Lagutskottets betänkande
2002/03:LU2

Ersättning vid flygolyckor


Sammanfattning

I   betänkandet   behandlar   utskottet  regeringens
proposition 2002/03:18 Ersättning vid flygolyckor.
I propositionen föreslås att  riksdagen  godkänner
konventionen  den  28  maj  1999  om vissa enhetliga
regler för internationella lufttransporter, den s.k.
Montrealkonventionen. Vidare läggs fram förslag till
ändringar  i  luftfartslagen (1957:297)  som  syftar
till att införliva konventionen i svensk rätt.
Montrealkonventionen,  som  är  avsedd att ersätta
1929 års Warszawakonvention, innebär  bl.a.  att  nu
gällande beloppsbegränsningar av ersättningsansvaret
vid   dödsfall   och  personskada  avskaffas.  Andra
nyheter är att transportörens  ansvar  alltid  skall
vara  täckt  av ansvarsförsäkring och att det införs
en möjlighet att  på  nationell  nivå  kräva  att en
transportör skall utge förskott på ersättning.
Propositionen   innehåller   även   förslag   till
ändringar  i  luftfartslagen,  atomansvarighetslagen
(1968:45) och lagen (1992:1672) om paketresor som är
föranledda av att rådets förordning  (EG) nr 2027/97
av   den   9   oktober  1997  om  lufttrafikföretags
skadeståndsansvar    avseende    lufttransport    av
passagerare   och   deras   bagage   anpassats  till
Montrealkonventionen.
Lagändringarna  föreslås  träda  i kraft  vid  den
tidpunkt regeringen bestämmer.
Den av regeringen föreslagna ändringen av 9 kap. 4
§ luftfartslagen förutsätter tillämpning  av 10 kap.
5  § regeringsformen och erfordrar därför beslut  av
en majoritet  bestående  av minst fem sjättedelar av
de röstande och minst tre  fjärdedelar av riksdagens
ledamöter.
Ingen   motion   har  väckts  med   anledning   av
propositionen och utskottet  föreslår  att riksdagen
godkänner     Montrealkonventionen     och     antar
lagförslagen.   Därutöver   föreslår  utskottet  att
riksdagen godkänner att regeringen  får säga upp det
i   Montreal   den   25   september  1975  avslutade
tilläggsprotokollet nr 3 till Warszawakonventionen.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut



1. Godkännande av Montrealkonventionen

Riksdagen  godkänner konventionen  den  28  maj
1999    om    vissa    enhetliga    regler    för
internationella                   lufttransporter
(Montrealkonventionen).

2. Uppsägning av Montrealprotokoll nr 3

Riksdagen  godkänner att regeringen  säger  upp
det i Montreal  den  25  september 1975 avslutade
tilläggsprotokollet nr 3.

3. Inflationsjustering

Riksdagen antar 9 kap. 4  § regeringens förslag
till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297).

4. Lagförslagen i övrigt

Riksdagen antar regeringens förslag till
a) lag om ändring i luftfartslagen  (1957:297)  i
den   mån   lagförslaget  inte  omfattas  av  vad
utskottet föreslagit ovan under punkt 3,
b)   lag  om  ändring   i   atomansvarighetslagen
(1968:45),
c)  lag   om   ändring   i  lagen  (1992:1672)  om
paketresor.

Stockholm den 3 december 2002


På lagutskottets vägnar


Inger René

Följande ledamöter har deltagit  i beslutet: Inger
René  (m),  Marianne Carlström (s), Raimo  Pärssinen
(s), Jan Ertsborn (fp), Christina Nenes (s), Hillevi
Larsson (s), Yvonne Andersson (kd), Tasso Stafilidis
(v), Maria Hassan  (s), Bertil Kjellberg (m), Rezene
Tesfazion  (s),  Martin   Andreasson  (fp),  Viviann
Gerdin (c), Anneli Särnblad  Stoors  (s), Henrik von
Sydow  (m), Niclas Lindberg (s) och Johan  Löfstrand
(s).
2002/03

LU2


Redogörelse för ärendet



Den  28  maj   1999  antogs  konventionen  om  vissa
enhetliga      regler       för      internationella
lufttransporter,   den   s.k.  Montrealkonventionen.
Konventionen    innebär    en   konsolidering    och
modernisering  av  det  nu  rådande  internationella
regelsystemet   för  kommersiella   lufttransporter,
vilket för närvarande  bygger  på  den konvention om
internationell luftbefordran som antogs  i  Warszawa
år 1929, den s.k. Warszawakonventionen. Avsikten  är
att      Montrealkonventionen      skall     ersätta
Warszawakonventionen.

