Konstitutionsutskottets betänkande
2002/03:KU23
Statlig förvaltning
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas regeringens proposition
2002/03:62 Några förvaltningsrättsliga frågor.
Vidare behandlas 31 motionsyrkanden från den
allmänna motionstiden 2002.
I propositionen föreslås att det i
förvaltningslagen (1986:223) införs en uttrycklig
skyldighet för myndigheterna att se till att
medborgarna kan kommunicera med dem med hjälp av
telefax och elektronisk post. Vidare föreslås en del
justeringar av teknisk art i dels lagen (1976:633)
om kungörande av lagar och andra författningar, dels
lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut. I propositionen diskuteras även
några andra förvaltningsrättsliga frågor, bl.a.
införandet av utvidgad, generell skyldighet för
myndigheterna att ompröva sina beslut. Diskussionen
rör också myndigheternas användning av s.k.
nummerpresentation.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli
2003.
Motionerna från den allmänna motionstiden gäller
myndigheters service, m.m., öppenhet i
förvaltningen, diarier på Internet, myndigheters
årsredovisningar, tillsättning av högre statliga
tjänster m.m., jämställdhet i förvaltningen,
regionalt ansvar i förvaltningen, s.k. HBT-kompetens
inom offentlig sektor, särskilda
informationsinsatser, opinionsbildande myndigheter,
myndigheters sponsring, alkoholfri representation,
vegetarisk och vegansk mat samt skydd för kvinnor
och barn.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Regeringens förslag
Riksdagen antar regeringens i bilaga 2 intagna
förslag till
a) lag om ändring i lagen (1976:633) om
kungörande av lagar och andra författningar,
b) lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223),
c) lag om ändring i lagen (1988:205) om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut.
2. Bemötandefrågor
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K215 och
2002/03:So296 yrkande 3.
Reservation 1 (c)
3. Utvidgad skyldighet att meddela
skriftligt beslut
Riksdagen avslår motion 2002/03:K269.
Reservation 2 (v, c, mp)
4. Dröjsmålstalan
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K226,
2002/03:K241 yrkande 36 och 2002/03:K363.
Reservation 3 (m, fp, kd, c)
5. Regelförenkling
Riksdagen avslår motion 2002/03:K336.
Reservation 4 (m, fp, kd, c)
6. Tillgänglig information och
kommunikation
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K334
yrkande 2 och 2002/03:
K359.
Reservation 5 (fp, c, mp)
7. Språkhjälp vid myndighetskontakt
Riksdagen avslår motion 2002/03:K299.
8. Öppenhet i förvaltningen
Riksdagen avslår motion 2002/03:K274 yrkande 1.
9. Diarier på Internet
Riksdagen avslår motion 2002/03:K241 yrkande
32.
Reservation 6 (fp, c)
10. Myndigheters årsredovisningar
Riksdagen avslår motion 2002/03:K250.
11. Tillsättning av högre statliga
tjänster
Riksdagen avslår motion 2002/03:K379 yrkande
18.
Reservation 7 (m, fp, kd, mp)
12. Medborgarskapskrav vid tillsättning av
tjänster
Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf289 yrkande
16.
Reservation 8 (mp)
13. Jämställdhet i förvaltningen
Riksdagen avslår motion 2002/03:A242 yrkandena
1 och 21.
14. Regionalt ansvar i förvaltningen
Riksdagen avslår motion 2002/03:K332.
Reservation 9 (c)
15. HBT-kompetens inom offentlig sektor
Riksdagen avslår motion 2002/03:K310 yrkande 4.
Reservation 10 (fp, v, c, mp)
16. Tillgång till samhällsinformation
Riksdagen avslår motion 2002/03:K427.
17. Saklig och allsidig information om
demokrati, EU m.m.
Riksdagen avslår motion 2002/03:K383 yrkandena
3 och 14.
18. Opinionsbildande myndigheter
Riksdagen avslår motion 2002/03:K242.
Reservation 11 (m, fp, kd, c)
19. Myndigheters sponsring
Riksdagen avslår motion 2002/03:K239 yrkandena
1 och 2.
20. Alkoholfri representation
Riksdagen avslår motion 2002/03:K240.
Reservation 12 (mp)
21. Vegetarisk och vegansk mat
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K252,
2002/03:K307 yrkande 2, 2002/03:K330 och
2002/03:K349.
Reservation 13 (mp)
22. Skydd av personuppgifter
Riksdagen avslår motion 2002/03:K351.
Stockholm den 28 april 2003
På konstitutionsutskottets vägnar
Gunnar Hökmark
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Gunnar
Hökmark (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala
Nordlund (s), Helena Bargholtz (fp), Pär Axel
Sahlberg (s), Kenth Högström (s), Ingvar Svensson
(kd), Mats Einarsson (v), Mats Berglind (s), Anders
Bengtsson (s), Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren
(c), Helene Petersson (s), Nils Fredrik Aurelius
(m), Billy Gustafsson (s), Gustav Fridolin (mp) och
Bertil Kjellberg (m).
2002/03
KU23
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
I departementspromemorian Fortsatt översyn av
förvaltningsprocessen (Ds 1997:29) föreslås att det
i förvaltningsrätten införs en allmän princip om
domstolsprövning av förvaltningsbeslut och att denna
princip kommer till utryck genom en bestämmelse i
förvaltningslagen (1986:223) om att talan mot beslut
får föras i allmän förvaltningsdomstol genom en
ansökan om rättens prövning. I promemorian lämnades
också flera andra förslag, bl.a. om kompletterande
regler för förfarandet i mål om resning,
återställande av försutten tid och rättsprövning.
Promemorian har remissbehandlats. En
remissammanställning är tillgänglig i
Justitiedepartementet (dnr Ju1997/1333).
Förslaget att i förvaltningsrätten införa en
allmän princip om domstolsprövning av
förvaltningsbeslut behandlades i proposition
1997/98:101. Nya bestämmelser trädde i kraft den 1
oktober 1998 (bet. 1997/98:JuU17, rskr.
1997/98:226). Regeringen tog i det ärendet inte
ställning till om rättsmedlet ansökan om rättens
prövning borde införas i förvaltningsprocessen.
I departementspromemorian Effektivare omprövning
av förvaltningsbeslut (Ds 1998:42) föreslås att
bestämmelserna i förvaltningslagen om omprövning av
beslut skall byggas ut. Syftet är att
omprövningsförfarandet skall bli effektivare. Endast
ett beslut som har omprövats skall få överklagas hos
domstol.
Promemorian har remissbehandlats. En
remissammanställning är tillgänglig i
Justitiedepartementet (dnr Ju1998/2357).
I departementspromemorian Några frågor om
myndigheternas service (Ds 2001:25) föreslås att det
i förvaltningslagen förs in en uttrycklig skyldighet
för myndigheter att vara tillgängliga för
allmänheten per elektronisk post och telefax. Vidare
diskuteras vissa frågor som har att göra med dels
hanteringen av allmänna handlingar i IT-miljö, dels
användningen inom förvaltningen av s.k.
nummerpresentation.
Promemorian har remissbehandlats. En
remissammanställning är tillgänglig i
Justitiedepartementet (dnr Ju2001/4047).
I propositionen Några förvaltningsrättsliga frågor
(prop. 2002/03:62) tar regeringen upp frågor som har
behandlats i promemoriorna. Regeringen tar även upp
några frågor om tekniska ändringar i dels lagen
(1976:633) om kungörande av lagar och andra
författningar, dels lagen (1988:205) om rätts-
prövning av vissa förvaltningsbeslut.
Under den allmänna motionstiden har det väckts ett
antal motioner avseende den statliga
förvaltningspolitiken. Dessa motionsyrkanden tas upp
till behandling i detta betänkande.
Bakgrund
Regeringen har inlett ett flerårigt
förvaltningspolitiskt handlingsprogram i syfte att
ge förutsättningar för att de tre värdena demokrati,
effektivitet och rättssäkerhet skall få genomslag i
hela förvaltningen. I handlingsprogrammet redovisas
insatser för att förbättra de statliga
myndigheternas service till medborgare och företag.
Ett vägledande begrepp i arbetet med att utveckla
förvaltningens service har blivit 24-
timmarsmyndigheten. Detta begrepp syftar på
myndigheter som är elektroniskt tillgängliga för
informationsinhämtande och ärendehantering. Ett mål
är att medborgare och företag skall kunna få
information, ställa frågor, lämna uppgifter samt
uträtta andra ärenden när det passar dem oberoende
av kontorstider och geografisk belägenhet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att det i förvaltningslagen
(1986:223) införs en uttrycklig skyldighet för
myndigheterna att se till att medborgarna kan
kommunicera med dem med hjälp av telefax och
elektronisk post. Förslaget skall enligt regeringen
ses mot bakgrund av att myndigheterna skall uppfylla
högt ställda krav på tillgänglighet och
tillmötesgående och att informationstekniken är ett
centralt redskap när det gäller att utveckla
servicen. Det framstår därför som angeläget att det
införs en otvetydig skyldighet för myndigheterna att
erbjuda medborgarna möjlighet att komma i kontakt
med dem med hjälp av moderna kommunikationsmedel.
Vidare föreslås en del justeringar av teknisk art i
dels lagen (1976:633) om kungörande av lagar och
andra författningar, dels lagen (1988:205) om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli
2003.
I propositionen diskuteras även några
andra förvaltningsrättsliga frågor.
Regeringen anser att inget av dessa
förslag bör genomföras. Diskussionen rör
också myndigheternas användning av s.k.
nummerpresentation. I denna del anser
regeringen att det inte nu är påkallat
med några lagstiftningsåtgärder.
Utskottets överväganden
Några förvaltningsrättsliga frågor
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om
ändring i förvaltningslagen (1986:223), som
innebär att det införs en uttrycklig
skyldighet för myndigheterna att se till att
medborgarna kan kommunicera med dem med hjälp
av telefax och elektronisk post. Utskottet
tillstyrker även regeringens förslag om
ändringar av teknisk art i dels lagen
(1976:633) om kungörande av lagar och andra
författningar, dels lagen (1988:205) om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut.
Användning av fax och e-post hos myndigheterna
Bakgrund
Användning av fax och e-post
I 4 och 5 §§ förvaltningslagen (1986:223) finns
grundläggande regler om serviceskyldighet i
myndigheternas förvaltningsverksamhet. Enligt dessa
föreskrifter gäller bl.a. följande.
Varje myndighet skall lämna upplysningar,
vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda
i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde.
Frågor från enskilda skall besvaras så snart som
möjligt (4 §). Myndigheterna skall ta emot besök och
telefonsamtal från enskilda. Om särskilda tider för
detta är bestämda, skall allmänheten underrättas om
dem på lämpligt sätt (5 §).
Justitieombudsmannen (JO) har i ett beslut den 31
maj 2000 framhållit att det inte finns några
författningsregler som innebär en skyldighet för
myndigheter att ta emot e-post (JO 2000/01 s. 510).
I regeringens förvaltningspolitiska program En
förvaltning i demokratins tjänst
(Justitiedepartementet 2000) framhålls att det är
ett grundläggande krav att förvaltningen anpassar
sig till de förändringar som sker i samhället. Det
sägs också att myndigheterna skall uppfylla höga
krav på tillgänglighet och tillmötesgående och ge
medborgarna tillfälle till dialog. Vidare betonas
att informationstekniken är det främsta redskapet
för att utveckla servicen i förvaltningen.
I departementspromemorian Några frågor om
myndigheternas service (Ds 2001:25) föreslås att det
i förvaltningslagen förs in en uttrycklig skyldighet
för myndigheter att vara tillgängliga för
allmänheten per elektronisk post (e-post) och
telefax (fax).
Enligt Statskontorets rapport Staten i omvandling
2000 (Statskontoret 2000:15) är förutsättningarna
för den framtida utvecklingen mot en elektronisk
förvaltning i Sverige goda. Nästan alla statliga
myndigheter har numera e-post i någon form. I juli
2000 uppgick andelen till 98 %. Det finns anledning
att anta att denna andel därefter har ökat
ytterligare. I vilken mån myndigheterna har endast
en central e-postadress och i vilken utsträckning
det är möjligt för allmänheten att sända e-post
direkt till enskilda tjänstemän framgår inte av
rapporten. Eftersom rapporten belyser endast den
statliga förvaltningen framgår det inte heller hur
e-postanvändningen hos kommunala myndigheter ser ut.
I rapporten Staten i omvandling 2001
(Statskontoret 2001:15) ger Statskontoret olika
exempel på den ökande användningen av Internet i de
statliga myndigheternas verksamhet. Det har skett en
kraftig uppgång när det gäller antal medborgare som
använder offentliga tjänster som tillhandahålls via
Internet. I september 2000 använde 1,4 miljoner
personer i arbetsför ålder, vilket motsvarar 30 %,
Internet för att ta kontakt med eller uträtta
ärenden hos statliga myndigheter, kommuner eller
landsting. Det är en uppgång med 800 000 personer
sedan maj 1998. På drygt två år har användningen av
förvaltningens Internettjänster således ökat med 145
%.
E-post och krav på skriftlighet
Det finns bestämmelser i flera författningar om att
åtgärder i vissa fall skall företas skriftligt. Som
några exempel kan nämnas 21 och 23 §§
förvaltningslagen, 7 c § lagen (1994:260) om
offentlig anställning, 5 kap. 4 och 14 §§ vallagen
(1997:157) samt 11 och 26 §§ personuppgiftslagen
(1998:20).
I en kommentar till förvaltningslagen uttalas att
det vid krav på skriftlighet inte gärna kan godtas
att en åtgärd vidtas genom ett elektroniskt
meddelande (Trygve Hellners och Bo Malmqvist, Nya
förvaltningslagen med kommentarer, 5 uppl., 1999, s.
100).
Mot bakgrund av att det i dag saknas en samlad bild
av hur olika formkrav påverkar förutsättningarna för
ökad elektronisk kommunikation, har regeringen
beslutat att det inom Regeringskansliet skall
inrättas en arbetsgrupp för att göra en översyn i
syfte att dels kartlägga och analysera befintliga
formkrav, dels bedöma och lämna förslag om vilka
regeländringar som är motiverade (regeringsbeslut
den 24 januari 2002, dnr Ju2002/462).
Arbetsgruppen skall redovisa resultatet av sitt
arbete i en rapport till regeringen senast den 15
april 2003 (regeringsbeslut den 12 december 2002,
dnr Ju2002/8760).
Propositionen
Användning av fax och e-post
Regeringen föreslår att det skall införas en
uttrycklig skyldighet för myndigheterna att se till
att medborgarna kan kommunicera med dem med hjälp av
fax och e-post.
Regeringen anför att fax och e-post i dag används
av ett mycket stort antal människor i vårt land.
Särskilt när det gäller e-post har antalet användare
ökat kraftigt under senare år.
Det är enligt regeringens mening ett grundläggande
villkor att förvaltningsmyndigheter anpassar sig
till de förändringar som sker i samhället.
Myndigheterna skall uppfylla högt ställda krav på
tillgänglighet och tillmötesgående.
Informationstekniken är ett centralt redskap när det
gäller att utveckla servicen i förvaltningen. Enligt
regeringen framstår det därför som angeläget att det
införs en otvetydig skyldighet för myndigheterna att
erbjuda medborgarna möjlighet att komma i kontakt
med dem med hjälp av moderna kommunikationsmedel.
Utgångspunkten är att det alltid skall vara möjligt
för en enskild att kontakta en myndighet med hjälp
av e-post i stället för att t.ex. använda telefon
eller brev. En hänvisning bör göras inte bara till
e-post utan även till fax. Detta utgör, menar
regeringen, i praktiken ett bekräftande av en
kontaktmöjlighet som redan i dag existerar hos
myndigheterna.
Förslaget innebär att 5 § förvaltningslagen
tillfogas ett nytt andra stycke.
I propositionen diskuterar regeringen också om den
nya bestämmelsen skall omfatta även andra nya
kommunikationssätt än fax och e-post. Regeringen
anser därvid att en skyldighet av det slag som nu är
i fråga endast bör avse ändamålsenliga, väl
definierade och etablerade medel för kommunikation,
såsom fax och e-post. Andra i dag förekommande vägar
att kommunicera, t.ex. genom s.k. SMS-meddelanden,
kan - i den mån de är att betrakta som
ändamålsenliga - inte anses vara så etablerade att
det finns anledning att nu föra in dem i
förvaltningslagens serviceregler. I anslutning till
detta framhåller regeringen att förvaltningslagen
inte är någon statisk författning, utan justeras i
takt med att omvärlden förändras och det ställs nya
krav på myndigheternas service.
E-post och krav på skriftlighet
Med anledning av den föreslagna bestämmelsen
behandlar regeringen i propositionen även frågan om
e-post och krav på skriftlighet. Den föreslagna
bestämmelsen avser enligt regeringen i första hand
att träffa sådana aktiviteter som brukar benämnas
faktisk förvaltningsverksamhet, t.ex. rådgivning
eller tillhandahållande av allmän information.
Huruvida ett e-postmeddelande uppfyller särskilda
krav på skriftlighet saknar i de sammanhangen
betydelse.
I andra sammanhang föreligger ett
författningsreglerat krav på skriftlighet. Enligt
regeringens bedömning är det inte helt klarlagt om
e-post uppfyller ett författningsreglerat krav på
skriftlighet. Regeringens förslag tar inte heller
ställning till den frågan. Det har varit en uppgift
för den inom Regeringskansliet inrättade
arbetsgruppen (se ovan) att genomföra det
analysarbete som regeringen har beslutat om. När
arbetsgruppens bedömningar och förslag till åtgärder
föreligger avser regeringen att ta ställning till
den fortsatta hanteringen av ärendet.
Förvaltningslagens omprövningsregler
Bakgrund
I 27 § förvaltningslagen finns regler om omprövning
av förvaltningsbeslut. De innebär i huvudsak att en
myndighet är skyldig att ändra ett beslut, som den
har meddelat som första instans, endast om
myndigheten finner att beslutet är uppenbart
oriktigt på grund av nya omständigheter eller av
någon annan anledning och ändringen kan ske snabbt
och enkelt och utan att det blir till nackdel för
enskild part.
Förvaltningslagens bestämmelser innebär inte att
myndigheterna är förhindrade att ompröva sina beslut
även i andra fall. Möjligheterna till omprövning i
dessa fall är dock oreglerade. Ledning får i stället
sökas i de allmänna principer om förvaltningsbesluts
rättskraft som har utbildats i praxis. Vidare kan
man i speciallagstiftningen finna
omprövningsbestämmelser som är mera heltäckande än
förvaltningslagens bestämmelser.
I departementspromemorian Effektivare omprövning av
förvaltningsbeslut (Ds 1998:42) föreslås att mera
utvecklade omprövningsregler skall införas i
förvaltningslagen. Enligt förslaget ges
myndigheterna ökade möjligheter att ompröva och
ändra sina beslut. Endast ett beslut som har
omprövats skall få överklagas hos domstol. Syftet är
enligt promemorian att effektivisera
omprövningsförfarandet med bibehållen rättssäkerhet.
Faktorer som enligt promemorian talar för en
utvidgad reglering av omprövningsförfarandet är
bl.a. arbetsläget i de allmänna
förvaltningsdomstolarna med långa handläggningstider
som följd, bättre underlag såväl för den enskildes
ställningstaganden om huruvida denne skall föra sin
sak vidare till förvaltningsdomstol som för
domstolarnas prövning, förvaltningens självkontroll,
särskilt inom den kommunala sektorn, och att
avståndet mellan den enskilde och beslutsfattaren
minskar till följd av en enklare och mindre
formaliebunden beslutsprocess och ett
decentraliserat beslutsfattande.
Propositionen
Regeringen gör bedömningen att det inte skall
införas några regler i förvaltningslagen om ett
generellt, utvidgat omprövningsförfarande.
Regeringen anför att förvaltningsförfarandet skall
vara så effektivt som möjligt med beaktande av
rättssäkerhetens krav, och tyngdpunkten i
förfarandet skall ligga i första instans. Detta
åstadkoms bl.a. genom ändamålsenliga rättelse- och
omprövningsregler. Grundläggande sådana regler finns
i förvaltningslagen. I en del specialförfattningar
finns kompletterande bestämmelser för specifika
rättsområden. Härutöver har myndigheterna möjlighet
att i vissa fall ändra fattade beslut enligt
principer som har utbildats i rättspraxis.
Mot förslaget att införa regler i
förvaltningslagen om ett generellt, utvidgat
omprövningsförfarande finns enligt regeringen flera
skäl, som har framförts av remissinstanser som
motsatt sig ovan nämnda departementspromemorias (Ds
1998:42) förslag. En generell omprövningsskyldighet
skulle skapa ett tungrott system med långa
handläggningstider. Det skulle leda till ökade
kostnader hos myndigheter utan motsvarande vinst hos
domstolarna. Vidare finns en risk att kvaliteten hos
"grundbesluten" skulle försämras. Reglerna för
omprövning skulle bli ännu mer komplicerade än i
dag. Förslaget innebär också att en
beslutsmyndighet, till skillnad från i dag, skall ta
ställning även till talerättsfrågor.
Mot denna bakgrund talar enligt regeringens mening
övervägande skäl för att departementspromemorians
förslag om ett generellt, utvidgat
omprövningsförfarande inte bör genomföras. I den mån
det är lämpligt bör enligt regeringen regler om
omprövning som avviker från vad som föreskrivs i
förvaltningslagen i stället tas in i
specialförfattningar med förfaranderegler för
särskilda sektorer av förvaltningen.
Ett nytt rättsmedel benämnt ansökan om rättens
prövning
Bakgrund
Sedan länge har i svensk rätt som en oskriven
princip ansetts gälla att ett förvaltningsbeslut får
överklagas till närmast högre myndighet och i sista
hand till regeringen. Rättsutvecklingen har
emellertid lett till att denna princip fått allt
mindre praktisk betydelse.
Genom en 1998 beslutad reform har i 22 a §
förvaltningslagen som huvudregel fastslagits att ett
förvaltningsbeslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol, varmed avses länsrätt. Dennas
avgörande kan sedan, eventuellt efter
prövningstillstånd, överklagas hos kammarrätt och i
sista instans hos Regeringsrätten. Enligt 3 §
förvaltningslagen gäller emellertid avvikande
bestämmelser i lag eller förordning.
Det finns flera andra slag av prövningsinstanser
än ovan nämnda, men dessas behörighet kräver således
alltid uttryckligt stöd i lag eller förordning.
I departementspromemorian Fortsatt översyn av
förvaltningsprocessen (Ds 1997:29) föreslås att en
paragraf införs som ger uttryck för en allmän
princip att talan mot ett beslut i ett
förvaltningsärende får göras i allmän
förvaltningsdomstol, som innebär att huvudregeln att
förvaltningsbeslut skall överklagas till närmast
högre myndighet och ytterst till regeringen överges.
Som huvudregel föreslås i stället att talan hos en
allmän förvaltningsdomstol mot ett beslut av en
förvaltningsmyndighet skall väckas genom ett nytt
rättsmedel benämnt ansökan om rättens prövning.
Överklagande skall dock även fortsättningsvis vara
rättsmedlet i ledet
förvaltningsmyndighet-förvaltningsmyndighet och i
ledet förvaltningsdomstol-förvaltningsdomstol. Det
skall även gälla i ledet
förvaltningsmyndighet-förvaltningsdomstol i de fall
detta följer av föreskrifter i specialförfattningar.
Syftet med att införa rättsmedlet ansökan om rättens
prövning är enligt promemorian att betona den
skillnad som bör finnas mellan å ena sidan den
överprövning som sker hos domstolarna och å andra
sidan den omprövning som sker hos myndigheterna.
Den del av förslaget som avser en allmän princip
om domstolsprövning av förvaltningsbeslut har, som
framgått ovan, sedermera införts i förvaltningslagen
(prop. 1997/98:101, bet. 1997/98:JuU17, rskr.
1997/98:226). Regeringen tog därvid i propositionen
inte ställning till om rättsmedlet ansökan om
rättens prövning borde införas i
förvaltningsprocessen.
Propositionen
Regeringen gör bedömningen att det inte skall
införas ett nytt rättsmedel benämnt ansökan om
rättens prövning.
Regeringen anför att förslaget kan betecknas som
kosmetiskt. Utan några förändringar i övrigt innebär
det att ett led i överklagningskedjan ges en ny
benämning. Regeringen finner att de fördelar som en
sådan förändring eventuellt skulle medföra inte på
något sätt skulle uppväga nackdelarna. Resultatet
skulle närmast bli en terminologisk förvirring, som
kan antas lägga hinder i vägen för enskildas
möjlighet att ta till vara sin rätt genom att klaga
på förvaltningsbeslut hos en högre instans. En
betydande majoritet av de remissinstanser som yttrat
sig över departementspromemorians (Ds 1997:29)
förslag i denna del motsätter sig eller kan inte
tillstyrka att förslaget genomförs.
Användning av nummerpresentation
Bakgrund
JO konstaterar i ett beslut den 19 december 1995
(1996/97 s. 458) i frågan huruvida
nummerregistrering av inkommande samtal till en
myndighet är förenlig med grundlagen att det inte
finns någon författningsbestämmelse som positivt
tillerkänner alla rätt att vara anonyma i sin
kontakt med myndighet. Däremot finns i
tryckfrihetsförordningen (TF) och
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) vissa regler om
anonymitetsskydd. I TF och YGL finns bestämmelser om
rätt till anonymitet för den som med stöd av 1 kap.
1 § tredje stycket TF eller 1 kap. 2 § YGL lämnar
uppgifter för offentliggörande i tryckt skrift
respektive i radioprogram, filmer och
ljudupptagningar. Vidare får enligt 2 kap. 14 §
tredje stycket TF en myndighet inte på grund av att
någon begär att få ta del av allmän handling
efterforska vem sökanden är eller vilket syfte han
har med sin begäran i större utsträckning än vad som
behövs för att myndigheten skall kunna pröva om
handlingen kan lämnas ut. JO förutsatte som en
självklarhet att nummerregistreringen inom den
aktuella myndigheten inte begagnas för
efterforskning i strid med reglerna i TF och YGL.
Enligt 52 § telelagen (1993:597) får regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande,
tillsynsmyndigheten meddela närmare föreskrifter,
bl.a. om de krav som skall ställas på teletjänster
som medger identifiering av det anropande eller
uppringda telefonnumret eller vidarekoppling.
Teleförordningen (1997:399) innehåller
bestämmelser som bl.a. reglerar nummerpresentation
m.m. Enligt 24 § avses med nummerpresentation en
teletjänst i ett allmänt tillgängligt telenät som
medger presentation av det anropande telefonnumret.
En anropande abonnent skall enligt 25 § ha möjlighet
att enkelt och kostnadsfritt varaktigt skyddas mot
nummerpresentation. En anropande användare skall ha
möjlighet att på motsvarande sätt förhindra
nummerpresentation vid enstaka samtal.
Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande
1999/2000:KU7 en motion i vilken föreslogs att
riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till
känna vad som anförts i motionen om vikten av att
kunna ringa till myndigheter utan att den använda
telefonens nummer presenteras. Utskottet ansåg att
det är angeläget att enskilda även telefonledes kan
kontakta myndigheter anonymt för att lämna uppgifter
och begära upplysningar samt att det inte är
självklart att det är den enskilde som skall bära
ansvaret för att anonymiteten upprätthålls.
Utskottet menade att regeringen bör låta frågan om
hur anonymiteten skall kunna upprätthållas för
enskilda som kontaktar myndigheter per telefon, utan
att den enskilde själv skall behöva vara aktiv, bli
föremål för överväganden i något lämpligt
sammanhang. Med anledning av motionen föreslog
utskottet att riksdagen som sin mening skulle ge
regeringen till känna vad utskottet anfört.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1999/2000:51).
Frågan om nummerpresentation har därefter
behandlats i departementspromemorian Några frågor om
myndigheternas service (Ds 2001:25). Enligt
promemorian finns det generellt sett inget påtagligt
behov hos myndigheterna av tillgång till tjänsten
nummerpresentation. Med hänsyn till de tveksamheter
som tjänsten kan ge upphov till när det gäller
allmänhetens möjligheter till förtroliga kontakter
med myndigheterna, t.ex. vid utövandet av rätten att
få del av innehållet i allmänna handlingar, bör
myndigheterna därför inte använda sig av tjänsten
för externa telefonsamtal annat än om den är av
väsentlig betydelse för att verksamheten skall kunna
bedrivas på ett ändamålsenligt och effektivt sätt,
t.ex. inom räddningstjänsten och polisen. Någon
författningsreglering av saken är, enligt
promemorian, dock inte påkallad i nuläget.
Myndigheterna förutsätts självmant iaktta
erforderlig återhållsamhet på detta område.
Propositionen
Regeringen förutsätter att myndigheterna självmant
iakttar den försiktighet som är påkallad när det
gäller användning av nummerpresentation och anser
att det i varje fall i nuläget inte är påkallat med
en författningsreglering av saken.
Det torde enligt regeringens mening kunna
konstateras att det inte föreligger något mera
påtagligt behov hos myndigheterna av tillgång till
nummerpresentation för externa telefonsamtal. I
varje fall väger de skäl tyngre som talar emot en
generell användning av tjänsten. Regeringen uttalar
att myndigheterna därför bör, om det är tekniskt
möjligt, avstå från att använda sig av denna tjänst
annat än om den är av väsentlig betydelse för att
verksamheten skall kunna bedrivas på ett
ändamålsenligt och effektivt sätt. Som exempel på
verksamhet inom vilken nummerpresentation fyller ett
sakligt och välmotiverat behov nämner regeringen
räddningstjänsten. Ett annat exempel enligt
regeringen kan vara s.k. servicetelefoner, där
uppgifter om den uppringde med ledning av det
telefonnummer som uppringningen görs från
presenteras på en kundmottagares datorskärm i
samband med att denne tar emot samtalet.
Regeringens bedömning överensstämmer i princip med
bedömningen i den ovan nämnda
departementspromemorian (Ds 2001:25). I stort sett
samtliga remissinstanser som har yttrat sig ansluter
sig till eller har inte något att invända mot denna
bedömning.
Frågor av teknisk art
Bakgrund
I samband med att stat-kyrka-reformen trädde i kraft
den 1 januari 2000 upphävdes den dåvarande
bestämmelsen i 5 § lagen (1976:633) om kungörande av
lagar och andra författningar (prop. 1998/99:124,
bet. 1999/2000:KU5, rskr. 1999/2000:45).
Bestämmelsen avsåg kungörande av kyrkliga
författningar. Ändringen innebar att Svenska kyrkans
författningssamling inte längre omfattas av
föreskrifterna. I det nämnda lagstiftningsärendet
togs inte hänvisningarna i 6, 9 och 10 §§ till den
upphävda bestämmelsen bort.
I 12 § samma lag används ordet "besvär".
