Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottets betänkande
2002/03:KUU2
EU:s yttre förbindelser i ett framtidakonstitutionellt fördrag
Sammanfattning
I betänkandet tar utskottet upp vissa
frågor om EU:s utrikesrelationer.
Betänkandet lämnas mot bakgrund av
diskussionerna i det pågående Europeiska
konventet.
Fokus i betänkandet ligger på
beslutsformer inom EU:s
utrikesrelationer, men utskottet
konstaterar samtidigt att form inte helt
kan skiljas från innehåll. Utskottet
delar den grundläggande problemanalys som
lyfts fram genom arbetet i konventet,
nämligen att EU:s utrikesrelationer
skulle vinna avsevärt på ökad politisk
samordning och samverkan. Sådan ökad
samverkan diskuteras därefter inom
följande områden.
- En ny målformulering för
utrikespolitiken
- Den institutionella strukturen
- Röstreglerna (främst frågan om
majoritetsröstning)
- Säkerhets- och försvarspolitiskt
samarbete
Inom avsnittet om den institutionella
strukturen diskuteras frågan om en
sammanslagning av funktionerna som EU:s
höge representant för utrikes- och
säkerhetspolitik å ena sidan och
kommissionens ansvarige ledamot för
utrikesfrågor å andra sidan.
I betänkandet behandlas en motion med
krav på agerande från regeringens sida i
relevanta sammanhang rörande bl.a. ökade
krav på lojalitet mellan EU:s
medlemsstater. Motionsyrkandet föreslås
anses besvarat med hänvisning till vad
som anförs i betänkandet.
Till betänkandet har fogats 5
reservationer.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. EU:s yttre förbindelser i
ett framtida konstitutionellt
fördrag
Riksdagen förklarar motion
2002/03:U10 besvarad med vad utskottet
anfört.
Reservation 1 (m) - motiv.
Reservation 2 (fp) - motiv.
Reservation 3 (v)- motiv.
Reservation 4 (c) - motiv.
Reservation 5 (mp)- motiv.
Stockholm den 22 maj 2003
På sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottets vägnar
Urban Ahlin
Följande ledamöter har deltagit i
beslutet: Urban Ahlin (s), Göran
Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m), Göran
Magnusson (s), Carl B Hamilton (fp),
Birgitta Ahlqvist (s), Ingvar Svensson
(kd), Lars Ohly (v), Helene Petersson
(s), Inger Segelström (s), Tobias Krantz
(fp), Kerstin Lundgren (c), Anders
Bengtsson (s), Nils Fredrik Aurelius (m),
Ronny Olander (s), Lotta N Hedström (mp)
och Kaj Nordquist (s).
1 Redogörelse för ärendet
1.1 Ärendet och dess beredning
I detta betänkande tar det sammansatta
konstitutions- och utrikesutskottet upp
frågor som diskuteras i Europeiska
konventet och som rör EU:s yttre
förbindelser. Utskottet har i ett
tidigare betänkande under detta riksmöte
behandlat konventets arbete i stort (bet.
2002/03:KUU1 EU:s framtidsfrågor - ett
konstitutionellt fördrag för EU). Ett
tredje betänkande planeras med
utgångspunkt i Europeiska konventets
diskussioner om reformer rörande
rättsligt samarbete. EU:s gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitik diskuteras
till sitt innehåll även i ett betänkande
under behandling i utrikesutskottet (bet.
2002/03:
UU10).
I betänkandet behandlas motion
2002/03:U10 av Maud Olofsson m.fl.,
vilken väckts med anledning av händelse
av större vikt.
Utskottet arrangerade en offentlig
utfrågning den 9 maj om EU:s gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitik. En
utskrift från denna utfrågning bifogas
detta betänkande. Av det som framkom vid
utfrågingen kan bl.a. noteras den
systematisering av olika synsätt på
Europas roll i världen och den
transatlantiska relationen som den
brittiske professorn Christopher Hill
angav. I anslutning till ärendets
beredning har också en intern utfrågning
med statssekreterare Lars Danielsson
genomförts.
Utskottet berör i detta betänkande EU:s
yttre förbindelser avseende såväl form
som innehåll. Fokus ligger på de
förändringar som kan bli aktuella.
Utskottet noterar i sammanhanget att
utrikesutskottet i ett parallellt arbete
i anledning av den sedvanliga, årliga EU-
skrivelsen från regeringen också har att
ta ställning till frågor om EU:s yttre
förbindelser, främst vad avser politikens
innehåll.
1.2 Bakgrund - utvecklingen av EU:s yttre
förbindelser
Från EPS via GUSP till ESFPDet
ursprungligen i huvudsak ekonomiska
europeiska samarbetet hade redan från
början inslag av utrikes agerande, t.ex.
avseende tullpolitik och annan
utrikeshandelspolitik. Utöver detta
formella samarbete började
medlemsstaterna under 1960-talet även
samordna sitt allmänna utrikespolitiska
agerande. Länge var detta samarbete helt
informellt, men med tiden blev det mer
organiserat, även om det alltjämt hölls
utanför det fördragsbundna agerandet. Vid
ett toppmöte i Haag i december 1969
beslutades att man skulle strukturera
agerandet något, och under flera år
betecknades detta semiformella
utrikessamarbete som "Europeiska
politiska samarbetet", EPS. EPS fick,
liksom de återkommande toppmötena som
utvecklades vid samma tid, stor informell
betydelse.
Enhetsakten och EU-fördraget
Vid den stora fördragsreformen inför
genomförandet av inre marknaden, som
kröntes med antagandet av Enhetsakten
1986, fördes EPS in som en del av EG:s
primärrätt. När EG blevkompletterades med
EU genom EU-fördraget
(Maastrichtfördraget) utvecklades detta
och man döpte om samarbetet till GUSP,
Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Samtidigt slog man fast principen om det
enhetliga institutionella ramverket, som
gjorde det möjligt för EU-institutionerna
att i formell mening stå för
beslutsfattandet. GUSP skildes dock från
EG på flera sätt: genom att EU-fördraget
var åtskilt från EG-fördraget, genom
"pelarstrukturen", genom skilda
beslutsmetoder och genom att EU inte hade
status som juridisk person.
I och med att EPS växte fram ur ett
samarbete som inte var fördragsbaserat
fanns det självklara begränsningar i
formell mening. Det var inte möjligt att
låta gemenskapsinstitutionerna förbereda
möten eller diskussionsunderlag, och det
var inte heller möjligt att använda EG:s
budgetmedel för projekt eller
mötesfinansiering. Detta kan sägas ha ett
starkt samband med dagens situation då
samarbetet inom GUSP är utpräglat
"ordförandeskaps-drivet" och med
motsvarande mindre framträdande roll för
t.ex. Europeiska kommissionen. Till detta
bidrar i hög grad också det faktum att
utrikespolitik i alla medlemsstaternas
inhemska konstitutioner är
regeringskompetens, vilket är en naturlig
förklaring till att ministerrådet spelar
den dominerande rollen inom EU på detta
område.
Utvecklingen sedan Maastricht
De grundläggande fördragsmässiga och
politiska förutsättningarna för GUSP har
inte förändrats sedan EU-fördraget trädde
i kraft. Däremot har samarbetet i
praktiken både breddats och fördjupats.
Breddats, genom geografisk utvidgning och
genom att nya dimensioner på det utrikes-
och säkerhetspolitiska området efter hand
kommit att omfattas; fördjupats genom att
konsultationerna i dag sker både tätare,
snabbare och i fler slags situationer än
när EU-fördraget trädde i kraft. Här kan
EU:s agerande i anledning av de
successiva kriserna på Västra Balkan
tjäna som illustration: från att ha
agerat tafatt, senkommet och illa
koordinerat i Bosnien till dagens
förhållandevis starka och väl
koordinerade roll i Kosovo och
Makedonien. Likväl har debatten under
våren 2003 kommit att handla mest om den
gemensamma utrikespolitikens
tillkortakommanden, i ljuset av de olika
ståndpunkter som EU-länderna intagit i
Irakkonflikten.
Det område som utvecklats mest under
senare år är säkerhets- och
försvarspolitiken. Man talar i dag om en
ESFP, en Europeisk säkerhets- och
försvarspolitik, som är en del av GUSP
och som har en egen institutionell
uppbyggnad. Utvecklingen har lett fram
till en omfattande institutionell ram för
militär och civil krishantering, med
såväl politiska och operativa
beslutsstrukturer som steg mot en stående
insatsstyrka. De typer av uppdrag som kan
komma i fråga är sådana som ligger inom
ramen för de s.k. Petersbergsuppgifterna,
alltså krishantering i vid mening.
I motion 2002/03:U10 av Maud Olofsson
m.fl. (c) ställs krav på agerande från
regeringens sida i relevanta sammanhang,
nämligen avseende ökade krav på lojalitet
mellan medlemsstaterna inom GUSP-
samarbetet, förstärkning av den höge
representanten inom ministerrådet, ökade
möjligheter till majoritetsagerande samt
ett påskyndande av medlemsstaternas
uppfyllande av sina åtaganden enligt
överenskommelsen om en
krishanteringsstyrka.
1.3 Förslagen i konventet
Laekendeklarationen
I Laekendeklarationen, som ger Europeiska
konventet dess mandat, intar
utrikesfrågor en framträdande plats. I
inledningsavsnittet, "Europa vid ett
vägskäl", heter ett av avsnitten "Europas
nya roll i en globaliserad värld". Bland
de många frågor som sedan väcks i
Laekendeklarationen kan följande noteras:
"Hur kan man även öka konsekvensen i den
europeiska utrikespolitiken? Hur
förstärks en samarbetsdynamik mellan den
höge representanten och den behörige
kommissionsledamoten? Bör unionens
representation utåt i internationella
forum ytterligare utvidgas?"
Konventets beredning av utrikesfrågorna
Europeiska konventet arbetade under
hösten 2002 i huvudsak genom
arbetsgrupper. Centrala för detta
betänkande är arbetsgrupperna VII
(utrikesfrågor) och VIII
(försvarsfrågor). Utrikespolitiskt
beslutsfattande har också berörts i grupp
III (förenkling av fördragen), IX
(förenkling av beslutsformerna) och VI
(ekonomisk styrning). Beträffande de tre
sistnämnda kan här nämnas att förslag
presenterats om en nyformulering av
reglerna för slutande av internationella
avtal (arbetsgrupp III), om en minskning
av antalet beslutsformer och nya
benämningar på dessa (arbetsgrupp IX)
samt om euroländernas internationella
representation i frågor som rör
valutasamarbete (arbetsgrupp VI).
Arbetsgrupperna VII och VIII
sammanträdde parallellt under hösten
2002. Deras slutrapporter1 innehåller
sammantaget en stor mängd förslag av
intresse för det sammansatta
konstitutions- och utrikesutskottet.
Utrikespolitiken i det nya framväxande
konstitutionella fördraget ser ut att få
en mycket mer sammanhållen presentation
än tidigare. Genom att pelarstrukturen
avskaffas (arbetsgrupp III), och genom
att uppdelningen i ett EG-fördrag och ett
EU-fördrag därmed försvinner, tycks för
första gången EU:s yttre åtgärder inom
säkerhetspolitik, handel, bistånd etc.
kunna sammanföras till ett eget,
gemensamt kapitel i fördragstexten.
Dessutom kan reglerna om hur EU träffar
internationella avtal formuleras på ett
sätt som omfattar hela spektrumet av
utrikesagerande.
Arbetsgrupp VII och presidiets
artikelförslag i motsvarande del
fokuserar i hög grad på ett identifierat
behov av ökad samverkan i flera
dimensioner inom EU:s yttre agerande:
samverkan mellan EU och medlemsstaterna,
samverkan mellan olika medlemsstater,
samverkan mellan olika delar av EU-
politiken (t.ex. miljöpolitik/GUSP,
utrikeshandel/GUSP), samverkan mellan
inre och yttre politik. De åtgärder som
föreslås berör både beslutsfattandet som
sådant (t.ex. ett ökat utnyttjande av
möjligheter till omröstning med
kvalificerad majoritet) och
institutionerna (t.ex. förslaget om en
särskild, sammanslagen funktion som
"utrikesminister"). Delar av de förslag
som lades fram av arbetsgrupp VII betonar
behovet av ökad samverkan inom de olika
institutionerna. Dessa frågor är dock
bara i begränsad omfattning
fördragsbundna, och konventets presidium
har inte lagt fram konkreta förslag.
I och med att pelarstrukturen avskaffas
blir det möjligt att slå fast målen för
EU:s yttre agerande i en samlad
fördragsartikel. Arbetsgrupp VII föreslog
en sådan artikel, och detta förslag togs
närmast ordagrant upp av konventets
presidium som en ny artikel med följande
lydelse:
"Europeiska unionen skall fastställa
och följa en gemensam politik och
gemensamma unionsåtgärder samt arbeta
för mesta möjliga samarbete inom alla
områden för internationella
förbindelser för att
a) skydda unionens gemensamma värden,
grundläggande intressen, oberoende och
integritet,
b) konsolidera och stödja demokrati,
rättsstatsprincipen, de mänskliga
rättigheterna samt folkrätten,
c) bevara freden, förebygga konflikter
och stärka internationell säkerhet, i
enlighet med principerna i Förenta
nationernas stadga,
d) främja en hållbar ekonomisk och
social utveckling i utvecklings-
länderna med det primära syftet att
utrota fattigdomen, i synnerhet i
låginkomstländer,
e) främja integreringen av alla länder
i världsekonomin, inbegripet genom
gradvis avskaffande av restriktioner
för internationell handel,
f) utforma internationella åtgärder
för att bevara miljön och jordens
naturresurser samt säkerställa hållbar
utveckling,
g) bistå befolkningar, länder och
regioner som ställs inför katastrofer,
oavsett om de orsakas av människor
eller naturen och
h) främja ett internationellt system
som bygger på starkare multilateralt
samarbete och ett gott globalt styre."
"Dubbel-hattning"
Det finns i dag två maktsfärer inom
Brysselinstitutionerna på det
utrikespolitiska området. Sedan gammalt
har Europeiska kommissionen en ledamot
som ansvarar för utrikesfrågorna. I den
nuvarande kommissionen innehas denna post
av Chris Patten. Vid sidan av honom finns
andra kommissionsledamöter som har ansvar
för delar av utrikesområdet, såsom
utrikesinte minst Pascal Lamy
(handelspolitik) ochPoul Nielson
(utvecklingssamarbete). Deras roll är
sammantaget av naturliga skäl begränsad
till vad kommissionen som institution
förfogar över i form av utrikeskompetens,
dvs. i främsta rummet
handelsförbindelser, visst
utvecklingssamarbete och externa aspekter
på politikområden som miljöpolitik. Den
andra maktsfären är rollen som
generalsekreterare i ministerrådet,
tillika "hög representant" för den
gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken. Den tjänsten innehas
för närvarande av Javier Solana. Ett
tredje maktcentrum inom EU-systemet finns
utanför Bryssel, nämligen i form av det
roterande ordförandeskapet i
ministerrådet.
I Laekendeklarationens fråga "Hur
förstärks en samarbetsdynamik mellan den
höge representanten och den behörige
kommissionsledamoten?" ryms en föraning
om den diskussion som skulle komma att
dominera arbetsgrupp VII. Arbetsgruppen
laborerade med fyra grundläggande
optioner för samarbetet mellan dagens
Solana och Patten:
1. att stärka den höge
representantens roll och söka öka
synergin mellan de två funktionerna, dock
utan att slå ihop dem,
2. att fusionera de två rollerna
och föra in dem som en del av Europeiska
kommissionen,
3. att fusionera men utan att lägga
rollen formellt inom kommissionens ram,
4. att fusionera men placera inom
ministerrådets ram.
Det förslag som arbetsgruppen fastnade
för, och som speglas i det förslag till
fördragsartiklar som presidiet kom att
lägga fram, bygger på diskussionerna i
arbetsgruppen. Det växte nämligen fram
ett mycket brett stöd för en sådan fusion
som förutses i optionerna 2 till 4 ovan.
Arbetsgruppens kompromissförslag bygger
på följande punkter:
"För denna person, som skulle
kombinera uppgifterna som hög
representant och kommissionsledamot
för yttre förbindelser, skulle
följande gälla:
- Han/hon skulle utnämnas med
kvalificerad majoritet av rådet, som
sammanträder på stats- eller
regeringschefsnivå, efter godkännande
från kommissionens ordförande och
Europaparlamentets bekräftelse.
- Han/hon skulle få direkt mandat från
och vara ansvarig inför rådet i frågor
som rör GUSP. I egenskap av hög
representant skulle han/hon ha
formell, men inte exklusiv,
initiativrätt. När han/hon utövar sin
initiativrätt i GUSP-frågor skall
kommissionen avhålla sig från att ta
ett konkurrerande initiativ.
Hans/hennes initiativ i GUSP-frågor
och beslut att genomföra dem skulle
inte behöva godkännas i förväg av
kommissionskollegiet. Beslut i GUSP-
frågor skulle även fortsättningsvis
fattas i rådet i enlighet med de
relevanta förfarandena. Han/hon skulle
inte ha rätt att rösta i rådet.
- Han/hon skulle vara fullvärdig
kommissionsledamot och helst
kommissionens vice ordförande. I
egenskap av kommissionsledamot för
yttre förbindelser skulle han/hon
lägga fram förslag för kollegiet och
delta fullt ut i dess beslut i frågor
som ligger inom gemenskapens nuvarande
behörighetsområde. Besluten skulle
fattas enligt de normala förfarandena.
- Han/hon skulle sköta unionens
representation utåt och ersätta den
nuvarande trojkan."
Av dessa förslag från arbetsgruppen tar
presidiets förslag upp i stort sett
samtliga. På ett par punkter föreslår
emellertid presidiet en ändring. Sålunda
föreslås en något annorlunda procedur för
utnämningen av utrikesministern
(presidiet föreslår att han/hon utnämns
av Europeiska rådet, men utan separat
roll för kommissionens ordförande eller
Europaparlamentet) och en modifiering
beträffande förslagsrätten (som i
presidiets förslag fördelas mer
detaljerat och något varierande beroende
på sakområdet).
Majoritetsomröstning
Inom de delar av utrikespolitiken som har
sitt hemvist i EG, alltså i första
pelaren, förekommer sedan länge
majoritetsomröstning som huvudregel. Inom
området utrikeshandel finns det
emellertid ett notabelt undantag från
denna huvudregel om majoritetsröstning,
nämligen för frågor rörande handel med
tjänster. Efter i huvudsak franskt
motstånd har överenskommelse hittills
inte kunnat nås om att avskaffa det krav
på enhällighet som råder här.
I det utrikespolitiska beslutsfattandet
inom GUSP har det inte funnits samma
politiska förutsättningar för omröstning
med kvalificerad majoritet som inom
handelspolitiken. Likväl har möjligheten
till majoritetsomröstning öppnats, om än
i mycket begränsad omfattning. Inför
förhandlingarna som ledde fram till såväl
Amsterdamfördraget som Nicefördraget
fanns förslag om en ökad övergång till
majoritetsröstning, men resultatet får
sägas spegla den tveksamhet som
medlemsstaterna känner inför den tanken.
Denna tveksamhet kan också anas bakom det
faktum att ingen av de regler som ger
möjlighet till majoritetsomröstning inom
dagens andra pelare någonsin har
utnyttjats. Nicefördraget innebar endast
marginella förändringar och huvudregeln
är fortfarande att enhällighet krävs för
beslut inom GUSP. Till bilden hör de s.k.
gemensamma strategierna, som är tänkta
att utgöra övergripande beslut att fattas
med enhällighet av Europeiska rådet, men
innanför vilkas ram
implementeringsbeslutgenomförandebeslut,
såsom s.k. gemensamma åtgärder och beslut
om genomförande av gemensamma åtgärder,
kan fattas med kvalificerad majoritet. I
konventet ligger nu förslag om att
avskaffa beslutsformen gemensamma
strategier.
Arbetsgrupp VII förde ett resonemang
kring förutsättningarna för
majoritetsröstning inom GUSP. I
slutrapporten framförs ett antal förslag
och resonemang, som sedan omsatts i
konkreta förslag:
· Arbetsgruppen framhåller vikten
av att utnyttja de möjligheter som redan
finns till omröstning med kvalificerad
majoritet.
· Möjligheter till "konstruktivt
avstående" bör också utnyttjas.
· Delar av arbetsgruppen ansåg att
majoritetsbeslut bör gälla när
kommissionen och den nya
utrikesrepresentanten lägger fram
gemensamma förslag.
· Som en kompromiss i
arbetsgruppen, på initiativ av brittiske
regeringsföreträdaren Peter Hain,
föreslås att Europeiska rådet med
enhällighet kan besluta om ytterligare
övergång till majoritetsbeslut; en regel
som inte är olik den redan gällande om
s.k. gemensamma strategier.
· Arbetsgruppen föreslår övergång
till majoritetsbeslut för tjänstehandel.
Alla dessa förslag, med undantag för
förslaget om majoritetsbeslut för
tjänstehandel, tas upp i presidiets
förslag till fördragsartiklar. Politiska
skäl uppges som motivering för att inte
ta upp frågan om tjänstehandel.
Säkerhets- och försvarspolitik
Inom konventet har säkerhets- och
försvarsfrågor diskuterats i arbetsgrupp
VIII. Den gruppens slutrapport innehöll
en mängd förslag, varav en del var mycket
långtgående. Samtidigt var slutrapporten
inte en spegling av något slags konsensus
i gruppen, utan uttalade tvärtom på ett
flertal punkter att det inte rådde
enighet (eller ens majoritet, kan man
utläsa mellan raderna) för alla
delförslag. Det förslag som fått mest
uppmärksamhet, och som hade brett stöd i
gruppen, rör en särskild s.k.
solidaritetsklausul vid bl.a.
terroristattacker. I sådana fall bör,
enligt gruppen, strukturer för
solidaritet mellan medlemsstaterna
finnas. Den bärande punkten i
arbetsgruppens förslag lyder: "
Denna klausul skulle medge en
mobilisering av alla instrument som
unionen förfogar över (inklusive de
militära resurser och de strukturer
som ursprungligen inrättats för
Petersberguppdragen, men även
polissamarbetet, det rättsliga
samarbetet, räddningstjänsten, osv.)
genom insatser på unionens territorium
för att bl.a. förhindra terroristhot,
skydda civilbefolkningen och de
demokratiska institutionerna samt
bistå en medlems-stat på dess
territorium för att hantera följderna
av en eventuell terroristattack. Det
gäller följaktligen att utnyttja den
sektorsövergripande karaktären hos
unionens strategi i syfte dels att på
ett effektivt sätt reagera på nya
utmaningar, dels klart framhäva vad
som skiljer Europeiska unionen från en
militärallians."
Vidare sägs om förslaget:
"Denna klausul skulle inte vara en
klausul för kollektivt försvar med
skyldighet att bistå militärt. Den
skulle tillämpas vid hot från icke-
statliga enheter. För övrigt skulle
hjälp med att hantera följderna av en
attack bara lämnas på begäran av de
civila myndigheterna i det berörda
landet. Europeiska rådet bör
regelbundet utvärdera hotbilden, för
att ett system för tidig varning skall
kunna fungera."
Det betonas att detta inte skall
uppfattas som eller sammanblandas med
ömsesidiga försvarsgarantier. Till de
punkter som gruppen diskuterade men inte
kunde enas om hör:
· Inrättandet av en särskild EU-
myndighet för krigsmaterielfrågor
· Närmare samarbete på
försvarsområdet
· En permanent struktur för länder
som vill gå längre i gemensam
kapacitetsuppbyggnad
· Överförande till EU av
Västeuropeiska unionens artikel V
(ömsesidiga försvarsgarantier)
·
Presidiets förslag
Konventets presidium har i slutet av
april 2003 lagt fram förslag till hur
utrikes- och försvarsfrågorna skall
regleras i ett framtida fördrag2. Detta
förslag bygger i stora delar på
resultatet från arbetsgrupperna och
omfattar bl.a. följande punkter: nya
målparagrafen, "dubbel-hattning",
majoritetsröstning, solidaritetsklausul,
krigsmaterielmyndighet, närmare
samarbete, permanent struktur för
kapacitetsstyrka och övertagande av VEU
artikel V.
I presidiets tidigare skisser till
uppbyggnaden för det kommande
konstitutionella fördraget har
försvarsfrågor fått ett eget kapitel i
fördragstexten, skilt från utrikesfrågor
i stort och även skilt från
krishanteringsfrågor. Detta har
kritiserats av svenska ledamöter av
konventet som har gjort gällande att
försvarsfrågorna endast kan ses som en
del av krishanteringsområdet. I det nu
föreliggande mer detaljerade förslaget
har säkerhets- och försvarsfrågorna inte
längre en egen rubrik.
2002/03
KUU2
Utskottets överväganden
2.1 Problemformuleringen
Diskussionen om EU:s yttre förbindelser
bör röra såväl formen som innehållet i
politiken. Inom ramen för detta
betänkande (som har fokus på
framtidsdebatten, inte minst som den förs
i konventet) står formen i centrum, men
diskussionen om form kan inte skiljas
från den om innehåll.
Sett till formen finns det enligt
utskottet anledning att försöka analysera
vad som fungerar väl och vad som fungerar
mindre väl av EU:s yttre åtgärder i dag.
