Fri- och rättighetsskyddsfrågor

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Förstärkt skydd för fri- och
rättigheter
Riksdagen       avslår       motionerna
2002/03:K379  yrkandena  7,  8  och  10
samt 2002/03:K386.
Reservation 1 (m)
2.En utredning om mänskliga fri- och
rättigheter
Riksdagen avslår motion 2002/03:K375.
Reservation 2 (kd)
3.Värdekommission
Riksdagen avslår motion 2002/03:K361.
Reservation 3 (kd)
4.Livsåskådning
Riksdagen  avslår  motion  2002/03:K307
yrkande 1.
5.Samvetsklausul
Riksdagen  avslår motion  2002/03:Ub495
yrkande 1.
Reservation 4 (kd) - villkorad
6. Förbud mot rasistiska organisationer
Riksdagen avslår motion 2002/03:K322.
7. Åtgärder mot det politiska våldet
Riksdagen  avslår  motion  2002/03:K385
yrkande 10.
Reservation 5 (fp)
8. Negativ föreningsfrihet
Riksdagen  avslår  motion  2002/03:K379
yrkande 13.
Reservation 6 (m, fp, kd, c)
9. Retroaktivitetsförbud
Riksdagen       avslår       motionerna
2002/03:K237  och 2002/03:K241  yrkande
35.
Reservation 7 (m, kd, c)
10.        Skyddet mot diskriminering i
2 kap. 15 § regeringsformen
Riksdagen       avslår       motionerna
2002/03:K275,  2002/03:K310  yrkande  2
och 2002/03:L249 yrkande 8.
Reservation 8 (v, mp)
Reservation 9 (fp)
Reservation 10 (kd) - villkorad
11.        Begreppet sexuell läggning i
1 kap. 2 § regeringsformen
Riksdagen       avslår       motionerna
2002/03:K310 yrkande 1
Reservation 11 (fp, mp)
12.        Samordning av ombudsmän m.m.
Riksdagen       avslår       motionerna
2002/03:K241  yrkande 37, 2002/03:K280,
2002/03:K395,   2002/03:Ju364   yrkande
23,     2002/03:So444    yrkande     3,
2002/03:Sf289  yrkande 6, 2002/03:Sf334
yrkande 43 och 2002/03:A213 yrkande 2.
Reservation 12 (fp)
Reservation 13 (mp)
13.   Minoritetsombudsman
Riksdagen avslår motion 2002/03:K366.
14.   Översyn av lagstiftningen
Riksdagen  avslår motion  2002/03:So512
yrkande 5.
Reservation 14 (fp, mp)
15.   Åtgärder för att motverka
heteronormativitet
Riksdagen  avslår motion  2002/03:Ub556
yrkande 6.
16.   De nationella minoriteternas
skydd och delaktighet
Riksdagen       avslår       motionerna
2002/03:K264   yrkandena    1-4    samt
2002/03:K421.
17.   Utvidgning av samiska
förvaltningsområdet
Riksdagen  avslår  motion  2002/03:K277
yrkande 1.
18.   Omfattningen av det
finskspråkiga förvaltningsområdet
Riksdagen  avslår 2002/03:K277  yrkande
2,    2002/03:K294   i    denna    del,
2002/03:K324 och 2002/03:K391.
19.   Minoritetsfrågor
Riksdagen       avslår       motionerna
2002/03:K294 i denna del och 2002/03:
K277 yrkande 3.
20.   Äldreomsorg för den
finsktalande minoritetsgruppen
Riksdagen avslår motion 2002/03:K420.
21.   ILO-konventionen nr 169
Riksdagen avslår motion 2002/03:K394.
Reservation 15 (fp, mp)
22.   Teckenspråket
Riksdagen avslår motion 2002/03:K220.
23.   Svenskt medborgarskap
Riksdagen avslår motion 2002/03:K408.
Reservation 16 (m)
24.   Äganderätt
Riksdagen      avslår      2002/03:K216
yrkandena  1  och  2, 2002/03:K323  och
2002/03:K379 yrkande 12.
Reservation 17 (m, fp, kd, c)
25.   Internationella kvinnodagen
Riksdagen avslår motion 2002/03:K272.
Reservation 18 (v)
26.   Upprättelse för personer som
placerades i interneringsläger
Riksdagen  avslår  motion  2002/03:K339
yrkandena 1 och 2.
Reservation 19 (v, mp)
27.   Rättigheter för människoapor
Riksdagen avslår motion 2002/03:K342.
28.   Partibidrag från fackligt
anslutna personer
Riksdagen  avslår  motion  2002/03:K384
yrkandena 1-4.
Reservation 20 (m, fp, kd, c, mp)

Stockholm den 13 februari 2003
På konstitutionsutskottets vägnar

Gunnar Hökmark

Följande   ledamöter   har   deltagit   i
beslutet:   Gunnar  Hökmark  (m),   Göran
Magnusson  (s),  Barbro Hietala  Nordlund
(s),   Helena   Bargholtz   (fp),   Kenth
Högström (s), Ingvar Svensson (kd),  Mats
Einarsson (v), Mats Berglind (s),  Henrik
S   Järrel  (m),  Anders  Bengtsson  (s),
Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c),
Helene   Petersson  (s),   Nils   Fredrik
Aurelius   (m),  Billy  Gustafsson   (s),
Gustav Fridolin (mp) och Inger Jarl  Beck
(s).

2002/03:KU26
KU26
I    detta   betänkande   behandlas    55
motionsyrkanden   från    den    allmänna
motionstiden 2002. Motionerna gäller  ett
förstärkt    skydd    för    fri-     och
rättigheterna,  skydd för  livsåskådning,
förbud   mot   rasistiska  organisationer
m.m.,     ett    skydd    för     negativ
föreningsfrihet   och   mot    retroaktiv
lagstiftning,
antidiskrimineringslagstiftningen,     de
nationella   minoriteterna,   skydd   för
teckenspråket,  möjlighet  att  återkalla
ett  svenskt  medborgarskap, skyddet  för
äganderätten,   och   ett    skydd    för
samvetsfrihet. Vidare behandlas  motioner
om  stöd  till  åtgärder mot  rasism  och
främlingsfientlighet,     internationella
kvinnodagen som helgdag, upprättelse  för
personer       som      placerats       i
interneringsläger  och  rättigheter   för
människoapor.
Utskottet    har    avstyrkt    samtliga
motionsyrkanden.  20  reservationer   har
avgetts.
Innehållsförteckning

Sammanfattning                          1
Innehållsförteckning                    2
Utskottets förslag till
riksdagsbeslut                          5
Utskottets överväganden                 9
Framväxten av det svenska fri- och
rättighetsskyddet                   9
1974 års regeringsform             10
Förstärkta fri- och rättigheter
1976                             10
1979 års reform                    10
Grundlagsfäst integritetsskydd     11
Inkorporering av
Europakonventionen och andra
fri- och rättighetsfrågor        11
Förstärkt skydd för utsatta
grupper och ett skydd för
miljön                           12
Gällande bestämmelser                13
Regeringsformen                    13
Europakonventionen                 14
EU-stadga om de grundläggande
rättigheterna                    14
Förstärkt skydd för fri- och
rättigheterna, m.m.                15
Motionerna                       15
Bakgrund                         17
Utskottets ställningstagande     25
Livsåskådning                        27
Motionen                         27
Bakgrund                         27
Tidigare behandling              30
Utskottets ställningstagande     30
Samvetsklausul                       31
Motionen                         31
Bakgrund                         31
Tidigare behandling              32
Utskottets ställningstagande     33
Förbud mot rasistiska
organisationer, m.m.               33
Motionerna                       33
Bakgrund                         34
Tidigare behandling              38
Utskottets ställningstagande     38
Negativ föreningsfrihet              39
Motionen                         39
Gällande regler                  39
Tidigare riksdagsbehandling      40
Utskottets ställningstagande     41
Retroaktivitetsförbud                41
Motionerna                       41
Gällande regler m.m..            42
Tidigare behandling              43
Utskottets ställningstagande     44
Skydd mot diskriminering             44
Motionerna                       44
Tidigare behandling m.m.         47
Utredning om en sammanhållen
diskrimineringslagstiftning    49
Utskottets ställningstagande     51
Nationella minoriteter               52
Motioner                         52
Bakgrund                         54
Tidigare behandling              59
Utskottets ställningstagande     61
Teckenspråket                        62
Motionen                         62
Bakgrund                         63
Tidigare behandling              64
Utskottets ställningstagande     64
Svenskt medborgarskap                64
Motionen                         64
Bakgrund                         65
Tidigare behandling              65
Utskottets ställningstagande     67
Äganderätten                         67
Motionerna                       67
Gällande regler                  69
Tidigare riksdagsbehandling
m.m.                           70
Utskottets ställningstagande     71
Internationella kvinnodagen          71
Motionen                         71
Bakgrund                         72
Utskottets ställningstagande     73
Upprättelse för personer som
placerades i interneringsläger     73
Motionen                         73
Tidigare behandling              73
Utskottets ställningstagande     76
Rättigheter för människoapor         76
Motionen                         76
Gällande regler                  76
Tidigare behandling              77
Utskottets ställningstagande     77
Partibidrag från fackligt anslutna
personer                           77
Motionen                         77
Bakgrund                         78
Utskottets ställningstagande     79
Reservationer                          80
1.Förstärkt skydd för fri- och rättigheter (punkt 1)    80
2.En utredning om mänskliga fri- och rättigheter (punkt 2)
81
3.            Värdekommission (punkt 3)        82
4. Samvetsklausul (punkt 5 - villkorad)        83
5.Åtgärder mot det politiska våldet (punkt 7)  84
6.    Negativ föreningsfrihet (punkt 8)        85
7.      Retroaktivitetsförbud (punkt 9)        85
8.Skyddet mot diskriminering i 2 kap. 15 § regeringsformen
(punkt 10)                         86
9.Skyddet mot diskriminering i 2 kap. 15 § regeringsformen
(punkt 10)                         87
10.Skyddet mot diskriminering i 2
kap. 15 § regeringsformen
(punkt 10 - villkorad)             87
Ställningstagande                    87
11.Begreppet sexuell läggning i 1
kap. 2 § regeringsformen
(punkt 11)                         88
12.Samordning av ombudsmän m.m.
(punkt 12)                         88
13.Samordning av ombudsmän m.m.
(punkt 12)                         89
14.Översyn av lagstiftningen
(punkt 14)                         90
15.ILO-konventionen nr 169
(punkt 21)                         90
16.Svenskt medborgarskap (punkt 23)  91
17.Äganderätt (punkt 24)             91
18.Internationella kvinnodagen
(punkt 25)                         92
19.Upprättelse för personer som
placerades i interneringsläger
(punkt 26)                         93
20.Partibidrag från fackligt
anslutna personer (punkt 28)       94
Ställningstagande                94
Särskilda yttranden                    95
1. Förbud mot rasistiska
organisationer (punkt 6)           95
2. Samordning av ombudsmän m.m.
(punkt 12)                         95
3. Utvidgning av det samiska
förvaltningsområdet (punkt 17)     95
4. Omfattningen av det
finskspråkiga förvaltningsområdet
(punkt 18)                         96
5. Minoritetsfrågor (punkt 19)       96
6. Internationella kvinnodagen
(punkt 23)                         96
Bilaga 1 Förteckning över behandlade
förslag                                97
Motioner från allmänna motionstiden  97
Bilaga 2 Reservanternas lagförslag
(reservation 8)                       103
Förslag till lag om ändring i
regeringsformen                   103

Utskottets överväganden

Framväxten av det svenska fri- och
rättighetsskyddet
Redan  konungabalken i  Magnus  Erikssons
landslag   från   mitten  av   1300-talet
innehöll  föreskrifter med inriktning  på
skydd  för  medborgarna. Konungen  skulle
styrka, älska och vårda all rättvisa  och
sanning och undertrycka all vrångvisa och
osanning  och  all orätt  samt  vara  sin
allmoge  trogen och trofast, så  att  han
icke  skulle fördärva någon, fattig eller
rik, på något sätt till liv eller lemmar,
utan  att  han  var  lagligen  förvunnen,
såsom  lagen säger och rikets  rätt,  och
han skulle icke heller på något sätt taga
något gods från någon utom enligt lag och
efter laga dom.
Delar  av  denna  konungaed  togs  in  i
senare  konungaförsäkringar samt i  1719,
1720 och 1772 års regeringsformer.
Även 1809 års regeringsform innehöll  en
bestämmelse vars syfte var att skydda den
enskilde  mot  övergrepp av den  styrande
makten,   16   §.  Där  fastslogs   vissa
rättsstatliga    och    för     individen
väsentliga principer - inga ingrepp i den
enskildes personliga frihet, välfärd  och
egendom  utan  laga  rannsakan  och  dom,
skydd mot husrannsakan, garanti för  laga
domstol  samt  religionsfrihet  -   vilka
ingår   som   ett  viktigt   led   i   de
medborgerliga  fri- och rättigheterna.  I
bestämmelsen nämns dock över huvud  taget
inte     vare    sig    yttrandefriheten,
mötesfriheten eller föreningsfriheten.
Med   undantag  för  tryckfriheten   och
rätten  att ta del av allmänna handlingar
växte  dock  de  medborgerliga  fri-  och
rättigheterna fram i sin moderna  form  i
den  vanliga lagstiftningen. Utvecklingen
i  Europa  under 1930-talet aktualiserade
emellertid  frågan om ett starkare  skydd
för    de    medborgerliga    fri-    och
rättigheterna.  År  1938  tillsattes  den
s.k.  tingstenska  utredningen  för   att
utreda    frågan    om    "införande    i
regeringsformen av sådana principer,  som
för  det  fortbestående svenska samhället
var  av den fundamentala vikt att  de  ej
måtte     kunna     åsidosättas      utan
grundlagsändring". Utredningens  förslag,
som  lades fram år 1941, ledde dock  inte
till      någon      lagstiftningsåtgärd.
Erfarenheterna  från  andra  världskriget
föranledde att frågan togs upp  på  nytt.
Författningsutredningen   tillsattes   år
1954  och  lade i sitt slutbetänkande  år
1963    fram   ett   förslag   till    ny
regeringsform som innehöll  ett  särskilt
kapitel   om   grundläggande   fri-   och
rättigheter.  På  grund  av   bl.a.   den
remisskritik  som framfördes  ansågs  det
att  förslaget  inte  kunde  läggas  till
grund  för en författningsreform.  En  ny
utredning,           Grundlagberedningen,
tillsattes   därför  år  1966   för   att
slutföra  arbetet på en  ny  författning.
1974   års  regeringsform  kom   i   allt
väsentligt       att       bygga       på
Grundlagberedningens  år   1972   avgivna
förslag (SOU 1972:15).
1974 års regeringsform
I förarbetena till 1974 års regeringsform
framhöll   departementschefen   att   den
politiska  utvecklingen  visat   att   en
demokrati kan växa fram och befästas utan
att  grundlagen innehåller några bindande
regler om lagstiftningens innehåll i form
av  en fri- och rättighetskatalog av  det
slag   som  ofta  återfinns  i  utländska
författningar.  Enligt departementschefen
måste  medborgarnas  främsta  skydd   mot
övergrepp   ligga   i  det   demokratiska
systemet  som  sådant med fritt  verkande
politiska  partier som slår  vakt  om  de
grundläggande   politiska  rättigheterna,
med  fria  val byggda på allmän och  lika
rösträtt,  med behandling i riksdagen  av
lagförslag  och med en vidsträckt  allmän
debatt.  Departementschefen framhöll  att
den   yttersta  garantin  för  fri-   och
rättigheter  är demokratins förankring  i
folkopinionen (prop. 1973:90 s. 192).
Vad   departementschefen  hade   uttalat
föranledde     ingen     erinran     från
konstitutionsutskottet.   Utskottet   var
angeläget att framhålla att i dessa delar
inte  förelåg  någon meningsskiljaktighet
inom  utskottet. Däremot  förelåg  delade
meningar  i  fråga  om  sättet  för   och
omfattningen av regleringen i grundlag av
medborgerliga fri- och rättigheter  (bet.
KU 1973:26, s. 40 f.).
Regeringens     förslag     till      ny
regeringsform  byggde,  som  nämnts,   på
Grundlagberedningens  förslag.  När   det
gäller   fri-  och  rättighetsregleringen
utgjorde  beredningens förslag resultatet
av   en   kompromiss  som   innebar   att
regeringsformen i fråga om  de  politiska
fri- och rättigheterna och den personliga
friheten    skulle    innehålla     klara
beskrivningar  men medge att  dessa  fri-
och  rättigheter  skulle kunna  begränsas
genom enkel majoritet. Lagprövningsrätten
erkändes  men  skulle inte skrivas  in  i
regeringsformen.
Förstärkta fri- och rättigheter 1976
Vid   behandlingen  av   förslaget   till
regeringsform  begärde  riksdagen  en  ny
utredning  med uppgift att  i  hela  dess
vidd på nytt överväga frågan om reglering
i grundlagen av skyddet för enskildas fri-
och   rättigheter.  Syftet  med   arbetet
skulle  vara  dels att sträva  efter  att
uppnå ett utbyggt skydd i grundlag för de
politiska  fri-  och rättigheterna,  dels
att  överväga frågan om en utvidgning  av
rättighetsområdet i övrigt. Denna uppgift
utfördes    av   1973   års   fri-    och
rättighetsutredning   (SOU  1975:75)  och
ledde år 1976 fram till vissa ändringar i
regeringsformen.
Ändringarna  innebar  att  de  rättsligt
sett bindande reglerna sammanfördes  i  2
kap.  Vidare utökades de rättigheter  som
endast      kan      begränsas      genom
grundlagsändring. Även de rättigheter som
kan  inskränkas genom vanlig lag utökades
samtidigt  som möjligheterna att  besluta
om  rättighetsbegränsande lag inskränktes
(prop. 1975/76:209, bet. KU 1975/76:56).
1979 års reform
En              ny             utredning,
Rättighetsskyddsutredningen,    fick    i
uppdrag  att utreda några frågor som  var
föremål för olika meningar. I utredningen
enades  de fyra största riksdagspartierna
om flera förstärkningar av skyddet för de
redan  införda  rättigheterna  genom  ett
särskilt          förfarande          vid
rättighetsbegränsande       lagstiftning,
utökad    lagrådsgranskning    och    ett
grundlagsfästande  av  lagprövningsrätten
(SOU 1978:34). Utredningsförslaget fördes
fram  till riksdagsbeslut år 1979  (prop.
1978/79:195, bet. KU 1978/79:39).
Grundlagsfäst integritetsskydd
Den    1   januari   1989   infördes    i
regeringsformen  en grundregel  om  skydd
för  den  enskildes personliga integritet
vid dataregistrering. Ändringen byggde på
ett     förslag    från     Data-     och
offentlighetskommittén  (Ds  Ju  1987:8).
Alla  riksdagspartier  var  företrädda  i
kommittén,  som var enig i  sitt  förslag
(prop.  1987/88:57,  bet.  1987/88:KU19).
Samtidigt  gjordes en mindre justering  i
fråga        om        mötes-         och
demonstrationsfriheterna           (prop.
1986/87:151, bet. 1987/88:KU36).
Inkorporering av Europakonventionen och
andra fri- och rättighetsfrågor
Den   2   december  1993   träffades   en
överenskommelse          i          olika
författningsfrågor                 mellan
riksdagspartierna.  Av   överenskommelsen
framgår  bl.a.  att de  förslag  som  den
parlamentariska         Fri-          och
rättighetskommittén  hade  lagt  fram   i
delbetänkandet  Fri- och rättighetsfrågor
(SOU  1993:40) skulle läggas  till  grund
för      lagstiftning.      Fri-      och
rättighetskommittén,  som  tillsattes  år
1991, hade i uppdrag dels att överväga en
förstärkning av regeringsformens fri- och
rättighetsskydd liksom att utreda  frågor
som rörde domstols kontroll av normbeslut
och förvaltningsbeslut, dels att överväga
om  och  i så fall hur Europakonventionen
skulle  kunna införlivas med den  interna
svenska rätten. Kommittén hade fått  stor
frihet  att  ta upp olika  frågor  på  de
områden som uppdraget avsåg. I direktiven
nämndes  emellertid särskilt rätten  till
enskilt    ägande,    beskattningsmaktens
gränser,  närings- och yrkesfriheten  och
den  s.k. negativa föreningsfriheten samt
den  med  fri- och rättigheterna förenade
lagprövningsrätten.    Utöver    de     i
direktiven   särskilt   nämnda   frågorna
prövade  kommittén  också  om  det  borde
införas  grundlagsskydd för  rätten  till
liv,    rätten   till   utbildning    och
föräldrarätten,  rätten till  arbete  och
fackliga     rättigheter     samt     för
allemansrätten. Kommittén prövade även om
förfarandet   vid   rättighetsbegränsande
lagstiftning behövde förändras.
Fri-  och  rättighetskommittén  föreslog
att   regeringsformens   bestämmelse   om
egendomsskydd skulle utformas så att  den
gav   en   närmare  precisering  av   det
egendomsskydd som Europakonventionen ger.
Vidare föreslog kommittén ett uttryckligt
förbehåll för allemansrätten och att  det
skulle  införas  ett  grundlagsskydd  för
närings-   och  yrkesfriheten   samt   en
bestämmelse som garanterar alla barn rätt
att    kostnadsfritt   få   grundläggande
utbildning  i  allmän  skola.   Kommittén
föreslog   också  att  Europakonventionen
skulle  inkorporeras i den svenska rätten
genom  en särskild lag och att det skulle
införas   en   särskild   bestämmelse   i
regeringsformen som stadgar att lag eller
annan  föreskrift  inte  får  meddelas  i
strid med Sveriges åtaganden på grund  av
Europakonventionen.   Enligt   kommitténs
bedömning  stod  svensk  lagstiftning  på
praktiskt    taget   alla    områden    i
överensstämmelse med Europakonventionen.
Fri-  och  rättighetskommitténs  förslag
fördes  fram till riksdagsbeslut år  1994
(prop.  1993/94:117,  bet.  1993/94:KU24,
rskr.   1993/94:246,  bet.   1994/95:KU5,
rskr. 1994/95:11).
Förstärkt skydd för utsatta grupper och
ett skydd för miljön
Frågan om att stärka grundlagsskyddet för
vissa  utsatta grupper diskuterades under
en    lång    period.    I    betänkandet
Homosexuella och samhället (SOU  1984:63)
föreslog   Utredningen  om  homosexuellas
situation i samhället att reglerna på fri-
och rättighetsområdet i 2 kap. 15 och  20
§§  regeringsformen  skulle  kompletteras
och  även omfatta missgynnanden på  grund
av sexuell läggning. Med sexuell läggning
avsåg  utredningen  hetero-,  homo-   och
bisexuell   läggning.   Förslaget   ledde
emellertid  inte till lagstiftning  bl.a.
på  grund  av  svårigheter att  finna  en
ändamålsenlig    begränsning    av    det
föreslagna    grundlagsförbudet    (prop.
1986/87:124, bet. SoU 1986/87:31).
I  betänkandet  Ett  samhälle  för  alla
(SOU   1992:52)  föreslogs  att  2   kap.
regeringsformen  skulle kompletteras  med
en ny paragraf där det sägs att lag eller
annan  föreskrift inte får  innebära  att
någon  medborgare missgynnas på grund  av
funktionshinder. Förslaget avstyrktes  av
de    rättsliga   remissinstanserna.    I
betänkandet  Lindqvists nia -  nio  vägar
att  utveckla bemötandet av personer  med
funktionshinder (SOU 1999:21) togs  fasta
på  kritiken och man föreslog  i  stället
ett tillägg till 1 kap. 2 § andra stycket
regeringsformen   enligt    vilket    det
särskilt  skulle åligga det allmänna  att
verka  för  att  alla medborgare  oavsett
kön, ålder, funktionshinder, ras, sexuell
läggning, etnisk, språklig eller religiös
tillhörighet  skall  kunna   uppnå   full
delaktighet och jämlikhet i samhället.
Den    2    september   1999   beslutade
regeringen     direktiv      till      en
parlamentarisk kommitté med  uppdrag  att
utreda    vissa    frågor    som    rörde
regeringsformen.         1999         års
författningsutredning   gavs    i    sina
ursprungliga direktiv i uppdrag bl.a. att
se   över  lydelsen  av  regeringsformens
bestämmelse om egendomsskydd, 2  kap.  18
§.  I  mars  2000 fick utredningen  genom
tilläggsdirektiv  i  uppdrag  att   bl.a.
föreslå  hur  skyddet  för  miljön   samt
funktionshindrades  och   andra   utsatta
gruppers  delaktighet  och  jämlikhet   i
samhället skulle regleras i 1  kap.  2  §
regeringsformen.                   Enligt
tilläggsdirektiven fick  de  invändningar
som   framförts  mot   att   i   2   kap.
regeringsformen införa en ny  bestämmelse
om    förbud   mot   diskriminering    av
funktionshindrade anses ha en sådan tyngd
att  ett stärkt skydd för såväl denna som
andra  utsatta  grupper  borde  ske  inom
ramen för programstadgandet i 1 kap. 2  §
regeringsformen.         1999         års
författningsutredning  avgav  i  februari
2001 delbetänkandet Vissa grundlagsfrågor
(SOU 2001:19). Utredningen hänvisade till
att  när det gäller stiftande och ändring
av  grundlag eftersträvas normalt största
möjliga  enighet. Någon  uppgörelse  över
partigränserna     om    regeringsformens
bestämmelse  om  egendomsskydd,  2   kap.
18 §, kunde inte nås och utredningen lade
därför  inte  fram  något  förslag   till
ändrad       lydelse.      1999       års
författningsutrednings    förslag    till
ändringar  i  1 kap. 2  § regeringsformen
fördes  fram  till  riksdagsbeslut   2002
(prop.   2001/02:72,  bet.  2001/02:KU18,
bet. 2002/03:KU6, rskr. 2002/03:15).

Gällande bestämmelser
Regeringsformen
Enligt  1 kap. 2 § regeringsformen  skall
den  offentliga makten utövas med respekt
för  alla människors lika värde  och  för
den   enskilda  människans   frihet   och
värdighet.   Den  enskildes   personliga,
ekonomiska  och kulturella välfärd  skall
vara grundläggande mål för den offentliga
verksamheten.  Det skall särskilt  åligga
det   allmänna  att  trygga  rätten  till
hälsa, arbete, bostad och utbildning samt
att verka för social omsorg och trygghet.
Det  allmänna  skall  främja  en  hållbar
utveckling  som leder till en  god  miljö
för  nuvarande och kommande generationer.
Det   allmänna   skall  verka   för   att
demokratins  idéer blir  vägledande  inom
samhällets  alla områden samt  värna  den
enskildes  privatliv och familjeliv.  Det
allmänna   skall  verka  för   att   alla
människor  skall kunna uppnå  delaktighet
och  jämlikhet i samhället. Det  allmänna
skall    motverka    diskriminering    av
människor  på  grund  av  kön,   hudfärg,
nationellt   eller   etniskt    ursprung,
språklig   eller  religiös  tillhörighet,
funktionshinder, sexuell läggning,  ålder
eller  annan omständighet som gäller  den
enskilde  som person. Etniska,  språkliga
och  religiösa  minoriteters  möjligheter
att behålla och utveckla ett eget kultur-
och samfundsliv bör främjas.
Det   är  inte  fråga  om  en  rättsligt
bindande  regel utan om ett program-  och
målsättningsstadgande som ger uttryck för
vissa  särskilt  viktiga  principer   för
samhällsverksamhetens         inriktning.
Stadgandets  främsta  funktion   är   att
ålägga  det  allmänna att positivt  verka
för  att de ifrågavarande målsättningarna
i     största     möjliga    utsträckning
förverkligas.
1  kap.  2  § regeringsformen ger,  till
skillnad  från reglerna i 2  kap.  om  de
grundläggande   fri-  och  rättigheterna,
inte  upphov  till några rättigheter  för
den  enskilde.  Den enskilde  kan  alltså
inte   med   stöd   av   1   kap.   2   §
regeringsformen     påkalla      domstols
ingripande  mot  det allmänna.  I  vilken
utsträckning det allmänna lever upp  till
målsättningarna  kan enbart  bli  föremål
för  politisk  kontroll.  Stadgandet  kan
dock    få    rättslig   betydelse    som
tolkningsdata vid tillämpningen av  olika
rättsregler.
I  2  kap. regeringsformen finns  samlat
bestämmelserna om grundläggande fri-  och
rättigheter.  Kapitlet  inleds   med   en
beskrivning      av      de      positiva
opinionsfriheterna:     yttrandefriheten,
informationsfriheten,      mötesfriheten,
demonstrationsfriheten, föreningsfriheten
och    religionsfriheten.   De   negativa
opinionsfriheterna      behandlas       i
nästföljande  paragraf  och  innebär  ett
skydd  mot  tvång att ge till  känna  sin
åskådning    i   politiska,    religiösa,
kulturella  eller dylika  hänseenden  och
att  tillhöra sammanslutningar för sådana
åskådningar  samt  skydd  mot  tvång  att
delta i demonstrationer o.d.
Kapitlet  innehåller också  bestämmelser
om    skydd    mot   integritetskränkande
registreringar   (3   §),   förbud    mot
dödsstraff (4 §), förbud mot kroppsstraff
och    tortyr    (5   §),    skydd    mot
kroppsvisitation  och  andra   påtvingade
ingrepp (6 §), förbud mot landsförvisning
och   skydd  för  medborgarskap  (7   §),
rörelsefrihet    (8   §),    rätt    till
domstolsprövning vid frihetsberövande  (9
§),  förbud  mot retroaktiva straff-  och
skattelagar  (10 §), rätt till  offentlig
rättegång  och  förbud  mot  att  inrätta
domstol  för  redan begången gärning  (11
§).  Föreskrifter  om  möjligheterna  att
göra  begränsningar i de nämnda fri-  och
rättigheterna  finns  i   12-14   §§.   I
kapitlet           finns            också
diskrimineringsförbud såvitt  avser  ras,
hudfärg och etniskt ursprung (15 §)  samt
kön (16 §).
Vidare  innehåller kapitlet bestämmelser
om  rätten  till  fackliga stridsåtgärder
(17  §),  egendomsskydd och  allemansrätt
(18   §),   upphovsrätt  och  angränsande
rättigheter   (19   §),   närings-    och
yrkesfrihet   (20  §)  och  rätten   till
utbildning    (21    §).     Fri-     och
rättighetsregleringen  i  2  kap.  gäller
till  stor  del  även  till  förmån   för
utlänningar som vistas i Sverige (22  §).
Kapitlet avslutas med en bestämmelse  (23
§) om att lag eller annan föreskrift inte
får   meddelas   i  strid  med   Sveriges
åtaganden enligt Europakonventionen.
Det  skydd för fri- och rättigheter  som
ges   i  2  kap.  regeringsformen  gäller
gentemot  det  allmänna och  inte  mellan
enskilda. Bestämmelserna i 17 § och 19  §
kan ses som undantag från denna regel.
Europakonventionen
Europakonventionen är numera  uppdelad  i
tre avdelningar. Rättigheter och friheter
behandlas i avdelning I (artikel 2-18).
Konventionen innehåller bestämmelser  om
rätten  till liv (artikel 2), förbud  mot
tortyr  samt  omänsklig  och  förnedrande
behandling och bestraffning (artikel  3),
förbud    mot   slaveri,   träldom    och
tvångsarbete  (artikel  4),  rätten  till
frihet  och  personlig säkerhet  (artikel
5),  rätten till domstolsprövning och  en
rättssäker  process (artikel  6),  förbud
mot  att döma till straff utan stöd i lag
och  mot retroaktiva straffdomar (artikel
7),  rätten  till skydd för  privat-  och
familjeliv,    hem   och    korrespondens
(artikel 8), rätten till tanke-, samvets-
och  religionsfrihet (artikel 9),  rätten
till  yttrandefrihet (artikel 10), rätten
till   församlings-  och  föreningsfrihet
(artikel  11), rätten att ingå  äktenskap
(artikel  12), rätten till ett  effektivt
rättsmedel  (artikel 13) samt förbud  mot
diskriminering (artikel 14). I artiklarna
15-18 regleras möjligheterna för staterna
att     i    vissa    situationer    göra
inskränkningar i rättigheterna.
I       Europakonventionens       första
tilläggsprotokoll finns  bestämmelser  om
skydd  för egendom (artikel 1) och rätten
till undervisning (artikel 2).
EU-stadga om de grundläggande
rättigheterna
Europeiska   unionens   stadga   om    de
grundläggande rättigheterna proklamerades
högtidligen  i  samband  med   Europeiska
rådets  möte i Nice den 7 december  2000.
Stadgans räckvidd anges i artikel 51, där
det anges bl.a. att bestämmelserna riktar
sig till unionens institutioner och organ
samt  till  medlemsstaterna  endast   när
dessa   tillämpar  unionsrätten.  Stadgan
medför inte någon ny befogenhet eller  ny
uppgift   för gemenskapen och unionen.  I
artikel 52.3 förklaras att i den mån  som
stadgan    omfattar    rättigheter    som
motsvarar   sådana  som   garanteras   av
Europakonventionen  skall  de  ha   samma
innebörd och räckvidd som i konventionen,
men     bestämmelsen     hindrar     inte
unionsrätten  från att  tillförsäkra  ett
mer långtgående skydd.
Stadgan  innehåller  medborgerliga   och
politiska    rättigheter    med     bl.a.
Europakonventionen     och     gemensamma
konstitutionella traditioner som förebild
samt ekonomiska och  sociala rättigheter.
Rättigheterna  har  sammanfattats  i  sex
kapitel:
1. Värdighet
2. Friheter
3. Jämlikhet
4. Solidaritet
5. Medborgarnas rättigheter
6. Rättskipning
Det  europeiska framtidskonventet arbetar
bl.a. med frågan om vilken ställning EU:s
stadga  om de grundläggande rättigheterna
skall  ha.  En  arbetsgrupp  för  stadgan
avgav  i oktober 2002 en rapport. Gruppen
ansåg att stadgan efter vissa justeringar
bör  införlivas  i  det  konstitutionella
fördraget  och  att EU bör kunna  ansluta
sig till europeiska konventionen om skydd
för     de    mänskliga    rättigheterna.
Konventets arbete skall avslutas  i  juni
2003 med ett eller flera förslag till den
kommande regeringskonferensen.

