Konstitutionsutskottets betänkande
2002/03:KU19
Riksdagens arbetsformer
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas 38 motionsyrkanden
från den allmänna motionstiden 2002 som rör
arbetsformerna i riksdagen och riksdagsledamöternas
arbetsvillkor. Motionerna gäller bl.a. riksdagens
arbetsår, riksdagens öppnande, kammarsammanträden,
budgetprocessen, den allmänna motionstiden,
ärendenas beredning, riksdagens frågestunder,
arvoden och inkomstgarantier, ledighet, EU-nämnden,
riksdagens IT-policy, riksdagsevenemang,
miljöledningssystem i riksdagen och studieuppehåll i
förtroendeuppdrag. Samtliga motioner avstyrks. Tio
reservationer och två särskilda yttranden har
avgetts.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagens arbetsår
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K205 och
2002/03:K387 i denna del.
2. Svensk flagga vid talarstolen
Riksdagen avslår motion 2002/03:K217.
3. Riksdagens öppnande
Riksdagen avslår motion 2002/03:K245.
4. Ledamöternas placering i
plenisalen
Riksdagen avslår motion 2002/03:K316.
Reservation 1 (m, kd)
5. Europaparlamentarikernas deltagande
i riksdagsdebatter m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K385
yrkandena 8 och 9 samt 2002/03:K432 yrkande 7 i
denna del.
Reservation 2 (fp)
6. Debatter i första- och
andrakammarsalarna
Riksdagen avslår motion 2002/03:K392.
7. Budgetprocessen
Riksdagen avslår motion 2002/03:K370.
Reservation 3 (kd)
8. Den allmänna motionstiden
Riksdagen avslår motion 2002/03:K256.
9. Beredningen av jordbruksfrågor
m.m.
Riksdagen avslår motion 2002/03:MJ422 yrkande
1.
Reservation 4 (fp)
10. Familjeutskott
Riksdagen avslår motion 2002/03:So453 yrkande
3.
11. Jämställdhetsaspekter i
utskottsarbetet
Riksdagen avslår motion 2002/03:A319 yrkande 4.
Reservation 5 (v, mp)
12. Utskottens arbetsformer
Riksdagen avslår motion 2002/03:K379 yrkande 22
i denna del.
Reservation 6 (m)
13. Riksdagens frågestunder
Riksdagen avslår motion 2002/03:K209.
14. Riksdagsledamotsarvodet
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K228
yrkandena 1-2 samt 2002/03:K314.
Reservation 7 (mp)
15. Sänkning av arvodet
Riksdagen avslår motion 2002/03:K228 yrkande 3.
Reservation 8 (mp) - villkorad
16. Arvodet till ledamöter i
riksdagsstyrelsen
Riksdagen avslår motion 2002/03:K204.
17. Inkomstgaranti och
visstidspension
Riksdagen avslår motion 2002/03:K285 yrkandena
1-3.
18. Ersättningen till ersättare
Riksdagen avslår motion 2002/03:K338.
19. Ledighet
Riksdagen avslår motion 2002/03:K387 i denna
del.
Reservation 9 (v, mp)
20. Resor
Riksdagen avslår motion 2002/03:K210.
21. EU-nämnden
Riksdagen avslår motion 2002/03:K318.
22. Riksdagens IT-policy
Riksdagen avslår motion 2002/03:K278 yrkandena
1 och 2.
23. Teknisk utrustning
Riksdagen avslår motion 2002/03:K279 yrkandena
1 och 2.
24. Riksdagsevenemang
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K214 och
2002/03:K320 yrkandena 1 och 2.
25. Miljöledningssystem i riksdagen
Riksdagen avslår motion 2002/03:Fi216 yrkande
6.
Reservation 10 (v, mp)
26. Regionalt riksdagskontor i
Göteborg
Riksdagen avslår motion 2002/03:K393.
27. Studieuppehåll vid
förtroendeuppdrag
Riksdagen avslår motion 2002/03:K429 yrkandena
1 och 2.
Stockholm den 20 mars 2003
På konstitutionsutskottets vägnar
Gunnar Hökmark
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Gunnar
Hökmark (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala
Nordlund (s), Helena Bargholtz (fp), Pär Axel
Sahlberg (s), Ingvar Svensson (kd), Mats Einarsson
(v), Mats Berglind (s), Henrik S Järrel (m), Anders
Bengtsson (s), Tobias Krantz (fp), Helene Petersson
(s), Nils Fredrik Aurelius (m), Billy Gustafsson
(s), Gustav Fridolin (mp), Christer Adelsbo (s) och
Åsa Torstensson (c).
2002/03
KU19
Utskottets överväganden
Riksdagens arbetsår
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
tidigare ställningstaganden motioner (v
respektive m) om en jämnare spridning av
arbetet under riksdagsåret.
Motionerna
I motion K387 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs i
denna del förändringar av riksdagens arbetsformer i
syfte att öka jämställdheten på arbetsplatsen. Det
är enligt motionen angeläget att sprida arbetet
jämnare under året om både kvinnor och män skall
kunna vara riksdagsledamöter och samtidigt ha familj
och vänner. Ett alternativ vore att låta riksdagen
sammanträda tre dagar i veckan i 10 månader om året
för att utjämna arbetsbelastningen. Vidare vänder
sig motionen mot att voteringstiderna förläggs vid
tidpunkter då barnen skall hämtas på dagis.
Rolf Gunnarsson (m) begär i motion K205 att det
uppdras år riksdagsstyrelsen att ändra
arbetsordningen för Sveriges riksdag. Motionären
vänder sig mot att riksdagen är stängd under tre
månader under sommaren. Under den tid riksdagen är
samlad är arbetstempot i stället högt, men aningen
ryckigt. Frågan är enligt motionen om det inte vore
bättre att ha riksdagsarbetet i gång under längre
tid av året. Med stor fördel skulle riksdagen kunna
öppnas kring 20-25 augusti i samband med skolstarten
och då samhället i övrigt öppnar. Det relativt långa
uppehållet under jul och nyår kan också förkortas
med cirka en vecka.
Tidigare riksdagsbehandling
Hösten 2000 behandlade utskottet ett par
motionsyrkanden om arbetsåret i riksdagen (bet.
2000/01:KU4, s. 9 f.). Utskottet delade
motionärernas uppfattning om vikten av en någorlunda
jämn arbetsbelastning under riksdagsåret.
Arbetsperioderna mellan de plenifria veckorna är
oftast mycket intensiva medan sommaruppehållet är
förhållandevis långvarigt. Det var emellertid enligt
utskottet talmannens ansvar att efter överläggning i
riksdagsstyrelsen och i samråd med de särskilda
företrädarna för partigrupperna årligen planera
riksdagsarbetet med den begränsningen i huvudsak att
nytt riksmöte i enlighet med 1 kap. 2 §
riksdagsordningen skall inledas i september. Till
detta kom Riksdagskommitténs uttalande bl.a. om att
riksdagsarbetet bör avslutas i juni. Enligt
utskottets mening saknades anledning att förutsätta
annat än att talmannen, riksdagsstyrelsen eller de
särskilda företrädarna för partigrupperna tar
initiativ till de förändringar som behövs för att
åstadkomma en så jämn arbetsrytm som möjligt.
Utskottet var inte berett att då föreslå ändringar i
de regler och riktlinjer som styr utrymmet för
arbetsplaneringen. Motionsyrkandet avstyrktes.
Ett yrkande liknande det i motion K205 och av
samme motionär behandlades åter hösten 2001 (bet.
2001/02:KU12 s. 12 f.). Utskottet var fortfarande
inte berett att föreslå en sådan ändring av
riksdagsordningen att riksmöte mellan valår kan
inledas i augusti. Också när det gäller frågan om
juluppehållets längd ville utskottet hänvisa till
sitt ställningstagande hösten 2000. Frågan om en
jämnare arbetsrytm var således en fråga närmast för
talmannen, riksdagsstyrelsen och de särskilda
företrädarna för partigrupperna. I sammanhanget
hänvisade utskottet vidare till att inget hindrade
att utskotten sammanträder före riksmötets öppnande
i september. Detta var emellertid en fråga för
utskotten att själva ta ställning till. Utskottet
avstyrkte följaktligen motionen.
Frågan om voteringstiderna behandlades hösten 2000 i
utskottets betänkande 2000/01:KU4. Utskottet
framhöll att fasta voteringstider prövades med olika
variationer. Utskottet ville hänvisa till att frågan
om uppläggningen av kammarens överläggningar enligt
2 kap. 13 § riksdagsordningen är en sådan fråga som
är föremål för talmannens samråd med de särskilda
företrädarna för partigrupperna och enligt 1 kap. 7
§ för överläggningar i riksdagsstyrelsen.
Överenskommelser om begränsningar i antalet yrkanden
i kammaren och därmed antalet voteringar hade
ingåtts. Något särskilt initiativ med anledning av
motionerna om kammarens voteringar var enligt
utskottets mening inte påkallat.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sina tidigare ställningstaganden
och avstyrker motionerna K387 i denna del (v) och
K205 (m).
Svensk flagga vid talarstolen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker en motion (m) om svensk
flagga vid talarstolen med hänvisning till
tidigare ställningstagande.
Motionen
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) begär i motion K217
initiativ från riksdagsstyrelsen till ett sådant
flaggarrangemang i plenisalen att den svenska
flaggan placeras i anslutning till talarstolen.
Enligt motionen är kammarens talarstol ett ofta
förekommande inslag i medierna då debatter och
viktiga samhällsfrågor från Sveriges riksdag skall
debatteras. I många länders parlament finns
nationens flagga nära talarstolen. Sveriges riksdag
har numera en svensk flagga placerad i ett hörn
långt borta från talarstolen. Det vore en fördel om
man varje gång ett inslag från kammarens talarstol
visades direkt kunde se den svenska flaggan.
Tidigare behandling
Utskottet behandlade i betänkande 1999/2000:KU18
motioner om flaggning. När det gällde frågan om den
svenska flaggan skulle placeras mer centralt i
riksdagens plenisal, t.ex. i anslutning till
talarstolen, ansåg utskottet att det fick ankomma på
talmannen att besluta om utsmyckningen av plenisalen
och om flaggningen i och i anslutning till
Riksdagshuset (s. 12).
Också i betänkande 2000/01:KU15 ansåg utskottet
när det gäller flaggning i och i anslutning till
riksdagens byggnader att sådana frågor lämpligast
behandlas av talmannen t.ex. i samråd med
riksdagsstyrelsen (s. 13).
Frågan behandlades också hösten 2001 i betänkande
2001/02:KU9. Utskottet vidhöll sin tidigare
bedömning och avstyrkte därför motionsyrkandet (s.
16).
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande
och avstyrker motion K217.
Riksdagens öppnande
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker en motion (m) om Karl
XI:s drabanter vid riksdagens högtidliga
öppnande med hänvisning till att det ankommer
på talmannen att i samråd med vice talmännen
fastställa ordningen för
öppningssammanträdet.
Motionen
I motion 2002/03:K245 av Margareta Pålsson (m)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om
riksdagens öppnande. Ett intåg av Karl XI:s
drabanter skulle ytterligare förgylla öppnandet. Det
skulle ena de gamla och de nya svenskarna samt
påminna om historiens vingslag.
Gällande regler
Riksmötet öppnas enligt 1 kap. 6 § riksdagsordningen
vid ett särskilt sammanträde senast på riksmötets
tredje dag, varvid statschefen på talmannens
hemställan förklarar riksmötet öppnat. Talmannen
fastställer efter samråd med vice talmännen
ordningen för detta sammanträde.
Tidigare behandling
Under riksmötet 1978/79 behandlade utskottet ett par
motioner om att återinföra traditionen med Karl XI:s
drabanter vid riksdagens högtidliga öppnande (bet.
KU 1978/79:29 s. 10 f.). Utskottet avstyrkte
motionsyrkandena och hänvisade till tidigare
ställningstaganden angående formerna för riksmötets
öppnande. Utskottet hade tidigare avstyrkt liknande
motioner och hänvisat till att det enligt
riksdagsordningen ankommer på talmannen att efter
samråd med vice talmännen fastställa ordningen för
riksdagens öppningssammanträden. Också under senare
riksmöten avstyrktes med samma motivering motioner
om att utarbeta former för riksmötets öppnande som
ansluter till dem som tidigare brukats (bet. KU
1979/80:44 s. 27, KU 1982/83:14 s. 4).
Riksdagen har vid ett flertal tillfällen under
senare år behandlat frågor om formerna för
riksmötets öppnande, senast vid 1997/98 års riksmöte
(bet. 1997/98:KU27). Genomgående har utskottet
därvid hänvisat till tidigare uttalanden om att det
ankommer på talmannen att efter samråd med vice
talmännen fastställa ordningen vid
öppningssammanträdet.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har tidigare hänvisat till att det
ankommer på talmannen att efter samråd med vice
talmännen fastställa ordningen för
öppningssammanträden. Utskottet vidhåller denna
bedömning. Motion K245 (m) avstyrks.
Kammarsammanträdena, m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
pågående diskussioner om utformningen av
plenisalen och om debattformerna i kammaren
motioner (m respektive fp) om att
platsfördelningen i riksdagens kammare skall
ske efter partitillhörighet och inte efter
valkrets, om att vissa debatter skall
genomföras i första- eller andrakammarsalen,
om Europaparlamentarikers yttranderätt i
kammaren och om särskilda riksdagsdebatter
inför förhandlingar inom EU.
Jämför reservationerna 1 och 2.
Motionerna
Gunnar Hökmark (m) begär i motion K316 att
platsfördelningen i riksdagens kammare skall ske
efter partitillhörighet och inte efter valkrets.
Åtgärden bör vidtas inför nästa riksmöte. En
partivis placering skulle tydliggöra de politiska
partigruppernas roll och de skiljelinjer som kommer
till uttryck i de politiska debatterna. Den skulle
kunna bidra till att höja den politiska temperaturen
och dramatiken genom en större närvaro och genom
bättre deltagande till stöd för den egna politiska
uppfattningen. Det skulle underlätta ett samarbete
och gemensamt engagemang i debattens förande mellan
dem som står varandra nära i politisk uppfattning. I
nästan alla andra demokratiska länder är
parlamentsledamöterna placerade partivis. Det
nuvarande sättet att placera ledamöterna i den
svenska riksdagen får närmast ses som en historisk
kvarleva. Motionären hänvisar också till att
kommunfullmäktige och landstingsledamöterna ofta
sitter partivis, liksom ledamöterna i
Europaparlamentet.
Tomas Högström och Gunnar Axén, (båda m) begär i
motion K392 en reformering av riksdagsarbetet på så
sätt att debatterna med anledning av
interpellationer och om utskottens betänkanden skall
genomföras i första- eller andrakammarsalen.
Därigenom skulle det finnas möjligheter att skapa
ett bättre debattklimat än i dag. Närheten skulle
öka och förutsättningarna att tala till och med
varandra skulle bli bättre. Dessutom skulle publiken
komma betydligt närmare debattörerna. En annan
fördel är att riksdagsledamöterna inte skulle ha
någon reserverad plats på det sätt som gäller i
plenisalen.
Lars Leijonborg m.fl. (fp) och Helena Bargholtz
m.fl. (fp) begär i motionerna K432 yrkande 7 i denna
del respektive K385 yrkande 9 att de svenska
ledamöterna av Europaparlamentet får möjlighet att
delta i debatter i den svenska riksdagen om EU-
politik och alltså ges yttranderätt i riksdagen. Det
vore ett sätt att i praktiken knyta ihop
beslutsfattare på olika nivåer. EU är en unik
organisation med både över- och mellanstatliga
inslag. Det är därför enligt motionen angeläget att
frågor som behandlas i EU också debatteras i Sverige
på ett helt annat sätt än i dag. I motion K385
yrkande 8 begärs också åtgärder för att bättre
förankra regeringens förhandlingsmandat i viktiga
utrikespolitiska frågor. När bl.a. EU-samarbetet har
utvecklats och alltmer antagit karaktär av
överstatlighet har enligt motionärerna förankringen
av regeringens förhandlingsmandat varit en fråga för
debatt. I formell mening är det klart att det är
regeringens sak att företräda Sverige i dessa
sammanhang, men när en opinion kritiserar såväl
innehållet i den förda politiken som
förhandlingarnas former kan det enligt motionen vara
skadligt för förtroendet om inte formerna
diskuteras. Det behövs bättre fortlöpande
information om regeringens ställningstagande till
frågor i de pågående och kommande förhandlingar där
Sverige deltar. Vidare behövs det särskilda
riksdagsdebatter inför kommande förhandlingsrundor
samt forum med frivilligorganisationer, politiska
partier och folkrörelser där frågor inför eller
parallellt med toppmöten och förhandlingar
diskuteras.
Tidigare behandling m.m.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat
motionsyrkanden om ledamöternas placering i kammaren
motsvarande motion K316. Hösten 2001 behandlade
utskottet ett sådant motionsyrkande (bet.
2001/02:KU12). Utskottet avstyrkte yrkandet med
hänvisning till att liknande motionsförslag
avstyrkts vid flera tillfällen. I ett tidigare
betänkande (bet. KU 1987/88:43) anförde utskottet
bl.a. att en partivis placering av ledamöterna
skulle vara en markering av den framträdande roll
som de politiska partierna numera spelar i
riksdagen. Det skulle enligt utskottet troligen
också ha vissa andra fördelar från kontakt- och
debattsynpunkt. Emellertid fanns det enligt
utskottets bedömning inte någon tillräckligt stark
opinion bland ledamöterna för att bryta traditionen.
I ett betänkande år 1992 (bet. 1992/93:KU9) ansåg
utskottet att effekterna från debatt- och
kontaktsynpunkt inte skulle bli de som avsågs i den
då aktuella motionen. Utskottet ansåg att en
omdisponering av plenisalen måste ske om man vill
skapa en tätare atmosfär vid debatterna och
avstyrkte motionen. Utskottet vidhöll vid frågans
behandling under 1996/97, 1997/98 och 2001/02 års
riksmöten sin tidigare uppfattning (bet.
