Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottets betänkande
2002/03:KUU3

EU:s rättsliga frågor i ett framtidakonstitutionellt fördrag

Sammanfattning

I  betänkandet  tar  utskottet  upp  vissa rättsliga
frågor i Europeiska unionen (EU). Betänkandet lämnas
mot   bakgrund  av  diskussionerna  i  det  pågående
Europeiska konventet.

Utskottet  menar  att  samarbetet  när  det gäller
rättsliga och inrikes frågor tillhör de områden  som
det   är   viktigt  att  Europeiska  unionen  i  väl
avgränsade delar utvecklar såväl beslutsformer som i
förlängningen   effektiviteten.   Reformeringen   av
arbetsformerna inom den nuvarande tredje pelaren bör
vara ett prioriterat område, och förslaget om slopad
pelarstruktur  som väckts under konventet öppnar upp
för  förbättringar.   Det   är   emellertid,  enligt
utskottets  mening,  viktigt att överstatlighet  och
harmonisering  väljs  på  områden  där  det  med  de
metoderna går att vinna  något  som  inte går att nå
annars. Harmonisering har inget egenvärde i sig. Det
är    också    viktigt   att   utvidgning   av   EU-
institutionernas  kompetens  kan  ske  endast  efter
fördragsändringar.
Utskottet tar därefter upp följande ämnen:

- Beslutsformer

- Rättssäkerhet och demokratisk kontroll

- Straffrättsligt samarbete

- Polis- och åklagarsamarbete

- Behörigheten för Europeiska gemenskapernas domstol

Utskottet   instämmer   på  de  flesta  punkterna  i
justitieutskottets yttrande (2002/03:JuU2y).

I betänkandet behandlas  en  motion vari yrkas att
Europol  och  Eurojust  byggs  upp  till   effektiva
organisationer.    Motionsyrkandet    avstyrks   med
hänvisning till den pågående fördragsöversynen.
Till betänkandet har fogats 3 reservationer  och 5
särskilda yttranden.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut



1. Europol och Eurojust

Riksdagen  avslår  motion  2002/03:U323 yrkande
16.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (v) - motiv.
Reservation 3 (mp) - motiv.


Stockholm den 22 maj 2003



På sammansatta konstitutions- och  utrikesutskottets
vägnar


Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i  beslutet: Urban
Ahlin (s), Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m),
Göran Magnusson (s), Carl B Hamilton (fp),  Birgitta
Ahlqvist (s), Ingvar Svensson (kd), Helene Petersson
(s),  Inger  Segelström  (s),  Tobias  Krantz  (fp),
Kerstin  Lundgren  (c),  Anders  Bengtsson (s), Nils
Fredrik  Aurelius  (m),  Ronny Olander  (s),  Gustav
Fridolin (mp), Kaj Nordquist  (s)  och  Alice Åström
(v).
2002/03

KUU3


Redogörelse för ärendet


Ärendet och dess beredning

Sammansatta   konstitutions-   och  utrikesutskottet
avgav  i  mars  2003  ett betänkande  om  ett  antal
institutionella   EU-frågor    (bet.    2002/03:KUU1
Europeiska    unionens    framtidsfrågor    -    ett
konstitutionellt  fördrag för EU).I detta betänkande
tar   utskottet  upp  vissa   rättsliga   frågor   i
Europeiska  unionen  (EU).  Betänkandet  utarbetades
lämnas mot bakgrund av diskussionerna i det pågående
Europeiska   konventet,  det  särskilda  forum   som
debatterar  EU:s   framtidsfrågor.  Konventet  skall
enligt   planeringen  avsluta   sitt   arbete   före
Europeiska  rådets  möte  i Thessaloniki den 20 juni
2003. Därefter kommer diskussionerna om ett framtida
konstitutionellt fördrag att  föras  vidare  till en
regeringskonferens.    Regeringen    kommer    inför
regeringskonferensen  att  lämna  en  skrivelse till
riksdagen.  Mot  bakgrund av att det inte  nu  finns
några  formliga  förslag   för   riksdagen   att  ta
ställning  till  lämnar utskottet i betänkandet  mer
principiellt  hållna  ställningstaganden.  Riksdagen
får anledning att  återkomma till frågorna bl.a. när
regeringens skrivelse skall behandlas under hösten.

I   betänkandet  behandlas   motion   2002/03:U323
yrkande  16  av  Bo Lundgren m.fl. (m) från allmänna
motionstiden  hösten  2002.  I  motionen  yrkas  att
Europool  och  Eurojust  byggs  upp  till  effektiva
organisationer.
Den  10 april 2003  anordnades  en  utfrågning  om
rättssäkerhet och beslutsformer i EU:s tredje pelare
av     det    sammansatta     konstitutions-     och
utrikesutskottet, justitieutskottet samt EU-nämnden.
Utskrift från utfrågningen bifogas detta betänkande.
En andra  utfrågning  i samma ämne kommer att hållas
den 22 maj 2003hölls den  22  maj  2003.  Utskrifter
från utfrågningarna bifogas detta betänkande. (???)
Justitieutskottet har yttrat sig i frågor  som rör
utvidgat    polissamarbete    och    straffrättsligt
samarbete   inom   EU.   Yttrandet   bifogas  (yttr.
2002/03:JuU2y).
Utskottet tar i detta betänkande huvudsakligen upp
konstitutionella aspekter på EU-samarbetet  inom det
rättsliga området.

InledningBakgrund


Rättsliga  och  inrikes frågor (RIF) växte fram  som
ett    samarbetsområde    på    1970-talet    mellan
medlemsländerna  i  dåvarande  EG.  Syftet  var  att
bekämpa  gränsöverskridande  brottslighet  och vidta
andra  åtgärder  för  att  kompensera  för  befarade
negativa  bieffekter  av  den  fria  rörligheten för
personer      mellan     länderna.     Sedan     EU-
Maastrichfördraget  är  RIF  en  formell  del av EU-
samarbetet  och  innefattar  frågor  som  asyl-  och
invandringspolitik,     civilrätt,     polis-    och
tullsamarbete    samt    straffrätt.    Asyl-    och
migrationspolitik samt civilrätt ingår numera i EU:s
första  pelare  medan samarbetet kring polisiära och
straffrättsliga frågor  fortfarande  sker inom ramen
för tredje pelaren.

Det  rättsliga  samarbetet  inom EU har  emellanåt
kritiserats     för     att     vara    ineffektivt.
Beslutsprocesserna  i tredje pelaren,  med  krav  på
enhällighet och i vissa fall nationell ratifikation,
har  ansetts  vara  omständliga.   Krav  har  därför
ställts på mer effektiva beslutsformer,  i praktiken
genom   att   beslut  kan  fattas  med  kvalificerad
majoritet i ministerrådet. I betänkande 2001/02:KUU2
(s.  61)  uttalade  sammansatta  konstitutions-  och
utrikesutskottet  att ett exempel där omröstning med
kvalificerad  majoritet   kan   övervägas  är  vissa
sakfrågor i tredje pelaren.
I debatten om EU:s framtid har  formerna  för  det
rättsliga    samarbetet    uppmärksammats,   och   i
Laekendeklarationen från december 2001, där en mängd
aspekter  inom  skilda  områden   tas   upp,  ställs
följande fråga:

"Vill   vi   integrera  mer  av  det  polisiära  och
straffrättsliga samarbetet till gemenskapen?"

I konventet har  således  det rättsliga samarbetet diskuterats,
främst i termer av "ett område  med frihet, säkerhet
och  rättvisa",  och  en  särskild  arbetsgrupp  har
behandlat dessa frågor. Arbetsgruppen framhöll i sin
slutrapport[1] att gränsöverskridande  brottslighet,
asylpolitik  och kontroll av unionens yttre  gränser
inte kan hanteras  effektivt av stater som agerar på
egen  hand.  Den  institutionella   ramen,   med  en
uppdelning  i pelare och i olika fördrag, har enligt
arbetsgruppen   försvårat  arbetet  i  EU  och  alla
bestämmelser om ett  europeiskt  område  med frihet,
säkerhet och rättvisa bör följaktligen sammanföras i
en enda avdelning i fördraget.

Konventet har ställt sig bakom denna slutsats  och
kommer att föreslå att den nuvarande uppdelningen av
EU-samarbetet  i  tre pelare avskaffas. De nuvarande
pelarna  förs in under  samma  institutionella  ram.
Detta  innebär   dock   inte   i   sig   att   samma
beslutsmetoder måste tillämpas på samtliga frågor. I
konventet   har   det  således  ofta  framförts  att
åtminstone  vissa  delar   av   samarbetet   på  det
rättsliga  området  även  framdeles bör vara föremål
för andra beslutsformer än  den  form  som synes bli
den         dominerande,         dvs.         dagens
medbeslutandeförfarande.
I  mars  2003  presenterade  konventets  presidium
förslag   till   artiklar   i  det  konstitutionella
fördraget rörande ett område  med  frihet,  säkerhet
och   rättvisa.[2]  Presidiet  föreslog  således  en
sammanhållen   avdelning  i  fördraget  kring  dessa
frågor.   I  avdelning   I1,   som   innehåller   de
grundläggande  bestämmelserna i det konstitutionella
fördraget, föreslogs  en  särskild  artikel  om  ett
område med frihet, säkerhet och rättvisa. Presidiets
förslag  debatterades i plenum den 3 april 2003, och
i slutet av  maj förväntas presidiet komma med en ny
version   av   dessa   artiklar,   tillsammans   med
omarbetade  versioner  av  de  övriga  artiklar  som
debatterats i plenum.

Det rättsliga sSamarbetet inom den
nuvarande tredje pelaren


I avdelning IVI,  artiklarna  29-42,  i fördraget om
Europeiska  unionen  (FEU) finns de bestämmelser  om
rättsliga  och  inrikes   frågor   som   handlar  om
polissamarbete    och   straffrättsligt   samarbete.
Bestämmelserna påverkar inte medlemsstaternas ansvar
för att upprätthålla lag och ordning samt att skydda
den inre säkerheten (artikel 33).

I artikel 29 anges att unionens mål skall vara att
ge medborgarna en hög  säkerhetsnivå inom ett område
med frihet, säkerhet och  rättvisa genom att utforma
gemensamma insatser på områdena  polissamarbete  och
straffrättsligt  samarbete  samt genom att förebygga
och bekämpa rasism och främlingsfientlighet.
Målet   skall   uppnås   genom  förebyggande   och
bekämpande  av  brottslighet,   vare  sig  denna  är
organiserad    eller    ej,    särskilt   terrorism,
människohandel   och   brott   mot   barn,   olaglig
narkotikahandel och olaglig vapenhandel,  korruption
och  bedrägeri.  Som  medel för att uppnå detta  mål
nämns     bl.a.     närmare     samarbete     mellan
medlemsstaternas polismyndigheter,  både  direkt och
genom  Europol,  mellan rättsliga myndigheter  genom
Eurojust och genom  tillnärmning  av straffrättsliga
regler när det är nödvändigt.
För  att  främja  samarbetet inom de  områden  som
anges i avdelning 4VI  i FEU skall rådet på lämpligt
sätt vidta åtgärder som bidrar till att unionens mål
uppnås. För detta ändamål  får rådet efter initiativ
från en eller flera medlemsstater eller kommissionen
genom  enhälligt  beslut bl.a.  anta  rambeslut  och
beslut som inte har direkt effekt i medlemsstaterna.
Rambeslut - till skillnad  från  beslut  - medför en
tillnärmning   av   medlemsstaternas  författningar.
Rambeslut    är    folkrättsligt     bindande    för
medlemsstaterna när det gäller de resultat som skall
uppnås, men inte avseende hur implementeringen skall
göras  (artikel  34). Innan rådet fattar  beslut  om
antagande av ett rambeslut  eller  ett  beslut skall
Europaparlamentet  höras.  Europaparlamentet   skall
avge  sitt  yttrande  inom en tidsfrist som inte får
vara kortare än tre månader.  Om något yttrande inte
avges  inom  denna  tid får rådet  fatta  beslut  om
antagande  av  det rättsliga  instrumentet  (artikel
39).
Det  straffrättsliga   samarbetet   inom   unionen
omfattar  samarbete  mellan  behöriga myndigheter  i
medlemsstaterna - för svenskt  vidkommande  i första
hand   polis,  åklagare  och  domstolar  -  avseende
rättsliga  förfaranden och verkställighet av beslut.
Vidare   omfattar    samarbetet   utlämning   mellan
medlemsstaterna samt frågor om behörighetskonflikter
och   förenlighet  av  medlemsstaternas   regelverk.
Slutligen  omfattar  samarbetet  gradvisa  beslut om
åtgärder   som   fastställer  minimiregler  avseende
brottsrekvisit och påföljder på områdena organiserad
brottslighet, terrorism och narkotikahandel (artikel
31.1).
Vad  gäller  polissamarbetet  inom  unionen  skall
rådet  främja  detta  bl.a.  genom  samarbete  genom
Europol. Europol  skall ges möjlighet att underlätta
och stödja förberedelse  samt  främja samordning och
utförande av utredningsinsatser  av medlemsstaternas
polis. Operativa insatser skall ledas  av de berörda
medlemsstaternas  egna myndigheter. Europol  har  en
stödjande funktion i dessa fall. Europol skall också
kunna anmoda medlemsstaternas  behöriga  myndigheter
att  genomföra  och samordna utredningar i särskilda
fall (artikel 30).
Rådet skall uppmuntra  att  samarbete  sker  genom
Eurojust,   samarbetsorganet   för  medlemsstaternas
nationella åklagarmyndigheter, och  bl.a. möjliggöra
för Eurojust att underlätta en god samordning mellan
dem.  Eurojust skall vidare stödja brottsutredningar
som gäller  grov  gränsöverskridande brottslighet, i
synnerhet om den är organiserad (artikel 31.2).
Samarbetet     inom     Europol     regleras     i
Europolkonventionen medan Eurojust  inrättats  genom
ett beslut av rådet.
EG-domstolen   får,  om  medlemsstaterna  godtagit
domstolens   behörighet   i   denna   del,   meddela
förhandsbesked  om  giltigheten  och  tolkningen  av
bl.a.  rambeslut  och  beslut  som  antagits  enligt
bestämmelserna   i  avdelning  4VI  i  FEU  samt  om
åtgärderna för att genomföra dessa i medlemsstaterna
(artikel 35). Sverige  har  avgett en förklaring som
innebär att EG-domstolen har  behörighet  att  pröva
dessa frågor.

**FOOTNOTES**
[1]: Dokument CONV 426/02, återfinns på:
http://register.consilium.eu.int/pdf/su/02/cv00/00426s2.pdf
[2]: Dokument CONV 614/03, återfinns på:
http://european-
convention.eu.int/docs/Treaty/cv00614.SV03.pdf

Utskottet


Ett område med frihet, säkerhet och
rättvisa


Inledning


Inom  Europeiska unionen har man samarbetat inom det
rättsliga    området    i    ett    par   decennier.
Effektiviteten har dock ifrågasatts, och i konventet
har frågan om samarbetets former tagits upp.

Konventet  kan förväntas föreslå att  en  särskild
avdelning i fördraget rörande ett område med frihet,
säkerhet   och  rättvisa   införs.   Presidiet   har
föreslagit artiklar  för denna avdelning, där frågor
som kontroll vid yttre  gränser, asyl och invandring
tas  upp, inklusive en artikel  om  solidaritet  och
rättvis   ansvarsfördelning   även   i   finansiellt
hänseende  mellan  medlemsstaterna.  En  fråga   som
orsakat  debatt  i  konventet  är ett förslag om att
bestämmelser  skall antas avseende  alla  nödvändiga
åtgärder  för att  stegvis  upprätta  ett  gemensamt
system för integrerad förvaltning av gränserna.
Vidare  behandlas   i   förslaget   civilrättsligt
samarbete,  t.ex.  anförs att beslut (om  lagar  och
ramlagar)    inom   familjerättens    område    även
fortsättningsvis  bör kräva enhällighet i rådet, med
undantag  för beslut  om  föräldraansvar  som  skall
antas enligt det så kallade lagstiftningsförfarandet
(motsvarande     dagens    medbeslutandeförfarande).
Straffrättsligt samarbete,  åklagarsamarbetet  Euro-
just,    en    europeisk    åklagarmyndighet    samt
polissamarbete,  inklusive Europol, tas också upp  i
förslaget.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan ta upp:
Ett inledande omdöme  om  att tredjepelarsamarbetet inte alltid
fungerat så effektivt, nya former kan behövas?
Uppfattning om att pelarstrukturen upphör?
Kriterier för vad som ska  behandlas  på  EU-nivå:
gränsöverskridande fenomen, t.ex. gränsöverskridande
brottslighet.
Solidaritetsklausulen vid asyl och invandring.
Presidiets  förslag om "integrerad förvaltning  av
gränserna". Skrivningen i presidiets förslag är lite
oklar,  utskottet   kan  diskutera  hur  frågan  ska
hanteras.
Civilrättsligt  och   straffrättsligt   samarbete,
finns   något   att   säga   om  harmonisering  samt
ömsesidigt erkännande?
Problematisera europeisk åklagare?
Samarbetet beträffande rättsliga och inrikes frågor,
dvs.  asyl-  och  invandringsfrågor,  gränskontroll,
polis-   och   tullsamarbete,   bedrägeribekämpning,
narkotikafrågor   samt  civil-  och  straffrättsligt
samarbete  tillhör,  enligt  utskottets  mening,  de
politikområden  som  det  är  viktigt att Europeiska
unionen  i  väl  avgränsade  delar  utvecklar  såväl
beslutsformer  som  i förlängningen  effektiviteten.
Samarbetet inom den tredje  pelaren  tillkom för att
garantera ett smidigt införande av fri rörlighet för
personer inom den gemensamma marknaden genom att man
också   kunde   besluta   om   s.k.  kompensatoriska
åtgärder. Syftet var att bekämpa  gränsöverskridande
brottslighet  och  vidta  andra  åtgärder   för  att
kompensera  för befarade negativa bieffekter av  den
fria rörligheten  för  personer mellan länderna. Det
finns  uppenbart  goda  skäl   att   samarbeta  inom
unionen,      t.ex.      mellan     medlemsstaternas
polismyndigheter för att bekämpa  gränsöverskridande
brottslighet, för att nå det mål om ett "området för
frihet,  säkerhet  och  rättvisa"  som  fastslogs  i
Amsterdamfördraget  och  som unionen arbetat  vidare
med i olika sammanhang, inte  minst  genom  de  s.k.
Tammerforsslutsatserna  som  antogs  under  Finlands
ordförandeskap hösten 1999.

Det är i denna anda som Sverige har arbetat aktivt
för  att föra upp brottsförebyggande frågor på  EU:s
dagordning.  Det  ledde  bl.a.  till att rådet under
Sveriges ordförandeperiod beslutade  att inrätta ett
europeiskt nätverk för förebyggande av  brottslighet
(2001/427/RIF)  och  ett  finansieringsprogram   för
brottsförebyggande        frågor,        Hippokrates
(2001/515/RIF).
Utvecklingen  av samarbetet har gått i överstatlig
riktning. Sedan Maastrichfördraget  är rättsliga och
inrikes  frågor en formell del av EU-samarbetet  och
innefattar  frågor som asyl- och invandringspolitik,
civilrätt, polis- och tullsamarbete samt straffrätt.
Asyl-  och migrationspolitik  samt  civilrätt  ingår
numera i  EU:s  första pelare medan samarbetet kring
polisiära  och  straffrättsliga  frågor  fortfarande
sker  inom  ramen för  tredje  pelaren.  Det  finns,
enligt   utskottet,    skäl   att   överväga   vissa
ytterligare  förändringar  i  överstatlig  riktning.
Samarbetet  inom  tredje  pelaren  har  ibland  gått
alltför långsamt, och det finns en uppenbar risk för
att utvidgningen  kommer  att  kunna leda till ökade
svårigheter att utveckla samarbetet på det rättsliga
och   inrikes   området   om  man  inte   reformerar
beslutsformerna. Att avskaffa pelarstrukturen öppnar
för möjligheten att införa sådana inslag.
Reformeringen   av   arbetsmetoderna    inom   det
rättsliga   och   inrikes   samarbetet   bör  enligt
utskottets  mening  vara  en prioriterad fråga.  För
Sveriges  del  kom prioriteringen  för  övrigt  till
uttryck  i  den  s.k.   Hagaprocessen   som  Sverige
lanserade  under sin ordförandeperiod. Hagaprocessen
syftade  till   att   effektivisera   processen  och
beslutsstrukturerna.  Detta  skulle ske bl.a.  genom
att   fokusera   på  prioriterade  sakområden,   öka
förutsebarheten  och   samordningen  i  samband  med
initiativ,  förbättrad långsiktig  planering,  färre
arbetsgrupper,  mer  projektbaserat  arbete  och  en
översyn   av   resurserna  på  såväl  nationell  som
överstatlig nivå.
Effektivare beslutsformer framstår som nödvändiga,
men utskottet vill  i det sammanhanget också peka på
nödvändigheten  av  försiktighet.  Harmonisering  av
t.ex. familjerätt och  straffrätt  har inget värde i
sig.  Harmonisering  och  överstatlighet   är   bara
önskvärd i den mån som man därigenom kan vinna något
som inte annars går att nå. På familjerättens område
kan  nämnas  förslaget  om  barns  umgängesrätt  när
barnets föräldrar bor i olika länder: en umgängesdom
skall  kunna  verkställas direkt i annan medlemsstat
utan  att  man först  måste  anlita  något  särskilt
förfarande för  godkännande  i verkställighetsstaten
(Bryssel II a). På straffrättens  område  gäller det
områden    som   trafficking,   narkotikabrott   och
miljöbrott när  syftet  är  att undvika att det inom
den inre marknaden uppstår frihamnar  för  allvarlig
brottslighet.   På   andra   områden,   såsom  yttre
gränskontroll  och  handläggning av asylansökningar,
är  det däremot svårare  att  se  nödvändigheten  av
rättslig      harmonisering     och     överstatligt
beslutsfattande.
En viktig utgångspunkt  i  EU-arbetet  och  i  den
fortsatta  debatten  om EU:s framtid och legitimitet
är,   enligt   utskottet,   det   förhållandet   att
medlemsstaterna   är   avtalsslutande  parter  i  de
grundläggande fördrag som  reglerar EU:s verksamhet.
EU är i grunden ett mellanstatligt  samarbete  som -
vilket utskottet tidigare påpekat (bet. 2000/01:KUU1
och   2001/02:KUU2   )  -  bygger  på  principen  om
tilldelade  befogenheter.   Det  är  medlemsstaterna
själva  som disponerar fördragen  och  som  har  det
avgörande  inflytandet över EU:s utveckling. Det nya
konstitutionella  fördraget som är under utarbetande
förändrar inte detta  förhållande.  Därav följer att
det också är mycket angeläget att det  nya fördraget
innehåller       tydliga       bestämmelser       om
kompetensfördelningen  mellan unionens institutioner
och   medlemsstaternas   kompetens.   Detta   gäller
naturligtvis  alla  politikområden  som  regleras  i
fördraget, men det är  särskilt  viktigt  på områden
som  i  hög grad berör frågor som ligger inom  ramen
för den nationella  suveräniteten.  Det  är  därför,
enligt utskottet, angeläget att fördraget - särskilt
på  det  straffrättsliga  området  -  inte  ger EU:s
institutioner   någon  självständig  möjlighet  till
utvidgning   av   unionens   kompetens.   En   sådan
utvidgning  bör endast  kunna  ske  genom  enhälligt
beslut  och  ratificeras   som  en  fördragsändring.
Enligt   utskottet   bör   inte   heller    -    som
konventspresidiet  föreslår  -  en motsvarighet till
den nuvarande s.k. generalklausulen  i artikel 308 i
EG-fördraget  kunna tillämpas på det straffrättsliga
området.

Metoder för avgränsning av kompetensen

Inledning
En viktig slutsats  av konventets arbete är att pelarstrukturen
bör  upphävas. Således  slås  EU-fördraget  och  EG-
fördraget  ihop  till ett fördrag, men detta behöver
inte innebära att  områden  som  nu  ligger i tredje
pelaren  blir  föremål  för samma beslutsformer  som
dagens  förstapelarfrågor.   Det  finns  fortfarande
möjlighet att ha olika beslutsformer för olika delar
av EU-samarbetet.
Avskaffandet  av  pelarstrukturen   kan   få  till
konsekvens  att  bestämmelser  som  avsetts  för EG-
fördraget  nu  kommer  att  tillämpas  också  på  de
politikområden   som   ligger  i  EU-fördraget.  Ett
exempel är dagens artikel 308 i EG-fördraget, den så
kallade flexibilitetsklausulen,  som  med presidiets
förslag  ska  kunna tillämpas på hela det  rättsliga
samarbetet.
Presidiets  förslag   inom   det   straffrättsliga
området   kritiserades   i  konventets  debatt   för
oklarhet på några punkter.  Ett  förslag innebär att
Europaparlamentet  och  rådet  får, i  enlighet  med
lagstiftningsförfarande,    anta    ramlagar     som
innehåller    minimiregler   om   fastställande   av
straffbarhet och  påföljder inom områden av särskilt
allvarlig brottslighet  med  ett  gränsöverskridande
inslag till följd av karaktären eller  effekterna av
brotten  eller av ett särskilt behov av att  lagföra
dem gemensamt.  Efter  att  ett  antal  områden  har
räknats   upp   heter   det   att  med  hänsyn  till
utvecklingen   av  brottslighet  får   rådet   genom
enhällighet    och    Europaparlamentets    samtycke
fastställa  andra   områden   av   brottslighet  som
uppfyller de nyss nämnda kriterierna.

Utskottets ställningstagande
Utskottet kan ta upp:
Resonemang   kring   effekter   av  pelarstrukturens
avskaffande   och   möjligen  flexibilitetsklausulen
(dagens artikel 308 EG).
Frågan  om  att  EU:s  kompetens  inte  ska  kunna
utvidgas av EU själv  genom  gummiparagrafer; EU ska
inte ha "kompetenskompetens.
Utskottet kan, utan att diskutera  enskilda  fall,
understryka  vikten  av  att  det  är  tydligt vilka
kompetenser som överlåts till EU.
Utskottet kan nämna att det redan idag finns olika
beslutsformer  inom  första  pelaren; rådet  har  en
starkare  ställning  inom jordbrukspolitiken  och  i
EMU-frågor än på många andra politikområden i första
pelaren,   där   Europaparlamentet    är   jämställd
lagstiftare med rådet.

Beslutsformer


Inledning


Konventets        presidium       föreslår       att
lagstiftningsproceduren      (motsvarande     dagens
medbeslutandeförfarande)  skall  tillämpas  på  fler
områden   än   i   dag.   Proceduren   innebär   att
Europaparlamentet är jämställd lagstiftare med rådet
och att rådet beslutar med  kvalificerad  majoritet.
För  vissa  frågor  föreslås  dock  att  rådet skall
besluta    (enhällighet   eller   med   kvalificerad
majoritet) medan  Europaparlamentet har yttranderätt
i stället för medbeslutanderätt.

Beslutsformer m.m.

Konventspresidiets      förslag      innebär     att
pelarstrukturen     avskaffas     och     att    det
straffrättsliga   samarbetet,   i   vid  bemärkelse,
förändras från att vara mellanstatligt  till  att få
tydliga  överstatliga  inslag.  Något  förenklat kan
förslaget  beskrivas  som  att  de  frågor  som   nu
omfattas  av  den  nuvarande tredje pelaren överförs
till den första pelaren. Vissa särbestämmelser bl.a.
vad  avser  initiativrätten   och  beslutsfattandet,
jämfört med gemenskapsrätten i  övrigt,  kommer dock
alltjämt att finnas.