Förstärkt skydd för fri- och
rättigheterna, m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning  till
tidigare     ställningstaganden      tre
motionsyrkanden  som gäller  behovet  av
förstärkning  av skyddet  för  fri-  och
rättigheter   bl.a.   genom    att    en
utvidgning    av    det    kvalificerade
beslutsförfarandet till att  gälla  även
andra  fri- och rättigheter,  genom  att
Europakonventionens ställning  förstärks
och  genom  att  skyddet  för  fri-  och
rättigheter     skall    gälla     också
förhållanden   mellan   enskilda.    Med
hänvisning   till   upprepade   tidigare
ställningstaganden     av      riksdagen
avstyrks  också  ett  motionsyrkande  om
tillsättande av en värdekommission.
Jämför  reservationerna 1  (m),  2  (kd)
och 3 (kd).
Motionerna
Bo  Lundgren m.fl. (m) tar i motion  K379
upp     frågan     om     skyddet     mot
rättighetsinskränkande  lagstiftning.  En
förstärkning  av  såväl minoritetsskyddet
som  fri- och rättighetsskyddet är enligt
motionen  ett viktigt led i  strävan  att
stärka  medborgarnas förtroende  för  det
politiska  systemet och den  demokratiska
beslutsprocessen   men    skulle    också
tydliggöra  att Sverige är  en  rättsstat
som  inte  per  automatik sätter  statens
intresse    framför   individens    rätt.
Grundlagens           skydd           mot
rättighetsinskränkningar  bör  vara  lika
starkt, oavsett vilken fri- och rättighet
det  gäller.  Det skulle enligt  motionen
bl.a.   innebära  att  de  tre   allmänna
begränsningsgrunderna i 2 kap. 12 § andra
stycket  regeringsformen blir tillämpliga
även    vid   begränsningar   av    t.ex.
äganderätten  (yrkande  7).  Motionärerna
konstaterar  att  regeringsformen   utgår
från   att   majoritetsbeslut   är    den
beslutsform  som bäst gagnar  demokratins
och    folkstyrelsens   princip.   Enligt
motionärernas mening bör emellertid  ökad
hänsyn   också   tas  till   minoritetens
legitima  intressen. I linje  härmed  bör
minoritetsskyddet stärkas  generellt  vid
beslut   om   lagstiftning  som   innebär
inskränkningar  i  de medborgerliga  fri-
och rättigheterna. Detta skulle kunna ske
genom    att    reglerna   om    särskilt
beslutsförfarande  2  kap.  12  §  tredje
stycket regeringsformen blir tillämpliga.
På så sätt skulle en riksdagsminoritet om
endast  en  sjättedel  av  ledamöterna  i
kammaren alltid kunna tvinga fram ett års
uppskov  med  en i och för  sig  tillåten
rättighetsbegränsande        lagstiftning
(yrkande  8).  Den nuvarande  bristen  på
samstämmighet  mellan Europakonventionens
och  regeringsformens skyddsnivåer skulle
enligt   motionen  upphävas   genom   att
upphöja Europakonventionen till grundlag.
Ett  annat  sätt  kan  vara  att  utvidga
tillämpningsområdet  för  2  kap.  12   §
regeringsformen  till  att  omfatta  även
Europakonventionen (yrkande 10).
Henrik  von  Sydow (m)  begär  i  motion
K386 ett tillkännagivande till regeringen
om    förstärkning   av   de    mänskliga
rättigheternas genomslag i  Sverige,  med
hänvisning  till kampen mot  terrorismen.
Brott   mot   rättsstatens  grundläggande
principer måste leda till mycket kännbara
konsekvenser  för  ansvariga   politiker.
Åsidosättande  av rättsstatens  principer
måste jämställas med att grovt åsidosätta
sin   tjänsteplikt  som  statsråd   eller
ansvarig  tjänsteman.  Grundlagens  skydd
mot  rättighetsinskränkningar skall  vara
lika  starkt, oavsett vilken  fri-  eller
rättighet det gäller. Det innebär  enligt
motionen   konkret  bl.a.  att   de   tre
allmänna begränsningsgrunderna i  2  kap.
12  §  andra stycket regeringsformen blir
tillämpliga även vid begränsningar av den
enskildes    äganderätt.     Det     s.k.
uppenbarhetsrekvisitet   bör   avskaffas.
Minoritetsskyddet  bör stärkas  generellt
vid   beslut   om  rättighetsinskränkande
lagstiftning   genom  att   reglerna   om
särskilt beslutsförfarande i 2 kap. 12  §
tredje   stycket   regeringsformen   blir
tillämpliga.
I  motion K375 av Ingvar Svensson  m.fl.
(kd)  begärs  en utredning om  förstärkta
mänskliga   fri-  och  rättigheter.   Den
nuvarande  svenska  rättsordningen  utgår
enligt  motionen  i  hög  grad  från  ett
rättspositivistiskt betraktelsesätt,  där
rätten definieras operationellt, det vill
säga  rätt är det som lagstiftarna kallar
rätt.   Men   rätten   ingår   som    ett
undersystem  i  ett  samhälle,   där   de
grundläggande  värdena - etiken  -  utgör
ett   sammanhållande  band.   Rättsnormen
skall  därför ta sin utgångspunkt  i  det
som   är  etiskt  godtagbart.  Den  skall
alltså   förankras  i  den  svenska   och
västerländska  kulturtraditionen.   Denna
syn  på rättsstaten anknyter mer till ett
mera  normalt europeiskt betraktelsesätt.
Det  är  viktigt  att  Sverige  tydligare
anknyter     till    den     traditionen.
Rättspositivismen bör successivt sorteras
ut   ur  det  rättsliga  perspektivet   i
arbetet  att förstärka de mänskliga  fri-
och  rättigheterna. Det  svenska  skyddet
för  dessa  fri- och rättigheter  behöver
vidgas och förstärkas. Exempel på områden
som  borde bearbetas ytterligare är t.ex.
vidden   av  skyddet  för  den  mänskliga
integriteten,     föräldrarätten,     den
negativa      föreningsfriheten       och
äganderätten.   Det  behövs   också   ett
tydligt     diskrimineringsskydd      för
människans   integritet   oberoende    av
religion,   ålder,  ras,  hudfärg,   kön,
språk,   sexuell   identitet,   genetiska
särdrag,  börd,  ekonomisk  eller  social
ställning,  funktionshinder  och   etnisk
eller  politisk tillhörighet. Detta skydd
måste   vara  effektivt  inte  enbart   i
förhållandet mellan den enskilde och  det
allmänna  utan  rättsstaten  måste  också
tillförsäkra  ett  sådant  skydd   mellan
enskilda. I denna del kan det inte  anses
råda     full    parallellitet     mellan
regeringsformen  och  Europakonventionen.
Denna   konvention   kan   antas   ålägga
konventionsstaterna viss  skyldighet  att
genom lagstiftning trygga vissa fri-  och
rättigheter  även  mellan  enskilda.  Det
vore  enligt motionärerna värdefullt  att
utreda   om  även  fri-  och  rättigheter
mellan enskilda borde grundlagsfästas.
Ingvar  Svensson  m.fl.  (kd)  begär   i
motion  K361  ett  tillkännagivande  till
regeringen    om    behovet     av     en
värdekommission för att stimulera en bred
offentlig debatt om människovärdet och de
mänskliga    fri-    och   rättigheterna.
Motionärerna  hänvisar  till  den  norska
värdekommissionen som hade  som  huvudmål
att  bidra  till en bred värdemässig  och
samhällsetisk mobilisering för att stärka
positiva  gemenskapsvärden  och  ansvaret
för  miljön och samhällsgemenskapen.  Det
ansågs  viktigt att motverka likgiltighet
och  främja personligt ansvar, deltagande
och  demokrati. Det finns för  en  svensk
värdekommission anledning att fokusera på
följande   frågeställningar:   vilka   de
grundläggande  värdena   för   ett   gott
samhälle är och vilka inspirationsgivarna
för   dessa  är,  hur  vi  tillägnar  oss
etiken/värdena,    familjens,    skolans,
rättssystemets,  mediernas   och   övriga
signalgivares  betydelse som  värde-  och
normöverförare,  hur  rättssystemet   och
rättstänkande  byggs  upp   utifrån   den
gemensamma  värdebasen, samhällsekonomins
beroende av en fungerande etik i form  av
tillit   och  förtroende  och   ekonomins
drivkrafter, familjens betydelse för  ett
gemenskapstänkande, värdebasens betydelse
för    uppbyggande   av   företags-   och
organisationskulturer,        värdebasens
utveckling    och   betydelse    i    ett
informationssamhälle     jämfört      med
jordbruks-  och  industrisamhällena  samt
värdebasens  utveckling och  betydelse  i
ett  samhälle som får allt större  etnisk
mångfald.
Bakgrund
Grundlagsskydd för fri- och rättigheter i
förhållande till enskilda
Regeringsformens         fri-         och
rättighetskapitel reglerar  -  med  vissa
undantag, exempelvis rätten till fackliga
stridsåtgärder   -  endast   förhållandet
mellan  enskilda och det  allmänna,  inte
förhållandet  mellan  enskilda  inbördes.
För  att  skydda medborgarnas rättigheter
mot    angrepp   från   andra   enskilda,
exempelvis organisationer, har det  i  de
flesta  fall  ansetts  tillräckligt   med
vanlig lag.
Artikel  1 i Europakonventionen  stadgar
att  konventionsstaterna skall  garantera
var  och en som befinner sig under  deras
jurisdiktion de fri- och rättigheter  som
anges  i konventionen. Europakonventionen
riktar  sig  alltså i  första  hand  till
konventionsstaterna.  Det  är  dessa  som
skall   rätta   sig  efter  konventionens
bestämmelser och således avhålla sig från
att   inkräkta   på  enskilda   personers
grundläggande fri- och rättigheter,  utom
i  de fall där det finns stöd  för sådant
handlande         i         konventionens
undantagsbestämmelser.
Många   av   konventionens  bestämmelser
förpliktar konventionsstaterna  att  inte
handla på ett visst sätt. Som exempel kan
nämnas  artiklarna 2, 9  och  10:  staten
skall  inte beröva någon livet  och  inte
hindra någon att utöva sin religion eller
att  uttrycka  sina åsikter,  såvida  det
inte    finns   stöd   för   ingrepp    i
konventionen. Till staternas skyldigheter
att  inte handla på ett visst sätt  är  i
många fall kopplat en plikt till positivt
handlande för att tillse att den enskilda
individen   kommer   i   åtnjutande    av
konventionens   rättigheter    också    i
relation till andra enskilda rättssubjekt
(se  Danelius,  Mänskliga  rättigheter  i
europeisk  praxis, andra upplagan s. 59).
Rätten  till  skydd för  yttrandefriheten
kan  t.ex.  kräva att staten ingriper  om
enskilda  grupper söker hindra  utgivning
av en tidning.
I  sitt  betänkande  Medborgerliga  fri-
och rättigheter (SOU 1975:75) diskuterade
1973  års  fri-  och  rättighetsutredning
frågan mot vem ett grundlagsskydd för fri-
och  rättigheter skulle gälla. Slutsatsen
blev  att det inte var praktiskt  möjligt
att   i   grundlag  ta  in  en   generell
reglering   av  skyddet  för   fri-   och
rättigheterna såvitt gällde  förhållandet
mellan de enskilda inbördes. Man skulle i
så  fall  -  utan  att  ändå  helt  kunna
överblicka  verkningarna av regelsystemet
-   tvingas  till  en  reglering  som  så
detaljerat angav vilka beteenden som  var
förbjudna och vilka påföljder som  skulle
knytas  till  de uppställda förbuden  att
den   till   följd   av  sin   omfattning
svårligen  kunde rymmas inom  en  rimligt
tilltagen ram. Utredningen anförde vidare
att  en  grundlagsreglering som generellt
skyddar  fri-  och  rättigheterna   också
gentemot  enskilda medför  vissa  problem
som     gäller    förhållandet     mellan
grundlagens rättighetsskydd och vissa  av
civilrättens regler. Ett av dessa problem
angavs  ha  sin  grund  i  principen   om
enskildas        avtalsfrihet.         En
grundlagsreglering skulle nämligen enligt
utredningen   ge   upphov   till   frågan
huruvida   fri-   och  rättighetsreglerna
skall  anses innefatta förbud  mot  vissa
typer   av  avtalsklausuler.  Utredningen
anförde  att man t.ex. kan hävda att  det
inte bör vara möjligt för någon att i ett
avtal förbinda sig att aldrig träda in  i
föreningar, utöva religion eller lämna en
viss  ort.  Om man intar den ståndpunkten
att  en fri- och rättighetsreglering, som
gäller  också  för förhållandet  enskilda
emellan,  som huvudregel skulle  utesluta
avtalsfrihet,    tvingas    man    enligt
utredningen   att  undersöka   i   vilken
omfattning     man    genom     särskilda
föreskrifter  skall tillåta avtalsmässiga
inskränkningar  i fri- och rättigheterna.
Utredningen  anförde att det  torde  vara
ofrånkomligt att sådana inskränkningar  i
viss utsträckning måste vara möjliga.
I    proposition   1975/76:209    delade
regeringen utredningens bedömning att det
inte var praktiskt möjligt att i grundlag
ge rättigheterna ett omfattande skydd mot
angrepp  från enskilda. I de flesta  fall
förelåg enligt propositionen  inte  något
behov av ett sådant skydd. De möjligheter
som  erbjöds  genom  vanlig  lagstiftning
fick anses vara helt tillräckliga.
I  sitt  betänkande Förstärkt skydd  för
fri-   och   rättigheter  (SOU   1978:34)
diskuterade   Rättighetsskyddsutredningen
frågan  om det rättighetsskydd som  genom
regeringsformen tillförsäkras medborgarna
gentemot  det  allmänna borde  utsträckas
till  att gälla även förhållanden  mellan
enskilda. Utredningen fann emellertid att
det  inte var möjligt att gå in på  dessa
vittomfattande problem.
Fri-       och       rättighetskommittén
konstaterade  i  sitt delbetänkande  Fri-
och  rättighetsfrågor (SOU  1993:40)  att
grundlagens  rättighetsreglering  -   med
undantag   för   rätten   till   fackliga
stridsåtgärder och författares m.fl. rätt
till  sina  verk (2 kap.  17  och  19  §§
regeringsformen)    -    endast    gäller
förhållandet mellan den enskilde och  det
allmänna,   inte   förhållandet    mellan
enskilda   inbördes.   För   att   skydda
medborgarnas rättigheter mot angrepp från
andra         enskilda,        exempelvis
organisationer, var det enligt kommittén,
till  skillnad från skyddet gentemot  den
offentliga  makten,  i  de  flesta   fall
tillräckligt   med  vanlig   lag.   Detta
hindrade  enligt kommittén dock inte  att
det  kunde finnas skäl att i grundlag  ta
in  vissa  klart  avgränsade  regler  som
gällde   förhållandet  mellan   enskilda.
Kommittén  anförde att  detta  exempelvis
kunde    vara   fallet   då   man   gjort
bedömningen  att den vanliga lagformen  i
vissa  hänseenden  inte ger  tillräckligt
starkt  skydd  för den enskilde  gentemot
andra enskilda.
Kommittén      delade      Fri-      och
rättighetsutredningens slutsats  att  det
inte var praktiskt möjligt att i grundlag
ta  in  en generell reglering av  skyddet
för    de    medborgerliga    fri-    och
rättigheterna såvitt gällde  förhållandet
mellan enskilda.
Frågan  om grundlagsskydd för  fri-  och
rättigheter   för  enskilda   mot   andra
enskilda       har       berörts       av
konstitutionsutskottet  vid  ett  flertal
tillfällen  i  samband med behandling  av
motioner  om  negativ föreningsrätt.  Som
skäl för avstyrkande av motionerna har  i
huvudsak   anförts  att   det   inte   är
praktiskt möjligt eller lämpligt att till
utredning  ta upp också den i sin  helhet
mycket      omfattande     frågan      om
rättighetsskydd  för  enskild  mot  annan
enskild.  Frågor  om sådant  skydd  borde
enligt  utskottets  mening  som  dittills
lösas  inom  den  vanliga lagstiftningens
ram.  (Se  bet. KU 1983/84:8, 1984/85:30,
1986/87:17,     1987/88:9,    1987/88:32,
1989/90:KU7,   1990/91:KU6,  1992/93:KU2,
och 1993/94:KU24).
I  betänkandet 1999/2000:KU11 (s. 53 f.)
avstyrkte utskottet ett motionsyrkande om
grundlagsskydd för fri- och rättigheter i
förhållande    till    andra    enskilda.
Utskottet  hänvisade till att såväl  Fri-
och  rättighetsutredningen 1975 som  Fri-
och  rättighetskommittén 1993 konstaterat
att  det inte är praktiskt möjligt att  i
grundlag  ta in en generell reglering  av
skyddet för fri- och rättigheterna såvitt
gällde   förhållandet  mellan   enskilda.
Utskottet hade vid ett flertal tillfällen
uttalat  sitt  stöd för den uppfattningen
och   det   fanns   inte  anledning   för
utskottet  att nu ändra sin  inställning.
Frågor  om  skydd för enskilda mot  andra
enskilda bör som hittills lösas inom  den
vanliga  lagstiftningens  ram.  De  olika
önskemål som därvid kan vara aktuella får
hanteras allteftersom de framkommer. - En
motion  liknande  den  nu  aktuella  K375
avstyrktes   senast   våren   2002    med
hänvisning         till          tidigare
ställningstaganden (bet. 2001/02: KU15 s.
22). En reservation (kd) avgavs.
Minoritetsskydd vid lagstiftning på fri-
och rättighetsområdet
De  grundläggande fri- och  rättigheterna
som regleras i 2 kap. regeringsformen kan
sägas  vara  av tre slag. För det  första
finns  där  fri- och rättigheter  som  är
absoluta  i den meningen att de inte  kan
begränsas  annat än efter  en  ändring  i
grundlagen. Till denna grupp av fri-  och
rättigheter  hör religionsfriheten  (1  §
första  stycket 6) och de  s.k.  negativa
opinionsfriheterna (2  §)  samt  förbuden
mot   åsiktsregistrering  (3   §   första
stycket),  dödsstraff (4 §), kroppsstraff
och tortyr (5 §). Hit hör vidare förbudet
mot   landsförvisning  och  skyddet   för
svenskt  medborgarskap (7 §), rätten  att
få ett frihetsberövande prövat av domstol
eller  därmed jämställd nämnd (9 §)  samt
förbuden  mot retroaktivstrafflag  (10  §
första stycket), retroaktiv skattelag (10
§    andra   stycket)   och   tillfälliga
domstolar (11 §).
För   det  andra  finns  det  fri-   och
rättigheter  som  får  begränsas,  men  i
princip  bara genom lag. Dessa  fri-  och
rättigheter  är  yttrandefriheten  (1   §
första  stycket  1), informationsfriheten
(1  § första stycket 2), mötesfriheten (1
§        första        stycket        3),
demonstrationsfriheten   (1   §    första
stycket  4),  förenings-friheten   (1   §
första  stycket 5), skyddet mot påtvingat
kroppsligt ingrepp, kroppsvisitation  och
husrannsakan och liknande intrång (6  §),
skyddet  för  förtrolig kommunikation  (6
§),  rörelsefriheten (8  §)  samt  rätten
till  offentlig  rättegång  (11  §  andra
stycket).
De  nu  angivna  fri- och  rättigheterna
får,  enligt  2  kap. 12 § andra  stycket
regeringsformen, endast begränsas i  viss
utsträckning.  En  begränsning  får  bara
göras för att tillgodose ett ändamål  som
är    godtagbart   i   ett   demokratiskt
samhälle.  Begränsningen  får  aldrig  gå
utöver  vad som är nödvändigt med  hänsyn
till  det  ändamål som har föranlett  den
och  inte heller sträcka sig så långt att
den   utgör   ett  hot   mot   den   fria
åsiktsbildningen     såsom     en      av
folkstyrelsens grundvalar. En begränsning
får vidare inte göras enbart på grund  av
politisk, religiös, kulturell eller annan
sådan   åskådning.  För   yttrande-   och
informationsfriheterna  ges   ytterligare
föreskrifter  i 13 § och för  mötes-  och
demonstrationsfriheterna  i  14  §.   Vid
begränsning    av    rättigheter    måste
lagstiftaren också beakta förbud i 15 och
16  §§ mot diskriminering med hänsyn till
ras, hudfärg eller etniskt ursprung eller
på grund av kön.
Till  de två nu behandlade grupperna  av
rättigheter  kommer ett antal rättigheter
som  alla  kan  få en stor  del  av  sitt
innehåll bestämt genom vanlig lag, varvid
lagstiftaren  inte  i  nämnvärd  mån   är
bunden   av  några  styrande   regler   i
grundlagen. Hit hör reglerna om skydd mot
integritetskränkande ADB-registrering  (3
§  andra stycket) och om skyddet  för  de
fackliga   friheterna   (17    §),    för
äganderätten och allemansrätten  (18  §),
för     upphovsrätten    och     liknande
rättigheter  (19  §),  för  närings-  och
yrkesfriheten (20 §) och för rätten  till
utbildning (21 §).
Av   2   kap.   12   §   tredje   stycket
regeringsformen framgår att ett  särskilt
lagstiftningsförfarande skall tillämpas i
fråga       om      rättighetsbegränsande
lagstiftning.   Bestämmelsen,   som    är
utformad   som   ett  uppskovsförfarande,
infördes  den 1 januari 1980 i syfte  att
förstärka  skyddet för  de  grundläggande
fri-     och     rättigheterna     (prop.
1978/79:195,  bet.  KU 1978/79:39,  rskr.
1978/79:359,  bet.  KU  1979/80:1,  rskr.
1979/80:2).      Om       minst       tio
riksdagsledamöter  begär  det  skall  ett
lagförslag  om begränsningar i  de  icke-
absoluta  fri- och rättigheterna  vila  i
minst  tolv  månader  från  det  att  det
första  utskottsyttrandet över  förslaget
anmäldes i kammaren. Ett uppskov kan dock
undvikas  på  två sätt. Lagförslaget  kan
omedelbart   avslås.   Det   kan    också
omedelbart antas om minst fem sjättedelar
av  de  röstande förenar sig om beslutet.
Enligt  paragrafens femte  stycke  prövar
konstitutionsutskottet   för   riksdagens
vidkommande     om     det      särskilda
lagstiftningsförfarandet är tillämpligt i
fråga  om ett visst lagförslag. Enligt  4
kap. 10 § riksdagsordningen får utskottet
inte    förklara   att   det    särskilda
förfarandet inte är tillämpligt utan  att
Lagrådet  först hörts i saken.  Utskottet
är  emellertid inte bundet  av  Lagrådets
yttrande.
Den                      parlamentariska
Rättighetsskyddsutredningen  var  i  sitt
betänkande Förstärkt skydd för  fri-  och
rättigheter (SOU 1978:34) enig om att det
vore bäst om rättighetsskyddet utformades
med  hjälp  av  en s.k. materiell  metod,
varmed  avses bl.a. att man i  grundlagen
anger  vilka rättighetsbegränsningar  som
riksdagen  skall få besluta genom  vanlig
lag. Utredningen kom emellertid fram till
att  det  var  svårt att  på  detta  sätt
förstärka  rättighetsskyddet, oavsett  om
det  gällde opinionsfriheterna  eller  de
"kroppsliga" fri- och rättigheterna,  och
att ett särskilt förfarande för beslut om
lagar    som    begränsar    fri-     och
rättigheterna  var det  enda  ytterligare
grundlagsskydd     som     kunde     ges.
Rättighetsskyddsutredningen      föreslog
därför       att       ett       särskilt
lagstiftningsförfarande  skulle  införas.
Bakom  förslaget stod representanterna  i
utredningen  för riksdagens fyra  största
partier.   Endast   representanten    för
Vänsterpartiet kommunisterna  reserverade
sig mot förslaget.
När  det gäller tillämpningsområdet  för
det  särskilda  förfarandet  hade  det  i
direktiven  bl.a. uttalats att  kommittén
borde   överväga   om  förfarandereglerna
kunde  begränsas  till opinionsfriheterna
eller  om  de skulle ha större  räckvidd.
Rättighetsskyddsutredningen   ansåg   att
inte  bara opinionsfriheterna utan  också
de    kroppsliga   friheterna   var    av
grundläggande  betydelse för  demokratins
funktion  och bestånd, varför  skyddet  i
största   möjliga   utsträckning    borde
omfatta   också   dessa.  Det   särskilda
beslutsförfarandet      borde      enligt
utredningen   vara  tillämpligt   på   de
begränsningsbara fri- och rättigheter som
fanns   upptagna  i  2   kap.   1-11   §§
regeringsformen.     Bestämmelsen      om
författares  m.fl. rätt  till  sina  verk
passade  enligt utredningen inte för  att
omfattas  av detta skydd. Inte  heller  i
fråga  om de fackliga rättigheterna ansåg
utredningen  att  begränsningar   behövde
beslutas    med   särskilt    förfarande.
Utredningen  menade vidare  att  förbuden
mot     rasdiskriminering     och     mot
könsdiskriminering   hade   en    absolut
karaktär     inom     sina     respektive
tillämpningsområden och därför  inte  var
aktuella  i  detta sammanhang,  samt  att
även    regeln    om    ersättning    vid
expropriation  i  princip  var  av  denna
natur.
I   proposition  1978/79:195,  som  hade
föregåtts   av  partiledaröverläggningar,
anfördes  att det föreslagna  förfarandet
skulle innebära en väsentlig förstärkning
av  rättighetsskyddet och att det i  allt
väsentligt  borde genomföras. Beträffande
tillämpningsområdet  för  det   särskilda
förfarandet  konstaterade regeringen  att
utredningens  förslag i  allt  väsentligt
hade godtagits av remissinstanserna. Inte
heller  regeringen såg   några  skäl  att
frångå utredningsförslaget.
Konstitutionsutskottet       tillstyrkte
enhälligt regeringens förslag i denna del
(bet. KU 1978/79:39).
Konstitutionsutskottet      har      vid
upprepade  tillfällen därefter  behandlat
motioner          om         kvalificerat
beslutsförfarande                     vid
rättighetsbegränsningar.
I     betänkande    1996/97:KU26    fann
utskottet   att  de  skäl  som  utskottet
tidigare   anfört  mot  ett  system   med
kvalificerad        majoritet         vid
rättighetsbegränsningar  fortfarande  var
giltiga.   Utskottet   konstaterade   att
möjligheterna         att          införa
rättighetsbegränsande  lagar   försvårats
genom            det            särskilda
lagstiftningsförfarandet,  enligt  vilket
en     minoritet    kan    skjuta     upp
riksdagsbehandlingen   i    minst    tolv
månader. Den aktuella motionen avstyrktes
(s. 5).
I   betänkande  1997/98:KU32   avstyrkte
utskottet   den  aktuella  motionen   med
motiveringen att bestämmelsen om särskilt
lagstiftningsförfarande i  2  kap.  12  §
tredje  stycket regeringsformen  ger  ett
tillräckligt  skydd för  minoriteter  när
det    gäller   inskränkningar    i    de
medborgerliga fri- och rättigheterna.
I  betänkandet  1999/2000:KU11  (s.  59)
avstyrktes en motion i frågan.  Utskottet
framhöll  att  det väsentligaste  motivet
för             det             särskilda
lagstiftningsförfarandet är att  de  fri-
och  rättigheter  som omfattas  anses  ha
särskild    betydelse   för   demokratins
funktion och bestånd. Utskottet hänvisade
också  till att den nuvarande regleringen
vuxit fram under stort samförstånd mellan
riksdagspartierna. Utskottet framhöll att
det  tidigare funnit att regleringen  ger
ett tillräckligt skydd för minoriteter  i
riksdagen, och utskottet gjorde  inte  nu
någon annan bedömning. Våren 2002 vidhöll
utskottet  sin bedömning i  frågan  (bet.
2001/02:KU15  s. 23). En reservation  (m)
avgavs.
Europakonventionens ställning
Europakonventionen gäller som lag  här  i
landet sedan den 1 januari 1995. När  det
gäller  konventionens ställning i  svensk
rätt  ansåg  Fri- och rättighetskommittén
att  regler  om  de  mänskliga  fri-  och
rättigheterna är av sådan vikt att de har
sin plats i en grundlag (SOU 1993:40, del
B  s.  127). Kommittén konstaterade  dock
att 2 kap. regeringsformen redan innehöll
en   omfattande  reglering  av  fri-  och
rättigheter,  vari också stadgades  under
vilka     förutsättningar    fri-     och
rättigheterna  får  begränsas,  och   att
denna  reglering till stor del  utformats
med         Europakonventionen        som
inspirationskälla.    Enligt    kommittén
skulle  en  inkorporering av konventionen
med  status  av  grundlag  leda  till  en
dubbelreglering på grundlagsnivå av vissa
rättigheter och hur dessa får inskränkas.
Vid    en   eventuell   konflikt   mellan
konventionen  och regeringsformen  skulle
konventionen  enligt  kommittén  dessutom
som  senare lag ges företräde. Detta fann
kommittén mindre lämpligt och föreslog  i
stället att Europakonventionen skulle  få
status  av  vanlig lag.  Konsekvensen  av
detta skulle enligt kommittén bli att  en
lag stiftad före inkorporeringslagen inte
skulle   tillämpas  om  den   stred   mot
konventionen.    För    att     garantera
Europakonventionen   företräde   även   i
förhållande till senare stiftad lag ansåg
kommittén att den skulle ges en  särskild
betydelse   genom   en   bestämmelse    i
regeringsformen som, efter förebild av  1
kap.      7      §     andra      stycket
yttrandefrihetsgrundlagen,  stadgade  att
lag   eller  annan  föreskrift  inte  får
meddelas i strid med Europakonventionen.
Frågan      om     inkorporering      av
Europakonventionen     behandlades      i
proposition 1993/94:117. Till  grund  för
propositionen  låg  en överenskommelse  i
olika    författningsfrågor   som    hade
träffats   mellan   riksdagspartierna   i
december   1993.  I propositionen  delade
regeringen   kommitténs   bedömning   att
inkorporeringen   av   Europakonventionen
skulle   ske  genom  vanlig  lag.  Vidare
menade   regeringen  att  den  föreslagna
grundlagsbestämmelsen hade ett  betydande
värde.  Genom  en regel i regeringsformen
markerades,   enligt   regeringen,    den
särskilda betydelse som konventionen  har
och  som själva inkorporeringsförfarandet
syftade  till  att förstärka.  Regeringen
underströk  att  konventionen  genom  den
föreslagna   bestämmelsen    inte    fick
grundlags status och att det inte  heller
skapades  någon  ny nivå i  normhierarkin
mellan  vanlig  lag och grundlag.  Enligt
regeringen  innebar det  att  i  fall  av
verklig  eller  skenbar  konflikt  mellan
konventionen   och  annan   lag   -   och
motstridigheten inte är av den  uppenbara
karaktär      som      förutsätts       i
lagprövningsregeln   (11   kap.   14    §
regeringsformen) - måste konflikten lösas
genom  lagtolkning  eller  med  hjälp  av
rättstillämpningsmetoder. Vidare framhöll
regeringen att någon risk för en konflikt
mellan  Europakonventionens  bestämmelser
och     föreskrifterna    i    2     kap.
regeringsformen inte gärna kan uppstå.  I
den  mån  de två regelsystemen  inte  ger
samma  skydd  kommer, enligt  regeringen,
den  regel som går längst att bli den som
avgör  hur  långt skyddet  för  fri-  och
rättigheterna sträcker sig. Med andra ord
kompletterar   regelsystemen    varandra.
Detsamma kunde enligt regeringen sägas om
tryckfrihetsförordningens             och
yttrandefrihetsgrundlagens    förhållande
till konventionen.
Vid   riksdagsbehandlingen  ställde  sig
konstitutionsutskottet bakom  regeringens
förslag,   med  undantag  i   ett   visst
avseende   för  motivtexten   beträffande
aktuella  principer för  lagtolkning  och
rättstillämpningsmetoder  (bet.  1993/94:
KU24 s. 17 f.).
Våren   2000  avstyrkte  utskottet   ett
motionsyrkande      (m)      om       att
Europakonventionens rättighetsskydd borde
anpassas   till  regeringsformens   högre
skyddsnivå (bet. 1999/2000:KU11  s.  59).
Utskottet  framhöll  att  regleringen  av
grundläggande  fri- och rättigheter  i  2
kap.   regeringsformen  till   stor   del
utformats   med  Europakonventionen   som
inspirationskälla. Att Europakonventionen
inte gavs grundlags status berodde främst
på    att    man    ville   undvika    en
dubbelreglering på samma konstitutionella
nivå  av  vissa rättigheter  och  av  hur
dessa får begränsas.
Om   Europakonventionen  gavs  ställning
som grundlag, skulle det innebära att den
som  senare tillkommen lag gavs företräde
framför regeringsformen. I likhet med Fri-
och  rättighetskommittén ansåg  utskottet
att det skulle vara mindre lämpligt. Till
den   del   fri-   och  rättigheterna   i
Europakonventionen har sin motsvarighet i
regeringsformen,  omfattas  de  av  samma
skydd mot rättighetsbegränsningar som det
som    gäller   enligt   regeringsformen.
Utskottet  ville  i  sammanhanget   också
framhålla  dels  att artiklarna  15-18  i
konventionen  reglerar möjligheterna  för
staterna  att  i  vissa situationer  göra
begränsningar       i       konventionens
rättigheter,    dels   att    flera    av
konventionens   artiklar  innehåller   en
tydlig  reglering av i vilka  situationer
som  den  rättighet som avses i  artikeln
får  begränsas.  Att  införa  ytterligare
inskränkningar  av när en  rättighet  som
avses i konventionen kan begränsas skulle
skapa     oklarhet    om    konventionens
ställning.   Enligt   utskottets   mening
saknades det mot denna bakgrund anledning
att  utvidga  tillämpningsområdet  för  2
kap.   12  §  regeringsformen  till   att
omfatta även Europakonventionen.
I   betänkandet  2001/02:KU15  (s.   22)
avstyrktes   motioner   i   frågan    med
hänvisning  till tidigare bedömningar.  I
två  reservationer (m resp. kd)  begärdes
grundlagsskydd för Europakonventionen.
I  betänkande  2000/01:KU11 konstaterade
utskottet  att utrymmet för att  tillämpa
uppenbarhetsrekvisitet i  11  kap.  14  §
andra punkten regeringsformen har minskat
genom   Sveriges  medlemskap  i  EU   och
införlivandet  av  Europakonventionen   i
svensk  rätt. Utskottet ansåg därför  att
regeringen borde ges i uppdrag  att  låta
utreda  frågor om skyldigheten enligt  11
kap.  14  § regeringsformen för domstolar
eller  andra offentliga organ att i vissa
fall inte tillämpa  en föreskrift och  om
undantaget  från  denna  skyldighet,  det
s.k. uppenbarhetsrekvisitet.
Riksdagen   beslutade  i  enlighet   med
utskottets       hemställan        (rskr.
2000/01:149). Våren 2002 ansåg  utskottet
alltjämt att det finns ett behov  av  att
de   frågor  som  berördes  i  utskottets
tillkännagivande  till  regeringen  under
föregående  riksmöte  blir  föremål   för
utredning.  Enligt utskottets mening  var
det  angeläget att åtgärder vidtas så att
ett  utredningsarbete snarast möjligt kan
inledas. Utskottet förutsatte att så sker
(bet. 2001/02:KU13 s. 57 f.).
Värdekommission
Lagutskottet  har  vid  fyra   tillfällen
avstyrkt motioner om tillsättandet av  en
värdekommission. Senast skedde detta  den
24    januari   2002   (2001/02:LU8)   då
lagutskottet inledningsvis redovisade att
den  dåvarande norska regeringen år  1998
tillsatte   en   kommission,   den   s.k.
Verdikommisjonen,    som    bestod     av
företrädare    för   en    mängd    olika
samhällssektorer.  Kommissionens   arbete
finansierades med statliga medel men  var
i  övrigt  helt fristående  från  staten.
Syftet  med  kommissionen  var  att   den
skulle bidra till en bred värdemässig och
samhällsetisk mobilisering för att stärka
gemenskapsvärderingar  och   ansvar   för
miljön  och  samhället.  Arbetet  bedrevs
bl.a.   genom  utfrågningar,  seminarier,
konferenser,             massmedieutspel,
institutionsbesök,  folkmöten  och  genom
publicering   av  rapporter   och   andra
publikationer. Kommissionens arbete  hade
nu slutredovisats. Lagutskottet fann inte
skäl  ändra  tidigare  ställningstagande.
Vid  föregående års behandling av  frågan
(bet.   2000/01:LU13)  hade  lagutskottet
framhållit att det självfallet inte  hade
någon  annan  uppfattning än motionärerna
vad  gäller det angelägna i att det i  så
många sammanhang som möjligt förs samtal,
diskussioner och debatter i sådana frågor
som   tagits   upp   i  motionerna.   Som
utskottet   funnit   våren   1999   (bet.
1998/99:LU18)   och  våren   2000   (bet.
1999/2000:LU16) var dock  den  föreslagna
värdekommissionen inte en framkomlig  väg
om   man   ville  komma  vidare  med   de
tankegångar  som utskottet givit  uttryck
för. Det föreligger nämligen en risk  för
att  bara  tillsättandet  av  en  statlig
kommission av många kan uppfattas som ett
försök   att  lägga  fast  en  för   alla
människor    gemensam    syn    på     de
frågeställningar  som   förts   fram   av
motionärerna.  Det  kunde   inte   heller
uteslutas  att samtal och diskussioner  i
andra   sammanhang  kring   grundläggande
mänskliga  värden  avstannade   och   det
synsätt   som   kom   till   uttryck    i
kommissionen blev allenarådande.  Vad  en
värdekommission skulle kunna  lägga  fast
kunde  dessutom endast bli  redovisningar
av uppfattningar hos enskilda ledamöter i
en  statlig kommitté. Därtill kom att det
inte    gick   att   bortse   från    att
kommissionens  slutsatser  kan   bli   så
allmänt   hållna  att  de  framstår   som
ointressanta och arbetet därmed utförts i
onödan.
Lagutskottet       hänvisade        till
Biokteknikkommitténs    betänkande    Att
spränga gränser (SOU 2000:103), som lyfte
fram  och  hade  förslag  rörande  sådana
spörsmål  som  motionärerna  önskade   få
belysta.  Vad  som därvid togs  upp  hade
nära  beröringspunkter med delar  av  den
norska      Verdikommisjonens     arbete.
Lagutskottet hänvisade också  till  Forum
för  levande  historia. Det  övergripande
målet  för  detta forum  skall  vara  att
stärka  viljan hos var och en att  aktivt
verka för alla människors lika värde (SOU
2001:5).  Det  redovisade  ledde   enligt
lagutskottet  fram till samma  slutsatser
som    våren   1999   och   våren   2000.
Lagutskottet var således inte berett  att
ställa sig bakom kravet på inrättandet av
en svensk värdekommission.
Konstitutionsutskottet  avstyrkte  våren
2002 en motion (kd) om inrättandet av  en
värdekommission   motsvarande   den    nu
aktuella.  (bet.  2001/02:KU15,  s.  22).
Enligt    utskottets   mening    saknades
anledning   att   gå   ifrån   riksdagens
tidigare ställningstaganden i frågan.  En
reservation (kd) avgavs.
Utskottets ställningstagande
Frågor om utvidgning av dels området  för
de  begränsningsgrunder i fråga  om  fri-
och  rättigheter som gäller enligt 2 kap.
12 § andra stycket regeringsformen), dels
utvidgning av minoritetsskyddet vid  fri-
och   rättighetsbegränsande  lagstiftning
enligt  tredje  stycket i samma  paragraf
till ytterligare fri- och rättigheter har
behandlats   av   utskottet   vid   flera
tidigare   tillfällen.   Utskottet    har
avstyrkt motioner om sådan utvidgning med
hänvisning  till  att  den  nu   gällande
regleringen   vuxit  fram   under   stort
samförstånd mellan partierna och till att
regleringen  ger  ett tillräckligt  skydd
för  minoriteter  i riksdagen.  Utskottet
gör inte nu någon annan bedömning.
När      det     gäller     det     s.k.
uppenbarhetsrekvisitet   vill   utskottet
hänvisa  till  att  utskottet  avser  att
behandla  frågan i ett senare  betänkande
om  författningsfrågor.  Utskottet  anser
inte heller att det finns något behov  av
ett  tillkännagivande till regeringen  om
kännbara   konsekvenser   för   ansvariga
politiker   för  brott  mot   rättstatens
grundläggande principer. Som  framhållits
i  förarbetena till regeringsformen måste
medborgarnas främsta skydd mot  övergrepp
ligga  i  det  demokratiska systemet  med
bl.a.  allmänna  val  och  en  vidsträckt
allmän  debatt.  Genom de allmänna  valen
utkrävs   ansvar  för  politiska  beslut.
Motionerna  K379 yrkandena 7 och  8  (m),
och K386 (m) avstyrks.
När     det     gäller     frågan     om
Europakonventionens   förhållande    till
regeringsformen  har  utskottet  tidigare
vid  flera tillfällen hänvisat  till  att
regleringen  av grundläggande rättigheter
i  2  kap. regeringsformen till stor  del
utformats   med  Europakonventionen   som
inspirationskälla    och     till     att
konventionen  inte getts  grundlagsstatus
främst  beroende på att man ville undvika
en      dubbelreglering     på      samma
konstitutionella    nivå     av     vissa
rättigheter   och  av   hur   dessa   får
begränsas.  När  det gäller  alternativet
att  utvidga  tillämpningsområdet  för  2
kap.   12  §  regeringsformen  till   att
omfatta   även   Europakonventionen   har
utskottet  hänvisat  till  att  en  sådan
ordning   skulle   skapa   oklarhet    om
konventionens ställning. Utskottet  anser
mot  denna bakgrund fortfarande  att  det
inte     finns    anledning    att     ge
Europakonventionen grundlags status eller
förstärka   konventionens  ställning   på
annat  sätt.  Utskottet avstyrker  motion
K379 yrkande 10 (m).
Också frågan om grundlagsskydd för  fri-
och  rättigheter  i  förhållanden  mellan
enskilda   har  tidigare  behandlats   av
utskottet   vid   upprepade   tillfällen.
Utskottet har hänvisat till att det efter
utredningar i frågan konstaterats att det
inte  är praktiskt möjligt att i grundlag
ta  in  en generell reglering av  skyddet
för  fri-  och rättigheter såvitt  gäller
förhållandet  mellan enskilda.  Utskottet
gör    fortfarande    samma    bedömning.
Utskottet  har vidare vid flera  tidigare
tillfällen tagit ställning mot  en  sådan
utvidgning  av fri- och rättighetsskyddet
som nu förordas i motion K375 i fråga  om
bl.a.  den  mänskliga  integriteten   och
föräldrarätt.  Som  utskottet  uttalar  i
senare  avsnitt i detta betänkande  anser
inte   utskottet  att  skyddet  för   den
negativa föreningsrätten och äganderätten
är   otillräckligt  och  när  det  gäller
diskrimineringsskyddet gör  utskottet  en
hänvisning till Diskrimineringskommitténs
arbete.   Motion   K375   (kd)   avstyrks
följaktligen.
Riksdagen  har tidigare vid ett  flertal
tillfällen    avslagit    yrkanden     om
tillsättandet   av   en  värdekommission.
Enligt utskottets mening saknas anledning
att     frångå    riksdagens     tidigare
ställningstaganden i frågan. Motion  K361
(kd) avstyrks.
Livsåskådning
Utskottets förslag i korthet
Utskottet  avstyrker en  motion  (s)  om
grundlagsskydd  mot  diskriminering   på
grund av livsåskådning.
Motionen
Hillevi  Larsson (s) begär i motion  K307
en översyn av det lagrum i grundlagen som
förbjuder  diskriminering  på  grund   av
trosuppfattning  så  att  även   sekulära
livsåskådningar  innefattas,   exempelvis
veganism.   Enligt  motionären   bör   en
religiös    livsåskådning    inte    vara
överordnad en sekulär livsåskådning. Tron
att  det är fel att döda och äta upp djur
när det finns alternativ vilket motiverar
många  vegetarianer och veganer är enligt
motionen  på  intet sätt en mindre  stark
och okränkbar tro än tron på Gud.
Bakgrund
Enligt                   regeringsformens
målsättningsstadgande 1 kap.  2  §  skall
det allmänna verka för att alla människor
skall   kunna   uppnå   delaktighet   och
jämlikhet i samhället. Det allmänna skall
motverka  diskriminering av människor  på
grund  av kön, hudfärg, nationellt  eller
etniskt ursprung, språklig eller religiös
tillhörighet,  funktionshinder,   sexuell
läggning,  ålder eller annan omständighet
som   gäller  den  enskilde  som  person.
Etniska,    språkliga    och    religiösa
minoriteters möjligheter att behålla  och
utveckla ett eget kultur- och samfundsliv
bör främjas.
Religionsfriheten    hör     till     de
grundläggande  fri- och  rättigheter  som
skyddas i 2 kap. 1 § regeringsformen. Den
definieras där som frihet att ensam eller
tillsammans med andra utöva sin  religion
och  utgör  liksom de övriga i paragrafen
definierade  friheterna en  s.k.  positiv
opinionsfrihet.   I   2    kap.    2    §
regeringsformen  föreskrivs   skydd   mot
tvång  att ge till känna sin åskådning  i
politiskt,  religiöst,  kulturellt  eller
annat  sådant hänseende och att  tillhöra
trossamfund  eller  annan  sammanslutning
för  sådan  åskådning som  nämnts.  Detta
skydd   kan  definieras  som  en  negativ
opinionsfrihet.
Efter    1976   års   författningsreform
(prop.  1975/76:209, bet.  KU  1975/76:56
och   1976/77:1,  rskr.  1976/77:2)   kan
religionsfriheten över huvud  taget  inte
begränsas. Religionsfriheten är den  enda
av  de  positiva  opinionsfriheterna  för
vilken  detta  gäller. Det hänger  samman
med   det   sätt   varpå   friheten   har
definierats       i      grundlagstexten:
definitionen  syftar uteslutande  på  vad
som     är     specifikt     just     för
religionsfriheten  -  att   ensam   eller
tillsammans med andra utöva sin religion.
De moment i religionsfriheten som närmast
är  utflöden  av  andra  friheter,  såsom
yttrandefriheten,   informationsfriheten,
mötesfriheten och föreningsfriheten,  kan
begränsas enligt vad som gäller för dessa
friheter.
De  allmänna  begränsningar  som  gäller
för  människors handlande i samhället kan
i  vissa  fall komma att beröra  åtgärder
som    uppfattas   såsom   utövande    av
religionsfriheten.   En    i    allmänhet
straffbar handling är t.ex. inte  skyddad
bara  därför  att  den förekommer  i  ett
religiöst   sammanhang.  Grundlagsskyddet
innebär  ett förbud mot bestämmelser  som
uttryckligen  riktar sig mot  någon  viss
religionsutövning eller som, även  om  de
har   fått  en  mera  allmän  avfattning,
uppenbart  syftar till  att  motverka  en
viss religiös riktning.
Föredragande  statsrådet  framhöll   (s.
104  f.)  att  religionsfriheten  närmast
framstår      som     ett      omfattande
rättighetskomplex    med    inslag     av
yttrandefrihet,         informationsrätt,
mötesfrihet  och föreningsfrihet,  att  i
föreningsfriheten ingår betydande  inslag
av       mötesfrihet       samt       att
demonstrationsrätten nästan helt omfattas
av    mötesfriheten.   Om   den   närmare
innebörden yttrade statsrådet  (a.  prop.
s. 114):
Religionsfriheten anges  t.ex.  normalt
innefatta inte bara en frihet att  hysa
viss   religiös  övertygelse  och   att
enskilt   utöva  religion  utan   också
frihet   att  sprida  och  ta  del   av
religiös  förkunnelse, att anordna  och
delta  i  gudstjänster samt  att  bilda
och      medverka      i      religiösa
sammanslutningar. Samtidigt som det  är
angeläget  att  bereda dessa  särskilda
inslag    i    religionsfriheten    ett
tillfredsställande   skydd    är    det
självklart     att     reglerna      om
religionsfriheten inte får  hindra  att
de  bestämmelser som i allmänhet gäller
för     begränsning    av    yttrande-,
informations-,  mötes-, demonstrations-
och  föreningsfriheterna är tillämpliga
också  när  dessa  friheter  utövas   i
religiösa  sammanhang.  Det  är   t.ex.
angeläget  att  under en epidemi  kunna
hindra  sammankomster  där  smitta  kan
spridas  vare  sig  det  är  fråga   om
gudstjänster,     teaterföreställningar
eller   politiska  möten.  Ärekränkande
yttranden  måste, för att ta ett  annat
exempel,  kunna beivras  också  när  de
fälls   i  religiösa  sammanhang,   och
rasistisk  verksamhet  skall   givetvis
kunna   hindras  också  när  den   till
äventyrs    bedrivs   under    religiös
täckmantel.
Om övriga friheter finns föreskrifter som
anger  hur och för vilka ändamål  de  får
begränsas   (2   kap.   12-14   §§   RF).
Begränsningar  får göras endast  för  att
tillgodose  ett ändamål som är godtagbart
i      ett     demokratiskt     samhälle.
Begränsningen  får aldrig gå  utöver  vad
som  är  nödvändigt med hänsyn  till  det
ändamål  som har föranlett den  och  inte
heller sträcka sig så långt att den utgör
ett hot mot den fria åsiktsbildningen som
en    av    folkstyrelsens    grundvalar.
Begränsning  får  inte  göras  enbart  på
grund  av  politisk, religiös,  kulturell
eller annan sådan åskådning. Förbudet mot
begränsning enbart på grund av  åskådning
gäller   för   både   lagstiftning    och
rättstillämpning och innebär således dels
att  lagstiftaren  inte  kan  besluta  en
föreskrift som möjliggör ingrepp  "enbart
på   grund   av  någons  verkliga   eller
förmodade    åskådning    i    politiska,
religiösa    eller    andra    -    t.ex.
konstnärliga   eller   vetenskapliga    -
frågor",  dels att det inte  heller  blir
möjligt för en tillämpande myndighet  att
göra   ingrepp   i   någons   fri-    och
rättigheter  enbart på  grund  av  dennes
åskådning.  En myndighet får alltså  inte
enbart av någons åskådning dra slutsatsen
att  förutsättningarna för ingripande  är
uppfyllda (a. prop. s. 120).
Yttrandefriheten                     och
informationsfriheten  får  begränsas  med
hänsyn      till     rikets     säkerhet,
folkförsörjningen,  allmän  ordning   och
säkerhet, enskilds anseende, privatlivets
helgd  eller förebyggandet och beivrandet
av  brott. Vidare får friheten att  yttra
sig  i  näringsverksamhet  begränsas.   I
övrigt      får     begränsningar      av
yttrandefriheten och informationsfriheten
ske   endast  om  särskilt  viktiga  skäl
föranleder det. Vid bedömandet  av  vilka
begränsningar som får ske skall  särskilt
beaktas   vikten   av   vidaste   möjliga
yttrandefrihet  och informationsfrihet  i
politiska,      religiösa,      fackliga,
vetenskapliga       och        kulturella
angelägenheter.
Mötesfriheten                        och
demonstrationsfriheten får  begränsas  av
hänsyn  till  ordning  och  säkerhet  vid
sammankomsten eller demonstrationen eller
till   trafiken.  I  övrigt   får   dessa
friheter begränsas endast av hänsyn  till
rikets  säkerhet eller för  att  motverka
farsot.            Mötes-             och
demonstrationsfriheterna behandlas ibland
som     en     och    samma    rättighet,
församlingsfrihet.  Med  sammankomst  för
"annat   liknande  syfte"   avses   bl.a.
gudstjänster och andra sammankomster  för
religionsutövning.  Mötesfriheten  gäller
inte  bara  allmän sammankomst utan  även
enskilt   möte.   Föreningsfriheten   får
begränsas     endast    såvitt     gäller
sammanslutningar vilkas verksamhet är  av
militär   eller  liknande   natur   eller
innebär förföljelse av folkgrupp av  viss
ras,  med  viss  hudfärg eller  av  visst
etniskt ursprung.
Sverige  är  som  nämnts  ovan  anslutet
till Europeiska konventionen om skydd för
de     mänskliga    rättigheterna     och
grundläggande       friheterna        med
tilläggsprotokoll,  och  den  har  numera
också   direkt  införlivats  med   svensk
lagstiftning.    Artiklarna    9-11     i
konventionen          handlar          om
opinionsfriheterna. Enligt artikel 9  har
var   och   en   rätt  till  tankefrihet,
samvetsfrihet  och  religionsfrihet,  och
denna  rätt innefattar frihet  bl.a.  att
byta  religion eller tro och  frihet  att
ensam   eller  i  gemenskap  med   andra,
offentligt  eller  enskilt,   utöva   sin
religion   eller  tro  genom  gudstjänst,
undervisning,  sedvänjor  och   ritualer.
Friheten att utöva sin religion eller tro
får     endast     underkastas     sådana
inskränkningar som är föreskrivna  i  lag
och  som  i ett demokratiskt samhälle  är
nödvändiga  med hänsyn till den  allmänna
säkerheten  eller till skydd  för  allmän
ordning,  hälsa  eller moral  eller  till
skydd   för  andra  personers  fri-   och
rättigheter.
Genom   att   tanke-  och  samvetsfrihet
nämns  vid sidan av religionsfrihet  görs
klart   att  konventionen  skyddar  såväl
religiösa      som     icke     religiösa
livsåskådningar.  Det skall  således  stå
individen  fritt  att  ansluta  sig  till
vilken  religion som helst men också  att
ha   en   ateistisk  uppfattning.  Enligt
artikel  10  har  var och  en  rätt  till
yttrandefrihet.  Denna  rätt   innefattar
åsiktsfrihet samt frihet att ta emot  och
sprida   uppgifter   och   tankar    utan
offentlig   myndighets  inblandning   och
oberoende   av   territoriella   gränser.
Utövandet    av   dessa   friheter    får
underkastas    sådana   formföreskrifter,
villkor,       inskränkningar       eller
straffpåföljder som är föreskrivna i  lag
och  som  i ett demokratiskt samhälle  är
nödvändiga   med  hänsyn   till   statens
säkerhet,    till    den    territoriella
integriteten    eller    den     allmänna
säkerheten, till förebyggande av oordning
eller  brott, till skydd för hälsa  eller
moral  eller  för annans  goda  namn  och
rykte   eller   rättigheter,   för    att
förhindra  att  förtroliga underrättelser
sprids   eller   för   att   upprätthålla
domstolarnas auktoritet och opartiskhet.
Enligt  artikel 11 har var och  en  rätt
till   frihet   att  delta   i   fredliga
sammankomster  samt till föreningsfrihet.
Utövandet av dessa rättigheter  får  inte
underkastas   andra   inskränkningar   än
sådana som är föreskrivna i lag och som i
ett  demokratiskt samhälle är  nödvändiga
med  hänsyn  till statens säkerhet  eller
den     allmänna     säkerheten,     till
förebyggande  av  oordning  eller  brott,
till  skydd  för hälsa eller moral  eller
till  skydd för andra personers fri-  och
rättigheter.
Fri-  och  rättighetskommittén gjorde  i
sitt betänkande Fri- och rättighetsfrågor
(SOU  1993:40, del B s. 62) en jämförelse
mellan   Europakonventionen  och  svenska
regler     till    skydd    för     bl.a.
religionsfriheten,  och  kommittén   fann
inte  annat  än  att svensk  lagstiftning
stod      i     överensstämmelse      med
Europakonventionen.
I   FN:s  deklaration  om  de  mänskliga
rättigheterna, som antogs  1948,  sägs  i
artikel  18  att  envar  har  rätt   till
tankefrihet,      samvetsfrihet       och
religionsfrihet.  Denna  rätt  innefattar
frihet  att byta religion eller  tro  och
att  ensam  eller i gemenskap  med  andra
offentligt   eller  enskilt   utöva   sin
religion  eller  tro genom  undervisning,
andaktsövningar,      gudstjänst      och
iakttagande   av   religiösa   sedvänjor.
Rätten     till     åsiktsfrihet      och
yttrandefrihet omnämns i artikel  19  och
rätten  till  frihet i fråga om  fredliga
möten och sammanslutningar i artikel  20.
Enligt  artikel  20 har envar  rätt  till
frihet  i  fråga  om fredliga  möten  och
sammanslutningar  och ingen  får  tvingas
att tillhöra en sammanslutning.
Internationella     konventionen      om
medborgerliga  och politiska  rättigheter
innehåller    också    bestämmelser    om
tankefrihet,      samvetsfrihet       och
religionsfrihet (artikel 18) samt om rätt
till fredliga sammankomster (artikel  21)
och  rätt  till föreningsfrihet  (artikel
22).
Tidigare behandling
Utskottet  behandlade  frågan  om  att  i
regeringsformen   utvidga   skyddet   för
religionsfriheten       till        annan
livsåskådning  i betänkandet  1992/93:KU2
(s.  13 f.). En motion i ämnet avstyrktes
med       hänvisning       till       att
livsåskådningsfriheten enligt  utskottets
mening redan skyddades av olika regler  i
regeringsformen  och  att   i   den   mån
begreppet    livsåskådningsfrihet    inte
omfattades av religionsfriheten gav andra
i   regeringsformen  upptagna  fri-   och
rättigheter  ett  gott  skydd  mot   icke
önskvärda   ingrepp.  Det  kunde   enligt
utskottet  inte  heller bortses  från  de
avgränsningsproblem som kunde finnas  när
det  gäller att avgöra vad som  inryms  i
begreppet   livsåskådningsfrihet.   Våren
1997 avstyrkte utskottet åter en liknande
motion  (fp)  med samma motivering  (bet.
1996/97: KU14).
Utskottets ställningstagande
Utskottet   vidhåller  sitt  tidigare   ställningstagande.
Motion K307 (s) avstyrks.

