som anförs i motionen om
behovet av lagstiftning vid Internethandel.
Utskottets ställningstagande
I likhet med motionärerna kan utskottet konstatera
att e-handeln har en stor potential som alltjämt
inte utnyttjas fullt ut av konsumenterna, bl.a. på
grund av osäkerhet kring frågor som vilka regler som
gäller om den köpta varan är felaktig, om betalning
kan ske säkert och hur personuppgifter hanteras. Ett
gott konsumentskydd är således en viktig faktor när
det gäller att främja utvecklingen av den
elektroniska handeln.
Utskottet kan för sin del inte se att regeringen
har någon annan uppfattning än motionären i
förevarande fråga. I den skrivelse om mål och
inriktning av det svenska arbetet med
konsumentfrågor inom EU som regeringen överlämnade
till riksdagen våren 2002 anfördes således, utan
erinran från riksdagens sida, att inriktningen bör
vara att Sverige noga skall följa den praktiska
tillämpningen av den gemenskapslagstiftning som rör
konsumenternas intressen i samband med elektronisk
handel och verka för ett utökat administrativt
arbete i Europa och globalt om dessa frågor. Vidare
anfördes att konsumentskyddet vid elektronisk
handel, enligt regeringens uppfattning, bör ligga på
samma nivå som vid traditionell handel. Vad särskilt
gäller frågan om tillämplig lag i gränsöverskridande
konsumenttvister underströk utskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande 2001/02:LU28 vikten
av att regeringen, i linje med vad som utlovats i
den då aktuella skrivelsen, verkar för att
konsumentskyddsaspekten noga beaktas i det kommande
arbetet med att revidera Romkonventionen och att
konventionens bestämmelser inte förändras i en sådan
riktning att konsumentskyddet försämras.
Mot bakgrund av vad som nu har anförts kan
utskottet inte se att det föreligger skäl för
riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av
motion L284, som därför bör avslås.
Obeställd e-postreklam
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav
på införande av s.k. opt in vid
marknadsföring via elektronisk post.
Utskottet hänvisar till att det pågår långt
framskridet lagstiftningsarbete som ligger
väl i linje med motionsönskemålen. Jämför
reservation 8 (kd, v, c).
Bakgrund
Med obeställd reklam avses reklam som förs vidare
till mottagaren utan att denne varit aktiv för att
få reklamen eller utan att denne genom sitt tidigare
uppträdande kan anses ha visat något intresse för
den.
Det finns i huvudsak två olika modeller för att
reglera under vilka förutsättningar obeställd reklam
är tillåten. Den ena modellen, s.k. opt in, innebär
att obeställd reklam är förbjuden om inte mottagaren
i förväg har begärt att få reklamen eller i vart
fall samtyckt till den. Den andra modellen, opt out,
innebär motsatsen. Enligt opt out är det således
tillåtet att sända obeställd reklam så länge
mottagaren inte uttryckligen har motsatt sig det. En
opt out-reglering kan vara förenad med ett register
dit mottagaren i förväg kan anmäla att han eller hon
inte vill ha viss reklam. I Sverige finns för
närvarande register dit konsumenter kan anmäla att
de inte vill ha direktadresserad reklam eller
reklamerbjudanden per telefon. Såvitt utskottet är
bekant finns i Sverige däremot inget fungerande
spärregister för e-postreklam.
Gällande rätt
Enligt 13 b § första stycket marknadsföringslagen
(1995:450) gäller att en näringsidkare vid
marknadsföring till en fysisk person får använda
telefax och uppringningsautomater eller andra
liknande automatiska system för individuell
kommunikation som inte betjänas av någon enskild
endast om den fysiska personen har samtyckt till det
på förhand (opt in). Av paragrafens andra stycke
framgår att näringsidkaren får använda andra metoder
för individuell kommunikation på distans, exempelvis
telefon och elektronisk post, om inte den fysiska
personen tydligt har motsatt sig att metoden används
(opt out). En näringsidkare som använder elektronisk
post vid icke begärd marknadsföring skall, enligt
paragrafens tredje stycke, respektera och
regelbundet kontrollera register där personer som
inte önskar få sådan marknadsföring med elektronisk
post kan registrera sig.
Första och andra stycket i 13 b §
marknadsföringslagen genomför i svensk rätt dels
artikel 12 i direktiv 97/66/EG av den 15 december
1997 om behandling av personuppgifter och skydd för
privatlivet inom telekommunikationsområdet
(teledataskyddsdirektivet), dels artikel 10 i
direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om
konsumentskydd vid distansavtal
(distansavtalsdirektivet). Tredje stycket genomför
artikel 7.2 i direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000
om vissa rättsliga aspekter på
informationssamhällets tjänster, särskilt
elektronisk handel, på den inre marknaden (e-
handelsdirektivet).
Lagstiftning på EU-nivå
Europaparlamentet och rådet antog sommaren 2002
direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om
behandling av personuppgifter och integritetsskydd
inom sektorn för elektronisk kommunikation
(kommunikationsdataskyddsdirektivet). Tanken är att
direktivet skall ersätta teledataskyddsdirektivet.
Enligt artikel 13.1 åligger det medlemsstaterna att
införa nationella regler som innebär att
användningen av automatiska uppringningssystem,
telefax och elektronisk post för direkt
marknadsföring endast är tillåten i fråga om
abonnenter som i förväg har gett sitt samtycke (opt
in).
Med elektronisk post avses enligt artikel 2 h ett
meddelande i form av text, röst, ljud eller bild som
sänds via ett allmänt kommunikationsnät och som kan
lagras i nätet eller mottagarens terminalutrustning
tills mottagaren hämtar det. Begreppet elektronisk
post omfattar därmed även s.k. SMS- och MMS-reklam.
I artikel 13.2 föreskrivs ett undantag från
huvudregeln i artikel 13.1 som innebär att en
näringsidkare som fått kundens e-postadress i
samband med försäljning av en vara eller tjänst får
använda denna för direkt marknadsföring av sina
egna, likartade varor eller tjänster, under
förutsättning att kunden klart och tydligt getts
möjlighet att kostnadsfritt och enkelt motsätta sig
sådan användning. Föreligger ett kundförhållande
sedan tidigare är det således möjligt att i viss
utsträckning skicka reklam via elektronisk post utan
föregående samtycke.
I fråga om övriga kommunikationsmetoder än de som
omfattas av artikel 13.1, exempelvis telefon, kan
medlemsländerna enligt artikel 13.3 välja mellan opt
in och opt out. Direktivet skall vara genomfört i
medlemsstaterna senast den 31 oktober 2003.
Pågående lagstiftningsarbete
Regeringen beslutade i april 2001 att tillkalla en
särskild utredare med uppgift att föreslå ny
lagstiftning och myndighetsorganisation inom området
för elektronisk kommunikation (dir. 2001:32). I
uppdraget har ingått att lägga fram förslag till
lagstiftning som är nödvändig för att genomföra en
rad olika EG-direktiv på området, bl.a.
kommunikationsdataskyddsdirektivet.
Utredningen överlämnade i december 2002
delbetänkandet (SOU 2002:109) Myndighetsfrågor m.m.
I betänkandet finns förslag till ändringar i bl.a.
marknadsföringslagen som syftar till att genomföra
artikel 13 i kommunikationsdatadirektivet.
Utredningen föreslår, i enlighet med vad direktivet
kräver, opt in vid marknadsföring via telefax,
automatiska uppringningsautomater och e-post samt
opt out i fråga om övriga kommunikationsmedel.
Vidare föreslås, i enlighet med vad som framgår av
artikel 13.2, en möjlighet att skicka reklam via
elektronisk post i redan etablerade kundförhållanden
utan föregående samtycke. Betänkandet har
remissbehandlats och enligt vad utskottet har
erfarit avser regeringen att, såvitt gäller frågan
om obeställd reklam, överlämna en proposition i
ämnet till riksdagen under senare delen av våren
2003.
Motionerna
I fem motioner begärs tillkännagivanden som alla går
ut på att 13 b § marknadsföringslagen skall ändras
på så sätt att nu gällande opt out ersätts med opt
in vid obeställd reklam via elektronisk post och
SMS-reklam.
Håkan Juholt (s) kritiserar i motion L201
obeställd reklam via mobiltelefon, s.k. SMS-reklam,
och begär ett tillkännagivande om att det bör
införas ett generellt förbud mot sådan
marknadsföring.
I motion L231 av Tasso Stafilidis m.fl. (v)
argumenteras för en opt in-reglering vid
marknadsföring via elektronisk post. Motionärerna
begär ett tillkännagivande från riksdagens sida om
att regeringen skall lägga fram ett förslag till
ändring i marknadsföringslagen som innebär att
marknadsföring via elektronisk post skall kräva
konsumentens aktiva samtycke.
Motsvarande yrkanden finns i motionerna L300 av
Yvonne Andersson m.fl. (kd) och L315 av Susanne
Eberstein och Agneta Lundberg (båda s).
Även Barbro Feltzing och Helena Hillar Rosenqvist
(båda mp) förespråkar i motion L212 opt in vid e-
postreklam (yrkandena 1 och 2). För det fall
yrkandena 1 och 2 inte vinner bifall begär
motionärerna ett tillkännagivande om att ett
nationellt spärregister för e-postreklam skall
inrättas (yrkande 3).
Utskottets ställningstagande
Utskottet behandlade våren 2002 i sitt av riksdagen
godkända betänkande 2001/02:LU16 ett tiotal
motionsyrkanden med krav på införande av opt in vid
marknadsföring via elektronisk post. Utskottet kunde
därvid konstatera att motionsspörsmålet hade ett
direkt samband med då pågående lagstiftningsarbete
inom EU med anledning av kommissionens förslag till
kommunikationsdataskyddsdirektiv. Möjligheterna att
lagstifta på området på nationell nivå var således,
anförde utskottet, i hög grad beroende av detta
lagstiftningsarbete, vars resultat därför borde
avvaktas. Utskottet noterade dock med
tillfredsställelse att regeringen under
lagstiftningsarbetet ställt sig bakom kommissionens
och rådets förslag till opt in-reglering och
förutsatte att regeringen skulle vidhålla denna
inställning under det fortsatta arbetet.
Kommunikationsdataskyddsdirektivet har nu antagits
av Europaparlamentet och rådet. Som redovisats i det
föregående innebär direktivet i fråga om e-
postreklam, inklusive SMS-reklam, opt in som
huvudregel och opt out i redan etablerade
kundrelationer. Utskottet kan således konstatera att
direktivet ligger väl i linje med motionsönskemålen
och att det pågår långt framskridet
lagstiftningsarbete i syfte att genomföra det i
svensk rätt. Enligt utskottets uppfattning är
motionärerna härigenom tillgodosedda, varför
motionerna L201, L212, L231, L300 och L315 bör
avslås.
Nummerpresentation vid
telefonförsäljning
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande med
krav på införande av förbud mot att använda
skydd mot nummerpresentation vid
telefonförsäljning och opinionsundersökningar
per telefon. Utskottet anser att behandlingen
av den aviserade propositionen med förslag
till lag om elektronisk kommunikation inte
bör föregripas.
Bakgrund
Bestämmelser om skydd mot nummerpresentation vid
telefoni finns i artikel 8 i Europaparlamentets och
rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om
behandling av personuppgifter och integritetsskydd,
det s.k. kommunikationsdataskyddsdirektivet, som
skall vara genomfört i medlemsstaternas lagstiftning
senast i oktober 2003. Artikel 8 innebär att om
nummerpresentation tillhandahålls, skall den
abonnent och användare som ringer upp ha möjlighet
att förhindra att hans eller hennes telefonnummer
visas upp för den uppringde. Den uppringda
abonnenten skall i sin tur, om operatören
tillhandahåller nummerpresentation och numret visas
innan samtalet etableras, ha möjlighet att på ett
enkelt sätt avvisa inkommande samtal när
nummerpresentation åsidosatts. Med abonnent avses
både fysiska och juridiska personer medan begreppet
användare endast tar sikte på fysiska personer.
Regeringen har, i syfte att genomföra direktivet i
svensk rätt, aviserat en proposition med förslag
till lag om elektronisk kommunikation till senare
delen av mars 2003.
Motionen
I motion L269 av Sonia Karlsson och Christina
Axelsson (båda s) kritiseras det förhållandet att
många telefonsäljare och opinionsinstitut har
skyddade telefonnummer som inte syns i
nummerpresentatörer. På så sätt saknar konsumenterna
möjlighet att välja att inte svara utan ringa upp
senare om de så vill. Motionärerna anser därför att
möjligheten att ha skyddade telefonnummer bör
begränsas i fråga om telefonförsäljare och
opinionsinsitut som genomför telefonenkäter. I
motionen yrkas att riksdagen skall besluta en
ändring i distansavtalslagen som innebär att
telefonförsäljare inte får använda sig av hemligt
eller skyddat telefonnummer på den eller de
telefonnummer som används i försäljningssyfte och
att motsvarande skall gälla opinionsinstitut.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan konstatera att frågan i vilken
utsträckning det skall vara möjligt att skydda sig
mot nummerpresentation har ett direkt samband med
den proposition med förslag till lag om elektronisk
kommunikation som regeringen kommer att överlämna
till riksdagen om någon vecka. Den kommande
behandlingen av propositionen bör inte föregripas
genom något uttalande eller annan åtgärd från
riksdagens sida, varför utskottet föreslår att
motion L269 avslås.
Könsdiskriminerande reklam
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav
på lagstiftning och andra åtgärder mot
könsdiskriminerande reklam. Utskottet
hänvisar till riksdagens tidigare
ställningstaganden. Jämför reservation 9 (v).
