Konstitutionsutskottets betänkande

2002/03:KU24

Normgivning

---

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas elva motionsyrkanden
från den allmänna motionstiden rörande
rättsinformationssystem, kommunala
författningssamlingar, lagreglering av kommunal
verksamhet, barn- och ungdomsperspektiv i
beslutsfattande, klassperspektiv i utrednings- och
beredningsprocessen samt införlivande av
internationella konventioner. Samtliga motioner
avstyrks med hänvisning bl.a. till pågående
utredningsarbete eller till att gällande regelverk
anses vara tillfyllest.

I betänkandet finns två reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1.Förenklat rättsinformationssystem och
kommunala författningssamlingar

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K221
yrkandena 1-3 och 2002/03:K371.

2.Lagreglering av kommunal verksamhet

Riksdagen avslår motion 2002/03:K304 yrkandena 1
och 2.

3.Barn- och ungdomsperspektiv i
beslutsfattande

Riksdagen avslår motion 2002/03:K383 yrkandena 5
och 6.

Reservation 1 (mp)

4.Klassperspektiv i utrednings- och
beredningsprocessen

Riksdagen avslår motion 2002/03:K426.

5.Införlivande av internationella
konventioner

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju278 yrkandena
1 och 3.

Reservation 2 (v)

Stockholm den 18 februari 2003
På konstitutionsutskottets vägnar

Gunnar Hökmark

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Gunnar
Hökmark (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala
Nordlund (s), Helena Bargholtz (fp), Pär Axel
Sahlberg (s), Kenth Högström (s), Mats Einarsson
(v), Mats Berglind (s), Henrik S Järrel (m), Anders
Bengtsson (s), Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren
(c), Helene Petersson (s), Nils Fredrik Aurelius
(m), Billy Gustafsson (s), Gustav Fridolin (mp) och
Tuve Skånberg (kd).

2002/03

KU24

Utskottets överväganden

Rättsinformationssystem och
kommunala författningssamlingar

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionsyrkanden rörande
rättsinformations-systemet med hänvisning
till pågående planering och arbete inom
Statskontoret. Utskottet avstyrker också ett
motionsyrkande rörande lagreglering av
kommunala författningssamlingar med
hänvisning till den frivilliga ordning som
gäller.

Gällande bestämmelser

Lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra
författningar stadgar att författningar som har
beslutats av riksdagen eller regeringen eller av en
myndighet under regeringen eller riksdagen skall
kungöras enligt denna lag, om inte annat följer av 2
§. Enligt 2 § samma lag undantas bl.a. författningar
som av sekretesskäl inte får lämnas ut till envar,
författningar som endast reglerar en statlig
myndighets inre förhållanden eller förhållandet
mellan statliga myndigheter inbördes och inte
innehåller något av väsentligt intresse för
utomstående. Regeringen får föreskriva att vissa
föreskrifter inte behöver kungöras på det sätt som
annars gäller. Det gäller t.ex. lokala
trafikföreskrifter och föreskrifter om högsta
tillåtna hastighet. Kungörelser sker i Svensk
författningssamling, i författningssamlingar för
centrala myndigheter under regeringen, eller i
länens författningssamlingar. Enligt 10 § lagen om
kungörande av lagar och andra författningar gäller
om kungörande av kommunal författning vad som är
särskilt föreskrivet. Härmed avses, enligt
förarbetena, dels föreskrifter i vissa
specialförfattningar om att vissa kommunala
föreskrifter skall tas in i länets
författningssamling, dels de allmänna
kommunallagsreglerna om tillkännagivanden av
kommunala beslut på kommunernas anslagstavlor.

Enligt rättsinformationsförordningen (1999:175),
som trädde i kraft den 1 maj 1999, skall det
offentliga rättsinformationssystemet innehålla
Svensk författningssamling (SFS) som den kungörs,
referensregister över författningar i SFS och
grundförfattningarna i SFS i deras lydelse med
införda ändringar. Vidare skall systemet innehålla
de gällande förordningar som kungörs i andra
författningssamlingar än SFS. Systemet skall också
innehålla sådana gällande föreskrifter som är
beslutade av myndigheter under regeringen och som
skall kungöras enligt lagen (1976:633) om kungörande
av lagar och andra författningar. I systemet skall
det ingå förarbeten i form av bl.a.
kommittédirektiv, förordningsmotiv,
utredningsbetänkanden och propositioner. Det skall
även finnas uppgifter om vägledande avgöranden av
domstolar och myndigheter. Även de överenskommelser
som skall publiceras i Sveriges internationella
överenskommelser (SÖ) skall ingå (3-8 §§).
Samordningsmyndigheten får besluta att även annat
material får ingå i systemet (9 §). Enligt
förordningen är Regeringskansliet och de offentliga
organ vilkas material publiceras i
rättsinformationssystemet ansvariga för att
informationen tillgänglig i systemet är aktuell,
tillförlitlig och i övrigt uppfyller kraven enligt
förordningen. Statskontoret är samordningsmyndighet
för rättsinformationssystemet (15 §).

Motioner

I motion 2002/03:K221 av Ragnwi Marcelind (kd)
föreslås tillkännagivande om behovet av ett
förenklat rättsinformationssystem som gör det
möjligt att överskåda ett visst område med
regleringar av olika dignitet, vare sig
bestämmelserna finns i lagar, förordningar,
myndighetsföreskrifter eller kommunala författningar
(yrkande 1), om behovet av att fastställa vilka
kvalitetskrav för rättsinformation som skall vara
uppfyllda (yrkande 2) och om behovet av att
tydliggöra ansvarsförhållandet inom
bemyndigandekedjor (yrkande 3). Motionären anför att
rättsinformationssystemet i dag inte är uppbyggt på
sådant sätt att det går att överskåda vad som gäller
inom ett område. Det saknas beslut om hur systemet
skall drivas vidare och vilka kvalitetskrav som
skall vara uppfyllda. Ansvarsförhållandena är
oklara. Det går inte att utan ingående kunskaper
följa bemyndigandekedjorna.

I motion 2002/03:K371 av Ingvar Svensson m.fl.
(kd) föreslås att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
kommunala författningssamlingar. Enligt motionärerna
är utvecklingen av informationssamhället och
medborgarnas ökade krav på och intresse av att kunna
granska de rättsliga grunderna för olika beslut
faktorer som förstärker behovet av att ställa krav
på kommunerna att upprätta kommunala
författningssamlingar.

Bakgrund

Rättsinformationssystemet

Sverigedirekt och rättsinformationssystemet
samordnas sedan den 1 januari 2003 inom ramen för
Statskontorets verksamhet. Rättsinformationssystemet
är dock en separat tjänst.