Till det som i allt väsentligt fungerar
hör t.ex. utrikeshandelspolitik (även om
man kan vara kritisk till delar av
innehållet i den förda politiken),
utvidgningsprocessen som utrikespolitiskt
instrument och MEDA-politiken. Det finns
också exempel på tillkortakommanden:
jordbrukspolitikens mycket negativa
internationella återverkningar samt
underlåtenhetssynder (dvs. områden där EU
kunde gjort mer, t.ex. i
Afrikapolitiken).
Den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken, GUSP, har ibland
fungerat väl, ibland inte. Visserligen är
det inte möjligt att helt skilja mellan
brister i beslutsformer och bristande
politisk vilja. Alldeles oavsett frågan
om sådan bristande politisk vilja kan
dock konstateras att inte heller
bBeslutsformerna uppvisade brister
fungerade väl i början av Balkankrisen
och i samband med Irak-konflikten
tidigare i år. ; men har åÅ andra sidan
har beslutsfattandet i frågor rörande
Västra Balkan under senare tid fungerat
avsevärt bättre. Exempel på det
sistnämnda är agerandet i Kosovo och i
Makedonien. I fallet Irak kan utskottet
inte undgå att ställa frågan om det
största problemet varit svårigheten för
de europeiska länderna att enas när
krisen flammat upp, eller om det i
stället varit bristen på samordning och
långsiktighet dessförinnan, dvs. snarast
en långvarig underlåtenhetssynd. Dessutom
är det inte möjligt att helt avskilja
brister i beslutsformer från bristande
politisk vilja.
Sett till innehållet finns det en
viktig skiljelinje i den europeiska
debatten mellan å ena sidan dem som
betonar den transatlantiska dimensionen,
dvs. Nato och länken till USA, och å
andra sidan dem som betonar möjligheten
för Europa att vara en balanserande
partner till USA. Till bilden hör även
såväl Sveriges - och som andra staters -
militärt alliansfria politik. som
decentralistiska krafter.
Det finns uppenbara gränser för hur
långt EU:s medlemsstater kan förväntas
söka utrikespolitisk samordning gentemot
omvärlden. Utrikespolitik skiljer sig
från annan politik genom att den ligger
nära hjärtat av nationell suveränitet och
nationella intressen samt genom att den
inom EU-samarbetet förblir
"regeringsdriven", med förhållandevis
svagt parlamentariskt inflytande
åtminstone på dagspolitiken. När nu
systemet med tre pelare föreslås bli
avskaffat är det ändock utskottets
fortsatta uppfattning att, som uttrycktes
i betänkande 2002/03:KUU1,
pelarstrukturens avskaffande i sig inte
innebär någon tillämpning på
utrikespolitiken av överstatliga
beslutsformer som hämtas från dagens
första pelare (EG-fördraget).
Traktatkompetensen bör inte heller ändras
på grund av pelarstrukturens avskaffande.
Detta bör noga bevakas i det fortsatta
arbetet med EU:s framtidsfrågor.
Utskottet kan ställa sig bakom den
grundläggande analysen och
problemformuleringen från konventet,
nämligen att det finns utrymme för ökad
politisk samordning och samverkan i EU:s
yttre agerande. Med den
problemformuleringen blir det logiskt att
söka utveckla de instrument och lösningar
som främjar samverkan mellan olika
aktörer, institutioner och
politikområden. Det kan finnas flera
dimensioner där ökad samverkan är
önskvärd:
· mellan olika politikområden
(t.ex. utrikeshandel, GUSP, hållbar
utveckling, utvecklingssamarbete samt
asyl- och migrationsfrågor),
· mellan medlemsstaterna (en
uppenbar brist i samband med Irak-
konflikten),
· mellan EU:s institutioner samt
· mellan inre och yttre agerande.
I de kommande avsnitten skall dessa olika
aspekter av ökad politisk samordning och
samverkan belysas mer ingående.
2.2 En ny målformulering för
utrikespolitiken
På förslag från arbetsgrupp VII har
presidiet i sitt utkast till
fördragsartiklar på utrikesområdet tagit
in en ny målparagraf för EU:s yttre
agerande. Den citeras i sin helhet i
avsnitt 1 ovan. Det är första gången en
sådan kan formuleras, eftersom den
tidigare uppdelningen mellan yttre
agerande i första respektive andra
pelaren gjort det omöjligt att samla alla
element i politiken på ett ställe i
fördraget. Utskottet välkomnar denna nya
målparagraf och noterar att avskaffandet
av pelarstrukturen här får en tydlig,
positiv effekt. Vad avser formuleringarna
av innehållet i politiken kan utskottet
understryka behovet av starka
formuleringar för grundläggande
värderingar såsom fred, frihet, demokrati
och mänskliga rättigheter men också
frihandel, utvecklingssamarbete och en
aktiv global miljöpolitik. Den föreslagna
nya målparagrafen svarar delvis mot
kravet på ökad samverkan mellan olika
politikområden, den första punkten i
uppräkningen som avslutade förra
avsnittet. I någon mån rör den även den
fjärde och sista punkten som berör
samverkan mellan inre och yttre politik.
2.3 Den institutionella strukturen
En av de mest omdiskuterade delarna av
det förslag som lades fram av arbetsgrupp
VII i konventet rör möjligheterna att i
framtiden kombinera de uppgifter som i
dag vilar på den höge representanten för
GUSP, knuten till ministerrådet, och
kommissionens ledamot med ansvar för
yttre förbindelser. I debatten har detta
kommit att betecknas som "dubbel-
hattning", eftersom det bygger på att en
och samma person skall kunna uppträda i
två olika funktioner, med olika huvudmän
(ministerrådet respektive kommissionen)
dvs. med två olika "hattar". Förslagets
innehåll redovisas i avsnitt 1 ovan.
Utskottet ställde sig, i avsnitt 2.1
ovan, bakom konventets grundläggande
problemformulering om behovet av ökad
koordinering av EU:s yttre åtgärder.
Förslaget om "dubbel-hattning" syftar
till att åstadkomma en sådan ökad
koordinering, något som enligt utskottet
alltså är önskvärt. Emellertid befarar
utskottet att förslaget som det nu ligger
riskerar att medföra betydande negativa
konsekvenser. Utskottet kan för det
första inte se att förslaget bidrar till
konventets uttalade mål om ökad enkelhet
och överskådlighet i EU:s institutionella
struktur - tvärtom blir det enligt
utskottets synsätt en mer komplicerad
struktur. För det andra blir det en
politiskt svårhanterlig situation för den
person som innehar den nya "dubbel-
hattade" tjänsten, med två olika
politiska mandat på en och samma gång -
ett mandat från ministerrådet och ett
annat från kommissionen. Slutligen kan
utskottet inte frigöra sig från en viss
oro för att den dubbla roll som skapas
kan innebära en urholkning av Europeiska
kommissionens oberoende som institution,
genom att en ledamot av
kommissionskollegiet har ett delat mandat
som gör att dennes odelade lojalitet till
kommissionen kan ifrågasättas. Dagens
ordning med två politiska aktörer - en
hög företrädare för GUSP-frågorna med sin
bas i ministerrådet respektive en
kommissionsledamot med ansvar för yttre
åtgärder inom kommissionens område - har
fungerat i huvudsak väl. Huruvida detta
skulle ha varit fallet även utan den
omvittnat väl fungerande personkemi som
finns mellan dagens företrädare Javier
Solana och Chris Patten går naturligtvis
inte att uttala sig om. Utskottet vill
inte stänga dörren för reformer på detta
område, men de problem som utskottet
pekat på ovan måste i så fall antingen
undvikas eller motverkas.
2.4 Röstreglerna
Huvudprincipen i EU:s grundfördrag i dag
är att omröstning med kvalificerad
majoritet gäller för yttre åtgärder inom
den första pelaren (såsom handelspolitik
och utvecklingssamarbete) medan
enhällighet krävs inom andra pelaren
(GUSP). EU-fördraget tillåter
majoritetsomröstning även för GUSP, men i
mycket begränsad utsträckning och
omgärdat av flera inskränkningar.
Effekten är att enhällighet söks även där
majoritetsomröstning i princip skulle
vara möjlig.
Utskottet ser två tänkbara angreppssätt
för att möjliggöra ökad samverkan mellan
medlemsstaterna (jämför den andra punkten
i slutet av avsnitt 2.1 ovan). Antingen
behåller man enhällighet som huvudregel
och föreskriver punkt för punkt i vilka
frågor majoritetsomröstning skall vara
möjlig, eller vänder man på presumtionen
och anger majoritetsomröstning som
huvudregel men slår fast de situationer
då enhällighet ändå skall gälla. Det
förra av de två nämnda angreppssätten är
enligt utskottet att föredra. Det senare
av dessa två angreppssätt ställer
avsevärt högre krav på stringens.
Oavsett med vilket angreppssätt man
närmar sig frågan bör följande element
vara bärande delar i slutresultatet:
· Vetorätt skall alltid gälla när
en medlemsstat åberopar att en fråga rör
eller ligger nära nationell integritet
och oberoende.
· Dagens möjlighet till
"konstruktivt avstående" bör behållas.
· Möjlighet till "frivilliga
koalitioner" för implementeringen av
åtgärder.
· Av konstitutionella skäl bör
skall beslut om generell övergång till
omröstning med kvalificerad majoritet
fattas genom fördragsändring med
efterföljande nationellt godkännande.
2.5 Säkerhets- och försvarspolitiskt
samarbete
"Sveriges säkerhetspolitik syftar till
att bevara fred och självständighet
för vårt land, bidra till stabilitet
och säkerhet i vårt närområde, samt
stärka internationell fred och
säkerhet.
Sverige är militärt alliansfritt.
Denna säkerhetspolitiska linje, med
möjlighet till neutralitet vid
konflikter i vårt närområde, har
tjänat oss väl.
För framtiden är det tydligare än
någonsin att säkerhet är mer än
avsaknad av militära konflikter. Hot
mot freden och vår säkerhet kan bäst
avvärjas i gemenskap och samverkan med
andra länder. På det globala planet är
det främsta uttrycket för detta vårt
stöd till Förenta nationerna. Genom
vårt medlemskap i den Europeiska
unionen deltar vi i en solidarisk
gemenskap vars främsta syfte är att
förhindra krig på den europeiska
kontinenten.
En betryggande försvarsförmåga är en
central del av svensk
säkerhetspolitik. Sverige verkar
aktivt för att främja nedrustning och
icke-spridning av
massförstörelsevapen.
"Så lyder den säkerhetspolitiska linje
som riksdagen ställt sig bakom. Den
utesluter inte svenskt aktivt deltagande
i det framväxande säkerhets- och
försvarspolitiska samarbetet inom EU.
Detta samarbete baseras på de s.k.
Petersbergsuppgifterna, syftande till
krishantering och konfliktförebyggande.
Samarbetet förutsätter i viss mån en
civil och militär kapacitetsuppbyggnad
inom EU:s ram.
Utskottet kan ställa sig bakom de
tankar som väckts i konventet om
utveckling av Petersbergsuppgifterna och
om en ny solidaritetsklausul. Vidare
noterar utskottet möjligheter till ökat
samarbete inom EU på
krigsmaterielområdet. Däremot är
utskottet skeptiskt till att tillämpa
regler om närmare samarbete eller andra
bestämmelser som tillåter att några
medlemsstater, inom EU:s ram, fattar
beslut om något som liknar ömsesidiga
försvarsgarantier. Sådana initiativ
strider mot vår syn på EU:s uppgifter och
riskerar, i synnerhet om de har sin
politiska udd riktad mot den
transatlantiska dimensionen i andra delar
av den europeiska försvars- och
säkerhetsarkitekturen, att verka
splittrande i en tid då ökad enighet i
stället bör eftersträvas.
2.6 Motionen
Utskottet anser att motion 2002/03:UU10
kan besvaras med vad utskottet ovan
anfört.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken anges
inom parentes vilken punkt i utskottets
förslag till riksdagsbeslut som behandlas
i avsnittet.
1.EU:s yttre förbindelser i ett framtida
konstitutionellt fördrag (punkt 1,
motiveringen) (m)
av Göran Lennmarker, Gunnar Hökmark
och Nils Fredrik Aurelius (alla m).
Ställningstagande
Problemformuleringen (mellan raderna 32
och 33)
EU:s utrikespolitik måste vara en tydlig
röst för frihet, demokrati och mänskliga
rättigheter. I det perspektivet får det
inte råda någon tvekan om att EU måste
samverka med Nato och USA och inte
utvecklas till en motkraft.
Den institutionella strukturen
Uppdelningen av EU:s utrikesagerande på
både kommissionen och rådssekretariatet
är olycklig. Tillsammans med ansvaret hos
ordförandelandets utrikesdepartement
leder det till att det finns tre centrum
för EU:s utrikesagerande. Den bärande
tanken för framtiden bör vara att det
skall finnas ett centrum inom
kommissionen som svarar för att det finns
sammanhållning och konsekvens i EU:s
utrikespolitik utifrån ett gemensamt
europeiskt perspektiv. Den s.k. dubbel-
hattningen är nödvändig därför att det
finns två skilda beslutsordningar när det
gäller dels GUSP, dels handel, bistånd,
miljöfrågor och andra delar av
utrikesagerandet.
Röstreglerna
I ett EU med ett trettiotal medlemsländer
är det önskvärt med kvalificerat
majoritetsbeslut som huvudregel även inom
utrikespolitiken, men med de tre
väsentliga undantagen: vitalt nationellt
intresse, konstruktivt avstående och
koalition av frivilliga när det gäller
ESDP.
Säkerhets- och försvarspolitiskt
samarbete
Den säkerhetspolitiska linjen som
riksdagen i bred enighet beslutat betonar
att den framtida säkerheten bäst
garanteras i gemenskap och samverkan med
andra länder. Det är därför naturligt att
Sverige fullt ut ingår i både Nato och i
EU:s säkerhetspolitiska samarbete där
nästan alla våra grannar i Norden och
kring Östersjön deltar. Sverige får inte
välja att stå isolerat.
Det framväxande samarbetet inom EU:s
säkerhets- och försvarspolitik baseras på
en nära samverkan med USA, som spelar en
central roll för Europas säkerhet inte
minst i Östersjöområdet och när det
gäller att stärka samverkan med Ryssland.
Denna syn delas av det överväldigande
antalet av nuvarande och framtida
medlemsstater.
EU:s krishanteringsförmåga är god men
alldeles för liten. Orsaken till detta
beror på att de flesta medlemsländer,
inklusive Sverige, inte förmår ställa
tillräckliga styrkor till förfogande.
Behovet är mycket stort. Förutom på
Balkan, där EU bör ta över, behövs det
betydligt större insatser i Afghanistan
och i Afrika där krigen och konflikterna
skördar miljontals offer. Det hjälper
inte med aldrig så goda beslutsordningar
och institutioner om inte kapaciteten
finns. EU måste växa upp och ta ett
betydligt större ansvar.
2.EU:s yttre förbindelser i ett framtida
konstitutionellt fördrag (punkt 1,
motiveringen) (fp)
av Carl B Hamilton och Tobias Krantz
(båda fp).
Ställningstagande
Europas röst behövs i världen. Mänskliga
rättigheter, demokrati, marknadsekonomi
och frihandel ses i dag med rätta som
universella värden, men de är alla värden
som först formades och kläddes i ord i
Europa. Därför är det en paradox, och en
stor förlust, att Europa inte har en
tydligt definierad röst i världspolitiken
till försvar för dessa ideal. Det finns
många brister: otillräckliga
beslutsprocesser, bristande politisk
vilja, otillräckliga resurser för
samordning och kapacitetsuppbyggnad samt
en otydlighet i vår yttre representation.
Allt det här vill Folkpartiet liberalerna
åtgärda.
Sett till politikens innehåll vill vi
fullfölja resonemanget där
utskottsmajoriteten gör halt. Det är för
oss uppenbart att Europas både
långsiktiga och kortsiktiga intresse
ligger i en stark transatlantisk länk,
inte i isolering från USA eller, än
värre, konfrontation.
Vi delar utskottsmajoritetens
grundläggande problemanalys i avsnitt
2.1. Betänkandets viktigaste slutsats är
den om behovet av ökad samverkan inom
Europas utrikespolitik. Samverkan sägs
behövas i flera dimensioner: mellan olika
politikområden, mellan medlemsstaterna,
mellan EU:s institutioner samt mellan
inre och yttre agerande. Till skillnad
från utskottsmajoriteten vill vi dock stå
för konsekvenserna av denna
problemanalys. Därför föreslår vi, för
varje punkt där ökad samverkan behövs,
verkligt verksamma åtgärder och inte vad
som måste ses som lätt uppgivna
halvmesyrer. Vår utgångspunkt är dock
alltjämt att utrikespolitik är och måste
förbli till stor del en angelägenhet för
regeringar - och att därmed ministerrådet
inom EU måste spela en viktig roll.
Ökad samverkan mellan olika
politikområden och mellan EU:s
institutioner kan bara uppnås med den
s.k. dubbel-hattning som det finns bred
uppslutning för i Europeiska konventet.
Utskottsmajoritetens tankar och
problematisering av frågan är riktiga,
förutom det paradoxala och felaktiga
påståendet att dagens ordning fungerat i
huvudsak väl. Att de två rollerna och de
två mandaten - ett från ministerrådet,
ett annat från Europeiska kommissionen -
skulle vara oförenliga är överdrivet och
tyder på ett monolitiskt politiskt
tänkande. Sveriges regering riskerar här
att hamna i ett besvärligt
förhandlingsläge redan långt innan den
kommande regeringskonferensen börjat.
Ökad samverkan mellan medlemsstaterna
förutsätter att beslut kan fattas med
kvalificerad majoritet i ministerrådet i
långt större utsträckning än vad som är
fallet i dag. Detta blir än mer uppenbart
med tanke på att antalet medlemsländer
nära nog fördubblas inom mindre än ett
år. Kvalificerad majoritet bör vara den
ambitiösa huvudregeln, enhällighet bör
vara undantag. I övrigt instämmer vi med
de generella principer som uttalas om
varje lands rättighet att åberopa
nationellt intresse, konstruktivt
avstående samt frivilliga koalitioner.
Folkpartiet liberalerna kan stödja
utskottsmajoriteten om säkerhets- och
försvarspolitiskt samarbete, och vi
avvisar alla tankar på ett EU-försvar,
även om vi som bekant inte står bakom den
grundläggande utgångspunkten i form av
svensk säkerhetspolitisk doktrin. För
övrigt bör Sverige, som bekant,
omedelbart gå med i Nato, något som
utskottsmajoriteten väljer att, av olika
skäl, inte ta upp.
Liksom utskottsmajoriteten välkomnar vi
den nya målparagrafen för
utrikespolitiken. Det är för oss en
uppenbar konsekvens att EU:s
jordbrukspolitik och handelspolitik
omgående bör reformeras till sitt
innehåll för att leva upp till de stolta
formuleringarna i denna målparagraf.
3.EU:s yttre förbindelser i ett framtida
konstitutionellt fördrag (punkt 1,
motiveringen) (v)
av Lars Ohly (v).
Ställningstagande
Vänsterpartiet förespråkar
internationellt samarbete. Även samverkan
i utrikespolitiska frågor är något bra
men förutsätter att den nationella
bestämmanderätten bevaras. Vetorätten
måste finnas kvar vad gäller alla
utrikespolitiska frågor. Flera av
konventets förslag innebär ökad
harmonisering av EU:s utrikes-, säkerhets-
och försvarspolitik, inklusive förslag om
majoritetsbeslut på detta område, vilket
skulle innebära ökad överstatlighet.
Därmed ställer vi oss inte bakom
konventets grundläggande analys om att
det finns utrymme för ökad samverkan och
ett behov av ökad koordinering i EU:s
yttre agerande. Det finns i dag stor
anledning att noga följa denna fråga, och
den svenska regeringen måste med kraft
motverka de beslut som kan tänkas leda
till att Sverige måste ge ifrån sig mer
makt över utrikes-, säkerhets- och
försvarspolitiken.
Ny målformulering
Den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken omfattar alla frågor
som rör EU:s säkerhet och ger EU-länderna
möjlighet att när de så önskar agera
tillsammans på den internationella
arenan. Detta var själva avsikten med
GUSP, och detta bör fortsätta att vara
dess målsättning. Vänsterpartiet vill
understryka vikten av att Sverige inom EU
värnar nationernas självbestämmanderätt
och välkomnar därför inte den nya
målformulering för utrikespolitiken som
presidiet tagit fram och som utskottet
ställer sig bakom. EU bygger på ett
samarbete mellan självständiga stater,
och all utveckling mot en europeisk
superstat måste undvikas för att EU:s
folkliga legitimitet inte skall förfalla
i ännu större utsträckning än vad som
redan skett.
Den nya målparagrafen innebär att
utrikespolitiken harmoniseras och leder
till att samarbete betraktas som ett
överordnat mål. Detta ställer den
nationella självbestämmanderätten åt
sidan i utrikespolitiska frågor.
Vänsterpartiet är motståndare till en
sådan utveckling. Detta betyder inte att
ett gemensamt agerande är omöjligt i
frågor då det är av vikt att EU agerar i
gemensam sak.
Den institutionella strukturen
Vad gäller konventets förslag om s.k.
dubbel-hattning menar utskottet att denna
föreslagna struktur inte bidrar till
någon ökad koordinering av
utrikespolitiken och avvisar modellen med
hänvisning till att den genom sina
konstitutionella brister inte bidrar till
att förstärka den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken. Vänsterpartiet delar
utskottets slutsatser om att inte
förespråka denna institutionella struktur
men avviker från utskottets argumentation
om varför detta inte bör komma till
stånd. En struktur där en person sitter
på två politiska mandat samtidigt är
enligt vår uppfattning inte önskvärd då
utrikes- och säkerhetspolitiken
företrädesvis bör betraktas som en
nationell bestämmandefråga.
Tillsättningen av posten som EU:s
utrikespolitiska talesman var i sig ett
led i en utveckling mot ökad
överstatlighet i utrikespolitiska frågor,
vilket Vänsterpartiet avvisar. Det är den
svenska utrikesministern som är och skall
förbli talesman/taleskvinna vad gäller
Sveriges utrikespolitik. Vår syn är
alltså att den struktur som gäller i dag,
med två olika politiska aktörer, bättre
än modellen med dubbel-hattning
bibehåller utrikespolitiska frågor på en
mellanstatlig nivå.
Röstreglerna
Under de senaste femton åren har EU
präglats av en ökad misstro mellan
medborgarna i medlemsstaterna och den
styrande eliten inom EU. Samtidigt har en
betydande maktförskjutning skett där
medlemsländerna fått lämna plats för EU:s
olika institutioner. De fördragsändringar
som antagits i Maastricht, Amsterdam och
Nice pekar alla i denna riktning. Det
odemokratiska klimat som ofta benämns
karaktärisera EU-systemet är något som
inte bör få en utvidgad plats i EU:s
institutionella struktur. Detta gäller i
synnerhet för den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken där det nationella
självbestämmandet är av särskild vikt.
Detta hindrar inte samarbete i de frågor
då det är lämpligt. Vi menar dock att ett
bevarande av vetorätten och även ett
återförande av fler frågor till
enhällighet är mycket angeläget och vill
med detta understryka att det mandat den
svenska regeringen gått in med i det
europeiska samarbetet kring utrikes- och
säkerhetspolitiken vilar på att detta
skall röra sig om mellanstatlig samverkan
där den nationella bestämmanderätten
bevaras.
Ett system som bygger på kvalificerad
majoritetsomröstning ger inte väljarna i
respektive medlemsstat någon möjlighet
att utkräva ett samlat politiskt ansvar
av den församling som stiftar lagarna.
Riksdagen har vare sig formell eller
reell makt över de lagar som bestäms i
EU. Därför måste den svenska regeringen
verka för att enhällighet bli den normala
beslutsformen i ministerrådet.
Kvalificerad majoritetsomröstning bör
inte tillämpas inom utrikespolitikens
område. Med detta avvisar vi alltså även
nuvarande regler och menar att vetorätt
måste finnas vad gäller samtliga
utrikespolitiska frågor.
I och med ett bevarande och
förstärkande av vetorätten faller frågan
om att behålla både möjligheten till
konstruktivt avstående och frivilliga
koalitioner. Vänsterpartiet ser i och för
sig inga stora problem med att stater
agerar på egen hand eller gemensamt kring
vissa frågor. Det finns dock en
överhängande risk för att det är starka
stater som kommer att använda sig av
frivilliga koalitioner för att påverka
andra att gå med på deras linje. Det är
därför viktigt att Sverige står fast vid
att enhällighet skall råda i alla utrikes-
och säkerhetspolitiska frågor.
Säkerhets- och försvarspolitiskt
samarbete
Spåren av Irakkriget ger en tydlig
aktualitet till frågan om ett gemensamt
europeiskt försvar. Det som utspelade sig
före och under kriget visar på en
bristande samordning som i flera
avseenden bör kunna förbättras. Detta
innebär emellertid inte att vare sig
Sverige eller EU skulle vinna på att
bygga upp ett gemensamt försvar.
Utgångspunkten för all europeisk
samordning vad gäller krishantering måste
vara icke-militära insatser.
Genom alliansfriheten har Sverige
kunnat föra en självständig politik.