1996/97:KU13, 1997/98:KU27 och 2001/02:KU12).
Reservationer (m, kd) har avgetts.
Våren 1998 avstyrkte utskottet ett yrkande (mp) om
att debatter med anledning av utskottsbetänkanden
borde kunna hållas i första- eller andrakammarsalen
(bet. 1997/98:KU27 s. 49). Utskottet hänvisade till
ett ställningstagande hösten 1996 (bet. 1996/97:KU3)
då utskottet konstaterat att riksdagens plenisal
ofta är för stor för den aktivitet som pågår där. De
tillfällen då den är fylld av ledamöter är betydligt
färre än de tillfällen då den ger ett ödsligt
intryck. Vid de tillfällen då alla ledamöter eller
näst intill alla är närvarande behövs emellertid
platserna. Att var och en har sin bestämda plats i
kammaren kan också ha andra fördelar. Utskottet
framhöll att det skulle innebära praktiska
svårigheter att flytta vissa debatter till en annan
lokal än kammaren, särskilt beträffande debatter av
utskottsbetänkanden, dvs. arbetsplenum. Ett särskilt
problem i dessa fall var enligt utskottet att ingen
av de gamla kammarsalarna är utrustade med
voteringsanläggning. Det föreföll enligt utskottet
inte ändamålsenligt att förlägga just dessa debatter
till annan lokal än kammaren och behålla kammaren
för andra ändamål, såsom förutom
interpellationsdebatter och frågestunder, fåtaliga
tillfällen som öppningssammanträden och
allmänpolitiska debatter. Hösten 2000 vidhöll
utskottet denna bedömning (bet. 2000/01:KU4 s.12).
Sedan en tid tillbaka pågår ett arbete inom
riksdagen med att undersöka hur plenisalen kan
förändras för att främja en kreativ debatt. En
promemoria om bl.a. plenisalens utformning har sänts
ut till riksdagsgrupperna i syfte att inleda en
diskussion. Talmannen har uttryckt sin förhoppning
att alla ledamöter i sina riksdagsgrupper under
våren aktivt kommer att delta i diskussionerna
(prot. 2002/03:42).
Frågan om kontakterna med de svenska
Europaparlamentarikerna togs upp i
riksdagsstyrelsens förslag 2000/01:RS1. Det
framhölls att Europaparlamentet och riksdagen är två
skilda parlament. Det är värdefullt med goda
kontakter mellan de svenska Europaparlamentarikerna
och riksdagens ledamöter men deras olika mandat
skall inte sammanblandas. Kontakterna borde enligt
förslaget även fortsättningsvis gå genom partierna,
men det finns anledning att utveckla kontakterna
mellan Europaparlamentarikerna och andra delar av
riksdagen. Till exempel borde utskotten och EU-
nämnden överväga att bjuda in Europaparlamentariker
till utfrågningar, öppna eller slutna, och
möjligheten att i riksdagen ordna ett öppet
seminarium där Europaparlamentarikerna deltar borde
utnyttjas. Konstitutionsutskottet gjorde inte någon
annan bedömning (bet. 2000/01:KU23). Hösten 2001
avstyrktes ett motionsyrkande (fp) om
Europaparlamentarikernas medverkan i särskilda
debatter i Sveriges riksdag med hänvisning till
detta ställningstagande (bet. 2001/02:KU12 s. 16).
En reservation (fp) avgavs på denna punkt.
Utskottets ställningstagande
Inom riksdagen förs för närvarande på talmannens
initiativ en diskussion om utformningen av
plenisalen och om debattformerna i kammaren. Nya
debattformer prövas i en försöksverksamhet. Enligt
utskottets mening är den pågående diskussionen och
försöksverksamheten angelägna. Utskottet anser att
resultatet av de överväganden och diskussioner som
pågår inte bör föregripas. Motionerna K316 (m), K392
(m), K385 yrkandena 8 i denna del och 9 samt K432
yrkande 7 i denna del avstyrks. När det gäller
frågan om bättre fortlöpande information om
regeringens ställningstagande till frågor i pågående
och kommande förhandlingar där Sverige deltar vill
utskottet hänvisa till att omfattande sådan
fortlöpande information bl.a. finns på EU-nämndens
webbsida. Enligt utskottets mening är det inte
heller påkallat med ett tillkännagivande om ett
forum i riksdagens eller regeringens regi med
frivilligorganisationer, politiska partier och
folkrörelser där frågorna diskuteras parallellt med
toppmötena. Motion K385 yrkande 8 i dessa delar
avstyrks följaktligen.
Budgetprocessen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
tidigare ställningstagande en motion (kd) om
en utredning om budgetprocessens andra steg.
Jämför reservation 3.
Motionen
Ingvar Svensson m.fl. (kd) begär i motion K370 att
riksdagsstyrelsen ges i uppdrag att genomföra en
utredning kring budgetprocessens andra steg med
syfte att underlätta justeringar inom beslutad ram.
Det nuvarande systemet innebär enligt motionen
låsning och rigiditet. Att både anslag och
anslagsvillkor skall tas i ett enda klubbslag är
till gagn för en regering och speciellt för en
minoritetsregering, men det rigida systemet minskar
riksdagens makt och innebär en nedgradering av det
andra steget i budgetprocessen. Motionärerna
framhåller att varje oppositionsparti vill visa upp
sina helhetsbilder i budgetbesluten. Eftersom man i
en viss fråga måste hitta en majoritet för justering
inom utgiftsområdesramen är majoritetsbeslut ingen
reell möjlighet med hänsyn till att man i alla andra
frågor måste ställa sig bakom regeringsförslagen.
Systemet innebär att budgetprocessens andra steg för
många ledamöter framstår som relativt meningslöst.
Tidigare behandling m.m.
Den nya budgetprocessen utvärderades under åren 1999
och 2000 av Riksdagskommittén. I kommitténs uppdrag
ingick att överväga behovet av förändringar. Därvid
skulle bl.a. undersökas om intentionerna bakom
omläggningen av budgetprocessen hade uppfyllts och
vilka konsekvenser i övrigt omläggningen medfört som
påverkat riksdagens ställning. Kommittén bedömde att
intentionerna bakom budgetreformen i huvudsak
uppfyllts och framhöll att rambeslutsmodellen
innebär att en minoritetsregerings möjlighet att få
igenom budgetpropositionen i riksdagen har ökat,
vilket var en avsedd effekt av reformen. Kommittén
ansåg att det var en fördel att budgetprocessen
försvårar hoppande majoriteter för ökade anslag utan
finansiering. Rambeslutsprocessen stärker enligt
kommittén i så måtto regeringsmakten, men det
viktigaste ur riksdagens synvinkel är att
budgetreformen ökar möjligheterna för riksdagen att
göra en samordnad beredning av regeringens
budgetförslag. Kommittén bedömde att även om
rambeslutsmodellen ännu inte prövats under perioder
med svåra ekonomiska påfrestningar eller
parlamentarisk osäkerhet har den nya budgetprocessen
bättre förutsättningar att fungera under sådana
omständigheter än vad den gamla hade.
Kommittén hade under sitt arbete fångat upp ett
missnöje bland riksdagens ledamöter som gällde
svårigheten för utskotten att göra ändringar i
anslagen i förhållande till regeringens förslag.
Kommittén bedömde dock att huvudförklaringen till
det minskade antalet ändringar ligger i det
förhållandet att regeringen valt att presentera
förslag som i förväg förhandlats med ett eller två
av oppositionspartierna. Utskotten hade endast i
begränsad omfattning utnyttjat den frihet de har att
i budgetprocessens andra steg på hösten ändra
anslagsbelopp inom de av kammaren fastställda
utgiftsramarna. Detta var enligt kommittén naturligt
med hänsyn till att regeringen, som inte haft egen
majoritet i kammaren, varje år försäkrat sig på
förhand om stöd för sitt budgetförslag från vissa
andra partier. Kommitténs utvärdering ledde till
vissa förslag bl.a. rörande dubbelarbetet höst och
vår. Förslagen lades av riksdagsstyrelsen fram för
riksdagen (förs. 2000/01:RS1). Utskottet tillstyrkte
förslagen (bet. 2000/01:KU23). Utskottet ansåg också
att det var angeläget att redan då besluta om att en
utvärdering bör göras efter några år i fråga om
vilka effekter omläggningen inneburit såväl vad
gäller budgetprocessens innehåll och budgetmässiga
resultat som vad gäller de budgetmässiga
konsekvenserna för riksdagen. Riksdagen beslutade i
enlighet med utskottets förslag att som sin mening
ge regeringen detta till känna (rskr.
2000/01:273-276).
Hösten 2001 avstyrkte konstitutionsutskottet ett
motionsyrkande (kd) liknande det nu aktuella (bet.
2001/02:KU12 s. 18 f.). Riksdagens beslut våren 2001
om budgetprocessen innebär att en utvärdering skall
göras om några år. Enligt utskottets mening borde
resultatet av den nämnda utvärderingen avvaktas. I
en reservation (v) framhölls det angelägna i att gå
vidare med en omfattande utvärdering med bedömning
av förutsättningarna för att göra långsiktiga och
korrekta utgiftsprognoser liksom utgiftstakens
konsekvenser, införandet av ett inkomstgolv,
sparmålet samt nivån och användningen av
budgeteringsmarginalen.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande
och avstyrker motion K370 (kd).
Den allmänna motionstiden
Utskottets förslag i korthet
Utskottet, som inte anser att ett
tillkännagivande i frågan är påkallat,
avstyrker en motion (fp) om reformerad
motionstid.
Motionen
Eva Flyborg (fp) begär i motion K256 att
riksdagsstyrelsen återkommer till riksdagen med
förslag till en reformerad motionstid. Ständig
motionsrätt vore bättre än motionsrätten under den
allmänna motionstiden. Ett alternativ till den
ständiga motionsrätten är enligt motionären att
lägga in en vecka i kvartalet. Med ständig
initiativrätt eller motionstiden fördelad på 3-4
gånger per år skulle dramatiken kring motionerandet
försvinna. Riksdagen skulle få en jämnare
arbetsfördelning över året. Antalet motioner skulle
minska och kvaliteten i beredningen bli högre.
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
I riksdagsstyrelsens förslag 2000/01:RS1 framhölls
bl.a. att den fria motionsrätten bör vara kvar.
Genom tidigare riksdagsbeslut hade utskotten
rekommenderats att planera arbetet för hela
valperioden med fördjupning på vissa områden under
olika år. Genomslaget för detta arbetssätt hade dock
inte varit stort. Som ett led i att uppnå det
rekommenderade arbetssättet ansåg riksdagsstyrelsen
att utskotten behövde planera mer långsiktigt och
mer tematiskt. Varje ämnesområde inom ett utskotts
beredningsområde bör behandlas minst två gånger
under en valperiod, första gången under det första
riksmötet och andra gången under något av de
följande riksmötena. Efter genomgången av utskottets
hela beredningsområde under första året av
valperioden bör utskottet göra en planering för
resten av valperioden. Minst en behandling under det
andra, tredje eller fjärde riksmötet bör vara mer
ingående och innehålla inslag av
uppföljning/utvärdering och EU-bevakning.
Riksdagsstyrelsen ansåg vidare att utskotten vid
behov skall kunna ge motionerna en förenklad
behandling. Förenklad beredning kan användas vid det
första riksmötet och vid de övriga riksmöten under
valperioden då utskottet inte bestämt sig för att ha
en fördjupad ärendeberedning. Vid förenklad
behandling kan motionsförslag som behandlar frågor
där beslutanderätten enligt utskottets uppfattning
bör ligga kvar hos regeringen, en
förvaltningsmyndighet eller hos kommunerna kunna
avstyrkas utan ytterligare beredning. I fråga om
motionsförslag som upprepas bör vid förenklad
behandling utskottet hänvisa till tidigare
ställningstagande. Frågan om motionernas behandling
var emellertid enligt förslaget en fråga av så stor
vikt för riksdagsarbetet att utredningsarbetet borde
fortsätta. I detta sammanhang kunde också
motionsinstitutets utformning komma att beröras.
Vid behandlingen av riksdagsstyrelsens förslag
gjorde utskottet inte någon annan bedömning än
riksdagsstyrelsen i fråga om värdet av förenklad
motionsbehandling. Utskottet, som noterade att
utredningsarbetet när det gäller motionsbehandlingen
fortsätter, delade även i övrigt riksdagsstyrelsens
bedömning i fråga om riktlinjer för förändringar i
utskottens arbete (bet. 2000/01:KU23). Riksdagen
godkände de föreslagna riktlinjerna för förändringar
i utskottens arbete.
Under hösten 2001 behandlade utskottet en
likalydande motion som den nu aktuella (bet.
20001/02:KU12 s. 17 f.). Utskottet hänvisade till
att frågan om motionsinstitutets utformning
behandlades i Riksdagskommittén. Enligt utskottets
mening borde resultatet av detta arbete avvaktas.
Utskottet avstyrkte därför motionen.
Riksdagsstyrelsen beslutade den 20 november 2002
att ge Riksdagskommittén i uppdrag att fortsätta
sitt arbete med beredning av frågor som rör
utvecklingen av riksdagens arbetsformer m.m.
Riksdagskommittén skall finnas kvar i ytterligare
ett par år för att skapa kontinuitet i arbetet med
att utveckla riksdagens arbetsformer. Kommittén
förutsätts ta hand om de frågor om riksdagsarbetet
som riksdagen överlämnar till riksdagsstyrelsen men
även frågor som initieras på annat sätt.
Utskottets ställningstagande
Riksdagskommittén framhöll våren
2001 att frågan om motionernas
behandling är en fråga av så stor
vikt att utredningsarbetet måste
fortsätta. Riksdagskommittén
fortsätter sitt arbete med beredning
av frågor som rör utvecklingen av
riksdagens arbetsformer. Utskottet
anser mot denna bakgrund att ett
tillkännagivande till
riksdagsstyrelsen om utvidgning av
motionstiden inte är påkallat.
Motion K256 (fp) avstyrks.
Ärendenas beredning
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
tidigare ställningstagande ett motionsyrkande
(fp) som gäller bl.a. beredningen av
jordbruksfrågor och ett (kd) som gäller
inrättandet av ett familjeutskott, liksom en
motion (v) om en formell plattform för
utskottens arbete med jämställdhetsfrågor.
Med hänvisning till pågående diskussioner
inom riksdagen avstyrks också en motion (m)
om större möjligheter för utskotten att
själva bestämma sina arbetsformer.
Jämför reservationerna 4 (fp), 5 (v, mp) och
6 (m).
Motionerna
I motion MJ422 av Lennart Fremling m.fl. (fp) begärs
att jordbruksfrågorna skall behandlas som närings-
och konsumentpolitiska frågor (yrkande 1). Enligt
motionärerna måste jordbrukaren få en tydligare
ställning som företagare, och jordbruket skall i
större utsträckning betraktas som likställt andra
näringar. Det naturligaste vore att
jordbruksfrågorna i framtiden hanteras av
näringsutskottet samt att livsmedelspolitiken
hanteras som konsumentfrågor. Motionärerna vill
också införa ett särskilt konsumentdepartement.
Mikael Oscarsson (kd) begär i motion So453 yrkande
3 ett förslag om inrättandet av ett familjeutskott.
Familjepolitiken är enligt motionären i dag svår för
en enskild att få grepp om. Även för politiker
saknas ofta konsekvensbeskrivningar av de fattade
besluten. Motionären hänvisar till att
bostadsförsörjningsprogram hanteras i ett utskott,
barnbidragen i ett annat och förskoleverksamheterna
i ett tredje osv. Därför borde ett familjeutskott
inrättas.
Ulla Hoffmann m.fl. begär i motion A319 åtgärder
för att föra upp jämställdhetsfrågor i respektive
utskott (yrkande 4). Motionärerna hänvisar till att
det som bedöms vara jämställdhetspolitik i dag har
sin hemvist i arbetsmarknadsutskottet trots att
könsperspektivet har lika stor bäring på övriga
utskott. Varje annat utskott kan således om det så
vill förbise könsperspektivet och de konsekvenser de
olika förslagen kan få för kvinnor respektive män.
Formella instrument kan vara ett stöd i arbetet med
en feministisk jämställdhetspolitik. Motionärerna
anser därför att riksdagsstyrelsen bör pröva vilka
åtgärder som är nödvändiga för att riksdagens
utskott skall få en formell plattform för att föra
upp jämställdhetsfrågor inom sina respektive
sakområden. Detta kan ske genom en övergripande
tilläggsparagraf eller genom att det uppdras till
samtliga utskott att i sin beredning beakta
könsperspektivet.
I motion K379 yrkande 22 i denna del av Bo
Lundgren m.fl. (m) begärs förändringar i utskottens
arbetsformer. Ett sätt att återupprätta riksdagens
roll i det politiska arbetet kan enligt motionen
vara att ge utskotten större möjligheter att själva
besluta sina arbetsformer. Bland annat skulle detta
kunna inkludera en rätt för utskotten att i större
utsträckning än i dag öppna vissa av sina
sammanträden för allmänheten. De möjligheter som den
nya tekniken erbjuder, t.ex. IT och Internet, bör
enligt motionen kunna innebära en ökad insyn i
utskottens arbete. En försöksverksamhet i denna
inriktning bör kunna bidra till att vitalisera
riksdagens arbete, samtidigt som medborgarnas insyn
i och intresse för den politiska beslutsprocessen
ökar.
Bakgrund
Den nuvarande utskottsorganisationen tillkom i
samband med författningsreformen 1971. Ett system
med fackutskott ersatte den tidigare ordningen,
enligt vilken utskotten var indelade enligt
statsrättsliga grunder. Fackutskottsprincipen kan
kortfattat sägas innebära att ärenden inom samma
ämnesområden bereds inom samma utskott oavsett om de
är lagärenden eller anslagsärenden. Ett undantag
från fackutskottsprincipen är lagutskottets
särskilda ansvar för lagstiftningsärenden inom den
centrala civilrätten. Den nya ordning som infördes
innebar att utskottsindelningen speglade
departementsindelningen. Därefter har
departementsindelningen ändrats vid ett stort antal
tillfällen medan endast marginella förändringar av
utskottsindelningen skett.