I regeringens skrivelse Ett nytt offentligt
rättsinformationssystem (1998/99:17), som baserades
på rapporten Ett offentligt rättsinformationssystem
(Ds 1998:10), presenterade regeringen översiktligt
sin syn på ett nytt offentligt
rättsinformationssystem. Enligt regeringens mening
skall staten svara för en kontinuerlig grundservice
på rättsinformationens område med hjälp av
informationsteknik. Staten skall också ha ett ansvar
för att rättsinformationen finns elektroniskt
tillgänglig på ett överskådligt och enhetligt sätt
och svara för att det finns grundläggande standarder
för märkning, strukturering och sökning av
informationen. Varje offentligt organ som ger ut
viss rättsinformation skall ansvara för att den är
korrekt och aktuell. Om riksdagens och kommunernas
medverkan skulle regleras i författning och göras
obligatorisk, skulle det krävas reglering i lag.
Detta borde enligt regeringen av praktiska skäl
undvikas. En bättre ordning vore enligt regeringen
att riksdagens och kommunernas medverkan finge bygga
på frivillighet och regleras i avtal mellan de
inblandade parterna.
Rättsinformationssystemet har en decentraliserad
struktur. Detta innebär att de myndigheter som
deltar ansvarar för sin information och för att den
görs elektroniskt tillgänglig. Sökning i
rättsinformationssystemet sker genom ingångssidan
Lagrummet (www.lagrummet.gov.se) på Internet.
Rättsinformationssystemets organisatoriska struktur
regleras i rättsinformationsförordningen.
Statskontoret är sedan den 1 januari 2003
samordningsmyndighet för systemet och därigenom
ansvarigt för bl.a. frågor om samordning,
standarder, sammanlänkning och gemensamma
säkerhetsfrågor.
Inom Regeringskansliet pågick under våren 2002
arbete med en förstudie om förutsättningar för en
successiv utveckling av rättsinformationssystemet.
Studien syftade till att utröna vilka åtgärder som
är mest lämpade för att rättsinformationssystemet
successivt skall kunna utvecklas till ett system som
i möjligaste mån tillgodoser systemets målgrupper -
enskilda och den offentliga sektorn. En arbetsgrupp
benämnd Gulag (Gruppen för utveckling av Lagrummet)
lämnade den 31 maj 2002 en slutrapport
(FA2001/1663/ARK/B) i förstudien för en successiv
utveckling av rättsinformationssystemet.
Arbetsgruppen konstaterade bl.a. att regeringen i
sin skrivelse (skr. 1998/99:17) slagit fast att
rättsinformationssystemet skall vara
decentraliserat, dvs. att varje offentligt organ som
ger ut viss rättsinformation skall ansvara för att
den sprids elektroniskt och att den är korrekt och
aktuell. Arbetsgruppen konstaterade vidare att
regeringens skrivelse bl.a. innehöll en
kravbeskrivning i vilken regeringen beskrev de
långsiktiga ambitionerna med systemet. Beskrivningen
innefattade bl.a. kravet att det på sikt skulle bli
möjligt att göra fritextsökningar och strukturerade
sökningar över hela systemet samtidigt, samt att det
skall finnas bra länkningsmöjligheter. Arbetsgruppen
tvingades konstatera att det, såvitt känt, i dag
inte finns någon teknisk lösning som gör det möjligt
att göra strukturerade sökningar i olika typer av
databaser som finns placerade på olika platser i
landet. Den möjlighet som finns är att kopior av
myndigheternas information samlas in till en central
databas, där sökningen sker. Arbetsgruppens slutsats
blev således att den tekniska utvecklingen inte nått
så långt att ambitionerna i skrivelsen var möjliga
att förverkliga. Arbetsgruppen lade vidare fram ett
antal förslag på konkreta åtgärder för att göra
webbplatsen mer pedagogisk och bättre strukturerad.
Arbetsgruppen valde dock att inte föreslå några
aktiviteter för genomförande eftersom
uppdragsgivaren för studien (chefen för
Regeringskansliet Arkiv och Bibliotek) inte längre
formellt har något ansvar för frågorna.
I Riksdagens revisorers förstudie Ordning på
rätten - reglerna som följer på lagarna och
informationen om vad som gäller (förstudie
2001/02:21) konstaterades att det inom riksdagen
under sommaren 1994 genomfördes en del förberedande
arbete för att upprätta ett bemyndiganderegister.
Registret föll dock på att det inte fanns
information om hur regeringen och myndigheterna
använt riksdagens normgivningsbemyndiganden. Frågan
aktualiserades enligt förstudien igen i samband med
arbetet inför det nya rättsinformationssystemet. Det
finns dock ännu inte något särskilt
bemyndiganderegister. Det beror enligt förstudien på
att det i arbetet med rättsinformationssystemet
hittills bara byggts ett länksystem till
myndigheterna. Varje myndighet måste göra sina
författningar tillgängliga och sökbara, något som
ännu inte görs på ett enhetligt sätt. Det finns
alltså inte något söksystem som gör det möjligt att
följa vilken fortsatt lagstiftning -
regeringsförordningar eller myndighetsföreskrifter -
en lag resulterat i.
Enligt inhämtade uppgifter från Statskontoret
planeras för närvarande en utveckling och
förbättring av rättsinformationssystemet, bl.a. på
områden rörande pedagogik och innehåll. Frågor om
bemyndigandekedjor och sökvägar är under beaktande.

Kommunala författningssamlingar

I motsats till vad som gäller på det statliga
området finns inte någon generell skyldighet för
kommuner och landsting att i en författningssamling
kungöra författningar som har beslutats av dem. I
propositionen om kungörande av lagar och andra
författningar (prop. 1975/76:112) anfördes att det
inte fanns anledning att föreslå bindande
bestämmelser om en författningssamling för kommunala
författningar i allmänhet. Svenska Kommunförbundet
hade, enligt propositionen, förklarat sig berett att
rekommendera kommunerna att fortlöpande ge ut
tryckta författningssamlingar och utfärda riktlinjer
för deras innehåll och utformning. Föredragande
statsråd ansåg att en sådan rekommendation fick
anses innefatta tillräckliga garantier för att
tillfredsställande kommunala författningssamlingar
skulle komma till stånd. Riksdagen (bet. KU
1975/76:51) hade inget att erinra mot propositionen
i denna del.

Med anledning av uttalandena i den nämnda
propositionen utfärdade Svenska Kommunförbundet år
1977 ett cirkulär med riktlinjer för kommunala
författningssamlingar. Landstingsförbundet utfärdade
samma år en skrivelse om kommunala
författningssamlingar med likartat innehåll. Inom
dåvarande Civildepartementet inrättades i början av
1993 en informell arbetsgrupp med uppgift att
överväga frågan om publicering av kommunernas och
landstingens författningar. Resultatet av arbetet
redovisades i februari 1995 i skriften Kommunala
författningssamlingar (Ds 1995:7). Arbetsgruppen
föreslog bl.a. att det skulle finnas en
författningssamling för varje kommun och landsting.
Kravet på författningssamlingar skulle dock inte
gälla författningar som var sekretessbelagda eller
som endast berörde en kommunal myndighets inre
förhållanden eller förhållandet mellan kommunala
myndigheter inbördes. Förslaget har
remissbehandlats. Av remissammanställningen framgår
att en knapp majoritet av de instanser som yttrat
sig var positiva till förslaget. Regeringen har ännu
inte lagt fram något förslag till riksdagen med
anledning av den nämnda departementspromemorian. I
ett interpellationssvar (ip. 1996/97:233) som
lämnades i riksdagen den 17 april 1997 anförde
inrikesminister Jörgen Andersson bl.a. att det i
dagens ansträngda ekonomiska läge inte fanns
tillräckligt starka skäl att vidta åtgärder i fråga
om kommunala författningssamlingar. Ett krav på
kommunala författningssamlingar skulle enligt
inrikesministern nämligen innebära ett nytt
åliggande för kommunerna som staten på grund av
finansieringsprincipen måste kompensera kommunerna
för. Regeringen har valt att ge andra angelägna
kommunala åtaganden och åligganden en högre
prioritet. Det arbete som pågår inom
Regeringskansliet med ett moderniserat
rättsdatasystem skulle dock enligt inrikesministern
kunna vara ett led i att få de kommunala
författningarna mer överblickbara och
lättillgängliga.
I rapporten Ett offentligt rättsinformationssystem
(Ds 1998:10) föreslogs bl.a. att kommunala
föreskrifter av betydelse för allmänheten borde vara
med i rättsinformationssystemet på frivillig basis.
De enskilda kommunerna borde enligt förslaget ha
informationsansvaret för sina föreskrifter. Som skäl
för bedömningen angavs bl.a. att ett viktigt steg
för att öka tillgängligheten av kommunernas
föreskrifter vore att hålla
rättsinformationssystemet öppet för dessa
föreskrifter. En sådan ordning skulle kunna
stimulera de enskilda kommunerna att göra sina
föreskrifter elektroniskt tillgängliga, vilket även
skulle kunna öka benägenheten att ge ut tryckta
författningssamlingar. Vissa grundläggande krav på
föreskrifterna skulle kunna höja kvaliteten och öka
enhetligheten bland de kommunala föreskrifterna.
I Riksdagens revisorers förstudie 2001/02:21
uttalas bl.a. att hanteringen av kommunala
författningar ofta kommer upp i Regeringskansliets
arbete med demokratifrågor, rättssäkerhetsfrågor och
i samband med frågor rörande ingripanden mot
kommuner. Enligt uppgifter från Regeringskansliet
skulle det inom många kommuner fordras ett mycket
omfattande arbete innan det skulle gå att föra
informationen vidare till rättsinformationssystemet.