För närvarande fattas beslut i rådet som  rör  det
straffrättsliga samarbetet med enhällighet efter det
att  Europaparlamentet haft möjlighet att yttra sig.
Sverige  representeras  i  rådet  av företrädare för
regeringen. Kravet på enhällighet i rådet för att en
rättsakt,   vanligen  ett  rambeslut,  skall   antas
innebär  att samtliga  medlemsstater  har  vetorätt.
Denna används  inte  i praktiken men är naturligtvis
något som har betydelse för förhandlingsarbetet.
Om     den     föreslagna    rättsakten     kräver
lagstiftningsåtgärder  i  Sverige  måste  regeringen
inhämta riksdagens godkännande innan den röstar  för
att rättsakten skall antas i rådet (se RF 10 kap.  2
§).      Rörande     dessa     rättsakter     lämnar
regeringsrepresentanter   en   s.k.   parlamentarisk
granskningsreservation under förhandlingarna.  Detta
innebär  att  regeringen  inte  kan  ingå  någon för
Sverige  bindande  överenskommelse  förrän riksdagen
lämnat sitt godkännande. Såsom praxis  i Sverige har
utbildats      föreslår      regeringen     i     en
godkännandeproposition att riksdagen  godkänner  ett
utkast   till   rambeslut.   I   ärendet   redovisas
lagstiftningsbehovet.  Regeringen  återkommer   till
riksdagen  efter rambeslutets antagande i ett senare
ärende med förslag  till lagändringar. Denna ordning
blir inaktuell om konventspresidiets förslag antas.
Enligt  konventspresidiets   utkast  till  förslag
skall  nuvarande rättsliga instrument  ersättas  med
lagar och  ramlagar.  I  likhet med dagens rambeslut
binder ramlagar medlemsstaterna  avseende de mål som
skall uppnås men överlåter till medlemsstaterna  att
bestämma  hur  detta  skall ske; härför krävs alltså
nationell  lagstiftning.  Lagar  däremot  är  direkt
tillämpliga.  Beslut  fattas  enligt  förslaget i de
flesta fall med kvalificerad majoritet  i  rådet och
med    medbeslutande    av    Europaparlamentet.   -
Konventspresidiet föreslår, i ett  nyligen  framlagt
dokument,  vad  gäller  beslut som skall fattas  med
kvalificerad majoritet i  rådet, att förslaget skall
stödjas  av  en  majoritet  av  medlemsstaterna  som
företräder   minst   tre  femtedelar   av   unionens
befolkning för att det skall bli antaget (se artikel
17 b i CONV 691/03). Utkastet  till  förslag skiljer
sig från vad som bestämdes genom Nicefördraget genom
att vägningen av medlemsstaternas röster i rådet tas
bort och att de befolkningsrika medlemsstaterna  ges
ett större inflytande.
Konventspresidiets  utkast  till  förslag avseende
beslutsformerna    som   rör   det   straffrättsliga
samarbetet  innebär  att   regeringen   inte  längre
behöver begära godkännande av riksdagen innan  en ny
rättsakt  antas. Riksdagens formella inflytande över
lagstiftningen  på  detta  område minskar. Samtidigt
ökar Europaparlamentets inflytande. Situationen blir
med andra ord likartad den som  i  dag  gäller  inom
första pelaren.
Samtidigt skall framhållas att besluten, liksom  i
dag,  skall  föregås av sedvanligt informations- och
samrådsförfarande  gentemot riksdagen i enlighet med
10.  kap  6  §  regeringsformen  och  10  kap.  5  §
riksdagsordningen.
I sammanhanget  bör  nämnas att vissa åtgärder för
att på unionsnivå genomföra  beslut och konventioner
som  rör  det  straffrättsliga  samarbetet   i   dag
beslutas  med  kvalificerad  majoritet  i rådet utan
hörande av Europaparlamentet (artikel 34.2 c och d i
FEU).  Vidare  bör  påpekas  att det i det nuvarande
fördraget  finns  en möjlighet att  genom  enhälligt
beslut i rådet, efter att ha hört Europaparlamentet,
besluta  att  frågor  som  rör  det  straffrättsliga
samarbetet skall  omfattas  av det beslutsförfarande
som  konventspresidiet  nu föreslår  (artikel  42  i
FEU).  Av artikeln framgår  också  att  rådet  skall
rekommendera  medlemsstaterna  att  anta  ett sådant
beslut   i   enlighet   med  deras  konstitutionella
bestämmelser.    Slutligen    bör     nämnas     att
regeringsformen efter den senaste ändringen tillåter
överförande   av   kompetens   till   EU   på  detta
områderiksdagen  att  inom  ramen  för  samarbete  i
Europeiska unionen överlåta beslutanderätt  som inte
rör principerna för statsskicket (se RF 10 kap. 5 §,
prop.    2001/02:124,    bet.   2001/02:KU18,   bet.
2002/03:KU6, SFS 2002:903).

Initiativrätten

Kommissionen och enskilda  medlemsstater  har  i dag
initiativrätt     rörande     det    straffrättsliga
samarbetet.   För   svenskt   vidkommande   är   det
regeringen,   inte   riksdagen,   som    har   denna
initiativrätt.  Om  riksdagen  vill  att  regeringen
skall  utnyttja  sin initiativrätt kan detta  uppnås
genom ett tillkännagivande från riksdagens sida.

Konventspresidiets  utkast  till  förslag  innebär
ingen  förändring för kommissionen i denna del.  Vad
gäller medlemsstaternas  initiativrätt inskränks den
genom att ett initiativ måste  ha  stöd  av minst en
fjärdedel av medlemsstaterna för att bli behandlat.

Justitieutskottets yttrande


Beträffande       beslutsformer      m.m.      anför
Justitieutskottet  i    sitt    yttrande
(2002/03:JuU2y)    att   frågan   om   de   framtida
beslutsformerna för  det  straffrättsliga samarbetet
innehåller  en rad komplicerade  problemställningar.
Den av konventspresidiet föreslagna beslutsordningen
-   kvalificerad   majoritet   i   rådet   och   med
medbeslutande av Europaparlamentet - skall tillämpas
på majoriteten  av  de  EU-frågor  utskottet  i  dag
handlägger. Man kan förvänta sig att besluten enligt
den  föreslagna  nyordningen som regel får formen av
ramlagar.

En  grundläggande   princip   för   det  rättsliga
samarbetet   inom   unionen  är  den  om  ömsesidigt
erkännande  av  domar och  beslut.  Oavsett  hur  de
framtida beslutsformerna  kommer  att  se  ut är det
därför   viktigt  att  insatser  görs  för  att  öka
förtroendet  mellan medlemsstaternas myndigheter för
varandras rättssystem.
Framtidens EU  kommer  att  bestå av 25 eller fler
medlemsstater. Reformeras inte beslutsformerna finns
det en uppenbar risk för att samarbetet  på  viktiga
områden,   t.ex.  vad  gäller  operativt  samarbete,
allvarligt försvåras.
Den allvarliga  gränsöverskridande  brottsligheten
utgör  ett  hot mot både enskilda individer  och,  i
förlängningen,  hela  samhället.  För  att effektivt
bekämpa   gränsöverskridande   brottslighet    krävs
gränsöverskridande        operativa        insatser.
Brottslighetens  internationalisering  talar  alltså
för  att  det  på  unionsnivå måste finnas effektiva
verktyg för att bekämpa denna typ av brottslighet.
Vad som nu anförts  kan  anföras  som argument för
ett  visst inslag av överstatlighet när  det  gäller
det straffrättsliga  samarbetet.  Majoritetsbeslut i
rådet tillämpas för närvarande i frågor  som  gäller
t.ex.  den inre marknaden. Det har kunnat genomföras
utan allvarliga nackdelar för Sverige. Det nuvarande
enhällighetskravet kan å ena sidan vara ett sätt att
skydda legitima  nationella  särdrag.  Å andra sidan
kan vetorätten, av nationella skäl, användas för att
blockera nödvändiga reformer.
Ett  argument  mot  att  överföra  delar  av   det
straffrättsliga  samarbetet  till  att  omfattas  av
unionskompetensen   är   att  riksdagens  inflytande
minskar i de delarna. Vidare  innebär  utkastet till
förslag  avseende  omröstningsreglerna  i rådet  att
inflytandet  ökar  för befolkningsrika medlemsstater
på bekostnad av medlemsstater med liten befolkning.
Justitieutskottet   ställer   sig   tveksamt  till
konventspresidiets utkast till förslag  om  vad  som
skall  avses  med  begreppet kvalificerad majoritet.
Den   frågan   bör  bli  föremål   för   ytterligare
överväganden.
En viktig utgångspunkt  är att det, oavsett vilken
framtida  beslutsform som kommer  att  väljas,  inte
råder  några   oklarheter   om   huruvida   det   är
medlemsstaterna  eller unionen som har kompetens att
vidta åtgärder i en  viss  fråga. Det är viktigt att
de nationella parlamenten vet  i vilken utsträckning
och  rörande  vilka specifika frågor  som  kompetens
överförts till  EU  med  det  nya fördraget. I denna
fråga  återstår  mycket  arbete  med   artiklarna  i
konventspresidiets utkast till förslag.
Frågor  om  hur  vi  i  Sverige  organiserar  vårt
rättsväsende bör vara en angelägenhet  för riksdagen
och inte överlåtas till EU. Sådana frågor bör alltså
inte omfattas av unionens kompetens.

Beträffande  initiativrätten anför justitieutskottet
att förslag i  rådet,  enligt  utskottets  mening, i
första   hand   bör  läggas  fram  av  kommissionen.
Medlemsstaternas   initiativrätt  bör  ses  som  ett
komplement.

Vad  gäller initiativrätten  kan  konstateras  att
framför allt vissa ordförandeskap använt den för att
driva nationella frågor på EU-nivå. Detta har ibland
blockerat  arbetet med frågor av större relevans för
unionen  som   helhet.  När  ordförandeskapet  sedan
övertas   av  en  annan   medlemsstat,   med   andra
prioriteringar,  riskerar  frågan att tappa styrfart
utan  att  för  den  skull bli helt  avskriven  från
unionens dagordning. I  praktiken  innebär  utkastet
till  förslag  att  förankringsprocessen måste börja
innan     förslaget    läggs     fram.     I     ett
effektivitetsperspektiv  finns  det å ena sidan skäl
som  talar  för en inskränkning av  medlemsstaternas
initiativrätt.  En  bibehållen  initiativrätt  kan å
andra sidan vara ett medel för medlemsstaterna att i
så  stor  utsträckning  som  möjligt  kunna  behålla
kontrollen    över   utvecklingen   av   sitt   eget
rättsväsende.
Utskottet känner  sig  inte  helt övertygat om att
just en fjärdedel av medlemsstaterna skall stå bakom
ett förslag, vilket i praktiken  innebär 7 länder av
25 medlemsstater. Man kan tänka sig  situationen att
regeringarna  i  Sverige,  Danmark och Finland  vill
lägga fram ett nordiskt förslag. Det är inte möjligt
enligt konventspresidiets utkast till förslag.

Utskottets ställningstagande


KUU kan ta upp:
Principer  för  användning  av   omröstning   med  kvalificerad
majoritet             samt             medbeslutande
("lagstiftningsförfarande").   Fokus   på  principer
snarare  än  på  enskilda fördragsartiklar.Utskottet
instämmer i justitieutskottets yttrande i denna del.


Rättssäkerhet och demokratisk
kontroll


Inledning


Frågor om rättssäkerhet  och demokratisk kontroll är
av   stor  vikt  i  diskussionen   kring   rättsligt
samarbete.  I  konventets  arbetsgrupp om ett område
med  frihet,  säkerhet  och rättvisa  framhölls  att
förändringarna inom området kommer att leda till ett
ökat ansvar för Europaparlamentet, men de nationella
parlamenten bör ha fortsatt stor betydelse.

I  presidiets  förslag till  artiklar  på  området
nämns  redan  i  den   föreslagna  första  delen  av
fördraget  de  nationella   parlamentens   roll.  De
nationella  parlamenten  skall  kunna  delta  i  ett
utvärderingssystem rörande genomförandet av unionens
politik   och   vara   knutna   till  den  politiska
kontrollen av Europols verksamhet. Parlamenten skall
också  kunna  delta  i  utvärderingen  av  Eurojusts
verksamhet.
Konventspresidiet föreslår  att  det skall införas
en  fördragsreglerad  möjlighet  för  de  nationella
parlamenten  att  granska kommissionens förslag  med
beaktande        av       subsidiaritets-        och
proportionalitetsprincipen.  Syftet  är  att undvika
att  på  unionsnivå reglera förhållanden som  bättre
regleras   på    nationell   nivå.   De   nationella
parlamenten  skulle   alltså  enligt  utkastet  till
förslag  få granska kommissionens  förslag  för  att
inom en viss  tid meddela kommissionen skriftligt om
den      anser      att      förslaget       kränker
subsidiaritetsprincipen.   Under   tiden   får  inga
åtgärder   vidtas  med  förslagetrådet  inte  avgöra
ärendet. Om  minst  en  fjärdedel  av  de nationella
parlamenten     anser    att    förslaget    kränker
subsidiaritetsprincipen  skall  kommissionen ompröva
sitt  förslag. Efter omprövningen  kan  kommissionen
besluta  att  antingen  stå  fast  vid sitt förslag,
ändra det eller dra tillbaka det. Kommissionen skall
motivera     sitt     beslut.     Den     föreslagna
subsidiaritetskontrollen    skall    även    omfatta
initiativ   på   detta   område  från  en  grupp  av
medlemsstater.
Den   föreslagna  ordningen   innebär   inte   med
automatik  att kommissionens förslag har fallit även
om  ett  tillräckligt   stort   antal  medlemsstater
nationella         parlament        anser        att
subsidiaritetsprincipen   kränks.   Om  kommissionen
väljer   att   lägga   fram   sitt   förslag   efter
omprövningen    medför    omröstningsreglerna    att
förslaget  ändå kan komma att röstas igenom i rådet.
Förslaget antas  om  det  stöds  av  en majoritet av
medlemsstaterna  som  företräder  tre femtedelar  av
unionens  befolkning.  De  stater  som   anser   att
förslaget  kränker  subsidiaritetsprincipen  blir då
överröstade.  För  att  förslaget  skall  genomföras
krävs dock att Europaparlamentet godkänner detta.

Konventspresidiets utkast till förslag i denna
del innebär således att de nationella
parlamenten får en fördragsreglerad rätt att
kontrollera kommissionens förslag i vissa
hänseenden. Omröstningsreglerna i rådet enligt
konventspresidiets utkast till förslag innebär
emellertid att kommissionens förslag kan komma
att genomföras även om en stor grupp
medlemsstater tar avstånd ifrån förslaget.


Justitieutskottets yttrande


I  sitt yttrande anför justitieutskottet beträffande
de nationella parlamentens roll att det är i princip
positivt   att  de  nationella  parlamenten  ges  en
fördragsreglerad      rätt      att      göra     en
subsidiaritetskontroll av kommissionens förslag. Som
redovisats  ovan  innebär konventspresidiets  utkast
till  förslag inte att  ett  kommissionsförslag  med
någon  automatik   stoppas   om  tillräckligt  många
nationella  parlament  anser att  förslaget  kränker
subsidiaritetsprincipen. Om kommissionen ändå väljer
att  lägga  fram  sitt  förslag  efter  omprövningen
innebär    omröstningsreglerna     i    rådet    att
befolkningsrika  medlemsstater har större  möjlighet
än medlemsstater med  liten  befolkning att få gehör
för  invändningar  om  att  förslaget   strider  mot
subsidiaritetsprincipen. Enligt utskottet  finns det
skäl att ytterligare överväga hur kontrollen  av att
subsidiaritetsprincipen  inte kränks skall utformas.
Vidare kan övervägas vilken effekt ett konstaterande
av att subsidiaritetsprincipen  kränks  skall  ha på
kommissionens förslag. Det bör också ifrågasättas om
det  ankommer  på unionen att besluta vilket svenskt
organ som skall svara för kontrollen.

Om   konventspresidiets    utkast   till   förslag
genomförs i denna del kommer det  att  ställa  andra
krav  på  hur  riksdagen skall arbeta med EU-frågor.
Detta   är   en   fråga    som   kräver   omfattande
överväganden. En av flera tänkbara  förändringar  är
att   fackutskotten  övertar  EU-nämndens  uppgifter
avseende frågorna inom respektive beredningsområde.

Utskottets ställningstagande


När det  gäller  de nationella parlamentens roll för
att    kontrollera    subsidiaritetsprincipen    har
utskottet  redan  behandlat   frågan   i  betänkande
2002/03:
KUU1. Utskottet välkomnade där en tydligare roll för
de   nationella   parlamenten   i  granskningen   av
subsidiariteten  och  anförde  att  en  ordning  med
yttranden direkt från de nationella parlamenten  kan
vara  ett  sådant  inslag. Utskottet vidhåller denna
uppfattning och har inga invändningar mot de förslag
i denna riktning som diskuteras i konventet.

Utskottet vill vidare,  när det gäller EU-nämndens
uppgifter, erinra om att riksdagen  på  förslag från
Riksdagskommittén     (förs.    2000/01:RS1,    bet.
2000/01:KU23)  har  beslutat   om   riktlinjer   för
riksdagens arbete med EU-frågor. Riktlinjerna bildar
tillsammans       med      regeringsformens      och
riksdagsordningens  bestämmelser grunden för arbetet
och  innebär  att  det är  EU-nämndens  uppgift  att
samråda med regeringen inför ministerrådsmötena. Som
utskottet ser det är  frågan  om  vilka konsekvenser
som införandet av subsidiaritetskontrollen  i EU kan
tänkas  komma  att få för riksdagens arbete med  EU-
frågor för tidigt väckt.

Straffrättsligt samarbete


Inledning


Samarbetet inom  det  straffprocessrättsliga området
bygger bl.a. på principen  om  ömsesidigt erkännande
av  medlemsstaternas  domar  och  beslut.  Inom  den
materiella    straffrätten    arbetar    man     med
tillnärmning,  t.ex.  i  form  av "minsta gemensamma
maximistraff",     men     även    med    gemensamma
brottsbeskrivningar.  Beslut   fattas   i   form  av
rambeslut och kräver alltså enhällighet.

Konventspresidiet föreslår att samarbetet också  i
fortsättningen  skall  bygga  på  den  grundläggande
principen  om  ömsesidigt  erkännande  i  fråga   om
straffprocessrätten.  I  utkastet till förslag anges
också      att     behörighetskonflikter      mellan
medlemsstaterna  skall  förebyggas  och  lösas,  att
utbildning av domare och domarpersonal skall främjas
och    att   samarbetet   mellan   myndigheterna   i
medlemsstaterna   skall   främjas   inom  ramen  för
lagföring  och  verkställighet  av beslut.  Ramlagar
skall enligt utkastet till förslag beslutas av rådet
med kvalificerad majoritet och med  medbeslutande av
Europaparlamentet.
Vidare  föreslås  att  rådet  i  syfte att  stärka
förtroendet mellan medlemsstaternas  myndigheter  på
angivet  sätt  skall få fatta beslut om ramlagar med
minimiregler bl.a.  om  tillåtlighet  av  bevis  och
fastställande   av  personers  rättigheter  vid  det
straffrättsliga förfarandet  med  iakttagande  av de
grundläggande  rättigheterna.  Det  skall också vara
möjligt att i samma syfte anta minimiregler på andra
områden av det straffprocessuella förfarandet. Detta
kräver  i  sådana fall enhällighet och  samtycke  av
Europaparlamentet.
När  det  gäller   den   materiella   straffrätten
föreslår  konventspresidiet en ordning med  ramlagar
med minimiregler  om  fastställande  av straffbarhet
och  påföljder  inom  områden av särskilt  allvarlig
brottslighet  med gränsöverskridande  inslag.  Detta
gäller en rad i  utkastet  till  förslag  uppräknade
brott, nämligen terrorism, människohandel,  sexuellt
utnyttjande    av    kvinnor   och   barn,   olaglig
narkotikahandel, olaglig  vapenhandel, penningtvätt,
korruption,  förfalskning  av  betalningsmedel,  IT-
brottslighet och organiserad  brottslighet, den s.k.
listan.   Rådet  ges  också  en  möjlighet   att   i
enhällighet   och  med  Europaparlamentets  samtycke
ytterligare  utvidga  listan  med  andra  brott  som
uppfyller de inledningsvis angivna kraven.
Till sist föreslås  också  att  ramlagar  skall få
beslutas inom områden av brottslighet som skadar ett
gemensamt  intresse som omfattas av unionens politik
om straffrättsliga  påföljder  visar  sig nödvändiga
för att politiken skall genomföras effektivt.
Det nu sagda innebär att ramlagar enligt  utkastet
till förslag kan beslutas dels beträffande brott som
finns  på listan, dels beträffande ännu inte närmare
angivna   brott   som   skadar  unionens  gemensamma
intressen. Ramlagar beslutas  med  majoritetsbeslut.
För  att  utvidga  listan (brott som i  första  hand
riktar sig mot tredje man) krävs enhällighet.

Justitieutskottets yttrande


Genom en fortsatt tillnärmning  av  medlemsstaternas
straff- och straffprocessrätt minskar  möjligheterna
att använda sig av den fria rörligheten för att begå
brott, det blir svårare för gärningsmännen att hitta
safe  havens.  För  att effektivt kunna bekämpa  den
allvarliga gränsöverskridande brottsligheten kan det
därför, anför justitieutskottet  i  sitt yttrande, å
ena sidan, finnas skäl för en viss harmonisering  av
delar   av   straffrätten.   Å   andra   sidan   kan
möjligheterna  för  medlemsstaterna att vidmakthålla
sina unika rättstraditioner  minska  vid en övergång
till överstatlighet.

Det  fortsatta  samarbetet  på det straffrättsliga
området bygger, i likhet med vad  som  gäller i dag,
på    principen    om   ömsesidigt   erkännande.   I
konventspresidiets   utkast   till   förslag   ingår
komponenter  som  möjliggör  tillnärmning  av  vissa
straff-  och straffprocessrättsliga  frågor,  vilket
kan  öka  förtroendet   för   andra   medlemsstaters
rättsordningar och därigenom få till stånd en utökad
tillämpning  av principen om ömsesidigt  erkännande.
Konventspresidiets utkast till förslag innebär bl.a.
å ena sidan att  det  blir  möjligt att införa vissa
minimiregler  till  skydd  för  den  enskilde  genom
beslutsfattande med kvalificerad  majoritet. Å andra
sidan  kan  utkastet  till förslag på  sikt  medföra
förhållandevis stora förändringar  för  den  svenska
straffprocessrätten. Detta får ses som en konsekvens
av  behovet  av  att  stärka  samarbetet  mot  vissa
brottstyper inom unionen.
Påföljderna  för  vissa brott är mer ingripande  i
ett antal av unionens  medlemsstater än de påföljder
som  följer  av  den  svenska   straffrätten.   Ökad
tillnärmning   på  detta  område  kan  också  minska
Sveriges möjligheter att behålla egna regler rörande
t.ex.   verkställighet    av    fängelsestraff   och
villkorlig frigivning samt straffbarhetsålder.
Rörande lagstiftning i allmänhet  och  i synnerhet
sådan  som innefattar ingripanden mot enskilda  från
samhällets sida är det viktigt att lagstiftningen är
klar  och   tydlig   för   att   i  största  möjliga
utsträckning       undvika       tolknings-      och
gränsdragningsproblem.  Vid  en  eventuell  övergång
från  mellanstatligt  samarbete  till   överstatligt
sådant  på det straffrättsliga området är  det,  som
anförts ovan,  viktigt  att det klart framgår vilken
kompetens som tillfaller  EU  respektive de enskilda
medlemsstaterna.  Skrivningar av  typen  "underlätta
varje annat samarbete",  "andra specifika delar" och
"alla andra i följande punkt  ej  angivna  åtgärder"
bör  därför  så långt som möjligt undvikas. Artiklar
med sådana skrivningar behöver omarbetas.

Utskottets ställningstagande


Utskottet,  som   instämmer   i   justitieutskottets
yttrande  i  denna  del,  vill också erinra  om  vad
utskottet  anfört  under  rubriken  Ett  område  för
frihet,   säkerhet   och   rättvisa    vad    gäller
kompetenskompetens.  Vad  utskottet  där anförde har
särskild betydelse för förslaget om den s.k. listan.
Det  är  enligt  utskottets  mening viktigt  att  en
utvidgning    av   listan   förutsätter    nationell
ratificering innan den kan träda i kraft.


Polis- och åklagarsamarbete


Inledning


Enligt FEU skall  polis-  och åklagarsamarbetet inom
unionen  syfta  till  att  förebygga   och   bekämpa
brottslighet vare sig denna är organiserad eller ej.
Vissa    brott,   t.ex.   olaglig   narkotikahandel,
människohandel,   korruption  och  bedrägeri,  anses
särskilt angelägna att bekämpa. Samarbetet skall ske
dels  genom direkt samarbete  mellan  de  nationella
polis-  och åklagarmyndigheterna, dels genom Europol
och Eurojust.

Ramarna för Europols och Eurojusts verksamhet slås
fast i FEU  (art. 30 och 31). I övrigt regleras, som
framgått    tidigare,    Europols    verksamhet    i
Europolkonventionen   medan   Eurojusts   verksamhet
regleras i ett rådsbeslut.
Europols   huvuduppgift   är   att  svara  för  en
omfattande kriminalunderrättelseverksamhet  och  att
på  olika sätt främja samarbete mellan de nationella
polismyndigheterna  för  att förebygga, upptäcka och
utreda  brott.  Det finns också  utrymme  för  visst
operativt samarbete.  Detta  utförs i sådana fall av
den     aktuella    medlemsstatens    polis,     men
Europolpersonal kan delta.
Eurojusts  huvuduppgift  är att stödja utredningar
som gäller grov gränsöverskridande  brottslighet och
att   främja   samarbetet   mellan   de   nationella
åklagarmyndigheterna.    Verksamheten    har    inga
operativa inslag.
Det  finns  ingen  fördragsreglerad  rätt  för  de
nationella   parlamenten  att  granska  Europol  och
Eurojust. Däremot  skall  Europaparlamentet varje år
få  en  rapport  om  deras  respektive   verksamhet.
Rapporterna avfattas av rådet.
Konventspresidiet  föreslår att polissamarbetet  i
stort skall ha samma utformning  som för närvarande.
Däremot öppnar man för att rådet,  efter  hörande av
Europaparlamentet, enhälligt skall kunna anta  lagar
och  ramlagar  för  att fastställa villkoren för och
gränserna inom vilka  de  behöriga myndigheterna kan
ingripa  på  en  annan  medlemsstats  territorium  i
förbindelse och i samförstånd  med  myndigheterna  i
den staten i vilken ingripandet sker.
I    fråga    om   Europol   föreslås   ett   nytt
beslutsförfarande. Europols verksamhet skall sålunda
enligt utkastet till förslag inte längre regleras av
en konvention utan  av en unionslag som beslutas med
kvalificerad majoritet i rådet och med medbeslutande
av Europaparlamentet i enlighet med vad som framgått
i det föregående. Det  slås  redan  i fördraget fast
att   alla   Europols   operativa   insatser   skall
genomföras i samverkan och samförstånd med organen i
den    eller    de    medlemsstater    som   berörs.
Tvångsåtgärder skall endast få genomföras av berörda
nationella myndigheter.
Enligt  utkastet  till  förslag  skall  alltså  en
unionslag   antas   som   skall   innehålla  närmare
bestämmelser om Europols uppgifter och struktur m.m.
I  unionslagen skall vidare den granskning  regleras
som  Europaparlamentet  redan  med  gällande  regler
skall  utföra  av Europols verksamhet. De nationella
parlamenten skall  knytas  till  den granskningen. I
konventspresidiets utkast till förslag  finns  ingen
beskrivning    av    hur    och   på   vilket   sätt
Europaparlamentet skall granska Europol eller vilken
roll   de   nationella  parlamenten   skall   ha   i
granskningen.
I fråga om  regleringen  av  Eurojusts  verksamhet
föreslås en motsvarande ordning med en grundläggande
reglering  i  fördraget  och  en  unionslag.  Enligt
utkastet  till  förslag skall Eurojust vid sidan  av
att   främja   samarbetet   mellan   de   nationella
åklagarmyndigheterna   kunna   inleda  och  samordna
straffrättsliga   förfaranden   som   genomförs   av
nationella  myndigheter.  Formella  processrättsliga
åtgärder skall vidtas av behörig nationell personal.
Eurojusts  uppgifter  skall  också  omfatta  lämplig
övervakning  av Europols verksamhet.  I  unionslagen
skall   regler   tas    in    om    villkoren    för
Europaparlamentets  och  de  nationella parlamentens
deltagande i utvärderingen av  Eurojusts verksamhet.
I  konventspresidiets  utkast  till  förslag  saknas
också  här beskrivningar av hur den  parlamentariska
tillsynen skall gå till.
Vidare  föreslår  konventspresidiet,  vilket är en
nyhet  jämfört  med  dagens  regler,  att  det   får
inrättas   en   kommitté  med  uppgift  att  på  ett
övergripande  plan   säkerställa   samordningen   av
åtgärder  som vidtas av medlemsstaternas myndigheter
för att främja  och  stärka det operativa samarbetet
inom EU vad gäller den inre säkerheten.
Slutligen föreslår konventspresidiet, vilket också
är  en nyhet jämfört med  dagens  fördrag,  att  det
skall  införas  en  rättslig  grund  för  att  genom
enhälligt  beslut i rådet och med Europaparlamentets
samtycke inrätta  en europeisk åklagarmyndighet inom
Eurojust.  Den europeiska  åklagarmyndigheten  skall
vara behörig  att  utreda,  lagföra  och  väcka åtal
avseende    grova    brott    som   påverkar   flera
medlemsstater   och  rörande  brott   mot   unionens
finansiella intressen.  Åtal skall väckas och drivas
av  den europeiska åklagarmyndigheten  vid  behöriga
nationella   domstolar   i   medlemsstaterna.  I  en
unionslag  skall bl.a. de processrättsliga  reglerna
för  den  europeiska   åklagarmyndigheten  regleras,
inklusive bestämmelser om  tillåtande  av bevisning,
och  regler  för  domstolskontroll av den europeiska
åklagarmyndigheten.

Justitieutskottets yttrande


Ett utökat samarbete  avseende operativt polisarbete
mot  gränsöverskridande   brottslighet   är,  enligt
justitieutskottet  (yttr.  2003/03:JuU2y)  positivt.
Ett   effektivt   bekämpande  av  gränsöverskridande
brottslighet   förutsätter   att   det   finns   ett
fungerande   samarbete    mellan    medlemsstaternas
åklagar-  och  polisorganisationer. Det  kan  därför
finnas skäl för  viss  överstatlighet  även på detta
område.  Tvångsåtgärder  mot enskilda i Sverige  bör
utföras  av  företrädare  för  svenska  myndigheter.
Detta  är  även  innebörden  av   konventspresidiets
utkast till förslag rörande operativa  insatser  där
Europol och Eurojust är involverade. Det är positivt
att  det  införs  en fördragsreglerad parlamentarisk
gransknings-  respektive   utvärderingsfunktion   av
Europols   och   Eurojusts  verksamhet.  De  närmare
reglerna       för       denna       parlamentariska
granskningsfunktion skall  regleras  i en unionslag.
Det  kan övervägas om det redan i fördraget  närmare
borde anges vilken uppgift de nationella parlamenten
respektive  Europarlamentet  skall ha i granskningen
respektive utvärderingen och vad  syftet skall vara.
Också  här aktualiseras frågan om arbetsfördelningen
mellan riksdagen  och  regeringen  och  om  det  bör
ankomma på unionen att besluta härom.