Neutralitetsoptionen har gett oss den
trovärdighet som behövts för att hävda
den självständiga politiken. Detta
förhållningssätt har aldrig hindrat oss
från att skarpt ta avstånd från brott mot
mänskliga rättigheter eller
internationell lag. Inte heller har det
försvårat vårt deltagande i
fredsbevarande insatser. Vänsterpartiet
vill utveckla alliansfriheten samt värna
den radikala och självständiga
utrikespolitik som varit Sveriges
kännemärke. Detta ställer krav på Sverige
att agera konsekvent. I den
säkerhetspolitiska doktrin som
förhandlats fram mellan
Socialdemokraterna och tre borgerliga
partier, och som utskottets
ställningstagande hänsyftar till, finns
flera skrivningar som öppnar för
tolkningar som ifrågasätter
alliansfriheten.
I dagsläget är EU:s säkerhets- och
försvarspolitik begränsad till
krishantering. Sedan mötet i Köln 1999
har arbetet med uppbyggnaden av
krishanteringsförmågan gått snabbt, och
målet om att EU-länderna senast år 2003
skall ha kapacitet att inom 60 dagar
skicka ut 60 000 soldater på
fredsfrämjande internationella uppdrag är
nära. Det finns nu emellertid anledning
att tvivla på om EU:s regeringar
verkligen kommer att stå fast vid att den
europeiska försvarspolitiken skall
begränsas till krishantering. Sedan
terrordåden mot World Trade Center och
Pentagon i USA, har en debatt om att EU
måste utveckla ett kollektivt försvar
tagit fart. Denna utveckling är
oroväckande, och Sverige måste agera
kraftfullt för att stoppa alla beslut som
i någon mån kan tänkas leda EU närmare
ett kollektivt försvar.
På EU-toppmötet strax efter terrordåden
i USA antog Sverige och övriga EU-länder
en kommuniké som sade att EU-staterna
"efter vars och ens förmåga" var beredda
att stödja en militär motattack. I detta
sammanhang betonades också behovet av att
göra den europeiska säkerhets- och
försvarspolitiken operativ så snart som
möjligt. Redan detta uttalande antydde
alltså att krishanteringsstyrkan skulle
kunna ha en roll i terroristbekämpning,
vilket skulle innebära flera steg in i en
gråzon mellan krishantering och
kollektivt försvar.
Konventets förslag om en utveckling av
Petersbergsuppgifterna - dvs. de olika
typer av fredsfrämjande uppgifter som EU
skall genomföra - och tankarna om en ny
solidaritetsklausul skulle innebära en
utvidgning av mandatet för EU:s
krishanteringsförmåga till att omfatta
terroristbekämpning. Detta är ett steg på
vägen mot ett kollektivt försvar, vilket
är oförenligt med den svenska
alliansfriheten. USA:s krig mot
Afghanistan har av det internationella
samfundet definierats som "försvar mot
terrorism". Det är oacceptabelt att tänka
sig att EU:s snabbinsatsstyrka - i det
fall ett EU-land blir utsatt för en
terroristattack - skall anfalla ett annat
land på samma sätt som USA anföll
Afghanistan och definiera detta som
försvar mot eller bekämpning av
terrorism.
EU:s snabbinsatsstyrka bör endast
användas efter beslut i FN:s
säkerhetsråd. Alla öppningar för att
denna militära styrka skulle kunna agera
som en offensiv militär enhet utan ett
klart uttalat FN-mandat leder tankarna
till uppbyggandet av en ny supermakt i
Europa. Vänsterpartiet menar att det är
av avgörande betydelse, inte minst för
vår alliansfrihet, att denna svenska
inställning tydliggörs och förklaras.
Med hänvisning till överordnande
rättssäkerhetsprinciper kan inte
Vänsterpartiet ställa sig bakom
konventets tankar om utvecklingen av
Petersbergs-uppgifterna och en
solidaritetsklausul. Vad gäller frågan om
ett ökat samarbete inom området för
krishantering menar Vänsterpartiet att
fokus från konventet till alltför stor
del kommit att ligga på
krigsmaterielområdet och militär
krishantering på bekostnad av civil
krishantering, vilket enligt vår
uppfattning hade varit en bättre
motiverad utgångspunkt. Den svenska
regeringen bör i denna fråga inom EU
verka för att det tydligt deklareras att
försvars- och säkerhetspolitiken inte
skall användas till terroristbekämpning.
Ett europeiskt engagemang mot terrorismen
bör inte omfatta militära mandat. EU bör
i stället öka satsningarna på att
förebygga väpnade konflikter, främja
demokratisk utveckling och bekämpa
fattigdom. Vänsterpartiet vill också med
bestämdhet ta avstånd från alla försök
och alla tendenser till ömsesidiga
försvarsbeslut, vilket också utskottet
säger sig vara kritisk till.
Med hänvisning till ovanstående anser vi
att motion 2002/03:UU10 bör av-styrkas.
4.EU:s yttre förbindelser i ett framtida
konstitutionellt fördrag (punkt 1,
motiveringen) (c)
av Kerstin Lundgren (c).
Ställningstagande
Problemformuleringen
Centerpartiet välkomnar ett nära och
djupt transatlantiskt samarbete. Detta
får å andra sidan inte hindra EU att söka
utveckla sin förmåga att agera
självständigt för de värden som unionen
står för. Det handlar självfallet om att
verka via den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken för att förebygga
kriser och konflikter. Det handlar om att
EU måste bidra till att utveckla en
ekologiskt och socialt hållbar värld. När
det gäller internationella kriser och
konflikter är världen i dag helt beroende
av USA:s vilja att delta. Här måste EU
bygga upp en förmåga att hantera
internationella kriser, inte bara i sin
geografiska närhet, utan internationellt
- för att såväl bevara som tvinga fram
fred. Det är därför nödvändigt att
fullfölja insatsstyrkan och stärka dess
förmåga att agera självständigt.
Den institutionella strukturen
Utskottet pekar på ett antal problem som
förslaget om "dubbel-hattning" skulle
medföra om det genomförs så som det nu
ligger. En ökad utrikes- och
säkerhetspolitisk samordning inom EU har
många dimensioner men vilar i grunden på
medlemsstaternas politiska vilja. Utifrån
den mellanstatliga karaktär som präglar
frågorna talar mycket för att den
institutionella basen skall byggas i
ministerrådet. Inriktningen måste vara
tydlig på att inte skapa någon form av
"dubbel-hattning". Den höge
representanten bör tydligare än i dag stå
för EU:s talan utåt. För att skapa en
ökad tydlighet och förstärka den
gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken måste EU också bygga
upp resurser att självständigt analysera
utrikes- och säkerhetspolitiken ur ett
europeiskt perspektiv. Det skulle kunna
ske i form av ett permanent sekretariat.
Röstreglerna
Utskottet pekar på två tänkbara
angreppsätt för att möjliggöra ökad
samverkan mellan medlemsstaterna -
enhällighet eller majoritetsomröstning
som huvudregel. Oavsett vilken väg som
väljs pekar utskottet på några bärande
element som att vetorätt alltid skall
gälla när en medlemsstat åberopar att en
fråga rör eller ligger nära nationell
integritet och oberoende, konstruktivt
avstående och frivilliga koalitioner för
implementering av åtgärder samt att
övergångar till majoritetsröstning kräver
fördragsändringar med nationellt
godkännande.
Här finns skäl att konstruktivt söka
utveckla beslutsprocessen för att stärka
möjligheterna till ett gemensamt agerande
inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Det
handlar självfallet om tidigt agerande
och om ömsesidiga överläggningar i syfte
att forma EU:s politik. Men det finns
också skäl att, utifrån vad som ovan
sagts, pröva beslutsformer som förhindrar
att ett gemensamt agerande stupar på
endast en eller ett fåtal medlemsstater.
På den grunden kan man söka en inriktning
mot majoritetsomröstning som huvudregel
inom de områden där EU har att verka. Det
innebär alltjämt mycket starka
majoriteter, vilket är en förutsättning
för att den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken skall bli
framgångsrik.
5.EU:s yttre förbindelser i ett framtida
konstitutionellt fördrag (punkt 1,
motiveringen) (mp)
av Lotta N Hedström (mp).
Ställningstagande
I konventsförslaget skiljs inte längre
GUSP, en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik, från ESFP, europeisk
säkerhets- och förvars Ppolitik,
något som måste tolkas som att de
militära övervägandena alltmer smälter
samman och blir identiska med hela
utrikespolitiken med utrikespolitik.
Likaså indikerar borttagandet av
pelarstrukturen i konventsförslaget EU-
projektets rent överstatliga ambitioner.
Vidare har dDe militära kapaciteterna i
EU har vuxit fram betydligt snabbare än
de civila, trots avtal om att de skall gå
i takt och vara likvärdiga i betydelse.
Uppbyggnaden av den s.k.
snabbinsatsstyrkan och arbetet i
försvarsmaterielpanelerna samt
överenskommelserna i WEAO, det
västeuropeiska försvars-
materielsamarbetet, avslöjar en redan
djupt gången integration av
försvarssamarbetet.
Här har argument om att "förbilliga"
försvarskostnaderna både genom ökad
integrering mellan EU:s medlemsstater och
mellan EU och Nato ofta framförts. Vi
vill framhålla att det blir billigast att
inte ha några vapensystem alls, att
förhindra väpnade konflikter och att i
stället lägga tid och kraft på
demokratiuppbyggnad och
välståndsutveckling i hela världen.
Miljöpartiet anser att varje EU-land
kan ha sitt eget försvar om de villsjälvt
skall förfoga över sitt försvar. Därefter
kan länderna ställa sina kapaciteterna
till FN:s förfogande i de fall de anser
sig ha anledning att ingripa militärt.
Som uUtvecklingen inom EU har dock lett
till tett sig de senaste fem åren har
istället gjort att en stående EU-armé
kommit allt närmare ett förverkligande.
GUSP:ens framväxt och den gradvisa
övergången till en försvarsallians de
senaste åren, visar på en uppenbar
statsbildningsprocess av EU.
Tillsammans med valutaunionens
gradvisa införande bildar de två
elementen stommen till en europeisk EU-
superstat, vilket är något helt annat än
ett handelspolitiskt samarbete mellan
likvärdiga stater.
Värst i konventets arbete och i
utskottsbetänkandet är tanken på en
"solidaritetsklausul", även om den bara
tills vidare avser att bemöta eventuella
terroristhot. Definitionen av vad
terroristhot inbegriper är i dag ytterst
luddig och ger möjlighet till väldigt
öppna och vida tolkningar kring
begreppet.
En egen EU-artikel 5 , à la Nato,
skulle även i mild form föra Sverige helt
bort från alliansfriheten.
Utrikespolitik skall i första hand inte
vara detsamma som vapen och försvar,
anfall och allianser eller
säkerhetstänkande och hotbilder.
Utrikespolitik, på vilken nivå den än
bedrivs, bör i första rummet handla om
fred och utveckling och om åtgärder som
främjar sådana mål.
Miljöpartiet beklagar djupt den
utveckling som EU genomgått och har i
många år argumenterat mot en för oss
uppenbar militärisering militarisering av
samarbete i EU.
Problemformuleringen
Problemformuleringen
Problemformuleringarna anser för
Miljöpartiet handlar varken till mindre
del handlar om bristande samordning
mellan medlemstaterna, inte bristen på
"genuin gemensam politisk vilja" och inte
heller eller brister i formerna för hur
en samordnad gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik för EUuropeiska skall
gestaltas.
För oss finns det inget självändamål
alls med att institutionalisera och styra
utrikespolitiken för snart 25 disparata
enskilda stater inom EU.
Under vissa specifika finnas
omständigheter kan det finnas behov avför
ett samagerande, t.ex. eller med en
gemensamt artikulerad ståndpunkt i
enskilda fall, vid hotande eller
allvarliga lägen i omvärlden. Dock måste
dessa tillhöra undantagen och inte utgöra
huvudregeln. Kanske finns även skäl att
upprätthålla någon form av gemensamma
kapaciteter för analys och
omvärldsbevakning, som en service till
medlemsstaterna.
Vi menar att de som ivrar för en stark
och fördjupad utrikespolitik med
vidhängande institutioner gärna vill tro
att det är stärkandet av institutionerna
som skall garantera ett homogent
politiskt utfall - helst mer samfällt än
vad som blev fallet av EU-ländernas
agerande inför USA:s anfall på Irak.
I själva verket, menar vi, indikerar
den splittring som då uppstod på ett
mycket illustrativt sätt vilka oerhört
starka krafter som skulle behövas för att
förmå olika länder med olika behov och
traditioner att fatta samma beslut och gå
i samma riktning. Med andra ord är
länderna för olika för att enas på
demokratisk grund, och det var det som
uppenbarades vid Irakkrisen. Skall
institutionella förändringar ändra på det
måste det ske med en järnhård styrning -
en slutsats som de flesta svenska
debattörer än så länge värjer sig
ininför.
De olika utvecklingsvägar som en
europeisk position på EU-nivå står inför
sammanfattas väl av professor Christopher
Hill, enligt bilaga 2 i betänkandet.
Av dem är det två scenarier som
diskuteras mest:
a) Ett balanserande
motviktstänkande, där EU i någon
bemärkelse (antingen som militär
konkurrerande supermakt eller som "civil"
supermakt) tänks stå emot ett växande
amerikanskt inflytande och
hegemonisträvanden.
Det skulle, menar vi, leda till en
terrorbalansliknande situation som
världen med fasa borde minnas efter det
kalla krigets era.
En intelligentare slutsatsdragning av
historien är att inte alls skapa militär
tävlan och direkt undvika all
upptrappning.
Dessutom är möjligheten för Europa EU
att bygga upp genuint egen kapacitet helt
överspelad, eftersom sammanblandningen av
vapensystem, vapendelars ursprung,
komponenthandeln och den helt
gränsöverskridande krigsmaterielexporten
och forskningen i dag är mycket
omfattande. USA dominerar vapenproduktion
och handel i världen i en sådan
utsträckning att oavhängigt militär
kapacitetsuppbyggnad i Europa/EU är helt
omöjlig.
b) "Bevarandet av den transatlantiska
länken" är den modell som framställs som
alternativet och som majoriteten i
utskottet förespråkar.
Det skall uttolkas så, menar vi, att
ett fortsatt Natoinflytande kan fortgå.
Med gemensamma vapen och med stark
amerikansk samordning, dvs.
Natosamordning. Detta ger USA en bred
plattform att operera ifrån på europeisk
botten, riktat åt vilket håll som helst.
Den processen är även snarlik det
Christopher Hill kallar ett "tvåpelar-
system", dvs. ett system där Europa
skulle vara Västs ena ben i världen och
USA det andra. Skillnaden är försumbar,
för i båda scenarierna kommer
maktutövandet att ske på USA:s/Natos
premisser.
Miljöpartiets alternativ är inte att
utöka dagens omfattning av samordning.
Inte heller är en renodlad
"åternationalisering", enligt Hills
sjunde punkt, vad vi eftersträvar. Vi
vnskar dels se en ett decentraliserad
decentraliserat Europeisk UnionU där
varje medlemsland behåller sin egen
exklusiva utrikespolitiska kompetens, men
som på klassiskt mellanstatligt manér
också kan samverka eller agera gemensamt
tillsammans i de fall det finns en genuin
vilja och en stark anledning till det,
dels bör all global militär samordning
ske på FN:s villkor, på FN:s mandat och
på FN:s initiativ.
Ny målformulering
Utskottsmajoriteten menar att de av
konventet föreslagna målformuleringarna å
ena sidan är välkomna då de innehåller
starka formuleringar om fred, men att de
å andra sidan innehåller för litet av
samverkan mellan olika politikområden.
Vi menar i stället att det ultimata
målet, portalparagrafen, om en
utrikespolitik alls hade varit önskvärd i
EU, borde sikta in sig på , bort vara
att säkerställa fred, nedrustning och
konfliktlösning, därnäst att genom
demokratiuppbyggnad och god handel främja
fattigdomsbekämpning i alla länder.
Som målen nu står är de maximalistiska,
dvs. vill skapa ett obegränsat samarbete.
Vidare syftar de till främst Unionens
EU:s egen utveckling, och de avser att
blott agera "i enlighet med FN-stadgan",
dvs. inte underställt FN.
Frihandelsdoktrinen skrivs in i
målsättningen, liksom ett starkare
multilateralt samarbete, vilket tolkas
som fortsatt Natointegrering.
Slutligen finns humanitära
förpliktelser och
hållbarhetsförpliktelser med blott som
rudiment på slutet.
Miljöpartiet menar inte att detta är
värdiga utrikespolitiska mål i en
globaliserad men sargad värld. Vi hade
hellre sett en doktrin som tog sin
utgångspunkt i det program för
förebyggande av våldsamma konflikter som
antogs på EU-toppmötet i Göteborg,
sommaren 2001.
Den institutionella strukturen och
röstreglerna
Hur en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik på EU-nivå skall
gestaltas blir i ljuset av de ovan
redovisade ståndpunkterna blir för oss
av andrahandsintresse. Miljöpartiet står
inte bakom vare sig en "dubbel-hattning",
dvs. en gemensam utrikespolitisk EU-
talesman med administrativt hemvist både
i Europeiska kommissionen och EU:s
ministerråd, och inte heller ser vi
framför oss två skilda
befattningshavare, som fallet är i dag.
Vi menar att, givet att konventets
resultat ger en struktur på Unionens
institutionerna lik den som finns i dag i
EU, utrikespolitikens löpande ärenden
bäst skall handhas av en ensam EU-
kommissionär. Riktningsförändringar eller
särskilt profilerat EU-agerande tas
beslut om i rådet.
På samma sätt finns för oss på detta
område mest skäl att argumentera för ett
beslutsförfarande som garanterar
medlemsstatens största möjliga integri-
tet,
dvs. enhällighet i rådet med fullt
bibehållen vetorätt. Alla former av
majoritetsbeslut och konstruktivt
avstående skapar ett tryck efter
samordning och likformighet, som urholkar
medlemslandets integritet.
Säkerhets- och försvarspolitiskt
samarbete
Utifrån vad som stipuleras i den rådande
svenska säkerhetspolitiska doktrinen
anser majoriteten i utskottet inte att
det inte är förenat med några problem.
Man menar att vi fortsatt skulle kunna
betecknas som alliansfria, trots att en
"solidaritetsklausul", dvs. ett
förpliktigande för medlemsländerna att
ställa upp för varandra i hotande
situationer, finns med i konventets
förväntade resultat. Vi menar att detta
är det ultimata självbedrägeriets
fullbordan. Svart blir vitt och
simsalabim! är en ömsesidig
försvarsgaranti inte en ömsesidig
försvarsgaranti.
Utskottet är också tillfreds med det
ökade beslutsöverförandet till EU inom
samarbetet på krigsmaterielområdet, n.
Detta är något som är helt främmande för
Miljöpartiets ideologi.
Hittills har gällt att den fria
rörligheten för varor även innefattar
vapen, och därför har det argumenterats
för att också regler kring t.ex. import
av krigsmateriel skulle omfattas av EU-
regler. Miljöpartiet anser bestämt att
vapen inte kan jämföras med vilka andra
varor som helst, utan kräver särskilda
bestämmelser, men vi anser att det skall
tillhöra medlemsstaternas egen kompetens
att besluta om sådana regler. Det är
viktigt att kunna bevara de restriktiva
regler som Sverige har kring
vapenexporten, jämfört med övriga EU-
länder. Vår fasta övertygelse är att just
förekomsten av vapen i sig är en av de
faktorer som starkast bidrar till utbrott
av krig.
Till sist i betänkandet redovisar det
sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet en ståndpunkt vilken vi
delar, nämligen ett avståndstagande från
optionen att några länder skall kunna gå
före och på egen hand forma en allians
med gemensamma ambitioner. Det vore djupt
olyckligt.
Med hänvisning till ovanstående anser
vi att motion 2002/03:UU10 bör av-
styrkas.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Motion med anledning av händelse av
större vikt
2002/03:U10 av Maud Olofsson m.fl. (c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om en
förstärkning av EU:s utrikes- och
säkerhetspolitiska förmåga.
Bilaga 2
Offentlig utfrågning
Europadagen
Fredagen den 9 maj 2003 kl. 9.00-12.40
Medverkande:
Anthony Cary, kabinettschef hos
kommissionsledamoten Chris Patten
Christopher Hill, professor vid London
School of Economics
Mart Laar, parlametsledamot, f.d.
premiärminister i Estland
Katarina Engberg, departementsråd vid
försvarsdepartementet
Lena Hjelm-Wallén, statsministerns
representant i Europeiska konventet
Offentlig utskottsutfrågning om EU:s
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik
(GUSP) under ledning av det sammansatta
konstitutions- och utrikesutskottets
ordförande Urban Ahlin.
Talmannen: Mina damer och herrar! Ladies
and gentlemen! A hearty welcome. You can
arrange for interpretation - if you
prefer. I will start in Swedish.
I dag den 9 maj är det Europadagen.
Europatanken firas över hela vår
kontinent - också i Sveriges riksdag. Jag
vill här hälsa er alla hjärtligt
välkomna.
Temat är Europeiska unionens utrikes-
och säkerhetspolitik. Det har i den
europeiska historien alltid funnits en
spänning mellan enhetssträvanden och
splittring. Krafter som verkar
sammanhållande och krafter som verkar
söndrande löper parallellt. Det har visat
sig att de bästa perioderna i Europas
historia har varit när gränserna har
hållits öppna för människor, idéer och
varor.
År 2003 står vi nu inför ett vidgat och
fördjupat europeiskt samarbete. Till
sommaren lämnar det europeiska konventet
sina förslag om EU:s framtid. Det skall
vara ett EU som skall fungera med 25
medlemsländer jämfört med nuvarande 15. I
höst, här i Sverige, tar svenska folket
ställning till frågan om Sverige skall
införa euron som valuta. Vi har således
viktiga och stora frågor framför oss.
När vi i dag på Europadagen diskuterar
EU:s utrikespolitik är vi inne på ett
område där de splittrande krafterna på
senare tid tydligt har trätt fram. Vi
behöver ha en kraftfull debatt om EU och
framtiden i riksdagen under det här året.
Överlag bör riksdagen vara ännu aktivare
i EU-frågorna än vad fallet är i dag. Det
är angeläget i ett demokratiskt
perspektiv. EU är inte en väsensskild
verksamhet, omöjlig att sätta sig in i,
som många tycks tro. Vi har ett
pedagogiskt ansvar att visa det. Ja,
Europeiska unionen har medfört fler
beslutsnivåer. Det har blivit svårare för
medborgarna att få grepp om var och hur
besluten fattas. Vem representerar
egentligen medborgarna i Europa? En
grundsten i vår demokrati är att väljarna
skall kunna utkräva ansvar av de
folkvalda. Därför måste vi bli tydligare
i hur beslutsfattandet i riksdagen hänger
samman med beslutsfattandet i Europeiska
unionen. EU-frågorna bör vara en lika
naturlig del av riksdagsarbetet som de
nationella frågorna.
Det sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet, som följer arbetet med
EU:s framtidsfrågor i det europeiska
konventet, är nu i färd med att skriva
två betänkanden; ett om utrikesrelationer
och ett om rättsliga och inrikes frågor.
Vi inleder firandet av Europadagen med
att det sammansatta utskottet nu håller
en offentlig utfrågning om EU:s
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.
Efter kaffepausen blir det en
paneldebatt, och då är alla i salen
välkomna att ställa frågor eller göra
inlägg. Det gäller dem på läktaren också!
Dessutom har allmänheten kunnat skicka in
frågor i förväg. Ett urval av dessa
kommer vi också att ta upp. Jag hoppas
att vi kommer att ha en riktigt givande
förmiddag tillsammans. Jag ber att få
överlämna ordet till ordföranden i det
sammansatta utrikes- och
konstitutionsutskottet, Urban Ahlin.
Varsågod!
Ordföranden: Tack, herr talman! Det är en
stor ära för mig att som ordförande i det
sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet hälsa ledamöterna
välkomna och också åhörare och allmänhet
via Sveriges Televisions kanal 24.
Välkomna till den här offentliga
utfrågningen.
Som talmannen sade har utskottet kallat
till denna offentliga utfrågning för att
diskutera gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik i den europeiska
unionen. Vi har också gett allmänheten en
möjlighet att via vår hemsida skicka
frågor. Allmänhetens representant sitter
här och kommer att ställa en del frågor
under utfrågningen. Vi är också glada
över att ha fått möjligheten att få tre
prominenta gäster till vår offentliga
utfrågning. Det är Anthony Cary,
stabschef för externa relationer hos EU-
kommissionären Chris Patten. I en av de
mer kända morgontidningarna i dag stod
det att han har blivit utnämnd till näste
ambassadör i Stockholm för
Storbritannien. Hjärtligt välkommen till
Stockholm! Christopher Hill är professor
vid London School of Economics. Du är
också hjärtligt välkommen hit. Före detta
premiärministern i Estland Mart Laar. Du
har dessutom varit premiärminister vid
två tillfällen i Estland. Du är också
hjärtligt välkommen hit. Jag ber er att
inta era platser på podiet. Hjärtligt
välkomna.
Under tiden de intar sina platser
skulle jag vilja rikta mig till
allmänheten. Ni måste stänga av
mobiltelefonerna. Vårt system gör att det
annars skriker mycket i våra tolkars
öron. Av rena arbetsskadeskäl vill jag nu
att alla stänger av sina mobiltelefoner.
Tack!
Vi låter våra tre deltagare i panelen
ge en introduktion av hur de ser på hur
den europeiska unionens gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitik skall
utvecklas. Därefter är det öppet för
frågor, främst från våra ledamöter, men
jag kommer också att ge tillfälle till
frågor från allmänheten. Först ut är
Anthony Cary, stabschef hos Chris Patten.