Tidigare behandling

Justitieutskottet behandlade frågan om ett nytt
offentligt rättsinformationssystem i betänkande
1998/99:JUU11 i samband med behandlingen av
regeringens skrivelse Ett nytt offentligt
rättsinformationssystem (1998/99:17).
Justitieutskottet föreslog utan särskild kommentar i
denna del att skrivelsen skulle läggas till
handlingarna.

Konstitutionsutskottet erinrade i betänkande
1992/93:KU1 om att det sedan 1986, efter initiativ
av utskottet, fanns en förteckning över riksdagens
normgivningsbemyndiganden, och att förteckningen
hade upprättats av Statsrådsberedningen. Utskottet
ansåg att förteckningen utgjorde en god grund för
undersökningar av hur riksdagens
normgivningsbemyndiganden tillämpas, men att den
kunde förbättras. Riksdagens revisorers förslag
1991/92:19 rörande riksdagen och normgivningen
innefattade bl.a. förslag om ett datorbaserat
rättsinformationssystem vari bl.a. kommuner och
landsting skulle vara skyldiga att förteckna och
publicera författningar samt att
Statsrådsberedningens redogörelse över bemyndiganden
som årligen lämnades till konstitutionsutskottet
skulle förbättras liksom återrapporteringen till
riksdagen om normgivningen. Revisorernas förslag
till förbättringar på området rörande
bemyndigandekedjor var enligt utskottet värda att
beakta, och frågor om sådana förbättringar borde
liksom tidigare behandlas i utskottets
granskningsbetänkanden. Utskottet ansåg att det för
riksdagen skulle vara värdefullt att få uppgifter om
riksdagens normgivningsbemyndiganden och om hur
dessa används disponerade utskottsvis. Utskottet såg
därför positivt på förslaget framlagt i motion K29
om att inom riksdagen lägga upp ett utskottsvis
systematiserat informationssystem för överblick över
riksdagens normgivningsbemyndiganden och
föreskrifter som meddelats med stöd av dessa
bemyndiganden. Frågan hade emellertid enligt
utskottet ett nära samband med hur uppföljningen och
utvärderingen av riksdagens beslut i övrigt borde
bedrivas. Denna fråga var föremål för överväganden
inom Riksdagsutredningen. Utskottet ansåg därför att
riksdagen borde ge talmanskonferensen till känna vad
utskottet anfört om ett inom riksdagen utskottsvis
fört register över riksdagens
normgivningsbemyndiganden.

I betänkande 1994/95:KU27 anförde
konstitutionsutskottet att det efter initiativ av
utskottet sedan år 1986 funnits en förteckning över
riksdagens normgivningsbemyndiganden. Förteckningen
har upprättats av Statsrådsberedningen efter
kontakter med utskottets kansli. Förteckningen hade
förts departementsvis varje år och brukade redovisas
i utskottets granskningsbetänkande. Förteckningen
utgjorde, enligt utskottet, en god grund för
undersökningar av hur riksdagens
normgivningsbemyndiganden tillämpas. Utskottet
hänvisade vidare till det redovisade
tillkännagivandet. Arbetet med att utforma detta
informationssystem pågick fortfarande vid tidpunkten
då betänkande 1994/95:KU27 behandlades.

Konstitutionsutskottet konstaterade hösten 1992
(bet. 1992/93:KU1) att kommunerna, trots utfärdade
riktlinjer, publicerat författningar endast i mycket
begränsad omfattning. Med anledning av Riksdagens
revisorers förslag 1991/92:19 uttalade utskottet att
regeringen borde låta frågan om publicering av
kommunernas och landstingens författningar bli
föremål för överväganden i något lämpligt sammanhang
och att detta borde ges regeringen till känna.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1992/93:5).

Konstitutionsutskottet behandlade åter frågan om
kommunala författningssamlingar våren 2000 i
betänkande 1999/2000:KU13. Utskottet konstaterade
att regeringen inom ramen för arbetet med ett nytt
rättsinformationssystem vidtagit åtgärder som var
ägnade att underlätta för och stimulera kommuner och
landsting att tillhandahålla sina författningar i
elektronisk form. Utskottet ansåg att den ordning
som bygger på kommunernas frivilliga medverkan var
bra och att de formella krav som ställdes på de
dokument som skulle ingå i systemet var välgrundade.
Det var utskottets förhoppning att samtliga kommuner
och landsting efter hand skulle komma att ansluta
sig till rättsinformationssystemet.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening bör Statskontorets pågående
planering och utveckling av
rättsinformationssystemet avvaktas. Motion K221
yrkandena 1-3 (kd) avstyrks. Utskottet vidhåller sin
tidigare ståndpunkt avseende kommunala
författningssamlingar, dvs. att den ordning som
bygger på kommunernas frivilliga medverkan är
tillfyllest. Motion K371 (kd) avstyrks.

Lagreglering av kommunal verksamhet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett motionsyrkande
rörande konsekvensbeskrivning avseende den
kommunala självstyrelsen med hänvisning till
gällande regler, och avstyrker ett
motionsyrkande rörande lag-reglering av
kommunal verksamhet med hänvisning till att
pågående utredning rörande struktur och
uppgiftsfördelning inom
samhällsorganisationen bör avvaktas.

Gällande bestämmelser

I 1 kap. 1 § regeringsformen föreskrivs bl.a. att
all offentlig makt i Sverige utgår från folket, att
den svenska folkstyrelsen förverkligas genom ett
representativt och parlamentariskt statsskick och
genom kommunal självstyrelse. Enligt 7 § samma
kapitel skall det i riket finns primärkommuner och
landstingskommuner, där beslutanderätten utövas av
valda församlingar. I samma paragraf föreskrivs att
kommunerna får ta ut skatt för skötseln av sina
uppgifter. Enligt den allmänna kompetensregeln i 2
kap. 1 § kommunallagen (1991:900) får kommuner och
landsting själva ta hand om sådana angelägenheter av
allmänt intresse som har anknytning till kommunens
eller landstingets område eller deras medlemmar och
som inte skall handhas enbart av staten, en annan
kommun, ett annat landsting eller någon annan.