Samvetsklausul
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning  till
tidigare  ställningstaganden  en  motion
(kd)   om   att  samvetsfriheten   skall
införlivas       i      regeringsformens
rättighetskatalog.
Jämför reservation 4 - villkorad (kd).
Motionen
Per Landgren och Tuve Skånberg (kd) begär
i    motion   Ub495   (yrkande   1)   att
samvetsfriheten       införlivas        i
rättighetskatalogen i Sveriges  grundlag.
Samvetet  kan  definieras  som  en  etisk
medvetenhet  i  var  människa.   Med   en
samvetsklausul    kan   man    tillvarata
kunnandet  och engagemanget hos  alla  de
personer  som  funnit  sin  uppgift  inom
sjukvården, utan att tvinga den som hyser
samvetsbetänkligheter kring  vissa  svåra
etiska   frågor   att   delta   i    viss
verksamhet.   Detta  kan   gälla   abort,
insättandet   av  abortiv  spiral   eller
transplantationer  av och  forskning  som
inbegriper celler från aborterade foster,
embryonala  stamceller samt annan  praxis
som   utifrån   traditionell   etik    är
kontroversiell    och    oetisk.    Annan
verksamhet som kan vara stötande  ur  ett
annat    etiskt   perspektiv   är   vissa
djurförsök  eller  transplantationer   av
djurorgan till människor. Frågan när  det
gäller   samvetsklausul  är  hur  Sverige
skall  tillämpa  Europakonventionen,  som
redan är en del av svensk lagstiftning.
Bakgrund
Regeringen  beslutade 1993 att  tillsätta
en   utredning  (dir.  1993:48)   om   en
samvetsklausul   i  högskoleutbildningen.
Den särskilde utredaren hade till uppgift
att   mot  bakgrund  av  högskolereformen
utreda  frågan hur studenternas rätt  att
av  religiösa,  etiska eller  andra  skäl
vägra   delta   i   vissa   obligatoriska
utbildningsmoment  kunde  tillgodoses   i
högskoleförordningen. Som exempel nämndes
studenter på barnmorskelinjen som  nekats
dispens  från den obligatoriska kursen  i
insättning  av  spiral.  Skälen  till  en
sådan  vägran kunde vara religiösa  eller
etiska.  En  vägran  kunde  innebära  att
studenten    inte   blev    godkänd    på
utbildningen och alltså inte fick ut sitt
examensbevis.
Utredningen   om  en  samvetsklausul   i
högskoleutbildningen   lade   fram   sitt
betänkande 1994 (SOU 1994:84).  Utredaren
framhöll  att  frågan om  behovet  av  en
samvetsklausul egentligen handlar om  att
göra    en   rimlig   avvägning    mellan
samhällsintressena  och   respekten   för
studenters    etiska    och     religiösa
åskådningar.   Enligt  utredaren   talade
sammantaget övervägande skäl för att inte
införa    någon    samvetsklausul    inom
högskoleutbildningen. Utredaren  föreslog
dock  att det skulle införas en möjlighet
att hos Överklagandenämnden för högskolan
överklaga   beslut   som   innebär    att
studenten    fått    avslag    på     sin
dispensansökan.   Den   av    utredningen
föreslagna ändringen genomfördes år 1996.
Tidigare behandling
Utbildningsutskottet   behandlade   våren
1994  flera  motioner  vari  ifrågasattes
införandet  av  en s.k. samvetsklausul  i
högskoleutbildningen som innebär  att  en
studerande  av  samvetsskäl  kan  befrias
från  att delta i vissa utbildningsmoment
(bet.  1993/94:UbU16, rskr. 1993/94:308).
En  majoritet av utbildningsutskottet tog
avstånd  från  att införa en  bestämmelse
som  innebär att studenter kan vägra  att
genomgå  ett obligatoriskt kursmoment  av
religiösa, etiska eller andra skäl.
Den  fråga  som motionärerna väckte  var
enligt majoritetens mening av mycket stor
principiell  vikt.  Utbildningsutskottets
grundläggande uppfattning var  att  varje
patient  som  söker hälso-  och  sjukvård
alltid  skall vara säker på  att  få  den
vård   och   behandling  som  situationen
kräver.   Han   eller  hon   skall   vara
garanterad att bli behandlad av  personal
som  är utbildad och kompetent att  sköta
uppgiften.  Alla vårdsökande skall  känna
sig  förvissade om att personalen handlar
enligt  vetenskap och beprövad erfarenhet
och  följer gällande föreskrifter.  Denna
princip ställer naturligtvis höga krav på
de patientorienterade utbildningarna. För
att   vårdpersonal  skall   erhålla   den
utbildning  och kompetens  som  samhället
fordrar  får  det i princip  inte  finnas
utrymme  för en student att vägra genomgå
ett       obligatoriskt       kursmoment.
Utbildningsutskottet  erinrade   om   att
riksdagen   tidigare   i   samband    med
utformningen   av  barnmorskeutbildningen
behandlat   frågan  om   ett   eventuellt
införande  av samvetsklausul  med  hänsyn
till      sjukvårdspersonalens     etiska
övertygelse  (bet. 1986/87: SoU5).  Någon
samvetsklausul   hade   emellertid   inte
införts och yrkesverksam personal saknade
lagstadgad rätt att t.ex. slippa medverka
vid  aborter.  Utbildningsutskottet  hade
under hand erfarit att problemen föreföll
vara   av  ringa  omfattning.  Det  fanns
enligt  utskottets mening förutsättningar
att    i    det   enskilda   fallet    nå
tillfredsställande      lösningar      på
konflikten mellan utbildningens krav  och
den          etiska         övertygelsen.
Utbildningsutskottet kunde i sammanhanget
peka   på  att,  enligt  Socialstyrelsens
allmänna råd för sjukvårdspersonal, borde
personer, som på etiska, religiösa  eller
andra  grunder  inte  kan  acceptera  att
abort utförs, inte delta i abortvården av
hänsyn  till  den  abortsökande  kvinnan.
Enligt   utbildningsutskottets   bestämda
mening   borde   en   samvetsklausul    i
högskoleutbildningen i enlighet  med  vad
som       anförts       i       beslutade
utredningsdirektiv inte  komma  i  fråga.
Utbildningsutskottet     föreslog     ett
tillkännagivande   till   regeringen   om
detta.
Socialutskottet framhöll  våren  1995  i
betänkande  1994/95:SoU21 att  frågan  om
samvetsklausul   nyligen   utretts   (SOU
1994:84).   Med   hänsyn   härtill    var
socialutskottet    inte    berett     att
tillstyrka  ett  motionsyrkande   om   en
samvetsklausul      innebärande       att
vårdpersonal skall ha möjlighet att avstå
från    deltagande   i   forskning    och
transplantationsverksamhet   där   vävnad
från aborterat foster används.
Våren           2002           avstyrkte
konstitutionsutskottet    motionsyrkanden
(kd)  motsvarande det nu  aktuella  (bet.
2001/02:KU15   s.   87   f.).   Utskottet
hänvisade till att frågan om införande av
en  samvetsklausul  inom  sjukvården  och
högskoleutbildningen    tidigare    varit
föremål  för  ingående  bedömningar  inom
riksdagen  och av en offentlig utredning.
Det  hade befunnits att övervägande  skäl
talade     mot    att    införa    sådana
samvetsklausuler.  Utskottet   var   inte
berett att göra någon annan bedömning.
Utskottets ställningstagande
Utskottet    har    inte    funnit    nya
omständigheter  som talar  för  en  annan
bedömning   än  den  utskottet   tidigare
gjort.   Motion  Ub495  yrkande  1   (kd)
avstyrks.

Förbud mot rasistiska organisationer,
m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning  till
tidigare  ställningstaganden  en  motion
(mp)    om    förbud   mot    rasistiska
organisationer.  Vidare   avstyrks   med
hänsyn  till vidtagna åtgärder m.m.  ett
motionsyrkande (fp) om åtgärder mot  det
politiska våldet.
Jämför   reservation  5  (fp).  Särskilt
yttrande 1 (kd).
Motionerna
Gustav   Fridolin   och   Helena   Hillar
Rosenqvist (båda mp) begär i motion  K322
ett förbud mot rasistiska organisationer.
Enligt motionärerna visar utredning efter
utredning att Sverige är ett av de länder
i   Europa  som  har  mest  problem   med
högerextremism  och  vardagsrasism.   Den
svenska  högerextremismen är i  hög  grad
uppbyggd  kring  det faktum  att  den  är
laglig. Motionärerna ifrågasätter om  det
är samhällets sak att garantera människor
rätten  att organisera sig för att samlas
bakom  kravet att utrota andra människor.
Varje samhälle har en naturlig gräns  för
sin  organisations-  och  yttrandefrihet.
Organisationsfrihet    för     rasisterna
kränker  i  dag  svenskars  med  utländsk
bakgrund  frihet att fritt röra sig,  att
slippa  vara rädda och ibland  också  den
primära  rätten till liv. Ett förbud  och
ökad upplysning och information måste  gå
hand  i  hand.  Motionärerna ifrågasätter
att    ett    förbud    mot    rasistiska
organisationer skulle innebära  en  sämre
kontroll. Motionärerna framhåller att det
kommer  att  bli  svårt att  dra  gränser
mellan  vilka  organisationer  som   blir
olagliga  och  vilka som måste  betraktas
som  legala.  Varje ny lag  innebär  dock
gränsdragningsproblem. Risken för att ett
förbud   mot   rasistiska  organisationer
skulle öppna för ytterligare förbud väger
enligt motionerna inte tungt.
Helena  Bargholtz  m.fl.  (fp)  begär  i
motion  K385 att regeringen skall ta  itu
med  det  politiska våldet (yrkande  10).
Motionärerna  säger  sig  vara  bekymrade
över de senaste årens utveckling när  det
gäller  brott med rasistiska,  nazistiska
och    antisemitiska    förtecken.    Att
människor skräms till tystnad kan  enligt
motionen    aldrig    accepteras.     När
demonstranter  missbrukar demonstrations-
och  yttrandefriheten  på  det  sätt  som
skett  i  Göteborg 2001 är det inte  bara
ett  angrepp  mot  dem som  drabbades  av
vandaliseringen utan också en attack  mot
demokratin. Det odlas enligt motionen  en
våldsromantik   och   en   tro   på   att
utomparlamentariska      aktioner      är
överlägsna den representativa demokratin,
som       får      legitimera      direkt
antidemokratiska handlingar. Det är  alla
demokraters    uppgift    att     reagera
kraftfullt när den extrema högern och den
yttersta vänstern gör gemensam sak.
Bakgrund
Enligt  2  kap. 1 § 5 regeringsformen  är
varje  medborgare gentemot  det  allmänna
tillförsäkrad    föreningsfrihet,    dvs.
frihet att sammansluta sig med andra  för
allmänna    eller    enskilda     syften.
Föreningsfriheten får enligt 2 kap. 14  §
begränsas     endast    såvitt     gäller
sammanslutningar, vilkas verksamhet är av
militär   eller  liknande   natur   eller
innebär förföljelse av folkgrupp av  viss
ras,  med  viss  hudfärg eller  av  visst
etniskt ursprung.
Sverige   ratificerade   år   1971   FN-
konventionen  om  avskaffandet  av   alla
former av rasdiskriminering (SÖ 1971:40).
Konventionen    syftar    till    faktisk
jämlikhet    mellan    människor     utan
åtskillnad på grund av ras, hudfärg eller
nationellt   eller   etniskt    ursprung.
Konventionsstaterna har  åtagit  sig  att
förbjuda  och  med alla  lämpliga  medel,
däribland     den    lagstiftning     som
omständigheterna påkallar, göra  slut  på
rasdiskriminering     från     personers,
gruppers   eller   organisationers   sida
(artikel 2 1 d). Staterna skall, i  syfte
att  avskaffa rasdiskrimineringen och med
vederbörligt  beaktande av  de  principer
som omfattas av den allmänna förklaringen
om  de mänskliga rättigheterna och av  de
rättigheter  som  uttryckligen  anges   i
artikel  5,  bl.a.  olagligförklara   och
förbjuda  organisationer och  organiserad
och  annan  propaganda  som  främjar  och
uppmanar   till  rasdiskriminering   samt
förklara     deltagande     i      dylika
organisationer eller dylik verksamhet som
en  brottslig handling, straffbar  enligt
lag  (artikel  4  b). I artikel  5  nämns
bl.a.    rätten    till    åsikts-    och
yttrandefrihet samt till församlings- och
föreningsfrihet i fredligt syfte.
Ett  förslag  till  lagstiftning  riktad
mot rasistiska organisationers verksamhet
lades  år  1991  fram av Utredningen  för
åtgärder  mot  etnisk  diskriminering   i
betänkandet   Organiserad   rasism   (SOU
1991:75).  Utredningen  föreslog  en   ny
bestämmelse   i   brottsbalken   avseende
organiserad    rasism   och    stöd    åt
organiserad   rasism.  Enligt   förslaget
skulle det göras straffbart att delta  i,
bilda eller stödja en sammanslutning som,
genom  att medverka i eller uppmana  till
brottslighet som innebär våld, hot  eller
tvång,  måste  anses  förfölja  folkgrupp
eller  annan  sådan grupp av personer  på
grund  av ras, hudfärg, nationellt  eller
etniskt  ursprung  eller  trosbekännelse.
Motsvarande bestämmelse föreslogs införas
i tryckfrihetsförordningen.
Regeringen   gjorde   bedömningen    att
utredningens    förslag    inte     borde
genomföras (prop. 1993/94:101 s. 23)  och
anförde  bl.a.  att  det  kunde  förutses
stora  svårigheter  i bevishänseende.  De
sammanslutningar      som      förslagets
straffbestämmelse tog sikte på torde inte
vara  registrerade och kan lätt ombildas.
I  praktiken torde det vara fråga om löst
sammansatta   grupperingar   utan   någon
egentlig           organisationsstruktur.
Svårigheten  att  tillämpa  de   aktuella
bestämmelserna  kunde  enligt  regeringen
leda   till   att   bestämmelserna   blir
ineffektiva  och  därigenom   utgör   ett
dåligt  hjälpmedel i kampen mot rasismen.
En  rasistisk  organisation kan  nämligen
oförtjänt komma att uppfattas som godkänd
i  samhället  i  fall då inget  rättsligt
förfarande  inleds  eller,  om  så  sker,
detta  inte  leder  till  fällande   dom.
Ytterligare   en   aspekt   var    enligt
regeringen  att det är svårt att  utforma
straffbestämmelser av den typ utredningen
föreslagit     utan    att     eftersätta
grundläggande   rättssäkerhetskrav    som
förutsebarhet  och  avgränsning  av   det
straffbara  området.  Som  hade  påpekats
från  ett  flertal remissinstanser  fanns
det   i   en   rad  hänseenden  betydande
osäkerhet om den närmare innebörden av de
föreslagna          straffbestämmelserna.
Osäkerheten     gällde     både     vilka
sammanslutningar som bestämmelsen  skulle
vara  tillämplig på och vilken befattning
med  sammanslutningen som var avsedd  att
medföra  ansvar. Eftersom  de  föreslagna
straffbestämmelserna skulle föra med  sig
en  inskränkning  av  den  grundlagsfästa
föreningsfriheten   talade   detta    med
särskild styrka mot förslaget.
Kommittén     om    straffansvar     för
organiserad brottslighet, m.m.  avlämnade
i  oktober  2000 betänkandet  Organiserad
brottslighet,  hets mot  folkgrupp,  hets
mot  homosexuella, m.m. - straffansvarets
räckvidd (SOU 2000:88).
En  av kommitténs huvuduppgifter var att
överväga   om   det  borde  införas   ett
straffansvar  för  aktivt  deltagande   -
t.ex.  finansiering av verksamheten eller
upplåtelse av lokal - i en sammanslutning
som  har  brottslighet som ett väsentligt
inslag    i   sin   verksamhet.   Däremot
avvisades  i  direktiven ett straffansvar
för själva medlemskapet i organisationer.
Enligt   direktiven   skulle   en   sådan
kriminalisering utgöra ett alltför  stort
ingrepp i föreningsfriheten, och dessutom
skulle  den  komma att träffa förfaranden
som  helt  saknar straffvärde.  Kommittén
diskuterade  förutsättningarna   för   en
utvidgad   kriminalisering   av    aktivt
deltagande    i    eller    stöd     till
sammanslutningar      där       allvarlig
brottslighet   förekommer   och    gjorde
därefter   bedömningen   att   en   sådan
utvidgning    inte   borde    genomföras.
Kommittén  pekade dock på en lösning  som
innebär    att   det   införs   särskilda
straffbestämmelser, som direkt tar  sikte
på just de förfaranden som borde omfattas
av   en   utvidgning  av  det  straffbara
området. En konkret modell för utvidgning
av     det     kriminaliserade    området
utarbetades.  Enligt denna modell  skulle
det i brottsbalken tas in en ny paragraf,
som  riktar  sig mot personer  i  ledande
ställning   i   en   sammanslutning   där
allvarlig brottslig verksamhet förekommer
och mot dem som lämnar stöd till en sådan
sammanslutning. Kommittén ansåg dock inte
att   en   sådan  kriminalisering   borde
införas.  Bestämmelserna  skulle  närmast
komma   att  utgöra  kompletteringar   av
nuvarande     regler    om     medverkan,
förberedelse och stämpling till brott och
skulle följaktligen få ett förhållandevis
begränsat             tillämpningsområde.
Bestämmelserna   skulle    vidare    vara
förknippade     med     svårigheter     i
bevishänseende,         och         vissa
tillämpningsproblem    kunde    förutses.
Sammantaget  betydde  problemen  att  det
kunde  befaras  att  bestämmelserna  inte
skulle  bli  särskilt  effektiva.  Vidare
fanns  det enligt kommittén en  risk  för
att vissa organisationer som i dag verkar
tämligen  öppet skulle välja  att  övergå
till  "underjordisk" verksamhet  eller  i
vart  fall försöka organisera sig så  att
det  blir  svårt att identifiera personer
med ledande ställning i organisationen.
En   kriminalisering   enligt   modellen
skulle  enligt kommitténs bedömning  inte
innebära   en   sådan   begränsning    av
föreningsfriheten  som   förutsätter   en
ändring  i  regeringsformen. En  fråga  i
sammanhanget var emellertid om  en  sådan
kriminalisering ändå skulle kunna medföra
att     möjligheten     till     politisk
opinionsbildning   inskränktes   på   ett
otillbörligt  sätt.  I  direktiven   till
utredningen  hade  konstaterats  att  det
inom   miljörörelsen  och   fredsrörelsen
finns grupper som för att uppnå politiska
mål  som  i och för sig är accepterade  i
ett demokratiskt samhälle använder sig av
metoder  som  är brottsliga och  genomför
sina aktioner i organiserad form. Även om
de   brottsliga  gärningarna  som  sådana
givetvis  måste beivras kunde det  enligt
direktiven inte komma i fråga att ingripa
mot   deltagandet  i  eller  stödet  till
sådana organisationer i och för sig. Just
ett sådant ingripande skulle innebära att
möjligheterna        till        politisk
opinionsbildning  skulle  kringskäras  på
ett   sätt  som  är  oacceptabelt  i  ett
demokratiskt  samhälle. Enligt  kommittén
kunde  det  inte gärna komma i fråga  att
utforma   straffbestämmelserna   på   ett
sådant  sätt  att skillnad  skulle  göras
mellan olika sammanslutningar beroende på
vilka mål de vill uppnå med de brottsliga
aktiviteterna.   Kommittén   ansåg    att
övervägande skäl talade mot att införa de
diskuterade lagbestämmelserna.  Kommittén
gjorde  bedömningen att någon  utvidgning
inte  borde  ske  av det  kriminaliserade
området såvitt gäller deltagande i  eller
stöd  till  de sammanslutningar  där  det
förekommer allvarlig brottslighet.
Kommittébetänkandet   har   legat   till
grund    för   regeringens   förslag    i
propositionen  Hets  mot  folkgrupp  m.m.
(prop.  2001/02:59). Frågan  om  det  bör
införas  ett  utvidgat  straffansvar  för
aktivt deltagande i en sammanslutning som
har   brottslighet  som  ett   väsentligt
inslag i sin verksamhet behandlades  inte
i propositionen.
Säkerhetspolisens     verksamhet     för
författningsskydd       har        enligt
verksamhetsberättelsen för 2001 inriktats
på  inhemska  grupper  och  nätverk  samt
enskilda   individer   som   genom   sitt
handlande visat att de är beredda att  ta
till  våld  eller  hot  i  syfte  att  nå
politisk  vinning eller som  kan  befaras
stödja  sådana  aktiviteter.  Det  gäller
främst  personer  med koppling  till  Vit
makt eller den autonoma miljön.
Antalet  anmälda  brott  med  ideologisk
koppling   till  vit  makt-miljön   ökade
mellan  1999 och 2000 från 1 331  till  2
092.   Ökningen  avsåg  mest   hets   mot
folkgrupp,  skadegörelse  och  olaga  hot
medan   antalet  våldsbrott   visade   en
svagare ökning. Antalet anmälda brott  av
antifascister och övrig vänster  var  383
år  2000  mot  113 år 1997. År  2000  var
misshandel  det tredje vanligaste  av  de
aktuella   brotten,  efter  klotter   och
skadegörelse.
Enligt  verksamhetsberättelsen hade  var
femte             till             sjätte
kommunalnämndsordförande   övervägt   att
lämna sitt uppdrag på grund av inträffade
hot.  I  september 2001  tillsattes  inom
Regeringskansliet en arbetsgrupp mot våld
och  hot  mot politiker. I november  2002
presenterades  handboken  Ett   hot   mot
demokratin  och broschyren Hot  och  våld
mot  politiker. Broschyren är  tänkt  som
ett  stöd  till  den  förtroendevalde  om
denne    skulle    utsättas    för     en
hotsituation.
Enligt  budgetpropositionen för år  2003
(prop. 2002/03:1 utg. omr. 4) prioriteras
bl.a.  att  polisen  skall  utveckla  sin
förmåga att bekämpa våldsbrott och  brott
med  rasistiska eller främlingsfientliga,
antisemitiska och homofobiska inslag  (s.
18).  Regeringen framhåller (s.  29)  att
ordningsstörningar och våld av  det  slag
som förekom vid Europeiska rådets möte  i
Göteborg  utgör ett hot mot demokratin  i
flera avseenden. Sådana angrepp hotar att
hindra demokratiskt valda företrädare att
mötas,    och   de   hotar   att   hindra
demokratiska  organisationer   från   att
anordna  demonstrationer eller  på  annat
sätt   uttrycka  åsikter.  Dessutom   kan
angreppen leda till att människor skadas,
egendom  förstörs  och  samhället   känns
otryggare.  Enligt  propositionen   skall
polisen    och   rättsväsendets    övriga
myndigheter  ha goda möjligheter  och  en
hög   beredskap   att   effektivt   kunna
förebygga    och    bekämpa    allvarliga
ordningsstörningar.
I  budgetpropositionen  (utg.omr.  1  s.
16)   redovisas  också  att   det   under
2000-2002   genomförts  ett   långsiktigt
utvecklingsarbete   för    den    svenska
folkstyrelsen   -  Tid   för   demokrati.
Avsikten med utvecklingsarbetet har varit
att    utveckla    medborgarnas    aktiva
deltagande      i      de       politiska
beslutsprocesserna  och  i  samhället   i
övrigt.  Ambitionen  har  varit  att   nå
sådana  grupper som vanligen inte  nås  i
demokratiutvecklingsarbetet  Under   2000
genomfördes  ett  nationellt  rådslag  om
demokrati och delaktighet, och bidrag har
lämnats       till      projekt       för
utvecklingsarbete   för    den    svenska
folkstyrelsen.    En    utvärdering    av
utvecklingsarbetet aviserades. Regeringen
avser att med beaktande av resultatet  av
utvärderingen överväga hur det  fortsatta
stödet för demokratiutveckling skall vara
organiserat.
Göteborgskommittén hade som uppgift  att
göra   en  kartläggning  och  analys   av
händelserna i samband med EU-toppmötet  i
Göteborg   den  14-16  juni   2001.   Med
utgångspunkt   i  den  analysen   och   i
erfarenheter  av liknande evenemang  hade
kommittén   att  överväga   och   föreslå
åtgärder  som  med behållen  respekt  för
demonstrationsfriheten kan leda till  att
allvarliga     ordningsstörningar     kan
förebyggas.  Kommittén  redovisade   sitt
arbete  i betänkandet Göteborg 2001  (SOU
2002:122).    Enligt    kommittén     kan
protesterna  i Göteborg inte  enbart  ses
som ordningsfrågor som skall hanteras med
polisiära  insatser.  En  analys  av   de
bakomliggande  orsakerna  visar  att  det
framför  allt handlar om frågor som  bara
kan  lösas politiskt inom de demokratiska
strukturerna.    När    det     politiska
engagemanget liksom den politiska  arenan
förändras  krävs nya kanaler  för  dialog
och påverkan. Dagens nya rörelser präglas
av  en  mångfald  av åsikter,  ett  icke-
hierarkiskt nätverk, avsaknad av visionen
om     den    stora    samhällslösningen,
engagemang  i de konkreta orättvisorna  i
världen  samt  ett växande medieberoende.
Upparbetade  kanaler, t.ex. traditionella
folkrörelser   och   politiska   partier,
fångar inte alltid upp de nya rörelsernas
uttryckssätt. Kommittén betonar vikten av
den  politiska dialogen i form av  samtal
och   andra  kanaler  för  påverkan   och
deltagande     i     det     demokratiska
beslutsfattandet. Kommittén  konstaterade
brister rörande polisens insatser för att
förebygga    och    bekämpa    allvarliga
ordningsstörningar och  föreslog  en  rad
förbättringar.  Kommittén föreslog  också
att  det  införs ett förbud mot maskering
vid  demonstrationer  och andra  liknande
sammankomster.
Tidigare behandling
Riksdagen behandlade utförligt frågor  om
rasistisk  brottslighet under våren  1994
med anledning av ett regeringsförslag  om
åtgärder  mot rasistisk brottslighet  och
etnisk   diskriminering   i   arbetslivet
(prop. 1993/94:101, bet. 1993/94:JuU13).
Justitieutskottet,    som    tillstyrkte
regeringens  förslag, delade  regeringens
bedömning    att    FN-konventionen    om
avskaffande    av    alla    former    av
rasdiskriminering inte innebär en absolut
plikt att lagstifta om ett sådant förbud,
utan  att  varje stat har rätt att  själv
bestämma vilka metoder som skall användas
för att uppfylla konventionens syfte. Den
svenska      lagstiftningen     uppfyllde
konventionens krav, eftersom  den  medför
att varje yttring av rasism är förbjuden,
vilket i praktiken tvingar organisationer
som    främjar   rasdiskriminering   till
passivitet.  Med  hänvisning  till  bl.a.
svårigheter        att       upprätthålla
grundläggande   rättssäkerhetskrav    vad
gäller  förutsebarhet och avgränsning  av
det    straffbara    området    avstyrkte
justitieutskottet motioner om förbud  mot
rasistiska   organisationer.   År    1996
vidhöll justitieutskottet denna bedömning
(bet. 1995/96:JuU14).
Konstitutionsutskottet   behandlade    i
betänkande 1996/97:KU14 bl.a.  en  motion
om  kriminalisering av den som  deltar  i
eller lämnar stöd till sammanslutning som
ägnar   sig   åt  rasistisk   förföljelse
antingen  genom  att  ligga  bakom  eller
uppmana  till allvarliga brott. Utskottet
ansåg  att  riksdagen borde vidhålla  sin
tidigare bedömning i fråga om förbud  mot
rasistiska   organisationer   m.m.    och
avstyrkte motionen.
Konstitutionsutskottet   avstyrkte   med
hänvisning     till     ett      aviserat
utredningsarbete       i       betänkande
1997/98:KU32  en motion  om  ändringar  i
regeringsformen  som  syftade  till   att
kunna kriminalisera enskilds deltagande i
organiserad brottslighet.
Våren   2000  avstyrkte  utskottet   ett
liknande  motionsyrkande  med  hänvisning
till  arbetet i Kommittén om straffansvar
för  organiserad brottslighet m.m.  (bet.
1999/2000:KU11).
Våren  2002  behandlade  utskottet  åter
frågan   (bet.   2001/02:KU15   s.   82).
Utskottet hänvisade till att Kommittén om
straffansvar för organiserad brottslighet
m.m.  i oktober 2000 redovisat resultatet
av  sitt  arbete (SOU 2000:88). Kommittén
ansåg efter ingående överväganden att det
inte  borde  ske  en  utvidgning  av  det
kriminaliserade  området  såvitt   gäller
deltagande    i    eller    stöd     till
sammanslutningar   där   det   förekommer
brottslighet.    Remissbehandlingen    av
utredningens betänkande ledde  inte  till
att    regeringen   gjort   någon   annan
bedömning.  Mot bakgrund  av  att  frågan
nyligen utretts var utskottet inte berett
att ställa sig bakom ett tillkännagivande
till regeringen i kriminaliseringsfrågan.
En reservation (kd) avgavs.
Utskottets ställningstagande
Utskottet   anser  liksom  vid   tidigare
ställningstaganden       att        bl.a.
svårigheterna      att       upprätthålla
grundläggande   rättssäkerhetskrav    vad
gäller  förutsebarhet och avgränsning  av
det  straffbara området för med  sig  att
ett  förbud mot rasistiska organisationer
inte   bör  införas.  Motion  K322   (mp)
avstyrks.
När  det  gäller frågan om det politiska
våldet    delar   utskottet   självfallet
motionärernas uppfattning  om  vikten  av
att  våldsromantik  och  antidemokratiska
handlingar        motverkas.        Bland
prioriteringarna    för    polisen    och
rättsväsendet   i   övrigt   ingår    att
förebygga    och   bekämpa   brott    med
rasistiska och främlingsfientliga  inslag
liksom  sådana  händelser som  inträffade
under  EU-mötet  i Göteborg  våren  2001.
Företeelserna måste emellertid  motverkas
också  i andra sammanhang. Det är  enligt
utskottets  mening  bl.a.  angeläget  att
främja   ett  aktivt  deltagande   i   de
politiska  beslutsprocesserna inom  ramen
för  den  representativa demokratin.  Ett
sådant långsiktigt utvecklingsarbete  har
skett  i  projektet  Tid  för  demokrati.
Enligt    utskottets   mening   är    ett
tillkännagivande till regeringen i frågan
inte påkallat. Utskottet avstyrker motion
K385 yrkande 10 (fp).

