Lagutskottets betänkande
2002/03:LU4
Franchising och avtalsvillkor mellan näringsidkare
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet två motioner från
den allmänna motionstiden år 2002, varav en gäller
franchising och en avtalsvillkor mellan
näringsidkare.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionerna. När det gäller franchising hänvisar
utskottet till aviserat utredningsarbete inom
Regeringskansliet. Beträffande avtalsvillkor mellan
näringsidkare hänvisar utskottet till tidigare
ställningstaganden från riksdagens sida.
I betänkandet finns två reservationer och ett
särskilt yttrande.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Franchising
Riksdagen avslår motion 2002/03:L281.
Reservation 1 (v)
2. Avtalsvillkor mellan näringsidkare
Riksdagen avslår motion 2002/03:L310.
Reservation 2 (kd, v)
Stockholm den 21 januari 2003
På lagutskottets vägnar
Inger René
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger
René (m), Marianne Carlström (s), Raimo Pärssinen
(s), Christina Nenes (s), Yvonne Andersson (kd),
Tasso Stafilidis (v), Maria Hassan (s), Bertil
Kjellberg (m), Rezene Tesfazion (s), Martin
Andreasson (fp), Viviann Gerdin (c), Anneli Särnblad
Stoors (s), Henrik von Sydow (m), Niclas Lindberg
(s), Johan Löfstrand (s), Carina Adolfsson Elgestam
(s) och Mia Franzén (fp).
2002/03
LU4
Utskottets överväganden
Franchising
Utskottets förslag i korthet
En motion med krav på lagstiftning om
franchising bör avslås. Utskottet hänvisar
till aviserat utredningsarbete inom
Regeringskansliet. Jämför reservation 1 (v).
Inledning
Franchising är en form av samverkan mellan två
näringsidkare, franchisegivaren och
franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter genom ett
franchiseavtal åt en eller flera franchisetagare
rätten att mot ersättning sälja varor eller tjänster
under visst namn och ett visst kännetecken som
tillhandahålls av franchisegivaren. Franchising
utmärks av ett gemensamt uppträdande utåt från
franchisegivarens och franchisetagares sida.
Franchisetagarens verksamhet bedrivs dock i eget
namn och för egen räkning. Villkoren för
verksamheten regleras vanligen genom ett
standardavtal mellan parterna.
Med anledning av ett riksdagsbeslut om att
regeringen borde utreda de frågor och problem av
juridisk natur som kan aktualiseras i samband med
franchising tillsattes år 1984 Franchiseutredningen
(bet. NU 1983/84:3). År 1987 överlämnade utredningen
betänkandet (SOU 1987:17) Franchising ett förslag
till lag om franchising. Regeringen beslutade hösten
1991 att lägga utredningen till handlingarna.
Någon lagstiftning i Sverige som direkt tar sikte
på franchising finns således inte.
Förhållandena i andra länder m.m.
Inom EU har endast ett fåtal länder infört
lagstiftning om franchising, Frankrike år 1989 och
Spanien år 1996. I Kanada och USA handhas
lagstiftning om franchising på delstatsnivå, och i
USA finns sedan några år lagstiftning om franchising
i de flesta delstater (se Redogörelse för
lagutskottets studieresa till Island, Kanada och USA
den 24 juni10 juli 1997). I Australien finns numera
federal lagstiftning om franchising (se Redogörelse
för lagutskottets delegationsresa till Australien
och Nya Zeeland den 25 augusti10 september 2000).
Inom Unidroit, ett internationellt institut för
harmonisering av privaträtten, har under lång tid
pågått ett franchiseprojekt. I september 1998
publicerades en handbok som behandlar olika frågor
vid internationell franchising, Guide to
International Franchise Arrangements. Därefter var
arbetet inriktat på utarbetandet av en modellag för
nationell lagstiftning om franchising. I september
2002 antog Unidroits generalförsamling en sådan
modellag, Model Franchise Disclosure Law.
