Lagutskottets betänkande
2002/03:LU16
Immaterialrättsliga frågor
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet 19 motionsyrkanden
från allmänna motionstiden år 2002 i olika
immaterialrättsliga frågor. Yrkandena gäller
främjande av patent, patentintrångsförsäkring,
bruksmodellskydd, datorrelaterade uppfinningar,
upphovsrättsligt skydd, upphovsrätt i
anställningsförhållanden, ersättning för kopiering,
ersättning till STIM, statens engagemang i STIM,
följerätt och s.k. arenarätt.
Utskottet föreslår att riksdagen skall avslå
samtliga motionsyrkanden och hänvisar främst till
tidigare ställningstaganden från riksdagens sida
samt pågående arbete på såväl nationell som
internationell nivå.
Till betänkandet har fogats fyra reservationer och
ett särskilt yttrande.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Främjande av patent
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L250
yrkandena 24 och 2002/03: N396 yrkandena 24 och
25.
2. Patentintrångsförsäkring
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L250
yrkande 5 och 2002/03: L329.
3. Bruksmodellskydd
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L301 och
2002/03:Sk258 yrkande 2.
4. Datorrelaterade uppfinningar
Riksdagen avslår motion 2002/03:L312 yrkande 3.
5. Upphovsrättsligt skydd
Riksdagen avslår motion 2002/03:Kr264 yrkande
5.
6. Upphovsrätt i anställningsförhållanden
Riksdagen avslår motion 2002/03:L259.
7. Ersättning för kopiering
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Kr336
yrkande 10 och 2002/03: Kr370 yrkande 19.
Reservation 1 (kd)
8. Ersättning till STIM
Riksdagen avslår motion 2002/03:L209 yrkande 1.
Reservation 2 (c)
9. Statens engagemang i STIM
Riksdagen avslår motion 2002/03:L209 yrkande 2.
Reservation 3 (m, c)
10. Följerätt
Riksdagen avslår motion 2002/03:Kr372 yrkande
28.
11. Arenarätt
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L285 och
2002/03:Kr297 yrkande 3.
Reservation 4 (m, kd)
Stockholm den 15 april 2003
På lagutskottets vägnar
Inger René
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger
René (m), Marianne Carlström (s), Raimo Pärssinen
(s), Jan Ertsborn (fp), Christina Nenes (s), Hillevi
Larsson (s), Yvonne Andersson (kd), Tasso Stafilidis
(v), Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg (m), Rezene
Tesfazion (s), Martin Andreasson (fp), Anneli
Särnblad Stoors (s), Henrik von Sydow (m), Niclas
Lindberg (s), Johan Löfstrand (s) och Annika
Qarlsson (c).
Inledning
I betänkandet behandlar utskottet 19 motionsyrkanden
från allmänna motionstiden år 2002 i olika
immaterialrättsliga frågor. Yrkandena gäller
främjande av patent, patentintrångsförsäkring,
bruksmodellskydd, datorrelaterade uppfinningar,
upphovsrättsligt skydd, upphovsrätt i
anställningsförhållanden, ersättning för kopiering,
ersättning till STIM, statens engagemang i STIM,
följerätt och s.k. arenarätt.
En förteckning över behandlade motionsförslag
finns i bilaga 1 till betänkandet. Som en allmän
bakgrund till motionsspörsmålen kan upplysas
följande.
Immaterialrätt är den sammanfattande beteckningen
för ett antal olika regler som skyddar
intellektuella prestationer och kännetecken mot
obehörigt utnyttjande. I huvudsak innebär de olika
immaterialrättsliga reglerna både i Sverige och i
andra länder att den som skapat en skyddad produkt
eller utfört en skyddad prestation har ensamrätt att
dra ekonomisk nytta av produkten eller prestationen.
Ensamrätten kan avse olika slags utnyttjanden, såsom
tillverkning, försäljning eller uthyrning, och
rättighetshavaren kontrollerar i princip all
användning av skyddsobjektet.
Immaterialrätten brukar delas in i upphovsrätt och
industriellt rättsskydd. Till det industriella
rättsskyddet hör patenträtt, känneteckensrätt,
mönsterrätt och växtförädlarrätt. Patenträtt gäller
för nya uppfinningar som kan utnyttjas industriellt.
Känneteckensrätt brukar användas som en övergripande
beteckning för varumärkesrätten, firmarätten och
andra rättsskydd för individualiseringsmedel.
Mönsterskydd gäller utseendet (designen) på en
produkt, antingen det betingas av estetiska skäl
eller nyttoskäl. Växtförädlarrätt skyddar nya
växtsorter som skapas genom förädling eller på annat
sätt.
Mellan upphovsrätten och det industriella
rättsskyddet finns två grundläggande skillnader. Den
ena är att upphovsrätten skyddar det sätt på vilket
en idé omsatts i verkligheten och inte själva idén.
Patentskydd, skydd för varumärken, mönsterskydd och
växtförädlarrätt skyddar däremot idén som sådan. Den
andra skillnaden är att upphovsrätt uppkommer så
fort den skyddade prestationen utförts, medan
patent-, mönster- och växtförädlarrätt i princip
förutsätter ett registreringsförfarande. Varumärken
intar en särställning genom att skydd kan uppkomma
både genom registrering och genom faktisk
användning.
Den ensamrätt som följer med det
immaterialrättsliga skyddet är tidsbegränsad. Enligt
reglerna i Sverige gäller upphovsrätten under 70 år
räknat från upphovsmannens död eller beträffande
vissa prestationer under 50 år från det att
prestationen utfördes. Patentskyddet räknas från den
dag ansökan görs om registrering. I Sverige sträcker
sig skyddstiden 20 år framåt i tiden. För läkemedel
finns möjlighet till tilläggsskydd. Mönsterskyddet
räknas också från ansökningsdagen och gäller under 5
år, men tiden kan förlängas upp till 25 år. När det
gäller växtförädlarrätt är skyddstiden 25 år utom
för potatis, vin och träd där skyddstiden är 30 år.
Varumärken har en i princip obegränsad skyddstid så
länge de används. En registrering gäller dock bara
under 10 år men kan förnyas ett obegränsat antal
gånger.
Ensamrätten kan också vara inskränkt på olika
sätt. Särskilt på det upphovsrättsliga området finns
det åtskilliga regler som begränsar upphovsmannens
ensamrätt. Ett exempel på en sådan inskränkning är
att privatpersoner som huvudregel har rätt att
kopiera skyddade verk för enskilt bruk.
Den som utan rättighetshavarens samtycke vidtar
någon åtgärd som omfattas av ensamrätten begår ett
immaterialrättsligt intrång. Ett system av olika
sanktioner av såväl straffrättslig som civilrättslig
karaktär skyddar ensamrätterna mot intrång. Vidare
kan en domstol besluta om vissa skyddsåtgärder och
säkerhetsåtgärder.
De svenska bestämmelserna på det
immaterialrättsliga området finns i lagen (1960:729)
om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,
lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för
halvledarprodukter, patentlagen (1967:837),
varumärkeslagen (1960:644), kollektivmärkeslagen
(1960:645), firmalagen (1974:156),
mönsterskyddslagen (1970:485) och växtförädlar-
rättslagen (1997:306).
Utskottet övergår därmed till att under skilda
rubriker behandla de olika frågor som har
aktualiserats i motionerna.
2002/03
LU16
Utskottets överväganden
Främjande av patent
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden som innebär vidtagande av
åtgärder för att främja patent bör avslås.
Utskottet hänvisar till pågående nationellt
och internationellt arbete.
Bakgrund
Reglerna i patentlagen (1967:837) innebär att den
som gjort en ny uppfinning kan få ensamrätt att
utnyttja uppfinningen yrkesmässigt genom patent.
Patent kan meddelas på ett förfarande, t.ex. ett
nytt produktionssätt, eller på en produkt som sådan,
exempelvis ett nytt läkemedel. Som allmänna
förutsättningar för patenterbarhet gäller att
uppfinningen, förutom att den skall vara ny,
väsentligen skall skilja sig från vad som tidigare
är känt (uppfinningshöjd) samt att den skall kunna
utnyttjas industriellt och vara reproducerbar,
vilket innebär att uppfinningen skall ha sådan
karaktär att den avsedda effekten med säkerhet kan
uppnås vid ett upprepat utövande av uppfinningen.
Den ensamrätt att utnyttja en uppfinning som
patentskyddet ger innehavaren är avsedd att
stimulera forskning och utvecklingsarbete.
Uppfinnare kan räkna med att under skyddstiden utan
konkurrens kunna marknadsföra uppfinningen eller på
annat sätt exploatera den ekonomiskt. Häri ligger
också ett allmänt intresse. Mot de intressen som
sålunda bär upp patentskyddet står samhällets
intresse av att det inte skapas ett alltför
långtgående monopol när det gäller att dra nytta av
en uppfinning. Ensamrätten har därför begränsats i
tiden. Vidare finns möjlighet att under vissa
förutsättningar genom tvångslicens ge tredje man
rätt att, utan hinder av ett patent, mot ersättning
till patenthavaren utnyttja den patentskyddade
uppfinningen. Som exempel kan nämnas möjligheten
till tvångslicens vid underlåtet utövande av en
patenterad uppfinning.
Patent söks i Sverige hos Patent- och
registreringsverket (PRV), som granskar varje
ansökan som kommer in till myndigheten. Vid
granskningsförfarandet skall utrönas huruvida det
föreligger hinder mot bifall till ansökningen med
hänsyn till patentlagens bestämmelser. En väsentlig
del av granskningen avser frågan om uppfinningen är
ny och fyller kravet på uppfinningshöjd. Om
förutsättningarna för patent är uppfyllda, dvs. om
ansökningen är fullständig och PRV gör bedömningen
att det inte finns några hinder mot patent, skall
sökanden underrättas om att patent kan meddelas.
Sedan sökanden betalat en särskild avgift,
meddelandeavgift, skall patentmyndigheten bifalla
ansökningen och kungöra beslutet. När beslutet har
kungjorts är patent meddelat. Därefter vidtar det
s.k. invändningsförfarandet då var och en har
möjlighet att göra invändningar mot ett meddelat
patent. Framförda invändningar kan under vissa
närmare angivna förutsättningar leda till att ett
meddelat patent upphävs. Förfarandet vid PRV är
ganska tidskrävande, och det tar i genomsnitt
omkring tre år från det att en patentansökan ges in
till dess att patent meddelas.