För att göra lagtext lättbegripligare används
numera ordet "överklagande" i stället för "besvär".
Någon saklig ändring avses inte därmed.
Bestämmelsen i 2 § andra stycket punkterna 4 och 5
lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut överensstämmer inte med den
terminologi som används i andra författningar.
Propositionen
Regeringen föreslår att det görs en del justeringar
i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra
författningar med anledning av dels det tidigare
förbiseendet vad gäller hänvisningarna i 6, 9 och 10
§§ till den numera upphävda bestämmelsen om
kungörande av kyrkliga författningar, dels att ordet
"överklagande" numera används i stället för "besvär"
(12 §).
Regeringen föreslår även att punkterna 4 och 5 i 2
§ andra stycket lagen (1988:205) om rättsprövning
förs samman. Ändringen innebär att bestämmelsen
anpassas till den terminologi som används i andra
författningar. Ändringen medför inte att
bestämmelsens innebörd förändras i sak. Regeringen
föreslår även en rent språklig ändring i punkt 8
(tidigare punkt 9) i samma paragraf.
Utskottets ställningstagande
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om
ändringar i förvaltningslagen (1986:223), lagen
(1976:633) om kungörande av lagar och andra
författningar och lagen (1988:205) om rättsprövning
av vissa förvaltningsbeslut. Utskottet delar även
regeringens bedömningar i propositionen.
Myndigheters service, m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
tidigare ställningstaganden motioner om
riktlinjer i förvaltningslagen för bemötandet
av medborgare, utvidgad skyldighet för
myndigheter att meddela skriftliga beslut och
införande av rätt till dröjsmålstalan. Vidare
avstyrker utskottet en motion gällande
regelförenklingsarbete. Med hänvisning till
pågående arbete för en tillgängligare
statsförvaltning avstyrker utskottet även
motioner om utvidgad skyldighet för
myndigheter avseende tillgänglig information
och kommunikation. Utskottet avstyrker också
en motion om rätt till utvidgad språkhjälp
vid kontakt med myndigheter. Jämför
reservationerna 1 (c), 2 (v, c, mp), 3 (m,
fp, kd, c), 4 (m, fp, kd, c) och 5 (fp, c,
mp).
Motioner
I motion 2002/03:K215 av Rigmor Stenmark (c)
föreslås att riksdagen som sin mening tillkännager
för regeringen att en översyn bör göras av
myndigheternas servicepolicy. Myndigheternas
personal bör utbildas för att bättre kunna bemöta
alla medborgare på ett positivt och respektfullt
sätt. Enligt motionären upplever människor alltför
ofta att de blir nonchalant bemötta vid
myndighetskontakter. Oklarheterna beträffande
tidpunkten för myndigheternas svar eller beslut, och
formerna under vilka de meddelas, är i dag sådana
att de skapar oro bland de sökande.
I motion 2002/03:K269 av Mats Einarsson m.fl. (v)
anförs att det är viktigt att den enskilde alltid
får ett skriftligt besked liksom skriftlig
upplysning om hur beslut överklagas. Därför föreslås
i motionen att förvaltningslagen bör ändras så att
myndigheten åläggs att underrätta den sökande
skriftligen om det beslut som fattats med anledning
av hans eller hennes ansökan. Motionärerna föreslår
att riksdagen begär att regeringen återkommer till
riksdagen med förslag till sådan ändring av
förvaltningslagen.
I motion 2002/03:K363 av Ingvar Svensson m.fl.
(kd) föreslås att riksdagen begär att regeringen
lägger fram förslag till lag om dröjsmålstalan. I en
rättsstat är det viktigt att medel står till buds
som garanterar den enskilde medborgarens rätt till
en säker och snabb handläggning av ett ärende. Detta
är enligt motionärerna särskilt angeläget vad gäller
fall av myndighetsutövning mot den enskilde. En
förstärkning av den enskildes ställning gentemot den
offentliga förvaltningen föreslås därför genom
införandet av en s.k. dröjsmålstalan. En sådan talan
ger den enskilde en möjlighet att i domstol få
prövat om ett förvaltningsärende onödigt uppehålls
hos den myndighet som har att fatta beslut i
ärendet. Möjlighet till dröjsmålstalan bör enligt
motionärerna finnas avseende förvaltningsärenden som
omfattar myndighetsutövning mot den enskilde.
I motion 2002/03:K226 av Maria Larsson (kd) begärs
en översyn av förvaltningslagen i syfte att sätta en
tydlig tidsgräns för myndigheters svar till
medborgare. Därvid anförs att en "rimlig" tidsgräns
är att medborgare skall få svar från statlig
myndighet inom tre månader. Ett svar kan då i vissa
fall innehålla besked om att svar i sakfrågan dröjer
ytterligare en tid samt om orsak till detta.
Motionären anser att samma regel bör omfatta alla
myndigheter på såväl nationell som regional och
lokal nivå.
I motion 2002/03:K241 av Maud Olofsson m.fl. (c)
föreslås att riksdagen som sin mening tillkännager
för regeringen att det gentemot statliga myndigheter
och förvaltning bör inrättas en medborgarnas
rättighetslista. En sådan rättighetslista bör
innehålla krav på att dröjsmål inte får förekomma
utan giltiga skäl samt en längsta tid innan
medborgaren får svar från myndigheten eller
verkställigheten genomförs. Den bör också innehålla
krav på vänligt och korrekt bemötande från
myndigheters företrädare (yrkande 36).
I motion 2002/03:So296 av Kenneth Johansson m.fl.
(c) föreslås att riksdagen begär att regeringen
lägger fram förslag till ändring i förvaltningslagen
som innebär att lagen förses med riktlinjer för
bemötandet av medborgare (yrkande 3).
I motion 2002/03:K336 av Anna Grönlund (fp)
föreslås att riksdagen som sin mening tillkännager
för regeringen att en förenklingskommission bör
tillsättas med uppgift att se över och förenkla hela
samhällsbyråkratin. Mångfalden av lagar och regler
blir enligt motionären allt större. Många människor
känner inte till lagstiftningen och vet inte heller
vart man skall vända sig för att få svar på sina
frågor. Som exempel nämner motionären plan- och
bygglagen och regler för att starta eget.
Utgångspunkten för kommissionens arbete bör vara att
göra Sverige mindre byråkratiskt och svenskarnas
vardag enklare.
I motion 2002/03:K334 av Marietta de Pourbaix-
Lundin (m) föreslås att riksdagen som sin mening
tillkännager för regeringen att det bör framgå av
lagstiftningen att synskadade som kan läsa och
skriva punktskrift har rätt att kommunicera med
myndigheterna med hjälp av sitt skriftspråk (yrkande
2).
I motion 2002/03:K359 av Inger Lundberg (s)
föreslås att riksdagen som sin mening tillkännager
för regeringen att regeringen bör ta initiativ till
att utveckla information på myndigheternas hemsidor
på lätt svenska och att behoven hos språkstörda och
andra grupper med funktionshinder tas på stort
allvar i det fortsatta utvecklingsarbetet för
myndigheters information på Internet.
I motion 2002/03:K299 av Carina Hägg (s) föreslås
att riksdagen som sin mening tillkännager för
regeringen att myndighetsstrukturen skall inkludera
även tjänster som i dag utförs av den svarta
tjänstemarknaden och som vänder sig till invandrare
med bristande kunskaper i svenska språket. Som
exempel nämner motionären hjälp med att få en
blankett ifylld. I stället borde
konsumentsekreterarnas uppgifter kunna vidgas till
att omfatta sådan service.
Bakgrund
Bemötande och serviceskyldighet
Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen skall den
offentliga makten utövas med respekt för alla
människors lika värde och för den enskilda
människans frihet och värdighet. Enligt 1 kap. 9 §
regeringsformen skall domstolar samt
förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör
uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin
verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt
iaktta saklighet och opartiskhet.
Enligt 4 § förvaltningslagen skall varje myndighet
lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan
hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens
verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den
utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans
art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens
verksamhet. Frågor från enskilda skall besvaras så
snart som möjligt.
Bestämmelsen innebär att myndigheterna skall
hjälpa enskilda, varmed inte bara menas enskilda
individer utan också företag, organisationer och
andra privaträttsliga subjekt (prop. 1985/86:80 s.
59), att ta till vara sin rätt i
förvaltningsärenden. Det kan gälla exempelvis
upplysningar om hur man gör en ansökan, råd om vilka
handlingar som bör bifogas och hjälp med att fylla i
blanketter. Bestämmelsen ger uttryck för principen
att myndigheter har ett ansvar för att deras ärenden
blir tillräckligt utredda. Samtidigt innebär den att
myndigheten kan och bör anpassa sin service till den
aktuella arbets- och resurssituationen. Försåvitt
skäl föreligger som talar emot att en myndighet
hjälper en enskild skall dessa vägas mot den
enskildes behov av hjälp (prop. 1985/86:80 s. 60).
Myndigheterna skall enligt 5 § förvaltningslagen
ta emot besök och telefonsamtal från enskilda. Om
särskilda tider för detta är bestämda skall
allmänheten underrättas om dem på ett lämpligt sätt.
En myndighet skall ha öppet under minst två timmar
varje helgfri måndag-fredag för att kunna ta emot
och registrera allmänna handlingar och för att kunna
ta emot framställningar om att få ta del av allmänna
handlingar som förvaras hos myndigheten. Detta
gäller dock inte om en sådan dag samtidigt är
midsommarafton, julafton eller nyårsafton.
Bestämmelsen innebär att myndigheterna skall vara
tillgängliga för allmänheten i så stor utsträckning
som möjligt (prop. 1985/86:80 s. 61), men den
hindrar inte att de begränsar sitt öppethållande,
t.ex. sin telefonservice till vissa timmar på dagen,
när det är nödvändigt. Frågan hur långtgående
begränsningar som kan göras är inte bara en
resursfråga utan skall bedömas med hänsyn till också
verksamhetens art.
I en kommentar till förvaltningslagen uttalas att
omfattningen av myndigheternas serviceskyldighet är
en avvägningsfråga (Trygve Hellners och Bo
Malmqvist, Nya förvaltningslagen med kommentarer, 5
uppl., 1999, s. 57). Det ligger i sakens natur att
delade meningar kan uppkomma om hur avvägningen bör
göras och att den enskilde i viss mån blir beroende
av myndighetens uppfattning. Myndigheten får dock
inte handla godtyckligt utan måste här som annars
iaktta saklighet och opartiskhet och beakta allas
likhet inför lagen (1 kap. 9 § RF).
Justitieombudsmannen (JO) skall enligt 12 kap. 6 §
regeringsformen utöva tillsyn över tillämpningen i
offentlig verksamhet av lagar och andra
författningar. Exempel på hur långt
serviceskyldigheten sträcker sig ges av JO i ett
uttalande rörande omfattningen av allmänhetens
möjligheter att per telefon komma i kontakt med en
myndighets tjänsteman (2000/01 s. 529). I en anmälan
riktad mot en vårdcentral ifrågasattes ett
telefonkösystem som innebär att telefonisten tar
emot telefonsamtalet och att sedan personalen ringer
upp den som ringt samt att telefonisten (som tar
emot samtalet) sitter på en annan myndighet (ett
kommundelskontor). Vidare uppgavs i anmälan att
begäran om att få ta del av en tjänstemans
direkttelefonnummer inte hade efterkommits. Med
beaktande av att mätningar som genomförts hade visat
att en stor majoritet av patienterna var nöjda med
det sätt på vilket telefonkösystemet fungerar fann
JO inte skäl att ifrågasätta själva
telefonkösystemet. Inte heller systemet med den
myndighetsgemensamma telefonväxeln ansågs av JO
medföra att serviceskyldigheten åsidosätts. Med
anledning av icke efterlevd begäran om att få ut
direkttelefonnummer anförde JO följande. Av
bestämmelserna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen
beträffande myndigheternas serviceskyldigheten
följer att tjänstemän vid myndigheter skall vara
tillgängliga för allmänheten på så sätt att varje
tjänsteman skall kunna nås personligen eller genom
en annan tjänsteman, t.ex. en sekreterare. Med det
avses dock inte att varje enskild tjänstemans
telefonnummer måste vara tillgängligt. Avgörande
härvidlag är hur myndighetens direktnummer är
dokumenterade inom myndigheten. Ifall direktnummer
endast är upptagna i interna telefonlistor och inte
tas om hand för arkivering utgör dessa
arbetsmaterial. Det föreligger då ingen skyldighet
enligt bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och
sekretesslagen att lämna ut listorna eller uppgifter
därur. Är direktnumren däremot intagna i en allmän
handling föreligger skyldighet att lämna ut dem.
Regeringen redovisade i propositionen Statlig
förvaltning i medborgarnas tjänst (prop.
1997/98:136) riktlinjer för och kraven på den
framtida statliga förvaltningen. Propositionen
antogs av en enig riksdag (bet. 1997/98:KU:31, rskr.
1997/98:294-296).
Utifrån de riktlinjer som angavs i propositionen
har regeringen inlett ett flerårigt
förvaltningspolitiskt handlingsprogram, En
förvaltning i demokratins tjänst - ett
handlingsprogram (Justitiedepartementet 2000). I
programmet presenteras dels de grundläggande värden
och förutsättningar som enligt propositionen är
vägledande, dels regeringens åtgärder för en
långsiktig utveckling av förvaltningen. Allt arbete
i statsförvaltningen skall göras med utgångspunkt i
de grundläggande värdena demokrati, rättssäkerhet
och effektivitet (s. 9). I programmet betonas att
det sätt på vilket förvaltningen fungerar, hur den
styrs, leds, organiseras och arbetar har avgörande
betydelse för människors förtroende för det
demokratiska samhällets funktionsduglighet, men
också för välfärd och ekonomisk tillväxt.
Förvaltningen måste tillhandahålla tjänster på ett
sådant sätt att den ger den största möjliga nytta
för medborgare, företag, kommuner, organisationer
m.fl. inom givna ekonomiska ramar. Ett mål
beträffande myndigheternas service till medborgare
och företag är att medborgare och företag skall
kunna få information, ställa frågor, lämna uppgifter
samt uträtta andra ärenden när det passar dem,
oberoende av kontorstider och geografisk belägenhet
(s. 19). Ett annat viktigt mål härvidlag är att få
medborgare och företag mer delaktiga i
förvaltningens arbete med att utforma och erbjuda
sina tjänster. Bland regeringens åtgärder för bättre
service till medborgare och företag ingår bl.a. att
utarbeta kriterier för den s.k. 24-
timmarsmyndigheten i syfte att stimulera myndigheter
att utveckla elektroniska tjänster på ett sätt som
passar medborgares, företags och andra avnämares
behov, en försöksverksamhet med servicedeklarationer
i syfte att myndigheterna öppet skall redovisa sina
åtaganden vad gäller service samt skapa en dialog
med sina avnämare om hur servicen kan utvecklas och
i dialog med blivande och befintliga företagare
vidareutveckla användningen av Internet genom
särskilda ingångar till relevant och
situationsanpassad myndighetsinformation för
företagare i syfte att underlätta för företags
myndighetskontakter och ge lättillgänglig och
innehållsmässigt korrekt information om relevanta
ämnen (s. 20 f.). Ytterligare en åtgärd är ökad
samverkan mellan statliga och kommunala myndigheter
för att definiera områden där ansvarsgränsen är
oklar och skapa integrerade servicelösningar, dvs.
lösningar som är gemensamma för statliga och
kommunala tjänster.
Inom ramen för kvalitetsarbetet har regeringen
inrättat en särskild myndighet, Statens kvalitets-
och kompetensråd. Myndighetens verksamhet startade
den 1 januari 1999 och den är enligt förordningen
(1998:1647) med instruktion för Statens kvalitets-
och kompetensråd en central förvaltningsmyndighet
med uppgift att i medborgarnas intresse stödja och
stimulera arbetet med kvalitetsutveckling och
kompetensförsörjning inom den statliga
förvaltningen.
I regeringens skrivelse 2000/01:151 Regeringens
förvaltningspolitik, som behandlades av
konstitutionsutskottet (bet. 2001/02:KU24), redogör
regeringen bl.a. för att omfattande informations-
och utbildningsinsatser har genomförts för att
presentera innehållet i det förvaltningspolitiska
handlingsprogrammet. Målgrupper har framför allt
varit olika personalkategorier inom det statliga
området, bl.a. har alla statsanställda fått en kort
version av programmet. Den nya tekniken har använts
i informationsspridningen. Ett e-brev har gått ut
till alla statsanställda.
Regeringen redovisar i budgetpropositionen för
2003 (prop. 2002/03:1 utg.omr. 2 bil. 1) vilka
insatser som dittills genomförts och planerats inom
ramen för det förvaltningspolitiska
handlingsprogrammet. Regeringen gör bedömningen att
handlingsprogrammet har fått ett brett genomslag i
förvaltningen (s. 7). Enligt regeringen har de
statliga myndigheterna under de senaste åren i allt
högre grad vinnlagt sig om att vara tillgängliga och
serviceinriktade i sina kontakter med medborgare och
förtag. Utvecklingsarbetet de närmaste åren kommer
att inriktas på att genomföra en rad olika åtgärder
som beskrivs i propositionen.
Regeringen gav i januari 2001 ett tjugotal
myndigheter och försäkringskassor i uppdrag att
delta i ett tvåårigt försök med servicedialoger och
serviceåtaganden. Uppdraget var ett av initiativen i
regeringens förvaltningspolitiska handlingsprogram
och syftade till att pröva om servicedialoger och
serviceåtaganden bidrar till att utveckla
myndigheters service samt ökar medborgares och
företags insyn och delaktighet i förvaltningens
arbete. Samtidigt gav regeringen Statskontoret i
uppdrag att i samråd med Statens kvalitets- och
kompetensråd samordna och ge metodstöd till de
deltagande myndigheterna samt lämna en samlad
redovisning av försöket. I försöket har
myndigheterna frågat medborgare och företag vad de
tycker om myndighetens service och tjänster.
Synpunkterna har sedan tagits om hand i arbetet med
att utveckla verksamheterna. Myndigheterna har också
ställt ut löften till medborgarna och företagen om
vad de kan förvänta sig eller kräva när det gäller
t.ex. handläggningstider och bemötande.
I februari 2003 lämnade Statskontoret sin
slutrapport om försöket med servicedialoger och
serviceåtaganden, Lyssna för att lära och lova -
utvärdering av en försöksverksamhet med
servicedialoger och serviceåtaganden (Statskontoret
2003:9). Sammantaget bedömer Statskontoret att
servicedialoger och serviceåtaganden är
ändamålsenliga arbetsmetoder för att få till stånd
en medborgarorienterad verksamhetsutveckling.
Statskontoret anser därför att arbetet bör fortsätta
och spridas ytterligare i statlig förvaltning.
Vidare förordar Statskontoret i nuläget ingen
generell reglering av de berörda myndigheternas
arbete med servicedialoger och serviceåtaganden.
Styrningen bör i stället ske inom ramen för den
årliga resultatstyrningen. På så sätt kan styrningen
anpassas till enskilda myndigheters förutsättningar.
Statens kvalitets- och kompetensråd bör enligt
Statskontoret få i uppdrag att stödja myndigheternas
fortsatta arbete.
Vid konstitutionsutskottets behandling av
regeringens proposition Statlig förvaltning i
medborgarnas tjänst (prop. 1997/98:136) behandlade
utskottet bl.a. en motion i vilken det föreslogs att
det i förvaltningslagen borde införas riktlinjer
beträffande myndigheternas bemötande av medborgarna
(bet. 1997/98:KU31). Utskottet menade att det torde
vara mer effektivt att inom förvaltningen motverka
felaktigt bemötande av allmänheten genom
utbildningsinsatser och andra liknande åtgärder än
genom att göra ändringar i förvaltningslagen.
Utskottet avstyrkte motionen. Utskottet vidhöll
denna uppfattning i betänkandena 1999/2000:KU3,
2000/01:KU3 och 2001/02:KU24 med anledning av
motioner om ändring i förvaltningslagen kring
bemötandefrågor.
Skriftlig underrättelse
I 21 § förvaltningslagen föreskrivs att en sökande,
klagande eller annan part skall underrättas om
innehållet i det beslut varigenom myndigheten avgör
ärendet om detta avser myndighetsutövning mot någon
enskild. Parten behöver dock inte underrättas om det
är uppenbart obehövligt. Om beslutet går parten emot
och kan överklagas skall parten underrättas om hur
han eller hon kan överklaga det. Parten skall då
också underrättas om sådana avvikande meningar som
avses i 19 § eller som har antecknats enligt
särskilda bestämmelser. Myndigheten bestämmer om
underrättelsen skall ske muntligt, genom vanligt
brev, genom delgivning eller på något annat sätt.
Underrättelsen skall dock alltid ske skriftligt om
parten begär det.
Bestämmelsen innebär således bl.a. att det är
myndigheten som bestämmer formen för underrättelsen
med den modifikation som följer av sista meningen i
stycket ovan. Genom lydelsen i paragrafen i den nya
förvaltningslagen blev det klarare att
underrättelsen kan ske i en enklare och billigare
form än genom delgivning enligt delgivningslagen
(prop. 1985/86:80 s. 71).
Av justitieombudsmännens ämbetsberättelser framgår
att JO har uttalat att beslut, i vart fall om
beslutet går part emot, bör tillhandahållas parten i
skriftlig form. För det fall myndigheten muntligen
underrättar part om ett beslut skall detta
dokumenteras i akten (JO 1990/91 s. 417 och beslut
av JO den 7 november 2001, dnr 945-2000). JO har
även riktat kritik mot bristande dokumentation av
beslutsunderrättelse (JO 1995/96 s. 348) och mot att
beslut inte har meddelats part skriftligen trots att
parten begärt detta (JO 1994/95 s. 388).
Vid konstitutionsutskottets behandling av
regeringens skrivelse 2000/01:151 behandlade
utskottet bl.a. en motion i vilken det föreslogs att
förvaltningslagen borde ändras så att myndigheterna
åläggs att underrätta den sökande skriftligen om det
beslut som fattats med anledning av hans eller
hennes ansökan (bet. 2001/02:KU24). Utskottet ansåg
det inte motiverat att ändra bestämmelserna i
förvaltningslagen. Utskottet avstyrkte motionen.
Dröjsmål
Enligt 7 § förvaltningslagen skall varje ärende där
någon enskild är part handläggas så enkelt, snabbt
och billigt som möjligt utan att säkerheten
eftersätts. Vid handläggningen skall myndigheten
beakta möjligheten att själv inhämta upplysningar
och yttranden från andra myndigheter om sådana
behövs. Myndigheten skall sträva efter att uttrycka
sig lättbegripligt. Även på andra sätt skall
myndigheten underlätta för den enskilde att ha med
den att göra.
I propositionen om ny förvaltningslag framhöll
departementschefen att reglerna i 7 § närmast är av
målsättningskaraktär. Frågan om snabb handläggning
ägnades särskild uppmärksamhet under förarbetena.
Konstitutionsutskottet uttalade följande (bet. KU
1985/86:21 s. 9):
Detta är en central fråga för de enskilda
människorna men även för myndigheterna. Om
behandlingen i många ärenden drar ut på tiden skapas
lätt stora ärendebalanser. Myndigheterna får då ägna
en hel del tid åt att besvara förfrågningar om de
ärenden som väntar på avgörande. Inte sällan
uppkommer dubbelarbete genom att ärendena måste
läsas in av olika handläggare. Det är dock den
enskilde som blir hårdast drabbad av att
ärendehandläggningen drar ut på tiden. Att i
ovisshet behöva gå och vänta under lång tid på ett
myndighetsbeslut som kanske gäller frågor som har
avgörande betydelse för en persons ekonomiska eller
personliga förhållanden kan förorsaka otrygghet och
personligt lidande, kanske också ekonomiska
förluster. Det gäller här inte en ren servicefråga
utan handlar i hög grad också om den enskilda
människans rättssäkerhet.
JO framför i förekommande fall kritik mot olika
myndigheter för dröjsmål och långsam handläggning av
särskilda ärenden. Av justitieombudsmännens
ämbetsberättelser framgår att JO under perioden
1999/2000-2002/03 har tagit upp frågan om dröjsmål
och/eller långsam handläggning 18 gånger. För att
åskådliggöra betydelsen av snabb handläggning kan
erinras om ett fall (JO 1989/90 s. 319) där JO
riktade kritik mot handläggningen av ett ärende hos
länsstyrelsen om byggnadsminnesförklaring för att
det hade dröjt mer än nio månader från det att
beredningen av ärendet var avslutad tills beslut
meddelades. I fråga om tidsfrist vid överlämnande av
skrivelse med överklagande och övriga handlingar
till överklagandeinstansen anser JO, med hänvisning
till 7 § förvaltningslagen, att det bör ske inom en
vecka efter det att överklagandet kom in till
myndigheten, försåvitt inte omprövning företas
(beslut av JO den 14 januari 2003, dnr 3528-2002).
I ett mål i Högsta domstolen (NJA 1998 s. 893)
ansågs staten skadeståndsskyldig enligt 3 kap. 2 §
skadeståndslagen när handläggningen av ett
bostadslån hos en länsbostadsnämnd dragit ut på
tiden så att lånet betalats ut i ett förhöjt
ränteläge.
Justitiekanslern (JK) har enligt lagen (1975:1339)
tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet
efterlever lagar och andra författningar samt i
övrigt fullgör sina åligganden. Enligt 9 §
förordningen (1975:1345) med instruktion för
Justitiekanslern skall JK granska de
ärendeförteckningar som myndigheterna lämnar JK
enligt särskilda föreskrifter.
Enligt 30 § verksförordningen (1995:1322) skall en
myndighet senast den 1 mars varje år lämna JK en
förteckning över de ärenden som kommit in till
myndigheten före den 1 juli föregående år men som
inte avgjorts vid årets utgång.
Av den granskning som JK utförde beträffande
ärendeförteckningar för år 1997 avseende ärenden som
kommit in till berörda myndigheter före den 1 juli
1996 men inte slutförts före utgången av 1996
framgår följande. 179 ärendeförteckningar hade
kommit in till JK. Av myndigheterna hade 58 inga
ärenden i balans medan 121 hade ärenden i balans. JK
hade med anledning av redovisad ärendebalans gjort
förfrågan i 2 fall. Ärenden som lett till åtgärd hos
JK uppgick till 2. Ett ärende hade lett till
inspektion.
Av den granskning som JK utförde beträffande
ärendeförteckningar för år 1998 avseende ärenden som
kommit in till berörda myndigheter före den 1 juli
1997 men inte slutförts före utgången av 1997
framgår följande. 181 ärendeförteckningar hade
kommit in till JK. Av myndigheterna hade 58 inga
ärenden i balans medan 123 hade ärenden i balans. JK
hade med anledning av redovisad ärendebalans gjort
förfrågan i 3 fall.
Fri- och rättighetskommittén avlämnade i augusti
1994 slutbetänkandet Domstolsprövning av
förvaltningsärenden (SOU 1994:117). Kommittén
föreslog bl.a. att en generell möjlighet till talan
mot den offentliga förvaltningens underlåtenhet att
avgöra ärenden borde införas i svensk rätt. Detta
var enligt kommittén av vikt för att den svenska
rättsordningen väl skall ansluta sig till den
europeiska standarden vad gäller domstolsprövning av
förvaltningsärenden. Det innebar också enligt
kommittén en förstärkning av den enskildes
rättsskydd gentemot förvaltningen. Den enskilde är
nämligen enligt kommittén ofta tvungen att invänta
ett tillstånd från det offentliga för att kunna
sätta i gång med näringsverksamhet, byggnation eller
andra projekt. En långsam behandling i
förvaltningsorganen kan skapa inte bara otrygghet
för den enskilde utan även ekonomiska förluster då
investeringar och andra projekteringar kan vara
svåra att planera. Detta talade enligt kommittén för
att den enskilde bör vara tillförsäkrad att
ärendehandläggningen inte drar ut på tiden genom en
möjlighet att föra talan mot dröjsmål hos en
myndighet. Kommittén föreslog att enskild part
skulle ha en generell möjlighet till dröjsmålstalan
i sådana förvaltningsärenden som hade väckts av
parten och som avsåg myndighetsutövning. Om
myndigheten inte hade avgjort det aktuella ärendet
inom sex månader från det att det väcktes skulle
parten få begära att allmän förvaltningsdomstol
prövade om ärendet onödigt uppehållits. Om domstolen
fann att så var fallet skulle den förelägga
myndigheten att avgöra ärendet inom bestämd tid.
I proposition 1995/96:133 Några frågor om
rättsprövning m.m. övervägde regeringen om det i
svensk rätt borde införas en generell möjlighet
till s.k. dröjsmålstalan i förvaltningsärenden
som avser myndighetsutövning mot enskild. Av de
remissinstanser som yttrat sig över Fri- och
rättighetskommitténs förslag avstyrkte de flesta
kommitténs förslag. Regeringen gjorde bl.a.
följande bedömning:
En grundläggande förutsättning för att införa en
rätt till dröjsmålstalan är att det verkligen
finns ett behov av ett sådant institut. Såsom
flera av remissinstanserna har påpekat, har vi i
Sverige medel mot långsam handläggning, främst
genom JO:s och JK:s tillsynsverksamhet.
Kommitténs redogörelse för vissa tillsynsärenden
hos JO, JK och konstitutionsutskottet visar i och
för sig att det ibland förekommer oacceptabelt
långa handläggningstider hos
förvaltningsmyndigheterna och även hos
regeringen. Därav kan man dock inte dra den
slutsatsen att långsam ärendehandläggning är ett
omfattande problem. I de fall långa
handläggningstider förekommer är det inte
klarlagt vad detta i allmänhet beror på. Är hög
arbetsbelastning hos myndigheterna huvudorsaken,
är det tveksamt om handläggningstiderna totalt
sett blir kortare, om det ges en rätt till
dröjsmålstalan. Det skulle tvärtom kunna
resultera i längre handläggningstider både hos
förvaltningsmyndigheterna och hos de länsrätter
som skall pröva dröjsmålstalan. Det kan inte
heller uteslutas att bestämda handläggningstider
och en rätt till dröjsmålstalan skulle kunna få
en negativ inverkan på noggrannheten i
ärendehandläggningen. Det är även osäkert vilka
kostnadseffekter ett införande av en generell
rätt till dröjsmålstalan skulle få.
Med hänsyn till det negativa remissutfallet och
mot bakgrund av det anförda anser regeringen att
kommitténs förslag om dröjsmålstalan inte bör
genomföras.