Franchising och konkurrensrätten
Konkurrenslagen (1993:20) innehåller bl.a. förbud
mot konkurrensbegränsande samarbete mellan företag.
EG:s konkurrensregler har stått som förebild för den
svenska konkurrenslagen. Franchising berörs av
konkurrensrätten på så sätt att det för vissa
grupper av avtal mellan företag görs undantag från
det generella förbudet mot konkurrensbegränsande
samarbete. Grunden för dessa undantag är att de
avtal som avses i allmänhet anses förbättra
varudistributionen och utbudet av tjänster samt ge
även konsumenter och andra slutanvändare en skälig
andel av de fördelar som uppnås. Ett sådant
gruppundantag finns för s.k. vertikala avtal.
Franchiseavtal hör till denna kategori.
Med stöd av konkurrenslagen har i olika
regeringsförordningar meddelats gruppundantag som
motsvarar dem som gäller inom EU. Franchiseavtal
omfattas av förordningen (2000:1193) om
gruppundantag enligt 17 § konkurrenslagen (1993:20)
för vertikala avtal, som trädde i kraft den 1
januari 2001 och som gäller till utgången av
december månad år 2005. Med vertikala avtal avses
enligt förordningen avtal som ingås mellan två eller
flera företag vilka, inom ramen för avtalet, är
verksamma i olika led i produktions- eller
distributionskedjan och som avser villkoren för
parternas inköp, försäljning eller återförsäljning
av vissa varor eller tjänster.
Motionen
Lena Sandlin-Hedman och Carin Lundberg (båda s)
anser i motion L281 att franchising rätt använd är
en företagsform som är väl lämpad för den som utan
alltför stor kapitalinsats vill bli egen företagare.
Franchiseavtal kännetecknas dock, enligt
motionärerna, av en stark ensidighet till
franchisegivarens förmån på bekostnad av den svagare
parten, franchisetagaren. Enligt motionärerna bör
den utsatta grupp av småföretagare som
franchisetagare utgör få ett minimiskydd i
lagstiftningen. En sådan lagstiftning bör innehålla
bl.a. regler om förhandlingsrätt för
franchisetagare, informationsskyldighet för
franchisegivare och regler för uppsägning av
franchiseavtal. Avtal om franchising innehåller ofta
en skiljeklausul. Beträffande skiljeklausuler anser
motionärerna att ett minimikrav bör vara att
franchisegivaren skall betala hela eller större
delen av kostnaderna i skiljeförfarandet. I motionen
yrkas ett tillkännagivande i enlighet med det
anförda.
Utskottets ställningstagande
Motioner med yrkanden om lagstiftning om franchising
har varit föremål för behandling av riksdagen vid
åtskilliga tillfällen sedan början av 1980-talet.
Hösten 1992 behandlades sådana motioner utförligt i
lagutskottets betänkande 1992/93:LU2. Utskottet
ansåg därvid att någon lagstiftning om franchising
inte borde införas och erinrade om att en relativt
noggrant reglerad självsanerande verksamhet
uppkommit med inslag av bl.a. uppföranderegler och
förekomsten av en etisk nämnd med uppgift att verka
för god affärssed på området. Några olägenheter till
följd av denna ordning syntes inte ha framkommit.
Enligt utskottets mening borde emellertid
utvecklingen följas uppmärksamt, och inte minst
borde förhållandena utomlands studeras närmare.
Utskottet framhöll också att som utgångspunkt måste
gälla att frågan skall hanteras i Sverige på ett
sätt som står i överensstämmelse med den
internationella utvecklingen. Skulle mot den
bakgrunden förhållandena påkalla
lagstiftningsåtgärder får regeringen på nytt
överväga behovet av sådana åtgärder och eventuellt
förelägga riksdagen förslag i ämnet. Med det anförda
avstyrkte utskottet bifall till de då aktuella
motionerna. Riksdagen följde utskottet.