Sverige  skrev under Montrealkonventionen  den  28
augusti 1999.
Europeiska unionens råd beslutade den 5 april 2001
att Europeiska  gemenskapen  skall  ansluta sig till
konventionen.     Vid    samma    rådsmöte    antogs
rådsslutsatser om ratificering  av  konventionen som
innebär  att  gemenskapen  och  medlemsstaterna  bör
deponera  sina  ratifikationsinstrument   vid  samma
tillfälle och att detta om möjligt bör ske  före den
31 december 2002.

I  propositionen  föreslår  regeringen att riksdagen
godkänner Montrealkonventionen.  Regeringen föreslår
vidare - efter hörande av Lagrådet  -  att riksdagen
antar  de  i propositionen framlagda förslagen  till
lag om ändring  i  luftfartslagen (1957:297), lag om
ändring i atomansvarighetslagen (1968:45) och lag om
ändring i lagen (1992:1672) om paketresor.

Till   grund   för   propositionen   ligger   dels
departementspromemorian  (Ds  2002:2) Ersättning vid
flygolyckor,    dels   en   inom   Regeringskansliet
upprättad  kompletterande   promemoria,   Ändring  i
atomansvarighetslagen.    Båda   promemoriorna   har
remissbehandlats.

Regeringens  förslag  återfinns   i   bilaga  1  och
lagförslagen i bilaga 2. I bilaga 3 finns de franska
och  engelska texterna av Montrealkonventionen  samt
en svensk översättning.

Propositionen har inte föranlett någon motion.
I departementspromemorian  (DS  2002:2) Ersättning
vid  flygolyckor lades även fram vissa  förslag  vad
gäller  det  ersättningsrättsliga ansvaret vid icke-
kommersiella och  privata  flygningar. Dessa förslag
kommer,  enligt vad som redovisas  i  propositionen,
att  behandlas   under   år   2003  tillsammans  med
förslagen  i Lufträttsutredningens  betänkande  (SOU
1999:42) Ny luftfartslag.



Utskottets överväganden



Ersättning vid flygolyckor


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör  dels godkänna konventionen den
28  maj 1999 om vissa  enhetliga  regler  för
internationella               lufttransporter
(Montrealkonventionen),  dels  godkänna   att
regeringen  säger  upp  det i Montreal den 25
september 1975 avslutade  tilläggsprotokollet
nr 3 (Montrealprotokoll nr  3). Riksdagen bör
vidare anta regeringens lagförslag.

Warszawasystemet

Grunden  för  den  internationella   regleringen  av
civilrättsliga    frågor   inom   den   kommersiella
luftfarten   är   1929    års   konvention   rörande
fastställande  av vissa gemensamma  bestämmelser  om
internationell     luftbefordran,      den      s.k.
Warszawakonventionen.     Denna    konvention    har
reviderats  vid flera tillfällen.  Ändringsprotokoll
har  antagits   åren  1955  (Haagprotokollet),  1971
(Guatemalaprotokollet)  och  1975 (Montrealprotokoll
nr    1-4).    År    1961   tillkom   dessutom    en
tilläggskonvention,             den             s.k.
Guadalajarakonventionen.  Guatemalaprotokollet   och
Montrealprotokoll nr 3 har ännu inte trätt i kraft.

Tillsammans   bildar   Warszawakonventionen,  dess
ändringsprotokoll  och  Guadalajarakonventionen  det
s.k.  Warszawasystemet.  Systemet  har  vunnit  bred
anslutning  bland  världens   länder.   Sålunda  har
omkring 150 stater tillträtt konventionen,  varav de
flesta  även  har tillträtt Haagprotokollet. Sverige
har   tillträtt  samtliga   protokoll.   Regelverket
innehåller   bestämmelser  om  bl.a.  transportörers
ersättningsrättsliga   ansvar  för  dels  skador  på
passagerare,  resgods och  bagage,  dels  skador  på
grund  av förseningar  vid  lufttransporter.  Vidare
finns    bestämmelser     om    transporthandlingar,
avsändarens     förfoganderätt      över     godset,
forumbestämmelser och sammansatta transporter. Genom
Haagprotokollet och Montrealprotokoll nr 3 har bl.a.
de ersättningsrättsliga reglerna ändrats i viss mån.
Beroende på i vilken grad en enskild  stat  anslutit
sig  till Warszawasystemet kan olika regler i  fråga
om   förutsättningar   för   ersättningsansvar   och
beloppsbegränsningar komma att gälla.
I avsnitt  4.2  i  propositionen  finns en närmare
redogörelse för Warszawasystemet.