Bakgrund
Könsdiskriminerande reklam brukar delas in i två
huvudgrupper, nämligen kränkande reklam och
schabloniserande reklam. Med kränkande reklam avses
i dessa sammanhang framställningar vilkas innehåll i
egentlig mening diskriminerar det ena könet, dvs.
reklam som förmedlar ett budskap som på ett eller
annat sätt nedvärderar könet i fråga. Typiska
exempel på sådan reklam är bilder där kvinnor
utnyttjas som blickfång eller bilder som utnyttjar
sexuella anspelningar och ger löften som inte har
med produkten att göra.
Med schabloniserande reklam avses framställningar
som återspeglar ett föråldrat könstänkande och
därigenom motverkar strävanden mot jämlikhet mellan
könen. Exempel på sådan reklam är reklam som ger en
falsk bild av kvinnans och mannens insatser i
arbetslivet eller i hemmet eller som ger en
schabloniserad bild av kvinnors och mäns
personlighetsdrag. Könsdiskriminerande reklam kan
vara diskriminerande för såväl kvinnor som män.
Någon lagstiftning som gör det möjligt att ingripa
mot reklam endast av den anledningen att den är
könsdiskriminerande finns inte i Sverige. Varken
marknadsföringslagen eller
diskrimineringslagstiftningen är således tillämplig
på könsdiskriminerande reklam.
Egenåtgärder
År 1988 inrättades Näringslivets etiska råd mot
könsdiskriminerande reklam (ERK). Enligt stadgarna
har rådet till uppgift att genom normbildande
verksamhet motverka könsdiskriminering i reklam och
bidra till en hög etisk standard hos annonsörer och
reklamproducenter. Huvudmän för rådet är bl.a.
Annonsörföreningen, Sveriges Reklamförbund och
Svenska Tidningsutgivareföreningen.
ERK uttalar sig om en viss marknadsföringsåtgärd
eller åtgärd med anknytning till marknadsföring som
riktar sig till den svenska marknaden kan anses
strida mot Internationella Handelskammarens
grundregler för reklam. I dessa föreskrivs bl.a. att
reklam skall utformas med vederbörlig känsla av
socialt ansvar. Enligt artikel 4 punkt 1 i
grundreglerna får reklam inte vara diskriminerande i
fråga om ras, religion eller kön. Därutöver
tillämpar ERK tre särskilda kriterier för
könsdiskriminerande reklam, nämligen 1. reklam som
framställer kvinnor eller män som rena sexobjekt och
som kan anses som kränkande (sexistisk reklam), 2.
reklam som konserverar en otidsenlig syn på
könsrollerna och därigenom framställer kvinnor eller
män på ett nedvärderande sätt (schabloniserande
reklam) och 3. reklam som på något annat
nedvärderande sätt är uppenbart könsdiskriminerande
för kvinnor eller män.
ERK prövar anmälningar från enskilda personer,
näringsidkare, organisationer, myndigheter eller
kommunala organ. Rådet kan även pröva ärenden på
eget initiativ. Förfarandet är kostnadsfritt för
anmälaren. Ställningstaganden som innebär att en
marknadsföringsåtgärd anses könsdiskriminerande
offentliggörs, bl.a. genom underrättelser till
pressen och genom att läggas ut på ERK:s hemsida på
Internet. Även vissa friande uttalanden
offentliggörs i de fall avgörandet motiveras
närmare. I stadgarna anges att det bör ingå en
konsumentrepresentant i rådet.
Motionerna
I motion L253 av Mats Einarsson m.fl. (v) är
motionärerna kritiska mot att lagstiftaren överlåtit
till näringslivet självt att genom frivilliga
åtgärder motverka den könsdiskriminerande reklamen.
Enligt motionärerna har en saklig argumentation till
förmån för lagstiftning mot könsdiskriminerande
reklam hindrats genom påståendet att sådan
lagstiftning kräver inskränkningar av yttrande- och
tryckfriheten. I motionen framhålls att det i vissa
situationer är möjligt att inskränka yttrande- och
tryckfriheten och att så också har skett tidigare,
bl.a. i fråga om reklam för alkohol och tobak. Den
omständigheten att lagstiftaren valt att inte
inskränka yttrande- och tryckfriheten till förmån
för lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam är,
enligt vad som anförs i motionen, i sig uttryck för
en manlig norm och en bristande förmåga att hantera
frågan sett från dem som utnyttjas som objekt, dvs.
kvinnorna. I motionen begärs ett tillkännagivande om
att regeringen skall låta tillsätta en utredning med
uppdrag att se över möjligheterna att lagstifta mot
könsdiskriminerande reklam.
Carina Ohlsson (s) anser i motion L287 att arbetet
med att uppnå jämställdhet och jämlikhet mellan
könen påverkas negativt av att konsumenterna
ständigt matas med schablonbilder som framställer
kvinnor och män som objekt. Det är, anförs det i
motionen, helt oacceptabelt att kränkande sexuella
anspelningar används i reklam. Motionärerna
förutsätter att regeringen noga följer frågan och
vidtar de åtgärder som visar sig vara nödvändiga,
exempelvis lagstiftning mot könsdiskriminerande
reklam. I motionen begärs ett tillkännagivande i
enlighet med vad som anförts om könsdiskriminerande
reklam.
I motion L305 av Ulla Wester m.fl. (s) beklagas
att framför allt kvinnor, men också män, alltjämt
framställs på ett könskonserverande och kränkande
sätt i reklam, trots flera försök till lagstiftning
och självsanerande åtgärder inom näringslivet. Även
om näringslivets egenåtgärdssystem fyller en viktig
funktion tycks de, enligt motionärerna, inte ha
lyckats att uppnå den avsedda självsaneringen av
reklambranschen. Lagstiftning mot
könsdiskriminerande reklam måste därför på nytt
övervägas. I motionen begärs ett tillkännagivande i
enlighet med det anförda.
Tidigare ställningstaganden
Frågor rörande lagstiftning mot könsdiskriminerande
reklam har varit föremål för överväganden och
förslag i en rad olika sammanhang sedan mitten av
1970-talet. Vad som därvid har diskuterats har gällt
dels om sådana regler över huvud taget behövs, dels
om en sådan lagstiftning kräver grundlagsändringar.
De som har motsatt sig lagstiftning har bl.a. gjort
gällande att näringslivets egenåtgärder på området
är mer verkningsfulla än vad som kan åstadkommas
genom lagstiftning.
Spörsmål rörande könsdiskriminerande reklam
behandlades ingående av utskottet våren 1995 i
samband med att riksdagen antog nu gällande
marknadsföringslag (prop. 1994/95:123, bet. LU16).
Konstitutionsutskottet ansåg i sitt yttrande till
lagutskottet över propositionen, i likhet med
regeringen, att lagstiftning mot könsdiskriminerande
reklam, som begärts i då aktuella motioner, inte kan
införas utan grundlagsändring. Lagutskottet delade
motionärernas uppfattning att reklam med inslag av
diskriminering i olika former var oacceptabel.
Eftersom en laglig möjlighet att ingripa mot
könsdiskriminerande reklam kräver en
grundlagsändring som innebär inskränkningar i
tryckfrihetens och yttrandefrihetens grundvalar
borde dock, anförde utskottet, lagstiftning komma i
fråga endast om detta framstår som det enda
alternativet att komma till rätta med problemet.
Förutom att lagstiftningsbehovet sålunda måste vara
klarlagt borde vidare krävas att den diskriminerande
reklamen förekommer i sådan omfattning och är av
sådan art att inskränkningar i tryckfriheten och
yttrandefriheten oundgängligen är påkallade.
Utskottet, som konstaterade att regeringen, enligt
vad som anförts i propositionen, avsåg att följa
utvecklingen på området, avstyrkte med det anförda
bifall till de aktuella motionerna. Riksdagen följde
utskottet.
Utskottet har därefter, i huvudsak med hänvisning
till riksdagens tidigare ställningstaganden och
näringslivets egenåtgärder, vid ett flertal
tillfällen avstyrkt motionsyrkanden med krav på
införande av lagstiftning mot könsdiskriminerande
reklam (se bl.a. bet. 1994/95:LU32, 1995/96:LU26,
1996/97: LU13, 1997/98:LU21, 1998/99:LU10,
1999/2000:LU13 och 2001/02:LU16).
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar motionärernas uppfattning att
diskriminerande reklam i alla former, däribland
givetvis även könsdiskriminerande reklam, är
oacceptabel. De uttalanden som utskottet gjorde vid
marknadsföringslagens tillkomst våren 1995 äger dock
enligt utskottets mening alltjämt giltighet. För att
lagstiftning mot könsdiskriminerade reklam skall
komma i fråga krävs således dels att detta framstår
som enda alternativet att komma till rätta med
problemet, dels att den diskriminerande reklamen
förekommer i sådan omfattning och är av sådan art
att inskränkningar i tryckfriheten och
yttrandefriheten oundgängligen är påkallade.
Utskottet kan för sin del inte se att situationen är
sådan i dag och är således inte berett att ställa
sig bakom kraven på lagstiftning. Skäl att utreda
saken än en gång föreligger inte heller. Däremot
förutsätter utskottet att regeringen noga och
kontinuerligt följer utvecklingen på marknaden och
vidtar de åtgärder som kan visa sig nödvändiga.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
avslår motionerna L253, L287 och L305.
Reklam riktad till barn, m.m.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som
gäller marknadsföring riktad till barn och
sponsring i skolan. Utskottet hänvisar i
huvudsak till riksdagens tidigare
ställningstaganden. Jämför reservation 10
(v).
Bakgrund
Marknadsföringslagen (1995:450) innehåller inte
några särskilda bestämmelser om reklam riktad till
barn. I stället gäller lagens allmänna krav i 4 §
att marknadsföring skall stämma överens med god
marknadsföringssed och även i övrigt vara tillbörlig
mot konsumenter och näringsidkare. Med god
marknadsföringssed avses, enligt 3 §, god affärssed
eller andra vedertagna normer som syftar till att
skydda konsumenter och näringsidkare vid
marknadsföring av produkter.
En viktig källa för uttolkningen av innebörden av
3 § marknadsföringslagen är Internationella
Handelskammarens grundregler för reklam. Enligt
dessa får reklam inte utnyttja barns naturliga
godtrogenhet eller ungdomars bristande erfarenhet.
Reklam som riktas till eller är ägnad att påverka
barn eller ungdomar får inte heller innehålla
framställning i ord eller bild som kan medföra
fysiska skadeverkningar eller påverka dem negativt i
psykiskt eller moraliskt avseende. Grundreglerna
innehåller även råd om reklam till barn. Syftet med
dessa är att ge vägledning till annonsörer och
utgöra utfyllnad vid tolkningen av vissa av
artiklarna. I råden sägs bl.a. att reklam inte får
innehålla direkta uppmaningar till barn att övertala
andra att köpa den annonserade produkten åt dem.
Särskild försiktighet skall visas så att reklamen
inte vilseleder om storlek, värde, hållbarhet eller
förmåga. Reklamen får inte heller ge uttryck för att
barn som använder en viss vara får ett socialt,
fysiskt eller psykiskt övertag över andra barn i
samma ålder som inte har eller använder samma vara
eller att den som inte äger eller använder en
produkt kommer i underläge.
Av Marknadsdomstolens praxis följer att
direktreklam inte får sändas till barn under 16 år
(MD 1983:16).
Motionerna
I motion L304 av Catherine Persson och Anita Jönsson
(båda s) anförs att marknadsföringen som vänder sig
till barn blir allt aggressivare och mer omfattande,
exempelvis genom säljfrämjande åtgärder som
utdelning av leksaker, gratiserbjudanden,
tidningsutskick och pysselaktiviteter. I motionen
konstateras att marknadsföringslagen, till skillnad
från radio- och TV-lagen, saknar särskilda
bestämmelser som förbjuder marknadsföring riktad
till barn. I motionen begärs ett tillkännagivande
som går ut på att regeringen skall ges i uppdrag att
ta initiativ till en översyn av marknadsföringslagen
i syfte att lagen skall ge barn och unga konsumenter
ett bättre skydd vid marknadsföring.
Monica Green m.fl. (s) anför i motion L343 att
undersökningar visar att det svenska folket har en
mycket negativ inställning till barnreklam.
Motionärerna begär därför ett tillkännagivande om
att regeringen noga skall följa utvecklingen av hur
barn utsätts för och påverkas av riktad reklam
(yrkande 2). I motionen begärs också ett
tillkännagivande om behovet av en ökad medvetenhet
om reklamens inverkan, nya regler och lagar som ser
till barnets bästa (yrkande 3).
I motion L331 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s)
görs gällande att sponsring blir allt vanligare inom
skolan och att regelverket på området är otydligt.
Motionärerna pekar på olika faror med
företagssponsring i skolan och anser att
lagstiftningen tydligt måste dra gränsen mellan sund
företagsmedverkan i skolarbetet och ren
marknadsföring. Företagen måste också hindras från
att kräva motprestationer från skolans sida. I
motionen begärs ett tillkännagivande om att reglerna
kring skolsponsring och marknadsföringslagen bör ses
över.
Liknande synpunkter förs fram av Lennart
Gustavsson m.fl. (v) i motion L240. Motionärerna
anser att sponsring inte bör få förekomma eftersom
sådan verksamhet riskerar att påverka eller rent av
styra skolans arbete och undervisningens innehåll. I
motionen kritiseras det faktum att
marknadsföringslagen saknar särskilda bestämmelser
om marknadsföring i skolan och begärs ett
tillkännagivande om att lagen bör förändras avseende
sponsring av skolor.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har för sin del ingen annan uppfattning än
motionärerna vad gäller vikten av återhållsamhet och
hänsynstagande vid marknadsföring som riktas till
barn. Som utskottet påpekade våren 2002 i sitt av
riksdagen godkända betänkande 2001/02:LU16 vid
behandlingen av motionsyrkanden som motsvarar de nu
aktuella är dock marknadsföringslagen uppbyggd på
ett sådant sätt att den har generell räckvidd. Lagen
är således tillämplig på alla former av kommersiella
marknadsföringsåtgärder och oavsett målgrupp för
marknadsföringen. Marknadsföringslagen är därmed
tillämplig även vid marknadsföring i skolan.