Riksdagsutredningen anlade 1993 vissa allmänna
utgångspunkter för ändringar i
utskottsorganisationen och förordade regelbundna
översyner av ärendefördelningen mellan utskotten
(1993/94:TK1 s. 143 f.). Ibland kunde det behövas
större mer långsiktiga förändringar i
utskottsstrukturen. Det fanns dock formella och
praktiska gränser för omfördelningarna under en
valperiod. Sålunda kräver många ämnesområden
specialkunskaper, vilket gör att det medför problem
att flytta ärenden från ett utskott med ledamöter
som valts med tanke på sina kunskaper och intresse
för de aktuella ämnesområdena till ett annat som
kräver helt andra kunskaper. Vidare framhölls att
det är viktigt att utskottsorganisationen är
anpassad till de politikområden som är aktuella i
samhället och i riksdagsarbetet. Målen att ärendena
får en sakligt sett logisk placering och hålls
samman i ämnesområden kan behöva prioriteras högre
än målet att nå en volymmässigt helt jämn
arbetsbelastning.
I ett senare betänkande (1993/94:TK3 s. 21 f.)
ansåg Riksdagsutredningen att ändringar i
utskottsindelningen borde anstå till dess ett
definitivt beslut om utgiftsområdena fattats.
Riksdagsutredningen redovisade dock ett utkast till
en utskottsindelning som innebar att antalet utskott
minskades från 16 till 15 eller 14. Enligt skissen
skulle utrikesutskottet och försvarsutskottet slås
ihop till ett utrikes- och säkerhetsutskott, ett
särskilt invandrings- och biståndsutskott inrättas
samt socialförsäkrings- och socialutskotten slås
ihop. Frågan om sammanslagning av lag- och
justitieutskotten berördes också. I ett förslag
1995/96:TK2 framhölls att oavsett de krav den nya
budgetprocessen ställer finns det goda skäl att
diskutera förändringar i utskottsindelningen. Den
nuvarande organisationen har varit i stort sett
oförändrad sedan enkammarreformen. Under den tid som
förflutit har mycket ändrats när det gäller
arbetsbelastningen inom olika områden och också i
fråga om sambandet mellan olika ärendegrupper. Ett
skäl till att en ändring i utskottsindelningen trots
allt inte föreslogs var att det innan erfarenheter
vunnits av den nya budgetprocessen var svårt att
förutse vilka effekterna blev på riksdagsarbetet.
Syftet var att återkomma med ett förslag under
riksmötet som kunde träda i kraft 1998. I mars 1998
återkom talmanskonferensen med en genomgång av
erfarenheterna av problem med utskottsindelningen
som upplevts i 1996 och 1997 års budgetarbete
(1997/98:TK1). Talmanskonferensen fann att den
nuvarande utskottsorganisationen på det hela taget
är väl lämpad att klara uppgiften att bereda
riksdagsärenden. Det torde i stor utsträckning vara
oundvikligt att det råder skillnader i
arbetsbelastningen mellan utskotten. De allra mest
arbetsbelastade utskotten är konstitutionsutskottet
och finansutskottet, och vilka övriga utskott som
har de tyngsta arbetsbördorna varierar från år till
år bl.a. beroende på inom vilka områden stora
lagstiftningsreformer görs. Det var därför omöjligt
att genom ändrad utskottsindelning helt ta bort
skillnaderna i belastning mellan utskott (s.16).
Tidigare behandling
Utskottet avstyrkte hösten 2001 fyra motionsyrkanden
om ändrad utskottsindelning (bet. 2001/02:KU12). I
en fp-motion begärdes att miljö- och
jordbruksutskottet skulle ändras till natur- och
miljöutskottet och att i övrigt
utskottsorganisationen anpassas till denna
förändring. Det behövdes en konsumentpolitik för
maten, en naturvårdspolitik för den biologiska
mångfalden och en näringspolitik för företagen.
Utskottet hänvisade till att det hösten 2000
avstyrkt motioner om ändringar i utskottsindelningen
med hänvisning till tidigare riksdagsbehandling. År
1999 hade utskottet behandlat en motion om att
miljö- och jordbruksutskottet skulle ändra namn till
miljöutskottet (bet. 1998/99:KU20 s. 6). Utskottet
ansåg att frågan om en överföring av ansvarsområden
borde tas upp i samband med en allmän översyn av
ärendefördelningen mellan utskotten, något som då
inte syntes motiverat. Utskottet var inte heller
hösten 2000, då bl.a. också en motion (kd) om
inrättande av ett familjeutskott behandlades, berett
att förorda en sådan allmän översyn av
ärendefördelningen mellan utskotten som
motionsyrkandena kunde anses förutsätta (bet.
2000/01:KU4). Hösten 2001 hänvisade utskottet till
Riksdagskommitténs arbete.
Hösten 1998 behandlade utskottet ett motionsyrkande
om ansvaret för bostadspolitiska frågor (bet.
1998/99:KU1). Utskottet avstyrkte motionsyrkandet
och erinrade om att det enligt 6 kap. 1 §
regeringsformen tillkommer statsministern att
tillsätta de övriga statsråd, som tillsammans med
statsministern utgör regeringen. Utskottet hänvisade
vidare till att regeringen enligt 7 kap. 1 §
regeringsformen fördelar ärendena mellan
departementen. Mot denna bakgrund bör riksdagen
enligt utskottet vara ytterst återhållsam med att
uttala sig eller på annat sätt söka påverka
regeringen i fråga om hur den skall organisera sitt
arbete. Hösten 2002 avstyrkte utskottet
motionsyrkanden om en särskild djurskyddsminister
och en minister för den samlade minoritetspolitiken
med hänvisning till att detta är frågor som det inte
ankommer på riksdagen att besluta om (bet.
2002/03:KU1).
Hösten 2000 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande
(v) om en formell plattform för jämställdhetsfrågor
i utskottsarbetet liknande motion A319 yrkande 4
(bet. 2000/01:KU4 s. 26 f.). När det gäller
jämställdhetsfrågornas behandling i riksdagen ville
utskottet hänvisa till regeringsformens bestämmelser
om att den offentliga makten skall utövas med
respekt för alla människors lika värde och att det
allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor lika
rättigheter. Enligt utskottets mening saknades
anledning att anta annat än att dessa bestämmelser
utgör en grund i allt beslutsfattande i utskotten.
Någon ytterligare formell plattform ansågs inte
nödvändig.
Talmannen har tillsammans med gruppledarna, de vice
talmännen och utskottsordförandena inlett
diskussioner i syfte att sätta riksdagens arbete mer
i fokus och för att uppmuntra insyn, öppenhet och
deltagande. Möjligheterna att öka insynen i
riksdagsarbetet utanför kammaren diskuteras också.
Ett exempel är frågan om inte EU-nämndens
sammanträden borde vara mera offentliga (prot.
2002/03:42).
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sina tidigare ställningstaganden
i fråga om ändrad utskottsindelning och i frågan om
hur regeringen organiserar sitt arbete. Motionerna
MJ422 yrkande 1 (fp) och So453 yrkande 3 (kd)
avstyrks följaktligen.
När det gäller frågan om en formell plattform för
jämställdhetsfrågor i utskottsarbetet vill utskottet
liksom vid tidigare ställningstagande i frågan
hänvisa till regeringsformens bestämmelser om att
den offentliga makten skall utövas med respekt för
människors lika värde och att det allmänna skall
tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter. Det
kan förutsättas att dessa bestämmelser utgör en
grund i allt utskottsarbete. En ytterligare formell
plattform kan inte anses nödvändig. Utskottet
avstyrker följaktligen motion A319 yrkande 4 (v).
När det härefter gäller frågan om att ge utskotten
större möjligheter att själva besluta sina
arbetsformer vill utskottet hänvisa till de
diskussioner som talmannen initierat i syfte att
uppmuntra insyn, öppenhet och deltagande och som
också rör en ökad insyn i riksdagsarbetet utanför
kammaren. Enligt utskottets mening bör resultatet av
den pågående diskussionen inte föregripas. Motion
K379 yrkande 22 i denna del (m) avstyrks.
Riksdagens frågestunder
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker en motion (m) om
debattordningen vid riksdagens frågestunder
med hänvisning till diskussioner som pågår
bl.a. om utnyttjandet av riksdagens
frågestunder.
Motionen
Rolf Gunnarsson (m) begär i motion K209 en
förändring av debattordningen vid riksdagens
frågestunder. Motionären hänvisar till att enligt
debattordningen får frågeställaren först ordet,
därefter får statsrådet ordet för svar, vilket följs
av en kompletterande fråga och sist får statsrådet
ordet för ett avslutande svar. Enligt motionären har
detta sista ord missbrukats vid många tillfällen och
statsrådet har gett frågeställaren "en spark", som
denne inte kan försvara sig emot. Det är enligt
motionen den riksdagsledamot som frågar som bör ha
det sista ordet. Det är regeringen som kommer till
riksdagen för att utfrågas inte tvärtom. Det finns
enligt motionären en möjlighet att få ordet en
tredje gång men den debattordningen har inte
genomförts i kammaren.
Gällande regler
Enligt 6 kap. 3 § riksdagsordningen framställs
muntlig fråga vid frågestund som anordnas i
kammaren. Talmannen beslutar om vem som skall få
ordet vid frågestund. Enligt anvisningar av
talmannen skall frågor och svar vara korta och i
princip inte överstiga en minut. Frågeställaren kan
enligt anvisningarna normalt räkna med att få ordet
för minst en följdfråga eller kommentar. Vanligen
får statsrådet det sista inlägget i ett replikskifte
men talmannen kan, om det finns skäl, ge
frågeställaren ordet för ett avslutande inlägg.
Talmannen har i syfte att inleda en diskussion
skickat ut en promemoria om bl.a. riksdagens
debattformer till riksdagsgrupperna. En rappare och
tydligare argumentation behövs enligt talmannen för
att kammaren skall återta sin naturliga roll som
opinionsbildare och opinionsspeglare. Talmannen har
uttryckt sin förhoppning att alla ledamöter i sina
riksdagsgrupper under våren aktivt kommer att delta
i diskussionerna om debattformerna. I den utsända
promemorian redovisas möjliga förändringar, bl.a.
strategiska överväganden om hur frågestunden avses
utnyttjas, prioriterad ställning för
partiledare/gruppledare, inledning med tyngre
frågor, skapande av utrymme för fler frågor genom
att inte alltid tillåta följdfrågor eller ge
statsrådet sista ordet, uppmuntran till raka frågor
och raka svar, koncentration till färre ämnen genom
att minska antalet närvarande statsråd och
premiering av partier med hög närvaro när det gäller
fördelningen av frågor.
Tidigare behandling
Utskottet behandlade hösten 2001 ett likalydande
motionsyrkande av samme motionär (bet. 2001/02:KU12
s. 26 f.). Utskottet var inte berett att ändra den
regel i riksdagsordningen som föreskriver att
talmannen beslutar om vem som skall få ordet i
frågestund. Utskottet pekade på att talmannens
anvisningar ger utrymme för att frågeställaren i
särskilda fall ges sista ordet. Frågan om en ändring
av anvisningarna är en uppgift för talmannen och
inget hindrar att frågan tas upp t.ex. i talmannens
samråd med de särskilda företrädarna för
partigrupperna. Utskottet avstyrkte motionsyrkandet.
Utskottets ställningstagande
På talmannens initiativ pågår för närvarande en
diskussion om bl.a. utnyttjandet av frågestunderna.
Som en möjlig förändring diskuteras att inte alltid
ge statsrådet sista ordet. Mot denna bakgrund och
med hänsyn till att de nuvarande anvisningarna ger
talmannen möjlighet att ge frågeställaren sista
ordet i en frågestund anser utskottet att ett
tillkännagivande till riksdagsstyrelsen i frågan
inte är påkallat. Motion K209 (m) avstyrks.
Arvoden
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker två motioner (mp
respektive v) om ett ändrat system för
fastställande av ledamöternas arvoden och ett
yrkande (mp) om sänkning av arvodet med 10
000 kr. Utskottet hänvisar bl.a. till att det
saknas anledning att anta att de föreslagna
systemen skulle ha bättre förutsättningar att
vara en långsiktig lösning än den nuvarande
nämnden. Ett motionsyrkande (m) om slopande
av arvodet för uppdrag som ledamot i
riksdagsstyrelsen avstyrks.
Jämför reservationerna 7 samt 8 - villkorad
(båda mp).
Motionerna
Gustav Fridolin (mp) begär i motion K228 sådana
lagändringar att riksdagen skall fatta beslut om
riksdagsledamöternas arvode efter förslag från
arvodesnämnden (yrkande 1) och att om yrkandet
bifalls ledamöternas arvode sänks med 10 000 kr per
månad (yrkande 3). Motionären begär också att det
skall tillsättas en utredning med syfte att föreslå
principer enligt vilka arvodena skall bestämmas
(yrkande 2).
Det är enligt motionen självklart att risken är
stor att man med höga arvoden i riksdagen lockas att
sitta allt längre och att man jämför sig alltmer med
en mindre grupp högavlönade i samhället, i stället
för med låg- och medelinkomsttagare (som utgör den
stora majoriteten av svenska folket). En jämförelse
med en genomsnittlig medborgare ger för handen att
riksdagsarvodet är på tok för högt och en
fullständigt självklar grund för politikerförakt.
Motionären vänder sig emot påståendet att det behövs
ett högt ledamotsarvode i riksdagen för att man ska
locka kompetenta personer till politiken. Förutom
att sådana uttalanden andas hån mot dem som gett sig
in i politiken på grund av ett genuint engagemang
och inte på grund av privatekonomiska skäl, kan det
kraftigt ifrågasättas.
Arvodesnämnden är en myndighet under riksdagen och
ledamöterna i nämnden utses av riksdagens
förvaltningsstyrelse. I praktiken bestämmer sålunda
riksdagsledamöterna fortfarande nivån på sina egna
arvoden, även om man delegerat själva
beslutsfattandet till ett annat (dock internt)
organ. Motionären anser att det vore bättre om
ledamöterna själva öppet och formellt tar ansvar för
arvodesnivåerna. Riksdagens arvodesnämnd kan
behållas för att förbereda och ge förslag i
arvoderingsfrågor. Arvodesnivåerna kan beräknas
utifrån en rad faktorer, exempelvis en uppskattning
av väljarkårens genomsnittsinkomst. Man kan även
tänka sig att arvodet skall utgå ifrån ett
genomsnitt av vad individer med likvärdiga arbeten
uppbär i inkomst. Riksdagen bör tillsätta en
utredning som har till uppgift att föreslå principer
för bestämmandet av arvodet.
Ledamöternas arvoden bör omgående sänkas med 10
000 kr per månad vilket ger en fingervisning åt
vilket håll man anser att arvodena i dagsläget bör
justeras. På ett år innebär en sådan arvodessänkning
minskade utgifter med drygt 40 miljoner kronor att
jämföra med satsningen på lokala
diskrimineringsombudsmän som i dag uppgår till 4
miljoner per år.
Peter Pedersen (v) begär i motion K314 att det
gällande systemet för fastställande av
riksdagsarvodet ändras och att det övervägs ett
system där nivån på arvodet fastställs genom att det
knyts som en fastställd procentsats i förhållande
till prisbasbeloppet. Det finns enligt motionären
goda argument för att arvodet skall vara
förhållandevis högt. Det minskar risken för att ett
stort flertal möjliga ledamöter från olika partier
avstår från att kandidera på grund av att det skulle
innebära en inkomstminskning. Såsom lagstiftare i
Sveriges högsta beslutande organ skall ledamöterna
vara omutbara, dvs. inte kunna påverkas ekonomiskt
för att fatta beslut i viss riktning. I
internationell jämförelse är de svenska
riksdagsledamöternas löner inte heller speciellt
höga. Enligt motionen handlar det emellertid om
trovärdighet. Ledamöterna skall vara representativa
inför folket. Riksdagsledamöternas höga ersättningar
riskerar att skapa en förtroendeklyfta mellan de
folkvalda ledamöterna och det folk de representerar.
Det riskerar också att skapa en klyfta mellan
parlamentarikerna och övriga partimedlemmar och ger
problem för den som har ett låglöneyrke att anpassa
sig tillbaka till den vanliga tillvaron när
riksdagsperioden är över. Ett sätt att begränsa
riksdagsarvodets utveckling är att göra som i många
kommuner och landsting och knyta arvodet till en
fastställd procentsats av prisbasbeloppet. Ett annat
sätt kunde vara att låta arvodesnämnden
föreslå/besluta om arvodet högst en gång per
mandatperiod.
Rolf Gunnarsson (m) begär i motion K204 att
förtroendeuppdraget att sitta i riksdagsstyrelsen
inte skall ge ett extra arvode. Motionären kan inte
ställa upp på att det skulle vara ett mer betungande
arbete att sitta i riksdagsstyrelsen, vilket belönas
med extra arvode, än det är att exempelvis ha många
debatter, många interpellationer, att skriva många
väl underbyggda och faktaspäckade motioner, att
ställa många frågor till statsråd eller att delta
intensivt i kammarens arbete i övrigt, vilket ingår
i det ordinarie arbetet. Motionären hänvisar till
att han läst protokollen från riksdagsstyrelsens
arbete och sett tyngden på dess arbete under
verksamheten fram till september 2002.
Gällande regler
Enligt 9 kap. 6 § riksdagsordningen skall
riksdagsledamot av statsmedel åtnjuta arvode för
sitt uppdrag. Bestämmelser härom meddelas i lag.
Enligt 3 kap. 1 § lagen (1994:1065) om ekonomiska
villkor för riksdagens ledamöter betalas
ledamotsarvode med ett belopp för månad som
Riksdagens arvodesnämnd fastställer. För närvarande
uppgår arvodet till 42 300 kr.
Enligt 1 § lagen (1989:185) om arvoden m.m. för
uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ
betalas månadsarvode för ledamot m.m. av
riksdagsstyrelsen med 15 % av arvodet som
riksdagsledamot.