Enligt 15 § kommittéförordningen (1998:1474) skall
i ett betänkande bl.a. redovisas om förslagen har
betydelse för den kommunala självstyrelsen.

Motionen

I motion 2002/03:K304 av Marietta de Pourbaix-Lundin
(m) föreslås att alla kommande regeringsförslag som
berör kommunal verksamhet skall innehålla en
redovisning av på vilket sätt den kommunala
självstyrelsen påverkas (yrkande 1), samt att en
genomgång bör göras av befintlig lagstiftning i
syfte att vidta sådana ändringar som på berörda
områden återupprättar den kommunala självstyrelsen
(yrkande 2). Motionären anför att riksdag och
regering inte kan fortsätta att via lagstiftning
detaljstyra både vad kommunerna skall ha för
verksamhet och hur den skall utformas och bedrivas.
Detta om utgångspunkten är att det även framöver
skall finnas en kommunnivå med kommunalpolitiker som
har utrymme att fatta lokalt varierade och
förankrade beslut.

Bakgrund

I förarbetena till 1974 års regeringsform uttalas
bl.a. att staten och kommunerna generellt sett
samverkar på skilda områden och i olika former för
att uppnå gemensamma samhälleliga mål och att det
varken är lämpligt eller möjligt att dra orubbliga
och preciserade gränser i grundlag kring en kommunal
självstyrelsesektor (prop. 1973:90 s. 190 f.).
Närmare bestämmelser om kommunernas befogenheter
finns i kommunallagen. I förarbetena till
kommunallagen (prop. 1990/91:117 s. 23) uttalas
bl.a. att bestämmelsen om självstyrelse i grunden
handlar om en princip för relationen mellan staten
och den kommunala nivån och att denna princip gäller
för all kommunal verksamhet. Vidare uttalas att den
kommunala självstyrelsen aldrig kan vara total och
att graden av självstyrelse ytterst avgörs av
formerna för samverkan mellan staten och den
kommunala sektorn.

I Kommittéhandboken (Ds 2000:1) återfinns bl.a. en
checklista med frågor vilka anges kan vara till
ledning vid analys av om förslag i betänkanden har
betydelse för den kommunala självstyrelsen. I
checklistan nämns bl.a. frågor rörande förslagens
betydelse för den lokala demokratin och för
uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun och om
förslagen innebär statlig regelstyrning eller
tillsyn över den kommunala verksamheten.

Tidigare behandling

Demokratiutredningen anförde i slutbetänkandet En
uthållig demokrati! - Politik för folkstyrelse på
2000-talet (SOU 2000:1) att den kommunala
självstyrelsen bör ges en starkare grundlags- och
lagreglering med möjligheter till rättsprövning för
att säkra kommunernas handlingsutrymme. Utredningen
ansåg att ytterligare ansträngningar måste göras för
att bringa ökad klarhet i ansvarsfördelningen mellan
statliga organ och mellan dessa och kommunerna.
Regelverken måste vara tydligare, spelreglerna
klarare och styrningen konsekvent.

Frågan om ett starkare lagligt skydd för den
kommunala självstyrelsen behandlades ingående av
konstitutionsutskottet i betänkande 2000/01:KU12.
Utskottet avstyrkte i betänkandet bl.a. en motion
(m) liknande den nu aktuella. Utskottet erinrade om
skyldigheten att i utredningsbetänkanden redovisa
framlagda förslags betydelse för den kommunala
självstyrelsen. Vidare erinrade utskottet om
uttalanden i förarbetena till regeringsformen (prop.
1973:90 s. 190 f.) om att förhållandet mellan
kommunerna och statsmakterna, och därmed den
kommunala självstyrelsen, präglas av en helhetssyn,
att det sålunda generellt sett gäller att staten och
kommunerna samverkar på skilda områden och i olika
former för att uppnå gemensamma samhälleliga mål och
att det, om man utgår från detta synsätt, varken är
lämpligt eller möjligt att en gång för alla dra
orubbliga och preciserade gränser i grundlag kring
en kommunal självstyrelsesektor. Arbets- och
befogenhetsfördelningen mellan stat och kommun måste
i stället i ganska vid omfattning kunna ändras i
takt med samhällsutvecklingen. Utskottet uttalade
även att frågan om förtydliganden av eller ändringar
i grundlagsbestämmelserna om den kommunala
självstyrelsen och beskattningsrätten utreddes år
1996 utan att förslaget ledde till lagstiftning.
Konstitutionsutskottet behandlade frågan om
konsekvensbeskrivningar avseende den kommunala
självstyrelsen i betänkande 2001/02:KU29, vari ett
yrkande (m) om att regeringsförslag som berör
kommunal verksamhet skulle innehålla en redovisning
av på vilket sätt den kommunala självstyrelsen
påverkades av detsamma avstyrktes med hänvisning
till gällande regler.
Genom beslut vid regeringssammanträde den 23
januari 2003 tillkallades en parlamentarisk kommitté
med uppdrag att se över strukturen och
uppgiftsfördelningen inom samhällsorganisationen.
Enligt kommittédirektivet (2003:10) skall arbetet
bedrivas i två etapper. I den första etappen skall
bl.a. kommittén identifiera, belysa och övergripande
analysera de samhällsförändringar som inverkar på
och skulle kunna föranleda förändringar av
strukturen och uppgiftsfördelningen i relationen
mellan staten, landstingen och kommunerna. Kommittén
skall i sitt arbete utgå från en övergripande
beskrivning av rådande struktur och
uppgiftsfördelning, där såväl brister som
förtjänster med nuvarande ordning identifieras. För
den första etappen skall kommittén redovisa ett
delbetänkande senast den 15 december 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande
om konsekvensanalyser i fråga om den kommunala
självstyrelsen och avstyrker därmed motion K304
yrkande 1 (m). När det gäller frågan om
detaljstyrning av kommunen anser utskottet att den
pågående utredningen rörande struktur och
uppgiftsfördelning inom samhällsorganisationen bör
avvaktas, varför motion K304 yrkande 2 (m) avstyrks.

Barn- och ungdomsperspektiv i
beslutsfattande

Utskottets förslag i korthet

Utskottet vidhåller sitt tidigare
ställningstagande och avstyrker
motionsyrkandena beträffande barn- och
ungdomsperspektiv och barnkonsekvensanalyser
i beslutsfattande på samtliga nivåer.
Jämför reservation 1 (mp).

Barnkonventionen

Sverige ratificerade FN:s konvention om barnets
rättigheter (barnkonventionen) efter ett beslut i
riksdagen den 21 juni 1990 (prop. 1989/90:107, rskr.
1989/90:350). Riksdagen godkände i mars 1999
regeringens förslag till en strategi för att
förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i
Sverige (prop. 1997/98:182, bet. 1998/99:SoU6, rskr.
1998/99:171). Barnkonventionen innehåller olika slag
av rättigheter, dels medborgerliga och politiska
rättigheter, dels ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter. Med barn avses, enligt konventionen,
varje människa under 18 år, om inte barnet blir
myndigt tidigare enligt den lag som gäller för
barnet. Barnkonventionen är en bindande
överenskommelse mellan de stater som har ratificerat
den. Staterna är förpliktigade att vidta alla
lämpliga åtgärder för att genomföra konventionen.
Det är staten som är ansvarig för att
förpliktelserna fullföljs och som har att svara för
tillkortakommanden i landet i förhållande till
konventionen. Såväl domstolar och myndigheter som
kommuner och landsting skall ta hänsyn till de
rättigheter som fastslås i barnkonventionen.
Barnkonventionens intentioner skall beaktas i olika
verksamheters beslut. Barnombudsmannen (BO) har som
myndighet ett särskilt ansvar att följa Sveriges
åtagande enligt barnkonventionen och har en viktig
uppgift när det gäller att driva på genomförandet av
den på alla nivåer i samhället.