Motioner med krav på lagstiftning om franchising
behandlades senast våren 2002 i betänkande
2001/02:LU12. Motionsspörsmålen var då föremål för
en omfattande remissbehandling. Utskottet ansåg sig
inte ha någon anledning att frångå sina tidigare
ställningstaganden och avstyrkte bifall till
motionerna. Riksdagen följde utskottet. I
betänkandet framhöll utskottet emellertid vikten av
att regeringen har en beredskap för att överväga
lagstiftning och att spörsmålet i Sverige hanteras
på ett sätt som står i överensstämmelse med den
internationella utvecklingen. Utskottet anförde
vidare att det kunde vara lämpligt att regeringen,
så snart arbetet inom Unidroit med en modellag för
franchising är färdigt, överväger frågan om svensk
lagstiftning på området.
Som tidigare redovisats antog Unidroit i september
2002 en modellag för nationell lagstiftning om
franchising. Enligt vad utskottet erfarit avser man
nu inom Regeringskansliet att utreda i vilken
utsträckning en lag av det slag som tagits fram inom
Unidroit bör införas i Sverige och hur den i så fall
närmare bör vara utformad. I uppdraget kommer även
att ingå att bedöma behovet av ytterligare åtgärder
för att stärka franchisetagarnas ställning.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att
motion L281 inte bör föranleda någon riksdagens
vidare åtgärd.
Avtalsvillkor mellan näringsidkare
Utskottets förslag i korthet
En motion med krav på en utredning som skall
lägga fram förslag som ökar möjligheterna att
jämka avtal mellan näringsidkare bör avslås.
Vad som framkommit i ärendet utgör inte
tillräckliga skäl att frångå riksdagens
tidigare ställningstagande. Jämför
reservation 2 (kd, v).
Avtalslagen
Enligt 36 § avtalslagen, som är en s.k.
generalklausul, får avtalsvillkor jämkas eller
lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med
hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid
avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden
och omständigheterna i övrigt.
Enligt andra stycket i paragrafen skall vid
prövningen särskild hänsyn tas till behovet av skydd
för den som i egenskap av konsument eller annars
intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.
I den juridiska litteraturen har uppfattningen
framförts att en skiljeklausul i avtal mellan
näringsidkare bör jämkas endast i extrema fall
(Grönfors, Avtalslagen, tredje uppl., 1995, s. 242).
Rättspraxis
Frågan om jämkning av avtal mellan näringsidkare har
varit föremål för avgöranden av Högsta domstolen.
Avgörandena i rättsfallen NJA 1987 s. 639 och 1992
s. 290 gällde båda jämkning av skiljeklausuler. I
det förstnämnda rättsfallet konstaterade domstolen
att skiljeklausuler i avtal mellan näringsidkare och
konsument ofta kan väcka betänkligheter. Detta
beror, anfördes det, främst på att kostnaderna för
skiljeförfarandet, vilka inte omfattas av
rättshjälpssystemet, kan utgöra en tung börda för
konsumenten som i regel är den ekonomiskt svagare
parten. Med hänsyn till risken att åsamkas stora
kostnader kan konsumenten se sig mer eller mindre
nödsakad att avstå från att göra sin rätt gällande.
I fråga om skiljeklausuler i avtal mellan
näringsidkare som är jämställda bör, uttalade Högsta
domstolen vidare, enligt förarbetena till 36 §
avtalslagen jämkning som regel inte komma i fråga.
Beträffande det aktuella avtalet mellan parterna
(ett avtal om handelsagentur) konstaterade domstolen
att avtalet skiljer sig väsentligt från ett avtal
mellan jämställda näringsidkare; snarare framträdde
vissa likheter med ett anställningsförhållande. Den
underlägsne parten i förhållandet ansågs av Högsta
domstolen ha varit i behov av samma skydd som en
konsument mot ett skiljeavtal med åtföljande
kostnadsrisker, och skiljeklausulen borde därför
såsom oskälig lämnas utan avseende.