Bakgrund
Perioden 1866-1962
År 1866-1909 utgick ersättning endast till andra
kammarens ledamöter. Dessa fick för varje ordinär
lagtima riksdag 1 200 riksdaler i "arvode".
År 1909 infördes ersättningsrätt även för första
kammarens ledamöter enligt samma regler som gällde
för andra kammarens ledamöter.
År 1918 infördes en skillnad mellan "stockholmare"
och andra. Begreppet "arvode" slopades och ersattes
av begreppet "dagtraktamente''''''''''''''''". Dessa fastställdes
till 15 riksdaler, dock högst 1 800 riksdaler per
riksdag för "stockholmare" och för övriga till 20
riksdaler, dock högst 2 400 riksdaler per riksdag.
År 1921 höjdes dagtraktamentena till, för
"stockholmare" 24 riksdaler, dock högst 3 400
riksdaler per riksdag, och för övriga 32 riksdaler,
dock högst 4 500 riksdaler per riksdag.
År 1933 slopades begreppet dagtraktamente och
ersattes av begreppet arvode. En sänkning
genomfördes med hänsyn till den ekonomiska krisen.
"Stockholmare" fick 3 000 kr, övriga 4 000 kr för
ordinär lagtima riksdag.
År 1941 överfördes alla materiella regler från
riksdagsordningen till den nya stadgan (1941:98) om
ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.
Med bibehållande av begreppet arvode övergick man
till månadsbelopp, 750 kr per månad för
"stockholmare" och 1 000 kr per månad för övriga.
År 1949 övergick man till årsarvoden, som med
hänsyn till gällande allmänna lönestopp fastställdes
till de belopp som utgått under år 1948, för
"stockholmare" 6 650 kr och för övriga 8 866 kr.
År 1951 höjdes arvodena till 9 000 kr respektive
12 000 kr. År 1954 uppdelades arvodet på
grundarvode, 9 000 kr för alla ledamöter, samt
kostnadsersättning, 3 000 kr för "stockholmare" och
8 000 kr för övriga. År 1957 höjdes grundarvodet
till 12 000 kr.
År 1959 höjdes grundarvodet till 24 000 kr.
Kanslideputerade gavs rätt att jämte kamrarnas
talmän besluta om tillägg och avdrag som svarade mot
förändringar i löner till befattningshavare i
statens tjänst. Konstitutionsutskottet framhöll att
det var naturligt att förändringar i den allmänna
lönenivån borde få återverkningar även på
riksdagsmannaarvodet. Med hänsyn till
riksdagsmannauppdragets natur var det emellertid
enligt utskottet mindre lämpligt att genom någon
form av automatik anknyta arvodet till en viss grupp
löntagare. I första hand borde dock jämförelse göras
med statstjänstemän i motsvarande inkomstläge.
Perioden 1962-1990
År 1962 höjdes grundarvodet till 26 000 kr med
hänvisning till att jämförelse borde göras med
statstjänstemän i motsvarande inkomstläge.
Konstitutionsutskottet framhöll att med en sådan
höjning skulle årsarvodet komma att utgöra omkring
två tredjedelar av årslönen för statlig
befattningshavare med lön enligt löneklass 1 å
löneplan B (B 1).
År 1966 höjdes grundarvodet till 31 000 kr,
motsvarande två tredjedelar av lönen i löneklass C
1. Samtidigt genomfördes vissa ändringar i 1941 års
ersättningsstadga för att förtydliga att Riksdagens
förvaltningskontor - som ersatt Kanslideputerade -
kunde besluta om de ändringar i grundarvodet som
svarade mot förändringar i löner till
befattningshavare i statens tjänst.
År 1972 ersattes 1941 års stadga av
Ersättningsstadga för riksdagens ledamöter. Arvode
skulle fortfarande utgå med belopp för månad som
motsvarade två tredjedelar av lönen till
statstjänstemän i löneklass 1 på löneplan C.
År 1974 beslutades att arvode skulle utgå med
belopp för månad som motsvarade tio tolftedelar av
lönen till statstjänstemän i löneklass F 25, dvs. då
76 500 kr per år, i enlighet med förslag från en
opartisk kommitté.
År 1983 beslutades att arvode skulle utgå med ett
belopp för månad som motsvarade den genomsnittliga
lönen för tjänster som byråchefer vid statliga
myndigheter och domare med befattningar som rådmän,
hovrättsråd och kammarrättsråd. Arvodet skulle
således beräknas med utgångspunkt från årets alla
månader och inte som tidigare från endast tio
månader.
Våren 1988 beslutade riksdagen lagen (1988:589) om
ersättning m.m. till riksdagens ledamöter. I lagen
fanns bestämmelser om förmåner till
riksdagsledamöterna. Ledamotsarvode skulle betalas
med ett belopp för månad som motsvarade den
genomsnittliga lönen för tjänster som rådmän,
hovrättsråd och kammarrättsråd. I september 1990 var
ledamotsarvodet 21 625 kr per månad. Vid en
tillämpning av ersättningslagen skulle det ha höjts
med närmare 4 000 kr fr.o.m. den 1 oktober 1990.
Riksdagen beslutade emellertid genom lagen
(1990:1417) om avvikelser från vissa bestämmelser i
ersättningslagen om oförändrade arvoden för tiden
den 1 oktober 1990-den 31 december 1991.
Perioden 1990-1998
I december 1990 beslutade riksdagen sålunda att
lagen inte skulle tillämpas beträffande arvoden för
tiden den 1 oktober 1990-den 31 december 1991. I
stället skulle ledamotsarvode betalas med samma
belopp sedan den 1 januari 1990 eller 21 625 kr per
månad. Med anledning av en motion (m), vari begärdes
en utredning syftande till att statsrådens arvoden
skulle bestämmas med utgångspunkt i
riksdagsledamöternas arvoden hade
konstitutionsutskottet (1990/91:KU18) framhållit att
starka skäl talade för samordning av fastställande
av arvoden för statsråd och för riksdagsledamöter.
Riksdagen gav regeringen och Riksdagens
förvaltningskontor detta till känna (rskr.
1990/91:88).
I juni 1991 beslutade riksdagen lagbestämmelser
med innebörd att statsrådsarvodet knöts till arvodet
för riksdagsledamöter (1990/91:KU48).
Statsministerns arvode bestämdes till 215 % av
ledamotsarvodet och övriga statsråds arvoden till
198 % (bet. 1990/91:KU48).
I december 1991 beslutade riksdagen att byråchefer
vid statliga myndigheter inte längre skulle ingå i
den jämförelsegrupp som riksdagsarvodena enligt
ersättningslagen skulle bygga på. Genom särskild
reglering bestämdes arvodet till 22 230 kr för tiden
den 1 januari 1992-den 31 mars 1992, och för tiden
den 1 april 1992-den 31 mars 1993 skulle arvodet
höjas med ett belopp som motsvarade den
genomsnittliga höjningen av månadslönen som kunde
tillkomma jämförelsegruppen fr.o.m. den 1 april
(1991/92:KU5).
I december 1992 höjdes arvodet till 23 425 kr
retroaktivt från den 1 april 1992.
Jämförelsegruppens genomsnittliga månadslön var då
27 764 kr.
I mars 1993 beslutade riksdagen att arvodet för
tiden den 1 april 1993- den 31 december 1993 skulle
vara 23 425 kr jämte det belopp som motsvarade den
genomsnittliga höjningen fr.o.m. den 1 april 1993
för jämförelsegruppen (1992/93:KU21).
Med anledning av riksdagens beslut hade i december
1991 tillkallats en kommitté med uppgift att lämna
förslag till konstruktionen av statsrådens arvoden
m.m. I utredningsbetänkandet Vad är ett statsråds
arbete värt? (SOU 1993:22) framhölls att arvodena
till statsråden inte automatiskt borde kopplas till
någon annan grupps arvoden eller något index för
löner eller priser. I stället borde arvodena
fastställas av en särskild myndighet under
riksdagen, Statsrådslönenämnden.
När utskottet våren 1993 behandlade frågan om
ledamotsarvodet skulle en tillämpning av
ersättningslagen innebära att arvodet skulle ha
höjts med 4 339 kr till 27 764 kr. Utskottet ansåg
att en återgång till ersättningslagen inte borde ske
den 1 april, utan arvodet borde vara 23 425 kr.
Utskottet ansåg emellertid att riksdagsledamöterna
och statsråden borde tillgodoräknas de höjningar som
jämförelsegruppen kunde komma att få efter den 1
april 1993. De angivna beloppen borde därför höjas
med det belopp som motsvarar den genomsnittliga
höjning som kunde tillkomma jämförelsegruppen. De
arvodesnivåer som utskottet förordade borde gälla
intill dess frågan om reglerna för hur arvodet skall
bestämmas blivit avgjord.
I skrivelse våren 1993 överlämnade regeringen
utredningsbetänkandet till riksdagen (skr.
1992/93:240). Skrivelsen behandlades i
konstitutionsutskottet tillsammans med motioner om
ett nytt system för bestämmande av arvodena till
riksdagsledamöter och ett förslag från
förvaltningskontoret om en nämnd för bestämmandet av
arvodena till riksdagsledamöterna. I en skrivelse
den 17 november 1993 hade förvaltningskontoret
föreslagit en ny ordning för bestämmandet av
riksdagsledamöternas arvoden som innebär att en
nämnd bestående av tre utomstående personer
bestämmer nivån på ledamöternas arvoden. Nämndens
ledamöter borde utses av riksdagens
förvaltningsstyrelse (1993/94:KU11). Utskottet
förordade att det skulle inrättas två nämnder för
bestämmande av arvode till statsråd respektive
riksdagsledamöter. Riksdagen beslutade i enlighet
med förslaget.
Den 1 januari 1994 inrättades en
Statsrådsarvodesnämnd och en Riksdagens arvodesnämnd
som myndigheter under riksdagen för fastställande av
arvoden till statsråd respektive riksdagsledamöter.
Riksdagsledamöternas arvode höjdes till 25 000 kr
per månad.
Den 1 juli 1994 trädde den nu gällande lagen
(1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens
ledamöter i kraft. Bestämmelsen om att
ledamotsarvode betalas med ett belopp per månad som
Riksdagens arvodesnämnd fastställer fördes över till
3 kap. 1 § i den nya lagen.
Den 1 oktober 1994 höjdes arvodet till 26 500 kr
per månad.
Den 1 januari 1996 höjdes arvodet till 27 500 kr
per månad.
Den 1 januari 1997 höjdes arvodet till 29 500 kr
per månad.
Den genomsnittliga lönen för tjänster som
hovrättsråd, kammarrättsråd och rådmän uppgick då
enligt uppgift från Domstolsverket till ca 32 700 kr
per månad. Statsrådens arvoden höjdes den 1 januari
1994 till 55 000 kr per månad, den 1 januari 1996
till 60 000 kr per månad och den 1 juli 1997 till
65 000 kr per månad.
Hösten 1997 behandlade utskottet ett par motioner
om ledamotsarvodet (bet. 1997/98:KU6). I den ena
motionen (m) hänvisades till den koppling till
lönerna för vissa statliga tjänster som fanns under
åren 1962-1990. Mot bakgrund av att systemet med
arvodesnämnd kunde uppfattas som godtyckligt var det
enligt motionen önskvärt med en återgång till ett
bundet system med koppling till löneutvecklingen i
samhället i övrigt, t.ex. genom att riksdagsarvodet
knyts till någon eller några yrkesgrupper inom den
privata eller offentliga sektorn. I den andra
motionen (v) begärdes att arvodena inte skulle öka
mer än genomsnittet för de statsanställdas löner.
Utskottet framhöll att ordningen för fastställande
av riksdagsledamöternas arvoden hade funnits i
närmare fyra år och att arvodena i praktiken inte
varit knutna till någon viss jämförelsegrupp sedan
oktober 1990. Dessförinnan gällde under 28 år att
arvodena var knutna till lönerna för en viss grupp
statstjänstemän. Enligt utskottets mening hade den
nya ordningen nu gällt så länge att det var möjligt
att utvärdera den i jämförelse med den tidigare
gällande knytningen till en viss grupp löntagare och
dessutom med utvecklingen av statsrådens arvoden.
Utskottet förordade att en översyn av ordningen för
fastställande av riksdagsledamöternas arvoden skulle
genomföras.
Den 1 januari 1998 höjdes arvodet till 30 300 kr.
Perioden 1998-2002
Riksdagens förvaltningsstyrelse utsåg i februari
1998 förre landshövdingen Gösta Gunnarsson att
genomföra en utvärdering av ordningen för att
fastställa riksdagsledamöternas arvode. Han föreslog
att riksdagsledamöternas arvode skulle återställas
till en högre nivå eller till 36 000 kr per månad.
Av höjningen utgjorde 2 000 kr en växling från
kostnadsersättning till arvode. Förändringarna
föreslogs träda i kraft den 1 januari 1999 och
tillämpas fr.o.m. den 1 november 1998.
Som skäl för förslaget anfördes bl.a. att
riksdagsledamöternas ställning i det demokratiska
systemet, den arbetsinsats uppdraget fordrar och de
särskilda arbetsförhållanden som gäller för
uppdraget i sig motiverade en höjning av arvodets
nivå. Härtill kom enligt utredningen att en höjning
kunde ha en positiv effekt på möjligheterna att
rekrytera personer från breda samhällsskikt för
uppdraget som riksdagsledamot. En låg arvodesnivå
var på sikt en fara för riksdagens arbete och
anseende och därmed för det demokratiska systemet,
Vidare anfördes att det svenska riksdagsarvodet vid
en internationell jämförelse var lågt och att
arvodet blivit avsevärt lägre än ersättningen till
jämförbara grupper, t.ex. ledande förtroendevalda
inom landsting och kommuner och domare. Skillnaden i
förhållande till statsrådens löner hade växt och
uppgick till 36 700 kr.
Det föreslogs också att Riksdagens arvodesnämnd
skulle fortsätta sin verksamhet. Nämnden borde
emellertid motivera sina ställningstaganden när
riksdagsarvodet skall förändras. Nämndens inriktning
borde vara att utifrån ett helhetsperspektiv finna
en nivå för riksdagsledamöternas arvoden som
vidmakthåller riksdagens ställning och som främjar
rekryteringen av personer från så breda
samhällslager som möjligt för uppgiften som
riksdagsledamot. Arvodesnivån bör också uppfattas
som rimlig av allmänheten.
Arvodesnämnden hade enligt utredningen fungerat
väl sedan den infördes 1994, och den hade
förutsättning att bli den långsiktiga lösning som
arvodesfrågan behöver. Systemet med arvodesnämnd
borde därför fortsätta och tillämpas under en längre
tid. Nämndsystemet uppfyller bättre kravet att
arvodet så långt möjligt skall undandras
ledamöternas inflytande än t.ex. systemet med
jämförelsesgrupp. Jämförelsesystemets svagheter
framkom enligt utredningen i samband med den s.k.
Rehnbergöverenskommelsen under åren 1990-1993, då
arvodesförändringar i enlighet med ersättningslagens
bestämmelser av politiska skäl inte ansågs kunna
genomföras.
Förvaltningsstyrelsen lade fram ett förslag i
enlighet med utredningsbetänkandet (1998/99:RFK3).
Förvaltningsstyrelsens föreslag innebar en höjning
av riksdagsledamöternas arvode från 30 300 till 36
000 kr/månad. 2 000 kr av höjningen utgjorde en
växling från kostnadsersättning till arvode.
Förändringarna föreslogs träda i kraft den 1 januari
1999 och tillämpas fr.o.m. den 1 november 1998. Det
föreslogs också att Riksdagens arvodesnämnd skulle
fortsätta sin verksamhet och att nämnden
fortsättningsvis skulle motivera sina
ställningstaganden i fråga om ändringar av
arvodesnivån.
Enligt en mp-motion var förslaget ett ologiskt och
dåligt förslag därigenom att det underkänner
systemet med en arvodesnämnd genom att föreslå att
riksdagen själv skall fatta beslut om en betydande
arvodeshöjning samtidigt som arvodesnämnden föreslås
vara kvar. Riksdagens beslut i början av 1990-talet,
då ökningen av arvodesnivån hölls tillbaka, var ett
medvetet beslut av riksdagen och medförde därför
ingen eftersläpning. Enligt motionärerna fanns det
två möjliga vägar för att bestämma
riksdagsledamöternas arvoden i framtiden: antingen
fick arvodesnämnden fortsätta sitt arbete utan
inblandning från riksdagen eller så skulle nämnden
avskaffas och ett nytt system införas där arvodet
bestäms från den allmänna löneökningen i samhället
eller någon annan jämförbar grupp.
Principiellt delade utskottet de skäl som
utredningen anfört för en engångsmässig justering av
arvodesnivån, bl.a. att hänsyn borde tas till de
framtida rekryteringsmöjligheterna och det faktum
att arvodet för svenska riksdagsledamöter var lågt
både vid en internationell jämförelse och i
jämförelse med ledande förtroendevalda i större
landsting och kommuner. Utskottet tillstyrkte att
arvodet skulle uppgå till 36 000 kr per månad men
endast från den 1 januari 1999 och avstyrkte mp-
yrkandet (bet. 1998/99:KU1).
Utskottet instämde i utredarens bedömning att en
särskild nämnd frikopplad från riksdagen är bättre
än t.ex. systemet med en jämförelsegrupp. Utskottet
delade också utredarens uppfattning att öppenheten
och tydligheten i arvodesfrågan borde bli bättre
genom de motiv som nämnden föreslogs ange.
Den 1 oktober 1999 höjdes arvodet till 38 000 kr
per månad.
Den 1 oktober 2000 höjdes arvodet till 40 000 kr
per månad. Arvodesnämnden hänvisade till att arvodet
enligt förarbetena bör bestämmas bl.a. med hänsyn
till löneutvecklingen för statsråden och för vissa
statstjänstemän (främst domare i den s.k.
rådsklassen). Arvodesnämnden konstaterade i sitt
beslut att nämnda grupper fått löneförhöjningar med
4 000 kr respektive 2 000 kr per månad och fann mot
bakgrund härav att riksdagsledamöternas arvoden
skulle höjas.