Oftast företräds sökanden i patentärenden av
ombud, om det inte är fråga om ett större företag
med egen patentavdelning. Ett patentombud bistår
uppfinnaren bl.a. med att formulera ansökan och göra
förberedande nyhetsundersökningar. När patent har
meddelats kan patentombudet bistå med att hålla
patentet vid liv genom att betala in årsavgifter och
att hjälpa till med upprättandet av licensavtal m.m.
Ett patent som meddelas av nationell
patentmyndighet blir gällande endast i den staten.
Något världspatent existerar inte. En uppfinnare som
önskar få patentskydd i flera länder måste alltså i
princip söka patent i varje land. I konventionen om
patentsamarbete (Patent Cooperation Treaty, PCT)
finns emellertid bestämmelser om s.k. internationell
ansökan som gör det lättare att ansöka om patent i
flera länder samtidigt. Förfarandet med en sådan
ansökan innefattar en centraliserad, internationell
nyhetsgranskning och en möjlighet till en
internationell, förberedande
patenterbarhetsprövning. För att patent skall
meddelas måste dock en internationell ansökan alltid
fullföljas vid den nationella patentmyndigheten,
vilken självständigt gör den slutliga prövningen
enligt nationell rätt. Sverige ratificerade PCT i
samband med ikraftträdandet år 1978.
Genom den europeiska patentkonventionen (EPC) har
vidare skapats en ordning som medger att en
patentansökan samtidigt kan erhålla patentskydd i
flera länder, s.k. europeiskt patent. Sådant patent
meddelas av det europeiska patentverket (EPO),
vilket har sitt säte i München. Patentkonventionen,
som innehåller en fullständig reglering av
ansökningsförfarandet och förutsättningarna för att
få europeiskt patent samt handläggningsordningen vid
det europeiska patentverket, trädde i kraft år 1977
och har tillträtts av Sverige och ett flertal andra
europeiska stater. I den svenska patentlagen har de
särskilda regler som föranletts av tillträdet tagits
in. En viss anpassning av de svenska patentreglerna
till konventionens bestämmelser har också skett.
Ett patent som meddelas av EPO är giltigt i de
länder som designerats i ansökningen. Patentet är
dock giltigt enligt respektive lands nationella
patent-rätt. Det är alltså inte fråga om ett
europeiskt patent utan om ett knippe av nationella
patent. Grunderna för att ett patent kan förklaras
ogiltigt bestäms visserligen i konventionen, men EPC
innefattar inte någon gemensam jurisdiktion för
ogiltighets- och intrångsfrågor. Det finns alltså
inte några garantier för att meddelade patent bedöms
likformigt, och prövningen i domstol kan falla ut
olika i olika stater.
Fördelarna med Europapatentet har ansetts vara
flera. Endast en ansökan behöver ges in, ansökan
görs på ett enda språk engelska, tyska eller
franska och kostnaden är lägre än för en ansökan
som avser tre separata länder. Systemet har dock
enligt mångas mening vissa nackdelar beroende på
dess komplexitet och på att kostnaderna trots allt
anses för höga. En annan nackdel som framhållits är
avsaknaden av en domstol på Europanivå som avgör
tvister om patent.
Kommissionen lade år 1997 fram en grönbok om
patentsystemet i Europa med undertiteln Främjande av
innovationer genom patent, KOM (97) 314. I grönboken
tas frågor upp om hur det nuvarande
Europapatentsystemet fungerar och redovisas ett
arbete inom EPO för att sänka kostnaderna för
Europapatentet. Kommissionen har därvid konstaterat
att det finns ett uttalat behov av ett nytt,
enhetligt patentsystem som täcker hela gemenskapen.
Ett sådant gemenskapspatent måste enligt
kommissionen vara billigt, både jämfört med ett
amerikanskt patent och i förhållande till ett
europeiskt patent som täcker ett mindre antal
stater.
I augusti 2000 lade kommissionen fram ett förslag
till förordning om gemenskapspatent, KOM (2000) 412.
Avsikten är att möjliggöra för den som gjort en
uppfinning att genom en enda ansökan få ett patent
som gäller i hela gemenskapen. Genom förordningen
vill man därmed göra det billigare för företag och
enskilda uppfinnare att erhålla patentskydd i
gemenskapen. Förslaget innebär bl.a. att EPO kommer
att pröva ansökningar om gemenskapspatent enligt de
regler som gäller för övriga europeiska patent.
Huvuddelen av patentskriften kommer endast att
finnas på det av EPO:s handläggningsspråk (engelska,
franska eller tyska) som sökanden har valt. Det
beviljade gemenskapspatentet behöver inte översättas
för att bli giltigt. Mål om intrång i och ogiltighet
av gemenskapspatent skall endast få prövas av en ny
specialdomstol för immaterialrätt på EG-nivå. En
ändring av EG-fördraget hösten 2000 har möjliggjort
inrättandet av en sådan domstol.
De stora tvistefrågorna i förslaget om
gemenskapspatent har varit frågan om de nationella
patentverkens roll och frågan om översättning av
patentskrifter. I samband med en rådskonferens den 3
mars 2003 träffades en principöverenskommelse om
inrättandet av en specialdomstol med domare som är
specialiserade på patenträtt och bistås av tekniska
experter. Processen skall föras på det språk
svaranden talar men förhör med vittnen får ske på
vittnets eget språk. Vidare innebär överenskommelsen
att patentansökan skall göras på engelska, franska,
tyska eller ansökarens eget språk och att
patentkraven skall översättas till alla
medlemsstaters språk.
Patenträttskonventionen (PLT) antogs vid en
diplomatkonferens våren 2000. Den innebär åtaganden
om avreglering och viss harmonisering av
bestämmelser om formalia kring patentansökningar.
Konventionens bestämmelser är med ett undantag
minimibestämmelser, dvs. konventionsstaterna har
frihet att tillämpa bestämmelser som är mer liberala
för patentsökande och rättighetsinnehavare än vad
som anges i konventionen. Undantaget från denna
princip gäller i fråga om vad som skall få krävas
för att fastställa en ingivningsdag (filing date)
för en ansökan. Sverige har signerat konventionen
som ännu inte trätt i kraft.
Motionerna
Henrik S Järrel (m) begär i motion L250 ett
tillkännagivande om att regeringen bör verka för att
höja patentets rättsliga skydd och status för att
skapa goda, konkurrenskraftiga förutsättningar för
näringsverksamhet och företagande (yrkande 2).
Motionären konstaterar att det oftast bara är de
riktigt stora företagen som har råd att söka, bevaka
och försvara patent. För många enskilda uppfinnare
är patentkostnaden hög. Regeringen borde enligt
motionärens uppfattning överväga ett system med
differentierade patentkostnader samt en förlängning
av det s.k. prioritetsåret för att underlätta för
den sökande att hitta olika, lämpliga
samarbetspartner, för att finna lämpliga
produktions- och finansieringsformer samt för att ta
ställning till om patent skall sökas även i andra
länder. I samband med en sådan förlängning anser
motionären att även tiden för offentliggörande av
patent måste utsträckas (yrkande 3). I konsekvens
med vad som nu yrkats, menar motionären att
regeringen på samma sätt bör verka för ändringar i
internationella patentkonventioner (yrkande 4).
I motion N396 framför Ingegerd Saarinen (mp) att
riksdagen bör ge regeringen till känna att ett skydd
bör ges för uppfinningar under tiden från
patentansökan till dess patent beviljas och att en
ersättning även under denna tid skall utgå (yrkande
24). Motionären anser också att patentkostnaderna
måste sänkas. Regeringen bör därför skyndsamt utreda
vilka ekonomiska konsekvenser både för innovatörer
och för staten detta skulle få (yrkande 25).
Pågående arbete
Under år 2000 hölls en diplomatkonferens för
revidering av EPC mellan konventionsstaterna. Den
revisionsakt som antogs innebär att ett stort antal
artiklar ändras och att ett antal nya artiklar
tillkommer. Som exempel på mer betydelsefulla
ändringar kan nämnas att den europeiska
patentorganisationens förvaltningsråd får behörighet
att revidera stora delar av konventionen för att
anpassa konventionstexten till en internationell
konvention eller till EG-lagstiftning på området
(artikel 33). Nya artiklar (artiklarna 105ac) har
regler om en möjlighet för patenthavaren att efter
patentets beviljande begränsa patentets omfattning
genom ett administrativt förfarande. Genom en ny
artikel (112a) har införts ett institut som liknar
resning och klagan över domvilla. I en artikel (138
[3]) har uttryckligen angivits att patenthavaren
skall ha rätt att i en rättegång rörande ogiltighet
av patentet begränsa patentet genom ändring av
patentkraven. Sverige har signerat revisionsakten.
I syfte att minska kostnaden för att erhålla ett
europeiskt patent tillsatte konventionsstaterna till
EPC vid en regeringskonferens i juni 1999 en
arbetsgrupp (Working Party on Cost Reduction, WPR).
Arbetsgruppens huvuduppgift var att ta fram ett
förslag för att minska översättningskostnaderna.
Arbetsgruppen enades om ett förslag till en
överenskommelse om tillämpning av artikel 65 EPC.
Texten till denna antogs vid en regeringskonferens i
London i oktober 2000 och är öppen för de
konventionsstater som vill ansluta sig. Den innebär
i korthet följande. De konventionsstater som har
något av det europeiska patentverkets
handläggningsspråk som ett av sina officiella språk
avstår genom överenskommelsen från att i
fortsättningen kräva översättning av patentskriften
för att patentet skall bli giltigt. Sådana
konventionsstater som inte har ett officiellt språk
som också är handläggningsspråk i det europeiska
patentverket skall peka ut ett av de tre
handläggningsspråken och avstå från översättning
till ett nationellt språk om patentskriften finns på
det utpekade språket. Även i fall när patentskriften
finns på detta språk har dessa stater alltjämt rätt
att kräva översättning av patentkraven till ett av
sina officiella nationella språk. Sverige har
signerat överenskommelsen.