Hjärtligt välkommen. Ordet är ditt,
Anthony.
Anthony Cary: Thank you very much. As a
British diplomat, seconded to the
European Commission, there is always a
certain tension, sometimes even a
cognitive dissonance. When I find that I
appear representing the European
Commission, but nevertheless announced as
the future British Ambassador to
Stockholm, it's more than cognitive
dissonance, it could be schizophrenia.
Nevertheless, let me just say, before I
begin on the Common Foreign and Security
Policy, how delighted I am to be
appointed, what a great opportunity it is
for me today to be in the Swedish
Parliament and how much I look forward to
developing a relationship with you over
the years to come.
Foreign policy for the European
Community as it was and the European
Union as it is now has always been a
particularly difficult area of policy.
People ask often: Why can't the European
Union be like the United States? Aren't
we going through a process as the United
States did 200 years ago? Where are our
Jeffersons and our Franklins? Why can't
we write a really ringing constitution?
The answer to these questions is that
the United States was formed when
colonies who weren't nations, they were
sub-national entities, came together, and
the first thing they got together was
foreign policy, because they had a common
enemy in Europe. They needed to combine.
That really was the birth of a nation -
as the famous film called it.
That is quite different from what we
are trying to do in the European Union,
where very established nations with their
own cultures, traditions, languages and
backgrounds are trying to form something
supranational. Because foreign policy
goes to the heart of what it is to be a
nation, the last thing that they want to
combine is foreign policy. The European
Community started out with trade and
economics, and then developed early into
other areas, like the justice and home
affairs and indeed a common currency. The
most difficult area of policy is foreign
policy, because that is so central to
what it is to be an independent nation.
That meant that although there were great
plans in the 1950's, the Fouchet Plan,
the Gaspari Plan, they came to very
little. All
through the 1970's, the 1980's, there was
a process called political co-operation,
where the member states talked to each
other, but the policy they had was
entirely declaratory and they didn't do
anything.
It was really only with the collapse of
the Soviet Union and the problems that
then broke out on the borders of the
European Community and Union that we
realized that we really had to do
something in the area of a common foreign
and security policy. By this time Europe
was making tremendous strides in all
those other areas, the Single Market, the
1992 Programme. It was expanding, and
Sweden was about to become a member. It
was moving very fast towards having a
common currency. It was developing in the
area of justice and home affairs. The
great vacuum was in foreign policy. That
be-came absolutely clear with the
problems in the Balkans and Europe's
complete inability to deal with that
problem. Jacques Delors famously said:
"This is the hour of Europe!" And Europe
was quite unable to act. In fact, what
was done in the Balkans was very close to
what Owen and Vance tried to do in the
early 90's. It was very close to what was
later done under the Dayton Peace Plan.
But it had no credibility, because people
on the ground in the Balkans said: "What
confidence can we have that anybody
stands behind this? Where is the United
States?"
That was really a wake up call for
Europe. After that experience, through
the 1990's, Europe developed what is now
the Common Foreign and Security Policy,
developed a machinery for running that
policy, created the Javier Solana figure
of the High Representative for the
policy, and has made pretty remarkable
progress, given that we are independent
countries with these very different
traditions. We should be clear what has
been achieved, now in the Balkans e.g.
with the Stability and Association Pact,
what we are doing together in
Afghanistan, the fact that Europe now
works in the quartette on the Middle East
Peace Process and the roadmap which has
just been published, what we are doing
also with the various presidencies, with
your Prime Minister leading a troika to
North Korea during the Swedish
Presidency, my commissioner travelling
regularly with Anna Lindh on behalf of
the European Union. It is an active and
effective policy.
At the moment there is great sadness
about the terrible problems we have had
as Europe in having a common position on
Iraq. In a way Iraq was the perfect
storm. It was a problem because there had
already for many years been sorts of
disagreement between particularly France
and Britain about whether to police the
no-fly zone and how to deal with the
problem of sanctions, and so on. And it
went to the heart of the transatlantic
relationship, which has always been a
source of difference in the European
Union between those who see Europe as
developing in rivalry and competition
with the United States and believe that
Europe must be autonomous and must build
itself as a rival pole in the world, and
those of another tradition who believe
that Europe should be complimentary, that
we should work on a transatlantic basis
in a single cause of western values and
the tradition developed after the Age of
Enlightenment. That difference came
together in the problem of Iraq. Europe
has clearly been very badly split on that
issue. It lead to a lot of depression in
the European Convention, which is now
discussing the future treaty. There was
even a moment where some in the
Convention said: "Maybe we should give up
at the moment on the foreign policy and
leave that aside, try and move forward on
the Treaty in areas apart from foreign
policy and come back to it later."
I think wisely they decided not to do
that. They decided to push ahead, to try
to develop what we can in the area of
foreign policy. That's what the heads of
government in the middle of last month in
Athens have asked for and what will be
done, I hope, by the 20th June. I won't
in these introductory remarks go any
further than that, except to say that
there is always going to be attention in
developing European foreign policy
between the member states and the central
institutions of the Union. In the end
they've got to work together.
As my commissioner has once said: The
CFSP, the Common Foreign and Security
Policy, is the child of two parents, the
member states and the central
institutions. And as any psychologist
will tell you, the child is more likely
to be happy and healthy if the parents
love one another.
Ordföranden: Thank you very much. I would
like to invite Christopher Hill to make
his introduction.
Christopher Hill: The first and most
important thing is to thank you very much
for the honour of your invitation to
speak on this day of Europe to the
Riksdag. I am a great believer in the
democratic accountability of foreign
policy. I think it's of enormous
importance that parliaments and their
committees take this serious interest in
what is going on in EU foreign policy.
This is a neglected dimension by and
large. It is true that on occasions like
the great crisis over Iraq everything
hits the headlines, and people come out
with bold statements about what Europe
can and can't do and what foreign policy
can and can't do at the national level.
Then there are long periods of neglect of
the issues, and certainly there is a
difficulty about getting people in the
wider public to understand the way in
which, as Anthony has said, European
foreign policy activity is the child of
two parents and is the result of an
interaction between member states and the
institutions of the Union. Yet at the
same time we see that, broadly speaking,
over the last 10 or 20 years, there has
been increased interest among public
opinion in foreign policy matters. Yet
there is a gap between the interest in
the substance of policy, the issues like
Iraq or Afghanistan or whatever, or human
rights, whatever it might be, and the
actual understanding of the processes and
the powers and who takes what decisions
for whom. I very much welcome this
opportunity. Thank you very much.
Let me just make a few preliminary
remarks. I suppose inevitably, as an
academic, I take a historical perspective
as my starting point. It seems to me
there are two interesting points to make
here.
One is that whatever we think of the
CFSP there has been nothing really
attempted like it at anytime in history
before. When I say CFSP I include the
European political co-operation process
which started in 1970. There have been
many occasions in which small groups of
states have tried to align their foreign
policies or they have created an
alliance, the Triple Entente before the
First World War, or whatever. Even NATO,
in a way, is a foreign policy generating
system. But none of them have attemped an
across-the-board systematic, more or less
permanent, co-ordination, not necessarily
integration, of foreign policies - and
one which is supposed to be progressive.
The hidden tell-us of all this in some
ways is: although common policies is what
we are doing at the moment, i.e. separate
policies grouped together, in the end
maybe it will be possible to produce a
single policy, which rather begs the
question of what kind of European Union
we'll develop. Nonetheless, it's an
important distinction, I think, that
between common and single policy.
Don't forget that even NATO failed when
it tried to co-ordinate so called out-of-
area policies, i.e. outside its immediate
remit for the defence of the north
Atlantic area. It is very difficult to co-
ordinate national foreign policies. In
many ways the countries of the European
Union did quite well.
The second point is that - let's call
it European foreign policy, as most of us
do, as a form of shorthand, rather
ambitious shorthand - it has now been
going on for 33 years, since 1970. Well,
that's not very long as far as the
historians are concerned. They would
judge the concept of Europe over a
century. But at the same time it is long
enough for us to make some kind of
judgement and for some sort of
foundations to have been laid down.
Indeed, those foundations have been laid
down. Because of the Maastricht Treaty
and the end of the Cold War, people tend
to assume that - if I may disagree with
Anthony, he gave the slight impression
that this is a new thing and nothing
really was done of any significance
before 1991 - in many respects there were
attempts to e.g. produce a common
European policy on the Middle East, the
Venice Declaration of 1980, or co-
ordination in the Conference on Security
and Co-operation in Europe. These were
matters not merely of rhetoric. They
didn't always succeed, of course, far
from it. But that is not the point.
Sometimes pure diplomacy is also action,
it can be a substantive matter. In-deed,
most of us Europeans would prefer foreign
policy to be words and diplomacy rather
than fighting and physical intervention.
We are caught in that slight
contradiction.
What about other peoples' perceptions
of European foreign policy? They are
almost always critical outside, and even
many of them inside. I myself patented a
concept about ten years ago called the
"Capabilities-Expectations gap", which
suggested that there was a gap between
the ability of the Union to produce the
capabilities necessary to make an
effective foreign policy and the
perceptions of participants and their
outsiders of that policy. In other words,
we always have expectations that it is
going to be just as effective as American
foreign policy or even the foreign policy
of the nation states. Yet the
capabilities are not there to enable us
to do that. Inevitably people are
disappointed, and there is a rebound
effect. When I say capabilities I don't
just mean military force or the budget of
the European Union, I also mean decision-
making capability, the ability to produce
a unified position on any given case.
If there is a constant sense of
disappointed expectations, I think there
is also a tendency to have cyclical
crisis. We will have the big problems
like Iraq and the big disappointments. It
is very difficult to live up to a unified
foreign policy when faced by something
which genuinely does divide both informed
and popular opinion. That's politics. We
can't get away from that, nor should we.
The consequence of democratic debate is
that we will some-times honourably
disagree, and powerfully, over foreign
policy. Okay, that means we can't act as
we would like in a unified way. It is not
necessarily the end of the world. I
certainly don't think that we are in the
business of wanting to abolish the CFSP.
I don't regard myself as a starry-eyed
idealist about these matters, but I
certainly think that if we didn't have
the CFSP we would have to invent it in
some form. I haven't heard even the
strongest critics say that we should
really simply re-nationalize foreign
policy and go-it-alone on a nation-state
basis. We need multilateralism, and
European multilateralism is obviously the
most immediate possibility and probably
the most effective for us.
It is true there are differences of
view, even within the Union, of a
structural kind. Perhaps this business of
new and old Europe and the candidate new
members being more supportive of the
United States in recent times, suggest
that there is going to be some structural
thought line. I would think it unlikely.
I think this is the product of a
particular phase and maybe even a
particular crisis. Although undoubtedly
the enlargement of the Union to 25 is
going to make the decision-making of
foreign policy much more complicated,
it's not going to do away with the
impetus towards co-ordination. I think
what it's simply going to do is to make
it more likely that we have a kind of
what used to be called variable geometry
or flexibility, coopération forcée,
whatever, that there will be some forms
of coalitions of the willing according to
the issue at stake.
It is said that public opinion, at
least it is said by those who read euro
barometer polls, wants a European
superpower, it wants a European foreign
policy. Those two things are very
different. My own Prime Minister called
in Warsaw in 2000 for Europe to be a
superpower, not a superstate. With
respect to Tony Blair I think that was a
serious contradiction in the same
sentence. I don't think we are likely to
have Europe as a superpower without
Europe as a superstate, and I don't think
many people in Europe want a superstate.
Therefore, if we are going to have a more
effective European foreign policy it is
not going to look like a superpower.
On the other hand it's undoubtely true
that in so far as European opinion was
united during the Iraq crisis and
critical of American policy, that implied
that they wanted a united European
position to stand up to the United
States. Well, did they? I think this is a
rather weak finding, i.e. the idea that
the European opinion wants a strong
common foreign policy. It is a question
of at what cost. Do they want it at the
cost of spending a lot more on defence?
Do they want it at the cost of a greater
European activism in the world? Do they
want it at the cost of a serious falling-
out with the United States? I don't say
those things simply to say it is
impossible, but simply to point out that
it is rather more complicated than it is
often suggested when people cite these
opinion polls in favour of a common
European security policy.
Let me finish by making two points, if
I may in this preliminary phase. One is
about institutions. We are going through
this very important process of the
constitution, the Convention effectively
at the moment. There are going to be
changes in the treaties and in the
organization, the decision-making, of
European foreign policy. I would simply
issue one caveat. In the past when-ever
we've had a problem of foreign policy we
have tended to assume that it can be
solved by institutional reform, that we
can just invent some new high
representative or some new committee, or
a bit more qualified majority voting, and
everyone will be happy. I am afraid that
is a non sequitur of enormous
proportions. We can mess around with
institutions as much as we like, but it
won't necessarily, certainly in the short
medium term, affect the political
realities. Indeed it may make things
worse. If the institutional description
gets too far out of line with political
realities it may actually lead to even
more disappointed expectations and a loss
of public credibility. Maybe the QMV
debate is an example of that.
I mean, if you spoke to the average
informed persons on the street and told
them that you are about to increase the
qualified majority voting on foreign
policy in the EU and that this would make
things better, they would immediately say
to you: "Well, if that would have solved
this disagreement between the British and
Spanish led group and the French and
German led group over Iraq." Well, of
course, it wouldn't have done. We know
that people would not fall in line
automatically according to voting rules.
They will, if they feel that it is in the
long term a benefit and if it is on a
matter within the grandes lignes of
foreign policy, and that may take a great
deal of time.
The second point I want to make is
about the options for us. What we've got
to decide in the short run and medium run
and in this convention and in the IGC is
what is feasible, what we can actually do
while keeping the system working. But we
also must decide in the long run. We must
have some ideas, and that is why a debate
like this is so important, about what is
desirable, what we actually want. What
kind of Europe in the world should it be
that we should, broadly speaking, work
towards?
I'll just list seven options for you to
think about, if I may.
The first option is the famous
superpower, which I more or less said is
the far end of the spectrum.
The second option is a notion of a
civilian superpower, i.e.: Europe should
be active, united, deploy its resources
globally but should eschew military
force, should not get involved in war-
fighting or building up a military
industrial complex. Obviously that would
be very attractive to many people,
especially to the human rights lobby in
Europe.
The third option is that we should be
as co-ordinated as we can but accept that
we are the famous second pillar of the
Western Alliance. We are broadly closely
related to the United States, and we
should not do anything collectively which
would endanger Western freedom and
solidarity in the world. Therefore we'll
have to make compromises with American
policy.
The fourth option is almost the
opposition of that. It says Europe should
be a big neutral - I say that in
Stockholm as it perhaps has a particular
resonance - that Europe as a whole should
behave like Sweden, or like Austria or
Ireland. We all know that there are very
different kinds of neutrality, of course.
But Europe should not necessarily quarrel
with the United States, but it
should not automatically support it
either. Perhaps it should be rather more
isolationist, should have a quietist
foreign policy - lots of attractions for
that not least but because that the Cold
War is ended. What happens in the Taiwan
straits in Korea? It is not necessarily
going to lead to a war in Europe, which
is what might have happened before 1990.
So maybe Europe doesn't have to be quite
so global in its interests and activities
as it was before.
The fifth option is core-periphery,
that there will be an inner group of
countries, the famous directoire, which
will make foreign policy. They will be
the activists, and then the rest of the
25 will be a kind of chorus, or the outer
ring, which may or may not take an
interest on a given policy. But by and
large, the periphery will be quietist,
and the core will be activist. It is one
possibility.
The sixth option is variable geometry,
coalitions of the willling. The group of
active states will just vary according to
the issue. There will be a constant
movement - no strong central core.
And lastly the other extreme from the
superpower: re-nationalization of foreign
policy. CFSP gradually fades or falls to
pieces. The European Union goes on as a
trade actor in many other areas of
internal policy. It doesn't really have a
foreign policy. Foreign policy reverts to
Sweden, to Britain, to France and so on.
I won't tell you what I think is most
likely - I'm sure you have your own views
anyway, but it seems to me that it is
important for us to concentrate not only
on the very details and complex matters
to do with the legality of the treaties
and their rewriting, which I certainly
don't underestimate, but also on some of
the bigger political choices that are at
stake for us in the next decade or two.
Ordföranden: Thank you very much, Mr
Christopher Hill! Now we are eager to
listen to Mart Laar from the Estonian
Parliament.
Mart Laar: Thank you! Ladies and
gentlemen! I am very honoured to speak
here today in this panel discussion on
the European Day and in such an important
question as that of European Common
Foreign and Security Policy. It is a
really important matter - whether we like
it or not, or what people on the streets
think of it or not.
Let's be frank. Owing to the large
divisions towards the war in Iraq, Europe
at this moment has lost a lot of its
authority. This is a sad fact in the
world. The question is not only that
there have been divisions or conflicts
with our allied over the Atlantic but
also that Europe is not looked upon as a
serious player in the world after those
divisions. This is a reality, looking
from the point of view outside Europe as
well. Such a situation only shows again
that it is very necessary to develop
European Common Foreign and Security
Policy because Europe really needs it. If
it is not existing or not working, we all
can get into trouble and problems and see
a loss of the importance of Europe.
Estonia as a candidate country and
future member state believes that such a
common policy on foreign and security
affairs can strengthen Europe and our
transatlantic ties and make both of us
stronger. Of course those words are
beautiful, and we have heard a lot of
such words and ideas in the last few
years. Reality has, unfortunately, moved
in the opposite direction, but it
doesn't make the ideas wrong. It is very
important to discuss just now how to
achieve those goals because something
probably has gone wrong in the process of
working out such a policy or during the
realization of some parts of it.
I think there are two mistakes done
during the last months. First of all it's
really important to understand that we
must first realize the initiatives that
we have, including the Common Foreign and
Security Policy, and not all the time
have new initiatives. Such ideas as the
new proposals given by the four European
members some weeks ago can be very
beautiful, and even right and nice, but
at this moment they are highly
counterproductive and will not work in
the direction in which it is necessary to
go. First of all it's necessary to finish
the job we already have and then look for
the new one.
Secondly I think that in some circles
in Europe there is a hope that we can
solve those problems of common foreign
and security building in some
institutions of reform, which means that
if one institution maybe doesn't look to
work so well, we will create another
institution. Instead of an eagle with one
head, we thus must have an eagle with two
heads - a European union with two
presidencies. I don't think it will bring
us more of Common Foreign and Security
Policy. I'm afraid that if it goes
through, it actually can move us far away
from it and keep the conflicts. That's
not what I think is the idea of where we
must go.
So, to put it shortly, we must talk more
to each other. The Common
Foreign and Security Policy cannot be
achieved in the way that some countries
must shut up and others can talk. I
actually don't believe very much from the
theories on the new and the old Europe
where this division is made on the basis
of anti-Americans and pro-Americans. In
this context I only can welcome Great
Britain to the new Europe - the oldest
European nation-state. I don't know
exactly where to put Sweden in this
matter as a new member state in Europe,
in the Union, as well. Ten years, or less
than ten years, is not a very long time.
I think that such comments and ideas that
there is a conflict between pro-American
states and less pro-American states are
not actually true and not showing what is
really going on in Europe. I think now is
the important time to understand that if
we want to have the Common Foreign and
Security Policy, then we must work
together and finish the initiatives we
already have before we are starting with
new ones.
Ordföranden: Thank you very much, Mart
Laar! Now we'll continue in Swedish.
Jag skulle vilja inbjuda ledamöterna från
det sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet att ställa frågor. Ordet
går först till Gunnar Hökmark, vice
ordförande och ledamot i Moderata
samlingspartiet. Varsågod!
Gunnar Hökmark (m): Tack så mycket och
tack för spännande och trevliga
inledningar till den här diskussionen.
En sak som det i dag är lätt att säga
är att den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken inte fungerade
särskilt väl i samband med Irakkrisen.
Men skall man ge Europa lite rättvisa kan
det väl också sägas att vi har tio år
bakom oss av en enorm och fantastiskt
omvälvande förändring. Plötsligt har
diktaturer fallit. Två delar av Europa
återförenas. Den inre marknaden
förverkligas. Euron har lanserats med
mera.
Det här innebär en förändring som
kanske är mycket större för oss själva
och inte minst för dem som är närmast
berörda av denna utveckling i det dagliga
arbetet. På sätt och vis kan man säga att
detta var första gången som EU mötte en
stor utrikespolitisk fråga och det
verkligen inte bara var sex nationer där
Tyskland och Frankrike bestämmer utan det
var 15 nationer. Nu står vi inför en
utvidgning som kommer att ge oss
ytterligare tio medlemsländer.
Den fråga som jag skulle vilja ställa
till er i varierande kapaciteter är
följande: Vilket inflytande, vilken
betydelse, tror ni att de tio nya
staterna kommer att få dels när det
gäller själva innehållet i kraven på den
gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken, dels när det gäller
relationerna mellan olika stora länder?
I Europa har vi tidigare sett att
Tyskland och Frankrike haft ett väldigt
inflytande. Nu ser vi att till exempel
Polen träder fram som en mycket stor
europeisk nation. Det skulle vara
intressant att få höra från er om
innehållet i denna utvidgning, hur den
kommer att påverka. Och hur kommer de
formella relationerna och begränsningarna
att vara?
Anthony Cary: First of all, can I say how
much I agree with you about the progress
that has been made over the last ten
years, which I think has been remarkable.
As I said in my introduction, I think we
shouldn't be too dismayed by what has
happened over Iraq, given how much has
been achieved and how much progress we
continue to make. I would say that even
on Iraq incidently, although we disagreed
about the point at which to foreclose on
resolution 1441, we actually agreed in
Europe about an awful lot, even between
those who are fighting within Europe. We
agreed about the involvement of the UN.
We agreed about the possibility of a
peaceful resolution to the crisis right
to the end. We agreed about the need to
see it in a wider context of the Middle
East peace process. We agreed that it was
part of the war on terrorism, which is
really a matter for a wider range of
things needed to be done also in
international development. So a lot of
the underlying themes were actually
matters of agreement rather than
disagreement.
On the entry of the new member states
and the difference that is going to make,
there has been a tendency, I think, in
the United States to wonder whether
Europe should now be desegregated,
whether it might be more in America's
interest to deal with Europe separately
finding coalitions of the willing,
dealing with the groups where it is able
to find agreement rather than a
traditional American postwar policy of
encouraging integration in Europe.
There are those, I think, in the United
States who believe that it is in their
interest to have a desegregated Europe
where they can make coalitions of the
willing. I feel very strongly the other
way, that it is actually not only an
interest of Europe but also an interest
of the United States that Europe should
develop an integrated policy. It was put
to me rather well by a German ambassador
who said: "It is possible that Bonn will
decide for Paris against Washington. It
is very unlikely that Berlin will decide
for Paris against Washington and Warsaw."
I think that it is true that with a wider
Europe it is very likely that an
integrated Europe will actually be what
Christopher earlier talked about, a
second pillar of the Western Alliance -
something that contributes to a
transatlantic view of the world. But a
divided Europe will have one part of that
division, will be positively anti the
transatlantic theme and will therefore
tend to weaken so that Europe as a whole
will be unable to support the values
which we all believe in. But the fact
that it has a part of it which is
actively trying to undermine these
policies will also be a constant thorn in
the flesh of the United States in the UN,
in NATO or wherever it may be. So I think
that the arrival of the new member states
has brought a very interesting and
important new dimension to foreign
policy. It is maybe even more important
that we should try to integrate foreign
policy as far as we can.
Mart Laar: I think it is a very
interesting question, and I think it is
the very last time to realize that in
some way the changes will be bigger than
we imagine today after the enlargement in
all different contexts. It will be very
hard to say in what directions all the
changes will go, but it is not the end of
history and not at all of Europe. I think
it is just the beginning. There are, I
think, a lot of very positive
possibilities in this process, as just
mentioned by the former speaker.
I think that one important thing is to
really understand that development
towards the Common Foreign and Security
Policy actually has been quite stable and
positive to Europe. Maybe we through the
last two crises under-stand that if it is
not working, then we have to improve it,
which only shows that we need it. But
even if we are looking at the last ten or
fifteen years of changes, or even more,
just from the sight of the captive
nations living under the Soviet
dictatorship, I can peacefully say that
if the European governments in the 80's
had listened to the public opinion and
the massive peace movement and not had
deployed the American missiles to Europe,
we probably wouldn't have had the
perestroika and the break-off of the
Empire, at least not in this way. This is
a very simple thought as well about the
public opinion, and at this time more or
less actively, but the European
governments just did what was the right
thing to do. They had not given the
Common Foreign and Security Policy on
paper, but they had this largely in fact,
and it worked. Thanks to this and thanks
to a lot of other steps, we are now
sitting at this table in such a
consultation.
Lotta N Hedström (mp): Jag har en ganska
övergripande fråga. Kanske lyssnar jag
helst på svaret från Christopher Hill.
Han hade en väldigt bra systematisering
av vilka strukturer som en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik skulle
kunna komma att ta. Om vi bortser från
den sista, den om åternationalisering,
undrar jag: En sådan här gemensam
utrikespolitik är ju inte ett
självändamål utan har naturligtvis ett
syfte. Vilken typ av budskap - vilket
innehåll och vilken doktrin - skall vi
förmedla till omvärlden? I vilken
riktning vill vi påverka resten av
världen med en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik?
Vad jag skulle önska att ni som svarar
har i åtanke är vad vi hittills har sett.