Negativ föreningsfrihet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning  till
tidigare     ställningstaganden      ett
motionsyrkande  om förstärkning  av  den
negativa föreningsrätten.
Jämför  reservation 6 (m,  fp,  kd,  och
c).
Motionen
I  motion  K379 av Bo Lundgren m.fl.  (m)
begärs   ett   förslag  om   ändring   av
regeringsformen vad gäller  den  negativa
föreningsfriheten      (yrkande      13).
Motionärerna anser att det med rätten att
ansluta  sig  till  en förening  rimligen
också  borde  följa  en  rätt  att   utan
sanktion utträda ur en förening, men  att
en  sådan  rätt är långt ifrån given  med
nuvarande       regelsystem.       Enligt
motionärerna  förekommer det  fortfarande
att  en facklig organisation nekar  eller
ställer  upp hinder när en medlem  önskar
utträda.  På  samma sätt kan  det  uppstå
svårigheter    när    ett    arbetsgivare
förbundit   sig   att   endast   anställa
personer  med  viss facklig tillhörighet.
Det   förekommer  enligt  motionen  också
påtryckningar    på   arbetsgivare    att
acceptera  kollektivavtal. Den  nuvarande
bristen  i  regeringsformen  bör  snarast
avhjälpas   på  så  sätt   att   det   av
grundlagen   uttryckligt   framgår    att
enskilda   kan   ingå  exempelvis   icke-
kollektivavtalsbundna arbetsrättsavtal.
Gällande regler
Enligt  2  kap. 1 § 5 regeringsformen  är
varje  medborgare gentemot  det  allmänna
tillförsäkrad föreningsfrihet: frihet att
sammansluta  sig med andra  för  allmänna
och  enskilda syften. Enligt 2 kap.  2  §
regeringsformen   är   varje   medborgare
gentemot  det allmänna skyddad mot  tvång
att     delta    i    sammankomst     för
opinionsbildning  eller  i  demonstration
eller  annan  meningsyttring  eller   att
tillhöra     politisk     sammanslutning,
trossamfund  eller  annan  sammanslutning
för  åskådning  i  politiskt,  religiöst,
kulturellt eller annat sådant hänseende.
Tidigare riksdagsbehandling
Frågan  om den negativa föreningsfriheten
har  behandlats av konstitutionsutskottet
vid  ett  flertal tillfällen (se bet.  KU
1983/84:8,  KU 1984/85:30, KU 1986/87:17,
KU 1987/88:9, KU 1987/88:32, 1989/90:KU7,
1990/91:KU6,  1992/93:KU2, 1999/2000:KU11
och  2001/02:KU15). Vid  varje  tillfälle
har motionerna avstyrkts. Som skäl härför
har  i  huvudsak anförts att det inte  är
praktiskt möjligt eller lämpligt att till
utredning  ta upp också den i sin  helhet
mycket      omfattande     frågan      om
rättighetsskydd  för  enskild  mot  annan
enskild.  Frågor  om sådant  skydd  borde
enligt  utskottets  mening  som  dittills
lösas  inom  den  vanliga lagstiftningens
ram.
I  betänkande  1993/94:KU24  behandlades
regeringens  proposition om inkorporering
av  Europakonventionen och andra fri- och
rättighetsfrågor.  Utskottet   behandlade
bl.a.   en   motion  vari  begärdes   ett
tillkännagivande  till   rege-ringen   om
grundlagsfäst    negativ   föreningsrätt.
Utskottet  som avstyrkte motionen  gjorde
följande bedömning (s. 49).
De  personer  eller organisationer  mot
vilka  en skyddsregel i grundlagen  för
den  negativa föreningsfriheten  skulle
verka     bör,     som     Fri-     och
rättighetskommittén anför, ha rätt  att
någorlunda  detaljerat  få  veta  vilka
handlingar  från  deras  sida  som   är
förbjudna.  Detta låter sig inte  göras
med  hjälp  av  sådana allmänna  regler
som     skulle    bli    aktuella     i
regeringsformen.  Utskottet  anser  att
det  inte  heller  är  möjligt  att   i
grundlagen reglera vilka påföljder  som
eventuellt  skall följa  då  exempelvis
en     facklig     organisation,     en
arbetsgivare    eller    arbetskamrater
utövar    påtryckningar    på     eller
diskriminerar en enskild.
Ett  ytterligare  problem  som  skulle
uppstå  om  ett skydd för den  negativa
föreningsfriheten      infördes       i
grundlagen  är, som kommittén  påpekar,
hur  en  sådan reglering skall förhålla
sig till principen om avtalsfrihet.  En
grundlagsreglering  av   den   negativa
föreningsfriheten ger  nämligen  upphov
till   frågan  om  denna  skall   anses
innefatta  förbud mot  vissa  typer  av
avtalsklausuler,             exempelvis
organisationsklausuler.       Utskottet
anser   i  likhet  med  kommittén   att
principen om avtalsfrihet är så  viktig
att denna inte bör inskränkas annat  än
i   de  fall  då  avtalsfriheten  klart
missbrukas.    Inte    heller     detta
förhållande  är  möjligt  att  på   ett
lämpligt    sätt    avgränsa    i    en
grundlagsregel.
I  betänkande  1997/98:KU32  behandlades
åter  frågan om förstärkt skydd  för  den
negativa   föreningsfriheten.   Utskottet
gjorde då följande bedömning.
Den      grundlagsskyddade     negativa
föreningsrätten  ger  medborgarna   ett
skydd  mot  att  det  allmänna  tvingar
någon    att   tillhöra   en   politisk
sammanslutning,    trossamfund    eller
annan  sammanslutning för  åskådning  i
politiskt, religiöst, kulturellt  eller
annat  sådant hänseende. Den europeiska
konventionen  angående  skydd  för   de
mänskliga    rättigheterna    och    de
grundläggande friheterna  gäller  sedan
den  1  januari 1995 som lag i Sverige.
Enligt  konventionen  skall  envar  äga
rätt   till   frihet  att   deltaga   i
fredliga   sammankomster   samt    till
föreningsfrihet,    däri     inbegripet
rätten  att bilda och ansluta sig  till
fackföreningar  för  att  skydda   sina
intressen.   Enligt   sin   ordalydelse
garanteras    endast    den    positiva
föreningsfriheten. Europadomstolen  har
emellertid  fastslagit att rätten  till
föreningsfrihet inbegriper  rätten  att
inte   vara   medlem  av  en  förening.
Utskottet   vidhåller   sin    tidigare
inställning  när det gäller  frågan  om
en   utvidgad   grundlagsfäst   negativ
föreningsrätt   och  avstyrker   därför
motionerna.
Motionsyrkanden liknande det nu  aktuella
behandlades  åren  2000  och  2002  (bet.
1999/2000:KU11  resp. bet. 2001/02:KU15).
Utskottet     vidhöll    sin     tidigare
inställning   i   frågan  och   avstyrkte
motionsyrkandena.   År   2000    framhöll
utskottet  att  några nya  omständigheter
som     talade    för    att    förstärka
regeringsformens skydd för  den  negativa
föreningsfriheten inte  hade  framkommit.
Vid båda tillfällena avgavs reservationer
(m, kd, c och fp).
Utskottets ställningstagande
Utskottet   har   vid   flera    tidigare
tillfällen  avstyrkt  motionsyrkanden  om
förstärkning  av  regeringsformens  skydd
för den negativa föreningsfriheten.
Utskottet  anser  fortfarande  att   det
inte  framkommit några nya omständigheter
som     talar     för    att    förstärka
regeringsformens skydd för  den  negativa
föreningsfriheten. Motion K379 yrkande 13
(m) avstyrks.

Retroaktivitetsförbud
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning  till
tidigare   bedömningar  en   motion   om
utvidgning  av  området för  förbud  mot
retroaktiv  lagstiftning och  en  motion
om    ytterligare    begränsningar    av
riksdagens  möjligheter att  besluta  om
retroaktiv tillämpning av skattelag.
Jämför reservation 7 (m, kd, c).
Motionerna
I  motion K241 av Maud Olofsson m.fl. (c)
begärs        en        översyn        av
retroaktivitetsförbudet i  2  kap.  10  §
regeringsformen    som    skyddar     mot
retroaktiv   lagstiftning  i   fråga   om
strafflagstiftning  och   skatter   eller
avgifter  (yrkande 35). Det finns  enligt
motionen problem när andra regler  ändras
med  retroaktiv verkan. Det är  uppenbart
att  förändringar av t.ex. bidrag kan  ha
nog  så  stor betydelse för företags  och
enskildas    möjligheter   att    planera
långsiktigt.   Det   är   därför   enligt
motionen      önskvärt      att      göra
retroaktivitetsförbudet    mer    allmänt
tillämpligt  i fråga om all  lagstiftning
med   retroaktiv  verkan  som  missgynnar
medborgare eller en grupp av medborgare.
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)  begär  i
motion  K237  att regeringen skall  lägga
fram  förslag  till  sådana  ändringar  i
regeringsformen    att     det     införs
ytterligare       begränsningar        av
möjligheterna  för  riksdagen   att   med
hänvisning  till  särskilda  skäl   fatta
beslut   om  skatter  och  avgifter   med
retroaktiv verkan. Motionären vänder  sig
mot det nuvarande utrymmet för undantaget
som medger att skatt eller statlig avgift
får  tas ut trots att lagen inte trätt  i
kraft när omständigheterna inträffat.
Gällande regler m.m..
Enligt   2  kap.  10  §  första   stycket
regeringsformen  får straff  eller  annan
påföljd inte åläggas för gärning som icke
var  belagd  med  brottspåföljd  när  den
förövades.   Ej   heller   får    svårare
brottspåföljd  åläggas för  gärningen  än
den  som var föreskriven då. Samma gäller
även   förverkande  och  annan   särskild
rättsverkan   av  brott.   Enligt   andra
stycket får skatt eller avgift ej uttagas
i  vidare mån än som följer av föreskrift
som    gällde    när   den   omständighet
inträffade   som  utlöste  skatt-   eller
avgiftsskyldigheten.   Finner   riksdagen
särskilda skäl påkalla det, får dock  lag
innebära  att skatt eller statlig  avgift
uttages trots att lagen inte hade trätt i
kraft    när    nyssnämnda   omständighet
inträffade,    om    regeringen     eller
riksdagsutskott  då hade  lämnat  förslag
härom   till   riksdagen.   Med   förslag
jämställs ett meddelande i skrivelse från
regeringen  till riksdagen om att  sådant
förslag är att vänta.
1973  års  fri-  och rättighetsutredning
övervägde  att  införa  ett  förbud   mot
retroaktiv lagstiftning enligt 8 kap. 3 §
regeringsformen,  dvs.  föreskrifter   om
förhållandet  mellan  enskilda  och   det
allmänna,  som avser ingrepp  i  enskilda
personliga eller ekonomiska förhållanden.
Av två skäl fann utredningen att det inte
var   möjligt  att  föreslå  ett   sådant
förbud.  Först  konstaterades  att  något
undantagslöst   förbud   mot   retroaktiv
lagstiftning  inte  upprätthålls  på   de
angivna  rättsområdena, och att i lagtext
med   någon   grad   av  precision   ange
förutsättningarna  för  när  avsteg   får
medges   fann   utredningen   inte   vara
möjligt. Till det sagda kom problemet att
avgöra  vad som skall förstås med att  en
lag   är   tillbakaverkande   eller   har
retroaktiv  verkan. Utanför straffrättens
område,  menade utredningen, är det  ofta
oklart  och  föremål för delade  meningar
vad  som  skall anses vara en  retroaktiv
verkan av en lag (SOU 1975:75 s. 159).
Rättighetsskyddsutredningen,  som   1978
övervägde  frågan om förstärkt skydd  mot
retroaktiv lagstiftning, framhöll att det
varit  en angelägen uppgift att fortsätta
övervägningarna om retroaktivitetsförbud.
Som  de tidigare övervägandena hade visat
uppställde  sig emellertid  några  ganska
svårlösta   problem  när  man  undersökte
möjligheterna  att  vidga  förbudet   mot
retroaktiv lagstiftning. Ett bestod i att
man  dittills  inte helt  kunnat  undvika
retroaktivitet i lagstiftningsarbetet  på
något  rättsområde utanför straffrättens.
Ett annat huvudproblem var att avgöra vad
som  skall  förstås med  att  en  lag  är
tillbakaverkande  eller  har   retroaktiv
verkan.  Utanför straffrätten fanns  inga
godtagna principer för att avgöra  detta.
Det  hade inte varit möjligt att överväga
hela  frågan  om en vidgning av  förbudet
mot    retroaktiv    lagstiftning,    och
utredningen  begränsade  sig   till   ett
förslag om att retroaktivitetsförbudet  i
2   kap.   10  §  regeringsformen  skulle
utvidgas  till  att utöver  straffrättens
område gälla föreskrifter om skatt  jämte
avgifter  till det allmänna (SOU  1978:34
s. 156).
Utredningen  anförde  inledningsvis  att
huvudskälet  mot retroaktiv  lagstiftning
är  att en sådan lagstiftning bryter  mot
grundsatsen att man i förväg skall  kunna
bedöma  de  rättsliga  konsekvenserna  av
sitt handlande. En medborgare som handlar
med utgångspunkt i gällande rätt riskerar
att  hans  handling  kommer  att  bedömas
enligt  regler som tillkommit i efterhand
när  han  inte kan göra gjort ogjort.  Om
retroaktiviteten  innebär  skärpning   av
skattelag  kan han t.ex. i efterhand  bli
vägrad   avdrag  för  utgifter  som   var
avdragsgilla   när   de   bestreds.   Ett
indirekt   resultat  är  ofta   att   den
enskilde  finner  att han  har  gjort  en
civilrättslig  handling  som   han   inte
skulle  ha gjort - eller skulle ha  gjort
på  annat  sätt  - om han vetat  hur  den
skulle bli bedömd skatterättsligt.
Å  ena  sidan var det enligt utredningen
ett    samhällsintresse   av   vikt   att
lagstiftaren  skall kunna  handla  snabbt
sedan   han  väl  fått  ögonen   på   ett
oförutsett  och  inte önskvärt  sätt  att
utnyttja  skatteregler.  Direkt  stötande
skulle  det vara om just det förhållandet
att regeringen lägger fram en proposition
med  förslag  till lag  som  hindrar  ett
visst  slag  av kringgående transaktioner
till    följd    av   ett   undantagslöst
retroaktivitetsförbud skulle leda till en
ökning av sådana transaktioner fram  till
dess  att  lagen trätt i kraft.  Å  andra
sidan  kan  den  skattskyldige  som  vill
förutse   skattekonsekvenserna  av   sitt
handlande    känna    sig    osäker    om
lagstiftarens  planer.  Utredningen  fann
att  rimlig  hänsyn  till  de  motstående
intressena   togs  om  ett   förbud   mot
retroaktiv             skattelagstiftning
kompletterades  med  ett   undantag   för
sådana situationer där de skattskyldiga i
förväg  har fått ett auktoritativt besked
om  att en kommande skatteregel avsågs få
retroaktiv tillämpning.
Fri-  och  rättighetskommittén övervägde
i     sitt     betänkande    Fri-     och
rättighetsfrågor  - Regeringsformen  (SOU
1993:40,   Del  A,  s.  110)  frågan   om
bestämmelsen i 2 kap. 10 § andra  stycket
regeringsformen om förbud mot  retroaktiv
skattelagstiftning    är     tillräckligt
effektiv   eller   om   reglerna    borde
förändras.  Kommittén  framhöll  att  det
utredningsarbete  som  ligger  bakom  den
nuvarande  regleringen klart visar  vilka
svårbemästrade gränsdragningsproblem  som
måste    övervinnas,    där    motstående
intressen ofta bryts mot varandra. Enligt
kommitténs  uppfattning var  de  argument
som   åberopades  till   stöd   för   den
nuvarande  regleringen alltjämt hållbara.
Den  utformning som bestämmelsen erhållit
syntes enligt kommittén också väl avvägd.
Sedan    början   av   1990-talet    har
retroaktiv  skattelagstiftning  beslutats
en eller ett par gånger per riksmöte.
Tidigare behandling
Våren   1998   avstyrkte  utskottet   ett
motionsyrkande   om   en   utredning   om
skärpning   av  förbudet  mot  retroaktiv
skattelagstiftning  (1997/98:KU32  s.   3
f.).   Utskottet   hänvisade   till   att
bestämmelserna   i   regeringsformen   om
grundläggande   fri-   och    rättigheter
nyligen   hade  utretts   av   Fri-   och
rättighetskommittén. Kommittén hade bl.a.
uttalat att dess uppfattning var att  den
utformning som bestämmelsen i 2 kap. 10 §
andra  stycket regeringsformen om  förbud
mot     retroaktiv     skattelagstiftning
erhållit  syntes  vara  lämpligt  avvägd.
Utskottet  gjorde ingen annan  bedömning.
En reservation (m) avgavs.
Våren     2002    (bet.    2001/02:KU15)
avstyrktes    ett   motionsyrkande    (c)
motsvarande det nu aktuella K241  yrkande
35.  Enligt utskottets mening gjorde  sig
de    skäl    för   att   inte    utvidga
retroaktivitetsförbudet som  anfördes  av
1973 års fri- och rättighetsutredning och
Rättighetsskyddsutredningen   fortfarande
gällande. En reservation (c) avgavs.
Utskottets ställningstagande
Utskottet    vidhåller   sina    tidigare
bedömningar. Motionerna K241  yrkande  35
(c) och K237 (m) avstyrks.

Skydd mot diskriminering
Utskottets förslag i korthet
Flera  motionsyrkanden  om  skyddet  mot
diskriminering  på  grund   av   sexuell
läggning  avstyrks med  hänvisning  till
tidigare   ställningstagande.   En   rad
motionsyrkanden  i frågor  som  omfattas
av  pågående  utredningsarbete  avstyrks
med       hänvisning      till       att
utredningsarbetet inte  bör  föregripas.
Ett   par   motioner  som  gäller   dels
genomgång av lagstiftning, dels  behovet
av  att motverka heteronormativitet  och
att      minoriteter     utsätts     för
diskriminering och utanförskap  avstyrks
med  hänvisning  till HomO:s  uppgifter.
Slutligen  avstyrks  en  motion  om   en
minoritetsombudsman.
Jämför  reservationerna  8  (v,  mp),  9
(fp), 10 (kd), 11 (fp, mp), 12 (fp),  13
(mp)  och 14 (fp, mp), särskilt yttrande
2 (c).
Motionerna
Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion
L249   en   översyn   av   2   kap.    15
regeringsformen (yrkande 8). Den  nyligen
beslutade    ändringen    i    1     kap.
regeringsformen är enligt  motionen  inte
tillräcklig på denna punkt. Homosexuella,
bisexuella och transpersoner bör omfattas
av  regeringsformens förbud i 2 kap.  mot
diskriminerande lagstiftning.
Mats  Einarsson m.fl. (v) begär i motion
K275 att 2 kap. 15 § regeringsformen  ges
följande   lydelse:  "Lag   eller   annan
föreskrift  får  ej  innebära  att  någon
missgynnas därför att han eller  hon  med
hänsyn   till   ras,   hudfärg,   etniskt
ursprung  eller sexuell läggning  tillhör
minoritet."  Motionärerna anser  att  den
nyligen  införda  ändringen  i   1   kap.
regeringsformen som föreskriver  att  det
allmänna     bl.a.     skall     motverka
diskriminering   på  grund   av   sexuell
läggning  inte  räcker för  att  motverka
diskriminering  av skäl som  har  samband
med sexuell läggning. Att diskriminerande
lagstiftning  förekommer har  inte  minst
Samboendekommittén   påvisat    i    sitt
betänkande    Nya    samboregler     (SOU
1999:104).
Också  i  motion K310 av Gabriel Romanus
m.fl. (fp, s, v, c, mp) begärs att 2 kap.
15  §  regeringsformen utvidgas  (yrkande
2).   Motionärerna  anser  att   det   är
angeläget  att införa ett skydd  mot  att
riksdagen    kan    anta    lagar     som
diskriminerar HBT-personer (homosexuella,
bisexuella   och  transpersoner).   Trots
uttalanden av riksdag och regering  finns
det    lagstiftning   som   diskriminerar
homosexuella  och  bisexuella  samt  även
transpersoner. Transpersoner är individer
vars        könsidentitet       och/eller
könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid
skiljer  sig från normen för det kön  som
registrerats för dem vid födseln.
I  motionen  begärs  också  att  sexuell
läggning  skall omfattas av 1  kap.  2  §
regeringsformen (yrkande 1). Motionärerna
anser  att riksdagen skall fullfölja  den
påbörjade  förändringen av  skrivningarna
om  diskriminering  i regeringsformens  1
kap. 2 § men att denna utvidgas till  att
också omnämna diskriminering på grund  av
könsidentitet.
I  motion  So512  av  Martin  Andreasson
m.fl.  (fp,  s,  v, c och mp)  begärs  en
översyn   av   lagstiftningen   för   att
undanröja   förekomsten  av   återstående
diskriminering   i   lagstiftningen   mot
homosexuella,       bisexuella        och
transpersoner (yrkande 5).
Tasso  Stafilidis  (v)  begär  i  motion
Ub556  (yrkande  6) ett  tillkännagivande
till  regeringen om behovet  av  åtgärder
för  att motverka heteronormativitet  och
att      minoriteter     utsätts      för
diskriminering      och      utanförskap.
Fortfarande existerar det enligt motionen
en    heterosexuell   norm.   Homo-   och
bisexuella  diskrimineras  fortfarande  i
lagstiftningen.      De      osynliggörs,
nedvärderas, särbehandlas och utsätts för
våld  enbart  på  grund av  sin  sexuella
läggning. Könsrollsnormerna tillåter  ett
alltför litet spelrum för män och kvinnor
att  utveckla sin egen könsidentitet  och
inskränker  livet för transpersoner,  som
helt eller delvis vill leva i en könsroll
traditionellt  förbehållen  det  motsatta
könet.
Gustav  Fridolin  (mp)  begär  i  motion
K395   ett  lagförslag  med  förbud   mot
åldersdiskriminering. I motsats till  vad
som gäller för diskriminering på grund av
kön,  etnicitet eller funktionshinder  är
åldersdiskriminering inte  förbjudet.  En
krogägare   har  rätt  att   diskriminera
myndiga     människor     genom     olika
åldersgränser. Samhället bör inte tillåta
någon form av diskriminering. Vissa i dag
befintliga  åldersgränser  bör  behållas.
Det  gäller  20-årsgränsen för  inköp  av
alkohol  på  Systembolaget  och  likartad
"skyddslagstiftning".     Det     privata
näringslivet  skall  dock  inte  tillåtas
diskriminera människor.
I  motion  So444  av  Kenneth  Johansson
m.fl.   (c)  begärs  åtgärder   för   att
förhindra  åldersdiskriminering  (yrkande
3).      Det     behövs     en     samlad
diskrimineringslagstiftning  för  att  ge
diskrimineringsombudsmannen           ett
kraftfullt   verktyg.   En   sammanhållen
lagstiftning  som  också  gäller  utanför
arbetslivet  gör det möjligt  att  ställa
krav på en större del av arbetslivet  som
också    omfattar   åldersdiskriminering.
Diskriminering av äldre inom  vården  och
andra  sammanhang är enligt  motionärerna
ett reellt problem.
I  motion Sf289 av Peter Eriksson  m.fl.
(mp)  begärs att lagarna om olika  former
av   diskriminering  slås  ihop  till  en
gemensam  antidiskrimineringslag  baserad
på  mänskliga  rättigheter  (yrkande  6).
Motionärerna  anser att  diskrimineringen
måste förebyggas och motverkas inom  alla
områden  och på olika nivåer i samhället.
Det  är  en mänsklig rättighet att slippa
diskriminering  på grund av  ovidkommande
faktorer.       Jämställdhets-        och
mångfaldsplaner   skall   ingå   som   en
naturlig del av lagen.
Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion
Ju364    ett    tillkännagivande     till
regeringen      om      det       svenska
ombudsmannasystemet     (yrkande     23).
Motionärerna anser att JO:s makt  minskat
med  avskaffandet av ämbetsmannaansvaret,
och   med   införandet  av  en  rad   nya
ombudsmän  sjunkit ned till att  bli  ett
ämbetsverk  bland andra.  Ombudsmannaidén
har    försvagats   och    tunnats    ut.
Ombudsmannainstitutionen bör  tydliggöras
och  förenklas. Ingripanden mot  statliga
och  kommunala ämbetsmän och  myndigheter
bör  samordnas  under JO-ämbetet.  Övriga
ombudsmän  bör  slås  samman   till   ett
ombudsmannaämbete.  Stor   återhållsamhet
bör iakttas när det gäller att införa nya
ombudsmannauppgifter.  JO  skulle  enligt
motionärerna med en sådan ordning  kanske
återfå något av sin forna status, och det
sammanslagna ombudsmannaämbetet skulle få
större  kraft.  Det bör  enligt  motionen
vidare övervägas att utöka talerätten för
organisationer  som särskilt  tillvaratar
svaga och utsatta gruppers intressen.
I  motion  K241  av Maud Olofsson  m.fl.
(c)        begärs        en        samlad
diskrimineringslagstiftning    och     en
samordning   av   ombudsmannafunktionerna
(yrkande   37).   Med   en   sammanhållen
lagstiftning  som  också  gäller  utanför
arbetslivet   är   det  enligt   motionen
möjligt att ställa krav på en större  del
av       samhällslivet,      inkluderande
åldersdiskriminering. Med en sammanhållen
lagstiftning    kan    även    de     fem
ombudsmannafunktionerna DO,  JämO,  HomO,
HO och BO samordnas under riksdagen.
Sven  Brus  m.fl. (kd)  begär  i  motion
Sf334  (yrkande 43) att Ombudsmannen  mot
diskriminering  ges ett  särskilt  ansvar
för  opinionsbildning mot diskriminering,
främlingsfientlighet     och      rasism.
Motionärerna  anser  att  DO   eller   en
framtida Rättighetsombudsman bör  ha  ett
speciellt ansvar och fungera som motor  i
opinionsbildningen. Försöket  med  lokala
diskrimineringsombudsmän         avvisas.
Motionärerna anser vidare att DO bör vara
en  från  regeringen fristående myndighet
och  i  stället  underställas  riksdagen.
Detta bör behandlas av den utredning  som
nu      utreder     sammanslagning     av
främjandeombudsmännen.
I   motion  A213  begär  Sven  Brus  och
Kenneth       Lantz       (kd)        att
diskrimineringsombudsmän   utifrån   kön,
etnicitet och sexuell läggning sammanförs
till att avse all form av diskriminering,
bl.a. på grund av ålder (yrkande 2).
Henrik S Järrel (m) begär i motion  K280
att det inrättas ett ämbete för mänskliga
rättigheter, som bl.a. skulle  överta  de
nuvarande ombudsmannamyndigheternas  roll
och    uppgifter   samt   sortera   under
riksdagen. Motionären hänvisar  till  att
FN  har  rekommenderat sina medlemsländer
att  inrätta  ett  fristående  organ  med
uppgift  att skydda och främja  mänskliga
rättigheter. Det rimligaste  vore  därför
att   sammanföra   de   nuvarande   olika
ombudsmannainstituten till ett samlat MR-
ämbete  för  att  vinna  ökad  slagkraft,
spridning  av övergripande kompetens  och
ett bättre, integrerat tillvaratagande av
den  enskildes  rättigheter.  Ett  sådant
rättighetsorgan  bör  enligt   motionären
sortera  direkt under riksdagen  för  att
markera större oberoende, konstitutionell
tyngd och demokratisk insyn.
Paavo Vallius (s) begär i motion K366 ett
tillkännagivande  till regeringen  om  en
minoritetsombudsman. Enligt motionen  har
insikten           om          riksdagens
minoritetspolitiska  beslut   inte   nått
beslutsfattare  på ett tillfredsställande
sätt.  På den lokala nivån, där de flesta
besluten     angående    de    nationella
minoriteterna fattas, upplever många  att
de  inte får lagens stöd och att den inte
tas  på  allvar. Detta gäller  både  inom
förvaltningsområdet och utanför det.  För
att se till att intentionerna av beslutet
genomförs  även i praktiken och  för  att
informationen  om det nya  politikområdet
når   olika  intressenter  samt   berörda
myndigheter   kan   en   ny    myndighet,
minoritetsombudsmannen,      som       på
motsvarande    sätt    som    JämO    och
Diskrimineringsombudsmannen, skall  kunna
följa  upp det konkreta genomförandet  av
den  nationella minoritetspolitiken  vara
en   lösning.  Myndigheten  skulle  kunna
följa  upp det konkreta genomförandet  av
den nationella minoritetspolitiken.
Tidigare behandling m.m.
Sedan den 1 januari 2003 gäller enligt  1
kap.  2  § regeringsformen bl.a. att  det
allmänna  dels skall verka för  att  alla
människor  skall kunna uppnå  delaktighet
och  jämlikhet  i samhället,  dels  skall
motverka diskriminering på grund av  kön,
hudfärg,    nationellt   eller    etniskt
ursprung,    språklig   eller    religiös
tillhörighet,  funktionshinder,   sexuell
läggning,  ålder eller annan omständighet
som gäller den enskilde som person (prop.
2001/02:72,       bet.      2001/02:KU18,
2002/03:KU6)
I  propositionen framhölls att det  inte
är  fråga om en rättsligt bindande  regel
utan     om     ett     program-      och
målsättningsstadgande som ger uttryck för
vissa  särskilt  viktiga  principer   för
samhällsverksamhetens         inriktning.
Stadgandets  främsta funktion  är  enligt
propositionen att ålägga det allmänna att
positivt  verka för att de  ifrågavarande
målsättningarna    i   största    möjliga
utsträckning förverkligas. Till  skillnad
från reglerna i 2 kap. regeringsformen om
de  grundläggande fri- och rättigheterna,
ger  1  kap.  2  §  regeringsformen  inte
upphov  till  några rättigheter  för  den
enskilde.  I propositionen påpekades  att
den  enskilde alltså inte med stöd  av  1
kap.  2  §  regeringsformen  kan  påkalla
domstols  ingripande mot det allmänna.  I
vilken  utsträckning det  allmänna  lever
upp  till målsättningarna kan enbart  bli
föremål för politisk kontroll. Stadgandet
kan   dock  få  rättslig  betydelse   som
tolkningsdata vid tillämpningen av  olika
rättsregler.
När    det   gäller   sexuell   läggning
anfördes     i     propositionen      att
Riksförbundet        för         sexuellt
likaberättigande    begärt    att    även
könsidentitet  inkluderas i uppräkningen.
Regeringen ville med anledning  av  detta
framhålla  att uppräkningen av  otillåtna
diskrimineringsgrunder     endast      är
exemplifierande och inte uttömmande.  Det
åligger  alltså det allmänna att motverka
diskriminering även på grund av  andra  -
liknande  -  osakliga omständigheter  som
gäller den enskilde som person, än de som
uttryckligen har angetts.
I   betänkande  2001/02:KU15  behandlade
utskottet      under      våren      2002
motionsyrkanden (v) om ett  tillägg  i  2
kap. 15 § som innebär ett skydd mot lagar
och  andra  föreskrifter  som  missgynnar
någon av skäl som har samband med sexuell
läggning.   Utskottet   hänvisade    till
regeringens förslag om ändring av 1  kap.
2  §  regeringsformen. Utskottet framhöll
att   en  sådan  ändring  i  likhet   med
diskrimineringsbestämmelserna  i  2  kap.
innebär ett skydd mot att diskriminerande
lagar  stiftas  och bibehålls.  Utskottet
var  inte  berett  att  förorda  att   en
bestämmelse  om  skydd mot diskriminering
på  grund av sexuell läggning införs i  2
kap. regeringsformen eller att frågan  om
grundlagsskyddet   för   vissa    utsatta
grupper   nu   åter  blev   föremål   för
utredning (s. 43). En reservation (v  och
mp) avgavs.
I  samma  betänkande avstyrkte utskottet
ett  motionsyrkande (c) om diskriminering
av ungdomar (bet. 2001/02:KU15 s. 44 f.).
Utskottet  redovisade att kulturutskottet
nyligen   avstyrkt   motionsyrkanden   om
åldersgränserna   (bet.    2001/02:KrU8).
Kulturutskottet  hänvisade  till  att  en
ingående           genomgång           av
författningsreglerade       åldersgränser
gjorts  i  utredningsbetänkandet  Bevakad
övergång  -  Åldersgränser för  unga  upp
till     30     år     (SOU    1996:111).
Kulturutskottet   ville   framhålla   att
frågan  om  mera enhetliga  åldersgränser
kompliceras av att uppsatta åldersgränser
avser  så  skilda förhållanden som  ungas
rättigheter, deras skyldigheter och deras
behov  av  skydd.  Att med  dessa  skilda
utgångspunkter   fastställa    en    enda
enhetlig åldersgräns torde innebära stora
problem.    Kulturutskottet   var    dock
medvetet om att ungdomar upplever mängden
av      olika      åldersgränser      som
otillfredsställande  och  att   gränserna
ibland   kan  kännas  godtyckligt  satta.
Gränser  som funnits under en längre  tid
kanske    också    kan    upplevas    som
otidsenliga,        eftersom        t.ex.
samhällsutveckling                    och
utbildningsväsendets utbyggnad  på  olika
sätt   har  påverkat  ungdomars   mognad.
Åldersgränser  som ungdomar  kan  uppleva
som  orättvisa och onödiga kan också vara
sådana  som inte är författningsreglerade
utan  satta  av  t.ex.  restauranger  och
andra   nöjesarrangörer.  Kontakter   med
branschföreträdare   hade   tagits   från
Regeringskansliet,  men  överläggningarna
hade  inte lett till att splittringen  av
åldersgränser    för    tillträde    till
restauranger        m.m.         ändrats.
Kulturutskottet   hänvisade   till    att
regeringen    beslutat    tillsätta    en
parlamentarisk kommitté med  uppdrag  att
arbeta  med  frågan  om  en  sammanhållen
diskrimineringslagstiftning. I  uppdraget
ingår   att   lämna  förslag   till   hur
bestämmelserna om åldersdiskriminering  i
EG-direktivet    om   likabehandling    i
arbetslivet (2000:78/EG) skall genomföras
i     Sverige.     När     det     gäller
diskrimineringsgrunden    ålder     skall
utredningen    kartlägga     i     vilken
utsträckning det finns ett behov  av  att
införa   sådan  lagstiftning   på   andra
samhällsområden än de områden  som  täcks
av   direktivet   om   likabehandling   i
arbetslivet.
Frågan  om en samlad ombudsmannamyndighet
behandlades     hösten     2000     (bet.
2000/01:KU3).     Utskottet      framhöll
inledningsvis   i   sin   bedömning   den
särställning  som  Riksdagens   ombudsmän
har.  Utskottet ansåg inte att det  fanns
någon  anledning  att  ifrågasätta   JO:s
ställning och verksamhet.
När  det gällde frågan om att föra  ihop
de    ombudsmän   som   är   underställda
regeringen            till             en
ombudsmannaorganisation  ansåg  utskottet
att tiden nu var mogen att utreda frågan.
Enligt   utskottet   borde   således   en
utredning  tillsättas  med  uppgift   att
undersöka  om  det finns  förutsättningar
för   att  slå  samman  några  av   eller
samtliga  dessa  ombudsmannainstitutioner
till    en    institution.   Frågan    om
huvudmannaskapet  för   dessa   ombudsmän
måste, enligt utskottet, ses i ljuset  av
de  uppgifter ombudsmännen tilldelas. Vad
utskottet  anfört  gavs  regeringen  till
känna (rskr. 2000/01:33-35).
Våren    2002    behandlade    utskottet
motioner      om      en     sammanhållen
diskrimineringsorganisation och om ett MR-
ämbete.  Utskottet  hänvisade  till   att
regeringen beslutat om direktiv  till  en
kommitté  som skall utreda frågan  om  en
samlad    antidiskrimineringslagstiftning
och en samordning eller sammanslagning av
ombudsmän (bet. 2001/02:KU15 s.  29  f.).
Utskottet    konstaterade    dock     att
Barnombudsmannen   inte   omfattades   av
kommittédirektiven   och   föreslog   ett
tillkännagivande till regeringen  om  att
uppdraget  till kommittén  skall  omfatta
samtliga  ombudsmän under regeringen.  En
reservation  (s,  v)  förelåg.  Riksdagen
beslutade   i  enlighet  med   utskottets
förslag     (rskr.    2001/02:191).     I
proposition  2001/02:96  hade  regeringen
nämnt  sin  avsikt att i tilläggsdirektiv
ge   utredningen   om   en   sammanhållen
diskrimineringslagstiftning i uppdrag att
se   över   frågan  om  Barnombudsmannens
ställning.   -   Enligt   uppgift    från
Regeringskansliet                beräknas
tilläggsdirektiv     till     utredningen
beslutas under våren 2003.
Utredning om en sammanhållen
diskrimineringslagstiftning
Regeringen   har  den  31  januari   2002
beslutat   tillkalla  en   parlamentarisk
kommitté  med uppdrag bl.a. att  överväga
en      gemensam     lagstiftning     mot
diskriminering  som omfattar  alla  eller
flertalet   diskrimineringsgrunder    och
samhällsområden    och    överväga     en
samordning eller sammanslagning av  några
av        eller        samtliga        av
Jämställdhetsombudsmannen,   Ombudsmannen
mot         etnisk        diskriminering,
Handikappombudsmannen  och   Ombudsmannen
mot  diskriminering på grund  av  sexuell
läggning,  samt om den eller de  framtida
ombudsmannainstitutioner   som   föreslås
skall  vara underställda regeringen eller
riksdagen.
I  uppdraget ingår att lämna förslag till
hur           bestämmelserna           om
åldersdiskriminering i  EG-direktivet  om
likabehandling i arbetslivet (2000/78/EG)
skall  genomföras  i  Sverige  samt   att
överväga  om ett skydd mot diskriminering
av   juridiska   personer  bör   införas.
Kommittén   skall   också   överväga   om
lagstiftning mot diskriminering på  grund
av  funktionshinder, sexuell läggning och
könstillhörighet skall införas även på de
andra  områden som omfattas av direktivet
2000/43/EG om likabehandling oavsett  ras
eller      etniskt      ursprung       än
arbetslivsområdet  och   högskoleområdet.
Kommittén  skall vidare enligt direktiven
överväga   om  ett  liknande  skydd   mot
diskriminering bör införas  för  samtliga
diskrimineringsgrunder   på   ytterligare
något  eller några andra samhällsområden.
Beträffande diskrimineringsgrunden  ålder
skall   utredningen  kartlägga  i  vilken
utsträckning det finns ett behov  av  att
införa   sådan  lagstiftning   på   andra
samhällsområden än de områden  som  täcks
av   direktivet   om   likabehandling   i
arbetslivet.
I  direktiven  framhålls  att  lagen  om
förbud  mot  diskriminering i arbetslivet
på  grund  av sexuell läggning  har  till
ändamål  att  motverka  diskriminering  i
arbetslivet på grund av sexuell läggning.
I  direktiven framhålls att  med  sexuell
läggning avses homosexuell, bisexuell och
heterosexuell  läggning  och  att  termen
sexuell   läggning  även   förekommer   i
direktivet     om    likabehandling     i
arbetslivet  och  får  anses   ha   samma
innebörd  där.  Enligt  denna  definition
omfattas  inte  s.k.  transpersoner.  Med
transpersoner     brukar     man     avse
transvestiter,  transsexuella  och  andra
personer  som har en könsidentitet  eller
ett  beteende  som  tidvis  eller  alltid
skiljer   sig   från  vad   som   utifrån
stereotypa  men  utbredda föreställningar
kan    förväntas   beroende   på    deras
biologiska kön. Transsexualism  har  både
inom  EG-rätten och i svensk rätt ansetts
vara  en  fråga  om könstillhörighet  och
inte  om  sexuell läggning. Transsexuella
personer har därmed redan i dag ett skydd
mot  diskriminering i  arbetslivet  genom
jämställdhetslagen    och    lagen     om
likabehandling av studenter i  högskolan.
Detta  skydd  omfattar  emellertid   inte
några  andra transpersoner. I  direktiven
hänvisas till att det under senare  år  i
olika    sammanhang,   bl.a.   i    flera
riksdagsmotioner, har framförts  önskemål
om  införande av ett särskilt  skydd  mot
diskriminering   av  transpersoner.   Det
finns enligt regeringens mening anledning
att  nu  närmare undersöka om  det  finns
behov  av  att införa ett särskilt  skydd
mot  diskriminering av transpersoner  och
hur  ett  sådant skydd i  så  fall  skall
utformas.
Kommittén  skall, med  beaktande  av  de
ställningstaganden   och   förslag    som
kommittén lägger fram i övrigt,  särskilt
överväga  om  det finns skäl att  ersätta
straffbestämmelsen        om        olaga
diskriminering  med någon  annan  typ  av
reglering.    Kommittén   skall    belysa
eventuella fördelar och problem  med  ett
ersättande av bestämmelsen samt analysera
konsekvenserna  av dubbelreglering  genom
både          civilrättslig         eller
offentligrättslig    lagstiftning     och
straffrättslig lagstiftning.
Enligt  direktiven  har  framförts   att
alltför  många  specialiserade  ombudsmän
skulle  kunna  undergräva den  auktoritet
som ligger i ombudsmannainstitutionen som
sådan  och  medföra risk  för  att  vissa
grupper   kan  falla  mellan   de   olika
ombudsmännens verksamhet. Kommittén skall
överväga möjligheterna till och analysera
konsekvenserna  av  en sammanslagning  av
några eller samtliga av JämO, DO, HO  och
HomO   till  en  institution  eller   att
samordna   dem  på  något   annat   sätt.
Kommittén  skall  även  överväga  om  den
eller  de  ombudsmannainstitutioner   som
kommittén  lämnar förslag om  skall  vara
underställda regeringen eller  riksdagen.
I  uppdraget ingår också att överväga hur
tillsynen    över    ett    förbud    mot
diskriminering  på grund av  ålder  skall
utövas.
Från  olika håll har det ifrågasatts  om
de  svenska  ombudsmän  som  lyder  under
regeringen   uppfyller   de    krav    på
opartiskhet och självständighet  som  har
kommit  till  uttryck  i  internationella
överenskommelser om organ  för  skydd  av
mänskliga    rättigheter.     I     flera
riksdagsmotioner,    och    även     från
ombudsmännen  själva, har  det  framförts
att myndigheter med ombudsmannaansvar bör
lyda  under riksdagen med tanke på  deras
särskilda roll som fristående och obundna
ombudsmannamyndigheter.            Enligt
regeringens mening måste huvudmannaskapet
för  ombudsmännen  ses  i  ljuset  av  de
uppgifter ombudsmännen tilldelas.
Kommittén,     som     tagit      namnet
Diskrimineringskommittén   (N    2002:6),
skall  redovisa uppdraget  senast  den  1
december 2004 (dir. 2002:11).
Utskottets ställningstagande
Flera  motioner  tar  upp  frågan  om  en
utvidgning    av    det     skydd     mot
diskriminerande lagstiftning som ges i  2
kap.  15 § regeringsformen till att också
omfatta   diskriminering  på   grund   av
sexuell  läggning eller av  homosexuella,
bisexuella  och transpersoner.  Riksdagen
har nyligen beslutat om ett införande i 1
kap. 2 § regeringsformen av ett skydd mot
diskriminering  till  följd  av   sexuell
läggning.   Våren  2002  förklarade   sig
utskottet inte berett att förorda att  en
bestämmelse  om  skydd mot diskriminering
på grund av sexuell läggning skulle föras
in  i  2  kap. regeringsformen. Utskottet
vidhåller  detta  ställningstagande   och
avstyrker motionerna L249 yrkande 8 (fp),
K275 (v) och K310 yrkande 2 (fp, s, v, c,
mp).
När  det gäller frågan om diskriminering
på  grund av könsidentitet vill utskottet
hänvisa  till att det i förarbetena  till
den nyligen beslutade ändringen av 1 kap.
2   §   regeringsformen  framhållits  att
uppräkningen         av         otillåtna
diskrimineringsgrunder     endast      är
exemplifierande och inte uttömmande.  Det
åligger  alltså det allmänna att motverka
diskriminering även på grund av  andra  -
liknande  -  osakliga omständigheter  som
gäller den enskilde som person. Utskottet
anser mot denna bakgrund att det inte  är
nödvändigt med utvidgning av 1 kap.  2  §
så  att  även diskriminering på grund  av
könsidentitet   omnämns.   Motion    K310
yrkande 1 (fp, s, v, c, mp) avstyrks.
Flertalet  övriga frågor som tas  upp  i
motionerna   berörs  av  uppdraget   till
Diskrimineringskommittén. Kommittén skall
sålunda överväga en gemensam lagstiftning
mot   diskriminering  som  omfattar  alla
eller   flertalet  diskrimineringsgrunder
och   samhällsområden  och  överväga   en
samordning   eller   sammanslagning    av
ombudsmän,  dock ej Riksdagens ombudsmän.
Frågor  som gäller diskrimineringsgrunden
sexuell läggning, ett särskilt skydd  mot
diskriminering   av   transpersoner   och
behovet      av     lagstiftning      mot
diskriminering på grund av ålder omfattas
av  kommitténs uppdrag. Enligt utskottets
mening   bör   resultatet  av  kommitténs
arbete inte föregripas. Utskottet är inte
heller berett att nu ställa sig bakom ett
krav      på     införande     av      en
minoritetsombudsman.    Utskottet    vill
hänvisa  till  redovisningen  i  följande
avsnitt   som   visar   att   det    från
regeringens   sida  har   vidtagits   och
aviserats en rad åtgärder för att se till
att intentionerna bakom riksdagens beslut
om  de nationella minoriteterna genomförs
och   för   att  sprida  information   om
beslutet.  Utskottet är inte  berett  att
därutöver  nu förorda inrättandet  av  en
särskild  minoritetsombudsman. Motionerna
K395  (mp),  So444 yrkande 3  (c),  Sf289
yrkande  6 (mp), Ju364 yrkande  23  (fp),
K241  yrkande  37 (c), Sf334  yrkande  43
(kd),  A213 yrkande 2 (kd), K280 (m)  och
K366 (s) avstyrks.
När    det    gäller   en   översyn    av
lagstiftningen    för    att    undanröja
förekomsten av återstående diskriminering
i    lagstiftningen   mot   homosexuella,
bisexuella    och   transpersoner    vill
utskottet  hänvisa till att  Ombudsmannen
mot  diskriminering av  homosexuella  har
som  uppgift bl.a. att föreslå regeringen
åtgärder  som  kan ha betydelse  för  att
motverka  att diskriminering  förekommer.
Dels sker detta inom ramen för det gängse
remissförfarandet, dels gör  ombudsmannen
framställningar  på eget  initiativ.  När
det     gäller    transsexualitet     har
Jämställdhetsombudsmannen     motsvarande
uppgift  på arbetslivsområdet.  Utskottet
anser  mot denna bakgrund att en  översyn
av   hela  lagstiftningsområdet   i   ett
sammanhang  inte  är  nödvändig.   Motion
So512  yrkande 5 (fp, s,  v,  c  och  mp)
avstyrks.
Också  när det gäller frågan om åtgärder
för  att motverka heteronormativitet  och
att      minoriteter     utsätts      för
diskriminering   och   utanförskap   vill
utskottet  hänvisa till HomO:s uppgifter.
Denna  ombudsman  skall  verka  för   att
diskriminering   på  grund   av   sexuell
läggning  inte förekommer.  Motion  Ub556
yrkande 6 (v) avstyrks följaktligen.