Vid lagens tillkomst våren 1995 uttalade
utskottet, med anledning av några motionsyrkanden,
att det inte borde komma i fråga att i
marknadsföringslagen ta in regler med särskilda krav
på marknadsföring av vissa närmare angivna varor och
tjänster. I likhet med vad utskottet fann våren 2002
kan ett liknande synsätt anläggas när det gäller
kraven på särskilda regler om marknadsföring riktad
till barn och inom skolväsendet. Utskottet är
således inte berett att ta initiativ till en
utredning av frågan. Till saken hör även att
motionsspörsmålen innefattas i de pågående
övervägandena inom EU med anledning av kommissionens
grönbok om det framtida konsumentskyddet inom EU och
det förslag till direktiv om säljfrämjande åtgärder
som kommissionen överlämnade i oktober 2001.
Utskottet förutsätter att regeringen inom ramen för
detta arbete med kraft verkar för ett fullgott skydd
för barn och ungdom i marknadsföringssammanhang.
Därutöver bör erinras om att det inte ankommer på
lagutskottet att göra några uttalanden huruvida
sponsring och marknadsföring över huvud taget skall
få förekomma i skolan.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
avslår motionerna L240, L304, L331 och L343.
Marknadsföring av finansiella
tjänster
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå en motion med krav på
åtgärder mot brister i marknadsföringen av
finansiella tjänster. Utskottet anser att det
inte föreligger någon motsättning mellan
motionärerna och regeringen i frågan och
förutsätter att regeringen noga följer
utvecklingen på marknaden och vidtar
erforderliga åtgärder.
Bakgrund
Bestämmelser om marknadsföring av finansiella
tjänster finns i bl.a. konsumentkreditlagen
(1992:830). Lagen, som är tvingande till
konsumentens förmån, gäller i princip alla
konsumentkrediter och innebär en skyldighet för
näringsidkaren att iaktta god kreditgivningssed i
förhållande till konsumenten och tillvarata dennes
intressen med tillbörlig omsorg. Begreppet god
kreditgivningssed innefattar en skyldighet för
näringsidkaren att visa återhållsamhet och
måttfullhet i sin marknadsföring. Informationen om
krediten skall också vara saklig, korrekt och
fullständig. Närmare riktlinjer angående
uttolkningen av begreppet god kreditgivningssed
finns bl.a. i Konsumentverkets riktlinjer för
tillämpning av konsumentkreditlagen (KOVFS 2001:4).
Bestämmelser om konsumentkrediter på EU-nivå finns
bl.a. i rådets direktiv 87/102/EEG om tillnärmning
av medlemsstaternas lagar och andra författningar
rörande konsumentkrediter, det s.k.
konsumentkreditdirektivet. I sammanhanget bör även
nämnas att Europaparlamentet och rådet sommaren 2002
antagit direktiv 2002/65/EG om distansförsäljning av
finansiella tjänster till konsumenter. I direktivet
finns regler om vilken information som skall lämnas
innan ett distansavtal om en finansiell tjänst
ingås, konsumentens ångerrätt och marknadsföring av
finansiella tjänster.
Pågående lagstiftningsarbete
Kommissionen överlämnade i september 2002 ett
förslag till nytt konsumentkreditdirektiv,
KOM(2002)443. Direktivförslaget innehåller bl.a. ett
förbud mot ingående av kreditavtal vid
hemförsäljning och regler om marknadsföring av
krediter. Vidare pågår arbete inom Regeringskansliet
med ett lagförslag som syftar till att genomföra det
nyligen beslutade direktivet om distansförsäljning
av finansiella tjänster. Nämnas bör även att
regeringen till hösten 2003 har aviserat en
proposition med förslag till lag om ansvar vid
finansiell rådgivning till konsumenter.
Motionen
I motion L306 av Ulla Wester m.fl. (s) hävdas att
det förekommer brister vid marknadsföring av lån
till konsumenter och att marknadsföringen, i likhet
med vad som var fallet på 1980-talet, åter
balanserar på gränsen till det tillåtna. Bland annat
kritiseras förekomsten av bostadslån på upp till
hela värdet av bostaden. Enligt motionärerna är det
inte bara utländska finansinstitut som driver på den
negativa utvecklingen utan, även storbankerna
tangerar att bryta mot tillsynsmyndigheternas
allmänna råd och föreskrifter vid marknadsföring av
krediter. Det är, menar motionärerna, uppenbart att
gällande regelverk och frivilliga
branschöverenskommelser inte uppfyller kraven på
konsumentskydd och i motionen begärs ett
tillkännagivande om nödvändigheten av att ur ett
konsumentperspektiv noga följa och åtgärda pågående
uppluckring av praxis av gällande regelverk vid
marknadsföring av finansiella tjänster.
Utskottets ställningstagande
Ett av de nationella målen för konsumentpolitiken
som riksdagen lagt fast är att konsumenterna skall
ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och
andra resurser effektivt, det s.k.
hushållningsmålet. Vidare har regeringen som delmål
inom bl.a. hushållningsmålet angivit att
konsumentskyddet bör förstärkas på de finansiella
områdena där konsumenternas behov inte är
tillräckligt tillgodosedda, exempelvis vid
distansförsäljning av finansiella tjänster.
Inriktningen på regeringens arbete ligger således
väl i linje med motionskraven.
Som redovisats inledningsvis pågår också arbete,
såväl nationellt som på EU-nivå, som knyter an nära
till motionsspörsmålen. Utskottet förutsätter att
regeringen, i linje med gällande konsumentpolitiska
riktlinjer inom ramen för detta arbete verkar för
ett stärkt konsumentskydd. Något tillkännagivande
därom eller annan åtgärd från riksdagens sida kan
inte anses erforderligt. Utskottet har inte underlag
att bedöma riktigheten i de påståenden som görs i
motionen om olika problem och brister på marknaden
för finansiella tjänster, men förutsätter att
regeringen noga följer utvecklingen på området och
vidtar de åtgärder som kan anses erforderliga.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
avslår motion L306.
Skuldfällor
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande med
krav på åtgärder mot skuldfällor. Utskottet
hänvisar till pågående utredningsarbete.
Jämför reservation 11 (fp).
Bakgrund
I samband med avregleringar av finansmarknaden i
mitten av 1980-talet ökade bankernas möjligheter att
ge lån utan säkerhet. Under vissa perioder ledde
detta till att många konsumenter under 1980- och
1990-talen skaffade sig oöverlagda och dyra krediter
som undergrävde hushållsekonomin.
Genom skuldsaneringslagen (1994:334), som trädde i
kraft den 1 juli 1994, infördes möjligheter för
fysiska personer att under vissa förutsättningar
helt eller delvis befrias från en övermäktig
skuldbörda (prop. 1993/94:123, bet. LU26, rskr.
303). Som allmänna villkor för en skuldsanering är
att gäldenären är insolvent och så skuldsatt att han
eller hon inte inom överskådlig tid kan betala sina
skulder. Därtill kommer att det vid en allmän
bedömning skall vara skäligt att bevilja
skuldsanering.
Pågående arbete
Ett av de delmål som regeringen angivit inom ramen
för inflytandemålet är att konsumenterna skall ges
en starkare ställning på de finansiella marknaderna.
Inom ramen för detta delmål gav regeringen hösten
2001 Konsumentverket i uppdrag att närmare analysera
orsakerna till skuldfällor och att föreslå lämpliga
åtgärder för att begränsa problemet. Uppdraget skall
redovisas senast i juli 2003.
I sammanhanget bör även erinras om att regeringen
i november 2002 givit en särskild utredare i uppdrag
att utvärdera och göra en översyn av
skuldsaneringslagen. Enligt direktiven (dir.
2002:139) skall utvärderingen i första hand avse
förfarandet i skuldsaneringsärenden. Utifrån
utvärderingen skall utredaren bedöma om det
nuvarande systemet för skuldsanering är
ändamålsenligt utifrån lagens syften eller om
systemet bör ändras i grunden. Utredaren är fri att
ta upp även andra frågor om skuldsanering om det
bedöms motiverat. Uppdraget skall redovisas senast
den 31 december 2003.
Motionen
I motion L319 vill Lars Leijonborg m.fl. (fp)
uppmärksamma situationen för långvarigt arbetslösa
personer med stora skulder som erhåller arbete. Om
kronofogden omedelbart därefter kräver återbetalning
av skulderna sänds dessa personer, anförs det i
motionen, på nytt tillbaka i arbetslöshet. Kontentan
kan, enligt motionärerna, bli att det inte lönar sig
att ta ett arbete och att arbetslöshet är att
föredra. Konsumentverket bör, enligt motionärernas
mening, ta upp frågan i en kontinuerlig diskussion
med de exekutiva myndigheterna, etablera ett
arbetssamtal som leder till en rationell, dvs.
mjukare och lindrigare utformning av
återbetalningsreglerna för långtidsarbetslösa med
stora skulder. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande
18).
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets uppfattning pekar motionärerna på
en angelägen och tankeväckande frågeställning.
Resultatet av det pågående arbetet inom dels
Konsumentverket angående skuldfällor, dels
utvärderingen av skuldsaneringslagen bör dock först
avvaktas innan utskottet är berett att överväga
någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av
motion L319 yrkande 18. Motionsyrkandet bör således
avslås.
Märkning av varor som testats på
djur
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav
på införande av obligatorisk märkning av
produkter som testats på djur. Utskottet
hänvisar dels till att frågan utretts
tidigare och därvid förkastats, dels till
nyligen beslutad EU-lagstiftning på området.
Jämför reservation 12 (v)
Bakgrund
Frågan om införande av obligatorisk märkning av
varor som testats på djur, företrädesvis kosmetiska
och hygieniska produkter, har uppmärksammats i olika
tidigare sammanhang. Med anledning av ett uttalande
från riksdagens sida våren 1988 i betänkandet JoU
1987/88:22 gav regeringen Konsumentverket i uppdrag
att utreda hur ett system för märking av kosmetiska
produkter med uppgift om genomfört test av produkten
på djur skulle kunna utformas. I uppdraget låg även
att redovisa hur en sådan märkning skulle förhålla
sig till Sveriges handelspolitiska förpliktelser.
Konsumentverket redovisade sitt uppdrag i december
1990 i promemorian Märkning av kosmetiska produkter
med uppgift om djurtest (dnr 90/K2754). I
promemorian pekade verket på en rad problem som var
förenade med inrättandet av ett sådant
märkningssystem och fann sammanfattningvis att det
varken var lämpligt eller rättsligt genomförbart att
ålägga företagen en sådan informationsplikt. I
stället föreslog verket att en allmän information,
som på ett klart och kortfattat sätt belyste frågan
om djurtester av kosmetiska och hygieniska
produkter, skulle tillhandahållas konsumenterna i
detaljhandeln.
Bestämmelser på EU-nivå om kosmetiska produkter
finns i rådets direktiv 76/768/EEG av den 27 juli
1976 om tillnärmning av medlemsländernas
lagstiftning om kosmetiska produkter, det s.k.
kosmetikadirektivet. Europaparlamentet och rådet
beslutade i januari 2003 ändringar i direktivet som
bl.a. innebär att test- och marknadsföringsförbud
införs och träder i kraft så snart alternativa
metoder är tillgängliga, dock senast sex år efter
direktivets ikraftträdande. Vidare innebär
ändringarna att riktlinjer skall utarbetas för den
information som får ges på produkterna om att inga
djurtester har utförts.
Motionerna
I motion L221 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v)
påpekas att det i dag finns både internationella och
nationella system för märkning av produkter som inte
testats på djur. Motionärerna anser att det är de
produkter som testats på djur som i stället borde
märkas så att konsumenterna ges en möjlighet att
välja bort dessa. I motionen begärs ett
tillkännagivande som går ut på att regeringen skall
ta initiativ till en utredning av möjligheterna att
införa en sådan märkning.
Birgitta Ohlson (fp) anför i motion MJ316 att en
av de bästa vägarna att begränsa djurförsök är att
underlätta för konsumenterna att kunna ta ställning
till om de vill köpa produkter som testats på djur
eller med hjälp av alternativa metoder. I dag är det
dock, menar motionären, svårt att göra sådana
medvetna val eftersom det sällan anges på
produkterna om de testats på djur eller ej.
Motionären begär ett tillkännagivande om att det
skall införas en obligatorisk märkning av
djurtestade produkter (yrkande 9).
Utskottets ställningstagande
Som redovisats i det föregående har frågan om
införande av obligatorisk märkning av varor som
testats på djur redan utretts och därvid
avvisats.Vidare har nu, efter ett långdraget
förhandlingsarbete, beslutats ändringar i
gemenskapslagstiftningen som innebär både förbud mot
djurtester och saluföring av varor som testats på
djur.
Mot bakgrund av vad som nu har anförts finner
utskottet inte skäl att ta initiativ till en förnyad
utredning av frågan om det bör införas en
obligatorisk märkning av djurtestade varor.
Motionerna L221 och MJ316 yrkande 9 bör därför
avslås.
S.k. smajlmärkning
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande som
går ut på att det skall införas s.k.
smajlmärkning av restauranger och
livsmedelsaffärer. Jämför reservation 13
(fp).
Motionen
I motion L319 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) föreslås
att det enligt dansk modell skall införas en s.k.
smajlmärkning. Det föreslagna systemet skall vara
utformat på så sätt att livsmedelsbutiker och
restauranger som följer alla regler för att hålla
livsmedlen i gott skick får sätta upp ett särskilt
märke som skall vara väl synligt. Härigenom ges
konsumenterna, enligt motionärerna, en utmärkt och
lättbegriplig information om det hygieniska
tillståndet i restaurangen eller butiken (yrkande
10).