Den 1 oktober 2001 höjdes arvodet till 41 500 kr
per månad. Arvodesnämnden konstaterade i sitt beslut
att statsrådens arvoden har höjts med 3 000 kr per
månad fr.o.m. den 1 juli 2001 men att något avtal
för domargruppen inte förelåg ännu, dock att
motsvarande grupper statstjänstemän torde ha fått
löneökningar med 3-4 %.
Den 1 november 2002 höjdes arvodet till 43 200 kr
per månad.
Våren 2000 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande i
syfte att inskränka möjligheterna till
uppdragsarvode (bet. 1999/2000:KU22). Utskottet
framhöll att de uppdrag som ersätts enligt
arvodeslagen är sådana som tillkommer utöver det
ordinarie riksdagsuppdraget. Dessa uppdrag medförde
enligt utskottet ofta ett betydande merarbete i
fråga om ansvar, inläsningsarbete och tidsåtgång.
Det var därför enligt utskottet motiverat att det
betalas särskild ersättning för dessa uppdrag utöver
det ordinarie ledamotsarvodet.
Utskottet behandlade hösten 2001 ett yrkande från
samme motionär om att förtroendeuppdraget att sitta
i riksdagsstyrelsen inte skall ge extra arvode (bet.
2001/02:KU12 s. 9 f.). Utskottet ansåg fortfarande
att det, mot bakgrund av det merarbete som uppdragen
innebär, var motiverat med de särskilda arvoden som
anges i arvodeslagen. Motionsyrkandet avstyrktes.
Utskottets ställningstagande
Frågan om hur arvodet till riksdagsledamöterna skall
bestämmas och om arvodets storlek har varit föremål
för ingående bedömningar och olika system för
bestämningen av arvodet har prövats. Enligt
utskottets mening har den nuvarande ordningen med en
självständig nämnd som fastställer arvodet fungerat
väl och bör kunna ses som den långsiktiga lösning
som arvodesfrågan behöver. Som framhölls vid
utvärderingen 1998 uppfyller nämndsystemet kravet
att arvodet så långt möjligt skall undandras
ledamöterna inflytande bättre än tidigare system med
jämförelsegrupper, vilket visade sig inte kunna
upprätthållas.
Enligt utskottets mening saknas det anledning att
anta att ett nytt system som bygger på vissa
principer för bestämmandet av arvodet skulle ha
bättre förutsättningar att vara en långsiktig
lösning än den nuvarande arvodesnämnden. Utskottet
avstyrker följaktligen motion K228 yrkandena 1 och 2
(mp) och K314 (v). Mot bakgrund av vad utskottet
anfört om värdet av en självständig nämnd är
utskottet inte heller berett att begränsa nämndens
handlingsutrymme till endast ett beslut alternativt
förslag om året. Av samma skäl anser utskottet inte
heller att riksdagen bör besluta om en sänkning av
det arvode nämnden fastställt. Motion K228 yrkande 3
avstyrks.
När det gäller arvodet för uppdrag som ledamot i
riksdagsstyrelsen vidhåller utskottet sitt tidigare
ställningstagande och avstyrker motion K204 (m).
Inkomstgaranti och visstidspension
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till de
skäl som utgjorde grund för införandet av
inkomstgarantin en motion (fp) om bl.a.
slopande av visstidspensionen och
inkomstgarantin.
Motionen
I motion K285 av Anita Brodén (fp) begärs att
inkomstgarantin ses över och visstidspensionen
slopas. Det är enligt motionen angeläget att
riksdagsledamöterna inte ges förmåner som skiljer
sig väsentligt från de regler som är gängse i
samhället i övrigt. Det är enligt motionären inte
rimligt att inkomstgaranti i längre perioder eller i
vissa fall visstidspensioner gäller för
heltidspolitiker. Det behövs snarast en översyn,
vilket märks inte minst på att förmånerna beräknas
efter treårsintervaller som riksdagsledamot och inte
är uppdaterade efter nuvarande fyraåriga
mandatperioder. Inkomstgaranti längre tid än ett
till två år samt visstidspension bör tas bort
(yrkandena 1-3).
Gällande regler
Enligt 9 kap. 6 § riksdagsordningen skall
bestämmelser om ekonomiska förmåner i anledning av
riksdagsuppdraget meddelas i lag. Enligt 13 kap. 1 §
lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för
riksdagens ledamöter har en ledamot som före 65 års
ålder lämnar riksdagen efter minst tre års
sammanhängande tid rätt till inkomstgaranti från och
med den tidpunkt arvodet upphör. Inkomstgarantin
gäller enligt 13 kap. 2 § till ingången av den månad
ledamoten fyller 65 år. Enligt 13 kap. 3 § gäller
inkomstgarantin under ett år för den som lämnar
riksdagen efter kortare tid än sex år. För den som
varit ledamot en sammanhängande tid av minst sex
hela år gäller inkomstgarantin i två år om ledamoten
är yngre än 40 år, i fem år om ledamoten är mellan
40 och 50 år och till ingången av 65 år om ledamoten
uppnått 50 års ålder.
Enligt 8 § betalas inkomstgarantin för månad under
det första garantiåret med 80 % av den del av
garantiunderlaget som inte överstiger 1,67 basbelopp
och med 40 % av den del som överstiger 1,67 % men
inte 2,5 basbelopp. För tid därefter är
procentsatserna 66 respektive 33 % om ledamotens
sammanlagda tid i riksdagen varit minst tolv år.
Beroende på den sammanlagda tiden i riksdagen
betalas inkomstgaranti beräknat efter fallande
procentsatser. Om ledamotens sammanlagda tid i
riksdagen är sex men inte sju år är procentsatserna
33 % respektive 16,5 %.
Inkomstgarantin minskas enligt 13 kap. 10 § på
visst sätt med inkomst av anställning m.m. som
överstiger ett basbelopp.
De som var ledamöter den 1 juli 1988 och vid
avgången fyllt 50 år har rätt att välja
visstidspension enligt övergångsbestämmelserna i
lagen om ekonomiska villkor för riksdagens
ledamöter. Den som har valt denna ersättningsform
kan inte senare byta system.
Pensionsunderlaget för beräkning av
visstidspension utgörs av det aktuella
ledamotsarvodet, exkl. eventuella fasta tillägg,
multiplicerat med tidsfaktorn (förhållandet mellan
antal hela år som riksdagsledamot - högst tolv - och
kravet för hel förmån - tolv år). Visstidspensionen
utgör 65 % av pensionsunderlaget. Vid tolv år som
riksdagsledamot blir visstidspensionen 28 080 kr per
månad, vid tio år i riksdagen blir visstidspensionen
23 400 kr per månad (43 200 x 10/12 x 0,65).
Visstidspensionen betalas ut t.o.m. månaden före
den ledamoten fyller 65 år. Den byts då ut mot
ålderspension. Ålderspensionen utgör 16 % av det
aktuella ledamotsarvodet, dvs. för närvarande 6 912
kronor per månad vid tidsfaktorn 1,0000 (tolv år).
Visstidspensionen kan komma att samordnas med
inkomst från statlig anställning på så sätt att
inkomsten reduceras med pensionsbeloppet.
Löneförmåner m.m. för statligt anställda regleras i
Allmänt löne- och förmånsavtal, ALFA,
Arbetsgivarverket (Cirkulär 2002:A5). Beräkning av
löneavdrag regleras i 2 kap. 7 § ALFA. Enligt
allmänna råd till paragrafen kan en statlig
arbetsgivare besluta om löneavdrag från statlig
anställning om den anställde överkompenserats på
grund av förmåner från annat håll. Reglerna innebär
att den enskilda myndigheten beslutar om löneavdrag
med anledning av visstidspension skall ske eller ej.
Regeln tillämpas olika bland myndigheterna). Den
statliga inkomstens bruttobelopp är dock
pensionsgrundande.
Tidigare behandling
Det gamla systemet med visstidspension och
avgångsersättning ersattes av inkomstgarantin när
ersättningslagen infördes den 1 juli 1988.
Förvaltningskontoret uttalade i det förslag som
föregick lagen (förs. 1987/88:13 s. 4 f.) att de
motiv som anfördes vid införandet av bestämmelserna
om visstidspension och avgångsersättning fortfarande
hade bärkraft. Förvaltningskontoret framhöll att
uppdraget som riksdagsledamot var behäftat med
osäkerhet och att det var rimligt att de som tog på
sig ett sådant viktigt samhällsuppdrag fick en
trygghet i händelse av att de av det ena eller andra
skälet lämnade uppdraget. Ett system som gav ett
rimligt mått av trygghet var enligt
förvaltningskontoret viktigt bl.a. av
rekryteringsskäl och med hänsyn till behovet för ett
parti att förändra personuppsättningen i riksdagen.
Av förvaltningskontorets överväganden framgick också
bl.a. att ett av flera syften med inkomstgarantin
var att förbättra tryggheten för personer under 50
års ålder.
Utskottet ansåg att de skäl förvaltningsstyrelsen
anfört för att det dåvarande systemet med
inkomstgaranti och avgångsvederlag skulle upphöra
och ersättas med ett system med inkomstgaranti var
väl grundade. Genom det föreslagna systemet ökade
tryggheten väsentligt för ledamöter som tjänstgjort
i riksdagen under kanske lång tid men som, när
uppdraget upphör inte fyllt 50 år. Förslaget innebar
också en anpassning till de regler som gällde för
statsråd och verkschefer m.fl. och för
förtroendevalda i landsting och kommuner (bet. KU
1987/88:42).
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets mening gör sig de skäl som låg
till grund för införandet av bl.a. inkomstgarantin
fortfarande gällande. Mot bakgrund av att uppdraget
som riksdagsledamot är behäftat med osäkerhet är det
rimligt att de som tar på sig ett sådant viktigt
samhällsuppdrag får en trygghet i händelse av att de
av någon anledning lämnar uppdraget. Av bl.a.
rekryteringsskäl och med hänsyn till behovet för ett
parti att förändra personuppsättningen i riksdagen
är det viktigt med ett system som ger ett rimligt
mått av trygghet. Utskottet anser inte att
inkomstgarantin och visstidsförmånerna bör försämras
eller slopas. Utskottet är inte heller berett
förorda att förmånerna beräknas efter fyra år i
stället för tre år även om valperioderna numera är
fyra år. Motion K285 (fp) avstyrks.
Ersättningen till ersättare
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker bl.a. med hänvisning till
tidigare ställningstagande en motion (s) om
förbättrade villkor för ersättare.
Motionen
I motion K338 av Carin Lundberg och Lars Lilja (båda
s) begärs att villkoren för ersättare för
riksdagsledamöter förbättras. Det är enligt motionen
inte helt ovanligt att en ordinarie ledamot är
tjänstledig bara under tid av året som riksdagen
sammanträder och att ersättarens tjänstgöring då
avslutas när sommaruppehållet börjar. Ett problem är
att ersättaren varit borta så länge att han inte
tjänat in någon semesterlön. I stället får denne
antingen arbeta hela sommaren eller vara ledig utan
lön. För den som har sin anställning inom skolan
finns inte heller möjligheten att arbeta. Problemet
kan lösas genom att riksdagen betalar förlorad
semesterlön, dock max för den sista
tolvmånadersperioden.
Ersättarna kommer också i kläm genom reglerna om
inkomstgaranti och pension. Det krävs tre
sammanhängande år för att få inkomstgaranti och sex
sammanhängande år för att komma i fråga för pension.
Den som tjänstgjort som ersättare nästan en hel
period, men med avbrott på någon månad är därmed
diskvalificerad från inkomstgarantiåret. Samma sak
kan inträffa när det gäller pensionen.
Pensionsproblemet skulle också kunna lösas med en
regel om att pension skall utbetalas till ledamot
som vid avgången fyllt 50 år samt tjänstgjort minst
sex år i följd eller sammanlagt minst åtta år som
riksdagsledamot.
Gällande regler
Enligt 4 § semesterlagen (1977:480) har arbetstagare
i princip rätt till 25 semesterdagar varje
semesterår. Under semesterledighet skall
arbetstagare ha semesterlön i den mån han har tjänat
in sådan under intjänandeåret. Semesterlönen utgör
12 % av arbetstagarens under intjänandeåret
förfallna lön i anställningen (16 §). Upphör
arbetstagare att vara anställd hos arbetsgivaren
innan han har erhållit den semesterlön som han har
tjänat in, skall arbetstagaren enligt 28 § i stället
erhålla semesterersättning.
Enligt 9 kap. 6 § riksdagsordningen skall
bestämmelser om gottgörelse till ersättare för
riksdagsledamot meddelas i lag. Enligt 1 kap. 2 §
lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för
riksdagens ledamöter tillämpas bestämmelserna om
arvode, reskostnadsersättning, traktamente m.m.,
kostnadsersättning och teknisk utrustning samt
försäkrings- och sjukvårdsförmåner fr.o.m. den dag
då ledamoten tar plats i riksdagen t.o.m. 30 dagar
efter det att uppdraget att vara ledamot upphör. För
den som ersätter annan ledamot än talmannen eller
ett statsråd eller en statssekreterare tillämpas
bestämmelserna dock endast för den tid som
ersättaren enligt bevis från riksdagen skall
fullgöra uppdraget. Om uppdraget upphör tidigare än
vid den tidpunkten, tillämpas bestämmelserna t.o.m.
30 dagar efter den dag uppdraget upphör, dock längst
till den dag som anges i beviset.
Också egenpensionsförmåner och inkomstgaranti
regleras i lagen om ekonomiska villkor för
riksdagens ledamöter. För ersättare gäller, om inte
annat sägs i lagen, samma bestämmelser som för
ledamot. Ledamot som fullgjort minst sex hela år i
riksdagen och vid avgången fyllt 50 år har rätt till
ålderspension som betalas ut fr.o.m. 65-årsmånaden,
eller fr.o.m. månaden efter den senare tidpunkt då
riksdagsuppdraget upphör. Pensionsunderlaget utgör
medeltalet av arvodena, inklusive uppdragsarvoden,
för de kalenderår riksdagsuppdraget innehafts under
en femårsperiod närmast före avgångsåret.
Ledamot som fullgjort minst tre sammanhängande
hela år i riksdagen före 65 års ålder och inte är
berättigad till ålderspension, har rätt till
egenlivränta. Egenlivränta betalas ut fr.o.m. den
månad ledamoten fyller 65 år.
Ledamot som lämnar riksdagsuppdraget före 65 års
ålder efter minst tre års sammanhängande tid i
riksdagen har rätt till inkomstgaranti fr.o.m. den
tidpunkt arvodet upphör. Garantitidens längd och
garantibeloppets storlek är beroende av ledamotens
ålder och antal riksdagsår.
För ledamot som lämnar riksdagen efter en
sammanhängande tid av minst sex hela år gäller
inkomstgarantin i två år om ledamoten inte uppnått
40 års ålder, i fem år om ledamoten uppnått 40 men
inte 50 års ålder, till ingången av den månad då
ledamoten fyller 65 år om ledamoten uppnått 50 års
ålder.
För att uppnå dessa sex år kan inte perioder som
är fristående från varandra sammanräknas. Däremot
får en ledamot, som tillhört riksdagen i sex
sammanhängande år och efter uppehåll återkommer,
räkna samtliga hela år vid beräkning av tidsfaktorn.
Under det första garantiåret utgör inkomstgarantin
80 % av underlaget vid avgången. Det innebär att för
ledamot med enbart ledamotsarvodet som
garantiunderlag är inkomstgarantin under första året
för närvarande 34 560 kr per månad. Därefter betalas
inkomstgarantin ut med 66 % eller för närvarande 28
512 kr om den sammanlagda tiden i riksdagen är tolv
år och med lägre procentsatser om den sammanlagda
tiden varit kortare. För den som har en sammanlagd
riksdagstid på sex år är procentsatsen 33 % eller
14 256 kr.
Inkomstgarantin reduceras i förhållande till andra
förvärvsinkomster eller inkomster som ersätter
förvärvsinkomster. Förtidspension och sjukbidrag
från den allmänna försäkringen avräknas helt. I
övrigt gäller att inkomstgarantin skall börja
reduceras först sedan förvärvsinkomster m.m.
motsvarande ett prisbasbelopp per år undantagits.
Tidigare behandling
I betänkandet 1997/98:KU6 anförde utskottet i fråga
om ersättning efter kortare uppdrag som ersättare
för riksdagsledamot att det vore rimligt att
ersättaren tillförsäkrades en viss minsta ersättning
vid avgångstillfället. Med anledning därav föreslog
förvaltningsstyrelsen (förs. 1998/99:RFK2) när det
gäller uppdrag som blivit kortare än som framgår av
beviset från riksdagen att bestämmelserna i 3-6 kap.
och 15 kap. lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor
för riksdagens ledamöter skulle tillämpas fr.o.m.
den dag då ledamoten tar plats i riksdagen t.o.m. 30
dagar efter det att uppdraget att vara ledamot
upphör. Till grund för förslaget låg bl.a.
bedömningen att en tidsperiod på 30 dagar är
erforderlig för att förbereda återgången till
tidigare arbete eller nya arbetsuppgifter. Utskottet
tillstyrkte förslaget (bet. 1998/99:KU1).
Hösten 2001 behandlade utskottet en motion om
semesterersättning av samma motionärer som de nu
aktuella (bet. 2001/02:KU12 s. 11 f.). Utskottet
framhöll att det förhållandet att ersättningen till
ersättare i normalfallet upphör samtidigt med att
uppdraget tar slut, alltså utan den 30-dagarsperiod
som annars tillkommer, som motionärerna framhåller,
självfallet skulle kunna vålla svårigheter i vissa
fall. Det kan således ibland vara ett problem att
återgå till en anställning vid riksmötets slut i
början av sommaren även om ersättaren haft kännedom
om ersättningsreglerna och därigenom i tid kunnat
planera för sin verksamhet efter uppdragets slut.