Nationella minoriteter
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning  till
tidigare      ställningstagande      ett
motionsyrkande (c) om att de  nationella
minoriteterna    skall    omnämnas     i
regeringsformen.  Motionsyrkanden   från
(c)   respektive  (s)  om   minoriteters
delaktighet  och  samrådsförfarande,  om
fördelning  av kulturmedel, om  fortsatt
reformarbete och om äldreomsorg för  den
finsktalande minoritetsgruppen  avstyrks
med  hänvisning  till vidtagna  åtgärder
och  pågående arbete. Ett motionsyrkande
(fp)   om   utvidgning  av  det  samiska
förvaltningsområdet till det  sydsamiska
området  avstyrks  med  hänvisning  till
att  frågan utreds. Fyra motionsyrkanden
(v  och  kd,  resp. fp, kd  samt  s)  om
utvidgning    av    det    finskspråkiga
förvaltningsområdet      till      bl.a.
Mälardalsområdet      avstyrks       med
hänvisning  till  pågående  överväganden
med   anledning  av  en   rapport.   Med
hänvisning         till         tidigare
ställningstagande      avstyrks      ett
motionsyrkande   (fp)   om   att    alla
sverigefinländare skall  få  status  som
nationell minoritet. En motion  (mp)  om
ratificering av ILO-konventionen nr  169
avstyrks  med  hänvisning till  tidigare
ställningstagande    att    arbetet    i
Gränsdragningskommissionen           bör
avvaktas.
Jämför  reservation  15  (fp  och   mp).
Särskilda  yttranden 3  (fp,  v,  c  och
mp), och 4-5 (fp, kd, v, c, och mp).
Motioner
Åsa  Torstensson (c) begär i motion  K264
att   de  nationella  minoriteterna   och
ursprungsbefolkningen  skall   nämnas   i
regeringsformen   (yrkande   3).   Vidare
begärs  tillkännagivanden till regeringen
om  minoriteters delaktighet i demokratin
(yrkande  1)  och  om  minoritetsgruppers
möjlighet att utöva sitt självbestämmande
exempelvis genom att ta över fördelningen
av     kulturmedel    till    de     egna
institutionerna   (yrkande   2).    Detta
förutsätter   ett  generöst   stöd   utan
motsvarande krav på insyn och kontroll. I
motionen  framhålls också att  offentliga
institutioner        bör         utnyttja
samrådsförfarande     med     minoriteter
(yrkande 4).
Martin  Andreasson (fp) begär  i  motion
K277  att  regeringen ges i  uppdrag  att
efter  samråd  med berörda  kommuner  och
länsstyrelse samt frivilligorganisationer
lägga  fram de lagförslag som behövs  för
en       utvidgning      av       samiska
förvaltningsområdet till några kommuner i
det   sydsamiska  området  (yrkande   1).
Motionären  framhåller att sydsamiskan  -
som   i   Sverige  har  sin   ungefärliga
utsträckning i Västerbotten, Jämtland och
Härjedalen  - nu talas av endast  ca  500
personer  och befinner sig i  ett  mycket
utsatt  läge. Det finns en påtaglig  risk
att  språket  helt  dör  ut.  I  motionen
begärs också att regeringen ges i uppdrag
att  lägga fram de lagförslag som  behövs
för  en  utvidgning av det  finskspråkiga
förvaltningsområdet   till    Stockholms-
eller Mälardalsregionen (yrkande 2).  Att
inkludera   huvudstadsregionen   i    det
finskspråkiga förvaltningsområdet  skulle
innebära  förbättringar för finskspråkiga
i  kontakten med myndigheter,  men  också
vara   en  markering  av  stor  symbolisk
innebörd.  Slutligen yrkas att regeringen
ges i uppdrag att pröva förutsättningarna
för  att  låta sverigefinländare  oavsett
modersmål   få   status   som   nationell
minoritet   i   Sverige   (yrkande    3).
Motionären hänvisar till kriterierna  att
gruppen har en uttalad samhörighet,  inte
har    en   med   hänsyn   till   antalet
dominerande ställning och att den har  en
religiös,  språklig,  traditionell  eller
kulturell  särart, att den har historiska
band  med  Sverige och att det  finns  en
självidentifikation  där   den   enskilda
individen såväl som gruppen har vilja att
behålla sin identitet.
I  motion K294 av Erling Wälivaara  (kd)
begärs  ett  fortsatt  reformeringsarbete
för    att    stärka   minoritetsspråkens
ställning  i hela landet. Det  är  enligt
motionen  viktigt  att minoritetsspråkens
ställning      även      utanför       de
förvaltningsområden som gäller i enlighet
med     riksdagens     beslut     stärks.
Reformarbetet   måste   enligt   motionen
genomföras  så  att det stegvis  blir  en
positiv   utveckling   i   hela   landet.
Speciellt     kommuner      med      stor
invandrartäthet  har   ett   ansvar   för
utvecklingen. Vidare sägs att Mälardalen,
Göteborgs-, Borås- och Olofströmsområdena
särskilt bör uppmärksammas eftersom stora
grupper  sverigefinländare  bor  i  dessa
områden.
Paavo  Vallius  (s) tar  i  motion  K324
också  upp  frågan  om en  utvidgning  av
förvaltningsområdet för  finska  språket.
Med  beaktande av Sveriges  och  Finlands
gemensamma  historia och det  faktum  att
finskan  än i dag är ett levande språk  i
Sverige är det enligt motionären dags att
lyfta fram finskans ställning i Stockholm
och Mälardalen.
I  motion K391 av Elina Linna m.fl.  (v,
kd)  begärs  att  det i uppföljningen  av
lagarna   om  rätt  att  använda  samiska
respektive   finska  och  meänkieli   hos
förvaltningsmyndigheter   och   domstolar
görs  en  översyn  av  begränsningarna  i
förvaltningsområdena.        Motionärerna
hänvisar till att 95 % av sverigefinnarna
bor utanför förvaltningsområdena, t.ex. i
Mälardalen och runt Göteborg.
Paavo  Vallius m.fl. (s) begär i  motion
K420 ett tillkännagivande till regeringen
om   äldreomsorg  för  den   finsktalande
minoritetsgruppen. Motionärerna anser att
de  äldre bör få en lagstadgad rätt  till
finskspråkig  äldreomsorg i hela  landet,
inte  bara inom förvaltningsområdet.  Det
är  också viktigt att ge ekonomiskt  stöd
till ny- eller ombyggnad för dem som vill
starta  senior-  eller  äldreboende   för
finsktalande                       äldre.
Informationsinsatserna               till
biståndshandläggare i olika kommuner  bör
öka.  Det  behövs medel för  arbetet  för
utökad   äldreomsorg  för   finsktalande,
utbildning  av sverigefinska  pensionärer
om  svensk äldreomsorg samt för temadagar
för  politiker och tjänstemän om  behovet
av        finskspråkig       äldreomsorg.
Organisationen Sverigefinska  Pensionärer
bör   få   utse   en  representant   till
regeringens           pensionärskommitté.
Landstingsförbundet      och      Svenska
Kommunförbundet har ett stort ansvar  när
det  gäller  information  om  behovet  av
finskspråkig   äldreomsorg,  hemsjukvård,
rehabilitering,   demensutredningar   och
psykiatrisk  vård  och  när  det   gäller
samarbetet mellan kommuner. Sverigefinska
föreningar  och andra organisationer  bör
få  projektstöd.  Svenska Kommunförbundet
och Landstingsförbundet bör ta upp frågan
om    ökat    stöd   till   Sverigefinska
Pensionärers        distrikts-        och
grundorganisationer  och  frågan  om  att
dessa  skall få utse representanter  till
kommunernas        och       landstingens
pensionärsråd.
I  motion  K421  av Paavo Vallius  m.fl.
(s)   begärs  ett  tillkännagivande  till
regeringen      om     de      nationella
minoriteternas      möjligheter      till
inflytande och samråd i frågor som  berör
dem.  Motionärerna understryker  att  den
nationella minoritetspolitiken berör hela
landet och alla samhällsnivåer. Därför är
det  enligt  motionen av  stor  vikt  för
politikens   konkreta  genomförande   att
beslutsfattare på alla samhällsnivåer  är
väl   informerade   om   innebörden    av
riksdagsbeslutet  i frågan.  Motionärerna
anser  att  minoriteternas organisationer
bör  garanteras tillräckliga  resurser  i
framtiden  för  att  på  jämlika  villkor
kunna    ansvara   för   uppdraget    som
intressenter    för    sina    respektive
minoritetsgrupper. Vidare  anser  de  att
regeringen ansvarar för att informationen
om  innehållet och konsekvenserna av  den
nationella    minoritetspolitiken     får
genomslag även lokalt och regionalt.
Åsa  Domeij (mp) begär i motion K394  ett
förslag  till  en svensk anslutning  till
ILO:s  konvention  169 om  ursprungsfolks
rättigheter. Enligt motionen  innebär  de
förberedande steg som tagits att  Sverige
nu kan ansluta sig till ILO-konventionen.
Det  finns  ingen anledning  att  invänta
pågående   och   eventuellt  tillkommande
utredningar  med  den  tid  det  tar  att
färdigställa   dessa   samt   bereda   en
proposition.  En  sådan  ordning   skulle
innebära att det tar åtta-tio år innan en
svensk  anslutning skulle kunna  komma  i
fråga.    Det   bör   räcka    med    den
viljeinriktning som Sverige visat när det
gäller att lösa återstående frågor.
Bakgrund
Sverige ratificerade i februari 2000  den
europeiska  stadgan om  landsdels-  eller
minoritetsspråk
(minoritetsspråkskonventionen)        och
Europarådets ramkonventionen om skydd för
nationella         minoriteter.         I
minoritetsspråkskonventionen    framhålls
bl.a.   att   skydd  och   främjande   av
landsdels- eller minoritetsspråk i  olika
länder  och regioner i Europa  utgör  ett
viktigt bidrag till uppbyggandet  av  ett
Europa    som   vilar   på   demokratiska
principer  och  kulturell  mångfald  inom
ramen   för  nationell  suveränitet   och
territoriell                  integritet.
Minoritetsspråkskonventionen   innehåller
bestämmelser   om  vilka  kriterier   som
ligger till grund för att ett språk skall
behandlas       som      minoritetsspråk.
Kriterierna  är  att  språket  skall   ha
använts  av  hävd i ett viss  territorium
inom en stat av medborgare i staten,  att
det   skall   vara  annorlunda   än   det
officiella språket och att det  talas  av
tillräckligt många personer.  Om  språket
inte   uppfyller  kravet   på   historisk
geografisk anknytning kan det omfattas av
vissa av konventionens bestämmelser såsom
ett territoriellt obundet språk.
Europarådets ramkonvention om skydd  för
nationella  minoriteter, ramkonventionen,
är   en   principdeklaration  som   skall
förverkligas  genom  nationell  lag   och
lämplig regeringspolitik. Ramkonventionen
innehåller inte någon  definition  på  en
nationell minoritet. I artikel 5  framgår
endast att nationella  minoriteter har en
identitet som baseras på religion, språk,
traditioner  och kulturarv. Konventionens
utformning  medför att  de  ratificerande
staterna  själva  kan  avgöra   vad   som
kännetecknar   en  nationell   minoritet.
Under  konventionens  tillkomst  har  det
dock  framgått  att begreppet  syftar  på
grupper med långvarig anknytning till  en
stat.       Ramkonventionen      omfattar
bestämmelser  om  skydd  för  språk  samt
skydd  och  stöd  för minoritetskulturer,
traditioner,   kulturarv  och   religion,
vilket    är   vidare   än   de   områden
minoritetsspråkskonventionen  tar   sikte
på.  Regeringen  framhöll  i  proposition
1998/99:143   Nationella  minoriteter   i
Sverige  (s.  43) att följande  kriterier
borde  vara  uppfyllda för att  en  grupp
skall    betraktas   som   en   nationell
minoritet:
Grupp  med uttalad samhörighet som  till
antalet  i  förhållande  till  resten  av
befolkningen  har  en  icke   dominerande
ställning  i samhället. Gruppbestämningen
kan  inte  enbart  göras  efter  gruppens
numerära antal utan här måste också vägas
in  och  belysas  gruppens  struktur  och
sammanhållning.
Religiös,     språklig,     traditionell
och/eller kulturell tillhörighet.  Endast
ett  av  de  uppräknade  särdragen  måste
föreligga  men  de  särdrag  som  gruppen
uppvisar   måste   i   något   väsentligt
avseende skilja den från majoriteten.
Självidentifikation. Den enskilde  såväl
som gruppen skall vilja ha en strävan att
behålla sin identitet.
Historiska  eller  långvariga  band  med
Sverige. Regeringen ansåg inte att det är
möjligt att dra någon absolut gräns  mätt
i  år. Regeringens bedömning var dock att
endast       minoritetsgrupper       vars
minoritetskultur funnits i  Sverige  före
sekelskiftet    uppfyller    kravet    på
historiska och långvariga band.
De  nationella  minoriteterna  är  samer,
sverigefinnar, tornedalingar,  romer  och
judar.  Lagarna (1999:1175 och  1176)  om
rätt   att   använda  samiska  respektive
finska       och      meänkieli       hos
förvaltningsmyndigheter och domstolar ger
enskilda rätt att använda dessa  språk  i
offentliga  sammanhang i de  områden  där
språken  används av hävd och  fortfarande
används  i  tillräcklig  omfattning.  För
samiska  omfattas  Arjeplogs,  Gällivare,
Jokkmokks  och  Kiruna kommuner  och  för
finska     och    meänkieli    Gällivare,
Haparanda,  Kiruna, Pajala och Övertorneå
kommuner.  Till följd av de  nya  lagarna
har   6   miljoner  kronor  avsatts   som
statsbidrag till kommuner och Landstinget
i  Norrbottens län för de åligganden  som
följer av lagstiftningen. Bestämmelser om
fördelningen    finns   i    förordningen
(2000:86)  om  statsbidrag till  åtgärder
för  att  stödja användningen av samiska,
finska  och  meänkieli  i  kontakter  med
förvaltningsmyndigheter och domstolar.
I   budgetpropositionen  för   år   2003
(prop.   2002/03:1,   utgiftsområde    8)
framhålls   att   inflytandet   för    de
nationella       minoriteterna       inom
minoritetspolitiken är av stor betydelse.
Bland   annat   hålls  samrådsmöten   med
företrädare     för    regeringen     och
minoriteternas  organisationer.  För   år
2001   tillfördes   organisationer    som
företräder nationella minoriteter  1  550
000  kr  för att stärka deras möjligheter
till  inflytande i frågor som berör  dem.
Medlen    har    använts    till    bl.a.
mötesverksamhet,     informationsinsatser
samt  till åtgärder som syftar  till  att
förbättra kunskaperna i det egna språket.
Regeringen  har vidare gett  Skolverket,
Kulturrådet   och  Folkbildningsrådet   i
uppdrag att inom respektive ansvarsområde
redovisa hur de nationella minoriteternas
intressen  tillgodoses i olika avseenden.
Uppdraget   har  år  2001  redovisats   i
rapporter  till  regeringen.  Rapporterna
innehåller   förslag   till   ytterligare
åtgärder. Av Kulturrådets rapport framgår
att  stora  och  olika behov  finns  inom
minoriteterna  när det  gäller  språkvård
och kulturverksamhet. Det statliga stödet
till  litteratur-  och  kulturtidskrifter
ökades  med  1 miljon kronor  fr.o.m.  år
2000  för  att särskilt kunna  beakta  de
nationella  minoriteterna vid  fördelning
av   stödet.   Från  och  med   år   2002
tillfördes Kulturrådet 7 miljoner  kronor
för  ett  nytt  bidrag för  insatser  som
syftar  till  att  främja  de  nationella
minoriteternas språk och kultur.
Regeringen  har vidare gett Ombudsmannen
mot diskriminering i uppdrag att under en
tvåårsperiod   genomföra   ett   särskilt
arbete  för  att förebygga  och  motverka
diskriminering     av     romer.     Inom
Regeringskansliet   har    en    särskild
arbetsgrupp  inrättats för  att  samordna
frågor   inom  minoritetspolitiken.   För
samarbete  mellan Sverige och Finland  om
minoritets-   och  minoritetsspråksfrågor
har     inrättats     en     finsk-svensk
arbetsgrupp.
En   arbetsgrupp  vid  Länsstyrelsen   i
Norrbottens län har bildats för att följa
i vilken utsträckning lagarna om rätt att
använda samiska, finska och meänkieli har
använts. Hittills har arbetsgruppen låtit
göra  en  enkätundersökning hos  statliga
och   kommunala   förvaltningsmyndigheter
samt domstolar i förvaltningsområdena för
samiska  respektive finska och meänkieli.
Härutöver  skall  länsstyrelsen   årligen
redovisa    hur    statsbidraget     till
kommunerna och landstinget fördelats samt
vilket  resultat  uppföljningen   av   de
regionala insatserna och kostnaderna  för
dessa    gett.    I   budgetpropositionen
framhålls  att  det, för  att  målet  för
minoritetspolitiken      skall      kunna
förverkligas,    krävs    att    samtliga
nationella   minoriteters    behov    och
intressen beaktas i alla delar av  landet
och      på      alla      nivåer       i
samhällsförvaltningen. Det  gäller  såväl
statliga  myndigheter  som  kommuner  och
landsting.  Åtgärder  kommer  därför  att
vidtas   för   att   öka   kunskapen   om
minoritetspolitiken     och     diskutera
politikens konkreta genomförande på olika
nivåer  i samhällsförvaltningen, särskilt
på den kommunala nivån.
I  budgetpropositionen framhålls att ett
resultat  av  den nya minoritetspolitiken
är  en större medvetenhet och kunskap  om
de  nationella  minoriteterna  både  inom
minoritetsgrupperna    själva    och    i
majoritetssamhället. Minoriteternas ökade
möjligheter till inflytande har lett till
växande         aktiviteter         bland
minoritetsgrupperna, bl.a.  bildandet  av
sverigefinländarnas  delegation  som  ett
organ     för    den    sverigefinländska
minoriteten,  etablerandet av  flera  nya
romska  riksorganisationer och  initiativ
till  ett  språkvårdsorgan för meänkieli.
Länsstyrelsen i Norrbottens län skall  år
2003  lämna  en redovisning som  särskilt
skall    inriktas   på    de    enskildas
förutsättningar    att    utnyttja     de
rättigheter  och möjligheter  som  finns.
Denna   bör   enligt  budgetpropositionen
kunna  lämna ett värdefullt bidrag  kring
frågor  om  vilka hinder  som  eventuellt
finns  för  att den enskilde skall  kunna
använda  minoritetsspråken i kontakt  med
myndigheter  samt hur dessa hinder  skall
åtgärdas.  I  budgetpropositionen   anges
vidare  att  frågan om en  utvidgning  av
förvaltningsområdet   för   samiska   har
tagits  upp  i olika sammanhang  och  att
Länsstyrelsen  i Norrbottens  län  har  i
uppdrag  att  inom ramen  för  befintliga
resurser    förutsättningslöst     utreda
konsekvenserna av en eventuell utvidgning
av förvaltningsområdet för samiska så att
det omfattar några kommuner inom de södra
delarna   av  det  traditionellt  samiska
språkområdet,  det  sydsamiska   området.
Uppdraget  skall redovisas senast  den  1
mars 2003.
Enligt  budgetpropositionen har  behovet
av  äldreomsorg på andra språk än svenska
uppmärksammats på senare år. I juni  2001
redovisade  Socialstyrelsen  ett  uppdrag
att  kartlägga  och  redovisa  hur  olika
kommuner    organiserat   och   genomfört
äldreomsorg    för    finsktalande.    Av
rapporten  framgår bl.a. att en  anpassad
äldreomsorg     kan    erbjudas     äldre
finsktalande  utan att det medför  större
kostnader.  Frågan om vilka åtgärder  som
skall  vidtas med anledning av  rapporten
övervägs     för     närvarande      inom
Regeringskansliet.
Enligt   budgetpropositionen   bör   det
göras ett fortsatt arbete för utvärdering
av     insatserna    inom    ramen    för
minoritetspolitiken. När  det  gäller  de
regionala insatserna är det angeläget att
få     kunskap     om    de     enskildas
förutsättningar    att    utnyttja     de
rättigheter    och    möjligheter     som
lagstiftningen medför.
En   gemensam  finsk-svensk  arbetsgrupp
för            minoritets-            och
minoritetsspråksfrågor tillsattes i  juni
2001   som  ett  forum  för  dialog   och
erfarenhetsutbyte, där olika problem  kan
identifieras  och förslag till  lösningar
läggas    fram.    Sverige    har    haft
ordförandeskapet   under    det    första
verksamhetsåret  (1  juli  2001-30   juni
2002). I en rapport den 16 september 2002
från det första verksamhetsåret anges ett
antal  frågeområden som  behöver  belysas
och  utvecklas. Det gäller  bl.a.  former
för    inflytande    för   minoriteterna,
kulturaktiviteter    av    olika    slag,
äldreomsorg samt informationsinsatser för
att    öka    kunskapen   om   nationella
minoriteter och minoritetsspråk. För  att
målen  och syftet med politiken skall  få
genomslag krävs enligt rapporten  kunskap
och  förståelse för minoriteternas kultur
och  språk hos befolkningen i övrigt. Det
krävs också kunskap om minoriteterna  och
minoritetspolitiken  på  alla  nivåer   i
samhällsförvaltningen.      Här       har
arbetsgruppen kunnat konstatera  att  det
fortfarande finns stora brister  även  om
betydande  ansträngningar  görs.   Enligt
arbetsgruppens  mening  bör   ytterligare
åtgärder  vidtas  för att  öka  kunskapen
både  hos majoritetsbefolkningen och  hos
myndigheterna. Särskilt när det gäller de
kommunala  myndigheterna behövs  åtgärder
för att minoritetspolitikens mål skall få
genomslag.  Arbetsgruppen  föreslog   att
dessa  frågor  ges hög  prioritet  i  det
fortsatta arbetet.
Arbetsgruppen  konstaterade  vidare  att
den   största  delen  av  sverigefinnarna
lever i sådana delar av Sverige som  inte
omfattas       av      den      särskilda
minoritetsspråkslagstiftningen,     bl.a.
Mälardalen.   Att   lagstiftningen   inte
omfattar   dessa   områden   upplevs   av
sverigefinnarna själva som en klar brist.
Å andra sidan ges konkreta exempel på ett
tilltagande intresse för finska och finsk
kultur  i  dessa  delar av  Sverige.  Ett
sådant  exempel  är  grundandet  av   ett
finskt   språk-  och  kulturcentrum   vid
Mälardalens  högskola, som tillkommit  på
regionalt     och    lokalt    initiativ.
Arbetsgruppen  ansåg mot  denna  bakgrund
att   det   finns   skäl   att   överväga
förutsättningarna för och  konsekvenserna
av att utvidga lagstiftningen om rätt att
använda            finska             hos
förvaltningsmyndigheter   och   domstolar
till  vissa områden utanför det nuvarande
förvaltningsområdet.
En   fråga  som  arbetsgruppen  särskilt
diskuterade   gäller   möjligheten    att
anordna    äldreomsorg    anpassad    för
finsktalande. Arbetsgruppen noterade  att
det  av  en  rapport från Socialstyrelsen
bl.a. framgår att en anpassad äldreomsorg
kan genomföras utan att det medför större
kostnader.   Arbetsgruppen   ansåg    att
resultaten       av      Socialstyrelsens
kartläggning borde följas upp och spridas
till kommunerna.
I  mars  1999 överlämnade Utredningen  om
ILO:s  konvention nr 169 till  regeringen
sitt    betänkande    Samerna    -    ett
ursprungsfolk   i  Sverige.   Frågan   om
Sveriges anslutning till ILO:s konvention
nr  169  (SOU 1999:25). Utredaren bedömde
att  Sverige kan ansluta sig  till  ILO:s
konvention nr 169, men att detta inte bör
ske  förrän  ett antal åtgärder  som  rör
samernas    rätt   till    mark    blivit
genomförda, en process som beräknades  ta
fem år. För det första måste den mark som
samerna   har  rättigheter  till   enligt
konventionen    identifieras    och    en
gränsdragningskommission            borde
tillsättas.    För   det   andra    måste
omfattningen   av  samernas   jakt-   och
fiskerätt   inom   den   mark   som    de
traditionellt  innehar  klarläggas.   När
dessa   frågor  klarats  ut   kan   andra
åtgärder    vidtas   för   att   samernas
rättigheter  skall nå upp till  den  nivå
som  konventionen kräver. Det är  framför
allt fråga om åtgärder för att ge samerna
ett  stärkt  skydd  mot inskränkningar  i
renskötselrätten,   åtgärder   för    att
säkerställa  att samerna har tillräckligt
med  mark  för  att kunna  fortsätta  att
bedriva rennäring, införande av möjlighet
till    ersättning   från   staten    för
rättegångskostnader    i     principiellt
viktiga      mål     rörande     samernas
markrättigheter samt genomförandet av  en
nationell informationskampanj om  samerna
som  ursprungsfolk  och  om  den  samiska
kulturen.  Enligt  utredningen   behövdes
också  en  nationell  informationskampanj
som  klargör  vad  en  svensk  anslutning
skulle   innebära  för  berörda   parter.
Utredaren  rekommenderade att  det  borde
tas  under övervägande om inte åtgärderna
kunde  anses  så angelägna att  de  borde
genomföras  oavsett  om  en  ratificering
kommer till stånd eller inte.
Regeringen  beslutade  den  24   januari
2002      om     direktiv     för      en
gränsdragningskommission  (dir.  2002:7).
Sammanfattningsvis innebär uppdraget  att
kommissionen skall utreda omfattningen av
den mark där renskötselrätten föreligger.
I uppdraget ingår att fastställa i vilken
omfattning som samerna, såsom det anges i
ILO:s  konvention nr 169 om ursprungsfolk
och   stamfolk  i  självstyrande  länder,
traditionellt  innehar  mark   respektive
nyttjar   mark  tillsammans  med   andra.
Gränsdragningskommissionen  (Jo  2002:01)
skall    redovisa   sitt   arbete    till
regeringen senast den 31 december 2004.
För  en  informationssatsning om samerna
har  beviljats  projektmedel  på  ca  6,5
miljoner    kronor   till   30   projekt.
Regeringen har gett Sametinget i  uppdrag
att  utveckla och etablera ett  permanent
nationellt    informationscentrum     för
samefrågor.
Tidigare behandling
Våren     2002    behandlade    utskottet
motionsyrkanden motsvarande  motion  K264
yrkandena    1    och    2     (c)     om
tillkännagivanden  till   regeringen   om
minoriteters       delaktighet        och
självbestämmande   i   demokratin   (bet.
2001/02:KU15 s. 58). Utskottet  hänvisade
till   att  det  från  regeringens   sida
vidtagits  en rad åtgärder  i  syfte  att
stärka  dessa  gruppers möjligheter  till
inflytande i frågor som rör dem och  till
att  det i den nationella handlingsplanen
för  mänskliga  rättigheter  diskuterades
ytterligare  åtgärder. Enligt  utskottets
mening  saknades anledning att  göra  ett
tillkännagivande till regeringen i  dessa
avseenden. Motionsyrkandena avstyrktes.
När  det gäller frågan om omnämnande  av
de     nationella    minoriteterna    och
ursprungsbefolkningen  i  regeringsformen
ville  utskottet  i likhet  med  tidigare
ställningstaganden  i  fråga  om  samerna
hänvisa   till  det  grundlagsskydd   som
finns.  Ett sådant skydd finns dels  i  1
kap.   2   §  regeringsformen   där   det
föreskrivs  att  etniska,  språkliga  och
religiösa  minoriteters  möjligheter  att
behålla och utveckla ett eget kultur- och
samfundsliv bör främjas, dels i 2 kap. 20
§   andra  stycket  som  föreskriver  att
samernas   rätt  att  bedriva  renskötsel
regleras   i   lag.  Ett   motionsyrkande
motsvarande K264 yrkande 3 avstyrktes.
Utskottet  ansåg  inte  heller  att  det
behövdes   ett   tillkännagivande    till
regeringen  om  ett  systematiskt  arbete
från  politiska institutioners  sida  för
att  tillvarata minoriteters  synpunkter.
Utskottet  hänvisade  till  att  det   på
regeringsnivå  redan  pågår  ett   sådant
arbete   bl.a.   genom  de   återkommande
sammanträffanden  som  förekommer  mellan
företrädare  för minoritetsorganisationer
och   ansvarigt  statsråd.   Behovet   av
insatser  från regeringens sida  för  att
uppmärksamma  kommunerna på intresset  av
samrådsförfarande  kan  naturligen  komma
upp  i dessa sammanhang. Det fanns enligt
utskottet  inte anledning att anta  annat
än  att  åtgärder i möjligaste mån kommer
att  vidtas för att komma till rätta  med
de  brister  som  då  uppmärksammas.  Ett
motionsyrkande motsvarande K264 yrkande 4
avstyrktes.
Utskottet     avstyrkte    också     ett
motionsyrkande (kd) om fortsatta insatser
för    att    stärka   minoritetsspråkens
ställning med hänvisning till att en  rad
åtgärder vidtagits i form av bl.a.  medel
för   att   främja  språk   och   kultur,
utbildningsinsatser och insatser i  radio
och   TV   samt   en   undersökning    om
konsekvenserna   av   att   utvidga   det
geografiska   området  för   rätten   att
använda            samiska            hos
förvaltningsmyndigheter   och   domstolar
till   även  några  kommuner   inom   det
sydsamiska området.
I    samband    med   behandlingen    av
regeringens    proposition     Nationella
minoriteter    hösten   1999    avstyrkte
utskottet  en  motion (c) om  att  termen
sverigefinnar    borde    ändras     till
sverigefinländare  och  om  att  det  vid
ratificeringen  klart  borde  yttras  att
även  finlandssvenskarna i Sverige  anses
ingå  i  den  sverigefinska eller  kanske
hellre    sverigefinländska   minoriteten
(prop. 1998/99:143, bet. 1999/2000:KU6 s.
22).   Utskottet    framhöll   att    den
minoritet  i  Sverige som har  anknytning
till  Finland  innefattar  en  grupp  med
finska  som  modersmål och en  grupp  med
svenska   som  modersmål.  När  uttrycket
sverigefinnar  brukades  i  propositionen
åsyftades  såvitt framgick  personer  som
har  finska som modersmål. Den finländska
grupp   som  har  svenska  som  modersmål
åsyftades   med  andra  ord   inte.   Mot
bakgrund     av     de    ändamål     som
minoritetsspråkskonventionen skall  tjäna
var  detta enligt utskottet följdriktigt.
Enligt  den  bedömning  som  framgick  av
regeringens  proposition  tillhör  den  i
första  hand  svensktalande gruppen  inte
heller  dem  som bör anses  omfattade  av
åtagandena     enligt    ramkonventionen.
Utskottet  gjorde i dessa avseenden  inte
någon annan bedömning än den som låg till
grund  för  propositionen.  Därav  följde
emellertid  inte  att den finlandssvenska
minoritetsgruppen i Sverige  inte  skulle
kunna  få  del  av  åtgärder  som  enligt
propositionen skulle vidtas för dem som i
propositionen        omtalades        som
sverigefinnar.
I  samma  betänkande avstyrkte utskottet
en  motion om finskspråkig äldreomsorg  i
samband  med  behandlingen av regeringens
proposition   Nationella  minoriteter   i
Sverige    (prop.    1998/99:143,    bet.
1999/2000:KU6,  s. 45 f.).  Vad  särskilt
gäller   den   finskspråkiga  minoriteten
konstaterades   i   ett   yttrande   från
socialförsäkringsutskottet att den är den
största     minoriteten    i     Sverige.
Sverigefinnarna bor relativt koncentrerat
till  vissa orter i landet och utgör  ett
sådant  antal att det borde  finnas  goda
möjligheter  att erbjuda  äldreomsorg  på
finska till en inte alltför stor kostnad.
Dessutom angavs att situationen är  sådan
att  det inom en kort tid kunde förväntas
finnas ett stort antal äldre finsktalande
som    är   i   behov   av   äldreomsorg.
Socialförsäkringsutskottet   såg   därför
positivt på att regeringen avsåg  att  ge
Socialstyrelsen i uppdrag  att  kartlägga
äldreomsorgen för finsktalande i kommuner
med  ett  stort antal äldre som  använder
finska. Socialförsäkringsutskottet  ansåg
dock   inte  att  något  tillkännagivande
borde  föreslås.  Konstitutionsutskottet,
som   delade  socialförsäkringsutskottets
uppfattning,   framhöll  att   kommunerna
skall  kunna  erbjuda alla medborgare  en
god äldrevård, vilket kan innebära att de
äldre  bemöts  på sitt eget  språk.  Inte
minst   när   det  gäller  de  nationella
minoritetsspråken  framstod  det   enligt
utskottet som naturligt att noga  ge  akt
på   de  behov  som  visar  sig.   I   en
reservation   (fp)  framhölls   att   ett
kommittéförslag om rikstäckande  åtgärder
som  gäller  äldreomsorg och  som  skulle
stödja   initiativ  inom  det  sydsamiska
området   borde  tas  upp  till   förnyad
bedömning.
I   betänkande   2001/02:KU15   avstyrkte
utskottet ett motionsyrkande (fp) om  att
ILO-konventionen skall ratificeras (s. 61
f.)      Utskottet      vidhöll      sitt
ställningstagande     från     föregående
riksmöte  (bet.  2000/01:K14),  vari   en
motion  i frågan avstyrkts med hänvisning
till  att  Utredningen om  ILO-konvention
169  bedömt att Sverige inte bör  ansluta
sig   till  ILO-konventionen  förrän  ett
antal  åtgärder  som  rör  samernas  mark
blivit  genomförda, bl.a. måste den  mark
som  samerna har rättigheter till  enligt
konventionen  identifieras genom  försorg
av  en  gränsdragningskommission.  Enligt
utskottets  mening  borde  resultatet  av
kommissionens  arbete  avvaktas.   I   en
reservation   (fp,   mp)   begärdes   ett
tillkännagivande till regeringen  om  att
ILO-konvention 169 bör ratificeras.
Utskottets ställningstagande
Utskottet   avstyrkte  våren   2002   ett
motionsyrkande  om  att   de   nationella
minoriteterna  och  ursprungsbefolkningen
skall    omnämnas    i   regeringsformen.
Utskottet  hänvisade till att  ett  skydd
redan finns genom bestämmelsen i 1 kap. 2
§  regeringsformen  som  föreskriver  att
etniska,    språkliga    och    religiösa
minoriteters möjligheter att behålla  och
utveckla ett eget kultur- och samfundsliv
bör  främjas  och när det gäller  samerna
genom  bestämmelsen i 2 kap. 20  §  andra
stycket som föreskriver att samernas rätt
att  bedriva renskötsel regleras  i  lag.
Utskottet   gör  inte  nu   någon   annan
bedömning.  Motion  K264  yrkande  3  (c)
avstyrks.
När  det gäller minoriteters delaktighet
i  demokratin  och samrådsförfarande  med
minoriteter  vill utskottet hänvisa  till
att     regeringen    understrukit    att
inflytandet     för     de     nationella
minoriteterna inom minoritetspolitiken är
av  stor  betydelse. En rad åtgärder  har
vidtagits. Bland annat hålls samrådsmöten
med   företrädare  för   regeringen   och
minoriteternas  organisationer.  Åtgärder
kommer  att vidtas för att öka  kunskapen
om   minoritetspolitiken  och   diskutera
politikens konkreta genomförande på olika
nivåer  i samhällsförvaltningen, särskilt
på   den  kommunala  nivån.  En  särskild
arbetsgrupp     har     bildats      inom
Regeringskansliet för att samordna frågor
inom    minoritetspolitiken.   I    detta
sammanhang      kan     också      nämnas
utvecklingsarbetet Tid för demokrati  där
avsikten  varit att utveckla medborgarnas
aktiva    deltagande   i   de   politiska
beslutsprocesserna med ambitionen att  nå
sådana  grupper som vanligen inte  nås  i
demokratiarbete. Utskottet anser inte att
det   behövs  ett  tillkännagivande  till
regeringen om minoriteters delaktighet  i
demokratin. När det gäller frågan om rätt
för  minoritetsgrupperna att  utan  insyn
och kontroll fördela kulturmedel till  de
egna   institutionerna   vill   utskottet
hänvisa  till att regeringen inrättat  en
arbetsgrupp  för  att  göra   en   samlad
översyn   av  minoritetsorganisationernas
rätt  till stöd. Enligt utskottets mening
bör  översynen avvaktas. Motionerna  K264
yrkandena  1, 2 och 4 (c) samt  K421  (s)
avstyrks.
Konsekvenserna    av    en     eventuell
utvidgning      av      det       samiska
förvaltningsområdet till några kommuner i
det   sydsamiska  området    utreds   för
närvarande     förutsättningslöst      av
Länsstyrelsen i Norrbottens  län.  Enligt
utskottets mening bör resultatet av detta
arbete   inte  föregripas.  Motion   K277
yrkande 1 (fp) avstyrks.
Att           det          finskspråkiga
förvaltningsområdet  skall  omfatta  även
bl.a. Stockholms- eller Mälardalsregionen
har  föreslagits  i flera  motioner.  Den
gemensamma   finsk-svenska  arbetsgruppen
för minoritets- och minoritetsspråkfrågor
har  i sin rapport den 16 september  2002
med hänvisning till att största delen  av
sverigefinnarna       lever       utanför
förvaltningsområdet, bl.a. i  Mälardalen,
funnit  att  det finns skäl att  överväga
förutsättningarna för och  konsekvenserna
av att utvidga lagstiftningen om rätt att
använda            finska             hos
förvaltningsmyndigheter   och   domstolar
till  vissa områden utanför det nuvarande
förvaltningsområdet.  Utskottet  är  inte
berett att föregripa de överväganden  som
pågår  i  Regeringskansliet med anledning
av  rapporten. Motionerna K277 yrkande  2
(fp), K294 i denna del (kd), K324 (s) och
K391 (v, kd) avstyrks.
Av  budgetpropositionen för 2003 framgår
att en rad åtgärder har vidtagits och att
det  pågår arbete i skilda hänseenden för
att  stärka  de  nationella minoriteterna
och  stödja minoritetsspråken. Det gäller
utbildningsfrågor,      kulturverksamhet,
massmedier,  arkivfrågor och äldreomsorg.
Det  saknas mot denna bakgrund  anledning
att   göra   ett  tillkännagivande   till
regeringen  om ett fortsatt  reformarbete
för    att    stärka   minoritetsspråkens
ställning  i hela landet. Motion  K294  i
denna del (kd) avstyrks.
Utskottet  avstyrker också  motion  K277
yrkande  3  (fp) om att sverigefinländare
oavsett  modersmål skall  få  status  som
nationell   minoritet  i   Sverige.   Som
utskottet framhöll i samband med beslutet
om    att   godkänna   ratificering    av
minoritetsspråkskonventionen          och
ramkonventionen tillhör den i första hand
svensktalande gruppen inte  dem  som  bör
anses   omfattade  av  åtagandena  enligt
ramkonventionen. Därav följer  dock  inte
att den finlandssvenska minoritetsgruppen
i  Sverige  inte skulle kunna få  del  av
åtgärder för sverigefinnarna.
När   det  gäller  äldreomsorg  för  den
finsktalande  minoritetsgruppen   utanför
förvaltningsområdet    vill     utskottet
hänvisa  till att Socialstyrelsen  funnit
att  en  anpassad äldreomsorg kan införas
utan större kostnader, att den gemensamma
finsk-svenska  arbetsgruppen  ansett  att
resultatet       av      Socialstyrelsens
kartläggning bör följas upp  och  spridas
till  kommunerna samt att frågan om vilka
åtgärder  som  bör vidtas  övervägs  inom
Regeringskansliet.   Enligt    utskottets
mening  behövs  inte ett tillkännagivande
till regeringen i frågan. Motion K420 (s)
avstyrks.
Frågan  om ratificering av ILO-konvention
nr  169 har vid flera tidigare tillfällen
behandlats  av  utskottet. Utskottet  har
avstyrkt motioner i frågan med hänvisning
bl.a.   till  det  arbete  som  pågår   i
Gränsdragningskommissionen.     Utskottet
vidhåller  denna bedömning.  Motion  K394
(mp) avstyrks.