I 1992 års rättsfall, som gällde fråga om jämkning
av skiljeklausul i ett franchiseavtal, uttalade
Högsta domstolen att det inte föreligger skäl att
generellt lämna en skiljeklausul i franchiseavtal
utan avseende. Som regel bör därför en vanlig
skiljeklausul anses innebära rättegångshinder. Ett
annat ställningstagande kunde emellertid enligt
domstolen vara påkallat i vissa fall, t.ex. om
avtalet har likheter med ett anställningsförhållande
eller då en resurssvag franchisetagare behöver samma
skydd som en konsument mot kostnadsriskerna med ett
skiljeavtal. Vad som framkommit i målet om avtalets
tillkomst och innehåll eller vad som upplysts om
franchisetagarens förhållanden kunde emellertid
enligt Högsta domstolen inte anses utgöra
tillräckliga skäl att frångå regeln om
skiljeklausuls giltighet.
Motionen
I motion L310 av Yvonne Andersson m.fl. (kd) pekas
på det skydd som lagstiftningen i många avseenden
ger konsumenterna som den svagare parten i
avtalsförhållanden. Motsvarande skydd finns inte för
småföretagare som ofta kan befinna sig i en
underlägsen position i ett mellanhavande gentemot
ett större företag eller en koncern. För
småföretagaren är, framhålls det i motionen, en
kostsam juridisk process ett betydligt större
problem än för den stora koncernen med helt andra
ekonomiska förutsättningar. Det leder många gånger
till att småföretagaren tvingas avstå från att
processa om ett berättigat krav. I motionen
konstateras att avtal mellan näringsidkare ofta
innehåller en skiljeklausul. Till nackdelarna med
ett skiljemannaförfarande hör att det är dyrt,
vilket drabbar småföretagaren. Motionärerna
framhåller att skiljeklausuler allmänt anses
oskäliga i avtal mellan näringsidkare och konsument.
Däremot hör det till ovanligheterna att domstol
jämkar en skiljeklausul i ett avtal mellan
näringsidkare. Motionärerna begär att regeringen
skall tillsätta en utredning som skall lägga fram
förslag till åtgärder för att öka möjligheterna att
jämka avtal mellan näringsidkare.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har behandlat liknande motionsyrkanden vid
ett flertal tillfällen, senast våren 2002 i
betänkande 2001/02:LU12. Motionsspörsmålet var då
föremål för en omfattande remissbehandling.
Utskottet har nu, liksom uttalades för ett år sedan,
en viss förståelse för de synpunkter som förs fram i
motionen. Vad som framkommit i förevarande ärende
utgör emellertid, enligt utskottets mening, inte
tillräckliga skäl att förorda bifall till den
aktuella motionen. Utskottet förutsätter att de
synpunkter som redovisas i motionen uppmärksammas i
samband med att regeringen överväger frågan om
lagstiftning rörande franschising.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
avslår motion L310.
Reservationer
1. Franchising (punkt 1)
av Tasso Stafilidis (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:L281.
Ställningstagande
I likhet med motionärerna anser jag att franchising
rätt använd är en företagsform som är väl lämpad för
den som utan alltför stor kapitalinsats vill bli
egen företagare. Ett problem med franchising är dock
att parterna i ett franchiseförhållande inte är
jämbördiga. Franchisetagarna intar ofta en
underlägsen ställning i förhållande till
franchisegivarna. Franchiseavtalen är dessutom många
gånger ensidigt utformade till franchisetagarens
nackdel. I flera länder har man därför infört
lagstiftning som skyddar franchisetagaren. Även i
svensk lagstiftning finns på andra områden regler
som skyddar den svagare parten i ett
avtalsförhållande. Mot denna bakgrund anser jag att
den utsatta grupp av småföretagare som
franchisetagare utgör bör få ett minimiskydd i
lagstiftningen. En sådan lagstiftning bör innehålla
regler om bl.a. förhandlingsrätt för
franchisetagare, informationsskyldighet för
franchisegivare och regler för uppsägning av
franchiseavtal. Sådana avtal innehåller ofta en
skiljeklausul. Beträffande skiljeklausuler så anser
jag att ett minimikrav bör vara att franchisegivaren
skall betala hela eller större delen av kostnaderna
i skiljeförfarandet.