Konventspresidiets  utkast till förslag rörande en
europeisk   åklagarmyndighet    kräver    omfattande
ytterligare överväganden.

Utskottets ställningstagande


Utskottet instämmer i justitieutskottets yttrande  i
denna del.


Behörigheten för Europeiska
gemenskapernas domstol


Inledning


Domstolens    behörighet   enligt   gemenskapsrätten
omfattar bl.a.  frågor  om  huruvida  en medlemsstat
underlåtit   att   uppfylla   en  skyldighet  enligt
fördraget  (fördragsbrottstalan),  lagenligheten  av
rättsakter      (ogiltighetstalan)       och      om
Europaparlamentet,    rådet    eller    kommissionen
underlåtit   att  vidta  åtgärder  enligt  fördraget
(passivitetstalan).  Domstolen får vidare på begäran
av en nationell domstol  meddela  förhandsavgöranden
om gemenskapsrättens tolkning och i  vissa fall dess
giltighet. Domstolens behörighet rörande  frågor som
omfattas av det nuvarande straffrättsliga samarbetet
är  som  ovan  redovisats  (se  ovan s. 3) inskränkt
jämfört     med     vad    som    gäller    avseende
gemenskapsrätten.

Konventspresidiets utkast till förslag innebär - i
likhet med vad som gäller i dag - att domstolen inte
skall vara behörig att  pröva  frågor som rör polis-
och  ordningsfrågor  som  sorterar  under  nationell
rätt. Undantaget från domstolens behörighet omfattar
såväl  frågor  om  en  insats  giltighet   och  dess
proportionalitet  som  medlemsstaternas  ansvar  att
upprätthålla lag och ordning samt att skydda statens
inre säkerhet.
Vad  gäller  frågor  som rör insatser av nationell
polis eller andra nationella  brottsbekämpande organ
som   görs  med  tillämpning  av  unionsrätt   skall
domstolen vara behörig att besluta om tillämpning av
denna unionsrätt.

Justitieutskottets yttrande


Domstolen   bör,   menar   justitieutskottet  (yttr.
2002/03:JuU2y), i likhet med  vad  som gäller i dag,
vara behörig att döma i unionsrättsliga  frågor.  Om
konventspresidiets  utkast  till  förslag leder till
fördragsändringar kommer domstolens kompetens alltså
även att omfatta frågor som rör det  straffrättsliga
samarbetet.  För  svenskt vidkommande innebär  detta
att fler frågor på  detta  område  kommer  att kunna
prövas  av  domstolen. Det är viktigt att domstolens
kompetens tydligt framgår av det framtida fördraget.


Utskottets ställningstagande


Utskottet instämmer  i justitieutskottets yttrande i
denna del.


MotionenEffektivisering av Europol
och Eurojust


Utskottets förslag i korthet

Utskottet  avstyrker en  motion  om  effektivisering  av
Europol och  Eurojust med hänvisning till den
pågående fördragsöversynen.

Motionen


I  motion  2002/03:U323  (m)  yrkande  16  framhålls
vikten av att  Europol  och  Eurojust byggs upp till
effektiva organisationer.


Justitieutskottets yttrande


Mot   bakgrund  av  den  pågående  fördragsöversynen
finner  justitieutskottet  i  sitt yttrande inte att
det   föreligger  skäl  för  något  uttalande   från
riksdagens    sida.   Utskottet   avstyrker   motion
2002/03:U323  i  här  behandlad  del.  En  avvikande
mening har fogats  till yttrandet av företrädare för
Moderata samlingspartiet.


Utskottets ställningstagande

Utskottet instämmer  i justitieutskottets yttrande
och  avstyrker  motionen  med  hänvisning  till  den
pågående fördragsöversynen.
Reservationerer


Utskottets    förslag   till   riksdagsbeslut    och
ställningstaganden     har     föranlett    följande
reservationerer.  I  rubriken  anges  inom  parentes
vilken    punkt    i    utskottets   förslag    till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Europol och Eurojust (punkt 1) (m)

av  Göran  Lennmarker, Gunnar  Hökmark  och  Nils
Fredrik Aurelius (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen ger regeringen som  sin  mening till känna
vad  i  motionen anförs om vikten av att  bygga  upp
Europol och  Eurojust till effektiva organisationer.
Därmed  bifaller   riksdagen   motion   2002/03:U323
yrkande 16.

Ställningstagande

Vi anser att betänkandet i avsnittet Motionen  borde
ha  följande lydelse: Konventspresidiets utkast till
förslag  innehåller  delar  som  kan  leda  till att
Europol och Eurojust blir effektiva verktyg i kampen
mot      den      allvarliga      gränsöverskridande
brottsligheten.  Den  allvarliga  gränsöverskridande
brottsligheten  utgör  dock  ett  sådant   hot   mot
enskilda individer att omedelbara åtgärder krävs för
att effektivisera dessa unionsorgan.

Riksdagen  bör alltså uppmana regeringen att vidta
lämpliga åtgärder inom EU.

2. Europol och Eurojust (punkt 1, motiveringen)
(v)

av Alice Åström (v).

Ställningstagande beträffande behörigheten för
Europeiska gemenskapernas domstol

I denna fråga  avviker  inte  Vänsterpartiets  åsikt
från   liggande  förslag.  Det  är  viktigt  att  de
nationella   domstolarna  behåller  kontrollen  över
polis-  och  ordningsfrågor  samtidigt  som  det  är
rimligt att förhandsbesked  skall  kunna begäras när
det gäller unionsrätt.

Ställningstagande beträffande befogenhetsfrågor
- skall åtgärder vidtas av EU eller av
medlemsstaterna?

Givetvis är det mycket viktigt att det klart framgår
hur  avgränsningen skall ske. Oavsett  detta  kommer
den rent  nationella  lagstiftningen, och inte minst
enskilda   medborgare,   att    påverkas   av   ökad
överstatlighet  även om avgränsningen  blir  tydlig.
Överstatlighet  kommer,   såväl  för  de  nationella
lagstiftarna som för medborgarna,  att  innebära  en
sämre       överblick      över      lagstiftningen.
Rättsosäkerheten kommer att öka.

Ställningstagande beträffande polis- och
åklagarsamarbete

Vi anser att  det  givetvis  är viktigt att utveckla
ett väl fungerande samarbete på  såväl  åklagar- som
polissidan,  men  detta samarbete skall struktureras
på  mellanstatlig  basis.   När  det  gäller  rådets
möjligheter att enhälligt anta  lagar, efter hörande
av  Europaparlamentet, och att fastställa  villkoren
för ingripande  på  annan  medlemsstats  territorium
lämnar man helt det nationella parlamentet utanför i
en   fråga   som  rör  tvångsåtgärder  på  det  egna
territoriet. Detta  är  givetvis  helt oacceptabelt.
När det gäller granskningen av Europol  och Eurojust
är  det  tydligt att förslaget är ett hafsverk.  Det
framgår inte  vilken  roll de nationella parlamenten
skall   ha,   hur  granskningen   skall   gå   till,
befogenheter   för    granskningen    eller   varför
Europaparlamentet  skall ha en framträdande  roll  i
granskningen. Slutligen, när det gäller den kommitté
som   skall   ha   till  uppgift   att   säkerställa
samordningen   som   vidtas    av   medlemsstaternas
myndigheter  så  ställer Vänsterpartiet  sig  starkt
frågande till vad denna kommitté egentligen skall ha
för  uppgifter.  Vilka  skall  ingå  och  vad  skall
målsättningen vara?


3. Europol och Eurojust (punkt 1, motiveringen)
(mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Ställningstagande beträffande ett område med
frihet, säkerhet och rättvisa

Harmoniseringen   och   överstatligheten   inom   de
rättsliga och inrikes  frågorna har minskat Sveriges
möjlighet att på ett självständigt  sätt  bygga  upp
ett  alternativ  för omvärlden i fråga om solidarisk
flyktingpolitik, effektivt  och  humant  polis-  och
straffrättsarbete  och gränskontroller som försvårar
för  droger  att  komma   in  i  landet.  Därför  är
Miljöpartiet starkt skeptiskt  till  samarbete  inom
dessa politikområden.

Miljöpartiet  de  gröna  tror  inte  heller  på de
kompensatoriska åtgärder som finns och planeras inom
EU.  Vi  är  positiva  till den fria rörligheten för
personer inom unionen, och  vill  utvidga  den  till
hela  Europa,  men  anser inte att man från centralt
håll  i  unionen  skall   beskära   den  genom  s.k.
kompensatoriska åtgärder. Vi ser inte  de  goda skäl
som   utskottsmajoriteten  anför  för  att  inom  EU
organisera    samarbete    mellan   medlemsstaternas
polismyndigheter utan tror att  detta  kan  ske inom
andra, mer mellanstatliga, samarbetsorgan.
Utskottsmajoriteten   anför,   helt  riktigt,  att
utvecklingen   av   RIF-samarbetet   har    gått   i
överstatlig   riktning.   Miljöpartiet  är  av  ovan
anförda skäl starkt kritiskt  till  detta  och delar
inte majoritetens bedömning att det finns "skäl  att
överväga    vissa    ytterligare    förändringar   i
överstatlig riktning". Tvärtom tror vi  att  världen
behöver   stater   som   Sverige  som  kan  visa  på
möjligheten  att  föra  en  human   flyktingpolitik,
möjligheten att vara effektiva samtidigt  som man är
humana   i   polisarbetet  och  möjligheten  att  ha
gränskontroller mot droginförsel.
Av det ovan  skrivna  framgår,  enligt min mening,
att Miljöpartiet inte välkomnar ett  frångående från
pelarstrukturen  då  detta  öppnar  för  ytterligare
överstatlighet.
Särskilda yttranden


Utskottets   beredning   av  ärendet  har  föranlett
följande särskilda yttranden.
I  rubriken  anges  inom  parentes  vilken  punkt  i
utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas
i avsnittet.

1. Beslutsformer (mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Detta är frågor som med fördel i huvudsak handhas av
justitieutskottet, och jag  välkomnar därför att det
i sitt yttrande till det sammansatta  konstitutions-
och utrikesutskottet i de flesta frågor lämnar öppet
för  olika  ståndpunkter  som  kan framkomma  i  den
politiska debatten. Jag vill dock i detta sammanhang
klargöra att Miljöpartiet inte delar JuU:s och KUU:s
majoritets      analys      att     "brottslighetens
internationalisering  talar (...)  för  att  det  på
unionsnivå måste finnas  effektiva  verktyg  för att
bekämpa   (...)   brottslighet",   då  vi  tror  att
polissamarbete    kan   ske   inom   andra,   mindre
överstatliga,  samarbetsorgan.   Vi  avfärdar  också
tanken  på  varje  beslutsfattande  med   annat   än
enhällighet  i  dessa  frågor  och ser farhågor i en
utveckling  som innebär att lagar  skall  kunna  bli
bindande utan att passera nationella parlament.


2. Rättssäkerhet och demokratisk kontroll (mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Detta är frågor som med fördel i huvudsak handhas av
justitieutskottet och jag välkomnar därför att det i
sitt yttrande  till  det  sammansatta konstitutions-
och utrikesutskottet i de flesta frågor lämnar öppet
för  olika  ståndpunkter som  kan  framkomma  i  den
politiska debatten.  Vad gäller förslagen om en från
de  nationella  parlamenten  initierad  kontroll  av
subsidiaritetsprincipen     har    Miljöpartiet    i
betänkande      2002/03:KUU1     klargjort      sitt
ställningstagande.   Vi   har   i  andra  sammanhang
klargjort vår kritik mot EU-nämnden och hur vi anser
att riksdagen skall behandla EU-frågor.


3. Straffrättsligt samarbete (mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Detta är frågor som med fördel i huvudsak handhas av
justitieutskottet och jag välkomnar därför att det i
sitt  yttrande  till det sammansatta  konstitutions-
och utrikesutskottet i de flesta frågor lämnar öppet
för  olika ståndpunkter  som  kan  framkomma  i  den
politiska debatten. Jag vill dock i detta sammanhang
klargöra    att    Miljöpartiet    inte    godkänner
harmonisering  av  straffrätten och understryka  den
del av justitieutskottens  yttrande  som  handlar om
vikten av att tydligt klargöra EU:s kompetens.


4. Polis- och åklagarsamarbete (mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Detta är frågor som med fördel i huvudsak handhas av
justitieutskottet och jag välkomnar därför att det i
sitt  yttrande  till  det sammansatta konstitutions-
och utrikesutskottet i de flesta frågor lämnar öppet
för  olika ståndpunkter  som  kan  framkomma  i  den
politiska debatten. Jag vill dock i detta sammanhang
klargöra att Miljöpartiet inte delar JuU:s och KUU:s
majoritets analys att "ett utökat samarbete avseende
operativt   polissamarbete   mot  gränsöverskridande
brottslighet är (...) positivt".  Miljöpartiet anser
inte att Europol skall ha operativ  befogenhet  i de
enskilda  medlemsländerna.  Vi  tror  inte heller på
överstatlighet inom detta område utan tror  att  det
är  viktigt  att betona enskilda staters roll att, i
samarbete  med   andra,   bekämpa   alla   typer  av
brottslighet.


5. Behörigheterna för Europeiska gemenskapernas
domstol (mp)

av Gustav Fridolin (mp).
Detta är frågor som med fördel i huvudsak  handhas
av  justitieutskottet  och jag välkomnar därför  att
det   i   sitt   yttrande   till   det   sammansatta
konstitutions-  och  utrikesutskottet  i  de  flesta
frågor lämnar öppet för  olika  ståndpunkter som kan
framkomma i den politiska debatten.  Jag vill dock i
detta  sammanhang klargöra att Miljöpartiet  ställer
sig  tveksamt   till   att  EG-domstolen  skall  ges
kompetens  på  frågor som  rör  det  straffrättsliga
samarbetet.
Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag



Motion från allmänna motionstiden

2002/03:U323 av Bo Lundgren m.fl. (m):

16. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om vikten av att
bygga  upp  Europol  och  Eurojust till  effektiva
organisationer.




Bilaga 2

Justitieutskottets yttrande
2002/03:JuU2y


Utvidgat polissamarbete och
straffrättsligt samarbete inom EU


Till det sammansatta konstitutions-
och utrikesutskottet


Sammanfattning


I   yttrandet   redovisar  justitieutskottet   vissa
allmänt hållna synpunkter  som  bör  beaktas  i  det
fortsatta konvents- och förhandlingsarbetet inom EU.
Utskottet  behandlar  också en motion om effektivare
polis-    och   åklagarsamarbete.    Motionsyrkandet
avstyrks   med    hänvisning   till   den   pågående
fördragsöversynen.


Inledning


Det sammansatta konstitutions-  och utrikesutskottet
har berett justitieutskottet tillfälle att yttra sig
över framtidskonventets presidiums  förslag till ett
nytt konstitutionellt fördrag för EU  i de delar som
berör justitieutskottets beredningsområde  samt  ett
motionsyrkande  från  den  allmänna motionstiden som
rör  Europols  och  Eurojusts  effektivitet,  motion
2002/03:U323 (m) yrkande 16.

Konventspresidiets         förslag         innebär
sammanfattningsvis   att   pelarstrukturen  inom  EU
avskaffas  och  att  det nuvarande  samarbetet  inom
unionen    rörande   frågor    som    faller    inom
justitieutskottets  beredningsområde  förändras från
att  vara huvudsakligen mellanstatligt till  att  få
tydliga överstatliga inslag där huvudregeln blir att
nya rättsakter  -  lagar  och ramlagar - antas genom
beslut i rådet med kvalificerad  majoritet  och  med
medbeslutande      av      Europaparlamentet.      -
Medlemsstaternas  nationella parlament ges möjlighet
att granska förslag  från  kommissionen mot bakgrund
av  subsidiaritets-  och proportionalitetsprincipen.
Om minst en fjärdedel  av  de nationella parlamenten
anser  att  subsidiaritetsprincipen   kränks   skall
kommissionen  ompröva  sitt  förslag.  De nationella
parlamenten  ges  även en roll i den parlamentariska
granskningen av Eurojust och Europol.
Konventspresidiets   förslag   redovisas   på  ett
övergripande  plan.  Anledningen  till  detta är att
förslaget  är  ett  första  utkast  -  fler  än  700
ändringförslag     har     därefter    lämnats    av
konventsledamöterna - och att  flera av de förslagna
artiklarna uppenbarligen behöver  justeras  på olika
sätt.  Justitieutskottet  har  mot bakgrund av bl.a.
detta förhållande valt att inte gå in i detalj på de
olika   förslagen  utan  att  framföra   vissa   för
utskottets   beredningsområde  relevanta  synpunkter
inför det fortsatta arbetet med ett nytt fördrag för
EU. - Yttrandet  innebär  inte  att  de  i utskottet
representerade partierna har tagit ställning  i  sak
till de behandlade förslagen.

Det rättsliga samarbetet inom den
nuvarande tredje pelaren


I  avdelning  VI,  artiklarna  29-42, i Fördraget om
Europeiska  unionen (FEU) finns de  bestämmelser  om
rättsliga  och   inrikes   frågor   som  handlar  om
polissamarbete    och   straffrättsligt   samarbete.
Bestämmelserna påverkar inte medlemsstaternas ansvar
för att upprätthålla lag och ordning samt att skydda
den inre säkerheten (artikel 33).

I artikel 29 anges att unionens mål skall vara att
ge medborgarna en hög  säkerhetsnivå inom ett område
med frihet, säkerhet och  rättvisa genom att utforma
gemensamma insatser på områdena  polissamarbete  och
straffrättsligt  samarbete  samt genom att förebygga
och bekämpa rasism och främlingsfientlighet.
Målet   skall   uppnås   genom  förebyggande   och
bekämpande  av  brottslighet,   vare  sig  denna  är
organiserad    eller    ej,    särskilt   terrorism,
människohandel   och   brott   mot   barn,   olaglig
narkotikahandel och olaglig vapenhandel,  korruption
och  bedrägeri.  Som  medel för att uppnå detta  mål
nämns     bl.a.     närmare     samarbete     mellan
medlemsstaternas polismyndigheter,  både  direkt och
genom  Europol,  mellan rättsliga myndigheter  genom
Eurojust och genom  tillnärmning  av straffrättsliga
regler när det är nödvändigt.
För  att  främja  samarbetet inom de  områden  som
anges i avdelning VI  i  FEU skall rådet på lämpligt
sätt vidta åtgärder som bidrar till att unionens mål
uppnås. För detta ändamål  får rådet efter initiativ
från en eller flera medlemsstater eller kommissionen
genom  enhälligt  beslut bl.a.  anta  rambeslut  och
beslut som inte har direkt effekt i medlemsstaterna.
Rambeslut - till skillnad  från  beslut  - medför en
tillnärmning   av   medlemsstaternas  författningar.
Rambeslut är bindande  för  medlemsstaterna  när det
gäller  de  resultat  som  skall  uppnås,  men  inte
avseende  hur  implementeringen skall göras (artikel
34). Innan rådet  fattar  beslut om antagande av ett
rambeslut eller ett beslut  skall  Europaparlamentet
höras.  Europaparlamentet skall avge  sitt  yttrande
inom en tidsfrist  som  inte får vara kortare än tre
månader. Om något yttrande inte avges inom denna tid
får rådet fatta beslut om antagande av det rättsliga
instrumentet (artikel 39).
Det   straffrättsliga  samarbetet   inom   unionen
omfattar  samarbete  mellan  behöriga  myndigheter i
medlemsstaterna - för svenskt vidkommande  i  första
hand   polis,  åklagare  och  domstolar  -  avseende
rättsliga  förfaranden och verkställighet av beslut.
Vidare   omfattar    samarbetet   utlämning   mellan
medlemsstaterna samt frågor om behörighetskonflikter
och   förenlighet  av  medlemsstaternas   regelverk.
Slutligen  omfattar  samarbetet  gradvisa  beslut om
åtgärder   som   fastställer  minimiregler  avseende
brottsrekvisit och påföljder på områdena organiserad
brottslighet, terrorism och narkotikahandel (artikel
31.1).
Vad  gäller  polissamarbetet  inom  unionen  skall
rådet  främja  detta  bl.a.  genom  samarbete  genom
Europol. Europol  skall ges möjlighet att underlätta
och stödja förberedelse  samt  främja samordning och
utförande av utredningsinsatser  av medlemsstaternas
polis. Operativa insatser skall ledas  av de berörda
medlemsstaternas  egna myndigheter. Europol  har  en
stödjande funktion i dessa fall. Europol skall också
kunna anmoda medlemsstaternas  behöriga  myndigheter
att  genomföra  och samordna utredningar i särskilda
fall (artikel 30).
Rådet skall uppmuntra  att  samarbete  sker  genom
Eurojust,   samarbetsorganet   för  medlemsstaternas
nationella åklagarmyndigheter, och  bl.a. möjliggöra
för Eurojust att underlätta en god samordning mellan
dem.  Eurojust skall vidare stödja brottsutredningar
som gäller  grov  gränsöverskridande brottslighet, i
synnerhet om den är organiserad (artikel 31.2).
Samarbetet     inom     Europol     regleras     i
Europolkonventionen medan Eurojust  inrättats  genom
ett beslut av rådet.
EG-domstolen   får,  om  medlemsstaterna  godtagit
domstolens   behörighet   i   denna   del,   meddela
förhandsbesked  om  giltigheten av och tolkningen av
bl.a.  rambeslut  och  beslut  som  antagits  enligt
bestämmelserna  i  avdelning   VI   i  FEU  samt  om
åtgärderna för att genomföra dessa i medlemsstaterna
(artikel  35). Sverige har avgett en förklaring  som
innebär att  EG-domstolen  har  behörighet att pröva
dessa frågor.

Konventspresidiets utkast till
förslag avseende det framtida
polissamarbetet och det
straffrättsliga samarbetet inom EU


Beslutsformer m.m.


Konventspresidiets      förslag     innebär      att
pelarstrukturen avskaffas och att det straffrättliga
samarbetet,  i vid bemärkelse,  förändras  från  att
vara mellanstatligt till att få tydliga överstatliga
inslag. Något  förenklat kan förslaget beskrivas som
att  de frågor som  nu  omfattas  av  den  nuvarande
tredje  pelaren  överförs  till  den första pelaren.
Vissa     särbestämmelser     bl.a.     vad    avser
initiativrätten  och  beslutsfattandet, jämfört  med
gemenskapsrätten i övrigt,  kommer dock alltjämt att
finnas.

För närvarande fattas beslut  i  rådet som rör det
straffrättsliga samarbetet med enhällighet efter det
att Europaparlamentet haft möjlighet  att yttra sig.
Sverige  representeras  i  rådet av företrädare  för
regeringen. Kravet på enhällighet i rådet för att en
rättsakt,  vanligen  ett  rambeslut,   skall   antas
innebär  att  samtliga  medlemsstater  har vetorätt.
Denna  används  inte i praktiken men är naturligtvis
något som har betydelse för  förhandlingsarbetet.
Om     den    föreslagna     rättsakten     kräver
lagstiftningsåtgärder  i  Sverige  måste  regeringen
inhämta riksdagens godkännande innan den röstar  för
att rättsakten skall antas i rådet (se RF 10 kap.  2
§).      Rörande     dessa     rättsakter     lämnar
regeringsrepresentanter   en   s.k.   parlamentarisk
granskningsreservation under förhandlingarna.  Detta
innebär  att  regeringen  inte  kan  ingå  någon för
Sverige  bindande  överenskommelse  förrän riksdagen
lämnat sitt godkännande. Såsom praxis  i Sverige har
utbildats      föreslår      regeringen     i     en
godkännandeproposition att riksdagen  godkänner  ett
utkast   till   rambeslut.   I   ärendet   redovisas
lagstiftningsbehovet.  Regeringen  återkommer   till
riksdagen  efter rambeslutets antagande i ett senare
ärende med förslag  till lagändringar. Denna ordning
blir inaktuell om konventspresidiets förslag antas.
Enligt  konventspresidiets   utkast  till  förslag
skall  nuvarande rättsliga instrument  ersättas  med
lagar och  ramlagar.  I  likhet med dagens rambeslut
binder ramlagar medlemsstaterna  avseende de mål som
skall uppnås men överlåter till medlemsstaterna  att
bestämma  hur  detta  skall ske; härför krävs alltså
nationell  lagstiftning.  Lagar  däremot  är  direkt
tillämpliga.  Beslut  fattas  enligt  förslaget i de
flesta fall med kvalificerad majoritet  i  rådet och
med    medbeslutande    av    Europaparlamentet.   -
Konventspresidiet föreslår, i ett  nyligen  framlagt
dokument,  vad  gäller  beslut som skall fattas  med
kvalificerad majoritet i  rådet, att förslaget skall
stödjas  av  en  majoritet  av  medlemsstaterna  som
företräder   minst   tre  femtedelar   av   unionens
befolkning för att det skall bli antaget (se artikel
17b i CONV 691/03). Utkastet  till  förslag  skiljer
sig från vad som bestämdes genom Nicefördraget genom
att vägningen av medlemsstaternas röster i rådet tas
bort och att de befolkningsrika medlemsstaterna  ges
ett större inflytande.
Konventspresidiets  utkast  till  förslag avseende
beslutsformerna    som   rör   det   straffrättsliga
samarbetet  innebär  att   regeringen   inte  längre
behöver begära godkännande av riksdagen innan  en ny
rättsakt  antas. Riksdagens formella inflytande över
lagstiftningen  på  detta  område minskar. Samtidigt
ökar Europaparlamentets inflytande. Situationen blir
med andra ord likartad den som  i  dag  gäller  inom
första pelaren.
I  sammanhanget  bör nämnas att vissa åtgärder för
att på unionsnivå genomföra  beslut och konventioner
som  rör  det  straffrättsliga  samarbetet   i   dag
beslutas  med  kvalificerad  majoritet  i rådet utan
hörande av Europaparlamentet (artikel 34.2 c och d i
FEU).  Vidare  bör  påpekas  att det i det nuvarande
fördraget  finns  en möjlighet att  genom  enhälligt
beslut i rådet, efter att ha hört Europaparlamentet,
besluta  att  frågor  som  rör  det  straffrättsliga
samarbetet skall  omfattas  av det beslutsförfarande
som  konventspresidiet  nu föreslår  (artikel  42  i
FEU). Slutligen bör nämnas att regeringsformen efter
den  senaste  ändringen  tillåter   överförande   av
kompetens  till  EU på detta område (se RF 10 kap. 5
§,  prop.  2001/02:124,   bet.   2001/02:KU18,  bet.
2002/03:KU6, SFS 2002:903).

Initiativrätten


Kommissionen och enskilda medlemsstater  har  i  dag
initiativrätt     rörande     det    straffrättsliga
samarbetet.   För   svenskt   vidkommande   är   det
regeringen,   inte   riksdagen,   som    har   denna
initiativrätt.  Om  riksdagen  vill  att  regeringen
skall  utnyttja  sin initiativrätt kan detta  uppnås
genom ett tillkännagivande från riksdagens sida.

Konventspresidiets  utkast  till  förslag  innebär
ingen  förändring för kommissionen i denna del.  Vad
gäller medlemsstaternas  initiativrätt inskränks den
genom att ett initiativ måste  ha  stöd  av minst en
fjärdedel av medlemsstaterna för att bli behandlat.

De nationella parlamentens
subsidiaritetskontroll


För närvarande finns inga bestämmelser i FEU  om  de
nationella  parlamentens deltagande i normgivningen.
Formerna  för  godkännande  av  olika  åtaganden  är
därmed en nationell angelägenhet.

Konventspresidiet  föreslår  att det skall införas
en  fördragsreglerad  möjlighet  för  de  nationella
parlamenten  att granska kommissionens  förslag  med
beaktande        av       subsidiaritets-        och
proportionalitetsprincipen.  Syftet  är  att undvika
att  på  unionsnivå reglera förhållanden som  bättre
regleras   på    nationell   nivå.   De   nationella
parlamenten  skulle   alltså  enligt  utkastet  till
förslag  få granska kommissionens  förslag  för  att
inom en viss  tid meddela kommissionen skriftligt om
den      anser      att      förslaget       kränker
subsidiaritetsprincipen.   Under   tiden   får  inga
åtgärder vidtas med förslaget. Om minst en fjärdedel
av  de  nationella  parlamenten  anser att förslaget
kränker  subsidiaritetsprincipen skall  kommissionen
ompröva  sitt   förslag.   Efter   omprövningen  kan
kommissionen besluta att antingen stå  fast vid sitt
förslag,   ändra   det   eller   dra  tillbaka  det.
Kommissionen   skall   motivera  sitt  beslut.   Den
föreslagna   subsidiaritetskontrollen   skall   även
omfatta initiativ  på  detta område från en grupp av
medlemsstater.
Den   föreslagna  ordningen   innebär   inte   med
automatik  att kommissionens förslag har fallit även
om ett tillräckligt  stort antal medlemsstater anser
att subsidiaritetsprincipen  kränks. Om kommissionen
väljer   att   lägga   fram   sitt   förslag   efter
omprövningen    medför    omröstningsreglerna    att
förslaget ändå kan komma att  röstas igenom i rådet.
Förslaget  antas  om det stöds av  en  majoritet  av
medlemsstaterna som  företräder  tre  femtedelar  av
unionens   befolkning.   De  stater  som  anser  att
förslaget  kränker subsidiaritetsprincipen  blir  då
överröstade.  För  att  förslaget  skall  genomföras
krävs dock att Europaparlamentet godkänner detta.
Konventspresidiets utkast till förslag i denna del
innebär således att de nationella parlamenten får en
fördragsreglerad  rätt att kontrollera kommissionens
förslag  i vissa hänseenden.  Omröstningsreglerna  i
rådet enligt  konventspresidiets utkast till förslag
innebär emellertid  att  kommissionens  förslag  kan
komma   att   genomföras   även  om  en  stor  grupp
medlemsstater tar avstånd från förslaget.