Motionen

I motion 2002/03:K383 av Gustav Fridolin (mp)
föreslås att riksdagen skall ge regeringen till
känna vad i motionen föreslås om barn- och
ungdomsperspektiv i beslutsfattande på samtliga
nivåer (yrkande 5). Motionären anför att barn- och
ungdomsperspektiv bör finnas i verksamheten och
beslutsfattandet på nationell, regional och kommunal
nivå, att barns och ungdomars intressen skall
tillgodoses och deras känsla av delaktighet i
samhällsbyggandet stärkas. Vidare föreslås i
motionen att riksdagen begär att regeringen
återkommer med förslag om krav på
barnkonsekvensanalyser i allt beslutsfattande på
kommunal, regional och nationell nivå (yrkande 6).

Bakgrund

Den parlamentariskt sammansatta Barnkommittén
konstaterade i sitt betänkande Barnets bästa i
främsta rummet (SOU 1997:116) att svensk
lagstiftning och praxis i huvudsak överensstämde med
barnkonventionens bestämmelser och intentioner.
Kommittén pekade samtidigt på att det var angeläget
att bestämmelserna verkligen tillämpades och att
konventionen genomfördes på alla nivåer.

Den av riksdagen antagna nationella strategin för
att förverkliga FN:s barnkonvention om barnets
rättigheter i Sverige (prop. 1997/98:182, bet.
1998/99:SoU6, rskr. 1998/99:171) innehåller bl.a.
uttalanden om att konventionen skall vara ett aktivt
instrument och genomsyra allt beslutsfattande i
Regeringskansliet som rör barn, att
barnkonsekvensanalyser skall göras vid statliga
beslut som rör barn och att kommuner och landsting
bör inrätta system för att kunna följa hur barnets
bästa förverkligas i det kommunala arbetet.
I regeringens demokratiproposition (prop.
2001/02:80 Demokrati för det nya seklet, s. 35)
uttalades bl.a. att medborgarnas möjligheter att
påverka den politiska processen skall bli mer
jämlika än de är i dag och att det krävs
kraftansträngningar för att bekämpa det utanförskap
som framför allt många ungdomar, arbetslösa och
personer med utländsk bakgrund känner. En viktig
förutsättning för att demokratin skall vara hållbar
är att den förankras bland barn och ungdomar samt
att deras deltagande i samhället utvecklas och
uppmuntras.
I regeringens skrivelse 2001/02:166 Barnpolitiken
- arbetet med strategin för att förverkliga FN:s
konvention om barnets rättigheter, beskrevs arbetet
med att förverkliga FN:s konvention om barnets
rättigheter i Sverige med utgångspunkt i den av en
enhällig riksdag i mars 1999 antagna strategin. I
skrivelsen redovisades vad som dittills uppnåtts och
vilken inriktning regeringen avser att ha i det kom-
mande arbetet med att stärka barns och ungas
rättigheter. Regeringen hänvisade i skrivelsen till
demokratipropositionen där regeringen fört fram
tankar om barns och ungas rätt till delaktighet och
inflytande. En prioriterad fråga framöver är
således, enligt skrivelsen, att utveckla metoder för
att ta till vara och uppmuntra barns och ungas
engagemang. Särskild tyngd bör enligt regeringen
läggas vid att utveckla metoder för att förankra ett
demokratiskt medvetande bland barn och unga.
Regeringen framhöll avsikten att kontinuerligt -
vartannat år - i skrivelse till riksdagen redogöra
för arbetet inom politikområdet barnpolitik.

Tidigare behandling

Frågan om ett barn- och ungdomsperspektiv och
barnkonsekvensanalyser i beslutsfattande behandlades
av konstitutionsutskottet i betänkande 2001/02:KU14.
Utskottet erinrade i betänkandet om att regeringen i
demokratipropositionen framhållit att det är
angeläget att det i den kommunala verksamheten finns
ett barn- och ungdomsperspektiv. Utskottet ansåg
inte att något tillkännagivande till regeringen om
behovet av ett sådant perspektiv och om
barnkonsekvensanalyser behövdes. Mot bakgrund av
detta avstyrktes yrkanden (mp) med samma innehåll
som de nu aktuella yrkandena 5 och 6 i motion
2002/03:K383.

Frågan om barnkonsekvensanalyser i beslutsfattande
behandlades av konstitutionsutskottet även i
betänkande 2001/02:KU15, vari ett motionsyrkande
härom avstyrktes. Utskottet anförde att det av den
nationella handlingsplanen för mänskliga fri- och
rättigheter framgick att barnkonventionen skall vara
ett aktivt instrument och genomsyra allt
beslutsfattande i Regeringskansliet som rör barn,
att barnkonsekvensanalyser skall göras vid statliga
beslut som rör barn, och att kommuner och landsting
bör inrätta system för att kunna följa hur barnets
bästa förverkligas i det kommunala arbetet. Enligt
utskottets mening saknades mot denna bakgrund
anledning att göra ett tillkännagivande till
regeringen om att barnkonsekvensanalyser skall ingå
som en naturlig del av beslutsunderlag och att
barnbilagor skall ingå i kommunala budgetar.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande
och avstyrker således motion K383 yrkandena 5 och 6
(mp).

Klassperspektiv i utrednings- och
beredningsprocessen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett motionsyrkande om
klassperspektiv i utrednings- och
beredningsprocessen med hänvisning till
tidigare ställningstagande.

Gällande bestämmelser

I 1 kap. 2 § regeringsformen föreskrivs att den
offentliga makten skall utövas med respekt för alla
människors lika värde och för den enskilda
människans frihet och värdighet. Vidare föreskrivs
att det allmänna skall verka för att alla människor
skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i
samhället och att det allmänna skall motverka
diskriminering av människor på grund av kön,
hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig
eller religiös tillhörighet, funktionshinder,
sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som
gäller den enskilde som person. Enligt europeiska
konventionen för de mänskliga rättigheterna skall
åtnjutande av de fri- och rättigheter som anges i
konventionen säkerställas utan någon åtskillnad
såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk,
religion, politisk eller annan åskådning, nationellt
eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell
minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i
övrigt (art. 14). I kommittéförordningen (1998:1474)
anges att om förslagen i ett betänkande påverkar
kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner,
landsting, företag eller andra enskilda, skall en
beräkning av dessa konsekvenser redovisas i
betänkandet. Om förslaget innebär samhällsekonomiska
konsekvenser i övrigt, skall dessa redovisas. Om ett
förslag har betydelse för brottsligheten och det
brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och
offentlig service i olika delar av landet, för små
företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga
eller villkor i övrigt i förhållande till större
företags, för jämställdheten mellan kvinnor och män
eller för möjligheterna att nå de
integrationspolitiska målen skall detta redovisas i
betänkandet.

Regeringen utfärdade den 31 januari 2002 direktiv
till en parlamentarisk kommitté under benämningen En
sammanhållen diskrimineringslagstiftning (dir.
2002:11). I kommitténs uppdrag ingår bl.a. att
överväga en gemensam lagstiftning mot diskriminering
som omfattar alla eller flertalet
diskrimineringsgrunder och samhällsområden.
Kommittén skall redovisa uppdraget senast den 1
december 2004.