Jag menar att vi har sett väldigt mycket
av diskussioner om kapaciteter - var vi
skall hitta gemensamma styrkor och hur vi
skall få ett billigare försvar. Ett lite
sorgligt faktum tycker jag är att det
program för förebyggande av våldsamma
konflikter som antogs i Sverige i samband
med EU-toppmötet häromåret inte finns med
i diskussionen i konventsutfallet. Jag
menar alltså att den förebyggande
fredsskapande verksamheten saknas. Vad är
det budskap som en utrikes- och
säkerhetspolitik skall sprida?
Ordföranden: I have an extra question for
you, Mr Christopher Hill. You mentioned
seven different options. I didn't
understand the difference between the
second and the third option. The second
option was creating a civilian
superpower, and that was some kind of
fighting for our values. You said that
should be in contrast to the Americans.
The third option was more in a
transatlantic relationship. Could you
explain that and evaluate it a little
more as I'm not really sure that there is
a difference between your second and
third option?
Christopher Hill: Let me answer this
point first and then come to the
important question of doctrine.
Clearly, these options that I outlined
are what we call heuristic devices, the
ways of clarifying the debate. They are
not strictly speaking separate from each
other. Obviously, there is a lot of
overlap. It would not in principle be
impossible for a civilian superpower to
be the second pillar of the West.
Indeed plenty of people who have talked
about the division of labour hypotheses
have suggested that's exactly what it
should be.
On the other hand: This has often
seemed to be a rather disreputable
position for Europe, both for some
American critics and for some Europeans
themselves. American critics like Michael
Mandelbaum have talked about foreign
policy as social work with Europe simply
doing the kind of cleaning-up business
after the United States does the
difficult business of necessarily
fighting wars or opposing threats to
European or to Western liberties and all
the rest of it. Many Europeans would
think that there was something slightly
dishonourable or frustrating in having
only to do this kind of after-the-fact-
work where Europe literally pays for and
also engages with its skills of post
conflict repair and building up societies
and so on, but doesn't want to get into
any serious issues of international
conflict.
So, those people who want to see Europe
as a powerful entity in the world would
see this as too limited. And the United
States might have a kind of political
contempt for that sort of role because
when it comes to a conflict, the civilian
superpower wouldn't necessarily be able
to stand up to the United States. Not
that any of us envisage any kind of
military conflict with the United States,
but when you want to have a political
conflict, you've got to have some cards
in your hand, I suppose.
Let me turn to this important question
of doctrine. This, of course, very much
relates to the current debate which is
raging around Robert Kagan's book Of
Power and Paradise, where the American
critics said that on military and
security matters the Europeans were from
Venus and the Americans were from Mars.
Well, many Europeans might say: Yes,
exactly. We would rather be from Venus
than from Mars - quite apart from the
gender dimension of all this.
Javier Solana actually made a speech at
Harvard on April 7th in which he said:
"We don't have to make a choice between
Venus and Mars. Venus and Mars in fact
produced the daughter Harmonia." It is a
classical analogy that we must see that
Venus and Mars are both absolutely
necessary.
Kagan is a close observer of European
events and says: "If you look at the view
that Europeans are talking about in
international relations, it is a view
which is quasi-pacifist. It says that
forces no longer are of any use. We need
always multilateralism. We need co-
operation." It is a kind of new variant
on the old idealism of the inter-war
period which the Americans used to call
moralism, legalism. This unfortunately,
according to Kagan and many realists,
European realists as well, is simply
insufficient because sometimes you'll
need to overthrow Saddam Hussein or
you'll need to deal with al-Qaeda. No
European country is pacifist in the sense
of wanting to do without military forces
altogether or in making the assumption
that the world is a sufficiently safe
place, that we can all conduct to our
relations in the way that we do inside
the European Union.
Robert Kagan and Robert Cooper, who is
now in Brussels - Anthony knows he was
Tony Blair's key foreign policy ideas man
for some years - basically said: "Europe
has to accept the double standards
policy. We have to behave differently
towards outsiders who might be more
dangerous towards us than we behave
amongst ourselves."
This is an old version of the 19th
century notion that there are barbarians
outside our civilized world, you know. I
am sure you don't agree with it. I don't
think I do myself. But equally, I think
it's very important that Europe doesn't
simply have a view of international
relations which is the mirror image of
itself, which simply says: The world is
as we would like it to be.
I think we should all be realists in
terms at least of saying: The world is
not as we would like it to be, but that
doesn't mean to say that we cannot
improve it. But it will take a really
long, slow and difficult process.
Unfortunately, there are some people
always who are not going to be
susceptible to the power of our European
reason and our enlightenment. I'm afraid
that Osama bin Laden and his colleagues
might be among that group. They are
simply not going to sit down and talk in
the way that we are talking now.
Therefore we have to decide whether
something has to be done or not. And as
it happens, Europe is totally on board on
that aspect of it. The Americans have not
really complained about Europe co-
operating in the war on terrorism in the
quiet police security means even in
support of the Afghanistan war and the
war which overthrew the talibans. It has
complained of Iraq, and it will complain
even more of the debates about Syria,
North Korea, Iran and so on.
I think our doctrine is undoubtedly
different from that which is represented
by the current administration in
Washington. But it doesn't have to be
automatically and forever different from
that which is American foreign policy -
or Russian foreign policy, or Chinese
foreign policy or all the policies of
other important elements in the world
system. Somehow we have to engage in a
multilateralism which is not mere
idealism but which is actually an attempt
to build institutions and common
projects, as we did with Russia, in the
stabilization of Eastern Europe after
1991 - a great success, as Anthony and
some others have said.
But don't forget: That was not the CFSP.
That was not even called European foreign
policy. In fact, it is a wonderful
paradox. The biggest achievement of
European foreign policy has been the
enlargement and it is never called
foreign policy, has nothing to do with
the CFSP.
Anthony Cary: I agree with very much of
what Christopher has said. I think he
used the analogy of Robert Kagan talking
about Mars and Venus. I think to some
extent Europe, rather than being Venus,
is the child of Mars. We have seen war.
We know what war has done on our
continent. We want war to be the very,
very last resort - so we don't exclude
the need of resort to force. There will
be occasions, as Christopher says, when
people are not susceptible to reason and
where force is in the end the resort that
has to be used. We also need the ability
to exert force in order to give
credibility to the premise that we really
see it as a very last resort. And what we
want to do is to watch a world which is
rule-based, which is co-operative, which
has multilateral institutions and
disciplines. You say: What is it all for?
I think it is for all those abstract
words which one can reel off: We want
peace. We want co-operation. We want
development. It's always slightly sort of
vacuous to list objectives of foreign
policy because there are always the same
words - words about security, prosperity,
peace, co-operation and so on - but
nevertheless tremendously important at
the moment.
Ordföranden: Jag tillåter mig att hänga
på det sistnämnda som Anthony Cary säger.
I det sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet och också i
utrikesutskottet diskuterar vi nämligen
just hur vi skall använda Europeiska
unionen för att bidra till det som Cary
säger - fred, utveckling i världen och så
vidare. Men ofta störs vi av att
politiken från den europeiska unionen,
från kommissionen, inte är koherent.
Man kan jämföra med det bistånd som vi
ger till några afrikanska länder och den
jordbrukspolitik som Europeiska unionen
har eller andra handelshinder som inte
ger de här länderna en chans att faktiskt
växa.
Du har en stor insyn i hur kommissionen
fungerar. Jag är lite nyfiken att få
veta: Hur skall vi skapa en sådan mer
koherent utrikespolitik? Det handlar inte
bara om hårda militära försvarsfrågor
utan om hur vi skall bli mer koherenta i
de mjuka frågorna.
Anthony Cary: First of all I can say: Mea
culpa. I think the Commission recognizes
that there is indeed a lot of incoherence
in European policy. When we were e.g.
discussing the agenda for the
Johannesburg Conference on Sustainable
Development and were trying to write a
policy paper there was a group of
commissioners who said: "We must be ready
to move quite a long way for example on
agricultural policy in the interest of a
sustainable
development."
But the Commission is not an
independant actor and doesn't have power.
It is in the end, although it can propose
policy ideas, decisions that have been
taken democratically in the Council of
Ministers by elected representatives of
elected governments.
There are great differences between the
views of different formations of the
Council. The Council of Agriculture
ministers will take a particular view on
maintaining the existing structures of
the CAP, which may not be the same view
that has been taken by foreign ministers
and external relations council and may be
different from views taken elsewhere. So
while it sounds rather cheating to say
that problem in the end is not ours, it
is up to elected governments, I think it
is true.
Ordföranden: Tack. Om jag uppfattade
Christopher Hill rätt i hans inledning
pekade han på att det även i framtiden
kommer att finnas utrikespolitiska frågor
där vi inte kommer att vara överens och
att det är naturligt att det är så
eftersom det handlar om demokratier där
man har olika åsikter som diskuteras och
debatteras. Jag delar uppfattningen att
det kommer att finnas svåra frågor även i
framtiden.
Med bakgrund i Irakkonflikten måste jag
säga att jag har upplevt det som oerhört
frustrerande att EU inte har kunnat agera
gemensamt. Hur skall vi göra i framtiden?
Vad skall vi förvänta oss av den
gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken, och hur skall vi
förhålla oss till den just när det gäller
de riktigt svåra frågorna där det kommer
att bli svårt att komma överens? Skall vi
bara samarbeta om det som vi kan enas om,
och så låter vi bli att prata om det
andra? Det skulle vara en modell som i
alla fall jag tycker känns oerhört
otillfredsställande.
Jag är intresserad framför allt av vad
Anthony Cary tror om detta. Hur skall vi
förhålla oss till de verkligt svåra
frågorna i framtiden?
Anthony Cary: As I tried to say in my
introductory remarks I think that we
shouldn't be too blown off course by what
has happened in Iraq if you look in the
round of what we have achieved, and what
Christopher Hill said about the
enlargement is also true. That's been a
most important foreign policy, it's been
a tremendous source of stability on our
continent. I think it helped a soft
landing from the break up of the Soviet
Union in the same way as it earlier
helped to cement the democracies in
Spain, Greece and Portugal.
So, overall I think the ledger shows a
very positive balance sheet, but there
will be difficult issues. As I said I
think we shouldn't hide, we shouldn't
pretend that we can create foreign policy
at the European level in our life-times,
which is going to be a single policy
where everybody buys into the policy on
all issues because we are not seeking to
create a superstate, we are made up by
independant nations, they will sometimes
differ.
There will be occasions when we do
differ, and I think we should be
honest about that, because if we don't do
that then, as Christopher said, there
will be a "Capabilities-Expectations
gap".
What I think is also true is that over
time there is a gradual coincidence of
perception and interest between European
nations. We had 20-30 years ago when we
were closer to the time when there had
been great empires, European powers which
were imperial, very different interests
in the world and we were used to waring
each other and fighting for our interests
in the world. We had particular customers
and interests in the world which tended
to be in conflict with one another. It
was often very difficult for us to have a
common analysis of events in Africa or
Asia or wherever it might be.
As I say, it seems to me that rather
rapidly over time we are getting this
coincidence of perception and interest,
and it is becoming easier and easier for
us to find agreement even on difficult
issues, both because the member states
recognize that they can be more effective
nationally when they can agree on the
European level and because they anyway
are tending to get a common analysis. My
overall view is a very optimistic one.
Christopher Hill: I would like to comment
on this issue. It seems to me that the
crucial question is: What are the
difficult issues?
The two most obvious difficult issues
are: Whether to go to war, and whether to
disagree with the United States
systematically, publically and at the
cost of various damaging consequences in
our relationship, which in many ways we
are having anyway even though we are
divided, or some of the member states are
going to be punished. Do we want to get
punished collectively? Maybe we won't be
able to be punished collectively because
we will be too strong. The United States
will use that language if we are all
united. That's the powerful argument for
being united on this difficult issue.
I tend to believe that we have only
invented a European foreign policy
historically in order to disagree
politely with the United States. Because
if we agree with the United States on
most things there would be no need for a
particular European policy, we just fall
in within the Atlantic Alliance and there
would be some people who would be
outliers or neutral and dissociate
themselves, and that wouldn't be a big
problem.
Why does Europe need to have a distinct
policy? Partly to do things politically
as the consequences of its economic
strength, like development policy or
trade policy which have political
overtones, so we need to have a political
profile. But also we learned the lesson
of the Vietnam War that we need to have
some capacity collectively to say to the
United States: "Sorry, we think this is a
bad idea by the way and we are not going
to be associated with it." And in the
Vietnam War, apart from de Gaulle, all
the Europeans were totally quiet.
When it came to the Middle East crisis
over the war in October 1973, although
the Europeans were divided, it was clear
that there was a powerful
European-American difference. The
Americans were very unhappy about it and
tried to play on those differences.
Now we could say 30 years after 1973
that we are not doing all that much
better. We are divided again, the
Americans are unhappy, we are unhappy,
and yet we have not collectively managed
to have the political strength to say to
the United States: This is a bad idea.
I don't think personally that this was
inevitable. I think that if Mr Blair and
Mr Chirac and so on had really tried to
act together earlier in the process, and
if an early warning system had worked
properly so that they understood the
seriousness of the American intentions on
Iraq they could have said: First of all,
please, don't do this, this is a bad
idea. Or if you are going to do it, you
don't do it with our blessing or
whatever." This may sound like a form of
pious sky idealism.
I don't think the British Government
had to take the line that Tony Blair did,
which was to run immediately to
Washington and say: "Yes, I think you
shouldn't do it immediately after
September 11th, but if you are going to
do it then we will be alongside you." He
gave away all the bargaining, the
leverage, I think, at an early stage and
that was a mistake. It was also a mistake
from the French and the German side not
to try to work more closely with Britain
and other states inside the European
Union.
The second difficult issue is: Do we
want to go to war on any given issue? If
we look back to 1974 when Turkey invaded
Cyprus, what did Europe do? Absolutely
nothing! We never had the capacity,
either politically or militarily, to go
to war as Europeans, as opposed to the
Atlantic Alliance. At the moment we
probably don't have it either.
We can have a solidarity clause in the
new treaty, but it's only related to
terrorism as far as I understand it. And
if there will be terrorist attacks in
Paris, Stockholm or anywhere in Europe we
are all going to say: Yes, we are going
to work against it. That is not quite the
same as the border crossing activity
where we actually might have to fight
another state.
Thank God it doesn't appear to be any
real prospect to that for any European
country at the moment, not even in the
Turkish-Greek context. But it might
happen one of these days. Even though we
are the closest group of countries in the
world in many respects, we dont't give
each other a mutual security guarantee.
So it is still quite far away from this
difficult issue.
The last category difficult issues is
less dramatic. It is things like Zimbabwe
where we couldn't, I say this as a
British, find it particularly striking
that the French decided not to give
Britain something over Zimbabwe. They
deliberately made it difficult for
Britain. Why was this the case? Partly
because the countries have their own
separate sets of interest in Africa or
whatever, and partly because there are
all kinds of games being played
simultaneously that link up and
complicate each other. With 25 members
unfortunately, as the games theories will
tell you, the chances of getting a
winning coalition, a maximum coalition,
become even lower.
Ordföranden: Vi har fått in frågor från
allmänheten som berör just det sista som
Christopher Hill tar upp,
solidaritetsklausul, gemensam
försvarsunion, Natoutvidgning.
Mart Laar måste snart åka tillbaka till
Tallinn. Nu har vi chansen att ställa en
fråga till Estlands representant. Mart
Laar som premiärminister har ett enormt
arbete för att Estland skall kunna bli
medlem i Europeiska unionen men också i
Nato. Många som har hört av sig på vår
hemsida undrar över allt detta. Nato
utvidgas nu till att omfatta 26 länder,
vi har en västeuropeisk union med
försvarsgarantier och ändå sitter fyra
länder i Bryssel och diskuterar att skapa
en försvars- och säkerhetspolitisk union.
Hur många säkerhetsgarantier måste man
skapa i Europa? Hur ser Mart Laar på
detta?
Mart Laar: As I said in my introductory
remarks I think that most important is to
make the structures which we have to work
well, then we can see what the next step
will be. Looking on the NATO enlargement
and European Common Foreign and Security
Policy, if I take these aspects, they can
naturally be supported very well, because
both sides are very interested in Europe
having possibilities to intervene, which
it does not have now.
I don't think it is funny at all to
hear that the United States' Senate is
laughing at and making remarks on the
Romanian participation in Afghanistan,
that they cannot even transport their
battalion there. It is not very nice from
their perspective, but this is the
reality and I think this is why the
common security policy is very important
and actually why NATO is supporting this
initiative in this connection.
I am not so pessimistic in the aspect
that the enlargement will make the
decision process weaker. I think that the
lesson we can learn from the Iraq crisis
is that there was a possibility to have a
common position, but the possibility was
just missed. And it was missed because
there was no idea to talk because, to be
very frank, I am little bit of an
outsider, looking at European foreign
policy it has very often been so that
some major countries have come together
and made their decisions, and then nobody
else has had anything more to say on
those questions.
At this moment some countries which
otherwise maybe had been silent realized
that can have some new allies and they
used the memento. It shows very well one
important thing, that was mentioned,
namely that it was very easy for Germany
to support France against the United
States but with Warsaw it will be a lot
more difficult.
In this context the enlargement can have
a balancing and developing role in
pressing to more consultations, pressing
to more talk. This is the key issue. I am
quite sure that if there had been more
early warning consultations on the matter
there had been good possibilities to have
a common position on Iraq as well.
Ordföranden: Thank you very much for
sharing your valuable time with us today.
We know that you are in a rush back to
Tallinn, and we wish you a safe flight.
Thank you very much for coming.
Ingvar Svensson (kd): Jag har en fråga av
konstitutionellt och principiellt
intresse som kanske främst riktar sig
till Mr Cary.
Europeiska unionen är ju en unik
konstruktion när det gäller balansen
mellan institutionerna. Vi har rådet,
kommissionen och Europaparlamentet.
Kommissionen skall stå för långsiktighet,
stabilitet och oberoende, medan kanske
rådet och Europaparlamentet faller in i
kortsiktighet.
Det finns nu ett förslag från
konventets presidium om en
"dubbelhattning" när det gäller
utrikesfrågorna. Man skall utse en
utrikesminister i rådet, till och med i
Europeiska rådet som dessutom skall vara
vice president i kommissionen. Utgör inte
detta en risk på sikt att man blandar
ihop de här institutionerna och skapar
problem, en utrikesminister som kanske
främst har sin status i Europeiska rådet
blir en trojansk häst i kommissionen?
Det finns en dunkelhet i förslagen från
konventets presidium, nämligen att
utrikesministern och kommissionen skall
kunna lägga fram gemensamma förslag och
förslag var för sig. Skall man lägga fram
förslag var för sig förutsätter det en
hög grad av schizofreni, eftersom
kommissionen är ett kollektiv, och vice
president ingår där och dessutom är
utrikesminister i rådet.
Det är en intressant frågeställning, och
jag undrar hur Mr Cary ser på den.
Anthony Cary: When the High
Representative for the Common Foreign and
Security Policy was created and there was
also going to be a commissioner for
external relations, in the figure of
Javier Solana and Chris Patten, there was
a tremendous excitement in the
journalistic community. They thought that
they were bound to have wonderful,
theatrical and public fights, because
they were bound to be in rivalry with
each other for control of the policy.
Chris Patten was determined that this
should not happen. He said by a Chinese
proverb: "We shall be lips and teeth."
They tried to work very closely together,
and I think on the whole they have
achieved that. They worked very well
together, very closely together in the
service of the single policy, and the
difference between the two jobs really is
whether they can both contribute to the
formation of the policy in the Council.
The Commission has the right of
initiative as do the member states. They
discuss policy together in the Council.
Once that policy is decided it is
Javier Solana who is the main face and
voice of the policy, the main spokesman
for it and the main mediator if it
involves a process of mediation. But it
is Chris Patten in the Commission who is
responsible for the instruments to give
effect to the policy, whether it is trade
policy or external assistance or whatever
it may be. To some extent at the moment
the Commission is the engine room, and
the Council is the main driver of the
policy, the main spokesman for the
policy.
It has been thought, and I think
rightly, that it is rather weak a
structure to have a person who is most
responsible for the policy not having any
control over the leaders of the
instruments. So it was not unnatural that
people should think: Why don't we bring
these two figures together under one hat
and then we will have a more integrated
and coherent policy?
I think that's probably over time a good
development. But as you say it opens up
some potential difficulties in the extent
to which the whole policy becomes
intergovernmentalized and we'll lose the
degree of integration that we have
already achieved.
As Christopher said, foreign policy
goes way beyond the Common Foreign and
Security Policy in the second pillar of
the Treaty subject to special rules. In a
way that is rather a small element of the
foreign policy. Most of our foreign
policy is what we are doing in external
trade, external aspects on environmental
policy, external aspects on justice and
home affairs, the whole process of
enlargement and so on.
The danger is that by creating a single
figure who has a mandate from the Council
and comes to the Commission saying "this
is my mandate, this is what the
Commission has to do to give effect to
the mandate, and this is the implications
for the industrial policy, environmental
policy, transport policy, or whatever it
may be", you might unravel a lot of what
has already been achieved in terms of
integrating policy and having some
supranational authorities.
I think it is a balance. There is a
very strong argument for trying to create
such a figure, and I think that if it can
be done it could be the source of
stronger and more integrated policy, but
it carries the risks of unravelling what
has been achieved.
What I very much hope is that as we
proceed with this convention some
safeguards will be put in place to make
sure that this figure is not able to lead
to an intergovernmentalization of what
has been achieved, and in particular, I
am sorry to be technical, the Article 47
of the present treaty says that nothing
that happens in the second pillar can
unravel the existing aquis. And I think
we need some equivalent article in the
amended treaty.
Ordföranden: Tack. Det skulle vara
intressant att höra också Christopher
Hills synpunkt på "dubbelhattning".
Christopher Hill: I am not part of the
process so I can speek freely. Anthony
has been very frank and I think he is
broadly right. I have sympathy with the
Commission's position, Mr Patten's
position, because I think he has made an
enormous effort. I think Mr Solana has
made an effort as well, he has worked
well, and a lot of people have asked the
question: Is it dependant on their
personalities? What happens when we get
different people?
It does seem to be logic to push it all
together. It's the question of who speaks
for Europe. You only want one person
speaking for Europe. But the trouble is
that it is not just Solana or Patten. We
have got to lose the rotating Presidency,
so it seems, although I am not convinced
that's either going to happen. I think
there are compromises built into the
documents I have seen, although it should
happen. I am rather devious about all
that.
Be as it may, we know that there are
plenty of opportunities for individual
heads of government who are not
presidents or elected presidents of the
Council or presidents of the Commission
to speak for Europe, I am including my
own prime minister naturally.
This problem is not going to go away
whatever kind of solution is
engineered. I think the real difficulty
is going to be further down on the
bureaucratic ladder in the sense that it
makes good sense to bring all together.
As I said, this is the case at the
moment: the expertise within the
Commission at desk officer level, and the
working groups of the Council Secretariat
and so on. Maybe that is the formation of
the proto-European ministry of foreign
affairs. We are now going to have
apparently the European ministery of
foreign affairs, but there won't be a
ministry.
The trouble with the European Union is
that nothing can be done at a stroke,
everything has to be coupled together
over time and that then leads to a
confusion as to whether we got
essentially a centralized system or a
system of checks and balances, which was
always built in from the Treaty of Rome
onwards and under the present arrangement
is prefigured in the Convention
documents.
It looks like we'll have the worst of
both worlds. We won't have a properly
centralized system with a powerful
figure, we'll just have a figure who is
called foreign minister but will not
necessarily be able to deliver the goods.
At the same time the Commission will be
seriously weakened. It seems to me that
the checks and balances will be lost.
From the outside it looks like an
intergovernmentalization of the
Commission, and the Commission will also
come even more under the control of the
Council that it has been in recent years
when the Commission has certainly been
demoralized and weakened by comparison to
the years of Jacques Delors.
The last point relevant to this is the
question of negotiating the agreements:
Who negotiates the agreement? If the EU
is to have a legal personality and it can
sign an agreement the Presidency or the
President or a minister can sign an
agreement. But an agreement which is
mainly on CFSP the Foreign Minister does
it and if it is mainly on pillar one
matters it is the President of the
Commission that signs it.
This seems to be a recipe for confusion
to me. Nobody is going to be able to say
that one agreement is largely on CFSP or
largely external relations. It's going to
be a serious and tough battle over who
negotiates, whereas at the moment the
division is reasonably clear, not least
because you cannot sign an agreement on
behalf of the Union strictly speaking.
That raises a further question in which
Parliament no doubt will be
interested. That is the question of
constitutional ratification. If Article
24 is being abolished which says that if
a member state says that it wants to
ratify an EU agreement according to its
own national constitutional provisions
they can have a referendum like the Irish
have done. That is going to be abolished.
The only national provisions will be
before the agreement is signed. Once an
agreement is signed there will be no more
provisions for referendum, as far as I
understand it.
This is something that this parliament,
this committee, it seems to me,
should turn its attention to. It probably
has done it already, I beg your pardon.
Ordföranden: Tack, vi skall absolut komma
ihåg detta.
Som jag sade tidigare har allmänheten
haft en möjlighet att via vår hemsida
skicka in frågor till denna offentliga
utfrågning. Allmänheten är i dag
representerad av Håkan Jonsson, som nu
får ställa allmänhetens fråga.