Straffrättsligt samarbete


Samarbetet  inom det straffprocessrättsliga  området
bygger bl.a.  på  principen om ömsesidigt erkännande
av  medlemsstaternas  domar  och  beslut.  Inom  den
materiella     straffrätten    arbetar    man    med
tillnärmning, t.ex.  i  form  av  "minsta gemensamma
maximistraff"     men     även     med    gemensamma
brottsbeskrivningar.   Beslut  fattas  i   form   av
rambeslut och kräver alltså enhällighet.

Konventspresidiet föreslår  att samarbetet också i
fortsättningen  skall  bygga  på  den  grundläggande
principen  om  ömsesidigt  erkännande   i  fråga  om
straffprocessrätten.  I utkastet till förslag  anges
också      att     behörighetskonflikter      mellan
medlemsstaterna  skall  förebyggas  och  lösas,  att
utbildning av domare och domarpersonal skall främjas
och    att   samarbetet   mellan   myndigheterna   i
medlemsstaterna   skall   främjas   inom  ramen  för
lagföring  och  verkställighet  av beslut.  Ramlagar
skall enligt utkastet till förslag beslutas av rådet
med kvalificerad majoritet och med  medbeslutande av
Europaparlamentet.
Vidare  föreslås  att  rådet  i  syfte att  stärka
förtroendet mellan medlemsstaternas  myndigheter  på
angivet  sätt  skall få fatta beslut om ramlagar med
minimiregler bl.a.  om  tillåtlighet  av  bevis  och
fastställande   av  personers  rättigheter  vid  det
straffrättsliga förfarandet  med  iakttagande  av de
grundläggande  rättigheterna.  Det  skall också vara
möjligt att i samma syfte anta minimiregler på andra
områden av det straffprocessuella förfarandet. Detta
kräver  i  sådana fall enhällighet och  samtycke  av
Europaparlamentet.
När  det  gäller   den   materiella   straffrätten
föreslår  konventspresidiet en ordning med  ramlagar
med minimiregler  om  fastställande  av straffbarhet
och  påföljder  inom  områden av särskilt  allvarlig
brottslighet  med gränsöverskridande  inslag.  Detta
gäller en rad i  utkastet  till  förslag  uppräknade
brott, nämligen terrorism, människohandel,  sexuellt
utnyttjande    av    kvinnor   och   barn,   olaglig
narkotikahandel, olaglig  vapenhandel  penningtvätt,
korruption,  förfalskning  av  betalningsmedel,  IT-
brottslighet och organiserad brottslighet,  den s.k.
listan.   Rådet   ges   också  en  möjlighet  att  i
enhällighet  och  med  Europaparlamentets   samtycke
ytterligare  utvidga  listan  med  andra  brott  som
uppfyller de inledningsvis angivna kraven.
Till  sist  föreslås  också  att ramlagar skall få
beslutas inom områden av brottslighet som skadar ett
gemensamt intresse som omfattas  av unionens politik
om  straffrättsliga påföljder visar  sig  nödvändiga
för att politiken skall genomföras effektivt.
Det  nu sagda innebär att ramlagar enligt utkastet
till förslag kan beslutas dels beträffande brott som
finns på  listan, dels beträffande ännu inte närmare
angivna  brott   som   skadar   unionens  gemensamma
intressen.  Ramlagar beslutas med  majoritetsbeslut.
För att utvidga  listan  (brott  som  i  första hand
riktar sig mot tredje man) krävs enhällighet.

Polis- och åklagarsamarbete


Enligt  FEU skall polis- och åklagarsamarbetet  inom
unionen  syfta   till   att  förebygga  och  bekämpa
brottslighet vare sig denna är organiserad eller ej.
Vissa   brott,   t.ex.   olaglig    narkotikahandel,
människohandel,  korruption  och  bedrägeri,   anses
särskilt angelägna att bekämpa. Samarbetet skall ske
dels  genom  direkt  samarbete  mellan de nationella
polis- och åklagarmyndigheterna,  dels genom Europol
och Eurojust.

Ramarna för Europols och Eurojusts verksamhet slås
fast i FEU (art. 30 och 31). I övrigt  regleras, som
framgått    tidigare,    Europols    verksamhet    i
Europolkonventionen   medan   Eurojusts   verksamhet
regleras i ett rådsbeslut.
Europols   huvuduppgift   är   att  svara  för  en
omfattande kriminalunderrättelseverksamhet  och  att
på  olika sätt främja samarbete mellan de nationella
polismyndigheterna  för  att förebygga, upptäcka och
utreda  brott.  Det finns också  utrymme  för  visst
operativt samarbete.  Detta  utförs i sådana fall av
den     aktuella    medlemsstatens    polis,     men
europolpersonal kan delta.
Eurojusts  huvuduppgift  är att stödja utredningar
som gäller grov gränsöverskridande  brottslighet och
att   främja   samarbetet   mellan   de   nationella
åklagarmyndigheterna.    Verksamheten    har    inga
operativa inslag.
Det  finns  ingen  fördragsreglerad  rätt  för  de
nationella   parlamenten  att  granska  Europol  och
Eurojust. Däremot  skall  Europaparlamentet varje år
få  en  rapport  om  deras  respektive   verksamhet.
Rapporterna avfattas av rådet.
Konventspresidiet  föreslår att polissamarbetet  i
stort skall ha samma utformning  som för närvarande.
Däremot öppnar man för att rådet,  efter  hörande av
Europaparlamentet, skall kunna enhälligt anta  lagar
och  ramlagar  för  att fastställa villkoren för och
gränserna inom vilka  de  behöriga myndigheterna kan
ingripa  på  en  annan  medlemsstats  territorium  i
förbindelse och i samförstånd  med  myndigheterna  i
den staten i vilken ingripandet sker.
I    fråga    om   Europol   föreslås   ett   nytt
beslutsförfarande. Europols verksamhet skall sålunda
enligt utkastet till förslag inte längre regleras av
en konvention utan  av en unionslag som beslutas med
kvalificerad majoritet i rådet och med medbeslutande
av Europaparlamentet i enlighet med vad som framgått
i det föregående. Det  slås  redan  i fördraget fast
att   alla   Europols   operativa   insatser   skall
genomföras i samverkan och samförstånd med organen i
den    eller    de    medlemsstater    som   berörs.
Tvångsåtgärder skall endast få genomföras av berörda
nationella myndigheter.
Enligt  utkastet  till  förslag  skall  alltså  en
unionslag   antas   som   skall   innehålla  närmare
bestämmelser om Europols uppgifter och struktur m.m.
I unionslagen skall vidare regleras  den  granskning
som  Europaparlamentet  redan  med  gällande  regler
skall  utföra  av Europols verksamhet. De nationella
parlamenten skall  knytas  till  den granskningen. I
konventspresidiets utkast till förslag  finns  ingen
beskrivning    av    hur    och   på   vilket   sätt
Europaparlamentet skall granska Europol eller vilken
roll   de   nationella  parlamenten   skall   ha   i
granskningen.
I fråga om  regleringen  av  Eurojusts  verksamhet
föreslås en motsvarande ordning med en grundläggande
reglering  i  fördraget  och  en  unionslag.  Enligt
utkastet  till  förslag skall Eurojust vid sidan  av
att   främja   samarbetet   mellan   de   nationella
åklagarmyndigheterna   kunna   inleda  och  samordna
straffrättsliga   förfaranden   som   genomförs   av
nationella  myndigheter.  Formella  processrättsliga
åtgärder skall vidtas av behörig nationell personal.
Eurojusts  uppgifter  skall  också  omfatta  lämplig
övervakning  av Europols verksamhet.  I  unionslagen
skall    tas   in   regler    om    villkoren    för
Europaparlamentets  och  de  nationella parlamentens
deltagande i utvärderingen av  Eurojusts verksamhet.
I  konventspresidiets  utkast  till  förslag  saknas
också  här beskrivningar av hur den  parlamentariska
tillsynen skall gå till.
Vidare  föreslår  konventspresidiet,  vilket är en
nyhet  jämfört  med  dagens  regler,  att  det   får
inrättas   en   kommitté  med  uppgift  att  på  ett
övergripande  plan   säkerställa   samordningen   av
åtgärder  som vidtas av medlemsstaternas myndigheter
för att främja  och  stärka det operativa samarbetet
inom EU vad gäller den inre säkerheten.
Slutligen föreslår konventspresidiet, vilket också
är  en nyhet jämfört med  dagens  fördrag,  att  det
skall  införas  en  rättslig  grund  för  att  genom
enhälligt  beslut i rådet och med Europaparlamentets
samtycke inrätta  en europeisk åklagarmyndighet inom
Eurojust.  Den europeiska  åklagarmyndigheten  skall
vara behörig  att  utreda,  lagföra  och  väcka åtal
avseende    grova    brott    som   påverkar   flera
medlemsstater   och  rörande  brott   mot   unionens
finansiella intressen.  Åtal skall väckas och drivas
av  den europeiska åklagarmyndigheten  vid  behöriga
nationella   domstolar   i   medlemsstaterna.  I  en
unionslag skall regleras bl.a.  de  processrättsliga
reglerna   för  den  europeiska  åklagarmyndigheten,
inklusive bestämmelser  om  tillåtande av bevisning,
och regler för domstolskontroll  av  den  europeiska
åklagarmyndigheten.

Behörigheten för Europeiska gemenskapernas
domstol


Domstolens    behörighet   enligt   gemenskapsrätten
omfattar bl.a.  frågor  om en medlemsstat underlåtit
att   uppfylla   en  skyldighet   enligt   fördraget
(fördragsbrottstalan),  lagenligheten  av rättsakter
(ogiltighetstalan)  och om Europaparlamentet,  rådet
eller  kommissionen underlåtit  att  vidta  åtgärder
enligt fördraget  (passivitetstalan).  Domstolen får
vidare  på  begäran av en nationell domstol  meddela
förhandsavgöranden om gemenskapsrättens tolkning och
i vissa fall  dess  giltighet. Domstolens behörighet
rörande  frågor  som  omfattas   av   det  nuvarande
straffrättsliga  samarbetet  är som ovan  redovisats
(se ovan s. 3) inskränkt jämfört  med vad som gäller
avseende gemenskapsrätten.

Konventspresidiets utkast till förslag innebär - i
likhet med vad som gäller i dag - att domstolen inte
skall vara behörig att pröva frågor  som  rör polis-
och  ordningsfrågor  som  sorterar  under  nationell
rätt. Undantaget från domstolens behörighet omfattar
såväl   frågor  om  en  insats  giltighet  och  dess
proportionalitet  som  medlemsstaternas  ansvar  att
upprätthålla lag och ordning samt att skydda statens
inre säkerhet.
Vad  gäller  frågor  som rör insatser av nationell
polis eller andra nationella  brottsbekämpande organ
som   görs  med  tillämpning  av  unionsrätt   skall
domstolen vara behörig att besluta om tillämpning av
denna unionsrätt.

Utskottets överväganden


Konventspresidiets utkast till förslag


Beslutsformer m.m.

Frågan   om  de  framtida  beslutsformerna  för  det
straffrättsliga   samarbetet   innehåller   en   rad
komplicerade      problemställningar.     Den     av
konventspresidiet  föreslagna   beslutsordningen   -
kvalificerad majoritet i rådet och med medbeslutande
av    Europaparlamentet   -   skall   tillämpas   på
majoriteten   av   de   EU-frågor  utskottet  i  dag
handlägger. Man kan förvänta sig att besluten enligt
den föreslagna nyordningen  som  regel får formen av
ramlagar.

En   grundläggande   princip  för  det   rättsliga
samarbetet  inom  unionen   är   den  om  ömsesidigt
erkännande  av  domar  och  beslut. Oavsett  hur  de
framtida beslutsformerna kommer  att  se  ut  är det
därför   viktigt  att  insatser  görs  för  att  öka
förtroendet  mellan medlemsstaternas myndigheter för
varandras rättssystem.
Framtidens EU  kommer  att  bestå av 25 eller fler
medlemsstater. Reformeras inte beslutsformerna finns
det  en  uppenbar  risk  att samarbetet  på  viktiga
områden,  t.ex.  vad  gäller   operativt  samarbete,
allvarligt försvåras.
Den  allvarliga gränsöverskridande  brottsligheten
utgör ett  hot  mot  både  enskilda individer och, i
förlängningen, mot hela samhället. För att effektivt
bekämpa   gränsöverskridande   brottslighet    krävs
gränsöverskridande        operativa        insatser.
Brottslighetens  internationalisering  talar  alltså
för  att  det  på  unionsnivå måste finnas effektiva
verktyg för att bekämpa denna typ av brottslighet.
Vad som nu anförts  kan  anföras  som argument för
ett  visst inslag av överstatlighet när  det  gäller
det straffrättsliga  samarbetet.  Majoritetsbeslut i
rådet tillämpas för närvarande i frågor  som  gäller
t.ex.  den inre marknaden. Den har kunnat genomföras
utan allvarliga nackdelar för Sverige. Det nuvarande
enhällighetskravet  kan emellertid vara ett sätt att
skydda legitima nationella  särdrag.  Å  andra sidan
kan vetorätten, av nationella skäl, användas för att
blockera nödvändiga reformer.
Ett   argument  mot  att  överföra  delar  av  det
straffrättsliga  samarbetet  till  att  omfattas  av
unionskompetensen   är   att  riksdagens  inflytande
minskar i de delarna. Vidare  innebär  utkastet till
förslag  avseende  omröstningsreglerna  i rådet  att
inflytandet  ökar  för befolkningsrika medlemsstater
på bekostnad av medlemsstater med liten befolkning.
Utskottet    ställer     sig     tveksamt     till
konventspresidiets  utkast  till  förslag om vad som
skall  avses  med begreppet kvalificerad  majoritet.
Den  frågan  bör   bli   föremål   för   ytterligare
överväganden.
En viktig utgångspunkt är att det, oavsett  vilken
framtida  beslutsform  som  kommer  att väljas, inte
råder  några  oklarheter  om  det är medlemsstaterna
eller unionen som har kompetens att vidta åtgärder i
en  viss  fråga.  Det är viktigt att  de  nationella
parlamenten vet i vilken  utsträckning  och  rörande
vilka specifika frågor som kompetens överförts  till
EU  med  det  nya  fördraget. I denna fråga återstår
mycket  arbete med artiklarna  i  konventspresidiets
utkast till förslag.
Frågor  om  hur  vi  i  Sverige  organiserar  vårt
rättsväsende  bör  vara  en  fråga för riksdagen och
inte  överlåtas till EU. Sådana  frågor  bör  alltså
inte omfattas av unionens kompetens.

Initiativrätten

Enligt  utskottets  mening  bör  förslag  i  rådet i
första    hand    läggas   fram   av   kommissionen.
Medlemsstaternas  initiativrätt   bör  ses  som  ett
komplement.

Vad  gäller  initiativrätten  kan konstateras  att
framför allt vissa ordförandeskap använt den för att
driva nationella frågor på EU-nivå. Detta har ibland
blockerat arbetet med frågor av större  relevans för
unionen  som  helhet.  När  ordförandeskapet   sedan
övertas   av   en   annan   medlemsstat,  med  andra
prioriteringar, riskerar frågan  att  tappa styrfart
utan  att  för  den  skull  bli helt avskriven  från
unionens  dagordning. I praktiken  innebär  utkastet
till förslag  att  förankringsprocessen  måste börja
innan     förslaget    läggs    fram.    Från    ett
effektivitetsperspektiv  finns  det sålunda skäl som
talar   för   en  inskränkning  av  medlemsstaternas
initiativrätt.  En  bibehållen  initiativrätt  kan å
andra sidan vara ett medel för medlemsstaterna att i
så  stor  utsträckning  som  möjligt  kunna  behålla
kontrollen    över   utvecklingen   av   sitt   eget
rättsväsende.
Utskottet känner  sig  inte  helt övertygat om att
just en fjärdedel av medlemsstaterna skall stå bakom
ett förslag, vilket i praktiken innebär 7 länder med
25 medlemsstater. Man kan tänka  sig situationen att
regeringarna  i  Sverige, Danmark och  Finland  vill
lägga fram ett nordiskt förslag. Det är inte möjligt
enligt konventspresidiets utkast till förslag.

De nationella parlamentens
subsidiaritetskontroll

Det  är  i  princip  positivt   att   de  nationella
parlamenten ges en fördragsreglerad rätt att göra en
subsidiaritetskontroll av kommissionens förslag. Som
redovisats  ovan  innebär konventspresidiets  utkast
till  förslag inte att  ett  kommissionsförslag  med
någon  automatik   stoppas   om  tillräckligt  många
nationella  parlament  anser att  förslaget  kränker
subsidiaritetsprincipen. Om kommissionen ändå väljer
att  lägga  fram  sitt  förslag  efter  omprövningen
innebär    omröstningsreglerna     i    rådet    att
befolkningsrika  medlemsstater har större  möjlighet
än medlemsstater med  liten  befolkning att få gehör
för  invändningar  om  att  förslaget   strider  mot
subsidiaritetsprincipen. Enligt utskottet  finns det
skäl att ytterligare överväga hur kontrollen  av att
subsidiaritetsprincipen  inte kränks skall utformas.
Vidare kan övervägas vilken effekt ett konstaterande
av att subsidiaritetsprincipen  kränks  skall  ha på
kommissionens förslag. Det bör också ifrågasättas om
det  ankommer  på unionen att besluta vilket svenskt
organ som skall svara för kontrollen.

Om   konventspresidiets    utkast   till   förslag
genomförs i denna del kommer det  att  ställa  andra
krav  på  hur  riksdagen skall arbeta med EU-frågor.
Detta   är   en   fråga    som   kräver   omfattande
överväganden. En av flera tänkbara  förändringar  är
att   fackutskotten  övertar  EU-nämndens  uppgifter
avseende frågorna inom respektive beredningsområde.

Straffrättsligt samarbete

Genom en  fortsatt  tillnärmning av medlemsstaternas
straff- och straffprocessrätt  minskar möjligheterna
att använda sig av den fria rörligheten för att begå
brott, det blir svårare för gärningsmännen att hitta
"safe havens". För att effektivt  kunna  bekämpa den
allvarliga gränsöverskridande brottsligheten kan det
därför  finnas  skäl  till en viss harmonisering  av
delar   av   straffrätten.   Å   andra   sidan   kan
möjligheterna  för  medlemsstaterna att vidmakthålla
sina unika rättstraditioner  minska  vid en övergång
till överstatlighet.

Det  fortsatta  samarbetet  på det straffrättsliga
området bygger, i likhet med vad  som  gäller i dag,
på    principen    om   ömsesidigt   erkännande.   I
konventspresidiets   utkast   till   förslag   ingår
komponenter  som  möjliggör  tillnärmning  av  vissa
straff-  och straffprocessrättsliga  frågor,  vilket
kan  öka  förtroendet   för   andra   medlemsstaters
rättsordningar och därigenom få till stånd en utökad
tillämpning  av principen om ömsesidigt  erkännande.
Konventspresidiets utkast till förslag innebär bl.a.
att det blir möjligt  att  införa vissa minimiregler
till  skydd för den enskilde  genom  beslutsfattande
med  kvalificerad   majoritet.  Å  andra  sidan  kan
utkastet till förslag på sikt medföra förhållandevis
stora     förändringar     för      den      svenska
straffprocessrätten. Detta får ses som en konsekvens
av   behovet   att   stärka   samarbetet  mot  vissa
brottstyper inom unionen.
Påföljderna för vissa brott är  mer  ingripande  i
ett antal av unionens medlemsstater än de som följer
av  den  svenska  straffrätten. Ökad tillnärmning på
detta område kan också  minska  Sveriges möjligheter
att behålla egna regler rörande t.ex. verkställighet
av  fängelsestraff  och villkorlig  frigivning  samt
straffbarhetsålder.
Rörande lagstiftning  i  allmänhet och i synnerhet
sådan som innefattar ingripanden  mot  enskilda från
samhällets sida är det viktigt att lagstiftningen är
klar   och   tydlig   för   att  i  största  möjliga
utsträckning       undvika      tolknings-       och
gränsdragningsproblem.  Vid  en  eventuell  övergång
från   mellanstatligt  samarbete  till  överstatligt
sådant på  det  straffrättsliga  området är det, som
anförts ovan, viktigt att det klart  framgår  vilken
kompetens  som  tillfaller EU respektive de enskilda
medlemsstaterna.  Skrivningar  av  typen "underlätta
varje annat samarbete", "andra specifika  delar" och
"alla  andra  i  följande punkt ej angivna åtgärder"
bör därför så långt  som  möjligt undvikas. Artiklar
med sådana skrivningar behöver omarbetas.

Polis- och åklagarsamarbete

Ett utökat samarbete avseende  operativt polisarbete
mot gränsöverskridande brottslighet är positivt. Ett
effektivt     bekämpande    av    gränsöverskridande
brottslighet   förutsätter   att   det   finns   ett
fungerande   samarbete    mellan    medlemsstaternas
åklagar-  och  polisorganisationer. Det  kan  därför
finnas skäl till  viss  överstatlighet även på detta
område. - Tvångsåtgärder  mot enskilda i Sverige bör
utföras  av  företrädare  för  svenska  myndigheter.
Detta  är  även  innebörden  av   konventspresidiets
utkast till förslag rörande operativa  insatser  där
Europol och Eurojust är involverade. Det är positivt
att  det  införs  en fördragsreglerad parlamentarisk
gransknings-  respektive   utvärderingsfunktion   av
Europols   och   Eurojusts  verksamhet.  De  närmare
reglerna       för       denna       parlamentariska
granskningsfunktion skall  regleras  i en unionslag.
Det  kan övervägas om det redan i fördraget  närmare
borde anges vilken uppgift de nationella parlamenten
respektive  Europarlamentet  skall ha i granskningen
respektive utvärderingen och vad  syftet skall vara.
-     Också     här     aktualiseras    frågan    om
arbetsfördelningen mellan  riksdagen  och regeringen
och om det bör ankomma på unionen att besluta härom.

Konventspresidiets utkast till förslag  rörande en
europeisk    åklagarmyndighet    kräver   omfattande
ytterligare överväganden.

Behörigheten för Europeiska gemenskapernas
domstol

Domstolen bör, i likhet med vad som  gäller  i  dag,
vara  behörig  att döma i unionsrättsliga frågor. Om
konventspresidiets  utkast  till  förslag leder till
fördragsändringar kommer domstolens kompetens alltså
även att omfatta frågor som rör det  straffrättsliga
samarbetet.  För  svenskt vidkommande innebär  detta
att fler frågor på  detta  område  kommer  att kunna
prövas  av  domstolen. Det är viktigt att domstolens
kompetens tydligt framgår av det framtida fördraget.


Motionen


I  motion  2002/03:U323  (m)  yrkande  16  framhålls
vikten av att  Europol  och  Eurojust byggs upp till
effektiva  organisationer.  Mot   bakgrund   av  den
pågående fördragsöversynen finner utskottet inte att
det   föreligger   skäl  för  något  uttalande  från
riksdagens   sida.   Utskottet    avstyrker   motion
2002/03:U323 i här behandlad del.

Stockholm den 15 maj 2003


På justitieutskottets vägnar


Johan Pehrson


Följande  ledamöter  har deltagit i beslutet:  Johan
Pehrson (fp), Susanne  Eberstein  (s),  Alice Åström
(v),  Margareta  Sandgren (s), Lennart Nilsson  (s),
Helena Zakariasén  (s), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe
Johnsson  (m),  Torkild   Strandberg   (fp),   Johan
Linander (c), Göran Norlander (s), Cecilia Magnusson
(m),  Joe  Frans (s), Kerstin Andersson (s), Hillevi
Engström (m) och Catharina Bråkenhielm (s).

Avvikande mening



Europol och Eurojust


av Jeppe  Johnsson (m), Cecilia Magnusson (m) och
Hillevi Engström (m).

Vi anser att justitieutskottets yttrande i avsnittet
Motionen     borde      ha     följande     lydelse:
Konventspresidiets utkast  till  förslag  innehåller
delar  som  kan  leda  till att Europol och Eurojust
blir effektiva verktyg i  kampen  mot den allvarliga
gränsöverskridande  brottsligheten.  Den  allvarliga
gränsöverskridande  brottsligheten  utgör  dock  ett
sådan  hot  mot enskilda  individer  att  omedelbara
åtgärder   krävs   för   att   effektivisera   dessa
unionsorgan.

Det sammansatta  konstitutions- och utrikesutskottet
bör alltså uppmana  regeringen  att  vidta  lämpliga
åtgärder inom EU.

Bilaga 3

Offentlig utfrågning



EU-nämndens offentliga utfrågning i samarbete
med   det   sammansatta   konstitutions-  och
utrikesutskottet  samt justitieutskottet  den
10 april 2003

"Rättssäkerhet  och   beslutsformer   i  EU:s
tredje pelare - om framtidskonventets idéer"

Medverkande:

Departementsråd Peter Strömberg, Justitiedepartementet

Sören Lekberg (s), riksdagsrepresentant i konventet

Ingvar   Svensson   (kd),   riksdagsrepresentant   i
konventet

Docent Petter Asp, Uppsala Universitet

Riksåklagare Klas Bergenstrand

Statssekreterare Dan Eliasson, Justitiedepartementet

Ordförande Inger Segelström (s): Jag vill hälsa alla
välkoma  till denna offentliga  utfrågning  om  EU:s
framtidskonvent, som ska handla om rättssäkerhet och
beslutsformer i nuvarande tredje pelaren. Arrangörer
är EU-nämnden, justitieutskottet och det sammansatta
konstitutions-    och    utrikesutskottet.   Susanne
Eberstein från justitieutskottet  och jag kommer att
dela på ordförandeskapet och försöka  hålla  ordning
på mötet, tider och sådana saker.

Vi  tre  som  är  arrangörer  gör detta för att vi
tycker att det är viktigt att riksdagen  följer  med
och  diskuterar  vad  som  händer  i  konventet  och
framför  allt  vad  som  kan påverka vårt arbete. Vi
tycker att det ska bli en mycket spännande förmiddag
att få lyssna på de talare som vi har bjudit in. Jag
vill hälsa alla välkomna.

Vi   börjar   med   det   första   anförandet,    av
departementsrådet          Peter          Strömberg,
Justitiedepartementet. Varsågod, Peter!

Departementsrådet          Peter          Strömberg,
Justitiedepartementet: Tack för inbjudan. Mitt  namn
är   Peter  Strömberg.  Jag  är  departementsråd  på
Justitiedepartementet  och  dessutom  departementets
internationella chefsförhandlare, vilket betyder att
jag     har     övergripande    ansvar    för    den
förhandlingsverksamhet  som  bedrivs  inom ramen för
Justitiedepartementets verksamhetsområde.  Fokus  är
naturligtvis särskilt på EU-området och då speciellt
tredjepelarfrågorna.

Jag  har  blivit  ombedd att i dag redogöra lite för
hur dagens verklighet  ser  ut,  vad  som händer och
vilka regler som gäller för att teckna  en  bakgrund
för diskussionen.