Motionen

I motion 2002/03:K426 av Anders Ygeman och Maria
Hassan (s) föreslås att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
klassperspektiv i utrednings- och
beredningsprocessen. Motionärerna anför att statens
utredningar alltid bör följas upp med analyser av
förslagen ur köns-, klass-, integrations- och
barnperspektiv för att öka rättvisan och jämlikheten
i samhället.

Tidigare behandling

Konstitutionsutskottet behandlade en motion rörande
klassperspektiv i utrednings- och
beredningsprocessen i betänkande 2000/01:KU5.
Utskottet erinrade i betänkandet om
kommittéförordningens krav avseende det i motionen
anförda. Utskottet anförde vidare att regeringen
regelmässigt redovisar fördelningspolitiska analyser
i de ekonomisk-politiska propositionerna. Utskottet
fann mot bakgrund härav inte någon åtgärd från
riksdagen nödvändig och avstyrkte motionen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande
och avstyrker därför motion K426 (s).

Införlivande av internationella
konventioner

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motion 2002/03:Ju278
yrkandena 1 och 3 med hänvisning till att
svensk lagstiftning stämmer överens med
konventionerna samt att Sveriges åtagande i
enlighet med konventionerna kontinuerligt
beaktas. Inkorporering av de angivna
konventionerna anses inte vara behövlig.
Jämför reservation 2 (v).

Motionen

I motion 2002/03:Ju278 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
föreslås i yrkande 1 att riksdagen skall ge
regeringen till känna som sin mening vad i motionen
anförs om inkorporering med svensk rätt av vissa MR-
konventioner inom ramen för FN (internationell
konvention om medborgerliga och politiska
rättigheter, internationell konvention om
avskaffande av alla former av rasdiskriminering,
konvention om avskaffande av all slags
diskriminering av kvinnor, konvention mot tortyr och
annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling
eller bestraffning och konvention om barnets
rättigheter), samt i yrkande 3 ett tillkännagivande
om att regeringen bör genomföra de lagändringar och
andra konkreta åtgärder som FN:s MR-kommittéer
rekommenderar. Motionärerna anför att den
dualistiska principen beträffande tillämpligheten av
internationella konventioner som tillämpas i
Sverige, vilken innebär att domstolar och
myndigheter har att - i den mån tolkningsutrymme
finns - tolka gällande lagstiftning
fördragskonformt, är otillfredsställande. När det
gäller vissa grundläggande MR-konventioners
ställning i svensk rätt har Sverige regelmässigt
utsatts för allvarlig kritik från de organ som
övervakar konventionernas tillämpning för att
konventionerna inte gjorts tillämpliga i svensk rätt
och därmed möjliga att åberopa inför domstolar och
myndigheter. För direkt tillämplighet av
konventionerna krävs att konventionerna görs till
svensk lag genom inkorporering.
Transformationsmetoden har ofta visat sig vara
ofullkomlig då det är svårt att skaffa en överblick
över vilka lagar som behöver ändras, och på vilket
sätt, för att uppfylla konventionsåtagandet. Vidare
anför motionärerna att det regelmässigt brukar
riktas kritik från MR-kommittéerna mot Sverige för
att konventionerna inte uppfyllts på vissa punkter,
ofta i kombination med rekommendationer om att
lagstiftning eller andra åtgärder bör vidtas. Kritik
framförs också ofta i anslutning till behandlingen
av enskilda fall. Så har t.ex. FN:s kommitté mot
tortyr vid inte mindre än nio tillfällen kritiserat
Sverige för att ha beslutat om avvisningar trots att
det förelegat risk för tortyr. Det saknas enligt
motionärerna vilja att göra något effektivt mot
missförhållandena. Någon annan förklaring står
knappast till buds beträffande de ständigt upprepade
konventionsstridiga avvisningsbesluten. I
regeringens skrivelse 2001/02:83 En nationell
handlingsplan för de mänskliga rättigheterna lämnas
felaktiga uppgifter om att Sverige alltid rättar sig
efter beslut av Europadomstolen och CAT-kommittén.
Så är icke fallet. Regeringen bör ta kritiken från
FN:s MR-kommittéer på största allvar, inte enbart
genom att uttrycka detta i skrift utan även genom
att genomföra de lagändringar och andra konkreta
åtgärder som kommittéerna rekommenderar.

Bakgrund

Det är vanligt att tala om två olika system för att
införliva internationella konventionsförpliktelser i
det nationella rättssystemet - monistiska och
dualistiska rättssystem. I de stater som brukar
hänföras till monistiska, gäller som allmän
statsrättslig princip att ingångna konventioner
automatiskt blir en del av den nationella rätten.
Den internationella konventionen skall således
direkt tillämpas av domstolar och andra myndigheter
på samma sätt som nationellt stiftad lag. Detta är
förhållandet i bl.a. USA och flertalet av de
europeiska staterna. I de flesta monistiska stater
anses också en ratificerad internationell konvention
ha företräde framför nationellt stiftad lag. I en
dualistisk stat, till vilka räknas bl.a. de nordiska
länderna, Storbritannien och Tyskland, krävs
särskild lagstiftning för att konventionen skall
gälla internrättsligt. Om ingen särskild
lagstiftningsakt har vidtagits blir konventionen
endast indirekt gällande som utfyllnad till
nationella rättsregler. Vid en konflikt mellan en
bestämmelse i en konvention och den nationella
lagstiftningen är det den nationella lagstiftningen
som gäller. När regeringen eller svenska
förvaltningsmyndigheter ingår internationella
överenskommelser av offentligrättslig natur är det
den svenska staten som bär det folkrättsliga
ansvaret för att förpliktelserna uppfylls.
Konventionerna ställer krav på att de som
ratificerat konventionerna rapporterar om hur de
efterlevs. Rapportering skall ske mellan vartannat
och vart femte år beroende på konvention. Olika
departement är ansvariga för rapporterna som skall
lämnas över till de olika konventionskommittéerna.

Nationella handlingsplanen för de mänskliga
rättigheterna

Regeringen framhöll i skrivelse En nationell
handlingsplan för de mänskliga rättigheterna
(2001/02:83), avlämnad till riksdagen den 24 januari
2002, bl.a. följande. Sverige är bundet av olika
konventioner som tillförsäkrar enskilda olika
rättigheter gentemot statsmakten. Dessa rättigheter
berör olika samhällsområden och anger vilka normer
som statsmakten måste hålla sig inom. Den
bakomliggande tanken med att upprätta en nationell
handlingsplan för de mänskliga rättigheterna är
således att det är statens ansvar att de mänskliga
rättigheterna respekteras och tillgodoses. I första
hand ligger ansvaret hos varje stats regering, men
även den statliga och kommunala förvaltningen har
ett ansvar. Genom denna första handlingsplan för
mänskliga rättigheter lägger regeringen grunden för
ett mer samlat synsätt på frågorna i Sverige.
Genomförandet av handlingsplanen skall ske inom en
treårsperiod. Regeringen har för avsikt att efter
genomförandet av de åtgärder som redovisas i
handlingsplanen i december 2004 påbörja arbetet med
ytterligare en handlingsplan. Erfarenheterna från
arbetet med den första handlingsplanen kommer
givetvis att ha betydelse för det fortsatta arbetet
med mänskliga rättigheter. För detta krävs bl.a.
attitydförändringar och utbildning. Regeringens
nationella handlingsplan är ett uttryck för den
politiska viljan att se till att de mänskliga
rättigheterna respekteras i enlighet med den svenska
grundlagen och våra internationella åtaganden samt
att skyddet för dessa rättigheter kontinuerligt
förbättras. De åtgärder som aviseras i
handlingsplanen syftar till både kortsiktiga och
långsiktiga förändringar i denna riktning.

I handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna
behandlades bl.a. kritik och synpunkter som
framförts mot Sverige av olika MR-kommittéer. I
skrivelsen angavs bl.a. följande. Sveriges
förpliktelser vad avser de mänskliga rättigheterna
granskas i flera olika internationella fora. Sverige
får ibland ta emot kritik eller synpunkter på hur
Sverige bättre kan förverkliga någon fri- eller
rättighet. När kritik uttalas eller när en dom
avkunnas till statens nackdel tar regeringen detta
på det största allvar. Regeringen följer noga upp
den kritik som riktas mot Sverige vad avser
åtaganden om mänskliga rättigheter. Sedan slutet av
1980-talet har ett antal klagomål riktats mot
Sverige vid Europakommissionen och Europadomstolen,
av utlänningar som nekats uppehållstillstånd. I
klagomålen mot Sverige anförs ofta att utlänningen,
om han eller hon återsänds till sitt hemland, kommer
att utsättas för tortyr. I den svenska
utlänningslagen (1989:529) finns ett absolut förbud
mot att avvisa eller utvisa en person som riskerar
dödsstraff, kroppsstraff eller tortyr eller att
utsättas för annan omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning. Den som riskerar
sådan behandling skall beviljas uppehållstillstånd
här i landet som skyddsbehövande. Ärenden där tortyr
åberopas är ofta svåra att utreda och innefattar
komplicerade frågor om bevisvärdering. Som exempel
kan nämnas att den som har blivit torterad kan ha
svårt för att sakligt redogöra för vad han eller hon
har varit utsatt för. Inte sällan finns den
bevisning som åberopas i ärendet i ett annat land.
FN:s tortyrkommitté (CAT-kommittén) har uttalat
kritik mot Sverige i åtta fall. Sverige har hittills
inte fällts i Europadomstolen i något ärende
avseende artikel 3 i Europakonventionen (förbud mot
tortyr m.m.). En förutsättning för att CAT-kommittén
skall kunna pröva klagomål från enskilda är att
staten i fråga har accepterat den individuella
klagorätten. Många stater som är anslutna till
tortyrkonventionen har inte gjort detta.
Europadomstolen däremot är behörig att pröva
klagomål från enskilda mot samtliga stater som är
anslutna till Europakonventionen.
I flera länder med en utvecklad rättsordning och
en rättssäker asylprocess ökar antalet ärenden som
förs till dessa internationella övervakningsorgan.
Ökningen gäller framför allt ärenden hos CAT-
kommittén. Detta kan ses som en naturlig följd av
att förutsättningarna för att juridiskt driva en sak
vidare genom stöd av aktiva juridiska ombud är
större i dessa länder. Andra länder som har eller
har haft individuella ärenden i CAT-kommittén är
t.ex. Frankrike, Schweiz och Kanada. Regeringen ser
allvarligt på den kritik som CAT-kommittén riktat
mot Sverige och fäster stor vikt vid rätten för
enskilda att klaga hos internationella
övervakningsorgan. Det görs en noggrann analys av
varje ärende där kritik har uttalats mot Sverige,
och på olika sätt förbättras rutinerna för
handläggning och bedömning av asylärenden där tortyr
kan ha förekommit. Sverige rättar sig alltid efter
beslut som fattas av Europadomstolen och CAT-
kommittén. Ingen avvisning har skett i de fall där
Sverige har kritiserats. Migrationsverket och
Utlänningsnämnden arbetar redan i dag aktivt med
internutbildning, seminarier och andra åtgärder för
att uppmärksamma ärenden där det åberopas risk för
tortyr. I Migrationsverkets vision anges att verket
värnar mänskliga rättigheter och står för humanitet
och respekt, rättssäkerhet och engagemang.
Regeringen avser att i sin mål- och resultatdialog
med Migrationsverket och Utlänningsnämnden aktivt
följa hur myndigheterna lever upp till visioner och
verksamhetsmål för att låta perspektivet med
mänskliga rättigheter genomsyra riktlinjer för
handläggning och beslutsfattande.

Tidigare behandling

I proposition 1970:87 angående godkännande av
konvention om avskaffande av rasdiskriminering m.m.
föreslogs att konventionen skulle godkännas och att
befintlig lagstiftning skulle ändras på sådant sätt
att möjligheterna att straffrättsligt ingripa mot
sådan diskriminering skulle öka, vilket innebar att
tillämpningsområdet för bestämmelserna i
brottsbalken och tryckfrihetsförordningen om hets
mot folkgrupp behövde vidgas i detta hänseende.
Lagutskottet anförde bl.a. att det tillstyrkte att
riksdagen skulle godkänna konventionen och den i
propositionen föreslagna ändringen av 16 kap. 8 §
brottsbalken. Konstitutionsutskottet tillstyrkte
ändring i tryckfrihetsförordningen (utlåtande
1970:31).