Någon generell rätt att föra talan mot myndigheters
passivitet finns således inte i den svenska
förvaltningsrätten. Däremot har det i vissa lagar på
det finansiella området införts bestämmelser om att
en sökande efter viss tid kan begära förklaring hos
kammarrätten att ett ärende onödigt uppehålls. Avger
kammarrätten sådan förklaring skall ansökan anses ha
avslagits om det beslutande organet inte meddelat
beslut inom viss angiven tid. Vidare finns i
konkurrenslagen (1993:20) en bestämmelse som innebär
att om Konkurrensverket inte har fattat beslut med
anledning av en anmälan om undantag från förbudet
mot konkurrensbegränsningar inom tre månader skall
undantag anses beviljat. Under det pågående
riksmötet har riksdagen även tillkännagett för
regeringen som sin mening att det bör sättas upp en
bestämd tid inom vilken myndigheter måste ha svarat
eller handlagt ärenden om företagsstart (se nedan).
I proposition 1997/98:136 Statlig förvaltning i
medborgarnas tjänst lade regeringen fram riktlinjer
för regeringens fortsatta arbete med att utveckla
den statliga förvaltningen. Som redogjorts för ovan
är regeringens mål enligt propositionen att den
svenska statsförvaltningen, med höga krav på
rättssäkerhet, effektivitet och demokrati, skall
vara tillgänglig och tillmötesgående och därigenom
vinna medborgarnas fulla förtroende.
I betänkande 1999/2000:KU3 behandlade utskottet en
motion med yrkande om införande av s.k.
dröjsmålstalan. Enligt utskottet hade det inte visat
sig föreligga ett generellt behov av att införa en
rätt till dröjsmålstalan eller ett system med
punktlighetsmål vid myndighetsutövning. I de fall
det ändå förekom långsam handläggning fanns enligt
utskottet möjligheten att JO eller JK i sin
tillsynsverksamhet granskade denna. Utskottet
vidhöll denna uppfattning i betänkande 2000/01:KU3
med anledning av motioner om dels en medborgarnas
rättighetslista, dels förslag till en lag om
dröjsmålstalan och i betänkande 2001/02:KU24 med
anledning av motioner om dels en medborgarnas
rättighetslista, dels förslag till en lag om
dröjsmålstalan och dels förslag till översyn av
förvaltningslagen i syfte att sätta en tydlig
tidsgräns för myndigheters svar till medborgare.
Regelförenklingsarbete
Riktlinjer för och kraven på den framtida statliga
förvaltningen redovisades av regeringen i
propositionen Statlig förvaltning i medborgarnas
tjänst (prop. 1997/98:136). Propositionen antogs,
som nämnts ovan, av en enig riksdag (bet.
1997/98:KU:31, rskr. 1997/98:294-296). Regeringens
mål är en statlig förvaltning som med utgångspunkt i
de grundläggande värdena demokrati, rättssäkerhet
och effektivitet sätter medborgare och företagare i
centrum.
I det fleråriga förvaltningspolitiska
handlingsprogrammet En förvaltning i demokratins
tjänst (Justitiedepartementet 2000) som inletts av
regeringen utifrån de riktlinjer som angavs i
propositionen bedriver regeringen ett arbete med att
bl.a. genomföra förenklingar för medborgare och
företagare. I programmet framhåller regeringen bl.a.
att reglerna i samhället skall vara tillgängliga och
lätta att förstå för alla som berörs. Enligt
programmet bör förvaltningen fortlöpande och
systematiskt förenkla och förbättra regelsystemen
såväl innehållsligt som redaktionellt och språkligt
(s. 14).
Varje år lämnar regeringen en skrivelse till
riksdagen där man redogör för
regelförenklingsarbetet inom Regeringskansliet,
kommittéväsendet och myndigheterna. Enligt skrivelse
2002/03:8 Regeringens redogörelse för
regelförenklingsarbetet med särskild inriktning på
små företag är det för regeringen en prioriterad
uppgift att identifiera krångliga befintliga regler
och att analysera alla förslag till nya och ändrade
regler ur ett småföretagsperspektiv. En permanent
funktion, Simplex, har etablerats inom
Regeringskansliet för att ge råd och stöd i detta
arbete, granska förslag på nya eller ändrade regler
inom Regeringskansliet samt att identifiera
befintliga regler i behov av förenkling. En
arbetsgrupp med företrädare för några av
näringslivets organisationer samt personer med
småföretagarbakgrund har biträtt
Näringsdepartementet i regelförenklingsarbetet. Man
har dels diskuterat arbetssätt och arbetsmetoder,
dels föreslagit förenklingar av befintliga regler.
De befintliga regelverken ses också över genom bl.a.
de utredningar som regeringen tillsätter. Vidare har
som en del av ett utbildningsprogram 300 tjänstemän
i nyckelpositioner inom Regeringskansliet, övriga
myndigheter och utredningsväsendet genomgått en
halvdagsutbildning i regelförenklingsarbete.
Enligt 4 § förordningen (1998:1820) om särskild
konsekvensanalys av reglers effekter för små
företags villkor (Simplexförordningen) är
myndigheterna skyldiga att årligen rapportera till
regeringen om det gångna verksamhetsårets arbete med
särskilda konsekvensanalyser. Under 2002 lämnade
myndigheterna sin tredje rapport enligt
förordningen. Totalt har 29 myndigheter under 2001
sammantaget infört och ändrat i 377 föreskrifter med
bäring på små företag. Myndigheterna har sammantaget
upphävt 136 föreskrifter och allmänna råd.
Näringsutskottet har under det pågående riksmötet
behandlat regeringens skrivelse om
regelförenklingsarbetet i betänkande 2002/03:NU1.
Utskottet föreslog därvid att riksdagen genom ett
tillkännagivande skulle anmoda regeringen att vidta
olika åtgärder för att intensifiera
regelförenklingsarbetet. Takten i
regelförenklingsarbetet måste öka, och ett
instrument för att åstadkomma detta är att det tas
fram ett mått som kan visa hur regelbördan
utvecklas. Utskottet ansåg vidare att det är
angeläget att regeringen under 2003 inger anmälan
till OECD med begäran om granskning av
regelförenklingsarbetet i Sverige. Regeringen bör
också göra en översyn av regelverket vid
företagsstart i syfte att åstadkomma en minskning av
handläggningstiden för dessa ärenden. Riksdagen
behandlade utskottets betänkande i december 2002
(rskr. 2002/03:74-76). Riksdagen beslutade då även
att tillkännage för regeringen som sin mening att
regeringen bör gå igenom hela det regelverk som
berör företagande i syfte att förenkla detta samt
att det bör sättas upp en bestämd tid inom vilken
myndigheterna måste ha svarat eller handlagt ett
ärende om företagsstart (bet. 2002/03:NU1
reservation 2).
Bostadsutskottet har under det pågående riksmötet
behandlat en motion om förenklingar i planprocesser
och nybyggnadsregler i betänkande 2002/03:
BoU4. Utskottet avstyrkte bl.a. den nämnda motionen
med hänvisning till att det inte ville föregripa
pågående utredningar. Riksdagen följde utskottet
(rskr. 2002/03:120).
Skatteutskottet har under det pågående riksmötet
behandlat motioner om enklare redovisning och
deklaration för företagen i betänkande 2002/03:
SkU12. Utskottet konstaterade att det är viktigt att
regelförenklingsarbetet på skatte- och tullområdet
såvitt avser företagen fortsätter men att frågan om
förenklingar ibland kan vara komplicerad. Till
exempel kan, menade utskottet,
förenklingsambitionerna ibland komma i konflikt med
kraven på rättvisa och kontrollerbarhet i
beskattningen. Utskottet ansåg att det har skett en
hel del under senare år som är positivt från
förenklingssynpunkt och noterade dessutom med
tillfredsställelse att regeringen håller på med ett
antal konkreta och handfasta förenklings- och
förbättringsprojekt i vad särskilt avser de mindre
företagen. Utskottet avstyrkte motionerna. Riksdagen
följde utskottet.
Myndigheters information till och kommunikation
med personer med funktionshinder
Enligt 4 § förvaltningslagen skall varje myndighet
lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan
hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens
verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den
utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans
art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens
verksamhet. Enligt 8 § förvaltningslagen bör en
myndighet vid behov anlita tolk när den har att göra
med någon som inte behärskar svenska eller som är
allvarligt hörsel- eller talskadad.
Bestämmelsen innebär alltså att myndigheterna bör
anlita tolk i mellanhavanden med icke svenskspråkiga
personer eller personer med allvarlig hörsel- eller
talskada. Tolkhjälpen skall vara avgiftsfri för den
enskilde. Någon motsvarighet till bestämmelsen om
hörsel- och talskadade har inte ansetts böra
meddelas i förvaltningslagen i fråga om synskadade
(prop. 1971:30 s. 379 och 382).
Enligt förordningen (2001:526) om de statliga
myndigheternas ansvar för genomförandet av
handikappolitiken skall myndigheterna särskilt verka
för att deras lokaler, verksamhet och information är
tillgängliga för personer med funktionshinder.
I slutbetänkandet Ett samhälle för alla (SOU
1992:52) föreslog 1989 års handikapputredning ett
tillägg i 4 § förvaltningslagen för att understryka
vikten av att personer med funktionshinder får den
hjälp de behöver för att kunna ta del av information
från myndigheter. Tillägget skulle innebära att
myndigheter inom stat, kommun och landsting blev
skyldiga att se till att personer som av fysiska,
psykiska eller andra skäl möter svårigheter att få
tillgång till upplysningar och uppgifter ur allmänna
handlingar får behövlig hjälp med detta.
Utredningens förslag föranledde ingen åtgärd.
I Bemötandeutredningens slutbetänkande Lindqvists
nia - nio vägar att utveckla bemötandet av personer
med funktionshinder (SOU 1999:21) menade utredaren
att förvaltningslagens intentioner inte uttrycktes
tillräckligt klart i 4 §. Den nuvarande utformningen
ger myndigheterna ett stort utrymme att i varje
enskilt fall göra en bedömning av vilken information
de anser är rimligt att tillhandahålla, trots att
den enskildes behov borde styra detta. Rätten till
anpassad information är, ansåg utredaren, knuten
till grundläggande demokratiska rättigheter, varför
lagtexten borde förtydligas. Utredaren föreslog
därför att frågan om hur rätten till anpassad
information, bl.a. med hjälp av den nya tekniken,
kunde stärkas skulle behandlas av
Demokratiutredningen. Frågan togs emellertid inte
upp av utredningen.
I ett delbetänkande av Offentlighets- och
sekretesskommittén, Offentlighetsprincipen och den
nya tekniken (SOU 2001:3), föreslogs att
utskriftsundantaget i 2 kap. 13 §
tryckfrihetsförordningen skulle tas bort så att
rätten att få en avskrift eller en kopia av en
allmän handling kommer att gälla i princip
generellt, dvs. oavsett i vilken form handlingen
finns lagrad. I dagsläget, framhöll kommittén,
saknas rätt för den enskilde att få ut en allmän
handling, som lagrats i elektronisk form, i annan
form än som utskrift. Av 2 kap.
tryckfrihetsförordningen framgår att myndigheterna
enbart är skyldiga att tillhandahålla utskrifter.
Bestämmelserna i 15 kap. 4 § sekretesslagen och 4
och 5 §§ förvaltningslagen innebär inte heller någon
utvidgning av den enskildes rättigheter enligt
tryckfrihetsförordningen i detta avseende. Man kan
alltså inte åberopa dessa bestämmelser för att få ut
en offentlig handling, som lagrats elektroniskt, i
annan form än som utskrift. Förslaget från
Offentlighets- och sekretesskommittén att
utskriftsundantaget i 2 kap. 13 § tas bort skulle i
praktiken innebära att det införs en skyldighet för
myndigheterna att lämna ut allmänna handlingar som
finns lagrade elektroniskt i elektronisk form. En
konsekvens av förslaget som utredningen framhöll var
att det skulle förbättra synskadades möjligheter att
utnyttja rätten till insyn.
Regeringen valde med hänsyn till behovet av skydd
för den personliga integriteten att inte föreslå att
i grundlagen införa en skyldighet för myndigheter
att lämna ut allmänna handlingar i elektronisk form
(prop. 2001/02:70 s. 28). Däremot ansåg regeringen
att tryckfrihetsförordningen bör ändras så att den
möjliggör ett införande av en sådan skyldighet i
vanlig lag.
Konstitutionsutskottet delade regeringens
bedömning i frågan (bet. 2001/02:17 s. 17).
Våren 2000 godkände riksdagen regeringens förslag om
en nationell handlingsplan för handikappolitiken,
Från patient till medborgare (prop. 1999/2000:79,
bet. 1999/2000:SoU14, rskr. 1999/2000:240). Därmed
gäller följande nationella mål för
handikappolitiken:
- en samhällsgemenskap med mångfald som grund,
-
- att samhället utformas så att människor med
funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga
i samhällslivet samt
-
- jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar,
kvinnor och män med funktionshinder.
-
Följande arbetsområden skall enligt handlingsplanen
prioriteras under de närmaste åren:
1. att se till att handikapperspektivet genomsyrar
alla samhällssektorer,
2.
3. att skapa ett tillgängligt samhälle samt
4.
5. att förbättra bemötandet.
6.
Det innebär bl.a. att statliga myndigheter får i
uppdrag att integrera handikapperspektivet i sin
verksamhet. Till exempel skall de anpassa sina
lokaler och sin information så att den blir
tillgänglig för alla samhällsmedborgare.
I december 2002 överlämnade regeringen skrivelsen
Uppföljning av den Nationella handlingsplanen för
handikappolitiken (skr. 2002/03:25) till riksdagen.
I skrivelsen redogör regeringen för hur arbetet med
att genomföra den nationella handlingsplanen för
handikappolitiken utvecklats sedan våren 2000. Vad
gäller statliga myndigheter och institutioner är
målet att stora och besöksviktiga myndigheter fram
till år 2005 skall göra sin verksamhet tillgänglig.
Det skall ske genom handlingsplaner som redovisar
hur myndigheters lokaler, information och övriga
verksamhet kan göras tillgänglig och användbar.
Regeringen avser att vart tredje år i en skrivelse
återkomma till riksdagen med en redogörelse för hur
arbetet med att genomföra handlingsplanen
fortskrider.
I skrivelsen meddelar regeringen även att
Handikappombudsmannen (HO) under 2003 kommer att få
till uppgift att bl.a. stödja de statliga
myndigheternas tillgänglighetsskapande arbete genom
att utveckla, förankra och sprida riktlinjer för dem
därvidlag. I november 2002 skickades HO:s förslag
till riktlinjer för en tillgänglig statsförvaltning
på remiss till handikapporganisationer och
myndigheter, och under våren 2003 avser HO
fastställa riktlinjerna. Ett avsnitt i förslaget
gäller kommunikation och information. I detta slås
fast att människor med olika typer av
funktionshinder skall kunna kommunicera med
myndigheter och söka information på lika villkor som
andra medborgare. I avsnittet behandlas riktlinjer
för bl.a. telefonsamtal, korrespondens och
meddelanden, skriftlig information och webbplats och
e-tjänster.
Språkhjälp vid myndighetskontakter
Som framgått i föregående avsnitt skall enligt 4 §
förvaltningslagen varje myndighet lämna
upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp
till enskilda i frågor som rör myndighetens
verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den
utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans
art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens
verksamhet. Enligt 8 § förvaltningslagen bör en
myndighet vid behov anlita tolk när den har att göra
med någon som inte behärskar svenska eller som är
allvarligt hörsel- eller talskadad.
Regeln om tolk tar sikte inte bara på muntlig
tolkning vid förhandlingar, förhör osv. utan också
på skriftlig översättning när handlingar på
främmande språk ges in till myndigheterna eller när
dessa skall meddela sig skriftligt med någon som
inte förstår svenska. I förarbetena ansåg
departementschefen att den som behöver tolk vid sina
kontakter med myndigheterna bör få sådant bistånd i
all rimlig utsträckning. Vilken utsträckning som är
rimlig ansågs bero på bl.a. tillgången på tolkar,
som kan variera från en ort till en annan och även
växla med tiden. Kostnaden för samhällets
tolkservice måste stå i rimlig proportion till den
betydelse som ärendet har för den enskilde. Med
hänsyn till det ansåg departementschefen att något
absolut krav på tolkning och översättning inte bör
föreskrivas i förvaltningslagen (prop. 1985/86:80 s.
27).
Vidare gäller regeln om tolk vid handläggning av
alla ärenden hos förvaltningsmyndigheter, inte
enbart ärenden som rör myndighetsutövning mot någon
enskild. Myndigheterna kan själva vidta åtgärder för
att minska behovet av att anlita särskilda tolkar,
t.ex. genom att översätta vissa hos myndigheterna
vanligt förekommande blanketter till olika främmande
språk. Det bör även uppmärksammas att en inlaga som
kommer in till en myndighet inte får avvisas enbart
av det skälet att den inte är avfattad på svenska
(prop. 1971:30 s. 382). Med nuvarande lagstiftning
åvilar det emellertid inte myndigheten att ha
särskild översättarservice ordnad, varför den
enskilde i sådana fall får räkna med risken för
försening (prop. 1973:30 s. 72).
Förvaltningslagen innehåller ingen regel om vilka
kvalifikationer den skall ha som fullgör uppdraget
som tolk i ärenden hos en förvaltningsmyndighet. I
förarbetena framhöll departementschefen att när en
myndighet anlitar tolk, måste den se till att tolken
är tillräckligt kvalificerad och i övrigt lämplig
för uppgiften. En auktoriserad tolk är därför oftast
att föredra framför en oauktoriserad. En reglering
av vilka kompetenskrav som bör ställas på de tolkar
som myndigheterna anlitar riskerar dock att leda
till en onödigt byråkratisk syn på tolkfrågan,
varför departementschefen ansåg att frågan inte bör
regleras (prop. 1985/86:80 s. 28).
Allmänt bygger lagstiftningen på den
underförstådda förutsättningen att svenska språket
skall användas av myndigheterna. Sedan våren 2000
har enligt lagen (1999:1175) om rätt att använda
samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar
och lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och
meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar
enskilda rätt att använda minoritetsspråken samiska,
finska och meänkieli hos domstolar och
förvaltningsmyndigheter med verksamhet i de
geografiska områden där språken använts av hävd och
fortfarande används i tillräcklig utsträckning.
Förslagen innebär också rätt att i dessa områden få
förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis
på de nämnda språken.
Frågan om myndighets skyldighet att låta översätta
en på utländskt språk författad överklagandeskrift
till svenska har behandlats av JO (1999/2000
s. 216). JO konstaterade därvid att
förvaltningslagens 8 § inte uppställer något absolut
krav på att tolk skall anlitas när en myndighet har
att göra med någon som inte behärskar svenska
språket, och att lagstiftningen således inte ger
stöd för att myndigheter skall tvingas till någon
slentrianmässig översättning av alla inkommande
handlingar på främmande språk. Den i JO-ärendet
aktuella myndigheten har för JO uppgett att den
normalt ser till att en överklagandeskrift översätts
men att om en klagande bedöms kunna få fram en
översättning på egen hand denne inledningsvis ombeds
att inkomma med en sådan. Vidare har myndigheten
uppgett att den låter översätta ett överklagande, om
klaganden som svar på uppmaningen att inkomma med en
översättning uppger att han inte behärskar det
svenska språket, alternativt inte hör av sig. JO
fann inte skäl att uttala någon kritik mot
myndigheten i detta avseende eller att vidta någon
ytterligare åtgärd.
Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande
2001/02:KU15 ett motionsyrkande om bl.a. att
minoritetsspråken skulle kunna användas också hos
centrala myndigheter. Utskottet avstyrkte motionen
med hänvisning till tidigare ställningstagande av
utskottet (bet. 1999/2000:KU6) och bedömning av
regeringen (prop. 1998/99:143), som innebar att
Sverige är enspråkigt i den offentliga förvaltningen
och att rikstäckande bestämmelser om rätt att
använda samiska, finska och meänkieli hos domstolar
och förvaltningsmyndigheter skulle kunna bli mycket
resurskrävande, både ekonomiskt och när det gäller
tillgången till språkkunnig personal. Att i dag
genomföra rikstäckande åtgärder skulle därför enligt
utskottet vara i det närmaste praktiskt
ogenomförbart.
Konsumentvägledning i kommunerna
I propositionen Handlingsplan för konsumentpolitiken
2001-2005 (prop. 2000/01:135) gör regeringen
bedömningen att den kommunala konsumentvägledningen
är nödvändig och att det är viktigt att alla
människor i Sverige har tillgång till lokal
konsumentvägledning. Enligt regeringen är det
glädjande att fler kommuner nu satsar på någon form
av konsumentvägledning, men att ambitionen måste
vara att alla kommuner tillhandahåller
konsumentvägledning och att vägledningen håller hög
kvalitet. Av hänsyn till den kommunala
självstyrelsen ansåg regeringen dock att den
kommunala konsumentvägledningen bör vara ett
fortsatt frivilligt åtagande i kommunerna.
Lagutskottet delade regeringens bedömning (bet.
2001/02:LU2). Riksdagen följde utskottet (rskr.
2001/02:51).
Utskottets ställningstagande
I fråga om myndigheters bemötande av och
serviceskyldighet gentemot allmänheten vidhåller
utskottet sin tidigare uppfattning att det torde
vara mer effektivt att inom förvaltningen motverka
brister härvidlag genom utbildningsinsatser och
andra åtgärder, t.ex. servicedialoger och
serviceåtaganden, än genom att göra ändringar i
förvaltningslagen. Utskottet kan även konstatera att
det inom ramen för det förvaltningspolitiska
handlingsprogrammet pågår arbete med att utveckla
myndigheternas service till medborgare och företag.
Utskottet avstyrker därför motionerna 2002/03:K215
(c) och 2002/03:So296 (c) yrkande 3.
Formen för underrättelse om en myndighets beslut
är enligt huvudregeln att myndigheten själv
bestämmer om underrättelse skall ske skriftligt
eller muntligt, men om parten begär det skall
underrättelse ske skriftligt. JO har uttalat att
beslut som går part emot enligt nuvarande ordning
bör tillhandahållas parten i skriftlig form.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att det
inte är motiverat att ändra de nu redovisade
bestämmelserna i förvaltningslagen. På nu anförda
grunder avstyrks motion 2002/03:K269 (v).
Vad gäller dröjsmålstalan noterar utskottet att
riksdagen under det pågående riksmötet riktat ett
tillkännagivande till regeringen om att det bör
sättas upp en bestämd tid inom vilken myndigheterna
måste ha svarat eller handlagt ett ärende om
företagsstart. Inom ramen för det
förvaltningspolitiska handlingsprogrammet har olika
myndigheter ställt ut löften i form av
serviceåtaganden till medborgarna och företagen om
vad de kan förvänta sig eller kräva när det gäller
t.ex. handläggningstider. En generell reglering
därvidlag skulle riskera att försvåra anpassningen
till enskilda myndigheters förutsättningar. Mot
denna bakgrund vidhåller utskottet sin tidigare
uppfattning att det inte har visat sig föreligga ett
generellt behov av att införa en rätt till
dröjsmålstalan eller ett system med tidsgränser för
myndighetsansvar. Motionerna 2002/03:K363 (kd),
2002/03:K226 (kd) och 2002/03:K241 (c) yrkande 36
avstyrks därför.
I fråga om regelförenklingsarbetet noterar
utskottet att riksdagen under det pågående riksmötet
även riktat ett tillkännagivande till regeringen om
behovet av att intensifiera regelförenklingsarbetet
avseende företagande. Inom Regeringskansliet pågår
löpande ett arbete med att förenkla regler. Något
nytt uttalande av riksdagen för att fästa
regeringens uppmärksamhet på behovet av
regelförenklingar mer allmänt behövs enligt
utskottets mening inte. Utskottet avstyrker därför
motion 2002/03:K336 (fp).
Funktionsnedsättning får enligt utskottets mening
inte utgöra ett hinder för att ta del av
myndighetsinformation och kommunicera med
myndigheter. Det är enligt utskottets mening av stor
vikt att myndigheterna arbetar aktivt med att göra
sin verksamhet tillgänglig. Utskottet vill härvidlag
betona de nationella målen i handikappolitiken, och
utskottet instämmer i de ovan redovisade
utgångspunkterna för de riktlinjer för en
tillgängligare statsförvaltning som tas fram av
Handikappombudsmannen under våren 2003. Mot bakgrund
av den nationella handlingsplanen för
handikappolitiken utgår utskottet från att
regeringen delar utskottets uppfattning. Utskottet
anser därför att det tills vidare inte är nödvändigt
med några sådana tillkännagivanden som begärs i
motionerna 2002/03:K334 (m) yrkande 2 och
2002/03:K359 (s).
Vad gäller myndigheters kontakt med invandrare med
bristande kunskaper i svenska har myndigheterna
enligt den nuvarande ordningen en allmän
serviceskyldighet att lämna upplysningar,
vägledning, råd m.m. i frågor som rör det egna
verksamhetsområdet. Däremot innebär ordningen ingen
absolut rätt till språkhjälp vid
myndighetskontakter, men myndigheterna bör vid behov
se till att sådan hjälp anlitas. Samtidigt bör
noteras att en inlaga avfattad på annat språk än
svenska inte är skäl att avvisa denna. För i
synnerhet myndigheter som har omfattande kontakter
med personer som inte behärskar svenska förefaller
det således av bl.a. arbetsekonomiska skäl
rationellt att vidta åtgärder som minskar behovet av
språkhjälp, t.ex. genom översättning av vissa
blanketter till olika främmande språk. Utskottet
vidhåller sitt tidigare ställningstagande, att
Sverige är enspråkigt i den offentliga
förvaltningen. Enligt utskottets mening innebär de
nuvarande bestämmelserna en rimlig avvägning mellan
den enskildes behov och samhällets kostnad. Vidare
skulle ett beslut om att ålägga
konsumentsekreterarna i kommunerna att bistå
invandrare med bristande kunskaper i svenska som
vänder sig till en myndighet dels riskera att
innebära att konsumentsekreterare åläggs en uppgift
som de inte är tillräckligt kvalificerade för med de
eventuella konsekvenser det skulle kunna få, dels
inskränka på den kommunala självstyrelsen då
konsumentvägledning är ett frivilligt kommunalt
åtagande. På nu anförda grunder avstyrks motion
2002/03:K299 (s).
Öppenhet i förvaltningen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet utgår från att regeringen delar
utskottets inställning i fråga om
öppenhetsfrågornas betydelse och avstyrker
därför ett motionsyrkande om tillkännagivande
rörande att offentliganställda skall ges
grundläggande information om
meddelarfriheten.
Motion
I motion 2002/03:K274 av Alice Åström m.fl. (v)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att alla anställda inom offentlig
verksamhet skall få grundläggande information om
meddelarfriheten och efterforskningsförbudet
(yrkande 1).
Bakgrund
Offentlighetsprincipen
Offentlighetsprincipen är en hörnsten i den svenska
demokratin. Den regleras bl.a. i regeringsformen,
tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen
och sekretesslagen. I regeringens skrivelse om
förvaltningspolitiken (skr. 2000/01:151) uttalas att
medborgare och medier skall ha tillgång till
upplysningar efter eget val och oberoende av
myndigheternas informationsverksamhet. Att
medborgarna har kunskap om offentlighetsprincipen
innebär att de känner till och begriper reglerna och
vet hur de kan utnyttja dem i praktiken. En öppen
myndighet innebär enligt regeringen att
- medborgarna har goda möjligheter till insyn i dess
verksamhet,
-
- den enskilde får god information i sitt ärende,
-
- arbetsklimatet i organisationen uppmuntrar till
intern debatt och att de anställda är delaktiga i
utvecklingen av verksamheten.
-
I skrivelsen slås fast att öppenheten är grunden för
allmänhetens förtroende för myndigheter och
förvaltningar - och därmed för demokratin.
Undersökningar visar att detta förtroende har
minskat under senare år. Det vilar alltså ett stort
ansvar på politiker och tjänstemän i den offentliga
sektorn att hålla kvar allmänhetens förtroende på en
hög nivå.
Regeringen uttalar i skrivelsen att vårt land har
ett regelverk som ger möjligheter till mycket god
insyn, men det finns klara brister i de anställdas
kunskaper och därmed även i efterlevnaden av
reglerna. En annan oroande faktor är att det finns
studier som pekar på att tystnaden på de offentliga
arbetsplatserna ökat. Många känner inte till eller
vågar inte använda sig av sin lagstadgade yttrande-
och meddelarfrihet.
Kampanjen Öppna Sverige
Inom ramen för sitt förvaltningspolitiska
handlingsprogram har regeringen tagit initiativ till
kampanjen Öppna Sverige i syfte att förbättra den
yttre och inre öppenheten inom offentlig sektor.
Kampanjen startade hösten 2000 och har letts av
Rådet för Öppna Sverige. Representanter för staten,
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet har
ingått i rådet, och dess sekretariat har varit
knutet till Justitiedepartementet. Kampanjen har
bl.a. arbetat med att förbättra tillämpningen av
offentlighetsprincipen inom den offentliga sektorn
och verka för en större öppenhet på arbetsplatserna
i den offentliga sektorn.
Kampanjen avslutade sitt arbete den 30 juni 2002.
Rådet för Öppna Sverige har i sin slutrapport Öppna
Sverige - för en öppen offentlig förvaltning (Ds
2002:27) redovisat sin verksamhet och sina
slutsatser. Rådet rapporterar att totalt mer än 230
organisationer (myndigheter, kommuner,
landsting/regioner och försäkringskassor) har
deltagit aktivt i Öppna Sverige-kampanjen. Öppna
Sveriges hemsida, www.oppnasverige.gov.se har varit
en viktig kanal till projektledarna i de
organisationer som engagerat sig och till andra
intressenter och allmänheten. Hemsidan innehåller
information, utbildnings- och arbetsmaterial, goda
exempel, nyheter, debattartiklar, viktiga länkar
m.m. Rådet föreslår att en permanent funktion
inrättas för att främja öppenhet och insyn i
offentlig förvaltning. Den bör arbeta med bl.a.
verksamhetsområdet stimulans och stöd till offentlig
förvaltning. Funktionen bör verka inom hela den
offentliga förvaltningen och arbeta i nära samarbete
med departement, myndigheter, Svenska
Kommunförbundet, Landstingsförbundet och andra
centrala samhällsorganisationer. Öppenhetsfunktionen
bör enligt förslaget förläggas till Statens
kvalitets- och kompetensråd och den bör ledas av ett
särskilt öppenhetsråd med företrädare för staten,
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet.
Statens kvalitets- och kompetensråd
I budgetpropositionen för 2003 (prop. 2002/03:1
utg.omr. 2 bil. 1) uttalar regeringen att den under
hösten 2002 avser att ta ställning till förslagen i
rapporten. Regeringen har uppdragit åt Statens
kvalitets- och kompetensråd att fr.o.m. den 1 juli
2002 och tills vidare ansvara för driften av Öppna
Sveriges hemsida.