Vi har inom unionen en bild av tre pelare, som ett
grekiskt   tempel.   Man  har  en  bottenplatta  med
gemensamma fördrag och  bestämmelser, så har man tre
verksamhetsområden som innefattar pelarna, och sedan
har  man  en överbyggnad i  form  av  de  gemensamma
institutionerna:      rådet,     parlamentet     och
kommissionen.
Det  är stora skillnader  mellan  beslutsfattandet
och den  ordning som gäller inom de tre pelarna. Den
tredje pelaren  karakteriseras av ett mellanstatligt
beslutsfattande och  ett  mellanstatligt  förfarande
över  huvud  taget.  Första  pelaren, som innefattar
frågor  om tullunionen och den  inre  marknaden  med
mera, innebär  en överstatlig beslutsordning -det vi
brukar kalla för gemenskapsrätten.
Vad  är  det då  för  skillnad  mellan  dessa?  Ur
konstitutionell    synvinkel    har   det   på   det
mellanstatliga tredjepelarområdet  inte  skett någon
överföring       av       beslutskompetens      till
rådsinstitutionerna från riksdagen eller regeringen.
Det  har däremot skett beträffande  de  områden  som
figurerar  inom  den så kallade första pelaren, inom
gemenskapsrätten.
Man kan också beskriva  överstatligheten  som  att
man  där har ett företräde för gemenskapsrätten. Jag
tar några  axplock  av  det  hela.  Omröstnings- och
beslutsförfarandet sker med kvalificerad  majoritet.
De  rättsakter  och  beslut - det vill säga direktiv
och förordningar - som antas har i vissa fall direkt
effekt    i    medlemsstaterna.     Man    har    en
genomförandekontroll av domstolen och  kommissionen,
och  kommissionen  har  en exklusiv initiativrätt  i
dessa frågor. Det är de grundläggande  skillnaderna.
Jag  ska  gå in lite närmare på hur motsvarigheterna
ter sig inom ramen för tredje pelaren.
När man tittar  på  totaliteten av allt det jag nu
nämnde  kan  man  konstatera  att  man  inom  första
pelaren så att säga  har en överstatlig regim. Varje
enskilt    moment   av   detta    innefattar    inte
överstatlighet.   Beslutsfattande  med  kvalificerad
majoritet behöver till  exempel  inte  nödvändigtvis
göra det, men när detta kombineras med annat  så  är
totaliteten överstatlig. Var gränserna exakt går kan
man  diskutera.  Jag  tänkte  inte  gå in närmare på
detta.
Om  vi nu tittar närmare på den tredje  pelaren  -
det rättsliga  och inrikes samarbetet, det samarbete
som  rör  polisiära   och  rättsliga  frågor  -  vad
innefattar då den för någonting?  Man  kan börja med
att    konstatera    att    i    samband   med   att
Amsterdamfördraget  trädde i kraft  förde  man  från
tredje pelaren bort frågor  som rör migration, asyl,
gränskontroll,   visering   etcetera,    och    även
civilprocessuella  frågor.  Dessa  fördes  från  den
dåvarande   tredje  pelaren  över  till  den  första
pelaren   och   ingår    nu   i   den   överstatliga
gemenskapsrätten.
Inom  de  områden  som  är  kvar   samarbetar   vi
mellanstatligt.  Vi  har  polissamarbete  -  det  är
frågan  om operativt samarbete à la Schengen och det
är frågan  om  Europol.  Vi har rättsligt samarbete,
som man kallar det. Ett exempel  på sådant samarbete
är  den  europeiska  arresteringsordern.   Ömsesidig
rättslig  hjälp,  verkställighet  av  straff  - till
exempel böter, som diskuteras just nu - och Eurojust
är  andra  exempel  på  sådant som regleras inom den
del  av  tredje pelaren  som  handlar  om  rättsligt
samarbete.  Man  har  också  en  del  som handlar om
straffrättslig harmonisering. Där handlar  det  till
exempel    om    barnpornografifrågor,    terrorism,
människohandel och trafficking. Det visar vad vi rör
oss på för områden.
I tredje pelaren fattar man beslut med enhällighet
i  princip  i alla frågor. Staterna har vetorätt.  I
den  första  pelaren,   inom   gemenskapsrätten,  är
huvudregeln kvalificerad majoritet i omröstningar. I
tredje pelaren har medlemsstaterna  var  för  sig en
egen,  fri  initiativrätt. De får lägga fram förslag
till  rättsakter.   I  den  första  pelaren  är  det
kommissionen som har initiativrätten som en exklusiv
behörighet. I den tredje  pelaren  finns en mekanism
där  man konsulterar och hör parlamentet,  men  inte
mer  än   så.   I  första  pelaren  har  parlamentet
medbeslutanderätt  och  deltar  i  lagstiftningen  i
princip som en jämbördig partner med rådet.
Vilka  beslutsinstrument  förekommer  då  i dagens
tredje  pelare?  Det  finns  rambeslut och det finns
beslut.    Båda   dessa   ska   enligt    fördragets
föreskrifter  vara  bindande,  men  de  ska  inte ha
direkt  effekt.  Det  innebär i korthet att enskilda
inte kan grunda rättighetsanspråk  direkt på vad som
står i ett rambeslut eller ett beslut.
Rambesluten  ska  användas  för att tillnärma  och
harmonisera  medlemstaternas  lagstiftning,  men  de
beslut  som  fattas ska genomföras  genom  nationell
lagstiftning.  Det  är  precis på samma sätt som med
direktiven    inom   den   första    pelaren,    det
gemenskapsrättsliga  området.  Men  det  finns  inte
någon  allmän  regel  som  ger dessa beslutsformer -
rambesluten och besluten inom tredje pelaren - något
företräde framför nationell  rätt,  vilket det finns
fast  domstolspraxis  om när det gäller  motsvarande
beslut inom första pelaren.
Det förekommer också beslutande genom konventioner
i tredje pelaren. De fungerar precis som vilka andra
konventioner som helst.
Domstolens roll skiljer  sig  också  mellan första
och  tredje  pelaren.  I  tredje pelarens finns  det
möjlighet att lämna över en  rätt  till EG-domstolen
att  meddela förhandsavgöranden. Sverige  har  gjort
det.  Några   länder   har  avstått  från  att  låta
domstolen göra det. Domstolen  får  inte lägga sig i
polis-  eller  åklagaroperativ verksamhet.  Den  får
granska lagenlighet av rambeslut och beslut, och den
får    avgöra    tvister    om    tolkning    mellan
medlemsstaterna.  Domstolen  har  alltså  en  ganska
inskränkt roll när  det  gäller regelövervakningen i
förhållande  till  vad  som är  fallet  inom  första
pelaren.
Jag vill också tala lite om riksdagens roll och om
hur det har fungerat under förhandlingarnas gång och
efter förhandlingarna. Det  jag  säger  gäller också
vanliga   beslut,   men   jag  tar  rambesluten  som
utgångspunkt.   Rambesluten   skiljer    sig    från
direktiven i det avseendet att de inte ska ha direkt
effekt. Regeln om gemenskapsrättens företräde gäller
som  jag  sade  inte  på tredje pelarens område. Det
betyder att de ur vår synvinkel  är  fattade  på ett
område  där  vi inte har överlåtit beslutskompetens.
Då  följer man  vanliga  regler  om  internationella
överenskommelser,   det   vill   säga   att  det  är
regeringen    som    ingår   överenskommelsen.   Men
regeringen   måste   naturligtvis    ha   riksdagens
godkännande   om  överenskommelsen  innefattar   ett
åtagande om ändring  av  lag, om den berör ett annat
område som riksdagen ska besluta  om  eller  om  den
annars   är  av  större  vikt.  Det  är  de  vanliga
reglerna.
Eftersom   rambesluten   enligt   fördragen   blir
bindande direkt när regeringen har röstat ja i rådet
lägger     regeringen     fram    en    så    kallad
parlamentsreservation     när     den      politiska
överenskommelsen  är klar. Det sker alltså när  alla
rådsmedlemmar är ense om hur rambeslutet ska se ut -
när  beslutet  är  färdigförhandlat  men  innan  det
formellt   är  antaget.   Därefter   inleds   genast
processen med  att  få beslutet godkänt av riksdagen
genom ett formellt beslut  i kammaren. Det görs i de
fall   rambeslutet  innefattar   ett   åtagande   om
lagändring  etcetera,  annars  ligger  det  ju under
regeringens kompetens. När riksdagen har givit  sitt
godkännande   röstar  regeringen  ja  i  rådet,  och
rambeslutet antas formellt.
Detta förfarande  ska  man skilja från det normala
samråds-   och  informationsförfarande   som   finns
föreskrivet  i  10  kap.  6 §  regeringsformen och i
riksdagsordningen, där det stadgas  att  samråd  och
information    med    EU-nämnden   ska   ske   inför
förhandlingar i rådet.  Det  här är något annat. Jag
tänker i det här sammanhanget  inte gå in närmare på
det vanliga samrådsförfarandet med EU-nämnden.
Vi har en fast riksdagspraxis  om  godkännandet av
rambeslut.  Riksdagen  har i ett antal fall  godkänt
att  regeringen inte har  lagt  fram  något  konkret
lagförslag  utan  bara  begärt  ett  godkännande  av
överenskommelsen  som  sådan  för  att  sedan  kunna
återkomma   med   ett   lagförslag.  Men  ibland  är
lagstiftningen av så okomplicerad  karaktär  att man
faktiskt kan lägga fram det genast. Så var det  till
exempel när riksdagen godkände beslutet om Eurojust.
Ur  en förhandlingssynvinkel finns det ganska goda
skäl för  en  sådan  här ordning. Man har ett mycket
stort skyndsamhetskrav  på  sig från unionens övriga
medlemsländer att kunna fatta beslutet formellt. Den
svenska parlamentsreservationen  innebär  i  princip
att  man  lägger  ett veto mot antagande av beslutet
till dess att riksdagen har sagt ja. Det innebär att
man inte kan komma  i  gång med genomförande i andra
länder. Det är därför mycket  angeläget  att den här
tiden blir ganska kort.
Till sist vill jag komma med en reflexion i frågan
om enhällighet och majoritetsomröstning. Använder vi
oss  i  det  här  sammanhanget  av den vetorätt  som
Sverige som medlemsstat har? Svaret  är  både ja och
nej.  Man  kan  säga  att  vi gör det varje gång  vi
lägger en parlamentsreservation,  men då är det inte
en  politisk  markering.  Alla vet att  den  svenska
regeringen har gått med på  beslutet  politiskt  och
att  man  inte går till riksdagen med ett beslut som
inte har majoritet.  Det  har  inte  hänt  i  de här
sammanhangen  i  alla  fall.  Frågan  är så att säga
avgjord  i  förhållande  till  rådet. Man den  andra
formen  av vetorätt, den politiska  vetorätten,  har
formellt  aldrig  använts  någon  gång. Man har haft
nytta av den i förhandlingssituationer, till exempel
vad  gäller skyddet av tryckfrihetsförordningen  och
yttrandefrihetsgrundlagens  reglering.  Där vet alla
medlemsstater att det blir tvärstopp om inte Sverige
får som man vill. Då har man fått gehör för detta.

I de flesta andra frågor har man förhandlat sig fram
och kompromissat sig fram. Det är sällsynt att någon
blockerar, men kompromisserna är många, och  det kan
ibland leda till att man klagar på att besluten blir
en aning urvattnade.

Ordföranden: Tack för det, Peter. Om du stannar kvar
i  talarstolen  finns det utrymme för ledamöter  att
ställa frågor.

Johan  Linander  (c):  Tack  så  mycket.  De  första
frågorna ska som jag förstår det gälla den nuvarande
situationen.  Som det  ser  ut  nu  är  den  rådande
ordningen  att  departementet   först   kommer  till
riksdagen  med  rambeslutet  för godkännande.  Först
senare kommer förslag om lagändring. Som jag ser det
är det inte riktigt tillfredsställande  att  vi  som
riksdag  inte  vet  riktigt vilka ändringar i svensk
lag som behövs för att  rambeslutet senare ska kunna
uppfyllas.

Frågan  är  om  departementet  har  för  avsikt  att
fortsätta jobba så,  eller  om ni också skulle tycka
att  det  vore bättre om man kunde  lägga  fram  ett
förslag om  lagändring i samband med att rambeslutet
godkänns i riksdagen.

Peter Strömberg:  Det var en svår fråga, och den får
som vanligt besvaras både med ja och nej.

Regeringen gör alltid en mycket noggrann beskrivning
av den lagstiftning  som  man  tänker sig behöva för
att  genomföra  åtagandena i det rambeslut  som  man
vill att riksdagen  ska  godkänna,  men  det är inte
utmejslat   i   detalj,  så  att  man  har  konkreta
bestämmelser,   paragrafer    och   ändringsförslag.
Regeringen har hittills menat att det är viktigt att
behålla skyndsamheten i processen,  så  att man inte
uppehåller  alla  andra  medlemsländer. Man  har  en
förväntan  på  sig  att en ingången  överenskommelse
kommer  att  genomföras   så   snart   som  möjligt.
Naturligtvis vore det önskvärt att få in  så  mycket
lagstiftning  som  möjligt innan beslutet ska antas,
och regeringen gör ju  det i de fall det är möjligt.
Men i vissa fall är lagstiftningsproceduren tekniskt
så komplicerad att regeringen  inte anser att det är
rimligt  att  uppehålla det formella  antagandet  av
rambeslutet under  den  tid  som  detta  kan  ta. Då
försöker man beskriva det så tydligt det någonsin är
möjligt för att ge riksdagen en klar och tydlig bild
av   vad   åtagandet   innefattar  och  sedan  komma
tillbaka.

Detta förfarande har riksdagen godkänt vid ett antal
tillfällen, så jag kan inte tänka mig att regeringen
kommer att göra några stora  avsteg från det. Om det
finns      möjligheter      lägger      man     fram
lagstiftningsförslag   direkt.   Det  kommer  sådana
exempel också.

Beatrice  Ask (m): Jag vill bara ställa  en  konkret
fråga för att  få detta fastlagt. Innebär det du har
redovisat vad vi förmodligen redan vet, nämligen att
riksdagen inte kan invända mot följdlagstiftning när
rådet har fattat  ett  beslut?  Riksdagen har alltså
bara en formell möjlighet att fatta  beslut, men det
politiska  beslutet  är redan fattat i och  med  att
rambeslutet är antaget, eller hur?

Peter Strömberg: Formellt  sett  kan  riksdagen göra
det.  I  praktiken är väl möjligheterna mindre.  Men
det går också  att komma med sådana invändningar som
innebär att man lagstiftar på ett annat sätt för att
uppnå samma mål.  Det  finns  inget som hindrar det.
Men riksdagen har politiskt bundit  sig  och Sverige
genom antagandet av själva rambeslutet.

Alice Åström (v): Jag har en följdfråga till  detta.
Det  talades  om  att  det  i  sammanhang där det är
tekniskt  komplicerat  inte går att  lägga  fram  en
lagstiftning  vid  samma  tidpunkt.  I  den  normala
lagstiftningsprocessen  i  svårare   ärenden  går  i
princip   all   lagstiftning   till   Lagrådet   för
granskning.   Man  granskar  om  förslagen  står   i
konflikt med våra  grundlagar, andra internationella
överenskommelser  och  ser  på  många  grundläggande
frågor.  Lagrådets  granskning   är   ofta  ett  bra
underlag   för   riksdagen.   Men   när  det  gäller
rambesluten   och   den  beskrivande  lagstiftningen
kommer Lagrådets granskning  aldrig  med, vilket gör
det mycket svårare.

Hur  ser  man  från  regeringshåll på att  Lagrådets
funktion       egentligen       minimeras        när
lagstiftningsfrågorna lyfts upp till EU-nivå?

Peter    Strömberg:    Det    är   naturligtvis   en
komplikation.   Man   har   ett   förslag   om   hur
lagstiftningen i grova drag ska se ut men inte något
konkret lagförslag. Det är riktigt att Lagrådet inte
brukar      höras      inför     framläggande     av
rambeslutspropositioner.  Nu  har  jag  inte riktigt
klart för mig i vilken mån man kan och ska göra det.
Jag  vet att man inte är tvungen att göra  det,  men
huruvida det är lämpligt kan man diskutera.

Gunnar  Hökmark  (m):  När  det  gäller  denna fråga
tycker jag att det är anmärkningsvärt att  man  från
regeringens sida inte har tagit upp hur man ska göra
för  att undvika att riksdagen ställs inför ett fait
accompli.  Det här förfarandet fungerar så länge det
är möjligt,  men  plötsligt kommer man att köra in i
väggen. Med de former  vi  har i riksdagen är kravet
att  stifta  lag  vår viktigaste  uppgift.  Det  har
funnits en allmän insikt  om  att man måste leva upp
till de gemensamma mål och förutsättningar  som  har
funnits inom ramen för EU-arbetet.

Vi  kommer  nu  mer  och  mer att befinna oss i en
normalprocess där just det som  också är föremål för
diskussion        i        konventet,       nämligen
subsidiaritetsprincipen    och     de     nationella
parlamentens roll, sätts i förgrunden. Det  är klart
att  det finna andra metoder att närma sig riksdagen
än att komma i efterhand. Det finns möjlighet att på
olika  sätt  redovisa inriktningen av lagstiftningen
och  att  se till  att  diskussionen  förs,  så  att
regeringen vet vilket mandat den faktiskt har.

Förs det inte  någon  diskussion  om  att man ska se
till  att  gå  till riksdagen först för att  få  ett
tydligt mandat och  veta  vad  man  kan  gå med på i
rådet,  i stället för att komma tillbaka och  ställa
riksdagen  inför  vad  som  i  praktiken är ett fait
accompli och sedan hoppas att det  ska  fungera  som
det  tidigare  har  fungerat?  Jag tror mig med viss
säkerhet kunna säga att det inte  alltid  kommer att
fungera på samma sätt som förut.

Peter  Strömberg:  Jag  vill påstå att detta sker  i
mycket   stor   utsträckning.    Vi    har    ju   i
Justitiedepartementets förhandlingsarbete ett mycket
nära  samarbete  och  samråd  med justitieutskottet.
Några  gånger har vi i förhandlingssituationer  haft
ett extrainkallat  möte  med EU-nämnden, där man har
gett  en  bild  av  förhandlingssituationen  och  en
ganska     noggrann     redovisning      av      det
lagstiftningsbehov  som  kan  aktualiseras.  Men det
finns  inga  formella  möjligheter att med nuvarande
arbetsordning inhämta något  förhandsgodkännande, om
detta nu skulle vara önskvärt.

Jag vill påstå att vi hittills  har  gjort så gott
vi  kan.  Vi  avhjälper  den  här bristen genom  att
skriva    så    utförliga,    tydliga   och    klara
godkännandepropositioner  som någonsin  är  möjligt.
Riksdagen  har  därmed  en reell  möjlighet  att  ta
ställning till vad som ska komma.
Så  har  vi  gjort  inte  bara   när   det  gäller
rambesluten.     Det    var    samma    sak    inför
Schengengenomförandet.  Hela  det  jättekomplicerade
lagstiftningspaketet   beskrevs   i  en  så   kallad
godkännandeproposition  först, och sedan  följde  en
ganska omfattande lagstiftning.  Metoden  är inte på
något sätt inskränkt till rambesluten.

Den  väg  vi har framför oss att gå är nog att  göra
godkännandepropositionerna  så  utförliga och så bra
som de någonsin kan bli.

Lennart  Hedquist  (m):  Jag  tycker   att  det  har
framstått som otillfredsställande att man  inte  har
lagen  färdig  i anslutning till att man presenterar
rambeslutet. Den praxis som har utvecklats är alltså
olycklig.

Nu sägs det att  det  ibland  är  komplicerat  att
åstadkomma  lagförslaget samtidigt. Då är min fråga:
Vilka   hinder   föreligger   för   att   presentera
lagförslaget  samtidigt?  Är det personella resurser
på Regeringskansliet det handlar  om,  eller  är det
rena handläggningsrutiner som orsakar detta?
Min   andra   fråga   gäller   närmast  detta  med
inkopplandet av Lagrådet.

I vilken utsträckning föreligger i  dag något hinder
för  att  riksdagen  hör Lagrådet i anslutning  till
beredning   av  ärendet?   I   vilken   utsträckning
föreligger  hinder   för  riksdagsutskott  att  höra
Lagrådet? Jag har fått en sådan bild att det inte är
något  hinder  för  att även  riksdagsutskottet,  om
regeringen inte har kommit  med lagförslaget och det
därmed har granskats av Lagrådet, hör Lagrådet.

Peter Strömberg: De hinder som  föreligger  för  att
redan  i  samband  med godkännande av en proposition
presentera ett fullständigt  lagförslag ligger i den
beredningsmekanism, det remissförfarande,  som krävs
för själva lagstiftningen. Det innebär att det  drar
ut  på  tiden  så  länge  att  man,  med  riksdagens
godkännande,  har ansett att det är av intresse  att
få till stånd ett  snabbt antagande formellt i rådet
av produkten. Vi har accepterat det skyndsamhetskrav
som ligger i det. Det handlar om några månader i den
processen.   En   lagstiftningsprocedur,   för   att
genomföra ett större lagstiftningspaket, går inte på
den korta tiden. Det  är  den  verklighet som ligger
bakom.

Huruvida det finns några strikt  formella hinder mot
att  höra  Lagrådet  inför ett rambeslut  måste  jag
tyvärr avstå från att besvara.

Ordföranden:  Vi  tackar   departementsrådet   Peter
Strömberg  för  att  han kom hit och startade med en
lägesbeskrivning av hur det ser ut i dag.

Vi går vidare till nästa  del  som  handlar  om  nya
beslutformer, effektivitet och rättssäkerhet. Vi får
höra Sören Lekberg och Ingvar Svensson som bägge två
är våra riksdagsrepresentanter i konventet.

Sören Lekberg (s), riksdagsrepresentant i konventet:
Jag  ska  vara  mycket  kortfattad.  Jag  och Ingvar
Svensson delar på det här ämnesområdet.

Jag  vill  direkt anknyta till den diskussion  som
var tidigare här  om  hur  läget  är  i  dag  på det
rättsliga  och  inrikes  området inom EU. Innan dess
ska jag rekapitulera vad konventet  håller  på  med.
Konventet  arbetar  med  att  försöka  förenkla EU:s
fördrag.  En  uppgift  som  vi  har  från Europeiska
rådet, från både Nice och Laeken, är att  försöka få
fram ett sammanhållet fördrag. Vi ska också titta på
kompetensfördelningen  mellan  medlemsstaterna   och
unionen.  Vi  har kommit ganska långt på det området
nu. Vi har framme  konturerna,  och  mer därtill, av
ett sammanhållet fördrag som ska ersätta  de fördrag
som  vi  i dag har på EU-området. Ni känner ju  till
hur de ser ut i dag, hur svåröverskådliga de är.
Men  nu  är   det   på   väg  att  växa  fram  ett
konstitutionellt fördrag som består av tre delar. En
inledande konstitutionell del  som  beskriver  målen
för  EU,  EU:s värderingar etc., institutionerna och
sedan en del  med de olika politikområdena, där just
området för rättsliga frågor är ett politikområde.
Genomgående tema är att åstadkomma transparens och
enkelhet  i  beslutsförfarandet.   Det  ska  tydligt
framgå   vilka   kompetenser   unionen  har,   vilka
kompetenser man delar med medlemsstaterna osv.
Det  har  varit  utgångspunkten,   och   jag  tror
faktiskt att konventet kommer att lyckas med detta.

En  sak  som  gäller  lagstiftningsförfarandet  över
huvud  taget i unionen är att vi är inne på att byta
namn på  detta  med förordning och direktiv, som kan
vara lite förvirrande  för  en svensk. Det är på väg
att  få heta lag, EU-lag respektive  EU-ramlag.  EU-
ramlag    kommer    att    vara    den   dominerande
lagstiftningsformen, vilket innebär att det blir ett
utrymme  för  medlemsstaterna  när de ska  genomföra
ramlagarna   att   anpassa   dem  efter   nationella
förhållanden.

Vi kommer in på en annan viktig  fråga, som jag tror
att man ska hålla i huvudet och som  jag  hela tiden
försöker  hålla  i  mitt  huvud.  Det är att det  är
medlemsstaterna som ger unionen befogenheter. Det är
inte  tvärtom.  EU  ska  inte  självt ge  sig  några
befogenheter,  utan det är medlemsstaterna  som  gör
det. Sedan har man  gemensamma institutioner där man
gemensamt   fattar   besluten.    Det    är    också
medlemsstaterna  som  finansierar  unionen  och  som
bestämmer nivån på medlemsavgiften.

Vi  har  i konventsarbetet arbetat ingående med de
olika delfrågorna. Vi har haft arbetsgrupper som har
handlat om att  förenkla  fördraget.  Vi har haft en
arbetsgrupp om EU som juridisk person,  vi har en om
stadgan  om  de  grundläggande  rättigheterna.   Där
deltog  Ingvar  Svensson,  som  kommer  att utveckla
detta senare. Vi har haft en särskild arbetsgrupp om
de  rättsliga  och  inrikes  frågorna, där jag  hade
förmånen att delta.
På det rättsliga området fick  vi  höra  av  Peter
Strömberg  hur  utvecklingen har varit, att det från
början  inte var något  samarbete  alls,  sedan  kom
Maastricht,  vi  fick  en  möjlighet  att  samarbeta
närmare  men det skedde inom konventioners ram  till
en början,  de  är  väldigt tröga och långsamma. Man
skulle förbättra det  genom  att  initiera detta med
rambeslut,  som innebär att länderna  förbinder  sig
att göra saker och ting, men det är fortfarande inte
bindande på något  sätt,  utan det beror på farten i
respektive land. Dessutom har  man  konstaterat  att
det går alldeles för långsamt. Vi hade en erfarenhet
av det för några år sedan när toppmötet i Tammerfors
kom   fram   till   att   EU   skulle   ta  itu  med
gränsöverskridande  brottslighet. Det började  stolt
och fint, men sedan tog  det  slut, det stannade upp
helt och hållet. Som en följd av  den  11  september
tog  det  fart  igen. Det var alltså yttre händelser
som gjorde att processen startade igen.
Vad man nu diskuterar  inom ramen för konventet är
att försöka få den här processen  snabbare, dvs. att
få   den   att   likna   det   som  är  det  normala
lagstiftningsförfarandet, med rådet och i vissa fall
medbeslutande från parlamentet.  Jag  ska inte gå in
på   alla   detaljer  i  förslaget,  utan  jag   ska
koncentrera  mig   på   det   som   jag   tycker  är
principiellt,  och det är att i det fördrag  som  vi
har  sett  utkastet   till   finns   en  lista  över
allvarliga gränsöverskridande brott. Man  ska  kunna
gemensamt  lagstifta emot de brotten. Det öppnas  en
möjlighet   för    att    rådet    tillsammans   med
Europaparlamentet och på förslag av kommissionen ska
fatta  beslut om ramlagar på detta område.  Men  det
finns kvar  en   initiativrätt  för medlemsstaterna.
Det   beror   på   att   det   här  har  varit   ett
mellanstatligt område, och för att acceptera att det
går    över    till   överstatlighet   måste    även
medlemsstaterna ha kvar en initiativrätt. Det är det
som ingår i presidiets förslag.
Det ska vara en lista som är klart definierad. Jag
har tillsammans  med  andra lagt in ändringsförslag.
Vi   tycker  att  den  här  listan   är   lite   för
opreciserad.  Den  är  lite  för flexibel enligt vår
mening som ger utrymme för att  lägga till mer saker
på den. Det vill inte vi, utan vi  vill ha den klart
definierad.   Om  sedan  listan  ska  utökas   eller
revideras är det  Europeiska rådet som i enhällighet
ska  fatta  beslut  om   det,   och  sedan  ska  det
ratificeras   på  samma  sätt  som  vi   ratificerar
fördragsändringar. Då får man helt klart för sig vad
EU ska göra på det här området.
De gummiskrivningar som finns dels på listan, dels
på förfarandereglerna vill vi alltså ta bort.
Vi  är  heller   inte  förtjusta  i  idén  med  en
europeisk åklagare.  Nu kan man säga att det förslag
som ligger innebär inte att man ska införa en sådan,
utan man öppnar den möjligheten.  Om  man  så skulle
önska skulle Europeiska rådet med enhällighet  kunna
besluta om att införa en europeisk åklagare.
Jag   ska   sluta  med  att  nämna  de  nationella
parlamentens roll.  Som ni har hört talas om har det
i konventet diskuterats och föreslagits en möjlighet
för  de  nationella  parlamenten  att  på  ett  mera
ingående sätt reagera  över  kommissionsförslag. Det
kan  man  i  och  för sig göra i dag,  och  Sveriges
riksdag har den möjligheten. Men det här innebär att
när ett lagförslag läggs på bordet ska det gå en sex
veckors period innan  någonting  får göras i unionen
med  förslaget.  Under  den  tiden  ska   nationella
parlament analysera detta förslag, och om de  tycker
att  det strider mot subsidiaritetsprincipen ska  de
reagera  och skriva  till EU:s institutioner. Om mer
än en tredjedel av de nationella parlamenten är emot
förslaget  ska  kommissionen på allvar överväga sitt
förslag. Det innehåller  ingen  sanktion  på  att om
ytterligare  ett  visst  antal är emot förslaget ska
det   dras   tillbaka,  utan  det   ska   allvarligt
övervägas. Men  jag kan säga att får man en reaktion
från en tredjedel  av  de  nationella  parlamenten i
medlemsstaterna    måste    kommissionen   verkligen
överväga om den ska gå vidare med lagförslaget.

På samma sätt är det med frågorna  på  RIF-rådet. De
ska behandlas på likartat sätt. Här har  presidiet i
konventet,  för  att  förstärka detta, sagt att  det
inte räcker med en tredjedel  utan det ska vara 25 %
av de nationella parlamenten. Man har alltså lagt in
en säkerhetsventil där.

Ordföranden: Tack för det. Nu ska  vi  få  lyssna på
Ingvar   Svensson,   som   också   sitter   som  vår
representant i konventet.

Ingvar   Svensson   (kd),   riksdagsrepresentant   i
konventet: Det har fallit på min lott att titta lite
på  skyddet för fri- och rättigheterna inom unionen.
I det  nuvarande  EU-fördraget  artikel 6:2 finns en
hänvisning      till     Europakonventionen      och
medlemsstaternas  konstitutionella regler på det här
området.  Det  har förekommit  en  debatt  under  en
längre   tid   om   unionsmedborgarnas    fri-   och
rättigheter  i  förhållande till EU-institutionerna.
Det ledde fram till att man faktiskt tillkallade ett
konvent för ett par  år  sedan just för att titta på
fri- och rättighetsfrågorna.  I  det  konventet  var
Göran   Magnusson   och   Lars   Tobisson  ordinarie
ledamöter,  och  där  var  Kenneth  Kvist   och  jag
suppleanter.   Fast  det  arbetet  höll  vi  på  ett
betydligt   större    avstånd   än   det   nuvarande
konventsarbetet.  Vi hade  inte  samma  understöd  i
riksdagen,  och  det   var   helt  andra  regelverk.
Dessutom  kan  man  säga att erfarenheten  från  det
konventet inte var så  positiv,  så jag var relativt
negativ  till  att  skapa  ett  nytt  konvent.   Men
dessbättre  har mina farhågor inte besannats när det
gäller det senare.