Utskottet pekade dock på att bortsett från
statsrådsersättarna är flertalet ersättaruppdrag av
kortvarig natur och har, när det gäller något längre
uppdrag, endast i ett par fall under de senaste åren
upphört i samband med sommaruppehållet. Utskottet
var mot den bakgrunden inte berett att nu förorda en
ändring av reglerna.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande
och är inte nu berett föreslå ändrade villkor för
ersättare. Motion K338 (s) avstyrks.
Ledighet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
riksdagsuppdragets karaktär ett
motionsyrkande (v) om att riksdagsledamöter
skall ha rätt till partiell sjukskrivning.
Jämför reservation 9 (v, mp).
Motionen
I motion K387 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) i denna del
begärs att det införs en möjlighet för
riksdagsledamöterna av vara partiellt sjukskrivna.
Dagens vårdnadshavare anses böra dela på
föräldraledigheten och många tar ut partiella
ledigheter för att barnet i så stor utsträckning som
möjligt skall få tillgång till båda föräldrarna. I
budgetpropositionen för år 2003 anges att partiell
sjukskrivning skall användas i större utsträckning
för att den sjuke inte skall förlora kontakten med
arbetet. Så som riksdagsarbetet bedrivs i dag finns
det enligt motionärerna risk för att
småbarnsföräldrar av båda könen och personer med
hälsoproblem utesluts. Kvinnor drabbas särskilt hårt
av riksdagens arbetsformer. Motionärerna anser att
riksdagsstyrelsen skall utreda och föreslå
förändringar i syfte att införa möjlighet till
partiell sjukskrivning.
Gällande regler
Enligt 1 kap. 8 § riksdagsordningen kan
riksdagsledamot efter prövning erhålla ledighet från
sitt uppdrag. Beviljas ledamot ledighet för en tid
av minst en månad skall hans uppdrag under den tid
han är ledig utövas av ersättare.
Utskottets ställningstagande
Utskottet är inte berett att nu ställa sig bakom ett
krav på rätt till partiell sjukledighet för
riksdagsledamöter. Riksdagsarbetet och det uppdrag
ledamöterna fått från väljarna låter sig enligt
utskottets mening knappast förenas med partiell
ledighet med mycket korta perioder av arbete i
riksdagen. Motion K387 (v) i denna del avstyrks.
Resor
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till att
frågan ankommer på riksdagsstyrelsen att
avgöra en motion (m) om att riksdagen skall
upphöra med inköp av SJ:s årskort till
samtliga ledamöter.
Motionen
I motion K210 av Ulla Löfgren och Elisabeth Nyström
(m) begärs att riksdagen upphör med inköpen av SJ:s
årskort till samtliga riksdagsledamöter.
Motionärerna hänvisar till att det numera införts
konkurrens på spåren. För riksdagsledamot som bor på
en ort där exempelvis Tågkompaniet eller Connex är
operatörer, gäller inte kortet för resor mellan
Stockholm och hemorten. Efter avregleringen är det
därför frågan om inte riksdagens inköp av årskort
hos SJ kan betraktas som förtäckt företagsstöd till
det statliga SJ. Dessutom föredrar många
riksdagsledamöter att ta flyget i stället för tåget.
Staten skulle enligt motionärerna spara åtskilliga
miljoner kronor om riksdagen upphörde med det
slentrianmässiga inköpet av årskort hos SJ för
samtliga ledamöter och i stället lät behoven styra
hur riksdagsledamöterna kan åka på billigaste sätt.
Gällande regler
Enligt 4 kap. 2 § lagen (1994:1065) om ekonomiska
villkor för riksdagens ledamöter har en ledamot rätt
till ersättning för kostnader för tjänsteresor med
belopp motsvarande den faktiska kostnaden. Kostnader
för tjänstresa med egen bil ersätts med de belopp
som gäller för tjänstemän inom
riksdagsförvaltningen. Enligt 4 kap. 3 § beslutar
ledamoten själv om inrikes tjänsteresor och lämpligt
färdmedel med hänsyn tagen till kostnads- och
tidsaspekter. Riksdagsförvaltningen meddelar närmare
föreskrifter om användning av färdmedel. Enligt
riksdagsstyrelsens tillämpningsföreskrifter RFS
2002:5 har en ledamot rätt att erhålla ett årskort
på tåg. Ett sådant kort får endast användas för
tjänsteresa som en ledamot företar som ett led i
sitt uppdrag som riksdagsledamot eller resa med
anledning av andra statliga uppdrag än
riksdagsuppdrag.
Utskottets ställningstagande
Frågan om årskort på tåg för riksdagens ledamöter
ankommer på riksdagsstyrelsen att avgöra.
Riksdagsstyrelsen har efter ingående övervägningar
upphandlat årskort hos SJ för samtliga ledamöter
till ett stark reducerat pris. Det saknas enligt
utskottets mening anledning för utskottet att
föreslå något initiativ i frågan. Motion K210 (m)
avstyrks följaktligen.
EU-nämnden
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker en motion (fp) om
avskaffande av EU-nämnden med hänvisning till
att riksdagens arbete med EU-frågor för ett
par år sedan varit föremål för en översyn.
Motionen
I motion K318 av Johan Pehrson och Cecilia Nilsson
Wikström (fp) begärs att riksdagen uppdrar åt
riksdagsstyrelsen att lägga fram förslag om
avskaffande av EU-nämnden. Sverige är enligt
motionärerna ett av de få länder som så tydligt har
valt modellen med ett enda utskott/nämnd i det
nationella parlamentet, i vilket regeringen skall
förankra sina positioner inför ministerrådsmötena. I
flera andra länder är det vanligt att den
parlamentariska beredningen sker i fackutskotten.
Det finns, enligt motionärerna, starka skäl att byta
ordning också i Sverige. För det första ökar
förutsättningarna att skapa ökad kvalitet i
beredningen när de riksdagsledamöter som skall
bereda ärendet är experter på sitt område. För det
andra skulle en sådan ordning innebära att alla
riksdagsledamöter på ett naturligt sätt drogs in i
EU-arbetet. Europafrågorna är en del av den
politiska vardagen och borde hanteras i riksdagen
med den utgångspunkten. Det ligger enligt
motionärerna ett viktigt demokrativärde i att EU-
nämnden läggs ned. EU och EU-frågor får inte ses som
ett elitprojekt som hanteras av en liten, närmast
exklusiv, skara politiker.
Tidigare behandling
EU-frågornas behandling i riksdagen sågs över av
Riksdagskommittén, vars förslag ledde till att
riksdagsstyrelsen under riksmötet 2000/01 till
riksdagen lade fram förslaget Riksdagen inför 2000-
talet (förs. 2000/01:RS1).
När det gäller riksdagens arbete med EU-frågor
ansåg riksdagsstyrelsen att utskotten skall ha en
stark roll. Utskotten skall följa viktiga frågor
under kommissionens beredningsprocess och under den
fortsatta beslutsprocessen. EU-frågorna borde ingå
som en integrerad del av utskottens ärendehantering
och tas upp i betänkanden som behandlar närliggande
frågor. Utskotten kunde också ta ett initiativ och
föreslå kammaren att göra ett tillkännagivande.
Utskott kunde avge yttrande till EU-nämnden.
Samtliga utskott borde upprätta en EU-promemoria
över EU-frågorna inom sitt beredningsområde. Det var
för den offentliga debattens skull önskvärt att
utskotten i särskilt viktiga frågor anordnade öppna
utfrågningar. Riksdagens hantering av den årliga EU-
skrivelsen borde utvecklas så att det i större
utsträckning ges en samlad bild av hanteringen i
riksdagen av EU-frågorna.
EU-nämnden borde enligt förslaget fortsätta att
verka enligt den praxis som utvecklats.
Riksdagsstyrelsen underströk det angelägna i att
utskottens synpunkter beaktas i nämndens samråd med
regeringen.
Riksdagsstyrelsens förslag remitterades till en
rad myndigheter och organisationer.
Konstitutionsutskottet konstaterade att remissvaren
när det gäller EU-frågorna genomgående var positiva.
Utskottet delade denna positiva bedömning och
tillstyrkte förslagen (bet. 2000/01:KU23).
Utskottets ställningstagande
EU-nämndens verksamhet har för bara ett par år sedan
varit föremål för en översyn. I detta sammanhang
underströks utskottens grundläggande betydelse för
hanteringen av EU-frågorna och framhölls att EU-
nämnden borde fortsätta att verka enligt den praxis
som utvecklats. Resultatet av översynen fick ett
positivt bemötande, och konstitutionsutskottet
delade denna positiva inställning. Utskottet gör
inte nu någon annan bedömning. Utskottet är således
inte berett att nu förorda en annan hantering av EU-
frågorna än den gällande med en EU-nämnd för
regeringens samråd med riksdagen samtidigt som
frågorna ingår som en integrerad och betydelsefull
del i utskottens ärendehantering.
Motion K318 (fp) avstyrks.
Riksdagens IT-policy
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
tidigare ställningstagande en motion (m) om
nya riktlinjer för användning av Internet och
elektroniskt post vid datorer anslutna till
riksdagsförvaltningens nätverk.
Motionen
I motion K278 av Per Bill (m) begärs nya riktlinjer
för användning av Internet och elektronisk post vid
datorer anslutna till riksdagförvaltningens nätverk
i enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande
1). Vidare begärs att nya riktlinjer skall utgå från
en modern, offensiv IT-policy som speglar ett
förtroende för riksdagens ledamöter och medarbetare
och stimulerar till arbete och engagemang (yrkande
2).
Motionären framhåller att riksdagen måste visa att
den finns i framkanten av utvecklingen och ta fram
nya, moderna och offensiva IT-riktlinjer där
människor och utveckling bejakas.
Storebrorsperspektivet måste försvinna till förmån
för tillit och stimulans.
Bakgrund
Förvaltningsstyrelsen fastställde den 14 juni 2000
generella riktlinjer för användning av Internet och
elektronisk post (e-post) vid datorer anslutna till
riksdagsförvaltningens nätverk.
Utrustningen är enligt riktlinjerna till för att
användas av riksdagsledamöterna för utförande av
uppdraget som riksdagsledamot, av
riksdagsförvaltningens anställda för utförande av
arbetsuppgifterna och av de anställda vid
partikanslierna för utförande av arbete för
riksdagsgruppen eller ledamöterna.
Riksdagsförvaltningen medger privat nyttjande av
Internet och e-post i mindre omfattning.
Användningen skall ske med gott omdöme, och
nyttjandet får inte orsaka riksdagsförvaltningen
extra kostnader eller, när det gäller tjänstemännen,
gå ut över det ordinarie arbetet. Användaren skall
alltid ha i åtanke att riksdagens domännamn
(riksdagen.se) finns med i avsändaradressen vid
sändning av e-post och vid besök på webbplatser.
Nyttjandet måste därför ske på ett ansvarsfullt sätt
och vara förenligt med de grundläggande värderingar
riksdagen företräder.
Det är inte tillåtet att via riksdagens nätverk
göra privata värdepapperstransaktioner, delta i s.k.
chattgrupper eller kedjebrev eller ladda ned spel
eller andra programvaror. Användaren måste vidare
beakta upphovsrättsregler och licensrättigheter.
Nätverket får inte nyttjas för näringsverksamhet
eller administration av föreningsverksamhet som inte
är knuten till riksdagen.
Tidigare behandling
Utskottet behandlade hösten 2000 motionsyrkanden
liknande de nu aktuella (bet. 2000/01:KU4).
Utskottet hänvisade till att riksdagens
Internetpolicy nyligen antagits (juni 2000) och
framhöll att det är riksdagsstyrelsen som har att
fatta beslut i denna typ av frågor. Hösten 2001
vidhöll utskottet detta ställningstagande (bet.
2001/02:KU12).
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande.
Motion K278 yrkandena 1 och 2 (m) avstyrks.
Teknisk utrustning
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
tidigare ställningstagande en motion (m) om
användningen av bärbara datorer under
utskottens och kammarens sammanträden.
Utskottet framhåller dock att det är rimligt
att formerna för det praktiska arbetet i
riksdagen utvecklas på samma sätt som
användningen av ny teknik utvecklas i
samhället i övrigt.
Motionen
Per Bill (m) begär i motion K279 att det blir
tillåtet att använda sig av bärbara datorer under
utskottens och kammarens sammanträden (yrkandena 1
och 2). Det är enligt motionen dags att riksdagen
omfamnar den nya tekniken på riktigt och inte bara
pratar om dess förträfflighet. I många avseenden är
Sverige ett ledande IT-land, men policyn kring
datoranvändandet i själva riksdagsarbetet rimmar
illa med detta.
Bakgrund
Någon särskild regel som förbjuder användning av
bärbar dator i plenisalen finns inte. Enligt
kammarkansliet har det emellertid inträffat att en
ledamot av talmannen ombetts att inte arbeta med
sådan utrustning under pågående debatt, eftersom det
bedömts som störande för övriga närvarande. Det kan
i sammanhanget nämnas att t.ex. tidningsläsning av
samma skäl enligt praxis inte är tillåten i samband
med plenum. Frågan om ledamots användning av bärbar
dator under utskottssammanträden har varit aktuell i
finansutskottet och utbildningsutskottet. I båda
utskotten har användningen av bärbar dator
accepterats. I andra utskott har frågan berörts
informellt.
Tidigare behandling
Konstitutionsutskottet avstyrkte våren 1998 ett
motionsyrkande (m) om att bärbara datorer i
plenisalen borde tillåtas (bet. 1997/98:KU27 s. 50).
Enligt utskottets mening borde riksdagen inte
alltför detaljerat reglera vad som är tillåtet och
inte tillåtet att göra under överläggningarna i
kammaren. Den fråga som aktualiserades i motionen
och liknande andra frågor borde avgöras av
talmannen, eventuellt efter diskussion i
talmanskonferensen, som kan ta initiativ i fråga om
reglering av ordningsfrågor om så är påkallat.
Också hösten 2000 avstyrkte utskottet en motion
(m) om användningen av bärbara datorer (bet.
2000/01:KU4). När det gäller frågan om användningen
av bärbara datorer i kammaren ansåg utskottet
fortfarande att denna fråga borde avgöras av
talmannen, om det behövs efter diskussion i
riksdagsstyrelsen och med de särskilda företrädarna
för partigrupperna, som kan ta initiativ i fråga om
reglering av ordningsfrågor. Frågan om användningen
av bärbara datorer under utskottssammanträden kunde
enligt utskottet tas upp i ordförandekonferensen med
utskottens ordförande. Något särskilt initiativ med
anledning av motionen var enligt utskottets mening
inte nödvändigt. Hösten 2001 vidhöll utskottet detta
ställningstagande (2001/02:KU12).
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande
och avstyrker motion K279 (m) yrkandena 1 och 2.
Utskottet vill emellertid i detta sammanhang
framhålla att det är naturligt och rimligt att
formerna för det praktiska arbetet i riksdagen
utvecklas på samma sätt som användningen av ny
teknik utvecklas i samhället i övrigt.
Riksdagsevenemang
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker två motioner (mp
respektive c) om vissa evenemang i riksdagens
regi med hänvisning dels till
riksdagsförvaltningens uppgifter, dels till
utskottens möjligheter att arbeta tematiskt.
Motionerna
I motion K320 av Helena Hillar Rosenqvist och Leif
Björnlod (mp) begärs att riksdagen uppmärksammar
Birgittajubileet 2003 genom att hålla en minnesdag
vid ett lämpligt datum under det pågående
riksdagsåret 2002/03 (yrkande 1). Vidare begärs att
riksdagen anordnar en utställning om Birgittas liv
och gärning, som skall pågå under en vecka vid samma
tidpunkt som minnesdagen (yrkande 2). Motionärerna
hänvisar till att det år 2003 är 700 år sedan den
heliga Birgitta föddes. Birgittaåret syftar till att
vidga den svenska allmänhetens intresse för Birgitta
och hennes betydelse genom historien. 31 maj-1 juni
2003 kommer särskilda högtidsdagar att hållas i
Vadstena. Motionärerna anser att Birgittaåret borde
uppmärksammas i Sveriges riksdag genom en minnesdag
och en utställning som förslagsvis skall pågå veckan
före högtidsdagarna i Vadstena.
Rigmor Stenmark (c) begär i motion K214 att
riksdagen under ett år arbetar med temat
landsbygdens utveckling. Det allra mest
betydelsefulla för att tillvarata hela landet och få
en balans i riket när det gäller att arbeta, bo och
leva i hela landet är enligt motionären att Sveriges
riksdag har en bred kunskap om vad som krävs för
detta. Motionären vill väcka intresset för att låta
ett av riksdagsåren denna mandatperiod ha
utvecklingen för Sveriges landsbygd som tema, ett år
som fokuserades på landsbygdens möjligheter till
fromma för hela landet och då motioner, frågor,
interpellationer och seminarier koncentrerades till
att handla om möjligheter och problem som måste
lösas för vår landsbygd. Det skulle vara ett
riksdagsår då man stannade upp och skaffade sig
kunskaper om betydelsen av inhemska livsmedel och om
vilken tillgång vi har i vårt land när det gäller
rekreationsmöjligheter, turism och småföretagande.
Tidigare behandling
Hösten 2000 avstyrkte utskottet några
motionsyrkanden om särskilda riksdagsevenemang och
utmärkelser (bet. 2000/01:KU4). Det gällde bl.a. att
riksdagen skulle anordna en riksdagens dag och utse
en "Årets entreprenör". Enligt utskottets mening var
sådana informationsinsatser och utmärkelser som
motionerna tagit upp närmast frågor för
riksdagsförvaltningen. Utskottet var inte berett att
förorda något särskilt initiativ med anledning av
motionsyrkandena.
Utskottets ställningstagande
Utskottet anser fortfarande att riksdagsevenemang -
som minnesdag för den heliga Birgitta - närmast är
en fråga för riksdagsförvaltningen. Utskottet är
därför inte berett att förorda något särskilt
initiativ med anledning av motion K320 yrkandena 1
och 2 (mp). När det gäller frågan om ett temaår för
landsbygdens utveckling vill utskottet hänvisa till
att utskotten kan välja att behandla vissa frågor
tematiskt och i samband därmed hålla offentliga
utfrågningar. I samband med ett sådant tematiskt
utskottsarbete är det naturligt att också
interpellationer och frågor ställs i ämnet.