Svensk rätt

De  svenska  civilrättsliga reglerna om  kommersiell
transport  av passagerare,  bagage  och  gods  finns
framför allt i 9 kap. luftfartslagen (1957:297), som
helt bygger på Warszawasystemet. Nu gällande lydelse
av  kapitlet   följer  Warszawakonventionen  i  dess
lydelse  enligt  Montrealprotokoll   nr   3  och  4.
Eftersom  Montrealprotokoll  nr 3 ännu inte trätt  i
kraft   är   dock   bestämmelserna,   enligt   vissa
övergångsbestämmelser,    endast   tillämpliga   vid
inrikes luftfart och vid luftfart  som inte omfattas
av Warszawasystemet.

I   förhållande   till   stater  som  enbart   har
ratificerat Warszawakonventionen i dess ursprungliga
lydelse gäller alltjämt lagen (1937:73) om befordran
med  luftfartyg.  I fråga om stater  gentemot  vilka
Haagprotokollet från  år  1955  gäller,  tillämpas 9
kap. luftfartslagen i dess lydelse före den  1 april
1989.
Ersättningsrättsliga    bestämmelser    som    rör
internationell   luftfart   finns   också   i  lagen
(1992:1672)  om paketresor och atomansvarighetslagen
(1968:45).
För  en  närmare   redogörelse  för  innehållet  i
luftfartslagen,          paketreselagen          och
atomansvarighetslagen   i  nu   aktuella   avseenden
hänvisas till propositionens avsnitt 4.3-4.5.

Montrealkonventionen

Vid mitten av 1990-talet  inleddes  ett  arbete inom
FN:s luftfartsorganisation ICAO i syfte att  ersätta
Warszawakonventionen med en helt ny konvention.  Vid
en  diplomatkonferens  i Montreal den 10-28 maj 1999
antogs konventionen om vissa  enhetliga  regler  för
internationella     lufttransporter,     den    s.k.
Montrealkonventionen.   Denna   innebär   såväl   en
konsolidering    som   en   modernisering   av   den
civilrättsliga   internationella    regleringen   av
lufttransporter. Konventionen är tillämplig på varje
internationell transport av personer,  bagage  eller
gods  som  utförs med luftfartyg mot ersättning. Den
är också tillämplig  på  transporter  med luftfartyg
som lufttransportföretag utför utan ersättning.

I konventionen finns bl.a. bestämmelser om krav på
dokumentation    vid    lufttransporter,   parternas
inbördes skyldigheter vid transport, stoppningsrätt,
transportörers                    skadeståndsansvar,
beloppsbegränsningar,  jämkning, förskottsbetalning,
behörig  domstol,  skiljeförfarande,   preskription,
ansvarsförsäkring      och     transporter     under
extraordinära förhållanden.
I det följande lämnas  en  översiktlig redogörelse
för vissa centrala delar av de  ersättningsrättsliga
bestämmelserna i Montrealkonventionen  såvitt gäller
förändringar i förhållande till Warszawasystemet.
Enligt  artikel  17.1  ansvarar transportören  för
dödsfall  eller  skada  som  tillfogats  passagerare
under förutsättning att den skadebringande händelsen
inträffat ombord på luftfartyget  eller  vid ombord-
eller avstigning. Transportören kan inte undgå eller
begränsa  sitt  skadeståndsansvar för sådana  skador
och   som   inte  överstiger   100   000   särskilda
dragningsrätter  som  fastställs  av Internationella
valutafonden  (SDR), dvs. för närvarande  sammanlagt
omkring  1  200  000   kr.  Ansvaret  är  emellertid
begränsat  till  detta  belopp   för  varje  enskild
passagerare om transportören visar  att  skadan inte
vållats  av  transportören  eller skadan uteslutande
vållats av tredje man. Det gäller således ett strikt
ansvar för dödsfall och skada  upp  till 100 000 SDR
medan ansvaret för skada som överstiger detta belopp
är presumerat.
Av   artikel  28  följer  att  transportören   vid
dödsfall  eller  skada  är skyldig att utge förskott
för  att  täcka  en  ersättningsberättigad   persons
omedelbara   ekonomiska  behov,  dock  endast  under
förutsättning  att  en  sådan  skyldighet  följer av
nationell rätt.
Som närmare framgår av avsnitt 4.2 i propositionen
är  ansvaret  i dag beloppsbegränsat. Det föreligger
inte heller någon  rätt  till  förskottsbetalning av
ersättning.
Artikel 50 föreskriver att varje  fördragsslutande
part  skall  se till att dess transportörer  tecknar
tillräcklig     försäkring     för     att     täcka
skadeståndsansvar  enligt  konventionen.  Varje stat
har   vidare   rätt   att   begära  av  en  utländsk
transportör  som vill flyga till,  från  eller  inom
staten att visa  att  transportören  har tillräcklig
försäkring.   I   dag   gäller   inte   någon  sådan
försäkringsplikt.       I      förhållande      till
Warszawasystemet    innebär     Montrealkonventionen
således  i  flera  avseenden  förbättringar  utifrån
passagerarnas utgångspunkter.