Håkan Jonsson: Det har kommit in en mängd
frågor från allmänheten till den hemsida
som har öppnats för detta ändamål, inte
bara från svenska allmänheten utan även
från den norska allmänheten har det
kommit in en fråga. Den fråga som jag
väljer att nu ställa handlar om
principerna för ett agerande av EU i
framtiden i fredsframtvingande
operationer.
Frågan lyder: I förslagen som ligger på
bordet från framtidskonventet står det
att fredsframtvingande EU-insatser skall
ske i enlighet med principerna i FN-
stadgan. Detta är en vag formulering.
Hur tolkar ni detta? Kommer EU att
genomföra sådana insatser även utan ett
tydligt och konkret FN-mandat?
Anthony Cary: The European Union as a
whole I think believes very strongly in
an international rules-based system and
in working particularly with the UN and
with the authority of the UN. If we are
talking about the use of force in the
sense of warfare I cannot conceive of a
situation in which Europe collectively
would choose to act without a UN mandate.
But of course the Treaty also talks
about the potential use of force in other
circumstances, the use of force for what
is known as Petersberg tasks at the
moment, of humanitarian and rescue tasks,
of peace-keeping tasks, of crisis
management and even peacemaking tasks.
The Convention at the moment is looking
at the possiblity of enlarging that list
to include joint disarmament operations,
to include military advice and
assistance, to include conflict
prevention, to include combatting
terrorism at the invitation of a third
country, and to include post conflict
stabilization.
There are some areas where there might be
discrete, perhaps quite small operations
within the European Union or within the
borders of the European Union where one
might not need an explicit UN mandate,
because it isn't a question of declaring
war or conducting a war. Apart from that,
in any larger military conflict I cannot
conceive of Europe acting outside a UN
mandate.
Carl B Hamilton (fp): I dag är det
Europadagen, och det är därför som vi har
det här seminariet just i dag. Jag tänkte
ställa en lite annorlunda fråga.
Europa är ju hemorten för de politiska
ideologierna - konservatism, liberalism,
socialism. Spelar de här ideologierna
någon som helst roll för utvecklingen,
framtiden och innehållet i den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken, eller är
det bara intressebaserat? Är det i så
fall bra att ideologierna inte spelar
någon roll?
Christopher Hill: This sounds like a
question for an academic, doesn't it? I'm
afraid I don't necessarily have a very
good answer for it, but the answer
revolves around the extent to which
domestic values penetrate foreign policy.
The old realist notions, which have
actually never been completely dominant
in any country at any time, but they have
been the orthodoxy of the so called
experts of international relations, said:
You're quite right! Palmerson said in
Britain: We have no eternal friends and
no eternal enemies, just eternal
interests. Therefore, if you can identify
these interests you can scientifically
follow them and you shouldn't be blown
off course by public opinion, liberal
ideology, conservative ideology or
whatever.
I think that point of view was very
naïve, ironically, because realists
always think they are the least naïve
people in the world. It is naïve, because
you cannot nor should you in a democracy
insulate foreign policy from domestic
politics. Your foreign policy is always
effected by the dominant ideology, the
view of the world and the view of the
ideal society, which is debated among the
great schools of thought and the
political parties. It varies
according to country and the way that it
happens, of which is the dominant
ideology and so on. Nor is it always a
good idea if one simply translates one's
domestic values into international
relations as if there were of no
difference. My earlier point was that
international relations unfortunately is
a rather special kind of environment.
What we have to do, therefore, is to
create an effective trade-off between our
beliefs and the kind of view that we have
of an ideal society, an ideal
international system and what is actually
also practical, the art of the possible.
When we have countries which want to
export their domestic ideology, whether
it is Nazi Germany or some periods of
crusading of American democracy, maybe
even at the moment under Mr Bush, this is
not a good idea because it almost always
leads to other people saying: "No, no, we
don't want to live like you and we don't
want to certainly live like you because
you tell us to do it!" We want diversity
and we want the right to make our own
decisions. International relations is
about accepting diversity and that making
sure that diversity doesn't become
anarchy and dangerous to all.
I think that we naturally as Europeans
agree, even if we disagree on a lot of
things, whether we are liberals or
conservatives, socialists or greens or
whatever. But we also have certain
agreements, and this is why we have this
debate about Venus and Mars. We have this
notion that Europe stands for something,
and we would like the rest of the world
to be more like us by and large. But we
accept not only the limits of what we can
do, but the limits of how far we should
shove these ideas down other people's
throats because that is the nature of
international relations. Other people
have other societies and other domestic
systems. I think one of the reasons why
European public opinion has been so
critical of the United States even though
a brutal dictator has been removed, and
most of us welcome the human rights'
advantages in Iraq or in North Korea that
that might bring, is that ultimately we
do have some notion that it is for the
sovereign people of a given country or
for a particular region to develop its
politics in the way that historically has
been its politics and not our politics. I
think that that is something that we have
to bear in mind, because actually we
haven't got the capability of doing
anything different anyway.
Anthony Cary: I just want to make another
point. On ideology first, I think that
when Francis Fukuyama talked about the
end of history, he was meaning the end of
the great isms, the sort of nazism or
communism as a solution to everything. He
was saying that certain ideas of
liberalism and human rights and so on
were now being taken up by all those
within the political debate who were
conducting serious political debate. So I
think in that sense
ideology has become less important as a
driving force for policy. Policy is more
driven by interest.
But the real point I wanted to make was
on interest, where I think there is, as
Christopher says, rather a naïveté about
the idea of national interests as if
these were some discreet things which
could be defined in terms of a single
nation. More and more in an increasingly
interdependent world it is simply not
possible to pursue a very hard-headed
pursutive national interest, because
national interest can only be defined in
an international context. Your national
interest on terrorism is to co-operate
with others in dealing with the problem.
Your national interest on transnational
diseases is to co-operate with others.
Your national interest on the environment
is to co-operate with others. So I think
it is actually rather a feeble-minded
idea to believe that you can have this
very hard-headed pursuit of national
interest outside a wider international
context.
Göran Lennmarker (m): Utöver vice
ordförande i utrikesutskottet är jag
ledamot av konventet och dess arbetsgrupp
om utrikespolitik. Där var vår idé att
utrikesministern, som det kallas, skulle
syfta till att föra ihop de två delarna
av EU:s utrikespolitik. En del är den som
ligger inom kommissionen och som har
beskrivits flera gånger här. Det är en
mycket effektiv och stark del. En del är
den mer klassiska utrikes- och
säkerhetspolitiken. Bekymret med detta är
dock om denne skall rapportera till två
skilda chefer - en kommissionspresident
och en möjlig vald president i rådet,
eller dubbelörnen, som Mart Laar
refererade till just nu. Det vore
intressant att höra er kommentar. Är det
verkligen möjligt att få en sammanhållen
och effektiv utrikespolitik om vi på
toppen av detta har två skilda chefer,
nämligen både kommissionens och en
president i det europeiska rådet?
En annan aspekt av detta är att om man
institutionaliserar utrikespolitiken och
startar i det gemensamma i stället för
att förhandla mer utifrån nationellt
perspektiv finns det en betydligt större
möjlighet för små länder, som
traditionellt har haft ett mycket mindre
inflytande på utrikespolitiken, att vara
med och påverka. Det kunde vara
intressant att höra vad ni säger om
detta. Ni båda representerar ju en
europeisk supermakt vad gäller
utrikespolitik. Vilket perspektiv har ni
på att även vi som inte är fullt så många
och fullt så inflytelserika kan växa i
inflytande just genom en
institutionalisering av den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken?
Anthony Cary: First of all, I don't at
all feel that I represent a superpower
and I do believe that it is a very
important part of the foreign policy of
the United Kingdom that it is working in
an increasingly integrated European
foreign policy. As I think I said
earlier, I believe that the small member
states can gain influence and contribute
to policy in an increasingly integrated
foreign policy process.
Christopher talked earlier about the
danger of creating institutions that go
beyond what the market will bear - beyond
reality - and become incredible and then,
instead of leading the process forward,
simply become absurd and hold it up
because it either leads to splits or it
is impossible to work the machinery. If
it is decided by the Convention and later
by the Intergovernmental Conference to go
ahead with this idea of a foreign
minister I think we are right on the cusp
of whether this will be something which
can give impetus to foreign policy or
whether it is beyond what the market will
bear.
People often talk about political will in
foreign policy. It is true that one
should call on the member states to
demonstrate political will to really make
the machinery work. But also, political
will isn't something that can be
created in the abstract. It very much
helps to give affect to make real
political will by having some
institutions, for example a commission to
put forward joint ideas around which
people can then coalesce. The ideas won't
drop out of the sky. You need some
machinery to produce and keep the engine
moving and give people something to
assemble around. I think that a foreign
minister could be very helpful in that
capacity, in pulling things together.
But, as I said earlier, the danger is
that by having this figure you will,
instead of pushing further towards an
integrated policy, tend to
intergovernmentalize what we already have
and make us weaker rather than stronger.
I think it is still all to playful, but I
would be more comfortable if we could
build in to the Treaty some more
safeguards.
Christopher Hill: I think this is a very
important issue. It could go either way,
not only in the respect of the small
states but in general terms. This new
foreign minister position could have some
quite significant consequences for
Europe. I suppose in the past the
Commission has always been seen as a
safeguard of the small states' interests,
especially in international organizations
where it sometimes had a seat. There were
rows in the 70's whether it should even
have a seat.
If this double-hatted thing occurs one
could see, as I suggested earlier, that
it would represent the try of an
intergovernalism and that gradually even
the president of the Commission will be
reduced to a kind of head of a personnel
service, just organizing a particular
group of fonctionnaires. There will be
lots of boring but also time-consuming
disputes over who is whose boss, who is
to go where, who is to be paid at what
rate and all that kind of thing - the
kind of thing that gives Brussels a bad
name. This will probably become even
worse because of the two-bosses-problem,
the lion-staff-relationship.
But in terms of looking after the small
states' interests I suppose it follows
that if the Commission is no longer going
to have the political clout to be able to
do that in some sort of balancing way
that function would move over to the
Minister of Foreign Affairs. But by
extension it wouldn't solve the problem
because if the Minister of Foreign
Affairs becomes a sort of spokesman for
those countries which don't have so much
clout, which are not superpowers, as you
said, within Europe it follows that those
which are bigger will not be represented
and will not see that minister as being
their spokesperson. They will continue to
use ther national foreign ministries and
foreign ministers as direct actors on the
international scene. So the European
foreign minister will become one foreign
minister among many, but not the
spokesman for the whole system. I have no
doubt that if a person of appropriate
seniority and personal weight like Solana
or Patten were to be that person they
will be taken seriously, but, as it were,
as an individual rather than the
spokesman for the whole system.
Again, simply creating a greater force
for centralization doesn't mean to say
that you solve the problems of coherence
that we talked about earlier. These exist
of the national level. How do we relate
development policy to foreign policy?
Should development policy be at the
service of foreign policy because of
political conditionality and national
interest? Or should it be protected from
foreign policy in order to preserve the
budget for the attack on world poverty?
This debate is raging within individual
countries and it is raging in Brussels,
as I understand it. Should DG VIII be
abolished effec-tively and the whole
thing be brought inside the foreign
policy structure or not? Even if you have
a single foreign minister you are still
going to have those kinds of arguments on
which the individual member states have
very different positions as well.
It is not enough simply to say: There
will be difficulties! There are always
going to be difficulties. Your group
recommended a quite perfectly sensible
reform from one point of view. But I
think it's the assumptions which are
behind the reform that are important.
What do you realistically expect this to
be able to achieve? If it's waving a
magic wand and say that Europe will now
be a single actor in the world, I'm
afraid that is slightly to be mistaken.
Ordföranden: Jag tackar Anthony Cary och
Christopher Hill för att ni har varit
vänliga att komma till Stockholm och
bidra till en bra diskussion på denna
offentliga utfrågning. Ni har bidragit
med mycket tänkvärt tankegods för oss i
det sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet när vi kommer att
fortsätta arbeta med EU-frågorna.
Paus
Paneldebatt om Europas framtid under
ledning av riksdagens talman Björn von
Sydow
Talmannen: Ärade deltagare! Vi fortsätter
med den blandade språkregimen svenska och
engelska. Nu kommer jag att säga några
ord på svenska.
Vi framför ett varmt tack för den
gångna sessionen. Nu har Lena Hjelm-
Wallén som tidigare varit vice
statsminister och Sveriges
utrikesminister tagit plats. Lena Hjelm-
Wallén är regeringens representant i
Europeiska konventet. Dessutom har
Katarina Engberg kommit. Hon är
departementsråd och ansvarig för en
långsiktig analys inom
Försvarsdepartementet.
Jag skall inledningsvis göra några
korta reflexioner. Morgonens inledning
visade ju att EU:s gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitik är ett område som
kan beskrivas på två nästan motsatta
sätt. Å ena sidan lyfte deltagarna fram
tendensen till bristande sammanhållning.
Så fort en viktig utrikespolitisk fråga
kommer upp går de stora länderna sin egen
väg. Å andra sidan kan man hävda att över
en längre tid, 10 år och 30 år nämndes,
har det varit en otvetydig utveckling mot
mer av en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik. Och en fråga vi kan
fortsätta att diskutera är dessa
motstridiga tendenser.
En annan fråga som vi har varit inne på
gäller relationen mellan EU och USA.
Olika länder i EU har olika uppfattning
om hur den relationen bör se ut. Vi kom
in på boken som skrivits av Kagan. Jag
har också läst den, och jag finner till
min glädje att politiker efter politiker
som man träffar i alla partier i Europa
läser den. Den är säkert lika intressant
som Fukuyamas bok för tio år sedan var.
Jag vill ställa en fråga i min egenskap
av före detta försvarsminister: Måste
Europa satsa på att minska det militära
gapet till USA i syfte att förbättra
relationen över Atlanten, eller finns det
andra vägar man kan gå för att förbättra
förhållandet över Atlanten?
Utvidgningen har ju förvandlat EU från
en västeuropeisk union till en
alleuropeisk union. De nya
medlemsstaterna deltar sedan en vecka
fullt ut som observatörer i ministerråd
och Europaparlament. Som medelstort land
behöver Sverige nära kontakter med andra
länder för att bygga allianser som
hjälper oss att påverka EU i den riktning
vi vill. Då kommer vi in på saker som jag
också tycker kunde vara intressanta att
diskutera vidare. Är det så att alla
medlemmar vill delta fullt ut i
samarbetets olika delar? Det tror jag
personligen är en mycket betydelsefull
sak. Det finns redan exempel på att man
går i lite olika takt: Schengensamarbetet
och naturligtvis valutaunionen. Det
tycker jag är en fråga både för Sveriges
vägval och generellt för hela det
europeiska samfundet: Hur skall valet att
gå före och fördjupa på vissa områden
ställas mot riskerna för en splittring
inom unionen?
Slutligen en fråga som inte varit uppe
här så mycket ännu. Det är relationen
mellan Europeiska unionen och Europarådet
och frågan om den bästa formen för skydd
av den enskildes rättigheter. Inom EU
finns en stadga om grundläggande
rättigheter, och det verkar troligt att
den blir rättsligt bindande i framtiden.
Samtidigt skapas sannolikt en möjlighet
för EU att ansluta sig till
Europakonventionen om skydd för mänskliga
fri- och rättigheter. En fråga är också:
Hur skall dessa gå i takt med varandra?
Vad är egentligen mest betydelsefullt?
Det finns många reflexioner som man kan
göra, vilket på sätt och vis blir lite av
panelens uppgift. Men vi skall vinnlägga
oss om att få in frågor. Det finns flera
på gång. De kan handla både om de
generella tendenserna och strävandena och
om den svenska politiken. Det finns
naturligtvis delade meningar om hur den
bör utformas. Det är min förhoppning att
samtalet kan fokusera ganska mycket på
diskussionen om vilken politik Sverige
skall föra självt och hur man skall
sträva efter att prägla det europeiska
samfundet. Och, som sagt, allt är inte
EU, det finns också ett viktigt Europaråd
med sina åtaganden. Hur skall detta och
andra saker kombineras med varandra?
Katarina Engberg: Tack för möjligheten
att få vara med denna festdag. Det är en
festdag då vi diskuterar substans och
några mycket hårda frågor. Jag tänker
därför hålla just ett kort festtal med
några svarta frågetecken instoppade i den
blandning som jag tycker att en sådan här
dag förtjänar.
Det finns anledning till fest och till
att vi i Europa gratulerar varandra till
att vi nu står på tröskeln till att
övervinna några av de sista resterna av
den uppdelning av Europa som uppstod
efter andra världskriget. Det är inte
färdigt med utvidgningen av den
europeiska unionen nästa år, men vi är en
god bit på väg.
Alltfler länder i Europa tillhör nu de
europeiska institutionerna eller har en
nära anknytning till dem, det vill säga
medlemskap i de olika institutionerna
tenderar alltmer att överlappa varandra.
Man kan därför hysa hopp om att ett helt
demokratiskt, fredligt och integrerat
Europa kan ligga inom räckhåll för nästa
generation, och det förefaller som om det
ändå är det vi kan hoppas på. Men jag
säger förefaller, därför att så mycket
arbete återstår, först och främst innan
vi har släckt de sista konflikthärdarna i
Europa. Några pyr fortfarande, framför
allt på Balkan. Och inte minst innan
demokratin har vunnits i hela Europa, ett
arbete som ännu torde ta ett decennium
eller fler. Förefaller är ett viktigt ord
i europeiska sammanhang därför att vi
måste stå ödmjuka inför en osäkerhet som
alltid är förknippad med framtiden, inte
minst i ljuset av det katastrofala förra
århundradet i europeisk historia.
Men det har ändå gått mycket bättre än
vi hade kunnat hoppas. När Solidarnoúã
för drygt 20 år sedan slogs ned i Polen,
vem hade kunnat drömma om att Polen
skulle inbjudas att leda en sektion av
Irak under amerikansk ledning 20 år
senare? De baltiska folken, som för drygt
tio år sedan bildade en mänsklig kedja i
kampen för att vinna sin frihet, eller
när för ungefär ett decennium sedan
kuppmakare besköt Vita huset i Moskva,
för att inte tala om de blodiga
Balkankrigen som skördat kanske
hundratusentals offer bara för ett halvt
och ett decennium sedan. Så mycket våld,
så nära i europeisk historia - därför den
ödmjukhet inför framtiden som alltid
måste finnas.
Det paradoxala är att när vi nu har
anledning att ändå känna oss i festlig
sinnesstämning och gratulera oss själva
till de synbarliga framstegen i
integrationsprojekten, eller kanske just
därför, håller världen efter de tio åren
av internationell fokusering på Europas
omställning på att skifta blickfält, från
Europa till det som ligger utanför
Europa, mot Mellanöstern i första hand
men också mot Asien.
Europa är på det hela taget fredligt,
säger amerikanarna i en nyckelmening i
den amerikanska säkerhetsstrategin.
"Europe is largely at peace." Och, säger
man i Washington, efter 50 år av
europeiskt stabiliseringsprojekt är det
nu dags för Mellanöstern. Nu vänder vi
vår uppmärksamhet dit. Vill Europa vara
en partner? Frågan splittrar Europa - det
har flera talare varit inne på - mellan
det gamla och det nya Europa, som den
amerikanske försvarsministern formulerade
det, mellan dem som framför sig ser ett
nytt demokratiskt projekt som bygger på
västliga värderingar och dem som fruktar
ett Mesopotamien 2 av detta nygamla möte
mellan arabvärlden och västerlandet, även
om vi har en helt ny västlig aktör i den
här delen av världen just vid den här
typen av projekt, nämligen USA.
I bakgrunden för de europeiska
ställningstagandena från de central- och
östeuropeiska länderna i denna fråga
spökar också de traumatiska upplevelserna
av konsekvenserna av europeisk
stormaktspolitik just för länderna i
centrala och östra Europa. Även detta
påverkar ställningstagandena i denna
fråga.
Riskerar nu detta Europa, som just
håller på att övervinna resterna av det
kalla krigets delning, att splittras på
nytt? Leder utvidgningen inte till
fördjupning utan till förflackning, den
lätt akademiska fråga som ställdes när
utvidgningsprocessen inleddes. Håller
detta på att bli en politisk realitet?
Jag tror att vi måste vänja oss vid att
ett större och utvidgat Europa med
nödvändighet också kommer att bli mer
heterogent, men att detta kommer att ske
inom ramen för den större gemenskapen.
Det är nog en paradox vi får leva med. Vi
kommer att få se mer av grupperingar,
ställningstaganden i olika frågor där
länder finner en gemensam ståndpunkt på
ett sätt som vi inte har varit vana vid
förut, med varandra men också i
förhållande till USA.
Europas integration, och det är det
positiva sättet att se på det hela,
skapar förutsättningarna för mångfalden
inom Europa, men också för att USA nu
faktiskt kan skifta militärpolitiskt
fokus bort från Europa. Det ena
förutsätter det andra. Europas
integration, det faktum att "Europe is
largely at peace" gör det möjligt för
amerikanarna att nu ta sig an andra
frågor utanför Europa. Detta är den
positiva tolkningen av den nuvarande
situationen, och här kommer frågetecknen.
Såg vi med 90-talets sena europeiska
visioner om ett gränslöst Europa också
kulmen av de europeiska
integrationssträvandena? Den frågan
förtjänar alltid att ställas. Jag har
pekat på och andra har talat om de
problem vi står inför, politiska
motsättningar och institutionsbyggande,
men vi får aldrig glömma att
säkerhetspolitiken och försvarspolitiken
är nära integrerade med handels- och
finanspolitiken, den globala inte minst.
Handlar de kommande åren om nya hinder
och barriärer i stället för om
gränsöverskridande rörelser av i första
hand människor, om nya hinder och
barriärer i spåren av terrorhot, nya
säkerhetshot som en konsekvens av en allt
svagare ekonomisk utveckling? Det är
alltid så att Europa har varit mer
säkerhetspolitiskt frimodigt i tider av
goda konjunkturer, även om vi inte skall
underskatta den impuls som kriser också
alltid ger Europa när det gäller att
försöka ta nya steg framåt mot
integration. Så var det med Balkankrigen
och så kanske Irakkriget också kommer att
fungera, som ett framsteg i ytterligare
fördjupning av säkerhetspolitiskt
samarbete eller kanske bara en fuite en
avant in i institutionella irrgångar.
Hur skall vi européer göra med världen
där utanför, med de miljontals och åter
miljontals människor varav många i sin
yttersta desperation är beredda att
riskera livet för att ta sig innanför
välfärdsmurarna? Det må vara så, för att
alludera på det som sades i ett tidigare
anförande, att Europa kanske inte på
samma sätt som under det kalla kriget
skulle ha berörts av en kris i
Taiwansundet. Men man skulle lika gärna
kunna argumentera att Europa mindre än
någonsin kan isolera sig från
konsekvenserna av den internationella
utvecklingen. Globaliseringen har gjort
oss till ett och samma samhälle, och
spridningsrisker av sjukdomar och krig i
den nya värld vi lever i är
svårförutsägbara och definitivt
gränsöverskridande.
Vi vet aldrig var i den europeiska
historien vi befinner oss. Är vi på väg
mot en ljusare framtid, vilket är lätt
för en välmående europé att känna? Eller
har vi nått platån eller kulmen för en
lycklig utveckling, en kulmen som
naturligtvis kan riskera att följas av en
nedförsbacke? Det var några av de svarta
frågetecken jag ändå ville ta upp en
festdag som denna. Jag gör det därför att
vi alltid måste påminna oss, förutom att
jag tycker att de reflekterar verkliga
frågor, att Europas fred och frihet
aldrig slutgiltigt är vunnen. Fred och
frihet i Europa, integrationen, måste
ständigt återerövras.
Lena Hjelm-Wallén: Det är Europadagen.
Många av oss sysslar framför allt med
Europeiska unionen, men Europa är så
mycket större än det. Nu håller det,
precis som Katarina sade, på att bli mer
och mer samma sak. Vi vet att EU den 1
maj nästa år kommer att bestå av 25
medlemmar, om ytterligare några år 27,
28, 30 medlemmar, vad kan det bli? Det är
klart att det gamla EU aldrig mer kommer
att vara sig likt i den situationen.
Det är också viktigt när man skapar en
sådan europeisk union att man tänker på
den krets av stater som finns runt
omkring. En yttre ring har det ibland
talats om, vilket kanske inte är det
bästa uttrycket. Men det gäller att
stater i grannskapet som vi har olika
typer av relationer med, ofta mycket nära
relationer med, också hanteras på ett bra
sätt av Europeiska unionen, så att man
inte bygger in splittring i samband med
Europeiska unionens utvidgning utan att
man ser till att man gör vad man kan för
att luckra upp de gränser som annars
skapas mot resten av Europa och för den
delen mot världen. Det är det vi mer
grundläggande skall göra på det
europeiska planet.
Det som sker just nu är verkligen
händelser av historisk dignitet.
Utvidgningen kommer att leda till många
praktiska problem, många problem med
beslutsfattandet och så vidare, men i
relation till vad vi faktiskt uppnår
måste man hela tiden ha för ögonen att
det vi uppnår av fredlig samverkan på vår
kontinent är så enormt väsentligt.
Men detta större och utvidgade EU har
också ett större och utvidgat ansvar i
världen i dess helhet. Det här är en
union med höga ambitioner, med tydliga
värden och värderingar. Det ger ett
ansvar också internationellt, hur vi
ställer upp inom FN, i internationella
sammanhang för fred, demokrati,
fattigdomsbekämpning, frihandel och så
vidare.