I   detta   konvent    arbetades   det   fram   en
grundläggande  stadga  för  mänskliga   rättigheter.
Egentligen är det väldigt konstigt att använda ordet
stadga  om  någonting  som  sedan  blir  en politisk
deklaration,  men  det  är  den  vokabulär  som   vi
använder  i  den  svenska  debatten.  Där  hade  man
förebilder   -  och  Göran  Magnusson  skulle  kunna
berätta  väldigt  mycket  mer  om  detta  -  och  de
förebilderna  finns i Europakonventionen och i andra
internationella konventioner. Det intressanta är att
man   i  den  här  stadgan   blandar   substantiella
rättigheter  med mera allmänna principer. Vi har det
också  i vår regeringsform,  i  första  kapitlet,  i
andra  paragrafen,   där   vi  har  den  så  kallade
målsättningsstadgan, som man  inte  kan  använda som
utgångspunkt  för  rättsliga  processer,  åtminstone
inte  direkt.  Möjligtvis  kan den påverka domsluten
indirekt.
Men principerna är blandade  med  rättigheter. Jag
kan ta ett exempel från den stadga som antogs i Nice
2000 som en pliktdeklaration, alltså  inte juridiskt
bindande. Där står det att inga får dömas till döden
eller avrättas. Det är ju en substantiell rättighet.
Sedan finns mera principiellt inriktade rättigheter,
så  kallade  principer.  Var  och  en har rätt  till
utbildning  och  tillträde till yrkesutbildning  och
fortbildning. Var  och  en  har  rätt att arbeta och
utöva  ett  fritt  valt eller accepterat  yrke.  Det
finns fler sådana här luddigheter i denna stadga.
I samband med Nicefördraget sade man att frågan om
stadgan skulle bli juridiskt bindande skulle utredas
till  den  kommande regeringskonferensen  2004.  När
sedan konventet  tillsattes  fick man två uppgifter,
nämligen att dels titta på om man kunde göra stadgan
rättsligt  bindande  för  unionen,   dels  titta  på
möjligheten     att     ansluta     unionen     till
Europakonventionen.  Jag  hamnade  i den arbetsgrupp
som  sysslade  med dessa frågor, och jag  återkommer
strax  till  Europakonventionen.   När   vi  började
diskussionen  var  det  en  ganska  negativ stämning
gentemot     anslutningen     av     unionen    till
Europakonventionen. Jag återkommer till den frågan.
När  det  gäller stadgan om mänskliga  rättigheter
var frågan hur  vi skulle hantera den på bästa sätt.
Alla var egentligen  överens  om  att  vi inte kunde
öppna den vid de olika artiklarna, för då  skulle vi
börja  från scratch och därmed få ett väldigt  tufft
arbete  att   hantera   det   hela.   Så   småningom
utkristalliserades   ett   initiativ   främst   från
britternas  sida  som  jag  och  irländarna och även
ordföranden stödde, nämligen att vi  skulle titta på
de allmänna bestämmelserna i slutet av  stadgan,  de
så  kallade  horisontella  artiklarna, och se om man
kunde  hitta  en  lösning som löste  upp  konflikten
mellan rättigheter och principer.
För  övrigt  kan  man   säga   att   de   allmänna
bestämmelserna  begränsar  stadgans inflytande  rent
rättsligt. Man säger att de  inte  får  tillämpas  i
strid  till  exempel  med Europakonventionen, och de
ska  vara  i  överensstämmelse   med  de  nationella
konstitutionella bestämmelserna. Man  kunde ha gjort
ännu fler förbättringar för att klargöra  detta.  En
väldigt  viktig bestämmelse är den som är tillagd av
arbetsgruppen  i  52:5,  där man säger att om det är
principer   som   hanteras  måste   de   följas   av
följdlagstiftning innan  de  ska kunna användas i en
juridisk  process.  Det där är väldigt  viktigt  att
fastslå, man kan inte  ställa  krav  på t.ex. arbete
utan    vidare,    utan    det   måste   finnas   en
följdlagstiftning som följer upp principen innan att
den ska kunna tillämpas rent rättsligt. Det löste ut
en  del  av  problematiken,  och  vi  kunde  enas  i
arbetsgruppen. Även konventet  har  välkomnat de här
justeringarna i de allmänna bestämmelserna  för  att
göra stadgan rättsligt bindande.
Det finns olika uppfattningar om man ska ha in den
som  en  del  av  fördraget eller ett protokoll till
fördraget. Men i juridisk  mening  innebär det ingen
förändring därvidlag. Det är mera en statusfråga.
Arbetsgruppen      har     också     tittat     på
Europakonventionen. Som sagt var man väldigt negativ
till  en  början.  Vi  har   fått   hjälp   av  både
riksdagstjänstemän   och  Regeringskansliet  i  vårt
arbete. Regeringskansliet  arbetade fram ett väldigt
bra   arbetsdokument   omkring   anslutningen   till
Europakonventionen,  där  man också  pekade  på  det
problem som gällde speciellt  för britternas del; de
har  inte ratificerat alla tilläggsprotokoll.  Detta
problematiserade  en  hel del, och Lena Hjelm-Wallén
och  jag lade in detta som  ett  gemensamt  dokument
till arbetsgruppen.  Hade jag inte ställt upp på det
hade det inte behandlats  av  arbetsgruppen,  så det
var  en  väldigt viktig förutsättning för att få  in
det i arbetet.  Annars  hade  det blivit ett allmänt
bidrag som hade hamnat i de väldiga högarna.
Det möttes av väldigt stort och  positivt intresse
när  det  kom  därför  att  det hade problematiserat
anslutningen till Europakonventionen  och  pekade på
möjligheterna.   Arbetsgruppen  enades  utan  större
diskussioner   om   att   ställa   sig   bakom   den
inriktningen. Det såg  vi  från  svenskt håll som en
väldigt stor framgång. Även i konventet  har man när
man  diskuterat  detta  ställt sig bakom dokumentet.
Det   finns   föreslaget  i  artikelförslagen   från
presidiet i konventet  att man ska ge möjlighet till
ministerrådet    att    ansluta     unionen     till
Europakonventionen.  Det  förutsätter att EU blir en
juridisk person. Det debatterade  vi  i  kammaren  i
går.

Ibland  talas  det  om  att  det finns konkurrerande
rättssystem. Jag fick själv lära  mig  en  del under
det  här arbetet om förhållandet mellan domstolarna.
Europadomstolen   i   Strasbourg   är   inte   någon
överdomstol   till  de  nationella  domstolarna  och
skulle inte heller  bli  det  i förhållande till EG-
domstolen. Den har att tolka rättsfall i förhållande
till  Europakonventionen, och sedan  avger  den  ett
utlåtande.  Men  den  har inga sanktionsmöjligheter,
det   är   alltså   ingen   överprövningsdomstol   i
förhållande till de nationella domstolarna eller EG-
domstolen.  Men  däremot  har  de   länder  som  har
anslutit sig till Europakonventionen  förbundit  sig
att  följa  domstolens  utslag,  men det är en annan
sak. Det är alltså folkrättsligt moraliskt  bindande
förhållande som man har i det avseendet. Där har det
ibland   rått   lite   oklarheter   i   den  svenska
diskussionen.  De  är  inte  konkurrerande system  i
sammanhanget.

Ordföranden:  Tack  för  det. Nu  lämnar  jag  ordet
fritt.

Joe Frans (s): Sören Lekberg  nämnde  att man kommer
att  flytta  gränsöverskridande  brott  från  dagens
tredje pelare till första pelaren. Då vill  jag veta
om  det  finns andra liknande frågor som kommer  att
flyttas. Vad gäller beslutsprocessen senare i rådet:
Är det enbart  enhällighet  i  de  frågorna som blir
kvar?

Det finns en del som talar om att  man  ska  ha en
gemensam   europeisk  gränspolis.  Det  skulle  vara
intressant att få veta dina synpunkter på det.

Ingvar Svensson nämnde konkurrerande lagstiftningar.
Kan du tydliggöra  vad  som händer under mellantiden
då följdlagstiftningen inte är klar än?

Rangwi Marcelind (kd): Sören Lekberg inledde med att
säga att uppdraget var att  förenkla  fördraget, och
där  får man ha en stor pedagogisk förmåga  för  att
kunna  förenkla  detta som är så svårförståeligt. På
det rättsliga området  är det oerhört viktigt att vi
som nation ändå har möjlighet  att  fatta  beslut  i
frågor   där   vi   tycker  att  vi  har  den  bästa
lagstiftningen. När man  tittar  på  den  grupp  som
arbetade  med subsidiaritetsfrågorna och som lämnade
sin slutrapport  i  oktober  2002 kan man se att där
fanns en stor enighet om att subsidiaritetsprincipen
bör beaktas bättre. Dessutom var det en stor enighet
om att förbättringarna inte fick  förlänga,  försena
eller blockera lagstiftningen.

Då      blir     min     följdfråga:     Hur     ska
subsidiaritetskontrollen  gå till? Hur ska man kunna
säkerställa att subsidiaritetsprincipen respekteras?
Hur ska det gå till vid varje lagstiftningstillfälle
när  det står att det bör innehålla  ett  så  kallat
subsidiaritetskort?  Det  här  är  jätteviktigt  för
rättsområdet.

Göran Magnusson (s): Med tillåtelse från ordföranden
ska  jag lämna en kort kommentar till den föregående
diskussionen  om rambeslutshanteringen. Det kom inte
fram  att riksdagen  numera  har  en  möjlighet  att
förhandsgodkänna    en    nästan    färdigförhandlad
överenskommelse   som  handlar  om  rambeslut.   Det
tillhör bilden av möjligheter.

Jag har inte någon  direkt  fråga,  men  jag  blev
apostroferad  av Ingvar Svensson kring stadgefrågan,
och jag vill lämna ett par kommentarer. Oberoende av
om EU:s rättighetsstadga  tas  in  i fördraget eller
görs till en bilaga till fördraget -  hur det nu kan
vara tänkt - så kommer den som politisk  deklaration
och som ett faktum att kunna spela en roll  för  hur
domstolen  i Luxemburg dömer i olika sammanhang. Den
domstolen  är   alltså   fri  att  använda  den  här
rättighetsstadgan oberoende  av vilken ställning den
till sist får i regeringskonferensen.

Sedan vill jag peka på vikten  av anslutningen av EU
till Europakonventionen om mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter. Där är inte  problemet  bara
att EU måste skaffa sig en juridisk personlighet som
kan   göra   det,  utan  sett  ur  stadgans  och  ur
Europarådets synpunkt  är  det  också nödvändigt att
möjliggöra för en juridisk person  att  ansluta  sig
till  den stadgan. Den är för närvarande förbehållen
bara stater.  Det  är  en rad olika tekniska problem
som måste lösas. Men det  är  också  nödvändigt  att
lösa  denna  fråga  därför  att  konkurrensen mellan
domstolarna,  som  ju förr eller senare  kommer  att
uppstå,  hittills har  klarats  på  det  sättet  att
domstolen  i  Luxemburg  de facto har accepterat den
syn  och de utslag som domstolen  i  Strasbourg  har
gjort.  Över  tid  och  längd  kommer detta inte att
fungera,   utan  man  måste  lösa  anslutningsfrågan
enligt min mening.

Sören Lekberg  (s): Joe Frans frågade om listan över
europeiska brott.  Det  är  redan  i  dag  en ganska
komprimerad  lista,  men i den artikel som presidiet
har föreslagit finns en  strecksats  som ger utrymme
att tolka in fler brott än de som är beskrivna i den
tidigare delen i artikeln. Där har vi  lagt  in  ett
ändringsförslag  att ta bort den meningen så att det
helt klart ska framgå  av listan vilka brott det är.
Det   ska   alltså   vara   grova    internationella
narkotikabrott, det ska vara trafficking med män och
kvinnor  etc.  Om  man  vill  revidera listan  måste
Europeiska rådet med enhällighet  besluta om att man
ska göra detta. Och det ska i sin tur  godkännas  av
medlemsstaternas parlament. Då har man en säkerhet.

Jag   vill  tillägga  att  jag  tror  att  det  är
nödvändigt,  om  vi ska komma åt denna brottslighet,
att göra någonting  på  det här området. Erkänner vi
att det är EU som ska ta  itu  med  detta  måste  vi
också  acceptera  de  beslutsformer  som  finns inom
unionen,    att   det   är   normala   kvalificerade
majoriteter i  rådet,  att  man ger medbeslutande åt
parlamentet. Det är i alla fall min uppfattning.
Sedan tog du upp gränspolisfrågan.  Den  har  fått
stort  utrymme.  Det  är en del förespråkande länder
som har talat så mycket  om  en gemensam gränspolis.
Nu står det inte riktigt så i det utkast som kommer.
Vi  har  reagerat  mot  detta, och  i  den  allmänna
debatten på konventet var  majoriteten  för  att man
inte  vill  ha en gemensam gränspolis. Vad man talar
om  i  stället   är  att  samarbeta  och  kanske  ha
solidaritet som innebär  att  man  hjälper de länder
som har en lång yttre gräns så att de kan finansiera
sin egen gränspolis så att den blir effektiv.
Redan i dag ska en subsidiaritetskontroll  utövas.
Riksdagen  kommer  i  kontakt  med  den i form av de
faktapromemorior som regeringen är nödsakad  att  ge
ut  då  det  gäller  viktiga lagförslag. Där sker en
genomgång av rättslig  grund  och så vidare. Men vad
det  nu kommer att bli fråga om  och  som  jag  tror
kommer  att  bli den stora effekten av detta, är att
varje nationellt  parlament  nu  tvingas att granska
varje lagförslag som kommissionen  lägger  fram  och
göra   en   bedömning  av  om  det  verkligen  är  i
överensstämmelse  med  principen  eller inte. Är det
inte  det har man möjlighet att lämna  ett  yttrande
till EU:s institutioner.

Blir det upp till en tredjedel av antalet nationella
parlament  måste kommissionen verkligen överväga det
hela. Det var  tal  om  att om två tredjedelar säger
nej skulle kommissionen förkasta  förslaget,  men en
del sade då att en kommission som får så många  emot
sig  med  automatik  kommer  att  dra  tillbaka sitt
förslag. Jag tror alltså att det här kan  bli så att
säga en verksam beståndsdel i fortsättningen.

Ingvar  Svensson  (kd):  Först förstod jag inte  Joe
Frans fråga om följdlagstiftningen,  men  sedan slog
det mig att han förmodligen syftade på principerna i
stadgan  och den bestämmelse som jag pekade  på  att
arbetsgruppen  hade  föreslagit,  nämligen  att  det
skulle  vara  en  följdlagstiftning  om  det  skulle
gälla.

Vad  händer  under mellantiden, frågade Joe Frans.
Det händer ingenting, för om det inte finns en sådan
följdlagstiftning   kan  man  inte  använda  de  här
principerna för rättsliga  processer.  Först när det
finns  en  följdlagstiftning  kommer  de  att   vara
användbara i en rättslig process.
Göran Magnusson har rätt i analysen när det gäller
rambesluten. Vi har nu förändrat regeringsformen  så
att  regeringen  kan  gå  in  tidigare,  även om det
kanske  ibland  är  mera en teoretisk möjlighet.  På
längre sikt kommer situationen  också  att förändras
om  den inställning som konventets majoritet  -  får
jag förmoda  -  står  bakom  att  man ska ändra hela
systemet  för beslut, nämligen lagar  och  ramlagar.
De nuvarande direktiven kommer då att jämställas med
rambeslut     inom   det   här   området.   De   här
frågeställningarna  kan  man  ta  upp  också när det
gäller direktiv i förhållande till rambesluten,  för
de  är  ju väldigt likartade även om de i dag ligger
inom olika pelare.
Göran Magnusson  har  klart rätt i att en politisk
deklaration om de mänskliga  fri- och rättigheterna,
precis      som      målsättningsstadgandena       i
regeringsformen,     indirekt    kan    påverka    i
domstolsutslag. De kan  inte  direkt användas av dem
som  är drabbade för att ställa  krav,  men  de  kan
givetvis påverka ett utfall i en process. Jag vill i
det sammanhanget  också  säga  att  det  enligt  min
personliga åsikt är väldigt viktigt att göra den här
stadgan juridiskt bindande. Du täcker igen ett hål i
unionsmedborgarens  möjlighet att när han känner sig
kränkt av unionsinstitutionerna  åberopa  ett skydd,
och att då ha en juridiskt bindande stadga  är något
positivt för unionsmedborgarna.

När det gäller Europakonventionen är det riktigt att
det   är   två   parter,  och  det  förutsätter  att
Europarådet accepterar  att  släppa  in  EU  med vad
detta innebär. Såvitt jag förstår är det inte  någon
tanke  om  att EU ska ingå i Europarådet, men själva
anslutningen  till  konventionen  är  så att säga en
rättslig procedur. I förslaget till fördrag sägs det
att   unionen   kan   eller  får  ansluta  sig  till
Europakonventionen, men  alla  vi  svenska delegater
har   krävt  att  det  ska  stå  att  vi  ska   söka
anslutning.  Nu  tänkte  jag,  som jobbar mycket med
konstitutionella frågor, att man  inte kan skriva så
där i ett konstitutionellt fördrag,  men det har man
tydligen gjort tidigare i EU-fördrag.  Har  man  väl
anslutit  sig  är  det väldigt konstigt att det står
"ska söka", men då gör man vid nästa fördragsändring
så att man tar bort den klausulen.

Gustav Fridolin (mp):  Jag  har  två frågor. Den ena
rör   den   något   oprecisa   listan   över   vilka
gränsöverskridande brott som unionen ska ägna sig åt
att beivra. En parallell som möjligtvis haltar något
är  den  lista  över  delade  befogenheter  som  har
diskuterats  tidigare  och  som  också Sverige menar
varit för oprecis. Man har fått ett  löfte,  och det
har  funnits  en plan om att man senare ska upprätta
ett klarläggande  av  exakt vilka områden inom dessa
befogenheter som EU ska ha kompetens över.

Finns det när det gäller den svenska synen på listan
över gränsöverskridande brott några möjligheter till
framgång  på  så  sätt  att   det   mer  kommer  att
preciseras vilka brott det rör?

Det var den första frågan. Den andra  gäller att det
kanske   mest  omdiskuterade  spörsmålet  inom   det
rättsliga  området har varit värnandet av asylrätten
och flyktingpolitiken.  Jag  tror  att  vi  kan vara
ganska eniga om detta, åtminstone utåt sett. Där har
den  svenska  synen traditionellt varit att man  ska
riva den mur som  vissa av  oss hävdar finns runt EU
och som gör att människor  tvingas  smuggla sig in i
unionen och dör i containrar vid gränserna.  Ni  har
hört  historierna  tidigare. Det förekommer också en
viss jakt efter flyktingar  inom  unionen.  Jag vill
fråga på vilket sätt man menar att den svenska synen
har gett avtryck på de skrivningar som finns  i dag.
Råder   det  inte  en  risk  för  att  när  man  gör
omröstningar  med  kvalificerad majoritet, om det nu
blir  så, en svensk mer  human  flyktingpolitik  kan
tänkas omöjliggöras av detta?

Tobias   Krantz   (fp):   Tack  för  en   intressant
genomgång! Jag skulle vilja  ställa en väldigt enkel
fråga, som jag tycker behöver  klargöras.  Vilka nya
överstatliga    befogenheter   får   EU   genom   de
fördragsskrivningar   som   nu   finns   liggande  i
konventet?  Det talas här om att det när det  gäller
asylpolitik och  vissa  andra områden ska det finnas
kvalificerad   majoritet   och   medbeslutande   för
parlamentet. Vilka nya områden  är  det som EU genom
de här nya fördragsskrivningarna skaffar sig?

Mats  Einarsson  (c):  Jag  ska kort återkomma  till
frågan   om   förhållandet   mellan    stadgan   och
Europakonventionen.  Vi  diskuterade också  detta  i
kammaren i går, och det finns  kanske  anledning att
återkomma till det. Ingvar Svensson påpekar  att det
i  stadgan  sägs  att  den  inte får tillämpas eller
tolkas i strid med Europakonventionen.  Det  är gott
och  väl,  men då uppkommer följande fråga: Om någon
anser att så  ändå  har  skett,  det  vill  säga att
Luxemburg   har   gjort  ett  domslut  i  strid  med
Europakonventionen,  vem  avgör  i  så  fall  om det
faktiskt föreligger en diskrepans eller inte?

Svensson   har   helt   rätt   när   han  säger  att
Strasbourgdomstolen  inte  är överordnad  Luxemburg.
Nej,  just  det! Det är det som  lite  grann  skapar
problemet,  i   synnerhet   om  man  kan  tänka  sig
åtminstone  hypotetiskt  att  såväl   Luxemburg  som
Strasbourg  fattar  beslut  i  samma  ärende   eller
åtminstone i ett likartat ärende. Såvitt jag förstår
är det i praktiken omöjligt att lösa denna konflikt.

Beatrice  Ask  (m):  Jag  har  tre korta frågor. Den
första  är  delvis föranledd av Sören  Lekberg.  Vad
gäller den här  listan:  Hur  troligt  är det att vi
vinner    gehör    för   att   ta   bort   den   där
gummiparagrafen?  Vilken  är  inställningen  hos  de
andra länderna?

Jag har också en fråga som ansluter till det: Har ni
diskuterat   den   diskrepans   som   finns   mellan
kompetensområdet när  det  gäller listan och det som
den berör och vad Europol och  Eurojust sysslar med?
De  har  ju  betydligt vidare kompetensbefogenheter.
Har man en helhetssyn  när det gäller EU:s arbete på
det här området? Risken  är  ju  stor att man kommer
att  arbeta med olika avgränsningar  i  vad  EU  får
syssla  med och inte. Det diskuteras väldigt lite om
det.

Den tredje  frågan gäller bara ett förtydligande som
jag skulle vilja  ha. När det gäller initiativrätten
för medlemsstaterna  är det väl knappast en stat som
kan ta initiativ utan  det  är  en  begränsning. Man
måste ju hitta kompisar. Hur många är  det  som  man
ska hitta? Jag har missat det.

Kerstin  Lundgren  (c):  Ordförande! Jag har bara en
väldigt  liten  fråga  i sammanhanget,  men  den  är
intressant  med  tanke  på  att  vi  diskuterar  hur
riksdagen ska kunna vara  delaktig  och  att  det är
viktigt att det finns en tidsrymd som är tillräcklig
för  att  riksdagen  ska  kunna  arbeta  på  rimliga
grunder. Jag undrar om sexveckorsperioden efter  det
att  lagförslag lagts på bordet och då ingenting får
hända:  Hur  har man resonerat för att landa just på
sex veckor, och  har det någon betydelse för vad som
anses vara rimlig  tid  för  parlamentens arbete när
det gäller övriga områden i förhållande till EU?

Johan  Linander  (c): Jag återkommer  till  gemensam
tull. I artikel 10  står  det:  stegvis  införa  ett
gemensamt  system  för  integrerad förvaltning av de
yttre gränserna. Jag tolkar  detta  som ett steg mot
en gemensam tull. Har ni lagt in ändringsförslag  på
denna  punkt,  och  i så fall: Vilket stöd känner ni
att ni har för detta ändringsförslag?

Carl B Hamilton (fp):  Jag lade märke till någonting
som Sören Lekberg sade.  På  något  sätt luktade det
gammal EU-nämndsordförande om konstaterandet att det
verkligen  blir  bett  i  de nationella parlamentens
subsidiaritetskontroll om det är som du sade, att de
är tvungna att yttra sig. Men  vad händer om de inte
gör det? Blåser de en chans att  yttra sig, eller är
det så att processen i EU då stannar  upp  och går i
baklås?  Måste  man vänta tills andra parlament  har
yttrat sig? Det är  naturligtvis  då som det blir en
väldig press.

Gunilla  Carlsson  (m):  Något  som  vi   inte   har
diskuterat  är  den  öppna  samordningen. Jag tycker
ändå att det finns anledning  att ställa en fråga om
ni tycker att det är bra att den  finns.  Den kommer
ju  inte  att  kunna regleras av konventet, för  den
finns egentligen  inte,  men  varhelst människor och
politiker  träffas  hittar man på  nya  jippon.  Jag
tycker att det här är  ett bekymmer, för det ger ett
sken av att EU har en kompetens  som  man inte har i
olika samarbeten.

Lägg  detta  till  den andra frågan, som handlar  om
länder som vill gå vidare  och integrera samarbetet.
Det    pågår   nu   initiativ   på   utrikes-    och
säkerhetsområdet  mellan  fyra  rätt viktiga länder,
som ska träffas den 29:e. Diskuteras  på  något sätt
möjligheterna  eller avgränsningarna för hur  mycket
man får använda unionens kapacitet?

Det  sista handlar  om  rambeslut.  Sören  Lekberg
skulle   ju   prata   just   om   effektivitet   och
rättssäkerhet  i beslutsformerna. Vi har haft mycket
av strider om rambesluten  just därför att de kanske
inte är så väl förankrade. Det  kommer  väl att leda
till att vi inte kommer att  behöva hantera  den här
frågan,  för  besluten ska ju förberedas på ett  och
samma  sätt genom  EU-kommissionen.  Eller  har  jag
tolkat detta fel?
Sedan  vill  jag bara göra en kommentar vad gäller
listan. Jag har  faktiskt  svårt att se mervärdet av
att  medlemsstater ska schackra  med  att  definiera
brott.  Om  vi nu ska gå vidare med att göra det här
enklare och låta  kommissionen få större möjligheter
på det här området,  ska  man  bara för en liten bit
förbehålla  sig  rätten att definiera  området?  Jag
vill ställa frågan  om  det  blir görligt och om man
inte bygger in ett annat spänningsmoment.  Jag  vill
göra  en  liknelse  med  när man byggde upp den inre
marknaden.  Vad hade hänt   om  medlemsstaterna  där
hade fått vara  med  om  att  definiera  vad  som är
snedvridande  konkurrens,  otillåtna statsstöd eller
någonting annat?

Jag vill att man tänker ett  varv  till  när  man nu
försöker  att  utveckla,  förtydliga eller mer eller
mindre dölja listan. Det finns  olika  synpunkter på
om  man behöver den här listan och över huvud  taget
den här makten hos staterna. Det är en öppen fråga.

Ordföranden:  Jag  lämnar  nu  ordet till er som ska
svara. Ni får väl dela upp svaren  så  som ni tycker
kan vara lämpligt.

Sören Lekberg (s): Gustav Fridolin tog upp  en fråga
som  jag  tror  har  bäring  på en del andra frågor,
nämligen  hur  framgångsrika  vi   nu  är  med  våra
ändringsförslag. Vi har lagt in ändringsförslag, och
vi har haft en allmän plenardebatt om det. Nu bereds
de olika ändringsförslagen, och presidiet  kommer så
småningom  med ett ytterligare förslag. De reviderar
alltså sitt förslag, och då får vi se vilket intryck
det  har  gett.   Sedan   ska  vi  göra  en  slutlig
bedömning. Ingenting är ju  klart  förrän allting är
klart. Konventet är en sak. Konventets  resultat ska
överlämnas till Europeiska rådet, och sedan  ska det
bli en reguljär regeringskonferens, som beslutar med
enhällighet.  Där har medlemsstaterna möjlighet  att
"säga sitt" och  att  kunna  stoppa  de saker som de
inte tycker ska finnas med.

Det är processen framöver. Men man ska  naturligtvis
vara  klar  över  att  om det här konventet med  den
sammansättning  som det har  når  enhällighet  eller
stor konsensus blir  det  ganska  vägledande. Därför
lägger vi i det här skedet ned väldigt  mycket jobb,
så att det påverkar utvecklingen.

När det gäller asylpolitiken är det riktigt  att den
nu  förs över till att bli överstatlig. Det var  ett
beslut som togs för några år sedan. Det togs i Nice,
och i  samband  med det sade man att de frågorna ska
över till första pelaren. Det beslutet har dock inte
formellt tagits ännu i Europeiska rådet, där det ska
fattas med enhällighet.  Det  kan  vi alltså redan i
dag göra.

Vad  vi  har  varit  eniga  om  från  de   svenska
deltagarnas  sida är att lägga in om att det handlar
om minimistandarder, så att man också kan lägga till
nationella villkor  med  utgångspunkt  i att det ska
kunna vara en humanare hantering om vi så vill.
Tobias Krantz frågade vad det exakt är  som vi för
över  till  EU.  Det  är  det som nu står i det  här
utkastet. Det är begränsade  delar  av straffrätten.
Jag betonar att vi är väldigt noga med  att  de  ska
vara  gränsöverskridande och bara detta. Vi har även
med asyl-  och  immigrationsområdet,  som  jag  nyss
nämnde.  Vi  har  också civilrätten med ett undantag
som vi vill ha, nämligen  att  det  när  det  gäller
familjerättsområdet ska råda enhällighet.
Mats  Einarsson  tog  upp  den  delikata frågan om
domstolarnas roll i stadgan, som Ingvar Svensson får
ta sig an.
Beatrice Ask tog upp Europol och  Eurojust. Det är
ju  samarbetsområden, och hur de är reglerade  finns
med här.  Vi har också där understrukit att det inte
får vara för  extensivt  på  det området. Vi är noga
med att inga främmande plötsligt  skulle kunna börja
inleda  förhör  i Sverige, påbörja förundersökningar
och så vidare. Det är vi noga med.
Du nämnde initiativrätten. Det var en del i att få
länderna att acceptera  att  man  lämnar över de här
straffrättsliga   frågorna   till   det   gemensamma
området. Man vill ha kvar initiativrätten som  man i
dag har då det gäller rambeslutshanteringen. Här  är
det  medlemsstaterna som tar initiativ och så vidare
i samarbete  med  kommissionen. Men för att det inte
skulle bli blockerande och kaotiskt har man satt upp
en tröskel vid 25 %.
Kerstin Lundgren  frågade om sexveckorsperioden är
rimlig och vad man bygger  den  på.  Det finns sedan
tidigare   ett   Amsterdamprotokoll   om  nationella
parlament  och  som  talar  om att handlingarna  ska
komma  över. Läggs det då lagförslag  får  man  inte
börja  hantera  dem  inom  sex  veckor  för  att  de
nationella  parlamenten ska ha möjligheter att sätta
sig in i de här frågorna.
I den arbetsgrupp  som  har arbetat med nationella
parlament har vi sagt att det  inte  räcker med bara
sex veckor formellt i rådet, utan inte heller rådets
arbetsgrupper  får  börja  jobba  med  frågorna.  Vi
tycker  att det är en rimlig tid. Man borde  på  sex
veckor kunna  bilda  sig en uppfattning om ifall det
strider mot subsidiariteten eller inte.
Johan  Linander tog upp  gränspolisen.  Jag,  Lena
Hjelm-Wallén  och Ingvar Svensson har tolkat det här
så  att  det  inte   är   fråga  om  någon  gemensam
gränspolis.  Därmed  har  vi inte  lagt  fram  något
ändringsförslag för att ta  bort en sådan. Vi vill i
stället  ha  markerat  att det handlar  om  gemensam
samordning och den typen av frågor, inte att det ska
anställas EU-gränspoliser  som  ska ha EU-lön och så
vidare. Det är inte fråga om det.