Utskottets ställningstagande
Utskottet har givetvis ingen annan uppfattning än
motionärerna vad gäller vikten av en god
livsmedelshygien i restauranger och
livsmedelsaffärer. Som motionärerna själva antyder
torde dock den föreslagna märkningsordningen kräva
stora resurser från kontrollerande myndigheter,
resurser som sannolikt skulle kunna användas på ett
mer effektivt sätt inom tillsynsverksamheten i
livsmedelsbranschen. Utskottet är inte berett att
ställa sig bakom motionärernas förslag och anser
därför att motion L319 yrkande 10 skall avslås.
Nätverksförsäljning
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav
på införade av lagstiftning om
nätverksförsäljning. Utskottet anser att
pågående överväganden inom EU bör avvaktas.
Jämför reservation 14 (kd).
Bakgrund
Med nätverksförsäljning, eller multi level marketing
(MLM), avses ett sätt att organisera
direktförsäljning av varor och tjänster som innebär
att distributionen sker genom ett nätverk av
direktsäljare. Från nätverksförsäljning bör skiljas
s.k. pyramidspel, som är förbjudna enligt
lotterilagen (1994:1000).
I Sverige finns inte någon särskild lagstiftning
som gäller förhållandet mellan olika nivåer av
direktsäljare och företag. I förhållandet mellan
säljare och konsument gäller dock, vid sidan av den
generella konsumenträttsliga lagstiftningen, lagen
(2000:274) om distansavtal och hemförsäljning.
Inom Europafederationen för
direkthandelsföreningar (FEDSA) har fastställts
etiska regler för direktförsäljning till
konsumenter. I dessa finns bl.a. regler om
direktsäljarens uppträdande mot konsumenter, ånger-
och returrätt och garantier. FEDSA har även
fastställt etiska regler vad gäller förhållandet
mellan direktsäljare och företag, mellan olika
direktsäljare och mellan olika företag. Dessa regler
innehåller bl.a. bestämmelser om information,
avgifter och upphörande av avtal.
Motionen
I motion L245 av Ragnwi Marcelind (kd) argumenteras
för införande av särskild lagstiftning om
nätverksförsäljning. Enligt motionären bör en
nationell lagstiftning antas innan lagstiftning
kommer till stånd på EU-nivå. På så sätt kan, anför
motionären, Sverige ha en egen uppfattning och
lagstiftning att föra fram i förhandlingsarbetet.
Motionären anger i motionen ett antal närmare
beskrivna kriterier som bör beaktas i en sådan
lagstiftning, bl.a. att en distributör skall kunna
avsluta ett avtalsförhållande utan uppsägningstid,
att gränsen mellan kund och säljare i ett multi
level marketing-företag definieras, att ångerfrist
och returrätt säkerställs och att det skall finnas
en skyldighet för företagen att upprätta
garantifonder för att säkerställa infriandet av
ekonomiska åtaganden vid en eventuell konkurs.
Motionären framhåller vikten av att den i motionen
förespråkade lagstiftningen harmoniserar med såväl
gällande som framtida lagstiftning på EU-nivå. I
motionen begärs ett tillkännagivande om vad som
anförts om dels behovet av regelverk för
nätverksförsäljning (yrkande 1), dels att en sådan
lagstiftning bör ta hänsyn till de i motionen
redovisade kriterierna (yrkande 2).
Pågående arbete
Som redovisas i motionen har frågor kring
nätverksförsäljning uppmärksammats under senare år
bl.a. på EU-nivå. Sålunda påbörjades år 1998 inom
kommissionen en revidering av rådets direktiv
85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda
konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta
affärslokaler, det s.k. hemförsäljningsdirektivet.
Som ett led i detta arbete lades i november 1999
fram rapporten Door to door selling - Pyramid
selling - Multi level marketing. I rapporten
diskuteras bl.a. huruvida hemförsäljningsdirektivet
bör samordnas med distansavtalsdirektivet och om det
bör införas särskilda regler i
hemförsäljningsdirektivet om nätverksförsäljning.
Under revideringsarbetet har förts fram förslag som
går ut på att direktivets tillämpningsområde skall
utvidgas så att det inte bara omfattar konsumenter,
utan även direktsäljare, och att det skall i införas
regler till skydd för en direktsäljare i förhållande
till nätverksförsäljningsföretaget.
Nätverksförsäljning togs även upp i kommissionens
grönbok om det framtida konsumentskyddet inom EU som
ett exempel på ett område där regleringen i hög grad
växlar mellan medlemsstaterna vilket, enligt
grönboken, negativt påverkar möjligheterna att
bedriva gränsöverskridande nätverksförsäljning.
Utskottets ställningstagande
Utskottet är inte berett att förorda något uttalande
från riksdagens sida vad gäller behovet och
utformningen av den i motionen förespråkade
lagstiftningen. I likhet med vad utskottet fann
våren 2002 vid behandlingen av en motsvarande motion
i sitt av riksdagen godkända betänkande 2001/02:LU16
bör resultatet av övervägandena inom kommissionen
med anledning av grönboken om det framtida
konsumentskyddet och översynen av
hemförsäljningsdirektivet i stället avvaktas.
Riksdagen bör således avslå motion L245.
Fakturaskojeri
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav
på åtgärder för att motverka s.k.
fakturaskojeri. Utskottet hänvisar i huvudsak
till tidigare ställningstaganden från
riksdagens sida och pågående arbete.
Bakgrund
Med fakturaskojeri avses en form av negativ
säljmetod eller negativ avtalsbindning som går ut på
att skapa en oriktig föreställning om att bindande
avtal kommit till stånd. En annan form är att
näringsidkare sänder fakturor som varken motsvarar
en levererad tjänst eller vara. Bestämmelser om
fakturaskojeri infördes i marknadsföringslagen år
1996 (prop. 1995/96:81, bet. LU14, rskr. 92). Enligt
12 § är det förbjudet för näringsidkare att
tillställa någon fakturor, inbetalningsavier eller
liknande meddelanden avseende produkter som inte har
beställts. Överträdelse av bestämmelsen kan
föranleda marknadsstörningsavgift enligt
marknadsföringslagen. Förfarandet kan också vara
straffbart enligt brottsbalkens bestämmelser om
bedrägeri.
Motion
I motion L210 av Barbro Feltzing (mp) anförs att
fakturaskojeriet omsätter stora summor och utgör ett
stort problem för näringslivet, inte minst för små
nystartade företag. Ett sätt att komma till rätta
med problemet vore att ge Konsumentombudsmannen rätt
att meddela näringsförbud vid grova åsidosättanden
av den marknadsrättsliga lagstiftningen. Motionären
anser också att regeringen bör låta utreda om det
behövs ändringar i den civilrättsliga lagstiftningen
för att motverka förekomsten av fakturaskojeri. I
motionen begärs tillkännagivanden i enlighet med det
anförda (yrkandena 2 och 3).
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar motionärens uppfattning att
fakturaskojeri är ett allvarligt problem för
näringslivet som bör bekämpas med kraft. Utskottet
kan dock inte se att regeringen skulle vara av annan
uppfattning i frågan. Sålunda har justitieministern
i ett skriftligt frågesvar den 22 januari 2003
anfört att det torde vara svårt att genom ändringar
i strafflagstiftningen kunna öka möjligheterna att
komma åt fakturaskojeri, men framhållit att det inom
polisväsendet bedrivs ett omfattande arbete för att
förebygga och bekämpa bluffakturering (svar på fråga
2002/03:384). Främst sker detta inom Rikskriminalen
där man kartlägger och analyserar fall som uppdagas
i landet. Av frågesvaret framgår också att
Rikskriminalen, med hjälp av organisationen Svenskt
Näringsliv, inrättat en särskild databas för
ändamålet. Inom ramen för samarbetet med Svenskt
Näringsliv gör Rikskriminalen också besök på företag
runt om i landet för att informera om problemet med
bluffakturor och vilka skyddsåtgärder som kan vidtas
hos företagen. Vidare har Riksåklagaren, enligt
frågesvaret, meddelat föreskrifter om samordning av
brottmålsärenden, vilket innebär att flera
brottsmisstankar mot en person skall handläggas i
samma ärende vilket i sin tur har stor betydelse för
utredningarna då det, i fråga om fakturaskojeri,
ofta rör sig om flera anmälningar som är spridda
över landet. Enligt justitieministern torde det vara
av särskilt stor betydelse för att motverka
förekomsten av den här typen av bedrägerier att
utveckla det brottsförebyggande arbetet. Genom att
företag och andra utvecklar och förbättrar den
interna kontrollen av inkommande fakturor bör de
således kunna skaffa sig ett effektivt skydd mot
bluffakturor. De insatser som görs av
branschorganisationerna och företagen själva har
därför, anförs det slutligen, stor betydelse för
möjligheterna att komma till rätta med problemen.
Enligt utskottets uppfattning torde problemet med
fakturaskojeri inte i första hand kunna lösas genom
ändringar i den civilrättsliga lagstiftningen.
Motionärens förslag att ge Konsumentombudsmannen
rätt att meddela näringsförbud har vidare övervägts
tidigare och därvid avvisats, senast i det av
riksdagen godkända betänkande 2001/02:LU19. Det
saknas skäl för att nu göra annan bedömning i den
frågan. Snarare synes lösningen närmast stå att
finna i en kombination av dels effektivt polis- och
åklagararbete, dels olika slags förebyggande
egenåtgärder inom näringslivet. Som framgår av
frågesvaret pågår också arbete med den inriktningen.
Utskottet ser mot den nu angivna bakgrunden inte
skäl för riksdagen att i dag ta något initiativ i
motionsspörsmålet. Däremot förutsätter utskottet att
regeringen noga följer utvecklingen på området och
vidtar de ytterligare åtgärder som visar sig
nödvändiga för att stävja problemet med
fakturaskojeri.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
skall avslå motion L210 yrkandena 2 och 3.
Resegarantilagen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav
på dels en utvidgning av resegarantilagens
tillämpningsområde, dels en utredning av den
framtida finansieringen av
resegarantisystemet. Utskottet hänvisar till
pågående arbete och riksdagens tidigare
ställningstaganden. Jämför reservation 15 (m,
fp, kd, c).
Bakgrund
Den första resegarantilagstiftningen, lagen den 9
juni 1967 om ställande av säkerhet vid sällskapsresa
till utlandet, trädde i kraft den 1 juli 1967 (prop.
1967:106, 3LU42, rskr. 295). Lagen ersattes den 1
juli 1972 av den nu gällande resegarantilagen
(1972:204) (prop. 1972:92, bet. NU 30, rskr. 193).
Resegarantilagen har till syfte att ge konsumenter
på reseområdet ett skydd mot förluster som en
researrangörs betalningsinställelse eller
betalningsoförmåga kan medföra. För att åstadkomma
detta skydd skall de företag som anordnar eller
förmedlar resor som omfattas av resegarantilagen
ställa säkerhet för sin verksamhet. Om inte
Kammarkollegiet medger annat skall säkerheten bestå
av en betalningsutfästelse, utfärdad av bank eller
försäkringsbolag, som fullgörs vid anfordran.
Säkerheten skall vid varje tillfälle motsvara ett
reseföretags totala ekonomiska åtaganden gentemot
resenären. Varje företag svarar således för sig
självt. Säkerhet får tas i anspråk för att betala
tillbaka pengar som betalats för en resa som
omfattas av garanti enligt lagen och som blir
inställd eller av annan anledning inte blir av. När
det gäller resor som har påbörjats men inte
slutförts får säkerheten tas i anspråk för
resenärens uppehälle under resan, återresa och
skälig ersättning för de förmåner resenären gått
miste om genom att resan avkortats.
De resor som omfattas av resegarantilagen är
paketresor enligt lagen (1992:1627) om paketresor.
För att utgöra en paketresa måste ett arrangemang
innehålla minst två av följande moment, nämligen 1)
transport, 2) inkvartering eller 3) en annan
turisttjänst som utgör en väsentlig del av
arrangemanget, men som inte är direkt knutet till
transport eller inkvartering. Som ytterligare
villkor gäller att arrangemanget skall vara minst 24
timmar eller inbegripa övernattning samt att
arrangemanget säljs eller marknadsförs till ett
gemensamt pris.
Genom en ändring i resegarantilagen, som trädde i
kraft den 1 januari 2003 (prop. 2001/02:138, bet.
LU24), utvidgades skyldigheten att ställa säkerhet
till att, utöver paketresor, omfatta även den som
annat än tillfälligtvis säljer eller marknadsför
dels resor som består av separata transport- och
inkvarteringstjänster som sammantagna uppvisar
väsentlig likhet med en paketresa, dels resor som
består av transporter och utbildningsvistelser med
inkvartering i form av boende i en värdfamilj, även
om inkvarteringen är kostnadsfri.
Lagstiftning på EU-nivå
Resegarantilagen och paketreselagen genomför i
svensk rätt rådets direktiv 90/314/EEG av den 13
juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra
paketarrangemang, det s.k. paketresedirektivet.
Bestämmelser om ställande av säkerhet finns i
artikel 7, där det föreskrivs att den arrangör eller
återförsäljare som är part i avtalet skall visa att
han, i händelse av obestånd, har tillräcklig
säkerhet för återbetalning av erlagda belopp och
hemtransport av konsumenten. Som framgår ger
artikeln inte några direkta anvisningar om vilka
medel den nationella lagstiftaren skall använda för
att vid genomförandet av direktivet uppnå det
konsumentskydd som direktivet föreskriver. Runt om i
Europa har också vitt skilda tillvägagångssätt
använts för att genomföra direktivet i denna del.