I en framställning till Justitiedepartementet år
1996 framförde Patent- och registreringsverket (PRV)
vissa önskemål om ändringar i patentlagen. Ett
förslag är att en särskild avgift skall införas för
en tredje man som gör invändning mot ett meddelat
patent. Därigenom skulle enligt verket antalet
mindre seriösa invändningar sjunka. I sammanhanget
kan nämnas att det i artikel 99 (1) EPC ställs krav
på en särskild invändningsavgift.
Mot bakgrund av vad som ovan redovisats har
regeringen tillkallat en särskild utredare med
uppdrag att ta fram ett underlag för bedömning av om
Sverige bör tillträda de tre internationella
överenskommelserna på patentområdet samt ge ett
förslag till ställningstagande avseende om tillträde
skall ske. Utredaren skall även lägga fram förslag
till de lagändringar som behövs för att dessa
instrument skall kunna tillträdas och förslag till
andra lagändringar som på grund av anknytning till
tillträdet bedöms lämpliga. Vidare skall utredaren
överväga några andra immaterialrättsliga frågor som
aktualiserats, däribland frågan om en särskild
avgift för tredje man som invänder mot ett meddelat
patent. Uppdraget skall enligt ett tilläggsdirektiv
vara slutfört senast den 1 juli 2003.
Tidigare behandling
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat
motionsyrkanden om åtgärder för att förbättra
villkoren för uppfinnare och innovatörer. I dessa
sammanhang har utskottet uttryckt att det är viktigt
att uppfinnare och företag förmår att ta till vara
de fördelar som patentskyddet erbjuder. Vidare har
konstaterats att för företag är patent ett av flera
sätt att försäkra sig om att resultaten av
satsningar på forskning och utveckling kan
tillgodogöras och vidmakthållas. Patent utgör ett
sätt att exploatera ny teknik, och när företagen och
samhället satsar allt större resurser på forskning
och utveckling blir det också mer betydelsefullt att
kunna säkra avkastningen på gjorda investeringar. Om
vissa uppfinnare och företag inte förmår att ta till
vara de fördelar som patentskyddet erbjuder, fyller
patentsystemet inte längre sin funktion (se b.la.
bet. 1997/98:LU16).
Utskottet har inte funnit annat än att det arbete
som har pågått, såväl på Europanivå som nationellt,
har bedrivits med en sådan inriktning att arbetet
har legat i linje med motionsönskemålen (bet.
1998/99:LU14).
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inte heller nu någon annan uppfattning
än motionärerna vad gäller patentets betydelse och
vikten av ett patentsystem med ett effektivt
patentskydd. Mot bakgrund av vad som redogjorts om
arbete som pågår såväl nationellt som
internationellt, finner utskottet att det inte är
påkallat med någon åtgärd från riksdagens sida med
anledning av motionerna. I sammanhanget kan inte nog
understrykas det ofrånkomliga i att tyngdpunkterna i
de svenska aktiviteterna i syfte att främja patent
fokuseras på och är beroende av det internationella
arbetet.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
L250 yrkandena 24 och N396 yrkandena 24 och 25
avslås.
Patentintrångsförsäkring
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om
införande av en patent-intrångsförsäkring.
Utskottet redovisar tidigare överväganden i
frågan samt hänvisar till de skärpningar som
gjorts inom immaterialrätten
lagstiftningsvägen senare år och pågående
arbete inom EU.
Bakgrund
Hösten 1996 gav regeringen Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK) i uppdrag att ta
fram ett underlag med förutsättningar för och
förslag till utformning av en
patentintrångsförsäkring som bygger på kommersiella
grunder. Uppdraget redovisades i januari 1997 i
rapporten (R 1997:4) Rättsskyddsförsäkring för
patent. Verket redogjorde i rapporten för en modell
för en rättsskyddsförsäkring som bygger på
kommersiell grund och föreslog lösningar med
expansionsmöjligheter till nordisk och europeisk
nivå.
Regeringen utsåg därefter en särskild förhandlare
med uppdrag att söka få till stånd en
överenskommelse med olika intressenter om bildande
av ett försäkringsbolag för att meddela den aktuella
försäkringen. Regeringen förklarade sig beredd att
skjuta till medel för vissa initialkostnader,
förutsatt att det gick att finna finansiärer som var
villiga att bidra till det erforderliga
aktiekapitalet.
Den särskilde förhandlaren konstaterade den 12
februari 1998 i sin redovisning av uppdraget till
regeringen att det då saknades förutsättningar för
att ingå överenskommelser med intressenter för
finansiering och ägande av ett försäkringsbolag som
skall tillhandahålla rättsskyddsförsäkring för
patent. Även om många ansåg att det var angeläget
att lösa problemet fanns det enligt rapporten
uppenbarligen inte tillräckligt stort intresse hos
någon av de intressenter som har möjlighet,
finansiellt och i övrigt, att få till stånd en
ordning baserad på privat engagemang. En nationell
lösning av problemet torde därför, enligt den
särskilde förhandlaren, förutsätta ett väsentligt
större engagemang, bl.a finansiellt, från statens
sida, än vad som varit aktuellt enligt
förhandlingsuppdraget. Vidare anfördes att det kan
diskuteras huruvida det från allmänna utgångspunkter
är lämpligt att staten på sådant sätt skulle ta
ansvaret för problemets lösning, och det är också
oklart om det vore förenligt med EU:s
konkurrensregler. Avslutningsvis angavs i rapporten
att problemet med patentintrång tagits upp på EU-
nivå, men att de flesta bedömare ansåg att en
eventuell lösning på europeisk nivå låg flera år
fram i tiden. Som sin slutsats ansåg den särskilde
förhandlaren att Sverige i den föreliggande
situationen borde inrikta ansträngningarna på att,
tillsammans med övriga intresserade länder, aktivt
driva fram en europeisk lösning av problemet.
Motionerna
Henrik S Järrel (m) konstaterar i motion L250 att i
och med att patentintrångsförsäkringen upphörde vid
årsskiftet 1995/96 försvann också en ekonomisk
trygghetsgaranti för många mindre bemedlade
uppfinnare och innovatörer. Trots att vissa
ansträngningar har gjorts för att hitta en rimlig
finansieringsmodell för en sådan försäkring, anser
motionären att statsmakterna i samarbete med
branschföreträdare borde söka avhjälpa denna
påtagliga brist. I motionen yrkas ett
tillkännagivande med denna innebörd (yrkande 5).
I motion L329 anser Kenth Högström (s) att det
måste skaps ett bättre och starkare rättsskydd för
uppfinnare och upphovsmän genom någon typ av statlig
försäkringskonstruktion. Motionären anför att en
enskild innovatör som regel aldrig har en möjlighet
att värja sig mot ett storbolags försök att skada
eller stoppa en innovation. Ett enkelt sätt vore
enligt motionären att staten gav NUTEK uppdraget att
organisera en innovatörs-/patentförsäkring som alla
blivande och existerande patentägare/upphovsmän
kunde teckna för en överkomlig peng och som skulle
syfta till att bestrida rättsliga processer.
Tidigare lagstiftningsåtgärder
Våren 1994 beslutade riksdagen om väsentligt skärpta
åtgärder mot intrång i de immateriella ensamrätterna
(prop. 1993/94:122, bet. LU17). Genom beslutet, som
innebar ändringar i patentlagen, upphovsrättslagen,
varumärkeslagen, mönsterskyddslagen, firmalagen,
lagen om kretsmönster i halvledarprodukter och
växtförädlarrättslagen, har domstolarna nu
möjligheter att vid vite förbjuda fortsatt intrång
inom hela det immaterialrättsliga området. Vidare
ändrades skadeståndsbestämmelserna på det
industriella rättsskyddets område så att
rättighetshavarnas ställning vid intrång förstärks.
Också straffbestämmelserna ändrades år 1994 så att
intrång som begås av grov oaktsamhet är straffbara
även på det industriella rättsskyddets område.
Vidare höjdes maximistraffet för intrång i de
industriella ensamrätterna från fängelse i sex
månader till fängelse i två år. Till detta kommer
att det samtidigt infördes regler om straff för
försök och förberedelse till intrång i nämnda
rättigheter. Den nya lagstiftningen trädde i kraft
den 1 juli 1994.
För att ytterligare motverka det ökande olovliga
kommersiella utnyttjandet av andras verk, produkter
och varumärken beslutade riksdagen hösten 1998 om en
ny skyddsåtgärd intrångsundersökning vid
immaterialrättsintrång (prop. 1998/99:11, bet. LU5).
Åtgärden innebär att en rättighetshavare i ett
civilrättsligt förfarande kan begära att det görs en
undersökning för att säkra bevis hos någon som på
goda grunder misstänks ha gjort ett intrång i en
immateriell rättighet. Ett beslut om
intrångsundersökning skall fattas av allmän domstol
och verkställas av kronofogdemyndigheten.
Bestämmelserna om intrångsundersökning, som tagits
in i patentlagen, upphovsrättslagen,
varumärkeslagen, mönsterskyddslagen, firmalagen,
lagen om skydd för kretsmönster för
halvledarprodukter och växtförädlarrättslagen,
trädde i kraft den 1 januari 1999.
Det s.k. mönsterskyddsdirektivet (98/71/EG)
genomfördes i svensk rätt av riksdagen våren 2002. I
samband med detta beslutades också vissa andra
ändringar i mönsterskyddslagen (1970:485). I lagen
infördes bl.a. en uttrycklig bestämmelse om att
mönsterrätt endast kan erhållas om mönstret är nytt
och särpräglat. Även icke-fysiska föremål som
typsnitt och layout på en bildskärm skall kunna
skyddas. Särskilda regler infördes om skydd för
beståndsdelar i en sammansatt produkt. Mönsterrätten
ändrades från att omfatta endast yrkesmässig
användning till att omfatta all användning av
mönstret. Samtidigt infördes nya undantag från
mönsterrätten, bl.a. för privat utnyttjande.