Jag har blivit ombedd att säga något
mer specifikt om hur konventet arbetar
med de utrikespolitiska frågorna. Det är
kanske inte så konstigt efter den hearing
vi hade tidigare på förmiddagen att
utrikespolitiken kommer i förgrunden. Det
är så mycket man vill, och sedan är det
fråga om vad man kan göra för att inom EU
och det utvidgade EU positivt främja de
höga ambitioner vi har.
Jag tror allmänt att det i det
utvidgade EU är viktigt att man har en
stark kommission. Jag tror att allt det
vi gör i konventet går ut på att se till
att kommissionens styrka inte
undermineras utan tvärtom att vi kan ge
kommissionen kraft både att initiera och
att följa upp beslut som är absolut
nödvändiga när vi går från 15 till 25-30
medlemmar.
På samma sätt som kommissionen är en
väldigt viktig del - nu talar jag inte
bara om utrikespolitiken generellt - är
rådet det också. Det är ett annat ben
här. Sedan har vi parlamentet som det
tredje. Men det är klart att rådet också
skall kunna fungera på ett sådant sätt
att det med sina inspel och sina beslut
betyder mycket i hela EU-processen.
Om vi då tittar specifikt på
utrikespolitiken härvidlag, och börjar
med Europeiska rådets ordförande, vet vi
att denne ordförande i dag är den som
representerar Europeiska rådet, och på
det viset medlemsländerna, i en hel del
sammanhang. Vi svenskar kan lätt komma
ihåg hur det var när vår statsminister
var ordförande i Europeiska rådet. Det är
inte så att vi nu hittar på att den som
skall vara ordförande i Europeiska rådet
är den som skall ha kontakterna, stå för
mötena och så vidare när Europeiska
rådets ordförande träffar den amerikanske
presidenten och den ryske presidenten,
har överläggningar i Kina, Japan eller
Kanada på den nivån. Så har det varit i
Europeiska unionen, och så måste det
också fortsätta att vara.
Jag säger det här lite i polemik,
därför att det finns en del som hävdar
att när vi har fokuserat på funktionen
att vara ordförande i rådet, och att vara
det också under lite längre tid, innebär
det att man skall ta över
utrikespolitiska uppgifter från någon
annan. För mig, som ändå har stått för
det svenska förslaget - jag är inte
ensam, utan vi är flera som har skrivit
under det - har det aldrig handlat om
annat än att de uppgifter som Europeiska
rådets ordförande har i dag skall den
personen också ha fortsättningsvis, även
om vi har lagt fram ett förslag om en
vald ordförande och att den personen
sitter under en lite längre tid. I dag är
det sex månader, men vi har lagt fram ett
förslag om två och ett halvt år. Jag tror
att det är alldeles nödvändigt att man
har en person som blir så pass känd att
vederbörande kan spela en roll i
förhållande till andra personer på den
nivån. Vi gör EU en stor otjänst om vi
inte tillåter det. Det är min åsikt.
Också av pragmatiska skäl tycker jag
att vi behöver en ordförande som sitter
längre i Europeiska rådet. Det handlar om
kontinuitet och stabilitet. Jag tror inte
att vi kan klara ett roterande
ordförandeskap på annat sätt än genom
gruppordförandeskap, med tre fyra länder
samtidigt som delar på ministerråden - de
nio som finns i dag eller så många som de
kan bli i framtiden. Om man har denna
modell med gruppordförandeskap är det
väldigt svårt att inte någonstans ha
kontinuiteten, och den måste då ges
Europeiska rådet. Jag tror att en vald
ordförande är väsentlig också av det
skälet. Jag vill i detta sammanhang
framför allt hålla fram det externa
arbetet.
I rådet, naturligtvis särskilt
utrikesministerrådet, vill man att vi
skall komma överens mycket mer i
utrikespolitiken därför att den är så
viktig.
Jag kom in i utrikesministerrådet 1994
och företrädde Sverige där i fyra år. Min
erfarenhet hela det första halvåret var
att jag var ganska förvånad över hur lätt
vi svenskar hade att företräda våra
åsikter, därför att vi hade alltid
allierade. På något sätt trodde vi här
hemma att vi var så speciella, att vår
utrikespolitik var så speciell, att vi
skulle få väldigt stora svårigheter. Så
sitter man vid bordet där och finner att
det inte är så.
Jag kan bara påminna mig om ett enda
tillfälle då jag hade en, som de andra
tyckte, väldigt apart åsikt som jag höll
på ganska länge. Jag fick sedan klart för
mig att det nog ändå var bäst att ge
vika. Det var en mycket liten fråga,
hemkallande av en ambassadör på ett
ställe, där jag inte ville kalla hem
vederbörande och alla andra tyckte att
man skulle göra det. Det var den enda
fråga där jag tyckte att "de i EU" förde
en felaktig politik. Annars var det "vi i
EU" hela tiden.
Jag tror att vi skall komma ihåg att
Sverige, som ett litet land och ett land
med en ganska tydlig och bestämd
utrikespolitik, hamnar inte i att vår
politik är väldigt annorlunda än
huvudfåran i EU. Det var en nyttig
erfarenhet för mig.
Jag kunde också se under de här åren -
jag har ju följt det sedan dess också -
hur man mer och mer kommer samman och kan
ha samma åsikter om utrikespolitiken. Vi
talar då om att ha en speciell
utrikesminister. Jag har bejakat den
funktionen, men inte som en funktion som
skall ha sitt mandat såväl från
kommissionen som från rådet. Jag tror att
det blir schizofrent för vederbörande;
jag tror inte att man kan tjäna två
herrar på det sättet. Därför håller jag
på att utrikesministern skall få sitt
mandat från rådet och sedan vara med på
kommissionens sammanträden, så att man
kan koordinera sig mycket bättre och
hitta funktioner för det, utan att ha den
schizofrena lösningen.
Min huvudpoäng här - det är precis som
Christopher Hill sade - är att jag inte
tror att man kan institutionalisera en
samsyn i utrikespolitiken. Jag tror att
den måste växa fram på ett organiskt
sätt, genom att man för de här ständiga
samtalen med varandra. Att tro att det
viktigaste är att ha en person som kan
tala för EU med tydlig röst, eller hög
röst, som det ibland sägs, är ganska
ointressant om man inte har något
samstämmigt eller viktigt att säga. Man
får något viktigt att säga bara om man i
de olika huvudstäderna,
utrikesministrarna och statsministrarna,
har talat sig samman. Det finns inga
genvägar, och det tycker jag att man
borde inse.
Jag tror att vi successivt kommer
varandra mycket närmare i
utrikespolitiken. Därför är jag mycket
orolig när jag ser att det finns dem som
vill fara i väg med någon sorts förstärkt
samarbete inom det utrikes- eller
försvarspolitiska området. Det innebär
att man institutionaliserar ett sätt att
inte göra en gemensam utrikespolitik. Jag
tycker att det är synnerligen
kontraproduktivt i de här sammanhangen.
Jag tror alltså att vi även på det här
svåra området, och även efter
Irakproblemen, har stora möjligheter att
gå framåt på ett positivt sätt. Det
handlar ofta om att man ser till det som
har hänt som är positivt. Det kan spela
mycket större roll vad gäller att
förebygga konflikter, att hantera kriser,
att vara aktiv ute i världen på olika
sätt. Vi kan det, och vi har redan visat
det. Vi kan göra det bättre också. Låt
oss bygga på det, i stället för att hitta
institutionella lösningar på saker som
inte kan lösas på det sättet. Det är min
åsikt i de här frågorna. Men jag har ändå
en positiv syn på det.
Talmannen: Nu skall jag be några som har
lämnat in frågor att kort - och jag
kommer att bestämma vad som är kort -
formulera sig. Jag skall lägga ihop några
frågor som har ungefär samma inriktning.
Jag ger först möjlighet för två personer
att ställa sina frågor. Det är Kristina
Lindahl och Kenneth G Forslund. Kristina
Lindahl är politisk sekreterare för
Moderaterna, och Kenneth G Forslund är
socialdemokratisk riksdagsledamot.
Kristina Lindahl: Min fråga gäller om ett
fortsatt utvidgat EU, alltså EU plus 25,
kommer att innebära en motsättning till
en fortsatt fördjupad integration av
samarbetet.
Kenneth G Forslund (s): Lena Hjelm-Wallén
pekar på en framtida möjlighet med 27, 28
och kanske 30 medlemsländer. Det jag
funderar på är hur panelen ser på
framtiden vad gäller en fortsatt
utvidgning. Om vi nu bortser från
teknikaliteterna med beslutsfattandet och
så - det kan vi naturligtvis prata om hur
länge som helst: Är det geografiskt,
marknadsmässigt, sett ur värdegemenskap,
möjligt med fler länder än dessa 25, som
vi nu ser framför oss att vi kommer att
vara om mindre än ett år?
Anthony Cary: The question of the
geographical limits of Europe has always
been an open question. The Treaty has
said that any European country that can
meet the conditions can join, and it has
been open. But there has been no attempt
to define geographically where the limits
are. Europe has grown larger and larger,
and now we are talking about a new
periphery, with this latest enlargement,
which includes for example Ukraine,
Moldova, Belorussia, the Caucasus, the
Balkans and so on.
As we were saying earlier, the process
of enlargement has been a tremendously
important force for stability and
prosperity in Europe. Europe's most
successful foreign policy has been the
process of its own enlargement. But we
can't continue with that policy forever,
as the questioner said. If we continued
in that way, eventually Indonesia and
Japan would become members of the
European Union.
But I don't think that it is helpful
either to try now to define
geographically and say thus far and no
further, that we will stop at such and
such a country, and such and such another
country is permanently excluded. That
would be to build, as it were, a new iron
curtain, it would be to build a fence
around the European Union, which I think
would be unhelpful in terms of our
relationships with those countries which
were outside the "charm-circle".
I think we are right not to try to define
it geographically, but to try to develop
relationships with the countries on our
border, which enables them to
participate, as far as possible, in the
freedoms of the Treaty, in the single
market, in freedom of movement and in
freedom of capital, without necessarily
being full members. And that is what we
have tried to do, to define the sort of
relationship which we could have with
countries on our periphery in a paper
that has been put forward by the European
Commission recently on a wider Europe.
Christopher Hill: Let me disagree with
answering on this creatively, I hope.
Having said that enlargement was foreign
policy, I think the way it has been
conducted is a model of how not to
conduct foreign policy actually. I think
it has been never explicit - and I don't
blame the Commission for this. I say that
the member states must take ultimate
responsibility. It has never been
conceived as a strategic action. It has
been a series of modelling through events
over the last ten years.
And although there is a very good
argument for saying, as Anthony did, that
it's dangerous to define limits and to
make people feel excluded, I feel certain
that if we had been able to take
intellectual and political control over
the process more, and to talk perhaps
more in the old Mitterand terms of
concentric circles, whereby some people
have the chance of genuine entry but some
people would always be close and
important to the European Union but
realistically could not join, we might
have had a less up and down and risky
process, particularly in relation to
Turkey, which is of course the great
unmentionable in this particular
discussion, because it's so sensitive.
I think the Europeans over 40 years
have treated Turkey disgracefully by and
large. That said, because they've been
misled, and we have changed our minds on
a number of occasions and given mixed
messages. We have engaged in the internal
affairs of Turkey, trying to encourage
the western modernizers, but without
really meaning to allow the whole country
in. I think that we could at least
rectify that now, by trying to - I think
probably the issue of Turkey is still
being fudged in a rather dangerous way.
And I think we have to consider, not only
as a question that is considered, and
indicate the new
neighbours. Who are these new neighbours
that we are going to get when Turkey
joins? Is it going to be Iraq and Iran
and other points west? But the general
impact on Europe's image in the world is,
if Turkey joins, that it won't be long
before Israel is thinking of itself as a
possible member. The United States will
no doubt press Israel just as they do
Turkey. If that is the case, I can't
personally see why we should exclude
Morocco for example, which has actually
been given a clear njet over the years.
It is really about time actually that we
now start to think these things
through strategically. And I think that,
as Anthony says, de facto this is being
done. The message coming out of Brussels
is: Well, enough is enough now, actually,
but we still won't talk about Turkey.
Talmannen: Nu lämnar jag ordet för två
kommentarer på samma tema till Lena Hjelm-
Wallén och Katarina Engberg.
Lena Hjelm-Wallén: Först tar jag frågan
om integration, om den är möjlig med 25
eller fler. Ja, det tror jag fortfarande
att den är. Det finns naturligtvis en
viss tveksamhet i det. Vad det kommer att
kunna leda till är ju att det blir
svårare att förändra saker och ting. Det
kan vara så att man kan ena sig om att
just göra nya saker, men att förändra -
ta jordbrukspolitiken - kommer att bli
svårare. Det är ju den som vill ha saker
och ting kvar som de är just nu som
alltid har det översta kortet. Det
innebär naturligtvis svårigheter.
Men det finns också en insikt om det
här. Jag har varit med i konventet och
sagt att vi måste utöka området där vi
röstar med kvalificerad majoritet i
rådet. På ett antal områden, där det
kanske inte var så självklart tidigare
men där vi ser den nya situationen med så
många medlemmar, behöver man ha
möjligheten att gå snabbare framåt utan
att den som vill minst är den som
bestämmer.
Jag tar den andra frågan bara kort. När
jag säger 25-30 är det ju i sig en
realitet. 25 har vi den 1 maj nästa år.
Sedan har vi Bulgarien och Rumänien som
knackar på dörren väldigt bestämt och där
vi har lämnat dörren något öppen. För
Turkiet är det mycket längre till detta,
men de har ändå kandidatlandsstatus och
är med i konventet. Men jag säger bara:
Schweiz, Liechtenstein, Island och Norge.
Då är vi en bra bit över 30. Vi får väl
ändå hoppas, herr ambassadör där uppe,
att Norge kommer snart.
Katarina Engberg: I båda de här frågorna,
integration kontra utvidgning och Europas
förhållande till sin egen periferi,
skulle jag bara än en gång vilja betona
hur viktigt det är att Europa tänker vitt
och brett och tar in hela världen, och
att man i arbetet med institutioner, som
ju har varit planerat sedan länge, tar in
vilka megaförändringar som håller på att
ske i den internationella politiken. Det
må gälla USA:s skifte av fokus, eller det
må gälla de mellanstatliga
institutionernas kris, för att bara nämna
några små saker; man måste ta in hela den
stora bilden för att också kunna relatera
till de inre cirklarna av europeisk
politik, geografiskt och substansmässigt.
Annars riskerar man att ha bedömt saker
utifrån ett alltför snävt perspektiv. Det
är naturligtvis lätt för européerna att
göra det, så involverade som de är i sitt
institutionsbyggande, sitt juridiska
förhållningssätt till saker och ting och
så vidare.
När det gäller frågan om de yttre
cirklarna tror jag att det är absolut
nödvändigt att unionen har just ett
strategiskt förhållande till sin egen
periferi, som då inte bara gäller
Turkiet, utan också Ryssland, Vitryssland
och Ukraina. Det är områden som, för att
tala om Ryssland, är euroasiatiska till
sin karaktär, även om Rysslands
tyngdpunkt ligger och alltid har legat i
Europa. Med denna del av Europa öppnar
man sig också mot andra delar av världen.
Det gäller naturligtvis också Turkiet,
mot Mellanöstern. Allt detta är
självklarheter. Men man måste se det här
inte bara som frågor gällande enskilda
nationer, utan som ett membran mot nya
världsdelar, nya typer av frågor, och
just förhålla sig strategiskt till det.
Därför ett varningens ord: I vår
tillfredsställelse över integrationen av
de här mer uppenbara europeiska länderna
får vi inte glömma att vi har stora
länder som betraktar sig som europeiska,
med hundratals miljoner invånare
sammanlagt, vilkas plats ännu inte är
definierad i förhållande till unionen.
Från svensk sida har vi haft anledning
att förhålla oss mycket praktiskt till
just ett av dem, Ryssland, eftersom
integrationen av de baltiska länderna
också innebär ett konkret
förhållningssätt till exklaven
Kaliningrad. Detta är stora strategiska
frågor.
Utvidgning kontra integration - ja,
flera av oss säger att utvidgningen
naturligtvis kommer att leda till större
heterogenitet, men förhoppningsvis håller
den yttre ramen. Men man måste också
ställa detta mot alternativet. Hade det
varit möjligt att förneka alla dessa nya,
fria länder i Centraleuropa medlemskap i
unionen? Det hade naturligtvis inte gått.
Det hade inneburit en kris för unionen om
den hade valt att ha skygglappar mot den
stora utvidgning som de facto skett av
det politiska Europa.
Jag tror att vi kommer att se mycket mera
av förkokande av bilaterala och
trilaterala gruppvisningar, politiska
ståndpunkter innan man kommer till
sammanträdesborden i Bryssel. Det är
också en del av en dimension på de
mellanstatliga institutionerna, även om
EU är mer än en sådan. Vi kommer att få
se, just därför att kretsen är så stor,
att allt mindre av den verkliga politiska
substansen avgörs vid själva
förhandlingsbordet. Det kommer att vara
förkokat tidigare.
Talmannen: Jag har en strategi här. Först
skall vi ta en fråga som har två
frågeställare. Det är Birgitta Hambraeus
och Birgitta Jansson. Det är två frågor
som ligger nära varandra. Det är
förebyggande, icke-militära konflikter
eller avhjälpande av konflikter med
militära medel.
Sedan skall vi ta en frågeställning där
flera har kommit in på några av de
försvarspolitiska eller militära
frågeställningarna.
Birgitta Hambraeus är tidigare
centerpartistisk ledamot i Sveriges
riksdag.
Birgitta Hambraeus: Jag representerar nu
Internationella kvinnoförbundet för fred
och frihet, IKFF.
Anthony Cary sade att krig är den sista
utvägen. Men i själva verket satsas ju
alla resurser på det militära, på
vapenproduktion, på teknisk utveckling av
vapen. Man önskar till och med ökade
statsbudgetar för vapen, för militär. I
Göteborg togs ett program för att
förhindra väpnade konflikter. Det var ett
utmärkt program, som antogs av EU-
toppmötet i Göteborg 2001.
Min fråga till både kommissionen och
Sverige är: Hur skall vi se till att det
verkligen blir konkreta resurser på EU-
nivå för förebyggande av väpnade
konflikter, inte bara fagert tal?
Birgitta Jansson: Jag har en fråga som
gäller de formuleringar kring unionens
framtida mål som finns i utkastet till
konstitution. Det gäller målskrivningarna
kring fattigdomsbekämpning, hållbar
utveckling och barns rättigheter. Vi
talade tidigare här i dag om behovet av
koherens mellan de olika politikområdena,
och min fråga gäller: Vilka verktyg
behövs för att man verkligen skall kunna
garantera koherensen mellan de olika
politikområdena, så att unionen verkligen
kan nå de långsiktiga målen om
fattigdomsbekämpning, hållbar utveckling
och ett uppfyllande av barns rättigheter?
Talmannen: Det låg också i frågorna att
få reda på svenska ståndpunkter och
hanterandet här, och då lämnar jag först
ordet till Lena Hjelm-Wallén.
Then I leave for you, Anthony Cary,
speaking on behalf of the Commission, to
give an answer to that and see what will
come out of the discussion so far.
Lena Hjelm-Wallén: Först tar jag upp
Birgitta Hambraeus fråga om
konfliktförebyggande. Hon vet att jag
ägnade mig mycket åt detta när jag var
utrikesminister. Jag var väldigt glad att
EU kunde samla sig kring det här
betydelsefulla programmet. Sedan är det
alltid en fråga vad det blir av det. Det
är ju en praktisk hantering. Hur många
känner att det här är viktigt? Hur får
man in det i alla sammanhang? Jag tror
ändå att det har påverkat rätt rejält.
Jag kan se när vi arbetar i konventet
att det inte är svårt att få in de rätta
orden - där handlar det ju om att få in
rätta ord. Vi gör ju inte politiken, utan
styrmedlet. Jag är ändå ganska nöjd med
det som finns i konventet i de här
avseendena, både vad gäller målparagrafer
och när vi följer upp det på det
utrikespolitiska området, hur vi skall
hantera kriser och konflikter. Det som
kallas Petersbergsuppgifter får en
förstärkning nu. Man tydliggör inom ramen
för den hantering som ligger i
ytterligare åtgärder som kan vidtas. Jag
tror att det här blir ganska bra.
Vi skall komma ihåg att när vi talar om
EU och EU:s försvarsdimension, som det
ofta heter, är det krishantering. Där är
det inte fråga om territorialförsvar -
det måste vi svenskar alltid komma ihåg,
för vi gör en felöversättning i huvudet.
Ännu viktigare än krishanteringen är det
förebyggande. Det måste alla komma ihåg
på alla sina områden.
Till Birgitta Jansson vill jag säga att
svaret egentligen är detsamma. Det är en
sak att skriva in koherensen,
samstämmigheten, på alla områden men en
annan sak att sedan hitta verktygen för
hur det här skall fungera. När vi satt i
utrikesarbetsgruppen, Göran Lennmarker
och jag, slogs vi ordentligt för att
koherens skulle skrivas in. Vi hade båda
två förslag om detta. Så får man det
inskrivet här och där. Jag exemplifierar
det - Göran kan säkert göra precis på
samma sätt - med att det vi skriver om
biståndet får konsekvenser för
jordbrukspolitiken. Om man menar att vi
skall ha den här biståndspolitiken, den
här synen på utvecklingen i fattiga
länder, kan vi inte ha en
jordbrukspolitik som förhindrar de
fattiga länderna att utveckla sin
viktigaste sektor, nämligen jordbruket.
Det är då ett politiskt ställningstagande
i nästa led. Att ge verktyg för det är
väldigt svårt, eftersom det är ett
politiskt ställningstagande.
När man talar med den franska
regeringen om detta förstår de inte alls.
De tycker att det här är mycket bra. De
säger ungefär att vi till och med ger
bistånd på jordbruksområdet så att dessa
länder kan utvecklas och bli lika
kvalitativt högtstående som vi själva och
därmed kan konkurrera med oss. När de
olika åsikterna skiljer hjälper det inte
särskilt mycket med verktygen.
Det är så som jag säger, att det finns
inga genvägar, utan man måste tala sig
samman om en politik som också håller
samman. Jag tror att vi kan få in goda
skrivningar om samstämmighet, koherens, i
konventet precis på det sätt som du
säger. Sedan skall jobbet göras också.
Anthony Cary: First of all, can I rather
naughtily just come back quickly to
answer Christopher Hill on Turkey, to the
previous question and then I
answer this one? I just felt I owe the
right to reply.
He said that it was disgraceful that
the question of Turkey had been left open
for so long. It is true; it has been left
open for 40 years. Turkey originally
applied in the mid-60's. But I would say,
on the contrary, that it's been the right
policy to leave this as an open question.
Had we said yes 40 years ago, I think
Europe wasn't ready, and Turkey wasn't
ready. It would have been very
destructive to the development of an
integrated Europe. Had we said no 40
years ago, I think it would have been
very unhelpful to the forces of
secularization and modernization in
Turkey.
I think it has been right to leave it
open. It has been helpful for the
development of Turkey, and it hasn't
harmed the development of Europe. It has
meant that Europe has developed in a way
that has allowed more options and
possibilities.
I'm coming now to the question that I've
been asked this time. I think it is wrong
that we are devoting all our resources to
the military. It simply isn't true that
European governments are devoting all
their resources to military affairs. One
could say that the United States is
devoting a large part of its resources to
defence. It's devoting some 480 billion
dollars a year to defence, and I would
say that that is too much. But I do not
think that it's wrong that Europe shall
be developing some potential, which is
not the potential that we were saying
earlier, to make war. It is the potential
to be able to use military threat to get
effect to diplomacy so that we are
credible in our diplomacy. It can give us
the means to help to prevent conflict and
to help to deal with crises, and those
are all things that we need in the course
of peace. That's the first thing I'd say.
I'd say secondly that where we are
devoting much more resources quite
rightly is to international development.
The European Union, the member states and
the central institutions of the Union
between them are providing some 55 % of
all international development aid and
about 66 % of all grant aid. I think we
should be quite proud of that. It's right
that we should do it, and we should do it
more. And Sweden in particular plays a
very large part in this, and we should
all be grateful.
At the moment that aid is still used
extremely badly. I think the world
should admit that we have been very
ineffective in using aid. We administrate
badly and we don't understand well how
money can be used to help the cause of
development. Too much money has gone to
corrupt governments, too much has gone
into bank accounts of corrupt leaders and
too much has been wasted. We need to work
harder, and I think we are gradually
getting better working out how we need to
bring questions of governance of the
countries in which we are operating into
the equation rather than simply working
on large projects regardless of the
governments with whom we are dealing. I
think we are gradually becoming better of
that.
But ultimately it comes to the second
question we were asked about coherence.
We have to develop a more coherent policy
across the board. We too often have
policies which conflict with one another.
We are supporting a particular place
because in due strategic terms it's
important to support it although it has a
government which actually stands for
things that we disagree with and so on.
And as the last speaker said there are no
panaceas and no easy answers and some
clear question of endless debate and
discussion and gratefully trying to
improving our coherence.
Katarina Engberg: Jag har bara en
sakkomplettering till detta med unionen.
Försvarsanslagen har gått ned betydligt
totalt sett inom den europeiska unionen.
Storbritannien och Frankrike har några
mindre ökningar, men det är ingen
förändring av den stora trenden. Det
skulle inte förvåna mig om de skulle gå
ned ytterligare i ljuset av de europeiska
ekonomiska problem som vi ser framför
oss.