Det går att urskilja fyra i grunden olikartade
metoder, nämligen säkerhetskonstruktionen, som
innebär att resenärernas anspråk tillgodoses genom
utnyttjande av individuella betalningsutfästelser,
fondkonstruktionen, där resenärernas anspråk
hanteras av en obligatorisk eller frivillig fond som
är kollektivt finansierad av reseföretagen,
försäkringskonstruktionen, som innebär att
resenärernas anspråk hanteras av den som har
meddelat en försäkring eller liknande arrangemang
till förmån för resenärerna och slutligen
förvaltarkonstruktionen, vilken går ut på att
resenärernas anspråk tillgodoses genom utnyttjande
av penningmedel som resenärerna har deponerat hos
tredje man. Inom de nationella garantisystemen
förekommer ofta flera konstruktioner samtidigt. I
Danmark och Norge tillämpas en fondlösning medan
lagstiftningen i Finland, Sverige och Island bygger
på säkerhetskonstruktionen.
Motioner
I motion L263 av Krister Örnfjäder (s) anförs - med
utgångspunkt i ett konkret fall sommaren 2002 då ett
stort antal flygresenärer blev strandsatta utomlands
- att resegarantilagens tillämpningsområde bör
utvidgas så att den även omfattar resenärer som
endast bokar flygstolar och ordnar boende på egen
hand. Motionären begär ett tillkännagivande om
behovet av en modernisering av resegarantilagen.
Ana Maria Narti m.fl. (fp, m, kd, c, mp) tar i
motion L327 upp frågan om finansieringen av
resegarantisystemet. Enligt motionärerna är det
nuvarande resegarantisystemet väl anpassat till
konsumenternas, de stora researrangörernas och
bankernas villkor samtidigt som det lägger
omotiverat tunga bördor på småföretag inom
resebranschen. De små företagen måste, anförs det i
motionen, betala högre avgifter för ställande av
säkerheten än vad de stora företagen behöver.
Småföretagare tvingas således ofta, hävdas det, att
ta banklån för att finansiera säkerheten för
bankernas åtaganden, eftersom sådana arrangörer
saknar tillräckligt med förskottsinbetalda
kundmedel. Lånen tas i flera fall upp till
oförmånliga villkor mot säkerhet i personlig borgen
eller inteckning i fast egendom, vilket innebär
stora risker för småföretagarna. Motionärerna anser
att detta snedvrider konkurrensen, försvårar
nyetableringar och får negativa konsekvenser även
för konsumenterna genom högre priser och sämre
utbud. I motionen framhålls att det förekommer
fondlösningar i andra länder, och motionärerna begär
ett tillkännagivande om att regeringen omgående
skall låta utreda finansieringen av
resegarantisystemet och att de små företagens
villkor därvid särskilt skall beaktas.
Ett motsvarande motionsyrkande med samma
argumentation framförs i motion L311 av Yvonne
Andersson (kd).
Utskottets ställningstagande
Vad först gäller frågan om resegarantilagens
tillämpningsområde som tas upp i motion L263 kan
utskottet konstatera att skyldigheten att ställa
säkerhet nyligen har utvidgats till att i vissa fall
även omfatta försäljning av separata transport- och
inkvarteringstjänster. Utskottet kan också
konstatera att motionsspörsmålet uppmärksammats av
Luftfartsverket i rapporten 2002:10 "Flygbolag" som
inte flyger. I rapporten diskuteras olika sätt att
stärka skyddet för resenärer som bokar flygbiljetter
hos s.k. flygreseorganisatörer, bl.a. utökade krav
på information och licensiering av de aktuella
företagen. Enligt vad utskottet har erfarit bereds
rapporten för närvarande vidare inom Luftfartsverket
med inriktningen att det skall tas fram
författningsförslag.
I sammanhanget bör också erinras om att
kommissionen i den konsumentpolitiska strategi som
beslutades i juli 2002 särskilt angivit att man
avser att lägga fram ett förslag till ändrat
paketresedirektiv under år 2003 eller 2004. Syftet
med förslaget skall vara att stärka konsumentskyddet
på området.
Utskottet finner mot den nu angivna bakgrunden
inte skäl för riksdagen att nu vidta någon åtgärd
med anledning av motion L263, som därför bör avslås.
När det sedan gäller utformningen av
resegarantisystemet erinrar utskottet om att denna
fråga har varit föremål för överväganden i flera
olika tidigare sammanhang. Sålunda övervägdes
garantisystemets utformning våren 1996 i proposition
1995/96:182 Stärkt konsumentskydd i
resegarantilagen. Regeringen hade då att ta
ställning till ett förslag till fondkonstruktion som
hade utarbetats inom Civildepartementet. I den då
aktuella propositionen konstaterade regeringen att
det fanns skäl såväl för som mot den föreslagna
fondlösningen. Vid en avvägning av de synpunkter som
framkommit i ärendet stannade regeringen till slut
för att inte föreslå någon ändring av systemet.
Regeringen förklarade dock att man avsåg att följa
utvecklingen inom resebranschen och att man var
beredd att på nytt överväga garantisystemet om det
behövdes.
Sådana överväganden kom till stånd inom ramen för
Resegarantilagsutredningens arbete. Uppdraget
redovisades i december 1999 i betänkandet (SOU
1999:140) Ett nytt resegarantisystem. Utredningen
analyserade det nuvarande systemet, övervägade
alternativa lösningar och kom fram till att den
gällande säkerhetskonstruktionen även
fortsättningsvis borde vara huvudalternativet.
Utredningen pekade i det sammanhanget på vissa
problem som var förknippade med en fondlösning,
bl.a. risken för att fonden snabbt töms på medel vid
ett stort reseföretags konkurs och att en fond torde
komma att innebära ett ökat ekonomiskt åtagande för
staten.
Utredningens förslag behandlades av regeringen
våren 2002 i proposition 2001/02:138 Utökad
resegaranti för konsumenter. Enligt regeringens
uppfattning hade det inte framkommit någon
omständighet som utgjorde skäl för att lägga fram
något förslag till ändring av garantisystemet.
I samband med riksdagsbehandlingen av
propositionen framfördes kritik från flera
organisationer för mindre företag inom resebranschen
mot den nuvarande utformningen av
resegarantisystemet. Utskottet konstaterade i sitt
av riksdagen godkända betänkande 2001/02:LU24 att de
framförda synpunkterna låg utanför det då aktuella
lagstiftningsärendet, varför dessa mer principiella
och övergripande frågor inte kunde bli föremål för
närmare överväganden. Utskottet utgick dock från att
regeringen i ett kommande uppföljnings- och
utvärderingsarbete rörande de då aktuella
lagändringarna skulle beakta den framföra kritiken
och synpunkterna, särskilt i frågan om nuvarande
resegarantisystem skulle missgynna de mindre
researrangörerna.
Utskottet vidhåller denna uppfattning och
förutsätter att uppföljnings- och
utvärderingsarbetet kommer till stånd utan något
formellt tillkännagivande från riksdagens sida. Med
det anförda föreslår utskottet att motionerna L311
och L327 avslås.
Barnhjälmar
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå en motion i vilken begärs
åtgärder från riksdagens sida i syfte att
prioritera forskning om säkra barnhjälmar.
Bakgrund
Enligt den standardiseringsmetod som infördes i
mitten av 1980-talet inom EG fastställs bindande,
relativt allmänt hållna säkerhetskrav på en produkt
i ett direktiv. De tekniska specifikationerna, vilka
skall säkerställa att produkterna uppfyller
direktivets säkerhetskrav, utarbetas sedan av
europeiska standardiseringsorgan, exempelvis CEN. En
standard har visserligen formen av en frivillig
överenskommelse, men får den rättsverkan att
produkter som har utformats enligt standarden
förutsätts uppfylla säkerhetskraven.
För småbarnshjälmar gäller Europastandarden SS-EN
1080. Kännetecknande för denna standard är att
hakbandet, som är grönfärgat, har en automatisk
utlösningsanordning. För andra hjälmar gäller
standarden SS-EN 1078. På dessa hjälmar får, enligt
standarden, inte finnas någon utlösningsanordning.
I de råd som Konsumentverket har publicerat inför
köp av cykelhjälm till barn anges bl.a. att
småbarnshjälmen är det bästa skyddet för små barn, i
varje fall upp till sju års ålder, men även för
något äldre barn.
Motion
I motion L264 av Marina Pettersson och Christina
Nenes (båda s) anförs att det har inträffat många
tragiska hängningsolyckor då barn fastnat i något
med hjälmen vid lek och hakbandet inte löst ut.
Motionärerna anser att regeringen bör vidta åtgärder
för att forskning med den inriktningen att samma
barnhjälm skall skydda vid fallolyckor,
trafikolyckor och hängningsolyckor prioriteras. I
motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med
det anförda.
Utskottets ställningstagande
Utskottet behandlade våren 2002 i sitt av riksdagen
godkända betänkande 2001/02:LU16 en motion med krav
på införande av ett förbud mot försäljning av
barnhjälmar utan utlösningsanordning i hakbandet.
Enligt utskottets mening torde ett sådant förbud
inte vara förenligt med gemenskapsrätten. Utskottet
kunde därför inte ställa sig bakom motionen, som
avstyrktes. Däremot framhöll utskottet vikten av
korrekt och tydlig information vid marknadsföring
och försäljning av hjälmar avsedda för barn och
förutsatte att branschorganisationerna tog ett stort
ansvar i detta avseende. Utskottet står alltjämt
fast vid denna uppfattning.
Utskottet har givetvis i och för sig
inget att erinra mot motionärernas
önskemål om forskning om säkra
barnhjälmar. Något särskilt
uttalande därom från riksdagens sida
kan dock inte anses påkallat. Motion
L264 bör därför avslås.
Konsumentinflytandet inom
standardiseringen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som
gäller konsumentinflytandet inom
standardiseringen. Utskottet kan inte se att
det föreligger några meningsmotsättningar
mellan motionärerna och regeringen i frågan.
Motionsspörsmålet har också aktualiserats på
EU-nivå.
Bakgrund
Standardisering syftar till förenklingar och
besparingar och innebär att företag och andra
intressenter inom en bransch enar sig om gemensamma
regler för hur en produkt skall vara utformad.
Standarder kan bidra till såväl en lönsammare
produktion och handel som ökad säkerhet och bättre
skydd för hälsa och miljö. Arbetet med
standardisering är i hög grad en internationell
verksamhet.
På global nivå samordnas standardiseringen av
bl.a. ISO (International Organization for
Standardization) och IEC (International
Electrotechnical Commission). På europeisk nivå
samordnas verksamheten av bl.a. CEN (Commité
Européen de Normalisation), Cenelec (Commité
Européen de Normalisation Electrotechnique) och ETSI
(European Telecommunications Standards Institute).
Utmärkande för den internationella och europeiska
standardiseringen är att deltagandet i det tekniska
arbetet i huvudsak sker genom de nationella
standardiseringsorganen och att beslut om en ny
standard tas genom omröstning bland dessa organ.
År 1978 inrättades inom ISO en särskild kommitté
för konsumentfrågor, Copolco. Kommitténs syfte är
bl.a. att främja konsumentinflytandet i det
nationella och internationella
standardiseringsarbetet, att informera och utbilda
och att vara ett forum för utbyte av erfarenheter i
frågor som rör konsumenter och standardisering.
År 1985 beslutade man inom EG att införa en ny
metod för att precisera de säkerhets- och miljökrav
som produkter måste uppfylla för att fritt få säljas
på hela EG-marknaden, The New Approach. Dessförinnan
hade produktkrav fastställts i mycket detaljerade
direktiv som beslutades med enhällighet enligt en
tidsödande procedur. I produktdirektiv som utformas
enligt den nya metoden anges i stället de väsentliga
säkerhetskrav som ställs på produkten, medan
utformningen av detaljreglerna överlämnas till de
centrala europeiska standardiseringsorganen. Dessa
standarder är visserligen frivilliga, men om en
produkt tillverkas i enlighet med en standard
presumeras produkten uppfylla direktivens
säkerhetskrav. Standarder har därmed fått en central
betydelse i gemenskapens produktsäkerhetsarbete.
År 1995 bildades ANEC (Association de
Normalisation Européenne pour les Consommateurs) som
bl.a. har till uppgift att koordinera
konsumentinflytandet i standardiseringen på EU-nivå.
ANEC består av företrädare för nationella
konsumentorganisationer från medlems- och Efta-
länderna samt några ansökarländer.
Motioner
I motion L272 av Ingegerd Saarinen (mp) aktualiseras
olika aspekter vad gäller konsumentinflytandet inom
standardiseringen. Motionären anser att
konsumenternas intressen allt oftare blir överkörda
i standardiseringssammanhang eftersom alla aktörer
som kan betala får delta i processen. Det gör,
hävdar motionären, att industrin kan mobilisera
deltagare i kommittéerna och därmed blockera
konsumentsidans krav, vilket leder till att
säkerhetstänkandet alltmer hamnar i underläge i
arbetet. En orsak till detta är, enligt vad som
anförs i motionen, att både konsumentsidan i de
flesta EU-länderna lider brist på resurser, såväl
ekonomiskt som personellt. Inte heller de nationella
myndigheterna har resurser att delta i arbetet på
samma sätt som man gjort tidigare. En annan orsak
till det bristande konsumentinflytandet är, menar
motionären, att själva systemet gynnar industrin. I
motionen begärs att regeringen skall ges i uppdrag
att lägga fram förslag till ändringar i syfte att
öka konsumentinflytandet i den internationella
produktstandardiseringen (yrkande 1). Motionärerna
yrkar även att regeringen skall ges i uppdrag att
lägga fram förslag till ändringar för att åstadkomma
fler möjligheter för konsumentrepresentanter i
Sverige att delta i produktstandardiseringen
(yrkande 2), att regeringen skall ges i uppdrag att
lägga fram förslag för att förmå de nationella och
internationella standardiseringsorganen att ta
hänsyn till obalansen mellan olika parter i
standardiseringen av varor och produkter (yrkande 3)
samt att regeringen skall ges i uppdrag att lägga
fram förslag till ändringar för att uppmärksamma
kommissionen på obalanserna i partssammansättningen
av standardiseringskommittéer (yrkande 4).