Skyddsomfånget utökades från att endast gälla varor
för vilka mönstret registrerats och likartade varor
till att omfatta samtliga mönster som är identiska
eller som inte gör ett annat helhetsintryck på en
kunnig användare än det registrerade mönstret. En
s.k. nyhetsfrist infördes som innebär att en
formgivare inte skall gå miste om sitt skydd om
mönstret har blivit känt innan ansökan lämnades in,
förutsatt att ansökan lämnades in inom tolv månader
från det att mönstret gjordes offentligt. Vidare
förlängdes skyddstiden från tidigare maximalt 15 år
till maximalt 25 år (prop. 2001/02:121, bet. LU22).
Pågående arbete inom EU
Kommissionen presenterade den 30 januari 2003 ett
förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv
om åtgärder och förfaranden för skydd av
immaterialrätter (KOM(2003)46). Direktivet syftar
till att motverka åtgärder som innebär intrång i
immateriella rättigheter, särskilt när verksamheten
bedrivs på kommersiell basis eller vållar
rättighetshavarna väsentlig skada. I direktivet
föreslås regler om civilrättsliga och
straffrättsliga sanktioner. När det gäller de
civilrättsliga åtgärderna är det fråga om en
skyldighet för en intrångsgörare att betala
skadestånd till rättighetshavaren. I straffrättsligt
hänseende föreskrivs att medlemsstaterna skall
kriminalisera sådana intrång i immateriella
rättigheter som sker uppsåtligen och i
förvärvssyfte. Också försök, förberedelse och
medverkan skall straffbeläggas. Medlemsstaterna
skall också föreskriva om straff (böter och
fängelse) och om särskilda rättsverkningar av brott,
bl.a. näringsförbud och tvångslikvidation av bolag.
Direktivet tar vidare upp förslag om säkerställande
av bevisning om intrångsgörande verksamhet, t.ex.
skyldighet att tillhandahålla handlingar som har
betydelse som bevis. Medlemsstaterna skall också
införa regler som möjliggör interimistiska åtgärder
för att hindra förestående intrång eller att ett
redan inlett intrång fortsätter. Olovligen
framställda alster och produkter skall kunna samlas
in på intrånggörarens bekostnad, och sådana varor
skall också kunna förstöras. Beslut skall kunna
fattas om förbud mot fortsatt intrång. Förslaget
kommer att under våren 2003 behandlas i
rådsarbetsgrupper.
Tidigare behandling
Våren 1998 behandlade utskottet motionsyrkanden som
tog upp behovet av en patentintrångsförsäkring.
Uskottet fann det vara utomordentligt beklagligt att
det inte hade varit möjligt att lösa de finansiella
förutsättningarna för den föreslagna
försäkringsmodellen. Med hänsyn till frågans
betydelse förutsatte utskottet att regeringen dels
noga överväger om det kan finnas alternativa vägar
att nå fram till en nationell lösning, dels verkar
för att driva fram en försäkringslösning på
europeisk nivå. Utskottet avstyrkte bifall till
motionsyrkandena (bet. 1997/98:LU16).
När utskottet våren 2002 föreslog att
motionsyrkanden om införandet av en
patentintrångsförsäkring skulle avslås, konstaterade
utskottet att förutsättningarna för en lösning på
nationell nivå torde vara desamma då som år 1998.
Utskottet hänvisade också till att det upplysts om
att det inom EU pågår vissa överväganden i riktning
mot att skapa en försäkringsordning på europeisk
nivå beträffande patentintrång. Utskottet såg
positivit på saken och förutsatte att regeringen
fortsatte att verka för att driva fram en sådan
försäkringslösning (bet. 2001/02:LU17).
Utskottets ställningstagande
Utskottet har givetvis fortfarande en positiv syn i
frågan om patentintrångsförsäkring samtidigt som
utskottet är medvetet om svårigheterna att få till
stånd en sådan lösning. Utskottet är inte berett att
inom ramen för förevarande ärende föreslå några
riksdagsinitiativ i frågan.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
L250 yrkande 5 och L329 avslås.
Bruksmodellskydd
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden med krav på införande av ett
enklare skydd för uppfinningar bör avslås.
Utskottet hänvisar till pågående arbete inom
EU.
Bakgrund
En med patent besläktad skyddsform är
bruksmodellskyddet. Skyddet för bruksmodeller skall
skiljas från mönsterskyddet, som är ett skydd för
det yttre utseendet på en produkt, medan skyddet för
bruksmodeller riktar sig mot själva den tekniska
konstruktionen. Tanken med bruksmodellskyddet är att
det skall vara möjligt att skydda uppfinningar som
innebär endast smärre tekniska framsteg. Skyddet
skall kunna meddelas både för produkter och för
förfaranden. Sverige, Luxemburg och Storbritannien
saknar i dag en motsvarighet till denna skyddsform
medan övriga medlemsländer har regler på området,
vilka dock skiljer sig åt. Inom EU övervägs för
närvarande införandet av ett särskilt skydd för s.k.
bruksmodeller (utility models, nyttighetsmodeller
eller, med ett tidigare använt svenskt uttryck,
bruksmönster).
Motionerna
Berndt Ekholm (s) anför i motion L301 att utöver det
skydd som ges i särskild ordning, bl.a. patent, är
det önskvärt att det också införs ett billigt och
enkelt skydd som täcker intitialskedet i
uppfinningsprocessen. Skyddet skulle kunna omfatta
ett begränsat antal år och upprätthållas genom en
årlig avgift. I motionen yrkas att detta ges
regeringen till känna.
I motion Sk258 uppger Sofia Larsen (c) att det i
USA finns något som heter lättpatent. Detta patent
gäller i ett år om det har lämnats in via en
advokatbyrå eller liknande och kostar ca 800 kr.
Under detta år kan produkten ändras för att få den
så bra som möjligt. Detta gör, enligt motionären,
att uppfinnaren öppet kan visa sina idéer till
företag eftersom idén är skyddad under det första
året. Regeringen bör undersöka hur ett sådant
lättpatent skulle kunna införas i Sverige (yrkande
2).
Pågående arbete inom EU
I syfte att möta det behov som finns av ett enklare
skydd för vissa uppfinningar har kommissionen lagt
fram förslag till direktiv om tillnärmning av de
rättsliga ordningarna för bruksmodellskydd för
uppfinningar, KOM (97) 691 och KOM (99) 309.
I direktivförslaget anges att de särskilda
kännetecknen för den föreslagna skyddsformen skall
vara en snabb och enkel registrering, lägre
skyddsvillkor, lägre kostnader och möjlighet till
ett preliminärt skydd i avvaktan på att patent
meddelas. Den genomsnittliga tiden för meddelande av
bruksmodellskydd i de länder som redan har sådant
skydd i någon form är sex månader, vilket kan
jämföras med vad som gäller för patent, dvs. två
till fyra år. Den snabba registreringen kan
förstärka den konkurrensmässiga ställningen, främst
för de små och medelstora företagen, och den
möjliggör ett snabbt ekonomiskt utnyttjande av
uppfinningen, såväl genom meddelande av licenser som
genom en direkt användning av uppfinningen inom
företaget. Villkoren för att erhålla ett
bruksmodellskydd är mindre strikta och lättare att
uppfylla än de som gäller för patent, vilket gör det
möjligt att skydda även uppfinningar som innebär
endast smärre tekniska framsteg. Eftersom
bruksmodellskydd skall meddelas utan förprövning av
nyhet och uppfinningshöjd, blir skyddet billigare
att erhålla. Skyddstiden skall enligt förslaget
omfatta sex år från ansökningsdagen, med möjlighet
till förlängning i två perioder om vardera två år,
dvs. maximalt tio år.
Den 22 mars 2000 behandlades förslaget i COREPER.
Behandlingen ledde fram till slutsatsen att arbetet
med förslaget tills vidare inte skall fortsätta. Det
är dock inte aktuellt för kommissionen att återkalla
förslaget. Arbetet kan alltså återupptas när det
bedöms lämpligt. Bakgrunden till att låta arbetet
vila är bedömningen att övriga aktuella reformer av
systemen för patent (mönster och gemenskapspatent) i
Europa bör avvaktas och prioriteras. I sammanhanget
kan nämnas att medlemsstaterna vid en rådskonferens
den 3 mars 2003 om bl.a. gemenskapspatentet träffade
(som redogjorts för ovan, s. 9) en
principöverenskommelse om bl.a. domstolssystemet och
språkordningen.
Tidigare behandling
Vid tidigare behandling av motsvarande
motionsyrkanden har utskottet hänvisat till pågående
diskussioner på Europanivå om en harmonisering av
reglerna om bruksmodellskydd, och utskottet har inte
funnit skäl för någon riksdagens ytterligare åtgärd
med anledning av motionerna (bet. 1998/99:LU14,
1999/2000:LU18 och 2001/02:LU17).
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets mening bör man från svensk sida
avvakta vad som sker inom EU i frågan om
bruksmodellskydd, och utskottet föreslår därför att
riksdagen avslår motionerna L301 och Sk258 yrkande
2.
Datorrelaterade uppfinningar
Utskottets förslag i korthet
Ett motionsyrkande om att patent på mjukvara
och affärsmetoder inte skall få förekomma bör
avslås. Utskottet hänvisar till pågående
beredning av förslag till EG-direktiv om
patenterbarhet av datorrelaterade
uppfinningar.
Bakgrund
Ett uttryckligt skydd för datorprogram infördes i
upphovsrättslagen år 1989 och innebär att
datorprogrammen åtnjuter i princip samma
upphovsrättsliga skydd som andra litterära verk. En
EU-anpassning av de svenska reglerna för skydd för
datorprogram skedde år 1993, bl.a. såvitt avser
upphovsrätten i anställningsförhållanden samt
möjligheterna till kopiering för enskilt bruk (prop.
1992/93:48, bet. LU17).
Den snabba utvecklingen inom IT-området har
medfört att det immaterialrättsliga skyddet för
datorprogram blivit alltmer betydelsefullt. För
närvarande skyddas datorprogram som sådana i Sverige
och i övriga Europa av upphovsrättslagstiftningen,
till skillnad från i Japan och i USA där
datorprogrammen i sig är patenterbara. Även i
Sverige kan dock patent ges på programvara, om
funktionen av programmet har teknisk effekt och även
uppfyller de andra patenterbarhetskriterierna. Med
teknisk effekt menas att uppfinningen skall lösa ett
problem på tekniskt sätt och fungera i praktiken.