Utskottet är inte berett att föreslå riksdagen ett
initiativ i frågan. Motion K214 (c) avstyrks.
Miljöledningssystem i riksdagen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
tidigare ställningstagande en motion (v) om
ett miljöledningssystem i riksdagen.
Jämför reservation 10 (v, mp).
Motionen
I motion Fi216 yrkande 6 av Karin Svensson Smith
m.fl. (v) begärs att ett miljöledningssystem införs
för att miljöanpassa verksamheten i riksdagen.
Motionärerna anser att det för att bibehålla
Sveriges goda internationella renommé i miljöarbete
är angeläget att riksdagens miljöarbete förstärks
och påskyndas. Ett miljöledningssystem bör införas,
där t.ex. en mer strikt miljöanpassad resepolicy för
ledamöter och anställda kan ingå.
Tidigare behandling
Hösten 2000 avstyrkte utskottet bl.a. ett
motionsyrkande (v) om införande av ett
miljöledningssystem i riksdagen (bet. 2000/01:KU4,
s. 45 f.). Utskottet hänvisade till att utformningen
av organisationen för riksdagens interna miljöarbete
ankommer på riksdagsförvaltningen och dess ledning.
Förvaltningen bedriver ett aktivt internt
miljöarbete och miljöhänsyn är en integrerad del av
verksamheten. Det fanns enligt utskottet inte
anledning att förutsätta annat än att
förvaltningsledningen följer utvecklingen av system
för miljöarbetet, gör de översyner som behövs i
lämplig form och anammar det särskilda
miljöledningssystem som kan behövas. Något särskilt
initiativ med anledning av motionerna om
miljöledningssystem var enligt utskottets mening
inte påkallat.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sitt tidigare
ställningstagande. Motion Fi216
yrkande 6 (v) avstyrks.
Regionalt riksdagskontor i Göteborg
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
tidigare ställningstagande en motion (fp, s,
kd, v) om regionalt riksdagskontor i
Göteborg.
Motionen
I motion K393 av Eva Flyborg m.fl. (fp, s, kd, v)
begärs att det inrättas ett lokalt riksdagskontor i
Göteborg. Det är enligt motionärerna ett problem att
riksdagen, informationscentret och
Riksdagsbiblioteket ligger samlat inom ett par
kvarter i Stockholm. Riksdagen behöver inrätta ett
antal regionala riksdagskontor i landet, det första
i Göteborg. Vid ett sådant kontor kan
kammardebatter, frågestunder, interpellationer m.m.
hela tiden vara uppkopplade via storbilds-TV. Kunnig
personal kan assistera vid Rixlexssökningar m.m.
Förslagsvis kan även de lokala riksdagsledamöterna
bemanna kontoret enligt ett rullande schema.
Kontoret bör kunna finansieras inom givna
budgetramar.
Tidigare behandling
Hösten 2000 behandlade utskottet en likalydande
motion (bet. 2000/01:KU4 s. 41 f.). Utskottet delade
motionärernas uppfattning om det angelägna i att
göra informationen om riksdagsarbetet lättillgänglig
framför allt för dem som bor utanför Stockholm.
Utskottet var dock inte berett att förorda en sådan
lösning som föreslogs i motionen. Närmare till hands
låg enligt utskottets mening att bygga på verksamhet
som redan finns, som medborgarkontor och bibliotek.
I sådana lokaler kan bl.a. informationsmaterial
ställas ut genom riksdagens försorg och ges
möjligheter att nå riksdagsinformationen genom
Internet. Detta var emellertid en fråga för
riksdagsförvaltningen. Enligt utskottets mening var
något särskilt initiativ med anledning av motionen
inte nödvändigt. Hösten 2001 vidhöll utskottet denna
bedömning (bet. 2001/02:K12 s. 31 f.). En
reservation (fp) avgavs till förmån för motionen.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sin tidigare
bedömning. Motion K393 (fp, s, kd,
v) avstyrks följaktligen.
Studieuppehåll vid förtroendeuppdrag
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
tidigare ställningstagande en motion (s) om
studieuppehåll vid förtroendeuppdrag.
Motionen
Hillevi Larsson (s) begär i motion K429 ändringar i
4 kap. 6 § regeringsformen och 4 kap. 11 §
kommunallagen i syfte att studerande skall kunna
åtnjuta samma rätt till ledighet för att fullgöra
förtroendeuppdrag som arbetstagare har (yrkandena 1
och 2). Det borde enligt motionären vara självklart
att införa samma regler för studerande som för
arbetstagare vad gäller rätten att få komma tillbaka
efter det politiska uppdragets avslutning.
Studerandes rätt till ledighet regleras bara i
högskoleförordningen (1993:100) där det anges att en
högskola får medge att den som är antagen till
grundläggande högskoleutbildning vid högskolan får
fortsätta sina studier efter studieuppehåll.
Högskoleverkets föreskrifter (HSVFS 1999:1) innebär
att särskilda skäl för att en student får fortsätta
sina studier efter studieuppehåll kan vara
medicinska, sociala eller andra särskilda
omständigheter. Som exempel på sådana särskilda
omständigheter nämns bl.a. studentfackliga uppdrag.
Om en högskola inte anser att ett förtroendeuppdrag
är en särskild omständighet för ett studieuppehåll
måste studenten acceptera det. Motionen anser att
det förhållandet att bestämmelsen i 4 kap. 6 §
regeringsformen innebär att arbetstagaren alltid kan
komma tillbaka till sitt jobb efter fullgjort
politiskt uppdrag inte är ett skäl för att
ytterligare försvåra för studerande. Att en
progressiv lagstiftning inte får genomslag i
praktiken är enligt motionären inte ett skäl för att
förhindra framåtsyftande lagstiftning på andra
områden.
Bakgrund
Enligt 4 kap. 6 § regeringsformen får
riksdagsledamot och ersättare fullgöra uppdrag som
ledamot utan hinder av tjänsteuppgift eller annan
sådan förpliktelse som åligger honom.
I Holmberg/Stjernquists grundlagskommentar (s.
175) anförs att stadgandet innebär att skyldighet
att fullgöra tjänst eller uppdrag, som inte låter
sig förena med ledamotsuppdraget, rättsligen sett
skall vika för ledamotsuppdraget, vare sig
åliggandet är av offentligrättslig natur, t.ex.
värnplikt eller annan tjänsteplikt, eller av
privaträttslig (SOU 1972:15, s. 135). Företagare som
åtagit sig ett uppdrag vilket han inte kunnat
fullgöra på grund av riksdagsmannaskapet, måste
enligt grundlagspropositionen (prop. 1973:90 s. 262)
anses skyldig att vidta rimliga åtgärder för att
medkontrahenten inte skall åsamkas förlust. Och
riksdagsledamot bör över huvud taget beträffande
egna åtaganden inte kunna åberopa stadgandet annat
än i fråga om uppgift som förutsätter hans
personliga insats i sådan omfattning att hans
medverkan i riksdagsarbetet blir allvarligt lidande.
Vidare påpekas i kommentaren att bestämmelsen i och
för sig inte innebär någon garanti mot att
arbetsgivare avskedar eller inte återanställer
anställd som avbrutit sin anställning för utövande
av riksdagsuppdrag.
Förtroendevalda har enligt 4 kap. 11 §
kommunallagen (1991:900) rätt till den ledighet från
sina anställningar som behövs för uppdragen.
Enligt 7 kap. 20 § högskoleförordningen
(1993:100) får en högskola, om det finns särskilda
skäl, medge att den som är antagen till
grundläggande högskoleutbildning vid högskolan får
anstånd att påbörja studierna eller får fortsätta
sina studier efter studieuppehåll. Högskoleverket
meddelar närmare föreskrifter om anstånd och om
studieuppehåll. Enligt 1 § Högskoleverkets
föreskrifter (HSVFS 1999:1) kan särskilda skäl för
anstånd med att påbörja studierna vara sociala,
medicinska eller andra särskilda omständigheter som
t.ex. vård av barn, värnplikts- eller
civilpliktstjänstgöring, studentfackliga uppdrag
eller uppskjuten ledighet enligt lagen (1974:981) om
arbetstagares rätt till ledighet för utbildning.
Anståndstiden får vara högst 18 månader, om det inte
finns synnerliga skäl för en längre tid.
Studieuppehåll anses enligt 3 § vara ett uppehåll
som anmälts till högskolan av studenten. Av 4 §
framgår att särskilda skäl att få fortsätta
studierna efter uppehåll kan vara i huvudsak desamma
som de skäl som anges i 1 §. Högskolans medgivande
om att en student får fortsätta sina studier efter
uppehåll skall lämnas för en bestämd tid.
Tidigare behandling
Utskottet behandlade våren 2001 ett liknande
motionsyrkande om ledighet för
riksdagsledamotsuppdrag av samma motionär (bet.
2001/02:KU13 s. 40 f.). Utskottet delade
uppfattningen att den skeva ungdomsrepresentationen
i de politiska församlingarna är ett problem.
Utskottet hänvisade till att det i regeringens
proposition 2001/02:80 Demokrati för det nya seklet
framhållits bl.a. att det har blivit allt svårare
att rekrytera ungdomar till politiska
förtroendeuppdrag (s. 23). Trots ökad
utbildningsnivå deltar ungdomar fortfarande i mindre
utsträckning än medelålders personer i den politiska
verksamheten (s. 24). Utskottet konstaterade att
åtgärder måste vidtas för att unga människor i ökad
utsträckning skall engageras och ges möjlighet att
engagera sig i politiskt arbete. Motionärernas
förslag i motionen var att bestämmelsen i 4 kap. 6 §
regeringsformen ändras så att den anger att
riksdagsledamot och ersättare får fullgöra uppdrag
som ledamot utan hinder av inte enbart
tjänsteuppgift eller annan sådan förpliktelse utan
också studier. Utskottet ville härvid framhålla att
bestämmelsen i 4 kap. 6 § regeringsformen inte, som
redovisats ovan, innebär någon garanti mot att
arbetsgivare avskedar eller inte återanställer någon
som avbrutit sin anställning för utövande av
riksdagsuppdrag. Bestämmelsen medför alltså inte
någon rätt att få återgå till en anställning efter
att denna avbrutits för ett uppdrag som
riksdagsledamot eller ersättare. Utskottet
konstaterade vidare att föreskrifter på
högskoleområdet innebär att elever kan medges att få
fortsätta studier efter uppehåll om det finns
särskilda skäl. Vad som utgör särskilda skäl avgörs,
såsom utskottet uppfattat det, med ledning av
Högskoleverkets föreskrifter och respektive
högskolas egen praxis. Utskottet var mot denna
bakgrund inte nu berett att förorda någon sådan
ändring av regeringsformen som efterfrågades i
motionen.
I betänkande 2001/02:KU14 (s. 66 f.) behandlade
utskottet den fråga om ledighet för kommunala
uppdrag som tas upp i den nu aktuella motionens
yrkande 2. Utskottet hänvisade till vad det anfört
beträffande ledighet för uppdrag som
riksdagsledamot. Utskottet ansåg att den bedömning
av möjligheterna till ledighet från studier för
förtroendeuppdrag som utskottet gjorde i betänkande
2001/02:KU13 ägde giltighet även i fråga om
kommunala förtroendeuppdrag. Utskottet avstyrkte
motionsyrkandet.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning och
avstyrker motion K429 yrkandena 1 och 2.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.
1. Ledamöternas placering i plenisalen
(punkt 4)
av Gunnar Hökmark (m), Ingvar Svensson (kd),
Henrik S Järrel (m) och Nils Fredrik Aurelius
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin
mening vad som anförs i reservation 1. Därmed
bifaller riksdagen motion 2002/03:K316.
Ställningstagande
I nästan alla demokratier är ledamöterna placerade
partivis. Det svenska sättet att ordna placeringen
får närmast ses som en historisk kvarleva från den
tid då riksdagsledamöterna främst uppfattades som
företrädare för sina valkretsar. I andra politiskt
valda församlingar brukar inte en geografisk
indelningsgrund följas. Kommunfullmäktigeledamöter
och landstingsledamöter sitter ofta partivis, och
samma förhållande råder i Europaparlamentet. En
platsfördelning i riksdagens plenisal efter
partitillhörighet skulle skänka debatten större
livfullhet och åskådlighet. Partiernas uppträdande i
voteringar och skillnader i närvaro skulle kunna
avläsas snabbt. Placeringen inom respektive
partisektor kan göras efter antalet riksdagsår eller
överlämnas till partiernas bestämmande. En
förändring av ledamöternas placering i plenisalen
lär inte kräva någon ombyggnad eller installation av
ny apparatur, och åtgärden bör därför kunna
genomföras under nästa riksmöte. Motion K316
tillstyrks.
2. Europaparlamentarikernas deltagande i
riksdagsdebatter m.m. (punkt 5)
av Helena Bargholtz (fp) och Tobias Krantz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen och
riksdagsstyrelsen som sin mening vad som anförs
i reservation 2. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03: K385 yrkandena 8 och 9 och
2002/03:K432 yrkande 7 i denna del.
Ställningstagande
EU är en unik organisation med både överstatliga och
mellanstatliga inslag. Det är därför angeläget att
frågor som behandlas i EU också debatteras i Sverige
på ett helt annat sätt än i dag.
Europaparlamentarikerna bör därför ges möjlighet att
delta i debatter i riksdagen om EU-politik, alltså
ges yttranderätt i riksdagen.
Förankringen av regeringens förhandlingsmandat har
varit föremål för debatt. Det finns en rad åtgärder
som kan användas för att på olika sätt skapa en
bättre demokratisk förankring. Det gäller bättre
fortlöpande information om regeringens
ställningstagande till frågor i de pågående och
kommande förhandlingar som Sverige deltar i,
särskilda riksdagsdebatter inför kommande
förhandlingsrundor och ett forum med
frivilligorganisationer, politiska partier och
folkrörelser där frågorna kan diskuteras.
Detta bör med bifall till motionerna K385
yrkandena 8 och 9 samt K432 yrkande 7 i denna del
ges riksdagsstyrelsen och regeringen till känna.
3. Budgetprocessen (punkt 7)
av Ingvar Svensson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin
mening vad som anförs i reservation 3. Därmed
bifaller riksdagen motion 2002/03:K370.
Ställningstagande
När Riksdagsutredningen för ett antal år sedan
fastnade för rambudgetmodellen var tanken att det
andra steget i riksdagens budgetprocess skulle vara
fyllt av flexibilitet och vitalitet. I stället har
vi fått ett system som innebär låsning och
rigiditet. Att både anslag och anslagsvillkor för
ett helt utgiftsområde skall tas i ett enda
klubbslag är till gagn för en regering och speciellt
för en minoritetsregering. Men det rigida systemet
minskar riksdagens makt och innebär en nedgradering
av det andra steget i budgetprocessen. Varje
oppositionsparti vill i budgetbesluten visa upp sina
helhetsbilder. Men skulle man i någon fråga hitta en
majoritet för en viss justering inom
utgiftsområdesramen så är den enda möjligheten att i
alla andra frågor ställa upp bakom
regeringsförslaget. I praktiken är därmed
majoritetsbesluten ingen reell möjlighet.
Budgetprocessen framstår speciellt för oppositionens
ledamöter som relativt meningslöst. Det är dags att
ta itu med frågan om budgetprocessens andra steg.
Riksdagen bör besluta att ge riksdagsstyrelsen i
uppdrag att utreda lösningar för att åstadkomma en
mer relevant och flexibel möjlighet att göra
justeringar inom ett utgiftsområdes ram.
4. Beredningen av jordbruksfrågor m.m.
(punkt 9)
av Helena Bargholtz (fp) och Tobias Krantz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin
mening vad som anförs i reservation 4. Därmed
bifaller riksdagen motion 2002/03:MJ422 yrkande 1.
Ställningstagande
Jordbrukaren måste få en tydligare ställning som
företagare, och jordbruket måste i större
utsträckning betraktas likställt med andra näringar.
Det naturligaste torde vara att jordbruksfrågorna i
framtiden hanteras av näringsutskottet samt att
livsmedelspolitiken hanteras som konsumentfrågor.
Detta bör med bifall till motion MJ422 yrkande 1 ges
riksdagsstyrelsen till känna.
5. Jämställdhetsaspekter i utskottsarbetet
(punkt 11)
av Mats Einarsson (v) och Gustav Fridolin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin
mening vad som anförs i reservation 5. Därmed
bifaller riksdagen motion 2002/03:A319 yrkande 4.
Ställningstagande
Det som bedöms vara s.k. jämställdhetspolitik har i
dag sitt hemvist i arbetsmarknadsutskottet, trots
att könsperspektivet har lika stor bäring på övriga
utskott. Detta leder till att det endast är
arbetsmarknadsutskottet som har till uppgift att
behandla jämställdhet inom sitt sakområde. Varje
annat utskott kan om det så vill förbise
könsperspektivet och de konsekvenser olika förslag
kan få för kvinnor respektive män.
Formella instrument kan vara till stöd för en
ny feministisk jämställdhetspolitik. Mot
denna bakgrund bör riksdagsstyrelsen pröva
vilka åtgärder som är nödvändiga för att
riksdagens utskott skall få en formell
plattform för att föra upp
jämställdhetsfrågor inom sina respektive
sakområden. Detta kan ske genom en
övergripande paragraf eller genom att det
uppdras till samtliga utskott att bevaka
könsperspektivet. Detta bör med bifall till
motion A319 yrkande 4 ges riksdagsstyrelsen
till känna.
6. Utskottens arbetsformer (punkt 12)
av Gunnar Hökmark (m), Henrik S Järrel (m) och
Nils Fredrik Aurelius (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin
mening vad som anförs i reservation 6. Därmed
bifaller riksdagen motion 2002/03:K379 yrkande 22 i
denna del.