Gemenskapsrättsliga bestämmelser om ersättning
vid lufttrafik

I rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober
1997    om    lufttrafikföretags   skadeståndsansvar
avseende  lufttransport  av  passagerare  och  deras
bagage   finns   bestämmelser   om   EG-luftföretags
ersättningsskyldighet    vid     personskador    som
inträffar  antingen ombord på ett flygplan eller vid
ombord-  och   avstigning.  Förordningen  bygger  på
Warszawakonventionen     och     innehåller    bl.a.
bestämmelser       om       förutsättningar      för
ersättningsskyldighet,            ansvarsförsäkring,
förskottsbetalning  av  skadestånd  och  information
till passagerare.

Genom  Europaparlamentets  och  rådets  förordning
(EG)  nr 889/2002 har förordningen ändrats  i  syfte
att   anpassa    den    till   Montrealkonventionen.
Ändringsförordningen trädde i kraft den 30 maj 2002,
men  skall  inte  tillämpas   förrän   den   dag  då
Montrealkonventionen träder i kraft för gemenskapen.
1997   års  förordning  innehåller,  i  sin  ändrade
lydelse,   inte  bara  bestämmelser  som  införlivar
Montrealkonventionen.  Den  innehåller  också  andra
regler   som  förstärker  passagerarnas  rättigheter
ytterligare,  bl.a. vad gäller förskottsbetalning av
skadestånd och krav på information.

I rådets förordning  (EEG) nr 2407/92 av den 23 juli
1992    om    utfärdande    av     tillstånd     för
lufttrafikföretag finns bestämmelser om de enhetliga
krav   som   skall   ställas  på  dem  som  bedriver
lufttransport  av passagerare,  post  och  gods  mot
betalning inom EG.  Av  artikel 7 följer ett krav på
att lufttrafikföretag skall  vara  försäkrat för att
täcka sitt ersättningsansvar i samband  med olyckor,
särskilt  med  hänsyn  till passagerare, bagage  och
post.

Propositionen och utskottets ställningstagande

I propositionen konstaterar regeringen att nuvarande
regler om ersättning vid  flygolyckor har vissa drag
som   är   otillfredsställande    ur   passagerarnas
synvinkel.     Detta     gäller     bl.a.    rådande
beloppsgränsningar  samt  avsaknaden av  lagstadgade
krav   på   försäkringsplikt  och   mekanismer   för
skadelidande  att  snabbt  och enkelt få ersättning.
Det  finns  därför,  menar  regeringen,   skäl   att
reformera   och   stärka   det  ersättningsrättsliga
skyddet för flygpassagerare  vid flygolyckor. Enligt
regeringens bedömning innebär  Montrealkonventionen,
med  dess  till  beloppet  obegränsade   ansvar  vid
dödsfall   och  personskada,  försäkringsplikt   och
möjlighet  att   införa   en   skyldighet  att  utge
förskott, en avsevärd förbättring  av  detta  skydd.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen att riksdagen
skall godkänna konventionen och anta lagförslag  som
syftar till att införliva den i svensk rätt.