Exempelvis kan patent ges på en funktion som är ett
resultat av programmets körning i datorn. Vidare kan
exempelvis program som styr operativsystem
patenteras i dag.
Det rådande rättsläget när det gäller patentskydd
för datorrelaterade uppfinningar är tvetydigt,
vilket innebär att det saknas rättslig
förutsägbarhet. Trots att datorprogram i sig inte är
patenterbara enligt patentlagarna i EU:s
medlemsstater och europeiska patentkonventionen
(EPC) har tusentals patent på datorrelaterade
uppfinningar utfärdats av europeiska patentverket
(EPO) och av nationella patentverk. Bara från EPO
kommer över 20 000 sådana patent. Många av patenten
är på informationsteknikens kärnområden, dvs.
digital bearbetning av data eller identifiering,
visning och lagring av data. Andra gäller sådana
teknikområden som fordonsteknik eller mekanik, t.ex.
programstyrda processorer.
Det regelverk som lägger fast villkoren för att
utfärda sådana patent är i stort sett identiskt från
land till land, men praxis i domstolarna och i
förvaltningen skiljer sig åt mellan medlemsstaterna.
I synnerhet skiljer sig praxis i EPO:s
besvärsinstanser från den som tillämpas i
medlemsstaternas domstolar. Detta betyder alltså att
en datorrelaterad uppfinning kan erhålla patentskydd
i en medlemsstat och förvägras samma skydd i en
annan.
Motionen
I motion L312 av Kenneth Johansson (c) framhålls att
patent på mjukvara systematiskt har använts för att
förhindra mindre företag och entreprenörer att komma
med nya innovativa lösningar, då det ofta funnits
ett vagt formulerat patent som har kunnat användas i
en patentstrid. Små mjukvaruföretag har inte heller,
enligt motionären, haft resurserna att utmana sådana
patent utan tvingats bort från marknaden innan
patenten ens prövats. Motionären begär att riksdagen
skall ge regeringen som sin mening till känna att en
svensk hållning i alla internationella förhandlingar
bör vara att patent på mjukvara och affärsmetoder
inte skall få förekomma (yrkande 3).
Pågående arbete inom EU
Mot bakgrund av de förhållanden som beskrivits ovan
lade kommissionen den 20 februari 2002 fram ett
förslag till direktiv om patenterbarhet för
datorrelaterade uppfinningar (KOM 2002/92).
Förslaget innebär att tekniska uppfinningar i vilka
en programmering eller ett datorprogram ingår skall
kunna patenteras under förutsättning att de
uppfyller de generella patentkraven om exempelvis
väsentligt bidrag till teknikens ståndpunkt och
nyhet. Förenklat kan sägas att det innebär att
systemprogram och andra program som behövs för
själva datorns funktion kommer att kunna patenteras
med stöd av direktivet, medan andra applikationer,
som ordbehandlingsprogram eller e-postprogram, inte
kan det. Detta gäller dock under förutsättning att
sådana applikationer inte innebär en innovativ
teknisk lösning på ett tekniskt problem. Förslaget
bereds för närvarande i parlamentet och rådet.
Tidigare behandling
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om
patent på mjukvara. Från utskottets sida har då
framhållits att det är ofrånkomligt att tyngdpunkten
i de svenska aktiviteterna på området läggs vid det
internationella arbetet. Utskottet har vidare
konstaterat att frågan om skydd för datorprogram är
föremål för uppmärksamhet inom ramen för
övervägandena inom EU av frågan om patenterbarhet av
datorprogram (bet. 2001/02:LU17).
Utskottets ställningstagande
Utskottet anser fortfarande att det pågående arbetet
inom EU med frågan om patenterbarhet hos
datorrelaterade uppfinningar bör avvaktas. Motion
L312 yrkande 3 bör därför avslås.
Upphovsrättsligt skydd
Utskottets förslag i korthet
Ett motionsyrkande med krav på åtgärder för
att ytterligare värna det upphovsrättsliga
skyddet bör avslås. Utskottet hänvisar bl.a.
till pågående överväganden inom EU.
Bakgrund
Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk ger ett tidsbegränsat skydd åt den
som skapat ett sådant verk. Skyddet innebär att
skaparen av verket, exempelvis en kompositör, har
rätt att utnyttja detta ekonomiskt och att han eller
hon har ett visst ideellt betonat inflytande över
hur och i vilka sammanhang det används. Har flera
medverkat vid tillkomsten av det skyddade verket har
var och en av dem upphovsrätt. Begreppen litterära
och konstnärliga verk i lagen är mycket vidsträckta.
För att en produkt över huvud taget skall anses
som ett verk och därmed komma i åtnjutande av skydd
enligt lagen måste den emellertid ha vad man brukar
kalla verkshöjd. Kravet på verkshöjd kan uttryckas
så, att en produkt är ett verk om den praktiskt sett
inte har kunnat framställas av två personer
oberoende av varandra. Utanför skyddet faller idéer
och uppslag som flera kan tänkas komma på, vanliga
nyhetsmeddelanden, vardagliga samtal, enklare
nyttoföremål och andra prestationer av rutinmässig
eller alldaglig karaktär.
Ett verk kan framträda i många olika former. Det
kan vara fixerat på ett materiellt underlag, dvs. i
ett exemplar. Exemplar av verket är inte bara en bok
eller en målning som kan ge en omedelbar upplevelse
av verket, utan också en grammofonskiva, en
filmremsa, en trycksats, en matris osv. som endast
medelbart kan ge en sådan upplevelse. Verket kan
också framträda i obeständig form, t.ex. i
uppläsarens ord, i tonerna av ett musikstycke, i
bilden på filmduken eller på TV-skärmen. Alla former
som verket framträder i faller inom dess skyddssfär,
även bearbetningar.
Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt
verk innefattar en principiell ensamrätt att
framställa exemplar av verket och att göra det
tillgängligt för allmänheten, t.ex. genom att
framföra det offentligt och sprida exemplar av
verket.
I upphovsrättslagen finns också bestämmelser om
skydd för vissa prestationer som, även om de inte
kan betecknas som litterära eller konstnärliga verk,
har ett visst samband med sådan verksamhet och
påkallar skydd efter liknande principer som de som
gäller för upphovsrätten. Sådana s.k. närstående
rättigheter ger musiker, sångare, skådespelare och
andra utövande konstnärer ett rättsligt skydd då de
framför litterära eller konstnärliga verk. Dessa
framföranden får inte utan konstnärens samtycke
spelas in på film, varmed jämställs videogram, på
fonogram (grammofonskivor, kassettband m.m.) eller
på annan anordning genom vilken de kan återges. De
får inte heller utan rättighetshavarens samtycke
sändas ut i t.ex. radio eller TV. Inspelningar av
framföranden får mångfaldigas endast med konstnärens
medgivande. Vidare gäller att utövande konstnärer
har rätt till ersättning då ljudinspelningar används
vid radio- eller TV-sändningar eller utnyttjas
offentligt i förvärvssyfte.
Till de närstående rättigheterna räknas också det
skydd som framställare av ljudupptagningar (t.ex.
skivproducenter), framställare av upptagningar av
rörliga bilder (t.ex. filmproducenter), radio- och
TV-företag, framställare av kataloger samt
fotografer har enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna enligt upphovsrättslagen tillämpas i
första hand endast på svenska verk och prestationer.
Det upphovsrättsliga skyddssystemet är dock
internationellt, och de flesta länder är bundna av
en lång rad internationella konventioner på området.
Den viktigaste av konventionerna är Bernkonventionen
från år 1886 för skydd av litterära och konstnärliga
verk. Denna har i dag drygt 100 medlemsstater.
Konventionen bygger på principen om nationell
behandling, vilken innebär att stater som är bundna
av konventionen är skyldiga att ge upphovsrättsligt
skydd åt verk från alla andra konventionsländer på
samma sätt som man skyddar sina egna verk. Ett
liknande internationellt skyddssystem gäller på de
närstående rättigheternas område, framför allt genom
Romkonventionen från år 1961 om skydd för utövande
konstnärer, fonogramframställare och radioföretag.
Även TRIPS-avtalet innehåller internationella
åtaganden på det upphovsrättsliga området.
Det internationella konventionsarbetet på
upphovsrättsområdet bedrivs numera huvudsakligen
inom Världsorganisationen för den intellektuella
äganderätten, WIPO. År 1996 antogs två
tilläggskonventioner till Bernkonventionen, vilka
utgör de första stegen mot att på en global nivå
anpassa upphovsrätten till den digitala miljön. Den
ena konventionen rör den egentliga upphovsrätten och
den andra producenternas och de utövande
konstnärernas rättigheter, nämligen WIPO-fördraget
om upphovsrätt (WCT) respektive WIPO-fördraget om
framföranden och fonogram (WPPT). Avsikten är att
samtliga EU:s medlemsstater skall ratificera
konventionerna samtidigt. Även gemenskapen kommer
att ratificera dem för egen del, eftersom
konventionerna innehåller sådant som faller inom
dess kompetens.
Motionen
Kent Olsson m.fl. (m) begär i motion Kr264 ett
tillkännagivande som innebär att de regler som
kringgärdar småföretagandet förenklas eller
avskaffas. Motionären anför att konstnärer måste
kunna känna sig säkra på att lagar och regler om
upphovsrätt ger dem en fullgod säkerhet för att
deras verk skall vara skyddade (yrkande 5).
Pågående arbete inom EU
Utvecklingen av informationstekniken har skapat
situationer som inte kunde förutses när det
upphovsrättsliga systemet utvecklades. Den digitala
tekniken har medfört att text, ljud och bild kan
kopieras och spridas på ett helt annat sätt än
tidigare. Skapandet av nya produkter och tjänster
bygger på betydande investeringar, vilka kräver ett
tillräckligt skydd i den digitala miljön för
upphovsrätt och närstående rättigheter.
Mot denna bakgrund antog rådet den 9 april 2001
Europaparlamentets och rådets direktiv om
harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och
närstående rättigheter i informationssamhället
(2001/29/EG). Direktivet avser både upphovsrätt och
närstående rättigheter och syftar till att skapa en
säker rättslig ram för handel med varor och tjänster
som skyddas av upphovsrätt samt till att underlätta
utvecklingen av elektronisk handel med nya produkter
och multimedietjänster. Genom direktivet
harmoniseras rätten till mångfaldigande,
spridningsrätten, rätten till överföring till
allmänheten, rättsligt skydd av skyddsåtgärder mot
kopiering samt system för förvaltning av
rättigheter.