Ställningstagande
Riksdagen har allt oftare kommit att uppfattas som
en svagare och mindre viktig institution framför
allt jämfört med regeringen. Detta är en oroande
utveckling som bör brytas snarast. Ett sätt att
återupprätta riksdagens roll i det politiska arbetet
kan vara att ge utskotten större möjligheter att
själva besluta om sina arbetsformer. Bland annat
skulle detta kunna inkludera en rätt för utskotten
att, i större utsträckning än i dag, öppna vissa av
sina sammanträden för allmänheten. De möjligheter
som den nya tekniken erbjuder, t.ex. IT och
Internet, bör kunna innebära en ökad insyn i
utskottens arbete. En försöksverksamhet i denna
riktning bör kunna bidra till att vitalisera
riksdagens arbete, samtidigt som medborgarnas insyn
i och intresse för den politiska beslutsprocessen
ökar. Detta bör med bifall till motion K379 yrkande
22 i denna del ges riksdagsstyrelsen till känna.
7. Riksdagsledamotsarvodet (punkt 14)
av Gustav Fridolin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 14
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin
mening vad som anförs i reservation 7. Därmed
bifaller riksdagen motion 2002/03:K228 yrkandena 1
och 2 samt delvis motion 2002/03:K314.
.
Ställningstagande
Sedan 1994 är det så ordnat att riksdagens ledamöter
formellt inte behöver besluta om sina egna arvoden.
Denna grannlaga uppgift har överlämnats till
Riksdagens arvodesnämnd. Det synes principiellt
riktigt att riksdagsledamöterna inte skall sätta
sina egna arvoden, men det är inte riktigt så
enkelt. Arvodesnämnden är en myndighet under
riksdagen. Ledamöterna i nämnden utses av riksdagens
förvaltningsstyrelse. I praktiken bestämmer sålunda
riksdagsledamöterna fortfarande nivån på sina egna
arvoden, även om man delegerat själva
beslutsfattandet till ett annat (dock internt)
organ. Det man vinner på det här systemet är att man
själv, som enskild riksdagsledamot, slipper försvara
arvodeshöjningar. Jag anser att det vore bättre om
ledamöterna själva öppet och formellt tar ansvar för
arvodesnivåerna. Vid arvodeshöjning får de ta - och
bemöta - den kritik en sådan höjning kan tänkas
medföra. Om det nu är riktigt att
riksdagsledamöterna skall ha höga arvoden bör
ledamöterna rimligtvis kunna försvara det. Enligt
min mening kan emellertid Riksdagens arvodesnämnd
behållas. Dess uppgift skall dock vara att förbereda
och ge förslag i arvoderingsfrågor. Arvodesnivåerna
kan beräknas utifrån en rad faktorer. Man kan tänka
sig att arvodet skall beräknas utifrån en
uppskattning av väljarkårens genomsnittsinkomst. Man
kan även tänka sig att arvodet skall utgå ifrån ett
genomsnitt av vad individer med likvärdiga arbeten
uppbär i inkomst. En rad olika faktorer måste
beaktas vad avser t.ex. arbetsuppgifter och ansvar.
Riksdagen bör därför tillsätta en utredning som har
till uppgift att föreslå principer enligt vilken
vår, ledamöternas, arvodessättning skall ske. Lagen
(1993:1426) med instruktion för Riksdagens
arvodesnämnd och lagen (1994:1065) om ekonomiska
villkor för riksdagens ledamöter bör ändras så att
det är riksdagen som fattar beslut om arvodena efter
förslag från nämnden. Detta bör med bifall till
motion K228 yrkandena 1 och 2 ges riksdagsstyrelsen
till känna.
8. Sänkning av arvodet (punkt 15 - villkorad)
av Gustav Fridolin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser, såvida riksdagen beslutar i enlighet med
reservation 7, att utskottets förslag under punkt 15
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin
mening vad som anförs i reservation 8. Därmed
bifaller riksdagen motion 2002/03:K228 yrkande 3.
Ställningstagande
Ledamöternas arvoden bör omgående sänkas,
inledningsvis med 10 000 kr per månad. Detta ger en
fingervisning om på vilken nivå arvodena bör ligga.
En sådan sänkning är också ekonomiskt intressant. På
en månad skulle statens utgifter minskas med ungefär
3,5 miljoner kronor och på ett år med drygt 40
miljoner kronor bortsett från olika skatter och
avgifter.
9. Ledighet (punkt 19)
av Mats Einarsson (v) och Gustav Fridolin (mp)
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 19 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin
mening vad som anförs i reservation 9. Därmed
bifaller riksdagen motion 2002/03:K387 i denna del.
Ställningstagande
Jämställdhet innebär att kvinnor och män har lika
rättigheter, skyldigheter och möjligheter att ha ett
arbete som ger ekonomiskt oberoende att vårda hem
och barn och att delta i politiska, fackliga och
andra aktiviteter i samhället. Skall man uppnå
jämställdhet mellan könen måste våra arbetsplatser
vara utformade med utgångspunkten att arbetstagare
kombinerar förvärvsliv med vård av hem och barn.
Riksdagen borde föregå med gott exempel av flera
skäl. Det skulle bl.a. öka jämställdhetspolitikens
trovärdighet. Formerna för riksdagsarbetet är i
stort sett oförändrade sedan jordbrukssamhällets
tid, vilket innebär att de härstammar från en tid då
män utförde betalt arbete i det offentliga rummet
och kvinnor arbetade obetalt i hemmet.
I 1 kap. 8 § riksdagsordningen samt
tilläggsbestämmelse (1.8.1) regleras ledighet från
uppdraget. Partiell ledighet har hittills inte
beviljats. Vad gäller partiell sjukskrivning står
det i budgetpropositionen för 2003 att partiell
sjukskrivning skall användas i större utsträckning
för att den sjuka inte skall förlora kontakten med
arbetet. Enligt 1 kap. 8 § finns det varken utrymme
för ett flexibelt uttag av föräldraförsäkringen
eller partiell sjukskrivning. Såsom arbetet bedrivs
i dag är risken stor att småbarnsföräldrar av båda
könen och personer med hälsoproblem utesluts.
Eftersom det fortfarande är kvinnorna som grupp som
tar det största ansvaret för hem och barn drabbas
kvinnor särskilt hårt av riksdagens arbetsformer.
Det är ett demokratiskt problem, och det innebär
också att riksdagen inte kan föregå med gott exempel
vad gäller att vara en "god" arbetsgivare. Vi anser
därför att riksdagsstyrelsen skall utreda och
föreslå förändringar av riksdagens arbetsformer i
syfte att öka jämställdheten på arbetsplatsen.
Behovet av att införa möjlighet att vara partiellt
sjukskriven bör med bifall till motion K387 i denna
del ges riksdagsstyrelsen till känna.
10.Miljöledningssystem i riksdagen (punkt 25)
av Mats Einarsson (v) och Gustav Fridolin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 25 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin
mening vad som anförs i reservation 10. Därmed
bifaller riksdagen motion 2002/03:Fi216 yrkande 6.
Ställningstagande
Arbetsplatser, industrier och företag använder sig i
allt högre grad av så kallade miljöledningssystem
för att uppmärksamma miljöarbetet och ge det tydligt
uppsatta ramar och mål. Detta är något som bör
välkomnas av det allmänna och som tydligt
korresponderar med de olika mål för miljöpolitiken
som riksdagen har satt upp. För att i praktisk
handling uppmuntra till användandet av
miljöledningssystem i olika verksamheter borde
riksdagen också införa ett sådant, där till exempel
en mer strikt miljöanpassad resepolicy för ledamöter
och anställda kan ingå. Detta är inte minst påkallat
för att bibehålla Sveriges goda internationella
renommé i miljöarbetet. Riksdagen har vid tidigare
behandling av motioner som krävt upprättande av ett
miljöledningssystem i riksdagen förutsatt att
riksdagsförvaltningen och dess ledning följer
utvecklingen av system för miljöarbetet, gör de
översyner som behövs i lämplig form och anammar det
särskilda miljöledningssystem som kan behövas. Då
utvecklingen i näringslivet varit sådan att alltfler
företag använder sig av miljöledningssystem så är
det angeläget att nu riksdagen, som borde inneha
rollen som föregångare, förstärker och påskyndar
sitt miljöarbete genom att ett miljöledningssystem
införs. Detta bör med bifall till motion
2002/03:Fi216 yrkande 6 ges regeringen till känna.
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken
anges inom parentes vilken punkt i
utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. EU-nämnden (punkt 21)
av Helena Bargholtz (fp) och Tobias Krantz (fp).
Riksdagens inflytande över svensk Europapolitik
måste förstärkas och arbetsformerna i frågor som rör
Sveriges förhållande till Europeiska unionen
utvecklas. Fackutskotten bör ges en starkare roll i
beredningen av EU-ärenden; det höjer kvaliteten i
riksdagens kontroll och granskning av regeringen.
Fler riksdagsledamöter bör på ett naturligt sätt
dras in i EU-arbetet. Europafrågorna är en del av
den politiska vardagen och borde hanteras i
riksdagen med den utgångspunkten.
En lösning på de reformbehov som finns är att
avskaffa EU-nämnden och i stället ge fackutskotten
motsvarande roll och befogenheter. En annan modell
är att i stället öka fackutskottens utrymme att
påverka EU-nämnden genom ett mer formaliserat
remissförfarande mellan nämnd och utskott i EU-
frågor.
Riksdagens arbete med EU-frågor och frågan om ett
eventuellt avskaffande av EU-nämnden kräver, enligt
vår mening, ytterligare belysning och överväganden.
2. EU-nämnden (punkt 21)
av Gustav Fridolin (mp).
Jag känner stor sympati för det krav om EU-nämndens
avskaffande som förs fram i motion K318. Det är inte
en tillfredsställande ordning att så få av
riksdagens ledamöter som i dag känner sig delaktiga
i EU-arbetet eller att fackutskotten berövas
inflytande i frågor som har bäring på de
politikområden de är satta att bereda. Det är inte
heller tillfredsställande att en regering som kommer
från ett parti som bara innehar en minoritet av
platserna i riksdagens kammare enbart behöver
samråda med riksdagen om de viktiga frågor som
avgörs inom ramen för Europeiska unionen. För att
komma till rätta med dessa problem vill Miljöpartiet
de gröna antingen att EU-nämnden övergår från att ha
en rådgivande roll inför möten i EU:s ministerråd
till att få en rent beslutande roll rörande Sveriges
position i olika frågor inom EU-samarbetet eller att
EU-nämnden avskaffas och frågorna överförs till
fackutskotten som får beslutanderätt över Sveriges
inställning. Vi att avser återkomma till riksdagen
med motion i denna riktning.
Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna
motionstiden
2002/03:K204 av Rolf Gunnarsson (m):
Riksdagen beslutar att förtroendeuppdraget att sitta
i riksdagsstyrelsen inte skall ge extra arvode.
2002/03:K205 av Rolf Gunnarsson (m):
Riksdagen beslutar att uppdra åt riksdagsstyrelsen
att ändra arbetsordningen för Sveriges riksdag.
2002/03:K209 av Rolf Gunnarsson (m):
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin
mening vad i motionen anförs om en förändring av
debattordningen vid riksdagens frågestunder.
2002/03:K210 av Ulla Löfgren och Elizabeth Nyström
(m):
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin
mening vad i motionen anförs om att upphöra med
inköpen av SJ:s årskort till samtliga
riksdagsledamöter.
2002/03:K214 av Rigmor Stenmark (c):
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin
mening vad i motionen anförs om att under ett
riksdagsår arbeta med temat landsbygdens utveckling.
2002/03:K217 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen vad i
motionen anförs om ett initiativ till sådant
flaggarrangemang i plenisalen att den svenska
flaggan placeras i anslutning till talarstolen.
2002/03:K228 av Gustav Fridolin (mp):
1. Riksdagen beslutar ändra lagen (1993:1426) med
instruktioner för Riksdagens arvodesnämnd och
lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för
riksdagens ledamöter på ett sådant sätt att
riksdagen fattar beslut om riksdagsledamöternas
arvoden efter förslag från Arvodesnämnden.
2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med syfte att föreslå principer enligt
vilka riksdagsledamöternas arvoden skall
bestämmas.
3. Riksdagen beslutar vid bifall till yrkande 1 att
ledamöternas arvoden skall sänkas med 10 000
kronor per månad.
2002/03:K245 av Margareta Pålsson (m):
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin
mening vad i motionen anförs om riksdagens
öppnande.
2002/03:K256 av Eva Flyborg (fp):
Riksdagen begär att riksdagsstyrelsen återkommer
till riksdagen med förslag till en reformerad
motionstid i enlighet med vad som anförs i motionen.
2002/03:K278 av Per Bill (m):
1. Riksdagen beslutar att uppdra åt
riksdagsstyrelsen att skriva nya riktlinjer för
användning av Internet och elektronisk post (e-
post) vid datorer anslutna till
riksdagsförvaltningens nätverk i enlighet med vad
som anförs i motionen.
2. Riksdagen beslutar att uppdra åt
riksdagsstyrelsen att dessa nya riktlinjer skall
utgå från en modern, offensiv IT-policy som
speglar ett förtroende för riksdagens ledamöter
och medarbetare och stimulerar till arbete och
engagemang i enlighet med vad som anförs i
motionen.
2002/03:K279 av Per Bill (m):
1. Riksdagen ger riksdagsstyrelsen till känna vad i
motionen anförs om att det i samtliga utskott blir
tillåtet att använda sig av bärbara datorer under
pågående sammanträde.
2. Riksdagen ger riksdagsstyrelsen till känna vad i
motionen anförs om att det blir tillåtet att
använda sig av bärbara datorer i kammaren under
pågående förhandlingar.
2002/03:K285 av Anita Brodén (fp):
1. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som
sin mening vad i motionen anförs om
inkomstgaranti.
2. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som
sin mening vad i motionen anförs om
visstidsförmåner.
3. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som
sin mening vad i motionen anförs om en översyn av
lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för
riksdagens ledamöter avseende 3- respektive 4-
årsperioder.
2002/03:K314 av Peter Pedersen (v):
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin
mening vad i motionen anförs om att ändra det
gällande systemet för fastställande av
riksdagsarvodet och överväga ett system där nivån på
arvodet fastställs genom att det knyts som en
fastställd procentsats i förhållande till
prisbasbeloppet.
2002/03:K316 av Gunnar Hökmark (m):
Riksdagen beslutar att platsfördelningen i
riksdagens plenisal skall ske efter
partitillhörighet och inte efter valkrets i enlighet
med vad som anförs i motionen.
2002/03:K318 av Johan Pehrson och Cecilia Nilsson
Wikström (fp):
Riksdagen uppdrar åt riksdagsstyrelsen att lägga
fram förslag om avskaffande av EU-nämnden.
2002/03:K320 av Helena Hillar Rosenqvist och Leif
Björnlod (mp):
1. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som
sin mening vad i motionen anförs om att riksdagen
bör uppmärksamma Birgittajubileet 2003 i Sveriges
riksdag, genom att hålla en minnesdag vid ett
lämpligt datum under det pågående riksdagsåret
2002/03.
2. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som
sin mening vad i motionen anförs om att riksdagen
bör anordna en utställning om Birgittas liv och
gärning, som skall pågå under en vecka vid samma
tidpunkt som minnesdagen.
2002/03:K338 av Carin Lundberg och Lars Lilja (s):
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin
mening vad i motionen anförs om villkoren för
ersättare för riksdagsledamöter.
2002/03:K370 av Ingvar Svensson m.fl. (kd):
Riksdagen begär av riksdagsstyrelsen en utredning
kring budgetprocessens andra steg med syfte att
underlätta justeringar inom beslutad ram enligt vad
i motionen anförs.
2002/03:K379 av Bo Lundgren m.fl. (m):
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om riksdagens storlek
och dess arbetsformer (delvis).
2002/03:K385 av Helena Bargholtz m.fl. (fp):
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om åtgärder för att
bättre förankra regeringens förhandlingsmandat i
viktiga utrikespolitiska frågor.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om EU-
parlamentarikernas yttranderätt i riksdagen.
2002/03:K387 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):
Riksdagen ger riksdagsstyrelsen i uppdrag att utreda
och föreslå förändringar av riksdagens arbetsformer
i syfte att öka jämställdheten på arbetsplatsen samt
införa möjlighet att vara partiellt sjukskriven.
2002/03:K392 av Tomas Högström och Gunnar Axén (m):
Riksdagen beslutar uppdra åt riksdagsstyrelsen att
lägga fram förslag till reformerat riksdagsarbete i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2002/03:K393 av Eva Flyborg m.fl. (fp, s, kd, v):
Riksdagen beslutar att ge riksdagsstyrelsen i
uppdrag att inrätta ett regionalt riksdagskontor i
Göteborg.
2002/03:K429 av Hillevi Larsson m.fl. (s):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att 4 kap. 6 § regeringsformen bör
förändras så att den anger att riksdagsledamot och
ersättare får fullgöra uppdrag som ledamot utan
"hinder av tjänsteuppgift eller studier".
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att 4 kap. 11 § kommunallagen (1991:900)
bör förändras så att den anger att förtroendevalda
har rätt till den ledighet från sina anställningar
eller studier som behövs för uppdragen samt att
konsekvensändringar bör göras i
högskoleförordningen och föreskrifterna till
högskoleförordningen.
2002/03:K432 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att svenska EU-
parlamentariker bör ges möjlighet att delta i
vissa debatter i Sveriges riksdag och behovet av
att se över möjligheten att stärka de nationella
parlamentens inflyttande (delvis).
2002/03:Fi216 av Karin Svensson Smith m.fl. (v):
6. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som
sin mening vad i motionen anförs om att ett
miljöledningssystem bör införas för att
miljöanpassa verksamheten i riksdagen.
2002/03:So453 av Mikael Oscarsson (kd):
3. Riksdagen uppdrar åt riksdagsstyrelsen att lägga
fram förslag om inrättande av ett familjeutskott.
2002/03:MJ422 av Lennart Fremling m.fl. (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
jordbruksfrågorna skall behandlas som närings- och
konsumentpolitiska frågor.
2002/03:A319 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):
4. Riksdagen uppdrar åt riksdagsstyrelsen att vidta
åtgärder för att föra upp jämställdhetsfrågor i
respektive utskott i enlighet med vad som anförs i
motionen.