Teckenspråket
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning  till
tidigare   ställningstagande   att    en
aviserad   översyn  bör   avvaktas   ett
motionsyrkande   om  att   teckenspråket
skall       bli      ett      nationellt
minoritetsspråk.
Motionen
Sofia Larsen och Birgitta Sellén (båda c)
begär  i  motion  K220 att  teckenspråket
skall bli ett nationellt minoritetsspråk.
Motionärernas    uppfattning    är    att
teckenspråket    skall    erkännas    och
likställas med minoritetsspråken  så  att
döva  får laglig rätt till teckenspråket.
Vidare framhålls att teckenspråket bör få
samma  resurser  för sin  utveckling  och
spridning      som     minoritetsspråken.
Motionärerna  begär ett  tillkännagivande
till regeringen om detta.
Bakgrund
Teckenspråket har använts i Sverige sedan
1875  och  är en viktig del av  de  dövas
kultur. Teckenspråket är modersmål för ca
10  000  personer i Sverige som  är  döva
från    födsel   eller   tidig   barndom.
Teckenspråkets  status  som  eget   språk
fastslogs  i  början av 1980-talet  genom
att  det  i  läroplanen för specialskolan
fastställdes    att    teckenspråk     är
förstaspråk för döva.
Minoritetsspråkskommittén         gjorde
bedömningen att teckenspråket inte skulle
omfattas   av   svensk  ratificering   av
minoritetsspråkskonventionen.   Främjande
av  teckenspråket kunde enligt  kommittén
inte     rymmas     inom    konventionens
övergripande syfte att stödja  historiska
språk    i    Europa   utifrån   språkets
kulturella   funktion   (SOU   1997:192).
Regeringen  och  riksdagen  gjorde   inte
någon annan bedömning än kommittén (prop.
1998/99:143,     bet.     1999/2000:KU6).
Kommittén  för  det svenska  språket  (Ku
2000:03) har i sitt betänkande Mål i  mun
(SOU     2002:27)     föreslagit      att
teckenspråkets ställning skall klarläggas
och  att  åtgärder skall vidtas  för  att
stärka  och  utveckla teckenspråket.  Det
finns enligt kommittén flera faktorer som
talar   för   att   teckenspråket   borde
betraktas      som     ett     nationellt
minoritetsspråk. Kommittén anser att  det
skall   ingå   i  uppgifterna   för   den
utredning  regeringen avser att tillsätta
att  utreda  och klarlägga teckenspråkets
ställning  samt  att  lämna  förslag  med
syfte    att   stärka   dess   ställning.
Kommittén  föreslår  att  insatser  skall
vidtas   för  att  stärka  och   utveckla
teckenspråket och tillgodose de dövas och
hörselskadades rättigheter.  Även  frågor
om    bl.a.   teckenspråksforskning   och
utbildning   av  teckenspråkslärare   bör
behandlas  i  samband med utredningen  om
teckenspråkets ställning.
Europaparlamentet antog den 18  november
1998   en   resolution  om   teckenspråk.
Parlamentet  uppmanade bl.a. kommissionen
att  lägga fram ett förslag för rådet  om
offentligt erkännande av teckenspråk  som
döva  använder  i varje medlemsstat,  att
säkerställa   att  alla   EU-program   är
tillgängliga för döva och att behovet  av
teckentolkning erkänns.
Europarådets parlamentariska  församling
antog  i  januari 2001 en  rekommendation
(1492/2001)     vari    ministerkommittén
rekommenderades   att   ge    de    olika
teckenspråk  som  används  i  Europa  ett
skydd   liknande  det   som   ges   genom
minoritetsspråkskonventionen,    möjligen
genom  att  anta  rekommendationer   till
medlemsstaterna.  I sitt  svar  till  den
parlamentariska  församlingen   hänvisade
ministerkommittén till vad Kommittén  för
rehabilitering och integrering  (CD-P-RR)
anfört.   Kommittén  rekommenderade   att
Europarådet  förbereder ett dokument  för
att  skydda  teckenspråk och  användarnas
rättigheter och särskilt för  att  främja
individens   rätt  att  allmänt   använda
teckenspråk    och    underlätta    denna
användning   genom   samordning   av   de
åtgärder som bedöms lämpligast med hänsyn
till   de   olika  medel  som   finns   i
medlemsstaterna.
EU  och  Europarådet anordnade  år  1991
det   europeiska  året  för  språk  2001.
Syftet   var   att  öka   den   språkliga
mångfalden      i     Europa,      främja
flerspråkigheten och uppmuntra  till  ett
livslångt lärande. Teckenspråk omfattades
av verksamheten.
Tidigare behandling
Våren  2001 behandlade utskottet  en  rad
motioner   i   frågor  kring   nationella
minoriteter      (bet.     2000/01:KU14).
Utskottet       tillstyrkte        därvid
motionsyrkanden  (s)  om   teckenspråkets
ställning  (s. 17). Utskottet ansåg  inte
att   teckenspråk  skulle  erkännas   som
minoritetsspråk.  Enligt  utskottet  hade
utvecklingen  under  senare   år,   bl.a.
arbetet   inom   ramen  för  Europarådets
verksamhet,  understrukit vikten  av  att
teckenspråket  har  en  stark  ställning.
Utskottet ansåg att det var angeläget att
dövas och hörselskadades rättigheter  när
det      gäller      teckenspråk      och
teckenspråksinformation      säkerställs.
Enligt utskottets mening behövdes i detta
syfte   en   översyn   av   rätten    och
möjligheterna  att använda teckenspråket,
liksom  dövas och hörselskadades tillgång
till  samhällets  utbud  av  kultur   och
litteratur.   Riksdagen  gav   regeringen
detta  till  känna som sin mening  (rskr.
2000/01:147).   Våren   2002   behandlade
utskottet ett motionsyrkande liknande den
nu   aktuella  motionen  och   av   samma
motionärer  (bet.  2001/02:KU15  s.  59).
Utskottet  hänvisade till  att  riksdagen
som sin mening gett regeringen till känna
att  det behövs en översyn av rätten  och
möjligheterna  att använda  teckenspråket
m.m.  och  till  att ett arbete  med  att
föranstalta om en sådan översyn pågick  i
Regeringskansliet.   Enligt    utskottets
mening  borde resultatet av detta  arbete
avvaktas. Motionen avstyrktes.  -  Enligt
uppgift från Regeringskansliet har  visst
utredningsarbete  inför  utformningen  av
kommittédirektiv genomförts under  hösten
2002  och  under  våren  2003  fortsätter
arbetet med kommittédirektiven.
Utskottets ställningstagande
Enligt   uppgift  från  Regeringskansliet
pågår ett arbete med att utforma direktiv
till  en  utredning som  i  enlighet  med
riksdagens     tillkännagivande      till
regeringen  skall  se över  frågor  kring
teckenspråkets     ställning.      Enligt
utskottets   mening  bör  resultatet   av
utredningsarbetet avvaktas.  Motion  K220
(c) avstyrks.

Svenskt medborgarskap
Utskottets förslag i korthet
Utskottet  avstyrker ett  motionsyrkande
om  att svenskt medborgarskap som  getts
på    felaktig    grund   skall    kunna
återkallas.
Jämför reservation 16 (m).
Motionen
Krister Örnfjäder (s) begär i motion K408
en  lagändring för att medborgarskap  som
givits  på  felaktig  grund  skall  kunna
återkallas. Motionären hänvisar till  att
28    personer   i   en   mutaffär    vid
Migrationsverket  tros  ha  köpt  svenskt
medborgarskap.
Bakgrund
Enligt  2  kap.  7 § regeringsformen  får
ingen  medborgare som är eller har  varit
bosatt i riket berövas sitt medborgarskap
i  annat fall än då han samtidigt,  efter
uttryckligt  samtycke  eller  genom   att
inträda i allmän tjänst blir medborgare i
annan stat.
1997      års     medborgarskapskommitté
behandlade  i  sitt  betänkande   Svenskt
medborgarskap        (SOU        1999:34)
medborgarskapets   rättsliga   betydelse.
Kommittén berörde därvid behovet  av  att
undvika   statslöshet.   Undvikande    av
statslöshet är enligt kommittén en viktig
utgångspunkt för svensk lagstiftning  och
praxis  på  medborgarskapsområdet.  Detta
kommer  till uttryck bl.a. genom  att  en
statslös   person  som  regel   kan   bli
naturaliserad  efter fyra års  hemvist  i
Sverige  i stället för efter fem år,  som
är  det  normala. Principen om undvikande
av statslöshet är inskriven i flera av de
konventioner som Sverige har  åtagit  sig
att följa.
Tidigare behandling
Frågan  om  återkallelse av medborgarskap
behandlades  av riksdagen  under  1998/99
års  riksmöte  (prop.  1997/98:178,  bet.
1998/99:SfU3),  då riksdagen  beslöt  att
öppna  möjlighet att göra  undantag  från
kravet  på styrkt identitet i ärenden  om
svenskt  medborgarskap.  I  propositionen
lämnades   en   redogörelse   för   såväl
folkrättslig bakgrund som vissa  tidigare
överväganden i frågan om återkallelse. En
hänvisning gjordes till förarbetena  till
den   då   gällande   medborgarskapslagen
(prop.  1950:217). Bland  annat  återgavs
Lagrådets  konstaterande att expatriering
var  ett  i  svensk rätt  dittills  okänt
institut och Lagrådets påpekande att det,
om  den  då  i lagrådsremissen föreslagna
möjligheten  till expatriering  infördes,
med   fog   kunde  göras   gällande   att
naturaliserade  medborgares   rättigheter
och  förmåner inte var desamma som  andra
medborgares.
2  kap. 7 § regeringsformen har haft sin
nuvarande lydelse sedan 1979, då  skyddet
för   svenskt  medborgarskap  förstärktes
(prop.  1978/79:195, bet. KU  1978/79:39,
rskr.  1978/79:359,  bet.  KU  1979/80:1,
rskr. 1979/80:2). Föredragande statsrådet
framhöll  som angeläget att  skyddet  mot
förlust     av     medborgarskapet      i
regeringsformen så långt  möjligt  skulle
komma  att  gälla även sådana  medborgare
som utan eget initiativ eller egen önskan
innehade  medborgarskap  också  i   annan
stat.  De  kategorier  av  personer   som
därvid  främst  stod i  blickpunkten  var
personer som hade kommit till Sverige som
flyktingar eller av annan orsak  och  som
därefter  hade blivit svenska  medborgare
utan   att  befrias  från  sitt  tidigare
medborgarskap  i  annan stat.  Man  kunde
inte utesluta möjligheten att vårt land i
ett  skärpt  utrikespolitiskt läge  kunde
utsättas  för påtryckningar i  syfte  att
tvinga  fram sådana lagändringar  att  de
berörda  personerna skulle  berövas  sitt
svenska  medborgarskap. Också i fråga  om
ett  par  andra  kategorier  med  dubbelt
medborgarskap - bl.a. svenska kvinnor som
var eller hade varit gifta med medborgare
i  sådana  stater där hustrun automatiskt
fick mannens medborgarskap - framstod det
enligt   föredragande   statsrådet    som
angeläget med ett starkare skydd för  det
svenska  medborgarskapet än den  tidigare
grundlagsregeln gav.
I  lagstiftningsärendet år  1998  gjorde
regeringen bedömningen att ett beslut  om
naturalisation som meddelats på  grundval
av   felaktiga  identitetsuppgifter  inte
heller   i  fortsättningen  borde   kunna
återkallas. Regeringen hänvisade till att
strävan i svensk politik under de senaste
årtiondena  hade  varit  att   så   långt
möjligt  utjämna skillnaderna i rättsligt
avseende  mellan svenska  medborgare  och
den övriga befolkningen och att införande
av  en möjlighet att återkalla ett beslut
om  svenskt medborgarskap skulle innebära
en   grundläggande  förändring   av   den
svenska   medborgarskapsrätten,    vilket
bl.a.  skulle  kräva en grundlagsändring.
Mot    denna   bakgrund   krävde   enligt
regeringens bedömning en sådan förändring
mycket  starka skäl. Regeringen  erinrade
om   att   frågan   varit   föremål   för
regeringens  prövning  i  flera  tidigare
lagstiftningsärenden och att  skälen  mot
att   införa  en  sådan  ordning   därvid
befunnits   vara  så  starka  att   något
förslag aldrig hade förelagts riksdagen.
Samtidigt   som   det  kunde   förefalla
stötande att det saknades möjligheter att
ingripa och återkalla medborgarskapet för
en  person  som  naturaliserats  i  falsk
identitet, särskilt när det skett för att
dölja  ett kriminellt förflutet eller  en
terroristanknytning,  fanns  det   enligt
regeringen starka skäl som talade mot  en
sådan  ordning  både från en  principiell
ståndpunkt   och  ur  en   mer   praktisk
synvinkel.    En    återkallelsemöjlighet
skulle  bl.a.  innebära  att  det  skulle
komma  att  finnas två  slag  av  svenskt
medborgarskap  -  ett oåterkalleligt  för
den  som  blivit  svensk  medborgare  vid
födseln  och  ett som kan återkallas  för
den  som förvärvat medborgarskapet  genom
naturalisation.
Till detta kom enligt regeringen att  en
person    som   berövats   det    svenska
medborgarskapet i de flesta  fall  skulle
bli statslös, något som hängde samman med
huvudprincipen     i     den      svenska
medborgarskapslagstiftningen att den  som
naturaliserades  samtidigt  måste  avsäga
sig  sitt tidigare medborgarskap  om  det
inte  förlorades automatiskt.  En  avsikt
bakom  återkallelse av ett  medborgarskap
var  att kunna avlägsna vederbörande från
landet,  men det torde inte vara  möjligt
beträffande den som blivit statslös. Även
i        andra        fall       bedömdes
verkställighetshinder kunna uppkomma.  En
återkallelse   av  svenskt  medborgarskap
skulle    vidare    kunna    leda    till
familjerättsliga komplikationer.
Vid    en    samlad   bedömning    ansåg
regeringen    att    skälen    för     en
återkallelsemöjlighet,  ställda  mot   de
starka   invändningar  som  kunde   resas
däremot,  inte motiverade  att  en  sådan
möjlighet infördes i svensk rätt.
Socialförsäkringsutskottet,          som
behandlade  frågan med  anledning  av  en
motion, delade regeringens bedömning  att
en  möjlighet  att  återkalla  beslut  om
naturalisation inte borde införas.
Frågan om återkallelse av ett beslut  om
naturalisation  som  har   meddelats   på
grundval  av felaktiga uppgifter berördes
även i proposition 1999/2000: 147 Lag  om
svenskt medborgarskap, vari föreslogs  en
ny  lag  som bl.a. fullt ut ger möjlighet
att    inneha    dubbelt   medborgarskap.
Förslaget         tillstyrktes         av
socialförsäkringsutskottet          (bet.
2000/01:SfU8).     Konstitutionsutskottet
framhöll       i      yttrande       till
socialförsäkringsutskottet i fråga om den
motionsvis  väckta frågan om  möjligheten
att  beröva en svensk medborgare  som  är
eller  har  varit bosatt här det  svenska
medborgarskapet att detta skulle kräva en
grundlagsändring  (yttr.   2000/01:KU4y).
Det  innebar enligt utskottet att det bör
krävas  mycket starka skäl för en ändring
och  i princip också att en ändring  inte
bör  beslutas utan stor politisk enighet.
Förslaget  i motionen skulle innebära  en
genomgripande förändring av  den  svenska
medborgarskapsrätten.  Efter   en   sådan
ändring  skulle det komma att finnas  två
slag   av   svenskt  medborgarskap:   ett
oåterkalleligt för den som blivit  svensk
medborgare    vid   födseln    och    ett
återkalleligt   för  den  som   förvärvat
medborgarskapet   genom   naturalisation.
Utskottet  ansåg inte att  en  ändring  i
regeringsformen   på  denna   punkt   var
motiverad. I en reservation (m)  anfördes
att  regeringsformens regler om  undantag
från    förbudet   att   beröva   svenska
medborgare     medborgarskapet      borde
kompletteras.  Möjligheten borde  utredas
att  genom lag göra ytterligare  undantag
för  den  som  förvärvat  medborgarskapet
genom   naturalisation.  Det  var  enligt
reservationen stötande för  den  allmänna
rättskänslan att t.ex. en terrorist eller
grov  narkotikabrottsling, eller en annan
person  som  begått grova brott  och  som
ljugit eller bluffat sig till ett svenskt
medborgarskap inte kan fråntas detta.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vill understryka att risken för
att personer blir statslösa om de berövas
sitt  svenska medborgarskap  strider  mot
den  viktiga  utgångspunkten  för  svensk
lagstiftning      och      praxis      på
medborgarskapsområdet att statslöshet bör
undvikas.
Utskottet  anser  liksom  vid   tidigare
bedömning  att  det  bör  krävas   mycket
starka    skäl   för   en   ändring    av
regeringsformens förbud  mot  att  beröva
den  som  är eller varit bosatt  i  riket
svenskt  medborgarskap och att en ändring
inte  bör  beslutas  utan  stor  politisk
enighet.  Utskottet är  fortfarande  inte
berett att tillstyrka en sådan ingripande
förändring  som föreslås i  motionen  och
som  skulle innebära att det skulle komma
att     finnas    två    slags    svenskt
medborgarskap. Motion K408 (s) avstyrks.
Äganderätten
Utskottets förslag i korthet
Utskottet         avstyrker         fyra
motionsyrkanden  om en  förstärkning  av
äganderätten    med   hänvisning    till
tidigare ställningstaganden.
Jämför  reservation 17 (m,  fp,  kd  och
c).
Motionerna
Bo Lundgren m.fl. (m) begär i motion K379
(yrkande  12) ett förslag om  ändring  av
regeringsformens  skydd för  äganderätten
så   att   detta  står  i  samklang   med
Europakonventionen.  Med  egendom  enligt
Europakonventionen   avses   inte    bara
äganderätt till fast och lös egendom utan
även   rättigheter  som  fordringar   och
immateriella      rättigheter.      Något
motsvarande  skydd för egendom  bestående
av fordringar och immateriella tillgångar
finns  inte  i  regeringsformen.  Det  är
enligt     motionen     angeläget     att
regeringsformen innehåller en  regel  som
står     i     full     samklang      med
Europakonventionen, som slår fast att den
enskilda    äganderättens   princip    är
okränkbar   och   att  inskränkningar   i
dganderätten  endast  får  ske  i   klart
angivna  fall och då med full  ersättning
till  den enskilde. I sammanhanget  måste
också     hänsyn     tas     till     att
samhällsutvecklingen i stort, inte  minst
genom  IT-utvecklingen, bl.a.  lett  till
att  en ökande andel av samhällets totala
förmögenhetsmassa   i   dag   består   av
immateriella   tillgångar   i   form   av
utbildning,  dataprogram  och  databaser,
musik,    varumärken,    närings-     och
patenträtter m.m. Mot bakgrund  av  detta
framstår    det    som   angeläget    att
grundlagsskyddet   för    den    enskilda
äganderätten        anpassas         till
samhällsutvecklingen  och   att   skyddet
utökas  så att det uttryckligen  omfattar
även annan egendom än mark och byggnader.
I  motion K216 av Kenneth Johansson  och
Eskil  Erlandsson  (båda  c)  begärs  att
regeringen  skall tillsätta en kommission
med   uppgift  att  belysa  den   privata
äganderättens  betydelse  för   ekonomisk
utveckling (yrkande 1). Vidare begärs ett
förslag  från regeringen om stärkt  skydd
av äganderätten i både grundlagen och den
vanliga   lagstiftningen   (yrkande   2).
Motionärerna   anser  att   den   privata
äganderättens    betydelse    inte    kan
underskattas.    Äganderätten    är    av
grundläggande    betydelse    för    hela
samhällssystemet och en av  grundstenarna
i   den  svenska  rättsordningen.  Enligt
motionärerna       kännetecknas       vår
författningstradition i  flera  avseenden
av  bristande respekt för grundlagen.  En
författning som inte ger ett  starkt  och
stabilt    skydd    för    den    privata
äganderätten riskerar enligt motionen att
få   en   kraftigt  dämpande  effekt   på
företagande och ekonomisk tillväxt.
Åsa  Torstensson  och  Eskil  Erlandsson
(båda   c)   begär  i  motion  K323   ett
tillkännagivande  till regeringen  om  en
stärkt     äganderätt     med     tydliga
ersättningsregler  vid   inskränkning   i
nyttjanderätten. Inte minst införandet av
miljöbalken har enligt motionen  bidragit
till   att  problematisera  äganderätten.
Medan  t.ex.  jordägare har  upplevt  att
ägande-  och  nyttjanderätten  inskränkts
utan    rätt    till    ersättning    har
naturvårdsintressen       menat       att
äganderätten inte får gå framför  viktiga
intressen.     Det     finns,      enligt
motionärerna,  en  fara  i  att  ensidigt
hävda  de  gemensamma intressena  framför
den   enskildes  äganderätt.  Inte  minst
riskerar  det  att  leda  till  en   ökad
misstro  mot  rättsstaten  och  till  att
människor   i  allt  mindre  utsträckning
känner  det personliga ansvaret  för  sin
egendom  och  för den egna miljöpåverkan.
De  möjligheter som finns inte bara  till
att  expropriera egendom utan också  till
att   inskränka  nyttjanderätten,   måste
därför    vara   förenade   med   tydliga
ersättningsregler. Sådana  inskränkningar
som  inte drabbar generellt utan inom ett
bestämt geografiskt område eller enskilda
individer  skall  som huvudregel  medföra
rätt till ersättning.
Gällande regler
Enligt   2  kap.  18  §  första   stycket
regeringsformen   är  varje   medborgares
egendom  tryggad  genom  att  ingen   kan
tvingas   avstå  sin  egendom  till   det
allmänna  eller till någon enskild  genom
expropriation    eller    annat    sådant
förfogande  eller tåla att  det  allmänna
inskränker  användningen  av  mark  eller
byggnad  utom  när  det  krävs  för   att
tillgodose angelägna allmänna intressen.
Rätten   till  ersättning  behandlas   i
paragrafens andra stycke. Den  som  genom
expropriation    eller    annat    sådant
förfogande  tvingas  avstå  sin   egendom
skall  vara tillförsäkrad ersättning  för
förlusten.  Sådan ersättning skall  också
vara  tillförsäkrad den  för  vilken  det
allmänna inskränker användningen av  mark
eller byggnad på sådant sätt att pågående
markanvändning   inom   berörd   del   av
fastigheten   avsevärt  försvåras   eller
skada   uppkommer  som  är  betydande   i
förhållande till värdet på denna  del  av
fastigheten. Ersättningen skall bestämmas
enligt grunder som anges i lag.
I    första   tilläggsprotokollet    till
Europakonventionen föreskrivs i artikel 1
att  varje  fysisk eller juridisk  person
skall  ha  rätt  till  respekt  för   sin
egendom  och  att ingen får  berövas  sin
egendom annat än i det allmännas intresse
och under de förutsättningar som anges  i
lag    och    i   folkrättens    allmänna
grundsatser.      Dessa      bestämmelser
inskränker  dock inte en stats  rätt  att
genomföra  sådan lagstiftning som  staten
finner    nödvändig   för   att   reglera
nyttjandet  av egendom i överensstämmelse
med  det allmännas intresse eller för att
säkerställa  betalning av  skatter  eller
andra pålagor eller av böter och viten.
Egendomsbegreppet i artikeln  har  getts
en  vidsträckt  innebörd.  Med  uttrycket
egendom avses inte enbart äganderätt till
fast  och  lös  egendom  i  civilrättslig
mening    utan   även   fordringar    och
immateriella   rättigheter   skyddas   av
artikeln.
I   fråga  om  immateriella  rättigheter
stadgas det i 2 kap. 19 § regeringsformen
att författare, konstnärer och fotografer
äger   rätt   till   sina   verk   enligt
bestämmelser som meddelas i  lag.  Enligt
förarbetena   har  den  verksamhet    som
bedrivs    av   författare   och    andra
konstnärer     stor     betydelse     för
opinionsbildningen   och   den    andliga
odlingen  över huvud taget. Det  yttersta
syftet med bestämmelsen är att  förstärka
skyddet  för den fria åsiktsbildningen  i
samhället.  Föredragande  statsråd  ansåg
det  därför inte motiverat att  låta  den
omfatta  rättigheter  av  det  slag   som
tillkommer uppfinnare och mönsterskapare.
Inte    heller    sådana    upphovsrätten
närstående  rättigheter  som  innehas  av
fonogramframställare  eller  radioföretag
ansågs  böra  omfattas (prop. 1975/76:209
s. 129).
Av   grundlagsbestämmelsen  framgår  att
det  skall  finnas  lagbestämmelser    om
författares, konstnärers och  fotografers
verk,  men  den  säger ingenting  om  vad
dessa   skall   innehålla.   De   avsedda
lagbestämmelserna    finns    i     lagen
(1960:729) om upphovsrätt till  litterära
och  konstnärliga verk. Där  finns  bl.a.
föreskrifter       om      upphovsmannens
förfoganderätt  och  ideella   rätt,   om
upphovsrättens    övergång    och    dess
giltighetstid           samt           om
ersättningsskyldighet  och   straffansvar
vid      intrång     i     upphovsmannens
förfoganderätt eller ideella rätt.
De   begränsningar  av  yttrandefriheten
som     upphovsrätten    innebär    anses
föranledda av särskilt viktiga  skäl  och
därför  tillåtna  enligt  2  kap.  13   §
regeringsformen (se prop. 1975/76:209  s.
155).
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
När    riksdagen   år   1994   behandlade
regeringens förslag till ny lydelse av  2
kap.   18   §  regeringsformen  avstyrkte
konstitutionsutskottet motioner om längre
gående  grundlagsskydd än vad  regeringen
hade föreslagit (bet. 1993/94: KU24 s. 28
f.).  Utskottet  ansåg  det  därvid  inte
motiverat att låta all egendom, både fast
och    lös,   omfattas   av   grundlagens
egendomsskydd. Utskottet pekade också  på
att  bestämmelser varigenom den  enskilde
tillförsäkras   full   ersättning   eller
ersättning för hela förlusten inte skulle
vara helt rättvisande med hänsyn till att
vissa  s.k.  förväntningsvärden  inte  är
ersättningsgilla.  Utskottet   underströk
vidare    att    införandet    av     ett
grundlagsskydd                        för
rådighetsinskränkningar   i   sig    inte
innebar  att ersättningsrätten utvidgades
i förhållande till vad som redan gällde.
Frågan  om  innebörden av 2  kap.  18  §
regeringsformen      behandlades       av
konstitutionsutskottet våren 1998  i  ett
yttrande  till  jordbruksutskottet   över
regeringens  förslag till  ny  miljöbalk,
varvid frågan om huruvida ordalydelsen  i
paragrafen   var  förenlig  med   motiven
diskuterades     (yttr.    1997/98:KU8y).
Utskottet   gjorde  då  bedömningen   att
grundlagsbestämmelsen  trots  den  mindre
tillfredsställande   ordalydelsen   måste
uppfattas   så   att  en  utvidgning   av
ersättningsrätten   inte    skett.    Med
anledning  av  flera  motioner  från  den
allmänna   motionstiden  kom  ett   enigt
konstitutionsutskott     i     betänkande
1997/98:KU30 (s. 7) fram till  slutsatsen
att  det  inte gick att bortse  från  att
bestämmelsen i 2 kap. 18  § andra stycket
regeringsformen  hade varit  föremål  för
omfattande   debatt  och   att   Lagrådet
förordat en ändring av bestämmelsen. Även
om utskottet ansåg att bestämmelsen måste
kunna  uppfattas i enlighet med  vad  som
avsetts  vid  dess  tillkomst  fanns  det
anledning att se över dess lydelse.
Frågan  behandlades  åter  av  utskottet
våren  2000 i betänkande 1999/2000: KU11.
Utskottet  hänvisade  till  att  det  vid
flera  tillfällen  avstyrkt  motioner  om
utvidgning  av grundlagens egendomsskydd.
Utskottet  ansåg inte att det  framkommit
skäl  att  ändra sin tidigare  bedömning.
Utskottet ansåg inte heller att det fanns
skäl att ge äganderätten samma skydd  mot
begränsningar  som  gäller  för  de  s.k.
politiska  rättigheterna.  Även  när  det
gäller     ersättningsfrågan    hänvisade
utskottet   till  att   det   vid   flera
tillfällen   avstyrkt  motioner   om   en
utvidgning    till    full    ersättning.
Utskottet   framhöll  att   när   det   i
betänkande  1997/98:KU30  förordades  att
ordalydelsen   av    2    kap.    18    §
regeringsformen  skulle ses  över,  ansåg
utskottet  att  utredningen  inte   borde
omfatta  frågan om utvidgning  till  full
ersättning.  Utskottet gjorde fortfarande
samma bedömning.
1999   års  författningsutredning,   som
hade   i   uppdrag  bl.a.  att  se   över
ordalydelsen      av     regeringsformens
bestämmelse om egendomsskydd, avlämnade i
februari    2001    betänkandet     Vissa
grundlagsfrågor  (SOU 2001:19).  När  det
gällde   regeringsformens   egendomsskydd
konstaterade    utredningen    att    man
misslyckats.  Mot  bakgrund  av  att  ett
förslag till ändring av grundlag  bör  ha
ett  brett parlamentariskt stöd  och  att
ett  sådant stöd inte hade kunnat uppnås,
hade  utredningen beslutat att avstå från
att  lägga fram något förslag till ändrad
lydelse  av  2 kap. 18 § regeringsformen.
Mot bakgrund av utredningens slutsats när
det  gäller  regeringsformens bestämmelse
om  egendomsskydd  lade  inte  regeringen
fram  förslag  till ändrad lydelse  av  2
kap. 18 regeringsformen.
Frågan  om Europakonventionens ställning
i  lagstiftningen  efter  inkorporeringen
behandlades  av utskottet i  samband  med
behandlingen  av proposition  1993/94:117
med   förslag   till   inkorporering   av
Europakonventionen i svensk lagstiftning.
Utskottet  delade  regeringens  bedömning
att  i  det säkerligen fåtal fall  då  en
svensk  lagregel  kan  anses  strida  mot
konventionen,  fick  det  bl.a.  bli   en
uppgift      för     domstolarna      och
förvaltningsmyndigheterna att avgöra  hur
konflikterna    skall     lösas     (bet.
1993/94:KU24 s. 20).
Motioner    om    äganderätten,    bl.a.
motioner  (m respektive c) liknande  K379
respektive   K216  och  K323  behandlades
senast    våren    2002   i    betänkande
2001/02:KU15   (s.  88   f.).   Utskottet
vidhöll sina tidigare bedömningar när det
gäller  ett förstärkt grundlagsskydd  för
äganderätten  och  avstyrkte  motionerna.
Utskottet ansåg mot bakgrund av  tidigare
bedömningar inte heller att det  behövdes
ett  tillkännagivande till regeringen  om
stärkande  av  äganderätten  med  tydliga
ersättningsregler  vid  inskränkning   av
nyttjanderätten  eller om  en  kommission
för  att belysa den privata äganderättens
betydelse  och avstyrkte därför  motioner
om  detta. En reservation (m, kd, fp, och
c) avgavs.
Utskottets ställningstagande
Utskottet    vidhåller   sina    tidigare
bedömningar. Motionerna K379  yrkande  12
(m), K216 yrkandena 1 och 2 (c) samt K323
avstyrks.
Internationella kvinnodagen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning  till
tidigare      ställningstagande      ett
motionsyrkande om att den 8  mars  skall
bli helgdag.
Jämför  reservation  18  (v),   särskilt
yttrande 6 (mp).
Motionen
I motion K272 av Mats Einarsson m.fl. (v)
begärs  att den 8 mars skall bli helgdag.
År  1980  proklamerade FN den 8 mars  som
internationell  kvinnodag.   Motionärerna
hänvisar   till  att  15   länder   redan
beslutat att göra den 8 mars till helgdag
och    anser   att   Sverige   bör   vara
ytterligare  ett  land bland  dessa.  Ett
beslut  om  att  den 8  mars  skall  vara
helgdag  skulle dessutom vara  en  viktig
markering av att Sverige som land strävar
efter   jämställdhet.   Regeringen   bör,
enligt  motionärerna, utreda  kostnaderna
och bedöma om de bör anses inrymmas i det
totala samhällsekonomiska utrymmet  eller
om  det  bör  ske  en växling  mot  annan
helgdag, innan frågan slutligt avgörs.
Bakgrund
Enligt  1  § lagen (1989:253) om allmänna
helgdagar   avses  med   allmän   helgdag
söndagar,    däribland   påskdagen    och
pingstdagen,       samt       nyårsdagen,
trettondedag  jul, första  maj,  juldagen
och   annandag  jul,  även  när  de  inte
infaller    på    en    söndag,    vidare
långfredagen,   annandag   påsk,   Kristi
himmelsfärdsdag,     annandag     pingst,
midsommardagen och alla helgons dag.
I  förarbetena (prop. 1988/89:114 s.  5)
konstateras   att  flera  funktioner   är
knutna   till   helgdagsbegreppet   genom
föreskrifter  i olika författningar.  Det
gäller  framför  allt  föreskrifter   som
reglerar  när åtgärder skall  vidtas  och
hur   tiden   skall   beräknas   när   en
förfallodag  e.d. infaller på  en  söndag
eller  annan allmän helgdag. Som  exempel
nämns vidare att enligt 9 § semesterlagen
(1977:480)  gäller  bl.a.  att  helgdagar
normalt  inte  räknas som  semesterdagar.
Vidare framhålls i propositionen att  vad
som är allmän helgdag är av stor rättslig
och samhällsekonomisk betydelse.
Frågan   om  nationaldagen  som   allmän
helgdag har  behandlats av utskottet  vid
flera  tillfällen. Vid riksmötet  1991/92
(bet.  1991/92:KU9) ansåg utskottet,  som
var   medvetet   om  att   införande   av
ytterligare   en   helgdag   bl.a.   hade
ekonomiska   aspekter,  att   frågan   på
lämpligt  sätt  borde  bli  föremål   för
utredning.
Regeringen  tillsatte i  september  1993
en   utredning  med  syfte   att   utreda
förutsättningarna    för     att     göra
nationaldagen  den 6 juni  till  helgdag.
Enligt direktiven (dir. 1993:104) var det
av    vikt   att   utredningen   särskilt
studerade  de  ekonomiska  konsekvenserna
som  inrättandet av en ny helgdag  skulle
få,  såväl för den offentliga sektorn som
för  näringslivet  och  övriga  delar  av
samhället. I utredarens uppdrag låg också
att  undersöka konsekvenserna, ekonomiska
och  andra,  av att inrätta nationaldagen
som  helgdag  på bekostnad  av  någon  nu
existerande allmän helgdag.
Utredaren  föreslog  i  sitt  betänkande
(SOU  1994:58)  att nationaldagen  den  6
juni  blir  allmän helgdag samtidigt  som
annandag  pingst upphör att vara helgdag.
Utredaren  hade  kommit fram  till  denna
slutsats  bl.a.  genom  att  studera   de
ekonomiska  konsekvenserna av ytterligare
en   helgdag.  Sammanfattningsvis   angav
utredaren    att    om    man     införde
nationaldagen  som en helgdag,  utan  att
ändra något annat, skulle det medföra ett
årligt        inkomstbortfall        inom
tillverkningsindustrin på omkring 0,3 % i
genomsnitt.       Bruttonationalprodukten
skulle  minska med mellan 0,2 och 0,3  %,
dvs.  mellan  3  och 4  miljarder  kronor
baserat på 1992 års produktion. Utredaren
anförde  att det inte kunde anses rimligt
att   i  dagens  ekonomiska  läge  införa
ytterligare  en helgdag. Om nationaldagen
skulle  bli  helgdag borde  en  befintlig
helgdag   tas  bort  eller   flyttas.   I
budgetpropositionen 1994/95:100  (bil.  3
s.  14)  angav regeringen att tanken  att
göra   nationaldagen  till  helgdag  inte
borde fullföljas.
Konstitutionsutskottet  har  vid   flera
tillfällen härefter avslagit motioner  om
nationaldagen    som    helgdag     (bet.
1995/96:KU11,   1997/98:KU9,   1999/2000:
KU18  och  2000/01:KU15).  I  betänkandet
1999/2000:KU18  avstyrkte  utskottet   en
motion  om  att  göra den internationella
kvinnodagen till allmän helgdag.
Frågan  om  införande av  nya  helgdagar
behandlades    senast    i     betänkande
2001/02:KU9 s. 5 f. Utskottet  ansåg  att
nationaldagen den 6 juni bör  bli  allmän
helgdag.  Utskottet var medvetet  om  att
detta kan få ekonomiska konsekvenser  för
samhället.  Om  den 6  juni  blir  allmän
helgdag   på   bekostnad  av   någon   nu
existerande  helgdag blir  de  ekonomiska
effekterna beroende av vilken existerande
allmän  helgdag som skall komma i  fråga.
Utskottet  ansåg att det fick ankomma  på
regeringen  att utarbeta ett förslag  som
innebär  att  nationaldagen  den  6  juni
skall  bli allmän helgdag. Riksdagen  gav
regeringen detta till känna (rskr. 139 ).
När  det gällde frågan om kvinnodagen den
8   mars  hänvisade  utskottet  till  sin
tidigare   bedömning  att  motioner   med
yrkanden  om att göra den internationella
kvinnodagen  till allmän  helgdag  skulle
avstyrkas. Två motioner (v respektive mp)
i frågan avstyrktes.
Enligt  uppgift  från  Regeringskansliet
förbereds för närvarande utformningen  av
direktiv    till    en    utredning    om
nationaldagen som helgdag.
Utskottets ställningstagande
Utskottet    vidhåller   sitt    tidigare
ställningstagande.   Motion   K272    (v)
avstyrks.