Direktivet, och dess genomförande som skall ske
senast 18 månader efter det att det antagits, är en
förutsättning för att gemenskapen och gemenskapens
medlemsstater skall kunna ansluta sig till WCT-
fördraget och WPPT-fördraget.
I övrigt hänvisas till vad som redovisats i
avsnittet Patentintrångsförsäkring (se s. 14).
Tidigare behandling
När utskottet våren 2002 behandlade ett liknande
motionsyrkande som det nu aktuella anförde utskottet
att det inte hade någon annan uppfattning om vikten
av att värna det upphovsrättsliga skyddet samt
erinrade om de lagändringar som riksdagen beslutat
om år 1994 och år 1998 om skärpta åtgärder mot
intrång i samtliga immateriella rättigheter. Vidare
framhölls det pågående omfattande arbete som bedrivs
på det internationella området som också syftar till
att värna skyddet för de immateriella rättigheterna
och motverka kränkningar av bl.a. upphovsrätten. Mot
denna bakgrund fanns det, enligt utskottets mening,
inte skäl för någon riksdagens ytterligare åtgärd
(bet. 2001/02:LU17).
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sina ställningstaganden från
våren 2002 och anser att riksdagen bör lämna motion
Kr264 yrkande 5 utan bifall.
Upphovsrätt i
anställningsförhållanden
Utskottets förslag i korthet
Ett motionsyrkande om en översyn av
upphovsrättslagens tredje kapitel och
särskilt frågan om upphovsrätt i
anställningsförhållanden bör avslås.
Utskottet hänvisar till pågående och kommande
arbete inom Regeringskansliet.
Bakgrund
En grundläggande princip i modern upphovsrätt är att
ensamrätten tillkommer upphovsmannen själv.
Principen är inskriven i 1 § upphovsrättslagen, som
anger att ensamrätten tillkommer den som skapat
verket. Upphovsrätten, som är att betrakta som en
förmögenhetsrätt, kan dock disponeras genom avtal,
varför upphovsmannen således fritt kan överlåta sin
rätt, helt eller delvis.
Upphovsrättslagen innehåller ingen allmän regel om
rättsförhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Utgångspunkten är därför enligt lagen
att rätten alltid uppstår hos den anställde och att
arbetsgivaren endast kan få en från den anställde
avledd rätt. Vidare kan det ligga i ett
anställningsavtal även utan en uttrycklig
avtalsklausul att förfoganderätten till verk som
arbetstagaren skapar som ett led i sina
arbetsuppgifter skall tillkomma arbetsgivaren.
Upphovsrätten till datorprogram har genom
implementeringen av ett EG-direktiv från 1993 fått
en särreglering vad gäller anställningsförhållanden.
Enligt 40 a § upphovsrättslagen övergår
upphovsrätten till ett datorprogram som är skapat av
en arbetstagare som ett led i hans eller hennes
arbetsuppgifter eller efter instruktioner av
arbetsgivaren på arbetsgivaren, om inte annat är
avtalat. Utvecklingen av datorprogram innebär
nämligen som regel en betydande investering, och det
är därför viktigt för arbetsgivaren att kunna
tillgodogöra sig datorprogrammets ekonomiska värde
(prop. 1992/93:48, bet. LU17).
Regelns tillkomst innebar emellertid inte någon
egentlig förändring av rättsläget, eftersom
sedvänjan på detta område också tidigare innebar att
program, tillkomna i anställningsförhållanden,
ansetts överlåtna på arbetsgivaren på grund av
anställningsavtalet.
Motionen
I motion L259 av Anders Björck (m) yrkas ett
tillkännagivande om en översyn av upphovsrättslagens
tredje kapitel och särskilt frågan om upphovsrätten
i anställningsförhållanden. I ett
anställningsförhållande är det arbetsgivaren som
står för produktionskostnaderna, lön,
semesterersättning och andra sociala förmåner till
den anställde upphovsmannen, som därutöver är
tillförsäkrad anställningstrygghet. Motionären anser
därför att upphovsrätten till vad som framställs i
ett anställningsförhållande bör innehas av
arbetsgivaren. Den för anställningsförhållande
grundläggande principen om att frukterna av arbetet
skall komma arbetsgivaren till godo får här inte
genomslag. Nya produkter och användningsformer som
inte kunnat förutses och uttryckligen avtalas om vid
anställningsförhållandets tillkomst kan enligt
motionären inte tas i bruk utan förhandlingar och
ofta kostsamma särregleringar rörande upphovsrätten.
Tidigare behandling
I samband med behandlingen av ett motsvarande
motionsyrkande våren 2001 framhöll utskottet att
Upphovsrättsutredningens arbete avslutades år 1990
utan att utredningen hunnit lägga fram förslag i de
frågor som regleras i upphovsrättslagens tredje
kapitel, dvs. upphovsrättens övergång. Vidare
anfördes att regeringen därefter i olika sammanhang
utlovat en översyn av reglerna om upphovsrätten i
anställningsförhållanden (se prop. 1994/95:58 s. 21
och prop. 1996/97:111 s. 31). Något översynsarbete
hade emellertid inte kommit till stånd. Enligt
utskottets mening var det angeläget att det utlovade
arbetet sätts i gång. Utskottet förutsatte att så
kommer att ske senast i samband med att direktivet
om upphovsrätten i informationssamhället skall
genomföras i svensk rätt. Ett genomförande av
direktivet kommer nämligen att kräva en översyn av
den svenska upphovsrättslagen, och utskottet
förutsatte därför att bestämmelserna om
upphovsrätten i anställningsförhållanden kommer att
ses över i det sammanhanget. Något formellt
tillkännagivande från riksdagens sida i frågan
ansågs enligt utskottets mening inte behövligt.
Motionen avstyrktes därför (bet. 2000/01:LU8).
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan konstatera att det inom
Regeringskansliet pågår arbete med att genomföra
direktivet om upphovsrätt i informationssamhället
(2001/29/EG). Enligt vad utskottet erfarit skall
arbetet med en mera allmän översyn av
upphovsrättslagen påbörjas när direktivet är
genomfört. Utskottet finner inte anledning att nu
föreslå någon åtgärd från riksdagens sida med
anledning av motionen men förutsätter att
bestämmelserna om upphovsrätt i
anställningsförhållanden ses över i det
sammanhanget.
Med det anförda avstyrks motion L259.
Ersättning för kopiering
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden som kritiserar den nuvarande
ordningen för fördelning av
kopieringsersättning bör avslås. Utskottet
hänvisar till pågående arbete inom
Regeringskansliet. Jämför reservation nr 1
(kd).
Bakgrund
Rätten att framställa exemplar för enskilt bruk, som
slås fast i 12 § upphovsrättslagen, innebär att de
framställda exemplaren inte får användas för andra
ändamål. Endast enstaka kopior får göras med stöd av
bestämmelsen. För att lösa problemet för
upphovsmännen med skolornas och universitetens bruk
av fotokopierat material tillkom år 1980 en
särreglering avseende exemplarframställning i
samband med undervisning (prop. 1979/80:132, bet. LU
1979/80:34).
Bestämmelsen, som numera finns i 13 §
upphovsrättslagen (prop. 1992/93:214, bet. LU44),
innebär att framställning genom reprografiskt
förfarande, främst fotokopiering, av verk, liksom
upptagning av verk från radio-och TV-sändningar, får
ske för undervisningsändamål om det finns en sådan
avtalslicens som avses i 26 i § upphovsrättslagen.
Därmed avses ett avtal om verksutnyttjande som
träffats mellan en organisation som företräder ett
flertal svenska upphovsmän på området och någon som
bedriver undervisningsverksamhet i organiserade
former. Det krävs dock inte att organisationen
företräder alla de kategorier av upphovsmän som kan
ingå i området som sådant.
Den organisation som på reprografiområdet ingår
sådana avtal är Bonus Presskopia (Bild Ord Not
Upphovsrättslig Samorganisation). Enligt
avtalslicensbestämmelsen i 26 i § ger avtalslicensen
användaren rätt att utnyttja verk av det slag som
avses med avtalet trots att verkens upphovsmän inte
företräds av organisationen. Utanförstående
upphovsmän har rätt till samma ersättning och andra
förmåner som upphovsmän företrädda av organisationen
har rätt till. Dessutom har de utanförstående
upphovsmännen tillförsäkrats en rätt att alltid få
ersättning även i de fall då organisationen valt att
använda sina medel till annat.
Motionerna
I motion Kr336 av Birgitta Sellén (c) framförs att
eftersom Bonus Presskopia inte tillåter alla
konstnärsorganisationer att bli medlemmar måste
staten överväga om den nuvarande metoden är den
bästa för att fördela den statliga
upphovsrättsersättningen. Motionärerna efterlyser en
utvärdering av det rådande fördelningssystemet
(yrkande 10).
Även Gunilla Tjernberg m.fl. (kd) i motion Kr370
anser att en sådan utvärdering bör komma till stånd
eftersom alla konstnärsorganisationer inte tillåts
bli medlemmar (yrkande 19).
Tidigare behandling
När de i motionerna upptagna spörsmålen behandlades
av utskottet våren 2002 bedömde utskottet att de
torde ingå i de frågeställningar som blir aktuella
vid övervägandena i samband med genomförandet i
svensk rätt av EG-direktivet om upphovsrätten i
informationssamhället (2001/29/EG). Med hänsyn till
detta ansåg utskottet att det då inte var påkallat
med någon riksdagens åtgärd (bet. 2001/02:LU17).
Utskottets ställningstagande
Enligt vad utskottet erfarit pågår för närvarande
arbete inom Regeringskansliet med att genomföra
direktivet om upphovsrätt i informationssamhället.
Utskottet förutsätter alltjämt att motionsspörsmålen
kommer att bli föremål för överväganden inom ramen
för detta arbete och anser därför att riksdagen bör
avslå motionerna Kr336 yrkande 10 och Kr 370 yrkande
19.