Enligt regeringens regleringsbrev för budgetåret
2003 avseende Statens kvalitets- och kompetensråd
skall Statens kvalitets- och kompetensråd samverka
med kommun- och landstingssektorn i öppenhetsfrågor
och därvid bl.a. säkerställa att den information och
det material om öppenhet som finns tillgängligt via
Öppna Sveriges webbplats elektroniskt kan erbjudas
kommuner, landsting, myndigheter och allmänhet för
spridning. Ett av myndighetens mål är att
tillhandahålla efterfrågestyrt och behovsrelaterat
stöd till statsförvaltningens långsiktiga
kompetensförsörjning genom bl.a. utveckling av
ledningskompetens och spridning av grundläggande
förvaltningskunskap inklusive öppenhet och
insynsfrågor.
Utvecklingsrådet för den statliga sektorn
Utvecklingsrådet för den statliga sektorn är en
ideell förening vars medlemmar är Arbetsgivarverket,
Offentliganställdas Förhandlingsråd, SACO-S och
SEKO. Utvecklingsrådet stöder i första hand
partsgemensamt lokalt utvecklingsarbete, men
bedriver även centrala partsgemensamma
utvecklingsområden. Ett aktuellt utvecklingsområde
är Öppenhet på statliga arbetsplatser, vilket bl.a.
har uppmärksammats av regeringen i dess skrivelse om
förvaltningspolitiken (skr. 2000/01:151). Målet för
projektet är att bidra till kunskap hos statens
chefer och medarbetare om offentlighetsprincipen med
tyngdpunkt på yttrande- och meddelarfriheten. Det
skall också bidra till en öppen och konstruktiv
dialog på myndigheter och hitta exempel på metoder
som kan användas för att främja öppenhet och erbjuda
stöd till myndigheter som vill öka öppenheten på
arbetsplatserna genom att systematiskt förbättra
dialogen mellan medarbetare och chef samt
medarbetare emellan. Projektet gav under 2002 ut
skriften Bara vi har tydliga regler så. -
yttrandefrihet och meddelarfrihet för statligt
anställda (Utvecklingsrådet 2002). I skriften
fokuseras myndigheternas öppenhet i förhållande till
omvärlden och de rättigheter och skyldigheter som
gäller för statligt anställda. Syftet med skriften
är att kortfattat göra det tydligt vilka regler som
gäller för öppenhet på statliga arbetsplatser. Det
handlar bl.a. om informationsfrihet, yttrandefrihet
och angränsande frågor. Rättsfall och JO-uttalanden
refereras för att ge arbetsgivare och anställda
insikt i hur reglerna kan tillämpas.
Tidigare riksdagsbehandling
Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande
2001/02:KU24 frågan om kunskaper om
offentlighetsprincipen generellt och därmed också
större öppenhet på arbetsplatser inom den offentliga
sektorn. Utskottet var av uppfattningen att
öppenhetsfrågorna även fortsättningsvis bör ägnas
stor uppmärksamhet och att ytterligare åtgärder kan
behöva övervägas. Utskottet utgick från att
regeringen delar utskottets inställning och ansåg
det därför inte nödvändigt med några sådana
tillkännagivanden som begärdes i motioner.
Uskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att
öppenhetsfrågorna bör ägnas stor uppmärksamhet och
att det kan finnas behov av att överväga ytterligare
åtgärder utöver de som redan har vidtagits.
Utskottet utgår från att regeringen delar utskottets
inställning i denna fråga. Det är därför inte
nödvändigt med ett sådant tillkännagivande som
begärs i motion 2002/03:K274 (v) yrkande 1.
Diarier på Internet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
pågående arbete ett motionsyrkande om att
diarier hos riksdagen och regeringen skall
läggas ut på Internet. Jämför reservation 6
(fp, c).
Motion
I motion 2002/03:K241 av Maud Olofsson m.fl. (c)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att regering och riksdag bör lägga ut
sina diarier på Internet i syfte att stärka
offentlighetsprincipen (yrkande 32). Överläggningar
om sådana insatser i landets alla kommuner bör också
inledas med kommun- och landstingsförbund.
Bakgrund
Den 1 januari 2001 infördes en ändring i
personuppgiftsförordningen (1998:1191) som
underlättar för kommuner och landsting att lägga ut
bl.a. diarier och protokoll på Internet.
Personuppgifter som direkt pekar ut den registrerade
får dock endast läggas ut om det inte gäller
känsliga personuppgifter eller uppgifter om
lagöverträdelser enligt 13 § respektive 21 § person-
uppgiftslagen och det saknas skäl att anta att det
finns risk för att den registrerades personliga
integritet kränks genom överföringen. Publicering av
personuppgifter på Internet kan också vara tillåten
enligt särregler i annan lag eller förordning (2 §
personuppgiftslagen). Sådana särregler har t.ex.
meddelats för vissa offentliga register på Internet
t.ex. i 9 § förordningen (1995: 1386) med
instruktion för Patent- och registreringsverket, 23
§ rättsinformationsförordningen (1999:175) och 8 §
andra stycket förordningen (2001:720) om behandling
av personuppgifter i verksamhet enligt utlännings-
och medborgarskapslagstiftningen.
Regeringens mål med arbetet inom ramen för det
förvaltningspolitiska handlingsprogrammet som
sammanfattas i begreppet 24-timmarsmyndighet är att
förenkla och förbättra samhällsservicen till
medborgare och företag. Det innebär att tillgången
till service skall vara oberoende av tid och plats,
att kontakterna med myndigheterna skall göras
enklare och att kvaliteten i servicen skall
förbättras. Informationstekniken skall användas för
att underlätta för medborgarna att få tillgång till
information som möjliggör ett aktivt deltagande i
beslutsprocesserna i den offentliga förvaltningen.
Den skall också användas för att öka medborgarnas
insyn och möjligheter att följa handläggningen och
lämna synpunkter i enskilda ärenden. Härigenom
stärks öppenheten, demokratin och
medborgarinflytandet.
Regeringen har den 7 juni 2001 uppdragit åt
Statskontoret att stimulera och stödja utvecklingen
av 24-timmarsmyndigheter genom att tillsammans med
myndigheterna utveckla och tillhandahålla metoder,
vägledningar och avtal samt initiera och genomföra
samverkansprojekt. Arbetet skall syfta till att
stimulera myndigheterna att bedriva ett aktivt
utvecklingsarbete för att förbättra sin
tillgänglighet och service med hjälp av
informationstekniken, genom åtgärder såsom bl.a. att
ta fram olika typer av vägledningar inom områden som
innehåll och utformning av hemsidor samt att efter
ett arbete i kontakt med Datainspektionen lämna
förslag till riktlinjer för elektroniskt
tillgängliga diarier som säkerställer kraven på
öppenhet och insyn i myndigheternas verksamhet utan
att ge avkall på skyddet för den personliga
integriteten. Arbetet skall bedrivas i bred
samverkan med de statliga myndigheterna och i
kontakt med företrädare för kommuner, landsting och
andra aktörer av betydelse för denna utveckling.
Annat pågående utrednings- och utvecklingsarbete
skall också beaktas. En slutlig redovisning av
uppdraget skall lämnas till regeringen senast den 30
juni 2003.
Statskontoret presenterar i sin halvårsrapport
till regeringen Utveckling av 24-timmarsmyndigheten.
Lägesrapport december 2002 (Statskontoret 2002:30)
bl.a. det samlade utfallet för staten, kommuner och
landsting inom området "e-demokrati", däribland
öppenhet vad gäller information om beslutsunderlag
etc. på Internet (s. 38 f.). Enligt rapporten går
arbetet med att lägga ut diarier på Internet
fortfarande trögt. Av myndigheterna rapporteras 8 %
lägga ut sina diarier på Internet; motsvarande andel
för kommunerna och landstingen är 5 respektive 29 %.
Annan typ av information, som protokoll, kalendarium
och arkiv, är det vanligare att man lägger ut på
Internet. Ett mönster är att stora myndigheter med
stora utvecklingsresurser har kommit längre i sitt
arbete än mindre myndigheter. Statskontoret
konstaterar också när det gäller området "e-
demokrati", möjligheter till insyn och delaktighet,
att det för statens del pågår en positiv utveckling,
men att den sker från mycket låga nivåer (s. 35).
I januari 2003 publicerade Statskontoret inom
ramen för sitt uppdrag att stimulera och stödja
utvecklingen av 24-timmarsmyndigheter rapporten
Diarier på Internet - vägledning för myndigheter
(Statskontoret 2003:1). I rapporten ges praktiska
anvisningar till de kommunala och statliga
myndigheter som avser att göra sina diarier
tillgängliga på Internet. Riktlinjerna belyser
frågor kring publicering av diarier på Internet
avseende
1 arbetsformer,
2
3 tekniska överväganden,
4
5 urval av information i diariet,
6
7 utformningen av informationen i diariet,
8
9 information i anslutning till diariet,
10
11 övergången till diarium på Internet.
12
Bland annat framhåller Statskontoret att arbetet med
diarium på Internet bör involvera personer från
åtminstone följande funktioner inom myndigheten:
registrator, arkiv, IT-stöd, extern information och
presskontakt och verksjuridik. Vad gäller själva
diariet kan det inte göras omedelbart tillgängligt i
sin helhet via Internet, utan vissa uppgifter måste
döljas för att den personliga integriteten inte
skall kränkas. Först måste sekretessbelagd
information döljas. När den sekretessbelagda
informationen dolts måste diariet anpassas enligt
bestämmelserna i personuppgiftslagen. Huvudregeln är
därvid att den information som läggs ut på Internet
inte får innehålla personuppgifter som direkt pekar
ut den enskilde. Vidare måste utformningen av
informationen i diariet anpassas både med hänsyn
till integritetsaspekter och begriplighet.
Utformningen av ärendemeningar och annan information
i diariet får dock inte bli sådan att diariet inte
kan användas för myndighetens interna arbete. Utöver
den information som finns i diariet måste det finnas
information som gör det praktiskt möjligt för
medborgarna att använda diariet. Diariet på nätet
skall därför åtföljas av användarinstruktioner.
I budgetpropositionen för 2003 (prop. 2002/03:1
utg.omr. 2 bil. 1) redogör regeringen för
Statskontorets uppdrag att utarbeta riktlinjer för
elektroniskt tillgängliga diarier. Enligt
propositionen kommer Statskontoret tillsammans med
ett antal andra myndigheter att fungera som
pilotmyndigheter härvidlag.
Regeringen beslutade den 20 september 2001 (SB
2001/8259) att starta ett projekt för
effektivisering och rationalisering av
Regeringskansliet. I januari 2003 överlämnade
projektet en rapport, Ett effektivare
regeringskansli - förslag till åtgärder, till
regeringen. Vad beträffar Regeringskansliets arkiv
bedrevs under 2002 enligt rapporten ett
utvecklingsarbete till vilket hörde förberedelser
för Regeringskansliets utveckling till en 24-
timmarsmyndighet, vilket bl.a. omfattar
tillgängliggörande av Regeringskansliets diarier och
annan allmän information på Internet (s. 127).
Frågan om diarier på Internet har tidigare
behandlats av konstitutionsutskottet, bl.a. i
betänkande 2001/02:KU17. Utskottet avstyrkte där ett
yrkande liknande det nu aktuella bl.a. med
hänvisning till att Statskontorets pågående arbete
med elektroniskt tillgängliga myndighetsdiarier bör
avvaktas, liksom arbetet inom Regeringskansliet med
att göra uppgifter ur RK-Dia tillgängliga på
Internet.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan konstatera att det för närvarande
pågår arbete med att göra såväl Regeringskansliets
som andra myndigheters diarier och annan allmän
information tillgängliga på Internet. Arbetet är
förenat med viss komplexitet, t.ex. kopplat till
hantering av sekretessbelagd information, och
förutsätter noggranna förberedelser. Utvecklingen
går ändå i positiv riktning. Utskottet vidhåller
sitt tidigare ställningstagande och avstyrker motion
2002/03:K241 (c) yrkande 32.
Myndigheters årsredovisningar
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till det
pågående arbetet med att utveckla
resultatskrivelser en motion om att utveckla
myndigheternas årsberättelser.
Motion
I motion 2002/03:K250 av Håkan Juholt (s) föreslås
att riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att det finns skäl att utveckla
myndigheternas årsberättelser och genom det stärka
riksdagens möjlighet att utöva sin kontrollmakt. En
viktig del i riksdagens arbete är att följa upp
effekterna av beslut som riksdagen har fattat. För
den enskilde riksdagsledamoten och allmänheten är
myndigheternas årsredovisningar enligt motionären
det enklaste redskapet för att se hur riksdagens
beslut omsatts i människors vardag.
Årsredovisningarna bör enligt motionären utvecklas
med en separat redovisning till riksdagen av de
beslut som inte verkställts, med medföljande
motivering.
Bakgrund
Grunderna för riksdagens arbete anges i
regeringsformen (RF) och riksdagsordningen (RO).
Enligt 1 kap. 4 § RF granskar riksdagen rikets
styrelse och förvaltning. I 12 kap. RF
grundlagsfästs ett antal institut som utgör organ
för riksdagens kontrollmakt: konstitutionsutskottets
granskning av regeringens verksamhet,
misstroendeförklaring, justitieombudsmännen och
riksdagsrevisorerna (fr.o.m. 2003-07-01
Riksrevisionen). Enligt 4 kap. 16 § RO ingår i
respektive utskotts beredning av ärenden uppgiften
att följa upp och utvärdera riksdagsbeslut inom sitt
ämnesområde.
Riksdagskommittén fick i december 1998 i uppdrag
att utvärdera och se över utskottens verksamhet
beträffande uppföljning och utvärdering samt göra en
allmän översyn av riksdagens kontrollmakt på det
ekonomiska området. Enligt kommitténs direktiv
ställer införandet av mål- och resultatstyrning inom
staten och budgetprocessens ändrade utformning nya
krav på aktörerna i budgetprocessen, så även på
riksdagen. Riksdagens arbete med uppföljning,
utvärdering, revision och annan kontroll är en del
av denna process och behöver naturligen utvecklas i
takt med att verksamheten utvecklas hos övriga
aktörer. Om inte riksdagen tar en aktiv roll i
utvärdering och kontroll av de politiska effekterna
av riksdagens beslut finns risk för att
möjligheterna till politisk styrning från riksdagens
sida urholkas.
Riksdagskommittén anförde i sitt huvudbetänkande
Riksdagen inför 2000-talet (se förs. 2000/01:RS1)
att den nya styrmodellen förutsätter ett flöde av
styr- och kontrollinformation. Kommittén menade
vidare att det numera ställs formella krav på
myndigheterna att upprätta årsredovisningar med både
resultatredovisningar och resultat- och
balansräkningar. Den konstaterade även att
revisionen getts en förstärkt ställning; alla
årsredovisningar revideras av Riksrevisionsverket,
revisionsberättelserna underställs regeringen och de
viktigaste iakttagelserna i revisionen anmäls av
regeringen till riksdagen. Kommittén ansåg att
riksdagen i ökad utsträckning skulle följa upp och
utvärdera fattade beslut för att åstadkomma ett
bättre berednings- och beslutsunderlag i den
politiska styr- och beslutsprocessen.
Formerna för det statliga budgetarbetet regleras i
RF, RO och lagen (1996:1059) om statsbudgeten
(budgetlagen). Enligt 2 § budgetlagen skall
regeringen för riksdagen redovisa de mål som åsyftas
och de resultat som uppnåtts på olika
verksamhetsområden. Enligt 44 § samma lag fastslås
att regeringen är redovisningsskyldig inför
riksdagen för statens medel och de övriga tillgångar
som enligt 9 kap. 8 § RF står till regeringens
disposition.
I förordningen (2000:605) om årsredovisning och
budgetunderlag anger regeringen bestämmelser om
årsredovisning m.m. för myndigheter som lyder
omedelbart under regeringen. Enligt 2 kap. 4 § i
förordningen anger regeringen bestämmelser för
årsredovisningarnas innehåll. Enligt dessa
bestämmelser skall årsredovisningen bestå av
- resultatredovisning,
-
- resultaträkning,
-
- balansräkning,
-
- anslagsredovisning,
-
- finansieringsanalys,
-
- noter.
-
Myndighetens årsredovisning skall även innehålla en
sammanställning över väsentliga uppgifter från
resultaträkning, balansräkning och
anslagsredovisning. Sammanställningen skall även
innehålla uppgifter om låneram, anslagskredit samt
vissa nyckeltal. Myndigheten skall i
årsredovisningen även lämna information om andra
förhållanden av väsentlig betydelse för regeringens
uppföljning och prövning av verksamheten.
Enligt 3 kap. 1 § samma förordning skall
myndigheterna redovisa och kommentera verksamhetens
resultat i förhållande till de mål och i enlighet
med de krav på återrapportering som regeringen har
angett i regleringsbrev eller i något annat beslut.
I de fall regeringen inte beslutat om krav på
återrapportering skall myndigheten redovisa och
kommentera hur prestationerna har utvecklats med
avseende på volym, intäkter, kostnader och kvalitet.
Enligt 9 kap. 4 och 5 §§ samma förordning beslutar
regeringen varje år vilka verksamheter som skall
genomgå fördjupad prövning. Myndigheternas underlag
för regeringens fördjupade prövning skall lämnas i
en särskild rapport senast den 15 januari det år
regeringen bestämmer. Underlaget skall innehålla en
sammanfattande resultatanalys och förslag till
inriktning och finansiering av verksamheten för det
eller de budgetår underlaget avser. I
resultatanalysen skall verksamheten utvärderas och
redovisas i förhållande till de mål för verksamheten
som regeringen fastställt
I enlighet med Riksdagskommitténs förslag (se förs.
2000/01:RS1) har riksdagen uttalat att det vore
önskvärt att regeringen fr.o.m. år 2003 lämnar
resultatskrivelser på alla utgiftsområden (bet.
2000/01:KU23, rskr. 2000/01:273-276). I
budgetpropositionen för 2003 delar regeringen
riksdagens uppfattning att skrivelserna bör
integreras i det ordinarie budgetarbetet, för att
bl.a. stödja riksdagens ökade fokus på uppföljning
och utvärdering (prop. 2002/03:1 utg.omr. 2 s. 31).
Eftersom resultatskrivelser är ett nytt inslag i
budgetprocessen är det enligt regeringen väsentligt
att de utvecklas i dialog mellan riksdagsutskotten
och Regeringskansliet. Att ha som ambition att redan
2003 lämna resultatskrivelser för alla
utgiftsområden bedömer regeringen som alltför
optimistiskt. I stället förordar regeringen ett
successivt införande över ett antal år.
Under 2002 har regeringen lämnat ett antal
skrivelser till riksdagen vilka har karaktären av
resultatskrivelser. Som exempel kan nämnas
skrivelserna Sveriges genomförande av EU:s
sysselsättningsstrategi (skr. 2001/02:187) och
Kultur och delaktighet (skr. 2001/02:176) liksom
skrivelserna Utvecklingen inom den kommunala sektorn
(skr. 2001/02:102) och Sveriges nationella
hållbarhetsstrategi (skr. 2001/02:50). Dessa
regeringsskrivelser kan enligt regeringen ligga till
grund för en diskussion om utformning och omfattning
av kommande resultatskrivelser.
Utskottets ställningstagande
Utskottet anser att det pågående arbetet med att
utveckla resultatskrivelser på alla utgiftsområden
kommer att stärka riksdagens möjlighet att i
framtiden utöva sin kontrollmakt och följa upp
effekterna av beslut som riksdagen har fattat.
Utskottet anser mot denna bakgrund att det inte
behövs något tillkännagivande i enlighet med vad som
yrkas i motion 2002/03:K250 (s). Motionen avstyrks.
Tillsättning av högre statliga
tjänster m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker ett motionsyrkande om
ändrat förfarande vid tillsättning av högre
statliga tjänster och hänvisar bl.a. till ny
statistik som visar att andelen
generaldirektörer med politisk bakgrund har
minskat sedan slutet av 1980-talet samt till
pågående utredningsarbete. Vidare avstyrker
utskottet med hänvisning till pågående arbete
ett motionsyrkande om begränsning av
medborgarskapskrav vid tjänstetillsättningar.
Jämför reservationerna 7 (m, fp, kd, mp) och
8 (mp).
Motioner
I motion 2002/03:K379 (yrkande 18) av Bo Lundgren
m.fl. (m) föreslås att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening att regeringens
utnämningsmakt bör reformeras i syfte att öka
genomlysningen vid tillsättningen av statliga
myndighets- eller verkschefer och andra högre
tjänster. Mot bakgrund av grundlagens krav på
saklighet vid statliga tjänstetillsättningar är det
enligt motionärerna anmärkningsvärt att regeringen i
stor utsträckning tycks använda utnämningsmakten som
ett belöningsinstrument för det egna eller
närstående partiers företrädare. En möjlighet att
motverka detta vore att låta kandidater till högre
tjänster frågas ut offentligt inför det
riksdagsutskott som bereder ärenden som rör
myndighetens eller verkets område.
I motion 2002/03:Sf289 (yrkande 16) av Peter
Eriksson m.fl. (mp) föreslås att riksdagen begär att
regeringen lägger fram förslag till ändring av
kravet om svenskt medborgarskap vid tillsättningar.
Detta krav bör begränsas väsentligt och omfatta
betydligt färre anställningar och tillsättningar.
Som exempel nämner motionärerna att det inte finns
hållbara skäl att utestänga icke-svenska medborgare
från att vara nämndemän i domstolar.
Bakgrund
Allmänt om tillsättning av statliga tjänster
och bedömningsgrunder därvid
Enligt 11 kap. 9 § regeringsformen (RF) tillsätts
tjänst vid en domstol eller vid en
förvaltningsmyndighet som lyder under regeringen av
regeringen eller av en myndighet som regeringen
bestämmer. Vid tillsättning av statlig tjänst skall
avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom
förtjänst och skicklighet.
Närmare bestämmelser om tillsättning av statliga
tjänster finns i lagen (1994:260) om offentlig
anställning (LOA). Enligt 4 § skall skickligheten
sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för
något annat. I förarbetena till lagen (prop.
1993/94:65) påpekades att förtjänst och skicklighet
i RF nämns endast som exempel och att även andra
sakliga grunder kan vägas in vid bedömningen. Enligt
4 § anställningsförordningen (1994:373), som trädde
i kraft samtidigt med 1994 års lag om offentlig
anställning, skall myndigheten utöver skickligheten
och förtjänsten också beakta sådana sakliga grunder
som stämmer överens med allmänna arbetsmarknads-,
jämställdhets-, social- och sysselsättningspolitiska
mål.
Myndighetschefer och vissa andra chefer tillsätts
normalt för en bestämd tid, i allmänhet sex år
första gången och därefter tre år per period. Enligt
33 § LOA får chefen för ett statligt affärsverk
eller för Statens arbetsgivarverk - om denne är
anställd för bestämd tid - skiljas från sin
anställning före utgången av denna tid, om det är
nödvändigt av hänsyn till verkets bästa. Är chefen
för någon annan förvaltningsmyndighet som lyder
omedelbart under regeringen anställd för bestämd tid
får han eller hon förflyttas till en annan statlig
anställning som tillsätts på samma sätt om det är
påkallat av organisatoriska skäl eller annars är
nödvändigt med hänsyn till myndighetens bästa.
I regeringens proposition 1997/98:136 Statlig
förvaltning i medborgarnas tjänst har regeringen
redogjort för sin bedömning av chefsförsörjningen i
statsförvaltningen. Regeringen har enligt
propositionen (s. 50 f.) mot bakgrund av
utnämningsmaktens ökade betydelse sett över sin
chefspolicy och utvecklat riktlinjer för
beredningsprocessen inom Regeringskansliet. Särskild
uppmärksamhet skall ägnas åt att bredda
rekryteringsbasen och få en bättre balans av
kompetens och erfarenheter i kollektivet av
myndighetschefer.
Chefspolicyn omfattar rekrytering, introduktion,
chefsutveckling, mål- och resultatdialog, rörlighet
samt löner och anställningsvillkor.
I fråga om rekryteringen av myndighetschefer anges
att den skall ske utifrån preciserade krav, ett
brett sökförfarande och ett omsorgsfullt
urvalsförfarande. En skriftlig kravprofil, baserad
på myndighetens nuvarande och kommande verksamhet,
skall alltid tas fram innan sökandet efter
kandidater påbörjas. Särskild vikt bör läggas vid
ledaregenskaper och tidigare erfarenheter som chef.
Ett brett sökförfarande innebär att regeringen söker
kandidater även från näringslivet, kommuner och
landsting. Vidare skall det så långt möjligt alltid
finnas en kvinnlig kandidat med i det slutliga
urvalet. Målet att rekrytera så kvalificerade ledare
som möjligt inom statsförvaltningen skall uppnås
genom att ta vara på den kompetens som finns bland
såväl kvinnor som män.
Enligt Statsrådsberedningens PM 1997:4
Samrådsformer i Regeringskansliet har statsministern
särskild betydelse vid beredningen av
utnämningsärenden, och flertalet utnämningar skall
beredas gemensamt med Statsrådsberedningen.
I skrivelsen Regeringens förvaltningspolitik (skr.
2000/01:151) lämnade regeringen 2001 en redogörelse
för arbetet med genomförandet av regeringens
förvaltningspolitiska handlingsprogram och en allmän
lägesbeskrivning avseende olika områden, bl.a.
chefsförsörjning. En av åtgärderna i
handlingsprogrammet som anges i skrivelsen är att
utveckla regeringens chefsprogram för
myndighetschefer.
I budgetpropositionen för 2003 redogör regeringen
bl.a. för utvecklingsinsatser för myndighetschefer
och för ledamöter i statliga styrelser, nämnder och
råd (prop. 2002/03:1 utg.omr. 2 bil. 1).
Statskontoret har på eget initiativ genomfört en
studie om regeringens utnämningsmakt. I studien har
jämförts hur det går till när verkschefer rekryteras
i Sverige med hur det går till i Danmark, England
och Holland. Studien har publicerats under rubriken
Det viktiga valet av verkschef (1999:21).
I studien pekas på att om man vill vidta åtgärder
för att öka förståelsen, trovärdigheten och
öppenheten vad gäller regeringens utövning av
utnämningsmakten kan man diskutera kompletterande
eller stödjande insatser under en eller flera av
följande faser i utnämningsprocessen:
- sök- och urvalsfasen,
-
- utnämningsfasen,
-
- uppföljningsfasen.
-
Såvitt avser sök- och urvalsfasen pekas i studien på
att regeringen skulle kunna bredda beslutsunderlaget
för sina verkschefsutnämningar genom att ta fram
skriftliga kravprofiler, annonsera ut lediga
verkschefstjänster, ta stöd av professionella
chefsrekryterare, använda professionella
urvalsmetoder och ingående anställningsintervjuer
med flera kandidater samt referenstagning. Ett
sådant mer formaliserat urvalsförfarande skulle
enligt studien ställa krav på större
beredningsresurser än vad regeringen nu har till
sitt förfogande.
Såvitt avser utnämningsfasen anges att i de
studerade länderna prövats vägen att regeringen tar
råd inför enskilda utnämningsbeslut av någon form av
fristående organ med uppgift att bilda sig en
uppfattning om och rangordna de mest kvalificerade
kandidaterna. Organet skulle utses av regeringen och
bestå av fyra eller fem personer med hög integritet
och ingående erfarenhet av såväl offentlig som
ideell och privat verksamhet.
I en nyligen utgiven rapport av Expertgruppen för
studier i offentlig ekonomi (ESO) har bl.a.
studerats politisk bakgrund bland generaldirektörer
(Ds 2003:7). År 2001 hade enligt undersökningen 33 %
av generaldirektörerna politisk bakgrund (statsråd,
statssekreterare, riksdagsman, politisk sakkunnig,
landstings- eller kommunalråd), 15 % hade haft en
opolitisk befattning inom Regeringskansliet
(expeditions- och rättschefer, departementsråd eller
kansliråd) och 52 % hade "annan bakgrund".
Utvecklingen sedan slutet av 1980-talet har varit
att andelen generaldirektörer med politisk bakgrund
minskat (42 % år 1989). Utvecklingen av andelen
generaldirektörer med opolitisk bakgrund inom
Regeringskansliet har gått i samma riktning (26 % år
1989). I stället har andelen generaldirektörer med
"annan bakgrund" ökat (32 % år 1989). Av de
generaldirektörer som utsågs under perioden oktober
1999-15 januari 2002 hade 21 % politisk bakrund.
Undersökningen visar också att andelen
generaldirektörer med politisk respektive icke-
politisk bakgrund inte skiljer nämnvärt mellan
myndigheter med olika antal anställda.
Konstitutionsutskottet har vid ett flertal
tillfällen inom ramen för sin granskning av
statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas
handläggning granskat regeringens utnämningar till
statliga chefstjänster. I samband med utskottets
granskning under 2001/02 års riksmöte inhämtade
utskottet en promemoria i ärendet från
Regeringskansliet och höll utfrågning med
statsminister Göran Persson (bet. 2001/02:KU20). I
promemorian framhöll regeringen att den sedan 1995
har en samlad policy för chefsförsörjningen
(Regeringens chefspolicy. Kvalitet i den statliga
chefsförsörjningen, Justitiedepartementet 2000). I
regeringens arbete med utnämningar av nya
myndighetschefer skall enligt denna policy särskild
vikt läggas vid ledaregenskaper och tidigare
erfarenheter som chef. Ett brett sökförfarande skall
möjliggöra att chefer rekryteras även från
näringslivet, kommuner och landsting. Vidare
anfördes att huvuddelen av myndighetscheferna kommer
från annan statlig anställning (48 från statlig
chefsanställning och 10 från politisk
anställning/verksamhet). 10 % kommer direkt från en
anställning inom näringslivet och 6 % har kommunal
bakgrund. I sitt ställningstagande hänvisade
utskottet till tidigare granskning av regeringens
utnämningspolitik, varvid utskottet gjort
bedömningen att den omständigheten att en person har
en politisk bakgrund inte skall vara
diskvalificerande vid tillsättningen av t.ex. en
generaldirektörstjänst, så länge endast sakliga
grunder som förtjänst och skicklighet tillämpas vid
tillsättningen. Utskottet har i stället velat
framhålla att politisk erfarenhet ofta kan vara en
viktig erfarenhet när det gäller att leda offentliga
verksamheter. Att det är svårare att rekrytera
personer från näringslivet kunde enligt utskottet ha
ett samband med de högre lönenivåer som ofta
tillämpas i näringslivet. Detta kunde också vara en
förklaring till att det kan uppfattas som att det
föreligger en politisk obalans i
tillsättningsärendena. Granskningen föranledde i
denna del inga ytterligare uttalanden från
utskottet.
Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande
2000/01:KU11 motioner angående
tillsättningsförfarandet för högre statliga
tjänster. Såvitt gällde utnämningen av domare ansåg
utskottet att beredningen av betänkandet
Domarutnämningar och domstolsledning (se nedan)
borde avvaktas och avstyrkte motionerna i denna del.
Utskottet ansåg vidare att den nämnda beredningen
var av intresse även för bedömningen av
tillsättningsförfarandet för andra högre tjänster,
och utskottet såg inte någon anledning till åtgärd
med anledning av övriga motioner angående
tillsättningsförfarandet för högre statliga
tjänster.
Även i betänkande 2001/02:KU24 behandlade
konstitutionsutskottet motioner angående
tillsättningsförfarandet för högre statliga
tjänster. Utskottet vidhöll sitt tidigare
ställningstagande och avstyrkte motionerna.
Kommittén om domstolschefens roll och
utnämningen av högre domare
Med anledning av ett tillkännagivande från riksdagen
har formerna för tillsättandet av de högre
domartjänsterna varit föremål för utredning (bet.
1997/98:JuU24 s. 3 f., rskr. 1997/98:228). I sitt
betänkande Domarutnämningar och domstolsledning -
frågor om utnämning av högre domare och
domstolschefens roll (SOU 2000:99) har den
parlamentariska kommittén lämnat sitt förslag. I
betänkandet sägs att regeringen även
fortsättningsvis bör vara det organ som utnämner de
högre domarna och att den inte bör kunna delegera
uppgiften att utnämna ordinarie domare. Beredningen
av utnämningen till högre domarbefattningar bör
enligt betänkandet inledas i ett särskilt från såväl
riksdag som regering organisatoriskt självständigt
beredningsorgan, en förslagsnämnd, som lämnar
regeringen förslag på lämpliga kandidater.
Förslagsnämnden bör vara lagreglerad. Alla lediga
befattningar bör tillkännages offentligt och ett
system med intresseanmälningar införas. Nämnden
skall lämna regeringen ett offentligt förslag på
lämpliga kandidater till högre befattningar.
Regeringen skall enligt kommittébetänkandet kunna
välja fritt bland de personer som nämnden fört upp
på förslag. Om regeringen vill utse någon person som
nämnden inte fört upp på förslag, skall regeringen
anmäla det till justitieutskottet, som skall hålla
offentlig utfrågning. Om utskottet därefter yttrar
sig till förmån för någon av kandidaterna skall
regeringen vara bunden av yttrandet.
Utredningens betänkande har remissbehandlats och
bereds för närvarande i Regeringskansliet. För att
inte föregripa beredningsarbetet har
justitieutskottet under innevarande riksmöte
avstyrkt motioner om större öppenhet vid utnämningen
av högre domare (bet. 2002/03:JuU1).
Medborgarskapskrav vid tillsättning av tjänster
11 kap. 9 § tredje stycket RF innehåller
bestämmelser om i vilken utsträckning svenskt
medborgarskap krävs för innehav eller utövande av
offentliga anställningar (tjänster) och uppdrag. Som
huvudregel gäller att utlänningar är likställda med
svenska medborgare i fråga om behörighet att få
statliga eller kommunala anställningar eller
uppdrag. Det finns emellertid ett stort antal
undantag från huvudregeln om likställdhet. Krav på
svenskt medborgarskap för vissa statliga
anställningar eller uppdrag uppställs direkt i 11
kap. 9 § tredje stycket RF. Enligt nämnda föreskrift
får endast den som är svensk medborgare inneha eller
utöva domartjänst, ämbete som lyder omedelbart under
regeringen, tjänst eller uppdrag såsom chef för
myndighet som lyder omedelbart under riksdagen eller
regeringen eller såsom ledamot av sådan myndighet
eller dess styrelse, tjänst i Regeringskansliet
närmast under statsråd eller tjänst som svenskt
sändebud. Även i annat fall får endast den som är
svensk medborgare inneha tjänst eller uppdrag, om
tjänsten eller uppdraget tillsätts genom val av
riksdagen. I övrigt får krav på svenskt
medborgarskap för behörighet att inneha eller utöva
tjänst eller uppdrag hos staten eller kommun
uppställas endast i lag eller enligt förutsättningar
som anges i lag.
Utöver den grundläggande regleringen i 11 kap. 9 §
tredje stycket RF finns det även några
specialbestämmelser i RF som uppställer krav på
svenskt medborgarskap som behörighetsvillkor för
vissa anställningar och uppdrag. Bestämmelserna
avser riksdagsledamöter (3 kap. 10 § jfr 2 § första
stycket RF), den som tjänstgör som statschef (5 kap.
2 § första stycket RF) och statsråd (6 kap. 9 §
första stycket RF). För behörigheten att vara
statsråd krävs svenskt medborgarskap sedan minst tio
år.
I övrigt uppställs krav på svenskt medborgarskap
för statliga anställningar främst i LOA. Enligt 5 §
får bara svenska medborgare ha en anställning som
åklagare eller polis eller ha en militär
anställning. I 6 § första stycket ges regeringen
befogenhet att föreskriva, eller för särskilda fall
besluta, att vissa kategorier av anställningar skall
förbehållas svenska medborgare, nämligen
anställning inom Regeringskansliet eller
utrikesförvaltningen,
statlig anställning som kan vara förenad med
myndighetsutövning eller handläggning av frågor
som rör förhållandet till andra stater eller till
mellanfolkliga organisationer,
statlig anställning som kan medföra kännedom om
förhållanden som är av betydelse för landets
säkerhet eller för andra viktiga, allmänna eller
enskilda ekonomiska intressen.
De befogenheter som regeringen har enligt andra och
tredje punkterna ovan utövas i fråga om arbetstagare
hos riksdagen eller dess myndigheter av riksdagen
eller den myndighet som riksdagen bestämmer (6 §
andra stycket LOA).
Därutöver uppställs krav på svenskt medborgarskap
som behörighetsvillkor för offentliga anställningar
eller uppdrag i olika författningar som har lagstöd
i 11 kap. 9 § tredje stycket RF eller i 6 § LOA.
Kommittén om Medborgarskap
I december 2000 överlämnade Kommittén om
Medborgarskap betänkandet Medborgarskap i svensk
lagstiftning (SOU 2000:106) till regeringen.
Kommitténs uppdrag har varit att göra en översyn av
krav på svenskt medborgarskap och andra krav
relaterade till medborgarskap i lagstiftningen.
En ledande princip för kommitténs arbete var att
lika rättigheter och skyldigheter skall gälla i
största möjliga utsträckning för landets invånare.
Utgångspunkten var att medborgarskapskrav i
lagstiftningen skall tas bort om det inte är sakligt
motiverat att behålla kraven.
Beträffande offentliga anställningar och uppdrag
konstaterade kommittén att dagens regelverk är
oöverskådligt och omfattar fler anställningar och
uppdrag än vad som är sakligt motiverat. Enligt
kommittén bör därför regelverket ersättas av ett
mindre omfattande och tydligare system. Krav på
svenskt medborgarskap som behörighetsvillkor för
offentliga anställningar och uppdrag bör behållas
när det är motiverat med hänsyn till rikets säkerhet
eller förhållandet till andra stater. Även viss
verksamhet inom staten som på ett ingripande sätt
berör enskildas rättsförhållanden bör alltjämt
förbehållas den som är svensk medborgare. I grundlag
bör i första hand fästas krav på svenskt
medborgarskap för de viktigaste anställningarna
eller uppdragen hos de högsta statsorganen samt hos
organ med funktioner inom ramen för den
konstitutionella kontrollen. Beträffande övriga
anställningar eller uppdrag för vilka krav på
svenskt medborgarskap är sakligt motiverat är det
enligt kommitténs uppfattning tillräckligt att
kravet uppställs i lag eller enligt förutsättningar
som anges i lag. Kommittén ansåg även att regeringen
bör ha kvar sin befogenhet enligt 6 § första stycket
LOA att förordna eller för särskilda fall besluta om
krav på svenskt medborgarskap för statliga
anställningar. Regeringens kompetens bör i detta
avseende vidgas på så sätt att den förutom
anställningar även omfattar uppdrag hos staten.
Vidare ansåg kommittén, mot bakgrund av de
utgångspunkter som enligt kommitténs bedömning bör
gälla för ett reformerat regelsystem, att de
särskilda förutsättningar som föreskrivs för
regeringens kompetens bör ändras. Kommittén föreslog
att regeringen skall ha befogenhet att föreskriva
eller för särskilda fall besluta att bara svenska
medborgare får ha eller utöva statlig anställning
eller uppdrag
- som kan medföra kännedom om omständigheter som är
av betydelse för rikets säkerhet,
-
- som kan vara förenat med handläggning av frågor
som rör förhållandet till andra stater eller till
mellanfolkliga organisationer,
-
- som kan vara förenat med myndighetsutövning som på
ett ingripande sätt berör enskildas
rättsförhållanden.
-
Bland anställningar och uppdrag för vilka det i dag
råder medborgarskapskrav och för vilka kommittén
ansåg att medborgarskap även framöver bör ställas
som absolut krav kan nämnas statsråd, domare,
särskilda ledamöter i allmän domstol och allmän
förvaltningsdomstol, åklagare och polis.
Bland anställningar och uppdrag för vilka det i
dag råder medborgarskapskrav och för vilka kommittén
ansåg att medborgarskap framöver inte alltid bör
ställas som krav kan nämnas statssekreterare,
svenskt sändebud och ämbete och chef för myndighet
som lyder omedelbart under regeringen.
Bland anställningar och uppdrag för vilka det i
dag råder medborgarskapskrav och för vilka kommittén
ansåg att medborgarskap framöver inte bör ställas
som krav kan nämnas nämndemän, jurymän,
tingsnotarier, länsrättsnotarier och kronofogde.
Kommittén föreslog även bl.a. att krav på svenskt
medborgarskap eller medborgarskap inom EU eller EES
avskaffas för antagning till ledamot i Sveriges
advokatsamfund.
I propositionen Avskaffande för medborgarskapskrav
för advokater m.fl. (prop. 2001/02:92) föreslog
regeringen bl.a. ändring i rättegångsbalkens regler
som innebär att krav på svenskt medborgarskap eller
medborgarskap inom EU eller EES för antagning till
ledamot i Sveriges advokatsamfund avskaffas. I
propositionen meddelade regeringen att kommitténs
förslag i övriga delar är föremål för fortsatt
beredning i Regeringskansliet.
Justitieutskottet behandlade regeringens förslag i
betänkandet Avskaffande av medborgarskapskrav för
advokater m.fl. (bet. 2001/02:JuU20). Utskottet
föreslog att riksdagen skulle bifalla propositionen.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 2001/02:247).
Lagändringarna trädde i kraft den 1 juli 2002. I
sitt betänkande framhöll utskottet att målsättningen
på sikt bör vara att utlänningar bosatta i Sverige i
största möjliga utsträckning skall åtnjuta lika
rättigheter som svenska medborgare. En utgångspunkt
för integrationspolitiken är att alla som bor i
Sverige skall ha lika rättigheter, skyldigheter och
möjligheter. Det är därför, menade utskottet,
angeläget att olika hinder i yrkes- och
samhällslivet för personer med utländsk bakgrund i
möjligaste mån undanröjs.
Utskottets ställningstagande
Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende
fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst
och skicklighet. Den omständigheten att en person
har en politisk bakgrund skall enligt utskottet inte
vara diskvalificerande därvidlag, så länge endast
sakliga grunder är tillämpliga vid tillsättningen.
Utskottet vill i stället framhålla att politisk
erfarenhet ibland kan vara viktigt när det gäller
att leda offentliga verksamheter. Vidare visar
statistik att andelen generaldirektörer med politisk
bakgrund har minskat sedan slutet av 1980-talet. En
utredning, den s.k. Ansvarskommittén, ser för
närvarande över strukturen och uppgiftsfördelningen
inom samhällsorganisationen (dir. 2003:10). Enligt
utskottet kan Ansvarskommitténs arbete eventuellt
komma att beröra relationen mellan regeringen och de
statliga förvaltningsmyndigheterna på ett sätt som
får betydelse för utskottets uppfattning om
förfarandet vid tillsättningar av högre statliga
tjänster. Ytterligare diskussion om förfarandet vid
tjänstetillsättningar bör enligt utskottets mening
därför anstå tills utfallet av kommitténs arbete är
känt. Även beredningen i Regeringskansliet av
betänkandet Domarutnämningar och domstolsledning bör
avvaktas. Enligt vad utskottet tidigare uttalat är
denna beredning av intresse också för bedömningen av
tillsättningsförfarandet för andra högre tjänster än
domartjänster. Vad gäller tillsättning av högre
statliga tjänster ser utskottet mot denna bakgrund
inte någon anledning till åtgärd med anledning av
motion 2002/03:K379 (m) yrkande 18. Motionen
avstyrks.
Vad gäller medborgarskapskrav vid tillsättning av
statliga tjänster instämmer utskottet i
justitieutskottets uttalande från föregående
riksmöte, att det är angeläget att olika hinder i
yrkes- och samhällslivet för personer med utländsk
bakgrund i möjligaste mån undanröjs. Regeringen har
anfört att Kommittén om Medborgarskaps förslag är
föremål för fortsatt beredning. Med hänsyn till
detta anser utskottet att det tillsvidare inte är
nödvändigt med något sådant tillkännagivande som
begärs i motion 2002/03:Sf289 (mp) yrkande 16.
Motionen avstyrks därför.
Jämställdhet i förvaltningen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
pågående arbete inom Regeringskansliet
motionsyrkanden om dels ökad
kvinnorepresentation bland myndighetschefer
och ambassadörer, dels åtgärder för att komma
till rätta med osakliga löneskillnader för
handläggarna inom Regeringskansliet.
Motion
I motion 2002/03:A242 av Annelie Enochson m.fl. (kd)
föreslår motionärerna att riksdagen begär att
regeringen inför riksdagen redovisar hur man skall
öka kvinnorepresentationen bland myndighetschefer
och ambassadörer (yrkande 1). Motionärerna anser att
regeringen inte tillämpat sina egna
jämställdhetsdoktriner vid tillsättning av
myndighetschefer och ambassadörer, vilket resulterar
i fortsatt låga andelar kvinnor på ledande
positioner i myndigheter och ambassader.
Motionärerna föreslår också att riksdagen begär att
regeringen vidtar åtgärder för att komma till rätta
med osakliga löneskillnader för handläggarna i
Regeringskansliet (yrkande 21). Därvid anförs att
statistik för september 2002 visar att bland
handläggarna i exempelvis Justitiedepartementet
tjänar männen runt 4 000 kr mer per månad än
kvinnorna. Detta innebär enligt motionärerna att
löneskillnaden har ökat med nästan 1 000 kr sedan
augusti 2001.
Bakgrund
Gällande bestämmelser
I regeringsformen finns föreskrifter vilkas ändamål
bl.a. är att jämställdhet mellan män och kvinnor
skall tillförsäkras (1 kap. 2 §, 2 kap. 16 § och 11
kap. 9 § andra stycket). Därutöver syftar
jämställdhetslagen (1991:433) till att främja
jämställdheten i arbetslivet. Det är framför allt
arbetsförhållandena för kvinnor i jämförelse med män
som jämställdhetslagen inriktar sig på att
förbättra, genom att bl.a. främja jämn
könsfördelning och jämställda arbetsförhållanden,
kartlägga löneskillnader samt förbättra
rekryteringsprocessen.
Den 1 januari 2001 trädde en rad ändringar i
jämställdhetslagen i kraft (prop. 1999/2000:143,
bet. 2000/01:AU3, rskr. 2000/01:4). Förändringarna
innebär bl.a. att en definition av begreppet
likvärdigt arbete förts in i jämställdhetslagen.
Arbetsgivare åläggs att varje år kartlägga och
analysera dels bestämmelser och praxis om löner och
andra anställningsvillkor som tillämpas hos
arbetsgivaren, dels löneskillnader mellan kvinnor
och män som utför arbete som är att betrakta som
lika eller likvärdigt. Vidare skall arbetsgivaren
varje år upprätta en handlingsplan för jämställda
löner med redovisning av resultatet av
kartläggningen och analysen; skyldigheten gäller
dock inte arbetsgivare som vid senaste
kalenderårsskifte sysselsatte färre än tio
arbetstagare.
Könsfördelningen inom staten
Regeringen har sedan 1995 en samlad policy för
chefsförsörjningen, Regeringens chefspolicy -
kvalitet i den statliga chefsförsörjningen
(Justitiedepartementet 2000). Policyn beskrivs
utförligt i proposition 1997/98:136. Vad gäller
rekrytering av myndighetschefer innebär policyn att
det så långt möjligt alltid skall finnas en kvinnlig
kandidat med i det slutliga urvalet. Målet att
rekrytera så kvalificerade ledare som möjligt inom
statsförvaltningen skall uppnås genom att ta vara på
den kompetens som finns bland såväl kvinnor som män.
En prioriterad fråga i chefspolicyn är att arbetet
med att öka andelen kvinnliga myndighetschefer
fortsätter.
I budgetpropositionen för 2003 redgör regeringen
för könsfördelningen inom den statliga sektorn
(prop. 2002/03:1 utg.omr. 2 bil. 1). Enligt
redogörelsen är staten den sektor på arbetsmarknaden
som har den jämnaste könsfördelningen. Andelen
kvinnor i staten uppgick år 2001 till 45 %, vilket
innebär en ökning med en procentenhet sedan 2000. I
kommuner och landsting, där många av yrkesgrupperna
inom vård, skola och omsorg är kvinnodominerade, är
ca 80 % av personalen kvinnor. Andelen kvinnor i
privat sektor är ca 40 %. Av redogörelsen framgår
även att andelen kvinnor bland de anställda med
chefsuppgifter på olika nivåer har ökat i små steg
och nu uppgår till 23 %. Bland myndighetschefer
utnämnda av regeringen är andelen 29 %. Även bland
personalen inom kärnverksamheterna har andelen
kvinnor ökat, från 40 till 41 %. I stöd- och
supportfunktionerna har den däremot sjunkit från 60
till 57 %. Dessa förändringar belyser enligt
regeringen en fortsatt trendmässig ökning av andelen
kvinnor på mer kvalificerade eller
sakområdesinriktade befattningar.
Vidare betonar regeringen i budgetpropositionen
att jämställdhet mellan kvinnor och män är av
grundläggande betydelse i ett demokratiskt samhälle,
och att jämställdhet skall prägla den statliga
förvaltningen. Regeringens riktlinjer skall
fullföljas i de statliga myndigheternas
arbetsgivarpolitik. Regeringen understryker också
behovet av ytterligare aktiva åtgärder för att bl.a.
åstadkomma samma möjligheter till utveckling och
befordran för kvinnor och män.
Med anledning av en fråga (1999/2000:410) av
Helena Bargholtz (fp) till utrikesminister Anna
Lindh om könsfördelningen i Regeringskansliet
svarade utrikesministern i januari 2000 att den
ojämna könsfördelningen inom UD är ett problem. UD
har av tradition varit ett mansdominerat
departement. Utrikesministern framhöll dock att
uppföljningen av UD:s jämställdhetsplan visar att
jämställdheten på UD går framåt. Resultatet av UD:s
årliga handläggarantagning de senaste tio åren har
bidragit till att över 55 % av UD:s yngre
handläggare är kvinnor. Utnämningar av kvinnor till
mellangradsnivå (kansliråd och ambassadråd) har
ökat, vilket kommer att skapa ett brett underlag för
framtida utnämningar av kvinnliga chefer.
Utrikesministern ville också framhålla att
jämställdhetsaspekten beaktas mycket noga vid varje
ny chefsutnämning.
I en nyligen utgiven rapport av Expertgruppen för
studier i offentlig ekonomi (ESO) har bl.a.
utvecklingen av andelen kvinnliga generaldirektörer
över tid studerats (Ds 2003:7). Enligt
undersökningen har andelen kvinnliga
generaldirektörer ökat sedan slutet av 1980-talet,
från 10 % år 1989 till 28 % år 2001. Undersökningen
visar vidare att männen dominerar vid stora
myndigheter med fler än 200 anställda. Bland små
myndigheter med upp till 100 anställda utgör
kvinnorna en tredjedel av generaldirektörerna.
Andelen sjunker något bland myndigheter med mellan
100 och 200 anställda. När det gäller de större
myndigheterna med fler än 200 anställda är endast
drygt 20 % av generaldirektörerna kvinnor.
Finansutskottet behandlade i betänkande
2001/02:FiU27 en motion om att regeringen snarast
bör redovisa hur man skall öka
kvinnorepresentationen bland myndighetschefer och
ambassadörer. Utskottet avstyrkte motionen men
föreslog att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad utskottet anfört om
jämställdhetsaspekterna på den statliga
arbetsgivarpolitiken. Utskottet underströk att
målsättningen för regeringens chefspolicy inom
utrikesförvaltningen är att ytterligare öka andelen
kvinnliga chefer såväl ute som hemma. Utskottet
ansåg att denna målsättning måste genomsyra hela
personalpolitiken och komma till uttryck bl.a. i
jämställd basrekrytering och aktivt
befordringsarbete. Vidare ansåg utskottet det som
angeläget att man inom Regeringskansliet förbereder
utveckling av strategier för jämställd tillsättning
av utredare och styrelseordförande för att öka
möjligheten till att föra en medveten
jämställdhetspolitik även inom detta område. Det var
enligt utskottet värdefullt att Statens kvalitets-
och kompetensråd fortsätter att aktivt arbeta med
att förverkliga jämställdhetsmålen genom sådana
satsningar som exempelvis ett program med syftet att
exponera kvinnor som kandidater till högre
chefsbefattningar och ett mentorsprogram för
relativt nya chefer på mellannivå. Riksdagen följde
utskottet (rskr. 2001/02:327).
Löneskillnader inom staten
I budgetpropositionen för 2003 (prop. 2002/03:1
utg.omr. 2 bil. 1) redogör regeringen för
löneskillnader inom staten. Enligt lönestatistik
från Arbetsgivarverket var i september 2001
genomsnittslönen inom den statliga sektorn för män
23 800 kr och för kvinnor 20 500 kr, vilket innebär
att kvinnornas genomsnittslön omräknat till
heltidslöner, liksom 2000, uppgick till 86 % av
männens. Om lönerna för män respektive kvinnor som
arbetar vid samma myndighet och med likartade
arbetsuppgifter jämförs med hjälp av s.k. TNS
uppgick kvinnornas genomsnittslöner till 97 % i
förhållande till männens. Enligt budgetpropositionen
har Arbetsgivarverket i sina beräkningar med hänsyn
taget till förändringar i den statliga
befattningsstrukturen sett en positiv förändring på
denna punkt.
Vidare har enligt budgetpropositionen
Arbetsgivarverket undersökt hur stor den totala
löneskillnaden är mellan män och kvinnor inom staten
och sedan steg för steg tagit bort de delar av
löneskillnaden som statistiken kan visa sakliga skäl
för. Den löneskillnad som sedan återstår kallas den
oförklarade löneskillnaden. Inom denna ryms den
eventuella osakliga löneskillnaden, den som är
förbjuden i lag, men som inte kan fastställas utan
ingående analys på den enskilda arbetsplatsen.
Undersökningen, som avser tid före
jämställdhetslagens skärpning (se ovan), visar att
den totala löneskillnaden mellan kvinnor och män i
staten var 16,9 % år 2000 (kvinnorna tjänade alltså
83,1 % i förhållande till männen vid det
mättillfället). När sedan steg för steg hänsyn tas
till arbetstidens omfattning, befattningsnivå,
arbetsinnehåll och jämförelser enbart görs inom
respektive myndighet minskar löneskillnaden
successivt från 16,9 % till 3 %. I ett sista steg
beaktas även skillnader i bl.a. ålder och
utbildningsnivå, vilket minskar den löneskillnad som
lönestatistiken inte kan förklara, den oförklarade
löneskillnaden, till 1,8 %. Detta innebär alltså att
kvinnornas andel av männens lön uppgår till 98,2
procent med hänsyn taget till det ovanstående. Detta
trots att det, menar Arbetsgivarverket, är betydligt
vidare grupper än de som har lika eller likvärdiga
arbeten som har jämförts. Det innebär enligt
Arbetsgivarverket att den eventuella löneskillnad
som är osaklig enligt jämställdhetslagen torde vara
mindre än så.
Enligt budgetpropositionen uppgav i förra årets
redovisningar sju av tio myndigheter att de vidtar
aktiva åtgärder för att eliminera eventuella
osakliga löneskillnader mellan könen, vilket är en
något högre andel än året dessförinnan. Även när det
gäller åtgärder för att ge kvinnor och män lika goda
möjligheter till utveckling och befordran har en
liten ökning skett. Över hälften av myndigheterna
uppgav att de vidtar aktiva åtgärder.
Regeringen har i regleringsbrev för budgetåret
2003 avseende statliga arbetsgivarfrågor gett
Arbetsgivarverket i uppdrag att senast den 30 juni
2003 särskilt rapportera hur löneskillnaderna mellan
kvinnor och män utvecklas i staten.
Löneskillnader inom Regeringskansliet
Konstitutionsutskottet har i sin granskning av
personalutvecklingen inom Regeringskansliet berört
frågan om jämställdhet ett antal gånger (bet.
1991/92:KU30 s. 39, 1993/94:KU30 s. 9, 1994/95:KU30
s. 30, 1997/98:
KU10 s. 5, 1999/2000:KU10 s. 6, 2000/01:KU10 s. 6
samt 2001/02:KU10 s. 9).
Under föregående års granskning (bet. 2002/03:KU10
s. 17 f.) granskade utskottet vissa personalgruppers
löner inom Regeringskansliet, nämligen personal som
sysslar med juridiskt utredningsarbete och allmänt
utredningsarbete i ålderskategorierna 30-49 och 50-
år. Lönestatistiken är indelad i s.k. TNS-familjer i
olika kvalifikationsnivåer. I de två utvalda
personalgrupperna granskade utskottet två
kvalifikationsnivåer, vilket ger en bild av hur
löneförhållandena ser ut i olika grupper. Den
framtagna statistiken visar att löneskillnaderna
bland chefsbefattningarna (dvs. den högre
kvalifikationsnivån) mellan män och kvinnor inom
juridiskt utredningsarbete i kategorin 30-49 år är
172 kr till förmån för de senare. I kategorin 50- år
finns en större löneskillnad mellan könen, som
innebär att männen tjänar ca 6 000 kr mer än
kvinnorna. Enligt Regeringskansliet beror
skillnaderna på skillnader i titlar mellan kvinnor
och män inom TNS-gruppen. Hälften av männen i
gruppen är expeditions-, rätts- eller
exp./rättschef, de öviga är departementsråd. Av
kvinnorna är endast en av fem expeditionschef, de
övriga är departementsråd. Expeditions-, rätts-
eller exp./rättschefer har högre medellöner än
departementsråd. I personalgruppen allmänt
utredningsarbete är löneskillnaderna mellan män och
kvinnor mindre. I kategorin 30-49 år är lönerna för
män 291 kr lägre än för kvinnor, och i åldersgruppen
50- år är lönerna för män 181 kr lägre än för
kvinnor.
Bland anställda i ålderskategorin 30-49 år med en
lägre kvalifikationsnivå än chef visar statistiken
att männen tjänar i genomsnitt 1 045 kr mer än
kvinnorna i personalgruppen juridiskt
utredningsarbete. I ålderskategorin 50- år tjänar
männen i genomsnitt 5 271 kr mer än sina kvinnliga
kolleger. I personalgruppen allmänt utredningsarbete
för anställda i gruppen 30-49 år överstiger männens
löner kvinnornas med 1 205 kr. I gruppen 50- år
tjänar männen i genomsnitt 2 491 kr mer än
kvinnorna. Enligt Regeringskansliet är en förklaring
till skillnaderna att en större andel av männen har
mer kvalificerade arbetsuppgifter och andra titlar
än kvinnorna.
Utskottet menade att granskningen lämnade belägg
för att löneskillnader mellan män och kvinnor finns
inom Regeringskansliet, i vissa viktiga hänseenden
till nackdel för kvinnorna, men utskottet gjorde
inte någon mer ingående bedömning av lönesituationen
hos myndigheten. Vidare menade utskottet att vad som
framkommit under granskningen ger vid handen att en
utveckling mot jämställdhet mellan könen i
Regeringskansliet eftersträvas men att det ännu
finns utrymme för ytterligare förbättringar i detta
hänseende. Utskottet anförde att det i vart fall
från konstitutionella utgångspunkter inte hade
anledning att göra några vidare uttalanden i frågan.
Som omnänts ovan skall arbetsgivare enligt
jämställdhetslagen (1991:433) varje år kartlägga och
analysera dels bestämmelser och praxis om löner och
andra anställningsvillkor som tillämpas hos
arbetsgivaren, dels löneskillnader mellan kvinnor
och män som utför arbete som är att betrakta som
lika eller likvärdigt (10 §). Vidare skall
arbetsgivaren varje år upprätta en handlingsplan för
jämställda löner med redovisning av resultatet av
kartläggningen och analysen (11 §).
Den 31 januari 2003 överlämnade Regeringskansliet
till Jämställdhetsombudsmannen den senast utarbetade
handlingsplanen för jämställda löner i
Regeringskansliet. I handlingsplanen kartläggs och
analyseras utfallet av 2002 års lönenivå.
Kartläggningen omfattar 4 291 anställda. Frikretsen,
som lönesätts av regeringen, ingår inte. Analysen
syftar till att upptäcka, åtgärda och förhindra
eventuella osakliga skillnader i lön och andra
anställningsvillkor mellan kvinnor och män. En
metodik för kartläggning av löner har tagits fram
som kan tillämpas för Regeringskansliet.
I handlingsplanen beskrivs lönejusteringar och
andra åtgärder som skall vidtas för att uppnå saklig
lön mellan kvinnor och män inom grupper som utför
likvärdigt arbete. Bland andra åtgärder i planen kan
nämnas att på sikt utjämna könsfördelningen bland
ambassadörer och attachéer och en större andel
kvinnor bland vissa grupper ämnessakkunniga och
departementssekreterare inom Regeringskansliet.
Utöver dessa åtgärder avses i kommande lönerevision
lönerna för kvinnor över 45 år i samtliga grupper av
anställda att ses över.
Vidare i handlingsplanen beskrivs åtgärder som
skall vidtas för att uppnå saklig lön för arbete som
är att betrakta som likvärdigt. Till grund för
åtgärderna ligger analys av skillnader mellan
kvinno- respektive mansdominerande grupper inom
Regeringskansliet som utför arbete som är att
betrakta som likvärdigt.
I handlingsplanen beskrivs även ett antal
ytterligare åtgärder som skall vidtas för ett
framgångsrikt jämställdhetsarbete inom
Regeringskansliet. Bland annat skall chefer i
ledande ställning genomgå utbildning om
jämställdhetsperspektivet vid rekrytering,
lönesättning och befordran, föräldraledigas
lönesättning och löneutveckling följas upp i
lönekartläggningar, och djupintervjuer av
föräldralediga kvinnor och män genomföras för att
skapa bättre förutsättningar för arbetstagarna att
kunna förena förvärvsarbete och föräldraskap.