Unionens styrka är ju också pengarna
och diplomatin. Det är två viktiga
instrument för preventiv
konflikthantering. Just den europeiska
traditionen av diplomati ser jag som ett
mycket viktigt instrument för preventiv
konflikthantering där européerna nu
alltmer talar med gemensam stämma,
åtminstone i vissa avseenden. På det
sättet spelar man en viktig roll för att
förebygga konflikter.
Ett exempel på där unionen har spelat en
positiv roll i förhållande till den
afrikanska unionens konflikthantering,
som jag av olika skäl kom att göra en
studie av, är att unionen där har gått in
med betydande anslag till den afrikanska
unionens konflikthanteringsmekanism.
Detta överlagrar då gammal europeisk
bilateral politik i Afrika som ibland
inte alltid går i samma riktning som
övergripande europeiska mål. Den här
motsägelsefullheten finns i europeisk
politik, men det är ett framsteg att man
ger gemensamma anslag till afrikansk
konflikthantering och stöder afrikanerna.
Men jag ser också att européerna i de
bilaterala programmen i Afrika, som är
säkerhets- och försvarspolitiskt
inriktade, trots allt i förhållande till
det förflutna, närmar sig varandra.
Talmannen: Tack så mycket! Då lämnar vi
de inläggen.
Nu har vi fått in tre frågor som gäller
de försvarspolitiska och militära
aspekterna. Jag skall ge ordet till
frågeställarna.
Carl B Hamilton (fp): Före pausen tog vi
upp frågan om idéernas makt och
ideologiernas betydelse. Det handlar lite
om att man vill se hur det
internationella samfundet eller de
internationella relationerna kan påverkas
av utanförstående krafter. Nu skulle jag
vilja ställa en fråga om teknologins
utveckling, det som Björn von Sydow var
inne lite på i sin introduktion. Om vi
ser tillbaka har politiker och andra
överraskats av teknologins betydelse.
Ronald Reagans satsning på Star Wars var
i alla fall en faktor bakom
Sovjetunionens kollaps. En annan var den
informationsteknologiska revolutionen på
1980-talet som skapade en helt ny miljö
för ekonomisk politik med självständig
riksbank, valutastormar och så vidare.
Nu har vi den amerikanska utvecklingen
som Björn var inne på. Man har en
teknologisk nivå på sin militär som ingen
annan snart kan matcha. Det leder till
att amerikanarna kanske inte bara blir
ointresserade, utan det blir bara bökigt
att samordna sig och samarbeta med
européer. Vad betyder detta för Natos
överlevnad? Vad betyder detta för den
transatlantiska länken? Kan den här
teknologiska utvecklingen ge lika
genomgripande konsekvenser för det
internationella samfundet som de två
tidigare som jag gav exempel på?
Tore Bolstad: Som försvarsattaché är det
en av mina uppgifter att följa med i den
svenska försvars- och säkerhetspolitiken.
Jag ser att Sverige som Natopartner har
kommit mycket långt när det gäller att
göra sin försvarsmakt interoperabel med
Nato på alla områden, både doktriner,
undervisning, procedurer och
materielanskaffning. Jag har också
registrerat att fyra länder inom EU,
Tyskland, Frankrike, Belgien och
Luxemburg, har hållit ett möte där de
föreslår en egen EU-försvarsunion.
Min fråga är: Vilka konsekvenser kan
detta få för Sveriges förhållande till
Nato och samarbetet EU-Nato på
försvarsområdet? Tror man att det här
förslaget kommer att bli realiserat?
Kommer det att bli ett villkor att
Storbritannien är med de fyra som har
tagit initiativet?
Olle Tjernqvist: Jag är intresserad av
att höra lite om EU:s säkerhetsstyrka
eller katastrofstyrka. Hur långt har man
kommit, och vad är syftet med den?
Christopher Hill: I don't class myself as
a military expert or even aficionado in
this respect. But these are important
questions. They are not just
technological questions, as Clausewitz
pointed out so famously. Technology is
clearly going to march on, and the United
States has got to be the prime mover in
it. Its military industrial complex has
got to be one of the main sources of
innovation. Europe does not have a
military industrial complex. Even
individual member states like Britain and
France do not have anything to rival the
United States. This ties up with what we
were just being discussing.
I suppose it's why the French came to
use the term hypopower. They were afraid
that the United States was putting itself
in a completely different category from
Europe in this respect. The recent war
and the use of smart weapons an so on has
certainly put the points you raise into
sharp relief.
Now there are two possible European
reactions. One is to say that we must run
faster, we must spend more, we must try
to close the gap and we must do more
things on our own because we cannot allow
ourselves to be totally at the mercy of
United States' decision-making. I frankly
don't think that we have the capability,
political or economic, at the moment to
do that. That's not to say that there
aren't things that we can do together
like the A-400 transport aircraft or that
we shouldn't engage in joint operations
or that we shouldn't professionalize our
armed forces as many countries in Europe
have been doing with the abolition of
conscription and so on in recent years.
Although, only a madman would be
against conflict prevention and
development of an all long-term policy
that the European Union is so good at, I
think only a mad person would think that
conflict prevention will prevent all
conflicts and prevent all problems. We
have to have an insurance. Defence policy
is essentially an insurance policy, isn't
it? And the question is: How much premium
do we want to pay for our insurance
policy? We can get certain advantages by
buying a common insurance policy, but
there are limits to what we can do there.
The other option is that we say that we
give up. The United States runs the
world. Where there are military conflicts
they make the decisions, they have got
all the smart weapons. They spent huge
amounts, as Anthony said. The gap is
accelerating. It's not closing at all. We
are in a very different position from
even 20 years ago.
I don't think we can completely give
up. But equally I don't think we have any
chance of competing with the United
States. I think we must make sure that we
understand that the United States has
political need of Europe. That partly
means it wants basis, it wants political
legitimacy and so on. But it also means
that in the long run no American
government, whatever its ambitions and
confidence, is going to really think that
it can take on every single problem in
the world. It's going to want so say:
"Look, this is not for us. This is for
you or maybe it's for nobody." They are
going to want Europe to be active in
certain respects.
This relates to the third question
about the rapid reaction force. It's a
small activity at the moment. It's
starting with police work and gendarmerie
in Macedonia. It may expand into Bosnia
beyond the police function. It may be
that if we needed to do an operation
Alba, which is what the Italians led in
Albania in 1997, we now could do it. We
didn't do it then for various reasons,
but probably Europe in the next couple of
years if necessary could do that kind of
thing. But we mustn't exaggerate the
possibilities, otherwise we will be
seriously disappointed.
In terms of the NATO issue, which is a
cross crucial not just to Norway, but to
members of the EU as we have seen with
the whole debate of the difficulty over
Turkey, which held up co-operation
between the two institutions. I never
believed the talk in Washington that NATO
is finished. And now we see that the
Americans take all the action in NATO. It
might be quite a good idea after all as
opposed to the EU at equally. I don't
think that the EU is redundant in the
military area. I think, although it's a
complicated issue of interlocking
institutions with NATO, still the WEU is
around there in the margins with the
article 5-commitment and so on. Let's not
forget the OSCE.
I think it is a very important background
organization in Europe. And EU, NATO,
WEU, OSCE and the Council of Europe,
which was mentioned as being so
important, have a role in the mutual
reinforcement to play.
We see that the EU will have problems as
we enlarge it. And my collea-gues have
mentioned the possibility of 30 or
beyond, but didn't mention the western
Balkans if I remember rightly. We still
got the question of Croatia, Albania and
Serbia and Montenegro. If we had all this
in the next ten years we come to 35
probably or more. Now the question then
arises, it seems to me: Is the EU
effectively becoming what I would call a
framework organization just like the
OSCE, in which its a loose organization?
We talk to each other, we do something in
common but inner groups really do the
action. Or is it still an action
organization? Is it still capable of
being persistent and consistently active
in foreign and defence policy? I am
afraid on the pure defence questions I
think inevitably it would be a framework
organization involved in interlocking
relationships with other institutions.
Katarina Engberg: När det gäller
teknologin är jag egentligen överens med
Christopher. Den skillnad vi ser i
teknologisk utveckling, och det gäller
inte bara militär teknologi eftersom
mycket av den teknologi som ger USA ett
sådant försprång i grunden är civil, är i
stort sett omöjlig för européerna att
överbrygga. Den baserar sig på
innovationsförmåga, forskning och
ekonomiska resurser i USA som ingen annan
kan matcha. Det gapet tenderar att öka
snarare än minska. Inte minst gäller det
dess militära tillämpning.
Det är inget normativt
ställningstagande hur man skall förhålla
sig till detta, men jag tror att det blir
fruktlöst, som också sades av
Christopher, att tro att vi på något
avgörande sätt skall kunna matcha
amerikanarna fullt ut. I några små
nischer kan vi nå upp till samma nivå,
men när det gäller att sända styrkor till
Irak av det slag vi sett alldeles
nyligen, är det i stort sett bara
britterna som kan delta. Det är ett
konstaterande av faktum, och ändå måste
vi erkänna att amerikanarna hade klarat
det där på egen hand också om det hade
behövts. Vi spelar helt enkelt i en annan
division.
Jag tror också att den väldiga
fokusering som har varit de senaste åren
på kapabilitetsproduktion både när det
gäller DCI inom Nato, Defence
Capabilities Initiative, och möjligen
också Headline Goal-processen i EU har
varit ensidigt fixerad vid
förmågeproduktion. Det kommer möjligen
att vara mer fruktbart att titta på
output. Vad får vi ut som är effektivt
och användbart? Då måste man också titta
på andra aspekter av försvarspolitiken
och försvarsplaneringen som har med
beredskapsnivåer, strategisk samordning,
beslutsfattande och så vidare att göra.
Det gör att man faktiskt kan få ut
effekter av det gemensamma systemet. De
långa listor över 40-50 olika mål som man
skall försöka uppnå är kanske inte det
bästa sättet att komma framåt i önskan
att européerna också skall kunna matcha
sitt politiska ansvarstagande med den
militära förmåga som är nödvändig.
Men om vi tittar på verkligheten i
förhållande till önskan att sätta upp en
krishanteringsstyrka, har européerna nu
ett omfattande åtagande om vi lägger ihop
de olika operationerna. Det är kanske
just i den konkreta tillämpningen som vi
kan se de stora framsteg som har gjorts
på det här området i Europa.
När det gäller arbetsfördelningen
mellan Nato och den europeiska unionen
behövs det politisk enighet, som har
talats om här. Fördelen med den
europeiska unionen är ju att den växer
organiskt underifrån genom politisk-
ekonomiskt samarbete. Här tror jag att vi
har den sunda basen för att hela också
den splittring som har uppstått i Europa
i samband med Irakkriget. Jag tror att
man kommer att finna vägar tillbaka till
varandra. Fransmän och tyskar behöver
britterna för den europeiska unionen, men
också för att förbättra sina relationer
med amerikanarna. Och britterna har ju
varit arkitekterna till några av de
viktiga initiativen till ökad gemensam
europeisk krishantering. Parallellt med
sitt samarbete med amerikanerna kommer de
naturligtvis att vilja utveckla sin
europeiska dimension.
Där tror jag att det finns en organisk
bas, men den kommer inte under
överskådlig framtid, vad jag kan se, att
gälla något annat än krishantering i det
som i FN-doktriner benämns som
fredsframtvingande operationer. När det
gäller regelrätta krig av det slag som vi
har sett i Irak ser jag inte unionen som
en deltagare som union. Om det är så
kvalificerade operationer som i Irak kan
inte heller Nato, vare sig politiskt
eller teknologiskt, genomföra dem som
organisation, utan det kommer att bli mer
av koalitioner.
Nato befinner sig uppenbart i kris just
av dessa skäl. Man kunde inte ena sig
politiskt om Irakoperationen. Det är
egentliga bara britterna som kan följa
med amerikanarna i den här typen av
operationer. Men jag ser Nato som en
styrka när man växlar ned åtagandena vad
gäller stridsnivåer, som nu håller på att
ske i Afghanistan och som kanske kommer
att ske i Irak i framtiden när
konfliktnivån sjunker. Men det är
naturligtvis en helt annan roll än den
Nato var tänkt för från början.
När det gäller de svåra politiska och
militära uppgifterna tror jag att Nato
även i framtiden kommer att ha svårt att
ena sig som organisation. Här kommer vi
att få se mer av Coalition of the
willing.
Talmannen: Jag tror att vi slutar
diskussionen kring de här frågorna nu. Vi
har några få till. Vi skall använda de
tio minuter vi har kvar till dem.
Björn von der Esch (kd):
Utrikespolitiken, vilken linje den än
kommer att följa, kommer ju att vara så
komplicerad att vanliga medborgare får
väldigt svårt att sätta sig in i den. Det
bygger därför på att de har förtroende
för de ledande politikerna inom EU. Som
jag ser det står det och faller med detta
förtroende. I EU:s nästa ordförandeland
sitter den tilltänkte ordföranden för
närvarande i domstol och försvarar sig
mot väldigt allvarliga anklagelser för
brott. Samma sak är det med ECB:s
tilltänkte ordförande, som också befinner
sig i domstol. Vi vet inte vem det blir
beroende på hur domstolen dömer.
Presidenten i kommissionen är också
indragen genom Italiens premiärminister.
Det här är väldigt allvarligt i sig. Men
jag tror att det allra allvarligaste är
att ingen ledande inom EU ger några
signaler om man tycker det här är en svår
sak eller om man accepterar det. Det hörs
ingenting från EU. Jag tror att detta är
förödande för tilltron bland medborgarna
i dag. Utan den tilltron kan EU väldigt
lätt råka i kris. Jag skulle gärna vilja
höra hur panelen ser på det.
Frida Svensson: Min fråga är följande:
Ser EU:s medlemmar positivt på en
dynamisk utveckling av en europeisk
säkerhetspolitik, det vill säga en
utveckling av EU:s säkerhetspolitik som
man inte riktigt vet var den slutar?
Finns det någon slutgräns när det gäller
EU:s roll och ambition inom det
säkerhetspolitiska området?
Maud Nilsson: Jag har en enkel fråga. Kan
EU överleva i längden utan en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik?
Lena Hjelm-Wallén: Björn von der Esch
hade ju många negativa synpunkter på
diverse personer som företräder EU på
olika sätt. Det är bara i den mån
personer faktiskt blir dömda som vi också
skall anse dem dömda. Jag tyckte att
listan blev lite lång.
Vi har haft åsikter om den italienska
regeringen, och då talar jag inte om
sådana saker som att man är lagförd eller
inte, utan jag menar mer den politik som
man står för och det partierna där står
för. Det har vi demonstrerat i olika
sammanhang. Men EU bestämde sig för att
eftersom det italienska folket har valt
den här regeringen skulle man förhålla
sig till den. Sedan får vi ta de
politiska svårigheterna vartefter om de
uppstår. Än så länge har det inte varit
så komplicerat. Vi får väl se hur det
kommer att bli under det italienska
ordförandeskapet. Det är faktiskt ganska
spännande att se hur det kommer att ta
sig ut.
Jag talar för en dynamisk utveckling av
den gemensamma säkerhets- och
utrikespolitiken. Jag talar om att den
skall mogna fram och växa fram. Den skall
inte institutionaliseras fram eller
piskas fram. Det tror jag inte på . Då är
frågan om det finns någon slutpunkt. Nej,
jag ser inte att det finns någon
slutpunkt. Vi skall hela tiden försöka
leva upp till de ambitioner som vi har
och de regler som finns i fördrag och
beslut. Det här kan ju ändras hela tiden.
Jag tror att det vore ganska olyckligt
att sätta upp någon sorts finalitet,
någon slutpunkt, här. Världen kommer hela
tiden att förändras. Våra möjligheter att
agera kommer att förändras. Jag tror inte
att vi någonsin kommer i den situationen
att vi lever i en värld utan konflikter.
Konflikter är en del av mänsklighetens
samvaro. Det gäller inom familjen,
samhällen och internationellt. Det
handlar hela tiden om att hitta
civiliserade lösningar på dessa
konflikter.
Den sista frågan, om EU kan överleva utan
en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik, tycker jag är väldigt
intressant. Jag kan inte säga att jag har
tänkt på det på det sättet. I dag skulle
jag känna att det vore väldigt konstigt.
Jag tycker ändå att vi har kommit
varandra ganska nära även på det området.
Skulle det spricka upp skulle det
naturligtvis få stora konsekvenser även
för annat samarbete. Det skulle få
negativa konsekvenser för andra delar av
vårt samarbete inom EU. Det jag har lärt
mig av EU är att man klarar alla möjliga
kriser och konflikter. Man skulle säkert
klara en väldigt stor konflikt även på
det utrikespolitiska området om det
samarbetet tillfälligtvis skulle spricka
upp helt och hållet. Jag tror att man
hittar sätt att överleva även då, men det
vore olyckligt. Jag tycker i stället att
vi skall gå framåt mot en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik.
Anthony Cary: First of all let me begin
to go back very quickly to the question
that I couldn't comment on before on
technology. The questioner suggested that
technology was a divisive force, that it
was tending to increase the gap across
the Atlantic and was disintegrating.
Historically I think technology has been
something that has been shared. The
industrial revolution was very quickly
shared. The developments in technology
like IT and so on have been very quickly
shared. I think the Internet is now a
tremendous force for
integration and offers opportunities
which didn't exist before for many people
around the world. I think it is a very
depressing way to look at it to see this
sort of gap getting wider and wider. I
don't quite share your despair that we
can never catch up. I rather hope that we
don't catch up in the area of military
technology. But I believe that we can be
a very powerful, strong, useful and
contributory power in civil technology.
On the question of integrity I think
that's clearly a very important issue
that the European population must have
confidence in the institutions of the
European Union and in the integrity of
those running them. It's a very serious
thing when people distrust the whole
process of Europe and believe it to be
corrupt. There is a difficulty in Europe
- as we get larger we are dealing with
societies which have very different
national traditions. It may seem strange
seen from Sweden, but as seen from many
countries in the south of Europe they
look to Brussels for a greater integrity
of government and less corruption,
because they see it as a force that can
help develop their tendencies within
their national policies.
Overall, having worked in the European
institutions, which I have done now for
the last four years and also for four
years in the early 90's, I have to say
that the levels of corruption are very
much less than the reputation that Europe
has in London and, I suspect, also in
Stockholm. I have been very impressed by
the quality of the people working in the
social institutions and their integrity
and competence, I may say.
On the question of whether the European
Union can survive without an effective
Common Foreign and Security Policy my
answer would be yes. It can survive,
because nobody really knows what the
European Union is and what it should
aspire to become. So it could survive,
but it would be a far less useful and
important body than I think it should be
and can be. So I think that we are right
to be pressing for a Common Foreign and
Security Policy. As I said, I don't think
it is ever going to be perfect. It will
never be as if it was the policy of a
single state, but I think it's very
important and I think it can enable
Europe to become what my vision of it is.
My vision is that it is something which
builds on what is best about the nation-
states in Europe, their different
traditions, cultures, languages and
historical experiences, but overcomes
what has been worst about the nation
states over our history: xenophobia,
distrust of each other, mutually
destructive policies - both military, in
trade and in monetary affairs. We can
build on what is best about the nations
and overcome the xenophobia and the war
that has been its historical tradition.
Christopher Hill: I agree with Anthony
for once - that we can survive without an
effective Common Foreign and Security
Policy. We would be much better off if we
had a sophisticated one. But it is
interesting that we still use a different
language. I see the documents from the
Convention, and they talk about the CFSP
and now the Common Security and Defence
Policy as opposed to the ESDP, and then
the documents go on to a chapter on
foreign policy and a CSDP. It is not the
same thing yet, and that is because we
can do certain things better than we can
do other things. We are in a process of
change, and it is organic, as colleagues
have said.
Of course, in the crude sense it
depends on the external threat. If we
have a major external threat agaist us in
Europe and we don't have an effective
security and defence policy we are in
serious difficulty. But nobody can see
just at the moment a serious external
border-crossing style threat. The threats
that people talk about have actually more
to do with a sort of pressure of the poor
majority of the world wanting some slice
of our very pleasant, comfortable,
civilized, prosperous world and that that
takes the form of illegal migration and
so on. In that sense, if enlargement is
foreign policy so justice and home
affairs have now become foreign policy.
Things need to be made more consistent,
and to be made more consistent in the
head - not just in the institutions. So
it seems to me.
On one other aspect of foreign security
policy we've talked a lot about the
updating of the Petersberg task, which I
think will happen in the way that has
been described. On one area the
Petersberg task, which is what we say we
can do at the moment as the realistic
statement of what the EU can do on the
security front, has not been thought
through or updated, however. It is in
terms of its geographical reach. Are we
only doing these things in the near
abroad? Maybe we can even do them
everywhere in the world wherever there is
a demand or wherever somebody says: "You
ought to, that's your responsibility!" It
would be foolish to put into a treaty
that we only do things in the near
abroad, but we still should have some
sense of foreign policy planning and
early warning which makes us probably
concentrate on some things rather than
other things. We should have debates
about these matters. Interestingly
enough, we talked about the need for
early warning on the Iraq issue. We have
got a policy planning and early-warning-
unit in the Council Secretariat. Where
was it? It shows the limits of
institutions. People might well have been
saying: "Don't forget about Iraq!" But if
it is not the political will nothing
really happens.
My last point is to come back to the
question about the confidence of
citizens. I can't really say anything
about the politicians, although we know -
and I say this as a lover of Italy - that
conviction in Italy is only the start of
the whole process effectively. It takes
ten years to challenge all the rest of
it. So we just have to wait for a long
time to see what happens there, and I am
afraid the public will be cynical anyway,
whatever happens.
But actually I think things are a lot
better than a hundred years ago, and not
just in terms of corruption. When I think
of Britain, whose country and indeed
family was marked by the savagery of the
First World War and the blood-letting of
millions of lives in that conflict, I
think that the sense of the impotence of
ordinary people in the early stages of
modernization fade into the great meat-
mincer of war. It is striking and tragic.
That has informed all our views about
what we want Europe to be now. I think
although citizens have many disadvantages
vis-à-vis politicians, they are now on
the whole more interested and better
educated and they have more of an
opportunity to participate. They don't
always take those chances. They leave it,
often to the elites. But when things get
hot you do see a million people on the
streets of London. This is listened to in
a way that did not exist before the First
World War, when there, as we know, was an
attempt to get a kind of socialist
international against war, which failed.
There was a sense of complete
powerlessness. So I am a bit more
optimistic on that front.
My only warning would be that although
we must be international it would be
stupid for Europe to be isolationist and
forget what's going on in the rest of the
world. We mustn't make the opposite error
either of assuming that because we are
Europe and potentially a big player we
can play the great game of international
relations in the old way or on the same
terms as the United States. We are going
to have to make some choices, and we are
going to have to be careful not to get
too involved, because we cannot actually
achieve things without imposing those
same kind of costs on our citizens which
we have shied away from historically.
On the plane over yesterday I read an
interesting article in the SAS flight
magazine. It was an interview with Hans
Blix. I don't know whether he got it from
someone else or if it is his own, but I
think it is an old quotation. He quoted:
"The noble art of losing face may one day
save the human race." I have a great deal
of sympathy with that.
Katarina Engberg: Jag har först bara ett
litet klargörande. När jag säger att
Europa på bredden inte kan nå upp till
den amerikanska teknologin menar jag den
militära tillämpningen. Det var det som
jag avsåg.
Kan Europa klara sig utan en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik? Nej,
troligen inte därför att så mycket av den
fortfarande är internt europeisk. Bara
det faktum att man skapar institutioner
för att undvika åternationalisering och
konflikt mellan medlemmarna i sig är
fortfarande ett arbete in progress, för
att inte tala om att ytterligare
integrera de europeiska länder som ännu
inte är med. Den energi som detta
fortsatta integrationsprojekt kommer att
kräva skall man inte underskatta, men
inte heller värdet av det i
internationell politik.
När det gäller prioriteringar utanför
Europa måste man nu förhålla sig till det
Mellanöstern som USA på allvar har gått
in i. I övrigt gäller det naturligtvis
Afrika, som är fortsatt nära européerna
politiskt och av många skäl.
Ännu viktigare än utrikes- och
säkerhetspolitiken är dock
handelspolitiken. Det skulle bli riktigt
allvarligt i internationell politik om
den nuvarande förbistringen
institutionsmässigt efter Irakkriget
skulle spilla över på handels- och
finanspolitiken. Jag tror inte att det
finns någon anledning att tro att den
skall göra det, men vi står inför några
viktiga rundor av samtal nu inom ramen
för handelspolitiken till att börja med.
Det är naturligtvis viktigt att visa att
det inte uppstår allvarliga problem där,
för då är vi på väg in i ett nytt
politiskt landskap.
Talmannen: Tack så mycket! Detta var
sista ordet från oss i panelen.
I would very much like to thank the two
independent British citizens, one from
the academic side, autonomous and
independent, and one representing the
Commission as an integral but autonomous
part of the European institutions and
Union. You are definitely very welcome as
her Majesty's ambassador to Stockholm.
Thank you very much for attending!
Ett varmt tack till det sammansatta
utskottet för det arrangemang som ni har
gjort den här dagen - Europadagen!
_______________________________
1 Dokument CONV 459/02 (arbetsgrupp VII)
respektive CONV 461/02 (arbetsgrupp
VIII).
2 Dokument CONV 685/03.