En     ratifikation     av    Montrealkonventionen
aktualiserar  frågan  huruvida  Warszawakonventionen
eller   något   av   de   andra    instrumenten    i
Warszawasystemet    bör    sägas    upp.    Eftersom
Montrealprotokoll  nr 3 ännu inte har trätt i  kraft
talar,  enligt  regeringens  uppfattning,  praktiska
skäl för att protokollet  sägs  upp  nu. Däremot bör
övriga delar av Warszawasystemet för närvarande inte
sägas upp ensidigt av Sverige. Sverige bör i stället
aktivt  verka  för  att  en  tidpunkt  för  gemensam
uppsägning av systemet bestäms inom ICAO. Vidare bör
Sverige, enligt vad som anförs i propositionen, säga
upp  ett  instrument  i Warszawasystemet om samtliga
parter   till  instrumentet   blivit   parter   till
Montrealkonventionen.
Som    redovisats    i    det    föregående    har
Montrealkonventionens         bestämmelser        om
skadeståndsansvar och försäkring för passagerare och
deras  bagage  införlivats i gemenskapsrätten  genom
dels förordning  (EG)  nr  2027/97,  dels förordning
(EEG)  nr 2407/92. Eftersom en EG-förordning  varken
behöver   eller  får  genomföras  i  nationell  rätt
föreslår regeringen att Montrealkonventionen i fråga
om EG-lufttrafikföretag  endast  skall  införlivas i
svensk rätt i den utsträckning som konventionen inte
redan har införlivats i gemenskapsrätten. Vad gäller
övriga transportörer, som inte är att anse  som  EG-
lufttrafikföretag,  föreslås konventionen införlivas
i sin helhet.
Internationella överenskommelser införlivas enligt
svensk rättstradition  antingen  genom inkorporering
eller   transformering.   Regeringen  diskuterar   i
propositionen   olika   för-   och   nackdelar   med
respektive metod och konstaterar  att det finns skäl
som    talar    för    såväl    inkorporering    som
transformering.   Vid   en   samlad   bedömning  gör
regeringen den bedömningen att skälen för  att välja
inkorporering  väger  över. I propositionen föreslås
därför att konventionen  skall  införlivas  genom en
särskild   bestämmelse  i  luftfartslagen  i  vilken
föreskrivs att  Montrealkonventionens  bestämmelser,
med   undantag   för  några  artiklar  som  föreslås
införlivas i särskild ordning, skall förklaras gälla
som  lag  här  i landet.  De  engelska  och  franska
versionerna   av   konventionen   samt   en   svensk
översättning skall,  enligt förslaget, tas in som en
bilaga till luftfartslagen.
I  sak  innebär lagförslaget  bl.a.  att  det  för
första gången  i  internationella  sammanhang införs
ett  till beloppet obegränsat skadeståndsansvar  vid
personskada  och  dödsfall med ett strikt ansvar upp
till  ett  belopp  om  ca  1  200  000  kr  och  ett
presumtionsansvar för  belopp  därutöver.  Förslaget
innebär vidare att det införs en skyldighet  för  de
svenska  transportörer  som inte är att anse som EG-
luftföretag att ha en ansvarsförsäkring  som  täcker
skadeståndsansvaret   enligt   Montrealkonventionen.
Även    utländska    transportörer,    som     utför
lufttransporter till eller från Sverige eller mellan
orter  i  Sverige,  åläggs  en  skyldighet att ha en
ansvarsförsäkring   som  täcker  skadeståndsansvaret
enligt    konventionen.     Tillsynsansvaret    över
försäkringspliktens    fullgörande    bör,    enligt
regeringens uppfattning,  läggas på Luftfartsverket.
Genom en hänvisning i luftfartslagen till förordning
(EG)  nr  2027/97  införs  en skyldighet  för  såväl
svenska      luftfartsföretag     som      utländska
luftfartsföretag  som  inte  är  att  anse  som  EG-
luftfartsföretag  att  utge förskott på ersättning i
enlighet  med  vad  som följer  av  förordningen.  I
luftfartslagen föreslås  också en ny bestämmelse som
innebär  att talan om ersättning  som  får  föras  i
Sverige skall  väckas  vid  domstolen  i den ort där
passageraren vid olyckstillfället hade sitt  hemvist
om  den  inte  väcks  vid vissa andra i konventionen
närmare angivna domstolar.
Lagstiftningen föreslås  vara  tillämplig även vid
inrikes     lufttransporter     och     vid    andra
lufttransporter     som     varken    omfattas    av
Montrealkonventionen eller Warszawasystemet.
En  av  de  bestämmelser som,  enligt  regeringens
uppfattning, inte bör införlivas genom inkorporering
är konventionens  artikel 24 vari finns bestämmelser
om  ett  särskilt  förfarande   för   justering   av
ansvarsbegränsningsbeloppen   i   konventionen   med
hänsyn  till inflationen. Skälen till att regeringen
såvitt avser artikel 24 föreslagit att införlivandet
skall ske  genom  transformering är följande. Enligt
10   kap. 2 § regeringsformen  får  regeringen  inte
ingå  en   internationell   överenskommelse  som  är
bindande för Sverige utan att riksdagen dessförinnan
har   godkänt   den,   bl.a.   om   överenskommelsen
förutsätter  att lag ändras, upphävs eller  stiftas.
Av 10 kap. 5 §  regeringsformen  framgår  emellertid
att det är möjligt att i vissa fall låta en framtida
ändring    i   en   internationell   överenskommelse
automatiskt  bli gällande som svensk rätt utan något
riksdagsbeslut.  Ett  sådant  beslut får dock endast
avse  framtida  ändringar  av begränsad  omfattning.
Riksdagens  beslut  skall  i  ett  sådant  fall  som
huvudregel fattas i samma ordning  som vid stiftande
av  grundlag. Om ett beslut i grundlagsordning  inte
kan avvaktas får riksdagen dock fatta beslut genast.
Då krävs  kvalificerad majoritet, vilket innebär att
minst fem sjättedelar  av  de röstande och minst tre
fjärdedelar  av  riksdagens  ledamöter   röstar  för
förslaget.
Enligt  regeringens  uppfattning  är  de  aktuella
ändringarna   av   beloppen  enligt  artikel  24  av
begränsad omfattning.  Regeringen föreslår mot denna
bakgrund att artikeln skall införlivas i svensk rätt
genom  en  särskild  bestämmelse   i   9  kap.  4  §
luftfartslagen som innebär att de nya beloppsgränser
som kan komma att bli gällande efter en  tillämpning
av  artikel  24,  skall  gälla  som svensk lag  utan
föregående   godkännande   av   riksdagen.    Enligt
förslaget  skall  en  sådan  ändring  tillkännages i
Svensk författningssamling.
I propositionen föreslås också vissa  ändringar  i
paketreselagen (1992:1672) och atomansvarighetslagen
(1968:45)  som  är föranledda av att förordning (EG)
nr 2027/97 anpassats till Montrealkonventionen.
Lagändringarna  föreslås  träda  i  kraft  vid den
tidpunkt   regeringen   bestämmer.  I  propositionen
anförs  att  avsikten  är att  lagstiftningen  skall
sättas  i  kraft  den  dag  då  Montrealkonventionen
träder i kraft för Sverige.