Förvaltningschefen i Regeringskansliet har
inbjudits till konstitutionsutskottet och därvid
presenterat handlingsplanen.
Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande
2001/02:KU24 ett yrkande liknande det nu aktuella.
Utskottet gjorde bedömningen att löneskillnaderna
mellan män och kvinnor inom Regeringskansliet ger
anledning till fortsatt uppmärksamhet från
utskottets sida, men att det inte var nödvändigt med
ett tillkännagivande för regeringen i enlighet med
det yrkade. Motionen avstyrktes således.
Uskottets ställningstagande
Som utskottet konstaterat tidigare har staten ett
ansvar som föregångare och förebild på
jämställdhetsområdet (bet. 1999/2000:KU10 s. 9).
Utskottet vill i sammanhanget understryka att
gällande lagstiftning om jämställdhet i arbetslivet
syftar till att förbättra arbetsförhållandena för
kvinnor i jämförelse med män genom att bl.a. främja
jämn könsfördelning och jämställda
arbetsförhållanden, kartlägga löneskillnader samt
förbättra rekryteringsprocessen. Vad gäller
löneskillnader mellan kvinnor och män inom
Regeringskansliet vidhåller utskottet sin tidigare
bedömning att dessa ger anledning till fortsatt
uppmärksamhet från utskottets sida. Samtidigt
konstaterar utskottet att det inom Regeringskansliet
pågår arbete för jämställda löner. I arbetet ingår
även att utjämna könsfördelningen bland vissa
grupper av anställda. Utskottet ser positivt på
detta. Utskottet vill också framhålla vikten av att
det i det pågående arbetet även ges utrymme för
individuell lönesättning för att underlätta
rekrytering av personal från även den privata
sektorn. Mot bakgrund av det arbete som pågår anser
utskottet att det inte är nödvändigt med sådana
tillkännagivanden som begärs i motion 2002/03:A242
(kd) yrkandena 1 och 21. Motionsyrkandena avstyrks.
Regionalt ansvar i förvaltningen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
tidigare ställningstagande en motion om
riktlinjer för regionalt ansvar i statlig
förvaltningsverksamhet. Jämför reservation 9
(c).
Motion
I motion 2002/03:K332 av Inger Lundberg m.fl. (s)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om komp-
lettering av det förvaltningspolitiska
handlingsprogrammet med riktlinjer om all statlig
verksamhets ansvar för att bidra till regional
utveckling. Därvid anförs att det finns många goda
skäl för en komplettering av handlingsprogrammet med
ett avsnitt om den statliga förvaltningens ansvar
för en god utveckling i hela landet. Att finna goda
former för regional utveckling kräver enligt
motionärerna både medvetenhet, kunskap och
uthållighet från olika statliga aktörers sida och
måste ha stöd i klara mål hos respektive myndighet.
För att det skall bli verklighet krävs tydlighet i
alla de handlingsprogram som härrör från riksdag och
regering.
Bakgrund
I verksförordningen (1995:1322), som är tillämplig
på myndigheter under regeringen (1 §), anges att
myndighetschefer skall beakta de krav som ställs på
verksamheten när det gäller bl.a. regionalpolitiken
(7 §).
Enligt 2 § förordningen (1997:1258) med
länsstyrelseinstruktion svarar länsstyrelsen för att
länet utvecklas på ett sådant sätt att fastställda
nationella mål får genomslag, samtidigt som hänsyn
skall tas till regionala förhållanden och
förutsättningar. Länsstyrelsen skall särskilt med
ett samlat regionalt perspektiv i länet samordna
olika samhällsintressen inom myndighetens
ansvarsområde. Länsstyrelsen skall främja länets
utveckling och noga följa länets tillstånd samt
underrätta regeringen om vad som är särskilt viktigt
för regeringen att få veta om länet och händelser
som inträffat där. I 3 § anges att länsstyrelsen har
uppgifter inom bl.a. regionalpolitik och regional
näringspolitik.
Av 15 § kommittéförordningen (1998:1474) följer
att kommittéer och särskilda utredare i sina
betänkanden skall redovisa eventuella konsekvenser
av sina förslag i de fall då förslagen har betydelse
för den kommunala självstyrelsen och för
sysselsättning och offentlig service i olika delar
av landet.
I regeringens handlingsprogram En förvaltning i
demokratins tjänst - ett handlingsprogram
(Justitiedepartementet 2000) anger regeringen som
mål att medborgare och företag skall kunna få
information, ställa frågor, lämna uppgifter samt
uträtta andra ärenden när det passar dem oberoende
av geografisk belägenhet.
Under föregående riksmöte behandlade
konstitutionsutskottet i betänkande 2001/02:KU24 en
motion om riktlinjer för regionalt ansvar i statlig
förvaltning. Utskottet konstaterade att gällande
ordning får anses innebära att det åligger statliga
myndigheter att utifrån respektive myndighets
förutsättningar bidra till uppnåendet av
regionalpolitiska mål. Utskottet ansåg därför att
det inte behövdes något tillkännagivande i enlighet
med vad som yrkades och avstyrkte motionen.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 2001/02:258).
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att
gällande ordning får anses innebära att det åligger
statliga myndigheter att utifrån respektive
myndighets förutsättningar bidra till uppnåendet av
regionalpolitiska mål. Utskottet avstyrker därför
motion 2002/03:K332 (s).
HBT-kompetens inom offentlig sektor
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
pågående arbete ett motionsyrkande om höjd
kunskap och insikt om homosexuellas,
bisexuellas och transpersoners livsvillkor
(HBT-kompetens). Jämför reservation 10 (fp,
v, c, mp).
Motion
I motion 2002/03:K310 av Gabriel Romanus m.fl. (fp,
s, v, c, mp) anförs att det finns allvarliga
kunskapsbrister inom exempelvis hälso- och
sjukvården, utbildningsväsendet, rättsväsendet och
poliskåren samt socialtjänsten om homosexuellas,
bisexuellas och transpersoners (HBT) situation.
Motionärerna föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening att regeringen bör verka
för att personal vid myndigheter får bättre
kunskaper i HBT-frågor (yrkande 4).
Bakgrund
Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen skall den
offentliga makten utövas med respekt för alla
människors lika värde och för den enskilda
människans frihet och värdighet. Det allmänna skall
motverka diskriminering av människor på grund av
bl.a. sexuell läggning. Enligt 1 kap. 9 §
regeringsformen skall domstolar samt
förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör
uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin
verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt
iaktta saklighet och opartiskhet.
Enligt 4 § förvaltningslagen skall varje myndighet
lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan
hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens
verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den
utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans
art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens
verksamhet. Frågor från enskilda skall besvaras så
snart som möjligt.
Den 1 maj 1999 inrättades myndigheten Ombudsmannen
mot diskriminering på grund av sexuell läggning
(HomO). HomO skall dels se till att lagen (1999:133)
om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund
av sexuell läggning (HomoL) och lagen (2001:1286) om
likabehandling av studenter i högskolan följs, dels
enligt förordningen (1999:170) med instruktion för
Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell
läggning (HomOF) verka för att diskriminering på
grund av sexuell läggning inte heller förekommer på
andra områden i samhällslivet.
Enligt 2 § HomOF skall HomO efter samråd med
Folkhälsoinstitutet bl.a. ta initiativ till eller
medverka i upplysnings- och informationsverksamhet
samt andra opinionsbildande insatser som rör
diskriminering på grund av sexuell läggning. HomO
skall i sin verksamhet också upprätthålla kontakter
med organisationer vars verksamhet rör frågor om
sexuell läggning, övriga ombudsmän mot
diskriminering, universitet, högskolor och andra
myndigheter samt med landsting, kommuner och
organisationer på arbetsmarknaden.
Transsexualitet/transsexualism är inte en fråga om
sexuell läggning utan om könstillhörighet och faller
därför under Jämställdhetsombudsmannens (JämO)
ansvar.
Enligt regeringens regleringsbrev för budgetåret
2003 avseende Statens kvalitets- och kompetensråd
skall Statens kvalitets- och kompetensråd
identifiera och lyfta fram goda exempel från
statsförvaltningen, som andra myndigheter kan
studera och lära av. De goda exemplen skall spegla
centrala förvaltningspolitiska utvecklingsområden.
Områden som bör prioriteras är bl.a. mångfald och
kompetensförsörjning. Enligt vad utskottet har
inhämtat ingår inte HBT som ett särskilt område i
detta arbete.
Under 2001 lade regeringen fast inriktningen för
arbetet med att förebygga och motverka
diskriminering i regeringens handlingsplan mot
rasism, främlingsfientlighet, homofobi och
diskriminering (skr. 2000/01:59). I regeringens
nationella handlingsplan för mänskliga rättigheter
(skr. 2001/02:83), som lades fram i januari 2002,
tydliggjordes ombudsmännens roll i arbetet med de
mänskliga rättigheterna. I denna betonade regeringen
att kunskap om vad mänskliga rättigheter är och alla
människors lika värde är särskilt viktigt för
myndighetspersoner, och flera myndigheter bedriver
redan i dag utbildning om mänskliga rättigheter.
Regeringen ville särskilt framhålla vikten av att
anställda i den offentliga förvaltningen får del av
utbildning om mänskliga rättigheter. Regeringen
redovisade sin avsikt bl.a. att i t.ex.
regleringsbreven för 2002 ge ett antal myndigheter
och allmänna försäkringskassor i uppdrag att utbilda
sin personal om mänskliga rättigheter.
I regeringens budgetproposition för 2003 redogör
regeringen för insatser inom verksamhetsområdet
icke-diskriminering (prop. 2002/03:1 utg.omr. 14).
Verksamhetsområdet omfattar verksamheten vid HomO.
En omfattande del av HomO:s verksamhet består enligt
propositionen av utbildnings- och
informationsinsatser för att förebygga
diskriminering och förbättra kunskaperna om hur man
kan förhindra diskriminering och om hur den som
drabbats kan få upprättelse. Under 2001
aktualiserade HomO frågor som rör likabehandling
oavsett sexuell läggning inom många organisationer
och myndigheter, såsom fackförbund, försvaret,
Svenska kyrkan, polisen och åklagarväsendet. Ett
annat prioriterat område för HomO var enligt
propositionen att aktualisera frågor om icke-
diskriminering oavsett sexuell läggning när det
gäller barn och ungdomars situation, skola och
utbildning. HomO utvecklade under 2001 sitt
utbildnings- och informationsmaterial, både i
pappersform och på sin webbplats. Tillsammans med de
övriga ombudsmännen inrättade HomO en gemensam
webbplats: www.antidiskriminering.nu. Sidan riktar
sig till fackliga företrädare, arbetsgivare,
branschorganisationer och alla andra som arbetar för
att förebygga diskriminering. Utanför
verksamhetsområdet icke-diskriminering arbetar
enligt propositionen Statens folkhälsoinstitut med
frågor som rör diskriminering på grund av sexuell
läggning ur ett hälsoperspektiv. Institutet
initierar forskning, tar fram utbildningsmaterial,
anordnar seminarier, administrerar en
forskningsdatabas m.m.
I HomO:s årsredovisning för regeringen 2001
beskrivs myndighetens satsning på utbildning om
diskrimineringsfrågor och mänskliga rättigheter för
anställda inom rättsväsendet och närliggande
områden. Bland annat har HomO löpande medverkat i
utbildningen på Polishögskolorna i Stockholm och
Umeå; kontakter har också tagits med den nya
polishögskolan i Växjö. Skolorna har delvis olika
infallsvinklar på hur homo- och bisexualitet
behandlas i undervisningen, men i huvudsak sker det
med fokus på mänskliga rättigheter och
brottsofferproblematik. Avsikten är att säkerställa
att de människor som drabbas av brott med anknytning
till sexuell läggning får ett adekvat bemötande och
att brotten snabbt skall kunna klaras upp genom en
aktiv förundersökningsledning och snabb lagföring.
Under 2002 har en särskild arbetsgrupp inom
Regeringskansliet haft till uppgift att utarbeta
förslag till hur det framtida antirasistiska arbetet
skall utformas och bedrivas (Ds 2002:26). Arbetet
skall enligt uppdraget avse åtgärder mot rasism,
främlingsfientlighet och homofobi samt andra former
av antidemokratiska yttringar. Arbetsgruppen har
gjort en genomgång av det arbete som i dag bedrivs
på olika håll. Bland annat redovisas det arbete som
bedrivs eller skall bedrivas av Integrationsverket,
Statens folkhälsoinstitut, Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering, HomO och den nya myndigheten Forum
för levande historia. Arbetsgruppen föreslår bl.a.
att ett centrum mot rasism och andra former av
intolerans etableras i form av en ideell förening.
Inom centrumets ansvarsområden skall ligga att bl.a.
fungera som kontaktorgan för regeringen, myndigheter
och andra centrala aktörer och bedriva aktiv
verksamhet vad gäller dokumentation, information och
opinionsbildning. Enligt budgetpropositionen för
2003 avser regeringen att underlätta etablerandet av
ett sådant centrum (prop. 2002/03:1 utg.omr. 8).
I regeringens proposition Mål för folkhälsan (prop.
2002/03:35) lyfte regeringen fram att kunskapen om
homo-, bi- och transsexuellas levnadsvillkor och
hälsa alltjämt är begränsad. Det finns enligt
regeringen t.ex. inga nationella studier som visar
hur homo-, bi- och transsexuellas hälsa ser ut i
Sverige. Regeringen anförde att homo-, bi- och
transsexuella kvinnors och mäns hälsa i likhet med
många andra diskriminerade grupper är relaterad till
både diskriminering och livsstil. Bland annat nämner
regeringen att bristande kompetens inom hälso- och
sjukvården ofta leder till svårigheter att få
adekvat behandling, t.ex. rapporteras om
homosexuella kvinnors problem i kontakten med den
gynekologiska vården. I propositionen uttalar
regeringen att den avser att ge Statens
folkhälsoinstitut i uppdrag att, i samverkan med
berörda myndigheter och organisationer, följa upp
och analysera hälsan hos homo-, bi- och
transsexuella personer, med särskilt fokus på
ungdomar, samt lämna förslag till åtgärder som kan
förbättra deras levnadsvillkor.
Frågor om insatser för homosexuella m.fl. har
tidigare behandlats av justitieutskottet bl.a. i
betänkande 2001/02:JuU12. Utskottet avstyrkte där
ett yrkande liknande det nu aktuella bl.a. med
hänvisning till att det pågick arbete med den
inriktning som motionärerna efterfrågade.
Socialutskottet har i betänkande 2000/01:SoU13
behandlat och avstyrkt ett motionsyrkande liknande
det nu aktuella. Utskottet framhöll att det behövs
kraftfulla åtgärder för att på alla områden
motarbeta fördomar, okunskap och olika former av
diskriminering på grund av sexuell läggning. Detta
angavs vara av betydelse inte minst för att motverka
ohälsa. Vidare hänvisade utskottet till att det
nyligen åter hade framhållit vikten av att hälso-
och sjukvårdspersonalen har goda kunskaper om homo-,
bi- och transsexuellas behov av vård (bet.
2000/01:SoU10). Utskottet såg positivt på den av
regeringen framlagda handlingsplanen mot bl.a.
homofobi och diskriminering. I planen redogjordes
bl.a. för de åtgärder som vidtagits för att höja
personalkompetensen på området och för att motarbeta
sexuell diskriminering. Utskottet hänvisade till att
regeringen också avsåg att återkomma i vissa
frågeställningar bl.a. rörande transsexuella.
Utskottet förutsatte att regeringen fortsatte att
närmare kartlägga övriga problem och då det var
erforderligt lämnade förslag till hur dessa skall
lösas. Motionen fick enligt utskottet anses
åtminstone delvis tillgodosedd med det anförda. I
betänkande 2001/02:SoU13 behandlade socialutskottet
motioner om kompetens inom sjukvården i HBT-frågor.
Utskottet vidhöll sin uppfattning och avstyrkte
motionerna.
Konstitutionsutskottet har i betänkande
1999/2000:KU3 behandlat ett motionsyrkande om höjd
kompetens hos nyckelgrupper inom offentlig sektor
när det gäller kunskap om och insikt i homosexuellas
livsvillkor. Utskottet, som avstyrkte motionen,
hänvisade bl.a. till de riktlinjer för regeringens
fortsatta arbete med att utveckla den statliga
förvaltningen som hade lagts fram i proposition
1997/98:136 Statlig förvaltning i medborgarnas
tjänst. Vidare hänvisade utskottet till att
regeringen hade inrättat en särskild myndighet,
Statens kvalitets- och kompetensråd, som skall vara
central förvaltningsmyndighet med uppgift att i
medborgarnas intresse stödja och stimulera arbetet
med kvalitetsutveckling och kompetensförsörjning
inom den statliga förvaltningen. Utskottet uttalade
att det utgick från att myndigheterna prioriterar
utbildnings- och fortbildningsinsatser utifrån
respektive myndighets behov. I betänkande
2001/02:KU24 behandlade konstitutionsutskottet
motioner om behovet av höjd HBT-kompetens inom
offentlig sektor. Utskottet konstaterade att det
pågår arbete med den inriktning som motionärerna
efterfrågar och avstyrkte motionerna.
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets mening är det av stor vikt att
olika former för diskriminering av homosexuella,
bisexuella och transpersoner i samhället undanröjs.
Respekten för alla människors lika värde och för den
enskilda människans frihet och värdighet skall vara
vägledande för myndigheters agerande gentemot
enskilda. Härvidlag utgör brister som förekommer hos
myndigheters personal vad gäller kunskap om och
förståelse för ovan nämnda gruppers situation ett
problem. Utskottet anser att det är behövligt med
åtgärder för att höja och garantera kompetensen hos
nyckelgrupper inom offentlig sektor när det gäller
kunskap om och insikt i homosexuellas, bisexuellas
och transpersoners livsvillkor. Utskottet
konstaterar att regeringen har tagit initiativ till
att sådant arbete nu bedrivs av bl.a. Ombudsmannen
mot diskriminering på grund av sexuell läggning
(HomO) vad gäller homosexuella och bisexuella.
Regeringen har även tagit initiativ till en
uppföljning och analys av homo-, bi- och
transsexuella personers hälsa, vilken skall
resultera i förslag till åtgärder som kan förbättra
livsvillkoren för dessa grupper. Utskottet
förutsätter att regeringen även framöver
uppmärksammar hur de aktuella grupperna bemöts av
olika myndigheter och vid behov ser till att
ytterligare åtgärder vidtas. Mot denna bakgrund
anser utskottet att det tills vidare inte finns
behov av ett sådant tillkännagivande som begärs i
motion 2002/03:K310 (fp, s, v, c, mp) yrkande 4.
Motionsyrkandet avstyrks.
Särskilda informationsinsatser
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till bl.a.
pågående utredning en motion om
informationsinsatser för att minska de
negativa effekterna av medieskuggan i vissa
kommuner. Vidare avstyrker utskottet med
hänvisning till pågående arbete
motionsyrkanden om framtagande av
lättillgänglig och saklig information om
demokrati, mänskliga rättigheter, EU m.m.
Motioner
I motion 2002/03:K427 av Eva Arvidsson m.fl. (s)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att det är angeläget att med olika
insatser försöka minska de negativa effekterna av
den nuvarande medieskuggan som finns när det gäller
demokrati- och integrationsutveckling i Stockholms
län. Motionärerna refererar till en nyligen
publicerad forskningsrapport som visar att
medierapporteringen om kranskommuner runt Stockholm
är sporadisk och att de resurssvagare hushållen
sällan kommer i kontakt med medier som ger en vital
information om det svenska samhället.
I motion 2002/03:K383 av Gustav Fridolin (mp)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att regeringen bör ges i uppdrag att
utarbeta en lättillgänglig demokratifolder om
demokratiprinciper, våra grundlagar, innefattande
styrelseskicket och beslutsprocesser och mänskliga
rättigheter, samt EU:s konstitution och
behörighetskompetens och beslutsprocesser.
Existerande informationsmaterial bör ses över
specifikt med hänsyn till EU-medlemskapet och dess
betydelse för den svenska demokratin. Materialet bör
finnas tillgängligt på andra språk än svenska samt
för synskadade (yrkande 3). I motionen föreslås
också att riksdagen begär att regeringen återkommer
med åtgärder för att stimulera mer objektiv EU-
information. Motionären framhåller vikten av
objektiv, saklig information om EU som inte är av
marknadsföringskaraktär eller politiskt färgad
(yrkande 14).
Bakgrund
Storstadspolitiken
Regeringen lämnade i proposition 1997/98:165 förslag
till en nationell politik för storstadsregionerna.
Enligt förslaget syftar den nationella
storstadspolitiken till att bl.a. bryta den sociala
och etniska segregationen i storstadsregionerna och
att verka för jämlika levnadsvillkor för alla
invånare i storstäderna, oavsett ursprung och kön.
Regeringen framhöll bl.a. att den allmänna
samhällsinformationen skall göra det möjligt för
medborgarna att hävda sina idéer och intressen i den
demokratiska processen, och att ansvaret för denna
information främst ligger på de politiska partierna,
folkrörelserna och massmedierna (s. 118).
Regeringen beslutade i januari 1999 att tillsätta
en Storstadsdelegation med uppgift att utveckla och
samordna den nationella storstadspolitiken med målen
att verka för långsiktigt hållbar tillväxt och bryta
segregationen i de berörda områdena. Delegationen
skall i sitt arbete utgå från de mål och den
inriktning för storstadspolitiken som regeringen har
föreslagit i proposition 1997/98:165.
I budgetpropositionen för 2003 redogör regeringen
för storstadspolitikens övergripande mål för 2003
(prop. 2002/03:1 utg.omr. 8). Dessa är
- att ge storstadsregionerna goda förutsättningar
för långsiktigt hållbar tillväxt och därmed kunna
bidra till att nya arbetstillfällen skapas såväl
inom storstadsregionerna som i övriga delar av
landet (tillväxtmålet) samt
-
- att bryta den sociala, etniska och diskriminerande
segregationen i storstadsregionerna och att verka
för jämlika och jämställda levnadsvillkor för
storstädernas invånare (segregationsmålet).
-
Enligt budgetpropositionen har det
storstadspolitiska arbetet främst inriktats på målet
att bryta segregationen i storstäderna genom lokala
utvecklingsavtal med sju storstadskommuner om
insatser i de socioekonomiskt mest utsatta
stadsdelarna. Avtalens längd varierar mellan tre och
fem år och sträcker sig i dagsläget som längst till
och med 2005. I avtalen samlas cirka 600 statliga
och kommunala storstadspolitiska insatser i
sammanlagt 24 stadsdelar. Samtliga avtal har
reviderats en eller flera gånger. Enligt
budgetpropositionen har ett värderingsarbete av
rapporter, särskilda studier m.m. inletts och kommer
att ligga till grund för regeringens
ställningstagande till storstadspolitikens fortsatta
utformning.
Utöver ovan nämnda kan även noteras att regeringen
har gett en särskild utredare i uppdrag att beskriva
och analysera fördelningen av makt och inflytande
inom olika delar av det svenska samhället ur ett
integrationspolitiskt perspektiv (dir. 2000:57).
Utredaren bör bl.a. belysa eventuella samband mellan
bostadsort och makt och inflytande samt den
betydelse det segregerade boendet i framför allt
storstadsområdena kan ha för makt och inflytande.
Ett slutbetänkande skall lämnas senast den 31
december 2003.
Presstöd
Konstitutionsutskottet har under våren 2003
behandlat en motion i vilken yrkas att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om behovet av en allsidig utredning
av presstödet (bet. 2002/03:KU25). Enligt motionen
har presstödet varit oförmöget att påverka
situationen för de delar av landet som saknar lokala
medier, de kommuner som ligger i medieskugga. I
motionen nämns Stockholms kranskommuner som
samhällen som saknar egna massmedier och en lokal
nyhetsbevakning. Utskottet var för närvarande inte
berett att förorda en mer övergripande översyn av
presstödet och avstyrkte motionen. Utskottet ville
dock bl.a. understryka att den vidare och allt
tydligare bilden av att storstädernas förorter
befinner sig i medieskugga är oroande tecken när det
gäller möjligheterna att genom presstödet värna om
mångfalden och främja en allsidig nyhetsförmedling
och opinionsbildning. Utskottet förutsatte att det
som utskottet anfört utgör sådana omständigheter som
beaktas i de överväganden som enligt vad utskottet
inhämtat för närvarande görs inom
Kulturdepartementet rörande behovet av en
presstödsutredning.
Grundläggande information om demokrati m.m.
I propositionen Demokrati för det nya seklet (prop.
2001/02:80) föreslog regeringen en långsiktig
strategi för att värna och fördjupa folkstyrelsen.
Regeringen lyfter i propositionen bl.a. fram
betydelsen av stor demokratisk medvetenhet bland
medborgare, dvs. insikt om att det är medborgarna i
en demokrati som utgör demokratin. Skolningen i
demokratisk medvetenhet måste enligt regeringen
förbättras ytterligare. Särskild tyngd bör läggas
vid att utveckla metoder för att förankra ett
demokratiskt medvetande bland barn och unga. Vidare
menar regeringen att ansvaret för att uppnå en ökad
medvetenhet måste bäras av alla men vissa har ett
särskilt stort ansvar. Forskning och folkbildning
har av tradition haft en stark ställning i Sverige
vad gäller att öka kunskapen om samhället och
demokratin och att fostra medborgare i demokratisk
medvetenhet. Fri och från staten autonom forskning
och folkbildning har framöver fortsatt stor
betydelse. Regeringen vill i detta sammanhang
särskilt betona att skolan har en nyckelroll.
Därutöver bör även kommunerna och landstingens
betydelse framhållas. En viktig roll har exempelvis
även aktiva arkiv, bibliotek och museer. De kan både
erbjuda mötesplatser och ge möjligheter att hämta
kunskaper och insikter som ger redskap för att
aktivt kunna medverka i samhället. I propositionen
tar regeringen upp ett antal initiativ till att öka
kunskapen och insikten om demokratin. Förslag
presenteras när det gäller skolan liksom angående
introduktionsprogram m.m. för personer som har
erhållit uppehållstillstånd i Sverige. Därutöver
återges regeringens initiativ att inrätta en ny
myndighet, Forum för levande historia, samt en
nationell handlingsplan för de mänskliga
rättigheterna i Sverige (se nedan).
I januari 2002 presenterade regeringen en
nationell handlingsplan för de mänskliga
rättigheterna i en skrivelse till riksdagen (skr.
2001/02:83). I skrivelsen avser regeringen bl.a. att
låta utarbeta en informationsstrategi för att sprida
kunskap om de mänskliga rättigheterna, inrätta en
särskild hemsida om mänskliga rättigheter, sprida
handlingsplanen till kommuner, vissa statliga
myndigheter och enskilda organisationer m.fl.,
översätta en sammanfattning av innehållet i
handlingsplanen till engelska och till de erkända
minoritetsspråken och göra en sammanfattning av
innehållet i handlingsplanen tillgänglig på
talkassett.
Enligt budgetpropositionen för 2003 avser
regeringen att under 2003 inrätta en myndighet
benämnd Forum för levande historia (prop. 2002/03:1
utg.omr. 1). Myndighetens uppdrag skall vara att
främja arbete med, diskussion om och reflektion över
demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter i
samtiden med utgångspunkt i Förintelsen.
Riksdagsförvaltningen skall genom aktiv information
verka för att allmänhetens intresse och kunskaper om
riksdagen och dess arbete ökar (förs. 2001/02:RS1).
Inom riksdagsförvaltningen har nyligen avslutats en
utredning om bl.a. den externa
informationsförsörjningen i riksdagsförvaltningen
(2002/03:URF1). Av utredningens betänkande framgår
att riksdagsförvaltningen producerar en stor mängd
extern information om bl.a. riksdagens funktion och
uppgifter. En stor del av informationen är gratis.
Den förmedlas både i elektronisk form via riksdagens
webbplats, i tryckt form som studiehäften,
informationsbroschyrer, presentationsmaterial m.m.
och i muntlig form via t.ex. riksdagens frågeservice
(telefon), riksdagens Infocentrum och
Riksdagsbiblioteket. I sammanhanget kan nämnas att
riksdagens webbplats under 2002 totalt hade nästan 4
milj. besökare, vilket motsvarar i genomsnitt nästan
11 000 besökare per dag. Riksdagens faktablad, med
fördjupad information om olika aspekter av
riksdagens organisation och arbetssätt, producerades
under 2001 i en upplaga på 141 000 exemplar på
språken svenska, engelska, franska och ryska. Under
2001 distribuerades också studiehäften,
informationsbroschyrer, presentationsmaterial m.m.
om sammanlagt cirka 300 000 exemplar. Delar av
materialet finns på talkassett. Under 2002
avslutades även i riksdagsförvaltningen en förstudie
vars syfte bl.a. var att kartlägga behov och
efterfrågan hos olika grupper i samhället med
särskilda behov vad gäller anpassning av riksdagens
dokument och informationsmaterial. Under 2003 har
riksdagsförvaltningen gett ut en lättläst
introduktion till demokratins grunder, den svenska
parlamentarismen och arbetet i riksdagen.
EU-information
Vad gäller information om EU har inom
riksdagsförvaltningen EU-upplysningen riksdagens
uppdrag (bet. 1994/95:KU36, rskr. 1994/95:388-389)
att ge allmänheten partipolitiskt neutral
information om EU och om Sveriges medlemskap i EU.
Verksamheten är inriktad på att sprida fakta om EU,
informera om arbetet i riksdagen samt ge råd och
vägledning till fördjupad information. Frågeservicen
står för en betydande del av verksamheten. Av ovan
nämnda utredning (2002/03:URF1) framgår att EU-
upplysningen under 2001 besvarade över 9 000
förfrågningar från allmänheten. Vidare hade den
under 2002 över 300 000 besök på sin webbplats. EU-
upplysningen ger ut ett antal egenproducerade
skrifter. I dessa förklaras och beskrivs ett flertal
områden inom EU, allt från EU:s historia till vart
man vänder sig för att ställa specifika frågor om EU
och Sveriges medlemskap i unionen. Samtliga skrifter
är kostnadsfria. Delar av materialet finns
tillgängligt på talkassett.
I oktober 2002 överlämnade en utredning
betänkandet Allmänhetens tillgång till EU-relaterad
information (SOU 2002:96) till regeringen.