Upprättelse för personer som placerades i
interneringsläger
Utskottets förslag i korthet
Utskottet     avstyrker    bl.a.     med
hänvisning         till         tidigare
ställningstagande    en    motion     om
upprättelse  för  personer   som   under
andra    världskriget    placerades    i
interneringsläger.
Jämför reservation 19 (v, mp).
Motionen
Karin  Svensson Smith m.fl. (v)  begär  i
motion  K339  ett  tillkännagivande  till
regeringen  om upprättelse  för  dem  som
under  andra  världskriget  placerades  i
interneringsläger,  s.k.  arbetskompanier
(yrkande 1). Ett tillkännagivande  begärs
också    om   behovet   om   ett    fullt
klarläggande   kring   interneringslägren
under  andra världskriget, vilket motivet
var   för  deras  upprättande,  på   vems
initiativ de tillkom samt om de kriterier
som   avgjorde  vem  som  placerades  där
(yrkande 2). För att en granskning  skall
komma  till stånd är det enligt  motionen
nödvändigt  att  regeringen  helt   häver
sekretessen        i        sammanhanget.
Kommenderingen   av   värnpliktiga   till
arbetskompanier skedde i många fall efter
bristfälliga      utredningar.      Dessa
utredningar fick Karl Molin aldrig se när
han   skulle  granska  källorna  i   sitt
avhandlingsarbete    om    de     svenska
arbetskompanierna.
Tidigare behandling
En  motion om åtgärder för upprättelse av
personer  som internerades i  arbetsläger
under  andra  världskriget avstyrktes  av
utskottet hösten 1987 (bet. 1987/88:10 s.
11).  Utskottet framhöll  att  det  under
andra   världskriget  förekom  att  vissa
medborgare        inkallades         till
värnpliktstjänstgöring    i     särskilda
arbetskompanier.    Enligt    vad     som
redovisades av försvarsminister Per Edvin
Sköld   i   ett   interpellationssvar   i
december     1941    inrättades     efter
mobiliseringen     inom     ramen     för
krigsorganisationen       ett       antal
arbetskompanier   avsedda    för    bl.a.
vägarbeten.    Till   sådana    kompanier
inkallades  sådana  personer  "vilka  med
skäl  kunnat  misstänkas  för  att  bland
trupperna   driva   en   agitation   till
försvagande av försvarsviljan". Enligt de
principer      som      försvarsministern
redovisade    skulle    främst     sådana
värnpliktiga   som   hade   en    ledande
ställning inom ytterlighetspartierna  och
som       kunde      befaras      bedriva
disciplinupplösande  verksamhet  inkallas
till arbetskompanierna.
Utskottet  ansåg att man vid bedömningen
av  vad  som  föreslogs i motionen  måste
beakta  det allvarliga läge vårt neutrala
land    befann   sig   i   under    andra
världskriget     och     de     speciella
förhållanden  och  säkerhetskrav  som  då
gällde.  Enligt utskottet var  det  efter
den   långa   tid   som  förflutit   inte
meningsfullt att vidta åtgärder  i  syfte
att utreda de påtalade förhållandena.  En
reservation (vpk) avgavs.
De   frågor  som  tas  upp  i   motionen
diskuterades    våren    2000    i     en
interpellationsdebatt              (prot.
1999/2000:91).  Vice  statsminister  Lena
Hjelm-Wallén    hänvisade    till     att
regeringen vid flera tillfällen  besvarat
frågor  om  att ge upprättelse  av  eller
utröna  sakförhållandena  kring  dem  som
under andra världskriget inkallades  till
värnpliktstjänstgöring    i     särskilda
arbetskompanier.  I  samtliga   frågesvar
hade hänvisats till regeringens beslut av
den   30   maj   1985   att   avslå    en
framställning om en särskild utredning om
omständigheterna kring arbetskompanierna.
I motiveringen till sitt beslut framförde
regeringen följande:
Besluten att inrätta särskilda  enheter
för  värnpliktiga  som  bedömdes  kunna
skapa    oro    genom   till    exempel
agitatorisk    verksamhet    vid     de
reguljära  förbanden hade sin  bakgrund
i  då rådande uppfattningar om vad  som
utgjorde  hot  mot landet.  Strävandena
att   hålla   Sverige  utanför   kriget
sattes  före  individens  rättssäkerhet
på   grunder  som  inte  skulle   anses
godtagbara   i  dagens  samhälle.   Den
tillgängliga   dokumentationen    visar
också     att     kommenderingen     av
värnpliktiga  till arbetskompanierna  i
alltför   många   fall   skedde   efter
bristfälliga   utredningar.   Det    är
emellertid  inte  meningsfullt  att  nu
granska  förhållandena under början  av
1940-talet i syfte att få underlag  för
uttalanden  om  lämpligheten  av  vissa
åtgärder.  Detta  gäller  särskilt  som
det  måste vara praktiskt omöjligt  att
efter  så lång tid pröva om uttagningen
av  värnpliktiga till arbetskompanierna
i  det enskilda fallet haft fog för sig
utifrån  vad  som kunde  anses  rimligt
vid den tidpunkten.
Lena  Hjelm-Wallén delade  den  bedömning
som  regeringen  och  riksdagen  tidigare
gjort   och   framhöll  att   regeringens
tidigare hållning i frågan inte inneburit
att     det    saknas    kunskaper     om
omständigheterna   kring    arbetslägren.
Regeringen  gav redan år 1975 historikern
Karl  Molin tillgång till allt väsentligt
hemligt material om arbetskompanierna för
vetenskaplig   forskning.   Karl    Molin
redovisade   sina  forskningsresultat   i
boken  Hemmakriget. Molin lämnar i  boken
en  uttömmande redogörelse för bakgrunden
till     arbetskompaniernas    tillkomst,
rekryteringsprinciperna,   tjänstgöringen
vid kompanierna, den allmänna debatten om
dessa, statsmakternas åtgärder m.m.
Att   frågan  så  grundligt  har  blivit
belyst var enligt statsrådets uppfattning
ytterligare   ett   skäl   till    varför
regeringen eller riksdagen inte nu bör ta
initiativ   till   en  särskild   statlig
utredning.  Hon  framhöll  också  att  de
handlingar om arbetskompanierna som  Karl
Molin  fick tillgång till inte längre  är
belagda med sekretess.
Statsrådet  betonade att  handläggningen
kring   arbetskompanierna  visade   stora
brister. När man säger det är det  enligt
henne  också  en  sorts  erkännande.  Det
uttalades  redan år 1985. Med reservation
för   de   brister  som  fanns  och   hur
utredningarna var måste man  också  komma
ihåg  i  vilken  situation landet  befann
sig.  Det  pågick  krig  runtomkring  och
landet var i en krigssituation. De som då
var   verksamma  kände  sig  naturligtvis
potentiellt hotade. Att då värna  landets
inre  säkerhet var viktigt. Många av  dem
som   placerades   i  dessa   läger   var
medlemmar  i  Vänsterpartiets föregångare
Sveriges  kommunistiska parti,  SKP.  Det
var   ett  parti  som  hade  mycket  nära
kontakt  med Sovjetunionens kommunistiska
parti.  Statsrådet hänvisade  bl.a.  till
ett uttalande från Ny Dag, SKP:s tidning,
där  man  i december 1939 i fråga  om  de
sovjetiska truppernas försök att invadera
Finland,    angav   att   sovjettrupperna
representerade en fri finsk  folkrepublik
omfattande  de  finländska  och  karelska
folken,   genom  ett  i  verklig   mening
demokratiskt   styrelseskick.   Det   var
därför   enligt  statsrådet   inte   helt
underligt    att   svenska    myndigheter
ifrågasatte lojaliteten hos en hel del av
de  personer  som  var engagerade  i  det
parti  som  är föregångaren  till  dagens
vänsterparti.
Frågan     om     ökad     öppenhet     i
Säkerhetspolisens   arkiv   har   nyligen
behandlats av utskottet med anledning  av
regeringens proposition 2001/02:191, vari
föreslogs   ändringar  i   sekretesslagen
(1980:100) för att öka offentligheten för
uppgifter   hos  Säkerhetspolisen   (bet.
2002/03:KU13). Det gäller dels  uppgifter
som  har  förts in i allmänna  handlingar
före  år 1949, dels uppgifter om huruvida
personer har registrerats eller inte  hos
Säkerhetspolisen  enligt   vissa   numera
upphävda författningar. Förslaget innebar
att sekretessen föll bort för uppgift som
hänför        sig       till        sådan
underrättelseverksamhet som avses i  3  §
polisdatalagen  (1998:622)  eller  som  i
annat     fall    hänför     sig     till
Säkerhetspolisens  verksamhet   för   att
förebygga brott mot rikets säkerhet eller
terrorism, om uppgiften har införts i  en
allmän   handling  före  1949.  Utskottet
tillstyrkte förslaget.
I   en  motion  (v),  som  väcktes   med
anledning av propositionen, föreslogs att
riksdagen  skulle begära  att  regeringen
lägger   fram  förslag  till  ändring   i
sekretesslagen  som gör det  möjligt  att
utan   föregående  sekretessprövning   få
tillgång   till  handlingar   hos   t.ex.
Försvarsmakten  och  Utrikesdepartementet
som  hänför sig till tiden före år  1949.
Motionärerna ansåg att det - om man menar
allvar  med ambitionen att öka  kunskaper
om   andra   världskriget   -   inte   är
tillräckligt att endast Säkerhetspolisens
handlingar blir offentliga, utan att även
andra arkivs innehåll behöver kunna komma
till allmänhetens kännedom.
Utskottet  noterade  att  sekretesstiden
för  uppgifter som är belagda endast  med
s.k. utrikessekretess och som härrör från
andra  världskriget har gått ut  och  att
detsamma  enligt huvudregeln gäller  även
för  s.k.  försvarssekretess  från  samma
tid.        För       uppgifter        av
underrättelsekaraktär   ville   utskottet
erinra   om   den   utredning   om   ökad
offentlighet     för    uppgifter     hos
Försvarsmakten  som regeringen  aviserat.
Om  denna utredning kommer fram till  att
samma ökade offentlighet kan införas  för
uppgifter  hos  Försvarsmakten   som   nu
föreslås      för      uppgifter      hos
Säkerhetspolisen,   kommer   det   enligt
utskottets   uppfattning   knappast   att
finnas  behov av den ytterligare  vidgade
offentlighet  som anges i  motionen.  Den
bör   därför   anses  vara   i   huvudsak
tillgodosedd    genom    den    aviserade
utredningen.     Utskottet      avstyrkte
motionen.
Utskottets ställningstagande
Utskottet anser att de skäl som  tidigare
anförts    för    att    avstyrka     ett
motionsyrkande    om   upprättelse    för
personer  som  under  andra  världskriget
placerades       i      interneringsläger
fortfarande gör sig gällande.  Man  måste
beakta  det allvarliga läge vårt neutrala
land    befann   sig   i   under    andra
världskriget     och     de     speciella
förhållanden  och  säkerhetskrav  som  då
gällde. Efter den långa tid som förflutit
framstår det inte heller som meningsfullt
att  från  statens sida vidta åtgärder  i
syfte     att    utreda    de    påtalade
förhållandena.  Frågan   om   ett   fullt
klarläggande kring interneringslägren  är
närmast  en  uppgift för  forskningen.  I
enlighet  med vad utskottet  redovisat  i
betänkande  2002/03:KU13 kan  det  finnas
skäl  att  anta att sekretessregler  inte
kommer  att lägga hinder i vägen för  ett
sådant    klarläggande.    Motion    K339
yrkandena 1 och 2 (v) avstyrks.

Rättigheter för människoapor
Utskottets förslag i korthet
Utskottet  avstyrker ett  motionsyrkande
om   grundläggande  rättighetsskydd  för
människoapor.
Motionen
Sven-Erik    Sjöstrand   och   Kjell-Erik
Karlsson  (v)  begär i  motion  K342  att
människoapor     skall     ges      vissa
grundläggande  rättigheter  som  hittills
varit  reserverade endast för  människor.
Dessa rättigheter borde vara rätten  till
liv,  rätten att slippa tortyr och rätten
att inte godtyckligt frihetsberövas.
Gällande regler
I    djurskyddslagen   (1988:534)   finns
grundläggande bestämmelser  om  hur  djur
skall   hållas  och  skötas.  Djur  skall
behandlas  väl  och skyddas  mot  onödigt
lidande och sjukdom. Djur som används för
vetenskapligt  ändamål  skall  dock  inte
anses  vara  utsatta för onödigt  lidande
eller  sjukdom vid användningen, om denna
har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd
(2  §).  Djur skall ges tillräckligt  med
foder och vatten och tillräcklig tillsyn.
Stall  och  andra förvaringsutrymmen  för
djur skall ge djuren tillräckligt utrymme
och  skydd samt hållas rena (3  §).  Djur
får  inte överansträngas. Inte heller får
de  agas eller drivas på med redskap  som
lätt  kan såra eller på annat sätt  skada
djuret (5 §). Djur får inte hållas bundna
på  ett för djuren plågsamt sätt eller så
att de inte kan få behövlig rörelsefrihet
eller  vila eller tillräckligt skydd  mot
väder och vind (6 §).
Tidigare behandling
Utrikesutskottet avstyrkte våren 2001 ett
motionsyrkande om att Sverige  skulle  ta
initiativ  till en FN-konferens  och  FN-
deklaration   om   djurens   rättigheter.
Utrikesutskottet  menade   att   Sverige,
internationellt och inom EU,  verkar  för
djurens rätt till rimliga livsvillkor men
ansåg  inte att en speciell FN-konvention
skulle komma att förändra situationen för
djuren.  Det  arbete som  redan  bedrivs,
främst inom EU, kan stärkas och utvecklas
(bet. 2000/01: UU10).
Konstitutionsutskottet  avstyrkte  våren
2002  ett  motionsyrkande (v) motsvarande
det nu aktuella (bet. 2001/02:KU15 s.  95
f.).   Utskottet   delade   motionärernas
uppfattning om vikten av att djur -  även
människoapor  - har rimliga  livsvillkor.
Djurskyddslagstiftningen    ger     också
uttryck för ett sådant synsätt. Utskottet
var  dock  inte  berett att  förorda  att
skyddet  för djuren skall likställas  med
det  skydd för de grundläggande fri-  och
rättigheter som tillerkänns människor.
Utskottets ställningstagande
Utskottet    vidhåller    sin    tidigare
bedömning. Motion K342 (v) avstyrks.

Partibidrag från fackligt anslutna
personer
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker en motion  (fp,  mp)
som   vänder   sig  mot   att   fackligt
anslutna  mot  sin  vilja  skall  behöva
bidra  till  politiska partier  och  mot
risken   för   tvånget  att   i   sådana
sammanhang   redovisa   sin    politiska
uppfattning. Utskottet vänder  sig  emot
de   långtgående  statliga   ingrepp   i
föreningars  verksamhet  som   förslagen
innebär.
Jämför reservation 20 (m, fp, kd, c  och
mp).
Motionen
Carl  B  Hamilton m.fl. (fp, mp) begär  i
motion  K384  en  lag  mot  att  fackligt
anslutna mot sin vilja skall behöva bidra
till   politiska  partier  direkt   eller
indirekt  (yrkande 1). Vidare  begärs  en
lag   som   skyddar   särskilt   fackligt
anslutnas  rätt  att inte behöva  avslöja
sin  partisympati för att  undgå  att  ge
bidrag till politiskt parti (yrkande  2).
I motionen begärs också tillkännagivanden
till  regeringen  om  fackligt  anslutnas
rätt att slippa ge partibidrag utan aktiv
handling  och om fackligt anslutnas  rätt
att  inte  behöva avslöja sin partsympati
för  att  undgå  att genom  sin  fackliga
organisation  ge  bidrag  till  politiskt
parti (yrkandena 3 och 4).
Enligt motionen röstade 38-40 % av  LO:s
medlemmar    på    annat     parti     än
Socialdemokraterna vid  valet  2002.  Det
finns  en  växande minoritet  LO-anslutna
som  tvingas  finansiera  ett  parti   på
vilket  man  inte lägger sin  röst  i  de
allmänna  valen. Särskilt anmärkningsvärt
är  det  enligt motionärerna när  fackets
medlemmar inte själva vet eller får  veta
hur  mycket  penningstöd deras  fack  ger
till  politiska partier eller hur  mycket
arbetstid som facket gratis ställer  till
ett  partis  förfogande. En  enskild  kan
enligt  motionen i dag inte ens  formellt
tacka  nej till att ge partibidrag om  en
majoritet  på  ett  medlemsmöte  beslutat
tvångsuttaxera bidrag till ett parti.
Bakgrund
En  särskild utredare fick i juni 2002  i
uppdrag  att  överväga hur  man  kan  öka
allmänhetens  insyn i  hur  de  politiska
partierna   finansierar   sin   politiska
verksamhet och hur de personer som driver
en s.k. personvalskampanj finansierar den
(dir. 2002:83). Uppdraget skall redovisas
i september 2003.
Utredaren  skall redovisa och  utvärdera
hur     riksdagspartiernas     frivilliga
överenskommelse angående  redovisning  av
partiernas   intäkter  har   fungerat   i
praktiken.  Det är av flera skäl  viktigt
att  allmänheten kan få insyn  i  hur  de
politiska   partierna   finansierar   sin
politiska verksamhet och hur de  personer
som   driver  en  s.k.  personvalskampanj
(valkandidater)     finansierar      sina
kampanjer. Sådan offentlighet kan öka det
politiska   systemets   legitimitet   och
förebygga  korruption. Informationen  kan
också  utgöra  ett underlag för  väljarna
vid  val och främja en debatt om etik och
bevekelsegrunder i politiken.  Redan  det
förhållandet  att  partiernas  verksamhet
till stor del finansieras av det allmänna
gör  det  rimligt att det finns  insyn  i
partiernas  intäkter. För bedömningen  av
partistödssystemets    utformning     och
effekter  kan det också ha betydelse  att
få  reda på de övriga finansieringskällor
partierna   har.  Mot  bakgrund   av   de
politiska  partiernas stora  betydelse  i
dagens   samhälle  är  det  rimligt   att
information  om  partiernas  intäkter  är
offentlig,  särskilt  som  andra  viktiga
maktcentrum  inom såväl det allmänna  som
näringslivet   är   underkastade    vissa
offentlighetskrav.
I      dag      finns     det      ingen
författningsreglering i Sverige  som  ger
allmänheten   insyn   i   partiers    och
valkandidaters intäkter. Det  är  däremot
tradition  att  riksdagspartierna   genom
ömsesidiga  överenskommelser  åstadkommer
öppenhet  för sina intäkter. Den  senaste
överenskommelsen angående redovisning  av
partiernas  intäkter som träffats  mellan
riksdagspartierna  är  från  april  2000.
Rekommendationerna   i   överenskommelsen
omfattar även information om hur enskilda
kandidater        finansierar        sina
personvalskampanjer. Riksdagspartierna är
således  medvetna om vikten av insyn  och
har  vidtagit  vissa  åtgärder.  Men  det
finns  enligt  direktiven inga  garantier
för  att  nya  partier  eller  fristående
lokala  partier tar sitt ansvar på  samma
sätt.  Därför  finns det vissa  skäl  som
talar  för att det, trots den samsyn  som
finns  i  dag hos riksdagspartierna,  kan
vara befogat med en författningsreglering
som  ger  insyn.  I  ett  internationellt
perspektiv kan man konstatera att det  är
vanligt   med  någon  form  av   rättslig
reglering      av     partiernas      och
valkandidaternas     intäkter.      Sådan
lagstiftning   finns   numera   också   i
Finland,  Danmark  och Norge.  Frågan  om
finansiering av politiska partier  berörs
vidare     allt    oftare     i     olika
internationella      sammanhang,      för
närvarande t.ex. vid förhandlingar  i  FN
om en konvention mot korruption.
Utredningsuppdraget     avser      såväl
rikstäckande  som  lokala  -   exempelvis
kommunala  - partier och kampanjer.  Även
frågan om insyn i lämnat indirekt stöd  i
form   av   exempelvis   stödannonsering,
subventionering  av  annonskostnader  och
personella    resurser    omfattas     av
uppdraget.    Utgångspunkten    är    att
allmänhetens  insyn i politiska  partiers
och valkandidaters intäkter skall öka. De
lösningar       som       använts       i
riksdagspartiernas             frivilliga
överenskommelse angående  redovisning  av
partiernas    intäkter    bör    beaktas.
Utredaren  skall redovisa  och  utvärdera
hur     riksdagspartiernas     frivilliga
överenskommelse har fungerat i  praktiken
samt  vilka  internationella erfarenheter
som  finns inom området. Utredaren  skall
vidare  följa  hur frågan om offentlighet
för intäkter hanterats i samband med 2002
års  val. Om utredaren finner det befogat
skall  lämpliga åtgärder föreslås.  Dessa
kan  avse  en utveckling av de frivilliga
insatserna,  men även åtgärder  från  det
allmännas   sida.  Utredaren   skall   på
lämpligt sätt informera riksdagspartierna
om   sitt   arbete   och   även   inhämta
partiernas    synpunkter   på    kommande
förslag.
Statsrådet  Pär  Nuder  har  i  november
2002  som svar på en interpellation  från
Carl   B  Hamilton  anfört  att  han   är
övertygad om att det är till gagn för vår
demokrati   och  välfärdsutveckling   att
löntagarnas organisationer engagerar  sig
i  politiken. Av flera skäl är det enligt
Pär Nuder viktigt att allmänheten kan  få
insyn  både  i hur partierna  finansierar
sin  politiska  verksamhet  och  hur   de
valkandidater        som         bedriver
personvalskampanjer   finansierar    dem.
Väljarna   skall  kunna   använda   sådan
information   som   underlag   för   sina
ställningstaganden. Insyn och öppenhet är
också  ett  sätt att stärka det politiska
systemets   legitimitet   och   förebygga
korruption (prot. 2002/03:26).
Utskottets ställningstagande
Utskottet vill hänvisa till att frågan om
allmänhetens   insyn  i   hur   partierna
finansierar sin politiska verksamhet  för
närvarande är föremål för utredning. Även
frågan  om insyn i lämnat indirekt  stöd,
bl.a. från olika intresseorganisationer i
samhället,    i   form   av    exempelvis
stödannonsering,    subventionering    av
annonskostnader  och personella  resurser
omfattas  av  uppdraget.  Som  regeringen
framhållit  är  en  sådan  insyn  viktig.
Informationen kan utgöra ett underlag för
väljarna vid val och främja en debatt  om
etik  och  bevekelsegrunder i  politiken.
Informationen  kan också bidra  till  den
interna   fackliga  debatten  i   frågan.
Utskottet  är  däremot  inte  berett  att
ställa  sig bakom de långtgående statliga
ingrepp  i  föreningars  verksamhet   som
motionen  innebär. Motion K384  yrkandena
1-4 (fp, mp) avstyrks.
Reservationer

Utskottets  förslag  till  riksdagsbeslut
och   ställningstaganden  har   föranlett
följande reservationer. I rubriken  anges
inom  parentes vilken punkt i  utskottets
förslag till riksdagsbeslut som behandlas
i avsnittet.
1.Förstärkt skydd för fri- och
rättigheter (punkt 1)
av  Gunnar Hökmark (m), Henrik S Järrel
(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 1 borde ha följande lydelse:
Riksdagen  ger som sin mening  regeringen
till  känna  vad som anförs i reservation
1.   Därmed  bifaller  riksdagen   motion
2002/03:K379 yrkandena 7, 8 och  10  samt
delvis motion 2002/03:K386.
Ställningstagande
Regeringsformens fri- och rättighetsskydd
måste   förstärkas.   Vissa   av   de   i
regeringsformen  garanterade   fri-   och
rättigheterna    åtnjuter    inte     ett
tillräckligt          skydd           mot
rättighetsbegränsande       lagstiftning.
Skyddet     för     äganderätten      och
näringsfriheten  är  t.ex.   svagare   än
skyddet  för  de s.k. opinionsfriheterna.
Sverige  bör vara ett land där  mänskliga
fri-  och  rättigheter skyddas fullt  ut.
Därför   bör   grundlagens   skydd    mot
rättighetsinskränkningar    vara     lika
starkt,    oavsett   vilka    fri-    och
rättigheter det gäller. Det skulle  bl.a.
innebära     att    de    tre    allmänna
begränsningsgrunderna i 2 kap. 12 § andra
stycket  regeringsformen blir tillämpliga
även    vid   begränsningar   av    t.ex.
dganderätten.  En  inskränkning   i   den
enskildes äganderätt skulle då endast  få
göras  för att tillgodose ändamål som  är
godtagbara  i ett demokratiskt  samhälle.
Vidare   skulle  det  innebära   att   en
begränsning aldrig får gå ut över vad som
är nödvändigt med hänsyn till det ändamål
som   har  föranlett  den.  Begränsningar
skulle  inte heller få göras på grund  av
åskådning eller sträcka sig så långt  att
de   utgör   ett   hot   mot   den   fria
åsiktsbildningen.
Enligt  vår  mening bör  vid  riksdagens
beslutsfattande  ökad  hänsyn  tas   till
politiska      minoriteters      legitima
intressen. Minoritetsskyddet bör  stärkas
generellt vid beslut om lagstiftning  som
innebär inskränkningar i de medborgerliga
fri-  och rättigheterna, vilket  kan  ske
genom    att    reglerna   om    särskilt
beslutsförfarande i 2 kap.  12  §  tredje
stycket regeringsformen blir tillämpliga.
Det uppskovsförfarande som där föreskrivs
skulle         påtagligt        förstärka
minoritetsskyddet och dessutom ge mer tid
för   debatt,  eftertanke  och   noggrant
övervägande.  En  förstärkning  av  såväl
minoritetsskyddet    som     fri-     och
rättighetsskyddet skulle inte bara utgöra
ett  viktigt steg i den allmänna  strävan
att  stärka  medborgarnas förtroende  för
det    politiska   systemet    och    den
demokratiska  beslutsprocessen.  Reformen
skulle också tydliggöra att Sverige är en
demokrati och en rättsstat som  inte  per
automatik sätter statens intresse framför
individens rätt.
Den  nuvarande  bristen på samstämmighet
mellan      Europakonventionens       och
regeringsformen skyddsnivåer skulle kunna
upphävas      genom      att      upphöja
Europakonventionen  till  grundlag.   Ett
annat   sätt   kan   vara   att   utvidga
tillämpningsområdet  för  2  kap.  12   §
regeringsformen  till  att  omfatta  även
Europakonventionen. Riksdagen bör som sin
mening ge regeringen detta till känna.
2.En utredning om mänskliga fri- och
rättigheter (punkt 2)
av Ingvar Svensson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag  anser  att utskottets förslag  under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen   ger som sin mening regeringen
till  känna  vad som anförs i reservation
2.   Därmed  bifaller  riksdagen   motion
2002/03:K375.
Ställningstagande
Rättens  legitimitet är inte bara  knuten
till sättet för beslutsfattande utan även
till  medborgarnas  sociala  medvetenhet,
värdeskalor och värderingar. Den legitima
rättsstaten  måste visa  respekt  för  de
grundläggande    mänskliga    fri-    och
rättigheterna.      Rättskipning      och
myndighetsutövning  skall  vara   rimligt
förutsebara  med stöd av  lagen  och  med
hänsyn  till etiska värden. En medborgare
skall   åtnjuta   rättsskydd   både   mot
enskilda  och  mot staten.  Grundläggande
kriterier för en fungerande rättsstat  är
mänskliga     fri-    och    rättigheter,
maktdelning,  förvaltningens lagenlighet,
rättsskydd genom oavhängiga domstolar och
den        statliga       maktutövningens
förutsebarhet.    Rättsordningen    måste
därför     präglas    av     rättslikhet,
rättssäkerhet,             rättstrygghet,
rättstillgänglighet     och     öppenhet.
Rättssäkerhet,  likhet inför  lagen,  den
avtalsrättsliga  partsautonomin  (parters
självständighet) och avtalsfrihet skyddar
individens  behov  av  att  tryggt  kunna
planera  sitt liv. Rättsnormen  skall  ta
sin  utgångspunkt  i det  som  är  etiskt
godtagbart. Den skall alltså förankras  i
den     svenska     och     västerländska
kulturtraditionen.    Denna    syn     på
rättsstaten  anknyter mer till  ett  mera
"normalt" europeiskt betraktelsesätt.
Det  är  viktigt att successivt  sortera
ut  rättspositivismen  ur  det  rättsliga
perspektivet  i arbetet att förstärka  de
mänskliga  fri-  och  rättigheterna.  Det
svenska   skyddet  för  dessa  fri-   och
rättigheter    behöver     vidgas     och
förstärkas. Exempel på områden som  borde
bearbetas ytterligare är t.ex. vidden  av
skyddet  för  den mänskliga integriteten,
föräldrarätten,       den        negativa
föreningsfriheten  och äganderätten.  Det
behövs       också      ett       tydligt
diskrimineringsskydd    för    människans
integritet oberoende av religion,  ålder,
ras,   hudfärg,   kön,   språk,   sexuell
identitet,   genetiska   särdrag,   börd,
ekonomisk    eller   social    ställning,
funktionshinder,  etnisk  eller  politisk
tillhörighet.  Detta  skydd  måste   vara
effektivt   inte  enbart  i  förhållandet
mellan den enskilde och det allmänna utan
rättsstaten måste också tillförsäkra  ett
sådant skydd mellan enskilda.
Regeringsformen    tillförsäkrar     med
smärre  undantag  medborgarna  fri-   och
rättigheter  uppräknade  i  2  kap.  1  §
regeringsformen endast i förhållande till
det  allmänna.  Medborgarna tillförsäkras
däremot  inte sådana generella  fri-  och
rättigheter  i  förhållande  till   andra
enskilda     eller     andra     enskilda
rättssubjekt        (företag        eller
organisationer). I denna del kan det inte
anses   råda  full  parallellitet  mellan
regeringsformen  och  Europakonventionen.
Denna   konvention   kan   antas   ålägga
konventionsstaterna viss  skyldighet  att
genom lagstiftning trygga vissa fri-  och
rättigheter även mellan enskilda.  Enligt
vår mening vore det värdefullt att utreda
om   även  fri-  och  rättigheter  mellan
enskilda  borde grundlagsfästas och  inte
som  nu  i  huvudsak  vara  inriktade  på
förhållandet mellan den enskilde och  det
allmänna.         Konstitutionsutskottets
majoritet  har i ett tidigare  betänkande
konstaterat  att  det inte  är  praktiskt
möjligt  att  i  en  grundlag  ta  in  en
generell   reglering   av   skyddet   för
mänskliga  fri-  och  rättigheter  såvitt
avser  förhållandet mellan enskilda.  Det
finns  emellertid  några  bestämmelser  i
regeringsformen  som  visar  att  det  är
möjligt.  Det  är med andra  ord  mer  en
fråga  om  att vilja än att kunna.  Denna
typ   av  frågeställning  anknyter   till
frågan  om diskrimineringsförbud. Det  är
angeläget  just att ett sådant skydd  får
bäring  även mellan enskilda,  inte  bara
mellan  den  enskilde och  det  allmänna.
Regeringen bör tillsätta en utredning  om
ett  vidgat  skydd för de mänskliga  fri-
och  rättigheterna i enlighet med vad som
anförs i reservationen.
3.Värdekommission (punkt 3)
av Ingvar Svensson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag  anser  att utskottets förslag  under
punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen  ger som sin mening  regeringen
till  känna  vad som anförs i reservation
3.   Därmed  bifaller  riksdagen   motion
2002/03:K361.
Ställningstagande
Inget   samhälle  kan  bestå   utan   ett
grundläggande etiskt minimum. Men  om  vi
inte bryr oss om att utkristallisera  och
diskutera  och förklara detta minimum  är
risken  uppenbar att det faller i glömska
och ersätts av ett moraliskt gungfly. Att
föra  en  debatt  om  dessa  idéer  borde
därför     vara    centralt    i     allt
samhällsengagemang.     De      politiska
partierna  är naturligtvis inte  de  mest
centrala  signalgivarna  när  det  gäller
överförande  av  värden och  värderingar.
Familjen   är  givetvis  den  viktigaste.
Skolan,  medierna,  vänner  och  kamrater
kompletterar  denna uppgift. Lagstiftaren
deltar också - det torde vara påvisat att
lagstiftning är normerande, åtminstone  i
viss    utsträckning.   Men   även   inom
politikens domäner finns det behov av ett
samtal,  debatt,  kring de  grundläggande
mänskliga värdena. Och självfallet är det
oerhört centralt att de politiska  beslut
som fattas av riksdag, landsting/regioner
och   kommuner   är   grundade   på   ett
accepterat värdemönster.
Till   det  politiska  ledarskapet   hör
också    möjligheten   att   starta    en
diskussion och att försöka leda den in på
meningsfulla områden. I andra  sammanhang
har regeringen och de politiska partierna
varit  angelägna om att  bidra  till  att
debatt   skapas   kring   andra   frågor.
Maktutredningen  och Demokratiutredningen
var t.ex. så uppbyggda att ett av syftena
med dem vara att stimulera debatten kring
respektive frågeområde. EU 2004-kommittén
och   etikkommissionen  för  företagandet
visar  också att argumentet mot en värde-
eller     etikkommission     för     hela
samhällslivet  har  undanröjts.  För   en
svensk  värdekommission går  det  utmärkt
att  använda  sig  av  det  grundläggande
upplägg  som den norska värdekommissionen
har  haft. Det finns t.ex. anledning  att
fokusera  på  följande  frågeställningar:
vilka  de grundläggande värdena  för  ett
gott     samhälle    är     och     vilka
inspirationsgivarna för dessa är,  liksom
hur   vi  tillägnar  oss  etiken/värdena,
familjens,    skolans,    rättssystemets,
mediernas    och   övriga   signalgivares
betydelse  som värde- och normöverförare,
hur rättssystemet och rättstänkande byggs
upp  utifrån  den gemensamma  värdebasen,
samhällsekonomins    beroende    av    en
fungerande  etik  i form  av  tillit  och
förtroende,     ekonomins    drivkrafter,
familjens     betydelse      för      ett
gemenskapstänkande, värdebasens betydelse
för    uppbyggande   av   företags-   och
organisationskulturer,        värdebasens
utveckling    och   betydelse    i    ett
informationssamhälle     jämfört      med
jordbruks-  och  industrisamhällena   och
värdebasens  utveckling och  betydelse  i
ett  samhälle som får allt större  etnisk
mångfald. Sverige bör i syfte att  bredda
och  entusiasmera den etiska diskussionen
med  sikte  på  samhällets fundament  och
därmed    de    mänskliga    fri-     och
rättigheterna        tillsätta         en
värdekommission. Detta bör ges regeringen
till känna.
4.Samvetsklausul (punkt 5 - villkorad)
av Ingvar Svensson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser, såvida riksdagen inte beslutar
i   enlighet  med  reservation   2,   att
utskottets förslag under punkt 5 borde ha
följande lydelse:
Riksdagen  ger som sin mening  regeringen
till  känna  vad som anförs i reservation
4.   Därmed  bifaller  riksdagen   delvis
motion 2002/03:Ub495 yrkande 1.
Ställningstagande
Samvetet  kan  definieras  som  en  etisk
medvetenhet   i   var   människa.   Denna
medvetenhet    är   beroende    av    den
bakomliggande  etiken  och  kulturen  och
inte  minst  de grundläggande värden  som
vår   demokrati  ytterst  vilar  på.   Om
Sveriges  riksdag  skulle  lagstifta   om
t.ex.  rätt  till dödshjälp i någon  form
och  om  det skulle ingå i en yrkesgrupps
uppgifter   och  åligganden  att   utföra
momentet,    då   hör   det    till    de
grundläggande  mänskliga rättigheterna  i
en  rättsstat att kunna vägra att  utföra
detta  för  sitt  samvetes  skull,   utan
rättslig eller någon annan påföljd.
De  länder  som  har samvetsklausul  kan
tillvarata kunnandet och engagemanget hos
alla  de  personer som funnit sin uppgift
inom sjukvården, utan att tvinga den  som
hyser  samvetsbetänkligheter kring  vissa
svåra  etiska  frågor att  delta  i  viss
verksamhet. Till syvende och sist handlar
det   emellertid  inte  om   att   utreda
huruvida    Sverige    skall    ha     en
samvetsklausul inom sjukvården eller  ej.
Frågan  är  i  stället hur Sverige  skall
tillämpa Europakonventionen, som redan är
en del av svensk lagstiftning. Enligt min
mening  bör  regeringen  efter  utredning
snarast  återkomma  till  riksdagen   med
lagförslag      om     att      införliva
samvetsfriheten  i rättighetskatalogen  i
Sveriges grundlag.
5.Åtgärder mot det politiska våldet
(punkt 7)
av  Helena  Bargholtz (fp)  och  Tobias
Krantz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 7 borde ha följande lydelse:
Riksdagen  ger som sin mening  regeringen
till  känna  vad som anförs i reservation
5.   Därmed  bifaller  riksdagen   motion
2002/03:K385 yrkande 10.
Ställningstagande
Demokratin bygger på samtalets metod.  De
människor  som  i stället försöker  ändra
samhället med våld och hot utgör ett  hot
mot både enskilda individer och samhället
i  stort. Vi är mycket bekymrade över  de
senaste  årens utveckling när det  gäller
brott  med  rasistiska,  nazistiska   och
antisemitiska  förtecken. Vi  kan  aldrig
acceptera   att  människor  skräms   till
tystnad.    Kartläggning   av   politiska
motståndare,   systematiska  trakasserier
och publicering av "dödslistor" via olika
hemsidor  utgör  steg i  ett  försök  att
tysta    ned   demokratiska   motkrafter.
Brottsligheten inskränker sig  dock  inte
till  hot, utan flera våldsdåd, och  till
och   med  mord,  har  utförts  av  dessa
rörelser.  När  demonstranter  missbrukar
demonstrations-  och yttrandefriheten  på
det  sätt som skedde i Göteborg  2001  är
det  inte  bara ett angrepp mot  dem  som
drabbades av vandaliseringen utan det  är
också en attack mot demokratin. Det odlas
en   våldsromantik  och  en  tro  på  att
utomparlamentariska      aktioner      är
överlägsna  den representativa demokratin
som       får      legitimera      direkt
antidemokratiska handlingar. Vi menar att
det   är  alla  demokraters  uppgift  att
reagera kraftfullt när den extrema högern
och  den  yttersta vänstern gör  gemensam
sak.
6.Negativ föreningsfrihet (punkt 8)
av    Gunnar   Hökmark   (m),    Helena
Bargholtz  (fp), Ingvar Svensson  (kd),
Henrik  S  Järrel  (m),  Tobias  Krantz
(fp),  Kerstin Lundgren  (c)  och  Nils
Fredrik Aurelius (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 8 borde ha följande lydelse:
Riksdagen  ger som sin mening  regeringen
till  känna  vad som anförs i reservation
6.   Därmed  bifaller  riksdagen   motion
2002/03:K379 yrkande 13.
Ställningstagande
Med  rätten  att  ansluta  sig  till   en
förening  borde rimligen också  följa  en
rätt  att  utan  sanktion utträda  ur  en
förening.   Enligt   den   tolkning   som
Europarådets  organ  i  Strasbourg   gett
Europakonventionen är också den  negativa
föreningsfriheten   skyddad   på   svensk
arbetsmarknad.  Trots att Arbetsdomstolen
vid  flera  tillfällen klargjort  att  en
medlem i en facklig organisation har rätt
att  lämna organisationen på egen begäran
förekommer det emellertid fortfarande att
fackliga   organisationer   nekar   eller
ställer  upp  hinder då en medlem  önskar
utträda  eller  skapar  svårigheter   för
arbetsgivare som vill anställa någon  som
inte  är fackligt ansluten. På samma sätt
kan   det  uppstå  svårigheter   för   en
arbetssökande  i  de  fall  arbetsgivaren
förbundit sig att endast anställa dem med
viss   facklig   tillhörighet   och   den
arbetssökande    tillhör     en     annan
organisation  eller  inte  tillhör  någon
facklig organisation alls. Det förekommer
även  påtryckningar på  arbetsgivare  att
acceptera kollektivavtal. Rätten att  stå
utanför en förening är alltså inte  någon
självklarhet i Sverige. Någon  uttrycklig
bestämmelse  om skydd för  den  enskildes
rätt  att  stå  utanför  en  organisation
finns  inte i regeringsformens  fri-  och
rättighetskatalog. Regeringen  bör  lägga
fram ett sådant förslag.
7.Retroaktivitetsförbud (punkt 9)
av  Gunnar Hökmark (m), Ingvar Svensson
(kd),  Henrik  S  Järrel  (m),  Kerstin
Lundgren  (c) och Nils Fredrik Aurelius
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 9 borde ha följande lydelse:
Riksdagen  ger som sin mening  regeringen
till  känna  vad som anförs i reservation
7.  Därmed  bifaller riksdagen motionerna
2002/03:K237 och 2002/03:K241 yrkande 35.
Ställningstagande
Regeringen    föreslår    då    och    då
lagstiftning  med retroaktiv  tillämpning
på  skatteområdet. Syftet  kan  vara  att
eliminera  en skatteflyktsmöjlighet,  att
förhindra  ett överutnyttjande  av  någon
skattefördel  innan  nya  skärpta  regler
träder i kraft eller att över huvud taget
täppa      till     något     oavsiktligt
skatteläckage.  Användningen  av  den   i
lagstiftningen     tänkta      begränsade
möjligheten att lagstifta med  retroaktiv
verkan  på skatteområdet leder till  stor
rättsosäkerhet för enskilda individer och
för  näringslivet. Det visar sig dessutom
att  tiden  mellan  en skrivelse  och  en
proposition tenderar att bli allt längre.
Under  de  senaste  tio  åren  har  sådan
retroaktiv  skattelagstiftning  beslutats
en  eller  par  gånger om  året.  Det  är
uppenbart  att det utrymme för retroaktiv
lagstiftning  som  av  lagstiftaren   var
tänkt  att  vid särskilda skäl möjliggöra
begränsade undantag används allt  oftare.
De     är    därför    nödvändigt     att
regeringsformens principiella förbud  mot
retroaktiv skattelagstiftning skärps.
Ett   annat  problem  gäller  retroaktiv
ändring av andra regler. Det är uppenbart
att  förändringar av t.ex. bidrag kan  ha
nog  så  stor betydelse för företags  och
enskildas    möjligheter   att    planera
långsiktigt.  Det är därför önskvärt  att
se  över  retroaktivitetsskyddet för  att
göra  det mer allmänt tillämpligt i fråga
om all lagstiftning med retroaktiv verkan
som  missgynnar medborgare eller en grupp
av medborgare.
Regeringen  bör  därför  återkomma  till
riksdagen  med  förslag till  ytterligare
begränsningar av möjligheten att  besluta
lagar med retroaktiv verkan.
8.Skyddet mot diskriminering i 2 kap. 15
§ regeringsformen (punkt 10)
av   Mats  Einarsson  (v)  och   Gustav
Fridolin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 10 borde ha följande lydelse:
Riksdagen  beslutar att som vilande  anta
bifogat  förslag till lag  om  ändring  i
regeringsformen.     Därmed      bifaller
riksdagen motion 2002/3:K275 samt  delvis
motionerna  2002/03:L249  yrkande  8  och
2002/03:K310 yrkande 2.
Ställningstagande
Rätten    till   likabehandling   oavsett
sexuell   läggning  är  en  grundläggande
mänsklig rättighet, skyddad bl.a.  enligt
den  europeiska  konventionen  av  den  4
november  1950  angående  skydd  för   de
mänskliga  rättigheterna  och  1966   års
internationella       konvention       om
medborgerliga och mänskliga  rättigheter.
Enligt             båda             dessa
människorättsinstrument, som  Sverige  är
folkrättsligt  bundet  av,  åligger   det
statsmakterna att säkerställa  att  denna
rätt  till  likabehandling  förverkligas.
Ett av många sätt att bidra till det vore
att  införa  ett skydd mot  antagande  av
lagar   och   andra   föreskrifter    som
missgynnar någon av skäl som har  samband
med  sexuell  läggning. Vi välkomnar  det
skydd  mot  diskriminering  på  grund  av
sexuell   läggning  som  nu   införts   i
målsättningsbestämmelserna i 1 kap.  2  §
regeringsformen, men anser att  den  inte
räcker för att motverka diskriminering av
någon av skäl som har samband med sexuell
läggning.       Att       diskriminerande
lagstiftning  förekommer har  inte  minst
Samboendekommittén   påvisat    i    sitt
betänkande    Nya    samboregler     (SOU
1999:104).  Det  är således  inte  endast
principiella  skäl  som  talar  för   att
införa  ett förbud i grundlag. Även  rent
praktiskt  skulle en sådan ordning  kunna
förebygga   att  diskriminerande   regler
antas   eller   tillåts   fortleva.   Mot
bakgrund av vad vi här redovisat yrkar vi
därför att riksdagen beslutar att 2  kap.
15   §   regeringsformen   ges   följande
lydelse: "Lag eller annan föreskrift  får
ej  innebära att någon missgynnas  därför
att  han  eller hon med hänsyn till  ras,
hudfärg,  etniskt ursprung eller  sexuell
läggning tillhör en minoritet."
9.Skyddet mot diskriminering i 2 kap. 15
§ regeringsformen (punkt 10)
av  Helena  Bargholtz (fp)  och  Tobias
Krantz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 10 borde ha följande lydelse:
Riksdagen  ger som sin mening  regeringen
till  känna  vad som anförs i reservation
9.  Därmed  bifaller riksdagen motionerna
2000/03:K310  yrkande 2 och  2002/03:L249
yrkande    8    samt    delvis     motion
2002/03:K275.
Ställningstagande
Vi   anser   att  den  nyligen  beslutade
ändringen  i  1 kap. 2 § regeringsformen,
som  ålägger  det allmänna  att  motverka
diskriminering på grund av bl.a.  sexuell
läggning, inte är tillräcklig. Inte  bara
principiella skäl utan även vikten av att
förebygga       att       diskriminerande
lagstiftning  antas  eller  får  fortleva
talar  för  att  förbudet  i  2  kap.  15
regeringsformen    mot    diskriminerande
lagstiftning på grund av ras, hudfärg och
etniskt  ursprung utvidgas till att  även
omfatta sexuell läggning.