Carl  B  Hamiltons fråga om subsidiaritetskontrollen
förstod jag  inte  riktigt.  Det  är inte så att man
behöver  invänta.  Det  är  en  sexveckorsperiod  då
jobbet  med  frågan ligger nere i rådet.  Under  den
perioden har de nationella parlamenten möjlighet att
reagera.  Reagerar   de  inte  och  är  de  inte  en
tredjedel rullar det vidare. Så är det.

Gunilla Carlsson gav  uttryck för de uppfattningar
som  man  väldigt mycket möter  i  konventet  och  i
arbetsgrupperna,  att  man  helt  och  hållet  borde
överlämna det här till unionen att sköta. Jag märker
när jag är hemma en helt annan uppfattning, att  man
är  väldigt  försiktig  med  detta  och  att det här
egentligen  är nationella frågor. Men vi tycker  att
om vi ska komma  åt  den här brottsligheten måste vi
utnyttja EU-samarbetet för det. Då ska det dock vara
fråga om avgränsade brott.  Det  får  inte  vara den
allmänna  generalklausulen  som skulle ge Europeiska
unionen möjlighet att gå in i  vilka brott som helst
och fatta beslut.

I den arbetsgrupp som ägnade sig  åt  detta  var  vi
väldigt  noga med det här. Vi tittade bland annat på
Förenta  staterna,   där  det  är  väldigt  noggrant
reglerat vad som är federalt  brott  och  vad som är
delstatligt  brott.  Samma  sak måste det ju vara  i
Europeiska unionen.

Ordföranden:  Ingvar Svensson  får  tyvärr fatta sig
kort.

Ingvar  Svensson (kd): Ja, tiden har gått,  och  jag
ska bli väldigt  kortfattad.  Mats Einarsson frågade
vem  som avgör. Ja, det är bara  under  mellantiden,
innan     EU     har     blivit     anslutet    till
Europakonventionen,  som  den här typen  av  problem
uppstår. Men det är redan nu  så  att EG-domstolen i
frågor som har anknytning till detta  tittar väldigt
noga på hur Strasbourgdomstolen har bedömt  liknande
ting.  Jag  håller  med  om  att  det  kan  vara ett
övergångsproblem, men det är inget stort problem.  I
arbetsgruppen  hade vi också besök av representanter
för  båda  domstolarna,   och   de  såg  inte  någon
problematik i detta.

Komplementära rättigheter i stadgan  som inte ligger
inom   Europakonventionen  faller  inte  under   EG-
domstolens  domvärjo.  Men de nationella domstolarna
får  kanske  den  viktigaste   rollen   i   det  här
sammanhanget.  Det är inte avgjort hur EG-domstolen,
som  vi  fortfarande   kallar   den,   ska  agera  i
förhållande   till   de   här   frågorna   utan  det
viktigaste finns i det rättsligt  bindande  som  kan
prövas även av de nationella domstolarna.

Ordföranden:  Jag  tackar  Sören  Lekberg och Ingvar
Svensson för deras inlägg. Vi går snabbt vidare till
nästa  punkt.  Vi  tar alltså inte någon  paus.  Jag
överlämnar ordförandeskapet till Susanne Eberstein.

Ordförande Susanne Eberstein  (s):  Jag lämnar ordet
till docent Petter Asp.

Docent  Petter  Asp, Uppsala universitet:  Jag  vill
först tacka för att jag har blivit inbjuden. Jag har
blivit  ombedd  att   kommentera  framtidskonventets
idéer och förslag i ett rättstillämpningsperspektiv.
I programmet anges att jag ska kommentera förslagets
konsekvenser för rättstillämpningen  i Sverige. Noga
taget  är det väl bara halva sanningen.  Som  kommer
att framgå  av  det  som  jag  ska  säga  är det min
uppfattning  att konsekvenserna på lagstiftningsnivå
är nog så viktiga  som  de  som kommer att uppstå på
rättstillämpningsnivå.

Jag kommer först att kort peka  ut  de punkter som
jag  har valt att kommentera. Man kan väl  säga  att
jag är  väldigt selektiv. Jag  kommer i huvudsak att
fokusera   på   harmoniseringen  av  den  materiella
straffrätten. Jag vill innan jag sätter i gång också
reservera mig så  till vida att när man talar om vad
konsekvenserna kommer  att  bli på ett så här tidigt
stadium,  är  det  naturligtvis   ganska  mycket  av
spekulation.  Dels kan jag ha missförstått  vad  man
har avsett, dels kan mycket hända än.
En första punkt som jag kommer att anknyta till är
naturligtvis  vad   som   kallas  nedmonteringen  av
trepelarstrukturen.    Enligt    förslagen    kommer
straffrätten inte längre  att  ligga  i en i princip
mellanstatlig  tredje  pelare  utan  den kommer  att
hamna  inom  det  som  tidigare  har betecknats  som
första  pelaren. Vi tar så att säga  ett  steg  från
mellanstatlighet   till  överstatlighet.  Vi  kommer
därigenom också att gå från mellanstatligt samarbete
genom  rambeslut,  beslut   och   konventioner  till
beslutsfattande på EU-nivå som gäller  direktiv  och
förordningar eller med den nya terminologin ramlagar
och lagar.
De  frågor  som jag vill ställa är dels om det här
innebär  att  EU-rätten  kommer  att  få  lika  stor
betydelse   i   straffrättstillämpningen   som   den
faktiskt har fått  på områden som tidigare har legat
i  första  pelaren, dels  vad  det  innebär  på  ett
institutionellt  plan. Jag går dock bara in på vissa
punkter.
Om  vi  inleder  med   att   se   närmare  på  vad
nedmonteringen  av  trepelarstrukturen  innebär  för
straffrättstillämpningen  kan  vi konstatera att det
finns  vissa  grundläggande  skillnader  mellan  den
första och den tredje pelaren.  Peter  Strömberg var
ganska mycket inne på dem. Den viktigaste skillnaden
i ett rättstillämpningsperspektiv är sannolikt att i
den  första  pelaren  spelar  principerna om  direkt
effekt,  EG-rättens  företräde  i   kombination  med
möjligheterna  för nationella domstolar  att  begära
förhandsavgöranden  en  väsentlig roll. Genom de här
principerna     kommer     EG-rätten      ned     på
rättstillämpningsnivå,  det  vill  säga  att svenska
domstolar tillämpar EG-rätten på olika sätt.
På    tredjepelarområdet    är    det   väsentligt
annorlunda.  Där  gäller att instrumenten  inte  kan
tillämpas direkt utan  alltid  måste  omsättas.  Det
stadgas   uttryckligen   vad   gäller   rambeslut  i
fördraget, och det gäller också i konventioner. Inom
tredje  pelaren  kan alltså rättstillämpare  på  ett
helt annat sätt än  inom  första  pelaren  hålla sig
till den svenska genomförandelagstiftningen.
Om  man nu bryter ned trepelarstrukturen, som  det
är tänkt,  skulle  man  kunna föreställa sig att det
skulle innebära att straffrättstillämpningen  kommer
att påverkas på ett sätt som påminner om det som har
skett   i  första  pelaren,  men  jag  skulle  vilja
ifrågasätta  om  det  inte  finns vissa faktorer som
talar emot en sådan slutsats,  åtminstone vad gäller
den   materiella   straffrätten,   det   vill   säga
definitionen av brott och så vidare.
Av   förslaget   framgår   att   när   det  gäller
harmoniseringen  av den nationella straffrätten  har
man tänkt sig att  byta ut rambesluten som tillämpas
nu mot direktiv eller,  med  den  nya  terminologin,
ramlagar.  Vad skulle det egentligen innebära?  Rent
tekniskt kan  man  säga  att rambesluten redan i dag
påminner  väldigt  mycket  om  direktiven  i  första
pelaren.   Båda   instrumenten   är   bindande   för
medlemsstaterna  med  avseende  på de  mål  som  ska
uppnås, men de lämnar form och tillvägagångssätt  åt
medlemsstaterna. Det är alltså ett beslutsfattande i
två    nivåer,    så   att   säga.   Man   ger   ett
lagstiftningsuppdrag åt medlemsstaterna.
Den enda riktigt  centrala  skillnaden är väl just
att   direktiv   i   första   pelaren  under   vissa
förutsättningar kan ha direkteffekt  medan rambeslut
inte har sådan direkteffekt, det vill  säga de måste
alltid implementeras i medlemsstaterna för att kunna
tillämpas.
Det  jag  skulle  vilja påpeka nu är att  när  det
gäller  den  materiella  straffrätten  får  den  här
skillnaden inte  så väldigt stor betydelse, eftersom
EG-domstolen, bland annat av rättssäkerhetsskäl, men
också  på grund av EG-rättsliga hänsynstaganden, har
slagit  fast  att  direktiv,   eller   de   framtida
ramlagarna,  inte  kan  åberopas  av  staten  mot en
enskild.  På  den  materiella  straffrättens  område
kommer  man  alltså  inte  heller  efter att man har
övergått från rambeslut till direktiv eller ramlagar
att   kunna  grunda  straffansvar  direkt   på   ett
direktiv. Det faktum att man flyttar in straffrätten
på det  överstatliga  området  får  alltså  inte det
genomslag i rättstillämpningen som EG-rätten  kan ha
på många andra områden.
Det  gäller  åtminstone inte om direktivet innebär
att man på nationell  nivå  ska  ingripa med straff,
det vill säga att direktivet kräver  en viss nivå av
straff, en viss nivå av kriminalisering.  I  den mån
ett straffrättsligt direktiv eller en straffrättslig
ramlag    innehåller    bestämmelser   som   hindrar
bestraffning,     det    vill    säga     innehåller
ansvarsfrihetsregler, förbud mot att bestraffa vissa
saker, kommer övergången  från  tredje  till  första
pelaren  att  innebära  en  viss  förändring. Sådana
ansvarsfrihetsregler  - om de nu alls  förekommer  -
kommer till skillnad mot  vad  som  gäller  i  dag i
rambeslut  att  kunna  ges  direkt effekt och hindra
tillämpningen  av  nationella  straffbestämmelser  i
svenska domstolar.
I det sammanhanget bör man hålla i minnet dels att
sådana här regler om ansvarsfrihet och så vidare lär
bli  väldigt  sällsynta, eftersom  hela  arbetet  är
inriktat  på  att  skapa  miniminivåer.  Arbetet  är
inriktat på att  främja  brottsbekämpningen  i någon
mening.  Dels  bör  man  hålla  i  minnet att sådana
regler som hindrar tillämpningen av  den  nationella
straffrätten förekommer redan i dag inom den  första
pelaren, alltså regler som rör fri rörlighet och  så
vidare   kan  i  dag  hindra  tillämpningen  av  den
nationella  straffrätten.  Så  det  är inte fråga om
någon principiell nyhet i den delen.
Sammantaget  kan  jag  alltså när det  gäller  den
materiella straffrätten säga  att jag är långt ifrån
säker   på   att  övergången  från  rambeslut   till
direktiv,  övergången   från  mellanstatlighet  till
överstatlighet,  kommer  att   innebära   någon  mer
revolutionerande            förändring            på
rättstillämpningsnivå.  Man  kan uttrycka det så att
de  allra mest centrala och utmärkande  elementen  i
EG-rätten   inte  får  genomslag  fullt  ut  på  den
materiella straffrättens område.
Det jag har  sagt  nu med stöd av de rapporter och
förslag som finns tillgängliga,  och  som låg på ett
bord  utanför  salen,  bygger  på  att  en eventuell
harmonisering av straffrätten kommer att  ske  genom
direktiv  eller ramlagar och inte genom förordningar
eller lagar,  som  det  ska kallas i fortsättningen.
Teoretiskt är det fullt tänkbart  att  EU utöver det
här  med  direktiven skulle kunna ges kompetens  att
utfärda   direkt    tillämpliga   förordningar   med
straffbestämmelser i  som sedan direkt ska tillämpas
av nationella domstolar.  Om  det  skulle bli så kan
man tala om en verklig övernationell straffrätt, och
då kan man tala om en lätt revolution av den svenska
straffrätten som vi känner den i dag. Men såvitt jag
kan  bedöma  är  det  inte  vad  man  strävar   mot,
åtminstone  inte  i  dagsläget. Men det är en viktig
poäng. Så länge man håller  sig  till  direktiv  och
ramlagar  blir förändringen på rättstillämpningsnivå
inte så jättestor. Skulle man däremot börja köra med
förordningar   och  lagar  är  det  en  mycket  stor
förändring.
Innan jag avslutar den här punkten vill jag betona
att det jag har  sagt  gäller  harmonisering  av den
materiella  straffrätten.  På  andra  områden,  till
exempel     när     det    gäller    internationella
straffprocessrätten, alltså utlämning, överlämnande,
internationell rättslig  hjälp  och  så  vidare,  är
situationen  delvis  annorlunda. Dels ska man enligt
förslagen,  såvitt jag  kan  förstå,  kunna  använda
förordningar.  Dels kan de här reglerna i vissa fall
ges  direkteffekt,   alltså   tillämpas   direkt  av
domstolarna,  eftersom  de inte alltid är betungande
mot den enskilde. I de delarna är det fullt tänkbart
att det här får ganska stora  konsekvenser  också på
rättstillämpningsnivån.
Sedan  tänkte jag bara kort säga ett par saker  om
förändringarna  på lagstiftningsnivå. Först vill jag
uppmärksamma       att       nedmonterandet       av
trepelarstrukturen     och      överförandet      av
beslutsbefogenheter  -  det  här  är helt självklart
naturligtvis - kommer att innebära att de nationella
parlamenten får betydligt mindre att säga till om än
de har i dag. Både rambeslut och konventioner  måste
på  delvis  olika  sätt  godkännas  av  den  svenska
riksdagen   för   att   bli  bindande  för  Sverige,
åtminstone om rättsakten  innebär  något väsentligt.
Den yttersta beslutanderätten ligger  ändå,  även om
det  kanske  inte  alltid  är  så  i  praktiken, hos
riksdagen.  Om kompetens överförs till EU  får  inte
riksdagen den  här  rollen.  Det  blir  fråga om att
riksdagen,  på  sätt  som  i  dag  sker  inom första
pelaren,   får  försöka  samverka  med  och  påverka
regeringen på olika sätt. I viss mån får man en roll
också      vad      gäller       hanterandet      av
subsidiaritetsprincipen. Men helt  klart  är väl att
man  får  en väsentligt mindre roll. Jag tycker  att
man  i  alla   fall   kan   väcka  frågan  i  vilken
utsträckning   det   är   rimligt   och    bra   att
strafflagstiftning   i   praktiken  tillkommer  utan
riktig    medverkan    av   parlamentariskt    valda
församlingar.
En liten punkt som också  förtjänar  uppmärksamhet
är den föreslagna övergången från beslutanderätt med
enhällighet till beslut med kvalificerad  majoritet.
Såvitt jag kan bedöma är det inte helt orättvist att
säga  att  en  medlemsstat  redan  i  dag  i  ganska
begränsad utsträckning kan utnyttja den vetorätt som
ligger  i  kravet på enhällighet. I förhandlingar  i
Bryssel måste  man  så  att säga välja sina strider.
Man  kan inte bråka om allt  som  man  skulle  vilja
bråka  om  eller som man borde bråka om. Ser man det
på  det  sättet   är   det  klart  att  de  faktiska
möjligheterna  att säga nej  till  olika  initiativ,
förslag och utkast  minskar  med  en  övergång  från
enhällighet  till kvalificerad majoritet. Det är väl
också så att har  man  en  vetorätt  kan man påverka
ganska starkt i förhandlingarna. Peter  var  inne på
det.  Är  det  kvalificerad  majoritet  krävs det en
klick  av  medlemsstater  för  att  kunna påverka  i
förhandlingarna på det viset.
Det  här  ökar naturligtvis möjligheterna  att  få
saker gjorda.  Det är alldeles klart. När det gäller
det straffrättsliga  området  skulle  jag bara vilja
peka  på  den  risk som bottnar i att samarbetet  är
inriktat   på   miniminivåer.    När    det   gäller
kriminalpolitiken kan man lugnt säga att  EU  i  sig
och   många   medlemsstater  i  Europa  har  en  mer
repressivt inriktad  kriminalpolitik  än  vi  har  i
Sverige  och  delvis  i de övriga nordiska länderna.
När man ska harmonisera och tillskapa minimiregler i
Europa är det rätt givet  att man inte utgår från de
länder  som  har så att säga  den  minst  repressiva
attityden, utan man vill flytta upp nivån. Det leder
till en väldigt  ensidig kriminalpolitik. Jag skulle
nog vilja hävda att  riskerna  för  att den svenska,
och  som  jag  uppfattar  den ganska rationella  och
humana kriminalpolitiken, riskerar  att  gå förlorad
på sikt i ett samarbete. Den risken förstärks om man
övergår  till kvalificerad majoritet. Det blir  helt
enkelt svårare  att  i  förhandlingar  putsa  och få
förslagen mer aptitliga.

Det  finns  mycket  mer  att säga och mycket mer att
diskutera,  men jag nöjer mig  här  och  tackar  för
uppmärksamheten.

Ordföranden: Tack så mycket, Petter Asp! Jag är glad
om du stannar  på  podiet. Vi har redan nu några som
vill ställa frågor.  Men  vi  kommer först att lämna
ordet till Klas Bergenstrand, vår riksåklagare.

Riksåklagare Klas Bergenstrand:  Fru ordförande! Jag
har sett min uppgift här i dag inte  så mycket eller
kanske inte alls vara att recensera eller  ge  några
synpunkter  på  den politiska processen att utvidga,
förändra  och  utveckla   Europeiska   unionen  utan
snarare   att  ge  en  lägesrapport  från  den   mer
praktiskt operativa  nivån.  Som  företrädare för en
organisation  som varje dag arbetar  i  en  helt  ny
miljö vill jag  säga  att  det  är en utomordentligt
dramatisk,  positiv och helt riktig  utveckling  som
har skett de  allra  senaste  åren,  framför allt på
straffprocessrättens område.

Fram  till  mitten  av 90-talet eller till  och  med
sekelskiftet levde vi  som åklagare kvar i den värld
som mycket präglades av  staternas  suveränitet  och
rätt  att  själva  bestämma över straffprocessen och
brottsbekämpningen   inom   respektive   land.   Men
därefter   har   dramatiska    förändringar   alltså
inträffat som jag vill säga generellt sett är mycket
bra.

Vi har hört här och  ni känner väl  till  att de här
förändringarna  tar sikte både på ett nytt regelverk
och på nya institutioner,  på nya samarbetsformer på
det   praktiska  planet.  Allt  detta   har   alltså
dramatiskt     förändrat    förutsättningarna    för
brottsbekämpning  för  åklagare  och  även för andra
aktörer inom det här området. Det är en  utveckling,
kan jag säga, som har gått oerhört snabbt.  Jag  ska
inte  recensera  den utvecklingen utan bara ge några
små inblickar i hur  det  praktiska arbetet ser ut i
dag och kanske också göra några reflexioner över hur
vi  egentligen vill se arbetet  utvecklas  framöver.
Det är  min uppfattning, och jag tror att alla delar
den, att  det här inte på något sätt är slutet på en
utvecklingsprocess.  Det  är definitivt början på en
process som rimligen bör leda  fram till ännu bättre
förutsättningar      för      ett     arbete     med
brottsbekämpningen över och utanför  gränserna, vill
jag säga.

Utvecklingen  har  alltså  gällt att förändra  och
harmonisera regelverket. Jag ska  inte uppehålla mig
så mycket vid det utan bara konstatera  att vi i dag
har nya förutsättningar att arbeta på ett  effektivt
och  rationellt  sätt  när det gäller internationell
rättslig  hjälp.  Vi har fått  nya  möjligheter  att
hantera också utlämningsärenden, och vi har i Europa
fått en utveckling  som  rätt  så  mycket liknar den
nordiska  utvecklingen, som vi är vana  att  hantera
och har levt med under många, många år.
Vi har också  fått institutioner som på olika sätt
ska medverka till  den  här  utvecklingen och som är
viktiga  beståndsdelar  i  processen.  Eurojust  har
nämnts.  Där har Sverige från  början  varit  aktivt
därför  att  Eurojust  tillkom  precis  när  vi  var
ordförandeland.  Vi  lade  ned  mycket  energi  från
åklagarväsendets  sida,  kan jag säga, på att ge den
här institutionen rätt inriktning  och bra praktiska
förutsättningar  att  arbeta. Vi har också  fått  en
vice ordförande som är svensk åklagare, så vi tycker
att vi har kommit väl in i det arbetet.
Vi har i kombination  med  Eurojust också fått ett
europeiskt rättsligt nätverk som  bygger  på det som
är viktigt, nämligen direkta kontakter med operativt
verksamma  åklagare.  Man  skaffar  sig alltså  både
kunskaper  och erfarenheter, personlig  kunskap  och
kännedom om andra länders rättssystem, och får också
personliga kontakter  med  kolleger  i andra länder.
Det är en utomordentligt bra institution,  vill  jag
påstå.
Vi har i kombination med detta, vilket också är en
ny   utveckling,   även   lärt   känna  varandra  på
verksledningsnivå.  Jag och mina kolleger  i  Europa
träffas   regelbundet  för   att   diskutera   olika
utvecklingsfrågor.  Det  är inte bara vi som gör det
utan de här institutionerna  och  vi själva anordnar
mängder  av  kontaktpunkter  och  mötesplatser   för
åklagare  som  är  operativt verksamma. Vi har möten
där vi diskuterar gemensamma  rättsliga  frågor,  vi
har  språkutbildning  och vi har rader av seminarier
och  andra  kontakter också.  Allt  detta  medverkar
också till att  de  nya instrumenten fungerar på ett
praktiskt och operativt effektivt sätt. Jag vill med
all respekt säga, och  så  måste  det vara så klart,
att  de  beslut som fattas och de regelverk  som  på
olika  sätt  tas  fram  i  Bryssel  naturligtvis  är
förutsättningen   för   att   få   en  bra  operativ
verksamhet.  Men erfarenheterna från  alla  områden,
inte minst från  det  polisiära  området, är att ska
det här fungera på ett bra sätt i  praktiken, ja, då
krävs det närmast ett personligt förtroende  för den
kollega  ute  i Europa som man samarbetar med i  ett
visst ärende.
Tiden är knapp men jag skulle vilja göra några små
reflexioner om  den  fortsatta utvecklingsprocessen.
Först och främst vill  jag  bara säga att man ska se
upp  lite  grann  med  farten och  hastigheten.  Det
nämndes här att utvecklingen har varit snabb och att
det  är  bra.  Men  jag  ska  också,  som  en  liten
observation, säga att man  inte  bara  ska fatta den
här typen av stora beslut utan de ska också omsättas
i  praktiken. Det krävs administrativa rutiner.  Det
kräver  utbildning  och  det  kräver  att man skapar
kontakter. Det här tar tid.
Vi  har  nu  under  mycket  kort  tid  fått  olika
kombinationer av regelverk och institutioner. Ibland
kan  i varje fall vi som arbetar praktiskt  med  det
här fundera lite grann på vilken väg vi ska använda.
Ska vi använda oss av Eurojust, som är en kontaktyta
mellan  åklagare,  numera  stationerad i Haag, eller
ska  vi  använda  oss av det rättsliga  nätverk  som
finns  för att byta  information  med  varandra  och
bedriva  utredningar  eller  ska vi, vilket också är
tillåtet, ta direktkontakt mellan åklagare i Sverige
och  i  andra  europeiska länder.  Frågan  uppkommer
sedan också lite  grann  hur de här olika instituten
och instrumenten ska samverka  med  varandra. Det är
lätt hänt att man i den här hastigheten  inte tänker
riktigt   på   hur   gränsytorna   mellan  de  olika
instrumenten ser ut, vilket man ska  prioritera, när
man ska använda olika typer av instrument och hur de
ska  samverka med varandra. Vi kan se att  det  just
pågår  en  ganska  intensiv diskussion exempelvis om
samverkan mellan nätverken och Eurojust.
En annan liten reflexion  som  jag  tycker är värd
att  nämna  här  är  att  hela  den här utvecklingen
bygger på att man har tillit till och förtroende för
varandras rättssystem. Det är väl enkelt uttryckt så
att de rättssystem som geografiskt  sett  är närmast
har  man  störst  förtroende  för, känner man kanske
också  mest  och  har  haft mest kontakter  med.  Ju
längre bort de finns desto  mer tveksam är det klart
att man börjar känna sig till  hur det egentligen är
med olika typer av beslut. Man förstår  kanske  inte
riktigt de materiella rättsliga bestämmelserna bakom
ett visst beslut. Man har ibland kanske inte riktigt
förtroende  för  eller  i varje fall inte kunskap om
hur rättsordningen i sig ser ut.
Den  här känslan kan jag  säga  finns  bland  alla
praktikerna   när  man  träffas  för  att  diskutera
utvecklingen  i   Europa.   Ett   bra   exempel  som
diskuteras just nu runt om i olika sammanhang är den
europeiska  arresteringsordern,  som väldigt  mycket
bygger just på att man antar och godtar  en gemensam
europeisk  standard och att man känner säkerhet  och
trygghet inför  beslut  av  rättsliga  myndigheter i
medlemsländerna.  Jag  kan  inte  peka på några  fel
någonstans,  men jag säger att den känslan  finns  i
varje fall: Är  det verkligen så att alla domstolar,
alla åklagare och  kanske också alla andra rättsliga
myndigheter i hela Europeiska unionen har samma höga
standard som vi har  här  i  Sverige? För det har vi
ju. Det kanske är så, men jag  kan  förutse  att det
säkerligen  kan  bli  diskussioner  och  det kan bli
debatter om just den typen av frågor också. Här tror
jag   att   man   får   vara  lite  uppmärksam  från
beslutsfattarnas sida. Ska  de  här systemen fungera
på  ett  bra sätt krävs det att man  har  förtroende
för, att man  känner  tillit  till och att man också
har kunskap om varandras rättssystem.

En  annan  liten  observation  som  man  i  det  här
sammanhanget kan nämna är att de här institutionerna
på  något sätt har en inbyggd kraft  att  kunna  bli
ganska  starka  i  sig  själva. Jag vill inte direkt
påstå att de utvecklas mot en byråkrati, men man ska
vara väldigt uppmärksam på  att det vi som praktiker
behöver   inte   så   att   säga   är   komplicerade
konstruktioner med en stor överbyggnad, utan vi vill
ha  möjligheter  att driva operativa frågor,  alltså
förundersökningar och utredningar, på ett enkelt och
obyråkratiskt sätt.  Jag  kan  säga  att  det alltid
finns  tendenser  i den här typen av internationella
institutioner och organisationer att utveckla sig på
andra områden. Det  kan  jag  säga  att vi är mycket
uppmärksamma  på.  Vår åklagare i Eurojust  har  det
under observation hela tiden, och jag vill hävda att
där ser vi inga sådana  faror  ännu.  Men  de  finns
någonstans  där, det ligger på lut att man utvecklar
sig från den  rent  operativa verksamheten över till
kanske helt andra frågor också.

Sedan bara en synpunkt som, det ska jag säga, inte
gäller Sverige, för vi  har mycket bra kontakter med
vårt fackdepartement och  deltar  i  arbetsgrupp och
expertgrupp också i Bryssel. Men jag kan  ju se lite
grann  när jag möter mina kolleger ute i Europa  att
det ibland  finns ett ganska långt avstånd mellan de
som ska tillämpa  de nya systemen och de som en gång
i tiden var med och utarbetade dem. En allmän önskan
som kom fram bland  annat vid ett möte som vi hade i
Visby mellan europeiska  riksåklagare  var  att  man
kanske  i  större  utsträckning  och  på  ett tidigt
stadium  borde  lyssna  på  och ta med experter  och
operativa åklagare när det gäller  att  utveckla  de
nya systemen och institutionerna också i Europa.

Men  generellt  sett vill jag säga det att det är en
utomordentligt bra utveckling. Jag tror inte att det
finns någon som önskar  sig  tillbaka till den värld
som gällde tidigare, där man på ett mycket invecklat
och  komplicerat  sätt måste resonera  med  varandra
över gränserna via de diplomatiska kanalerna. Det är
en riktig utveckling.  Den  går fort, men jag tror i
och för sig att det är bra.