Utredningen menar att det är en statlig uppgift att
underlätta för medborgarna att ta del av information
om EU-relaterade frågor och att det är angeläget att
staten fortsätter att erbjuda en central EU-
upplysning i allmänhetens tjänst. Utredningen
föreslår fortsatt och utvecklad verksamhet för EU-
upplysningen med riksdagen som huvudman. För en
placering vid riksdagen talar den saklighet och
opartiskhet som ytterst garanteras av riksdagens
parlamentariskt sammansatta riksdagsstyrelse.
Oberoende, allsidig, saklig och partipolitiskt
neutral information är enligt utredningen grunden
för verksamheten. Utredningen föreslår även ett
antal åtgärder för att ge EU-upplysningen en tydlig
identitet och göra den mer känd för allmänheten.
Remisstiden för betänkandet går ut den sista mars
2003.
Riksdagen beslutade i mars 2003 att fördela 140
milj. kr till EMU-information inför folkomröstningen
om EMU (prop. 2002/03:46, bet. 2002/03:FiU24, rskr.
2002/03:119). Av den summan går 90 milj. till
kampanjorganisationer, 30 milj. till
riksdagspartierna, 15 milj. till
folkbildningsinsatser och 5 milj. till EU-
upplysningen vid Sveriges riksdag. I propositionen
framhåller regeringen att det ställs särskilda krav
på neutralitet i den information som det här handlar
om. Informationen får inte förmedla budskap från ja-
eller nej-sidan utan skall på ett opartiskt sätt
lämna upplysningar om EMU, euron och andra aspekter
av verksamheten inom EU. EU-upplysningen vid
Sveriges riksdag anses av regeringen ha goda
förutsättningar att leva upp till de höga krav på
integritet som kan ställas i detta sammanhang.
Uskottets ställningstagande
Vilken betydelse det segregerade boendet i framför
allt storstadsområdena kan ha för makt och
inflytande utreds för närvarande av en
integrationspolitisk maktutredning. Resultatet av
denna utredning, som skall överlämnas till
regeringen senast den 31 december i år, kan enligt
utskottet förväntas ha betydelse för vilka åtgärder
som bör vidtas gällande demokrati- och
integrationsutvecklingen i bl.a. Stockholms län.
Utskottet vidhåller även sitt ställningstagande i
betänkande 2002/03:KU25 avseende behovet av en
presstödsutredning. Med hänvisning till detta
avstyrker utskottet motion 2002/03:K427 (s).
Enligt utskottets mening är det väsentligt med
förekomsten av saklig och allsidig information om
demokrati, mänskliga rättigheter och olika aspekter
av vårt styrelseskick. Ytterst är det ett offentligt
åtagande att garantera detta. Utskottet kan
konstatera att det också pågår omfattande
informationsverksamhet med ovan nämnda innehåll. Det
finns här anledning att särskilt nämna vikten av
opartisk information inför folkomröstningen om EMU.
Utskottet gör bedömningen att EU-upplysningen vid
Sveriges riksdag har goda förutsättningar att leva
upp till de krav som ställs därvidlag. Motion
2002/03:K383 (mp) yrkande 3 och 14 avstyrks därför.
Opinionsbildande myndigheter
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker en motion om utredning av
opinionsbildande myndigheters roll. Jämför
reservation 11 (m, fp, kd, c).
Motion
I motion 2002/03:K242 av Tobias Krantz och Johan
Pehrson (fp) föreslås att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening att frågan om de nya
opinionsbildande myndigheternas roll bör utredas.
Motionärerna menar att det under senare år vuxit
fram en flora av myndigheter vars främsta uppgift
egentligen inte är att verkställa av statsmakterna
fattade beslut utan att ägna sig åt opinionsbildning
och att skapa debatt. Förekomsten av de nya
opinionsbildande myndigheterna bidrar enligt
motionärerna till att göra rollfördelningen mellan
folkvalda politiker och verkställande tjänstemän
otydlig, vilket i förlängningen kan bli ett problem
för demokratin.
Bakgrund
Enligt 1 kap. 9 § regeringsformen skall domstolar
samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör
uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin
verksamhet bl.a. iaktta saklighet och opartiskhet.
Bestämmelsen uttrycker en objektivitetsprincip som
bl.a. innebär att förvaltningsorganen i sin
verksamhet inte får låta sig vägledas av andra
intressen än dem de är satta att tillgodose och inte
heller grunda sina avgöranden på hänsyn till andra
omständigheter än sådana som enligt gällande
författningar får beaktas vid prövningen av ett
ärende. De får sålunda inte låta sig påverkas av en
önskan att gynna eller missgynna vissa enskilda
intressen, och de får inte ta hänsyn till
ovidkommande omständigheter, t.ex. en sökandes
härstamning eller politiska åskådning.
Enligt regeringens förvaltningspolitiska
handlingsprogram, En förvaltning i demokratins
tjänst - ett handlingsprogram (Justitiedepartementet
2000), skall allt arbete i statsförvaltningen göras
med utgångspunkt i de grundläggande värdena
demokrati, rättssäkerhet och effektivitet. De krav
som demokratin ställer innebär enligt programmet att
förvaltningen skall fullgöra sina uppgifter i
enlighet med de beslut som har fattats av riksdag
och regering. Kraven på rättssäkerhet innebär att
förvaltningen skall fatta materiellt riktiga beslut
på grundval av gällande lagar och andra
författningar samt att enskilda skall ha möjlighet
att få sin sak prövad i domstol. Kravet på
effektivitet innebär att förvaltningen skall
åstadkomma avsedda resultat och uppnå de mål som
fastställts av statsmakterna och att detta skall ske
kostnadseffektivt.
Regeringen har ansvaret för den offentliga
förvaltningen. Regeringen styr myndigheterna genom
bl.a. förordningar med instruktion för myndigheterna
och regleringsbrev. I det förvaltningspolitiska
handlingsprogrammet anges att styrningen av
myndigheterna måste utvecklas och
verksamhetsanpassas. I regeringens budgetproposition
för 2003 redogör regeringen för insatser som
vidtagits för att förbättra myndighetsstyrningen
(prop. 2002/03:1 utg.omr. 2 bilaga 1).
Regeringens styrning av förvaltningen inskränks i
11 kap. 7 § regeringsformen, enligt vilken ingen
myndighet, t.ex. regeringen, ej heller riksdagen
eller en kommuns beslutande organ (fullmäktige) får
bestämma hur en förvaltningsmyndighet i särskilt
fall skall besluta i ärende som rör
myndighetsutövning eller som rör tillämpning av lag.
I budgetpropositionen redogör regeringen även för
resultatet av en undersökning om medborgarnas syn på
offentlig förvaltning som genomfördes under vintern
2001/2002 (prop. 2002/03:1 utg.omr. 2 bilaga 1).
Undersökningen försöker täcka ett flertal statliga
myndigheter med medborgarkontakter, såväl som
kommunala verksamheter, ur ett
förvaltningsperspektiv. Medborgarnas förtroende för
de myndigheter som ingick i undersökningen är varken
högt eller lågt. Verksamheternas kvalitet, service
och korrekt behandling får högre betyg än reglernas
lättbegriplighet och förmågan att samarbeta. Det som
mest påverkar hur nöjda medborgarna är, är hur
myndigheterna sköter sina huvuduppgifter.
Demokratiutredningen såg i sitt betänkande En
uthållig demokrati (SOU 2000:1) med oro på hur verk
och myndigheter allt oftare uppträder som
opinionsbildare utifrån ett snävt
verksamhetsintresse. Utredningen ansåg att detta är
en misshushållning med skattemedel och att det
urgröper tilltron till myndigheternas opartiskhet
(s. 132). Utredningen ansåg att det är betänkligt
att myndigheter är medlemmar i lobbyorganisationer
som i konkurrens med varandra lobbar mot staten (s.
95). Resultatet blir, menade utredningen, att
myndigheter utkämpar en intressekamp mot varandra,
och den efterlyste en självrannsakan från de berörda
myndigheternas sida. Utredningen betonade att
myndigheternas uppgift inte är att propagera för det
egna områdets expansion eller en viss politisk
styrning, utan snarare att bl.a. bedöma om de krav
som kommer från organiserade intressen är befogade
eller inte (s. 134).
Vad gäller styrning kan man allmänt skilja mellan
normerande och styrande funktioner (jfr
Statskontoret 1998:23). Till normerande funktioner
räknas t.ex. författningsarbete inkl. myndigheternas
föreskrifter och allmänna råd. Till styrande
funktioner räknas hantering av administrativa,
ekonomiska och informativa styrmedel. Till den
senare kategorin hör opinionsbildande åtgärder och
övrig information, råd och service till andra
aktörer på fältet liksom utåtriktad utbildning. I
funktionerna ingår även framställning och
tillhandahållande av utbildnings- och
informationsmaterial.
Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande
2000/01:KU3 ett yrkande om att riksdagen bör
tillkännage för regeringen som sin mening att
myndigheter inte skall ägna sig åt opinionsbildning
och ideologisk produktion i syfte att påverka
regeringen. Utskottet utgick från att myndigheterna
iakttar regeringsformens krav på saklighet och
opartiskhet och avstyrkte motionen.
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets mening kan opinionsbildande
åtgärder i vissa fall vara ett mer ändamålsenligt
styrmedel än regler. Som exempel kan nämnas att
myndigheter i olika sammanhang genom
upplysningskampanjer försöker att påverka vissa
attityder och beteenden i samhället. Utskottet utgår
från att myndigheterna i sådana sammanhang iakttar
regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet.
Försåvitt regeringen anser att så är påkallat kan
den ändra myndigheters arbetssätt genom t.ex.
ändringar i förordningar med instruktion för
myndigheterna och de årliga regleringsbrev som
regeringen utfärdar till myndigheterna. På nu
anförda grunder avstyrker utskottet motion 2002/03:
K242 (fp).
Myndigheters sponsring
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
pågående utredning en motion om riktlinjer
för myndigheters sponsring.
Motion
I motion 2002/03:K239 av Lennart Fremling (fp)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att regeringen bör medverka till att
ta fram riktlinjer för den offentliga sektorns
möjligheter att ta emot sponsring till sin
verksamhet (yrkande 1) samt för den offentliga
sektorns möjligheter att lämna sponsring till
aktiviteter utanför sin egen verksamhet (yrkande 2).
Det råder enligt motionären i dag en stor osäkerhet
hos statliga myndigheter och verk om vilka principer
som bör tillämpas.
Bakgrund
Riksdagens revisorer granskade under 2000/2001 på
eget initiativ sponsring av statliga myndigheter.
Resultatet av granskningen redovisades i rapporten
Sponsring av statliga myndigheter (2000/01:13).
Syftet med granskningen var att uppskatta
förekomsten av sponsring, studera hur myndigheterna
hanterar samarbetet med sponsorer samt vilka
effekter sponsringen har för myndigheternas
verksamhet. Granskningen omfattade 18 myndigheter
som har eller tidigare har haft ett samarbete med
sponsorer.
Riksdagens revisorer lämnade ett förslag till
riksdagen med anledning av rapporten (förs.
2001/02:RR9). I förslaget betonade revisorerna
vikten av att förtroendet för statliga myndigheters
verksamhet upprätthålls och att myndigheterna
iakttar opartiskhet i sin myndighetsroll. Sponsring
som finansieringsform skall enligt revisorerna inte
kunna tillämpas av en myndighet utan ett formellt
bemyndigande från regeringen. Om regeringen anser
att det är lämpligt med sponsring som
finansieringskälla för en myndighet bör detta,
menade revisorerna, framgå av regleringsbrev eller
via ett regeringsbeslut om finansieringslösningen är
av engångskaraktär. Vidare ansåg revisorerna bl.a.
att ramar för sponsringens omfattning bör anges i
styrdokumentet för att undvika att myndigheten får
en ekonomisk beroendeställning i förhållande till
sponsorn. Ekonomistyrningsverket bör enligt
revisorernas förslag ges i uppdrag att utarbeta
riktlinjer för hantering av sponsring i
redovisningen samt utreda hur statsmakterna på bästa
sätt kan få information om sponsring.
Konstitutionsutskottet behandlade förslaget i
betänkande 2001/02:KU19. Utskottet instämde i att
initiativ bör tas till en reglering av myndigheters
tillämpning av sponsring som finansieringsform.
Utskottet ansåg bl.a. att regeringen bör ta
initiativ till att se över lagen om offentlig
upphandling i syfte att klargöra hur den skall
tillämpas i fråga om sponsring i form av varor och
tjänster. Riksdagen följde utskottet (rskr.
2001/02:175-176).
Konstitutionsutskottet granskade under 2001/02 års
riksmöte regeringens agerande i frågan om
Finansinspektionens sponsoravtal med affärsbanker
m.fl. (bet. 2001/02:KU20 s. 214 ff.). I anmälan
anfördes att Finansinspektionen i samband med
värdskapet för en konferens upprättat sponsoravtal
med företag och organisationer. Av dessa stod
flertalet under Finansinspektionens tillsyn, och
några är stora affärsbanker. I en promemoria till
utskottet anförde Finansdepartementet att
departementet i förväg kände till att konferensen
skulle finansieras via medverkan av sponsorer och
att detta framkom av vårpropositionen 2001 där
Finansinspektionen tillfördes 4 milj. kr som
delfinansiering av konferensen. Vidare anförde
Finansdepartementet bl.a. att departementet liksom
Finansinspektionen bedömde det vara värdefullt att
den aktuella konferensen förlades till Stockholm och
att det dessutom är tradition att dessa konferenser
finansieras via sponsorer. Finansdepartementet
framhöll att sponsringen, som var en engångshändelse
för ett visst bestämt ändamål, inte innebar någon
möjlighet för sponsorerna att påverka genomförandet
av Finansinspektionens ordinarie verksamhet.
Utskottet ansåg det allmänt sett vara synnerligen
angeläget att myndigheternas verksamhet bedrivs i
sådana former att deras integritet inte kan
ifrågasättas, och det underströk vikten av att en
reglering vad gäller myndigheters tillämpning av
sponsring snarast kommer till stånd. Utskottet
erinrade också om att det i ett annat betänkande
hade instämt i Riksdagens revisorers förslag (se
ovan). Granskningen föranledde inte något uttalande
i övrigt från utskottets sida.
Regeringen beslutade den 13 februari 2003 att ge tre
myndigheter i uppdrag att utreda reglerna kring
sponsring av statliga myndigheter. Statskontoret
skall föreslå en definition av begreppet sponsring
och ta fram förslag till generella kriterier för
sponsring för myndigheter och statliga verksamheter.
Uppdraget skall redovisas senast den 15 september
innevarande år. Nämnden för offentlig upphandling
skall klarlägga under vilka förutsättningar lagen om
offentlig upphandling är tillämplig vid sponsring av
varor och tjänster till statliga myndigheter.
Uppdraget skall redovisas senast den 15 september
innevarande år. Högskoleverket skall kartlägga
förekomsten av sponsring inom universitets- och
högskoleområdet. Uppdraget skall redovisas senast
den 30 juni innevarande år.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har tidigare understrukit vikten av
reglering av myndigheters tillämpning av sponsring
som finansieringsform. Regeringen har genom uppdrag
till bl.a. Statskontoret tagit initiativ till
utredning om sådan reglering. Utskottet avstyrker
därför motion 2002/03:K239 (fp) yrkandena 1 och 2.
Alkoholfri representation
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
tidigare ställningstagande en motion om
alkoholfri representation för statlig
förvaltning och riksdagen. Jämför reservation
12 (mp).
Motion
I motion 2002/03:K240 av Tuve Skånberg (kd) föreslås
att riksdagen tillkännager för regeringen och
riksdagsstyrelsen som sin mening vad i motionen
anförs om en policy för alkoholfri representation
för statlig förvaltning och för riksdagen. Det finns
enligt motionären bland allmänheten en irritation
över att politiker, på det som faktiskt är deras
arbetstid, dricker alkohol på skattebetalarnas
bekostnad. Bruket av offentliga medel i form av
statlig och kommunal representation med alkohol har
därför kritiserats. Politiker, inte minst
riksdagsledamöter, måste enligt motionären visa sin
vilja att prioritera och föregå med gott exempel.
Motionären föreslår en policy där all representation
under arbetstid är helt alkoholfri och
representation vid övriga tillfällen spritfri.
Bakgrund
Sedan 2001 skall enligt verksförordningen
(1995:1322), som är tillämplig på myndigheter under
regeringen (1 §), chefen vid en myndighet bl.a.
fastställa riktlinjer för myndighetens
representation (7 §).
Socialutskottet har avstyrkt motioner med krav på
att all offentlig representation skall vara
alkoholfri (bet. 1990/91:SoU23). Socialutskottets
uppfattning var att stat och kommun bör visa
återhållsamhet med alkoholservering vid offentlig
representation. Socialutskottet utgick från att så
skedde utan att riksdagen tog något initiativ i
saken. I betänkande 1995/96:SoU3 fann
socialutskottet ingen anledning att frångå
riksdagens tidigare ställningstagande.
Även konstitutionsutskottet har tidigare behandlat
motioner med yrkanden om alkoholfri representation,
bl.a. under hösten 1999 (bet. 1999/2000:KU3).
Utskottet vidhöll sin uppfattning från tidigare
betänkanden, nämligen att stat och kommun bör visa
återhållsamhet med alkoholservering vid offentlig
representation, och utgick från att så sker utan att
riksdagen tar något initiativ i saken. Utskottet
avstyrkte därför motionerna. Därefter har utskottet
vid två tillfällen, våren 2001 och våren 2002,
vidhållit denna uppfattning (bet. 2000/01:KU3,
2001/02:KU24).
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande.
Stat och kommun bör även fortsättningsvis visa stor
återhållsamhet med alkoholservering vid offentlig
representation. Utskottet utgår från att så sker
utan att riksdagen tar något initiativ i saken.
Motion 2002/03:K240 (kd) avstyrks.
Vegetarisk och vegansk mat
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till bl.a.
den kommunala självstyrelsen motioner om rätt
till vegetarisk och vegansk mat. Jämför
reservation 13 (mp).
Motioner
I motion 2002/03:K252 av Birgitta Ohlsson (fp)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att offentliga (kommun, landsting och
stat) inrättningar i Sverige såsom exempelvis
förskolan, grund- och gymnasieskolan, äldreomsorgen,
fängelser, sjukhus och övriga myndigheter skall vara
skyldiga att erbjuda vegetarisk och vegansk mat när
så efterfrågas. Etisk diskriminering av individer
som valt djurfri kost skall enligt motionären inte
accepteras i ett samhälle som bör stå neutralt inför
människors olika livsval.
I motion 2002/03:K307 av Hillevi Larsson (s)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att diskriminering av vegetarianer
och veganer vid skolmåltider inte får förekomma på
landets skolor (yrkande 2). Tron att det är fel att
döda och äta upp djur när alternativ finns, som
motiverar många vegetarianer och veganer, är enligt
motionären på intet sätt en mindre stark och
okränkbar tro än tron på Gud.
I motion 2002/03:K330 av Marianne Carlström och
Christina Nenes (s) föreslås att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening att det
är oacceptabelt att t.ex. elever på skolor inte får
fullvärdig mat med hänvisning till att de är
vegetarianer/veganer. Motionärerna föreslår också
att riksdagen begär skyndsamt förslag om hur de som
är vegetarianer/veganer av etiska skäl skall kunna
garanteras att få fullvärdig mat på skolor,
behandlingshem, fängelser, ålderdomshem och i andra
sammanhang där maten bekostas av det offentliga.
I motion 2002/03:K349 av Håkan Juholt (s) föreslås
att riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att vegetariska alternativ måste finnas i all
offentlig verksamhet där det förekommer
måltidsservering. Att en människa gör ett
vegetariskt val av etiska skäl innebär ett viktigt
livsval som i alla sammanhang enligt motionären
måste respekteras och tas på allvar.
Bakgrund
En grundläggande princip i den svenska
rättsordningen är alla människors lika värde. Denna
princip kommer till uttryck i bl.a. 1 kap. 2 §
regeringsformen där det sägs att den offentliga
makten skall utövas med respekt för alla människors
lika värde. Vidare sägs att det allmänna skall verka
för att demokratins idéer blir vägledande inom
samhällets alla områden samt värna den enskildes
privatliv och familjeliv. Det allmänna skall verka
för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet
och jämlikhet i samhället. Det allmänna skall
motverka diskriminering av människor på grund av
kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,
språklig eller religiös tillhörighet,
funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan
omständighet som gäller den enskilde som person.
I förarbetena uttalas att den gjorda uppräkningen
av olika otillåtna diskrimineringsgrunder markerar
att målsättningen om "delaktighet och jämlikhet" är
av störst betydelse för människor som tillhör
grupper som jämfört med andra grupper har en utsatt
position i samhället (prop. 2001/02:72 s. 49).
Uppräkningen är inte uttömmande, utan skall ses som
exempel på olika åtskillnadsgrunder som omfattar
grupper av människor som för närvarande riskerar
eller rent faktiskt utsätts för diskriminering eller
omotiverad särbehandling i samhället. Det åligger
alltså det allmänna att motverka diskriminering även
på grund av andra - liknande - osakliga
omständigheter som gäller den enskilde som person,
än de som uttryckligen har angetts.
Den 13 mars 2003 beslutade regeringen propositionen
Ett utvidgat skydd mot diskriminering (prop.
2002/03:65). Propositionen innehåller förslag till
en ny lag om förbud mot diskriminering och förslag
till ändringar i 1999 års arbetsrättsliga lagar med
förbud mot diskriminering. Diskrimineringsbegreppet
i lagarna föreslås anpassas till EG-rätten i
systematiskt och språkligt hänseende. Bland annat
föreslås en ny diskrimineringsgrund benämnd
"religion eller annan trosuppfattning". Orden annan
trosuppfattning får enligt regeringen inte tolkas
för vidsträckt. Endast en sådan annan
trosuppfattning som har sin grund i eller samband
med en religiös åskådning bör omfattas av
diskrimineringsförbudet. Däri måste anses ingå t.ex.
buddism liksom ateism och agnosticism, vars grunder
för åskådning har ett naturligt samband eller är
jämförbara med religion. Andra etiska eller
filosofiska värderingar som inte har samband med
religion faller utanför. Inte heller politiska
åskådningar omfattas. Diskrimineringsförbud i fråga
om diskrimineringsgrunden religion eller annan
trosuppfattning föreslås bl.a. inom socialtjänsten,
hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet.
I propositionen framhåller regeringen också vikten
av att ingen som deltar i, eller önskar delta i,
någon form av utbildning utsätts för diskriminering.
Regeringen anser att det är angeläget att ha en
diskrimineringslagstiftning som gäller för hela
utbildningsväsendet. Regeringen avser att snarast
tillsätta en särskild utredare med uppgift att
skyndsamt belysa vissa frågor som för skolväsendet
och utbildningsväsendet i övrigt är av avgörande
betydelse för att den kommande lagstiftningen skall
kunna utformas på ett sådant sätt att den väl kan
fylla sitt syfte.
Propositionen har avlämnats till riksdagen och
bereds av arbetsmarknadsutskottet.
Enligt 4 kap. 4 a § skollagen skall eleverna i
grundskolan erbjudas kostnadsfria skolmåltider.
Motsvarande reglering finns även för fristående
skolor (9 kap. 7 §). Gymnasieskolan omfattas inte av
någon liknande reglering.
Alla olika utbildningsformer - från förskola till
vuxenutbildning - kan ansöka om att få utmärkelsen
Miljöskola. Det är en utmärkelse som delas ut av
Myndigheten för skolutveckling. Utmärkelsen fungerar
som ett verktyg för förskolor och skolor att sätta
upp egna miljömål och sedan förverkliga dem.
Kriterier för utmärkelsen Miljöskola finns i
Skolverkets författningssamling (SKOLFS 1998:25).
Ett kriterium är att det finns vegetarisk mat som
alternativ.
Utbildningsutskottet har vid flera tillfällen
behandlat yrkanden om elevers rätt till vegetarisk
och vegansk kost. I betänkande 2000/01:UbU13
konstaterade utskottet att skollagen föreskriver att
eleverna i grundskolan inklusive fristående skolor
skall erbjudas kostnadsfria skolmåltider, men att
gymnasieskolan inte omfattas av någon liknande
reglering. Utskottet anförde att de flesta
gymnasieskolor trots detta erbjuder kostnadsfria
måltider. Vidare anförde utskottet att ett stort
antal kommuner i dag serverar alternativa rätter för
de elever som är vegetarianer respektive veganer.
Utskottet ansåg sig inte berett att förorda en
nationell reglering enligt yrkandet och avstyrkte
motionen. Under föregående riksmöte avstyrkte
utbildningsutskottet bl.a. motioner om elevers rätt
till vegetarisk och vegansk kost med hänvisning till
gällande ansvarsfördelning mellan staten, kommunerna
och skola (2001/02:UbU10).
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottet är det inte en angelägenhet för
riksdag och regering att besluta om regler för
vilken slags mat som serveras i offentlig regi,
t.ex. i skolan, utan för kommuner inom ramen för den
kommunala självstyrelsen och andra berörda
myndigheter. Utskottet är således inte berett att
förorda en nationell princip i detta avseende och
avstyrker därför motionerna 2002/03:K252 (fp),
2002/03:K307 (s) yrkande 2, 2002/03:K330 (s) och
2002/03:K349 (s).
Skydd för kvinnor och barn
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
pågående utredningar en motion om förbättrat
skydd för de kvinnor och barn som lever under
hotbild från sina före detta män respektive
pappor.
Motion
I motion 2002/03:K351 av Hans Hoff (s) föreslås att
riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att det är angeläget att se över vilka möjligheter
som står till buds för att förbättra skyddet för de
kvinnor och barn som lever i en hotbild från sina
före detta män. Endast skyddad identitet ger enligt
motionären i dag inte tillräckligt skydd. Det händer
att myndigheter avslöjar adress och bostad.
Motionären menar att det ofta brister i dagliga
rutiner hos myndigheterna.
Bakgrund
Enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) får en
person som av särskilda skäl kan antas bli utsatt
för brott, förföljelser eller allvarliga
trakasserier på annat sätt vid flyttning medges att
vara folkbokförd på den gamla folkbokföringsorten
(kvarskrivning). Kvarskrivning får medges endast om
den enskildes behov av skydd inte kan tillgodoses
genom besöksförbud eller på annat sätt.
Kvarskrivning får även avse den utsatte personens
medflyttande familj.
Enligt 1 § lagen (1991:483) om fingerade
personuppgifter kan en folkbokförd person som
riskerar att bli utsatt för allvarlig brottslighet
som riktar sig mot dennes liv, hälsa eller frihet få
medgivande att använda andra personuppgifter om sig
själv än de verkliga (fingerade personuppgifter).
Medgivande att använda fingerade personuppgifter får
inte lämnas om personen kan beredas tillräckligt
skydd genom kvarskrivning enligt 16 §
folkbokföringslagen eller på annat sätt. Ett
medgivande att använda fingerade personuppgifter får
även ges åt en familjemedlem till den utsatta, om
personerna varaktigt bor tillsammans
Enligt 7 kap. 15 § sekretesslagen gäller sekretess
i verksamhet som avser bl.a. folkbokföringen eller
annan liknande registrering av befolkningen för
uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det
av särskild anledning kan antas att den enskilde
eller någon honom närstående lider men om uppgiften
röjs. Bestämmelsen innebär att presumtionen är att
uppgifterna är offentliga. Uppgifter om t.ex.
personer som är förföljda kan i
folkbokföringsregistren dock på olika sätt skyddas.
Sekretess gäller även bl.a. i ärende om fingerade
personuppgifter för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften
kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider men. Om en uppgift för vilken sådan
sekretess gäller har lämnats till en annan myndighet
gäller sekretessen också där.
I vissa fall förekommer det att man på förhand kan
misstänka att en uppgift kommer att efterfrågas för
att användas på ett sätt som kan vara till men för
den enskilde, t.ex. att en adressuppgift används som
ett led i förföljelse. I praxis förekommer då att
skattemyndigheten för in en s.k. sekretessmarkering
i registret. Markeringen anger att särskild
försiktighet bör iakttas vid bedömningen av om
uppgifter om personen i fråga kan lämnas ut,
eftersom uppgifterna kan omfattas av sekretess
(prop. 1997/98:9 s. 34 f.). Förfarandet med
sekretessmarkering är inte närmare lagreglerat men
motsvarar det som gäller för den hemligstämpel som
enligt 15 kap. 3 § sekretesslagen kan åsättas en
allmän handling.
Enligt 7 kap. 9 § sekretesslagen gäller sekretess
i grundskolan och gymnasieskolan för uppgift om
enskilds identitet, adress och andra liknande
uppgifter om enskilds personliga förhållanden, om
det av särskild anledning kan antas att den enskilde
eller någon honom närstående lider men om uppgiften
röjs. Sekretesskyddet motsvarar det som gäller för
adresser m.m. inom folkbokföringen.
Varje myndighet är ansvarig för sina egna
personregister. Det innebär att det är myndigheten
själv som, utifrån sina egna verksamhetsbehov,
bestämmer vad som skall presenteras för sina
handläggare. Det finns således ingen övergripande
policy för hur myndigheterna skall behandla
uppgifter om t.ex. sekretessmarkerade personer.
Justitieombudsmannen (JO) skall enligt 12 kap. 6 §
regeringsformen utöva tillsyn över tillämpningen i
offentlig verksamhet av lagar och andra
författningar. JO har i samband med ett beslut (JO
1990/91 s. 387) betonat vikten av att uppgifter om
vilka som av myndigheten har medgetts särskild
sekretessprövning på ett korrekt sätt finns i de
handlingar/svarsbilder som tjänstemän inom myndighet
har som underlag för sitt arbete. Markeringar om
särskild sekretessprövning, som skall vara en
varningssignal för tjänstemän vid myndigheten, bör
därför finnas i samtliga svarsbilder som dessa kan
komma att använda i sina kontakter med allmänheten.
JO beslutade med denna anledning att rikta kritik
mot en myndighet för att ett register inte
innehållit ifrågavarande markering i tillräcklig
utsträckning.
Enligt 20 kap. 3 § rättegångsbalken dömes, om någon
röjer uppgift som han är pliktig att hemlighålla
enligt lag eller annan författning m.m., för brott
mot tystnadsplikt till böter eller fängelse i högst
ett år. Den som av oaktsamhet gör detta dömes till
böter. I ringa fall skall dock ej dömas till ansvar.
Av 3 kap. 1 § skadeståndslagen följer att den som
har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta person-
eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel
eller försummelse i tjänsten. Enligt 3 kap. 2 §
skadeståndslagen skall staten vidare ersätta skador
som vållas genom fel eller försummelse vid
myndighetsutövning i verksamhet som staten svarar
för.