10.        Skyddet mot diskriminering i
2 kap. 15 § regeringsformen (punkt 10
- villkorad)
av Ingvar Svensson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser, såvida riksdagen inte beslutar
i   enlighet  med  reservation   2,   att
utskottets förslag under punkt  10  borde
ha följande lydelse:
Riksdagen  ger som sin mening  regeringen
till  känna  vad som anförs i reservation
10.   Därmed  bifaller  riksdagen  delvis
motionerna   2000/03:K310   yrkande    2,
2002/03:L249 yrkande 8 och 2002/03:K275.
Ställningstagande
Grundlagens,         dvs.         närmast
regeringsformens,  grundläggande  synsätt
måste  ändras så att det ges ett  tydligt
diskrimineringsskydd    för    människans
integritet oberoende av religion,  ålder,
ras,   hudfärg,   kön,   språk,   sexuell
identitet,   genetiska   särdrag,   börd,
ekonomisk    eller   social    ställning,
funktionshinder etnisk tillhörighet eller
politisk tillhörighet. Detta bör  utredas
genom regeringens försorg.
11.        Begreppet sexuell läggning i
1 kap. 2 § regeringsformen (punkt 11)
av   Helena   Bargholtz  (fp),   Tobias
Krantz (fp) och Gustav Fridolin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 11 borde ha följande lydelse:
Riksdagen  ger som sin mening  regeringen
till  känna  vad som anförs i reservation
11.   Därmed  bifaller  riksdagen  motion
2002/03:K310 yrkande 1.
Ställningstagande
En  grundläggande mänsklig  rättighet  är
att  inte  utsättas  för  diskriminerande
lagstiftning  på  grund av  sin  sexuella
läggning eller könstillhörighet. De facto
finns     det     många    exempel     på
diskriminerande  lagstiftning   (se   SOU
1999:104).    Därför    vill    vi    att
regeringsformens   portalparagraf   skall
ange  vilka  grunder  för  diskriminering
eller  särbehandling i samhället  som  är
otillåtna. Vi anser således att riksdagen
skall     fullfölja     den     påbörjade
förändringen    av    skrivningarna    om
diskriminering i regeringsformens 1  kap.
2 § men att denna utvidgas till att också
nämna   diskriminering   på   grund    av
könsidentitet.
12.        Samordning av ombudsmän m.m.
(punkt 12)
av  Helena  Bargholtz (fp)  och  Tobias
Krantz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 12 borde ha följande lydelse:
Riksdagen  ger som sin mening  regeringen
till  känna  vad som anförs i reservation
12.   Därmed  bifaller  riksdagen  motion
2002/03:Ju364  yrkande  23   och   avslår
motionerna   2002/03:K241   yrkande   37,
2002/03:K280, 2002/03:K395, 2002/03:So444
yrkande   3,  2002/03:Sf289  yrkande   6,
2002/03:Sf334 yrkande 43 och 2002/03:A213
yrkande 2.
Ställningstagande
När  Sverige  genom 1809 års  författning
fick  sin  första justitieombudsman,  var
detta en världsnyhet. JO skulle vara  den
valda  folkförsamlingens  ombud  för  att
tillse  att  vad riksdagen hade  beslutat
genom  lagar och författningar  verkligen
efterlevdes  av  domare  och   ämbetsmän.
Under  senare år har vi fått en hel flora
av  ombudsmän:  Jämställdhetsombudsmannen
1980,     Ombudsmannen     mot     etnisk
diskriminering   1986,   Barnombudsmannen
1993,   Handikappombudsmannen  1994   och
Ombudsmannen mot diskriminering på  grund
av    sexuell    läggning    1999.    Med
ämbetsansvarets avskaffande minskade JO:s
makt  och  med införandet av en  rad  nya
ombudsmän    har    ombudsmannafunktionen
sjunkit  ned till att bli ett  ämbetsverk
bland    andra.    Ombudsmannaidén    har
försvagats  och tunnats ut. I många  fall
har  det  dessutom blivit  en  effektfull
åtgärd  för  politiker att peka  på,  när
egentligen     svårare      och      mera
kostnadskrävande insatser varit av nöden.
Ombudsmannainstitutionen      bör      nu
tydliggöras  och  förenklas.  Ingripanden
mot  statliga och kommunala ämbetsmän och
myndigheter  bör  samordnas   under   JO-
ämbetet. Övriga ombudsmän bör slås samman
till  ett ombudsmannaämbete. Hit  kan  då
föras           eventuella            nya
ombudsmannauppgifter. Stor återhållsamhet
bör  dock  iakttas  när  det  gäller  att
införa sådana. Med sådana åtgärder skulle
de  enskilda medborgarnas möjligheter öka
och  JO kanske återfå något av sin  forna
status.          Det         sammanslagna
ombudsmannaämbetet   skulle   få   större
kraft.
13.        Samordning av ombudsmän m.m.
(punkt 12)
av Gustav Fridolin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag  anser  att utskottets förslag  under
punkt 12 borde ha följande lydelse:
Riksdagen  ger som sin mening  regeringen
till  känna  vad som anförs i reservation
13.   Därmed  bifaller  riksdagen  motion
2000/03:Sf289  yrkande   6   och   avslår
motionerna   2002/03:K241   yrkande   37,
2002/03:K280, 2002/03:K395, 2002/03:Ju364
yrkande  23,  2002/03:So444  yrkande   3,
2002/03:Sf334 yrkande 43 och 2002/03:A213
yrkande 2.
Ställningstagande
Diskriminering   måste   förebyggas   och
motverkas inom alla områden och på  olika
nivåer  i  samhället. Det är en  mänsklig
rättighet  att  slippa diskriminering  på
grund  av ovidkommande faktorer.  Det  är
väsentligt  att  detta  sker   genom   en
samordnad    och    samlad     syn     på
diskrimineringsfrågorna   till   skillnad
från dagens spretiga rättssystem med helt
skilda  lagar  för  olika  diskriminerade
grupper  och skilda lagar för arbetslivet
och utanför. Dessa olika lagar bör samlas
i    en   lag   mot   alla   former    av
diskriminering            -            en
antidiskrimineringslag     baserad     på
mänskliga rättigheter. Jämställdhets- och
mångfaldsplaner   skall   ingå   som   en
naturlig  del  av lagen.  Detta  bör  ges
regeringen till känna.
14.        Översyn av lagstiftningen
(punkt 14)
av   Helena   Bargholtz  (fp),   Tobias
Krantz (fp) och Gustav Fridolin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 14 borde ha följande lydelse:
Riksdagen  ger som sin mening  regeringen
till  känna  vad som anförs i reservation
14.   Därmed  bifaller  riksdagen  motion
2002/03:So512 yrkande 5.
Ställningstagande
Någon  samlad  genomgång av homosexuellas
situation inom olika lagstiftningsområden
har  inte  gjorts sedan 1984. Bisexuellas
och  transpersoners  rättsliga  situation
har aldrig varit föremål för någon samlad
genomgång.  Det är dags att  nu  göra  en
samlad   översyn   av   förekomsten    av
återstående       diskriminering        i
lagstiftningen     mot      homosexuella,
bisexuella och transpersoner för  att  få
fram  förslag  på  lagreformer  som   kan
eliminera   all   återstående    juridisk
diskriminering.
15.        ILO-konventionen nr 169
(punkt 21)
av   Helena   Bargholtz  (fp),   Tobias
Krantz (fp) och Gustav Fridolin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 21 borde ha följande lydelse:
Riksdagen  ger som sin mening  regeringen
till  känna  vad som anförs i reservation
15.   Därmed  bifaller  riksdagen  motion
2002/03:K394.
Ställningstagande
De  steg som nu tagits är tillfyllest för
att  Sverige  nu skall kunna ansluta  sig
till    ILO-konventionen   nr   169    om
ursprungsfolks  rättigheter.  Det   finns
inte någon anledning att invänta pågående
och  eventuellt tillkommande  utredningar
med den tid det tar att därefter upprätta
ett  lagförslag  efter  remissbehandling.
Tidsperspektivet med en sådan ordning  är
åtta   till   tio  år  innan  en   svensk
anslutning kan komma i fråga, dvs.  tjugo
år  efter  det att konventionen trädde  i
kraft.
Det  är  genant att Sverige, som är  ett
demokratiskt  samhälle  som   värnar   om
minoriteter   och   ursprungsfolk,   inte
ansluter sig till en konvention  som  har
stor   betydelse  för  det  egna  landets
ursprungsfolk,   samerna.   Sverige   bör
genast  ratificera konventionen. Det  går
inte  att  avvakta att Sverige  uppfyller
varje  liten del. Det bör räcka  med  den
viljeinriktning som Sverige visat när det
gäller att lösa återstående frågor.  ILO-
konventionen    nr   169    bör    genast
ratificeras.
16.        Svenskt medborgarskap
(punkt 23)
av  Gunnar Hökmark (m), Henrik S Järrel
(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 23 borde ha följande lydelse:
Riksdagen  ger som sin mening  regeringen
till  känna  vad som anförs i reservation
16.   Därmed  bifaller  riksdagen  motion
2002/03:K408.
Ställningstagande
Regeringsformens regler om undantag  från
förbudet  att  beröva svenska  medborgare
medborgarskapet     bör     kompletteras.
Regeringen  bör  låta utreda  möjligheten
att  genom lag göra ytterligare  undantag
för  dem  som  förvärvat  medborgarskapet
genom naturalisation. Det är stötande för
den  allmänna rättskänslan att  t.ex.  en
grov  narkotikabrottsling, eller en annan
person belastad med grovt brottsregister,
som förvärvat det svenska medborgarskapet
genom  falska uppgifter eller bestickning
inte skall kunna fråntas detta. En person
med  dubbelt medborgarskap bör  i  sådana
fall    kunna    fråntas   det    svenska
medborgarskapet.
17.        Äganderätt (punkt 24)
av    Gunnar   Hökmark   (m),    Helena
Bargholtz  (fp), Ingvar Svensson  (kd),
Henrik  S  Järrel  (m),  Tobias  Krantz
(fp),  Kerstin Lundgren  (c)  och  Nils
Fredrik Aurelius (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 24 borde ha följande lydelse:
Riksdagen  ger som sin mening  regeringen
till  känna  vad som anförs i reservation
17.  Därmed bifaller riksdagen motionerna
2002/03:K216 yrkande 2, 2002/03:K323  och
2002/03:K379  yrkande  12   samt   delvis
motion 2002/03:
K216 yrkande 1.
Ställningstagande
Regeringen  bör  lägga  fram  förslag  om
stärkt  grundlagsskydd  för  äganderätten
och  för  immateriella  rättigheter.  Den
privata äganderättens betydelse kan  inte
underskattas. Den privata äganderätten är
av   grundläggande  betydelse  för   hela
samhällssystemet. En författning som inte
ger  ett starkt och stabilt skydd för den
privata äganderätten riskerar att  ge  en
kraftigt  dämpande effekt på  företagande
och  ekonomisk tillväxt. Det är  på  sikt
ett  stort hot mot välståndsutvecklingen.
Ett   starkt   skydd   för   egendom    i
författningen  liksom i den underliggande
lagstiftningen   är  grundförutsättningen
för  ekonomisk utveckling. Det  finns  en
fara  i  att ensidigt hävda de gemensamma
intressena    framför    den    enskildes
äganderätt. Inte minst riskerar  det  att
leda  till  ökad misstro mot  rättsstaten
och  till  att  människor i  allt  mindre
utsträckning   känner   det    personliga
ansvaret  för  sin egendom och  den  egna
miljöpåverkan. Sådana inskränkningar  som
inte  drabbar  generellt  utan  inom  ett
bestämt geografiskt område eller enskilda
individer  skall  som huvudregel  medföra
rätt till ersättning.
Den    enskilda   äganderätten   skyddas
förutom av bestämmelserna i 2 kap. 18   §
regeringsformen          även           i
Europakonventionen. Med egendom  avses  i
konventionen  inte bara  äganderätt  till
fast    och   lös   egendom   utan   även
rättigheter     som    fordringar     och
immateriella  rättigheter.  Något  sådant
skydd  för  immateriella rättigheter  ges
emellertid inte i regeringsformen. Det är
angeläget  att regeringsformen innehåller
en  regel  som  står i full samklang  med
Europakonventionen, som slår fast att den
enskilda   äganderätten  i   princip   är
okränkbar   och   att  inskränkningar   i
äganderätten  endast  får  ske  i   klart
angivna  fall och då med full  ersättning
till  den enskilde. I sammanhanget  måste
också     hänsyn     tas     till     att
samhällsutvecklingen i stort,  som  bl.a.
lett   till  att  en  ökande   andel   av
samhällets    totala    förmögenhetsmassa
består  av  immateriella tillgångar.  Mot
den bakgrunden framstår det som angeläget
att  grundlagsskyddet  för  den  enskilda
äganderätten        anpassas         till
samhällsutvecklingen  och   att   skyddet
utökas   till  att  uttryckligen  omfatta
annan  egendom  än  mark  och  byggnader.
Äganderätten behöver stärkas med  tydliga
ersättningsregler  vid   inskränkning   i
nyttjanderätten.
Regeringen  bör således efter  utredning
lägga  fram  ett förslag  om  ändring  av
regeringsformens  skydd för  äganderätten
så   att  detta  förstärks  och  står   i
samklang  med Europakonventionen  och  så
att  det  finns tydliga ersättningsregler
vid   inskränkning   av  nyttjanderätten.
Skyddet   för  äganderätten   bör   också
förstärkas genom annan lagstiftning.
18.        Internationella kvinnodagen
(punkt 25)
av Mats Einarsson (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag  anser  att utskottets förslag  under
punkt 25 borde ha följande lydelse:
Riksdagen  ger som sin mening  regeringen
till  känna  vad som anförs i reservation
18.   Därmed  bifaller  riksdagen  motion
2002/03:K272.
Ställningstagande
Regeringen  bör  lägga fram  ett  förslag
till lag om ändring i lagen (1989:253) om
allmänna helgdagar som innebär att den  8
mars   blir  allmän  helgdag.   År   1980
proklamerade   FN   den   8   mars    som
internationell kvinnodag.  Femton  länder
har  redan beslutat att göra den  8  mars
till  helgdag.  Ett  sådant  beslut   för
Sveriges del skulle också vara en  viktig
markering  att Sverige som  land  strävar
efter  jämställdhet. Innan frågan  avgörs
bör       regeringen      utreda       de
samhällsekonomiska kostnaderna och bedöma
om  dessa bör anses inrymmas i det totala
samhällsekonomiska utrymmet eller om  det
bör ske en växling mot en annan helgdag.
19.        Upprättelse för personer som
placerades i interneringsläger
(punkt 26)
av   Mats  Einarsson  (v)  och   Gustav
Fridolin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 26 borde ha följande lydelse:
Riksdagen  ger som sin mening  regeringen
till  känna  vad som anförs i reservation
19.  Därmed bifaller riksdagen motionerna
2002/03:K339 yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
Under andra världskriget internerades ett
stort antal värnpliktiga, det övervägande
flertalet  kommunister. Motiven  för  att
flytta  vissa  av  de  värnpliktiga  till
interneringsläger har aldrig delgetts  de
som  flyttades vare sig före eller  efter
lägrens   existens.  Ingen  dokumentation
över     deras    påstått    orosskapande
verksamhet har presenterats. Ingen av  de
internerade    har    fått     officiella
anmärkningar  över sitt  uppträdande  som
värnpliktiga.   Flera   av    dem    hade
förtroendeuppdrag, t.ex. i form  av  valt
batteriombud. Eftersom de berörda  aldrig
fick   någon  officiell  förklaring  till
varför de placerades i interneringsläger,
hade de ingen möjlighet att försvara  sig
eller  överklaga beslutet. Därför är  det
rimligt  med en ursäkt till dem som  ännu
är i livet och till anhöriga till dem som
har  avlidit. Att lång tid har  förflutit
var  inget  hinder för att frambringa  en
ursäkt  till dem som tvångssteriliserades
eller  till  samer för maktövergrepp  och
borde följaktligen inte vara något hinder
beträffande  dem som placerades  i  läger
under   andra   världskriget.   För   att
förhindra    tillväxten   av   nazistiska
rörelser  och  minska  risken   för   att
individers  rättssäkerhet  blir  satt  på
undantag,  måste  det enligt  vår  mening
vara   högst  meningsfullt  att   granska
förhållandena under början av 1940-talet.
Ännu  lever  några få  av  dem  som  blev
internerade i svenska läger utan  att  få
reda  på  varför. De har vid ett  flertal
tillfällen  krävt  upprättelse.  För   de
anhöriga  till  de f.d.  lägerfångar  som
avlidit  är  kravet på  upprättelse  lika
rimligt.  Detta  bör  riksdagen  som  sin
mening ge regeringen till känna. För  att
en  granskning skall komma till stånd  är
det  nödvändigt att regeringen helt häver
sekretessen  kring de handlingar  som  är
aktuella i sammanhanget. Behovet är stort
av    ett    fullt   klargörande    kring
interneringslägren      under       andra
världskriget, om vilket motivet  var  för
deras  upprättande, på vems initiativ  de
tillkom samt vilka kriterier som avgjorde
vem  som  placerades där. Detta  bör  ges
regeringen till känna.
20.        Partibidrag från fackligt
anslutna personer (punkt 28)
av    Gunnar   Hökmark   (m),    Helena
Bargholtz  (fp), Ingvar Svensson  (kd),
Henrik  S  Järrel  (m),  Tobias  Krantz
(fp),   Kerstin  Lundgren   (c),   Nils
Fredrik   Aurelius   (m)   och   Gustav
Fridolin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 28 borde ha följande lydelse:
Riksdagen  ger som sin mening  regeringen
till  känna  vad som anförs i reservation
20  om  tilläggsdirektiv till Utredningen
om    offentlighet   för   partiers   och
valkandidaters intäkter. Därmed  bifaller
riksdagen  delvis  motion  2002/03:  K384
yrkandena 1-4.
Ställningstagande
Penningbidrag  och andra former  av  stöd
till de politiska partierna har varit  en
omdebatterad  fråga under  senare  år.  I
juni  förra  året beslöt  regeringen  att
tillkalla   en   särskild  utredare   med
uppgift  att  överväga hur  man  kan  öka
allmänhetens  insyn i  hur  de  politiska
partierna   finansierar   sin   politiska
verksamhet och hur de personer som driver
en   s.k.  personvalskampanj  finansierar
den. I ett internationellt perspektiv kan
man  konstatera  att det är  vanligt  med
någon  form  av  rättslig  reglering   av
partiernas och valkandidaternas intäkter.
En  sådan  lagstiftning  finns  t.ex.   i
Finland, Danmark och Norge.
Direktiven  till utredningen tar  främst
sikte  dels på frågan om finansiering  av
personvalskampanjer, dels användningen av
offentliga  medel  (partistöd  på   olika
nivåer).      För     bedömningen      av
partistödssystemets    utformning     och
effekter har det också betydelse  att  få
reda på de övriga finansieringskällor och
stödformer   partierna  och  kandidaterna
har.  Det måste i detta sammanhang  göras
klart  att även socialdemokraternas  stöd
från  fackföreningsrörelsen  behöver  bli
synligt.  År 2002 uppgick det sammanlagda
stödet  till någonstans mellan 75 och  85
miljoner kronor, enligt uppgifter lämnade
till   riksdagens  utredningstjänst  (dnr
2002:144).  Stödets  exakta  storlek  har
varit svårt att fastställa. I flera  fall
är  bidragen hemliga också för LO:s  egna
medlemmar.
Det  är angeläget att öppenhet och insyn
präglar  stöd  och  finansiering  av   de
politiska  partierna. Detta  måste  gälla
oavsett  arten  och graden  av  stödform.
Enligt  vår mening bör därför redovisning
av  de  politiska  partiernas  stöd  från
fackliga organisationer också belysas  av
utredningen.    Utredningen    bör    ges
tilläggsdirektiv  med   sådan   innebörd.
Detta  bör  riksdagen som sin  mening  ge
regeringen till känna.

Särskilda yttranden

Utskottets   beredning  av  ärendet   har
föranlett följande särskilda yttranden. I
rubriken anges inom parentes vilken punkt
i  utskottets förslag till riksdagsbeslut
som behandlas i avsnittet.
1. Förbud mot rasistiska organisationer
(punkt 6)
av Ingvar Svensson (kd).
De   senaste   årens  händelser   påvisar
behovet  av  förändringar när det  gäller
åtgärder  mot  rasistiska och  kriminella
organisationer. Eftersom  Sverige  saknar
en  generell organisationslagstiftning är
det svårt - för att inte säga meningslöst
-  att  direkt förbjuda rasistiska  eller
likvärdiga  organisationer. Den  förening
som förbjuds i dag, kan snabbt återuppstå
under annat namn i morgon. Därför är  det
mycket effektivare att kriminalisera  det
enskilda  deltagandet  i  den  typen   av
organiserad rasism.
Kristdemokraterna      har      tidigare
aktualiserat     frågeställningen      om
kriminalisering  av enskilds  stöd  eller
deltagande  i  kriminella organisationer.
Denna   framställan  behandlas  i   annat
sammanhang.
2. Samordning av ombudsmän m.m. (punkt
12)
av Kerstin Lundgren (c).
Det        behövs        en        samlad
diskrimineringslagstiftning som kan  vara
ett      kraftfullt      verktyg      för
Diskrimineringsombudsmannen,  DO.  I  dag
har  vi  skilda  lagstiftningar  för  att
skydda  mot  diskriminering i arbetslivet
beroende  på om det är diskriminering  av
kön, etnicitet eller homosexualitet.  Med
en  sammanhållen lagstiftning  som  också
gäller utanför arbetslivet är det möjligt
att  ställa  krav  på en  större  del  av
samhällslivet,   vilket   även   omfattar
åldersdiskriminering. Med en sammanhållen
lagstiftning    kan    även    de     fem
ombudsmannafunktionerna DO,  JämO,  HomO,
HO  och BO samordnas under riksdagen. Jag
förutsätter                           att
Diskrimineringsutredningens arbete kommer
att leda till en sådan ordning.
3. Utvidgning av det samiska
förvaltningsområdet (punkt 17)
av    Helena   Bargholtz   (fp),   Mats
Einarsson   (v),  Tobias  Krantz   (fp)
Kerstin   Lundgren   (c)   och   Gustav
Fridolin (mp).
Regeringen   har  gett  Länsstyrelsen   i
Norrbotten i uppdrag att inom  ramen  för
befintliga   resurser  förutsättningslöst
utreda  konsekvenserna  av  en  eventuell
utvidgning  av  förvaltningsområdet   för
samiska   till  några  kommuner   i   det
sydsamiska  området. Vi  förutsätter  att
regeringen  sedan konsekvenserna  utretts
och  efter  samråd med berörda  kommuner,
länsstyrelser och frivilligorganisationer
lägger fram de lagförslag som behövs  för
en     utvidgning    av    det    samiska
förvaltningsområdet till några kommuner i
det sydsamiska området.
4. Omfattningen av det finskspråkiga
förvaltningsområdet (punkt 18)
av   Helena   Bargholtz  (fp),   Ingvar
Svensson  (kd),  Mats  Einarsson   (v),
Tobias  Krantz  (fp), Kerstin  Lundgren
(c) och Gustav Fridolin (mp).
Den   största   gruppen   av   nationella
minoriteter är sverigefinnarna, av  vilka
ca 95 % bor utanför förvaltningsområdena,
t.ex. i Mälardalen och runt Göteborg.
Minoritetspolitiken    är    ett    nytt
politikområde som behöver utvärderas  och
förbättras.  Redan från  början  har  det
funnits    ett   missnöje    bland    den
sverigefinländska    befolkningen     mot
avgränsningen av förvaltningsområdet till
de  fem nordliga kommunerna. Det inte kan
bortses    från    den    månghundraåriga
kontinuerliga närvaron av en finskspråkig
befolkning  och  finskspråkig  kultur   i
Stockholm.     Att    inkludera     bl.a.
huvudstadsregionen  i  det  finskspråkiga
förvaltningsområdet ser vi därför som ett
angeläget  första  steg.  Enligt  uppgift
övervägs     en    sådan    ordning     i
Regeringskansliet.  Vi  förutsätter   att
regeringen återkommer till riksdagen  med
erforderliga lagförslag.
5. Minoritetsfrågor (punkt 19)
av   Helena   Bargholtz  (fp),   Ingvar
Svensson  (kd),  Mats  Einarsson   (v),
Tobias  Krantz  (fp), Kerstin  Lundgren
(c) och Gustav Fridolin (mp).
Vi  anser  att kriterierna i Europarådets
ramkonvention  om  skydd  för  nationella
minoriteter,   i   motsats    till    den
europeiska  stadgan om  landsdels-  eller
minoritetsspråk,  är tillämplig  på  alla
sverigefinländare,              inklusive
finlandssvenskar.                 Gruppen
finlandssvenskar uppfyller  konventionens
kriterier  att ha en uttalad samhörighet,
inte   ha  en  med  hänsyn  till  antalet
dominerande  ställning  och  att  ha   en
religiös,      språklig,     traditionell
och/eller  kulturell  särart.   Den   har
historiska   och  långvariga   band   med
Sverige     och     det     finns      en
självidentifikation  där   den   enskilda
individen såväl som gruppen har en  vilja
och strävan att behålla sin identitet.
6. Internationella kvinnodagen (punkt 23)
av Gustav Fridolin (mp).
Femton  länder har beslutat att göra  den
av    FN   proklamerade   internationella
kvinnodagen,  den 8 mars, till  nationell
helgdag. För Sveriges del vore ett sådant
beslut   ett  möjligt  sätt  att  markera
jämställdhetssträvan, därför  skulle  jag
inte  ha  några principiella invändningar
mot     att     regeringen     gör     en
samhällsekonomisk      bedömning       om
möjligheterna  att  göra  8   mars   till
nationell helgdag. Jag är dock i  grunden
kritisk  till hela det stelbenta systemet
med  nationella helgdagar som gäller lika
för alla, oavsett religion, livsåskådning
och  personliga  prioriteringar  och  har
motionerat  till  förmån  för  en   total
översyn   med   sikte   på   att   införa
individuella "helgkonton" eller  förlängd
semester. Mot bakgrund av detta  har  jag
valt  att inte reservera mig till  förmån
för motion 2002/03:K272.
BILAGA 1
Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden
2002/03:K216 av Kenneth Johansson och
Eskil Erlandsson (c):
1.   Riksdagen   begär   att   regeringen
tillsätter en kommission med uppgift  att
belysa    den    privata    äganderättens
betydelse för ekonomisk utveckling.
2.  Riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag till ändring om stärkt skydd
av äganderätten i både grundlagen och den
vanliga lagstiftningen.
2002/03:K220 av Sofia Larsen och Birgitta
Sellén (c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening vad i motionen anförs om  att
teckenspråket blir ett minoritetsspråk.
2002/03:K237 av Marietta de Pourbaix-
Lundin (m):
Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger
fram  förslag  till  sådana  ändringar  i
regeringsformen    att     det     införs
ytterligare       begränsningar        av
möjligheterna  för  riksdagen   att   med
hänvisning  till  särskilda  skäl   fatta
beslut   om  skatter  och  avgifter   med
retroaktiv verkan.
2002/03:241 av Maud Olofsson m.fl. (c):
35. Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
en översyn av retroaktivitetsförbudet i 2
kap. 10 § RF.
37. Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
en samlad diskrimineringslagstiftning och
en samordning av ombudsmannafunktionerna.
2002/03:K264 av Åsa Torstensson (c):
1.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
minoriteters delaktighet i demokratin.
2.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
minoritetsgruppers  möjlighet  att  utöva
sitt  självbestämmande  exempelvis  genom
att  ta  över fördelningen av kulturmedel
till de egna institutionerna.
3.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
att   de  nationella  minoriteterna   och
ursprungsbefolkningen   bör   nämnas    i
regeringsformen.
4.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
att offentliga institutioner bör utnyttja
samrådsförfarande med minoriteter.
2002/03:K272 av Mats Einarsson m.fl. (v):
Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger
fram   förslag  till  ändring   i   lagen
(1989:253)  om  allmänna  helgdagar   som
innebär  att  den  8  mars  blir   allmän
helgdag.
2002/03:K275 av Mats Einarsson m.fl. (v):
Riksdagen beslutar att 2 kap. 15 § RF ges
följande   lydelse:  "Lag   eller   annan
föreskrift  får  ej  innebära  att  någon
missgynnas därför att han eller  hon  med
hänsyn   till   ras,   hudfärg,   etniskt
ursprung  eller sexuell läggning  tillhör
en minoritet."
2002/03:K277 av Martin Andreasson (fp):
1.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
förvaltningsområdet för samiska.
2.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
förvaltningsområdet för finska.
3.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
sverigefinländare      som      nationell
minoritet.
2002/03:280 av Henrik S Järrel (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad  i  motionen  anförs  om
inrättande  av ett MR-ämbete,  som  bl.a.
skulle      överta      de      nuvarande
ombudsmannamyndigheternas    roll     och
uppgifter samt sortera under riksdagen.
2002/03: K294 av Erling Wälivaara (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening vad i motionen anförs om  att
stegvis  fortsätta reformarbetet med  att
stärka  minoritetsspråkens  ställning   i
hela landet.
2002/03:K307 av Hillevi Larsson (s):
1.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
att  lagrummet i grundlagen som förbjuder
diskriminering      på      grund      av
trosuppfattning bör ses över så att  även
sekulära    livsåskådningar   innefattas,
exempelvis veganism.
2002/03:K310 av Gabriel Romanus m.fl.
(fp, s, v, c, mp):
1.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
att sexuell läggning skall omfattas av  1
kap. 2 § regeringsformen om statsskickets
grunder.
2.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
att föra in sexuell läggning i 2 kap.  15
§ regeringsformen.
2002/03:K322 av Gustav Fridolin och
Helena Hillar Rosenqvist (mp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening vad som i motionen anförs  om
ett förbud mot rasistiska organisationer.
2002/03:K323 av Åsa Torstensson och Eskil
Erlandsson (c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening vad i motionen anförs om  att
stärka     äganderätten    med    tydliga
ersättningsregler  vid  inskränkning   av
nyttjanderätten.
2002/03:K324 Paavo Vallius (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening vad i motionen anförs om  att
se  över  förvaltningsområdet för  finska
språket.
2002/03:K339 av Karin Svensson Smith
m.fl. (v):
1.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
upprättelse  för  dem  som  under   andra
världskriget         placerades         i
interneringsläger.
2.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
behovet  av  ett fullt klargörande  kring
interneringslägren      under       andra
världskriget,  vilket  motivet  var   för
deras  upprättande, på vems initiativ  de
tillkom samt om de kriterier som avgjorde
vem som placerades där.
2002/03:K342 av Sven-Erik Sjöstrand och
Kjell-Erik Karlsson (v):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening vad i motionen anförs om  att
människoapor     skall     ges      vissa
grundläggande  rättigheter  som  hittills
endast varit reserverade för människor.
2002/03:K361 av Ingvar Svensson m.fl.
(kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad  i  motionen  anförs  om
behovet  av  en värdekommission  för  att
stimulera  en  bred offentlig  debatt  om
människovärdet och de mänskliga fri-  och
rättigheterna.
2002/03:K366 av Paavo Vallius (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening vad i motionen anförs  om  en
minoritetsombudsman.
2002/03:K375 av Ingvar Svensson m.fl.
(kd):
Riksdagen begär att regeringen tillsätter
en  utredning  med  anledning  av  vad  i
motionen  anförs om förstärkta  mänskliga
fri- och rättigheter.
2002/03:K379 av Bo Lundgren m.fl. (m):
7.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
grundlagens           skydd           mot
rättighetsinskränkande lagstiftning.
8.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
minoritetsskyddet.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
förhållandet   mellan  Europakonventionen
och regeringsformen.
12. Riksdagen begär att regeringen lägger
fram     förslag    om     ändring     av
regeringsformens  skydd för  äganderätten
så   att   detta  står  i  samklang   med
Europakonventionen i enlighet med vad som
anförs i motionen.
13. Riksdagen begär att regeringen lägger
fram     förslag    om     ändring     av
regeringsformen vad gäller  den  negativa
föreningsfriheten i enlighet med vad  som
anförs i motionen.
2002/03:K384 av Carl B Hamilton m.fl.
(fp, mp):
1.  Riksdagen beslutar i enlighet med vad
i  motionen  anförs om  en  lag  mot  att
fackligt anslutna, direkt eller indirekt,
mot  sin  vilja skall behöva  bidra  till
politiska partier.
2.  Riksdagen beslutar i enlighet med vad
i  motionen  anförs om  lag  som  skyddar
särskilt fackligt anslutnas rätt att inte
behöva  avslöja sin partisympati för  att
undgå att ge bidrag till politiskt parti.
3.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad som i motionen anförs
om  fackligt anslutnas rätt att slippa ge
partibidrag utan aktiv handling.
4.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad som i motionen anförs
om   fackligt  anslutnas  rätt  att  inte
behöva  avslöja sin partisympati för  att
undgå att genom sin fackliga organisation
ge bidrag till politiskt parti.
2002/03:K385 av Helena Bargholtz m.fl.
(fp):
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
att ta itu med det politiska våldet.
2002/03:K386 av Henrik von Sydow (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening vad i motionen anförs om  att
stärka    de   mänskliga   rättigheternas
genomslag i Sverige.
2002/03:K391 av Elina Linna m.fl. (v,
kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  att  det i uppföljningen  av
lagen   (1999:1175/1176)  om   rätt   att
använda samiska, finska och meänkieli hos
förvaltningsmyndigheter   och   domstolar
görs  en  översyn  av  begränsningarna  i
förvaltningsområdena   enligt    vad    i
motionen anförs.
2002/03:K394 av Åsa Domeij (mp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening vad i motionen anförs om  att
lägga   fram  förslag  till   en   svensk
anslutning till ILO:s konvention  169  om
ursprungsfolks rättigheter.
2002/03:K395 av Gustav Fridolin (mp):
Riksdagen  begär  att  regeringen  lämnar
förslag  på lagstiftning för att förbjuda
åldersdiskriminering.
2002/03:K408 av Krister Örnfjäder (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad  i  motionen  anförs  om
lagändring  i  grundlagen för  att  kunna
återkalla  medborgarskap  som  givits  på
felaktig grund.
2002/03:K420 av Paavo Vallius m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad  i  motionen  anförs  om
äldreomsorg    för    den    finsktalande
minoritetsgruppen.
2002/03:K421 av Paavo Vallius m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening vad i motionen anförs  om  de
nationella   minoriteternas   möjligheter
till  inflytande och samråd i frågor  som
berör dem.
2002/03:Ju364 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp):
23. Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
det svenska ombudsmannasystemet.
2002/03:L249 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp):
8.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
bestämmelsen i regeringsformens 2 kap. om
diskriminerande lagstiftning.
2002/03:Sf289 av Peter Eriksson m.fl.
(mp):
6.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
att  slå ihop lagarna om olika former  av
diskriminering    till    en     gemensam
antidiskrimineringslag     baserad     på
mänskliga rättigheter.
2002/03:Sf334 av Sven Brus m.fl. (kd):
43.  Riksdagen beslutar att  Ombudsmannen
mot  etnisk  diskriminering ges  särskilt
ansvar    för    opinionsbildning     mot
diskriminering, främlingsfientlighet  och
rasism och att DO skall vara en myndighet
underställd riksdagen, i enlighet med vad
som anförs i motionen.
2002/03:So444 av Kenneth Johansson m.fl.
(c):
3.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
att  vidta  åtgärder  för  att  förhindra
åldersdiskriminering.
2002/03:So512 av Martin Andreasson m.fl.
(fp, s, v, c, mp):
5.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
att  göra  en  översyn av förekomsten  av
återstående       diskriminering        i
lagstiftningen     mot      homosexuella,
bisexuella och transpersoner.

2002/03:Ub495 av Per Landgren och Tuve
Skånberg (kd):
1.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
att    införliva    samvetsfriheten     i
rättighetskatalogen i Sveriges grundlag.
2002/03:Ub556 av Tasso Stafilidis (v):
6.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
att   vidta  åtgärder  för  att  motverka
rådande   heteronormativitet   och    att
minoriteter  utsätts  för  diskriminering
och utanförskap.
2002/03:A213 av Sven Brus och Kenneth
Lantz (kd):
2.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
ett samlat ombudsmannaverk.
BILAGA 2
Reservanternas lagförslag (reservation 8)

Förslag till lag om ändring i
regeringsformen
Härmed  föreskrivs  att  2  kap.  15   §
regeringsformen   skall    ha    följande
lydelse:
Nuvarande lydelse    Föreslagen lydelse
2 kap.
15 §
Lag   eller  annan   Lag   eller   annan
föreskrift  får  ej  föreskrift  får   ej
innebära att  någon  innebära  att  någon
medborgare           medborgare
missgynnas   därför  missgynnas    därför
att  han med hänsyn  att  han med  hänsyn
till  ras,  hudfärg  till  ras,  hudfärg,
eller       etniskt  etniskt     ursprung
ursprung    tillhör  eller        sexuell
minoritet.           läggning     tillhör
minoritet.
____________
Denna  lag träder i kraft den 1  januari
2007.