STIM
Utskottets förslag i korthet
Ett motionsyrkande om undantag för ideella
organisationer när det gäller ersättning till
STIM för offentliga framföranden av verk bör
avslås. Även ett motionsyrkande med krav på
minskat statligt engagemang i STIM bör
avslås. Utskottet hänvisar till tidigare
ställningstaganden från riksdagens sida.
Jämför reservation nr 2 (c) och nr 3 (m och
c).
Bakgrund
På det upphovsrättsliga området finns en rad olika
organisationer som har till uppgift att ta till vara
de rättigheter som lagen ger upphovsmän och
innehavare av närstående rättigheter. Föreningen
Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM)
är en ekonomisk förening, till vilken tonsättare och
författare genom ett anslutningsavtal upplåter sina
rättigheter till offentligt framförande och
inspelning på skiva, band, film osv.
Föreningen tecknar avtal med musikanvändare samt
inkasserar och fördelar till rättighetshavarna
ersättningen för offentliga framföranden och
inspelningar. STIM, som har samarbete med liknande
organisationer över hela världen, kontrollerar också
att skyddad musik inte spelas offentligt eller i
förvärvsverksamhet utan tillstånd.
Enligt stadgarna för STIM skall föreningens
angelägenheter handhas av dess styrelse. Denna
består av nio ledamöter, varav regeringen utser
ordföranden och ytterligare två ledamöter. Övriga
ledamöter utses av Föreningen Svenska Tonsättare
(FST), Föreningen Svenska Kompositörer Av
Populärmusik (SKAP) samt Svenska
Musikförläggareföreningen (SMFF). Styrelsen är i
princip beslutför med sex ledamöter; dock skall
alltid minst två av regeringen utsedda ledamöter
vara närvarande.
Motionen
Eskil Erlandsson och Kenneth Johansson (båda c)
menar i motion L209 att STIM ställer orimliga krav
på ersättning för den musik som framförs vid ideella
föreningars olika arrangemang. Motionärerna yrkar
att riksdagen skall begära förslag till ändring av
upphovsrättslagen så att undantag kan medges för
ideella organisationer (yrkande 1). Vidare anser
motionärerna att upphovsrättsorganisationerna i dag
är så välorganiserade, finansiellt starka och
kunniga i att hantera sina rättigheter att det inte
längre finns någon anledning för regeringen att
engagera sig i STIM:s verksamhet. Regeringens
uppdrag att utse ordförande och ledamöter i STIM bör
därför slopas. I motionen begärs ett
tillkännagivande med denna innebörd (yrkande 2).
Tidigare behandling
Utskottet har flera gånger tidigare behandlat
motionsyrkanden med samma inriktning som det nu
aktuella yrkande 1 i motion L209 (se bet.
1997/98:LU16, 1998/99:LU8, 1999/2000:LU18,
2000/01:LU8 och 2001/02:LU17). I dessa sammanhang
har utskottet erinrat om att upphovsrätten är en del
av förmögenhetsrätten och att det upphovsrättsliga
skyddet ger upphovsmannen ensamrätt att utnyttja det
skyddade verket ekonomiskt. STIM förvaltar i sin
verksamhet de enskilda upphovsmännens ekonomiska
rättigheter, vilka är att se som upphovsmännens
förmögenhetstillgångar. Enligt utskottets mening
borde det därför inte komma i fråga att genom
ytterligare lagstiftningsåtgärder ingripa i
upphovsmännens möjligheter att ta till vara sina
rättigheter. Vidare har utskottet understrukit att
det måste beaktas att Sverige är bundet av
internationella konventioner som begränsar
konventionsstaternas möjligheter att inskränka de
rättigheter som tillkommer upphovsmän och innehavare
av närstående rättigheter. De bestämmelser om
inskränkningar i upphovsrätten som lagen redan i dag
innehåller och de gränsdragningsproblem som därvid
kan göra sig gällande borde därför, enligt vad
utskottet anfört, överlämnas till
rättstillämpningen.
Även frågan om statens engagemang i STIM har
behandlats tidigare av utskottet (se bl.a. bet.
1998/99:LU8, 1999/2000:LU18, 2000/01:LU8 och
2001/02:LU17). Utskottet har därvid erinrat om att
frågan aktualiserats av Kulturutredningen som i sitt
slutbetänkande (SOU 1995:84) Kulturpolitikens
inriktning föreslagit att staten i framtiden inte
skulle utse ordförande eller ledamöter i STIM:s
styrelse. Enligt utredningen tilldelade en sådan
ordning organisationen ett drag av statlig instans
som inte stämmer med dess roll som partsföreträdare
för upphovsmännen. Kulturutredningens förslag
beträffande STIM erhöll emellertid ett blandat
mottagande hos remissinstanserna, och någon
förändring av gällande ordning har inte varit
aktuell. Utskottet har för sin del inte heller
funnit några bärande skäl för att förorda ett
minskat statligt engagemang i STIM. Tvärtom har
utskottet ansett att den marknadsdominans som följer
med STIM:s verksamhet på området motiverar offentlig
insyn med en fortlöpande och tillförlitlig
granskning av verksamheten. Det faktum att STIM
också tillämpar internationella
konventionsförpliktelser har, enligt utskottet, inte
gjort en statlig insyn i verksamheten genom
styrelserepresentation mindre motiverad. Motionerna
har avstyrkts, och riksdagen har följt utskottet.
Utskottets ställningstagande
Utskottet finner inte skäl att ändra sin tidigare
inställning och anser att riksdagen bör avslå motion
L209 yrkandena 1 och 2.
Följerätt
Utskottets förslag i korthet
Ett motionsyrkande om hanteringen av
ersättningen enligt bestämmelserna om
följerätt bör avslås. Som utskottet fann år
2001 och år 2002 är motionsönskemålet
tillgodosett genom en dom från Högsta
domstolen.
Bakgrund
Det franska begreppet droit de suite är den
vedertagna beteckningen för en till upphovsrätten
knuten ersättning till bildkonstnärer när deras verk
vidareförsäljs. Genom ändringar i upphovsrättslagen
infördes i Sverige den 1 januari 1996 bestämmelser
om droit de suite (26 j §) (prop. 1994/95:151, bet.
1995/96:LU1).
Bestämmelserna innebär att en konstnär har rätt
till en ersättning på 5 % av försäljningspriset om
detta överstiger 5 % av basbeloppet när hans eller
hennes konstverk vidareförsäljs yrkesmässigt. Rätten
till sådan ersättning gäller alla konstverk utom
alster av brukskonst som har framställts i flera
identiskt lika exemplar. Ersättningsrätten, som
finns under hela verkets skyddstid, är personlig och
kan inte överlåtas. Rätten preskriberas om den
ersättningsskyldige inte har krävts på ersättning
inom tre år efter det år försäljningen ägde rum.
Enligt de svenska bestämmelserna om följerätt kan
ersättningsrätten bara göras gällande av en
organisation som företräder ett flertal svenska
upphovsmän på området. Ersättningsrätten förvaltas
sålunda kollektivt. I den proposition som ligger
till grund för reglerna om följerätt finns dock inga
närmare uppgifter om hur uppbörd och distribution av
ersättningen skall hanteras. I lagstiftningsärendet
pekade utskottet därför på några betydelsefulla
förutsättningar för att avgiftssystemet skall
fungera som en upphovsrättsligt grundad inkomstkälla
för konstnärerna och deras arvingar. Ett effektivt
och smidigt samarbete måste etableras med
konsthandeln. Den totala avgiftsvolymen måste vara
tillräckligt stor för att bära de administrativa
kostnaderna för systemet. En grundläggande
förutsättning är vidare, framhöll utskottet, att
rutinerna för att inkassera och distribuera
ersättningarna kan göras effektiva utan att de blir
resurskrävande (bet. 1995/96:LU1).
Många men inte alla länder inom EU har någon
form av bestämmelser om följerätt. Bland de länder
som har regler om följerätt skiljer sig reglernas
innehåll åt, bl.a. vad gäller ersättningens storlek.
Avsaknaden av regler i vissa länder och skillnaderna
i reglernas utformning mellan länderna har inom EU
ansetts kunna inverka negativt på den gemensamma
marknadens funktion.
Mot denna bakgrund antog rådet i juli 2001
direktivet om upphovsmannens rätt till ersättning
vid vidareförsäljning av originalkonstverk.
Motionen
I motion Kr372 av Lennart Kollmats m.fl. (fp)
framhålls att det i fråga om förvaltningen av
ersättningen vid droit de suite råder en
monopolsituation som inte är acceptabel. Det finns,
enligt motionärerna, inte någon anledning att bara
en organisation skall få hantera inkassering och
utbetalning av ersättningen. I motionen yrkas ett
tillkännagivande med denna innebörd (yrkande 28).
Tidigare behandling
Då utskottet våren 2001 behandlade ett
motionsyrkande med motsvarande inriktning som det nu
aktuella pekade utskottet på att två
upphovsrättsorganisationer administrerar
ifrågavarande avgifter. BUS (Bildkonst Upphovsrätt i
Sverige), som representerade omkring 4 000
konstnärer, var den organisation som inför
ikraftträdandet av den nya lagstiftningen om
följerätt hade förberett och organiserat sin
verksamhet för att administrera inkasseringen och
distributionen av ersättningsbeloppen. En ny
organisation, numera DUR (Konstnärernas
Intresseförening för droit de suite upphovsrätt i
Sverige), hade därefter bildats för att bedriva
samma verksamhet. Etableringen av den nya
organisationen, som vid starten uppgavs ha ca 750
medlemmar, föranledde ett antal rättsliga processer
om rätten att administrera avgifterna.
Utskottet redovisade också att det, enligt ett
avgörande från Högsta domstolen i oktober 2000 i mål
mellan BUS och DUR (NJA 2000 s. 445), var klarlagt
att fler än en organisation samtidigt kan vara
behöriga att administrera inkasseringsverksamheten.
Mot denna bakgrund ansåg utskottet motionsyrkandet i
fråga tillgodosett, och yrkandet avstyrktes.
Utskottet var av samma uppfattning våren 2002 (bet.
2001/02:LU17).