Ingegerd Saarinen (mp) för fram motsvarande
synpunkter i motion N396 yrkande 36.
Utskottets ställningstagande
Motsvarande motionsyrkanden avstyrktes av utskottet
i samband med att nu gällande konsumentpolitiska mål
beslutades hösten 2001. Utskottet konstaterade
därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande
2001/02:LU2 att insikten om nödvändigheten av ett
brett konsumentinflytande inom
standardiseringsarbetet vuxit under senare år och
att en rad åtgärder vidtagits i skilda sammanhang
för att stärka konsumentinflytandet. I likhet med
den uppfattning som regeringen gav uttryck för i den
då aktuella propositionen ansåg utskottet att
konsumentinflytandet likväl måste stärkas
ytterligare på området. Utskottet förutsatte att
regeringen noga skulle följa frågan och överväga
vilka ytterligare insatser, utöver de som redovisats
i propositionen, som borde komma till stånd för öka
konsumentinflytandet. Någon motsättning mellan de då
aktuella motionskraven och regeringens inställning i
frågan förelåg enligt utskottets mening inte, varför
det saknades skäl för riksdagen att vidta någon
åtgärd.
Frågan om konsumentinflytandet inom
standardiseringen aktualiserades även vid
behandlingen av regeringens skrivelse om mål och
inriktning för det svenska arbetet med
konsumentfrågor inom EU våren 2002. I skrivelsen
framhöll regeringen att möjligheterna för
konsumentföreträdare att delta i
standardiseringsarbetet blivit en allt viktigare
fråga. Eftersom utgångspunkten är att europeisk
standardisering skall bedrivas genom de nationella
organen bör, anförde regeringen vidare,
konsumentorganisationernas medverkan i
standardiseringsarbetet underlättas.
Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen
godkända betänkande 2001/02:LU28 att den
principiella inställning som regeringen gav uttryck
för i skrivelsen låg helt i linje med riksdagens
ställningstagande hösten 2001.
I sammanhanget bör vidare nämnas att Nordiska
ministerrådet i maj 2002 beslutat om en strategi för
det fortsatta arbetet i fråga om
konsumentinflytandet inom standardiseringen. Det
övergripande målet för det nordiska arbetet skall,
enligt strategin, vara att konsumenternas intressen
i standardisering av varor och tjänster skall vara
så starkt företrädda att det balanserar eventuellt
motstående intressen på nationell, europeisk och
internationell nivå.
Frågan om konsumentinflytandet har nyligen också
aktualiserats på EU-nivå. I den strategi för
konsumentpolitiken under åren 2002-2006 som
kommissionen beslutat om sommaren 2002 konstateras
att konsumenternas deltagande i det europeiska
standardiseringsarbetet fortfarande inte är
tillräckligt och att det inte kommer i närheten av
tillverkarnas och andra ekonomiska intressenters
dominerande ställning. Kommissionen avser därför,
enligt vad som anförs i strategidokumentet, att
undersöka hur man kan främja ett ökat
konsumentinflytande i standardiseringsorganens
arbete. Vidare anförs att kommissionen och
medlemsstaterna bör samarbeta för att säkerställa
lämplig samordning av verksamheten på EU-nivå och
ett adekvat deltagande för konsumentrepresentanterna
på nationell nivå.
Rådet behandlade strategin i en resolution den 2
december 2002 och uppmanade därvid kommissionen och
medlemsstaterna att se till att konsumentintressena
representeras i standardiseringsarbetet på relevanta
områden, både på europeisk och nationell nivå.
Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan
utskottet inte finna annat än att det föreligger ett
brett stöd för ett stärkt konsumentinflytande inom
standardiseringsarbetet. Utskottet förutsätter att
regeringen aktivt arbetar vidare med frågan i linje
med riksdagens tidigare ställningstaganden. Någon
mer formell åtgärd från riksdagens sida är inte
påkallad för närvarande, och utskottet föreslår att
motionerna L272 och N396 yrkande 36 avslås.
Konsumentorganisationer
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande som
rör de frivilliga konsumentorganisationerna.
Utskottet hänvisar till tidigare
ställningstaganden från riksdagens sida.
Motion
I motion L336 av Christina Axelsson m.fl. (s)
betonas vikten av att konsumenterna ges ett bättre
inflytande och möjligheter att verkligen komma till
tals genom sina idella folkrörelseorganisationer.
Dessa organisationer måste, enligt motionärerna, ges
resurser att samlas och agera samt möjligheter att
delta i det viktiga konsumentarbetet. I det femte
konsumentpolitiska målet, kunskapsmålet, påtalas
behovet av kunskap. För att genomföra detta mål
krävs, hävdas i motionen, att
frivilligorganisationernas resurser till medverkan
tas till vara. Renodlade konsumentorganisationer bör
således ges ökade möjligheter att delta. I motionen
begärs ett tillkännagivande om behovet av frivilliga
konsumentorganisationer.
Utskottets ställningstagande
Utskottet erinrar om att regeringen i den
proposition med förslag till nationella mål för
konsumentpolitiken som behandlades av utskottet
hösten 2001 anförde att folkrörelsernas och övriga
ideella organisationers deltagande i
konsumentpolitiken är viktigt och önskvärt. Ett
sådant deltagande tillför, anfördes vidare, kunskap
och en nödvändig lokal förankring samt kan bidra
till en livaktig dialog mellan medborgare och
politiker eller myndigheter. Enligt regeringens
uppfattning var det också viktigt att konsumenterna
så långt som möjligt representeras av egna
företrädare. I propositionen framhölls också att det
är en viktig demokratisk fråga att de organisationer
som arbetar med konsumentfrågorna också får
möjlighet till inflytande och delaktighet i
politikens utformning.
Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan
utskottet inte finna annat än att motionärernas
uppfattning ligger väl i linje med den inställning
som regeringen givit uttryck för. Det saknas därför
anledning för utskottet att ta initiativ till någon
särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning
av motion L336. Motionen bör därför avslås.
Konsumentundervisning
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande som
gäller vikten av kunskaper i privatekonomi
och konsumenträtt. Utskottet hänvisar till
tidigare ställningstaganden från riksdagens
sida. Jämför reservation 16 (m, c).
Motion
Inger René m.fl. (m) framhåller i motion L247 att
den bästa konsumentsatsningen är att ge barn och
ungdomar ökade kunskaper i konsumentkunskap och
privatekonomi. Motionärerna hänvisar till
undersökningar som visar att konsumentfrågorna ofta
har en otydlig roll i skolan och att den
gränsöverskridande karaktären på frågorna ofta
medför att området inte prioriteras. Vidare finns en
omedvetenhet både i samhället och bland
överskuldsatta hushåll om betydelsen av
hushållsplanering och budgetering. Enligt
motionärerna bör skolungdomar ges möjlighet att lära
sig privatekonomi på ett konkret och praktiskt sätt
i grundskolan. Privatekonomi bör också kunna vara
ett möjligt tillvalsämne i gymnasieskolan. I
motionen begärs ett tillkännagivande om vikten av
konsumentkunskap (yrkande 2, delvis).
Utskottets ställningstagande
Ett motsvarande motionsyrkande avstyrktes av
utskottet hösten 2001 i samband med att nu gällande
mål för konsumentpolitiken beslutades. Utskottet
anförde därvid i sitt av riksdagen godkända
betänkande 2001/02:LU2 att såväl grundskolan som
gymnasieskolan har en viktig roll att spela när det
gäller att ge barn och ungdomar förutsättningar att
agera på marknaden som självständiga, kunniga och
starka konsumenter. Utskottet delade därför både
motionärernas och regeringens uppfattning att
konsumentundervisningen är viktig och att den bör
utvecklas.
Liknande motionsyrkanden återkom våren 2002 vid
behandlingen av regeringens skrivelse 2001/02:68 om
konsumenterna och miljön. Utskottet kunde därvid
inte se att det förelåg några väsentliga
meningsmotsättningar mellan motionärerna och
regeringen när det gäller synen på undervisning på
konsumentområdet.
När nu utskottet på nytt har att pröva samma
motionsspörsmål vidhåller utskottet sitt tidigare
ställningstagande. Detta innebär dock inget
ställningstagande i fråga om vilka specifika ämnen
som bör förekomma inom skolan, ett spörsmål som det
inte ankommer på lagutskottet att bereda.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
skall avslå motion L247 yrkande 2 i denna del.
Konsumentvägledning
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör
lokal konsumentvägledning. Utskottet hänvisar
till tidigare ställningstaganden från
riksdagens sida. Jämför reservationerna 17
(fp, v) och 18 (m, fp).
Motioner
Enligt vad som anförs i motion L319 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) möter ekonomiskt svaga grupper
i samhället, bl.a. ensamstående föräldrar och
människor med otrygga arbetsförhållanden, ofta
invandrare, nya svårigheter. Konsumentpolitiken bör,
enligt motionärerna, uppmärksamma dessa förhållanden
och erbjuda stöd till dessa hushåll. De grupper som
har det svårast i samhället förfogar över svaga
sociala och professionella nätverk och utvecklar
inte i samma utsträckning som andra grupper vanan
att regelbundet inhämta information och kunskap om
sina egna rättigheter och skyldigheter. Detta leder,
enligt motionärerna, till att de ofta faller i den
bestående fattigdomens fälla. Många invandrare
känner också, anförs det, en misstro mot det svenska
samhället. I motionen begärs ett tillkännagivande om
vikten av att konsumentvägledningen når ut till
ekonomiskt svaga grupper i samhället (yrkande 17).
Lars Leijonborg m.fl. (fp) framhåller i motion
L319 att det i Sverige, till skillnad från vad som
är fallet i många andra länder, läggs stora belopp
på myndigheter med uppgift att företräda
konsumenterna, samtidigt som alltför blygsamma
belopp anslås till fristående
konsumentorganisationer. Alltfler konsumenter blir
medvetna och vill ta ett ökat eget ansvar, bl.a. i
frågor som miljö och konsumtion och etisk
konsumtion. Enligt motionärerna behövs därför ett
organiserat, frivilligt engagemang bland
konsumenterna. En större del av de resurser som i
dag läggs på myndigheter och verk bör således i
stället fördelas på det civila samhället. I motionen
begärs ett tillkännagivande som går ut på att den
frivilliga konsumentvägledningen bör stärkas
(yrkande 21).
I motion L247 av Inger René m.fl. (m) anförs att
konsumentvägledarnas kunskaper bygger på information
från Konsumentverkets databaser. Dessa databaser bör
öppnas och göras lättillgängliga för konsumenterna.
Konsumenterna kan också, menar motionärerna, få
information från Konsumentverket. På så sätt kan
kommunerna spara resurser. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda
(yrkande 2, delvis).
Utskottets ställningstagande
Frågor rörande lokal konsumentverksamhet har varit
föremål för överväganden i anslutning till samtliga
konsumentpolitiska beslut. De uttalanden som därvid
gjorts innebär att kommunerna har en central roll i
detta avseende och att den kommunala
konsumentvägledningen bör stärkas. Då nu gällande
mål för den nationella konsumentpolitiken lades fast
hösten 2001 delade utskottet, i sitt av riksdagen
godkända betänkande 2001/02:LU2, regeringens
bedömning att den kommunala konsumentvägledningen är
nödvändig för konsumenterna och att det är viktigt
att alla människor i Sverige har tillgång till sådan
verksamhet. Utskottet framhöll vidare att den
kommunala konsumentverksamheten har en central roll
när det gäller konsumentpolitiken som en del av
välfärdspolitiken.
Vad först gäller motion L319 yrkande 17 kan
utskottet, mot bakgrund av vad som har redovisats i
det föregående, inte finna att det föreligger någon
avgörande motsättning mellan motionärernas
uppfattning och regeringens inställning i frågan om
vikten av att även ekonomiskt svaga grupper nås av
konsumentvägledningen. Det saknas därför skäl för
riksdagen att nu vidta någon åtgärd med anledning av
motionsyrkandet, som därför bör avslås.
När det sedan gäller motionerna L247 yrkande 2 i
denna del och L319 yrkande 21 har utskottet givetvis
inget att erinra mot konsumentvägledning inom ramen
för frivilliga organisationer eller att konsumenter
ges möjlighet att skaffa information på egen hand.
Någon meningsmotsättning mellan regeringen och
motionärerna föreligger således inte. I den mån
motionsyrkandena går ut på att det offentliga
engagemanget på området skall minskas och ersättas
av frivillig verksamhet kan utskottet dock inte
ställa sig bakom yrkandena.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
L247 yrkande 2 i denna del och L319 yrkande 21
avslås.
Tvistlösning utom domstol
Utskottets förslag i korthet
Ett motionsyrkande som gäller tvistlösning
utom domstol bör av-slås. Pågående arbete på
såväl nationell som internationell nivå
ligger väl i linje med motionsönskemålen.
Jämför reservation 19 (m).
Motion
I motion L247 av Inger René m.fl. (m) framhåller
motionärerna vikten av genomtänkta modeller för
tvistlösning på konsumentområdet. Motionärerna
konstaterar att regeringen sedan år 1994 har infört
allt större möjligheter att lösa konsumenttvister i
domstol. Ett bättre alternativ vore, anför
motionärerna, att anamma de moderna modeller för
utomrättslig tvistlösning av konsumenttvister som
utvecklats på senare år. I motionen begärs ett
tillkännagivande som går ut på att framväxten av
utomrättslig tvistlösning skall stimuleras (yrkande
10).