Justitiekanslern (JK) har enligt lagen (1975:1339)
om justitiekanslerns tillsyn tillsyn över att de som
utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och
andra författningar samt i övrigt fullgör sina
åligganden. JK fattade den 29 november 2002 beslut i
en fråga gällande enskilds ersättningsanspråk på
staten med anledning av utlämnande av skyddade
personuppgifter (dnr 2306-01-40). En tjänsteman vid
en försäkringskassa hade lämnat ut sekretesskyddade
personuppgifter. Försäkringskassan anförde att den
inte hade haft vetskap om att tjänstemannen lämnat
ut sekretesskyddade personuppgifter, utan att denne
hade missbrukat sitt behörighetskort och brutit mot
gällande regler trots kännedom om dem. Enligt JK
krävs, för att skadeståndsansvar för staten skall
föreligga, att arbetstagarens handlande skall ha ett
funktionellt samband med arbetstagarens tjänst, men
det fordras inte att handlingen direkt avser
fullgörandet av ett tjänsteåliggande. Som ett
minimikrav gäller dock att det till väsentlig del är
just på grund av tjänsteförhållandet eller de
konkreta arbetsuppgifter arbetstagaren haft att
utföra som han kommit att vålla skada. I det
aktuella fallet hade enligt JK:s mening
tjänstemannen inte agerat i tjänsten, varför staten
i egenskap av arbetsgivare inte skulle svara för
tjänstemannens brottsliga handlande. Vidare menade
JK att staten också kan vara skadeståndsansvarig om
det har förekommit fel eller försummelse vid
myndighetsutövning. JK ansåg dock att det inträffade
inte gav stöd för att det hade förekommit något
sådant fel eller någon sådan försummelse.
För närvarande arbetar två utredningar med
offentlighets- och sekretessfrågor respektive
personsäkerhetsfrågor, alltså frågor som berör
systemet med skyddad identitet. Den ena utredningen
är Offentlighets- och sekretesskommittén (dir.
1998:32), som beräknas avsluta sitt arbete den 31
december 2003. Den andra utredningen har antagit
namnet Personsäkerhetsutredningen (dir. 2001:107),
som beräknas vara färdig den 1 september 2003.
Justitieutskottet behandlade i betänkande
2001/02:JuU11 en motion om strängare sekretess för
folkbokföringsuppgifter rörande förföljda personer.
Utskottet, som anmärkte att den aktuella
lagstiftningen låg utanför utskottets
beredningsområde, kunde inte se att det skulle
finnas något behov av en generell skärpning av
sekretessen för personuppgifter som förespråkas i
motionen.
Skatteutskottet behandlade i betänkande
2001/02:SkU19 motioner gällande åtgärder för att
förhindra att sekretessbelagda uppgifter om skyddad
identitet lämnas ut. Då det gäller
försäkringskassornas hantering av skyddade
personuppgifter inhämtade utskottet yttrande av
Riksförsäkringsverket (RFV), som har ansvaret för
folkbokföringen. Av yttrandet framgår att mycket
arbete har lagts ned på att utforma systemlösningar
åt försäkringskassorna som så långt det är möjligt
eliminerar risken för att skyddade personuppgifter
kommer på drift på grund av misstag eller felaktig
hantering. RFV betonade dock att den praktiska
hanteringen hos försäkringskassorna ställer krav på
organisation, arbetsrutiner och utbildning av
personalen i dessa frågor. Detta, anförde RFV, är
ett ansvar som ligger på varje särskild
försäkringskassa. RFV föreslog i sitt yttrande bl.a.
en översyn av administrativa regler i olika
verksamheter så att hänsyn kan tas till de människor
som har behov av skydd. Utskottet konstaterade att
de regelsystem som kan komma i fråga vid hanteringen
av skyddade personuppgifter för närvarande granskas
i olika utredningar och att försäkringskassorna
lägger ned stora ansträngningar på att förbättra
rutinerna, organisera arbetet och utbilda personalen
så att det undviks att skyddade uppgifter röjs.
Utskottet föreslog ett tillkännagivande till
regeringen om att frågan hur man bör hantera
skyddade personuppgifter hos myndigheterna för att
förhindra att uppgifterna läcker ut bör belysas
skyndsamt. Utskottet ansåg att detta inte krävde
någon centralt initierad ytterligare utredning utan
kunde ske i det pågående arbetet inom
Regeringskansliet, olika statliga utredningar och
enskilda berörda verk och myndigheter. Riksdagen
följde utskottet (rskr. 2001/02:200).
Utskottets ställningstagande
Gällande bestämmelser innehåller flera regler som
vid behov kan tillämpas för skydd av
personuppgifter. Dessa är sekretessmarkering,
kvarskrivning och användning av fingerade
personuppgifter. JO har till uppgift att övervaka
att myndigheter och offentliganställda rättar sig
efter lagar och författningar och fullgör sina
uppgifter. Även JK har tillsyn över att myndigheter
och deras tjänstemän efterlever lagar och andra
författningar. Utskottet konstaterar att det enligt
gällande ordning finns goda möjligheter att skydda
identiteten för personer som lever under hot och att
JO och JK bl.a. övervakar hur myndigheter och
tjänstemän tillämpar dessa. För närvarande pågår
utredningsarbete gällande offentlighets- och
sekretessfrågor respektive personsäkerhetsfrågor,
som skall avslutas under 2003. Detta arbete bör inte
föregripas. Utskottet avstyrker därför motion
2002/03:K351 (s).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Bemötandefrågor (punkt 2)
av Kerstin Lundgren (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen vad som anförs
i reservation 1. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2002/03:K215 och 2002/03:So296 yrkande 3.
Ställningstagande
I förvaltningslagen finns angivet vilka rättigheter
medborgarna har i fråga om att ta del av handlingar,
information m.m. Det som saknas är enligt min mening
riktlinjer för bemötande av medborgarna. Behovet av
ett värdigt bemötande av medborgarna gäller alla
myndigheter, som t.ex. försäkringskassor,
arbetsförmedlingar och taxeringsmyndigheter. I
förvaltningslagen bör därför införas ett tillägg
angående bemötandefrågor. För att medborgarna alltid
skall bemötas med respekt av myndigheterna bör även
alla myndigheter ständigt se över sin servicepolicy
samt ge sin personal utbildning i bemötandefrågor.
Med bifall till motionerna 2002/03:K215 och
2002/03:So296 yrkande 3 bör riksdagen som sin mening
ge regeringen detta till känna.
2. Utvidgad skyldighet att meddela skriftligt
beslut (punkt 3)
av Mats Einarsson (v), Kerstin Lundgren (c) och
Gustav Fridolin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:K269.
Ställningstagande
Socialtjänstlagen ger den enskilde medborgaren rätt
till hjälp och stöd när han eller hon inte själv kan
tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda
på annat sätt. Den som är funktionshindrad har
särskilda rättigheter garanterade genom lagen om
stöd och service till vissa funktionshindrade.
Beslut med anledning av dessa lagar kan överklagas.
Detta förutsätter emellertid att besluten har
meddelats skriftligen till den hjälpsökande. Enligt
den nuvarande lydelsen av förvaltningslagen är det
myndigheten som bestämmer om underrättelsen skall
ske muntligt eller skriftligt. Den hjälpsökande har
visserligen rätt till skriftligt besked men kan lätt
bli överrumplad och känner oftast inte heller till
att han eller hon har rätt till ett skriftligt
besked.
Rättssäkerheten skulle förbättras väsentligt om
beslut alltid meddelas skriftligt. Eftersom den som
söker hjälp är i en utsatt situation socialt, t.ex.
på grund av ålder eller funktionshinder, kan ett
muntligt besked innebära osäkerhet om innebörden av
ett beslut även om det varit positivt. Det är inte
heller säkert att ett positivt beslut verkställs,
och då kan den enskildes situation bli än
besvärligare. Därför bör förvaltningslagen ändras så
att myndigheten åläggs att underrätta den sökande
skriftligen om det beslut som fattats med anledning
av hans eller hennes ansökan. Enligt vår mening bör
regeringen därför, i enlighet med vad som anförs i
motion 2002/03:K269, återkomma till riksdagen med
förslag på sådan ändring av förvaltningslagen. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
3. Dröjsmålstalan (punkt 4)
av Gunnar Hökmark (m), Helena Bargholtz (fp),
Ingvar Svensson (kd), Tobias Krantz (fp), Kerstin
Lundgren (c), Nils Fredrik Aurelius (m) och
Bertil Kjellberg (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:K226, 2002/03:
K241 yrkande 36 och 2002/03:K363.
Ställningstagande
I en rättsstat är det viktigt att medel står till
buds som garanterar den enskilde medborgarens rätt
till en säker och snabb handläggning av ett ärende.
Detta är enligt vår mening särskilt angeläget vad
gäller fall av myndighetsutövning mot den enskilde.
Den enskildes ställning gentemot den offentliga
förvaltningen bör därför stärkas genom införandet av
en s.k. dröjsmålstalan. En sådan talan ger den
enskilde en möjlighet att i domstol få prövat om ett
förvaltningsärende onödigt uppehålls hos den
myndighet som har att fatta beslut i ärendet.
Möjlighet till dröjsmålstalan bör enligt vår mening
finnas avseende förvaltningsärenden som omfattar
myndighetsutövning mot den enskilde. Vi anser mot
denna bakgrund att regeringen, i enlighet med vad
som anförs i motionerna 2002/03:K226, 2002/03:K241
yrkande 36 och 2002/03:K363, bör lägga fram förslag
till lag om dröjsmålstalan. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
4. Regelförenkling (punkt 5)
av Gunnar Hökmark (m), Helena Bargholtz (fp),
Ingvar Svensson (kd), Tobias Krantz (fp), Kerstin
Lundgren (c), Nils Fredrik Aurelius (m) och
Bertil Kjellberg (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:K336.
Ställningstagande
En utgångspunkt i politiken skall vara att i alla
avseenden göra medborgarnas vardag så enkel som
möjligt. Samtidigt växer sig antalet lagar och andra
regler som påverkar medborgarnas vardagsliv allt
större. Många människor känner inte till
lagstiftningen och vet inte heller vart de skall
vända sig för att få svar på sina frågor. Ett
överbyråkratiserat samhälle vinner ingen på, och
särskilt drabbas de som inte har kunskap, tid eller
resurser. Vi anser därför att hela
samhällsbyråkratin måste ses över och förenklas. En
förenklingskommission bör tillsättas med
utgångspunkten att göra Sverige mindre byråkratiskt
och svenskarnas vardag enklare. Vad som nu har
anförts bör med bifall till motion 2002/03:K336 ges
regeringen till känna.
5. Tillgänglig information och kommunikation
(punkt 6)
av Helena Bargholtz (fp), Tobias Krantz (fp),
Kerstin Lundgren (c) och Gustav Fridolin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:K334 yrkande 2 och
2002/03:K359.
Ställningstagande
Personer med funktionshinder skall ha samma
möjligheter som andra att ta del av information.
Olika fysiska och psykiska funktionsnedsättningar
får enligt vår mening inte utgöra hinder för att ta
del av myndighetsinformation och kommunicera med
myndigheter. Regeringen bör ta initiativ till att
utveckla myndighetsinformationen så att denna finns
i tillgängliga format och versioner för människor
med särskilda behov. Myndigheternas hemsidor är
särskilt viktiga härvidlag. Det bör även införas en
rätt för synskadade att kommunicera med myndigheter
med punktskrift. Med bifall till motionerna
2002/03:K334 yrkande 2 och 2002/03:K359 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen detta till
känna.
6. Diarier på Internet (punkt 9)
av Helena Bargholtz (fp), Tobias Krantz (fp) och
Kerstin Lundgren (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:K241 yrkande 32.
Ställningstagande
Regering och riksdag bör stärka
offentlighetsprincipen i det egna arbetet. Ett
rimligt första steg är att göra de egna diarierna
tillgängliga och sökbara på Internet och inleda
överläggningar om sådana insatser i landets alla
kommuner med kommun- och landstingsförbund. Med
bifall till motion 2002/03:
K241 yrkande 32 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen detta till känna.
7. Tillsättning av högre statliga tjänster
(punkt 11)
av Gunnar Hökmark (m), Helena Bargholtz (fp),
Ingvar Svensson (kd), Tobias Krantz (fp), Nils
Fredrik Aurelius (m), Gustav Fridolin (mp) och
Bertil Kjellberg (m)
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller
riksdagen delvis motion 2002/03:K379 yrkande 18.
Ställningstagande
Enligt vår uppfattning bör regeringens
utnämningsmakt ses över i syfte att öka öppenheten
vid tillsättningen av statliga myndighets- eller
verkschefer och andra topptjänster. En möjlighet att
öka denna öppenhet skulle kunna vara att låta
kandidater till sådana tjänster frågas ut offentligt
inför det riksdagsutskott som bereder ärenden som
rör myndighetens eller verkets område. Regeringen
bör utreda frågan och återkomma till riksdagen med
förslag härom. Vad som nu har anförts bör med
anledning av motion 2002/03:K379 yrkande 18 ges
regeringen till känna.
8. Medborgarskapskrav vid tillsättning av
tjänster (punkt 12)
av Gustav Fridolin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 12
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Sf289 yrkande 16.
Ställningstagande
Medborgarskapet har en grundläggande betydelse för
människors möjligheter att påverka och deras känsla
av tillhörighet till samhället. Det är även viktigt
för deras levnadsvillkor. Alla medborgare skall
behandlas lika och neutralt. Ingen får diskrimineras
på grund av t.ex. födelseort. Jag anser därför att
kravet på svenskt medborgarskap vid tillsättningar
av statliga tjänster skall begränsas väsentligt till
att omfatta betydligt färre tjänster än vad som i
dag är fallet. Exempelvis finns det enligt min
mening inte hållbara skäl till att utestänga icke-
svenska medborgare från att tjänstgöra som nämndemän
i domstolar. Med bifall till motion 2002/03:Sf289
yrkande 16 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen detta till känna.
9. Regionalt ansvar i förvaltningen (punkt 14)
av Kerstin Lundgren (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 14
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:K332.
Ställningstagande
Riksdagen har vid flera tillfällen slagit fast
vikten av att all statlig verksamhet bidrar till en
god regional utveckling. Detta återkommer bl.a. i de
allmänna direktiv som ges till statliga utredningar.
Däremot saknas ett tydligt uttalande om det
regionala ansvaret i regeringens
förvaltningspolitiska handlingsprogram, En
förvaltning i demokratins tjänst. Att finna goda
former för regional utveckling kräver medvetenhet,
kunskap och uthållighet från olika statliga aktörers
sida och måste ha stöd i klara mål hos ledningen hos
respektive myndighet. För att det skall bli
verklighet krävs tydlighet i alla de
handlingsprogram som härrör från riksdag och
regering. Jag anser att det finns starka skäl för
att komplettera det förvaltningspolitiska
handlingsprogrammet med ett avsnitt om den statliga
förvaltningens ansvar för en god utveckling i hela
landet. Vad som nu har anförts bör med bifall till
motion 2002/03:K332 ges regeringen till känna.
10. HBT-kompetens inom offentlig sektor
(punkt 15)
av Helena Bargholtz (fp), Mats Einarsson (v),
Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c) och
Gustav Fridolin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:K310 yrkande 4.
Ställningstagande
Vi anser att kraftfulla åtgärder bör vidtas för att
på alla områden motarbeta fördomar, okunskap och
olika former av diskriminering av homosexuella,
bisexuella och transpersoner (HBT). En ökad HBT-
kompetens inom den offentliga sektorn är av stor
betydelse, inte minst för att motverka ohälsa och
för att stärka dessa gruppers rättssäkerhet samt
deras tillgång till utbildning och god social
omvårdnad. Utbildnings- och informationsinsatser för
att öka kunskapen om och förebygga diskriminering av
ovan nämnda grupper är därför viktiga. Visst sådant
arbete bedrivs i dag av bl.a. Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO).
Transsexualitet/transsexualism är inte en fråga om
sexuell läggning utan om könstillhörighet. Det
arbete som bedrivs av HomO omfattar således inte
gruppen transpersoner. Det finns enligt vår mening
därför anledning att ägna särskild uppmärksamhet åt
vilka åtgärder som behövs för att inom offentlig
sektor öka kunskapen om
transsexualitet/transsexualism.
Med bifall till motion 2002/03:K310 yrkande 4 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen detta till
känna.
11. Opinionsbildande myndigheter (punkt 18)
av Gunnar Hökmark (m), Helena Bargholtz (fp),
Ingvar Svensson (kd), Tobias Krantz (fp), Kerstin
Lundgren (c), Nils Fredrik Aurelius (m) och
Bertil Kjellberg (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 18 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:K242.
Ställningstagande
Under senare år har det vuxit fram en alltmer
vildvuxen flora av myndigheter vars främsta uppgift
egentligen inte är att verkställa av statsmakterna
fattade beslut, dvs. det som myndigheter
traditionellt sett är inrättade för. Det mer eller
mindre uttalade syftet är att ägna sig åt
opinionsbildning och skapa debatt. Förekomsten av de
nya opinionsbildande myndigheterna bidrar till att
göra rollfördelningen mellan folkvalda politiker å
ena sidan och verkställande tjänstemän å den andra
otydlig. Detta kan i förlängningen bli ett problem
för demokratin. Vi menar att den opinionsbildande
rollen främst bör fyllas av folkvalda politiker från
olika partier, inte av myndigheter och deras
tjänstemän. Frågan om de nya opinionsbildande
myndigheternas roll bör därför noggrant analyseras
och utredas. Med bifall till motion 2002/03:K242 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen detta till
känna.
12. Alkoholfri representation (punkt 20)
av Gustav Fridolin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 20
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:K240.
Ställningstagande
Arbetslivet är ett område som jag anser bör vara
alkoholfritt. Statliga medel skall inte användas för
alkoholinköp. Detta är enligt min mening ett viktigt
skäl för en alkoholfri offentlig representation. Det
viktigaste skälet är emellertid att det är ett
konkret sätt för stat, landsting och kommun att visa
solidaritet med dem som har eller riskerar att få
alkoholproblem. Som ett föredöme för övrig offentlig
verksamhet bör därför all representation i riksdagen
och den statliga förvaltningen vara alkoholfri.
Detta bör, med bifall till motion 2002/03:K240, ges
regeringen till känna.
13. Vegetarisk och vegansk mat (punkt 21)
av Gustav Fridolin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 21
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:K330 och 2002/03:K349
samt delvis motionerna 2002/03:K252 och 2002/03:K307
yrkande 2.
Ställningstagande
Frågan om vegetarisk och vegansk mat handlar om
människors möjlighet att ta etiska
ställningstaganden, och ytterst också om människors
frihet. Det är oacceptabelt att t.ex. elever på
skolor inte får fullvärdig mat med hänvisning till
att de är vegetarianer eller veganer. Utöver att de
blir utsatta för diskriminering så försämras också
deras möjligheter att prestera goda studieresultat.
Regeringen bör skyndsamt arbeta fram förslag om hur
de som är vegetarianer eller veganer av etiska skäl
skall kunna garanteras att få fullvärdig mat på
skolor, behandlingshem, fängelser, ålderdomshem och
i andra sammanhang där maten bekostas av det
offentliga. Med bifall till motionerna 2002/03:
K330 och 2002/03:K349 samt delvis motionerna
2002/03:K252 och 2002/03:
K307 yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen detta till känna.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
2002/03:62
Riksdagen antar regeringens förslag till
· lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande
av lagar och andra författningar,
· lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223),
· lag om ändring i lagen (1988:205) om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut.
·
Lagförslagen är intagna i bilaga 2 till betänkandet.
Motioner från allmänna
motionstiden
2002/03:K215 av Rigmor Stenmark (c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att en översyn bör göras av
myndigheternas servicepolicy.
2002/03:K226 av Maria Larsson (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en översyn av
förvaltningslagen med syfte att sätta en tydlig
tidsgräns för myndigheters svar till medborgare.
2002/03:K239 av Lennart Fremling (fp):
1 Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
behovet av riktlinjer för den offentliga
sektorns möjligheter att ta emot sponsring
till sin verksamhet.
2 Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
behovet av riktlinjer för den offentliga
sektorns möjligheter att lämna sponsring
till aktiviteter utanför sin egen
verksamhet.
2002/03:K240 av Tuve Skånberg (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen och
riksdagsstyrelsen som sin mening vad i motionen
anförs om en policy för alkoholfri representation
för statlig förvaltning och för riksdagen.
2002/03:K241 av Maud Olofsson m.fl. (c):
- Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regering och
riksdag bör lägga ut sina diarier på Internet i
syfte att stärka offentlighetsprincipen.
-
- Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om införandet av en
medborgarnas rättighetslista.
-
2002/03:K242 av Tobias Krantz och Johan Pehrson
(fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en utredning av de
opinionsbildande myndigheternas roll.
2002/03:K250 av Håkan Juholt (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om riksdagens kontrollmakt.
2002/03:K252 av Birgitta Ohlsson (fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om att offentliga (kommun,
landsting och stat) inrättningar i Sverige såsom
exempelvis förskolan, grund- och gymnasieskolan,
äldreomsorgen, fängelser, sjukhus och övriga
myndigheter skall vara skyldiga att erbjuda
vegetarisk och vegansk mat när så efterfrågas.
2002/03:K269 av Mats Einarsson m.fl. (v):
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till sådan ändring i förvaltningslagen att den
sökande garanteras skriftligt besked om beslut
enligt vad i motionen anförs.
2002/03:K274 av Alice Åström m.fl. (v):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att alla
anställda inom offentlig verksamhet skall få
grundläggande information om meddelarfriheten och
efterforskningsförbudet.
2002/03:K299 av Carina Hägg (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att myndighetsstrukturen
skall inkludera även tjänster som i dag utförs av
den svarta tjänstemarknaden och som vänder sig till
invandrare med bristande kunskaper i svenska
språket.
2002/03:K307 av Hillevi Larsson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att diskriminering av vegetarianer och veganer vid
skolmåltider inte får förekomma på landets skolor.
2002/03:K310 av Gabriel Romanus m.fl. (fp, s, v, c,
mp):
- Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att de som verkar
vid myndigheter skall ha kompetens i HBT-frågor.
-
2002/03:K330 av Marianne Carlström och Christina
Nenes (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om vegetarisk och vegansk mat
i skolor m.m.
2002/03:K332 av Inger Lundberg m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om komplettering av
handlingsprogram för statlig verksamhet med
riktlinjer om all statlig verksamhets ansvar för att
bidra till regional utveckling.
2002/03:K334 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):
1 Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om rätten
att kommunicera med myndigheter med
punktskrift.
2002/03:K336 av Anna Grönlund (fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att tillsätta en
förenklingskommission.
2002/03:K349 av Håkan Juholt (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om rätt till vegetarisk kost.
2002/03:K351 av Hans Hoff (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om kvinnors skydd.
2002/03:K359 av Inger Lundberg (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om möjligheterna för människor
med funktionsnedsättning att ta del av
myndighetsinformation på Internet.
2002/03:K363 av Ingvar Svensson m.fl. (kd):
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till lag om dröjsmålstalan enligt vad i motionen
anförs.
2002/03:K379 av Bo Lundgren m.fl. (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om utnämningsmakten.
2002/03:K383 av Gustav Fridolin (mp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
lättillgänglig information om demokratin och det
svenska statsskicket.
1. Riksdagen begär att regeringen återkommer med
åtgärder för att stimulera mer objektiv EU-
information.
2002/03:K427 av Eva Arvidsson m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om vikten av alla medborgares
tillgång till samhällsinformation.
2002/03:Sf289 av Peter Eriksson m.fl. (mp):
- Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring av kravet om svenskt medborgarskap vid
tillsättningar.
2002/03:So296 av Kenneth Johansson m.fl. (c):
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i förvaltningslagen kring
bemötandefrågor.
2002/03:A242 av Annelie Enochson m.fl. (kd):
- Riksdagen begär att regeringen inför riksdagen
redovisar hur man skall öka kvinnorepresentationen
bland myndighetschefer och ambassadörer, i enlighet
med vad som anförs i motionen.
-
Riksdagen begär att regeringen vidtar åtgärder
för att komma till rätta med osakliga
löneskillnader för handläggarna i
Regeringskansliet, i enlighet med vad som
anförs i motionen.
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
1. Förslag till lag om ändring i
lagen (1976:633) om kungörande av
lagar och andra författningar
Härigenom föreskrivs att 6, 9, 10 och 12 §§ lagen
(1976:633) om kungörande av lagar och andra
författningar[1] skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
6 §
-----------------------------------------------------
Författningar som Författningar som
beslutas av centrala beslutas av centrala
myndigheter under myndigheter under
regeringen skall, om inte regeringen skall kungöras
annat följer av 5 § andra i den författningssamling
stycket, kungöras i den som myndigheten enligt
författningssamling som regeringens beslut låter
myndigheten enligt ge ut eller, om en sådan
regeringens beslut låter författningssamling
ge ut eller, om en sådan saknas, i någon annan av
författningssamling regeringen bestämd
saknas, i någon annan av författningssamling som
regeringen bestämd ges ut genom en central
författningssamling som myndighets försorg.
ges ut genom en central
myndighets försorg.
-----------------------------------------------------
Om författningen skall gälla endast inom ett eller
några län, kan myndigheten besluta att författningen
i stället skall kungöras i det berörda länets
författningssamling.
Om det inte finns någon författningssamling i
vilken kungörandet kan ske, skall författningen
kungöras i Svensk författningssamling. I övrigt får
en sådan författning som avses i första stycket
kungöras i Svensk författningssamling endast när det
av särskilda skäl anses vara den lämpligaste
åtgärden.
9 §[2]
-----------------------------------------------------
Författningar som Författningar som
beslutas av en beslutas av en
länsstyrelse eller av länsstyrelse eller av
någon annan regional någon annan regional
eller lokal statlig eller lokal statlig
myndighet som är myndighet som är
underordnad regeringen underordnad regeringen
skall, om inte annat skall kungöras i
följer av 5 § andra författningssamlingen för
stycket, kungöras i det län inom vilket
författningssamlingen för myndigheten har sitt
det län inom vilket säte. Länets
myndigheten har sitt författningssamling ges
säte. Länets ut genom länsstyrelsens
författningssamling ges försorg.
ut genom länsstyrelsens
försorg.
-----------------------------------------------------
Om utomordentliga förhållanden kräver det, kan
regeringen medge att författningen kungörs på något
annat sätt än i länets författningssamling.
10 §
-----------------------------------------------------
Om kungörandet av Om kungörandet av
kommunala författningar kommunala författningar
gäller, utöver vad som gäller vad som är
följer av 5 § andra särskilt föreskrivet.
stycket, vad som är
särskilt föreskrivet.
-----------------------------------------------------
12 §
-----------------------------------------------------
Om författning, som har Om författning, som har
kungjorts i kungjorts i
författningssamling som författningssamling som
avses i denna lag, avses i denna lag,
upphäves eller ändras upphävs eller ändras
efter besvär, skall den efter överklagande, skall
myndighet som har den myndighet som har
ombesörjt kungörandet ombesörjt kungörandet
låta kungöra upphävandet låta kungöra upphävandet
eller ändringen i de eller ändringen i de
former i vilka former i vilka
författningen författningen
ursprungligen kungjordes. ursprungligen kungjordes.
-----------------------------------------------------
_______________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.
**FOOTNOTES**
[1]: Lagen omtryckt 1989:935.
[2]: Senaste lydelse 1993:1607.
2. Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen
(1986:223)
Härigenom föreskrivs att 5 § förvaltningslagen
(1986:223) skall ha följ-
ande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
5 §[3]
Myndigheterna skall ta emot besök och telefonsamtal
från enskilda. Om särskilda tider för detta är bestämda,
skall allmänheten underrättas om dem på lämpligt sätt.
-----------------------------------------------------
Myndigheterna skall
också se till att det är
möjligt för enskilda att
kontakta dem med hjälp av
telefax och elektronisk
post och att svar kan
lämnas på samma sätt.
-----------------------------------------------------
En myndighet skall ha öppet under minst två timmar
varje helgfri måndag-fredag för att
kunna ta emot och registrera allmänna handlingar och
för att kunna ta emot framställningar om att få ta
del av allmänna handlingar som förvaras hos
myndigheten. Detta gäller dock inte om en sådan
dag samtidigt är midsommarafton, julafton eller nyårsafton.
_______________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.
**FOOTNOTES**
[3]: Senaste lydelse 1999:286.
3. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:205) om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen
(1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
2 §[4]
-----------------------------------------------------
Lagen gäller inte Lagen gäller inte
beslut av en sådan nämnd beslut av en sådan nämnd
vars sammansättning är vars sammansättning är
bestämd i lag och vars bestämd i lag och vars
ordförande skall vara ordförande skall vara
eller ha varit ordinarie eller ha varit ordinarie
domare. domare.
Lagen gäller inte Lagen gäller inte
heller heller
1. beslut av 1. beslut av
arrendenämnd, hyresnämnd arrendenämnd, hyresnämnd
eller övervakningsnämnd, eller övervakningsnämnd,
2. beslut om svenskt 2. beslut om svenskt
medborgarskap, medborgarskap,
3. beslut om 3. beslut om
utlänningars vistelse i utlänningars vistelse i
riket, riket,
4. beslut om 4. beslut om
värnpliktigas eller totalförsvarspliktigas
reservpersonals och reservofficerares
inkallelse eller inkallelse och
tjänstgöring inom tjänstgöring,
försvarsmakten,
5. beslut enligt lagen
(1966:413) om vapenfri 5. beslut som rör
tjänst, skatter eller avgifter,
6. beslut som rör 6. beslut enligt lagen
skatter eller avgifter, (1992:1602) om valuta-
och kreditreglering eller
7. beslut enligt lagen beslut i frågor om allmän
(1992:1602) om valuta- likviditetsindragning
och kreditreglering eller eller allmän
beslut i frågor om allmän prisreglering,
likviditetsindragning
eller allmän 7. andra beslut enligt
prisreglering, lagen (1992:1300) om
krigsmateriel än sådana
8. andra beslut enligt som avser återkallelse av
lagen (1992:1300) om tillstånd enligt 3 eller
krigsmateriel än sådana 4 §,
som avser återkallelse av
tillstånd enligt 3 eller 8. beslut om tillstånd
4 §, till sådan verksamhet som
avses i 1 § 3 och 4 lagen
9. beslut om tillstånd (1984:3) om kärnteknisk
till sådan verksamhet som verksamhet,
avses i 1 § 3-4 lagen
(1984:3) om kärnteknisk 9. andra beslut enligt
verksamhet, lagen (2000:1064) om
kontroll av produkter med
10. andra beslut enligt dubbla användningsområden
lagen (2000:1064) om och av tekniskt bistånd
kontroll av produkter med än regeringens beslut som
dubbla användningsområden avser återkallelse av
och av tekniskt bistånd tillstånd.
än regeringens beslut som
avser återkallelse av
tillstånd.
-----------------------------------------------------
_______________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.
Elanders Gotab, Stockholm 2003
**FOOTNOTES**
[4]: Senaste lydelse 2000:1065.