Ordföranden:    Tack    för    de   observationerna,
riksåklagaren. Var snäll och sitt fram vid podiet!

Vi  har  lite tidsnöd, och jag vädjar  till  de  fem
frågeställare   som   anmält  sig  att  vara  mycket
kortfattade  så  att  vi  också  har  möjlighet  att
genomföra den sista programpunkten.

Göran Lennmarker (m): Jag sitter  också  i konventet
så jag vill göra följande kommentarer:

Först  och  främst är hela konventets idé  att  de
olika rättssystemen kommer att fortsätta att finnas.
Det finns ingen  ambition  att  skapa ett europeiskt
rättssystem. Common law, romersk rätt och vad det nu
är  vi har som bas kommer att fortsätta  för  evigt.
Ja, i  alla  fall  så  länge detta konvents resultat
fortgår. Det vill säga det  handlar  inte  om detta.
Amato,  som  har lett dessa möten, berättade om  hur
man i Italien  försökte  kombinera  två rättssystem.
Det  går  åt  pipan, som han säger. Vi ska  ha  våra
långa rättstraditioner. Dem kommer vi att leva med.
Det handlar mer  om att tackla just de problem man
ibland har när man har skilda synsätt på straff. Där
är Sverige normalt inne  på  att  öka  straffen. Det
gäller  trafficking,  knarket - Holland och  Danmark
och haschet, ni vet. Vi har miljöbrott där vi ibland
har en känsla av att det  är  för låga straffsatser.
Så   normalt   är  Sverige  inne  på  att   få   upp
straffsatserna på  vissa  brott av den här typen som
ses  som  lindriga eller inga  brott  alls  i  vissa
länder. Spontant  finns  det en harmonisering redan.
På  större  delen  av  straffområdet  finns  det  en
spontan harmonisering därför att man betraktar brott
relativt lika.
Låt mig också säga att  det stora är att vi får in
Europaparlamentet i lagstiftningen.  Det  tycker jag
är det kvalitativt absolut viktigaste kravet att ett
parlament   ordentligt   behandlar   lagstiftningen.
Erfarenheten vi har, inte minst efter det som följde
efter   den  11  september,  är  att  vi  inte   har
tillräcklig     kvalitet     i     den    europeiska
lagstiftningen.  Vi  måste  ha  ett  parlament   som
ordentligt granskar allting.

Låt  mig  också säga att det inte finns någon idé om
att vi skulle ha ett särskilt EU-rättssystem, alltså
den   amerikanska    modellen   med   ett   federalt
rättssystem och delstatliga.  Det  finns alltså inte
utan det finns nationella system.

Ordföranden: Ingen fråga, det var bara  en inblick i
evigheten.

Gustav Fridolin (mp): Jag har två frågor till Petter
Asp.  Den  första ligger möjligen något utanför  det
område som du  naturligt  brottas  med  men  som  du
berörde  när  du höll ditt anförande. Det handlar om
det problem som  jag  och Miljöpartiet också ser och
har påtalat, att straffrätten  kan  komma  att missa
den parlamentariska vägen, så att säga, och  inte gå
genom ett parlament, åtminstone inte på det sätt som
vi  är  vana  vid.  Då undrar jag, om du gör en kort
analys: Var tror du att  systemet  kommer att behöva
förändras?  Är  det  någonstans på den  överstatliga
nivån  man  kommer  att se  det  här  problemet  och
försöka förändra det,  blir  det  på  den nationella
nivån man anpassar sig genom att tänka  sig  att  en
regering  måste  vara  en  majoritetsregering  eller
kommer  man på annat sätt att försöka få ett bredare
folkligt  stöd för de linjer man möjligtvis driver i
ministerrådet?

Den andra frågan  rör  det du avslutade med, att det
här skulle kunna innebära  en  risk  för att den mer
rationella och humana synen på straffrätt som vi har
i  Sverige  kan  tänkas urholkas vad det  lider.  Du
nämnde det, men du  kom  liksom aldrig riktigt in på
hur stor risken är och vilken  tidsrymd  du talar om
när  du  gör  ett  sådant uttalande. Det skulle  jag
vilja att du utvecklade något.

Joe Frans (s): Lite kort bara. Gäller konsekvenserna
för  den  nationella lagstiftningen  och  riksdagens
roll, som du  var  inne  på,  Petter Asp, enbart det
straffrättsliga området eller gäller det civilrätten
över huvud taget om man undantar familjerätten?

Till Klas Bergenstrand: Hur ser  du  på förhållandet
mellan  Eurojust och Europol? Det finns  ju  länder,
som Frankrike,  som exempelvis pratar om att man ska
kunna övervaka Europols  förundersökningsverksamhet.
Kan du kommentera det?

Alice Åström (v): Min fråga  till Petter Asp handlar
om vilken påverkan detta har på  rättstillämpningen.
Ofta hamnar vi i diskussioner om pelarstrukturer och
vad det formellt är. Men om man lägger  ihop det här
med den samtidigt allt snabbare harmoniseringen blir
min   fråga,  utifrån  ett  individperspektiv:   Hur
påverkas den rättstillämpning och rättstradition som
bygger  på  att  det  ska  finnas en förutsägbarhet,
likhet  inför  lagen och rättssäkerhet  av  att  man
bygger  mycket  på  ett  ömsesidigt  förtroende  för
varandras rättssystem,  när vi egentligen har ganska
skilda  rättssystem?  Hur kan  det  här  påverka  de
enskilda individerna? Det  är ju de som det här ändå
påverkar i allra högsta grad  och  inte bara oss som
lagstiftare.

Tobias  Krantz  (fp):  Mina  synpunkter  gäller  det
Petter Asp pratade om. Du sade att du var orolig för
den parlamentariska beredningen  av de här frågorna.
Jag  tycker att det finns mycket av  missförstånd  i
svensk debatt. När man diskuterar att frågor flyttas
över till europeisk nivå fokuserar man alltid på att
den svenska  riksdagen  får  minskat  inflytande.  I
själva  verket får alla nationella instanser minskat
inflytande  eftersom ett beslut följaktligen flyttas
från  en nivå  till  en  annan.  Också  den  svenska
regeringen  får  förstås  minskat  inflytande om man
flyttar  beslut  från nationell nivå till  europeisk
nivå.

I själva verket  tycker  jag  att det finns större
möjligheter, ungefär som Göran Lennmarker  också var
inne  på,  att bereda det här parlamentariskt  genom
att Europaparlamentet  kommer  in, genom att man för
in det här i den normala överstatliga beslutsgången.

De    nationella    parlamentens    uppgift    måste
huvudsakligen  vara  att  bevaka  i  det här  fallet
ministerrådets beslutsfattande och se  till  att  de
positioner  som  den  svenska regeringen intar är så
väl förankrade i riksdagen  som  möjligt.  Det måste
väl   vara   där   som   de  nationella  parlamenten
huvudsakligen ska komma in.

Ordföranden: Jag tackar för  det. Ni får två minuter
var  på  er  för  att  svara  på  dessa  frågor  som
egentligen skulle kräva en hel vecka.

Petter Asp: Med bara två minuter till förfogande vet
jag inte riktigt hur jag ska börja.  Jag  kan  börja
med  Gustav  Fridolin.  Du  talade  bland  annat  om
repression  och om hur stora riskerna egentligen är.
Det beror lite  på  hur  fort  man  går fram och hur
mycket man gör. Blir det så att en väldigt  stor del
av straffrätten kommer att ligga i Bryssel tror  jag
att  det  finns  en risk att vi kommer att se ganska
stor påverkan. Är det en mindre del är det klart att
det kanske blir öar i ett större hav.

Frågan om parlamentens  inblandning  och var man ska
göra förändringar avstår jag från att  svara  på  så
här kort tid.

Joe Frans! Det jag sade gällde bara straffrätten.

Alice Åström tar upp tanken på ömsesidigt förtroende
och  ömsesidigt  erkännande,  vilket  i  och för sig
syftar  på  rätt  mycket.  Det  kan för den enskilde
innebära att man får längre till den instans som har
fattat  det  beslut  som  man drabbas  av.  Man  kan
drabbas av ett beslut fattat i Italien. Det är klart
att det i praktiken kan påverka ens möjligheter. Det
är svårt att ringa upp och  fråga  vad  det betyder.
Det   blir   på   visst   sätt  kanske  svårare  att
ifrågasätta beslut. Det är  väl en naturlig följd av
avståndet   mellan   beslutande  och   verkställande
myndigheter.

Dessutom kan man ibland  känna  att det går för fort
fram   när   det  gäller  principen  om   ömsesidigt
erkännande,  som   Klas   var   inne  lite  på.  Det
förtroende  som  man vill visa varandra  finns  inte
alltid på lägre nivåer,  alltså  det  förtroende som
man   visar   vid  ett  förhandlingsbord  i  Bryssel
motsvaras inte  alltid  av  de reella förhållandena.
Det tror jag att man kan säga  utan  att  sticka  ut
hakan alltför mycket.

Demokratifrågan  och  parlamentens  inblandning tror
jag att jag avstår från att kommentera.  Det är lite
kort tid för att det ska bli meningsfullt.

Klas Bergenstrand: Kort svar till Joe Frans. Jag vet
att  det  finns  många  förslag om en utveckling  av
Eurojust ända fram till att  bli  en  kärna  för den
europeiske åklagaren. För mig som praktiker kan  jag
säga  att  utgångspunkten  är  att  Eurojust  är  en
mötesplats  för operativt verksamma åklagare, numera
i  Haag. Tyngdpunkten  ska  enligt  min  uppfattning
ligga   just   i  att  man  byter  information.  Man
samordnar utredningar  med  varandra. Där tycker jag
att  man  ligger just i dag, och  jag  skulle  gärna
vilja se att  den  kärnuppgiften  först utvecklas på
ett bra sätt. Sedan kan man säkert  tänka  sig också
andra uppgifter. Jag har ingen egen klar uppfattning
om  man  exempelvis  ska  kontrollera  Europol eller
inte.   Jag   vill   satsa  på  den  rent  operativa
verksamheten under överskådlig tid framåt.

Ordföranden: Jag tackar  så  hemskt  mycket för det.
Jag  överlämnar  nu ordet till statssekreteraren  på
Justitiedepartementet Dan Eliasson.

Statssekreterare            Dan            Eliasson,
Justitiedepartementet:   Tack   så    mycket,    fru
ordförande,  för inbjudan att komma hit och resonera
med  er  om  framtidsfrågorna   när  det  gäller  de
rättsliga frågorna och inrikes frågor. Jag har varit
statssekreterare   på  Justitiedepartementet   sedan
ungefär  två  år  tillbaka.   Dessförinnan  var  jag
ansvarig   för   de  internationella   frågorna   på
departementet ett  antal  år. Jag har jobbat på hel-
eller  deltid  med EU-frågor  sedan  1987.  Jag  har
alltså sett den  utveckling  som har skett i Sverige
när  det  gäller  vårt  förhållningssätt   till  den
europeiska  integrationen och unionen. Jag har  sett
och jag har känt  den  oro  som har präglat många av
oss  när  det  gällt  de  steg  vi   skulle   ta  på
integrationens väg i EU när vi blev medlemmar:  EES-
avtalet, medlemskap, Amsterdam, Nice och nu det här.
Samtidigt har jag också sett och känt de möjligheter
som  integrationen har gett oss när vi har utnyttjat
dem.

Jag  kommer  ihåg  1995,  och  hur  tveksamma  och
misstänksamma vi var mot Europol. Vad är det här för
någonting  egentligen?  sade vi. Ett internationellt
polisorgan! Det dröjde ett  eller  två  år  tills vi
sade  att Europol är slagskeppet när det gäller  att
bekämpa den internationella brottsligheten i Europa.
Det  tog  inte  lång  stund  förrän  vi  var  en  av
initiativtagarna  till Eurojust. Sverige är faktiskt
en av initiativtagarna  tillsammans  med  Frankrike,
Belgien och Portugal till att skapa Eurojust. Det är
egentligen en ganska fantastisk utveckling.
Nu  står vi inför en situation där vi på nytt  ska
ta någon  typ  av kvalitativt och kvantitativt steg.
Vi känner en viss  berättigad oro: Vad leder det här
till? Men jag är övertygad  om att när vi nu tar ett
steg, hur stort det än blir,  så kommer vi att skapa
oerhört  goda  förutsättningar  för   ett   tryggare
Sverige och Europa.
Jag  går  nu över till dagens diskussion, och  jag
ska säga några  korta  ord  om utgångspunkterna. Jag
har också några ord om behovet  av  framsteg på RIF-
området. Vägen framåt, viss överstatlighet och visst
beslutande med kvalificerad majoritet blir det också
några ord om. Slutligen ska jag säga  lite  grann om
tydliga gränser för samarbetet.
Om vi börjar med utgångspunkterna för diskussionen
så  skulle  jag  vilja måla en bild som jag tror  är
ganska talande. Jag tänker nämna narkotikan. I stort
sett  all  narkotika  som  finns  i  Sverige  kommer
utomlands ifrån. En stor del - vi vet inte exakt hur
mycket  -  kommer  från  eller  genom  dagens  eller
morgondagens   EU-länder.  Vi  tittar  i  den  undre
världen i våra större  städer och vi konstaterar att
det  finns  stora  internationella   kopplingar.  Vi
tittar på våra fängelser i Sverige och  vi  ser  att
nog finns det internationella kopplingar även där.

Detta  talar  naturligtvis  för  ett  fördjupat  och
förbättrat   samarbete   inom  unionen.  Det  är  en
utgångspunkt.   Brottsligheten   blir   naturligtvis
alltmer internationell, och detta bara accentueras.

En  annan punkt är  att  vi  svenskar  blir  alltmer
rörliga.  Vi reser utomlands, vi studerar utomlands,
vi turistar  utomlands  och  vi jobbar utomlands. Vi
har kopplingar inom unionen till varandra. Det finns
olika system och olika tvister.  Det  är  klart  att
våra  rättssystem  måste fungera nära ihop så att vi
kan   kräva  våra  rättigheter   och   så   att   de
skyldigheter  som vi har kan utkrävas av oss oavsett
om vi rör oss över gränserna.

Det  är  också   en  fråga  om  rättssäkerhet.  Vi
svenskar  fokuserar  mycket   på   rättssäkerhet   i
Sverige,  men  beakta  all den rörelse som sker från
Sverige - runtom i Europa!  Har inte vi behov av att
också aktivt jobba för rättssäkerhetsfrågor runtom i
Europa? Det är trots allt inte  bara till fromma för
andra  länders  medborgare,  utan  också  våra  egna
medborgare  när  vi  hamnar någonstans  utomlands  i
tvist  eller i delo med  rättsvårdande  myndigheter.
Det finns ett egenvärde där också.
Det finns  även  en  annan  sak,  som jag tror att
Riksåklagaren  var  inne på. Det är oerhört  viktigt
att  vi ytterligare kan  bygga  upp  det  ömsesidiga
förtroendet  mellan  de rättstillämpande myndigheter
som nu håller på att byggas  upp  inom  unionen. Det
behövs  regler till stöd för att kunna utveckla  det
här ytterligare. Det är helt uppenbart.
Detta leder  oss  till  att resonera lite grann om
behovet  av framsteg på området  för  rättsliga  och
inrikes frågor.  Uppfattningen måste nog vara att vi
måste fördjupa samarbetet  i många frågor. Det finns
några  uppgifter  som  är  särskilt   angelägna  för
unionen.  Jag  tror  att  en av nyckelfrågorna,  som
också Riksåklagaren var inne  på, är att vi måste se
till att vi ytterligare fördjupar  samarbetet mellan
de brottsbekämpande myndigheterna. En  förutsättning
för  att  vi  ska  kunna  bekämpa gränsöverskridande
brottslighet   är   framför  allt   ett   fungerande
operativt  samarbete mellan  våra  polismyndigheter.
Jag som kommer  från Dalarna brukar säga att det ska
vara lika lätt för  polisen i Borlänge att samarbeta
med polisen i Barcelona som det är att samarbeta med
polisen i Stockholm.  Det  är väl ganska självklart,
när   vi   rör   oss  så  mycket  -  bortsett   från
språkbarriären, som man naturligtvis får jobba med.
En  annan  fråga  som   måste   effektiviseras  är
Eurojust  och  Europol. Vi måste vidareutveckla  det
här   till   ytterligare   effektiva   verktyg   för
koordinering av  åklagar- och polissamarbetet. Vi är
en bra bit på väg,  men  vi  kan  bli ännu bättre på
det.
Jag  går  nu  över  till  principen om  ömsesidigt
erkännande.  Ni  vet att det egentligen  finns  två,
eller kanske tre, skolor inom unionen för hur vi ska
fördjupa samarbetet.  En  del  vill  ha  en enhetlig
rättsordning  bland  alla länder. Andra länder  vill
att   vi   ska   bygga   broar   mellan   de   olika
rättskulturerna.  En tredje  skola,  som  vi  kanske
tillhör, är mer en kombination av de första två. Den
innebär  att man inte  ska  vara  så  dogmatisk  med
uniformering av lagstiftning och inte heller alltför
dogmatisk med att bara bygga broar. Vi ska i stället
söka oss fram praktiskt för varje ämnesområde.
Det   finns   väl   också   skäl   för   en   viss
straffrättslig   harmonisering.   Gränsöverskridande
brottslighet     kan     i    vissa    fall    kräva
gränsöverskridande straffbestämmelser.  Ska vi komma
åt människohandel så måste nog brottsrekvisiten vara
enhetliga och tillräckligt vidsträckta för  att  bli
effektiva.  Vi  tycker  att det är ofantligt jobbigt
med  människohandel. Många  av  de  kvinnor  som  är
utsatta kommer hit. Men människohandeln har ju många
gånger  inte sitt ursprung i Sverige. Handeln kanske
sker här,  men  kvinnorna  kommer från andra länder.
Det  är  klart  att  det  finns  ett  behov  av  att
harmonisera lagstiftningen med de  länderna  för att
komma åt problematiken i ursprungsländerna.
Vilken är då vägen framåt? Viss överstatlighet och
visst  beslutande  med  kvalificerad majoritet, står
det  i  mitt  manuskript här.  Det  är  väl  en  bra
sammanfattning av vad jag tror är vägen framåt.
Det är uppenbart  att  utvidgningen innebär att vi
förutom  ett  större  antal  medlemsstater  får  mer
komplicerade beslutsstrukturer. Jag har suttit med i
nästan alla rådsmöten med RIF-rådet  sedan 1995. Jag
har  varit  med  i  K4-kommittén  och  artikel   36-
kommittén,  som  det  hette,  inför  och  under  det
svenska  ordförandeskapet  och lett det arbetet. Det
är  helt uppenbart att det krävs  effektiviseringar.
Det går  tungt.  Det  går inte snabbt. En del hävdar
att det går framåt för  fort  ibland.  Jag  vill nog
hävda att det skulle kunna gå ännu snabbare på vissa
områden. Sedan finns det en del centrala frågor  som
man naturligtvis måste vara försiktig med, men vissa
saker i tredje pelaren går otroligt långsamt, skulle
jag  vilja säga. Här är det klart att QMV kommer att
vara en viktig del.
Det  är  inte okomplicerat att gå från enhällighet
till  QMV  på  en  del  områden  -  vilka  måste  vi
naturligtvis  resonera  om.  Kvalificerad  majoritet
innebär de facto att man kan bli överröstad.  Men om
vi tittar på Sveriges medlemskap sedan 1995 och  ser
hur  vi  har  utvecklat den inre marknaden och varit
med på det arbetet så ser vi att QMV fungerar ganska
bra för oss i Sverige.  Vi lyckas i grund och botten
klara hem de centrala värden  som vi vill värna. Det
finns någon typ av inbyggt samförstånd  inom  EU när
det  gäller  att vi naturligtvis måste ha förståelse
för  när  något   land  har  stora  politiska  eller
rättsliga problem i  en  viss  fråga.  Man  försöker
hitta  lösningar på det. Jag tror att så skulle  bli
fallet också  om man gick över till QMV på en del av
de frågor som finns inom tredje pelaren.
Jag tror alltså  inte  att  det  behöver  vara  så
dramatiskt  i  praktiken. Det handlar om förtroende,
och det handlar  också om självförtroende - vår egen
möjlighet att klara av förhandlingar. Jag tycker att
vi  kan  ha ganska gott  självförtroende  i  Sverige
givet den  historia  vi  har  sedan  1995 på det här
området.
Om man ska gå över till QMV så tror jag att det är
viktigt  att  man  avgränsar  QMV-områdena   väldigt
tydligt.  Jag tror inte att någon av oss vill ha  en
ordning  där   vi   inte   kan  ha  kontroll  på  de
ämnesområden som vi skickar  över  till  EU,  om jag
uttrycker  mig  lite vanvördigt, för att tillsammans
med andra länder  vara  med  och besluta om med QMV.
Det måste i så fall vara mycket väl definierat.
Slutligen, fru ordförande, finns det några gränser
för samarbetet där vi måste vara  tydliga och där vi
inte  ska  släppa  i  väg vårt beslutsfattande.  Jag
tycker  att  frågor som myndighetsutövning  gentemot
enskilda är ett sådant område. När polis ska ingripa
och när brottsbekämpande  myndighet  ska ingripa mot
en enskild så tycker vi nog att det är  bra och rätt
att  det  är  svensk  myndighet som gör det.  Mycket
talar för att vi ska ha den gränsen kvar.

Hur vi organiserar vårt  rättsväsende  är  en  annan
sådan gräns som är viktig. Jag tror att man ska vara
försiktig  med  att släppa i väg tillskapande av nya
myndigheter hursomhelst  inom  unionen  på  det  här
området.  Här  har vi värden att värna i Sverige. Vi
ska se till att  vi  själva  kan bestämma över detta
och inte blir överkörda på något sätt.

Fru  ordförande! Vi kommer att  navigera  mellan  de
tydliga  behoven  av  att  fördjupa samarbetet givet
brottslighetens utveckling,  den tyngre struktur som
kommer att finnas efter utvidgningen  och de tydliga
avgränsningar  som vi måste ha i framtiden.  Det  är
någonstans  däremellan  som  vi  ska  hitta  de  nya
fördragsbestämmelserna.  Konventet har några förslag
på området. Jag tror att de  slutliga bestämmelserna
kommer att se delvis annorlunda  ut,  och vi behöver
diskutera det här i Sverige. Men en rörelse  och ett
delvis bejakande av tendenserna i konventet tror jag
är rätt.

Ordföranden:

Om det finns någon som kanske inte vet vad QMV  är  så  ska  vi
säga att det betyder kvalificerad majoritet.

Joe Frans (s):

Vi   har   ju   hört  andras  synpunkter  här  när  det  gäller
gränspolisen och Eurojusts och Europols förhållande.
Det kan vara bra  att  få  din  bild tydliggjord för
oss.

Dan Eliasson:

När  det  gäller  gränspolis  finns  det   all   anledning  att
tillsammans   utveckla   metodik,   utrustning   och
gemensamt     regelverk.     Men     just     själva
myndighetsutövningen  -  myndighet mot enskild -  är
sådant  som vi tycker alltid  ska  vara  förbehållet
nationell   gränsmyndighet  i  Sverige,  i  huvudsak
polis.

Vi tycker att  vi  ser  att  frågan  om  europeisk
gränspolis försvinner mer och mer från dagordningen.
Det  skulle  vara  intressant  att höra en reflexion
från dem som sitter i konventet.  Är detta verkligen
uppe på allvar eller inte? Jag tycker att det verkar
börja försvinna.

Det  är  samma  sak  när  det  gäller  Europol   och
Eurojust.     Vi    tycker    inte    att    faktisk
myndighetsutövning  som riktar sig mot enskild är en
fråga  där  vi  ska  ha europeiska  myndigheter  som
beslutar, utan det kan  skötas genom våra nationella
myndigheter.  När  man  däremot   pratar   om  vilka
brottstyper  de  ska hålla på med, hur det hela  ska
förvaltas och hur  den  inre  strukturen på Eurojust
ska se ut, om det ska finnas en eller två biträdande
chefer  där och så vidare så tror  jag  att  vi  med
ganska gott  samvete  kan lämna över det till beslut
fattade med kvalificerad majoritet. Det samma gäller
Europol. Det är inte frågan om att skapa en operativ
polisstyrka i dag, utan det är snarare frågan om att
ha en gemensam kriminalunderrättelsetjänst  och  att
bearbeta  strömningar och kunskap och skicka ärenden
där nationella  poliser kan göra ingripanden mot den
internationella  brottsligheten  på  nationell  nivå
tillbaka till dem.  Jag  tror  alltså  att vi ligger
ganska rätt i de frågorna.

Göran Lennmarker (m):

Först  vill  jag instämma i det mycket centrala  som  du  sade,
nämligen att det  är  den nationella myndigheten som
den   enskilde   träffar  och   har   kontakt   med.
Gränspolisstyrkan  finns  inte där, men den inbjuder
till  missförstånd. Därför har  jag  lagt  fram  ett
förslag  om att man uttryckligen ska tala om att det
inte ska vara en gemensam gränspolis. Det strider ju
mot principerna  om  att  EU  inte har nationell och
lokal  förvaltning,  utan  den  går   alltid   genom
medlemsstaterna.

Vad  som  däremot  kan  tumma på det är idén om en
europeisk åklagare. Vi är åtskilliga  som  inte vill
se  en sådan, utan vi menar att det hela alltid  ska
ske via  nationella åklagare. Där står det och väger
i konventet,  men  gränspolisstyrkan  är borta - det
var mycket tydligt i den senaste debatten.
Du   pratade   också   om   den  tydliga  gränsen.
Åtskilliga   av   oss   har  föreslagit   att   alla
gummiparagraferna ska bort. Först räknar man upp vad
som är konsekvens och sedan  lägger  man  till något
och säger att man därutöver skulle kunna göra  något
och så vidare. Det måste vi ha bort.

Jag  vill  också ha bort Europeiska rådets möjlighet
att själv ta  steg  framåt.  Antingen  har  vi det i
fördraget  eller  också har vi det inte i fördraget.
Om  man  vill utöka kompetensen  så  ska  man  ändra
fördraget,  enligt  min mening. Därför har jag också
lagt fram förslag om  att Europeiska rådets roll ska
bort just på den gamla tredjepelarsamordningen.

Ordföranden:

Har Dan Eliasson någon reflexion?

Dan Eliasson:

Nej, det här var väl snarast  förtydliganden som var till hjälp
för  oss  alla  när det gäller att  förstå  den  här
processen.

Johan Linander (c):

Du säger att du vill  ha  det  på  ett  visst sätt. Men jag kan
också ana i det du säger att du inte är riktigt nöjd
med förslaget som det ligger. Det är för  mycket  av
gummiparagraf  och  det  kan utveckla sig självt för
mycket på det här området.  Samtidigt tycker jag att
jag förstår vad du säger, nämligen att ni vill ha en
förändring från departementets  och regeringens sida
när detta kommer upp i regeringsförhandlingar om det
inte har blivit någon förändring sedan tidigare.

Har jag tolkat det som du säger på ett riktigt sätt?

Dan Eliasson:

Ja, det tycker jag att du har gjort.  Jag  tror  att det skulle
kännas  svårt  för  det stora flertalet av oss, både
från regeringens sida  och här i kammaren, att gå ut
och torgföra en ordning  där vi inte riktigt vet vad
vi överlåter till EU, även om ju vi är en del av EU.
Vi säger ju ofta att EU inte  är  vi,  men  vi är ju
naturligtvis en del av beslutsfattandet inom  EU. Om
vi inte klart och tydligt har klart för oss vad  som
överlåts  så  är  det inte bra. Därför är det i alla
fall   i   ett  regeringsperspektiv   positivt   att
konstatera att  konventsledamöterna  har  lagt  fram
förslaget   om  att  stryka  gummiparagraferna,  som
skulle innebära  en  otydlighet  när  det gäller det
överlåtna området.

Det ska bli intressant att se hur det blir på allvar
sedan  när de federalt inriktade staterna  i  Europa
ska  ta  tag   i   de   här   frågorna  och  se  hur
gummiparagraferna  ser  ut.  Vi vet  ju  hur  jobbig
maktfördelningsläran  inom  en  federal   stat   är.
Transponera  den  på  det europeiska planet, så blir
det  tio potentialer svårare.  Jag  tror  att  flera
länder  kommer att ha problem med gummiparagraferna,
så jag tror  att  Sverige  kommer att ha starkt stöd
för det här. Det är min gissning  i  dagsläget.  Men
det  har  varit  svårt  att  sia om konventet. Några
länders representanter som vi  vet  är  väl kopplade
till regeringarna har överraskat oss lite  grann  på
det här området. Jag trodde nog att det skulle sitta
fast  lite  hårdare  i  mellanstatlighet  hos  några
länder  än  vad det egentligen verkar göra. Men ännu
är inte sista  ordet  sagt.  Man  har  inte  varit i
l Assemblée nationale i Frankrike ännu till exempel.
Jag misstänker att det finns synpunkter där också.

Ordföranden:

Vi tackar statssekreteraren för den här gången.  Vi  har säkert
anledning att återkomma.

Det här är den första tredjepelarutfrågning som vi
har.  Det  är  viktigt  att  vi alla är informerade,
engagerade och ifrågasättande när det gäller vad som
händer. Jag tycker att detta har  givit en ordentlig
försmak och mersmak, så jag hoppas  att ni kommer på
vår  nästa hearing, som ska bli lite mer  detaljerad
när det gäller tredjepelarfrågorna. Den anordnas den
22 maj i förstakammarsalen.
Jag  tackar  alla  som har hjälpt oss på vägen och
jag tackar alla närvarande  för  i  dag  för  en bra
hearing.