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inte någon annan uppfattning än
motionärerna vad gäller det angelägna i att skapa
tvistlösningsmekanismer konsumenttvister. Inte minst
gäller detta i gränsöverskridande tvister.
Frågan om alternativ tvistlösning har också
uppmärksammats under senare år i olika sammahang.
Inom EU har alltsedan mitten av 1980-talet pågått
arbete för att lösa de problem som kan möta
konsumenter när det gäller att hävda sin rätt vid
gränsöverskridande handel. Bland dessa åtgärder kan
nämnas upprättandet av de nätverk av
tvistlösningsorgan från hela EU, EEJ-net och FIN-net
som har inrättats. Under senare år har också inletts
försök med tvistlösningmodeller på Internet.
I sammanhanget bör även nämnas att kommissionen i
april 2002 överlämnade en grönbok om alternativa
system för tvistlösning inom civil- och
handelsrätten, KOM(2002)196. Syftet med grönboken är
att inleda en bred diskussion bland medlemsstaterna
och andra berörda parter om en rad olika juridiska
spörsmål som gäller alternativ tvistlösning. Tanken
är att grönboken och synpunkterna på dess innehåll
skall ligga till grund för kommissionens politik på
området under kommande, både vad gäller lagstiftning
och operativa insatser.
Vidare anfördes i regeringens skrivelse om mål och
inriktning för det svenska arbetet med
konsumentfrågor i EU att Sverige bör stödja insatser
på gemenskapsnivå- och internationell nivå för att
underlätta för konsumenterna att få sin rätt prövad
på ett enkelt, snabbt och billigt sätt i eller
utanför domstol.
Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan
utskottet inte finna att det är påkallat med någon
riksdagens åtgärd med anledning av motion L247
yrkande 10, som därför bör avslås.
Reservationer
1. Mål och inriktning för konsumentpolitiken
(punkt 1)
av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Bertil
Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp) och Henrik
von Sydow (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:L247 yrkande 1 och
2002/03:L319 yrkande 1.
Ställningstagande
Konsumentmakt och valfrihet är mål som bara kan
tillgodoses inom ramen för marknadsekonomin. En väl
fungerande marknad är den bästa förutsättningen för
att tillgodose konsumenternas önskemål om bra
produkter till låga priser med god service. Den
enskilde individen skall kunna göra sitt val och
tryggt kunna förlita sig på sin egen kunskap, sunda
lagar och en lyhörd och ansvarstagande marknad som
stöd. En konsumentpolitik byggd på ett ovan-
ifrånperspektiv tar ifrån den enskilde konsumenten
både inflytande och bestämmanderätt och minskar
således den verkliga konsumentmakten. Att
konkurrensutsätta totalreglerade delar av ekonomin
är ett viktigt redskap för att stärka
konsumentmakten, och konsumenternas ställning måste
stärkas också vad gäller offentligt finansierade
produkter och tjänster. Fritt in- och utträde på
marknaden, fri prisbildning och fri konkurrens är
viktiga förutsättningar för en fungerande marknad
och därmed för verklig konsumentmakt. Detta måste
vara utgångspunkten för hela konsumentpolitiken.
Vad som anförts i reservationen bör riksdagen,
med bifall till motionerna L247 yrkande 1 och L319
yrkande 1, som sin mening ge regeringen till känna.
2. Utformningen av den framtida EU-
lagstiftningen (punkt 2)
av Jan Ertsborn och Martin Andreasson (båda fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:L319 yrkande 4 och avslår
motion 2002/03:L238 yrkande 1.
Ställningstagande
För att uppnå en gemensam marknad som har
konsumenternas förtroende och för att konsumenterna
fullt ut skall kunna utnyttja den gemensamma valutan
är det, enligt vår mening, nödvändigt att vissa
områden inom konsumenträtten harmoniseras. Det
räcker således inte med gemensamma minimiregler för
att garantera den europeiske konsumenten ett
fullgott konsumentskydd. Regeringens nuvarande
inriktning på sitt arbete när det gäller graden av
harmonisering av den konsumenträttsliga
lagstiftningen innebär visserligen ett steg i rätt
riktning i förhållande till vad som gällde tidigare.
Vi anser dock att regeringens arbete i än högre grad
bör inriktas på en harmonisering av konsumenträtten
på EU-nivå.
Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med
bifall till motion L319 yrkande 4 och med avslag på
motion L238 yrkande 1, som sin mening ge regeringen
till känna.
3. Utformningen av den framtida EU-
lagstiftningen (punkt 2)
av Tasso Stafilidis (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:L238 yrkande 1 och avslår
motion 2002/03:L319 yrkande 4.
Ställningstagande
Strävan efter gemensamma regler på det
konsumenträttsliga området kommer, enligt min
uppfattning, att göra det omöjligt eller i varje
fall mindre meningsfullt för Sverige att uppställa
eller behålla ett konsumenträttsligt skydd som är
högre än vad som gäller i andra medlemsländer. Nivån
på konsumentskyddet kommer således att bli en
förhandlingsfråga där flertalet övriga medlemsstater
sannolikt inte kommer att acceptera den höga svenska
nivån på konsumentskyddet. Regeringen bör mot den nu
angivna bakgrunden återgå till den linje som gällde
enligt 1996 års konsumentpolitiska beslut, nämligen
att verka för att den konsumenträttsliga
lagstiftningen på EU-nivå utformas som
minimilagstiftning.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion L238 yrkande 1 och
med avslag på motion L319 yrkande 4, som sin mening
ge regeringen till känna.
4. Effektlandsprincipen (punkt 3)
av Tasso Stafilidis (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:L238 yrkande 2.
Ställningstagande
Ursprungslandsprincipen innebär att näringsidkarna
kan betrakta och behandla hela EU som en enda
marknad. Själva syftet med minimilagstiftning, som
ger medlemsstaterna en möjlighet att kunna erbjuda
konsumenterna en högre konsumentskyddsnivå, urholkas
därmed än mer. Jag befarar att framtida
konsumentlagstiftning på EU-nivå kommer att bygga på
ursprungslandsprincipen. Regeringen bör därför verka
för att effektlandsprincipen inte överges till
förmån för ursprungslandsprincipen i kommande
lagstiftningsarbete.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion L238
yrkande 2, som sin mening ge regeringen till
känna.
5. Verksamheten vid Konsumentverket (punkt 4)
av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Bertil
Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp) och Henrik
von Sydow (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:L247 yrkande 5 och
2002/03:L319 yrkande 20.
Ställningstagande
Konsumentverket har den dubbla rollen att dels vara
marknadsvårdande och utöva marknadskontroll, dels
företräda den ena parten (konsumenterna) på
marknaden i en opinionsbildande roll.
Konsumentverkets myndighetsutövning bör separeras
från de opinionsbildande uppgifterna och begränsas
till de rent produktkontrollerande uppgifterna samt
tillsyn över den konsumenträttsliga lagstiftningens
efterlevnad.
Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med
bifall till motionerna L247 yrkande 5 och L319
yrkande 20, som sin mening ge regeringen till känna.
6. Inrättande av ett konsumentdepartement
(punkt 5)
av Jan Ertsborn och Martin Andreasson (båda fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:L319 yrkande 3.
Ställningstagande
Enligt vår uppfattning är det mycket angeläget att
det inrättas ett konsumentdepartement med ansvar
även för jordbruksfrågorna. På så sätt sätts
konsumenterna i blickfånget i stället för
producenterna i det fortsatta arbetet på området.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion L319 yrkande 3,
som sin mening ge regeringen till känna.
7. Konsumenträtt och offentlig verksamhet
(punkt 6)
av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Bertil
Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp), Viviann
Gerdin (c), Henrik von Sydow (m) och Ingemar
Vänerlöv (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:L247 yrkande 8 och
2002/03:L319 yrkande 15.
Ställningstagande
Vi konstaterar att många av de tjänster som betyder
mest för medborgarna är offentligt producerade eller
offentligt styrda, samtidigt som konsumentmakten är
svagare på dessa områden. I syfte att stärka
konsumenternas ställning inom den offentligt
finansierade sektorn bör en översyn göras av
lagstiftningen för att så långt som möjligt ge bl.a.
konsumenttjänstlagen, konsumentköplagen och
produktsäkerhetslagen en enhetlig och
konkurrensneutral tillämpning på de olika sektorerna
i ekonomin.
Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med
bifall till motionerna L247 yrkande 8 och L319
yrkande 15, som sin mening ge regeringen till känna.
8. Obeställd e-postreklam (punkt 8)
av Tasso Stafilidis (v), Viviann Gerdin (c) och
Ingemar Vänerlöv (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:L201, 2002/03:
L212, 2002/03:L231, 2002/03:L300 och 2002/03:L315.
Ställningstagande
Enligt vår mening är det från
konsumentskyddssynpunkt angeläget att en opt in-
reglering snarast införs i marknadsföringslagen när
det gäller e-postreklam. Det nyligen antagna
kommunikationsdataskyddsdirektivet innebär
visserligen ett stort och viktigt steg i den
riktningen. Direktivet medger dock att e-postreklam
alltjämt kan förekomma under vissa förutsättningar
utan mottagarens föregående medgivande. Regeringen
bör därför verka inom EU för införandet av en
generell opt in-lösning utan undantag.
Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med
bifall till motionerna L201, L212, L231, L300 och
L315, som sin mening ge regeringen till känna.
9. Könsdiskriminerande reklam (punkt 10)
av Tasso Stafilidis (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 10
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:L253, 2002/03:L287 och
2002/03:L305.
Ställningstagande
Enligt min uppfattning är den könsdiskriminerande
reklamen ett allvarligt samhällsproblem som kräver
kraftfulla åtgärder. Som framhålls i motion L253 är
det inte tillfredsställande att lagstiftaren har
överlåtit till näringslivet att genom frivilliga
åtgärder motverka den könsdiskriminerande reklamen.
Jag anser att tiden nu är mogen för att på nytt
överväga frågan om införande av lagstiftning på
området. Det bör ankomma på regeringen att ta
initiativ till en utredning av möjligheterna att
lagstifta mot könsdiskriminerande reklam.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motionerna L253, L287 och
L305, som sin mening ge regeringen till känna.
10. Reklam riktad till barn, m.m. (punkt 11)
av Tasso Stafilidis (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 11
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:L240, 2002/03:L304 och
2002/03:L331 samt avslår motion 2002/03:L343
yrkandena 2 och 3.
Ställningstagande
Jag delar motionärernas kritik mot nuvarande
förhållanden när det gäller reklam som riktas till
barn. Som framhålls i motionerna blir reklamen allt
aggressivare och mer omfattande. Åtgärder är därför
påkallade för att bromsa denna utveckling. Vad som i
första hand bör komma till stånd är en kartläggning
av den nuvarande marknadsföringslagstiftningen i
syfte att utröna om den från ett barnperspektiv har
en ändamålsenlig utformning. En viktig fråga som,
enligt min uppfattning, måste ingå i ett sådant
arbete är regleringen av sponsring och
marknadsföring i skolan.
Om kartläggningen skulle ge vid handen att det är
påkallat med exempelvis en särskild bestämmelse i
marknadsföringslagen i syfte att skydda barn mot
marknadsföring utgår jag från att regeringen
återkommer till riksdagen med ett erforderligt
lagförslag.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motionerna L240, L304 och
L331 samt med avslag på motion L343 yrkandena 2 och
3, som sin mening ge regeringen till känna.
11. Skuldfällor (punkt 13)
av Jan Ertsborn och Martin Andreasson (båda fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:L319 yrkande 18.
Ställningstagande
Enligt vår uppfattning är det angeläget att
återbetalningsplaner för långtidsarbetslösa personer
med stora skulder utformas på ett sådant sätt att
det lönar sig att ta ett arbete. En skuldsatt person
skall således inte behöva avstå från ett arbete på
grund av sina skulder. Konsumentverket bör ta upp
frågan i en kontinuerlig diskussion med de exekutiva
myndigheterna. Det bör ankomma på regeringen att ta
initiativ till sådana diskussioner.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion L319 yrkande 18,
som sin mening ge regeringen till känna.
12. Märkning av varor som testats på djur
(punkt 14)
av Tasso Stafilidis (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 14
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:L221 och 2002/03:MJ316
yrkande 9.
Ställningstagande
Enligt min mening är de nyligen beslutade
ändringarna i kosmetikadirektivet ett viktigt steg i
strävan att få bort varor som testats på djur från
marknaden. Därutöver bör dock även införas ett
system med obligatorisk märkning av djurtestade
varor. På så sätt kan konsumenterna redan innan de
nya bestämmelserna i kosmetikadirektivet trätt i
kraft välja bort sådana varor, vilket i sin tur
kommer att leda till att varorna försvinner från
marknaden. Regeringen bör således ges i uppdrag att
låta utreda möjligheterna att införa ett sådant
märkningssystem.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motionerna L221 och MJ316
yrkande 9, som sin mening ge regeringen till känna.
13. S.k. smajlmärkning (punkt 15)
av Jan Ertsborn och Martin Andreasson (båda fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:L319 yrkande 10.
Ställningstagande
I dag är det för de allra flesta konsumenter
omöjligt att avgöra huruvida en restaurang eller
livsmedelsbutik följer gällande
livsmedelslagstiftning och vidtar alla nödvändiga
åtgärder för att hålla livsmedlen i gott skick. Vi
anser därför att det, efter dansk modell, bör
införas en s.k. smajlmärkning. Denna
märkningsordning innebär att en restaurang eller
livsmedelsbutik som uppfyller gällande krav på
livsmedelshantering får sätta ett särskilt märke väl
synligt. En sådan märkning vore enligt vår
uppfattning ett utmärkt sätt att ge konsumenterna
information om det hygieniska tillståndet i en
restaurang eller livsmedelsbutik. Det är dock
viktigt att smajlmärkningen utformas på ett
rättssäkert sätt och att den som fått en "sur gubbe"
på dörren har en ovillkorlig rätt till en ny
inspektion inom 3-5 dagar för att få en "snäll
gubbe".