Utskottet   delar   regeringens   uppfattning    att
flygpassagerarnas   ersättningsrättsliga  skydd  bör
stärkas.  Som  framhålls   i  propositionen  innebär
Montrealkonventionen  en  avsevärd   förbättring  av
detta  skydd i en rad olika avseenden och  utskottet
föreslår   därför   att   riksdagen  skall  godkänna
konventionen.

Propositionen    har    inte    föranlett    något
motionsyrkande och utskottet har för  sin  del inget
att erinra mot de lagförslag som har lagts fram. Som
redovisats  i  det  föregående anser regeringen  att
Montrealprotokoll nr  3  bör  sägas  upp  redan nu i
samband  med  att  Montrealkonventionen ratificeras.
Detta erfordrar lagändringar  (se prop. s. 81 och Ds
2002:2 s. 140) varför, enligt 10  kap.  2  §  första
stycket och 4 § regeringsformen, uppsägningen kräver
riksdagens  godkännande. Utskottet lägger därför  på
eget initiativ  fram  ett  förslag  om att riksdagen
skall   godkänna   att   regeringen  får  säga   upp
protokollet.
Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag



Propositionen


I   proposition   2002/03:18   föreslår   regeringen
(Justitiedepartementet)   att  riksdagen   godkänner
konventionen  den  28 maj 1999  om  vissa  enhetliga
regler för internationella lufttransporter.

I propositionen föreslår regeringen vidare - efter
hörande av Lagrådet - att riksdagen antar de i
propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),
2.  lag  om  ändring   i   lagen   (1992:1672)  om
paketresor,
3.   lag   om   ändring   i  atomansvarighetslagen
(1968:45).

Lagförslagen  har  intagits  som   bilaga   2   till
betänkandet.




Bilaga 2

Regeringens lagförslag


1 Förslag till lag om ändring i
luftfartslagen (1957:297)

2 Förslag till lag om ändring i
lagen (1992:1672) om paketresor

3 Förslag till lag om ändring i
atomansvarighetslagen (1968:45)