Unidroits generalförsamling har i september 2002
antagit en modellag för franchising. Jag anser
därför att det är hög tid att regeringen utan onödig
tidsutdräkt utifrån Unidroits modellag lämnar
förslag till riksdagen om lagstiftning som syftar
till att skydda franchisetagarna i
franchiseförhållandet och att göra parterna mer
jämbördiga. En sådan lagstiftning bör innehålla
regler om bl.a. informationsskyldighet för
franchisegivaren, förhandlingsrätt för
franchisetagare och regler om uppsägning.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
enligt min mening riksdagen, med bifall till
motion L281, som sin mening ge regeringen
till känna.
2. Avtalsvillkor mellan näringsidkare (punkt 2)
av Yvonne Andersson (kd) och Tasso Stafilidis
(v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:L310.
Ställningstagande
Vi vill peka på det skydd som lagstiftningen i många
avseenden ger konsumenterna som den svagare parten i
avtalsförhållanden. Motsvarande skydd finns
emellertid inte för småföretagare som ofta kan
befinna sig i en underlägsen position i ett
mellanhavande med ett större företag eller en
koncern. För småföretagaren är, enligt vår mening,
en kostsam juridisk process ett betydligt större
problem än för den stora koncernen med helt andra
ekonomiska förutsättningar. Detta leder många gånger
till att småföretagaren tvingas avstå från att
processa om ett berättigat krav. Vi kan konstatera
att avtal mellan näringsidkare ofta innehåller en
skiljeklausul. Till nackdelarna med ett
skiljemannaförfarande hör att det är dyrt, vilket
särskilt drabbar småföretagaren. Skiljeklausuler
anses allmänt oskäliga i avtal mellan näringsidkare
och konsument. Däremot hör det till ovanligheterna
att domstol jämkar en skiljeklausul i ett avtal
mellan näringsidkare. Vi anser i likhet med
motionärerna att regeringen skall tillsätta en
utredning som skall lägga fram förslag som ökar
möjligheterna att jämka avtal mellan näringsidkare.
Vad som anförts i reservationen bör enligt vår
mening riksdagen, med bifall till motion L310, som
sin mening ge regeringen till känna.
Särskilt yttrande
Franchising
av Yvonne Andersson (kd), Martin Andreasson (fp),
Viviann Gerdin (c) och Mia Franzén (fp).
Parterna i ett franchiseförhållande är inte
jämbördiga. Franchisetagarna intar ofta en
underlägsen ställning i förhållande till
franchisegivarna. Franchiseavtalen är dessutom många
gånger ensidigt utformade till franchisetagarens
nackdel. Vi anser därför att det bör införas en
lagstiftning om franchising i Sverige som ger
franchisetagarna ett minimiskydd.
Unidroits generalförsamling har i september 2002
antagit en modellag angående franchising. Därtill
kommer att man inom Regeringskansliet avser att
utreda frågan om det bör införas en lag om
franchising i Sverige. Mot denna bakgrund har vi
inte funnit skäl att reservera oss. Vi avser i
stället att avvakta resultatet av det aviserade
arbetet, vilket vi noga kommer att följa.
Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna motionstiden
2002/03:L281 av Lena Sandlin-Hedman och Carin
Lundberg (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en lagstiftning som
reglerar franchiseverksamheten i Sverige.
2002/03:L310 av Yvonne Andersson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppgift att komma med förslag till
åtgärder för att stärka mindre företags möjligheter
att jämka oskäliga avtal mellan näringsidkare.