Vi anser att regeringen bör ta initiativ till en
utredning av frågan och återkomma till riksdagen med
ett lagförslag i enlighet med det nu anförda.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion L319 yrkande
10, som sin mening ge regeringen till känna.
14. Nätverksförsäljning (punkt 16)
av Ingemar Vänerlöv (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 16
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:L245.
Ställningstagande
Jag delar de synpunkter som förs fram i motion L245
och anser att det är angeläget att särskild
lagstiftning för nätverksförsäljning kommer till
stånd. Det saknas skäl att avvakta utvecklingen inom
EU på området. Det är vidare viktigt att
lagstiftningen utformas på ett sådant sätt att den
inte bygger in hinder i den fria handeln och att de
kriterier som närmare redovisas i motionen beaktas i
lagstiftningsarbetet. Regeringen bör ges i uppdrag
att utreda frågan och återkomma med förslag till
lagstiftning.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion L245, som sin
mening ge regeringen till känna.
15. Resegarantisystemets finansiering
(punkt 19)
av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Bertil
Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp), Viviann
Gerdin (c), Henrik von Sydow (m) och Ingemar
Vänerlöv (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 19 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2002/03:L311 och
2002/03:L327.
Ställningstagande
Enligt vår mening kan nuvarande resegarantisystem,
som binder så mycket kapital men som i förhållande
härtill uppenbarligen utnyttjas så lite, starkt
ifrågasättas. Systemet är därtill orättvist
betungande för de mindre researrangörsföretagen
genom de konsekvenser som modellen för att ställa de
individuella säkerheterna får för denna kategori. De
små researrangörsföretagarna måste nämligen betala
relativt sett mycket högre avgifter till bankerna
som provision för bankernas åtaganden än de stora
charterbolagen. Sammantaget innebär det kostnader
för avgifter, inteckningar, borgensförbindelser m.m.
Konsekvenserna blir att en småföretagare betalar
mångdubbelt mer än stora researrangörer för
garantin. Detta snedvrider konkurrensen, försvårar
nyetableringen inom branschen och får negativa
konsekvenser för konsumenterna genom högre priser
och sämre utbud och service.
Med hänsyn till det anförda anser vi att en
alternativ modell för ställande av resegaranti måste
utredas i syfte att bättre tillgodose de små
reseföretagens intressen och konsumenternas behov av
skydd.
Vad som anförts i reservationen bör riksdagen,
med delvis bifall till motionerna L311 och
L327, som sin mening ge regeringen till
känna.
16. Konsumentundervisning (punkt 23)
av Inger René (m), Bertil Kjellberg (m), Viviann
Gerdin (c) och Henrik von Sydow (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 23 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:L247 yrkande 2 i denna del.
Ställningstagande
Vi anser att den bästa konsumentsatsningen är att ge
barn och ungdomar ökade kunskaper i grundläggande
konsumentkunskap och privatekonomi.
Konsumentfrågorna har ofta en otydlig roll i skolan,
och den gränsöverskridande karaktären på frågorna
medför att området inte prioriteras i undervisningen
i tillräckligt hög grad. Det finns en omedvetenhet i
samhället om betydelsen av hushållsplanering och
privatekonomi. Skolungdomar bör därför ges möjlighet
att lära sig privatekonomi på ett konkret och
praktiskt sätt i grundskolan. Privatekonomi bör
också kunna vara ett möjligt tillvalsämne i
gymnasieskolan. Det bör ankomma på regeringen att
initiera arbete med denna inriktning.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion L247 yrkande 2 i
denna del, som sin mening ge regeringen till känna.
17. Konsumentvägledning för ekonomiskt svaga
grupper (punkt 24)
av Jan Ertsborn (fp), Tasso Stafilidis (v) och
Martin Andreasson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 24 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 17. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:L319 yrkande 17.
Ställningstagande
Vi kan konstatera att avståndet mellan rika och
fattiga grupper i samhället har ökat under senare
år. Samtidigt som vissa grupper fått en starkare
hushållsekonomi har andra grupper fått möta nya
svårigheter. Konsumentpolitiken bör särskilt
uppmärksamma och erbjuda stöd till de ekonomiskt
svaga grupperna i samhället, exempelvis ensamstående
föräldrar och människor med otrygga
anställningsförhållanden. Enligt vår uppfattning bör
det utvecklas någon form av uppsökande verksamhet
för att nå ut med information till de fattigaste
hushållen. På så sätt ökas också tillgängligheten
för de handikappade. Konsumentvägledningen bör också
anstränga sig särskilt och finna arbetssätt som
innebär att kunskapen når ut till de ekonomiskt
svaga grupperna. En sådan konsumentvägledning
mobiliserar också, enligt vår uppfattning, tidigare
outnyttjade krafter i dessa grupper. Regeringen bör
ta initiativ till åtgärder för att
konsumentvägledningen når ut till de ekonomiskt
svaga grupperna i samhället.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion L319 yrkande 17,
som sin mening ge regeringen till känna.
18. Frivillig konsumentvägledning (punkt 25)
av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Bertil
Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp) och Henrik
von Sydow (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 25 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 18. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:L247 yrkande 2 i denna
del och 2002/03:L319 yrkande 21.
Ställningstagande
I Sverige läggs varje år stora belopp på statligt
initierade konsumentskyddande åtgärder medan alltför
blygsamma resurser anslås till fristående
konsumentorganisationer. Vi kan konstatera att
engagemanget bland konsumenterna har ökat under
senare år, bl.a. på miljöområdet och när det gäller
frågor rörande etisk konsumtion. Vi vill framhålla
att detta inte har skett genom lagstiftning eller
politiska insatser utan just genom att allt fler
börjar att inse att engagemanget var otillräckligt.
Enligt vår uppfattning bör en större del av de
resurser som i dag läggs på myndigheter och verk
fördelas till det civila samhället. Det bör ankomma
på regeringen att ta initiativ till åtgärder för att
främja den frivilliga konsumentvägledningen.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motionerna L247 yrkande 2
i denna del och L319 yrkande 21, som sin mening ge
regeringen till känna.
19. Tvistlösning utom domstol (punkt 26)
av Inger René, Bertil Kjellberg och Henrik von
Sydow (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 26 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 19. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:L247 yrkande 10.
Ställningstagande
Regeringen har under det senaste decenniet
successivt infört utökade möjligheter till att
processa i domstol i konsumenttvister. Vi anser att
det vore en bättre modell att i stället anamma de
moderna principerna om utomrättslig lösning av
konsumenttvister, s.k. alternative dispute
resolution (ADR). Härigenom ges konsumenterna större
egenmakt att lösa problem utan att behöva gå till
domstol. Nyligen har införts ett nätverk för
utomrättslig tvistlösning, de s.k. EEJ-Net och FIN-
Net. Vi ställer oss bakom dessa initiativ.
Regeringen bör med större kraft främja inrättandet
av system för utomrättslig tvistlösning i
konsumenttvister.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion L247 yrkande 10,
som sin mening ge regeringen till känna.
Särskilt yttrande
Konsumentorganisationer
av Viviann Gerdin (c)
Jag vill framhålla vikten av folkrörelsernas och
andra ideella organisationers deltagande i
konsumentpolitiken. Ett sådant deltagande tillför
såväl kunskap som en oumbärlig lokal förankring och
kan bidra till en livfull dialog mellan medborgare
och konsumenter. Det är angeläget att
underifrånperspektiv anläggs på området så att flera
olika sätt att påverka tillåts. Problemet är att det
saknas ekonomiska resurser. Enligt min uppfattning
är det viktigt att organisationerna ges möjligheter
att själva skapa förutsättningar för ökat
inflytande. Jag finner inte skäl att i förevarande
sammanhang formellt yrka bifall till motion L336.
Däremot avser jag att noga följa regeringens arbete
på området och återkomma i frågan om så skulle
krävas.
Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna
motionstiden
2002/03:L201 av Håkan Juholt (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om förbud mot sms-reklam.
2002/03:L210 av Barbro Feltzing (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
Konsumentombudsmannen bör ges möjlighet att
förordna om näringsförbud vid grova åsidosättanden
på det marknadsmässiga området.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en utredning om
regler i köplagen enligt intentionerna i motionen.
2002/03:L212 av Barbro Feltzing och Helena Hillar
Rosenqvist (mp) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i marknadsföringslagen
(1995:450) om s.k. oönskad reklam enligt vad i
motionen anförs.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att låta en
utredning föreslå en ändring av den opt-out-
lösning, som riksdagen fattat beslut om.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ett nationellt
spärregister snarast bör upprättas om yrkandena 1
och 2 inte vinner gehör.
2002/03:L221 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att utreda möjligheterna
att införa ett märkningssystem för produkter som är
djurtestade i motsats till dagens system där
märkning utgår från icke djurtestade produkter.
2002/03:L231 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring i marknadsföringslagen innebärande att
marknadsföring via elektronisk post skall kräva
konsumentens aktiva samtycke.
2002/03:L238 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
skall verka för att det juridiska systemet med
minimiregler i EU inte skall överges till förmån
för en harmonisering av konsumenträtten.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen i
arbetet med konsumentfrågor i EU inte skall överge
effektlandsprincipen till förmån för
ursprungslandsprincipen.
2002/03:L240 av Lennart Gustavsson m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att marknadsföringslagen
bör förändras avseende sponsring av skolor.
2002/03:L245 av Ragnwi Marcelind (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av ett
regelverk för nätverksförsäljning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ett sådant
regelverk bör ta hänsyn till angivna kriterier.
2002/03:L247 av Inger René m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om mål och inriktning
för konsumentpolitiken.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om konsumentkunskap.
5. Riksdagen begär att regeringen avyttrar
Konsumentverkets förlags- och
provtagningsverksamhet.
8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av produktsäkerhetslagen så
att denna skall omfatta varor och tjänster som
tillhandahålls av den offentliga sektorn.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utomrättslig
tvistlösning.
2002/03:L253 av Mats Einarsson m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppdrag att se över möjligheten att
lagstifta mot könsdiskriminerande reklam.
2002/03:L263 av Krister Örnfjäder (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av att modernisera
resegarantilagen.
2002/03:L264 av Marina Pettersson och Christina
Nenes (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motion anförs om barnhjälmar av alla slag som
ej har säkerhetsutlösning vid hängningsolyckor.
2002/03:L269 av Sonia Karlsson och Christina
Axelsson (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
Riksdagen beslutar om tillägg i lagen (2000:274) om
konsumentskydd vid distansavtal och
hemförsäljningsavtal.
2002/03:L272 av Ingegerd Saarinen (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändringar för att öka
konsumentinflytandet i den internationella
produktstandardiseringen.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till fler möjligheter för
konsumentrepresentanter i Sverige att delta i
produktstandardiseringen.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändringar för att förmå de nationella
och internationella standardiseringsorganen att ta
hänsyn till obalansen mellan olika parter i
standardiseringen av varor och produkter.
4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändringar för att uppmärksamma EG-
kommissionen på obalanserna i
partssammansättningen av
standardiseringskommittéer.
2002/03:L284 av Göte Wahlström m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av lagstiftning vid
Internethandel.
2002/03:L287 av Carina Ohlsson (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om könsdiskriminerande reklam.
2002/03:L300 av Yvonne Andersson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ändring av lagstiftningen
om obeställd e-postreklam så att s.k. opt in blir
regel.
2002/03:L304 av Catherine Persson och Anita Jönsson
(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om marknadsföringslagen och
reklam riktad till barn.
2002/03:L305 av Ulla Wester m.fl. (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att en lagstiftning mot
könsdiskriminerande reklam ånyo måste övervägas.
2002/03:L306 av Ulla Wester m.fl. (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om nödvändigheten av att ur
ett konsumentperspektiv noga följa och åtgärda
pågående uppluckring av praxis av gällande regelverk
vid marknadsföringen av finansiella tjänster.
2002/03:L311 av Yvonne Andersson (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om finansieringen av
resegarantier och de små företagarnas ekonomi.
2002/03:L315 av Susanne Eberstein och Agneta
Lundberg (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om s.k. opt in-system för e-
postreklam.
2002/03:L319 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om stärkt
konsumentmakt.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett
konsumentdepartement.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om harmonisering av
konsumentregler inom EU.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om införande av
smajlmärkning på matbutiker och restauranger.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökad konsumentmakt
över offentligt producerade tjänster.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
konsumentvägledning för ekonomiskt svaga grupper.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
återbetalningsplanerna för långtidsarbetslösa.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om renodling av
Konsumentverkets myndighetsutövning.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att stärka den
frivilliga konsumentvägledningen.
2002/03:L327 av Ana Maria Narti m.fl. (fp, m, kd, c,
mp) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en snabb utredning angående
finansieringen av resegarantier och de små
företagarnas ekonomi.
2002/03:L331 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av att se över
reglerna kring skolsponsring och
marknadsföringslagen.
2002/03:L336 av Christina Axelsson m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av frivilliga
konsumentorganisationer.
2002/03:L343 av Monica Green m.fl. (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att nogsamt följa
utvecklingen av hur barn utsätts för och påverkas
av riktad reklam.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en ökad
medvetenhet om reklamens inverkan, nya regler och
lagar som ser till barnets bästa.
2002/03:MJ316 av Birgitta Ohlsson (fp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att obligatorisk
märkning av djurtestade produkter bör införas.
2002/03:N396 av Ingegerd Saarinen (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
36. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
standardiseringsarbetet.
Elanders Gotab, Stockholm 2003