Utskottets ställningstagande
Utskottet anser fortfarande att det nu aktuella
motionsyrkandet är tillgodosett genom Högsta
domstolens avgörande år 2000. Inte heller kan
utskottet se att det finns något i direktivet om
upphovsmannens rätt till ersättning vid
vidareförsäljning av originalkonstverk som skulle
hindra att fler än en organisation administrerar
inkasseringsverksamheten. Riksdagen bör mot bakgrund
av det anförda avslå motion Kr 372 yrkande 28.
Arenarätt
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden om införande av s.k.
arenarätt i Sverige bör av-slås. Utskottet
hänvisar till tidigare ställningstagande från
riksdagens sida. Jämför reservation nr 4 (m
och kd).
Bakgrund
I upphovsrättslagen finns, som tidigare redovisats,
bestämmelser om skydd för vissa prestationer som,
även om de inte kan betecknas som litterära eller
konstnärliga verk, har ett visst samband med sådan
verksamhet och påkallar skydd efter liknande
principer som de som gäller för upphovsrätten.
Sådana s.k. närstående rättigheter ger musiker,
sångare, skådespelare och andra utövande konstnärer
ett rättsligt skydd då de framför litterära eller
konstnärliga verk.
Bestämmelserna, som återfinns i 45 §
upphovsrättslagen, gäller endast utövande konstnärer
som framför litterära eller konstnärliga verk,
exempelvis reciterar en dikt, spelar ett musikstycke
på ett instrument eller agerar i en spelfilm.
Framförandet måste avse ett verk, men det är utan
betydelse om detta åtnjuter skydd eller inte.
Skyddet omfattar däremot inte imitatörer, akrobater,
cirkus- eller varietéartister och inte heller
idrottsutövare.
Inom vissa utländska rättsordningar finns ett
skydd även för framföranden som inte avser litterära
eller konstnärliga verk. Ett sådant skydd, en s.k.
droit de stade (arenarätt), förbjuder oauktoriserad
fixering och överföring av exempelvis
sportprestationer (se H. Olsson,
Upphovsrättslagstiftningen. En kommentar, 1996, s.
258, samt M. Koktvedgaard och M. Levin, Lärobok i
immaterialrätt, 2002, s. 96). I Sverige har vid
olika tillfällen diskuterats huruvida man borde
utvidga skyddet på sätt som skett på vissa håll i
utlandet. Vid upphovsrättslagens tillkomst ansågs
emellertid ett sådant skydd inte lämpligt (se NJA II
1961 s. 300 och s. 304), och i samband med 1986 års
lagstiftning om en förstärkning av skyddet för de
närstående rättigheterna (prop. 1985/86:79, bet.
LU32) hänvisades till att artister och andra utövare
som saknar upphovsrättsligt skydd i allmänhet
kontraktsvägen kan skaffa sig garantier mot att
obehöriga upptagningar av deras prestationer sker.
Motionerna
I motion L285 av Ingemar Vänerlöv m.fl. (kd)
konstateras att det i dag inte finns någon
skyddslagstiftning som gäller exempelvis arrangörer
av idrotts-evenemang. Motionärerna framhåller att
s.k. arenarättigheter finns i vissa andra länder.
Mot denna bakgrund anses i motionen att möjligheten
att införa motsvarande rättigheter i Sverige bör
utredas.
Ett motsvarande yrkande framförs i motion Kr297 av
Kent Olsson m.fl. (m) (yrkande 3).
Tidigare behandling
Motioner med motsvarande innehåll behandlades av
utskottet våren 2000, våren 2001 och våren 2002 (se
bet. 1999/2000:LU18, 2000/01:LU8 och 2001/02:LU17).
Utskottet uttalade då att det varken i motionerna
eller på annat sätt framförts några bärande skäl för
att man i Sverige skall överväga införande av ett
nytt immaterialrättsligt skydd i enlighet med
motionsönskemålen. De antaganden som gjordes år 1986
om möjligheter för utövare som saknar
upphovsrättsligt skydd att avtalsvägen få till stånd
garantier mot obehöriga upptagningar är, såvitt
utskottet kunde bedöma, riktiga. Utskottet
konstaterade vidare att frågan om droit de stade
inte heller förefaller aktuell inom EU eller i något
annat internationellt sammanhang. Motionsyrkandena
avstyrktes, och riksdagen följde utskottet.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan inte se att någon sådan omständighet
har tillkommit som bör föranleda utskottet att
frångå sin tidigare uppfattning. Motionerna L285 och
Kr297 yrkande 3 bör därför avslås.
Reservationer
1. Ersättning för kopiering (punkt 7)
av Yvonne Andersson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motionerna 2002/03:Kr336
yrkande 10 och 2002/03:Kr370 yrkande 19.
Ställningstagande
Jag anser att statens kopieringsersättning bör gå
till alla de konstnärsorganisationer som ställer
sina medlemmars verk till förfogande för kopiering.
Eftersom Bonus Presskopia bara tillåter en
medlemsorganisation för varje konstform, så får inte
de mindre konstnärsorganisationerna ansluta sig.
Staten måste därför enligt min mening överväga om
den nuvarande metoden är den bästa för att fördela
den statliga upphovsrättsersättningen. En
utvärdering av det rådande fördelningssystemet bör
göras.
Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med
bifall till motionerna Kr336 yrkande 10 och Kr370
yrkande 19, som sin mening ge regeringen till känna.
2. Ersättning till STIM (punkt 8)
av Annika Qarlsson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2002/03:L209
yrkande 1.
Ställningstagande
Ideella föreningar arbetar utan förvärvssyfte och
måste kunna göra något positivt för sin omgivning
utan att lagar försvårar verksamheten. Enligt min
mening ställer STIM orimliga krav på ersättning för
den musik som framförs vid de ideella
organisationernas och studieförbundens olika
arrangemang. Det måste därför göras ett undantag i
upphovsrättslagen för den ideella verksamheten som
bedrivs på kulturområdet.
Vad jag anfört bör riksdagen, med bifall till
motion L209 yrkande 1, som sin mening ge regeringen
till känna.
3. Statens engagemang i STIM (punkt 9)
av Inger René (m), Bertil Kjellberg (m), Henrik
von Sydow (m) och Annika Qarlsson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2002/03:L209
yrkande 2.
Ställningstagande
Enligt vår uppfattning är
upphovsrättsorganisationerna numera så
välorganiserade och finansiellt starka att det inte
längre finns några skäl för staten att vara
engagerad i STIM:s verksamhet. Tvärtom kan, anser
vi, det statliga engagemanget i STIM få negativa
kulturpolitiska effekter. Statens uppgift att utse
ordförande och styrelseledamöter i STIM bör därför
slopas.
Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med
bifall till motion L209 yrkande 2, som sin mening ge
regeringen till känna.
4. Arenarätt (punkt 11)
av Inger René (m), Yvonne Andersson (kd), Bertil
Kjellberg (m) och Henrik von Sydow (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motionerna 2002/03:L285
och 2002/03:Kr297 yrkande 3.
Ställningstagande
Vi kan konstatera att det i Sverige saknas en
särskild skyddslagstiftning för arrangörer av
idrottsevenemang. Visserligen har arrangörerna av
sådana evenemang en rätt till arenan där evenemanget
äger rum, men informationen kring evenemanget saknar
immaterialrättsligt skydd. En sådan
skyddslagstiftning, s.k. arenarätt, finns i vissa
andra länder.
Enligt vår mening finns det skäl att närmare
analysera behovet av en lagstiftning om arenarätt
även i Sverige.
Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till
motionerna L285 och Kr297 yrkande 3, som sin mening
ge regeringen till känna.
Särskilt yttrande
Datorrelaterade uppfinningar
av Tasso Stafilidis (v) och Annika Qarlsson (c).
Vi vill framhålla att det finns områden där rätten
att patentera tekniska lösningar ger mindre goda
resultat. Ett sådant område är datormjukvara. Vi kan
konstatera att patent på mjukvara systematiskt
använts för att hindra mindre företag att komma med
nya innovativa lösningar. Mot bakgrund av att det nu
inom EU föreligger ett förslag till direktiv om
patenterbarhet av datorrelaterade uppfinningar
finner vi inte skäl att reservera oss. Vi vill dock
understryka vikten av att man i detta sammanhang
värnar om de små företagens möjligheter att agera på
marknaden.
Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna motionstiden
2002/03:L209 av Eskil Erlandsson och Kenneth
Johansson (c) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av upphovsrättslagen om att
undantag kan medges för ideella organisationer.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om representanter i
STIM:s styrelse.
2002/03:L250 av Henrik S Järrel (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
höja patentets rättsliga skydd och status.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i patentlagen i enlighet med
vad i motionen anförs.
4. Riksdagen begär att regeringen verkar för att
konsekvensändringar i internationella
patenträttskonventioner kommer till stånd i
enlighet med vad i motionen anförs.
5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om en patentintrångsförsäkring i enlighet
med vad i motionen anförs.
2002/03:L259 av Anders Björck (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en översyn av
upphovsrättslagens tredje kapitel och särskilt
frågan om upphovsrätten i anställningsförhållanden.
2002/03:L285 av Ingemar Vänerlöv m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en utredning av s.k.
arenarättigheter för evenemang där det i dag inte
finns en upphovsrätt, t.ex. idrottsevenemang.
2002/03:L301 av Berndt Ekholm (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om ett enkelt skydd för
anställds uppfinning.
2002/03:L312 av Kenneth Johansson (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en svensk
nationell position i fråga om patent på mjukvara
och affärsmetoder.
2002/03:L329 av Kenth Högström (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en statlig
patentförsäkring för att skydda svenska innovatörer.
2002/03:Sk258 av Sofia Larsen (c) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en ny form av
patent, lättpatent.
2002/03:Kr264 av Kent Olsson m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om upphovsrätten.
2002/03:Kr297 av Kent Olsson m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om idrottens rätt att
äga sina egna arrangemang.
2002/03:Kr336 av Birgitta Sellén m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om en utvärdering
av ersättning för upphovsrätt.
2002/03:Kr370 av Gunilla Tjernberg m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en utvärdering av
fördelningen av den statliga
upphovsrättsersättningen.
2002/03:Kr372 av Lennart Kollmats m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om droit de suite.
2002/03:N396 av Ingegerd Saarinen (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att öka
patentskyddet.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om patentansökningar.