I proposition 1971:125 angående godkännande av tre
internationella överenskommelser på området för de
mänskliga rättigheterna m.m. (vari bl.a.
konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter ingick) uttalades att flertalet
bestämmelser utan svårighet kunde accepteras, men
att på någon punkt full överensstämmelse mellan
svensk rätt och konventionsbestämmelserna inte
förelåg. Förbehåll i samband med ratificering av
konventionen ansågs dock vara tillräckligt. Det
hemställdes bl.a. att riksdagen skulle godkänna den
internationella konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter med vissa förbehåll.
Utrikesutskottet behandlade ärendet och fann inte
anledning att erinra mot propositionen (bet.
UU1971:13).
I proposition 1979/80:147 om godkännande av
Förenta nationernas konvention om avskaffande av all
slags diskriminering av kvinnor konstaterades att
samtliga remissinstanser tillstyrkt, eller inte haft
invändningar mot, att Sverige skulle ratificera
konventionen. Föredragande statsrådet föreslog att
Sverige kunde tillträda FN-konventionen utan att
utnyttja de möjligheter till förbehåll som medgavs i
konventionen. Arbetsmarknadsutskottet tillstyrkte
propositionen (bet. AU1979/80:30).
I proposition 1985/86:17 om godkännande av FN-
konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig
eller förnedrande behandling eller bestraffning
anfördes att någon situation där Sverige skulle
kunna sägas bryta mot konventionen inte behövde
uppkomma och att den praktiska slutsatsen torde vara
att något behov av lagstiftning inte förelåg.
Utrikesutskottet behandlade frågan och anförde att
tillträdet till konventionen inte skulle behöva
föranleda ändringar i gällande svensk lagstiftning.
Utskottet tillstyrkte propositionen (bet.
UU1985/86:11)
I proposition 1989/90:107 om godkännande av FN-
konventionen om barnets rättigheter anfördes att
tillträdet till konventionen inte skulle föranleda
några ändringar i gällande lagstiftning. I
propositionen föreslogs att konventionen skulle
antas med ett förbehåll för artikel 37 c rörande
bl.a. att frihetsberövade barn skall hållas åtskilda
från vuxna om det inte anses vara till barnets bästa
att inte göra detta. I socialutskottets betänkande
1989/90:SoU28 behandlades propositionen.
Socialutskottet tillstyrkte i huvudsak förslaget,
men ansåg att något förbehåll mot artikel 37 punkt c
inte skulle göras. Riksdagen följde utskottet
(rskr. 1989/90:350).
I samband med frågan om inkorporering av
barnkonventionen i svensk rätt 1994/95 avlämnade
konstitutionsutskottet ett yttrande till
socialutskottet (1995/96:KU2y).
Konstitutionsutskottet anförde att vid
transformering omarbetas den internationella
överenskommelsen eller de delar som saknar
motsvarighet i svensk rätt till svensk
författningstext. Inkorporering innebär att det i
lag eller annan författning föreskrivs att
konventionens bestämmelser direkt gäller i Sverige.
Utskottet hade tidigare (bet. KU 1984/85:5 och yttr.
1984/85:4y) uttalat att båda metoderna fick anses
godtagbara från konstitutionell synpunkt. Det fick
avgöras från fall till fall vilken metod som skulle
användas. Utskottet hade dessutom tidigare uttalat
(bet. 1989/90:KU18) att om en konvention saknar
svensk autentisk text bör huvudregeln vara att
transformationsmetoden används. I yttrandet
hänvisade konstitutionsutskottet också till 1973 års
fri- och rättighetsutredning (SOU 1975:75), som
pekat på att texterna i konventioner om mänskliga
rättigheter är svåröverskådliga och svårtillgängliga
och ofta bygger på en terminologi som varken är
enhetlig eller anpassad till svensk
lagstiftningsteknik. Utskottet underströk att
inkorporeringen av Europakonventionen angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna bl.a. motiverats med att den intog en
sådan särställning bland konventionerna om mänskliga
rättigheter att den i inkorporeringshänseende borde
behandlas på annat sätt än övriga konventioner
(prop. 1993/94:117 s. 34, bet. 1993/94:KU24).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill inledningsvis framhålla att det
självfallet måste vara Sveriges skyldighet att
uppfylla internationella åtaganden. Som redovisats i
det föregående har i Sverige enligt praxis två
metoder tillämpats för införlivande av
internationella konventioner, transformering och
inkorporering. Utskottet har tidigare uttalat att
båda metoderna kan anses godtagbara från
konstitutionell synpunkt (KU 1984/85:5 och
1984/85:4y). Vilken metod som skall användas får
avgöras från fall till fall. Av tidigare redogörelse
framgår att utskottet uttalat att om en konvention
saknar svensk autentisk text bör huvudregeln vara
att transformationsmetoden används. När särskilda
skäl talar för det kan även inkorporeringsmetoden
godtas. I regel bör då krävas en omsorgsfullt
utarbetad officiell översättning. Så bör
ovillkorligen vara fallet om författningen riktar
sig till en bredare allmänhet. I nu föreliggande
motioner aktualiseras frågan om införlivande i
svensk rätt av ett flertal FN-konventioner om
mänskliga rättigheter. Utskottet har tidigare
intagit den ståndpunkten att konventioner om
mänskliga rättigheter i allmänhet inte kan anses
lämpade för direkt tillämpning av svenska domstolar
och myndigheter. I samband med beredningen av
förslaget om inkorporering av Europakonventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna framhölls att denna
emellertid intog en sådan särställning bland
konventionerna om mänskliga rättigheter att den i
inkorporeringshänseende borde behandlas på annat
sätt än övriga konventioner (prop. 1993/94:117 s.
34). Enligt utskottets mening saknas anledning att
frångå ståndpunkten att konventioner om mänskliga
rättigheter i allmänhet inte kan anses lämpade för
direkt tillämpning av svenska domstolar och
myndigheter. Vad gäller de i motionerna angivna FN-
konventionerna saknas skäl att anse att dessa, såsom
Europakonventionen, intar en särställning i
inkorporeringshänseende. Utskottet är därför inte
berett att förorda en inkorporering av de angivna
konventionerna. Däremot vill utskottet framhålla att
det är av väsentlig betydelse att det fortlöpande
sker en kontroll av att svensk lagstiftning och
praxis stämmer överens med ingångna konventioners
bestämmelser. Motion 2002/03:Ju278 yrkandena 1 och 3
(v) avstyrks.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.

1. Barn- och ungdomsperspektiv i
beslutsfattande (punkt 3)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:K383 yrkandena 5 och 6.

Ställningstagande

I den aktuella motionen aktualiseras i
yrkandena 5 och 6 frågor om barn- och
ungdomsperspektiv i beslutsfattande på samtliga
nivåer samt krav på barnkonsekvensanalyser i
allt beslutsfattande på samtliga nivåer. Det är
inte tillräckligt att ange att barnkonventionen
skall genomsyra beslutsfattande i
Regeringskansliet som rör barn och att
barnkonsekvensanalyser skall göras vid statliga
beslut. Barn- och ungdomsperspektiv och
barnkonsekvensanalyser bör ingå i
beslutsfattande på alla nivåer i samhället så
att barns och ungdomars intressen bättre
tillgodoses och deras känsla av delaktighet i
samhällsbyggandet stärks. Regeringen bör verka
för att regleringar kommer till stånd som
garanterar det i motionsyrkandena anförda.

2. Införlivande av internationella konventioner
(punkt 5)

av Mats Einarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju278 yrkandena 1 och 3.

Ställningstagande

I nu föreliggande motion aktualiseras i yrkandena 1
och 3 frågan om införlivande i svensk rätt av ett
flertal FN-konventioner rörande mänskliga
rättigheter. Jag kan peka på flera allvarliga fall
där Sveriges åtaganden enligt konventionerna inte
uppfyllts. Ytterligare transformeringsåtgärder kan
inte anses tillräckliga för att säkerställa att
Sverige följer sina konventionsåtaganden. I stället
bör konventionernas status och betydelse i svensk
rätt markeras genom en inkorporering. Endast genom
denna metod får konventionerna fullt genomslag i
svensk rättstillämpning. Jag anser därför att en
utredning bör tillsättas med uppgift att lägga fram
ett förslag om inkorporering av de i motionen
angivna FN-konventionerna. Mot bakgrund av att det
för närvarande förekommer allvarliga brister i
Sveriges efterlevnad av konventionen är det
angeläget att utredningsarbetet bedrivs skyndsamt.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna
motionstiden

2002/03:K221 av Ragnwi Marcelind (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av ett förenklat
rättsinformationssystem som möjliggör att det går
att se vad som gäller inom ett område, vare sig
bestämmelserna finns i lag, förordning,
myndighetsskrift eller i kommunal författning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
fastställa vilka kvalitetskrav för rättsinformation
som skall vara uppfyllda.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
tydliggöra ansvarsförhållandena inom
bemyndigandekedjor.

2002/03:K304 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att alla kommande
regeringsförslag som berör kommunal verksamhet skall
innehålla en redovisning av på vilket sätt den
kommunala självstyrelsen påverkas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en genomgång av
befintlig lagstiftning i syfte att vidta sådana
ändringar som på berörda områden återupprättar den
kommunala självstyrelsen.

2002/03:K371 av Ingvar Svensson m.fl. (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om kommunala författningssamlingar.

2002/03:K383 av Gustav Fridolin (mp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om barn- och ungdomsperspektiv i
beslutsfattandet på samtliga nivåer.

6. Riksdagen begär att regeringen återkommer med
förslag om krav på barnkonsekvensanalyser i allt
beslutsfattande på samtliga beslutsnivåer.

2002/03:K426 av Anders Ygeman och Maria Hassan (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om klassperspektiv i utrednings- och
beredningsprocessen.

2002/03:Ju278 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om inkorporering med svensk rätt av
vissa MR-konventioner.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att regeringen bör genomföra de
lagändringar och andra konkreta åtgärder
som FN:s MR-kommittéer rekommenderar.